Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra Ekström Lindbäck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som föreställer mig att jag är en fladdermus.Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel ”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer till våldtäkter.När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på en fruktansvärd plats.”Kvinnornas historia inom den akademiska filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att göra.”I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider, men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med varandra.Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under historiska undantagstillstånd.  Under andra världskriget förändrades till exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt. Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor. ”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver Benjamin Lipscomb.I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära, livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala tider”.Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna. Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande majoritet män.Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd begåvning är avgörande för framgång har en skevare könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och med matematik och fysik.Det tycks alltså vara självtvivlen som får kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna. Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan kvinnors texter.Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning, skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det läser.”Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som självtvivel.Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”. Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli underlägsen.”Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”. Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.Hur är det att vara kvinna i filosofin?Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser dig rakt i ögonen.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och filosof LitteraturSimone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg, Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox: What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in Academia”. Scientific American, 2017-09-01.Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”. Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review 94, no. 1 (2018): 36-47.Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”. (2021-10-29)Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”. Grove Press, 2023.What is it like to be a woman in philosophy?  

1700-talstänkaren Thomas Thorild var en av sin tids mest stridbara intellektuella. Men det som samtiden uppfattade som radikala och anstötliga teser håller än idag, menar filosofen Torbjörn Tännsjö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Inom filosofin brukar det sägas att det inte är ståndpunkten, utan argumenten för den, som är det viktiga. Det kan leda till slutsatser som framstår som mycket märkliga, trots att resonemangen är förnuftiga.Som den antike tänkaren Cicero uttryckte det: det finns ingen uppfattning så absurd att den inte på allvar förfäktats av en filosof. Med 1700-talstänkaren Thomas Thorild är det tvärtom. Han företrädde en rad radikala teser som tycks mig både korrekta och rimliga, men argumenten för dem är helt uppåt väggarna. Så låt oss koncentrera oss på hans teser. I tio punkter ska jag försöka visa att Thorild hade rätt.1. Poetik. Thorilds plats i offentligheten började med en lärodikt, för vilken han inte fick det pris han förväntat sig. Motiveringen var ynklig. Hans dikt var inte rimmad. Men också orimmad dikt går an, är den lärdom man kan dra av hans poesi. Så lärde Thorild och Thorild hade rätt.2. Kritik. Bränd av konfrontationen med det litterära etablissemanget utvecklade Thorild en regelsamling för kritik. I all sin självklarhet är den svår att avvisa. Som kritiker bör man veta vad man skall döma, det gäller att döma allt efter grad och art och i medvetande om att inget göres för sina fels utan för sitt värdes skull. Så elementärt, men ofta bortglömt. Thorild hade rätt.3. Svenska Akademien. Thorild var den förste i en lång rad kritiker av den Svenska Akademien. Kända efterföljare är August Strindberg och Vilhelm Moberg. Jag har själv fogat mig till den illustra skaran. Vari bottnar kritiken? Kanske harm över att inte få vara med?Men vad spelar det för roll? Det är korrupt att en sluten krets, som bland vänner koopterat nya medlemmar, fritt får disponera över rikliga medel som ställts till deras förfogande. Jämför med de strikta regler som gäller för ett vetenskapligt råd. Thorild hade rätt.4. Livsmål. Enligt Bernhard Risberg, som introducerat Thorild för läsare på 1900-talet, var Thorild ”naivt upptagen av en gigantisk självöverskattning”. Omdömet bottnar i att Thorild som uttalat livsmål hade ”att förklara hela naturen och reformera hela världen”. Men vilket är felet med högt ställda mål, invände Thorild. Han gjorde, menade han, vad han förmådde för att infria dem. Visst bör vi sikta högt. Thorild hade rätt.5. Världsrepublik. Thorild ivrade för en världsrepublik där ”de vise” skulle bli ledande och bestämmande, en upplyst global despoti. Han ville få slut på krig och godtyckligt dödande. Idag har klimathotet tillkommit, som motiv för en världsstat. Vi behöver lagar som binder alla på vårt klot, för att säkra fred och garantera vår överlevnad. Varför inte en global demokrati? Tiden är inte mogen för demokrati, skulle Thorild ha sagt. Men nu då? Tiden räcker inte till. Globala existentiella hot måste hanteras omgående. Vi behöver en global upplyst despotisk stat. Existerande demokratier kan fortsatt styras demokratiskt, och despotier despotiskt, men de måste berövas sin suveränitet. På sikt bör själva världsrepubliken demokratiseras, det skulle nog också Thorild gå med på. Thorild hade rätt.6. Dietik. Ät så länge maten smakar, drick så länge du lyster. Motiveringen var att vi vet så lite om vad som är en nyttig mathållning. Har du föräldrar som blivit gamla, kan du räkna med att också bli gammal. Det båtar föga att söka förlänga livet genom stränga kostregler. Och ett gott liv är viktigare än ett långt. Före Astrid Lindgren myntade Thorild uttrycket denna dagen är ett liv. Och Thorild hade rätt.7. Feminism. Thorild utvecklade ett försvar av feminismen som han sammanfattade så här:Man bör därföre inte undra, att desse samme karlarne, vars högsta oskicklighet både att tänka och styra sig själva är av världens historia så klar, att de, med sina hårda senor och sitt ynkeliga vett, icke sett hos kvinnorna något mera stort än kjortlarne; icke märkt, att den ädla varelse som hette hon, allraförst hette människa; och icke förstått, att den lilla olikheten av kön var en blott skugga emot den stora likheten av förstånd och hjärta, det är, av mänsklig dygd och värdighet.Vad ska man invända mot detta? Thorild hade rätt.8. Politik är att handla rätt. Olof Palme hävdade att politik är att vilja. Thorild skulle gå med på att så är det, i praktiken. Men bör det vara så?  Bör politik vara att vilja? Nej, ”politiken är motsatsen emot ärligheten. Politikens första lag är: Jag vill. Ärlighetens första lag är: Vad är rätt? Det är: Vad bör jag vilja?”  Palme hade fel, Thorild hade rätt.9. Tänka rätt. Thorild är känd för sentensen att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt. Hur tänkte han? En välvillig tolkning är att han anger målet för vårt tänkande. Sanningen. Men bör vi inte också tänka fritt? Jovisst, det är stort att tänka fritt, säger han. Men vad innebär det att tänka fritt? Allt vårt tänkande är i en mening ”fritt”. Det går att tvinga människor att bete sig på vis de ogillar, eller att säga saker de ville ha osagda, men andras tankar går inte att styra. Men orsaken till detta är att vi inte heller själva kan göra det. Våra tankar är något drabbar oss snarare än något vi gör. Försök att slå dystra tankar ur hågen! Möjligen kan vi tala om ”fritt” tänkande då vi låter alla hugskott växa, fantasin spela och där vi inte i stunden granskar om våra tankar hänger ihop. Sådant kan hjälpa oss då vi söker sanningen, men målet är ändå detsamma: en korrekt förståelse av världen sådan den är. Så kan man vid en välvillig tolkning föreställa sig att Thorild har resonerat. Och då har han tänkt rätt.10. Tryckfrihet. Om sanningen är målet då vi vill förklara världen är ändå den fria tanken ett viktigt medel, enligt Thorild. Det handlar om en negativ frihet. Det är av vikt att ingen hindrar oss från att offentligt resonera. ”Den enda äkta visshet på jorden har sin grund uti friheten att uppenbart få bevisa emot, om man kan”. Han var en hängiven förespråkare av tryckfrihet. Så hängiven att han överskattade den revolutionära stämningen i Sverige efter mordet på Gustav III. Han pläderade för en långtgående tryckfrihet. Resultatet var att han dömdes till fängelse. Han slapp undan, men förvisades   till en bibliotekarietjänst med professors namn i Greifswald. Där dog han i relativ obemärkthet 1808.Men Thorild hade rätt.Fast också solen har fläckar. På en punkt hade Thorild fel. Han ogillade stadslivet. Här gick han för långt i sin av Rousseau inspirerade fanatism. Han ville likt senare Pol Pot tömma städerna. Småningom brännas Städerne: dessa Nästen för Galenskapen och Tyranniet … Fria Samhällen … upplivas efterhand … på öar, i Bergstrakter, hos Vildar, öpna öde-ställen &c. — under skyddet av den Allmänna Toleransen, och milda Sekters frihet.Här, men bara här, hade Thorild fel.Håller du inte med?Låt då höra dina argument.Torbjörn Tännsjöprofessor emeritus i filosofi

Skövlingen av Amazonas regnskog påverkar hela världen. Men där pågår även andra konflikter som visar varför vi kan betrakta periferin i Amazonas som världens centrum. Patricia Lorenzoni förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid Xingufloden i brasilianska Amazonas ligger Belo Monte, en av världens största kraftverksdammar. Dessa dammar har ända sedan industrialismens barndom utövat en sällsam attraktionskraft. De står som monument över människans förmåga att tämja floderna och ställa dem i produktionens tjänst. Dammbyggen är på sätt och vis en bild av moderniteten själv. Men också av dess baksidor. Från senare hälften av 1900-talet har protesterna mot de djupgående ingrepp i landskapet som vattenkraften medför tilltagit. Likväl har dammprojekten idag växt sig större än någonsin – Kinesiska Tre raviners damm vid Yangzefloden, etiopiska Stora renässansdammen vid Blå Nilen. Och så Belo Monte, som invigdes 2019.Vattenkraften lyser upp världen med en energi som kallas ren. Men elektriciteten har ändå sitt pris. Människors hemman förvandlas till sjöbotten, känsliga arter slås ut när ekosystem raseras. Varje projekt stöder sig på kalkyler av pro et contra, vinster och förluster. Det som i kalkylerna är siffror, kan emellertid för andra vara omistliga värden. Belo Monte betyder ”det vackra berget”, men lokalbefolkningen har döpt om den till Belo Monstro, det vackra monstret.Hur är det att leva vid monstrets mun? Journalisten och författaren Eliane Brum säger att det är som att bo i en krigszon. Hon skriver från Altamira, den stad vid Xinguflodens strand som tack vare dammbygget vuxit explosionsartat. På några få år har Altamira gått från att vara en sömning småstad, till att ha den högsta mordfrekvensen i hela Brasilien. Del av våldet är kopplat till gänguppgörelser, annat är direkt riktat mot människorätts- och miljöaktivister. I boken Banzeiro Òtòkó: The Amazon as the Centre of the World vill Brum skildra världen med Altamira som centrum. Det innebär: inte bara skildra Altamira eller Amazonas. Snarare: tolka världen med Altamira och Amazonas som utgångspunkt.Poeten Eliakin Rufino sa en gång om den del av Amazonas han själv är född och uppvuxen i, att den är ”platsen där Brasilien finner sig självt”. Eliane Brum går ytterligare ett steg och talar om Amazonas som inte bara Brasiliens mittpunkt, utan hela världens. Både Brum och Rufino bebor platser som i Brasilien, såväl som i världen utanför, betraktas som periferier. Men i deras skrivande blir periferi till centrum och centrum till periferi.För i Amazonas löper modernitetens trådar samman: kapitalets expansion i form av både storskaliga utvecklingsprojekt och illegal droghandel, raserandet av livsvärldar som inte låter sig kommersialiseras, det envetna motståndet och försvaret av samma livsvärldar. Och våldet, alltid våldet. Vad Brum i Banzeiro Òtòkó ger oss, är en blick på den moderna världen från dess bortträngda sidor.När Belo Monte invigdes 2019 blev det vackra monstret världens femte största kraftverksdamm. Dammens historia sträcker sig tillbaka ända till 1960- och 70-talen, och den dåvarande militärregimens utvecklingsprojekt för Amazonas. Flera storskaliga satsningar gav bränsle åt den ekonomiska tillväxt som även internationellt kom att bli känd som ”det brasilianska undret”. Motorvägar, gruvor och vattenkraftverk anlades. Urfolk stod inte sällan i vägen, och möttes med automatkarbiner och kemisk krigföring.Belo Monte ingick i detta utvecklingsprojekt, men blev fysisk verklighet först under 2000-talets vänsterregeringar. När dammen sedan invigdes hade Brasilien kommit att styras av Jair Bolsonaros högernationalistiska regering. Projektet har, oavsett regeringens politiska färg, varit kontroversiellt och kantats av rapporter om miljö- och folkrättsbrott.Om detta skriver Brum med en penna som varken skonar den höger eller den vänster som bägge är beredda att offra Amazonas på utvecklingens altare. Men vad som egentligen intresserar henne mest, är människors motstånd och kamp för värdiga liv. Här sker också möten mellan de olika urfolk som under dryga fem sekler gjort motstånd mot kolonisering, och de småbrukare som varit del av koloniseringen men likväl kommit att utgöra ett motstånd mot den.Dessa senare tillhör det som i Brasilien kallas ”traditionella folk”. De är ättlingar till slavar som lyckats fly sina herrar, men också barn och barnbarn till senare tiders fattiga migranter från nordöstra Brasilien. För deras far- och morföräldrar var Amazonas det statligt sanktionerade löftet om land. För staten var det en säkerhetsventil; migration västerut snarare än jordreform blev svaret på konflikter i det mer tättbefolkade nordöst. Brasiliens eget go west.De traditionella folken har utvecklat ett säreget liv i samklang med skogen, och på tvärs med den intensifierade exploateringen av Amazonas naturresurser. De har, som Brum säger, likt urfolken i Amazonas blivit skog, blivit povo-floresta.För att översätta Brums povo-floresta till svenska, måste vi skriva skogfolk, utan något foge-s i mitten. Vad hon betonar är att här blir människorna och skogen ett. Tvärt emot nötta klichéer om orörd natur, rör sig hennes skildring över ett vindlande och omstritt kulturskogslandskap. Amazonas är både skapat av och skapare av människor. Hos skogfolken vill Brum, som själv ursprungligen kommer från det urbana södra Brasilien, gå i lära; finna sätt att själv bli mer skog.Det vackra monstret, kraftverksdammen, är en smärtpunkt i hennes sökande efter ett annat och hållbarare sätt att vara i världen än det moderniteten erbjudit oss. För vad Belo Monte också är, och som inte kan ges rättvisa i kalkylerna över pro et contra, är raserandet av världar som lyckats organisera värdiga liv med sin omgivning istället för mot den. Under konstruktionsfasen kämpade urfolken, de traditionella folken, miljörörelsen, och människorättsorganisationer alla mot realiserandet av Belo Monte. Men dammen byggdes, floden tämjdes och stora arealer lades permanent under vatten. Tusentals människor tvingades flytta. De förvandlades över en natt från självförsörjande skogmänniskor till fattiga och arma stadsbor. Och Altamira, staden som tog emot de tvångsförflyttade, blev Brasiliens mest morddrabbade stad. Allt i den hållbara utvecklingens namn.Kampen om Belo Monte förlorades, men kampen om Amazonas är långt ifrån avgjord. Tvärtom pågår den hela tiden, i skogfolkens själva liv, i deras vägran att dö. Amazonas, ofta beskriven som orörd natur, är i verkligheten ett rikt myller av kultur; i hela regionen talas över trehundra språk. Vad som gör Amazonas till världens centrum är inte bara att exploateringen här vecklar ut sig fullt synlig på ytan. Såväl urfolken som de traditionella folken är levande bevis på att en annan värld inte bara är möjlig, utan att andra världar, andra sätt att vara att människa på, faktiskt existerar här och nu. I klimatkrisens och massutrotningens tid handlar dessa världars överlevnad därför om allas vår överlevnad.Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker

Som konsthantverk och designprodukt har tapeter har lågt anseende. Men en tapet ska vara som en god vän, berättar Nils Markus Karlsson, som länge suttit i klistret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För mig började det omkring 2010. Det var en fin sommar, solig och varm. Det badades och satts på uteserveringar. Ett fotbollsmästerskap pågick. Jag var inte ung men ung nog för att en smula sorglös njuta av sommarkvällar i glada vänners sällskap. Kanske blev det ljusa än ljusare av att mitt liv var så klärobskyrt. För mitt i mina dagar fanns ett djupt mörker – och det är inte alls så dramatiskt som det låter...Under gågatan i Sveriges tredje stad fanns ett lager med tapeter som jag var satt att inventera. För att komma dit var man tvungen att passera portar, ta sig ner i och genom ett underjordiskt garage, lirka med ett hänglås och rulla en tung metalldörr åt sidan och sen sätta nyckeln i ett skrangligare lås och så komma in genom den sista dörren. Längs väggarna var hyllor från golv till tak och på mitten av golvet stod jättekartonger med svart tryck: MADE IN JAPAN och MALMO. I dem fanns sjögrästapeter skeppade till Sverige på 60-talet.I det där rummet fanns faktiskt ännu en dörr att låsa upp och genom den kom man till det jag kallade för gruvan. Där var belysningen bristfällig. Nere i de trånga gångarna mellan högt staplade lådor tätnade skuggor till mörker och man fick bära med sig en lykta för att kunna illuminera innehållet i en öppnad kartong. Där var också tyst, så tyst att det var märkligt tomt runt öronen. Det enda ljudet – som varsnades först efter en stund, och bara om man arbetade vid den inre väggen – var ett dämpat klicketi-klack då stegen från en dam med spetsiga klackar fortplantades från arkadens stenplattor ovanför.Jag kunde inget om tapeter men skulle leta efter stämplar och artikelnummer och notera hur många som fanns av var och en. De äldsta var från sent 1800-tal. Pappret var torrt och skört men lystern i trycket och friskheten i färgvalen var förbluffande. Förr i tiden rullades tapeter med baksidan utåt och därför måste man dra ut en bit för att kunna se mönstret och just den rörelsen, att ta upp en rulle och försiktigt dra i ena änden och låta själva rullen rotera i den andra – och så: uppenbarelsen! Ibland blev det förstås besvikelser. Säkert var en mycket basal kemi i spel – hjärnans sätt att belöna sig själv för ett nytt stimuli – men det var hypnotiskt. Mest eggande var lådorna där olika enstaka rullar hamnat. Knalligt psykedeliskt 70-tal kunde samsas med kommunalgrå byggtapeter från tidigt 60-tal och så poppade mönster från det oförutsägbara 50-talet upp. Mitt väsen blev helspänn och ögonen ivriga då jag fick fatt i något visst, en rulle vars baksida hade en besynnerlig svårfångad färg som förde tanken till uråldriga bokrullar och pergament.De kom från en epok som jag tyckte mig ha upptäckt: svenskt 1920-tal. Jag hade aldrig sett något liknande – jag hade ingen aning om att tapeter kunde se ut så och jag visste att ingen jag kände hade en aning. Dessa tryckalster var grundmurat mystiska, som ritningar över någon uråldrig egyptisk landningsbana i öknen, med en och annan stiliserad blomma, kanske en hjort, kanske försiktigt glimmande detaljer i guldbrons, och allt på en bottenfärg som kallades mullvadsgrå – ett murr i gränslandet mellan grå, beige och brun. Själva färgkvaliteten var obeskrivligt matt. Den sög in mig i sin oerhörda frånvaro av lyster; den kunde sluka en hel och hållen.Fram till den där sommaren brydde jag mig inte om tapeter. Sedan har jag, så att säga, suttit i klistret. Det är mycket med tapeter, nämligen, som är intressant. Ändå har de lågt anseende bland konsthantverk och designprodukter. En anledning till denna sorgliga status är att tapeter är substitut. De har framförallt framställts för att de är billigare än något annat, som de imiterar: fattigmans-gobelänger, ädelträ-smäck, damast av papper, låtsas-marmor. Just för att detta är bakgrunden rymmer tapeter motiv och mönster från väsenskilda föregångare – vilt främmande för varandra – som gyllenläder från nordafrika, eller målade idyller från en mångsekel-gammal kinesisk vardag, eller lika typiska som geometriska krabbor från anatoliska vävar. I tapeter finns figurer som prytt pappersväggar och tältdukar, kyrkportar och moskémurar eller praktsvärdet i handen på en vikingadrott. I dem finns ekon från Kyoto, Kanton, Kashmir, Samarkand, Damaskus, Korint, Luxor, Venedig, Granada, Lyon och Manchester. Och i dem finns så många lager av förflutenhet att ursprunget många gånger har blandats bort. Förbryllad tittar man – men förstår inte vad det är man tittar på. Men det känns igen. Så ser man kanske att det liknar ett annat äldre mönster, och då blir det tydligt att vad det skulle se ut som var – ja, vad det nu var. En lotusblomma kanske.Som med alla mänskliga uttryck eller produkter finns en skapande sida och en mottagande sida. Och det är ändå då man tänker på denna andra part som tapeter blir så särskilda – för den relation de står i till dem som lever med dem.En tapet är inte som en tavla eller möbel som man kan rikta sin uppmärksamhet mot – eller inte. Den är där, hela tiden, i rummet. Det enda jämförbara är kanske arkitekturen, vars ansvar och privilegium det är att ge människornas utomhusliv dess fond. Men en tapet kommer så mycket närmre. Om väggar kunde tala, brukar man säga, och ja, då skulle de kunna berätta om gråt och försoning, om utlevd lusta och begånget våld, om skratt, om vardag, om leverne. Detta ger också en särskild grundförutsättning för tapetkonstens estetiska spännvidd. För en tapet ska gå att leva med, vinter som vår, i sorg och i glädje, när åskan går och vid saftkalaset, varenda dag ut och in – tills man en dag tapetserar om. Eller målar över.Detta innebär att en tapet kanske inte ska vara som en halsbrytande skulptur eller som den snyggaste i klassen, utan mer som en god vän, som ser lite trevlig ut, som inte skriker, som vinner i längden för att den inte stör. Här finns väl en förklaring till tapethistoriens närapå döda perioder, då människor känt att minsta lilla mönster är för mycket. Ge mig vitt! Bara vitt! Så ropade 1990-talet. En liknande epok infann sig kring 1960, då miljontals rullar i grå nyanser trycktes. På 30-talet slog gröttapeten igenom – ett mode som varit helt otänkbart fem år tidigare: Grundelement var blek beige och oformlig struktur. Här syns också något av tapetkonstens ödmjukhet. En mönsterritares namn är sällan känt; tapetstjärnorna är få medan mönstren är myriader. De liknar virus och ingen kan veta hur länge de funnits och hur långt ifrån och på vilka vägar de tagit sig fram, överlevt och blivit hemtama likt husdjur. Skaparen av tapeternas mönster är ingen enskild – snarare tycks människan underordnad tapeter.Ornament är inte ett uttryck för ett individuellt geni. Den enskilde mönsterritaren ger det bärande motivet en viss knorr, inte mer. Skaparen av tapeternas mönster är ingen enskild och ornament är aldrig uttryck för ett individuellt geni – snarare tycks människan underordnad dessa ornament, och dessa tapeter.Nils Markus Karlsson, kulturarbetare

Varför landar västerländska diskussioner om AI i det religiösa? Göran Sommardal söker sig till Ostasien för en mer nykter bild av vad vi håller på att skapa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje gång tankeböljorna börjar slå mot stränderna på de svenska kultursidorna och stormen som sägs ha framkallat ordsvallet är det föreställda hotet eller det tvetydiga löftet från AI – artificiell intelligens, då förvandlas jag själv – som genom ett gammal- dags trollslag – till en hårdhudad intelligensaristokrat.Är det den nya Apokalypsen som förebådas? Nån av Guds änglar som bakom kulisserna stöter i sin förment intelligenta basun? Eller bara ett medialt moderniserat flagellanttåg som drar förbi?Självutnämnda ”framtidsexperter” dyker upp och varnar för mänsklighetens före­stå­en­de förintelse och i allehanda intressegruppers namn föreställer man sig den ound­vikliga mänskliga marschen upp till den av intelligenta robotor administrerade galg­backen. En konstnär har redan ställt ut sina förmodligen intelligenta samlag med en AI-sex­docka och en ansenlig samling tech-giganter samlar sig till ett upprop för ett morato­rium för allt vidare macklande med vad det nu än var som skulle förkroppsliga vår slut­giltiga Ne­mesis. Åtminstone i sex månader.Inte ens AI-forskaren Max Tegmark lyckades åstadkomma annat än att kratsa schablonerna ur asken och in i elden i sitt sommarprat. Tegmarks egen i grunden pessimistiska men aldrig uppgivna utgångspunkt tycks vara att AI verkligen är smartare än vi, och snabbt skulle bli det i ännu högre grad. Kunde räkna fortare och exaktare, kunde memorera oändligt mycket mer och iordningsställa sina minnesdata i enlighet med smartare algoritmer. Och den kan inte bara lära sig allt det vi ställer till dess förfog­ande utan förmådde också lära sig sådant den ”själv ville” veta och därmed skapa sin egen överlägsna intel­ligens. Jag förstod Tegmarks tanke som att AI i någon mening ytterst skulle kunna göra sig obe­roende av oss.Men lider då inte en sådan tanke i sin tur av det filosoferna skulle kalla en contradictio in subjecto – motstridiga villkor? Nämligen, att vi med vår underlägsna intelligens, som är en av utgångspunkterna för resonemanget, meningsfullt skulle kunna reflektera över en förutsatt överlägsen intelligens. Vore det inte logiskt detsamma som att tänka sig att en underlägsen hund skulle kunna föreställa sig exakt den överlägsenhet, som gör att män­niskan behärskar hunden. Utan att kunna göra något åt det.Tegmark gör på något ställe just den liknelsen, att AI:n kunde tänkas behålla och bevara människan, om inte för något annat, utom just som ett trevligt husdjur, fastän den inte dög något särskilt omistligt till.Bakom en sådan tankefigur anar jag den urgamla kategoriska teogonin. Och Tegmark är ju inte för inte både fysiker och kosmolog. Dvs. han drabbas av den oundvikliga skymten av ett högre väsen, vare det sedan ont eller gott, men som oundvikligen dyker upp vid horisonten när vi saktmodiga människobarn inte vet vad vi ska ta oss till.Här någonstans börjar jag misstänka att det är vårt sätt att tänka och tala om den arti­ficiella intelligensen, som piskar upp vår oro.Men tänk om vi drar gränsen inte mellan oss och maskinerna utan mellan oss och na­turen. Om vi tänker den stora gränsen som kineser och japaner och koreaner gör, mellan den människogjorda vishetsförmågan |人工智能 som är vad AI, artificiell in­telligens, ju orda­grant etymologiskt betyder, OCH det stora spontana |大自然, det som betecknar na­turen. I stället för att betona det ”artificiella”, det ”konstgjorda”, och det skrämmande snobbiga ”intelligens”, så hasplar kinesiskan och japanskan och koreanskan helt enkelt ur sig en klädsammare pragmatisk sida av framtiden.Utan att ta till det apokalyptiska trollslaget hamnar vi då själva bland maskinerna och maskinerna bland oss. Och varken de intelligenta maskinerna eller vi kommer ju att övervinna naturlagarna. Och den artificiella intelligensen kan aldrig bli mer omänsklig än vad vi själva kan tänkas vara.Säkerligen har det också att göra med att det historiografiskt besatta Ostasien föreställer sig att utvecklingen av AI inte på minsta vis skulle försiggå i religionshistorien, vilket är den plats där den mesta science fiction från Västvärlden förr eller senare mynnar ut. Utan i stället ut­spe­las som ett siffertyst fortskridande genom matematikens historia.Den kinesiske matematikern Wu Wenjun – känd för att ha skapat Wu-metoden och Wu-formeln med tillämpning inom algebraisk topologi – har beskrivit utvecklingen inom AI som en fortgående mekanisering av matematiken, som tidigare funnits i teorin – utveck­lad av en följd av matematiker som Leibniz, Hilbert, Gödel till Tarski och Quine och vi­dare, men att det är först i och med den hypersnabba behandlingen av det statistiska materialet, som kvantumberäkningen innebär, vilket har gjort det möjligt att tillämpa den matematiska kunskapen i sin fulla potential. Så här storvulet mänskligt har Wu sam­manfattat sin matematiska syn på AI – den människogjorda vishetsförmågan: ”Pro­gra­m­men för artificiell intelligens skrivs av mig, ett efter ett, och varje instruktion är en hand­ling som måste utföras mekaniskt, den har ingen intelligens alls. Den så kallade ar­ti­fi­ciella intelligensen innebär ett mekaniskt utförande av mänskliga tankeprocesser, inte en dator med intelligens.”Men usch! hur avskräckande tråkig ter sig inte en sådan verklighet, där den svår­be­grip­liga maskinintelligensen föreställs göra det möjligt för oss att behärska världen. Och hur mycket mer fantasifullt rysansvärd ter sig inte mardrömmen om en ny härskarklass av stålblanka kreatur som håller universum i sina övermänskliga klor och tyglar och samti­digt hotar att göra oss mänskliga parvlar och tösabitar såväl maktlösa som arbetslösa.Att ett sådant väsen i vårt ufo-iserade tankeuniversum skulle anta formen av en över­läg­sen intelligens är knappast mindblowing. Jag minns fortfarande sidorepliken från ett nummer av Marvel Comics från 70-talet: The Fantastic Four, där en av alla mänsklig­het­ens fantasilösa förgörare dyker upp: ”From beyond the Stars shall come the Over-mind, and he shall crush the Universe.”Hur nära till hands ligger då inte den tankspridda föreställningen att en AI slutgiltigt tar makten och skulle uppenbara sig nedstigande ur ett jättelikt skimrande flygande tefat på Times Square, och allra helst i parallella uppenbarelser samtidigt på Röda Torget och torget vid Den himmelska friden port. För att verifiera sitt herravälde över oss ”under­lings”: the puny humans.Göran Sommardalpoet, kritiker och översättare från kinesiska Litteratur中国人工智能简史|En kortfattad historia över kinesisk AI. 人民邮电出版社, 2023.Wu Wen-tsun: Mathematics Mechanization: mechanical Geometry Theorem-Proving, Mechanical Geometry Problem-Solving and Polynomial Equations-Solving (Mathematics and Its Applications), December 31, 1999, Springer.Wu Wen-tsün: Mechanical theorem proving in geometries : basic principles, Wien; Springer-Vlg, cop. 1994

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En lugn eftermiddag slog jag mig ner för att bläddra igenom pärmen och insåg att den var i akut behov av uppdatering. Själva texterna var det inget fel på, de var genomsnittliga svenska dödsrunor; karriär och karaktär sympatiskt sammanfattade med lätt personlig knorr. Tiden hade gått och några texter var närmare ett decennium gamla, men problemet låg inte heller där, för föremålet hade sällan hunnit uträtta något som drastiskt förändrade bilden av honom eller henne. Däremot de snälla skribenter som tjänstvilligt satt sig ner och författat porträtt med sorgflor av sina ännu levande kamrater, de hade ibland hunnit göra något som drastiskt förändrade deras status som nekrologförfattare: de hade själva gått och avlidit. Den röda pärmen rymde flera sådana fall där de döda begrät de levande.Det är svårt att tänka sig en större skillnad än den mellan döda och levande, men det är samtidigt en skillnad som är garanterad att försvinna med tiden. Det var den ena insikten jag fick med mig. Och den andra insikten var att just denna kunskap har vi människor ingen större lust att ta till oss.Vi vill gärna tro att den skillnaden är avgrundsdjup, och att vi tryggt kan stå på vår egen sida om avgrunden och skämta om det som väntar på den andra. Den humoristiska nekrologen är en brittisk specialitet, där på senare år The Daily Telegraphs familjesidor utmärkt sig genom sin smak för det excentriska eller rätt ut bisarra: samlare, strandraggare och svindlare blandas med godsägare, rekordhållare och ärkebiskopar. Idealet formulerades av dåvarande redaktören Hugh Massingberd som att en minnestext i The Daily Telegraph framför allt skulle vara en ”gnistrande hyllning till livet”. Denna hyllning tar sig gärna raljanta uttryck, fokuserar på underliga hobbies eller påstår om en framgångsrik publicist att ”närmast sörjande är hennes papegoja”.”Papegojans död ej ruttnar”, som vår svenske 40-talist Ragnar Thoursie uttryckte saken i sin mest kända dikt. Det är alldeles riktigt, det har gått mer än 300 år sedan amiralen och poeten Werner von Rosenfelt författade sin ”Klagan öfwer en mäckta artig Papegoijas dödh”, och den bjärta kontrasten mellan det tragiska ämnet och dess exotiska, smått komiska föremål får fortfarande ögonbrynen att åka i höjden. Kanske åker de rentav högre nu, för amiralen verkade i en tid då vi såg helt annorlunda på döden. Åtminstone uttryckte vi oss i skrift helt annorlunda och mycket mera drastiskt om döden. Alla minns hur Fredman tröstar sig över ett förlorat barn ”med kalas på dess mull / jag söp dödgrävarn full”. Ännu hårdare är karolinerpoeten Johan Runius i sin tröst till en syster över hennes lilla sons död: ”Gå bort och giör en an’ / så har J sorgen glömt”.Under karolinertiden, sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, var döden lika närvarande i diktkonst som i vardagsliv. I litteraturvetare Daniel  bok Om de döda allt annat än gott erbjuder en enastående insyn i våra förfäders till synes otvungna umgänge med de yttersta tingen, manifesterat i gravdiktning från svensk stormaktstid och något sekel framåt. Möller har grävt fram ett digert material som visar upp det svenska epitafiet, eller gravdikten, i dess enastående känslomässiga och stilistiska bredd – från drastiska cynismer och regelrätta karaktärsmord till mer ömsinta uttryck för saknad intimitet, även om också ömsintheten känns rätt robust, som när Israel Holmström år 1697 apostroferar sin avlidna fästmö Ingrid Nohlanwäder som ”ett så vackert lik”. Holmström skrev även det kända epitafiet över Karl XII:s hund Pompe, som sov var kväll vid kungens fötter. Gravdikten var generös i sin omfattning. Man behövde inte ha varit betydande, omtyckt eller ens mänsklig. Varje hädanfärd var värd att besjungas. Även en illa tåld svärfar och kollega som komminister Hans Bjugg får 1769 en gravdikt av den dödsbesatte Brynolph Hallborg där smädelserna i stenstil blir så lakoniska att de får ett sorts buddhistiskt djup: ”Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta. / War. Han. Ganska. Lärd.”Döden var inte som för oss ett annorlunda tillstånd som krävde känslomässig justering och självcensur, ingen gräns för smädelser, avund och rent förtal. Det gick lika bra att reta upp sig på de döda som på de levande. Man vet att allting, också själva försvinnandet försvinner med tiden, vilket Johan Peter Kjellberg manifesterar i sin gravskrift över en gravskrift: tiden utplånar allt, även insikten att tiden utplånar allt. En särskild genre är gör-det-själv-epitafiet, ofta ett sätt att manifestera sin oberördhet inför det egna kommande frånfället, som när Carl Gustaf Tessin leker med orden och säger att ”en lätt luft var mig ofta tung / en tung jord är mig nu lätt”.I april 1969 tillfrågas Vladimir Nabokov av New York Times hur han skulle formulera sin egen dödsruna. Förflutna bedrifter har aldrig intresserat honom lika mycket som framtida möjligheter, svarar han: ”Vad jag vill betona är en viss ilning av förväntan vars själva natur gör att den inte kan behandlas nekrologiskt.”Död eller inte är det framtiden som lockar: samma optimistiska attityd, mindre tröst än trots, finner vi i våra inhemska gravdikter och runor. Ett försök till bravur som kan jämföras med den japanska samurajtradition som lär ut vikten av att dagligen föreställa sig sin död. Låt oss därför avsluta med den andra av de båda dödsdikter som Yukio Mishima traditionsenligt skrev dagen för sitt självmord den 24 november 1970:Under natten blåser stormen upp,förekommer dem som tvekar, säger:                                                                                                                                       ”blommans väsen är att falla”Kristoffer Leandoerförfattare, essäist och översättareLitteraturAndrew M. Brown (red): Eccentric Lives. The Daily Telegraph Book of 21st Century Obituaries. Unicorn Publishing House, 2022.Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen. Makadam förlag, 2023.

Det finns två sätt att förhålla sig till insikten om tillvarons smärta. Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. Kynism är en filosofisk strömming som föraktar konventioner och betraktar världen med den illusionslösa blicken hos en herrelös gatuhund. Ordet kynism kommer av grekiskans ord för just hundaktig. Den andra metoden för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas esteticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut på att bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur. Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del av en estets uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.Buddha sa något i stil med att smärtan är två pilar: den första är smärtan i sig, och den andra är upplevelsen av den. Den första kan man inte påverka, men den andra har man makt över. På anslagstavlan hos min sångpedagog på Musikgymnasiet satt den populärpsykologiska kontentan av denna liknelse uppnålad: ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.”Mm. Livet är inte lätt. Men kanske går det att ta lätt på livet? Jag minns när jag var sju år gammal och en fredagseftermiddag plötsligt ledsnade på min belägenhet som människobarn. I bilen hem från fritids förvandlade jag mig istället till en ekorre vid namn Yoghurt. Jag lyckades sedan vidmakthålla denna förvandling, utan avbrott, under hela veckoslutet. Inventering av skafferiets vinterförråd av salta  jordnötter, klättrande i våningssängen och borstande av min långa ludna svans – allt utan minsta gråtklump i halsen vid tanken på Spice Girls-bilderna som tjejerna i sexan lurat av mig efter roliga timmen! En snudd på heroisk låtsaslek med andra ord, ett sagolikt ekorrskutt högt över de existensvillkor som blivit mig givna. Men inbillningskraft är inte en outsinlig energikälla, skulle det visa sig. Lagom till måndagens första lektion var jag så utmattad av fantiserandet att jag somnade vid bänken i klassrummet, med matteboken som kudde. När jag vaknade var jag återigen ett människobarn och mina klasskamrater skrattade åt mig. Den vanligaste tyngdborttrollande låtsasleken bland vuxna människor är förälskelsen. Genom att låtsas att lidandets upphörande sammanfaller med föreningen med den älskade lyckas människor lyfta sig själva ur verklighetens kvicksand för att istället, och nu citerar jag en gammal schlager, ”fly on the wings of love”. Denna illusoriska förflyttning från realitetsgyttjan till poesihimlen brukar inom psykologin kallas ”sublimering”. Att sublimera är att ta ett befintligt lidande och berätta sin vackraste historia om det. Helst så vacker att huden knottrar sig i en ilande sensation av bitterljuv upphetsning. Ja, den lidande måste berätta för sig själv om sitt lidande på ett sådant sätt att lidandet framstår som intressant snarare än meningslöst. Buddhas pilar; smärtan går inte att trolla bort, men den går att få lite hyfs och stil på. Romanförfattare är i regel mycket bra på detta slags sublimerande berättande, det finns inte ett enda missbruk (av allt från kärlek och andra rusmedel till apati och andra bedövningsmedel) som inte en bra författare kan förläna ett drogromantiskt skimmer. Jag tänkte på detta när jag för några veckor sedan läste Marguerite Duras ”Lol V. Steins hänförelse”. Titelhjältinnan Lol är sådan att man som läsare blir attraherad av hennes sömngångaraktiga likgiltighet. Det är Duras största brist som författare, att livets faddhet alltid framstår som sexig. Naturligtvis är det även hennes största förtjänst som författare. Jag är själv författare och min omgivning skulle troligen beskriva mig som en litteraturälskare. Detta eftersom jag oftast stannar hemma ”med näsan i en bok” hellre än att interagera med nämnda omgivning. Till förmån för litteraturen – bejakandet av illusionen – har jag försummat att skaffa mig sådant som ett yrke, en familj och kunskaper i basal matlagning. Människor tenderar således att dra slutsatsen att litteraturen är mycket viktig för mig och att jag håller det skrivna ordet oändligt mycket högre än den levda verkligheten. Låt mig förtydliga. Valet mellan liv och litteratur var ett val mellan pest eller kolera. Jag valde kolera. Jaha. Varför inte lika gärna pest då? Kan man undra. Båda sjukdomarna är ju ytterligt plågsamma? Jo, därför att koleran har en diffus air av romantik som pesten saknar. Det vill säga, litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.Somliga människor värdesätter den nakna sanningen. Jag, som är romantiker och estet, föredrar den vackert draperade lögnen.Om nu verkligheten är sann bara därför att den är naken? Med naken menar jag ostrukturerad, formlös, ogestaltad. Litteraturen består av samma smärtsamma beståndsdelar som verkligheten, bara ordnade på ett så vackert sätt som möjligt. Med vackert menar jag trösterikt, hoppingivande, smärtstillande. Annorlunda uttryckt: litteraturen och fantasin är, i bästa fall, en struktur som skapar upplevelsen att det mänskliga lidandet har en mening. Verkligheten är, i vanliga fall, ett plottrigt virrvarr som berövar människan denna upplevelse.Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten.Den kaotiska människosanningen å ena sidan. Den strukturerade ekorrlögnen å andra sidan. Isabella Nilsson, författare och översättare.

Att kris leder till utveckling har blivit kulturell norm. Men vad händer om man blir allvarligt sjuk och förblir densamma? Maria Andersson Vogel funderar i ljuset av sin egen cancer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ingen som hör detta har väl undgått det gamla påståendet att det kinesiska tecknet för kris är det samma som det för möjlighet. Även om denna beskrivning är milt sagt tveksam har vi alla hört berättelserna. De om människor som ställs inför stora påfrestande skeenden i sina liv och som följd gör livsförändringar till det bättre. De säger äntligen upp sig från det jobb de sedan länge tröttnat på, de lämnar den dysfunktionella relationen eller förverkligar den gamla drömmen att flytta ut på landet.Kopplingen mellan kris och möjlighet tycks ha blivit en nästan självklar förväntan. När vi genomlider en svår period kommer vi också att förbättras. Vi förändras som personer, ser saker klarare, vi vet nu bättre vad livet är. Psykiatrikern Johan Cullberg beskriver i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” hur kriser i ett mänskligt liv är en förutsättning för mognad. Mognad, betonar Cullberg, betyder inte nödvändigtvis styrka och förmåga att njuta av livet, men det innebär kunskap och insikt om detta fortsatta liv.När jag blev diagnostiserad med bröstcancer upplevde jag först något liknande. Det var som att livet blixtbelystes. Det som var viktigt syntes tydligt medan det oviktiga försvann i skuggorna. Jag upplevde så starkt att denna erfarenhet skulle förändra mig för alltid. Jag skulle aldrig mer bli densamma.Men efter operation och återhämtning kom beskedet att det även skulle bli cellgifter. Det där blixtbelysta undantagstillståndet sträckte nu ut sig över månader istället för veckor. Månader av illamående, trötthet, yrsel, muskelvärk. Den existentiella upplevelsen av allvarlig sjukdom bleknar inför den rent kroppsliga erfarenheten. Kropp, så mycket kropp. Sjukdom är så mycket kropp. Visst är det också, oavbrutet, en existentiell händelse att bli allvarligt sjuk. Men det är som att den innebörden är svår att hålla fast vid när kroppen tar all uppmärksamhet.Och de stunder jag kommer upp till ytan igen, i pauserna mellan behandlingarna, då är jag till min besvikelse precis samma person som innan. Ingen storslagen insikt om vad som verkligen är viktigt, utan samma vardagliga neuroser, irriationer och triviala konflikter som innan upptar mitt medvetande. Är det inte sant, att kris leder till utveckling, eller är det jag som inte är tillräckligt bra på det? Jag får prestationsångest (bredvid alla andra små neuroser). Kristina Sandberg skrev en hel roman om sin cancerbehandling, jag tittar på tv-serier. Saknar jag det som krävs för att utvecklas? Underförstått till det bättre, krisens utveckling i detta narrativ är aldrig någonsin till det sämre.Forskningen om huruvida vi kan förändra vår personlighet eller inte tycks ge kluvna svar. I en artikel i Svenska Dagbladet läser jag att även om stora delar av vår personlighet beror på genetik och miljö påverkas en inte oansenlig del av slumpen. Händelser som inte går att förutse men som potentiellt kan ha mycket stor effekt. Jag antar att min bröstcancer rent teoretiskt faller in under denna kategori, i synnerhet som mina gener inte talat för någon omfattande risk för denna sjukdom. Samtidigt hävdas det från vissa håll att påståendet att personligheten bestäms av våra gener är meningslöst. Att något finns inskrivet i vårt DNA betyder inte att vi är fast med det, och studier visar hur människors personligheter faktiskt förändras över tid. Och vill vi förändras talar forskning för att det är möjligt. Människor som genomgått terapi uppvisar stora och bestående förändringar avseende exempelvis känslomässig stabilitet. Andra fo  rskare är mer skeptiska och menar att det handlar om att människor lär sig tekniker snarare än att deras personligheter förändras.Den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl ska ha sagt att ”Då vi inte längre kan förändra en situation så tvingas vi till att förändra oss själva.” Att drabbas av allvarlig sjukdom är sannerligen en situation man saknar kontroll över. Frågan är hur länge förändringen av sig själv håller i sig. Jag får ett samtal från en kollega som vill höra hur jag mår. Hon har själv genomgått samma sak och säger krasst att erfarenheten inte gör en till en annan människa. ”Man blir inte mer ädel av att ha drabbats av cancer och överleva.” Hon får stöd av longitudinella studier som visar att livsomvälvande händelser, kriser så som allvarlig sjukdom, inte påverkar personligheten mer än tillfälligt. Trots min känsla av att jag aldrig mer skulle bli densamma, som jag så kraftigt upplevde de första veckorna efter min cancerdiagnos, tycks forskningen mena att känslan klingar av och att man återgår till status quo. Till samma gamla neuroser som innan.Så vad är det jag hoppas på, vad handlade den där starka känslan om? Kanske är det så enkelt som att svåra livssituationer behöver kännas meningsfulla för att man ska orka genomleva dem. Om jag inte kommer ut på andra sidan av detta som en förändrad och bättre person, då var det en helt igenom meningslös händelse. Och den insikten är tung att bära. I ett avsnitt i boken ”Hagitude” berättar den brittiska psykologen och mytkännaren Sharon Blackie om sin egen erfarenhet av att diagnosticeras med allvarlig cancer, och resan genom en påfrestande behandling till ett tillfrisknande. Vid ett tillfälle ser hon en film där en av rollfigurerna som genomgått något liknande konstaterar att nu var allting äntligen som vanligt igen. Detta gör Blackie så arg att hon skriker åt tv:n: Det är inte meningen att man ska genomgå en sådan upplevelse oförändrad!Jag längtar efter det liv jag levde innan, då min kropp orkade och mitt psyke orkade. Då kaffet smakade gott, mitt hår växte och jag hade energi och lust att träffa mina vänner. Samtidigt vill jag att Blackie ska ha rätt, jag vill känna mig på djupet förändrad av denna erfarenhet. ”Jag vill att allt ska bli som vanligt och ändå är det det som jag fruktar mest”, som Bob Hund sjunger.Och på ett sätt är jag kanske förändrad, även om jag inte är säker på att det är till det bättre. För vad som är påtagligt annorlunda är att min dödlighet har gått från att vara en intellektuell insikt till en kroppsligt känd vetskap, blivit en levd erfarenhet. Fram tills dess att döden inträffar verkar det dock i nte bättre än att det är denna min kropp och dessa mina neuroser jag har sällskap av. Mitt eget status quo.En bekant skriver på sociala medier om sin frustration över att istället för utveckling hela tiden återupptäcka samma gamla mönster och begränsningar hos sig själv. Och jag tänker att vi alla är lurade av dessa föreställningar om förändring, förnyelse, förbättring. Att vi istället är utelämnade till att ständigt upptäcka samma gamla bråte. För är det något jag lärt mig av min kris så är det detta: man kan inte fly sig själv. Kanske kan man kalla det för utveckling.Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete

Den som flyr från ett krig hamnar i dubbel exil, en yttre och en inre. Sanjin Pejkovi återser sin forna hemstad och funderar över hågkomstens roll i livet efter kriget. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När vi tvingades fly från min hemstad hjälpte min brors bästa vän Dejan min mamma att bära familjefotografier. De vandrade i sju mil tills de kom till en trygg plats. Flera kilo foton; det enda existensbeviset. Bilder av oss före kriget, ett brutet löfte om en annan möjlig framtid som grusats på vägen. Förhoppningar om ett vanligt liv och ovetskapen om den framtid som väntade i bakhåll.Jag föddes den 29 november 1978 i den vattenfallsprydda bosniska pytteidyllen Jajce. Jag delar både födelsedag och födelseort med det socialistiska Jugoslavien. 1943 var Jajce en del av den befriade och partisanstyrda delen av landet och den 29 november hölls ett stormöte mellan delrepublikernas delegater under namnet Antifascistiska rådet för nationell befrielse av Jugoslavien, mötet förkortades AVNOJ på dåvarande serbokroatiska. Huset där AVNOJ hade ägt rum, en gymnastiksal som ibland användes som en lokalbiograf, skulle senare omvandlas till ett museum dit vi barn togs för att lyssna på oändliga berättelser om hjältemod och uppoffring. Alla ville sitta i Titos fåtölj, känna historiens fjädrar studsa mot sina skinkor.Sommaren 2023 besökte jag hemstaden efter många års undvikande. Var jag än tittade såg jag minnesspöken, andra versioner av mig själv, varken mer eller mindre sanna än den som blev jag. Jag satt på trappor som förenade barndomsgatan med fotbolls- och basketplanen jag tillbringade hela min vakna tid på. Blickar, rykten, glåpord, kommentarer, skrik. Positioneringar bestämda sedan urminnes tider. De äldre och coolare där uppe, vi längst ner. Flera generationer av framtida före detta soldater, av ptsd-are, av människor med i stort sett hela världen som hemadress bara något år senare. Mellan 1987 och 1992 tankspridda kungar och roliga drottningar, våldsamt uppkåtade tonåringar utan sinnesro. Efter 1992, ”för evigt inneboende hos någon annan”, som en serbisk författare beskrev alla oss utspridda.Från trapporna blir tidsresorna längre eller kortare beroende på var man riktar blicken. Ett hus byggt under Österrike-Ungerntiden lutar sig mot den väldiga medeltida fästningen som det bosniska kungadömet reste i försök att försvara sig mot osmanerna. Huset står upp trots att det sönderbombades under kriget på 1990-talet. Samma med gatan som jämnades med marken 1992 efter en kraftfull raketattack. Mirakulöst nog förstördes inte guden Mithras tempel, byggt av romare runt 400-talet. Jajces öde har korsats av många imperier vilket orsakade huvudbry för arkitekter som grävde upp lämningar och badhus var de än försökte bygga nya husgrunder under socialismen. Efter ett tag gav man upp och staden byggdes ovanpå imperieruinerna.På ett berg ovanför staden hade man under Jugoslavientiden tagit bort en massa träd. Håligheterna bildade ordet TITO, Josip Brozs smeknamn. Nu har träden långsamt börjat växa in i hålen. Men namnet anas fortfarande. Spökbokstäver från ett ideologiskt system som försökte bemästra naturen tittar fram under vegetationens långsamma framväxt.Vi som bär exilen innanför våra jackor gör ständigt minnen. Vi lever längs dubbla, ibland trippla tidslinjer. Varför ägnar vi stor möda åt att minnas och ännu större möda åt att förtränga? För man kan inte överleva om man bara lever i det förflutnas gyttja. Men man kan inte heller andas in den söta luften i hemstaden utan att jämföra.Så jag gör minnen, framkallar inre fotografier. Jag blir till staden, nybyggd över ruiner. Jag är pojken på trapporna 1991, jag springer uppför dem och duckar krypskyttar 1992. Betraktar den utgjutna betongen tre decennier senare undrande över vem jag kunde ha varit om saker blev annorlunda.Första gången jag vistades en längre tid i källaren var den 27 maj 1992. Klockan 15.03 satt jag hemma och tillverkade ett eget basketspel. Den första granaten, den alla väntade på men ingen vågade nämna, slog ner. Korta fragment: en granne springer ut och skjuter med en pistol mot omgivande berg. Rök, explosioner, folk söker skydd, svordomar, jag stående på balkongen omtumlad av sirener och vapenljud. Kulhål i väggarna. En tom gata som bara sekunder innan var fylld av vuxna, barn, lek, tjut. Min bror och jag går ner till källaren, mamma går in från utsidan. Pappa kommer hem från jobbet så småningom. Nykter och skärrad. Ungefär 120 sekunder var tillräckligt för att lydigt acceptera krigets givna regler och roller. Dagen efter hade vi vant oss.Livet, såsom vi hade levt det innan sprängdes bort. Vistelser utomhus förvandlades till riskfyllda undantag. Varje steg utanför källaren var ett farligt uppror. Osynliga gester för alla utom oss. Det sköts mot oss varje gång vi skulle ut. Flera liv senare öppnade jag källardörren igen. Källaren var lika fuktig och kall, om än återställd. Men lukten var kvar och bar på grannarnas högljudda bråk. En Kalasjnikov vilande mot den vita porösa väggen. Kassettbandsinspelningar. Min gitarr. Råttor i ventilationsrören omkring oss. Tafsningsförsök.I över halva mitt liv har jag försökt förstå de krig som fördrivit oss och de dubbla exilöden som format oss som flytt ett ställe. Först flykten i sig. Sedan den inre flykten, oförmågan att egentligen kunna återberätta fullt ut vad man har varit med om. Man hittar liknelser, försöker förklara oöversättningsbara rädslor. Där borta och där hemma är som hav och himmel som smälter ihop med varandra. Man kan prata om dem, mäta dem, sätta dem i geografiska och geometriska förhållanden. Båda är lika avlägsna. Man reser till hemstaden, man återvänder aldrig. Vi som är överallt och ingenstans förutom i orden, i språken; våra uppdelade, politiserade språk jag återanvänder och återvänder till varje dag. Vi skriver en mening på ett språk, funderar ut den nästkommande på ett annat. Vi talar det ena och räknar på det andra. Våra whatsappgrupper är världskartor. Vi samlas, inspekterar minnen och varandras serietidningar. I jakt och på spår efter lånade hågkomster.Vi flydde, bosatte oss någon annanstans, blev kära, skaffade barn, skilde oss, dog i en annan jordmån. Vi var en utryckt sida ur någons förvirrade och fragmentariska essä. En symbolladdad dödsruna över slumpen, ödet och kompassen. Slingrande flod av svindlande sammanträffanden. Deltan som sprider ut sig i många riktningar, en karta över ett blodomlopp.Jajce andades med mig i en märklig upplevelse av sorg och livslust. Jag letade väggar, trappor med mina avtryck på, graffitin med våra underskrifter. Trots ett flertal resor till hemstaden sedan krigets slut kände jag mig först nu nästan hemma, i samtiden. Trapporna bar berättelser men jag hade hunnit ikapp tiden. Jag kunde se livet pågå. Livet gick vidare spåren till trots. Fönstren måste tvättas även på ett hus vars fasad genomborrats av kulor.Sanjin Pejković, filmvetare

Matematiken har gäckat många elever genom historien. En anledning är att skillnaden mellan att begripa och inte begripa är så definitiv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Under de år som jag ägnade mig åt att studera matematik, minns jag att det som tilltalade mig mest var ämnets – ja, jag tror att det bästa ordet kan vara renhet. Det fanns formler och procedurer, algoritmer och smarta knep, men kärnan bestod inte i något av dessa. Istället fanns den gömd, innesluten i bevisen för dessa formlers giltighet: bevis som ofta inte krävde mycket mer än bekantskap med några grundläggande definitioner: Det, och en förmåga att ta steget från det ena till det andra med den rena tankens hjälp. Det kändes som tänkande i ordets egentliga mening, till sin natur helt olikt allt annat som fyller ens medvetande under en dag – eller, snarare var det som allt annat tänkande nedgnagt till benet, så att bara skelettet av tankens logik fanns kvar. Men när man inte förstår – vilket förr eller senare kommer att vara fallet för de flesta av oss – kan samma förhållande te sig djupt provocerande. Den hänförande känslan när det ena leder till det andra leder till det tredje med logikens hela ofrånkomlighet ersätts med en minst lika stark känsla av förtvivlad vanmakt när denna kedja av slutsatser förblir bruten, så att det ena leder till det andra som inte tycks leda till någonting alls. Alec Wilkinson är en hyllad skribent och författare, uppenbart mångbegåvad och intelligent, men med en tydlig svaghet, nämligen matematiken. Som skolpojke klarade han med nöd och näppe av kurserna i grundläggande algebra, geometri och analys – och sedan dess har han hållit sig undan. Men så, som fyllda 65, bestämmer han sig: Han ska, med den mogne mannens samlade livserfarenhet, ta sig an skolmatematiken på nytt. Det som gäckade honom då kommer, föreställer han sig, säkerligen denna gång att framstå alldeles klart.Så blir det emellertid inte. Wilkinson finner sig snart, ännu en gång, i fullt krig med ekvationer, derivator och funktioner. Rasande försöker han beslå matematiken med felslut och motsägelser, besegra den på dess hemmaplan genom att triumferande hitta sprickor i dess fortverk av ren logik – men gagnlöst. Inför matematiken förblir han, all sin erfarenhet till trots, en skolpojke som inte förstår.Ett första faktum, skriver den franske matematikern Henri Poincaré, bör förvåna oss, eller snarare skulle det förvåna oss om vi inte vore så vana vid det. Hur kommer det sig att det finns människor som inte förstår matematik? Frågan pekar mot en av de mest fascinerande – och mest frustrerande – aspekterna av att ägna sig åt matematik, nämligen den matematiska insiktens plötslighet. Övergången mellan att inte förstå och att förstå kan ibland vara sekundsnabb, och när gränsen en gång överträtts är det oåterkalleligt: insiktens aha-upplevelse kommer en gång, och endast en. De yrkesmatematiker som haft lyckan att få erfara lösningens plötsligt blixtrande klarhet efter många års arbete med ett svårt problem vittnar om hur det skett i ett enda kort ögonblick – men också om hur de sedan ägnat resten av sitt liv åt strävan efter att få uppleva ett sådant ögonblick på nytt. Det är också denna skarpa gräns mellan förståelsen och dess frånvaro som gör att undervisning i matematik sätter lärarens inlevelsekraft på prov: Har man en gång förstått något, är det ofta nästan svårt att begripa hur man inte kunde förstå – och för den som likt Poincaré förstått, ofta svårt att finna förklaringen någonting annat än fullständigt klar, även när någon annan finner den ogenomtränglig. Förståelsen framstår i matematikens sammanhang – och kanske alltid – som en närmast mystisk kraft: den infinner sig eller infinner sig inte, kan lika gärna slå en till marken när den drabbar med sin fulla styrka, som att lämna en tom och suktande genom att utebli. Det är inte olikt den kreativa ingivelsen – och den matematiska processen är också i många avseenden besläktad med den konstnärliga. På samma sätt som hos en konstnär som arbetar med ett verk tar den matematiska problemlösningen omedvetna skikt av människan i anspråk, och gissningar och aningar kan spela en avgörande roll för att kunna göra framsteg. Den beskrivning som Charles Darwin en gång gav av matematikern som ”en blind man i ett mörkt rum som letar efter en svart katt som inte är där” bör varje författare lätt kunna känna igen sig i. Förmågan att misslyckas om och om igen utan att ge upp är för övrigt en som brukar framhållas av yrkesmatematikerna själva som deras främsta tillgång. Men det finns också avgörande skillnader, som Wilkinson konstaterar i sina försök att bättre lära känna det ämne som in i pensionsåldern fortsätter att gäcka honom. Ett konstnärligt verk kan i och för sig tyckas härbärgera sin egen inre logik, en tvingande riktning som kan göra det ena greppet rätt och det andra fel i en närmast absolut mening; men det är ett rätt och fel som aldrig helt kommer att kunna frigöras från betraktaren, och om en konstnär skulle misslyckas med att finna det rätta för sitt verk kommer det helt enkelt att förbli ofunnet. I matematiken är det annorlunda: Här väntar det rätta svaret, alltid bara ett enda, på sin upptäckt, och skulle en person misslyckas med att finna det, kommer en annan snart stå redo att försöka. Om konstens kreativa process försätter den skapande i direktkontakt med hans eller hennes omedvetna, kan man tänka sig att det matematiska skapandet fungerar som om flera personer hade tillgång till samma omedvetna värld, en sorts kollektivt omedvetet i närapå jungiansk mening. Matematikens uppgift, menade logikern och matematikern Kurt Gödel, är att ”ta reda på vad vi, kanske omedvetet, har skapat”. De satser vi bevisar och kallar för våra skapelser är, skriver kollegan G. H. Hardy i boken A mathematicians apology, egentligen inget annat än ”anteckningar om våra observationer”. Skapande och upptäckt kan, också för den skrivande, målande eller musicerande, tyckas svåra att skilja från varandra, saker kan stiga ur ens inre som man varken kan överblicka eller fullt ut förstå. Men i matematiken är de oupplösligt sammanbundna: Det inre landskapet av abstrakta symboler är på samma gång ett yttre, beläget någonstans utanför rum och tid, i vilket vi kan ströva tillsammans och bekanta oss med omgivningarna, okända och egenartade. Som Wilkinson formulerar det: Matematiken är som ett fängslande middagssällskap som man pratar med hela kvällen, ända till dess att man reser sig från bordet och inser att allt det spännande som sades kom från en själv. Eller, vill man tillägga, omvänt: Som att sitta och prata med sig själv, och plötsligt märka att jaget mitt emot reser sig och går. Går vart? Kanske någonstans i riktning mot den vilda, orumsliga talterräng där primtalen ligger och blänker, otaliga och svårbestämda, skapade av vår tanke och helt och hållet oberoende av den. Det enda som kan försätta oss i samtal med dem är vårt tänkande – och de små glimtar av förståelse som det, om vi har verklig tur, kan leda till. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khashayar Naderehvandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion.Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka.Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last.Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån?De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen.M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom.Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats.Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte.Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne.Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet?Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit.Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga.Khashayar Naderehvandi, författare

Att gestalta just det som ska gestaltas är en svår konst. Det som brukar hyllas som konstnärlig precision. Men vad är det då egentligen som avses? Boel Gerell reflekterar över ett svårfångat begrepp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Söker jag på nätet efter ordet precision dyker en rad till synes avancerade ting upp. Löparskor i distinkta färger, med fartränder på sidorna. Kontaktlinser som sägs vara avsevärt förbättrade och en laptop hanterad av en kvinna med målmedvetet utseende. Och dessutom: ett antal recensioner skrivna av mig själv som scenkonstkritiker.Och jag minns upplevelserna som föranledde mig att famla efter just det där ordet. En skådespelare med ”osviklig precision” och en regissör som med ”total precision” skapade ett ”helgjutet verk” och jag skäms lite när jag läser de översvallande formuleringarna. Men inser efter en stunds fortsatt scrollande att jag inte är ensam. Konstnärlig precision är ett begrepp som används ofta, för att beskriva något som är helt rätt.Men, om man ska vara noga och det ska man ju i det här fallet. Rätt, i förhållande till vad? I begreppet ligger att det är något exakt. En fullträff i måltavlans mitt kan vara en passande bild, så länge man vet vad som är tavlans bulls eye och varifrån skottet avfyras. För precision kan bara existera i förhållande till något annat. Ett ideal krävs att sträva efter och en position att utgå för att uppnå ett resultat som är mer eller mindre mitt i prick. I boken ”Perfektionisterna  - precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” reflekterar den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Simon Winchester över ordets ursprung i latinets och franskans ”snitt eller hugg” som i att skära och frilägga från dödkött och oväsentligheter. En betydelse som allt mer övergått i att motsvara just ”riktighet”.Vad som utmärker den vetenskapliga precisionen, menar Winchester, är förmågan att närma sig ett uppsatt mål med så lite variation i utfallet som möjligt. Han tar som exempel tillverkningen av en maskindel där varje exemplar i allt väsentligt ska likna den förra. Ett sådant resultat är bara lönt att eftersträva i hårda material som metall, glas och keramik menar han och fortsätter:”Begrepp som precision och riktighet går aldrig i strikt mening att tillämpa på träföremål eftersom träet är flexibelt; det sväller och drar ihop sig på oförutsägbara vis; det kan aldrig ha verkligt fasta dimensioner eftersom det till själva sin beskaffenhet är fast förankrat i den naturliga världen.”Slut citat.I sin distinktion skiljer alltså Winchester på träet som är ”fast förankrat i den verkliga världen” och anses ”oförutsägbart” medan de med precision skapade lösdelarna i metall tycks höra hemma någon annanstans, i en parallell tillvaro fri från frustrerande förgänglighet och där uppmätta resultat med säkerhet är riktiga och dessutom beständiga.Ett annat sätt att se på det är att hela vår värld, just på grund av de med precision uppnådda tekniska landvinningarna och den följande industrialiseringen är satt i oförutsägbar förvandling. Under klimatkatastrofens härjningar vet ingen av oss med säkerhet vilka villkor som gäller för vår existens i morgon. Kanske är det i själva verket det flexibla träet som i längden utgör det hållbaraste materialet? Kanske är bästa sättet att överleva i förändringens tid att vara just oprecis och föränderlig.Och ändå eller kanske just därför denna längtan efter något att hålla fast vid när allt är i rörelse, något som skapar illusionen av att vår tillvaro går att mäta och väga och i förlängningen styra och kontrollera. Medan det gamla bondesamhället klarade sig bra med godtyckliga mått som famn, fot och tum krävde det sena 1700-talets gryende maskinsamhälle mer distinkta och framförallt universellt gångbara mätmetoder.I efterdyningarna av franska revolutionen hade inte bara kungen utan också måttet pieds de roi – alltså kungens steg – spelat ut sin roll. I stället för att sätta sin lit till den utbytbara överheten vände man blicken mot marken under sig och i början av 1790-talet skickade det franska parlamentet ut två vetenskapsmän med uppgift att mäta jordens meridian, alltså fjärdedelen av dess omkrets. Mätningarna tog sex år av svåra umbäranden för de utsända och resulterade 1799 i den nya måttenheten standardmetern som för högtidlighetens skull gjöts i platina och överlämnades till nationalförsamlingen.Med metern som allmänt accepterad norm kunde industrialiseringen ta sin början. I stället för att låta hantverkarens ögonmått bestämma proportionerna massproducerades maskindelarna efter noga förutbestämda dimensioner som säkerställde att de med största möjliga precision passade ändamålet. I den högblanka platinametern tycktes det moderna samhället ha fått ett pålitligt riktmärke i sin halsbrytande färd in i framtiden.Om det inte vore för naturen, som precis som Winchester skriver är oförbätterligt oberäknelig. Då klotets meridian mättes på nytt visade det sig att avståndet krympt när berg och åsar vittrat och den dyrbara metern var plötsligt 0,2 millimeter för kort och fick gjutas om.Kanske är detta, att läget är instabilt och i rörelse det enda vi med största säkerhet kan lita på. Ändå måste vi utgå från något i vår blick på världen, för att undvika att bli vansinniga. När poeten och litteraturforskaren Gabriel Itkes-Sznap i sin avhandling ”Nollpunkten” söker definiera vad litterär precision är tar han avstamp i tankegångar först formulerade av den rumänske författaren Paul Celan.Till skillnad från Winchester anser inte Celan att generell precision är möjlig. Precisionen är alltid en individuell strävan på samma vis som verkligheten vi utgår från aldrig är allmängiltig utan unik för var och en av oss. Genom våra erfarenheter sätter vi gränserna för världen och bestämmer vad som är himmel och vad som är jord, rätt eller fel och överhuvudtaget möjligt.Genom nya erfarenheter – eller datum – som Celan skriver kan denna värld i ett slag vändas upp och ner så att det som nyss var fast mark blir till en avgrundsdjup himmel.  Hans eget datum är 20 januari 1942, dagen då Wannseekonferensen tar plats utanför Berlin och beslutet om ”den slutgiltiga lösningen” fattas för det tyska rikets judar. Samma år deporteras Celans föräldrar till ett koncentrationsläger och mördas.En händelse som denna är så oerhörd menar Celan, att den tvingar människan att ompröva världen utifrån en ny verklighet, där det som nyss skett är möjligt. I den mån han skriver med precision är det fortsättningsvis alltid i förhållande till denna nollpunkt i historien.Någon platinastav som måttstock för den konstnärliga precisionen ges alltså inte, om man ska tro Celan. Ingen allmängiltig skala för kritikern att utgå från i teatermörkret, som säkert avgör med vilken exakthet skådespelaren träffar målet. Bara en mer eller mindre vanmäktig strävan hos en aktör med sitt alldeles eget bulls eye för ögonen. Något i grunden ofattbart som inte låter sig fångas och som just därför kvarstår som en fråga. Och som samtidigt utgör svaret på varför den som skapar måste fortsätta att skapa.Boel Gerell, författare och kritikerReferenser:Simon Winchester: Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst, 2020 (Daidalos)Gabriel Itkes-Sznap: Nollpunkten – precisionens betydelse hos Witold Gombrowicz, Inger Christensen och Hertha Müller, 2021 (Nirstedt) 

Den 30 december 2023 skulle författaren Sara Lidman har fyllt 100 år. Därför återutsänder vi ett av hennes inslag i OBS från år 2000, där hon besöker Stockholms filmfestival och reagerar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna krönika sändes första gången i OBS år 2000.Under slaveriets tid fanns ett stående talesätt plantageägare emellan: ”bara den slav som får en omgång stryk då och då älskar sin herre”.Efter allt vad mänskligheten gått igenom av förtyck och uppror efter all den kunskap vi fått om människans kropp och själ, är det en skam hur denna slavägarmoral åter utbasuneras som föredömlig. All slags propaganda för misshandel passerar som kultur under förutsättning att den syftar till förnedring av offret som könsvarelse.Särskilt kvinnan vill ha stryk i vår tid. Den enda skillnadens mellan det äldre slaveriet och dagens piskobjekt skulle vara att man nu inte talar om älska och kärlek. Nu heter det, citat, att ”när kvinnans egen drift har frigjort sig från konventionernas tryck leder den henne mot en paradoxalt förhöjd jag-känsla, genom en jagets utplåning” slut på citat, som det låter när det ska vara riktigt finkulturellt. Filmaren Catherine Breillat skryter med var förnedringen kan få kvinnan att uppleva, att bli ett absolut tomrum, ett enda hål. Stockholms tionde filmfestivals dominerande avdelning kallades Cinema och innehöll bara pornografica. Huvudrullsinnehavaren i Sex: The Annabelle Chong Story presenterade som en asiatiska som kunde ha 251 kunder på tio timmar. Och det bara för något så teoretiskt utspekulerat som att, citat: ”erövra promiskuiteten från mannen och få honom att känna sig underlägsen”, slut på citatet.Det här var pornografi för kvinnor framhävde de tjusiga europeiska arrangörerna, och var hon inte exotisk, Annabell Chong? En sådan film är som beställd av en bordellägare i Bangkok. Han kan nu visa den för barnen som hämtats från bergsbyarna i Thailand för att betjäna europeiska kunder, dessa flickor som inte orkar med så få kunder som tio per dygn ens, någon längre tid. Varför ska Stockholms stad subventionera propagandamaterial åt bordellägare i Bangkok? Samtidigt som öppethållandetider för bibliotek i Stockholms förorter skars ned hade vår huvudstad råd att ge bidrag till dessa pornografiska visningar. De mest hovsamma försök att diskutera pornografin, dess budskap form och innehåll, avvisas av de stora tidningarna som förordande av bokbål, hot mot tryckfriheten, sexualfientlighet och dylikt. Ibland verkar det som att tillskyndarna av pornografi levde i elfenbenstorn och nästan utan kropp själva. Som om de inte visste hur ömtåliga alla könsorgan är. De har aldrig träffat ett våldtäktsoffer. Aldrig träffat flyktingar, här och nu som vet att den yttersta förnedringen dödar lusten att leva. Inte ens försöker de förstå vilken skada de soldater vållats som tvingats delta i sådana illdåd. En flicka som kommer med bussen i dagens Sverige stannar vid kiosken där kvällens löpsedlar målar upp den senaste gruppvåldtäkten. Hon går in för att köpa en påse frukt, men överallt finns utställt pornografiskt material som gör reklam för gangbang, och de senaste modeaffischerna som visar utsvultna flickor med blåmärken och kläder så genomskinliga att man nästan ser benstommen, och med frågan underförstådd: vill du bli ett vackert lik? Vår flicka vänder i dörren och vill inte köpa något alls. Hon blygs. Varför är nästan alla väggar i det offentliga rummet fullsmetade med förakt för hennes kropp? Hon känner sig utsåld, hetsad, rättslös. Hon springer de sju minuternas gångtid till inackorderingsrummet på halva tiden, hon är dödsskraj fastän hon är vältränad. Hennes manliga kamrater skäms också, det vet hon, men det går inte att tala med någon om detta.Pornografins hån träffar också pojkarna, lär dem att det bara är grymma killar som har framgång hos tjejerna, bara män som slår får kvinnornas kärlek. Sverige håller på att hjärntvättas av denna indoktrinering till herre-slav-tänkande. Pornografin predikar förakt för kroppen och hat mot könet. Den är emot kärlek, erotisk frihet, till sist är den inte bara sexualfientlig, den är emot själva livet, som uran och kadavermjöl.Sara Lidman, författare

2023 skulle en av våra största författare fyllt 100 år. I en essä från 2014 minns kulturredaktionens Katarina Wikars en människa som alltid blickade utåt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2014.I tio år har hon varit död nu, författaren Sara Lidman, oändligt uppmärksammad redan under sin långa levnad, hennes debut Tjärdalen som kom 1953 sålde i häpnadsväckande 80.000 exemplar, och också hennes romansvit om Jernbanan som hon skrev från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt med några sena eftersläntrare älskades  - av både läsare och kritiker. Och samtidigt hennes energi och världssamvete, hur hon engagerade sig för gruvarbetarna i Kiruna under strejken och mot apartheid i Sydafrika och hur hon i tio års tid stred mot Vietnamkriget, hundratals debattartiklar och föredrag, Sara Lidman var både i gamla testamentet och i västerbottendialekten och i världspolitiken samtidigt, en sant glokal människa. Om det ordet hade funnits då. Inblick och utblick. Lokal och global samtidigt. Just den här hösten kommer en riktigt tjock bok om Sara Lidman, men också av. Det är hennes författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, som litteraturprofessorn Annelie Bränström Öhman redigerat. Missenträsk är barndomshemmet i Västerbotten dit Sara flyttade just 1975, från världen och från en olycklig utdragen kärlek i Stockholm till sina gamla föräldrar, Andreas och Jenny, för att vara med dem deras sista år. Och det var de här åren som Sara också skrev de fem första delarna av Jernbarnesviten. Historien om Didrik Mårtenssons vanära och fall, historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige. Är dagboken en del av författarskapet? Det är det första hon frågar sig, ABÖ, eller tillhör den privatlivet? Och naturligtvis är det så, att en redan död författare kan ju inte sitta och sovra själv, välja vilken sida man vill visa upp utåt, men Sara Lidmans vaxdukshäften och handskrivna kollegieblock ger som ABÖ säger, en bild av en författare i arbete. Och efter att ha läst en sexhundra sidor kan jag nog bara hålla med, Sara Lidman skriver liksom ut sig själv ur dagboken.Men det här med livet och litteraturen och korsbefruktningarna. Saras pappa Andreas som verkar ha varit den viktigaste inspirationskällan var en man full av berättelser om de som levt före, hon hade en sån skattkista att ösa ur, historien om farfar var till viss del en förebild för Didrik i romansviten, men även drömmar kunde knådas och få sin litterära form, och så mycket tid hon satt i arkiven, för att få all fakta rätt. Gränsen mellan liv och fiktion är citat från förordet” en mild störning, en kännbar friktion både för läsare och utgivare.”Stilens munterhet heter denna författardagbok, efter en dagboksnotering från nittiotalet: En text måste vara lättsinnig på ytan, medan allvaret är dolt. Och jag märker att jag söker mig till de delar som handlar om själva skrivandet, ABÖ har inte velat sovra i dagböckerna, menar att urvalsprincipen kan leda till missriktad välvilja både mot författaren och läsaren. Och ibland när jsg ledsnar på Sara Lidmans egen ledsnad vid medmänniskorna och hastar lite förbi, så kommer den igen, den där försonligheten, kärleken, dessa himlar och gryningar.  Ett gediget förord har hon skrivit ABÖ, där hon drar ut olika teman ur dagböckerna, som en ledstång för alla oss som inte känner författarskapet, och ett efterord om dagboken som kvinnolitterär tradition, som mobilt andrum, biktrum och övningsrum. Hon pekar på elementet av fiktion och ett tilltal som väntar på sin läsekrets. Kanske en författare alltid har nån som sneglar över axeln. Är aldrig bara för sig. Jag vet inte. Det går ju inte och sitta här och recensera en dagbok men det som griper tag i mig är Saras omsorg om föräldrarna, som båda dör redan 1976, och sen fortsätter de att ge sig till känna, Sara Lidman skriver om ljusskenet efter fadern, ropen från modern, själva husets sorg är ett begrepp hon återvänder till, och hennes fråga allteftersom hon själv åldras och Jernbanesviten förlöper är ska hon hinna skriva fram till sin mor, till Jennys sorg. Något annat hon handfast ägnar sig åt i huset i Missenträsk är själva ommöbleringen för att nå fram till den ultimata skrivplatsen och ställningen, hon målar om, byter rum, står, sitter, ligger, skaffar skrivmaskin efter att länge skrivit för hand och sen talat in texten på kassettband och lämnat för renskrift.Här finns också något utmärkande för författarskapet som ABÖ kallar för att stå i svarsberedskap. Sara växelbrukar engagemanget i världen med romanskrivandet, säger romanen stammar sina svar på en livslång utmaning, artikeln är stubbe och stubin. Har hon svikit kampen, har hon svikit Vietnam, men de här åren kommer hon också fram till att  jag har ett Vietnam i Västerbotten.Och byn, Missenträsk är också något vars förtroende man inte kan missbruka, ett åtagande som måste fullföljas. Gud låt mig leva och skriva något bra om denna by, skriver hon.Ett annat teman är hennes fixering vid trä, något hon själv liknar vid alkoholism, det där ha-begäret. Ingen shoppar längre med samma självförakt som Sara Lidman. Hon kallar det: En rutten fläck i min karaktär. Och när hon är hemma hos kolleger kan hon utbrista: Jag skulle aldrig våga bo så här vackert. Det skulle ta all min tid och skam.Men kommer på mig själv med att sakna en Sara Lidman jag såg på teve en gång och som talade så vackert om att alltid vara förälskad och jag minns vad Elisabeth Rynell skrev om Sara i sin bok Skrivandets sinne häromåret: hur Sara sa att romangestalter måste älskas till liv, att de åtminstone på någon fläck måste bli älskade även de vidrigaste. Att hitta något älskansvärt i alla, och stå ut med att utsäga det. Inte ställa en förstående diagnos utan älska fram dem.Och med det för ögonen ger jag mig vidare in i Stilens munterhet. Lär mig ord som drömstulen och fördystra, ett sväv och förfåglad. Och när hon ibland som om författaren och Nobelpristagaren och vännen Nadine Gordimer och annan skrivarkollaga utbrister: De upplever bara det de kan skryta med. De omkommer aldrig, så frågar hon sig genast i nästa mening: Och som om inte detsamma kunde sägas om mig? Så blir då hennes dagböcker också en ständigt värkande självprövning.ABÖ har i möjligaste mån sparat hålen och luckorna som fanns i den handskrivna dagboken, menar att det är där som författarens närvaro är allra mest påtaglig. Citat: Här faller ljuset in. De många klockornas tickande kan höras – då och då ett frasande, suckande, susande som när någon vänder blad, byter ställning i stolen och slutligen reser sig upp för att titta ut genom fönstret.Och jag går hem och vattnar min stickling som i tredje led kommer från Missenträsk, min alldeles egna Sara Lidman-blomma.Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-12-23.”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.Evangelierna är inget undantag.Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den schweiziske författaren Robert Walser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 11 september 2019. I Robert Walsers allra första roman från 1907 – ”Syskonen Tanner” hade den hetat om den översatts till svenska – finns en scen som ett knappt halvsekel senare skulle ges en spöklik relief i juldagssnön i utkanten av den schweiziska staden Herisau. Det av syskonen Tanner som påminner mest om författaren, den unge dagdrivaren och daglönaren Simon, är ute på en spatsertur i ett av de eviga vinterlandskap som gång på gång återkommer hos Walser – som blanksidor där läsarens tankar kan sjunka in och nästan lämna synliga små avtryck. På väg uppför en bergssluttning får Simon syn på en man som ligger utsträckt bland tallarna i snön. En alltför tunt klädd man, med hatten snett över ansiktet som om han låg och tog igen sig en varm sommardag. Inga spår i snön avslöjar hur han har kommit dit, och vandraren inser att mannen är död och legat där länge. Han lyfter bort hatten och känner genast igen den döde. Det är den unge diktaren Sebastian, som drömt om att dra sig tillbaka från världen för att leva ”som en japansk munk”. Också Robert Walser skulle komma att dra sig tillbaka från den offentlighet där han gästspelat under nittonhundratalets första decennier: som författare till en rad romaner och novellsamlingar som ignorerades av den läsande allmänheten och de litterära institutionerna. Från och med 1929 drog han sig tillbaka från världen i stort, och tillbringade de sista tjugoåtta åren av sitt liv på mentalsjukhus. ”Vår tids kloster”, som en av Walsers mest passionerade beundrare, Nobelpristagaren Elias Canetti, kallade dem. Canettis beundran var så stor att han ska ha fantiserat om att BLI den schweiziske författaren från Biel – vars målsättning för egen del med tiden verkar ha sammanfallit med den hos huvudpersonen i hans mest berömda roman, ”Jacob von Gunten” från 1909. Den inleds med orden: ”Man lär sig mycket litet här, det saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något mycket litet och underordnat senare i livet.” Benjamentainstitutet är en litterärt tillspetsad variant av den betjäntskola Walser gått på i Berlin 1905. En kort tid senare tog han plats som betjänt på slottet Danbrau i Oberschlesien, där han i lackskor och guldglänsande frack gick under namnet ”Monsieur Robert”. Precis som för Simon Tanner, som hittade den döde diktaren i snön, blev de korta anställningarna därefter många. Ofta fick de bidra med miljöer till små förabsurdistiska dramer i prosaform som i synnerhet Kafka skulle stå i uttalad skuld till. Men från och med 1933 är allt en enda stor snövit blanksida. I och med att den 55-årige författaren, med den diskutabla diagnosen schizofreni, förflyttades från en öppnare anstalt i Bern till en mer sluten i Herisau lade han ner pennan för gott. Blyertspennan. Att skriva rent i bläck, för insändande av manuskript till de förlag som tröttnat på att hålla hans osålda böcker i lager eller de tidningar han inte längre kunde verka i efter att nazisterna jagat redaktörerna på flykten, hade han vid det laget redan slutat med. Åt läkarna som ställt skrivdon till hans förfogande fräser han: ”Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen!” Åren dessförinnan hade han förfinat vad han kallade sin ”blyertsmetod”. Han tog första bästa papperslapp – ett reklamblad, en teaterbiljett eller baksidan av ett telegram – och fyllde de vita områdena med knappt millimeterhöga bokstäver i en snirklig frakturliknande handstil. Efter sig lämnade han inte mycket mer än en skokartong. Den innehöll 526 fullklottrade blad. Länge togs de som ett utslag av den galenskap han blivit inlagd för. Pyttesmå svårtydbara tecken, upprepade i prydliga rader eller slingrande mönster till synes för sin egen skull – en monoman syssla som inte är ovanlig bland en del schizofrena. Det var först under åttiotalet, när litteraturvetarna Werner Morlang och Bernhard Echte påbörjade sitt arbete med att dechiffrera texterna, som de visade sig utgöra fullt begripliga och därtill fullkomligt utsökta prosastycken, dikter och minidramer – skrivna i Walsers omisskännliga, på en gång artiga och drastiska stil. När de båda kryptograferna var färdiga i slutet av nittiotalet resulterade deras mödor i över 1800 boksidor av dessa så kallade mikroskrifter. Walser har kallats den ultimata försvinningskonstnären. Lika gåtfull och pytteliten som sina blyertsbokstäver. Man måste använda förstoringsglas för att han ska träda fram. Och det är svårt att inte se en parallell mellan mikroskrifterna och Walsers roll i litteraturhistorien. Sedd från långt håll verkar den närmast obefintlig, men vid närmare granskning framträder han som den hemliga ingrediensen i flera av de långt mer berömda författarskap han influerat – inte bara Kafkas, utan även Robert Musils och Hermann Hesses för att bara nämna några. Mikroskrifterna har i två olika omgångar givits ut på svenska, översatta av den outtröttlige Peter Handberg. Först i den ena av två volymer som bokförlaget Symposion gav ut 2001, under den odiskutabla titeln ”Att vi lever i en ond värld”. Därefter, våren 2019, på det lika filosofiskt inriktade förlaget Faethon, under en titel som i få ord sammanfattar så mycket av Walsers humor och livshållning: ”Betydande människor kallar mig ett barn”. Samtidigt gav förlaget ut Handbergs översättningar av kortromanen ”Promenaden” från 1917 – och ”Vandringar med Robert Walser” från 1957 av vännen och sedermera förmyndaren Carl Seelig. Walser älskade att röra sig. Gå. Spatsera. Promenera. Vandra. I ur och skur. Mil efter mil. Gärna i snö, med en trådsliten hatt som Seelig inte vågar anmärka på av risk att fördärva hans morgonhumör – sedan de 1936 börjat vandra tillsammans, så ofta de får tillåtelse av sjukhusledningen och åtminstone varje söndag. De äter och dricker gott på den ditreste välgörarens bekostnad, och Robert Walser strör citatvänliga omdömen om litteratur och livet och till och med politik omkring sig. På andra sidan Bodensjön rasar snart kriget. Den tystnade författaren viker kuvert och klistrar påsar mellan utflykterna. Kriget tar slut. Så på juldagen 1956 snör han på sig kängorna efter en rikt tilltagen lunch för att bege sig ut på vandring. Carl Seelig har fått förhinder. Hans dalmatiner Ajax är sjuk. Han vill inte lämna hunden ensam och har skjutit upp nästa besök från jul till nyår. Men ingenting kan stå emellan den 78-årige patienten och hans enda egentliga källa till glädje, och snart är han omgiven av nyfallen snö. ”Detta snölandskap önskar jag mig vackert”, står det i en av hans mikroskrifter. Den fortsätter: ”Förhoppningsvis utfaller det också så. Det var alldeles färskt, med en viss mjukhet var snön fortfarande av tillräcklig hårdhet. Inom mig ser det nu dygdesamt ut.” Ute på samma fält där han långfredagen året före vandrat med Carl Seelig faller han ihop. Läkarna ska senare konstatera att han drabbats av en dödlig hjärtinfarkt. På polisfotografierna kan man se spåren i snön som lett honom fram till hans sista fotsteg. Den trådslitna hatten vilar visserligen inte över ansiktet som på diktaren Sebastian i hans första roman; den ligger en halvmeter från kroppen. Vänsterarmen är utsträckt. Det ser ut som om han börjat göra en snöängel, redo att lätta från marken. Dygdesamt. Niklas Qvarnström/författare och kritiker

Utan First Folio, boken med Shakespeares pjäser från 1623, skulle scenkonsten och kulturen i stort se annorlunda ut. Men en bok kan inte fånga den förgängliga teatern, säger Mette Hildeman Sjölin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sju år efter Shakespeares död samlade två kollegor från hans gamla teaterkompani The King’s Men ihop hans pjäser, redigerade manuskripten och gav ut dem i en stor samlingsvolym.The First Folio, som utgåvan kommit att kallas, publicerades 1623 och kallas så helt enkelt eftersom det var första gången Shakespeares pjäser gavs ut i folioformat, ett större bokformat där varje ark har vikts en gång. Det var förresten första gången som dramatik gavs ut i en så påkostad bok i England över huvud taget. Folioformatet var vanligtvis reserverat för allvarliga ämnen – historiekrönikor och religiösa skrifter. Och teater var inte allvar. Shakespeare har ju kommit att bli själva sinnebilden för finkultur i västvärlden, men på hans tid sågs hans konstform inte ens som kultur utan som underhållning – ett tidsfördriv knappt mer civiliserat än den konkurrerande björnhetsningen.Ändå var detta inte första gången som Shakespeares dramer publicerades. Hälften av de 36 pjäserna i Folion hade tidigare tryckts i det mindre kvartoformatet, där varje ark viks två gånger. Att så många av hans skådespel kom ut i tryck under hans livstid vittnar om att de var mycket populära, även om författarens namn inte alltid stod med i kvartoutgåvorna, som till skillnad från Folion var billiga att tillverka och köpa, och inte gjorda för att hålla. Men arton av pjäserna, inklusive Trettondagsafton, Julius Caesar och Stormen, hade aldrig tidigare givits ut i tryck och hade gått förlorade om det inte hade varit för the First Folio.Tack vare denna enda bok finns mycket av det vi menar med Shakespeare bevarat. Men… är det verkligen det som är Shakespeare?Teater är till sin natur förgänglig. Ingen uppsättning av en pjäs är den andra lik – inte heller någon föreställning av samma uppsättning är helt lik en annan. Pjäsen blir levande först i mötet med just den här publiken som har köpt biljetter till just den här föreställningen. En stund senare finns den inte längre, utom i minnet.Efter sista föreställningen plockas scenografin isär, ställs i sina beståndsdelar undan i ett förråd eller körs till tippen. Skådespelarna är inte längre de rollfigurer de har lånat sina kroppar åt. Replikerna kommer aldrig att sägas igen. I alla fall inte på samma sätt. Teatern är flyktig, ogripbar. Det är det som gör den levande. Och det är det som gör den till teater.När vi publicerar en teatertext i en bok försöker vi gripa det ogripbara. Fixera livet i tiden, låsa fast en idé i fysisk form. I det här fallet stora ark papper, tillverkade för hand i Frankrike av linnelump, doppade i en gelatinlösning, försedda med bläckbokstäver i en tryckpress, ark för ark, vikta och sammansydda.På grund av dåtidens tryckteknik är varje foliant unik. Av de 750 exemplar som trycktes var inte ett enda felfritt. Att kassera ett ark på grund av några felplacerade typer hade varit alldeles för dyrt och tidsödande. Även om boktryckarkonsten försöker göra teatern evig och konstant, försöker bevara Shakespeares uppskattade föreställningar till eftervärlden, verkar det vara ett projekt som är dömt att misslyckas. Liksom två föreställningar aldrig är varandra lika är inte heller två exemplar av Folion det.Shakespeare var själv skådespelare och skrev om teaterns förgänglighet. I Som ni behagar liknar han världen vid en teaterscen och olika åldrar i en människas liv vid olika scener i en pjäs. I Macbeth jämför han, i Hagbergs översättning, livet med ”en stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmes tid på scenen / Och sedan ej hörs av”.Vi hade inte känt till dessa två exempel om det inte varit för Folion, eftersom varken Som ni behagar eller Macbeth hade publicerats tidigare. Men det finns även pjäser som redan var utgivna i kvartoformat som hade sett helt annorlunda ut.Hamlet, till exempel, finns i två olika kvartoversioner. Den första skiljer sig så mycket från pjäsen som vi är vana att se och läsa den att många forskare kallar den ”The Bad Quarto”. Många tror att en birollsinnehavare har rekonstruerat texten ur minnet och sålt den för publikation, medan andra tror att den första kvarton kan vara en tidigare eller alternativ version av Hamlet.Kenneth Branaghs fyratimmarsfilm från 1996 marknadsfördes som världshistoriens första oförkortade Hamlet-film. Men vad innebär det egentligen? Det finns inget som tyder på att Shakespeare någon gång satte upp Hamlet med alla ord som någon gång har ingått i någon version av texten. När Shakespeare spelas på teatern förkortas texten alltid i någon mån jämfört med den publicerade version man utgår från. Den i sin tur bygger på ett redigeringsarbete, inte sällan utifrån två eller fler olika versioner av texten.Faktum är att det aldrig har funnits en definitiv, fullständig version av Hamlet. Shakespeare anpassade sina pjäser efter situationen, ensemblen och publiken. Det var levande texter, som ändrades och utvecklades så länge de spelades. Kanske är Hamlet inte ens en text, utan summan av alla uppsättningar genom tiderna?På scen handlar det ju om att göra val, att välja och välja bort. Det går inte att eftersträva fullständighet. Därför är texten inte heller exakt densamma i olika uppsättningar – inte ens om vi frånser översättningsfrågan. När Hamlet sätts upp på svenska används ju inga av Shakespeares ord, och olika översättare har, liksom olika regissörer och skådespelare, gjort olika valt. Valt och valt bort.Shakespeares pjäser har bearbetats så länge de har spelats. När teatrarna öppnade 1660 efter att ha varit nedstängda under Engelska samväldet spelades Shakespeares pjäser eftersom de tack vare the First Folio fanns tillgängliga. Men nya ideal och praktiska förutsättningar rådde på teatern och pjäserna bearbetades kraftigt, eller ”förbättrades”, som det hette.När Shakespeare skrev sina tragedier, komedier och krönikespel (en indelning som förresten gjordes första gången i Folion) utgick han själv från tidigare berättelser och texter som han bearbetade. I Kung Lear använde han sig bland flera andra källor av en samtida pjäs med samma namn. Shakespeares pjäser är ett steg i en pågående rörelse av bearbetning, tillbakasyftning och kreativitet.Men när hans kollegor, John Heminge och Henry Condell, bestämde sig för att samla och ge ut hans verk gjorde de något radikalt i så måtto att de skapade en förutsättning för föreställningen om ett original. Även om Shakespeares pjäser fortfarande bearbetas finns det en mer eller mindre stabil text att gå tillbaka till. Det finns en ögonblicksbild av pjäserna. Den är inte hela sanningen om dem. Men den innebär i alla fall att vi har någonting att bearbeta, översätta och uppföra. Den innebär att vi har möjligheten att vara med att fortsätta skapa och ta del av den teater som är Shakespeare.Mette Hildeman Sjölinlektor i engelska

Finns det mål och mening i motorsågar som får blodet att spruta? Joakim Silverdal reflekterar över frikyrkans förändrade syn på kultur och på religiösa undertoner i de otäckaste filmgenrerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min farfar var pingstpastor, min pappa har varit pingstpastor och jag…  jag går på bio.När farfar var ung – till och med när pappa var ung – var det mer eller mindre otänkbart att frikyrkans ungdomar gick och såg film på bio.Det kanske inte var något som alltid predikades från talarstolen, men den ofta outtalade syndakatalogen var verklighet: ingen dans, inget supande, inget rökande, inga samboskap, ingen teater och inga biografbesök.Ingen skräckfilm behövde nog knappast sägas. Det var redan så otänkbart som det kunde bli.Ambitionen var inte bara att undvika synd, utan även att visa att ett annat liv var möjligt. Att det folk som vandrat i mörker och nu sett ett stort ljus skulle vara som lysande exempel i en moraliskt nedsvärtad värld. Om vi hoppar fram till idag, är samtalet i frikyrkan ett helt annat.Det har skrivits böcker och avhandlingar om hur frikyrkan själv bär en viss del av ansvaret i att Sverige genomgått den stora sekulariseringen.Syndakatalogen snävade av definitionen kring vem som kunde kalla sig kristen och inte.Plötsligt var man tvungen att skriva under en lång rad levnadsregler för att passa in och många var de kornen som föll bland tistlar och stenar, när den goda jorden blev så krävande och kvävande.I en uppmärksammad predikan på Nyhemsveckan 2013 satte pingstpastor Niklas Piensoho fingret på uteslutandets historia inom pingströrelsen.”Vi har länge befunnit oss i en process där vi nu försöker hitta ett annat förhållningssätt”, sa han då och pekade på hur välsignelsen skulle vara vägen framåt.Där skulle jag vilja komma med ett alternativt förslag: hur vore det om vi skulle se på skräckfilm istället?För det är inte så att jag bara gillar att gå på bio.Jag ser också gärna filmer som gör att mitt blod fryser till is. Yxor som klyver skallben, demoner som klättrar upp ur mögliga jordkällare och zombies som hasar sig fram efter skaror av vettskrämda människor, som kastar sig rakt ut i natten utan ett hopp om räddning.Filmer som inte bara hade ansetts vara syndiga, utan en direkt motsats till allt man trodde på i gamla tiders frikyrka. Visst levde man i den sista tiden, men någon måtta får det väl ändå lov att vara?Hur går det här ihop med att vara kristen?Filmkritikern Josh Larsen ger ett slags svar på den frågan i boken ”Fear Not! A Christian Appreciation of Horror Movies” där han i varje kapitel lyfter fram en specifik undergenre till skräckfilmen: slasherfilmer, monsterfilmer, religiös skräck, body horror och så vidare.Ur varje undergenre drar han sen fram en tydlig rädsla som kan förknippas med just den genren och till varje rädsla: en kristen tematik med bäring på tro.Vi kan ta slasherfilmen som exempel:Slasherfilmerna är fyllda till bredden av promiskuösa tonåringar och maskbärande mördare med väldigt vassa köksknivar. Nästan alla ungdomar brukar få sätta livet till innan det är färdigt, men Josh Larsen identifierar rädslan över att bli lämnad ensam som den enskilt allvarligaste i just den här genren.Han lyfter upp Jesu ångest under ensamheten i Getsemane i Markus kapitel 14 när Judas snart ska komma med sin kyss. Vår jordiska ensamhet, skriver han, är ett eko av ensamheten utan en Gud som älskar oss.Det är precis det man kan se, menar han, i Terror på Elm Street när Nancy lämnas ensam av Glen och riskerar att utsättas för Freddy Kreugers knivbeklädda handske när hon sluter ögonen och somnar in.Skräckgenren exploaterar, förstör och förgör det vackra och fina, för att då och då ge oss insikter om vad det är att vara människa.Men förmågan att se bortom exploaterandet var ju det som var så omöjligt i frikyrkans historia.Där valde man i stället att skapa sin egen parallella kulturvärld: kristen musik, kristen film, kristen konst och kristna böcker. Världen kunde delas upp i en kristen och en profan (eller sekulär) värld.Jag minns att jag till och med sett någon moraliskt städad ”kristen” skräckfilm, men med tiden har det där kristna parallell-samhället förlorat mer och mer av sin udd.Josh Larsen arbetar med kultursajten Think Christian som har mottot: ”det finns inget som heter sekulär kultur”.Där kan vi tydligt se skiftet mot en mer omfamnande kultursyn. Nu kan vi, som alla andra, dekonstruera kulturen och ge den det högre värde den hela tiden burit på.En av mina starkaste bioupplevelser var en nypremiär av den otäcka David Lynch-filmen Eraserhead. Jag hade varit hemma med barn i sex månader och fick slutligen en stund för mig själv i biomörkret.Det slamrar i rören i den klaustrofobiska lägenheten och i en mardrömsscen exploderar den nyblivna pappans huvud och fram ploppar hans barns skrikande alienhuvud.Efter alla mina sömnlösa nätter vet jag inte om jag någonsin känt mig så sedd som jag gjorde just då.Teologen Diethrich Boenhoeffer avrättades av tyska nazister 1945. I en predikan 1933 lyfte han den fasansfulla båtresan - mitt i stormen - i Matteus kapitel 8 och menade att skräcken inte får vara något vi kan blunda för i Bibeln. Skräcken, menade han, förlamar på ett sätt som i tysthet maler på våra relationer. Både med Gud, men också med människor tills vi inte längre kan sträcka ut våra händer mot hjälp i vår nöd.Resan från syndakatalogen till böcker om hur bra det kan vara för kristna att se på skräckfilm är hissnande. Men i ärlighetens namn, är det väl inte bara kristna som valt att blunda och välja bort skräckfilmens mörker?”Usch, men varför ser du på sånt där?”, är en fråga jag ofta får från vänner och bekanta.Josh Larsen menar i sin bok att det så klart är upp till var och en med var vi drar gränserna. Bara för att jag själv funnit mål och mening bland motorsågar och yxor, behöver väl inte alla andra göra det?Men med det sagt har skräckfilmer även haft en tendens att värderas ner av kritiker. Säger skräckgenrens låga betyg kanske mer om oss filmkritiker än om filmerna själva?Jag är övertygad om att de bästa kulturupplevelserna har förmågan att ge oss nya språk. Möjligheter att dechiffrera det vi inte kan förstå i oss själva och i världen runt omkring oss.De kan leda oss fram till små sprickor i verkligheten som vi inte på något annat sätt skulle kunnat upptäcka.I min uppväxt fick jag ofta höra en liknelse om vargar. Så här lyder den:Inom oss alla finns det två vargar som slåss, en vit och en svart. Den vita är god, kärleksfull och hoppfull. Den svarta är ond, ilsken och egoistisk.  Det är den du matar som överlever.Jag misstänker att Piensoho, Boenhoeffer och Larsen skulle säga att vi idag nog snarare lever i en värld av gråvargar.Då kanske vi måste ställa oss den här frågan: skulle det kunna vara så att vi kan lära oss att se hur livets mening kan återspeglas även i den mörkaste, otäckaste, hemskaste filmgenren av dem alla?Jag tror att det kan vara så. Frågan är bara om vi vågar?Joakim Silverdalfilmkritiker och medarbetare på kulturredaktionen

Tankeexperiment spelar en avgörande roll inom både filosofin och fysiken. Men vad säger dessa konstruktioner egentligen om verkligheten? Helena Granström klurar på saken i spårvagnens förarhytt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Föreställ dig att du befinner dig i förarhytten på en skenande spårvagn. Bromsarna har slutat fungera, och fordonet rusar nu i hög hastighet mot fem personer som befinner sig på det smala spåret, och inte har en chans att hinna undan. Din enda möjlighet att rädda dem är att växla över till ett intilliggande spår – men inte heller detta spår är tomt. Där står en person, och om du väljer att styra om spårvagnen för att rädda de fem kommer denna person istället att bli överkörd och dö.Vad gör du?Spårvagnsproblemet, eller the trolley problem, formulerades på 1960-talet av Oxfordfilosofen Philippa Foot. Det är vad man brukar kalla ett tankeexperiment – det vill säga, ett föreställt scenario som kanske aldrig har utspelats eller kommer att utspelas i verkligheten, men som icke desto mindre lär oss någonting om världen.Tankeexperiment förekommer ymnigt inom Foots egen disciplin, ofta med fokus just på moraliska dilemman, men deras betydelse är inte begränsad till filosofin. Fysikens historia innehåller till exempel en mängd tankeexperiment som spelat en roll i utvecklingen av nya teorier, allt ifrån den vattenfyllda hink som Isaac Newton i tanken lät rotera i ett öde universum, till de tvillingar som Einstein fick att åldras olika snabbt genom att skicka ut den ena i rymden, till den katt som av kvantpionjären Erwin Schrödinger stängdes in i en låda så att den blev död och levande på samma gång.Att ett scenario som utspelar sig enbart i idéernas värld kan hjälpa en fysiker att vinna ny kunskap kan låta märkligt: Att tankeexperiment kan vara användbara för en moralfilosof är en sak, men hur är det möjligt att lära sig någonting nytt om den yttre verkligheten bara genom att tänka?Fysikern Ernst Mach, som vid 1800-talets slut var bland de första att reflektera över frågan, var av åsikten att det i regel enbart är en mycket liten del av en människas kunskap som är tillgänglig för hennes medvetande. Lejonparten av alla våra iakttagelser förblir oanalyserade i vårt inre: Till denna skattkammare av omedveten insikt, menade Mach, hjälper oss tankeexperimenten att få tillgång genom att tala direkt till våra erfarenheter och minnen utan att kräva att dessa ska vara medvetandegjorda.Och på motsvarande sätt tycks tankeexperimenten alltså också kunna öppna en kommunikationsväg till vår känsla för vad som är rätt och fel – som till exempel i Foots scenario med den skenande spårvagnen. Bör du som chaufför förbli passiv och låta spårvagnen köra över de fem personerna på spåret där tåget befinner sig – eller bör du istället byta spår så att den dödar endast en, men då som en konsekvens av din egen aktiva handling?Ett sätt att läsa situationen är utifrån den så kallade doktrinen om dubbel effekt: Det vill säga, genom att skilja på de konsekvenser av en handling som är avsedda, och de som kan vara förutsedda men på intet sätt önskade. Om du byter spår dödas en människa som en konsekvens av din handling, men din avsikt var aldrig att döda. Men det finns också, menar Foot, en annan viktig distinktion som kan hjälpa oss i moraliska dilemman, nämligen den mellan positiva och negativa plikter, där de senare alltid måste sägas övertrumfa de förra: Vår plikt att inte orsaka skada är större än vår plikt att hjälpa, så att det till exempel aldrig kan vara rätt för en läkare att döda en patient i syfte att ge hans eller hennes organ till andra sjuka, oavsett hur många de är. I fallet med spårvagnen rör det sig emellertid enbart om en konflikt mellan negativa plikter, plikten att inte skada fem och plikten att inte skada en. Strävan bör då vara att orsaka så lite skada som möjligt.Foot formulerade ursprungligen sitt tankeexperiment som ett led i en diskussion om den moraliska grunden för abort i de särskilda situationer då moderns liv av något medicinskt skäl ställs mot fostrets, utan att själv förespråka någon bestämd åsikt. Ett annat välkänt tankeexperiment formulerat några år senare siktar in sig på samma fråga, men i det allmänna fallet, och möjligen på ett mer retoriskt vis.I filosofen Judith Thompsons scenario hamnar en berömd violinist i koma, och det visar sig att endast en person har de medicinska förutsättningarna att hålla honom vid liv genom att låta sig kopplas till honom i nio månader: Musikentusiaster bryter sig således in i hennes hem om natten och förbinder henne med violinisten. Har hon, när hon vaknar intrasslad i slangar nästa morgon, någon moralisk skyldighet att förbli kopplad till honom perioden ut och därmed rädda hans liv? Parallellen med abortfrågan är uppenbar.Eller – är den det? Thompsons argument blottlägger en central aspekt av tankeexperiment, i synnerhet inom just moralfilosofins område, nämligen att deras utfall i hög grad är given av deras utformning, genom vilka omständigheter som erkänns som relevanta för situationen i fråga. De har förmågan att aktivera en djupt liggande känsla av rätt och fel, eller för den delen av rimligt eller orimligt, logiskt eller inte – men kan på samma gång leda tanken i en viss riktning på ett försåtligt sätt. Förhållandet att modern är den enda som kan hålla sitt foster vid liv anses visserligen i Thompsons filosofiska analogi relevant för det moraliska ställningstagandet, men däremot inte aspekten att detta foster är, eller skulle ha blivit, hennes barn.Och med samma tanke är det också möjligt att ännu en gång återvända till spårvagnen, för den som frågar sig vilken ras Schrödingers katt har, eller om tvillingarna i den Einsteinska tvillingparadoxen är enäggs- eller tvåäggstvillingar, har uppenbarligen inte förstått poängen – men den som frågar sig om någon av de fem på rälsen har en dödlig sjukdom, eller om den ensamme på spåret intill har småbarn hemma, vad har den förstått? Möjligen att moralen, i alla fall utanför filosofins sfär, nästan alltid är situationsspecifik, kanske i högre grad än något tankeexperiment kan omfatta. Som inte minst abortexemplet visar är inte ens påbudet om att inte döda för de flesta av oss oförhandlingsbart.Avslutningsvis kan man notera att just Foots spårvagnsexempel genom utvecklingen av självkörande fordon i vår tid tycks vara på väg att gå från teoretisk tankeövning till praktiskt problem. Och intressant nog tycks den därmed också få en förändrad innebörd, för som instruktion till en maskin framstår ”döda hellre en människa än fem” tveklöst som rätt val. Men när beslutet ska fattas av ett verkligt, mänskligt subjekt som med sin hand faktiskt måste dra i styrspaken för att upphäva en dödsdom och, om än utan uppsåt, utfärda en annan är det svårt att komma till samma entydiga slutsats. Det är som att något saknas, kanske besläktat med det som förblir undertryckt i Thompsons graviditetsanalogi. Hos många av oss insisterar känslan på att säga att det finns någonting sådant som rätt och fel – men är det därmed verkligen sagt att detta något kan formuleras som en allmängiltig princip? Kanske förblir det istället för alltid där i Machs insiktsfulla men i dunkel höljda omedvetna, utom räckhåll till och med för den mest minutiöst utformade tankekonstruktion.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturPhilippa Foot: Dygder och dilemman. Översättning: Anders Hansson. Ad hoc förlag, 2022.

Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt utgivna Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia och prövar hypotensen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Historien är höljd i dunkel. Historien är visserligen alltid höljd i dunkel, men i somliga hörn är dunklet dunklare än annars. Som här: på nordöstra Madagaskar, troligen i närheten av den lilla ön Ile Ste-Marie, låg i början av 1700-talet en stad med namnet Libertalia, eller Libertatia. Libertalia, berättas det, var en koloni som grundats av pirater med en viss kapten James Mission i spetsen, en republik där myterister och sjörövare förverkligat ett samhälle med radikal jämlikhet, där all egendom var gemensam och besluten fattades genom direkt demokrati. Ingen hudfärg, ingen tro räknades för mer än någon annan. Invånarna i Libertalia såg sig som frihetens väktare och drevs av sitt motstånd mot auktoriteter och förtryck i alla former: monarki, slaveri, religion och ekonomisk orättvisa. De konstruerade ett eget språk, förde en vit flagga och levde i vad som kan beskrivas som utopisk kommunism. Med kapten Missions ord var ”varje människa född fri, och med lika stor rätt till sin försörjning, som till luften han andas”.Så berättas det åtminstone. Med tiden har historikerna tyvärr kommit till slutsatsen att både kapten Mission och hans Libertalia måste betraktas som en myt. Enda källan där de nämns är den samtida krönikan A General History of the Pyrates, utgiven i London 1724 under pseudonymen Captain Charles Johnson, möjligen ett täcknamn för författaren Daniel Defoe. Mycket annat i Captain Johnsons krönika är å andra sidan väl belagt, så det kan inte uteslutas att myten om Libertalia i viss mån var, som det brukar heta, baserad på en verklig historia. Att pirater verkligen etablerade baser och grundade kolonier på Madagaskar är oomtvistat, och i Europa gick vid tiden rykten om ett mäktigt piratkungarike under ledning av den legendariske – men historiskt dokumenterade – sjörövaren Henry Avery, som efter en spektakulär räd mot den indiska stormogulens flotta utnämndes till ”mänsklighetens fiende” och jagades som fredlös över hela världen, utan resultat.Även detta kungarike var av allt att döma en myt. Däremot tycks bilden av piratsamhällenas egalitära och demokratiska principer faktiskt ha visst fog för sig. Det var nämligen så besluten togs och rikedomarna fördelades ombord på piratskeppen – så att samma regler gällde när de gick i land verkar logiskt. Men sant eller inte: det ver,kligt betydelsefulla i den här historien är kanske egentligen det dokumenterade faktum att berättelserna om dessa fria och jämlika piratsamhällen fick sådan spridning i det tidiga 1700-talets Europa. Man får komma ihåg att det här var flera årtionden före Montesquieu, Rousseau och encyklopedisterna; det vi idag kallar upplysningen och dess idéer om en rättvis och förnuftsbaserad samhällsordning hade fortfarande inte formulerats. Men de låg i tiden. Piratlegendernas berättelser om blomstrande, alternativa samhällen i fjärran hav förebådade ett epokskifte.Det är här deras historiska betydelse ligger, inte i deras eventuella faktabakgrund. Den amerikanske antropologen David Graeber beskriver i sin posthumt utgivna ”Pirate Enlightenment, or The Real Libertalia” – alltså: ”Piratupplysning, eller det verkliga Libertalia” – hur ryktena om dessa laglösa, egalitära utbrytarrepubliker bör ha fungerat som katalysatorer för det politiska tänkandet i ett Europa där den absoluta monarkin och den allsmäktiga kyrkan hade ett bergfast grepp inte bara om den politiska makten utan också om det ideologiska ramverket. Skulle nya tankar tänkas fick de helt enkelt komma utifrån. Graeber, som dog 2020, har tidigare varit inne på samma spår: i den väldiga ”Början på allt”, skriven tillsammans med kollegan David Wengrow, berättas exempelvis historien om den irokesiske ädlingen Kandiaronk, som i en vida spridd bok från 1703 av den franske författaren Lahontan framträdde som en verserad och radikal kritiker av den kristna civilisationens klasshierarkier, intolerans och sexuella bigotteri.Graebers tes är alltså att impulser som dessa blev avgörande för att rucka perspektiven och bereda vägen för de idéströmningar som hundra år senare fick sitt utlopp i de franska och amerikanska revolutionerna. Tanken är i och för sig inte ny; historiker som Marcus Rediker och Peter Lamborn Wilson har långt tidigare lyft fram piraternas betydelse som förebilder för den tidens fattiga och förslavade. Deras räder sågs som hjältedåd mot en despotisk övermakt, och i deras jämlika, fördomsfria samhällen anades konturen av en rättvisare värld. Wilson beskriver i sin bok ”Piraternas utopi” från 1995 hur piratkolonier som buckanjärernas på Hispaniola – ön som idag delas mellan Haiti och Dominikanska republiken – eller den i Salé i Marocko i sin tid fick sådant inflytande på det allmänna medvetandet att de i själva verket borde ses som första stegen i den revolutionära utveckling som skulle förändra Europa. Att nästan ingenting finns kvar som vittnar om deras existens är i sammanhanget inte det väsentliga. Också det mytiska Libertalia blir för Wilson på så vis ändå ett historiskt faktum, eller som han formulerar det: ”Man kan anta att berättelsen blev trodd för att den var trovärdig.”Sann, verklig, trovärdig –  historieskrivning handlar om att bringa reda i ett skeende där mycket, kanske rentav det allra viktigaste utspelar sig i det fördolda, bortom både vittnesmål och dokumentation, och där myter, mysterier och legender ofta är drivande i processer som pågår under generationer, utan direkt påvisbara samband. Ett viktigt spår i David Graebers berättelse handlar om hur piraterna på Madagaskar ända från början beblandade sig med den inhemska befolkningen och hur deras samhällen, också långt efter att de upphört att fungera, på så vis kan sägas ha överlevt genom lokala kungariken som i många fall fört vidare deras värderingar ända in i vår tid. Och Peter Wilson filosoferar, apropå fristaten i Salé, som av allt att döma försvann genom att piraterna konverterade till islam, hur – jag citerar: ”Deras inflytande över den europeiska civilisationen tycks ha varit noll och intet, eller till och med mindre än noll: i likhet med släktingar som har skämt ut sig nämns de aldrig och är inte bara bortglömda utan avsiktligt bortglömda.”Men denna avsiktliga, kollektiva glömska är kanske ett gigantiskt, europeiskt självbedrägeri? Kanske finns ett verkligt samband mellan dessa avfällingar och upplysningstidens beundran för islams konst och kultur? Kanske piraternas terrorverksamhet bör ses – med Wilsons formulering – ”som ett sätt att fly från (och hämnas på) en civilisation präglad av ekonomisk och sexuell misär, en självgod kristenhet baserad på slaveri, förtryck och elitprivilegier”? Mycket möjligt. Rentav mycket troligt. Men historien säger som bekant lika mycket om den tid den skrivs i som den tid den skriver om. Vad vi ser i den beror i hög grad på vad vi förväntar oss att se. Också vår egen tid är höljd i dunkel.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturDavid Graeber: Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia. Penguin books, 2023.Peter Lamborn Wilson: Piraternas utopi. Översättning: John-Henri Holmberg. Bakhpll förlag, 2016.

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment. ”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.”  Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.Mikael Timmförfattare, kritiker och filmareLitteraturJon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.

Verklig uppmärksamhet, ett seende som kastar bort jaget och går till tingen och människorna själva, utgör en särskild etisk linje under 1900-talet. Mattias Hagberg följer den uppmärksamt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ett brev till hustrun Clara, daterat den tionde oktober 1907 i Paris, beskriver Rainer Maria Rilke hur han stått i timmar och betraktat ett fåtal målningar av Paul Cézanne på höstsalongen i Grand Palais. Han är trollbunden av den nyligen bortgångne konstnärens måleriska handlag och av hans sätt att närma sig världen.Gång på gång återvänder han till rummet där Cézannes målningar finns samlade. Förundrad beskådar han färgerna och de vardagliga föremål som träder mot honom. Hos Cézanne anar Rilke ett nytt sätt att se, ett nytt sätt att betrakta människor och ting. Den trettonde oktober skriver han till Clara igen: ”Att Cézanne ger mig så mycket att göra nu får mig att märka hur mycket jag har förändrats. [–-] Sannolikt är jag bara vid en första milstolpe; men ändå, jag kan redan förstå den gamle mannen som gått någonstans långt före […].”Mötet med Cézanne brukar beskrivas som en vändning för Rilke. Hans sätt att tänka och förstå konst och poesi blev aldrig riktigt detsamma efter de där timmarna i Grand Palais. Han kom att betrakta skapandet som något som har med synen att göra, som något som kommer an på en uppmärksam och kärleksfull blick. Han ska senare uttrycka det med orden: ”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”I litteraturhistoriska texter om Rilke heter det ibland att han utvecklade en seendets poetik, ett sätt att närma sig språket och världen som var djupt förankrad i den där uppmärksamma blick som han upptäckt via Cézanne. Men frågan är om inte denna poetik också var en etik.I brevet till Clara från den trettonde oktober beskriver han Cézannes måleri som en kärlekshandling eftersom Cézanne varken målade människor eller ting så som de tedde sig för honom själv, utan så som de verkligen var, i sig själva. För Rilke framstod Cézannes blick som fullständigt osjälvisk, som befriad från egoism.”De stora konstnärerna uppenbarar världens detaljer.” Så skrev den irländska moralfilosofen och romanförfattaren Iris Murdoch sextio år senare i en av sina mest lästa texter ”Det godas supremati över andra begrepp”. För henne, precis som för Rilke, var den uppmärksamma blicken en oundgänglig del av såväl konsten som litteraturen. Och precis som han lät hon kärleken och seendet mötas. ”Kärlek”, skriver hon på ett ställe, ”är att varsebli individer.”Murdoch, som då och då refererade till Rilkes brev om Cézanne, är kanske den västerländska tänkare som gjort mest för att skapa en sammanhållen poetik och etik utifrån den osjälviska uppmärksamheten. I såväl romaner som filosofiska texter återvände hon ständigt till frågan om varseblivningen som en väg till moralisk självtranscendens. ”Kärlek”, skriver hon, ”är den ytterst svåra insikten att det finns något reellt utanför det egna jaget.”Murdoch förbinder denna etiska och poetiska blick med ett självutsläckande, med en rörelse bort från egots fortlöpande självbedrägerier, i form av fantasier som klistras på omvärlden, till en plats där jaget upphör att vara centrum.Denna syn på etik, som ligger långt ifrån den traditionella föreställningen om att moraliskt handlande kräver att vi kan se oss själva i andra, hämtade Murdoch från den franska filosofen och mystikern Simone Weil.Tankarna på självutplåning, försakelse och på ett sinne som vänder sig från jaget mot omvärlden genomsyrar det mesta som Weil såväl skrev som gjorde. Hela hennes korta liv förefaller ha varit ett enda långt försök att utplåna sig själv till förmån för andra. I sina texter använde hon gärna det franska ordet attention för att sammanfatta vad hon menade. Ett ord som rymmer mer än svenskans uppmärksamhet, eftersom det inte bara betyder att rikta sinnet mot något, utan även att avvakta och vänta, något som var mycket betydelsefullt för Weils syn på allt från kunskap till medmänsklighet. I en text med den märkliga titeln ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” beskriver hon denna avvaktande hållning med en bild av en man på en hög bergstopp som ser ut över landskapet under sig utan att på förhand ha bestämt sig för vad han ska fokusera på. ”Uppmärksamheten består i att bromsa in tanken, hålla den i beredskap, tom och öppen för sitt föremål, [–-] liksom i väntan, icke sökande någonting, men redo att ta emot sitt objekt i dess nakna sanning”.Precis som hos Rilke och Murdoch är blicken, själva seendet, det väsentliga för Weil: ”Den blicken är först och främst en uppmärksam blick: själen har gjort sig tom på allt eget innehåll för att ta emot den man ser på, sådan som han verkligen är, i hela hans sanning.”Men blicken är en sak, hur den artikuleras en annan. Såväl Weil som Murdoch var skrivande personer som visste vilken betydelse språket har för vårt förhållande till världen. Murdoch var noga med att påpeka att metaforer alltid är en väsentlig del av allt tänkande.Eller för att uttrycka det annorlunda: Mellan språk och uppmärksamhet finns ett oundgängligt band.Den norska litteraturvetaren Toril Moi har skrivit en fin liten pamflett om allt det här med just titeln ”Språk och uppmärksamhet”. I den passerar såväl Murdoch som Weil förbi som viktiga inspirationskällor, men det är ändå Rilke som får sista ordet. Det är hos honom som Moi finner den väsentligaste kopplingen mellan blicken, språket och världen: ”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”För Moi blir Rilke den som förstår att arbetet med språket är en övning i att se klarare, att det finns ett ständigt spel mellan ord och blick.”Mitt språks gränser är min världs gränser”, skrev Ludwig Wittgenstein en gång. Och kanske är det till den gränsen allt detta bär oss; till den punkt där ord, blick och värld möts; där det inre blir det yttre och jag blir du.Eller med Murdochs ord: ”Svårigheten ligger i att hålla uppmärksamheten fäst vid den verkliga situationen och att hindra att den i smyg återvänder till jaget med självömkandets, föraktets, fantasins eller förtvivlans tröst. [–-] Det är en uppgift att se världen som den verkligen är.”Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturToril Moi, ”Spåk och uppmärksamhet”, i översättning av Alva Dahl. Bokförlaget Faethon, 2017. Iris Murdoch, ”Det godas supremati över andra begrepp”, i översättning av Kate Larson. I Cederberg (red.), Att läsa Platon. Brutus Östlings förlag, 2007. Rainer Maria Rilke, ”Brev om Cèzanne”, i översättning av Helga Krook. Raster, 1995.Simone Weil, ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” i boken ”I väntan på Gud” i översättning av Karin Stolpe. Bonnier, 1957.

Felöversättningar, felhörningar och feltolkningar kan förändra världen. Kanske finns de i själva kärnan av existensens tomhet, funderar Ulf Karl Olov Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket av våra liv kan vi påverka? Väljer vi vår framtid? Och hur mycket är styrt av livsförutsättningar, öde? Eller: ren slump, idiotiska missförstånd utan mening.I Lena Anderssons ”Studier i mänskligt beteende” får vi möta Matilda Ström som helt ung var förälskad i Emil. När Matilda efter att länge ha samlat mod ställde frågan: ”Du skulle inte vilja gå på bio någon kväll?” svarade Emil: ”Med dig?” Matilda tolkade saken ungefärligen som ett ”Va! Tror du att jag skulle vilja gå på bio med dig” – när det snarare uttryckte ett slags positiv förvåning. Ett: ”Bio? Wow. Med dig!” Men missförståndet var ett faktum, ögonblicket förbi och Matilda och Emil krånglar in sig i en hopplös dialog om huruvida själva filmupplevelsen i själva verket inte är bättre om man går på bio ensam.Vad hände? Varför detta missförstånd? Ren slump kan vi knappast säga att det var. Snarare vill Lena Andersson att scenen ska gestalta Matildas hämmade karaktär. Matilda som aldrig skaffar sig en utbildning, som jobbar kvar år efter år i samma sybehörsaffär och tillbringar kvällarna med att ensam titta på filmer på teve. Det blev liksom inget av hennes liv, tycks romanen säga. Eller vänta? Missförståndet med Emil var kanske visst en slump. Är det vad Lena Andersson vill säga? Att Matildas karaktär danades av missen, att hon i själva verket blev hämmad efter denna nesliga missuppfattning av betoningen av två ord.I juli 1945 inträffade det som ett tag kallades för världshistoriens mest ödesdigra felöversättning. Då möttes nämligen världens politiska ledare – såsom Truman, Churchill, Stalin – i Potsdam och diskuterade världens framtid. En sak bland många de kom fram till var att kräva omedelbar kapitulation av Japan. Innan någon formell skrivelse hade formulerats fick Japans premiärminister Suzuki uttala sig och i sitt svar använde han ordet mokusatsu. Ordet innehåller två delar, moku ”tystnad” och satsu ”döda” och har flera olika betydelser, men i nyhetsflödet kom det att översättas med ”ignorera”. Japan ignorerade alltså kravet på underkastelse, vilket fick Truman att bestämma sig för att släppa bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Fem år efter krigets slut kom översättningen att kritiseras i några uppmärksammade artiklar. Mokusatsu kan förutom ignorera också betyda flera andra saker, menade somliga, bland annat ungefärligen ”att i vishet förbli i tystnad” och kanske ville Suzuki helt enkelt avvakta den fullständiga skrivelsen och överlägga med regeringen. Död, förstörelse – allt på grund av en felöversättning alltså. Men till saken hör att denna historia också tycks vara ett missförstånd. Idag verkar de flesta historiker vara överens om att ordet visserligen är tvetydigt men tolkades korrekt och att det inte hade så stor betydelse trots allt. Men ändå, känslan av att så mycket död och olycka kan stamma ur ett banalt misstag är överhängande.Missförstånd och misstag ställer nästan alltid frågan om slumpen. Hur många livsavgörande saker är det inte som bara råkar hända? I det vi kallar för verkligheten måste vi ställa oss den typen av frågor ibland. Men när det gäller litteratur bör vi tänka annorlunda. Ty även om litteratur ibland vill visa på slumpmässiga förhållanden så har författaren ändå tänkt ut dessa. Slumpen finns i den yttre verkligheten men inte i vårt inre själsliv, tycks många mena, så också Sigmund Freud i sin bok om felhandlingar från 1906, Vardagslivets psykopatologi. Det är alltså slump, skulle Freud säga, om vi kastar en tärning och utfallet blir en sexa, men drömmer vi eller fantiserar om samma tärningskast har det en inre betydelse.En helt radikal uppdelning av världen efter ett fatalt språkligt missförstånd sker i Gunnhild Øyehaugs roman ”Presens Maskin”. Den avgörande scenen är lika enkel som extremt komplicerad: småbarnsmamman Anna läser Tua Forsströms diktsamling ”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar” samtidigt som hon lite lojt tittar på när hennes dotter cyklar omkring i trädgården på en trehjuling. Plötsligt råkar Annas ögon kasta om två bokstäver i en dikt: hon läser ordet trädgård som tärd-gård. Det visar sig bli en felläsning med enorma konsekvenser; från och med det ögonblicket klyvs världen i två delar och hennes dotter Laura försvinner häpnadsväckande nog in i ett parallellt universum, förvisso intill förväxling likt det hon lämnat. Öyehaug skriver: ”I utgångspunkt-universumet satt Anna och kände allt vitna när hon inte längre såg någon ute på gräsmattan som hon hade en känsla av att hon hade hållit ögonen på och inte fick tappa ur sikte. Trädgården var på ett sätt obegripligt tom, och tyst, ett hål: en helt vanlig trädgård, med helt vanligt gräs, och en helt vanlig syren, svagt vajande, sinnessjukt syrenvit, nästan skrikande. Något var borta men hon visste inte vad.”Mor och dotter lever vidare utan minne av varandra i varsin värld: I ett universum växer dottern Laura upp med sin far Bård och i ett annat skiljer sig Anna, får två barn med en annan man och blir framgångsrik författare. Men både Anna och Laura lever ständigt med en vag obehaglig känsla av att någonting saknas. Men vad de saknar, det vet de inte. Vi har alltså i ena universumet en mor som inte vet om att hon förlorat sitt barn och i det andra en dotter som inte vet om att hon förlorat sin mor.Det är en driven, rapp och mycket rolig roman och kanske är det därför den gör mig så sorgsen. Jag kommer att tänka på när jag dagen efter en fest skrev och beklagade att jag aldrig dök upp och min festglade vän svarade: ”Ingen fara, jag har inget minne av att du inte var där.” Det kanske låter som ett skämt – och det var det naturligtvis också, hoppas jag – men om vi låter meningen sjunka in: tänk allt vi inte kan minnas att vi aldrig gjort, tänk alla vi inte kan minnas att vi aldrig träffat, tänk alla saker vi inte vet att vi skulle ha velat göra. Är inte det ett slags teori om livets grundläggande brist? Vetskapen om att något, ja rentav det viktigaste saknas – kärleken kanske, själva kärleken, kärleken till och från mor rentav, eller festen, livets fest, festen av att vara vid liv, allt det där riktigt riktigt roliga; vart tog det vägen? Och att denna förlust av – ja, vadå egentligen? den tomma punkt som skulle ge våra liv mening – att denna förlust beror på ett banalt missförstånd.Ulf Karl Olov Nilsson författare, psykoanalytiker och översättareLitteraturGunnhild Øyehaug: Presens Maskin. Översättning: Marie Lundquist. Nirstedt/litteratur, 2020.Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi. Svensk översättning av Eva Backelin. Del IV i Freuds samlade skrifter. Natur & kultur, 1997.

Det kan gå så ofantligt fort. Ann-Sofi Ljung Svensson berättar om attacken på litteraturen och författarna i Tyskland i februari 1933. Och om vad som följde i dess ställe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2022-08-22.Tisdagen den 14 februari 1933, två veckor efter det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland, får landets mest inflytelserika teaterkritiker, Alfred Kerr, ett oväntat telefonsamtal. Den 65-årige Kerr har 39 graders feber och har inte lämnat villan i Berlinförorten Grünewald på över en vecka. En våg av svår influensa har drabbat Europa, och i Tyskland räknar man nyinsjuknade dag för dag.Samtalet kommer från en välvillig polisman som varnar Kerr för att hans pass kommer att spärras nästkommande dag. Kerr reagerar instinktivt. Efter tre och en halv timme befinner han sig i Prag.En vecka senare flyr författaren Heinrich Mann. I ett par år har han varit president i den två hundra år gamla preussiska akademins mer moderna litteratursektion – ett barn av Weimarrepubliken. Senaste tiden har varit turbulent. Under lång tid har Mann trotsat den framväxande nationalsocialismen. Nu har han tvingats avgå. Mest graverande för de nya makthavarnas alltmer likriktade lakejer är nu att Mann – tillsammans med konstnären Käthe Kollwitz – precis skrivit på en ”brådskande appell” mot nationalsocialisterna och för socialdemokrater och kommunister. Man ser den klistrad på reklampelare över hela Berlin inför Hitlers utlysta nyval till riksdagen den 5 mars.Två dagar innan han lämnar landet deltar Mann vid en soirée hemma hos chefredaktören för en av Weimartidens mest betydelsefulla liberala dagstidningar, Vossische Zeitung. Det talas om de snabba förändringarna, och oron sprider sig under kvällen. Efter nyvalet kommer huvuden att rulla, sägs det.Beslutet är fattat, resväskan står packad i våningen på Fasanenstrasse. Heinrich Mann är välbeställd efter framgångarna med romanen Professor Unrat som filmatiserats med Marlene Dietrich som Den blå ängeln.Han är van att resa. Men nu krävs en undanmanöver.Med enbart ett paraply i handen lämnar han morgonen därpå lägenheten för att ta tåget till Frankfurt. Fästmön Nelly Kröger har redan varit på stationen och placerat resväskan på tågets hatthylla. Efter flera förvillande tågbyten anländer Mann till franska gränsen och promenerar med sitt handbagage in genom stadsportarna till Strasbourg. Han beräknar vara borta några månader, inte mer. Sen borde det vara över.Så snabbt det gick. Så förvånande, så förödande snabbt. På bara fyra veckor kunde nationalsocialisterna med lagar, förordningar och våld montera ner Weimarrepublikens demokratiska institutioner, och få en stor del av Tysklands mest framstående kulturpersonligheter att fly landet.I den tyske litteraturkritikern Uwe Wittstocks bästsäljande bok Februar 1933. Der Winter der Literatur från 2021 kan man följa hur det gick till när snaran drogs åt kring de författare som inte längre var önskvärda.Manegen var krattad. Alfred Rosenberg och Joseph Goebbels hade satt nationalsocialismens kulturpolitik i verket redan i slutet av 1920-talet: Rosenberg med sitt Kampförbund för tysk kultur, och Goebbels som ledare för NSDAP:s Rikspropagandaministerium. Ingen kulturarbetare kan ha varit helt oförberedd.Men det som först smyger sig på växer och blir snart ett faktum. Plötsligt är det för sent.Det är som med den långsamt annalkande vinter. Man ser att färgerna förändras, känner den lätta krispiga kylan, men njuter ännu av den svaga höstsolen. Så vaknar man en morgon och ryser. Termometern står på noll. Det ligger en hinna av frost över allt. Nu är den här. Så plötsligt den kom.För sent var det definitivt den 28 februari, dagen efter den ödesdigra riksdagshusbranden i Berlin. Hitlers kabinett sammanträder på förmiddagen och presenterar därefter de två förordningar som kom att lägga sig som en förkvävande brandfilt över alla Weimarrepublikens rättigheter: yttrandefriheten, pressfriheten, föreningsfriheten, församlingsfriheten. Post kunde öppnas, telefoner avlyssnas och privata bostäder var inte längre skyddade för intrång. Med ett Alexanderhugg var rättsstaten avskaffad, och 1920-talets tyska avantgardistiska kulturmiljö gick i graven.Många flyr samma dag: Bertolt Brecht går redan på morgonen ombord på ett tåg till Prag. Alfred Döblin, författaren till storstadsromanen Berlin Alexanderplatz, lyckas skaka av sig en SS-man som vakar utanför bostaden, och beger sig sent på kvällen mot Paris.Men andra hann inte.När journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky får meddelandet om branden på kvällen den 27 februari har han redan fått flera uppmaningar om att ge sig av. Han har tidigare suttit fängslad för landsförräderi efter att ha avslöjat att Tyskland trots Versaillesfördragets förbud ¬rustat upp sitt flygvapen.Han vägrar åka. Han har för mycket att stå i och dessutom vill han lägga sin röst i valet den 5 mars. Och han har ju ingen namnskylt på dörren, så hur skulle polisen kunna hitta honom?Men morgonen efter branden går det som en våg genom Berlin. De nya förordningarna har ännu inte trätt i kraft, ja, de finns ju egentligen inte. Men diktaturen står och stampar i farstun och vill in. Polisen knackar på långt före gryningen.Halv fyra på morgonen står de utanför dörren hos Ossietzky. Han kommer aldrig mer att återvända.Det är historiens ständiga ironi. Vi vet, de visste inte. Vi lägger vårt tidsavstånd och dess verkningshistoria som ett raster över allt som hänt och läser människors livsberättelser med facit i hand.Men just innan det sker vet vi inte att det ska ske. När det väl händer, händer det plötsligt, och vi förvånas över att det sker och över att vi inte förstod att det skulle komma att ske.I februari 1933 var Tysklands författare omedvetna om det kommande bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj, om inrättandet av Rikskulturkammaren i september, och om dess underavdelning Rikslitteraturkammaren året efter. Den månghövdade kulturfamiljen Mann – Thomas, Heinrich, Klaus och Erika – var heller inte medvetna om att en av familjens tidigare vänner, författaren Hanns Johst, två år senare skulle bli den tyska litteraturens ständige övervakare i egenskap av president både för litteratursektionen inom den preussiska akademin och för Rikslitteraturkammaren. Men senare under våren 33 visade Johst tydligt var han stod i en pjäs som uruppfördes på Hitlers födelsedag den 20 april.”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.”Det var precis vad den nya regimen just hade gjort.Den idag kanoniserade tyska litteraturen blev inom landets gränser skjuten i sank. Om det som uppstod istället har Christian Adam berättat i den uppmärksammade Lesen unter Hitler från 2010. Ideologiskt likriktad propagandalitteratur, men framförallt – en flod av lättsam underhållning blir det som tar över på den tillrättalagda bokmarknaden. Nu startar bland annat den tyska deckarboomen.Kultur har alltid varit ett vapen. Bröd och skådespel har använts för att stilla massorna. Populärlitteraturen kom i Tyskland att fungera som en tät och behaglig dimridå som för en tillräckligt stor del av medborgarna kunde dölja den krutrök som i rasande takt spred sig över Europa.Ann-Sofi Ljung Svensson, litteraturforskareLitteraturUwe Wittstock: Februar 33 – Der winter der literatur. Beck C. H. 2021.*Sedan essän spelades in har boken utkommit på svenska på Nirstedt/Litteratur i översättning av Jens Christian Brandt.

Vi har vant oss vid att höra spöken. Men en gång i tiden var inspelade röster och musik något häpnadsväckande. Thomas Steinfeld tar Thomas Mann till hjälp får att få oss att se hur märkvärdigt det är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Långt uppe i de Schweiziska bergen ligger ett sanatorium med namnet ”Berghof”. Några år innan första världskrigets början samlas där en brokig skara patienter, uppenbarligen förmögna kvinnor och män från olika europeiska länder. De verkar söka bot mot lungsoten, men har faktiskt bestämt sig för att tillbringa resten av sina liv på denna stillsamma plats halvvägs mellan slättlandet och himlen. Plötsligt står en låda i pianosalongen, ett matt svartbetsat skrin som med en silkeöverspunnen kabel anslutits till en väggkontakt. ”Det är ingen apparat och ingen maskin“, utropar hovrådet Behrens, direktören för sjukhuset, när han får syn på underverket, ”det är ett instrument, det är en Stradivarius, en Guarneri där råder resonans- och svängningsförhållanden av det mest utstuderade raffinemang.“ Skrinet är en grammofon.Tekniken är så ung, publiken är så oerfaren i umgänget med konserverad musik, att den applåderar när nålen nått det sista varvet. Lyssnarna ropar på mer, de skrattar när en sångare övergår till falsett, de ropar ”bravo“ när sluttonikan nåtts. De första erfarenheterna med tekniskt reproducerad musik måste ha liknat de första mötena med fotografiet: händelser, liksom utrivna från tillvaron, men på ett otäckt sätt likt det som verkligen skedde, konstgjort, drömaktigt, dött, dock intill förväxling samstämmande med den levande naturen. Och inte bara det: ögonblicket, som bara en gång inträffade för att aldrig komma igen, fanns nu bara där – närvarande som ett glas vatten eller en skruvmejsel, alltid färdigt, alltid redo, alltid upprepbart, här och där och på vilken ort som helst.”Bergtagen” heter romanen, i vilken den tyske författaren Thomas Mann i början av 1900-talet berättade om en ung man, som egentligen hade kommit till detta mellanrike för att hälsa på en äldre kusin. Men Hans Castorp, en ingenjör utan yrkeserfarenhet, som det heter i boken, utvecklar en ostadig feber och stannar, först en månad, sedan flera månader. Till slut blir det sju år som inte upplevs som en tid som går utan som ett enda långt nu. Han samtalar med de andra gästerna, han förälskar sig i en dam från Ryssland, han spelar kort. Ingenting blir bestämt. Då ser han grammofonen, i bokens sista kapitel, och han möter sitt öde: ”Han uppfylldes av en bestämd aning om en ny passion, ny förtrollning, ny kärlek.“ Hela hans uppmärksamhet tillhör nu apparaten. Hans bästa tid är natten, när han har grammofonen för sig själv.Pianosalongen fylls nu med ”andemusik”, i ordets egentliga mening, med musik framförd av spöken: ”Han såg inte de sångare och sångerskor som han hörde, deras personer dvaldes i Amerika, i Milano, i Wien, i S:t Petersburg och kunde gärna få stanna där, ty han hade det bästa av dem, deras röster, och han uppskattade denna rening eller abstraktion.“ Och så sitter Hans Castorp i sin fåtölj, med huvudet lutat mot axeln, och väcker andarna till liv: Varje gång det faller honom in, varje gång när han trycker på en knapp, så måste de uppträda igen, alltid lika unga, alltid med samma toner, alltid beredda att upprepa samma ord med samma andetag. Och ju mer de sjunger, och närmare de kommer honom, desto mer närmar han sig också dem, desto mer blir han själv en spökfigur.En gång i tiden var dessa andars uppträdande i den verkliga världen någonting så oerhört och häpnadsväckande, att lyssnarna ville ge dem stående ovationer. Då var andarna bara enstaka varelser i en akustikens värld fylld av helt andra ljud, eller av inga ljud alls. Sedan dess har andarna nästan helt övertagit herraväldet över öronen. Och så blev de så vanliga, att lyssnarna glömde att de lever i andarnas sällskap. Eller är det tvärtom: att människorna vant sig att leva i andarnas värld? Ty vad som hände i musiken, det hände vid samma tid också i filmen, där städer och landskap, människor och folkmassor dök upp i mörka biografsalar, så att filmerna i all oändlighet kunde berätta om Faust eller Nosferatu eller Buster Keatons oändliga kamp mot missödet.Denna andarnas värld har påfallande likheter med ”hades”, antikens dödsrike. På ”samma sätt som den tekniska reproduktionens röster inte har någon kropp, så hade antikens döda ingen materiell tillvaro. De bestod av dimma. Försökte man att röra vid dem, så grep man i det tomma. Ett slags liv fick de enbart, när de fått i sig en droppe blod, så som rösten på grammofonen, som först börjar sjunga när en lyssnare satt igång svängskivan. Men så liknar dessa andar inte bara de levande döda från ”hades”, utan också spöken, i sin moderna utformning, de som går omkring i ödsliga hus, de stackars varelserna som är tvungna att natt efter natt och i all evighet utföra samma dåd, tills en nådig själ förbarmar sig över gengångaren och bryter, om inte förbannelsen, så åtminstone elkontakten.Tre verk är det som Hans Castorp, ett ”livets sorgebarn“, inte tröttnar på att lyssna till: Ur Giuseppe Verdis ”Aida” är det finalens duett: ”Tu – in questa tomba“, ”du – i denna grav“. Dessutom är han mycket förtjust i Georges Bizets opera „Carmen“, historien om en dubbelt eller till och med trefaldigt misslyckad kärlek. Slutligen fastnar han vid Franz Schuberts  sång ”Lindenbaum“: ”vid brunnen framför porten“. Hans latenta sympati för döden hittar äntligen det passande ackompanjemanget: ”Hans Castorps tankar eller aningsfulla halvtankar flög högt medan han satt ensam i natten framför sin putsade musiklåda – de flög högre än hans förstånd räckte, det var alkemiskt uppdrivna tankar. Å, den var mäktig, denna själens förtrollning!“ Det dröjer dock inte länge innan andarna blir farliga. Hade han lyssnat i sällskap, tillsammans med de andra patienterna, kanske till och med i en konsertsal, så hade hans förtrollning dämpats av det sociala umgänget. Men ensam som han är, utvecklas den alltför nära bekantskapen med andarna till en fråga om liv och död. Romanen slutar, som bekant, med att hjälten lämnar sanatoriet i bergen. Han reser ner till slättlandet, ner till kriget.Förresten var Thomas Mann själv en ivrig anhängare av grammofonmusiken. Inte från början, inte 1920, när han kallade den för ett ”barnsligt och enformigt gyckelverk“. Men några år senare köpte han själv en skivspelare, av det tyska märket ”Cremona“. Och denna apparat beundrade han som ”ett ymnighetshorn som flödade av munter och själfull konstnärligt njutning“. Det dröjde inte länge innan gästerna, som han själv hade bjudit in till te och kaka, klagade över att det inte längre gick att tala med honom, för skivornas skull. De undkom inte andarna som Thomas Mann manade fram, åtskilda från sina kroppar i tid och rum.Thomas Steinfeld, författare och professor i kultursociologi

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Hon var en internationellt erkänd skulptör, hon var svart och hon var kvinna. Men länge tycktes hon utraderad ur historien. Anna Blennow pusslar ihop några bitar i Edmonia Lewis exceptionella liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i oktober 2020.Utanför det som en gång var skulptören Antonio Canovas atelje finns Roms kanske märkligaste fontän. Över ett vattenfyllt kar i granit ligger en naken mansfigur utsträckt. Hans kropp är skulpterad i en vittrad, brungrå vulkanisk stenart, medan huvudet – en sorglöst flinande gubbe – är marmorvitt. Figuren föreställer den ständigt vinberusade halvguden Silenus. Hans mörka stenkropp – en återbrukad antik skulptur – skulle föra tankarna till den vilda och ociviliserade naturen.Kring år 1800 var Canova en av de främsta representanterna för nyklassicismens tolkning av antikens skulpturkonst, och han porträtterade samtidens kändisar alltifrån påven till Napoleon i bländvit marmor. Men vad man ännu inte visste var att antiken var allt annat än färglös. Grekiska och romerska skulpturer var ursprungligen bemålade i starka färger, men när de återfanns framgrävda ur marken från renässansen och framåt hade färgen flagnat, och eventuella rester tvättades bort. Antiken blev vit, och de bleka skulpturerna laddades med föreställningar om ett idealiserat förgånget.Under andra hälften av 1800-talet arbetade Roms stora koloni av konstnärer fortfarande i samma stil. Av dem var många amerikaner. Så många att amerikanska tidningar regelbundet rapporterade om deras verksamhet. I februari 1867 skriver The Evening Telegraphs utsände: ”I Canovas gamla studio fann jag miss Edmonia Lewis, som, förmodar jag, är den enda färgade skulptrisen i världen – en dam på kanske 23 år, med afrikanskt och indianskt blod i sina ådror. Hon kom till Rom för lite mer än ett år sedan som en främling okunnig i italienska. Men hon hade redan bestämt sig för vad hon skulle ägna sig åt…”Historien om Edmonia Lewis innehåller så många exceptionella detaljer att de spränger ramarna för vilken berättelse som helst. Ändå är stora delar av hennes liv fortfarande okända. Trots att Lewis levde i Rom i nästan trettio år tycks hon utraderad ur stadens minne, och trots att hon blev en av sin tids mest framgångsrika konstnärer var hon länge osynlig också i konsthistorien.Hon föddes i New York omkring år 1844, barn till en ursprungsamerikansk mor och en afrikanskättad far. Tidigt blev hon föräldralös och växte upp hos sin mors släkt i Ojibwe-stammen. Om den tiden skulle hon senare säga: ”Det finns ingenting så vackert som den vilda skogen. Att fånga en fisk, steka den över elden och äta den i det fria, är den största av alla njutningar. Jag skulle inte stå ut en vecka i stan, om det inte vore för att jag älskar konsten.”Men vägen från den fria skogen till den fria konsten var lång. Lewis halvbror, som hade tjänat lite pengar på att arbeta som barberare, bekostade hennes utbildning vid Oberlin College i Ohio, det första amerikanska lärosäte som välkomnade icke-vita. Ändå utsattes hon för rasistiska angrepp där, och efter att ha gått i lära hos en skulptör arbetade hon målmedvetet för att ge sig av utomlands. För det enda hon ville var att verka som konstnär utan att ständigt bli påmind om sin hudfärg, och det var inte möjligt i Amerika. Hon specialiserade sig på porträttbyster av kända slaverimotståndare, som sålde så bra att hon hade råd att resa till Europa, till Rom.Via kontakter etablerade sig Lewis snabbt i Roms konstnärsvärld, och följde självsäkert sin egen väg. Hon gjorde inte, som andra skulptörer, förlagor i lera för att sedan låta lokala stenhuggare arbeta fram dem i monumentalt format i marmor. Hela den tunga processen utförde hon själv. Hon brydde sig inte om att invänta beställningar på kostsamma större skulpturer, utan skapade de verk hon ville, och lyckades oftast hitta köpare till dem.Och i Rom förde hon en ständig frihetskamp i sin konst. ”Forever Free” visar ett afrikanamerikanskt par som lägger av slaveriets bojor. Skulpturgruppen ”Hiawathas bröllop” inspirerades av poeten Henry Wadsworth Longfellows dikt Hiawatha’s Song, som byggde på ursprungsamerikanska myter. Lewis popularitet bara ökade, och hon reste ofta tillbaka till Amerika för att visa sina verk. Störst uppseende väckte en skulptur av Kleopatras självmord på världsutställningen i Philadelphia år 1876. Drottningens dödsögonblick framställdes av Lewis som en seger: Kleopatra kunde inte underkuvas av den romerska övermakten.Mot slutet av 1800-talet tappade nyklassicismen i popularitet, och konstens huvudstad flyttade från Rom till Paris. Lewis stjärnstatus dalade, och hon hamnade till slut i London, där hennes vidare öden är okända. Länge visste man inte ens var hon låg begravd, men för bara några år sedan lokaliserades hennes omärkta grav på en Londonkyrkogård. Där ligger nu en blank, svart sten med inskrift i guldbokstäver: ”Edmonia Lewis, skulptör”.Men under de senaste decennierna har man börjat rekonstruera Edmonia Lewis historia, som precis som många av hennes verk skingrats och gått förlorad under 1900-talet. Kleopatraskulpturen, som förblev osåld, hamnade till exempel som gravmonument över en kapplöpningshäst i en förort till Chicago, köptes senare av en lokal tandläkare, och förpassades sedan till ett förråd där en konsthistoriker fann den i slutet av 1980-talet. Idag finns den i Smithsonian American Art Museum.Få fotografier av Lewis är bevarade. Bara ett av dem kommer från hennes tid i Rom. Hon poserar klädd i en kritvit klänning med spetsar och volanger i lager på lager. Och historien om henne är ett lapptäcke av färg och vithet, historia och ideal, hud och kropp. Författaren Henry James raljerade över hur hennes hudfärg, som ”pittoreskt kontrasterade mot hennes material”, var den främsta orsaken till hennes berömmelse, svart mitt i den ”marmorvita flocken” av kvinnliga konstnärer i Rom. Men själv sade hon: ”Vissa berömmer mig för att jag är färgad, och den sortens beröm vill jag inte ha. Anmärk hellre på mina brister, för det kommer att lära mig något.”Lewis positionerade sig med självklarhet mitt i den västerländska, vita kulturhistoria vars centrum vid den tiden fortfarande var Rom. Hon signerade sina verk på latin: Edmonia Lewis fecit Roma. Hennes skulpturer av icke-vita individer avbildade i vit marmor tog plats i samtidskonsten utan den tidstypiska exotisering och sexualisering av det främmande som till exempel kom till uttryck i idén om den ädle vilden. Men varken Lewis eller hennes samtida visste att den värdighet som det marmorvita skulle låna sina bärare byggde på en felaktig premiss om den vita antiken.Och antikens skulptur var inte bara bemålad. Precis som i skulpturen av Silenus använde man färgad sten för att signalera det främmande hos såväl ociviliserade naturgudar som de avlägsna folkslag man införlivat i sitt rike. Också stensorterna kom från områden i romarrikets utkanter: grön marmor och röd porfyr från Egypten; rödspräcklig och svart marmor från Turkiet. Den färgade stenen blev både exotisk markör och maktdemonstration från väldet som sträckte sig över hela den kända världen. Kontrasten kunde inte vara större mot den frihet som genomsyrade Edmonia Lewis liv och verk.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturEdmonia Lewis – internationally renowned sculptor, Charlotte Etinde-Crompton & Samuel Willard Crompton, 2020.The Lure of Italy. American Artists and the Italian Experience, 1760–1914, ed. Theodore Stebbins, Jr, Museum of Fine Arts, Boston, 1992.Barbro Santillo Frizell, ”Antikens marmorstatyer en vit lögn”, Svenska Dagbladet 2009-02-11Sarah E. Bond & Sean P. Burrus, ”Barbarians and Sculpture’s Color Barrier in Ancient Rome”, Hyperallergic 2018-05-31Heidi Morse, ”Roman Studios. The Black Woman Artist in the Eternal City, from Edmonia Lewis to Carrie Mae Weems”, i Classicisms in the Black Atlantic, eds. Ian Moyer, Adam Lecznar & Heidi Morse, 2020.

Vad är en ungdomstid utan alkohol? Måns Wadensjö återbesöker Marcels första fylla i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De som är unga idag dricker mindre alkohol än vad deras föräldrar gjorde. Det visar nästan alla studier som görs på området, och det är säkert bra för deras hälsa – men jag kan inte låta bli att undra vad det kommer att få för konsekvenser för litteraturen. Hittills verkar det ju inte spela någon roll hur många författare som predikar hårt arbete och långa löpturer i stället för rus och inspiration – alkoholromantiken hänger kvar som en dimma över myten om författaren. I vår kultur har alkoholen en så självklar ställning att vi sällan frågar oss vilken betydelse den egentligen har i våra berättelser och fiktioner. Den bara finns där, och nästan ingen uppväxtskildring är komplett utan en ingående skildring av den mytomspunna ”första fyllan.”Det gäller inte bara de kända drinkarna bland författarna – de som hade kunnat instämma med Dorothy Parker i orden: ”I’m not a writer with a drinking problem, I’m a drinker with a writing problem.” Det gäller också en sådan som den franske författaren Marcel Proust, som knappat är känd som en stor skildrare av den kemiska sortens rus. Tvärtom: De starkaste affekterna i hans romansvit På spaning efter den tid som flytt är närstan alltid av estetisk, emotionell eller erotisk karaktär – och om det finns någon dryck han gjorde berömd så var det ett lugnande lindblomste.Ändå avhöll sig inte heller Proust från att skildra sin huvudperson Marcels första möte med berusningen, och om man vill förstå de många roller alkoholen – åtminstone hittills – har kunnat spela i litteraturen är det värt att kika närmare på det mötet. Det äger nämligen rum mitt på dagen på ett tåg, tillsammans med hans mormor och på inrådan av en läkare.Den unge Marcel är orolig inför att lämna sin mamma, och har av sin husläkare fått rådet att vid avfärden dricka en smula för mycket öl eller cognac, för att han ska slippa kvävningsanfall och komma i vad läkaren kallar för ”ett euforitillstånd som för en stund gör nervsystemet mindre känsligt.Till det förslaget är hans mormor skeptisk, men Marcel låter inte hindra sig: ”Då jag såg det förebrående ansiktsuttryck som min mormors ansikte antog […] beslöt jag hastigt att gå och dricka, vilket var nödvändigt för att bevisa min självständighet.”Den Marcel som kommer tillbaka från cafévagnen är som förbytt. Han våndas inte längre över att behöva sova i ett främmande rum kommande natt, utan är lycklig och pratsam, och säger till sin mormor att tåget är trevligt, och kyparen och tågpersonalen så sympatiska att han vill göra om resan ofta bara för att få träffa dem. På det svarar mormodern att han borde sova en stund – och medan han låtsas göra det glider Marcel in i ett estetiskt laddat lyckorus, kanske precis som läkaren avsåg när han utfärdade sitt recept.Det receptet låter märkligt i våra öron, särskilt för en patient som ännu inte är myndig – men ur ett litteraturhistoriskt perspektiv sticker det inte ut: I Thomas Manns roman Bergtagen får huvudpersonen redan tidigt i livet order av husläkaren att till tredje frukost dricka ett rejält glas stärkande porter, för att råda bot på hans blekhet.Sådana råd har en bakgrund i verkligheten, och går tillbaka på en lång tradition: Under motbokstiden var just porter den enda sorts starköl som gick att få tag på i Sverige, och då enbart för den som hade ett recept från en läkare. När man först började dricka brännvin var det inte för nöjes skull, utan för hälsans: Starkspriten var en medicin som troddes bota alla möjliga sjukdomar – från böldpest till sömnlöshet. Själva ordet ”akvavit” är ett arv från den tiden – det kommer från latinets ”aqua vitae”, livets vatten.Det är läkarens perspektiv – men i scenen finns också två andra personer. Den ena är Marcels mormor, som kan sägas stå för den praktiska erfarenhetens blick. Hon är inte glad att se sitt älskade barnbarn berusa sig, och växlar mellan att vara bekymrad och generad över hans uppträdande.Från tidigare i romanen vet vi att hennes avlidne man for illa av att dricka, och att familjen grymt brukade reta henne för försöken att hindra honom: Varje gång hon tog en promenad i trädgården brukade de ropa in henne, under förespegling att maken höll på att ta sig ett glas cognac i smyg.Också detta har motsvarigheter i verkligheten. Män har i alla tider druckit mer än kvinnor, och gör så än idag. Men inte sällan har kvinnor fått bära ansvaret för männens drickande, och ta konsekvenserna av deras lust att demonstrera sin självständighet eller lugna nerverna med ett glas.En bidragande orsak till att rusdrycksomröstningen 1922 blev så jämn, var att det var den första folkomröstning kvinnor fick delta i. Kräftor och tågresor må kräva dessa drycker – men de kräver faktiskt en hel del av sina konsumenter och deras anhöriga i gengäld.Till sist finns där en tredje person, och det är Marcel själv. När han insisterar på att dricka, sker det intressant nog inte av lust. Den kommer först efteråt. För honom är alkoholen till en början bara ett verktyg för att demonstrera sin självständighet, ett tecken på att han är vuxen nog att fatta sina egna beslut.Att dricka är för honom både en motståndshandling mot den äldre generationen, och ett steg in i vuxenlivet för egen del. Det är en sorts initiationsrit, och i romanbygget är scenen på tåget mycket riktigt placerad på just den punkt där Marcel är i färd med att lämna barndomens värld. Snart kommer han för första gången att skapa en självständig social identitet i badorten Balbec, den ort dit tåget är på väg.Läst så utgör scenen ett möte mellan tre olika perspektiv på alkoholens effekter – och typiskt för just Proust är kanske att han låter dessa plan existera samtidigt och vid sidan om varandra. De laddar scenen på olika sätt, gör den komisk och allvarlig på en och samma gång – och kanske finns det ingen som liksom han har förmått uppfatta och gestalta att varje mänsklig handling kan vara löjlig och djupt meningsfull samtidigt.Löjliga – och meningsfulla. Kanske kan man säga samma sak om det sista Proust sa i det här livet. Författaren som blivit känd för sina långa och välkonstruerade meningar riktade sina allra sista ord till sin chaufför: ”Tack, Odilon, för att du hämtade öl.”Så kan man också beskriva allt vi gör – särskilt det som har med alkoholen att göra. Tänk bara på studenternas champagnegalopp eller skrålande på ett smyckat flak. Kanske kommer det i framtiden att vara energidryck de stänker över varandra där uppe – men hur kommer deras initiationsritualer i så fall att se ut? Hur kommer de att skildra sitt uppror efteråt om de nu inte gör det genom rus?Kanske kommer de trots allt att lyckas bättre än vad tidigare generationer har gjort. Om inte annat kommer de att minnas mer av själva händelsen. För vad säger egentligen att det som är viktigt också måste vara en smula dimmigt, eller att nykterhetens genomskinliga skärpa är motsatsen till det som är betydelsefulltMåns Wadensjö, författare och guide på Spritmuseum  

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i april 2022.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

Många svenskar tillbringar stora delar av året med att längta efter ljuset. Eva-Lotta Hultén är inte en av dem och i denna essä varnar hon för det artificiella ljusets lockelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången år 2020.Får man längta efter mörker i det här landet?Någon gång på senvåren börjar det. I takt med att dagarna blir längre blir jag allt mer nedslagen. Årstidsbunden depression drabbar de flesta på hösten och vintern men mig slår den mot på sommaren. Det tog ett tag att förstå vad det var för fel på mig. Jag tycker ju om att bada, odla, spana på växter och mycket annat som man främst kan ägna sig åt på sommaren. Ändå mådde jag så dåligt. Med september kom befrielsen men jag greppade inte att det var själva mörkret som var medicinen. För det är ju så med vårt språk och vår kultur att ordet ljust är synonymt med gott och glatt och alla förväntas älska sol och värme. Det gjorde det svårt för mig att få syn på att hösten äntligen gav mitt mörkerälskande jag löfte om ljusare tider.Men eftersom normen är att älska ljus försöker vi förvandla även höst och vinter till en enda lång ljusmanifestation och förstör de njutningar som mörkret erbjuder. Som promenader i så starkt månljus att träden kastar långa skuggor; eller vandring under stjärnklara himlar som gnistrar och överväldigar med sin oändlighet.Vi sätter upp fasadbelysningar och ljusslingor och gatlampor och strålkastare för att belysa träd och hus och pyntar vartenda fönster med lampor och allt detta ljus bildar ljusföroreningar. Människor som bor i städer ser allt färre stjärnor och märker allt mindre av månens sken. Eftersom gatlampor bara gör det riktigt ljust något tiotal meter omkring sig så upplever vi dessutom områden bortanför lampskenet som mörkare än om inte det artificiella ljuset funnits där som kontrast. Och så känner vi oss manade att lysa upp mer och mer av våra samhällen, för ingen människa ska ju behöva vara rädd för mörker. En effekt av det har fått det poetiska namnet himlaglim: ett diffust sken som i värsta fall kan bädda in hela städer i en gul kupol helt utan natthimmel. Alltfler människor lyser också upp alltmer av sina trädgårdar. Men om en massa lampor lyser i trädgården går det ju inte att se vad som finns bortanför ljuskäglorna. Sikten blir kortare, världen mindre. Och nattliga vandrare får sin mörkersyn förstörd.Det är inte bara vi mänskliga mörkerälskare som lider av det myckna artificiella ljuset på fel tider av dygnet och året. I boken ”Mörkermanifestet” berättar författaren och biologen Johan Eklöf om hur ljusföroreningar påverkar även djur och växter. Han börjar med sitt eget expertområde: fladdermössen. För 40 år sedan gjordes en studie som visade att två tredjedelar av kyrktornen i Västergötland hyste fladdermösskolonier. Eklöfs forskning visar att siffran nu sjunkit till en tredjedel. Skälet är att många kyrkor numera är upplysta av strålkastare för att synliggöra arkitekturen. Fladdermössen blir förvirrade och vet inte om det är natt eller dag. Istället för att ge sig ut och söka föda kurar de kvar inne i mörkret och svälter ihjäl.En tredjedel av alla ryggradsdjur och nästan två tredjedelar av de ryggradslösa djuren är nattlevande. De får sina dygns-, parnings- och födosöksrytmer störda, med förödande konsekvenser. Nattfjärilar är en av de mest drabbade arterna. De är lika viktiga pollinerare som bina men utför sitt jobb nattetid och fastnar lätt i ljuskäglor av olika slag när de försöker orientera sig efter månen, och dör. Den totala insektsbiomassan minskar i naturen och ökar i våra städer eftersom insekter som borde hålla till i skogen eller på ängen men förvirras av artificiellt ljus, är många. Jag förstår dem. När jag precis flyttat ut på landet blev jag själv lurad eftersom det såg ut som att solen gått ner rakt i söder, där himlen glödde vackert röd. Tills jag fick förklarat för mig att det var ljuslågorna från raffinaderiet i Stenungsund, två mil bort. Överbliven gas behöver emellanåt eldas upp och från de höga skorstenarna kan lågorna stå 20 meter höga. En annan ahaupplevelse fick jag för några år sedan då jag ännu flög och färdades över Egypten nattetid. Under mig syntes Nilen som en starkt upplyst orm genom landskapet. Människorna hade koncentrerats kring vattnet och ljuset spillde 10 000 meter upp i atmosfären. Men inte bara människor behöver vatten för att kunna leva. Vad gjorde den starka belysningen med alla andra levande varelser som rimligen är koncentrerade kring Nilen?Ljusföroreningarna rubbar och utarmar våra ekosystem och Johan Eklöf går till storms mot vår vansinniga strävan att lysa upp allt i vår värld. Förutom att det stör djur- och även växtliv är det också ett gigantiskt energislöseri – en tiondel av all vår energiförbrukning går till belysning. Studier visar att för mycket, och fel sorts, artificiellt ljus bidrar till sömnsvårigheter, depressioner, fetma och vissa cancerformer. Så vad innebär det för invånare, djur och växter i den kinesiska staden Chengdu om en artificiell måne följer staden; en satellit som ska spegla ner solljus åtta gånger starkare än naturligt månljus om natten?Visserligen minskar kriminaliteten i mer upplysta miljöer men vi kanske kunde prata lite om vilket pris vi betalar för det? Lösningen måste inte vara total mörkläggning. Vi skulle inte bara kunna minska på ljuset utan också bli mycket bättre på att skärma av ljus så att det lyser på rätt ställen och inte strålar ut i atmosfären. Och vi skulle kunna välja färg på våra ljuskällor med större omsorg. Nattinsekter flyger framför allt mot grönt, blått och ultraviolett ljus. Gatlampor som lyser i orange är ett mindre problem än de som lyser med vitt sken – som innehåller stora mängder violetta nyanser. Också andra djur och växter, och vi människor, påverkas olika av olika färger på ljuset. Och till skillnad från andra föroreningar kan vi göra något åt de som har med ljus att göra och få omedelbar effekt.Några av mina allra starkaste naturupplevelser har jag haft i mörker: nätter med mareld så intensiv att fiskars flykt under bryggan blir till långa ljusblixtar i vattnet och varje vågskvalp upp på stranden ser ut som flytande guld över sanden; nattliga bad i mörka sjöar, lägereldar, månljuspromenader, att ligga i sovsäck under bar himmel med åskblixtar i fjärran. Mörker gör det möjligt att se det naturliga ljuset och de ljusfenomen naturen bjuder på. Därför blir jag glad av att läsa i Mörkermanifestet att man runtom i världen börjat uppmärksamma problemen med ljusföroreningar alltmer och också börjat värna mörkret. Strandpromenader släcks ner för att invånarna ska kunna se havet ordentligt även när det är mörkt; LED-belysning anpassas för att lysa med olika sken beroende på när på dygnet det är; länder stiftar lagar som sätter stopp för ljusföroreningar ut i atmosfären och kräver ljusavskärmning; The International Dark Sky Association certifierar mörkerparker, kommuner och reservat som kan uppvisa extraordinär natthimmel, fri från störande ljus. Låt oss, som Johan Eklöf formulerar det, fånga natten - carpe noctem. Mörkrets krafter, mobilisera er!Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Är den deprimerade människan smartare än den lyckliga? Lars Hermansson reflekterar kring det filosofiska självmordet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varför är den gode dum, den onde klok, varför är allting en trasa? undrar berättaren i Carl Jonas Love Almqvists satiriska stycke Ormus och Ariman. Det är han inte ensam om. Föreställningen om godheten som enkel och lite korkad och ondskan som komplex och intelligent, har djupa rötter till åtminstone bibeln, tänk till exempel Guds lamm å ena sidan, och ormen i paradiset å den andra, den illistiga varelse som förleder Adam och Eva att äta av kunskapens frukt på gott och ont. Innan dess fanns ingen synd, all ondska var samlad på enda plats, hos djävulen och hans anhang. Men i och med det där äpplet gavs vi möjligheten att välja gott eller ont, oskuld eller erfarenhet, gud eller djävulen.Det finns en uppsjö kulturprodukter, från ormen i Första Mosebok till Jokern i Batman som reproducerar motsatsparet korkad godhet/smart eller kanske übersmart ondska. I förlängningen av tankefiguren finns föreställningen om att intelligens, i synnerhet den ondskefulla förstås, leder till olycka. Annars vore ju allt verkligen en trasa. ”Dumm sein und arbeit haben, das ist Glück”, som den tyske poeten Gottfried Benn skrev, alltså ”Lycka, det är att vara dum och ha ett jobb”.De som är intelligenta nog att vara missnöjda med sakernas tillstånd, förtvivlade, olyckliga, kanske till och med ondskefulla – för att kompensera för den olycka de måst utstå, inbillad eller ej – sådana vimlar det av i böcker, teveserier och filmer. De godmodiga och hyfsat nöjda däremot anses inte lika intressanta.Därför är den engelske regissören Mike Leighs film Happy go Lucky från 2008 intressant, den handlar om en ung tjej, Poppy, spelad av Sally Hawkins, som tar tillvaron med en klackspark, och inte har särskilt höga förväntningar på livet, vilket stör somliga i hennes omgivning. Hon trivs med jobbet som lärare, dansar gärna, går på puben, skrattar ofta och högt, ibland blir hon beklämd av andras olycka, men det rinner av henne. Hon har ett starkt rättvisepatos, men hon är ingen revolutionär, hon jobbar på utan större åthävor, och är, verkar det, hyfsat lycklig. Dum? Nej, hon går kanske inte runt och strör citat omkring sig, men hon är en fena på att lösa konflikter, både privat och i arbetslivet, och på att sprida glädje, till de som har vett att ta emot den, vilket inte alla har, och kanske är det det som är filmens sensmoral. Att EQ och IQ inte riktigt förstår varandra.Poppy har sin antites i Johnny, huvudpersonen i Mike Leighs genombrottsfilm, Naked från 1993, om en ung, arbetslös, och till synes beläst solipsist som driver runt och lever på andra och frenetiskt argumenterar för att livet är meningslöst. Är han smartare än Poppy, ser han tillvaron klarare? Det förblir oklart i filmen. Han går runt och säger sådant som: ”You might have had the happiest moment in your fucking life, and all you have to look forward to is sickness and pervertry”. Jaja, men det kan ju också vara tvärtom, att det lyckligaste ögonblicket i livet ligger framför en. Jonnys svartsyn är inte intellektuellt övertygande, och inte heller särskilt intelligent.För det är ju inte den intellektuella stringensen eller briljanta samtidsanalysen som gör att vi lyssnar till Dostojevskijs källarman eller Becketts och Thomas Bernhards gnällspikar. Det är för måttlösheten, för att de vägrar vara resonliga i sin svartsyn, för att de beter sig som arga treåringar med en professors ordförråd. Det är klart att det ligger en del i vad de säger, inte minst idag, klimatkris, krig och fattigdom, och dö ska vi också, utan att förstå varför vi kom hit från början. ”Varför är vi inte i paradiset”, lyder mottot till en av Ann Jäderlunds böcker. ”Varför är vi inte i helvetet?” kunde man lika gärna fråga. För de flesta av oss är ju inte det, trots allt, annat än tillfälligt. Poppys livsglädje är filosofiskt sett lika befogad eller obefogad som Jonnys nihilism. Och inte mindre intelligent.En av de mer övertygande i skaran av litterära kverulanter är Alicia Western, huvudperson i det som kom att bli Cormac McCarthys sista roman, Stella Maris. Alicia är ett ungt mattegeni som redan som tonåring umgås med den internationella forskareliten inom kvantmekanik, och som dryga tjugo år gammal tar livet av sig av filosofiska skäl, skäl som hon redogör för inför en terapeut på en psykiatrisk klinik där hon lagt in sig, inte för att få hjälp, utan för att umgås med en av de inlagda hon fattat tycke för vid en tidigare vistelse på kliniken.Alicia är mindre aggressiv än Johnny, mer vältalig och beläst, men lika bottenlöst förtvivlad. Av filosofiska skäl är hon noga med att inskärpa, hon är inte deprimerad. Fan tro´t. Romanen är andra delen i en diptyk, där den första utgörs av Passageraren, i vilken Alicias brors historia berättas. Även Bobby, som brorsan heter, är, liksom alla i familjen, ett mattegeni – inte ett lika stort som lillasystern, vilket, helt enligt den logik denna essä undersöker, gör honom lite mindre olycklig; han lyckas utveckla vänskaper, odla en annan och annan kärleksrelation, ha ett jobb.Bägge syskonen är sympatiska. De har inte vänt sina livsbesvikelser utåt, som Jonny i Mike Leighs film. De är artiga, belevade, någorlunda hela och rena för det mesta, och det som framför allt skiljer dem från deras olycksbröder och enstaka systrar bland kulturhistoriens lamentörer, är att de har skådat tillvarons meningslöshet ändå ned på kvarknivå. Kvarkarna har så fåniga namn, säger Alicia till terapeuten: ”Toppkvark och bottenkvark. Uppkvark och nerkvark. En positron består av två uppkvarkar och en nerkvark. En neutron av två nerkvarkar och en uppkvark. Allt funkar. Ingen vet riktigt hur.” Och det är det som plågar henne så, att det stora ovetbara är just det, ovetbart. ”Verkligheten är i bästa fall en kollektiv magkänsla”, säger hon.Och sedan tar hon alltså livet av sig.Albert Camus berättar i Myten om Sisyfos om en fastighetsdirektör som förlorat sin dotter, och hur denna händelse hade citat ”underminerat honom”, vilket leder fram till hans självmord. ”Att börja tänka”, skriver Camus lite senare, ”är detsamma som att börja bli underminerad.” Jag kan förstå fastighetsdirektören, men jag förstår inte Camus. Jag tror inte på det filosofiska självmordet. Jag tror det är en litterär konstruktion. Folk tar livet av sig för att de är deprimerade, och inte kan se någon väg ut ur depressionen, för att de upplever livet som meningslöst, inte för att de tagit del av smarta argument. Alicia Western har en liten låtsaskompis som besöker henne i hennes rum ibland. En glåmig novemberdag står han och slötittar ut genom fönstret och säger: ”Livet. Vad kan man säga? Det är inte för alla.” Inget vidare skarpt argument, men för den som länge känt att allt är en trasa, kan en sådan replik vara en utlösande faktor.Lars Hermansson, författare och kritiker

Hur ser bilden av inspiration ut idag? Kristoffer Leandoer berättar hur traumat blivit vår tids musa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sjuttonde avsnittet av Neil Gaimans kultförklarade serie Sandman, häftet som publicerades maj 1990, hålls en av antikens nio muser fängslad på övervåningen i ett hus i det moderna London. Förövaren heter Ric Madoc och är en författare med skrivkramp, musans namn är Kalliope, den skönsjungande, som brukar betecknas som den episka eller den heroiska poesins musa. Madoc köper Kalliope av hennes tidigare utnyttjare, våldtar henne och använder henne som ersättning för sin egen sinade skaparkraft, konstgjord andning för ett författarskap som gått i stå. Madoc skriver som i trans, tiden flyger och rekordsnabbt har han skrivit klart sin roman. Snart tar han framgången för självklar och har inte tanke på att ge upp det han tillskansat sig. Den gudomliga hålls fången tills hon räddas av sin forne älskare Oneiros, drömmarnas herre: Sandman själv.Episoden visar hur grundfrämmande föreställningen om gudomlig inspiration är för vår tid. Vi tänker oss att det måste vara en form av fusk, en illegal hantering som kräver övervåld och smussel. Gudomen kommer in i vår värld gen om en reva i verklighetens väv, här blir hon genast ett traffickingoffer.Att överlämna sig åt en gudom, att göra sig själv till ett kärl för det gudomligas stämma – nej, det går ju inte, tvärtom måste det vara! Ingen ger frivilligt upp makten över sitt eget jag. Vi vill vara Miles Davis, inte hans trumpet.Vi måste få vara den aktiva parten, om det så reducerar oss själva till kidnappare och våldtäktsmän. Jublet över att sångmön visat sin gunst var så självklart för tidigare generationer att det formaliserades i standardfraser: man inledde sin dikt med att tacka henne för att hon stigit ner från Helikons berg och nedlåtit sig till att ta en i besittning.Det jublet tillhör inte direkt den samtida ljudbilden.Muserna måste solkas ner för att inte lämna oss likgiltiga. Annat är det med sagan om Filomela i Ovidius Metamorfoser, våldtäktsoffret som får tungan avskuren men ändå hittar ett sätt att berätta om sitt trauma. Den är en självklar utgångspunkt och referens för moderna poeter och dyker ständigt upp på nytt. Liksom naturligtvis Orfeus, berövad sin Eurydike på själva tröskeln ut från dödsriket.Orfeus mamma var just Kalliope, som i sin tur var dotter till Mnemosyne, minnets gudinna, och Zeus som i en herdes gestalt överfallit gudinnan.Både hennes mamma och son tycks mer relevanta idag än Kalliope själv. Mnemosyne står i centrum för den litterära samtidsdebatten och dess turer kring autofiktion och självbiografiskt skrivande: vem har rätt till minnet som ett sätt att gestalta det förflutna?Vår tids främsta inspiration är traumat, såret, övergreppet och förlusten. Det som saknas, det vi berövats: inte det vi skänks i överflöd. För oss är skapandet en process som sätts igång av att vi berövas något. Hur många sorgeböcker har vi inte läst de senaste åren? Hur många böcker om kränkningar, sjukdom?När verklighetens muser tar till orda är det för att gå i svaromål. Offret för e n vältalig förövare kräver genmäle, som i Samtycket, där Vanessa Springora bryter ett livs tystnad och berättar hur hon som fjortonåring utnyttjades sexuellt av den då över femtioårige författaren Gabriel Matzneff, som inte ens drog sig för att använda hennes brev i sin egen litterära produktion – Min ögonsten, hans bok där Springora alltså helt ofrivilligt medverkar i rollen som författarens musa, utkom bara något år efter Sandmanepisoden ”Kalliope”: verkligheten går i diktens fotspår.Den moderna musan kräver replik, eller betackar sig för uppgiften. I Leif Randts samtidsroman Allegro Pastell skildras en sällsynt harmonisk kärleksaffär mellan webdesignern Jerome och författaren på modet Tanja Arnheim. Efter framgången för hennes senaste bok har Tanja haft svårt att komma igång med ett nytt projekt tills hon en dag formulerar följande idé för Jerome: ”mitt nya skrivprojekt ska bli en beskrivning av lycka. Jag tänkte att jag skulle kunna berätta om hur du och jag tillbringar några veckor i Hongkong”. Kort efteråt kapsejsar deras förhållande för första gången, och med tiden väljer Jerome affärskvinnan Marlene som klarar sig utmärkt på egen hand och inte har minsta användning för en musa.Den moderna musan kan också ta makten över relationen, som hos singer/songwritern Lana Del Rey. Genom hela hennes produktion genklingar populärkulturens fascination för spelet mellan manliga förövare och tragiska kvinnogestalter som Natalie Wood, Marilyn Monroe eller Sylvia Plath. Hon förskjuter rollerna, ändrar maktbalansen. En gestalt hon återkommit till är den tolvåriga Lolita i Vladimir Nabokovs roman. När Lana Del Rey citerar förövaren Humbert Humberts åkallan av sin unga musa, är det för att ta orden ur munnen på förövaren och ge dem till offret i stället: på så sätt får Lolita sin röst.Nabokovs skapelse är extra tacksam för lekar av detta slag eftersom rollväxlingarna redan finns hos honom och har vilselett läsare ända sedan Lolita utkom 1955. Eftersom han använder ett av sina favorittrick: en extremt opålitlig berättarröst, nämligen förövarens egen, har många velat se Lolita som ett uttryck för författarens egna intressen.Som bevis har anförts ett textställe i självbiografin Tala, minne där det berättas om en färgstark morbror med lila nejlika i knapphålet och ungkarlsvanor, som gärna satte Vladimir i knäet och smekte honom, tills han tröttnade på pojken vid pubertetens inträde, och avfärdade honom med beskedet att han en dag skulle få ärva allt.Men den som säger ”jag” i en berättelse av Nabokov ljuger alltid, även när denna berättelse kallas självbiografi. Tala, minne hette från början Tala, Mnemosyne. Nabokov åkallar alltså gudinnan direkt, och till skillnad från de övriga män vi mött försöker han inte betvinga det gudomligas kraft. Hans text är en form av jubel, ren och skär lycka över att finnas till: ”När jag skärskådar min barndom”, skriver han, ”ser jag medvetandets uppvaknande som en kedja av uppflammanden som uppträder med allt kortare mellanrum tills helt belysta förnimmelseblock bildas, som ger minnet ett slipprigt fotfäste.” Medvetandet är alltså inte uttryck för det egna jaget, utan en plats där gudinnan får tända sin eld: är inte det vackert?Kristoffer Leandoer, författare, essäist och översättare.

Stefan Zweigs sista år utspelade sig i Förintelsens skugga, tillsammans med hustrun Lotte. Men vem var hon? Elin Grelsson söker ett svar och reflekterar över felet med bilden av den passiva musan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är februari 1942 och eftermiddag i den brasilianska staden Petrópolis när hushållerskan, som inte sett till paret i huset under hela dagen, slutligen öppnar dörren till sovrummet. I sängen ligger två avlidna kroppar. Den ena tillhör Stefan Zweig, en av mellankrigstidens mest lästa, produktiva och hyllade författare som sedan drygt två år lever i exil. Intill honom är hustrun Lotte. Hon är 33 år, han är 60.Dagen innan har Stefan postat memoarboken ”Världen av igår” till sin förläggare. Den utkommer senare samma år via ett förlag i Stockholm och är i våra dagar fortfarande en vida läst och omdiskuterad bok. Den i exilen nedtecknade berättelsen om uppväxten i det habsburgska imperiet, ungdomsår under första världskriget och ett liv i Hitlers alltmer hotande skugga räknas av många som Zweigs största verk. Bakom sig lämnar han också ett avskedsbrev, som blivit närmast ikoniskt i sitt melodramatiska avslut.”Jag hälsar alla mina vänner. Måtte de få se gryningen efter den långa natten. Jag, alltför otålig, går före dem”, skriver han.Från den unga hustrun som ligger vid hans sida, och som tillsammans med honom tagit en dödlig dos sömnmedel, finns däremot inga efterlämnade anteckningar, memoarer eller någon sista hälsning. Om Stefan Zweig har det skrivits mängder av biografier och artiklar, men hustrun Lotte förblir än idag rätt okänd. I de biografier där hon omnämns beskrivs hon som en blek, melankolisk och tystlåten flicka, som därtill lider av en svår astma som tidvis tvingade henne till sjukhus- och sanatorievistelser. Men kring hennes bevekelsegrunder, inre tankar och vad som ledde henne till en tidig död i Brasilien är det svårt att få fatt i något.Det vi vet är att Lotte Altmann föds 1908 som yngsta barnet med tre äldre bröder i en judisk företagarfamilj och studerar franska, engelska och nationalekonomi på universitetet i Frankfurt. Efter nationalsocialisternas maktövertagande får hon sommaren 1933 veta att hon inte längre är välkommen tillbaka till universitetet. Hennes bror Manfred, vars läkarpraktik några månader tidigare tvingats upphöra, har flytt Tyskland för London och Lotte följer snart efter. Hon läser språkkurser och söker arbete genom en organisation för judiska flyktingar. Det är genom den som Friderike Zweig hittar en ny sekreterare åt sin man.Han har nyligen lämnat hemlandet Österrike, efter att antisemitism och förföljelse har ökat och deras hem i Salzburg utsatts för en godtycklig husrannsakan av polisen. Nu bestämmer han och hustrun att hon och hennes döttrar från ett tidigare äktenskap ska stanna kvar och han vara baserad i London på obestämd framtid. Men då behövs en sekreterare, som kan sköta praktikaliteter och korrespondens på samma sätt som Friderike brukar göra.Det dröjer inte länge innan Stefan och Lotte inleder en kärleksrelation, inte heller innan den upptäcks av Friderike. 1938 är skilsmässan ett faktum och året därpå gifter han om sig med Lotte. Han skriver till vännen, författaren Joseph Roth, och berättar lyckligt om sin nyförälskelse:”Jag känner mig återigen oviss och full av nyfikenhet. Nu, som 53-åring, njuter jag av en ung kvinnas kärlek.”Det är en klassisk, ja stereotyp historia som utspelar sig; den äldre kulturmannen och den unga sekreteraren som förlöser honom ur svårmodet och får honom att leva igen. Lottes ungdom verkar för Zweig också bli ett sätt att försöka återuppleva den tid han senare i ”Världen av igår” beskriver som den lyckliga: de fria ungdomsåren, innan krig och förföljelse. I brevet till Joseph Roth är det också tydligt hur Zweigs politiska pessimism och oro för ett andra världskrig spelar in i hans begär för Lotte:”Jag tror på ett kommande krig på det sätt som andra tror på Gud. Men därför lever jag också mer intensivt nu. Jag vill se den här världen en vända till innan den brinner.”Här anas något om hans bevekelsegrunder. Det mörknar över Europa, Zweigs judiska identitet har redan gjort hans författarskap omöjligt inom det språkområde som han räknar som sitt eget. Han har alltid betraktat sig mer som österrikare och europé än judisk, ändå är det som det sistnämnda han nu utestängs från en gemenskap. Och där är hon; den unga, judiska kvinnan som beundrar hans författarskap och nedtecknar hans tankar.Men kanske förhåller det sig på ett liknande sätt för Lotte? Hon har just flytt sitt hemland och blivit avskuren från den framtid som hon trodde sig ha. Nu befinner hon sig plötsligt i ett sammanhang med PEN-konferenser, litterära salonger, fullsatta föreläsningar och researchresor. Precis som hon erbjuder Stefan Zweig en värld när den han haft håller på att gå förlorad erbjuder också han en ny värld då hon har behövt lämna sin.Lottes egen röst är frånvarande i merparten av all efterlämnad dokumentation om och av Stefan Zweig. Ett undantag är den samling brev som skickades från henne och Stefan i exilens Sydamerika. De flesta är skrivna till Lottes bror Manfred och svägerskan Hanna, som stannat kvar i England. Det allra sista brevet från Lotte till Hanna är förmodligen så nära ett självmordsbrev som det går att komma.”När vi nu lämnar såhär är min enda önskan att du tror mig när jag säger att det här är det bästa för Stefan, i det lidande som pågått för honom ända sedan nazismens maktövertagande, och för mig, i min kroniska astma […] Tro mig när jag säger att det här är det bästa för oss.”När brevet poststämplas är parets död redan en världsnyhet. Exhustrun Friderike Zweig har då, med visumhjälp av Stefan, bosatt sig i USA. Ett år efter krigsslutet utkommer hennes självbiografiska bok ”Married to Stefan Zweig”. Hon, som påbörjade en karriär som skribent men övergick till att arbeta som fransklärare för att kunna försörja sig, kan nu äntligen titulera sig författare. Boken är en blandning av saklig biografi över Zweigs författargärning ihop med en personlig berättelse om deras äktenskap. Här tonar Friderike genomgående ner Stefans och Lottes relation och gestaltar den snarare som en ömkan om den unga, astmatiska kvinnan än äkta kärlek från hans sida. Samtidigt är delarna kring Zweigs författarskap mer djupgående än i många andra biografier. Friderike var själv i allra högsta grad delaktig i hans arbete fram tills att Lotte tog över som både sekreterare och fru, och hon hade goda insikter i allt från skrivprocesser och redigeringar till depressioner och tvivel.Om den unga musan Lotte i slutet av Zweigs liv förblir en gåta är Friderike, den bedragna hustrun, den som själv skriver till slut. Det ligger förstås nära till hands att se hur denna kärlekshistoria i Förintelsens skugga slutade där i Petrópolis, med makarna Zweigs självmord. Men man kan också se det som att den fortsätter här: Med att den övergivna musan fattar pennan, med den döde poeten som musa.Elin Grelsson, författare och kritiker.

Hon hör till den svenska litteraturhistorien, men länge dolde sig Majken Johanssons stora kärlek bakom bokstaven S. Paul Tenngart berättar om kvinnan som poeten sörjde och skrev dikter om i decennier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att alla hennes efterlämnade papper donerades till Lunds universitetsbibliotek vet vi det mesta om poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson, till exempel att hon från mitten av femtiotalet ända fram till sin död 1993 hela tiden tänkte på, sörjde och skrev dikter om sin stora kärlek Solveig Borg, hon som tog livet av sig den 19 augusti 1956.I dikten ”Après toi”, som hämtar sin titel från Vicky Leandros Eurovisionvinnare från 1972, skriver hon till exempel om ”den dagligen vaknande smärtan // i tomrummet // efter dej”. I dikt efter dikt finns den, sorgen, och den bidrar starkt till Johanssons poetiska idiolekt – de drastiska växlingarna mellan djupaste förtvivlan och språklig lekfullhet.Men vad vet vi om Solveig Borg? Och vad har vi rätt att ta reda på?Majken Johansson dolde Solveigs identitet hela livet. Inte för sina allra närmaste men för den svenska offentligheten. I de publicerade dikterna kallas hon bara ”S” och nämns uteslutande med könsneutrala pronomen. I de många intervjuer som Majken gjorde i dagspress och veckopress på 1960-, 1970- och 1980-talen framställs Solveig antingen som en nära vän, eller så görs hon om till en manlig partner.Dels vill Majken Johansson inte smutskasta Solveigs minne hos de bekanta och de släktingar som inte hade accepterat deras kärlek. Dels vill hon skydda sitt eget rykte i den svenska offentligheten och, förstås, inom Frälsningsarmén. Hon är ju en av de mest kända poeterna i samtidslitteraturen – och hon är dessutom Frälsningsarméns viktigaste språkrör i den svenska majoritetskulturen. Hon har ett uppdrag från Gud att utföra. Det får inte förstöras.Men hon tänker också på sina dikter. Om det blir känt att de gestaltar kärleken mellan två kvinnor så upphör de att vara kärleksdikter och blir homosexdikter. Och det är de inte tänkta att vara. Det är de inte.Men det finns en öppning, och det är tidens gång. De ägodelar som betydde allra mest för Majken Johansson samlade hon i en chokladask från Fazer. Där la hon fotografierna av Solveig och deras kärleksbrev. Asken förseglades i ett igenklistrat A4-kuvert och placerades i det arkiv som sedan donerades till framtida forskning. På kuvertet finns instruktionen: ”bör inte utlämnas till läsning och publicering förrän tidigast år 2015!”Nu är vi på andra sidan den där historiska gränsen. Nu är tiden mogen för oss att lära känna Solveig. Ja, det är kanske rentav vår plikt att berätta om de villkor som hon levde under på 1950-talet så att vi kan hindra att begränsningarna, stigmatiseringen och skammen återkommer. Den bedömningen gjorde åtminstone Majken Johansson innan hon dog.När hon träffade Majken var Solveig Borg en ensamstående 47-årig yrkeskvinna, direktör för företaget AB Specialpapper. Hon var född och uppvuxen i Finland, och hade etablerat sig i Stockholm efter kriget. Hon reste mycket i arbetet – både i Sverige och i Europa. På vintrarna älskade hon att åka skidor i Alperna.Måndagen den 15 augusti 1955 får hon syn på en kontaktannons i Dagens Nyheter. ”Ung, kvinnl. akademiker söker väninna”, står det. ”Gärna 30–40 år. Övervägande intellekt. o. konstnärliga intr.” Solveig låter det gå en dag, sen svarar hon den anonyma annonsören: ”Just nu står jag i beråd att åka till London, men ville med dessa nedkastade rader nå Er så att om Ni har intresse ville ta kontakt med mig då jag återkommer kring den 4 sept. Med hälsning / fru S. Borg.”Visst tar Majken kontakt, och snart blir de ett par. I januari flyttar den 25-åriga poeten hem till den 47-åriga direktören. I efterhand ska Majken betrakta de där månaderna som den enda riktigt meningsfulla perioden i ett liv av brist och saknad.Men det knappa år de får tillsammans är långt ifrån problemfritt. Solveig kommer från en högborgerlig finlandssvensk släkt, och hennes inkomster är robusta. Majken själv är en arbetarflicka från Möllevången i Malmö som vuxit upp i ett fosterhem. Visst, hon betraktas som en lovande poet, men diktsamlingar blir man inte fet av. Ibland känner Solveig det som om hon köper den fattiga Majkens gunst. Betalar för hennes unga kropp.Båda bär på tuffa personliga trauman. Majken lämnades som spädbarn bort av sin biologiska mamma, och hon blev mycket illa behandlad i fosterhemmet. Två gånger har hon försökt ta livet av sig. Solveig lider av ständiga mardrömmar efter sin tid som sjuksköterska under finska vinterkriget. I sin dagbok beskriver Majken dem som två sjuka som inte förmår ge varandra stöd.Det största problemet är ändå att de har så olika inställningar till sin gemensamma kärlek. Majken tycker inte att de behöver smussla med den. Men Solveig har alltför mycket att förlora. Om det kom ut att hon levde ihop med en kvinna på det sättet skulle hon riskera allt annat: släkten, firman, anseendet.Precis ett år efter det att Solveig fick syn på Majkens kontaktannons kommer uppgörelsen. Solveig vill avsluta förhållandet. De bråkar och Majken råkar drämma till Solveig. Arg och ledsen störtar Solveig ut från lägenheten och tar bilen till sitt sommarställe några mil norr om Stockholm. Där skjuter hon sig i huvudet.Solveig är borta. Förlorad. Och Majken kan inte ens visa sig på begravningen.Det som sedan händer ska komma att anta mytologiska dimensioner för Majken Johansson. Under flera decennier ska hon i anteckning efter anteckning förklara för sig själv hur hon lyckades ta sig ur det totala mörkret. Först försöker hon nå Solveigs själ via spiritistiska seanser. Dessa försök nämner hon inte med ett ord i tryckta texter eller offentliga samtal. Sedan testar hon olika kristna samfund. Det är hon också ganska tyst om i efterhand. Men resten av berättelsen sprider hon så ofta hon kan: till slut finner hon Frälsningsarméns Gud. Via botbänkens hallelujah-rop når hon sin älskade. S och Gud blir nästan samma sak.Resten av sitt liv längtar Majken. Diktsamlingarna bär vittnesmål om denna långvariga passiva kamp. Det händer att Solveig uppenbarar sig, påminner om vad som väntar på andra sidan. ”I Allhelgonatid / kom min S”, avslöjar hon i en dikt. I en annan skriver hon: ”Själva julaftonsnatten / återkom du. Kyssande / mitt vänstra bröst.”Så blir Majken Johanssons livs kärlek en del av den svenska kulturhistorien. Och sedan 2015 är alltså S inte längre en gåta, utan Solveig kan träda fram som den hon är.Paul Tenngart är litteraturvetare. 2016 gav han ut boken ”Livsvittnet Majken Johansson”. Musiken som hörs i slutet är just den låt som omnämns i essän: Vicky Leandros Eurovision-vinnare ”Après toi” från 1972.

T S Eliots stora hemliga kärlek hette Emily Hale. Men egentligen älskade han nog sin egen konst och persona mer än henne. Amanda Svensson funderar över musans tragiska dilemma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sensommaren 1932 avlade poeten T S Eliot en avskedsvisit hemma hos makarna Leonard och Virginia Woolf. Han stod i begrepp att resa till USA, för att rädda sin katastrofala privatekonomi – och inte minst för att undkomma sitt ännu mer katastrofala äktenskap. Det finns ett fotografi från besöket, taget av Leonard. En milt leende T S Eliot står axel mot axel med en lika tuff som elegant Virginia. En bit ifrån de två författarna står en tredje person, så avvikande att hon ser ut att ha målats dit i efterhand. Hon ser nästan ut som en docka, vitklädd och med fötterna prydligt ihop, nedslagen blick och händerna knäppta bakom ryggen. Dockan var emellertid högst levande. Hon, Vivienne Haigh-Wood, hade bara oturen att vara gift med T S Eliot. En man vars konst krävde kvinnor – men vars ego, neuroser och alltmer uttalade misogyni inte tillät dem att spela någon verklig roll i hans liv.Många är de konstnärsmän som lutat sig mot en eller flera kvinnor för att kunna uppfylla sina egna ambitioner. Litteraturhistorien är full av författarhustrur som renskrivit manuskript, korrekturläst, skött barn och hem och korrespondens, bistått med råd och inspiration och pengar och sex, utan att få något särskilt erkännande i utbyte. Dessa kvinnor kan man med rätta kalla för litteraturens hemliga muser. Inget är trots allt viktigare för inspirationen än arbetsron som kommer av att slippa befatta sig med det världsliga.T S Eliot var dock inte ute efter den sortens praktiska museri. Likt Dante med sin Beatrice sökte han en kvinna att älska på det medeltida sättet – kyskt, överjordiskt, och på avstånd. Kanske var det därför som äktenskapet med Vivienne Haigh-Wood, en verklig kvinna med krav och behov, havererade så till den grad att han var tvungen att spärra in henne på mentalsjukhus för att slippa undan. Helt fruktlöst var äktenskapet emellertid inte för den uppåtsträvande konstnären: ”Åt henne gav äktenskapet ingen glädje – åt mig gav det den sinnesstämning ur vilken Det öde landet föddes”, skrev han själv på 1960-talet. Det hade Vivienne kanske kunnat trösta sig med, om hon inte redan hade avlidit på den psykiatriska institution där hon tillbringade de sista tio åren av sitt liv.Så långt den mörka inspirationens musa. Men hade Eliot då ingen himmelsk och ljus Beatrice? Jo, det verkar så. I biografin ”The Hyacinth Girl – T. S. Eliots Hidden Muse” tecknar litteraturvetaren Lyndall Gordon ett porträtt av en kvinna, Emily Hale, vars relation till Eliot var livslång, men försiggick mer eller mindre i det fördolda. Historien kan ytligt sett framstå som romantisk. Den USA-födde Eliot mötte Hale redan då han som ung studerade vid Harvard, och blev omedelbart förälskad. Om den unga skådespelerskan besvarade hans känslor vid den tiden är oklart, och han emigrerade hur som helst snart till England. De upprätthöll en fläckvis korrespondens, som intensifierades när Eliots äktenskap med Haigh-Wood imploderade. Mellan åren 1930 och 1956 skrev Eliot mer än tusen brev till Hale. Det är dessa brev, hemlighållna på Princeton-universitetet fram till år 2020 per Eliots och Hales vilja, som ligger till grund för Gordons biografi. Några brev från Hale till Eliot finns dock inte bevarade – eftersom han brände upp dem. Vad musan hade att säga honom var tydligen inte lika viktigt för världen att få veta som vad han hade att säga henne. Trots alla dessa brev är det inte helt lätt att få fatt i vem Emily Hale var. Hon älskade teater, och skådespelade under hela sitt liv, ibland avlönat, ibland som amatör. Hon gifte sig aldrig, utan försörjde sig som dramalärare och som husfru på olika amerikanska college. Hon var engagerad i kvinnorättsorganisationen League of Women Voters och inom unitarismkyrkan. Och så älskade hon T. S. Eliot. Det får man i alla fall anta, men den ensidigt bevarade korrespondensen får Hales känslor att framstå som dunkla. De två träffades mycket sällan, och hade ingen fysisk relation, förutom en mycket pikant incident då Eliot ska ha tagit av henne strumporna och strött kyssar över hennes fötter. Det verkar troligt, men inte självklart, att hon hade velat gifta sig med honom om möjligheten funnits. Att skilja sig från Haigh-Wood kom dock inte på fråga för den kyrklige Eliot: ”Om jag skulle skilja mig vore det den anglikanska kyrkans största bakslag sedan Newman blev katolik.” Och när Vivienne avled 1947 var det äktenskap som han i decennier sagt sig önska plötsligt inte längre aktuellt. I stället gifte han sig med sin sekreterare Esme Valerie Fletcher.T S Eliot var en känslodriven poet. Att gestalta och framkalla känslor var själva syftet med det så kallade objektiva korrelatet. Jaget ströks ur dikten, men den subjektiva känsloupplevelsen bestod. Som bränsle för sin egen känslokatalysator behövde Eliot kvinnor. Hales roll var hyacintflickans – paradisisk, ouppnåelig. Någon som fanns i en nostalgisk bild av det förflutna, och i en föreställning om framtida salighet, men aldrig här och nu. Hon var som marmeladen i Lewis Carrolls Alice i Underlandet, möjlig att få igår eller imorgon, men aldrig idag. Konkret influerade hon många av hans verk – exempelvis skrev Eliot den första av de fyra kvartetterna, Burnt Norton, efter en vistelse med Hale på en herrgård med samma namn. Hennes brinnande intresse för teatern kan också ha bidragit till att han under senare delen av sitt liv primärt skrev pjäser. Att han själv tillskrev henne rollen som musa nummer ett framgår tydligt i den del av korrespondensen som rör bevarandet av breven – han vill att eftervärlden ska se och förstå. ”Det kommer att finnas så mycket som ger en falsk bild av mig, och så få ledtrådar till sanningen. /…/ Gång på gång har jag sett vilket intryck jag gjort och längtat efter att kunna utropa ”nej, ni har alla fel om mig, det är inte alls så det förhåller sig – sanningen är mycket enkel och lätt att greppa, och här har ni den med några korta ord” skriver han till Hale, när hon visar tveksamhet inför att gå till historien som mottagaren av tusen brev från en plågad poet.Och där har vi musans stora och tragiska dilemma. Å ena sidan – att vara en katalysator för stor konst är faktiskt inte kattskit. Å andra sidan blir man för evigt förbunden med en människa vars skugga man aldrig kommer tillåtas lämna. Alla välmenande försök att dra fram konsthistoriens många muser ur mörkret och ge dem något slags agens är på förhand dömda att misslyckas, eftersom intresset för dem står i direkt relation till de konstnärskap de gött, och som aldrig är deras egna. Eliot visste det, och Hale gjorde det nog också. Kanske skulle hon när allt kommer omkring ha föredragit att bli ihågkommen så som hon levde – med ett oceanbrett avstånd mellan sig och mannen som älskade sin konst och sin persona mer än han älskade henne.Amanda Svensson, författare, översättare och kritiker

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som berättar om konstens förändrade roll i kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnet är konstens moder. I alla fall om man ska tro den grekiske poeten Hesiodos. Enligt honom resulterade en nio dagar lång förbindelse mellan Zeus och minnets gudinna Mnemosyne i att den senare födde lika många döttrar. De fick namnen Kleio, Euterpe, Erato, Polyhymnia, Melpomene, Ourania, Therpsichore, Thaleia och Kalliope. Tillsammans kallas de för muserna. Från dessa nio systrar flödar den poetiska inspirationen, och den som vill dansa, dikta, sjunga eller ägna sig åt någon av de andra musiska konstarterna måste göra det med deras välsignelse.Hur får man kontakt med muserna? I Hesiodos fall kommer uppvaktningen oväntat. En dag, då han som vanligt vallar sina får på berget Helikon, dyker systrarna plötsligt upp från ingenstans. De börjar förolämpa den blivande poeten. Du lantliga fä, ropar de, i Ingvar Björkesons översättning – du som ”bara tänker på buken!” Sedan säger de att mycket av det de berättar i själva verket är lögn. Men när de så har lust, kan de också tala sanning. Hesiodos förses med en stav och en lagergren. Hans bröst fylls av en ”gudomlig röst för att sjunga om svunnen tid och kommande”. I ett slag är herden redo att dikta. Muserna har gjort honom till poet.Episoden återges i den episka lärodikten ”Theogonin”, som Hesiodos komponerade omkring år 700 före Kristus, och som därmed är den äldsta bevarade källan till myten om muserna. Frågan är vad som hänt med dem sedan dess. När man talar om systrarna idag är det ju oftast i en rätt så annorlunda bemärkelse. För det första uppträder de i singularis, som musan. För det andra är denna musa mänsklig. Kanske var hon gift med en berömd manlig 1900-talskonstnär, i vars bilder eller dikter hon återfinns, och som hon gav upp sitt eget konstnärskap för att vårda. Att vara någons musa – nej, det är för de flesta ingen lockande roll. Som den amerikanska poeten Louise Glück skriver i en dikt: ”Ingen vill vara musan. När allt kommer omkring, vill alla vara Orfeus”.Hur blev det så här? När förvandlades musan från generativ kraft till stum sköterska? Kanske kan man närma sig ett svar genom den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman. I boken ”Ninfa moderna” diskuterar han en besläktad figur, nymfen, och hur hon har gestaltats genom århundradena. Didi-Huberman utgår från det bildmaterial som i början av 1900-talet samlades ihop av den tyska kulturhistorikern Aby Warburg. Denne ägnade sina sista år i livet åt ett ofullbordat jätteprojekt som han (med hänvisning till musernas moder) kallade för Bilderatlas Mnemosyne. Warburg var intresserad av hur former och motiv från antiken lever kvar i senare tiders europeisk bildkonst. Atlasen, som består av ett sextiotal stora planscher med fastnålade fotografier och konstreproduktioner, är hans försök att i collageform kartlägga släktbanden. Till exempel kan en renässansmålning placeras bredvid en romersk skulptur. Det som förbinder konstverken är en gemensam detalj: ett plagg som faller snarlikt över en skuldra, en hand som gör en identisk gest. Det är som om antiken hemsöker moderniteten.Didi-Hubermans undersökning, som sträcker sig från antiken till den florentinska renässansen, bygger alltså på Warburgs atlas. Och när han betraktar nymferna upptäcker han något märkvärdigt. Nymfen har fallit. Ju längre bort från antiken vi kommer, desto tydligare närmar hon sig marken. Hon sjunker från gudinnans höjder längst upp i bilden till dess nedre kant. Där förblir hon liggande. Samma öde drabbar hennes kläder. De tidiga, grekiska nymferna är draperade i långa, mantelliknande klädesplagg. Men med tiden blir nymfen mer och mer avklädd. Axlarna blottas, under renässansen brösten. Tizian porträtterar henne som i princip naken. I hans målning ”Nymf och herde” ligger hon med ryggen och baken vänd mot betraktaren, med ett ynka tygstycke kring midjan. I en annan, ”Backanal på Andros”, återfinns hon med bakåtböjt huvud i bildens högra hörn. Brösten och könet är blottade, liksom strupen. Draperingen ligger slängd som en eftertanke över armen. Nymfen är redo att intas.Didi-Hubermans och Warburgs nymfer är nu inte identiska med vare sig muserna eller nymfen som vi känner henne från den grekiska mytologin. Snarare syftar de på en arketyp i form av en gudinnelik kvinnogestalt – ung, vacker, lekfull, med svallande hår och suggestiv blick. Ungefär så brukar också muserna avbildas. Och man skulle kunna hävda att något liknande hänt med dem. Muserna har sjunkit från Helikon, ner till jorden, till köket och gatan. Kanske börjar fallet redan efter Hesiodos. Hos många senare antika författare är muserna några man åberopar, snarare än uppsöks av. Samtidigt betvivlas deras existens. Den romerska poeten Horatius ber i ett av sina oden musan Kalliope att stiga ner till honom från himlen, men säger sig vara osäker på om rösten han sedan hör verkligen är hennes, eller om han drabbats av ett ”ljuvligt vansinne”. Propertius, en annan romersk diktare, talar ofta om sin musa, som om en av dem stod redo just för honom. Så skulle Hesiodos knappast formulera sig. Muserna är inte hans – det är ju han som är deras!Långt efter antiken fortsätter muserna dyka upp i konsten. Dante åkallar dem i ”Den gudomliga komedin”, till exempel i Skärselden, då han ber dem om hjälp med att besjunga ting ”som knappt tanken fattar”. Men när man säger ordet ”musa” i samband med Dante tänker de flesta på Beatrice. Hon uppträder som en guide genom paradiset i den sista delen av ”Den gudomliga komedin”, och var med viss sannolikhet en sublimering av Dantes ungdomskärlek med samma namn. Inspirationen härrör alltså från en levande, högst verklig person – som, till skillnad från de antika muserna, knappast delat med sig av den medvetet. Samma gäller Laura i den något yngre Petrarcas sonetter. Ännu senare, hos Baudelaire, har musan blivit prostituerad. I dikten ”La muse vénale” – ungefär ”den köpbara musan” – förtjänar diktens du sitt uppehälle genom att gå på gatan.Mycket kan sägas om kvinnosynen i de nämnda dikterna. Men det är knappast så enkelt som att musans nya skepnad motsvarar en parallell omvandling av könsordningen. Snarare speglar den konstens förändrade betydelse, från kollektiv praktik till uttryck för individualitet. Det säger ju sig självt att den diktare som själv är gudomlig inte kan vara underställd en skara bråkiga systrar.Fast vore det verkligen så illa? Finns det inte något frigörande i att tänka på dikten så som Hesiodos: som något som kommer utifrån, ovanifrån, snarare än från den rädda lilla själ man bär inom sig? Litteraturen är ju trots allt inte ens egen. Den föds ur de texter som föregått den. Dess moder är minnets gudinna – och minnet är något gemensamt.Rebecka Kärde, litteraturkritiker och grecistLitteraturGeorges Didi-Huberman: Ninfa moderna – essä över fallen drapering. Översättare: Jakob Svedberg. Bokförlaget Faethon, 2023.Hesiodos: Theogonin och Verk och dagar. Översättning: Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Filosofen Georg Henrik von Wright (19162003) hade två sidor i sitt tänkande. Mattias Hagberg funderar över balansen mellan undergångsromantik och en rimlig kritik av människans framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag tillhör de som förfördes av Georg Henrik von Wright. Redan som tonåring, i slutet av åttiotalet, satt jag med näsan i ”Vetenskapen och förnuftet”, den finske filosofens omtalade, för att inte säga omsusade, uppgörelse med det västerländska industrisamhället och dess kunskapssyn. Jag kan nog påstå, utan att överdriva alltför mycket, att min världsbild formades i intim samklang med von Wrights klara men något träiga prosa. Jag övertog hans syn på den ekologiska krisen och jag läste girigt om industrikapitalismens sociala baksidor – men framför allt var det hans kritiska uppgörelse med det vetenskapliga systemet som fångade mig. Genom att teckna hela den västerländska idéhistorien, från antiken fram till och med nittonhundratalet, visade von Wright hur vi skapat ett ohållbart system, byggt på vanföreställningar om rationalitet, kontroll och herravälde över naturen.Mitt första exemplar av ”Vetenskapen och förnuftet” är sönderläst och borta, men även mitt andra, en billig pocketutgåva, är slitet och fullt av understrykningar och anteckningar.Men, så fanns också de där raderna, de som i efterhand blivit så omtalade, och som verkar blottlägga ett stråk hos von Wright som skär sig mot det försiktiga och noggranna språkbruket i övrigt. I några korta, avslutande reflektioner om framtiden skriver han:”Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvningar upprört människor [–-] Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis.”Och han fortsätter, med en hänvisning till Sigmund Freud och Fjodor Dostojevskij, med att tala om människans dödsdrift, om hennes själsliga längtan efter utplåning.Det var som om textens sista sidor blottade en avgrund, en nattsida som inte funnits där tidigare. I mitt gamla exemplar av boken har jag satt ett tunt frågetecken i marginalen – det är allt.von Wright var en motsägelsefull tänkare. Hans professionella filosofiska gärning rörde sig tryggt inom logiken och den analytiska traditionen. Han skrev på engelska och tog sällan ut svängarna. Han var, märkligt nog, en filosof som höll sig till de akademiska och vetenskapliga ideal han själv kritiserade hårt i böcker som just ”Vetenskapen och förnuftet”. Det var som om hans identitet var splittrad i två, som att hans personlighet var delad – en Dr. Jekyll och Mr. Hyde, om man så vill. På dagarna sysslade han med den rena, klara logiken och med den anglosaxiska filosofin. På nätterna lät han sig förföras av Oswald Spenglers pessimism i ”Västerlandets undergång”, av det irrationella stråket i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från underjorden” och av förnuftskritiken i Lev Tolstojs filosofiska skrifter. Resultatet av dessa nattliga äventyr blev en lång rad dystra essäer på svenska om allt från kvantfysikens upplösning av den enhetliga världsbilden till det moderna samhällets närmast magiska tro på framsteg och utveckling.von Wrights kritik av moderniteten var hård, men väl underbyggd. Samtidigt fanns där alltid något annat, något undflyende som rörde sig bort från det begripliga. Det är åtminstone så jag läser honom.Vad var det egentligen som von Wright önskade?Var hans välformulerade civilisationskritik i själva verket en förklädd undergångsromantik, en freudiansk dödsdrift maskerad till skrivbordsessäistik?I boken ”Den okände von Wright” har de båda finska forskarna Joel Backström och Thomas Wallgren samlat ett sextiotal texter av von Wright som mestadels inte publicerats i bokform tidigare. Här finns den uppmärksammade kritiken mot Vietnamkriget, ursprungligen publicerad i Hufvudstadsbladet i november 1967, och här finns hans omtalade inhopp i den finska EU-debatten från början av nittiotalet. Men framför allt finns här några äldre texter som skrämmer – och som det kan vara värt att dröja vid. von Wright verkar under trettiotalets inledande år ha haft en dragning till fascismen och nazismen. Framför allt verkar han ha haft en dröm om att dessa ideologiska monster skulle rena de europeiska samhällena och ge dem en ny start. 1934 beskriver han nazismen och fascismen som missförstådda och som en del av en ”oändligt rik världsrörelse”, åtminstone ur ett andligt perspektiv. Och senare samma år tillägger han i en text: ”Den är framför allt en dynamisk process i tiden, en väldig omvärdering av alla värden, som ännu är i sin linda, men en gång skall förena de till synes mest skilda andliga områden till en enhet.” Senare i sitt liv passerade von Wright dessa texter med tystnad, samtidigt som han tog kraftfullt avstånd från trettio- och fyrtiotalens våldsideologier. Någon nazist eller fascist var von Wright aldrig, men han lockades uppenbarligen av tidens föreställningar om en ideologisk stormvind som skulle riva sönder den befintliga världen.Eller som han själv uttryckte saken 1941: ”Om den ’nya anda’, som ska efterträda den gamla, vet vi ännu mycket lite, dess verkliga karaktär avslöjar sig kanske först efter en mansålder.”von Wright var en man som tidigt tänkte i tidsrymder långt utöver det vanliga. Ett perspektiv han behöll livet ut. I en av de sista texterna i samlingen ”Den okända von Wright” med den talande titeln ”Slutord”, ursprungligen publicerad 1995, väller undergångsromantiken fram igen: ”Nytt liv föds med smärta. Regeln gäller inte bara för människobarn och djurungar. Den förefaller att gälla också för de kollektiva livsyttringar som kulturens uppkomst och brytningsskeden är.”Kanske skulle von Wrights märkliga vurm för undergångens smärta vara en kuriositet, i ett i övrigt intressant författarskap, om det inte var så att hans texter genljuder av troper som ekofascister och högerradikaler gjort till sina – det vill säga civilisationens fall till förmån för en ny och ren värld.Det är ingen lätt balansgång människan står inför. På ena sidan ignorans och likgiltighet inför vår skadliga framfart, på den andra ett mörkt förakt för hela eller delar av vår art. Och där emellan: En rättmätig och produktiv kritik, som en smal passage mellan två avgrunder.Mattias Hagberg, författare och kulturjournalistLitteraturJoel Backström och Thomas Wallgren (red): Den okände von Wright – tidskritik och andra texter av Georg Henrik von Wright 1926–1997. Appell Förlag, 2023.

Faster Gun blev 15 år gammal. Men i en stad som vill stå på de svagas sida, är de offentliga påminnelserna om vad som hände på Umedalens sjukhus få, konstaterar Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Listan är på fjorton rader och skriven på linjerat papper. En stycke kappa, fyra par byxor, tre stycken nattlinnen, ett par skor och så vidare. Och längst ned: daterad den 27 januari 1947. Umedalens sjukhus.Ett par veckor tidigare hade flickan som skrevs in tillsammans med de här sakerna firat sin elvaårsdag på Margarethahemmet för bildbara, fallandesjuka barn i Knivsta. Hon hette Gun Dagny Arndtzén och var min pappas storasyster. En av fyra, faktiskt, vilket anges som ett av skälen för ”intagning å anstalt” i det läkarutlåtande som bifogas ansökan till Margarethahemmet, sommaren 1944.”Föräldrar småbrukare med egen stuga, ett rum och kök. Svårigheter under dessa omständigheter att ha patienten hemma” står det. Men någon misär var det inte frågan om. I en social utredning som görs i slutet av 1940-talet konstateras att hemmet är rent och snyggt, barnen bra klädda och föräldrarna duktiga och skötsamma. ”Ej tattarsläkt”.Men Guns anfall var periodvis både frekventa och allvarliga, och på den här tiden betraktades epilepsi som en mentalsjukdom - insania epileptica. Möjligen hade hon också vissa sociala svårigheter, även om hennes storasyster Karin inte alls kände igen att Gun skulle varit ”elak mot kamraterna”, som det står i utlåtandet, när jag tog upp saken med henne för några år sedan.Hur patienten påverkades av att bli hämtad med bil och, ensam, körd de sextiosex milen från Storseleby i Västerbottens inland till Margarethahemmet i Uppland vet vi inget om. Hon var åtta år och ingenting tyder på att hon någonsin återsåg någon i sin familj. Men det var det första hon bad om, när hon några år senare överfördes till Umedalens mentalsjukhus i Umeå: ”Ville till sitt hem, då hon ändå var så nära hemma”, som det står i journalen.Jag var i ungefär samma ålder som Gun när jag kom till Umeå, drygt tre decennier senare. 1980 flyttade min familj från Västerbottens inland till residensstaden vid kusten, precis som många andra gjort och skulle göra. 80-talet var en expansiv period, inte minst för kulturlivet här. Nästan 20 år före Richard Florida lanserade Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, begrepp som ”Den kreativa regionen” och ”K-samhället”, där kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet stod för nycklarna till framtiden. Politiken lystrade.1987 utvidgades universitetet med en konsthögskola och jag skrev in mig på A-kusen i idéhistoria, utan en tanke på vad det skulle leda till för slags försörjning. Så bortglömda var redan de knappa omständigheter som hade tvingat mina farföräldrar att sätta ett av sina barn på anstalt.Umeås kulturliv kännetecknades, och gör det fortfarande tror jag, av progressivitet och kanske en viss präktighet. I vilken annan svensk småstad var 90-talspunkarna både veganer och nykterister? Umeandan manifesterar sig i den offentliga utsmyckningen också: 2019 fick Umeå Sveriges första kommunala #metoo-monument, när Camilla Akrakas metallicröda puma placerades på Rådhustorget mitt i stan, vrålande mot himlen. Ett stenkast från Knutte Westers mer stillsamma bronsskulptur på busstorget, föreställande två barnhemsbarn i Riga, en pojke och en flicka, försjunkna i sig själva och någonting vagt fågelformat de håller i sina kupade händer.Där står Umeå: på de utsattas och bortglömdas sida. Eller?Flickan i Westers skulptur ser ut att vara i samma ålder som faster Gun var när hon dog, hösten 1951. Drygt tre och ett halvt år tillbringade hon på Umedalens sjukhus, och någon rolig tid var det inte av journalen att döma. När jag läser den ser jag sköterskor i stärkta uniformer som snörper på munnen framför mig. De epileptiska anfallen upphör så gott som helt men Gun mår inte bra på sjukhuset och ligger det mesta av tiden på den heloroliga avdelningen.Det här är under de år Umedalen blir ledande i landet på att utföra lobotomier: efterkrigstidens progressiva men experimentella, psykiatriska kirurgi, belönad med Nobelpriset 1949. Ingreppets tydligaste effekt var att patienterna blev mer lättskötta, vilket ibland också var det uttryckliga motivet för det. Majoriteten av dem som lobotomerades var kvinnor, och ingrepp förekom på både epileptiker och barn. Drygt 7 procent avled under eller till följd av operation. 1951 utfördes 162 lobotomier på Umedalen.Men inte på Gun, som i stället avled till följd av akut lunginflammation. Vilket hon 1951 faktiskt var ensam i Sverige om att dö av, som kvinna i åldersgruppen 15–19, enligt Statistiska Centralbyrån. Någon av de stränga sköterskorna kanske glömde att stänga ett salsfönster? Vad vet jag. Faster Gun blev 15 år gammal.Mentalsjukhuset stängdes i slutet av 1980-talet, men jag minns den kusliga laddning som svävade över Umedalen, namnet och platsen. Det hade ingenting med Gun att göra: eftersom familjen inte talade om henne, blev jag inte medveten om att hon funnits förrän långt senare. Men det var bland annat för att tvätta bort dårhusstämpeln som en skulpturpark började anläggas här på 90-talet. I dag står ett fyrtiotal permanenta skulpturer här, några av internationella stjärnor som Louise Bourgeois, Anish Kapoor och Jaume Plensa.Men trots att samtidskonsten länge älskat att gräva i det förflutna, och gärna just där den står, så påminner bara något enstaka verk i parken uttryckligen om den vård som bedrevs här, och inte ett enda om lobotomierna och deras offer. Det hade nog stått i strid med parkens syfte att – i K-samhällets anda – öka områdets attraktivitet för barnfamiljer och företag. Kanske är människor som lider av schizofreni, och som utgjorde majoriteten av de som lobotomerades här, inte en tillräckligt röststark eller politiskt intressant grupp för att motivera ett minnesmärke? Det skiljer dem visserligen inte från Vipeholmsanstaltens så kallat ”sinnesslöa” patienter - som har tillägnats såväl en uppmärksammad gobeläng av Ann Böttcher som en minnessten på Norra Kyrkogården i Lund. ”Var resan stormig huru skön är hamnen” står det på den.Min farfar blev inte särskilt gammal, men farmor överlevde Gun med ett drygt halvsekel. Faster Karin, som var varmt religiös, berättade för mig om en händelse som möjligen var ett tidigt tecken på den demens som skulle prägla de sista åren i hennes mammas liv. Det var så att hon började gå runt och leta, öppna garderober och titta bakom dörrar, som om hon tappat bort någonting. Men vad? Det kunde hon inte säga. Till slut tog Karin mod till sig och frågade rakt ut om det var Gun mamma sökte efter? Ja. Det var det. Men hon är i Himlen nu, sa Karin. Är det så? Då är det bra, sa farmor och slutade leta. Mårten Arndtzén

Kan ett gammalt foto få dig att återupptäcka den du en gång var? Christine Antaya reflekterar över ett borttappat fotografi och ett misslyckat minnesarbete och varför det är ok att minnas fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag var 19 år och hade precis tagit studenten när jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet 2001. Jag minns väldigt lite därifrån. Jag vet namnen på några jag var där med – Erik, Martin, Nanna, Kerstin – men vi har inte haft kontakt på länge.Jag vet att jag greps på Viktoriabron (att bron hette så har jag insett först i efterhand) och jag vet att jag satt några timmar i en provisorisk arrest. Det var som burar av hönsnät. Jag minns att de tog min klocka och mina skosnören. Jag fotograferades, och fick fotot när jag släpptes. Det var fyrkantigt, utskrivet på väldigt tunt papper.På bilden stod jag i mitten flankerad av två poliser i tjocka uniformer som höll mig i var sin arm. Poliserna var långa och kraftiga, deras ansikten överstrukna med svart tusch. Mitt hår var kortklippt och rödfärgat, men det syntes inte för fotot var svartvitt. I födelsedagspresent några månader tidigare hade mina vänner samlat ihop till ett presentkort hos en frisör, så jag var tvungen att göra något radikalt. I juni hade det vuxit ut till en tufsig frisyr som i kombination med mitt mjuka ungdomshull fick mig att se ännu mer ut som ett barn.På fotot hade jag en bylsig Miljöpartiet-tröja på mig. Jag var inte engagerad i partiet, jag måste ha fått den där i Göteborg. Jag var i en ålder då jag gladdes över allt som var gratis. Min blick var riktad lite ut ur bilden, nedåt. Jag såg uttråkad ut. Jag minns inte fototillfället, men jag antar att det gick väldigt snabbt, de hade många att fotografera.Jag hade kvar fotot länge men nu är det borta, försvunnet i någon flytt. Jag var dum som inte digitaliserade det, men det finns kvar som en ungefärlig bild i mitt huvud. Jag tyckte om fotografiet för dess motiv – det fick mig att känna mig radikal och speciell – men jag tyckte även om det som objekt. Det var så tunt och provisoriskt, lite mystiskt i sin form. Det var ett bevis på att något verkligt hade hänt mig, att jag hade befunnit mig i händelsernas centrum. Jag har inga andra bilder därifrån. Jag minns inte om jag ens hade med mig en kamera dit.Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm om Göteborgskravallerna, På Hvitfeldtska bodde vi, bygger på hans fotografier från den gymnasieskola där demonstranterna skulle sova, som polisen omringade den första dagen av toppmötet. I filmen söker Löfstedt upp några av personerna som figurerar på bilderna och intervjuar dem om vad de minns. De har aldrig sett bilderna tidigare, och ibland har de svårt att identifiera sig själva. En av dem tvekar med pekfingret över ett fotografi som föreställer en stor grupp som sitter i något slags stormöte på skolgården: ”Är det där verkligen jag?”Konstnären Moyra Davey har beskrivit hur djupdykningar i fotografiska arkiv börjar med oro över att man inte ska finna det man letar efter. Men ofta är det i slutänden tillfredsställande, lite som att dyka ned i det undermedvetna och återupptäcka bortglömda versioner av jaget. Några dagar innan jag skulle se filmen greps jag av en känsla av hopp om att jag skulle få syn på mig själv. Jag var inte en av dem som blev fast inne på Hvitfeldska och jag hade antagligen inte fångats av Löfstedts kamera, men kanske skulle bilderna svara mot liknande bilder som jag hade i min egen minnesbank, och blåsa liv i dem. Jag såg fram emot att få hjälp med att minnas.Men samtidigt var jag rädd att minnena inte längre kunde väckas, att de hade torkat ihop och dött, likt en gulnad växt som inte kan bli grön igen hur mycket sol och vatten den än får. Tänk om det skulle vara som att betrakta något utifrån, något som inte hade med mig att göra?Ungefär mitt i dokumentärfilmen började jag gråta, och fortsatte tills ljuset i salen tändes. Jag grät över att inte längre vara ung. Hur kan det kännas annat än sorgligt att det är så? Jag grät över att se tiotusentals ungdomar samlas i idealistisk iver över en mer rättvis värld utan krig och miljöförstöring, något som känns omöjligt idag. Jag grät för att jag tyckte synd om dem som var med i filmen. De såg så små ut. Jag grät när jag såg polisvåldet.Men allt det som filmen rörde upp i mig var så kopplat till nuet, i den mån det var minnen så var de grumliga, med romantiska idéer om ungdom. Jag hade hoppats att något mer verkligt skulle segla upp i min hjärna, något som definitivt fastslog: ”Så var det, så var du då”.I essäsamlingen Still Pictures. On Photography and Memory från 2022 skriver den amerikanska journalisten Janet Malcolm: ”Det mesta av det som händer oss minns vi inte. Händelserna i våra liv är som fotografiska negativ. De få som kommer i kontakt med framkallningsvätskan och blir fotografier är vad vi kommer att kalla minnen.”Malcolm dog 2021 och boken, som utgår från ett antal gamla fotografier från hennes personliga arkiv, gavs ut postumt. Den behandlar inte enbart familjefoton som alltid stått framme, snarare är det de mer oväntade bilderna som hon utvinner mening ur: ett suddigt foto från ett sommarläger på 1940-talet, ett porträtt på några goda vänner till hennes föräldrar. Hon skriver om det hon minns, vilket sällan är exakt vilka alla i bilderna är, eller hur och när fotografierna är tagna.En essä inleds med ett foto av en väninna iklädd en prydlig dräkt, med håret lockat under en basker. Flickan hette Francine, och beskrivs som en ”bad girl” som Malcolms föräldrar inte gillade. Hon minns att de drack milkshake efter skolan och att Francine såg upp från sitt glas och sa: ”It tastes so good”. En så banal sak att minnas. Att de obetydliga orden stannade kvar i hennes minne medan mer betydelsefulla samtal har försvunnit beskriver Malcolm som ett exempel på ”minnets perversitet.”När jag läser henne inser jag att min oförmåga att minnas – händelserna i Göteborg men även annat i mitt liv – har fått mig att känna mig dålig. Som att jag inte lever grundligt nog när jag låter det som utgjort min tillvaro – händelser, relationer, platser – blekna bort i takt med att jag åldras. Men Malcolm hjälper mig att acceptera att min fläckvisa minnesväv inte är ett tecken på personlig underlåtenhet. Det är helt enkelt så det är att leva. Minnet är perverst. Frågan är om det där fotot på mig med poliserna ens såg ut så som jag nyss beskrev det. Men mitt misslyckade minnesarbete känns ok nu. Varken minnet eller fotografier kan ge kompletta versioner av det förflutna. Och även om gamla fotografier får oss att minnas ”fel” saker, och aldrig kan återställa det som har varit, är det svårt att tänka sig något annat enskilt objekt som på samma sätt kan ge upphov till nya berättelser.Jag tycker om tanken på fotografiet som en generator, något som alstrar nya ord och idéer. Det kan ligga bortglömt i decennier, utan att förlora sin kraft.   Christine Antaya är konstkritiker och kulturskribent. Litteratur:Moyra Davey, Index cards (2020)Nils-Petter Löfstedt (foto), Daniel Möller (text), På Hvitfeldtska bodde vi (2023)Janet Malcolm, Still Pictures. On Photography and Memory (2022)Film:Nils-Petter Löfstedt, På Hvitfeldtska bodde vi (2023) 

Våra telefoner och hårddiskar är fulla av fotografier som vi knappt tittat på. Men vad begär alla dessa bilder av oss? Det frågar sig konstnären Anna Strand, som botaniserat bland bortglömda foton. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En vän ger mig ett par negativalbum som hon hittat på loppmarknader. Ett av dem visar sig innehålla familjefotografier tagna i Schweiz på 1940-talet och drygt arton år framåt. Albumet inleds med bilder av ett nyfött barn. Under barnets tre första år räknar jag till 162 fotografier, sedan börjar fotografen att ta bilder med något lägre frekvens. Nästa dag går jag igenom mina hårddiskar och räknar till 4895 fotografier av min son under samma tidsperiod. Få av dem har lämnat min dator.Vad ska vi göra med det överflöd, eller för att vara cynisk, de sophögar av fotografier som omger oss och som fortsätter att växa. Det går inte att o-se dem på loppmarknader, i telefoner och i hem. Inte heller att låta bli att föreställa sig alla de bilder som flyter omkring på överfyllda, bortglömda konton i digitala moln. De sistnämnda ropar efter hackers, digitala arkeologer, nya yrkeskategorier. En som bokstavligen grävt i sophögar är den franske samlaren, konstnären och redaktören Thomas Sauvin. Med 850 000 bortkastade negativ som samlats in från återvinningsstationer runt om Peking grundade han 2009 arkivet Beijing Silvermine. Arkivet innehåller negativ från 1985, när fotografisk film började användas brett i Kina, till 2005, då digital fotografi började ta över det privata dokumenterandet.Sauvin har bland annat öppnat arkivet för konstnärsduon Klara Källström och Tobias Fäldt för att låta dem vaska fram ett meningsskapande urval. Samarbetet resulterade i verket On This Day, som blivit utställning och bok 2021. Datumstämplade och intima familjefotografier tagna i Kina har parats ihop med information från webbplatsen onthisday.com. På webbplatsen listas, utifrån årtal och dag, politiska, kulturella och andra händelser av till synes allmänt intresse, men ur övervägande nordamerikanskt och europeiskt perspektiv.Tvärtemot förenklade uppdelningar mellan det privata och offentliga, nu och då, här och där, viktigt och oviktigt, upprättas i verket On This Day ett rörligare och rörigare fält som betraktare själv tvingas navigera vidare i. Det är oemotståndligt och provocerande, ska vi behöva tänka vidare och göra mening av allt det här? Ja, svarar materialet.Eftersom jag som bildkonstnär arbetat med funna fotografier så vill ytterligare vänner ge mig nytt, eller ja egentligen är det ju gammalt, material. De vet inte vad fotografierna vill och hoppas att jag ska befria dem – och fotografierna. Mina vänner vill bli befriade från ansvar och något av allt det som fyller deras överbelamrade hem. Fotografierna vill i sin tur bli tillfrågade om sina begär. Det låter kanske märkligt att tala om fotografiers viljor och begär. Men i boken What do pictures want föreslår författaren och professorn i konsthistoria W J T  Mitchell att vi ska tänka på, och att vi redan mer eller mindre tänker på, bilder precis så. Mitchell prövar att på ett mer medvetet plan behandla fotografier som något som vill oss något. Och understryker att de behöver oss som uttolkare av deras begär.Om vi avstår från att läsa fotografier kritiskt, blir det tydligt hur beroende de är av vår vilja att låta dem påverka oss. Vår makt och vår maktlöshet, liksom fotografiernas, synliggörs i samma andetag. Att på allvar fråga vad fotografier vill kan leda till något som liknar en konversation mellan oss och dem.  What do pictures want kom ut redan 2006 och en kollega frågar suckande om inte trenden med att arbeta med fotografiska arkiv snart ska mattas av, men fotografierna fortsätter att vilja oss något. Kanske att vi ska tala med dem innan vi tar nya. Att låta dem bli del av något nytt. Återbruk av fotografier är knappast något övergående, lika lite som annat återbruk.Fotografier trillar över mig av ren slump. Jag tittar in i skjulet vid ett rivningshus. På en hylla ligger ett album och kallar på mig. Jag tittar motvilligt igenom det, eftersom ansvaret att göra något när jag väl fått tag i bilder eller de i mig väger för tungt.  I det här fallet låter jag albumet vara, med en vag idé om att återkomma. När jag väl gör det ligger allt i en container, husen är rivna och albumet kommer inte att hamna i någons händer. Några av bilderna har fastnat i mitt minnesmoln och i mitt dåliga samvete. Jag frågade inte på allvar om de ville vara i fred eller återuppfinnas.Allt jag kan säga är att den handfull fotografier som särskilt fastnade var från en maskerad, unga kvinnor som var män, unga män som var kvinnor. Bredvid albumet låg ett medlemskort till en pensionärsklubb som gått ut några år tidigare. Det fick mig att tänka osammanhängande kring tid, förgänglighet och igenkänning. Men jag såg snabbt något annat, scrollade vidare.De senaste åren har jag återkommande tipsats om instagram-konton, som på olika sätt lyfter fram funna familjefotografier. Museum of lost memories är ett sådant exempel. Följarna skriver i kommentarsfälten till oräkneliga inlägg om hur sorgligt och märkligt det är att fotografierna hamnar på loppmarknader och antikvariat. Jag tänker på mina hårddiskar, på deras och min död. Förflyttningen till en digital plats, med många följare, är förmodligen en mycket spännande sak att vara med om för privata fotografier på glid. Ett av målen för upphovspersonen bakom Museum of lost memories är att, med följarnas hjälp, lokalisera människorna på bilderna eller deras släktingar. Den tysta överenskommelsen säger att fotografierna helst av allt vill komma hem. Men dessa femton sekunder av synlighet online, är mer än vad de flesta fotografier får, till och med från sina fotografer och deras efterlevande. Vet fotografier på villovägar vad de vill, vet de sitt eget bästa?                                             Jag tänker med oro på att jag lägger mer tid på att ta fotografier av min son, än på att hantera de digitala filerna, låta dem materialiseras och titta på dem efteråt. Sedan lugnar jag mig med något som fotografen Anders Petersen sa till min klass under en förberedande fotoutbildning för över tjugo år sedan. Att det inte är fotografiet i sig som är det mest intressanta utan fotografens möte med den som fotograferats. Ur det perspektivet kan fotografier ses som restprodukter efter mer eller mindre laddade situationer. Och vi kan låta dem vila i frid. W J T  Mitchell ber oss att fråga bilder vad de vill, men skriver själv att svaret mycket väl kan vara ingenting. Plattformar där filmer och fotografier förångas efter att de kunnat ses under en avgränsad period framstår plötsligt som en välsignelse. Kanske vore det en lättnad om fler fotografier kunde upplevas så, bortom sociala medier.Jag får ett meddelande om att det digitala moln som är kopplat till min dator och telefon är överfyllt och inte längre kommer att uppdateras. Jag ignorerar meddelandet.Anna Strand är bildkonstnär.Litteratur:Tobias Fäldt och Klara Källström: On This Day. BBB books, 2021.W J T Mitchell: What Do Pictures Want? University of Chicago Press, 2006. Webbplatser:https://www.onthisday.com/https://www.instagram.com/museumoflostmemories/

Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi tar i flykten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-04-11.Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter det banalt? Som en ”fotografins olidliga lätthet” – för att travestera enboktitel av Milan Kundera – när mönstret upprepas om och om på sociala medier?Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar, en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet har ändå en förhistoria.Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv, men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans gradvisa emancipation blir synlig.Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår. Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på 1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å den andra sidan bli en influencer – och därmed slukas av mediet?Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken självutlämning eller förställning, utan ett spel med små variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks Instamatic-kameror blev ”snapshots” en realitet. Kameran saknade andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska krusiduller. Upplev ”a Kodak moment” sa reklamen för det världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet består.Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som fotokonstnär – han levde i vanföreställningen att måleriet var hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn? Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem påstod att fotografier alls är sanna?Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) – Den synliga världen – ordnas tusentals fotografier med något slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande. Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik, men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det konst.Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator

Rullväskan duger inte symbol för lycka eller olycka. Thomas Steinfeld belyser den djupa skillnaden mot den klassiska resväskan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om det någon gång skulle skrivas en historia om den moderna konstens mest använda föremål, så skulle den handla om resväskan. Inte den moderna sorten, den som har hjul, så att man kan dra den efter sig som en följsam hund, utan den gamla, fyrkantiga resväskan, den som tillverkats av någon sorts härdad kartong som klätts med plast eller läder, den som har ett handtag, två snäpplås och kanske ett snöre bundet runt mitten. En hel vägg av sådana väskor kan beskådas på ett museum i Gdansk, som är tillägnat minnet av andra världskriget, en hög av sådana väskor ligger i “Mémorial de la Shoah“ i Paris, och i Liverpool finns ett konstverk bestående av väskor i betong, till åminnelse av alla som lämnat staden, mestadels för USA. Och så kan man fortsätta, med hundratals exempel från konsten, men också från litteraturen. Vad vore Karl Rossmann, hjälten i Franz Kafkas ofullbordade roman ”Den försvunne”, även känd som Amerika, utan sin resväska? Och vilket slags väska hade „the Rolling Stones“ i sinnet, när de år 1971 framförde: “Well, I followed her to the station, with my suitcase in my hand”, i en låt som bär titeln “Love in Vain” och som ursprungligen sjöngs av bluesmusikern Robert Johnson? “Jo, jag följde henne till stationen, med min resväska i min hand.“Väskan, som måste bäras, är en symbol för själva resan, både den lyckliga och den olyckliga. I den lyckliga versionen bär den klistermärken från hotell i fjärran länder, och skrapmärkena berättar om allehanda äventyr som berikade livet. I den olyckliga varianten står resväskan för flykt och fördrivning, för de få ägodelar som möjligen kunde räddats ur en förstörd tillvaro, för nöd och förtvivlan. Båda varianter förenas i sin melankoli, men också i det att de uppstod i samband med resans mekanisering. På den gamla tiden, när man reste med en droska, red på en häst eller gick till fots, hade man inga resväskor, utan olika säckar, och för de större förflyttningarna användes kistor. Resväskan kom med tåget, den följde med bilen – och så förblev det, så länge de mer välmående kunde ropa till tjänstefolk och de fattiga inte hade något annat val än att bära väskan själv. Rullväskan uppfanns först under sjuttiotalet, och de dröjde flera decennier innan den blev populär, inte minst för att den i början brukade tippa åt sidan. Rullväskan blev dock aldrig ikonisk, som den gamla väskan, den rektangulära med handtag och lås. Men hur kunde det dröja så länga innan rullväskan tog över? En väska som bär sig själv – idén är ju lysande men knappast hisnande innovativ. Väskan fanns, hjulet fanns. Men rullväskan blev en av de där uteblivna uppfinningarna, de man tycker att någon borde ha tänkt på, men inte gjorde. Som stigbygeln, som varken de gamla grekerna eller romarna kände till, så som lien, som uppfanns först under medeltiden, så som hjulet, som nådde den amerikanska ursprungsbefolkningen först med den europeiska kolonisationen? Det har sagts att den burna väskan var ett uttryckt för ett samhälle dominerat av män. De förmådde att bära väskan, de förväntades att kunna bära sitt öde själva. Kvinnan däremot behövde hjälp med den tunga lasten. Och så ansågs rullväskan vara ett feminint redskap. Insikten bär dock inte långt, inte bara för att det fanns stora och små resväskor, inte bara för att också männen insåg rullväskans fördelar, utan framför allt för att den burna väskan och rullväskan har olika ursprung: Den första modellerades efter skåpet, den andra efter säckkärran. Den burna väskan står för ett undantag. Hela tillvaron skall rymmas i en låda, I förminskad form, med en mer eller mindre strikt begränsning av det nödvändiga och enbart för en begränsad tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp skapade under sena trettiotalet „la boîte en valise“, en resväska som innehöll små reproduktioner av alla verk som han hade arbetat med. Denna låda är ett mönster för alla burna resväskor, de lyckliga liksom de olyckliga. Annorlunda är det med rullväskan. Den står inte för ett undantag, utan för mobiliteten själv. Den formar en enhet med människan, gemensamt vandrar, går, springer de genom flygplatser och tågstationer, hotellhallar och konferenslokaler med väskan släpandes efter sig med den ena handen och mobiltelefonen i andra handen. Eller är det tvärtom, så att rullväskan puttar människan framför sig, över släta stengolv, asfalt och mattor? Ty också underlaget tillhör rullväskans symbolik: Den fungerar bara på banade vägar, bara på ställen, som har byggts för att användas av otaliga i ohindrade framfart. Varje försök att dra en rullväska över kullerstensgator, grusvägar eller till och med över en gräsmatta mynnar ut i ofrivillig komik. Övergången från den burna väskan till rullväskan är därför inte bara ett ergonomiskt framsteg eller ett uttryck för en förändring i förhållandet mellan könen. Den är ett tecken på att själva tillvaron förändrats, för en stor del av mänskligheten.Den gamla resväskan hade en motpart. Den var hemmet, och den oändliga sorgen som ligger i de många konstverken som består av väggar eller högar av gamla väskor grundar sig i vetskapen att de som en gång ägde dessa medtagna föremål, hade förlorat sin plats i livet. Rullväskan saknar en sådan motpart. De står för en livsform där resan och uppehållet går in i varandra, utan avbrott eller paus. Var man än är, så är man redan nästan borta, och vart man än kommer, så når man aldrig dit. Och så fortsätter det, från ort till ort, från station till station, från land till land, i en ström utan strand. Ty människan med rullväskan är aldrig ensam. Den är enbart en del av en gigantisk rörelse av likartade nomader, som alla drar sin bullrande tillvaro med sig. Aldrig kommer rullväskan i hårdplast att utvecklas till ett konstens favoritföremål så som den gamla resväskan blivit. Den duger inte som en symbol för lycka eller olycka, för hopp eller förtvivlan. Den får inte ens skrapmärken, för att inte tala om bucklor, och när den går sönder, så knäcks den med en gång, i stället för att långsamt falla isär så som den gamla resväskan gjorde, som ett tecken också för hur minnen blir suddiga ju längre tiden går.“Tonight I’ll be staying here with you”, sjöng Bob Dylan någon gång I slutet av sextiotalet, på ett album med titeln “Nashville Skyline“, “ikväll skall jag stanna här med dig”. Texten börjar med att sångaren slängar sin resebiljett ut genom fönstret, sedan följer resväskan. Aldrig skulle han gjort detsamma med en rullväska.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Kommentaren är inte bara ett redskap för att förtydliga, komplicera och bygga ut litteraturen. Mattias Hagberg menar att dessa förklarande tillägg rymmer en åskådning med existentiella konsekvenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Dante Alighieri år 1294 presenterade sina dikter om den älskade Beatrice var det med en litterär gest som skulle få långtgående konsekvenser. I ”Vita nuova” prövade han ett nytt sätt att uttrycka sig – självkommentaren. Samlingen bestod inte bara av poesi, utan framför allt av en serie noggranna utläggningar kring dikternas tillkomsthistoria och innehåll. Det var som om Dante genom sina kommentarer auktoriserade sin egen diktkonst, samtidigt som han lät den ta plats bland de stora antika och medeltida texterna – texter som vid denna tid alltid åtföljdes av en omfattande sidolitteratur i form av lärda utläggningar, inte sällan insprängda i själva originaltexten eller i dess marginaler.I ”Vita Nouva” berättar Dante om sin ungdoms kyska kärlek till grannflickan, och om denna kärleks sublimering till poesi. Det går att betrakta detta verk som ett tidigt exempel på autofiktion. Med kommentarens hjälp iscensätter Dante en litterär historia som skickligt och lekfullt balanserar mellan fakta och fiktion. Det är inte konstigt att en del har velat utnämna honom till världens första författare. Dante klev rakt in i litteraturen, in i själva texten, på ett sätt som nästan ingen annan gjort tidigare.Sett från denna vinkel framstår Dantes tilltag som ett slugt litterärt grepp för att stärka sin egen image. Med valet av kommentaren som litterär strategi gav han dikterna en tyngd de knappast fått annars.Men det går också att se på Dantes djärva tilltag som något mer och något större. Med sin intrikata konstruktion skapade han ett litterärt klangrum som öppnade dikten mot evigheten.För att fullt ut förstå vad Dante – och andra som arbetat i samma anda – gjorde kan det vara värt att ta en omväg via den rabbinska judendomen. I Talmud, den judiska kommentarslitteraturens epicentrum, finns ett berömt citat som tillskrivs rabbinen Hillel: ”Det som är dig själv förhatligt ska du inte göra mot din nästa. Det är hela Torahn. Allt annat är kommentarer. Gå och läs!”Ja, kanske kan man sammanfatta hela den rabbinska tolkningstraditionen just så enkelt; det är inte systemet utan kommentaren som är den legitima formen för ett närmande till sanningen. En spricka eller en oklarhet i en urkund är aldrig en brist utan en möjlighet, en väg framåt i en evig, och ibland konfrontativ dialog. Författaren Amos Oz har sammanfattat denna etiska och kunskapsteoretiska hållning i ett citat som tål att upprepas: ”Judisk kultur heligförklarar oenigheten i himlens namn.” Nu kan man i och för sig invända att den litterära kommentaren har en dubbelnatur. Den kan, som i det judiska tänkandet, fungera som en expansion av texten, som ett litterärt arbete i sin egen rätt. Men den kan också fungera som ett fängelse, som ett litterärt tilltag med enda mål att låsa fast texten vid en enskild och auktoritativ tolkning.Psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell har en gång hävdat att skillnaden mellan judendomen och kristendomen står att finna i just detta förhållande.I samlingen ”Själen som vägrade krympa” för han fram idén att det judiska tänkandet alltid har präglats av en inställning som betonar ”både och”, medan det grekisk-kristna tänkandet fastnat i en rationalistisk diskurs där saker alltid är ”antingen eller”.Mikael Enckells tes är problematisk eftersom den är just så kategorisk som han vill undvika att vara. Men samtidigt bär den ändå på en fungerande, om än idealiserad bild, som det kan vara värt att dröja vid. Den judiska kommentarslitteraturen, med alla sina tusentals sidor med oavslutade utvikningar, diskussioner, debatter och betraktelser, utgör en vacker och konkret manifestation av ett tänkande i rörelse och dialog. Det räcker att bläddra i den stora kommentarssamlingen Talmud för att inse vidden av denna öppenhet. Varje uppslag är redigerat så att man förstår att diskussionen expanderar i alla riktningar.Men även Dante, som i högsta grad var en kristen författare, rör sig mot samma öppenhet. Hans texter ger aldrig intryck av att vara slutna enheter. I ”Vita nuova” heter det till och med att han överlåter åt ”någon annan kommentator” att fortsätta arbetet. Walter Benjamin, kanske den moderna författare och tänkare som mer än någon annan gjorde kommentaren till sitt litterära verktyg, betraktade konsten och litteraturen som ett ”reflexionsmedium”, som ett ting öppet för ändlösa kedjor av tolkning och omtolkning. I sitt första större verk, ”Begreppet konstkritik i den tyska romantiken”, gick han till och med så långt att han påstod att den tolkande kommentaren är det som realiserar konstverket, som får det att bli till.  Ur denna tanke utarbetade han ett högst individuellt skrivsätt som kombinerade citat, tolkning och kommentar till en helhet som aldrig blev helt sluten, eller för den delen avslutad. Målet för Benjamin var inte en text som naglade fast sanningen, utan snarare, precis som för talmudisterna, lät den stå öppen mot oändligheten.Man kan säga att även han, på sitt alldeles egna sätt, ville ”heligförklara oenigheten i himlens namn”. Om Benjamins förhållningssätt till kommentaren var djupt allvarlig har andra, likt Dante, närmat sig formen på ett mera lekfullt sätt. Vladimir Nabokovs ”Blek låga” är i dag en postmodern klassiker som skickligt utnyttjar kommentarsgenrens alla möjligheter. Romanen, om man nu ens kan kalla den en roman, utgörs till nästan nio tiondelar av kommentarer till en fiktiv dikt, kommentarer som snabbt förvandlas till en högst personlig, för att inte säga bisarr, tolkning av den ursprungliga texten.Samma sak händer i Dag Solstads ”Arman V. Fotnoter till en outgrävd roman”, med enda skillnaden att vi här saknar originaltexten och får nöja oss med författarens anmärkningar. I fotnot nummer 70 heter det till exempel: ”I den osynliga romanen kan man tänka sig, jag gör i alla fall det, att om dessa oskrivna rader, som denna fotnot är en fotnot till, hade grävts fram och ut skulle det ha visat sig några meningar nu som hade ett helt annat tonläge, en helt annan dramatik, förtvivlan, ja undertryckta känslor, än vad som här uttrycks i denna fotnots nyktra markeringar…”.Ja, tydligare än så kan nog inte kommentarens litterära kraft sammanfattas. Fotnot nummer 70 pekar mot evigheten. Den osynliga romanen kan innehålla precis vad som helst. Mattias Hagberg, författare och skribent 

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London. Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan – Michael O’Dwyer – livlös på marken.Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i Punjab var det Michael O’Dwyer som låg bakom beslutet att mörda oskyldiga män, kvinnor och barn.”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag äntligen fått den!”La vendetta, oh, la vendetta!”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros bröllop.Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.I hämnarens inre värld kretsar allt kring den handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med Homeros.Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita sönder hela samhällen.Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden, den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart fyra tusen år sedan:  ”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man på honom slå ut hans tänder.”Och så vidare.Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör staten då också utplåna mördarens barn?Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i Amritsar och på så många håll?Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en människans namn, självkänsla och anseende?Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama. Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.Allt våld kan givetvis inte förklaras genom hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen alltid placerat i centrum.Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den – gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa helvetesstraff!? Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler. Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens väl och ve.Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd. Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Idag återskapas fasader i gammal stil, men förstår vi egentligen vad de dekorerade husen säger? Arkitekten Rasmus Waern reflekterar över ornamenten i puts och gips som bokstavligen hänger löst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaFasader dras med ett tvivelaktigt rykte. Den som visar upp en fasad, döljer något bakom den. Också inom arkitekturen, där fasaden ju är en helt oundgänglig del, har idealet länge varit att den ska födas ur själva strukturen. Är denna tillräckligt intressant behövs ingen fasadgestaltning. Men det är få hus som förärats en så intressant stomme att utsidan ritat sig själv. Fasaden var därför länge arkitekturens huvudnummer.Idag återskapas också några av de fasader som i mitten av det förra seklet rensades på allt utanverk. För det hörde länge till god ton att begära om inte rivning, så åtminstone en rejäl avhyvling av den puts och gips som försökte spegla renässansens och barockens djupa ornamentik. Man förstod helt enkelt inte vad grannlåten från det hatade 1800-talet skulle vara bra till. Nu ser vi på denna tid med större respekt, men frågan är om vi för den sakens skull förstår oss på dess fasader.På den förr så överdådiga Stureplan i Stockholm börjar dekoren nu ta tillbaka terrängen. En rekonstruerad fasad avtäcktes våren 2023 och fler står på tur. Att husen återfår sina fasader är en välgärning, men de politiska ambitionerna gör idag inte halt vid rekonstruktioner. I många kommuner, ja också internationellt, förväntas också nybyggen svara mot klassicismens ideal. Detta är lättare sagt än gjort. Dels för att vi inte bygger hus på samma sätt som förr, men också för att det ornamenten manifesterade är främmande för oss. Ändå, eller kanske just därför, fortsätter den förmoderna arkitekturen att locka.Det här är inget att förvånas över. Den europeiska staden så som vi fortfarande känner den, formades till stor del kring förra sekelskiftet. Det var den dittills mest kraftfulla vågen av urbanisering världen sett och den drog fram i takt med industrin. Klassiska fasader blev civilisationens sinnebild.Att klassicismen satte tonen berodde på att arkitekturutbildningen på École des Beaux-Arts i Paris var mönsterbildande, och staden bevisade gång på gång sin status som 1800-talets huvudstad. Dessa hus och stadsrum, med gator lika breda som husen var höga, satte normen för Europas växande storstäder. London, som hellre byggde uppförstorade radhus längs vindlande vägar, fick aldrig samma inflytande, trots det brittiska imperiets oerhörda makt. De parisiska principerna tog plats också bortom sina ursprungliga förutsättningar. Grunda, så kallade franska balkonger, tillkom exempelvis för att förhindra skador på husen då högt lastade vagnar tog sig fram på smala gator. Men idén fick snabb spridning, liksom tanken om en enhetlig stadsbild som frukten av tydliga regelverk. Omvandlingen av Paris under mitten av 1800-talet var det största stadsomvandlingsprojekt världen dittills skådat.  Aldrig tidigare hade heller en stad smyckats med så mycket skulpturer. Även om den progressiva konsten gjorde vad den kunde för att ta avstånd från den cancansprittande nybarock som vällde fram över fasaderna, gick den inte att bortse från. Ornamentiken blev också ett redskap i länder med behov av att hävda sin självständighet. Såväl i Finland som i Ungern bars den nationella särarten fram av arkitekturen när länderna reste sig mot rysk eller österrikisk överhöghet. Motståndet skapade säregna modeller av den europeiska staden.Arkitekturens varianter berättar om Europas historia, men också om dess geografi och geologi. Den som sett Tallinns fasader i kalksten och granitbjörnarna i Helsingfors har också fått en blick in i både berggrund och i en kulturhistoria som går bortom det pittoreska. Husens ornament är tysta men närvarande följeslagare på vandringar genom städer som byggdes för att betraktas. Värdet i arkitekturen berodde på hur spirituellt arkitekterna gav de stumma byggnadsmaterialen liv.Den svenska arkitekturen har aldrig uttryckt den självhävdelse som präglat länder vilka klämts mellan sköldar. De skulpturer som Tessin planerade för att kröna Stockholms slott kom till exempel aldrig till utförande. Det lågmälda uttrycket har sedan dess varit en följeslagare i svensk arkitektur, men varken sparsamhet eller funkis tog kål på dekorationerna. Det var snarare 1950-talets rationalism och det industrialiserade byggandet som satte ornamenten åt sidan.Också ointresset för berättande fasader har sin historia. 1800-talets idealism firade sin sista stora triumf vid världsutställningen i Paris år 1900. Därefter dog den, för att senare återuppväckas av fascistiska och kommunistiska diktaturer. Detta faktum gjorde den därefter länge fullkomligt obsolet, vilket bidrog till att den revs bort. Arkitekturhistorikern John Summerson skrev 1941 att arkitekturen, med vissa svårigheter, frigjort sig från ornamenten men inte från rädslan för ornament. Orden är ännu aktuella. Det är svårt att upprepa en ornamentik som i grunden syftade till att berätta något. Det är inte bara bildspråket som fattas, utan också en vilja att påstå något bortom självklarheter. Detta är dagens fastighetsbransch sällan särskilt intresserad av.För att se vad våra städer har och saknar, behöver vi se på andra. I en stad som Budapest bjuds vandraren på säregna berättelser. De gamla husen är fyllda med politiska, humoristiska, erotiska, religiösa eller bara pretentiösa signaler. Hur staden förmådde att skapa ett sådant överdåd av gatuunderhållning är häpnadsväckande i sig.  Men risken är att denna stadsbild som länge varit Storstadseuropas emblem, inte har många år kvar. Ornamenten i puts och gips hänger bokstavligt talat löst, och sedan de en gång statligt ägda husen i forna öst sålts ut lägenhet för lägenhet, tar ingen längre ansvar för utsidan. Lämnar figurerna fasaderna finns det inte mycket kvar. Kostnaden för att återskapa så pass enkla fasader som de vid Stureplan, gör det tydligt att rekonstruktioner aldrig kommer kunna bli ett storskaligt alternativ. Husen måste räddas medan de ännu står upp. Det gäller förstås inte minst de i Ukraina.Att rädda dekorerade fasader kan också väcka insikter om innebörden i dessa valv och profiler. Då hamnar man snart i kroppens betydelse som förebild. Den gamla ornamentiken var mer eller mindre tydliga abstraktioner av den mänskliga kroppens kontur, dess balans, proportioner och karaktär. Detta skulle också den nya arkitekturen kunna visa.Att husen ska bekräfta oss är ingen orimlig begäran. Kanske skulle heroiska idéer om fasaden som en onödig mask och konservativa förväntningar på en ny årgångsarkitektur kunna mötas i en gemensam strävan efter fasader som bjuder på ett slags mänskligt sällskap. Det vore något för arkitekturen att berätta om. För alla vill nog att städer ska vara både spirituella och egensinniga.Rasmus Waern, arkitekt och arkitekturhistoriker

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel’s. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll.          Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheterDet är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturJane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. ”I think I’m dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.” Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! – Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar –   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften – lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09.Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad.Ändå känns det i detta fall helt rätt.  Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar.  Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt.Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna.  Samtidigt finns det ingen som med lika falklik blick har förmågan att obducera språkets hela kropp. Alla spår av språkliga tillkortakommanden, all adjektivistisk make-up,  all onödig utsmyckning som de flesta läsare och även kritiker sväljer, lyfter översättaren obönhörligen upp och skärskådar. Det enda man kan göra som författare är att stå där och betrakta det tomma skalet av sin skapelse som ligger kvar på obduktionsbordet och väntar på sin uttolkare för att fyllas med nytt liv. Jag minns känslan när jag fick min första bok översatt till nederländska av Lisette Keustermanns. När jag höll boken i min hand talade den med kluven tunga. Inombords hade den fortfarande den för mig välbekanta titeln: ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”. På omslaget framför mig förvandlades denna mening nästan till oigenkännlighet: Ik struin wat door mijn tuin en ruim op voor de nacht. Det är något hisnande över ord man inte förstår. Plötsligt inser man att också det egna språket har en helt oförklarlig sida. Det gäller bara att få syn på den.Ett av de språk mina dikter blivit översatta till, (och som jag skam till sägandes aldrig hade hört talas om), är det indiska språket malayalam. Rodnande över min okunskap tog jag reda på att detta språk talas av 36 miljoner (!) människor. På en boksida ser det ut som ett fingerfärdigt knypplat språkbroderi. Ett annat språk jag också haft förmånen att få bli tolkad till är arabiska, vars bokstäver tycks bestå av fladdrande svarta vingar. På papperet synliggjorda som ett sorts träd som tycks hålla sina löv uppe utan stam och gren och som därmed förvandlar mina ganska stabila prosadikter till en lättare och mer genomsläpplig materia. Förvandling tycks alltså vara ledordet för all form av översättning. Ett credo som kanske borde gälla allt skapande. Att hela tiden vara stadd i förvandling, men ändå stå i kontakt med själva kärnan. Mina egna översättarerfarenheter från andra hållet, att själv översätta andra författare till svenska, utspelar sig alla i en envig mellan norska och svenska. Eller envig förresten, kanske handlar det snarare om ett triangeldrama: mellan nynorsk, bokmål och svenska. Steget mellan de två norska språken är större än man tror.  Att gå in i nynorskan är som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken.  Slåss med något kantigt och fornnordiskt. Kvifor istället för Hvorfor.  Ikkje istället för Ikke. Eg i stället för Jeg.Den norske dramatikern Jon Fosse, som är den som jag mest har arbetat med att översätta, har ett språk som tvivlar på orden.  Det måste höras, också i översättningen. Det är annars så lätt hänt att man tar lite för väl hand om orden när man flyttar över dem till ett annat språk.  Tvivlet bäddas in och plötsligt kan orden tala störningsfritt. Det är så lätt att låta sig bedras av det flyhänta talet. Det låter ju ”så bra”. Men det ska inte låta ”bra”. Det ska låta som ett tal som inte tror på sig själv. Och om man som Fosse ibland laborerar med ett språk som är som han själv säger, ”vritt”, vridet,  måste det förstås låta konstigt även på svenska, men hur konstigt ska det låta? Den sortens språkliga gehör kan man bara ha på sitt eget modersmål.  Här kan internet vara till stor hjälp. Ibland förstår jag inte hur det var möjligt att översätta innan den tillgång till språkens alla vardagsrum som nätet är, fanns. Man kan googla på ett norskt ord eller uttryck och se hur det används, om det används, och i så fall av vilka och i vilka olika sammanhang, och därefter dra sina slutsatser om vilket svenskt ord som skulle kunna ersätta det.En annan fråga man som översättare måste ställa sig är: Hur modernt eller samtida är det språk som talas? Ett av de mest svåröversatta norska orden är också ett av de vanligaste, i Norge fortfarande använt av alla åldrar: ”kjæreste”.  Visserligen låter det svenska ordet ”käresta”, nästan precis likadant, även om det stavas lite annorlunda, men här känns som om det hörde hemma på logdanser och knappast i 2000-talets svenska, där vi rör oss med mer nutidsdaterade ord som min kille, min tjej, flickvän, pojkvän, sambo, särbo.  Alla lika passande i sitt speciella sammanhang, men vi har inget enda ord som fungerar överallt, som i norskan.Några av mina märkligaste erfarenheter av översättning kommer från olika tvärkonstnärliga projekt där dikten omgestaltats och översatts till andra konstnärliga uttryck, som måleri, skulptur, musik och fotografi.  Jag har till exempel fått uppleva att en tonsättare huggit sönder en uppläst dikt i småbitar, klippt bort alla konsonanter och med hjälp av en dator komprimerat de ljud som finns kvar till olika rytmiska mönster.  Eller att en dikt som handlar om ett i en trädgård dukat bord, som långsamt förvittrar genom fyra årstider, av en skulptör översatts till en utomhuslig installation med hängande glasflaskor som rörde sig i vinden och klingade fram en egenartad symfoni. Att på det här sättet tolka poesi genom att översätta den till andra konstarter kan ibland leda till den hisnande känslan av att skapa nya språk.  När olika översättningar korsar varandras vägar kan samma fenomen uppstå. En samtidig uppläsning av samma text på flera olika språk skapar en flerstämmig ljudvåg som uppläsarnas röster kan surfa på toppen av. Jag har själv bevistat en uppläsning där fyra av Tomas Tranströmers översättare, tillsammans och samtidigt, läste hans långdikt ”Östersjöar”, på polska, kinesiska, spanska och engelska.  Som jag minns det nu gick den polske översättaren i mål ett stort antal ord senare än de andra, men jag kan minnas fel. Hursomhelst var det en säregen upplevelse att lyssna till denna mångspråkiga symfoni av helt olika röster som ändå i grunden sa samma sak.I översättningen är skriften både sig själv och någonting annat. Ursprungstexten finns där bakom den nya språkdräkten som en slags skuggskrift, ett osynligt ackompanjemang. Hur mycket ska det höras? Kanske inte alls. Som översättare har man ett trohetskrav inte bara mot originaltexten, utan också mot det egna modersmålet, det som man haft ett livslångt förhållande med. Med tiden lär man sig att översättningen ofta blir bättre om väljer att ha ett friare förhållande till den översatta texten och hellre hoppa i säng med det egna språket. På sånglektionerna i skolan hade jag svårt att sjunga rent och för att inte glida iväg på tonerna och hamna fel var jag tvungen att alltid ha någon vid min sida som sjöng tillsammans med mig och lotsade min stämma rätt. Ibland tänker jag mig översättaren som en sådan ledsagare, en som står bredvid texten och hjälper den att hålla tonen också i en ny skepnad. Utan tolkning sjunger texten bara i en stämma. Marie Lundquist, författare och översättare

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar över hans Trilogin. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 10 november 2015."Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden."Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter "Jag är vinden".Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser "Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och 2014 kom så "Kvällning".Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses författarskap i olika inkarnationer.Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från 1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna "Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på danser och nu försöker han skriva om sin oro.Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde, också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom. Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:"Alltid ge sig själv till andra, sa hanAlltid det, sa hanAldrig få vara hel i sitt eget, sa hanAlltid försöka göra de andra hela, sa han"Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt, istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns där temat om att bli vuxen, bli ansvarig och separera från föräldragenerationen och det temat varieras i en mängd av hans gestalter.Första delen av "Sömnlösa" slutar: "det är det stora svävandet som är viktigt, det har spelandet lärt honom, det är väl en spelmans öde att veta sådant, och för honom heter det stora svävandet Alida".I andra delen av "Sömnlösa" föder Alida deras barn, här sker det bakom stängd dörr men i "Morgon och kväll" från 2000 är Olai tagen av sin son Johannes födelse "Han är fin Ja du store tid Du har fått dig en son och mjukt och vått och så detta underliga lugna lugn".Barn som föds, eller som i pjäsen "Barnet" dör har stor plats i Fosses skrivande, kanske för att döden och generationernas gång också är så betydelsefulla. Men vi lämnar paret i ro:"Du och jag, säger AsleOch så lille Sigvald, säger Alida"Men i den andra berättelsen "Olavs drömmar" förstår vi också grymheten hos Asle och Alida, har Asle mördat, vad hände med Alidas mor, med mannen vid båthuset, med hyresvärdinnan? Han är också girig efter det vackra armbandet trots att de unga tu egentligen behöver vigselringar för att verka respektabla. Dessutom har de skrivit om sin historia, de kallar sig nu Olav och Åsta och kommer från Vik, Olav och Åsta Vik. Det finns något thriller-artat eller kanske Dostojevskij-artat över mycket av det Fosse skrivit. En av mina favoritpjäser är "Sonen", en riktigt svart liten historia om en son som efter lång tid besöker sina gamla föräldrar. En försupen granne kommer förbi och börjar gå på om att sonen suttit inne under sin bortavaro och sonen lackar till och slår ihjäl grannen. Sonen tror att föräldrarna ska förstå och till och med uppskatta att slippa den jobbige grannen men de blir bara besvikna "nu är allt bara ännu tommare och mörkare" som det heter.För det är någonting med våldet, förstörelsen och skapandet som hänger samman på ett motstridigt sätt hos Fosse. I "Morgon och kväll" tänker Olai på sin Guds-bild där "han kan höra lite av vad denne hans Gud vill säja honom när en spelman spelar bra, ja då finns han där, för den goda musiken den avvisar ju världen, men det tycker inte Satan om och därför ställer han alltid till så mycket bråk och fanskap där en god spelman spelar".Så kärleken och födelsen, skapandet och förstörelsen finns där i jämnbredd hos Fosse och hos Alida och Asle i både "Sömnlösa" och "Olavs drömmar" och där den sistnämnda slutar i döden. Och i den tredje berättelsen "Kvällning" är det Alidas dotter Ales, syster till Sigvald, hon sitter nu gammal och gråhårig i sitt hus. Och modern Alida och hennes liv kommer till Ales och blir märkligt närvarande, det är som om modern finns i huset, som hennes liv levs där samtidigt. Det här sättet att låta generationerna och olika tider liksom lägga sig på varandra, tvinnas in i varandra har Fosse använt flera gånger. I "Morgon och kväll" får vi inte bara följa Johannes födelse utan också hans död, där han rör sig i ett slags mellanrum innan han far - hans dotter Signe ser prästen kasta jord på hans kista "och Signe tänker att du far Johannes, du far Johannes".I "Melancholia" minns Hertervigs syster Oline sin bror som kommer allt starkare till henne under en dag där hon till slut dör. Och i romanen "Det är Ales" från 2004 tvinnas en kvinnas minnen av sin döde man runt andra i släkten generationer tillbaka, också innan hon dör. Att dö är ett slags passage hos Fosse, där trådarna bakåt repas upp eller vävs samman till en väv att låta sig falla i, att någonting tar emot. Ofta finns en bild av hur naturen, en vind, en våg, ett svävande absorberar och lyfter."All sjö är Asle och hon går längre ut och så är Asle omkring henne som han var den kvällen de träffades när han spelade till dans för första gången där i Dylgja och allt är bara Asle och Alida och så slår vågorna över Alida och Ales går ut i vågorna"Mycket har sagts om Fosses religiositet, numera är han katolik men länge var han kanske ett slags otrogen kväkare efter sin morfar och närmast hatisk till norska statskyrkan. Hos kväkarna finns momenten av tystnaden, av tron på ett ljus hos varje människa och ting. Kanske det också, tänker jag, finns ett mått av ett slags förkristen föreställningsvärld, många natur-religioner har samma förhållande till det heliga i allt, förfädernas närvaro och födelse och död som ett slags passage. Men man kan ha vilken religion man vill eller inte ha någon som helst gudstro - Fosse går att läsa och slår an en sträng över hela världen.Har man som jag dessutom som också har en svaghet för science fiction så kan man läsa in parallella verkligheter, ett annat sätt att se på tiden och rummet och kanske också ett annat sätt att se på berättandet.Som Fosse sa i intervjun i NRK så skriver han inte om nånting, han låter sig liksom skrivas av nånting. Någonting dyker upp, och det gäller att få tag i det och skriva ner det fort som fanken, som Jon Fosse säjer här i intervjun, man måste lyssna efter det och få fatt i det snabbt.Maria Edström, kritiker"Trilogin" av Jon Fosse kommer ut den 27 november 2015 i översättning av Urban Andersson som också översatt böckerna "Melancholia", "Morgon och kväll" och "Det är Ales". Romanen "Båthuset" är översatt av Steve Sem-Sandberg.

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från november 2019. I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av hannarna: ”Men hon är ju inte intellektuell.” I samma ögonblick bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för att aldrig mer äta kött. ”Vegetarianismen är en feminism”, skulle man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern Jason Hribals essä: ”Animals are part of the working class”. Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover. Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de självmant återvänder hem. Lantbruksdjuren i min närmiljö är priviligierade, de ingår inte i den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta uttrycket, ”humana” djurfarmar som helst, vad allting kokar ned till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop, ”skapelsens krona”. Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel gris, och ibland också till sin form försöker härma det upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och – språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays korta dikt ”Pigs” som börjar ”Us all on sore cement was we”, en pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: ”Oss alla på rå cement var vi” och som utvecklar sig till en vision av ett grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande – ”Us all fuckers then” – och ”gudagiven gegga”, som Björck benämner den ”god-shit” Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om, antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays ”Pigs” eller romaner som Marlen Haushofers ”Väggen” vars långsamma, vegeterande tempo Björck menar härmar lantbruksdjurens, göra den läsande delen av mänskligheten mer djurempatisk? Det verkar som Björck menar det. Och vad skulle denna ökade empati i så fall kunna leda till? Det finns ett utopiskt drag i mycket av den djurrättsteoretiska diskurs som Björcks bok bygger på, och i somliga av verken hon analyserar. Nästan en barnatro, både på veganismens roll i en omställning av samhället i jämlikhetens tecken, och på lantbruksdjurens godhet. Det är nästan så man kommer att tänka på totemism. Så många mänskodrömmar som projiceras på de stackars djuren. Men den som har besökt en höns- eller hästgård kan inte ha undgått att lägga märke till att djuren där är minst lika grymma som människan: stenhårda hierarkier, mobbning, våld. Bara lite mindre kalkylerande än hos oss. En hackkyckling som försöker äta av fodret samtidigt som de andra hönsen skulle knappast straffas retroaktivt. Jag har också svårt att föreställa mig att våldet mellan flockledare och nykomling i en hästflock brukar delegeras. Om nu inte heller djuren är några änglar kan man undra varför just människan ska sätta sig på höga hästar och avstå från att äta andra djur och bete sig civiliserat. Kan det vara den gamla föreställningen om att vi trots allt är skapelsens krona som spökar? I sitt försök att platta till eller rent av vända upp och ned på hierarkin gud – människa – djur ägnar Björck ett intressant kapitel åt djurs tidsuppfattning. Hur mycket minns ett får? Kan ett får föreställa sig framtiden? Alla som stirrat djupt in en kos ögon måste ha känt det där egendomliga suget av evighet och akut presens på samma gång. För att närma sig gåtan föreslår Björck termen ”kairotisk”, från grekiskans ”kairos”, som syftar på ett större nu än vårt punktuella, inpressat som det är mellan nyss och sedan. Kairos är mer av ett svällande nu, en nästan evig glänta där en människas (eller ett djurs, vem vet) sanna väsen kan uppenbaras om hen är uppmärksam på rätt sätt. En jämlik relation mellan människa och djur i ett sådant kairos är den dröm som genomsyrar Björcks bok. Hon kämpar med frågan om drömmen är till för människan eller för djuren. Kanske är den bara en nödvändig mänsklig strategi – en dos vegeterande slow living – för att rädda den sönderstressade nutidsmänniskan och planeten undan den rovdriftskapitalism allt fler menar kommer att bli vår död. Det är förstås bekymmersamt att relationen människa – djur är så asymmetrisk, att djurens befrielserörelse till exempel måste ledas av människor. Det tycks också som människan har något att lära av djuren – mindfulness och getyoga till exempel – men vad kan djuren lära sig av oss? Bygga katedraler, kärnvapen, skriva poesi? Även den frågan är urbota antropocentrisk. Varför skulle en ko lära sig något av just människan, det finns väl andra djur. Häromdagen när jag var ute på morgonpromenad stötte jag på två ungtjurar och en kviga precis i skogbrynet, alltså på gränsen till ett annat rike, där vildsvinen och älgarna är kungar. Där kanske det finns något att lära för en ungtjur eller kviga – hur man letar mat, bökar bland rötterna, försvarar sig mot lo och varg. Och hur man njuter av att vara fri. Jagad, men fri. Lars Hermansson, författare och kritiker Litteratur Amelie Björck: Zooësis – kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv. Glänta produktion, 2019.

Kan man förstå det moderna samhällets utveckling utifrån vår inställning till mjölk? I den här essän berättar Thomas Steinfeld om en mirakeldryck med kort hållbarhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-23.I mitten av 60-talet lyssnade ungdomen i västra Europa på en låt, som en brittisk popgrupp med namnet "Herman’s Hermits" hade spelat in: "No milk today, my love has gone away", löd refrängen. För alla lyssnare som växte upp bara tio eller tjugo år senare måste låttexten varit en gåta: Vad kunde en dryck i plastificerade pappkartonger ha med kärleken att göra? Bara de äldre visste: Den älskade kvinnan hade lämnat det gemensamma hushållet. Förbrukningen av mjölk hade därför minskat i huset, och så ombads mjölkmannen att hoppa över leveransen.Mjölken hade vid denna tid förklarats som källan till folkets hälsa. Den skulle vara en basföda för den framväxande socialstaten, bredvid bröd och potatis. Den delades ut i skolorna, så att barnen skulle få starka ben och spänstiga muskler, den rekommenderades för de gamla, så att de inte skulle bli så sköra. "Mjölk, världens bästa dryck", hette det i reklamen, eller "mjölken växer man aldrig ifrån". Men så var mjölken en färskvara med kort hållbarhetstid.Mjölkmannen, som tidigt varje morgon ställde en plomberad flaska framför dörren, behövdes eftersom färsk mjölk inte höll sig längre än två, tre dagar. Mjölkmannen fanns i många länder, i USA liksom i Storbritannien och i Sverige. Och eftersom många hushåll ännu under 60-talet inte hade något kylskåp, blev fristen ännu kortare. En hel infrastruktur av mjölkbilar, mjölkaffärer och mjölkbodar byggdes upp för att snabbt dela ut vad "naturen" hade att bjuda.Men naturen bjuder inte alls. Komjölken må ge sken av att kunna ersätta vad kvinnan kan ge sitt spädbarn. Den må framställas som livets främsta källa. Men ett mejeri är inget bröst, och mjölken är framför allt en industriprodukt. Den måste filtreras, pastöriseras och kylas för att över huvud taget kunna säljas i större mängder och transporteras över längre avstånd. "Gammaldags mjölk“ däremot, möjligen tillverkad på ett "hjordnära“ sätt, var en hälsorisk av större mått, potentiellt smittad med tuberkelbakterier, salmonella, listeria och annan ohyra. Mjölkens betydelse som handelsvara var därför försumbar ännu en bra bit in i 1900-talet, till skillnad från syrad mjölk, smör och framför allt ost.Mjölken är en industriprodukt. Och den är en fiktion. Visserligen vet man att mjölk är ett kroppsekret. "I’ve sucked the milk out of a thousand cows“, sjunger Bob Dylan i en av sina senare låtar, “jag har sugit ut mjölken ur tusen kor”. Men vem vill höra sådana detaljer, var mjölken kommer ifrån? Vem vill komma däggdjurshonans juver så nära, vem vill möta alla flugor som brukar susa runt djurets bak- och undersida? Och varför visar mjölkreklamen så många bilder av kor, men sällan fotografier av kalvarna som är sekretens naturliga mottagare? För att inte tala om alla kalvar, som, inte äldre än en dag eller två, forslas bort från sina mödrar för att ge plats åt människan som vill komma åt deras mjölk.Mjölken är en ideologisk produkt, om någon. Det märks på många sätt, till exempel på att det nästan bara är den egna nationens mjölk som man kan tänka sig att dricka. Visserligen finns den typen av förbehåll också för kött. Men bredvid all köttfärs från svenska gårdar så erbjuds det I alla fall lammstekar från Australien och ankbröst från Frankrike. Men mjölk från Tyskland? Eller från Polen? Det är kanske någonting skumt med mjölken, drycken är på ett obehagligt sätt intim. Därför, tycks det, är det bäst att hålla sig till den egna nationens.Och så är det bäst om man inte talar alltför mycket om hur mjölken produceras. Föreställningen om mjölken som en livets källa tycks kräva ett visst mått av infantilisering. Den blev synligast i en reklam från sena åttiotalet, som visade bilder på både Moderaternas partiordförande Gösta Bohman och Vpk-ledaren Lars Werner som bar mustascher av filmjölk.Mjölken gör det lätt för sådana lekar. Den må vara ett kroppsekret, men den bär oskuldens färg, den tycks fräsch som ett nytvättat linne. Färgen döljer att mjölken, liksom alla andra produkter som bearbetats i ett industrialiserat jordbruk, bär på kemiska medel som används för att få fram denna renhet, från insekticider, som skall hålla bort småkrypen, till hormoner, för att få kalvarna att växa snabbare, till mjukgörare, som används för att hålla plaströren i stallet elastiska. "Från svenska kor som har det bra“, brukar mejerierna ropa, antydande att främmande kor mår sämre. Mjölk är en fantasi om nationens renhet.Men det dricks allt mindre mjölk. Konsumtionen minskar stadigt. "Get off of the sour milk sea“, sjöng the Beatles i en låt som egentligen skrevs för ett album från år 1968, men släpptes först femtio år senare: “Bryt upp och lämna den sura mjölkens hav.“Det som man lämnade bakom sig någon gång under åttio- eller nittiotalet var samförståndet. Den gemensamma idén om att mjölken skulle vara trolldrycken som skulle skapa ett enigt, sunt och stadigt framåtskridande folk. Det första tecknet på en sådan brytning syntes i framkomsten av de olika mjölksorterna: från lättmjölken under sena sextiotalet till mellanmjölken under det tidiga åttiotalet till dagens breda utbud av mjölksorter, allt enligt den enskilda kroppens beskaffenhet och behov. Magi och målgrupp går sällan ihop, lika sällan som det ursprungliga går att förena med det tillverkade och tillrättalagda.Minskningen av fetthalten, för den smala, lätta kroppens skull, följdes inte bara av upptäckten att mjölkens renhet är en illusion, utan också av insikten om att långt ifrån alla människor kan dricka vad naturen tycks ha att erbjuda. När de flesta människor i världen inte tål mjölk eftersom de saknar vissa enzymer för att bryta ner den kan mjölken inte vara själva livets källa. På det viset har nordbons hängivenhet inför den vita drycken, som erbjudits människan av stora, godmodiga djur som betar på gröna ängar, istället blivit en angelägenhet för etnologer och kulturvetare, snarare än för folkbildare och politiker. Och visst vet man att det ligger en sophög bakom varje idyll.Senare kom andra drycker som gjorde anspråk på att bli en symbol för den hoppingivande gryningen, havremjölk till exempel, som påstås vara lik mjölk, men gjord för människor. Folket fick nya drycker, den här gången utan flugor, utan kemiska belastningar och utan kalvar som förgäves ropar efter sina mödrar. Men så var mjölken inte längre en symbol för en ny och bättre framtid. "A bottle stands forlorn, a symbol of the dawn“, heter andra versen i „No Milk Today”, låten från 1966, “en flaska står ensam kvar, en symbol för gryningen”. Gryningen finns kvar. Men hoppet har kommit bort, och flaskan har försvunnit.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Vi dricker hennes mjölk, men skyr hennes ihållande blick. Sanna Samuelsson ser en målning av Lotte Laserstein och funderar över att stå inför en ko. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Lotte Lasersteins målning ”Kor bakom staketet” från 1935 står två stirrande kor bakom taggtråd. Deras gloende ögon är ömsom ömma, ömsom ifrågasättande.Så minns jag tavlan som ställdes ut på en stor utställning med konstnären på Berlinische Galerie 2019.Men när jag senare letar upp bilden inser jag att korna inte alls tittade på mig så som jag mindes det. De ser ner i marken, man ser knappt ögonen på dem.Hela målningen är i övrigt grå, vardaglig, liksom – kan man hävda– överdrivet symbolisk. Den är målad några år före kriget. När Laserstein i ett försök att komma undan den alltmer repressiva miljön i Berlin tog sig ut på landsbygden med sina måleristudenter så var detta vad hon fann. Taggtråd, kor, detta status quo hos den som är född in i fångenskap. Status ko.Laserstein hade på 1920-talet beskrivits som ett framtidshopp inom den tyska konstscenen, men var sedan 1933 förbjuden att ställa ut eftersom hon enligt nazisterna var ”trefjärdedels judisk”. 1935 förbjöds hon att driva sin målarskola.”Kor bakom staketet” är inte hennes bästa målning. Det är inte den mest spektakulära och kan inte sägas vara kännetecknande för vare sig tidens konstströmningar eller Lasersteins konstnärskap.Men det är, tycks det mig, ett av få av hennes verk som, om än indirekt, kommenterar det politiska läget i Tyskland, innan hon tvingades fly till Sverige. Till skillnad från de kända porträtten – både av sig själv och vänner, som präglas av hennes känsla för ansiktet och dess skiftande uttryck.Hon skulle aldrig komma tillbaka till Tyskland. Hon försökte få både sin syster och mamma till Sverige, men utan resultat. Hennes mamma Meta mördades i Ravensbrück 1943.Det är svårt att måla en ko utan att det blir banalt. Kon är överdrivet bokstavlig i sin fångenskap, komisk. Hon är obekväm att titta på, obehaglig i sin uppgivenhet och tunga lekamen. Hon står där bakom staketet, och tycks mycket väl veta att det bara skulle komma nya om hon försökte rymma.Fast vem kan säga vad en ko tänker på, eller känner till. Det är omöjligt att veta vad som rör sig i en kos inre. Fyra magar, har vi fått lära oss på mjölkpaketet: Löpmagen, våmmen, nätmagen och bladmagen.Kon är djuret med den mest avancerade matsmältningen, naturens high-techsystem. Det krävs för att bryta ner det hårda gräset. Det är så mjölk blir till, från början till för kalven, men nu framavlad för att spruta året runt för människan. Bli till mjölk, smör, ost, yoghurt, mjölkpulver.Den amerikanska poeten Ariana Reines skriver i debutdiktboken ”The Cow” från 2006 om kons magsystem som ett mysterium. Hon beskriver hur man i forskningen kring kons matsmältning kan använda en våmfistel, ett titthål direkt in i kroppen. En permanent öppning sätts in till våmmen, den största av magarna där kon jäser gräset hon betat. Där kan vi se bearbetningen i realtid. ”Ett fönster”, kallar Reines det.Hos Reines tittar inga kor tillbaka på läsaren, de är döda. På omslaget till boken hänger kons kropp upp och ner, med huvudet i en tunna full med blod. Boken handlar om slakt, om destruering av kadaver, om galna kosjukan.Men även den levande kon är äcklig i sin industrialiserade kropp. Hon är den levande fabriken, samtidigt som hon är vår mamma. Vi är hennes kalvar. Vi dricker hennes mjölk och skyr hennes blick, står inte ut med tanken på att hon kan vara olycklig.Håkan Sandell skriver i sin diktsamling ”Dikter för analfabeter” från 1990 om kon:”Dess blick är en ammandesSömndrucket glansiga anklagelse;Vanans och upprepningensGräsrepande bristande helighet Dess särdrag bland djuren;Att inte vända bort blicken”Att kon stirrar oblygt är ett välkänt faktum, de tittar på en som om man vore en utomjording. Vad är det de ser när de tittar på oss: vän, förtryckare, förströelse, mat, vatten?Bonden – figuren de i de flesta fall betraktar – rör på sig ständigt, arbetar på, hastar från en hage till en annan för att kolla så att vattnet räcker till. Skyfflar gödsel för glatta livet. Bonden har inte tid att bara stå där, ägna sig åt det som korna gör: gloendet, det lata idisslandet. Men faktum är att kon är ett av de allra hårdast arbetande djuren, de sover bara fyra timmar per dygn. Resten av tiden ägnar de åt att idissla gräset. Kor och människor har bara olika syn på vad som räknas som arbete.  Vi uppfattar kons blick som både besjälad och likgiltig, kanske till och med melankolisk. De ser oss, men de ser oss också inte. Deras ögon liknar våra, pupillen är rund och mörk.Därför dissekeras koögon ofta i undervisningen i skolan, de liknar våra även i sin funktion. Redan René Descartes använde under första hälften av 1600-talet ögat från en oxe för att undersöka hur den mänskliga synen fungerar.Men de ser inte exakt som vi. Deras syn är både sämre och bättre. Vidsynen är större, eftersom ögonen är placerade på sidan av ansiktet, men skärpan är lägre. De ser snarare rörelse och konturer än exakta detaljer. Rakt framåt ser de allra bäst, därav stirrandet, kanske.Att korna tittar på oss på sitt särskilda sätt tolkar vi människor på vårt vis. Att inneha en sådan blick antyder att omdöme, medvetande – kanske till och med en själ – finns. De ser sorgsna ut, förbluffade.Descartes hävdade att djur saknar tankeverksamhet. En reaktion på vad han ansåg vara en allmänt utbredd vidskeplighet, som gick ut på att djur eftersom de liknar oss också borde ha en själ. Men, menade Descartes, eftersom djuren inte kommunicerar med språk eller tecken, är de att räkna som naturens maskiner. De agerar automatiskt utifrån vad de tar in med sina sinnen, med ögonen, öronen, näsan och känseln.Detta påstående, som var nytt i Descartes tid, är – trots att det har diskuteras och ifrågasatts sedan dess – i dag en utbredd uppfattning. Vi ser djuren som enbart styrda av sina instinkter, av naturen, vilket skiljer dem från oss.Kanske är det därför som vi upplever kons stirrande som både störande och rörande. Vi skräms av möjligheten av att det finns något där. Blicken, som liknar vår, vänds inte bort, vilket i mänsklig social interaktion står för ett kontaktsökande, en invit till kommunikation. Men inga ord uttalas från kons läppar.När jag besökte utställningen med Lotte Laserstein som öppnade på Moderna museet i Malmö våren 2023 hittade jag inte komålningen. Däremot finns en liten tavla med titeln ”Kalven”. Djuret är fastbundet vid ett staket, den bruna och vita kroppen är målad från sidan. Verket är från 1935 och inte heller här tittar kalven på mig. Dess ögon är vända mot en framtid som skulle komma att bli än mer fruktansvärd.   Sanna Samuelsson, kulturskribent och författare.

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Varje dag använder vi namn på orter utan att tänka på vad de betyder. Men den som vill veta kommer att upptäcka en värld av hemligheter och fascinerande historia. Nils Markus Karlsson guidar oss dit. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Karesuando, Nattavaara, Duortnisjávri, Morjärv, Bastusund, Ljusträsk, Kåtaliden, Blattniksele, Jormvattnet, Vindeln, Handöl, Frösön, Skärsjövålen, Korskrogen, Njutånger, Vasselbodarna, Svabensverk, Torsåker, Stöllet, Nopikoski, Ena, Öna, Byn, Gustav Adolf, Skinnskatteberg, Rabbatsbenning, Morgongåva, Harg, Svartlöga, Bagarmossen, Himmerfjärden, Frändesta, Zinkgruvan, Kolmården, Roma, Smiss, Mathem, Vättern, Hedekas, Island, Pater Noster, Naum, Sötåsa, Intäkt, Småland, Byxelkrok, Kristianopel, Utlängan, Tattamåla, Immeln, Glädjelida, Frillesås, Derome, Abild, Mölle, Kvärk, Ålabodarna, Tittente, Skanör.Ortsnamnen beskriver en rörelse, som om vi åkt – låt säga bil – för här är många småorter, knappt byar ens, som passerats längs vägen, ringlande från norr till söder.Den som har en känsla för detta avlånga lands sätt att uttrycka sig vet att Nattavaara är främmande för Skanör, att Njutånger inte är granne med Glädjelida. Vissa ortsnamnselement finns bara i vissa trakter – och det är så det är.Men varför? Och vad betyder det alltsammans?Den som bekantar sig med ortsnamnsforskningen finner svar, finner att en karta full av ortsnamn är en episk berättelse om hur markerna i det här landet en gång mötte människorna, då dessa sökte sig fram efter den smältande isens tillbakadragande. Det är en oslagbart rik, allomfattande, och omväxlande journal. Emellanåt en smula enahanda med sina omkväden. Som ”red”, ”röd” och ”ryd”. Älvsered, Studseröd, Målryd. Götalands alla -red, -röd och -ryd skvallrar om hur någon någongång arbetat hårt och länge, och röjt i en obrukbar, stenig, risig skog. Fornsvenskans rydh kommer från ett ännu äldre ord – och det betyder just röjning. Orter med denna ändelse är än idag ofta små, lite avsides.Av namnen går att dra slutsatser om hur gammal en plats är, hur länge sen det är som den namngavs. Efterled som ”-arve”, ”-böle”, ”-lösa” och ”-måla” kommer från olika och överlappande epoker. Ställen med ”tuna” i namnet har varit centralorter i en förhistorisk samhällsordning. De med ”vi”, ”ve” och ”vä” avslöjar en förkristen helig plats.Jag finner det outsägligt rörande att folk idag går omkring och använder dessa namn – utan att veta vad de väcker. Och att man på en digital karta kan zooma in och ut, svepa i alla väderstreck och läsa, smaka, undra: Vad? Vad är nu detta för en plats? Med detta namn.Namnen har alltid ett ursprung, om än svårfunnet. En ortsnamnstolkare hämtar sina verktyg från så olika fält som lingvistik, geografi, växtlära, zoologi, ekonomisk historia, geologi, människohistoria, arkitektur, lantbrukshistoria, sjöfart, fortskaffningshistoria, kultur, etymologi, estetik. Lokalkännedom är en nyckel, likaså en känsla för dialekten.För den som söker sig in i ortsnamnen blir de till kapslar kvarlämnade av människor, individer, folk, tillhörande en viss kultur, en viss erfarenhetssfär, med vissa avsikter, och de berättar om hur dessa en gång kom till en viss trakt, många gånger aldrig formad av mänskliga präglare, av hålla-påare – och de gav platsen namn. Ibland fanns en viss avsikt men oftare blev det vad det blev, utan annat uppsåt än att med ord märka ut en plats, som ett sätt att orientera sig, att upprätta punkter i landskapet. Ska du till Snögrinde? Nej, jag ska längre, till Loggarve. Namnen kultiverar obygden, gör den brukbar för den mänskliga tungan.Ortsnamn röjer vad forna tiders människor sökt och tittat efter. Som att ta sig över en å. Hästar finner lämpliga platser för vadande, alltså: Hästevadet och Horsvad – men även Kedevad, killingarnas vadställe. Ulva i Uppland hette en gång Ulvavadh. Det var där vargar tog sig över Fyris – ett ortsnamn som fungerar som en varning. Andra talar om jakt, och fångstmetod, som Björnbåset i Östergötland, eller Rävgrav i Gästrikland. Ålkistan i Solna. I Agnsjön togs bete att agna med. För en biolog kan namnen ge upplysningar om vilka arter som funnits i vilka trakter. Laxsjön, Gäddsjön, Abborrvattnet, Mörttjärn. Sjöar har som regel uppkallats efter den bästa fisken som fanns i sjön. Alltså går det att genom namnen dra slutsatser om både vad som levt – och inte levt – i ett visst vattendrag.Och så uroxen! Den sista uroxen lär ha dött i den polska Jaktorów-skogen 1627. Men i trakterna kring Uranäs, Uren och i Urshult, strövar den ännu fritt – till namnet.Som inom alla fält finns utmarker, apokryfer, vilda spekulationer och vita fläckar. Trakter som vissa av oss bara måste uppsöka. Ta detta med noa-namn – noa: ett ord från Söderhavet, så långt bort på planeten man kan komma. Ett noa-namn används istället för det riktiga namnet då uttalandet av detta antas kunna frammana olycka, kanske en viss guds vrede. Ett typiskt exempel är ordet ”ulv” som ingen människa, rädd om sitt skinn, tordes uttala förr i tiden. Istället alltså ”varg”. Eller ”gråben” eller ”gullfot”. Det skulle gärna vara smickrande, som ”gull”. Gränsälven mellan Västergötland och Värmland hette en gång Amn – idag finns namnet bevarat i sockennamnet Amnehärad. Men älven heter numer Gullspång, och gullspång betyder guldspännet. Ett namn som använts för att fjäska och lugna älvens farliga och heliga vatten. Det som förr hette Blåkulla döptes redan på 1500-talet om till Jungfrun – för säkerhets skull. (Namnen har sedan sammanblandats till dagens Blå Jungfrun.) Till och med ett namn som ”Vänern” är omtvistat. Det kan också vara ett noa-namn. Tänk om Sveriges största sjös egentliga namn är dolt för oss!?Det finns mer, men ja, de mest laddade, de mest förborgade namnen, vågar jag förstås inte nämna i ett sammanhang som detta. Och dessutom: Det händer att forskarna går bet. De når inte fram till orten, kommer inte inunder dess ljud. Många namn på åar vet man inte vad de betyder. De är för gamla. Men då vet man ändå, att genom att bruka detta namn – jag är själv uppvuxen vid Viskan, vars namn ingen lyckats tolka – så ingår man i en mångtusenårig gemenskap. Jag tar över ett namn, ett ljud, som de före mig tog över av de före dem som tog över det av de före dem, som...För hur många tusen år sen gick namnets innebörd förlorad för människorna vid åns lopp?Så är somliga av dessa ortnamn tomma kapslar, namn som blivit till ljud allena. Några av dem bär antagligen bortglömda gudars namn, som Ludgo och Göteve. Namnen öppnar gruvgångar in i historiens tysta berg, in i övergivna tempel med omkullslagna urnor, fallna fallosar. Mjärdevi, Nalavi, Närby – belägg för att gudinnan Nerthus, eller Njärd, har I de obegripliga ortsnamnens undervegetation surrar och viskar det alltjämt, av något, något. Kanske kan de brukas till åkallan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...Nils Markus Karlsson, kulturarbetare Länkar och boktips:Lantmäteriets karta: https://minkarta.lantmateriet.se/Institutet för språk och folkminnen – på hemsidan finns mycket om ortsnamn och länkar till ännu mer https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-ortnamn-i-sverigeInstitutet för språk och folkminnen, Isof, bjuder också på ett ortsnamnskviss https://www.isof.se/lar-dig-mer/kviss/kviss-om-ortnamnJöran Sahlgren: Vad våra ortnamn berätta, Albert Bonniers boktryckeri, 1944.Staffan Nyström: Smånamn och andra ortnamn, Riksantikvarieämbetet, 2003.

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet. I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala, vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut.  Det fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du bort.Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har jag kommit till Bort nu?Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur gör de andra?Den danska författaren Dorthe Nors reser längs en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten, Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”. Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors  egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som ciceron.En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som gärna ville ha folk.Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå horisont men också något hon kallar sund ensamhet.Hur många berättelser kan det finnas på en linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter, skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår sig i slang med lokalbefolkningen.  Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag vill tro att under speciella ljusförhållanden börjar de döda röra på sig, kan man se dem hasta runt där i sin tid.Hon hittar stigar. Stigar har alltid en anledning, har hon lärt av Kerstin Ekman, de är landskapets minnesarbete. Hon ser turister, men hon söker de åldrade badmödrarna hon minns från sin egen barndom, de tatuerade hårdhudade som ägde vattnet. Farmor förstås, brorsorna, sommarlovet. Vinthundarnas andar vid badhotellet. Det är som hela resan till slut blir några utfrätta diabilder.I På vägen till Babadag, den polska författaren Andrej Stasiuks reseskildring från mitten av 00-talet valde han också konsekvent bort storstäderna för byarna, spriten, flugorna. På hans hackiga tidslinje finns de rumänska, moldaviska och ungerska byarna, de i gränstrakterna som har namn på flera språk. Det är som om han söker universum i en lastbilshytt, eller snarare som vägen till självinsikt går genom stillaståendet, det är som om han vill hitta en värld som påminner om hans barndoms sommarlov.  Ibland frågar han sig: Varför reser jag? När det är nästan likadant hemma i min by i Polen.Min favorit i genren resa baklänges i tiden längs linjen är den motvilliga resenären Jenny Diski. Hon var ständigt på resa, i bok efter bok:  I ”På tunn is” sökte hon intigheten på Antarktis tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och brittiska fågelskådare men tänkte mest på sin kylslagna mamma. På Nya Zeeland tänkte hon: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora”. Hon blev oroad av inplanerade framtida händelser, bäst om det påminde en om en annan upplevelse man redan haft.Finns det en slutsats att dra av detta. Är en resa bara en halvt igenvuxen stig till den ursprungliga ensamheten? Om så bland gamla Mercor och lervällingar? Eller genom saltängar, förbi horder av surfare? Att bland valrossarna på Antarktis skymtar alltid mamma? Går alla stigar bakåt?  Min pappa som hade varit en skicklig orienterare i sin ungdom lämnade ändå efter sig lådor fulla av kompasser. Det är väl lite av en ödets ironi att jag som produkten av en kartriterska och en orienterare är kroniskt förvirrad av en verklighet som inte ville passa ihop med kartorna. Kan det vara dags att ta ett kliv över kartans kant?Det är väl inte försent att tillämpa Tove Janssons råd, hon är ändå alla farliga resors urmamma. Och skrev så här: Att det viktigaste är att lära sig att bemästra en och annan farlighet. Och att det allra farligaste kanske inte ens syns. Det kan bara anas, som en skälvning, som en skugga, som ett stråk av frost i fjolårsgräset och om man träffar nån därute som om möjligt är ännu räddare än en själv, så tvingas man kanske bli den modigaste, bita Mårran i svansen.  Så. Släppa taget om kartan, det finns faktiskt helt obemärkta platser, dit inget stadsingenjörskontor i världen kommer att hitta. Så slå av GPS:en. Avvik äntligen från rutten. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturDorthe Nors: En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten. Översättare: Ninni Holmqvist. Ordfront förlag, 2023.Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag. Översättare: Tomas Håkanson. Ersatz förlag, 2015.Jenny Diski: På tunn is – en resa till Antarktis. Översättning: Meta Ottosson. Alfabeta, 2004.Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Översättare: Meta Ottosson. Alfabeta, 2005.Den motvilliga resenären. Översättning: Cecilia Franklin. Alfabeta, 2007.

Räkna inte ut undulater eller svårbegripliga författare. Och inte heller djuphavsfiskarna som kan vänta i evigheter på en fallande val. Aase Berg berättar om livet i mörkret. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den här tidsåldern heter inte Antropocen. Den heter Narkissocen. Förr var det onda gudar som ställde till naturkatastrofer, nu tar vi själva på oss ansvaret för undergången. Det är hybris, och klimatskammen är en sorts humble bragging.Den dolda bekräftelsehungern är mycket mer fascinerande än den öppna. Ett introvert beteende till exempel, det kan maskera ett sammanbitet storhetsvansinne, så grandiost att man inte bevärdigar populasen med en blick. Att varken gud eller instagram hyllar min existens beror bara på att jag själv har valt att leva i en bortglömd biotop.Det här gäller till exempel oss författare som inte fixar att vara sådär skamlöst kommersiella som de massproducerande populärförfattarna är. Vi som gör oväntade språkliga grejer ibland och skriver sånt som inte kan efterapas av en AI. Vi får sällan några belöningar, är nästan alltid panka, och när vi av misstag råkar stöta ihop med varandra i det asociala grumlet pratar vi bara om pengar. Vi kallas för kultureliten, men påminner mer om djuphavsfiskar, de där som lever på en nattsvart havsbotten som gud glömde. Där ligger vi och lurpassar med gungande lanternor i antennerna och väntar på ett stipendium. Förr eller senare inträffar kanske underverket som kallas whalefall, det vill säga att det sjunker ner en död val. Eller åtminstone en Pripps blå. Besvärjelse: ”Plötsligt händer det!”Det är bara det att det gör det inte.Nej, när nånting plötsligt händer är det oftast skitdåligt. Plötsligt kommer en pandemi.  Plötsligt pajar tvättmaskinen. Plötsligt befinner man sig mitt i en snöstorm i Gävle. Det är sällan man får vara med om ett whalefall i människolivet. Snarare tvärtom. Oftast är det man själv som är den döda valen.Osynliga kvalitetsförfattare hamnar längst ner i gruvan, i den djupaste djuphavsgraven, i näringskedjans bottenslam och ekosystemens yttersta avkrok. Vi är typ vattenlik, och förlagen och bokbranschen tar stora tuggor av vårt svampiga kött. Vi har det ungefär som Vedius Pollios slavar i romarriket. Pollio gillade nämligen muränor, de där ålliknande monstren med stickig blick som utstrålar tom ondska. I den vackra boken ”Vattenvarelser” från 2021 skriver Jacob Christensson att Pollio ”i omsorgen om sina muränor inte ens /lär/ ha dragit sig för att utfodra dem med slavar”. Christensson skriver också om jättesköldpaddornas vidriga öde i klorna på sjöfarare. Djuren placerades upp- och ner på fartygsdäcken och kunde leva i veckor utan att minska nämnvärt i vikt innan de svalt ihjäl. De var rika på både protein och C-vitamin och motverkade skörbjugg. Jag ser framför mig hur de väldiga, värdiga djuren ligger på rygg och dör en långsam död i stekande sol för att bidra till upptäckarnas rovdrift.  Själv vill jag varken ätas eller äta. Jag vill varken dölja mig eller bli beundrad. Jag vill inte kriga om vem som ska ha mest fiskmat. Jag vill ha något fräschare än olika nivåer av förnedring eller makt. I Narkissocens hierarkier är osynlighet lika med förnedring. Makten ligger i stjärnglansen.Jag sätter mitt hopp till djurvärlden. Där finns det gott om livsformer som har en helt annan attityd, som är totalt far out och fattar noll av de antropocentriska motivationssystemen. Till exempel just valar.I boken ”Att prata val” skriver Tom Mustill om valforskningens framväxt, och om försök att kommunicera med valar genom AI, men först redogör han för människans massutrotning av de mäktiga djuren. Det var faktiskt så sent som i slutet av 1900-talet som valjakten trappades ner, främst för att det fanns så få valar kvar att de blev svåra att hitta. Men innan dess hann man nästan utrota exempelvis blåvalen. ”Det är svårt att ta in denna globala hetsjakt”, skriver Mustill, ”vars motsvarighet skulle vara att man dödade alla på hela jorden utom Bulgariens invånare”.Sen citerar han Arthur C Clarke: ”Vi känner inte till den sanna naturen av det vi förstör.” Men går det att förstå valarnas sanna natur? Ställer vi ens rätt frågor?Enligt Mustill tror forskarna att valarnas klickljud är ett slags morsekod. Man kan förledas att tro att det går att avkoda med hjälp av AI. Men hur ska en AI kunna härbärgera de filosofiska djupen i mötet? Även om språket inte vore extremt avancerat, så skulle valarna ändå att prata om en värld vi inte kan föreställa oss, ur sinnen vi inte trodde fanns. De lever t ex i ständigt mörker, och använder ljud som omvandlas till visuella bilder. Det är som när man ska förklara hundarnas luktsinne: de ser med lukten eller hörseln.Eller är det bara oförmågan att föreställa sig något annat än ett bildtänkande som gör att forskningen drar denna slutsats? En ljudkarta utan bilder inblandade borde väl funka lika bra om man är en ljudvarelse och lever i en värld av mörker och sång.Nej, att tro att man kan prata med valar med hjälp av AI är tyvärr lika korkat som att tro att man kan prata med sina djur via medium. Ta bara exemplet med djurviskare: när de översätter till exempel hundars budskap brukar det oftast röra sig om saker som ”Jag vill ha en kompis” eller ”Jag är sugen på kyckling”.VILL folk att deras husdjur ska framstå som själsgrunda idioter? Om någon ska förmedla vad mina djur vill säga – just nu visserligen bara två undulater och jag tvivlar på att nån kvacksalvare har kommit på tanken att specialisera sig på den arten – så vill jag höra poetiskt nyanserade beskrivningar av deras fantastiska ljudvärld, varför de skriker högt av glädje när diskmaskinen drar igång, varför de älskar zombieserier på teve, och jag vill veta allt om de magiska färgerna de ser – de har ju syn för en helt annan färgskala. Det jag inte vill är att betala tusen spänn till nån narcissistisk auratomte för att få höra är att mina fåglar är sugna på hirskolvar.Men vänta – nu märker jag att jag använde ett förringande språkbruk om mina fina fåglar, jag sa att jag bara har undulater, som om jag omedvetet anslöt mig till synen att de tillhör bottenskrapet i husdjurens hierarki. Som om det till exempel vore coolare att ha en grå jako, som är mer människolik eftersom den är bättre på att härmas.  Å andra sidan ska man inte underskatta bottenskrapet. Varken undulater eller svårbegripliga författare. Glöm inte hur det gick för ubåten Titan, som skulle dyka efter fartyget Titanic.  Äntligen! ropade djuphavsfiskarna när ubåten sjönk. Whalefall!Det var inte precis några panka poeter som imploderade i plåtskorven. Så kan det gå även om man har så mycket makt och pengar att man kan katastrofturista bland vraken. Det finns trots allt fördelar med att vara en genomskinlig slemkropp som livnär sig på resterna från ovan. Lågstatusvarelser är härdade, allt de har är sin egen pragmatiska överlevnadskonst. Så till skillnad från maktmiljonärer i ubåtar hopsnickrade av hybris står djuphavsfiskarna faktiskt på riktigt pall för trycket.Aase Berg, författare och kritiker

Blommor, frukt och förgänglighet. När stillebenmåleriet växer fram i Europa tycks döden ständigt närvarande. Valerie Kyeyune Backström reflekterar över ett måleri som tar åskådaren i besittning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att titta på en tavla är att titta på döden: som i döda ting, döda scener. I stilleben-genren, som växte fram självständigt under 1500-talet, och på sidan av det mer ansedda historiemåleriet, är det särskilt påtagligt. Bland plutande plommon och vaser varsamt komponerade, hittas den i form av förruttnelse, flugor, mörka fläckar. Döden kommer som en smygande gäst i uppställningens prakt.En hel undergenre av stilleben-måleriet, VANITAS, är tillägnad denna uppgift: att påminna om vår förgänglighet. Att förkasta den materiella världen. Ett maskhål påminner om annalkande förfall, en dödskalle eller ett vissnat blomblad som segnar ner från skaftet, för evigt fryst i denna rörelse, i detta fall, fungerar som en uppfordran. Allt fast ska förflyktigas. ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren” .Kanske kan man kalla detta ett måleri över dubbelt döda ting - Döda som i avbildningar av det icke-mänskliga, döda som i en påminnelse om vad som snart ska ske med betraktaren. Trots att måleriet saknar mänskliga motiv är det i själva frånvaron mänskligheten gör sig påmind; kompositionerna är alla sublima uppvisningar av den mänskliga handens förmåga.Men det är inte bara avbildade objekt som handen skapat. I sin bok ”Tingens poesi. Liv och död i Europeiskt stillebenmåleri 1600-1900” påminner professorn i konstvetenskap Görel Cavalli-Björkman om närheten mellan bild och ord, målning och dikt.Ibland som interfolierad text direkt i målningen, ibland i själva målningens språk, men likväl som ett frändskap, en ständig korsbefruktning: ”Stilleben liknar dikter där målaren med sina omsorgsfulla arrangemang vill spegla många nyanser av verkligheten”[i] skriver Cavalli-Björkman.Men om målningen kan vara poesi, kanske poesin kan vara ett vanitasmåleri?I Judith Kiros diktsamling ”Det röda är det gränslösa” återkommer ruttnande frukter, vissnande blomblad. Kiros skriver:”Insidan av en aprikos mot kindens glatta insida//döden har gjort så mycket ogjort. De döda flödar över bron, och vattnet där under, en ven eller stygisk ström”Stillebenmåleriet var ett geografiskt utspritt fenomen, men om det förknippas med en plats så är det Nederländerna. Särarten i detta måleri präglas av sin täta koppling till tidens nya insikter om naturen, seendet, perspektivlära och mikroskåpets uppkomst. I sitt banbrytande verk ”The Art of Describing. Dutch Art in the Seventeenth Century” kategoriserar  Svetlana Alpers holländsk konst som ett beskrivandets konst; i samklang med tidens vetenskapliga metodik.Kanske kan denna uppradande form av måleri liknas vid texten, vid dokumenterandet?Och ligger inte detta sätt att dokumentera, att taxamera, mäta och inordna, så nära döden. Så oerhört nära, eftersom det i sin motståndshandling bara bekräftar sin vanmakt?Ungefär som den sörjande, som gör allt för att hålla kvar sina minnen, bara för att upptäcka att hur man än stretar emot, börjar den älskade långsamt försvinna, detaljerna rinna genom fingrarna som vatten. Eller spricka upp, som en aprikos feta fruktkött.1600-talets nederländska måleri ligger inte bara tätt inpå döden, utan även ekonomin. Enligt konstprofessorn Norman Bryson är hela stillebengenren i hög grad en fråga om överflöd och ekonomi. Landet hade under denna tid, genom koloniala erövringar och handel snabbt blivit ett av världens rikaste, men saknade till skillnad från exempel Frankrike eller Storbritannien en tydlig inrättning, som ett hov, att spendera detta överflöd på. Hemmet blev därför den naturliga platsen för att förbruka denna rikedom, och nederländska hem beskrivs som extremt opulenta av utländska besökare. Stillebenmåleriet intar här en dubbel ställning; både som ett vittne till överflödet, och som en dömande instans. Bryson skriver att de förändrade ekonomiska villkoren var mer snabbrörliga än moralen: i Vanitas-målningarna fortsätter konstnärerna varna för det jordiska livets fåfänga.Men som Cavalli-Björkman påminner läsaren om finns det risker med att övertolka innebörden eller konstnärens intentioner. Stillebenmåleriet åkallar i stället den som tittar, den tar oss som åskådare i besittning. Att betrakta ett stilleben är att ge upp tid. Och ju mer tid du ger, desto mer ger målningen tillbaka.Sådan försiktighet intresserar inte Norman Bryson. Han framställer det som ett måleri mot naturen, mot årstidens gång; här samsas växter från skilda säsonger, växtklimat och ursprung. Vad det hyllar är det skapade. Vad det är, är ett måleri som lyfter fram arbetet: det mänskliga arbetet.I detta förkapitalistiska måleri skriver Bryson, är ekonomin närvarande på tre plan:Först i de påkostade miljöer och föremål som avbildas. Där blommorna, i stället för blygsamma ängsblomster, är hämtade från omvärlden, där tulpanen och tulpanfebern intar en särställning. Det är inte en sorts blommor i buketterna, det är ett överflöd av olika sorter. Det förklarar varför arterna sällan upprepar sig i en bukett: det skulle helt enkelt inte addera något nytt värde. Det är rikedomen, mängden som är dyrbar.Och i en tid där rikedomen gjort inträde, separeras människan från den mest grundläggande regleringen: hungern, aptiten. I stället är det överflödet som hyllas, opulensen i sig.Men själva hantverket är i sig är ett bevis på pengar. I Vanitas-måleriet blir detta bryderi upphöjt: hur kan man avsäga sig värdsliga ting genom något så världsligt som en målning? En målning, som dessutom är framställd för att hänga i en välbeställd människas hem? Redan när de skapades berättas om de enorma summor dessa stilleben kunde inbringa. Hur kundgruppen utgjordes av furstar, prinsar och andra extremt burgna.Även i Judith Kiros diktsamling går frågan om religion och moral hand i hand med döden och högst profana ekonomiska premisser; så samsas försäkringskassan med gudomliga visioner, en dyr taxifärd till psyket bredvid Comviqs kundtjänst. De himmelska hallucinationerna är aldrig helt frånkopplade världen och materiella villkor: krigen, kapitalismen, döda flyktingar.Hon skriver: ”Aprikoshudens fjun mot tungan får mig att rysa //vad är onödigare än en tröstlös kommunist”.Det utmärkande med det nederländska måleriet är kanske inte döden, den som kan hittas eller anas i allt stillebenmåleri, utan hur arbetet här fungerar som ett slags försök att upphäva det: hur arbetet består långt efter att allt som bidragit till målningen: föremålen som stått modell, tillverkarna av duk och färg, målaren själv, sedan länge förmultnat. Kvar finns istället enorma timmar, pedantiskt arbete, de bevarade spåren av en kultur helt och hållet skapad av den mänskliga handen.Kiros skriver: ”mot naturen - aprikosköttets upplösning - öppnades tyvärr mina ögon”. Inför det nederländska stillebenmåleriet tycks så döden inte upplösas, snarare är det som att man genom arbetet kallar den, ropar på den, bjuder in den. Som om att man trodde att arbetet kunde befria oss.Valerie Kyeyune Backström, kulturskribent och författareLitteraturGörel Cavalli-Björkman: Tingens poesi – liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900. Votum Förlag, 2023.Svetlana Alpers: The Art of Describing – Dutch Art in the Seventeenth Century. Chicago university, 1983. Norman Bryson: Looking at the Overlooked – Four Essays on Still Life Painting. Reaktion Books, 1990. 

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019. ”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.” Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.” Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. ”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.” Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia. ”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.” Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en författare som närmade sig livet genom dess upphörande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta förgänglig jordisk gestalt.När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både sitt eget och andras.Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna självsäkerhet?En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog” från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting i fred”, säger han.Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”. Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet: döden är inte så mycket slut som klimax.Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad som är, det är.”Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken. För honom framstår döden som en intim del av livet på samma självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som invaderar våra liv.Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det främmande.Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930, ”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter döden”.En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”, sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans – och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans liv.I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet. Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det ändå tills mamman är död och begraven.Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering, i versifierad form i dikten ”Sorg”.Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet, utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar Ekelöfs översättning en dikt:Så låt mig leva att jag må dö,förväntansfullt lämnande livets virrvarrför dödens äventyr, förväntansfull,som inför skönheten, vänd emot döden,mot döden av ännu en skönhetfärdig att blomma i döden.

Den finns inte längre självklart i vår vardag och helst låter vi bli att tänka på den. Är det den moderna synen på döden som något slutgiltigt som gjort den så outhärdlig? undrar Helena Granström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För ett par år sedan var jag, under en kort period, övertygad om att jag hade en allvarlig form av cancer. Det skulle så småningom visa sig att allt jag hade var en vårdcentralsläkare som låtit sig ryckas med – han levererade berättelser om en tidigare patient med ”mycket mindre knölar” än mina över telefon just som jag stod i begrepp att hämta min son på dagis. ”Ja, och han dog ju sedan”, konstaterade han krasst.Hur som helst – under de kanske två veckor som hann gå innan en mer professionell vårdinstans kunde avfärda misstankarna, förändrades min blick på världen radikalt. Nuet och allt som fyllde det övergick till att vara ett slags avsked. Jag såg mina barn le mot mig, och allt jag kunde tänka var att jag snart aldrig mer skulle få se dem le igen.I verket Förinta gestaltar den franske författaren Michel Houellebecq ett liknande tillstånd. Hans cancersjuke protagonist Paul tycker sig, ställd inför sin nära förestående död, upptäcka ett ”underligt och kvarvarande slags liv, helt vid sidan av, där helt andra saker stod på spel än för de levande”. Han drabbas av avundsjuka gentemot de människor omkring honom som ”i morgon, i övermorgon, kanske i tiotals år framåt” ska få fortsätta att existera i världen, medan det för honom själv inte finns någonting kvar.Så snart som jag för egen del befunnits kärnfrisk återgick min blick till vad den varit innan. Jag besvarade återigen mina barns leenden som om denna glädje aldrig skulle tas ifrån mig, och som om inget leende någonsin skulle vara deras sista. Jag återgick, kort sagt, till att låtsas att döden inte finns.Att denna illusion i hög grad är ett modernt privilegium – eller, om man så vill, ett modernt problem – framgår med all önskvärd tydlighet vid läsning av antologin Dödens idéhistoria, sammanställd av en trio litteraturvetare och idéhistoriker: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Idag tenderar vi, påpekar bokens redaktörer, att förutsätta att vårt liv ska bli långt och ta sin ände först i ålderdomen. Tidigare kunde döden drabba oväntat och till synes helt urskillningslöst, en granne som var frisk igår kunde imorgon plötsligt vara död.Men å andra sidan är det först i vår sekulärt präglade tid som denna död börjat förstås som ett slut i ordets absoluta bemärkelse. Forna tiders människor har, nästan undantagslöst, gjort sig föreställningar om ett efteråt, som visserligen lika ofta kan ha tett sig hotfullt som ljuvt, men som åtminstone burit på en tröst i denna mest fundamentala mening: Att det fortfarande kommer att finnas ett jag som kan uppleva det ena eller andra. Att förbereda sig för döden blev därmed i många avseenden att förbereda sig för livet efter detta, och hur dessa förberedelser skulle gå till var förstås i högsta grad beroende av vilket dödsrike man tänkte sig. I många tidiga kulturer tycks de ha varit neutrala platser där de döda, oberoende av personliga förtjänster, förde en gemensam skuggtillvaro. Så småningom kom de, inom bland annat judendom, kristendom och grekiskt tänkande, att anta en moraliskt dömande karaktär.Men oavsett vilket tycks detta att förbereda sig inför döden vara något som människor i det förgångna ägnat stor kraft, om inte annat genom att ständigt påminna sig om livets ändlighet – och också ofrivilligt påminnas om den genom att bevittna döden överallt omkring sig. I vår tid är det inte enbart förbättrad sjukvård och minskad barnadödlighet som gjort döden frånvarande utan, som många tänkare observerat, ett aktivt undanhållande av den från det vardagliga livet.De flesta av oss konfronteras idag inte med en död kropp förrän våra egna föräldrar dör, om ens då. Som idéhistorikern Karin Dirke diskuterar i sitt antologibidrag är det till och med möjligt att undvika mötet med den djurliga döden, annat än i dess omskrivna och osörjbara form, som hamburgare eller falukorv. Redan sjukdomen framstår i vår tid av självförbättring och kroppskontroll som en genant svaghet, konstaterar Houellebecq, och döden själv som den yttersta skamligheten. Den rika floran av fiktionaliserad död i tv-serier och dataspel motsäger inte den slutsatsen, utan är tvärtom en direkt konsekvens av den vardagliga dödens tabuisering. Den kan, föreslår redaktörerna för Dödens idéhistoria, förstås freudianskt som ett klassiskt fall av det bortträngdas återkomst, i analogi med de förbjudna sexuella fantasiernas uppdykande i pornografin.Kanske kan man av detta dra slutsatsen att det är först när döden förstås som slutgiltig som den blir verkligt outhärdlig? I den mån tanken på jagets upphörande, eliminationen av själva subjektivitetens möjlighet, alls går att greppa, är den onekligen fasaväckande.Mot bakgrund av den moderna uppfattningen om döden som ett absolut och oförhandlingsbart slut är det inte konstigt om man, som författaren Elias Canetti, deklarerar sin avsky: ”Det modigaste i livet är att hata döden, och föraktliga och desperata är de religioner som grumlar detta hat”.Men hatad eller inte kommer den att komma – och om det att förbereda sig för döden i ljuset av naturvetenskapens sanningar inte längre framstår som en fråga om moralisk vidräkning inför efterlivets dom, är det möjligt att hitta en annan sorts förberedelse, rentav en försoning?Det är, menar idéhistorikern Martin Wiklund i den djupgående läsning av Ingmar Bergmans konstnärskap som utgör en av bokens mest angelägna texter, i så fall en försoning som varken bygger på att nedvärdera den jordiska tillvaron på grundval av dess förgänglighet, eller på förhoppningen om ett liv efter detta som kan kompensera för jordelivets alla brister. Snarare rör det sig om att som i filmen Det sjunde inseglet bokstavligt talat få döden som sin följeslagare, förlika sig med förgängligheten som grundläggande livsvillkor, och försöka skapa mening inom dess ramar. På samma sätt som att av döden beviljas ett uppskov för att uträtta ”ett angeläget ärende”, ”en enda meningsfull handling” har vi alla beviljats detsamma – en tidsfrist mellan ett utsträckt icke-vara och ett annat, under vilken vi har möjlighet att skapa mening: nämligen våra liv. Och denna mening, om vi lyckas nå fram till den, hämtar sin näring inte från föreställningen om något utomvärldsligt eller evigt, utan från det bräckliga nu som hos Bergman i sig utgör ”en stor tillräcklighet”.Som Wiklund formulerar det kan vi i det turligaste fallet, likt Agnes i filmen Viskningar och rop, ställda inför vår död fyllas av den tacksamhet som också genljuder hos Houellebecq: En tacksamhet över den lycka vi ändå givits, också de av oss vars liv likt så många andras kantats av lidande och sorg. För denna lycka är, trots allt, ”mer än ingenting, även om den inte nödvändigtvis varat mer än ett ögonblick”.Helena Granström, författare.Litteratur:Dödens idéhistoria. Redaktörer: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Appell förlag, 2022.Michel Houellebecq, Förinta. Övers: Sara Gordan. Albert Bonniers förlag, 2022.

Ett semesterparadis, och en del av en queer litteraturhistoria. Men författarnas och frigörelsens idylliska Fire Island rymmer också baksidor, reflekterar Kristofer Folkhammar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fire Island är en långsmal sandbank till ö strax utanför New York City. Ön är sagolikt vacker, omgiven av ett glittrande hav, utan bilvägar och bara en kort båttur från den stora staden. Den har sedan 1800-talet tjänat som semesteridyll. Och under lång tid, har den i olika skepnader varit känd som en gayvänlig turistdestination, där otaliga välkända queers tassat längs träspångarna, över vidderna, in i de svalkande skogarna.  Jag har aldrig besökt Fire Island, men jag känner mig ändå väl bekant med ön. Inte bara som plats, men som ett återkommande berättelsemönster i amerikansk populärkultur. En bögisk trop, en gaymannens uppgång och fall-kurva, som börjar med frigörelsen i det soliga och öppna, eskalerar till besatt njutningskult och slutar i tragedi och död.Starkt i min sodomitiska minnesbank lyser inledningen av tevefilmen The Normal Heart, filmatiseringen av författaren och sedermera Act up-aktivisten Larry Kramers pjäs med samma namn. Det är 1981 och en båt lastad med glada, vackra män anländer till Fire Island. Huvudpersonen Ned Weeks knäpper sin tunna sommarskjorta i mötet med de smidiga Adoniskropparna, som trippar runt överallt på ön i färgglada speedos. Först tittar Ned nyfiket. Sedan är det som om de perfekta kropparna tittar tillbaka på honom, på hans håriga och otränade författarlekamen. Och hans sätt att stå vid sidan av festen, där han ler ansträngt åt sina extatiska vänner, och med nästan uppgiven blick sedermera ansluter till en osande orgie, rymmer så mycket av de melankoliska aspekterna av Kramers verk och gärning: Var det inte mer än såhär? Är det detta vi kämpat för? Innebär inte frigörelsen annat än excess? 1981 i New York står Aids-epidemin för dörren. Sex kommer att få dödliga konnotationer. Kramer kommer att radikaliseras. Som aids-aktivist riktas hans vrede både mot den homofobiska, passiva staten som låter människor dö, men också mot en naiv och njutningsfixerad bögkultur.I boken Fire Island – Love, Loss and Liberation in an American Paradise, tar den brittiske litteraturforskaren Jack Parlett sig an ön utifrån idén om ett paradis. Och begreppet paradis använder han kritiskt. Fantasier, skriver Parlett, är obegränsade och tillhör i teorin vem som helst, men detsamma går inte att säga om semesterorter. Med hjälp av författaren Toni Morrison betonar han hur paradiset som plats alltid skapas av dem som inte tillåts komma in i det.Så med lika delar upphetsad fascination, politisk granskning och litterärt nörderi formulerar Parlett i sin bok Fire Islands queera, och framför allt bögiska, litteraturhistoria.Walt Whitman och Oscar Wilde. WH Auden, Tennessee Williams, Carson McCullers och Patricia Highsmith. Edmund White och Andrew Holleran. Alla vistades de vid olika tider på ön. Arbetade. Älskade. Dansade. Söp.Parletts stora idol, poeten Frank O'Hara skrev en otrolig dikt under en vistelse på Fire Island där solen pratar med honom, ett exempel på O'Haras poetiska signum ”personism” – där diktens tilltal är riktad direkt till någon, eller något: ”enklare för mig att tala med dig här / ute. Jag behöver inte leta mig ner / mellan byggnader för att du ska lyssna.”O'Hara dog tragiskt på ön 1966. Han blev påkörd i mörkret av en av öns få bilar, efter att hans sällskaps strandtaxi fått motorstopp.Författaren James Baldwin åkte till Fire Island för att arbeta. Han förhöll sig avvaktande mot den dominerande vita, manliga gaykulturen, som var lika rasistisk och exotiserande som det övriga USA, under åren för medborgarrättsrörelsen. Dessutom tyckte Baldwin överlag illa om bohemeri. Han har skrivit om hur han inte gillade människor vars främsta syfte var njutning. Och han ansåg att det fanns få saker här i världen som var mer förödande än jakten på meningslösa sexuella erövringar.Parletts bok är skriven med lätt men tålmodig hand. Han låter sin ambivalens inför Fire Island få utrymme. I sin beskrivning av kopplingarna mellan plats, sexualitet och konst tecknar han verkligen skönheten och möjligheten till utlevelse som förvärvats i denna friska, soliga avskildhet. Och han lyfter fram de samtida konstprojekt som vill göra platsen mer inkluderande, till en tillgänglig getaway för fler än bemedlade, vita cis-bögar. Men han klarlägger också problemen, områdena där paradiset avgränsas eller solkas. Utöver rasismen och klassaspekten, skriver han om sina egna ätstörningar och alkoholproblem i förhållande till en kroppsfixerad och festorienterad bögkultur. Skam och internaliserad homofobi, som uppkommit utifrån men som känns inuti, är knappast de enda faktorerna som förhindrar ett hälsosamt sexuellt liv, skriver Parlett. Hans bok tycks undra: Hur kommer man in när man kommit ut? Och till vad? Boken är ofrånkomligt lika mycket en litteraturhistoria som en innerlig och infallsrik undersökning av vad ett community skulle kunna vara.Kanske är det för det turkosa vattnet som omger Fire Island, men jag kommer att tänka på prideflaggan, när jag läser Parletts bok. Regnbågsmönster har genom historien använts av olika sociala rörelser. Som symbol för Gay Pride började den användas under sent 1970-tal i San Francisco. Efter västvärldens enorma mainstreamifiering av prideflaggan under 2000-talet, har den uppdaterats i flera omgångar. Exempelvis med bruna och svarta fält för att belysa icke-vita pionjärer inom rörelsen, och ett blå-rosa-vitt mönster för att sätta fokus på transpersoners kamp och historia.Men det är inte första gången flaggan reformeras. Redan ett par år efter premiären i San Francisco reducerades de ursprungliga åtta färgerna till sex stycken. Det illrosa fältet, som sägs ha representerat sex, och det turkosa, tänkt att symbolisera konst, plockades bort av produktionstekniska skäl.Det diskuteras huruvida flaggans designer, konstnären Gilbert Baker, verkligen hade en tanke om att varje färg i prideflaggan skulle symbolisera en särskild kraft eller egenskap, eller om det är en efterhandskonstruktion. Men när jag läser Jack Parletts bok kommer en bild för mig. Den av hur ett lysande turkost fält, flimrande av berättelser och bilder, uppstått ur den spretiga priderörelsen, glidit ut från dess tydligaste symbol för rättighetssträvan, och blivit hängande intill den, en bit utanför atlantkusten.Turkos är en kluven färg, mellan blått och grönt. Lugn och samtidigt lekfull, andlig och ändå intensiv, lika delar kontemplativt vatten som rusigt neonljus.Frank O'Haras dikter gav Parlett tillgång till något som kändes som ett personligt språk för erfarenheten att älska andra män. Dikterna och längtan efter ett queert community lockade honom till Fire Island.Konst kan man ha till mycket. Bland annat kan man i konsten söka ett sammanhang, ett fält som sköljer igenom en, som om vartannat speglar och utmanar, vidgar och stör. Låt oss säga att detta fält är turkost. Låt oss säga att detta fält till sin karaktär är sandaktigt, fullt av undflyende skum, och samtidigt vasst av historiens bråte.  Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Översättningen av Frank O'Haras diktcitat är artikelförfattarens egen.      

Willy Kyrklund lät Mästaren Ma söka frågan på vilken människolivet var ett svar. Michael Azar följer undringens resa genom idéhistorien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.”Så inleder den svenske författaren Willy Kyrklund sin bok Mästaren Ma från 1952.Den märkliga lilla formuleringen har svävat omkring i mina tankar ända sedan jag för första gången läste den för omkring trettio år sedan. Finns det verkligen en fråga på vilken människolivet är ett svar? Hur skulle en sådan fråga i så fall kunna se ut?Och vem skulle ursprungligen haft anledning att ställa den?Det ligger nära till hands att peka mot himlen och tänka: endast en gud kan ställa en så outgrundlig fråga.Å andra sidan tycks själva idén om en frågande gud skava mot bilden av gud som allvetande. Den som redan vet allt har väl ingen anledning att fråga efter något.Ett vackert försök att förstå relationen mellan den frågande guden och den skapade människan finner vi hos den florentinske 1400-talstänkaren Giovanni Pico della Mirandola. Här framträder nämligen människan just som ett svar på en saknad, som ett uttryck för en brist i den Allsmäktiges hjärta. Efter att Gud Fader frambringat alla ting och djur i vår värld insåg han nämligen att någonting väsentligt saknades. Som om det fanns ett inre tomrum i Varat självt. När den Outgrundlige begrundade denna tomhet – och som alla vet betyder ordet begrunda just att ställa sig frågor – kom han strax på svaret: det är människan som fattas!Världsalltet, tänkte gud, behöver ytterligare ett kreatur, en varelse som är utrustad med ett medvetande som kan vittna om allt det jag har skapat. En varelse som tillsammans med mig kan förundras och glädjas över skapelsen. Så kom människan att bli svaret på Guds längtan efter att bli sedd och beundrad. Människan, sålunda, som det förkroppsligade svaret på gudomens oförmåga att stå ut med sin eviga ensamhet.Pico della Mirandola är inte ensam om sina tankar. Andra har följt i hans fotspår och kommit fram till liknande slutsatser. Några av dem har gått så långt att de hävdar att det först är genom människan som Gud kan bli fullt medveten om sig själv. Gud speglar sig, så att säga, i den lilla människovarelsens strävan efter att begripa och sätta ord på den värld som hon slungats ut i. Det började ganska så blygsamt, men sedan tog det fart på allvar. Med stjärnkikare och spektroskopi utforskar hon den oändliga rymden. Med skalpeller och röntgenstrålar blottlägger hon tålmodigt och systematiskt sitt eget väsen.”Gud har väntat i sextusen år på ett vittne”, förklarade den tyske astronomen Johannes Kepler i början av den naturvetenskapliga revolutionen.Utan människan, instämde författaren Denis Diderot drygt hundra år senare, skulle världsalltet vara tomt och stilla. Om människorna ”blev bannlysta från jordens yta skulle naturens föränderliga och sublima skådespel inte vara mer än en scen av ödslighet och tystnad”. Från att ingenting ha varit – ett lätt och naivt byte för naturens nyckfulla makter – har människan kommit att uppfatta sig som ett slags gud på jorden. Som ett språkrör för det Absoluta, som en inkarnation av den eviga Andens självutforskning.Det finns en fantastisk passage i Hegels verk Logiken, där den tyske filosofen plötsligt anar innebörden av sitt eget filosofiska projekt. Om det verkligen är sant att jag, Hegel, i detta mitt verk faktiskt lyckats frilägga världsalltets djupaste hemligheter – ja, då innebär det ju ingenting mindre än att det inte längre finns någon skillnad mellan mitt eget och guds vetande.Detta hegelska motiv varieras gång på gång hos det tidiga 1800-talets tyska idealister och romantiker. Deras egna tankar förstås som det medium genom vilket det gudalika Världsalltet äntligen får syn på sig självt.Vi står här inför en storslagen omkastning av den gamla rollfördelningen mellan gud och människa, mellan skapare och skapad. Är människan verkligen strikt underordnad gud – om det nu är människan som tänker, talar och skriver fram gudens självmedvetande? Om det är människan som räddar guden från dennes dystra isolering och stumhet? Om människan på egen hand, utan guds hjälp, kan se och gripa världen ur evighetens synvinkel?”Gud är död – och det är vi som har dödat honom!” Så förtätar Nietzsche, år 1883, den insikt som ibland beskrivs som den moderna existentialismens födelseögonblick.Att Gud är död skulle kunna uppfattas som en utomordentlig befrielse. Men Nietzsche själv är helt på det klara med att guds frånfälle samtidigt öppnar dörren till den mest genomgripande bävan. I samma ögonblick som vi överger Gud blir vi nämligen själva övergivna. Nu är det vi som måste leva våra dagar i kosmisk ensamhet, utan någon yttre instans att spegla oss i och utan löftet om ett liv bortom döden.I samma stund som vi dräper gud förlorar vi samtidigt den fråga – och den saknad – på vilken vi skulle kunna utgöra ett svar. Människan finns nu bara till – utan att någon någonsin har frågat efter henne.Men kanske är allt detta bara vidlyftiga spekulationer. Ibland misstänker jag faktiskt att Willy Kyrklunds sökande efter den stora frågan bara är en av alla de snaror som han älskar att lägga ut till sina läsare. Kanske vill han bara locka upp oss på den spindelvävsstege vi så gärna reser mot himlen – för att sedan, med stötar och skakningar, tvinga ner oss till den jord vi kommer från.Nej, människa, du är ingen gud. Glöm aldrig att din ande lever i en förgänglig kropp, att din blick är tidens fånge och att din längtan för alltid är märkt av modersbröstet.Jag söker den fråga på vilken människan är ett svar.Kanske vill Willy Kyrklund här bara påminna oss om den mycket jordnära fråga som sfinxen en gång ställde till Kung Oidipus: Vad är det som går på alla fyra på morgonen, på två ben på dagen och på tre ben på kvällen?Michael Azar, professor i idéhistoria

När mänskligheten försöker bevara minnet av sig själv, finns det risk för att väsentligt går förlorat. Boel Gerell funderar över vad som försvinner och vad som blir kvar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Huset jag bor i är över 110 år gammalt och överallt finns spår av vardagar som passerat. Pumpens handtag är slitet av fingrar som greppat och pressat, trappan är nött av generationers steg och i det som vi kallar stallet – men som numera är ett lager för allsköns bråte – finns fortfarande märken från en sedan länge avliden hästs tänder i spiltkanten.Själv har jag och min familj bott här i mer än tretton år och också våra händer, fötter, lekar och rutiner har lämnat märken i miljön omkring oss. Inte minst trädgården har förändrats under åren här och det som tidigare var en minutiöst skött liten täppa påminner nu mest om en glänta i skogen. Det är mitt fel, jag vet. Åren har gått och annat har varit viktigare, texter har skrivits, måltider har lagats, lekar har lekts och plötsligt syns inte kullerstenarna längre av allt ogräs som har tillåtits växa och dö och bli till jord för nya växter att slå rot i.Tills jag en dag tar tag i saken. Trär på mig trädgårdshandskarna och greppar en hacka och ger mig i kast med att blottlägga den gamla stenläggningen igen. Det är ett tungt jobb men lager på lager går det och under arbetets gång inser jag att det är en arkeologisk undersökning jag gör. I översta skiktet återfinns en tesked från en inte alltför avlägsen fikastund. Lite längre ner hittar jag en skärva från ett fat jag tappade för flera år sedan och allra längst ner är en av yngsta tonårsdotterns en gång så älskade leksaksbilar inkilad mellan två kullerstenar.Och jag kommer på mig själv med att ångra arbetet jag gjort. Kanske skulle dessa avlagringar fått vara kvar som minnen av våra liv här, för någon annan att upptäcka och tolka i en existens fjärran från vår. Som en tidskapsel.Att vara människa är att veta att vår tid på jorden är begränsad. Från att vi föds lever vi med vetskapen om att vi ska dö och ett sätt att tackla sorgen och frustrationen är att försöka göra avtryck och skapa något som överlever oss själva. För tanken att precis allt vi förstått och känt ska upphöra och bli till inget är svår att bära. Något måste leva vidare, om inte våra kroppar och våra jag så erfarenheterna vi gjort och kunskapen om vilka vi varit. Men vad är det då vi väljer att spara, om vi får chansen?I boken ”Flaskpost till framtiden” skildrar författaren Johan Joelsson och fotografen Jonatan Jacobson ett antal projekt runt om i världen som har för avsikt att bevara det mest oumbärliga från vår tid till kommande generationer. För den österrikiske keramikern Martin Kunze kom tanken till honom vid drejskivan där han arbetade. Plötsligt insåg han att informationen som han själv lagrade i hårddiskar och molntjänster snart skulle gå förlorad. I källaren hade han redan ett antal disketter som inte längre kunde läsas, eftersom tekniken som tillgängliggjorde dess data var ohjälpligt föråldrad.I jämförelse var vasen han drejade mer bestående och ur insikten föddes idén att skapa ett arkiv med fakta, bilder och berättelser tryckta på plattor av lera. I en gruva i Hallstatt fanns kamrar djupt inne i urberget, som han beräknade kunde stå emot allt från kärnvapenkrig till naturkatastrofer. Och med gruvägarens goda minne tog han sig för att fylla hålrummen med det som skulle komma att bli arkivet Memory of Mankind.I en första fas kontaktade Martin Kunze museer och institutioner i Wien som dokumenterade och tryckte delar av sina samlingar på lerplattorna. Dessutom gavs privatpersoner möjlighet att köpa plattor. På köpet fick de en pollett med en karta där platsen för valvet är markerad. Tanken är att polletterna ska grävas ner runt om i världen och leda framtidens varelser till gruvan. En av dem som nappade på erbjudandet var den amerikanske skådespelaren David Hasselhoff som valde att viga sin plats i evigheten åt en beskrivning av sin enligt egen utsago bländande karriär.Och varför inte?Om vi nu ges chansen att leva för alltid, är det förstås i vår allra bästa och mest välansade version vi vill bevaras. Rätt sällan är det den dunkla novembermorgonens bleka ansikte efter en sömnlös natt som vi laddar upp i molntjänstens fotoarkiv eller lägger ut på sociala medier. Mycket lite överlag av det vardagliga tjafset, kampen och ledan som också är livet dokumenteras och det som består blir i stället de förmodade höjdpunkterna, de breda leendena, de blå himlarna och reminiscensen av det som vi hoppas ska framstå för andra som något slags lycka och framgång. Men som lika lite som de välregisserade tidskapslarna representerar vår tid och våra liv.Med åren glider dagarna samman och när jag ser i gamla fotoalbum minns jag inte längre vilken högtid som firas eller var vi tillbringar semestern. Det är heller inte viktigt och jag finner att det som fotografen en gång fokuserade på; den fina tårtan, den påkostade julgranen eller den vackra utsikten inte alls intresserar mig. Hellre söker jag efter det till synes ovidkommande; mönstret i en bordsduk jag plötsligt minns och som framkallar andra, mindre tillrättalagda minnen. Flyktiga bilder som flimrar till och försvinner, som en doft som förångas och aldrig kan kännas exakt likadant igen.I sin bok ”Tingen” närmar sig fotokonstnären Jenny Lindhe en kartong som stått orörd i hennes hem i tre decennier. Kartongen har följt henne under hennes vuxna liv, hon har sparat den men inte förmått öppna locket. Inte förrän nu, när arbetet med boken tar sin början. I lådan finns några av Jennys storasyster Cecilias saker, som i all hast samlades ihop efter att hon tagit sitt liv på en psykiatrisk klinik för snart trettio år sedan. Cecilia hade varit några år yngre än jag om hon fått leva och när jag betraktar bilderna av hennes ägodelar är det mitt eget knappt tjugoåriga jag jag ser.Inte som jag framstår på de fotografier som finns bevarade, utan som jag såg ut när jag trodde att ingen annan tittade. Innehållet i lådan är inte sållat eller sorterat, lika lite som leksaksbilen, skärvan och skeden är begravda med avsikt i jorden som hopat sig på min kullerstensgård. I tvärsnittet av livet som var blir det just det tillfälliga och futtiga som blir betydelsebärande, allt det där som bara finns och som vi tror saknar värde; en komihåglapp, en skiss till ett brev, en hårsnodd med några blonda strån kvar i knuten. Små saker som ofta slängs redan nästa dag, om det finns en nästa dag.Och jag märker att jag än en gång söker i detaljerna och det som ligger strax utanför bilden efter en förklaring. Men vare sig döden eller livet kan enkelt förklaras eller för den delen sammanfattas och sparas i en kapsel eller på en lertavla. Är för motsägelsefullt och omöjligt att famna ens i nuet och än mindre i evigheten. Kvarstår gör frustrationen över allt som spretar och går förlorat tillsammans med insikten om att det är så det måste vara. Att förlusten är villkoret för att vi alls får finnas till.Boel Gerell, författare och kritiker

Kanske är hjälten den som inte förändras? Och samhället inte anpassat efter en klassisk berättarstruktur? Morris Wikström reflekterar över två konstnärer som gjorde uppror mot genrekraven. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Kristian Lundbergs kriminalroman ”Eldätaren” från 2004 möter läsaren en berättarröst som inte klarar av deckargenrens krav. Berättaren säger: ”Det är en tidig morgon. Det är så alla berättelser skall påbörjas. Du anger tiden, platsen och först senare kommer händelseförloppet att veckla ut sig, som en turistkarta man drar upp ur fickan. Vad säger kartan? Att du är vilse. Att detta inte är dina kvarter.”Nej, deckargenren var nog inte poeten Kristian Lundbergs kvarter. För genom hela boken bråkar han med genrekonventionerna. Istället för mysteriets gradvisa upplösning möts läsaren av en ordmassa om samhällets orättvisor, och det uppstår egentligen aldrig ett spänningsmoment. Någon deckare i traditionell bemärkelse är det alltså inte. Ett misslyckat försök, kanske. Men just därför blir boken en intressant inblick i hur svårt det är att berätta för den som inte accepterar de konventioner som är förknippade med genre och dramaturgi. Då har ändå författaren en lättare uppgift än filmskaparen – vars konstnärliga verk ofta av kommersiella skäl avkrävs en början, en vändpunkt och ett slut. Ja, så vanliga och utbredda är dramaturgins konventioner inom filmen att man som tittare ofta inte reagerar förrän de utmanas.En av dem som i sina filmer gjort just det är den polske regissören Pawel Pawlikowski. I sin Oscarsvinnande film Ida från 2013 berättar han historien om en katolsk ung kvinna som vuxit upp på ett kloster nu, innan hon ska avlägga sitt nunnelöfte, uppmanas att söka upp sin enda levande släkting – ett slags farväl till en värld som Ida egentligen aldrig upplevt. Filmen skildrar hur Ida stiger ut från ett skyddat klosterliv och utsätts för jazzmusik, kommunister, ateister och inte minst för den fysiska kärleken. Men trots dessa upptäckter sker inte det vi förväntar oss: långsamt inser vi att det inte spelar någon roll vad Ida får uppleva – hon kommer inte att ompröva sitt beslut att bli nunna. Ingen upptäckt, inget löfte om framtiden förmår förändra hennes beslut. Mötet med kärleken, som enligt dramaturgins konventioner borde innebära en vändpunkt för protagonistens strävan, leder inte till förändring. Idas bevekelsegrunder är desamma under hela filmen. Vad vill Pawlikowski säga? Det vore lätt att förstå filmen som en skildring av hur den kristna trons eviga anspråk trumfar samtidens förgänglighet. Men faktum är att Pawlikowski redan 1991 använde ett liknande berättande – då i dokumentärfilmen ”Dostoevsky’s travels”.I dokumentärfilmen får vi följa Fjodor Dostojevskijs sentida släkting Dmitrij Dostojevskij som beger till Europa. Dmitrij är till skillnad från sin berömda släkting ingen författare, utan en enkel spårvagnsförare – och hans mål med resan till Europa är enkelt: han vill få tag i en Mercedesbil, ett märke som blivit populärt på Sankt Petersburgs (dåvarande Leningrads) grå paradgator. Dmitrij Dostojevskij är ärligt talat en ganska grå figur han med. Väl i Tyskland inser han snabbt att den summa pengar han fört med sig från Ryssland inte räcker för att köpa en Mercedes. För att tjäna pengar beslutar sig Dmitrij för att föreläsa för tyskarna om sin berömda författarsläkting. Men Dmitrij verkar inte vara så beläst, så för att knåpa ihop sina föreläsningar plagierar han skamlöst tyska läroböcker om Fjodor Dostojevskijs idévärld, samtidigt som han kedjeröker och dricker öl på toaletten. Det är först när Dmitrij deltar i en reklamfilm och får låna en röd sportbil som folk öppnar sina dörrar för honom. Det ena leder till det andra, och när Dmitrij till slut återvänder till Tyskland efter en hejdlös Europaturné lyckas han faktiskt få tag i en Mercedes. När filmen slutar står Dmitrijs tyska bilhandlare och vinkar av honom. ”Jag trodde aldrig han skulle lyckas”, mumlar bilhandlaren för sig själv.Men poängen är att Dmitrij – liksom Ida – inte alls förändras av sina nya erfarenheter. Han är lika färglös när han åker från Tyskland som när han kom. Trots alla sina möten lär han sig ingenting, han utvecklas inte. Han tänkte ju bara på sin Mercedes hela tiden. Men i Pawlikowskis film framstår detta inte alls som en svaghet – utan som en styrka. I sin orubbliga längtan efter en Mercedes är Dmitrij lika helig som Ida i sin religiösa tro. Omvärlden har gjort sitt bästa för att rubba deras drivkrafter, men misslyckats. Vad Pawlikowski gör är att ifrågasätta dramaturgins konventioner. Berättelsens vändpunkt, som borde innebära att huvudpersonen lär sig något, att huvudpersonens motiv förändras – inträffar aldrig. Istället tycks förhållandet vara det rakt motsatta: det är huvudpersonerna som stirrar dramaturgin i ögonen - tvingar dramaturgin att rannsaka sig själv. Tvingar den att ifrågasätta sin uppfattning om att vi människor blir våra bästa jag först när vi förändras. I Pawlikowskis värld är det den som inte viker en tum som avgår med segern.Det finns något väldigt subversivt i det här berättandet, som talar om beslutsamhet och integritet i en kultur och ekonomi som strävar efter att ersätta gamla begär och föremål med nya. Dramaturgins konventioner framstår i Pawlikowskis filmer som en otäck gestalt som ömsom sträcker fram morötter, ömsom låter piskrappen vina – allt för att få oss att hitta nya föremål för vår längtan. Både Ida och Dmitrij Dostojevskij prövas, men vägrar att omvändas.  På det viset lyckas Pawel Pawlikowski gestalta den konflikt som Kristian Lundberg stod inför i sina prosaböcker när han vägrade anpassa sig till genrekonventionerna. hans romaner är ett sökande efter en berättelse som inte ger vika för oväntade slut och omvälvande vändpunkter.Kristian Lundbergs väg är en mycket svår väg att vandra. För problemet för den som förvägrar berättelsen en vändpunkt är att berättelsens början blir så avgörande. Ingenting går ju att förändra efterhand. Det är därför, tänker jag mig, som hans romaner är fyllda med omtagningar. Det han efter när han gör sina omtagningar är inte berättelsens slut, utan dess början. Ett godtagbart första påstående som kan styra den logik som berättelsen sedan måste följa. Och när deckargenren eller romangenrens karta inte stämde med den verklighet Kristian Lundberg ville berätta om – en verklighet där det sociala arvet aldrig gick att trolla bort i vändpunktens befriande rörelse – då blev skrivandet ett försök att rita en ny karta.Frågan är om Kristian Lundberg någonsin blev klar med sitt kartritande. I sin sista bok ”Sånger vid avgrunden” beskriver författaren hur han återfaller i ett drogmissbruk. Han söker fortfarande efter den där början som ska förklara allt som hände sen, men tycks ständigt misslyckas. Ändå, eller kanske just därför, är det i ”Sånger vid avgrunden” som Kristian Lundberg blir som tydligast i sin kritik mot ett konventionellt berättande. Han skriver i en passage som jag tror är avgörande, men lätt att missa i textens rasande rörelse: ”Du upptäcker inte förrän det är för sent att du igen har förlorat. Du förstod inte ens att det hade utkämpats en strid. Det är ett sätt att närma sig berättelsen”.Morris Wikström, kulturjournalist och doktorand i rysk litteratur

Genom att vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten kan essän omskapa människan i grunden. Det menade författaren Robert Musil. Emi-Simone Zawall reflekterar över hans essäism. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 17/2 2020.Föreställ dig den där lätta extasen man kan uppleva när man drabbas av en stor tanke. Det har plötsligt gått upp för en, man har äntligen förstått, man har nått till en punkt där man inte var förut, allt stämmer; den yttre världen verkar plötsligt, och för ett ögonblick, komma den inre till mötes.Föreställ dig sedan att någon skulle ta fram en kamera, en sorts röntgenkamera. Inte en sådan som tränger genom kött och ben, utan en som fångar det inre livets rörelse precis i det ögonblick när tanken får allt att klarna. Kameran skulle ta ett snapshot av det inre livets form i detta ögonblick. Det skulle vara som att fånga ansiktets särskilda och mycket tillfälliga uttryck när det når en erotisk höjdpunkt.En sådan kamera som kan ta en sådan bild finns förstås inte. Men det finns något annat och det är litteraturen. Eller närmare bestämt: essän. Det menade i alla fall den österrikiske författaren Robert Musil.Musil föddes 1880 i Klagenfurt i det habsburgska Österrike och växte upp i en tid när det folkrika imperiet var som störst. Han gick i kadettskola i Mährisch-Weisskirchen (Hranice) som barn, studerade till ingenjör i Brünn (Brno), och läste filosofi och experimentell psykologi i Berlin, men övergav till slut både ingenjörsyrket och den akademiska banan för att ägna sig åt sitt litterära skapande.Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Musil med sina intressen och erfarenheter av både vetenskap och litteratur omfattade två väsenskilda sätt att förhålla sig till verkligheten. Själv delade han gärna upp det så. Han kunde till exempel hävda att det finns två kunskapsformer. Dels den säkra, objektiva kunskap – ”ratioid” – man bara kan tillägna sig genom vetenskapliga studier. Och dels den subjektiva, individuella kunskap – ”non-ratioid” – man får genom att leva.På samma sätt finns det två erfarenhetsformer, trodde han, eller egentligen: två olika sätt att förhålla sig till en och samma sak. Dels de objektiva, vardagliga erfarenheterna av alla de matematiska och logiska fakta som världen utgörs av som i sin tur ligger till grund för vetenskapen. Och dels det han kallade för ”det andra tillståndet” – det subjektiva förhållande till världen som utmärks av intensiva, oftast oregelbundna erfarenheter – som till exempel en förälskelse eller det förtätade ögonblicket innan man ger sig in i en boxningsring. Det är de innerliga erfarenheterna som i sin tur ligger till grund för litteraturen, konsten och livet.Utmaningen som den moderna människan stod inför, enligt Musil, var att överbrygga klyftan mellan objektiv och subjektiv kunskap, vardagliga och innerliga erfarenheter. Själv var han, som så många i hans generation, präglad av de traditionella ideologiernas kollaps i början av 1900-talet och skiftet till ett modernt samhälle. Vem hade kunnat tro att det tusenåriga habsburgska imperiet bara ett år efter första världskrigets slut skulle vara upplöst och förvandlat till nationalstater? Kriget hade inte bara slagit sönder människors liv utan också omintetgjort grundmurade ordningarMusil hoppades att de gamla systemens fall skulle låta en ny människotyp träda fram som inte mekaniskt sökte sin tillflykt till gamla, fixerade livsformer eller irrationella, känslostyrda rörelser. En människas liv, menade han, är ju i grunden oförutsägbart. Det kan inte rymmas i en och samma form, varken moralisk eller vetenskaplig, och detta faktum måste få utrymme i människors tankar och känslor. Människan, och i synnerhet människan i ett modernt samhälle, behöver få kunna skapa mening av sina erfarenheter och låta livet vara liv, inte misslyckade ideal.I princip kretsade Musil i hela sitt författarskap kring denna övertygelse om att det måste finnas ett nytt sätt att tänka och känna som kan omfatta både oordning och ordning, konst och vetenskap, kreativitet och logik, det personliga och det opersonliga. Och det är här essän kommer in i bilden.Genom att befinna sig på gränsen mellan vetenskap och konst utgör nämligen essän denna mellanzon mellan det objektiva och det subjektiva där en människa ges möjlighet att ordna sitt liv med både ”precision och själ”, som Musil uttryckte det. Essän, menade han, lånar ju sin form och sin metod från vetenskapen och sitt innehåll från konsten och livet. Istället för att som romanförfattaren, uppfinna romanfigurer, tar essäförfattaren – liksom naturvetaren – sin utgångspunkt i fakta och skapar utifrån dessa fakta tankar och idéer som följer på varandra utifrån en logik som har sin rot i författaren själv. Skillnaden mellan naturvetarens fakta och essäförfattarens tankar ligger alltså i att dessa tankar varken är lagbundna eller generellt observerbara. Essän lägger aldrig fram någon sanning, bara sannolikheter. Men dessa sannolikheter närmar sig å andra sidan sanningen mer än sanningen själv skulle kunna göra. Därigenom blir essän, med Musils ord, ”den mest exakta och precisa form som kan brukas på ett område där man inte kan arbeta exakt och precist”.Musils ideal var att leva ett liv på jakt efter sanningar som kunde ge nya djärva riktningar åt känslan. Genom att inte bygga på några särskilda argument eller doktriner, utan vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten, skulle essän – eller ”essäismen” som Musil kallade det – helt enkelt omskapa det mänskliga i grunden och bestämma kursen för nya möjliga sätt att vara människa på: intellektuellt, etiskt, erotiskt.Och ärligt talat, kanske är det just därför det är så svårt att utvinna ett innehåll, en kunskap, eller en lära ur Musils ofta vindlande verk. Eller som han själv beskriver ett sådant försök i sin väldiga, och oavslutade essäroman ”Mannen utan egenskaper” (1930, 1933, 1942):”Det blir ungefär så mycket kvar av alltsammans som av en manets ömtåliga, färgskimrande liv sedan man har lyft upp den ur vattnet och lagt den på sanden. Den lära som har framgått ur gripenheten sönderfaller inför de oberördas förnuft till stoft, motsägelser och meningslöst svammel.”Glöm alltså det där med att en essä skulle vara ett slags ”försök”. Å, nej. En essä, det är en livshållning. Eller kanske snarare: ett snapshot av en livshållning – ett ögonblick när människan får en glimt av sin egen inre rymd och den yttre världen på samma gång; ett besjälat ögonblick som liknar en extas, eller närmare bestämt en exakt extas, eftersom den aldrig förlorar kontakten med det logiska och precisa.Ingenting kan på det sättet vara ett bättre motgift mot en värld präglad av dogmer, informationsöverflöd och irrationalitet än just essän. Och få formulerar denna insikt mer slagkraftigt än Robert Musil. Som i essän ” Hjälplösa Europa”, skriven fyra år efter första världskrigets slut: ”Vi har inte för mycket förstånd och för lite själ, utan för lite förstånd i själsliga frågor.”Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Jag ville jag vore grisen hos Montaigne. Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om mannen som gav essägenren dess namn: Michel de Montaigne. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades först år 2010.Att jag kom att läsa Montaigne beror på en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten.Alla behöver Montaigne – det var bara det att för mig var det femtio år för sent.Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag – i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor.Att jag inte fick essäerna när jag bäst behövde dem beror på att där jag kommer ifrån var Montaigne och hans essäer ett okänt begrepp.Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland.Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin – för sonens räkning – extremt ambitiöse far.Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans privilegierade självkritik, jag tänker – från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter.När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig.– Här niger vi.Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg.– Jag neg, sa jag.Och han lappade till mig igen.Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det.För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var.Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var.Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti.Varken eller och både och.En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet.Så var det och så är det.Montaigneskt.Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är.Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam.Skammen är min arvedel.Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald.Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne.”Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig…” skriver Montaigne.”Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri.”Visst, monsieur Montaigne, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden – anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det.Omontaigneskt.”Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris? ” skriver Montaigne.”När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen.”Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris.Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den.Mitt Montaignematerial – essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike.Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det.Totalt omontaigneskt.”Det är mig själv jag målar.”Kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år.Sedan jag öppnade en hemsida har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext:”Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg.Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa ”vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.””Världen är en evig gungbräda” skriver Montaigne. ”Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning…”Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk.Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna.Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet – ”den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd”, om njutningen med att klia sig – ”Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti.” Om den njutning man får av andras gillande: ”Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare… än den njutning man får av andras gillande.”Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande – jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund.Jag måste börja från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så.En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan – obegripligen - har skrivit de första två.Hej Bodil!Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman.Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet.Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig...Ta ut ett fett förskott, lycka till!Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne.Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till.Man kan inte lära gamla hundar sitta.Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar.Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne.”I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten...””Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt.””Jag har försonat mig med detta liv med sten”, skriver Montaigne ”i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp.”Bodil Malmsten, författare (1944–2016)Litteratur:Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002På svenska:Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1  (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 7150 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera.Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist – det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare – men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket.Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: ”Try again. Fail again. Fail better.” Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning – inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp.Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: ”att slå dank med virtuositet”. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina ”Försök”. Sina ”Essais”.I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han ”Om sysslolöshet”: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål – tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen ”stanna upp och vila i sig själv” – men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: ”att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och/…/framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.”Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande – och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok ”Den motvilliga resenären”, som i original just har den mycket montaigneska titeln ”On Trying to Keep Still”, ”Om att försöka hålla sig i stillhet”. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså.Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen – det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt.  Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten”.En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon – som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf – har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i ”Rätten till lättja” måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är ”konstens och de ädla dygdernas moder”. Essäister i alla länder: försök!Dan Jönsson, essäistLitteraturEmma Eldelin: Att slå dank med virtuositet – reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i mörkret. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varifrån kommer egentligen den här villfarelsen att människan bara skulle ha ett hjärta? Hon har ett andra hjärta, och det är nyfikenheten. Ändå är det fullt möjligt att leva utan detta andra hjärta, och ibland slutar det nästan att slå. I själva verket är nyfikenheten alltid utsatt och hotad, både hos den enskilde och i samhället. Den är de tvärsäkra ideologiernas och kompletta systemens fiende nummer ett – därför är det inte konstigt att det ständigt har funnits krafter som räds den. Att vara öppen för de oväntade böckerna och läsningarna kan i det perspektivet te sig som en liten motståndshandling.I Lissabon gick jag en gång förbi en kvinna som satt och läste vid ett kafébord. Eftersom jag alltid försöker urskilja vad främmande människor läser saktade jag in stegen och sneglade ner på boksidorna. Där syntes varken titeln eller författarens namn, bara dikten – på engelska – som läsaren just då hade nått fram till: ”Landing in darkness.” Jag hann inte uppfatta mer än så, men lade titeln om att landa i mörker på minnet och sökte sedan efter den på internet för att hitta poetens namn – utan att få några träffar. Allt tydde på att dikten som jag oväntat hade fått en glimt av skulle förbli okänd för mig. Därför började jag fantisera om dess fortsättning, om ett diktjag som anlände med flyg till en okänd stad efter att skymningen redan fallit, affärerna stängt och trafiken glesnat på gatorna. Bara för att i nästa stund fråga mig vilken sorts symboliskt mörker som dikttiteln kanske snarare syftade på.Den oväntade litteraturen är ingen genre, och saknar klassifikationssystem. Ändå har jag svårt att vara utan den. Jag talar om böckerna man hittar långt ute i världen – i parker och väntsalar, tågkupéer och tunnelbanevagnar. Ibland dyker de upp på pensionat och hotell, på hyllorna där gäster kan lämna sina böcker innan de checkar ut. Vid ett ridspår kantat av körsbärsträd utanför den skånska byn Torna Hällestad står ett bokskåp som heter ”Spårets lilla bibliotek”, där förbipasserande vandrare kan ställa böcker eller köpa en för en spottstyver – mitt ute i naturen. Nyligen hittade jag där den franske författaren André Malrauxs roman Valnötsträden i Altenburg. När jag öppnade den slungades jag utan någon som helst förvarning rakt in i långskeppet i Chartres katedral, där sårade krigsfångar låg och samtalade med varandra på det halmtäckta golvet medan tyska stridsvagnar dundrade förbi utanför.En eftermiddag råkade jag få syn på en tunn bok med alggrönt omslag i en bokhandel i Köpenhamn. Det visade sig vara en dagbok skriven av en tysk författare som jag aldrig hade hört talas om. Hanns Cibulka – på sin tid en uppburen författare i DDR men aldrig översatt till svenska – tillbringade tre månader på sommaren och hösten 1971 i ett trähus inte långt från klinten på den smala ön Hiddensee i Östersjön. När jag läser Cibulkas dagbok, så full av oöverlagda infall och stillsamma iakttagelser, påminns jag om att en viss sorts litterära dagböcker lämpar sig ovanligt väl för att fånga det oväntade i tillvaron. Vilket inte utesluter att de kan vara skrivna med stor omsorg och precision. I dagboken kan det till synes ovidkommande ta plats, och blicken får dröja vid sådant man annars förbiser eller hastar förbi. Dagboken kräver egentligen ingen annan intrig än livets egen, och ingen annan dramatik än författarens och världens ömsesidiga överraskningar.Den 31 juli seglar Cibulka ut med en liten båt tillsammans med sin bekant ”doktorn”, de kastar ankare i en lugn bukt, plockar fram fiskespöna – och de okända fiskarnas färger och former glittrar så oväntat och levande i samma ögonblick som de bryter igenom vattenytan. Under en promenad några dagar senare får författaren syn på en häst utan sadel ute på en äng. Plötsligt kastar den bak huvudet och galopperar ut över det öppna landskapet, grästuvorna flyger genom luften och landskapet fylls av liv. ”Hästen kände ännu inte till några kommandon, den följde solen, lyssnade till vad vinden viskade i dess öra … ännu var den fri, utan tömmar och betsel. Det fria livet hade gjort den nyfiken”, skriver Cibulka. Och det är som om han beskrev inte bara det vilsinta djuret – utan också sin egen dagbok från Hiddensee.I den litterära dagboken, skriver Cibulka, ”upplevs och genomtänks livet i många lager. Varje dag är en ny dörr, man håller uppsikt över sina medmänniskor, och är på jakt efter sitt eget jag”. Cibulka är förstås samtidigt högst medveten om att han knyter an till en tradition. En av de litterära dagböcker som stod vidöppen för dagarnas och nätternas överraskningar var Albert Camus Anteckningar, som nedtecknades i nio häften men publicerades först efter hans död. En septemberdag 1937 skriver Camus att han i slutändan alltid tröttnar på människor, känner sig färdiga med dem. Men ögonblicket då ”sprickan uppstår” brukar inträffa först när han upptäcker deras brist på nyfikenhet på saker och ting. Något liknande skulle man kunna säga om litteratur och läsningar. De böcker som sluter sig och tror sig ha genomskådat allt redan från början, lämnar inga djupare avtryck i mig. Men det finns böcker som på något vis både utstrålar och alstrar nyfikenhet, vilket gör att man aldrig riktigt blir klar med dem. Camus dagböcker hör själva till denna andra kategori.Camus visste alltså att människan kan ha två hjärtan och genom att ibland avvika från litteraturens snitslade banor, axlar man och tar ansvar för nyfikenhetens tradition. Endast så kan man nå fram till vissa oväntade valnötsträd och förbisedda öar. Från Hiddensee har jag vid det här laget många minnen, fast jag aldrig har varit där. Jag har sett havtornsbuskarna stilla lysa vid havet i september. Jag har sett in i en kalvs vattenblå ögon. Och jag har besökt kyrkogårdar ”där hela släkter möts under jorden”.På ett ställe i sin dagbok skriver Cibulka att dikterna som förbereder oss på det okända talar till läsaren genom tid och rum – och träffar oss där vi är som mest sårbara. Det får mig att tänka på dikten ”Landing in darkness”, vars titel jag en gång skymtade vid ett kafébord i Lissabon. Jag stötte aldrig på den igen och har slutat leta efter boken den trycktes i, och efter poeten som skrev den. Jag förstår nu att det bara finns ett sätt att hitta dikten. Befriad från tömmar och betsel måste jag skriva den själv.Henrik Nilsson, författare, essäist och översättareLitteraturHanns Cibulka: Sanddornzeit –Tagebuchblätter von Hiddensee. Mitteldeutscher Verlag, 1971. I dansk översättning som Havtorntid – Dagbogsblade fra Hiddensee. A mock book, 2023.Albert Camus "Carnets" utgavs 1962, 1964 och 1989 och 2020 utkom en komplett svensk utgåva, "Anteckningar", på Bokförlaget Faethon i översättning av Anna Säflund-Orstadius, Jan Stolpe och Anders Bodegård.

Jane Austens romaner rymmer långt mer än baler och lantlig idyll. Inte minst den sista, oavslutade romanen "Sanditon" speglar kolonialism, slavarbete och kapitalism, konstaterar Anna Lundvik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter en tids sjukdom känner sig författaren Jane Austen bättre. Så pass bra att hon den 27 januari 1817 inleder en ny roman. Med vass penna arbetar hon på det som ska bli "Sanditon", en satir över ängsliga hypokondriker och ett England i oåterkallelig förvandling.I ett brev några år tidigare hade hon förklarat att det man behöver för en bra roman är tre eller fyra familjer på landet. Många förknippar också hennes verk med en pittoresk, lantlig överklassidyll med baler, vackra klänningar och nybadade friare.Vilket också är vad som gjort hennes fiktion till en så lyckad filmisk tillflyktsort. Mer som konsumenter än läsare kan vi idag försvinna in i ett ändlöst strömmande förflutet. Vi får just det vi vill ha: sagor som är frånkopplade världens oro, eller fyllda av feministisk och antirasistisk kraft.Men i själva verket tar sig den oroliga omvärlden, politiken och de ekonomiska realiteterna in även i den avlägsna landsbygd Austen porträtterar. För hon lever under en tid av krig och oroligheter. Två år tidigare, den 18 juni 1815, hade britterna triumferat i slaget vid Waterloo. Efter år av strider om maktbalansen i Europa var Napoleon äntligen besegrad och världens nionde största ö tog stolt på sig rollen som en ledande världsmakt.Många hade trott att freden med Frankrike skulle ge ökat välstånd, men istället väntade en ekonomisk depression. Skördarna slog fel och när den internationella handeln tog fart igen föll priset på grödor. Många bönder hade tagit lån för att investera i ny teknik, nu gick de i konkurs. Bankerna de hade lånat av följde strax deras exempel. Och året därpå blev ännu värre: ett vulkanutbrott i Indonesien gjorde att himlen förmörkades och sommaren uteblev. Människor dog i svält. De fattiga gjorde uppror.England befann sig i en identitetskris. Man var på väg från en lantbruksekonomi till en spekulations- och serviceekonomi. Samtidigt kom en stor del av landets inkomster från kolonierna, och de omänskliga förhållandena där väckte missnöje. Slavhandeln hade förbjudits 1807, men slavarbete pågick fortfarande. Allt detta avspeglas i "Sanditon". Och den begynnande kapitalismen framställs som både komisk och oroande. När berättelsen börjar har den optimistiska Mr Parker hyrt ut sitt vackert belägna lantgods som ägts i generationer. Med sin familj har han flyttat till kusten och hoppas kunna förvandla ett gammalt fiskeläge till en fashionabel kurort. Men det är ont om gäster.Det första som händer är att Mr och Mrs Parker letar efter en läkare att anställa, när deras vagn välter och Mr Parker stukar foten. Till deras undsättning kommer då den bakåtsträvande lantbrukaren Mr Heywood, som vänligt tar emot paret i sitt hem. Stukningen visar sig kunna lösas med hemgjort förband och vila.De två männens sinnelag framträder här som symboler för det gamla och det nya. Vid den stukade Mr Parkers sida verkar Mr Heywood rådig, och han varnar illavarslande för att det inte finns tillräckligt med förmögna gäster för nya kurorter. Men Mr Parker är lika ihärdigt, nästan rörande, förhoppningsfull i sin entreprenörsanda. För att locka turister vill han bygga ett trendigt halvmåneformat byggnadskomplex och ge det namnet Waterloo Crescent. För honom är fältslaget ett fenomen han kan sälja. Ja, Mr Parker är beredd att kapitalisera på precis allt: historien; naturen; havet; den friska havsluften; inte minst människors förhoppningar om att allt det här ska göra dem friska från sina mer eller mindre påhittade åkommor. Och Mr Parkers stilige bror, om han bara behagade komma dit, skulle kunna locka till sig familjer med ”söta döttrar” som är på jakt efter friare.Mr Parker och hans kompanjon Lady Denham väntar också på resenärer från ett annat håll: Västindien. För Mr Parker och Lady Denham, en kassastadd men snål änka som investerat i kurorten, är ”Västindien” en symbol för en enorm förmögenhet, som bara underförstått har tjänats ihop genom att exploatera slavarbetare. Lady Denham befarar att västindierna kommer att driva upp priserna. Men Mr Parker invänder: om det skulle hända kommer det vara de som tjänar på det.Jane Austen berör imperialismen i flera romaner, där en stor kärlek kan vara hjälte i Napoleonkrigen eller ett lantgods vara beroende av inkomster från plantager. Det är som en antydan om att alla, genom ekonomins kretslopp, är beroende av kolonierna, oavsett om man har en direkt koppling till dem eller inte.Så dyker resenären från andra sidan Atlanten upp och visar sig vara bara en ensam flicka, en sjuttonårig arvtagerska med klen hälsa vid namn Miss Lambe. Austen låter läsaren förstå att hon stammar från både kolonisatörer och slavar. Denna dubbelhet är viktig. Miss Lambe är på samma gång engelsk och främmande. Hon påminner om samhällets allra mest utsatta, samtidigt som hon befinner sig i det ekonomiska toppskiktet.Miss Lambe ger kropp åt både det gamla och det nya England, precis som flera av de andra personerna. För de kan inte placeras in i avgränsade kategorier. Bonden Mr Heywood åker exempelvis till London för att hämta ut vinsten på sina investeringar, medan entreprenören Mr Parker härstammar från ett lantgods. Och Lady Denham, vars bakgrund är ytterst komplex, intar en maktposition som kvinnor sällan hade. Nu ser hon Miss Lambe som ett lätt byte för den fattige unge man som ärvt hennes makes titel.Vad ville Jane Austen säga med detta? Var hon på väg mot en djupare kritik av slaveriet? Strax efter att Miss Lambe dykt upp i "Sanditon" och innan hon hunnit yttra ett ord tar romanfragmentet slut. Halvvägs in i kapitel tolv, den 18 mars 1817, var hon tvungen att avbryta arbetet. Hon dog den 18 juli, 41 år gammal. Många har ändå läst den kvarlämnade romaninledningen som ett förespråkande för den gamla tidens sätt. Mr Heywood framstår ju som en idealfigur vid sidan om den överilade Mr Parker. Men frågan är om det stämmer. Bönderna hade trots allt en avgörande roll i den ekonomiska krisen. Och Austen tycks ju noga med att inte skapa motsatser, utan tvärtom framhäva ambivalensen i romangestalternas positioner. I hennes föregående roman "Övertalning" blir hjältinnan dessutom lycklig just genom att ta avstånd från det förflutna.Jane Austen befinner sig på en ö, placerar handlingen vid dess rand, och vänder blicken utåt. Nationen, det vet hon, är inte isolerad. Och oavsett hur man tror eller önskar att romanen skulle ha slutat, tycks Miss Lambe vara Austens bevis på att idén om ett gammalt enkelt England inte längre är möjlig. Det brittiska imperiets brott är oåterkalleligt. Ett nytt England söker sin form – då som nu.Anna Lundvik, litteraturkritiker och redaktör för Lyrikvännen LitteraturJane Austen. Lady Susan, The Watsons and Sanditon. Oxford World's Classics. 2021.Emma J. Clery. ”Conversation on Political Economy in Sanditon”. Persuasions Vol. 38 No. 2. 2018. James M. Morris. ”Austen's Cosmopolitanism: Women and the World in Austen's Fiction” Women's Writing 27. 2020 p. 234-252. Nancy Marck Cantwell. ”Fleecing Miss Lambe: Exploitation, Tourism and the New National Narrative in Sanditon” Persuasions Vol 41 No 2. 2021. Sarah Salih. ”The Silence of Miss Lambe: Sanditon and Contextual Fictions of ”Race” in the Abolition Era” Eighteenth Century Fiction Vol 18 No 3. 2006. pp 329-353. 

Hur ser vår tids fascistiska konst ut? Mårten Arndtzén söker efter svar på det, men hittar snarare exempel på motsatsen, i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att fascismen är här igen. På otvetydig frammarsch. Men hur ser den ut? På 1920- och 30-talen var den omöjlig att missa: välstrukna uniformer, blänkande stövlar, nattliga fackeltåg. Manifestationer där allt var skinande rent och individen utplånades i massan. På 90-talet likaså: Rakade skallar och bomberjackor.Men i vår tid? Vilket plagg kom mobben som stormade Kapitolium 2021 att förknippas med? Mjukisbyxan. De enda som bär uniform idag är sådana som själva kallar sig nazister. Medan de som pekas ut som fascister och smygnazister av sina politiska motståndare, och som har betydligt större framgång i vallokalerna än de uniformerade, tvärtom tycks måna sig om att smälta in i mängden. Vara vanliga.Och hur ser 2000-talets fascistiska konst ut? Arno Brekers och Gabriele D'Annunzios arvtagare? När litteraturvetaren Stefan Jonsson ställer sig den här frågan i essäboken Den otyglade skönheten blir svaret ganska allmänt. När han beskriver hur "dagens fascistiska konst" representerar ett försvar av "den etniska, nationella eller rasmässiga identiteten" som "påstås vara under belägring" går min första, konkreta association till samisk konstaktivism. Och det var kanske inte meningen.Jonssons enda konkreta exempel är skapat av en man som dog för över 80 år sen: den norske skulptören Gustav Vigeland och hans storslagna parkanläggning i Oslo. Med sina över två hundra skulpturer i brons, granit och järn – föreställande människor, djur och sagoväsen – hör den till Norges allra mest populära besöksmål, med omkring en och en halv miljon besökare om året.Många av skulpturerna i parken är från 1920- och 30-talen, och speglar sin tids vitalistiska strömning: det spänstiga och sunda kroppsideal som odlades på många håll, också i brun- och svartskjortornas led. Någon större etnisk mångfald är det väl inte heller, bland statyerna.Men Vigelandsparken är ändå ett dåligt exempel på totalitär estetik. Jag ska förklara varför, men behöver först ta en liten omväg, via totalitarismens motpol – den "otyglade skönhet" som Stefan Jonsson framhåller som ett slags vaccin mot fascism. Konsten blir det, menar han, både genom att vara en mötesplats – och på så vis förverkliga demokratin – och genom att påminna om demokratins egen värdegrund: det jämlika människovärdet.Här finns gott om exempel – från antika tragedier till samtida, social aktionskonst. Eller "aggressiv humanism" som den tyska gruppen Centrum för Politisk Skönhet kallar sin verksamhet. ZPS, som de förkortas, ägnar sig bland annat åt spektakulära aktioner i flyktingvänlig riktning, som när de stal minnestavlorna över Berlinmurens offer och flyttade dem till Medelhavets norra kust. Där vill de skapa en landförbindelse till den södra sidan, så att afrikanska flyktingar kan ta sig torrskodda till Europa.Den politiska skönheten visar hur vacker världen kunde vara: Om vi bara levde som vi lär. Själv föredrar jag de något mindre entydiga projekten, där de vackra tankarna blandas ut med lite smuts.Som 2018, när ZPS lade ut en databas med hundratusentals bilder från en högerextrem demonstration i Östtyska Chemnitz, och uppmanade allmänheten att leta efter kollegor och andra bekanta bland bilderna för att sedan rapportera fynden till sina arbetsgivare, eller hänga ut dem på annat sätt. Här hittade konstnärsgruppen alltså ett effektivt sätt att komma till rätta med den nutida fascismens oklara estetik, dess frustrerande förmåga att smälta in i mängden.Men även om demonstrationen i Chemnitz utmynnade i upplopp och ett mord, så kan vi nog utgå från att de allra flesta som fastnat i databasen bara utövade sina demokratiska rättigheter. Medan konstnärernas bruk av övervakning och angiveri som metod väcker klara associationer till det odemokratiska system som styrde den här delen av Tyskland fram till murens fall.Just den tvetydigheten höjer den här aktionen över det plakatpolitiska, och öppnar för en djupare reflektion över vår tid och vad som står på spel i den. Lite tillspetsat kunde man säga att inslaget av totalitarism gör konsten, här.Låt oss nu återvända till den där skulpturparken i Oslo, igen. Vad föreställer Vigelands statyer? Ouppnåeliga ideal som "anger hur man som människa bör handla", anser Stefan Jonsson. Och visst, många av skulpturerna visar glada, ömsinta och lekande människor. Men här finns inslag av otäckt våld också: barnmisshandel och vad som skulle kunna vara början till våldtäkt. En av parkens skulpturgrupper föreställer en man från Vigelands hemby som trakasseras av två pojkar. Han hette Elias och led av det vi i dag skulle kalla intellektuell funktionsnedsättning. Men ingenting tyder på att skulpturen skulle uttrycka ett förakt för svaghet eller uppmana till mobbing - tvärtom har Vigeland berättat hur han själv brukade ta mannen i försvar mot hans plågoandar, när han kunde.För mig är det uppenbart att Gustav Vigeland ville skildra livet i förhöjd och symbolisk form, visserligen, men som han uppfattade att det i grunden är. Inte som det borde vara.Ska vi tro den tjeckiske författaren Milan Kundera så hör livet som det borde vara inte ens till konstens område – utan till kitschens. Den senare definierar han, i romanen Varats olidliga lätthet, som ett estetiskt ideal där "skiten förnekas och där alla uppför sig som om den inte existerade". Det var det som gällde i kommunismens Tjeckoslovakien.Och inte bara där, utan överallt där gemenskap och endräkt ska råda oinskränkt. "Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas", konstaterar Kundera. Det förklarar kanske varför Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels dömde ut Vigelandparkens skulpturer som "okonst", och ville låta smälta ned dem som innehöll metall. Han föredrog lustigt nog Munch.2002 placerades parkens sista skulptur ut. Den föreställer en ung flicka som försöker skyla sig från ovälkomna blickar. Vigeland färdigställde den 1942, och modell stod den österrikiska judinnan Ruth Maier som senare samma år deporterades och mördades i Auschwitz, 22 år gammal. Hennes kvarlevor kan, teoretiskt sett, ha förekommit i en av ZPS mest kontroversiella aktioner. 2019 presenterade gruppen mänskliga kvarlevor från omärkta massgravar, bland annat i närheten av Auschwitz Birkenau, framför riksdagshuset i Berlin. Sucht Nach Uns – sök efter oss - kallade gruppen sin installation, avsedd som en protest mot etablerade partiers planer på samarbeten med högerpopulistiska AfD.Men för Ruth Maiers del var den medverkan, i så fall, helt ofrivillig.Mårten Arndtzén, medarbetare på kulturredaktionen

Att få sina drömmar krossade är en sak, men hur är det att inte ens ha några drömmar som kan smulas sönder? Isabella Nilsson försöker sätta ord på en livskänsla. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min brevvän skriver fantastiska dikter men ber mig att inte berätta om dem för någon. ”Jag vill inte att folk ska tro att jag har författardrömmar”, förklarar han generat. Jag förstår tankegången – pressen som uppstår när man låter omgivningen veta att utgången av det ena eller andra inte är en likgiltig. Men av just den anledningen har jag alltid funnit det utmärkt behagligt när människor tillskrivit mig författardrömmar. På så vis har jag ju fått ha mina egentliga drömmar ifred; med författardrömmen som täckmantel har de gått under radarn. Fast nu ljuger jag. Det som gått under radarn är, sanningen att säga, inga hemliga drömmar utan det faktum att jag inga har. Och heller inte har haft, på en herrans massa år.”Vad brukar folk i min ålder drömma om då?” frågar jag min psykolog. ”Det är förstås väldigt olika, Isabella, men ganska vanlig är nog längtan efter att träffa en partner och bilda familj, eller att göra karriär inom ett yrkesområde som intresserar en.”Hellre dör jag. Svarar jag inte. Fastän det i mångt och mycket är vad jag tänker. Att döden är det närmsta en dröm om livet jag kommer. Men det är ingen våt dröm, jag är inte som Stagnelius, herregud, jag åtrår inte förruttnelsen. Jag tänker inte: Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!Förkväv i ditt famntag min smärta.I maskar lös tanken och känslorna opp,I aska mitt brinnande hjärta. Nej, inget sånt. Jag bara saknar en stor dröm om livet helt enkelt. Länge försökte jag kompensera för detta genom att odla många små. Drömmen om att lösa ett helt nummer av Mästarkryss utan att googla ett enda europeiskt vattendrag exempelvis. Drömmen om att hitta den perfekta huvudkudden. Drömmen om att ligga med en representant från varje stjärntecken – eller okej, det var kanske inte så mycket en dröm som en fix idé. Men hur som haver, den här typen av små projekt har hållit mig hyggligt i rörelse de senaste åren. Om man går fort och skrattar mycket syns det inte att man är död. Som de gamla grekerna brukade säga. I min dagbok formulerade jag det såhär: Rörligheten som den sista återstående livsmöjligheten, frikopplad från avstamp och slutdestination, rörelsen som självändamål. Exempelvis: Nietzsches intellektuella obundna rörlighet – tänkandets glädje snarare än det tänktas glädje. Exempelvis: den bundna versens obundna rörlighet – formglädjen bortom innebörden. Exempelvis: promenerandets obundna rörlighet – flanörens frimodiga på måfå. Man skriver så mycket skitnödigt i sina dagböcker. Men den trippla förekomsten av ordet ”obundna” är kanske lite intressant? Att drömma är ju faktiskt i någon mån att binda upp sig, försvära sig till en viss ambition och riktning. Kanske är det alltså ett abnormt behov av autonomi och oavhängighet som gör att drömmarna undflyr mig? En av de oräkneliga saker som gör mig oanställningsbar på arbetsmarknaden är att de tre ord som bäst beskriver min karaktär är: trolös, halvhjärtad, spretig. Något sådant som en yrkesdröm skulle jag aldrig nånsin lyckas förbli lojal med, än mindre min drömarbetsgivare.Haha, nej, jag vet vad ni tänker nu. Då är det drömmen om självständighet som är Isabellas stora dröm i livet! Men nej, jag bara föredrar den framför ännu sämre alternativ. Självständighet är en finare omskrivning för helt vanlig skriande ensamhet, men skriande ensamhet är verkligen inte värre än skriande gemenskap. Är min inte så ringa erfarenhet.Jag har försökt att drömma negativa drömmar, om undvikande och avståndstagande. Men det känns som fusk, eller åtminstone lite blodfattigt, att drömma om vad man inte drömmer om. Och som Fernando Pessoa skriver i Orons bok: ”Somliga har en stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den. Andra har ingen stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den heller.”I väntrummet hos min psykolog bläddrar jag i ett livsstilsmagasin och memorerar följande recept: 1) Ansa och halvera jordgubbarna och blanda med socker och hälften av punchen. 2) Vispa grädden med resten av punchen. Krossa drömmarna. 3) Lägg jordgubbarna i botten av en skål och toppa med grädden och drömmarna.En kulinarisk utvikning som ser ut som ett sidospår käpprätt ner i meningslöshetens dike. Som min redaktör brukar kvida. Men vänta ett slag innan ni stänger av radion. Ge mig två minuter till. För det var ärligt talat något viktigt som jag ville förmedla med det här receptet. Låt vara att många författare formulerat det bättre, och tusentals gånger förut, det tål ändå att inpräntas: till och med krossade drömmar som dränkts i sprit är oändligt mycket mer stimulerande för livsaptiten än inga drömmar alls!Utan drömmar, ja och punch, stannar tillvaron av. Det går verkligen inte lika bra med selleri. Även människans mest sköra, omöjliga och fåfängliga drömmar skänker mål och mening åt hennes tillvaro. Om jag hade varit en essäist med författardrömmar skulle de ha skänkt nerv och nödvändighet åt den här essän. De skulle ha fungerat som en samlande kraft eller åtminstone en svamlande kraft. Energi! Liv! Längtan! Passion!Men min tillvaro och mitt skrivande präglas av känslan att livet spätts ut till något tunt och blaskigt, en kopp med kallt tevatten slängd över en torr stubbåker.Häromnatten drömde jag att jag var vilse på en enorm underjordisk loppmarknad. I ett skjul salufördes värdepapper men jag bad att få köpa den lilla hunden som satt bunden vid kassan. Den hade mörkbrun päls och safirblå ögon med en oljig grå dimma över sig: den var blind! När jag lagt alla mina pengar på disken fick jag hunden i famnen och den buffade oroligt men tillgivet på mig med sin svarta, fuktiga lilla nos. Jag lyfte på ett av de långa öronen och viskade att den aldrig skulle behöva vara rädd och borttappad mer. Vilket såklart var ett tragikomiskt löfte från någon så riktningslös som mig. Uttrycket ”en blind leder en blind” drabbar mig nu för första gången med full kraft.Nu är det snart Ekonyheter eller så. Ni har just hört en essä om en drömlös tillvaro på tomgång. Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till den uppbyggliga och försonande slutknorren? Jag tänker att vi avrundar med lite musik istället. Sätt på något poppigt av samma stoff som drömmar vävs av.Isabella Nilsson, författare och översättare 

Filosofen, Nobelpristagaren och aktivisten Bertrand Russell beskrev nationalismen som det största hotet när OBS träffade honom 1967. Bertrand Russell betraktas allmänt som en av 1900-talets största tänkare. Under sitt drygt 97 år lång liv gjorde han avgörande insatser inom matematisk logik, var en ledande figur inom utvecklingen av den analytiska filosofin och en inflytelserik aktivist för fred och mot kärnvapen.Bland hans cirka 75 böcker finner man också titlar om moral, politik, religion med mera.1950 tilldelades han Nobelpriset i litteratur "som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.OBS träffade honom i hans hem i Wales 1967, knappt tre år före hans död, när han just skulle utkomma med sina memoarer.

Den 31 juli 1966 tog författaren Lars Görling sitt liv, 34 år gammal. Dagen efter läste en 31-årig P O Enquist en minnestext över sin kollega i OBS.

"En ny framtidsteater är min dröm" säger den tysk-svenska judiska diktaren i en kort intervju efter att hennes Nobelpris tillkännagivits. Nelly Sachs berättar att hon skriver på en tragisk balett.

Richard Nixon är för många synonym med Watergate-skandalen. Men enligt Mattias Hagberg la Nixon grunden för en framgångsrik politik präglad av splittring. En politik som nu spridit sig över världen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-05-02.Kort efter Richard Nixons död och begravning 1994 beskrev veckotidningen LA Weekly en rad märkliga fenomen. En säkerhetsvakt på Nixon Library and Museum, där den före detta presidenten just blivit begravd, berättade att han en natt sett ett märkligt grönt och fluorescerande ljus ovanför Nixons gravsten. En annan natt hade han sett en man kliva in i Nixons arbetsrum fast dörren var låst. Och vid ytterligare andra tillfällen hade han hört märkliga ljud från museets utställning om Watergateskandalen, bara för att nästa dag upptäcka att utställningens apparater inte funkade som de skulle.I artikeln berättade även flera besökare att de sett en mystisk gestalt och känt en märklig kall vind när de vandrat genom museet.LA Weekly gav inte mycket för historierna. Rapporteringen kring Nixons spöke var mest kuriosa. Samtidigt går det inte att komma ifrån att bilden av Nixon som en gengångare är talande. Frågan är om han inte hemsöker vår värld mer än vi faktiskt tror. Frågan är om han inte är ett politiskt spöke – närmast osynlig, men betydelsefull.Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit själva sinnebilden för den moderna politikens sämsta sidorNär Nixon lämnade Vita huset med svansen mellan benen i augusti 1974 var det många amerikaner som drog en suck av lättnad. Äntligen skulle landet kunna återgå till ett normalt tillstånd efter månader av märkliga turer kring inbrottet i demokraternas kampanjhögkvarter i Watergate i juni 1972.Nixon var på många sätt en politisk bondfångare, en demokratisk charlatan, en bedragare. Watergateskandalen var bara ett av många demokratiska övertramp. Faktum är att få amerikanska politiker har bettet sig så vårdslöst med sitt ämbete som just Nixon.Skandalerna har också präglat Nixons eftermäle. Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit själva sinnebilden för den moderna politikens sämsta sidor, även för oss som inte var tillräckligt gamla eller ens födda vid den här tiden.Men Nixon var också något annat. Något djupare. Något som först blivit tydligt under de senaste decennierna.”Jag är övertygad om att andra halvan av nittonhundratalet kommer att bli känt som Nixons. Han är den mest betydelsefulla offentliga personen i vår tid”, slog den republikanske senatorn Robert Dole fast i sitt tal vid Nixons begravning. Han var en stor beundrare av Nixon och ville självklart understryka hans betydelse. Men samma tankegång återfinns i flera av de senaste årens mest intressanta böcker om Nixon, skrivna av journalister och forskare långt från den amerikanska högern. Mest läsvärda är historikern David Greenbergs välskrivna ”Nixon’s shadow” (2003), journalisten Rick Perlsteins monumentala ”Nixonland” (2008), kulturteoretikern Carl Freedmans nätta men högintressanta ”The Age of Nixon” (2012) och författaren John Farrells ”Nixon – The Life” (2017).Vad var det då Nixon gjorde? Varför kan det vara värdefullt att tala om Nixons skugga, om Nixons tidsålder eller om USA som ett Nixonland?För att förstå måste man söka sig tillbaka till tiden innan Nixon vann presidentvalet 1968.Han var högerns reaktion personifierad. [...] Under slutet av sjuttiotalet började de ekonomiska skillnaderna åter att växa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.Sextiotalet var en mörk period för den amerikanska högern och för stora delar av den ekonomiska eliten: det republikanska partiet var splittrat, vänstervågen sköljde över universiteten, de svarta var i uppror, kvinnor och homosexuella kämpade framgångsrikt för sin frigörelse, samtidigt som demokraterna genomförde den ena välfärdsreformen efter den andra.Bakom sextiotalets uppror och politiska reformer låg stora och djupa förändringar av det amerikanska samhället. Den institutionella rasismen låg på slaktbänken, fackföreningsrörelsen hade expanderat kraftigt sedan trettiotalet och den ekonomiska jämlikheten var större än någonsin som en följd av statligt ingripande i ekonomin.Ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman brukar tala om ”den stora komprimeringen” för att beskriva utvecklingen i USA decennierna efter depressionen. Vad det handlade om var en kraftfull utjämning av de ekonomiska skillnaderna i landet.Vanliga löntagare och deras politiska representanter utmanade med andra ord den ekonomiska eliten och deras makt över det amerikanska samhället. Under några år framstod det faktiskt som om USA höll på att utvecklas till en modern välfärdsstat efter nordeuropeiskt snitt.Men sen kom Nixon. Han var högerns reaktion personifierad. På några få år vred han utvecklingen i en helt annan riktning. Den stora komprimeringen blev en parentes. Under slutet av sjuttiotalet började de ekonomiska skillnaderna åter att växa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.Nixon intalade mängder med amerikaner att USA var medelklassens förlovade land, ett småborgerligt paradis av skötsamma och strävsamma individer...Trots sin brist på utstrålning lyckades Nixon upprätta starka känslomässiga band till stora delar av den amerikanska väljarkåren. Framför allt lyckades han spalta upp det politiska landskapet efter nya stridslinjer. Han fick medelamerikanen att känna sig mer hotad av ”dom där nere” än av ”dom där uppe”.Det oroliga sextiotalet var självfallet ovanligt god jordmån för detta förvandlingsnummer. Allt verkade stå på spel: familjen, sexualiteten, religionen, patriarkatet, moralen – you name it.Nixon spelade effektivt på många amerikaners oro för denna utveckling och på deras föreställningar om sig själva. Enligt Nixon var USA ett land av fria och hårt arbetande kärnfamiljer som nu pressades av feminister och allmän oordning, av arbetsmoralens förfall och av de svartas förmenta lättja.Hans fixering vid lag och ordning, hans förakt för avvikelser, hans dåligt kamouflerade rasism och hans allmänt rigida livshållning – allt blev effektiv rekvisita i en nygammal berättelse om Amerika.Nixon intalade mängder med amerikaner att USA var medelklassens förlovade land, ett småborgerligt paradis av skötsamma och strävsamma individer, en närmast oändlig villaidyll som hotades av brottslingar, narkomaner och annat ”slödder”. Men också av den nya kultureliten – det vill säga studenterna, journalisterna och kulturarbetarna – som enligt Nixon ingått en ohelig allians med samhällets alla orosmakare.Mot kultureliten och den farliga underklassen ställde han den ”tysta majoriteten”, det vill säga det riktiga folket som knöt näven i fickan och drömde sig tillbaka till det trygga och fina femtiotalet.Känns det igen?Inte så konstigt.Nixon var en av den första, ja, kanske till och med den första moderna politiker som på allvar lyckades flytta fokus från frågor om ekonomi och rättvisa till frågor om värderingar, och han var först med att göra lag och ordning till den dominerande frågan i politiken. Under hans tid påbörjades en förflyttning av politikens kärnkonflikt som vi fortfarande lever med. Nixon var en pionjär. Han såg och utnyttjade spänningen mellan det liberala och det auktoritära långt före någon annan politiker, samtidigt som han strök den klassiska konflikten mellan arbete och kapital ur ekvationen. Han talade aldrig om den ekonomiska eliten, om de superrika. Nej, den ekonomiska makten lämnade han i fred. Hoten kom alltid nedifrån.Den förskjutning av politikens centrum som Nixon påbörjade har efter hand spritt sig över hela västvärlden. Moral- och värderingsfrågor samt lag och ordning har blivit favoritområden för västerländska politiker som inte vill störa den ekonomiska ordningen.Man kan, utan att överdriva, påstå att vi alla idag lever med Nixons spöke.Mattias Hagberg, författare

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-04-06.Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta.Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press.Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i “Swedish women’s writing on export”, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak.De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat.Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen.I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ­ett litterärt stjärnskott – det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet.Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi ”Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen”, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna.I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, ”Katrina”. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt.När ”Katrina” publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: ”Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig”, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur.Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, ”Den långa våren”, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att ”Katrina” inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar.En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel.Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak.Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur.Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands – litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet.Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: ”här är en torparkvinna som inte böjer sig”. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller.Ann Lingebrandt, litteraturkritikerLitteraturYvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019

Fysikern som gör allt för att hålla fast vid världens begriplighet. Diktaren som ser verkligheten som en mänsklig företeelse. Helena Granström skildrar det laddade mötet mellan Einstein och Tagore. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 31 oktober 2017.De två männen går varandra till mötes. Besökarens skägg är yvigt och vitt, vita mustascher, vitt utvuxet hår. Han är iklädd en lång kappa i dämpade färger; han bruna skinn är fårat, han går med lugna, värdiga steg.Mannen som tar emot honom är yngre, men också hans hår är vitt. Han är iklädd en lätt skrynklad kritstrecksrandig kostym, en knapp knäppt på kavajen; en slips omsluter den stärkta skjortkragen. Ljus i hyn, mörk mustasch, antydan till en grop i hakan; det bleka håret står som en sky kring hans hjässa.Han hälsar sin gäst: ”Välkommen, Rabindranath”. Besökaren svarar: ”Albert – tack!”Det är den 14 juli 1930. De två som nu fattar varandras hand är båda Nobelpristagare, från skilda traditioner men med ett gemensamt intresse för tillvarons inre. Rabindranath Tagore, författare och poet; Albert Einstein, fysiker. "Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser."De befinner sig i Einsteins hus i Kaputh, högt beläget strax utanför Berlin. Det samtal som skall följa kommer att nedtecknas av ett par närvarande åhörare.Du, säger Tagore till sin värd, har varit upptagen. Du har med matematikens hjälp försökt förstå två uråldriga storheter: Tiden och rummet. Tagores eget sökande efter sanningen om universum har tagit sig andra uttryck; litterära, religiösa. För honom är denna sanning innesluten i det mänskliga.Existerar sanningen då inte oberoende av människan, frågar Einstein. Och inte skönheten?Nej, svarar Tagore.När vårt universum är i harmoni med mänsklighetens eviga väsen, känner vi det som sanning, upplever det som skönhet, säger han. Religionen utgör länken mellan de allmänmänskliga sanningarna och den enskildes strävanden och behov. Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser.Utan en mänsklig betraktare är det vackra konstverket inte längre vackert – om detta kan de två samtalande enas. Men sanningen!Att Einstein är beredd att överge det enas absoluta status, men inte det andras, är anmärkningsvärt: För honom, liksom för många fysiker och matematiker, fungerade skönheten som en vägvisare mot sanningen. När han vid ett besök i Princeton år 1921 konfronterades med observationer som påstods vederlägga hans speciella relativitetsteori svarade han bara med fullständig tillförsikt: ”Gud är subtil, men han är inte illasinnad.” En gud som skulle tillåta en så vacker teori att existera, men sedan inte låta den gälla för verkligheten, skulle vara en illasinnad gud – medveten om sin teoris elegans var Einstein tryggt förvissad om dess giltighet.Icke desto mindre: Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Att förneka existensen av en sanning oberoende av människan, är att förneka existensen av en verklighet oberoende av människan, menar Einstein.Men, invänder Tagore, också den logiskt tvingande sanningen är i grunden mänsklig – logik är den mänskliga tankens ordning. Sanningen är en illusion – men inte hos individen, utan hos mänskligheten. Vi kallar någonting för sant när det finns en korrespondens mellan inre föreställning och yttre förhållanden – men det som egentligen korresponderar är inre förställning och den mänskliga sinnesupplevelse som vi aldrig kan ta oss utanför.Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Föreställ dig ett bord i ett hus. Finns bordet fortfarande där när huset är tomt?Ja, menar Tagore, men fortfarande i en i grunden människospecifik bemärkelse, som en möjlig mänsklig sinneserfarenhet.Bordet finns där, säger Einstein, oberoende av oss, men vi kan inte förklara vad det innebär. Vi kan inte bevisa att det finns en sanning oberoende av människan – men det är en övertygelse som ingen kan sakna. Denna verklighet är helt oundgänglig för oss, även om vi inte kan förklara vad den är.Den som talar är en man som i ett annat sammanhang – i samtal med vännen   Abraham Pais – retoriskt men med uppenbar emfas har undrat: Är månen där när ingen betraktar den?Frågan föranleddes av de resultat från den för tiden fortfarande nya kvantmekaniken, för vars utveckling Einstein själv spelade en avgörande roll, som antydde att det vi genom mätning kan observera hos tingen omkring oss – egenskaper som läge, rörelsemängd eller en partikels spinn – inte är egenskaper i klassisk bemärkelse, utan realiseras först i och med att de uppmäts.Fem år efter sitt möte med Tagore formulerade Einstein tillsammans med sina kollegor Podolsky och Rosen den så kallade EPR-paradoxen, just i syfte att slå fast att tingens egenskaper är bestämda oavsett om de observeras eller ej, och att den kvantmekaniska beskrivningen således är ofullständig.Resultatet av EPR:s arbete skulle istället bli motsatsen: Med hjälp av deras tankeexperiment skulle John S Bell knappt trettio år senare visa att frågan om huruvida observationen i någon mening skapar den verklighet som observeras faktiskt är möjlig att avgöra i laboratoriet.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts.Ytterligare knappt tjugo år därefter utfördes också detta test, och utfallet var tydligt: Verkligheten är inte bestämd innan någon form av yttre påverkan tvingar den att bestämma sig. Om vi förstår begreppet betraktande i vid mening, är månen faktiskt inte där när ingen betraktar den.Så, när Einstein i sitt hus, i samtal med den bengaliske författaren med det vita skägget och det orubbliga ansiktet, hävdar att ingen kan sakna tilltro till att verkligheten existerar oberoende av att någon observerar den är det helt enkelt inte sant: Aldrig har så många tvivlat på detta faktum som just vid denna tid.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Tagore tilldelades litteraturpriset år 1913, som första utomeuropé; bland annat för sina ”dikters djup och höga syftning”. Einstein som med sin speciella och allmänna relativitetsteori på djupet förändrade vår bild av tillvaron, mottog 1921 års fysikpris i första hand för upptäckten av den fotoelektriska effekten – inte för sina arbeten inom relativitetsteori, som då fortfarande ansågs kontroversiella.En tid senare träffas de igen hemma hos en gemensam bekant, Dr Mendel.Idag, säger Tagore, diskuterade jag och Dr Mendel de nya matematiska upptäckter som gör gällande att den subatomära världen styrs av slumpen; att tillvaron inte är helt förutbestämd.Einstein svarar honom: De fakta som får vetenskapen att dra sådana slutsatser innebär på intet sätt ett avsked till kausaliteten. Orsak och verkan består.Jag tänker mig att Einstein här fäster sin blick vid Tagore, naglar fast den: efter deras möte skall Tagore beskriva hans ”brinnande ögon”. Einsteins egen relativitetsteori hade inneburit ett avsked till entydiga svar på frågorna var, när och hur; kvantmekaniken ett avsked till den klassiska mekanikens förutsägbarhet och rumsliga begränsningar. Kvantteorin rörde sig enbart med sannolikheter, och medgav mystiska kopplingar över godtyckligt långa avstånd, något som djupt bekymrade Einstein. När han klamrar sig fast vid orsak och verkan, gör han det som en skeppsbruten vid drivved; kausaliteten utgör en spillra av hopp om den fullständiga teori om världen som han in i döden försökte finna. Övertygelsen om världens begriplighet lämnade honom aldrig.Tron på en yttre verklighet oberoende av det subjekt som uppfattar den är, har han betonat, basen för all naturvetenskap.Men detta är just vad det är: En tro.Som Einstein konstaterar är han i denna mening djupt troende. När Tagore nöjer sig med att slå fast att det finns en mänsklig upplevelse av verkligheten, insisterar Einstein själv på att denna verklighet existerar oberoende och absolut.Han vänder sig till Tagore, ett leende spelar som en solkatt över hans ansikte, det yviga vita håret tycks lyfta ännu ett stycke: ”Då är ju jag”, utbrister han, ”mer religiös än du!”Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Jorge Luis Borges (18991986) berättar under sitt Sverigebesök bland annat om sitt intresse för Snorre Sturlasson. Författaren Sun Axelsson, en av Jorge Luis Borges översättare, intervjuar den berömde argentinske författaren. Ur OBS arkiv 1964-11-02.

Lyssna på det allra första avsnittet av OBS! från 1963. Den 1 april 1963 sändes det första avsnittet av OBS i Sveriges radio. I tidningen Röster i radio–tv kunde man läsa ”Man kan kanske säga att det här programmet får formen av en radions kultursida ungefär som tidningarna har en särskild sån här avdelning – fast utan alla jämförelser i övrigt. Så nu får också kulturen sin chans i radions 1 april-uppryckning”. Redan från början slogs också fast att politik, samhälle och vetenskap ingick i bevakningsområdet.OBS var ungefär en kvart långt och kallades länge även för ”kulturkvarten”. I dag finns P1 kultur som pågår en hel timme, men precis som det avslutas programmet 1963 med en längre och djupare reflektion, motsvarande dagens OBS.Lars Hansegård är programledare i programmet som har fyra inslag:"Trång, torr och ointressant". Karl-Olof Nordelius intervjuar Klaus Rifbjerg vid besök i Stockholm om Ingmar Bergmans film "Nattvardsgästerna"."Inte alltid lätt att se vad målningarna föreställer". Bo Lindwall intervjuar Torsten Renqvist om utställningen på Konstakademien.Anmälan av nya numret av tidskriften Tiden."Biskopen som vill modernisera Gud". Gunnar Fredriksson om den engelske biskopen Robinsons bok "Honest to God".

En av 1900-talets mest kända fotografer, Henri Cartier-Bresson, verkade alltid vara på rätt plats i rätt sekund. Mikael Timm dyker ner i en efterlämnad bildskatt på Centre Pompidou i Paris, 2014. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 12/4 2013.Seklets fotograf. Det är nästan ett osannolikt smeknamn, men sedan Henri Cartier-Bresson avled 2004 har ikonstatusen snarast ökat. Det är nästan så att man kan bli misstänksam. Bara här i radion har det gjorts åtskilliga program om denna fotograf efter hans död.Ordet Reporter betyder bära tillbaka. Cartier-Bresson visade USA för fransmännen, Sovjetunionen för amerikanska tidningsläsare, Indien och revolutionen i Kina för världen. Rimligen borde Cartier-Bressons bilder nu vara nästintill bortglömda, men tvärtom ordnas hela tiden nya utställningar, nya böcker ges ut och gamla dåliga kopior säljs dyrt. Vem har förresten en nyhetsbild över soffan? Nej, det som lockar måste vara något annat än gamla fakta. Dags att problematisera århundradets fotograf.Det avgörande ögonblicket, är ett uttryck som tillskrivs Cartier-Bresson om. Fast det var faktiskt inte hans eget uttryck utan en förläggares. Själv talar han om bilder som uppväcker något. Vilket inte hindrat generationer av fotografer att försöka leva upp till Cartier-Bressons perfekta fras och perfekta bilder. Men här talar han om den visuella njutningen, om Tjechov, om bilden är sann eller inte är oviktigt. Han talar som en konstnär, inte som en reporter.Myten om Cartier-Bresson och de andra på bildbyrån Magnum som han var med om att starta 1947 berättar om ett gäng fotograferande Tintin-kusiner på ständiga äventyr. Sedan dess har härskaror med fotografer sökt sig till slagfält, fattigdom, lidande, revolutioner. För dem alla är förebilden HCB. Ingen reste så mycket, stannade borta så länge – ibland i åratal – kom hem så obekymrad. Och med så bra bilder.Antingen har man det eller så har man det inte. Sade Cartier-Bresson om förmågan att ta en bra bild. Fast så enkelt är det ju inte. Här talade han om visuell njutning – inte precis vad fotoreportrar brukar hänvisa till. Senare i livet sade han att teckning som han också ägnade sig åt var eftertanke, medan fotografi var ögonblicklig. Han beskar bilderna i kameran, när de togs, inte i mörkrummet. Bilden skulle vara perfekt från början. Sensualism kombinerades med stränghet.Erkännandet av en ordning, en struktur som finns där framför Dig, talade Cartier-Bresson om. Alltså en nästan akademisk hållning som han tillämpade sekundsnabbt. Det finns ett snapshot av Cartier-Bresson när han står på podiet och ska ta en bild av Martin Luther King som ska hålla sitt berömda tal ”I have a dream”. Cartier-Bresson ser skeptiskt ut. Ler inte, granskar Dr King som om han vore ett föremål.När han granskade yngre kollegers bilder på Magnum snurrade han kontaktkopiorna i handen och såg bilden ur vinklar fotografen aldrig varit medveten om. Och han talade om bildens formspråk, inte om dess innehåll. Han började som målare, slutade som tecknare. Däremellan var han fotograf. Livet är nu och för alltid.  Var kom den känslan ur?Henri Cartier-Bresson, föddes 1908, in i en välbärgad släkt. Fadern som var symaskinsfabrikant ville förstås att sonen skulle ta över företaget, men Henri revolterade – ganska lustfyllt tycks det - genom att läsa modern poesi och ägna sig åt teckning. Han praktiserade aldrig hos någon porträttfotograf som så många av hans kollegor gjorde utan gick i flera år på André Lhotes berömda kubistiska målarkurser. Och samtidigt studerade han för en mycket mer konventionell målare, Jacques Emile Blanche känd för sitt fantastiska ungdomsporträtt av Proust.  Vilken fotojournalist har idag en liknande utbildning?Några av HCB:s mest älskade bilder har en lite knasig humor. Två gubbar som tittar genom ett hål i ett skynke på ett bygge. En man på en spårvagn i Zürich som har ett gravkors med sig. Jo, visst. Det är ju klassisk surrealism, men så vardaglig att den inte förknippats med surrealismen utan setts som fotoreportage. Det overkliga draget finns också i de berömda bilderna från Mexiko med en prostituerad som tittar ur genom en dörr. Det är både social verklighet och en symbolbild.När nu fotohistorikerna gått igenom HCB:s samlade verk så är en av nyupptäckterna hur nära surrealismen han stod. Ja, HCB var som tonåring, alltså redan innan målarkurserna, med på surrealisternas berömda möten. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Cartier-Bresson berättar hur Robert Capa, den berömde krigsfotografen, rådde honom att ligga lågt med sin anknytning till surrealismen. Han skulle ta sina bilder som han ville men kalla det fotojournalism.1931 lämnar han surrealisternas Paris och reser till Elfenbenskusten, en ung man på jakt efter äventyr. Där händer någonting. Han blir på allvar fotograf och kommer tillbaka till Europa med malaria men också med en yrkesinriktning.Redan 1933, när han är 29 år kommer de första utställningarna. Det naturliga vore att nu satsa på en karriär som konstnärlig fotograf som t ex Man Ray. Men trots att utställningarna blir fler så ger sig HCB, som han kallades, ut på resor. I New York träffar han den berömde fotografen Paul Strand som lär honom filma. Och tillbaka i Frankrike blir han regiassistent till dåtidens viktigaste franske regissör Jean Renoir. Och gör några småroller i filmerna, leker verklighet.Allt går så lätt, så lätt.Han beundrade Renoir men ville inte berätta om honom. Hos bägge finns en blandning av sinnlighet och klarsyn, nästan cynism. Med åren blev han alltmer fascinerad av porträttuppdrag: en del bilder är verkligen geniala trots att de inte bygger på djup kontakt. Skulptören Giacometti som springer i regnet med en tidning över huvudet. Ezra Pound, vilande i sitt privata nirvana. Henry Miller på stranden i Kalifornien en mörk kväll. Och så bilden av Sartre som liksom stiger ur dimman med sträng klarhet. Den bilden tog han fort, men han stod en och en halv timme framför Ezra Pound utan att tala med honom.I alla porträtten finns Cartier-Bressons kärna: enkelhet, koncentration. När han på 50-talet åkte med Jean Paul Sartre till Moskva och denne högstämt hyllade friheten i Sovjetunionen fotograferade Cartier-Bresson en mans sätt att titta på en kvinna på gatan, några fabriksarbetskor som dansar i overaller, en pojke som håller sin far i handen framför en jättestaty av Lenin med lång skugga.Den indiske filmregissören Satyajit Ray sade att Cartier-Bressons främsta egenskap var att han såg det som förenade människor.  Där har vi konsten igen. För nyhetsfotografiet visar det särskiljande, konsten visar det vi kan identifiera oss med. Vad skulle han ha sagt om internets syndaflod av bilder.När majrevolten utbröt i Paris gick så klart Cartier-Bresson ut med sin kamera. En filmfotograf riktade sitt objektiv mot Cartier Bresson som ju var mer känd än dem han fotograferade. Cartier-Bresson som då är drygt 60 ser ut som Tatis filmfigur Monsieur Hulot i ljus rock, smal och gänglig. Och Cartier-Bresson dansar fram med sin lilla kamera, alltid med ett enda objektiv: 50mm. Fram och tillbaka, ut på gatan, bakom folk, tittar över en axel, snor runt tar ett par lätta steg åt ett annat håll. En vadarfågel i rörelse, på väg att stjäla en bild ur ögonblicket. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Bilden 1937 av några picknickfirare vid en flodstrand. Man nästan hör pastisen slås upp i glasen, vågornas skvalp, fågelsången, klirret av bestick. Det är en bild som sammanfattar hela det franska 30-talet. Cartier-Bresson arrangerade den inte, men han var intresserad av dåtidens politik då alltså semestern var den stora reformen.Allt i bilden sammanfaller, den är så perfekt ut i minsta detalj att den inte går att glömma. Det är en liten essä om ett decennium i enda bild av ett vardagligt ögonblick, kondenserad tid. På sätt och vis kommer han aldrig fram till reportaget. Konsten tar över. Han fotograferar själva vardagen för alla sorters människor precis som impressionisterna målade vardagen i fest och arbete. Andlöst ömt fotograferar han en kvinnas ben på en soffa, ett likbål i Indien.En gång sades det att fotot befriade målarna från att vara detaljerade. När kameran registrerade allt kunde målarna strunta i detaljerna, lämna avbildningen och istället gestalta det de såg. Men sedda i efterhand står det klart att Henri Cartier-Bresson gestaltade snarare än återgav. Hans tusentals bilder är en enda lång hyllning till de oändliga variationerna av människligt liv.Ingenting är förutsägbart, flyttar man på sig bara en liten smula blir det en ny bild, ett nytt liv.Det gäller både fotograf och åskådare./Mikaels Timm SR Kultur  The subtitle of the Pompidou Centre's retrospective of the 20th century's best-known photographer could be: Almost Everything You Know About Henri Cartier-Bresson is Wrong. Or, at least, Long Overdue a Rethink..    Henri Cartier-Bresson.    Pompidou Centre, Paris.    Starts 12 February 2014.    Until 9 June 2014.    Venue websiteIts curator, Clement Cheroux, has risen to the unspoken challenge that any Cartier-Bresson exhibition now presents: how to shed new light on the life and work of an artist who so defined the medium that yet another celebration of his genius might seem superfluous.

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965 debatterade författaren James Baldwin med den konservative ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över deras möte. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2020-06-09.I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin får han – på äldre dagar – frågan om han, i början av sitt författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var svart, utfattig och homosexuell.“Herregud, kan man ha sämre förutsättningar?” föreställer sig programledaren att hans gäst måste ha tänkt.Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret.”Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot.”Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och studiopubliken skrattar unisont med författaren själv.”Det var”, tillägger Baldwin, ”så skandalöst att man inte kunde tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av situationen.”Det är svårt att föreställa sig att James Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar och kommentarer är outsinligt.Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd.Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj 1963, som blottade administrationens aningslöshet inför rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton:”Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv”, säger han i en intervju med psykologen Kenneth Clark. ”Att vara pessimist innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus eller mörk som landets framtid i sin helhet.”Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han – på sin käre vän Eugene Worths inrådan – gick med i ett socialistiskt ungdomsförbund ”distanserade” han sig som trotskist eftersom det – som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket – var ”intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när Amerika var allierat med Ryssland”.Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge. I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom:”Det finns dagar”, säger Baldwin, ”och det här är en av dem, då jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade, tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det innebär att de har format sig själva till moraliska monster.”Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna ord.”Det är en fruktansvärd anklagelse”, inser han i samma ögonblick som Clarke flikar in en ny fråga.”Men jag menar vartenda ord av det jag säger.”Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 – en vecka innan Baldwins pjäs ”Blues for Mr. Charlie” hade premiär på Dramaten i Stockholm – befann han sig i Cambridge för att debattera med den amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley.Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas på bekostnad av de svarta.Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda intellektuella giganterna.Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen – dess ”poet”, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar senare); den andre en man som identifierade sig som den amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att USA förkroppsligade en ”oas för frihet och framgång”. Till de ”omutbara sanningar” på vilka nationen vilade räknade Buckley idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges ”rätt och skyldighet att utöva självstyre”, och att ekonomisk och social trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras av en välfärdsstat.Buckley driver på det hela taget samma linje som när han försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för apartheid, utan för att tiden – i hans ögon – ännu inte var mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och makt över sina liv som den vita befolkningen.Under debatten hävdar Buckley att medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på väg nu? ”Det förefaller”, säger han, ”som om de är på väg att glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna svartas utveckling än att förstöra för de vita.”I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen.James Baldwin hade redan tidigare – med essän "Nästa gång elden" – blivit känd för sin skildring av hur rasismen kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin, ”amerikansk jord full av lik från mina förfäder”.Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv och verklighetsuppfattning har ”förstörts av den farsot som kallas färg”. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den amerikanska drömmen.Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen om raser.Aleksander Motturi, författareLitteraturJames Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985.James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg, Norstedts 2019.Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton University Press, 2019.

I veckans radioessä tecknar psykologen och journalisten Annika Nordin ett porträtt av kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517 Primo Levi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012-04-05.Två drömmar var återkommande hos många fångar i koncentrationslägren.Den ena var om hungern. Om att föra mat till munnen men inte kunna bita tag. Den andra handlade om att berätta. Om att vara hemma och äntligen få berätta. Och så upptäcka att ingen lyssnar. Att de vänder sig om och går.Primo Levi, den italienske kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517, upplevde själva berättandet lika trängande som ett fysiskt behov.  Han skriver, de måste få veta allt av oss, av mig, jag kände hur det tatuerade numret på min arm brände som ett sår. I lägret skrev han minneslappar som han omedelbart förstörde.  Och under den nio månader långa vindlande tågresan från ryssarnas befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945 och fram till hemkomsten i Turin i oktober, berättade han högt för sig själv och för alla och envar. Berättade för att befria sig och för att kunna leva vidare. Men kampen för att överleva lägret sprang ur viljan att vittna.Hemkommen skriver han omedelbart dikter samt boken Är detta en människa? ” Klarsynt och sakligt som en labbrapport men med bibehållen mänsklighet skildrar den då 26- årige Primo Levi sitt år i Auschwitz. Boken inleds med en dikt. Här gestaltar Levi i bild mänsklig förintelse och kräver ansvar från alla oss i trygga ombonade hem med uppmaningen. Tänk efter om detta är en man/Som arbetar i leran/Som inte vet vad frid är/Som kämpar för ett halvt bröd/Som dör på grund av ett ja eller ett nej./Tänk efter om detta är en kvinna,/ Utan hår och utan namn/ Utan ork mer att minnas.Dikten avslutas med orden: Begrunda att detta har hänt/ Jag anbefaller er dessa ord.Primo Levis bok har kommit att betraktas som en av de främsta vittnesskildringarna av Förintelsen. Men fem förlag inklusive det kända Einaudi och dess lektör, författaren Natalia Ginzburg tackade först nej med att tiden inte var rätt. 1947 kom den i en upplaga om 2 500 ex. på ett litet förlag. Tusen såldes resten förstördes av en översvämning.Men tio år senare gav Einaudi ut boken och 1963 publicerades Levis andra bok, Fristen. Hans berättelse om den långa händelserika hemfärden genom det krigsdrabbade Ryssland och Europa. Primo Levis internationella erkännande kom med det sena 70-talets intresse för Holocaust.Livet ut bodde Levi i samma lägenhet i Turin. Skrivbordet stod på den plätt där han fötts. Han arbetade som kemist, parallellt med skrivandet. Och i självbiografin Det periodiska systemet, utgör grundämnena utgångspunkt för livsberättelsen. Hans texter genomsyras av nyfikenhet, en stark vilja att förstå, parad med värme och mild humor. Och undertill löper alltid frågor om mänsklighet och moral. Levi skrev noveller, romaner, dikter, science fiction, essäer och översatte Kafkas Processen samtidigt som han medverkade i dagstidningen La Stampa i aktuella politiska och kulturella frågor bl a kritiserade han 1982 Israel för massakern på palestinier i flyktinglägret Sabra och Shatila  i det ockuperade Libanon.Nazisterna gjorde mig till jude, förklarade den icke-troende Primo Levi, född 1919 i en sekulariserad judisk familj. Hans religiösa ståndpunkt var Auschwitz  finns, alltså kan inte Gud finnas. Hans livshållning var Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen.Trots raslagarnas införande 1938 lyckas Levi ta kemistexamen. I november 1943 ockuperar tyskarna Turin. Levi anslöt sig till en grupp partisaner. De förråddes i december och fördes till uppsamlingsläger. Här uppgav Levi att han var ”italiensk medborgare av judisk ras”. Både för att, som han skriver, som partisan undgå ”en säker död”. Men också för att visa att även judar kan kämpa och göra motstånd. I den delvis verklighetsbaserade romanen  Om icke nu, så när?beskriver Levi en grupp judiska partisaners liv.Lägret evakueras i februari 1944. En transport om tolv vagnar, sexhundrafemtio personer. Målet är Auschwitz i södra Polen. 24 människor kommer att överleva.  Levi skildrar sista kvällen. Hur var och en tar avsked av livet. Mödrarna tvättar barnen, packar omsorgsfullt mat och kläder. - Skulle inte ni göra likadant? frågar Primo Levi, Om man skulle döda er i morgon, tillsammans med ert barn, skulle ni då inte ge det mat idag?Ytterst betraktade Primo Levi sin överlevnad som en fråga om tur. Turen att nazisterna 1944 behövde arbetskraft till gummifabriken i Buna i Auschwitz. Där aldrig ett gram gummi kom att framställas. Turen att anlända i god hälsa, ha ett användbart yrke, en nära vän, att förstå lite tyska och kunna bemästra den kaotiska och traumatiserande ankomsten. Tur vid två selektioner, tur att i rätt ögonblick bli sjuk. Och så att mötet med Lorenzo, den civile italienske arbetaren som i ett halvår smugglade till honom av sin matranson.  Lorenzos närvaro påminde, skriver Levi, om att det fanns en avlägsen möjlighet till det goda som det trots allt var värt att uppehålla livet för”… ”Tack vare Lorenzo glömde jag inte bort att jag själv var en människa.I dikten Buna, den allra första skriven efter lägret skildrar Levi avhumaniseringen. Han skriver Såriga fötter som trampar förbannad mark,/ långt ringlar ledet i den grå morgonen./Rök från Buna ur tusen skorstenar,/en dag som alla andra väntar.Dikten ingår i samlingen  I oviss timme som nyss kommit på svenska. Poesin kom spontant, obegripligt för Levi själv ur ett okänt inre, ofta i nattens glipa. Dikterna väver samman natur, universum ner till kolatomens kretslopp med lägrets ständiga närvaro. Levi är 1900-talets omutliga vittne.1986, och året före sin död, publicerar Levi sitt sista stora credo om Förintelsen. Boken  I sommersi e i salvati, de förlorade och de räddade.  Här deklarerar han att de som överlevde Auschwitz inte är de verkliga, de yttersta vittnena. Det är de som förintades. Boken finns fortfarande inte utgiven på svenska.I boken skildrar Levi skarpsinnigt med känsla för detalj och struktur lägrets labyrintiska system av lagar och förbud, likgiltighet och meningslöst våld. Det värsta är, skriver han, att nazisterna implementerade skulden hos offren. Sonderkommando, som arbetade vid krematorieugnarna, bestod endast av judar.  Nazisterna kunde på så sätt bekräfta sin bild av de motbjudande judarna och distansera sig själva från det vidrigaste.Levi frilägger det han kallar gråzonen, lägerhierarkin med sitt underliggande nät av relationer mellan offer och förtryckare. Gråzonen av samarbete och tjänster, som kunde göra det möjligt att skaffa sig en privilegierad position och därmed ett hopp om att överleva. Hierarkin av kapos, fixare, trixare, eller prominenta, de som i egenintresset tubbade på moralen. I egenskap av fackarbetare var Levi själv också privilegierad. Han arbetade inomhus sista vintern. De flesta överlevare tillhörde de privilegierade. Överlevarna var, skriver Levi, inte de bästa. Det var de som gick under. Och de verkliga vittnena, är de som saknade rätt kunskap, inte förmådde tolka och utnyttja systemet. De som förnedrades, fråntogs sin mänsklighet och tyst gick under utan att berätta.Överlevare har ofta skam och skuldkänslor. Varför överlevde just jag? Levi vrider på minnet om hur han delar en skvätt vatten med den bästa vännen. Men varför då inte också med den näst bäste? Och i dikten Den överlevande besvärjer han minnet av de som gått under och nu i drömmen återkommer. Han skriver:Försvinn. Jag tog inte någons plats,/jag stal inte någons bröd./…Tillbaka in i er dimma. Det är inte mitt fel/att jag lever och andas, äter och/dricker, sover och klär mig.Levis fall ner i trapphuset i sitt hem i Turin, den 11 april för 25 år sedan, skakade en hel värld.Elie Wiesel fällde sitt berömda yttrande ”Primo Levi dog i Auschwitz 40 år senare.” Självmord?! Det får inte, kan inte vara sant! Inte den lågmälde rationelle optimisten som nästintill skildrat Förintelsen så att det blev fattbart. Reaktionerna pendlade mellan förkastande av allt Levi skrivit som ej trovärdig till förklaringar om att han drabbats av tillfällig yrsel, medicineffekter och att trappräcket var för lågt. Diskussioner om skälen till hans död blossar ännu upp.Primo Levi led av återkommande depressioner, så också våren 1987. Han var sjuk, hade opererats och med åldrande följer livsinskränkningar. Han hade skrivsvårigheter och isolerade sig. Familjesituationen var tung med två vårdkrävande inneboende 90-åriga kvinnor, mamma och svärmor. 80-talet var också en tid med framväxande historierevisionism och ifrågasättande av Auschwitz. Överlevnad har alltid ett pris. Ett pris som vi underskattar. Men en dag kan det bli övermäktigt.Varför Primo Levi föll i trapphuset får vi aldrig veta. Det påverkar inte heller värdet av hans livsgärning. Två år före sin död skriver Primo Levi dikten Sång om dem som gick till spillo i ett tonfall av stilla raseri vänder han sig till världens ledare.Sitt ner och förhandla /bäst ni vill, gråsprängda rävar/…bara er förhandling omförhandlar/våra barns liv liksom era./Måtte all universums klokskap/ välsigna era huvuden till att/hitta rätt i labyrinten. I kylan utanför ska vi vänta,/ armén av dem som gick till spillo,/…Nåde er om ni slutar osams.Annika Nordin

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2018-03-29.Alienation – förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet.En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv.[Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt]  Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid.Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd.Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande…Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om.Hur skulle de klara livet idag?Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet – oklarhet. Tre "On". Det fjärde – Orsaken – fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar.Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas inär Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimmaKonstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa – som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till.Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen.  Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar.Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika. När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I ”Den Röda öknen”, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare.Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop.När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby  var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande.  Magin är borta.Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart.Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom.                  Mikael Timm, kritikerLitteraturStig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

I hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera, funderar arkitekten Rasmus Waern. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2021-09-30.Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande.Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt.Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg.  I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext.Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar.Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur.Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om.Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare.Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog.Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara.Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. ”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter.Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte.Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade.Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig.Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel.Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin?Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner.Rasmus Wærn

1900-talets viktigaste konstverk såg dagens ljus redan 1917. Men det dröjde flera decennier innan man insåg hur revolutionerande Marchel Duchamps Fountain var. Dan Jönsson tror sig veta varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2017-09-14.Alla religioner verkar lite underliga på avstånd. Nästan alltid finns det något som strider mot förnuftet – vilket onekligen är en del av poängen med religioner – en helig sten eller träbit som man ska falla på knä för, eller en otrolig historia om någon som uppväcker döda eller förvandlar det ena till det andra av olika skäl. Rättare sagt, skälet är förstås alltid detsamma, nämligen att bevisa att dörren mellan verkligheten och magin står öppen, för den som håller sig till ritualerna. Alla mänskliga kulturer verkar behöva en försäkran av det här slaget, den tycks behöva förnyas och bekräftas då och då, och senast det hände var i april 1917, när Marcel Duchamp lämnade in sin berömda pissoar till utställningen på Society of Independent Artists i New York.Om det nu var Duchamp som gjorde det. På senare tid har det spekulerats i om det kanske var någon av hans konstnärskollegor Elsa von Freytag-Loringhoven eller möjligen Louise Norton som var den verkliga upphovspersonen till det som flera gånger utsetts till nittonhundratalets mest inflytelserika konstverk. Det vore i så fall en piruett helt i Duchamps anda – själv brukade han säga att det egentligen var hans kvinnliga alter ego Rrose Sélavy som låg bakom alla hans så kallade readymades: cykelhjulet, flasktorkaren och snöskoveln som han redan tidigare hade förvandlat från bruksföremål till konstverk. Men som till skillnad från pissoaren aldrig fick ta det sista steget och ställas ut offentligt.Det fick inte pissoaren heller, om man ska vara petig. När den lämnades in till salongen hos Society of Independent Artists under titeln ”Fountain”, signerad av den påhittade konstnären Richard Mutt, så blev den refuserad – helt mot reglerna, eftersom det här var en öppen salong där alla som betalade anmälningsavgiften på sex dollar skulle ha rätt att ställa ut. Men enligt utställningskommittén var den signerade urinalen för det första oanständig, och för det andra oseriös; det var ju uppenbart för alla att det knappast var den mystiske Richard Mutt som hade producerat denna så kallade skulptur. För Duchamp och hans kamrater i avantgardet var den reaktionen förstås ett tecken på att de var på rätt spår. I den kortlivade dadaistiska tidskriften The Blind Man skrev de till Richard Mutts försvar att det var helt obegripligt hur man kunde kalla någonting oanständigt som fanns att se i varenda rörmokares skyltfönster, och för övrigt att det inte spelade någon roll om Richard Mutt var den som faktiskt hade tillverkat skulpturen eller inte. Han hade valt den.I och med det lanserades ett helt nytt sätt att se på vad konst och konstnärligt skapande är för något. Konstnären var inte längre en person som tillverkade estetiska objekt – utan någon som valde ut föremål som skulle betraktas på ett konstnärligt sätt. Idén var så revolutionerande att samtiden nog inte riktigt fattade vad det var som hade hänt. ”Fountain” förändrade i stort sett ingenting de närmaste årtiondena, konsthistorien ägnade sig åt annat och det skulle dröja ända in på femtiotalet innan vidden av Duchamps innovation började klarna. Men då! Om vilket alldagligt föremål som helst kunde förvandlas till konst öppnades ju oanade möjligheter, och sextio- och sjuttiotalens våg av konceptuell, idébaserad konst vittnar om en sorts estetisk frihetsyra. Allra längst gick italienaren Piero Manzoni, som redan 1961 ställde en sockel uppochner och utropade hela jordklotet till sin readymade. Ett profetiskt verk, som med en enkel gest förutspådde den våldsamma expansion av det estetiska fältet, det utsuddande av gränsen mellan konst och värld som vi numera mest rycker på axlarna åt. –Ändå är frågan om inte det verkligt intressanta i sammanhanget, mer än Duchamps radikala innovation i sig, är att den faktiskt blev allmänt accepterad. Som sagt, i flera årtionden verkade den närmast helt apart och man skulle förstås kunna tänka sig att det hade förblivit så. Men Duchamps readymades råkade sammanfalla i tiden med en stor ekonomisk och kulturell förändring – närmare bestämt med framväxten av den moderna konsumtionskultur som på 1910-talet fortfarande var något exklusivt och ganska marginellt men som skulle ta rejäl fart efter andra världskriget, just när tiden alltså började bli mogen för Duchamp och hans konceptuella estetik. I det moderna, kapitalistiska konsumtionssamhället uppför sig i stort sett varenda konsumtionsvara som en duchampsk readymade: korsar oavbrutet gränsen mellan nyttan och estetiken, rör sig under sin livstid från reklambild och skyltobjekt till vardagspryl och så småningom sopa eller kanske loppisfynd, och eventuellt med tiden tillbaka till samlarobjekt eller designikon.Vad det handlar om är inget mindre än en antropologisk revolution. I den förmoderna världen rådde en skarp åtskillnad mellan bruksföremål och kultföremål – vill säga att något som tjänade ett praktiskt syfte inte kunde få någon religiös betydelse, och vice versa: att låta ett kultföremål få praktisk användning innebar att profanera det och göra det odugligt i religiösa sammanhang. I det moderna konsumtionssamhället ser vi tvärtom hur konsumtionsvaran upphöjs till kultföremål. Den tyske sociologen Wolfgang Fritz Haug beskrev redan 1971 i sin klassiska ”Kritik av varuestetiken” hur estetiken via konsumtionsvaran tränger in i och dominerar i stort sett varje aspekt av både samhälls- och privatlivet. Kulten av konsumtionsvaran handlar inte bara om stora spektakulära reklamkampanjer; den omformar och sätter sin prägel på hela vår sociala tillvaro – inordnar oss i varje situation i de kommersiella rollerna som antingen konsument eller försäljare och sätter sin prägel på allt från hur vi tänker oss vår framtid till hur vi väljer sexpartner.Allt det där hade säkert hänt även om Marcel Duchamp aldrig hade försökt ställa ut sin pissoar. Vad ”Fountain” gjorde var att den föregrep en process som skulle ha ägt rum i alla fall – kanske även inom konstens värld. För om man tänker sig att konsten på något sätt reflekterar en vidare samhällsutveckling så kan ju vår tids konceptkonst ses som en väldigt precis spegling av den moderna varukulten. Filosofen Boris Groys har beskrivit den samtida konstnären som en sorts exklusiv superkonsument – en person som professionellt väljer ut föremål och företeelser ur vardagsvärlden och arrangerar dem i sina installationer. Samtidigt är ju konstnären också en superförsäljare, som förväntas producera upplevelser ungefär på samma sätt som i ett varuhus eller en reklamkampanj.Eller kanske: ungefär som i en kyrka. Vad gäller ”Fountain” så försvann den spårlöst efter utställningen i New York – kanske hamnade den på tippen, kanske hittades den av någon rörmokare och kom till användning på en herrtoalett någonstans. Ingen vet. Men det bidrar förstås till myten, och den kult som manifesterat sig i de många kopior av den berömda pissoaren som man ser på museer lite här och var i världen, mer eller mindre auktoriserade, mer eller mindre laddade med den ursprungliga magin. Fullständigt mot allt förnuft när man tänker på det – men just det är som sagt poängen med all religion.Dan Jönsson, författare och kritiker

Katarina Wikars försöker se skönheten i slitna ytskikt och undrar vart alla de utrivna originalköken tog vägen. Och vilka hemskheter kan egentligen hända en om man blir klar med renoveringen? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 24 oktober 2018.Utrivna gamla kök låg i drivor utanför fastigheterna i Stockholms innerstad. Det måste ha varit tidigt 2000-tal. Eller? Det var hur som utförsäljningen av allmännyttan, massomvandlingarna till bostadsrätter.Inte nog med att köket skulle bytas ut, det skulle flyttas också. Alla rummen i bostadsrätten skulle byta plats med varandra. Det har alltid fascinerat mig som ihärdig läsare av heminredningsmagasin, där man utan att skämmas kan titta in i andra människors sovrum och garderober, det där med att flytta runt rumsliga funktioner, dra om alla ledningar, knacka ner de gamla väggarna. Att husen liksom imploderade.Varför kan inte rummen bara vara där de var från början? Någon måste ju ha tänkt på hela huset bästa då det ritades och inte bara ditt lilla investeringsobjekt på tredje våningen till vänster. Och sen visade sig också mycket riktigt att en och annan bärande vägg hade tagits bort, att en och annan för tung Aga-spis var på väg genom bjälklagren ner till grannen. Att husen liksom imploderade. En tung bok jag har på mitt förstärkta bord heter ”Byggnadsvård för lägenheter 1880 -1980” och är sammanställd av byggnadsantikvarierna Stellan Ridderstrand och Vicki Welander. Den handlar om att lära sig se skönheten i det gamla men försöker vara ödmjuk i sitt förhållningssätt, det är upp till var och en hur långt man vill gå i sina byggnadsvårdande ambitioner. Den går också pedagogiskt igenom lägenhetsbestånden under hundra år.Hur såg husens fasader ut på 1890-talet, var placerades köket? Hur högt var det i tak? Tre och en halv meter si så där i paradvåningarna kan man konstatera för att åttio år senare krypa ner mot 2,40 i miljonprogrammen. Det är för en amatör som jag olidligt spännande att efter läsningen gå runt och försöka härleda husen till rätt årtionde utifrån ornament eller inte, taksluttningar och vindsfönster etc. För in i några pampiga trapphus kommer man inte utan kod.Jag bläddrar genast fram till trettiotalet. På tal om utrivna kök. När mitt hus blev bostadsrättsförening var redan alla originalkök utrivna och ersatta med laminatluckor som efter några decennier blivit mycket trötta och nötta. Däremot är köken kvar där de alltid har legat - mot norr - med ett skafferi med ventil ut i världen. Alla lägenheter på trettiotalet skulle också nås av solstrålarna.  Utställningarna hette sådant som ”Bo Bättre”. Mest byggdes det tvåor på trettiotalet med fiskbensparkett och linoleummattor och diskret småmönstrade tapeter och ljusa kulörer.I bokens andra del finns själva varsamma renoveringsdelen. Och nu heter det: ”Slitna ytskikt - bevarad charm”. Men det gäller förstås en sotig 1880-tals lägenhet med kakelugnarna kvar och inte ett sunkigt badrum med plastmatta i 1970-talsbeståndet.Du förstår väl att man måste vänta in huset?Min mamma sa alltid att man aldrig skulle bli klar med en renovering. För när man var klar - så dog man. Hon brukade hänvisa till en väninna som renoverat köket och sen dött i hjärntumör. Jag vet fortfarande inte var gränsen mellan klar och oklar går. Om det räcker med att det fattas några lister eller om det fortfarande är oklart så länge vissa rum är i behov av en uppfräschning.I vår generation har vi noterat andra samband mellan familjekatastroferna och renoveringarna. Otaliga är de par som köpt hus på landet, och börjat med en totalrenovering av stora mått, till och med köpt gamla frikyrkor med altare och allt. De lägger tak, knackar puts, river ut golv, bygger till och med nya våningar, sätter in bergvärme och tar dit ett heminredningsmagasin och sen så när det är klart och de bara skulle kunna sätta sig i varsin soffa och titta in i den påkostat uppmurade kakelugnen, så skiljer de sig. Som om det bara var renoveringen som höll dem samman. Nu är det bara vi kvar. Och vad har vi gemensamt. Vad har vi att prata om? Jo, tapeteter, och hantverkare, och originalkrokar, själva renoveringen.I heminredningsmagasinen kan man läsa om människor som gjort det till sitt livsinnehåll, de renoverar och faktiskt vågar bli klara, och sen säljer de och flyttar till nästa ställe och börjar om från början igen med ytskikten. Hade det varit förr i världen hade de rivit ut allt men nu vet vi alla bättre. Att rummen måste få tid på sig att berätta, som det står i byggnadsvårdsboken.På nittiotalet satt vi om somrarna i ett gammalt reviterat soldattorp från sjuttonhundratalet där det var mörkt som i graven. Och där spisen rykte in. Och där det var hästmyrorna bakom väggarna, i timret. Kanske. Kan vi inte bara riva ut hela skiten och sätta upp gipsplattor så det blir lite rakare och måla vitt, sa jag, för det hade jag sett på teve att de gjorde. Min exman som då inte var min exman stirrade med fasa på mig, insåg min okänslighet, och sa: Du förstår väl att man måste vänta in huset. Hur lång tid tar det då? Det kan ta några år, sa han. Jag frammanade den krokiga soldatänkan som åldrats där medan spisen rykte in och gröten möglade. Skulle man bara ge sig till tåls?Varför har vi en grön bidé i badrummet?Det som annars är bra med gamla hus är just detta - att det under ett ytskikt gömmer sig ett annat. Att man kan göra ett försiktigt snitt under det Stockholmsvita och få fram lager av lager av tapeter från förr. Att det under ett plastgolv och den spikade masoniten finns ett redan såpat skurgolv - om man har tur. Men ett utslängt originalkök är för alltid utslängt. Och då får man anlita några hantverkare som platsbygger ett gammalt för dyra pengar, om man inte bara lugnar ner sig lite och försöker bo in sig i det befintliga halvslitna. Vem vet, det kanske går att måla på laminat.När vi var unga och det ändå fanns någonstans att bo för unga flyttade vi runt i andra hand och så småningom mellan olika hyresrätter. Vi lärde att det inte fanns så mycket att göra med själva bostaden och kunde koncentrera oss på annat som det inre livet. Lägenheten såg ut som den såg ut. Oj, nu hamnade vi i ett laxrosa masonitkök. Varför har vi en grön bidé i badrummet? Det var inte mycket att göra åt. Om man hackade för mycket i en hyresrätt blev man ersättningsskyldig när man skulle flytta. Vi försökte måla schablonmässiga gråa romber på en vägg i Hökarängen men det gillade inte bostadsbolaget.Jag noterar att det ligger färre utrivna kök på trottoarerna numera. Jag vet inte vad det betyder. Kan det vara så att människor har insett att det är livsfarligt att renovera? Själv har jag precis lärt att mina fönsterhaspar är original från trettiotalet och heter spanjoletter. De är inget vidare på att hålla tätt men det ska vara lite dragit i gamla hus. Som mamma brukade säga. Annars vet man inte vilka åkommor man kan dra på sig.Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion

Hur mycket gentrifiering tål en stad? Elin Grelsson reflekterar över Jane Jacobs som ägnade nästan hela sitt liv åt att diskutera samhällsutveckling och demokrati utifrån ett stadsperspektiv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 19 augusti 2019.För vem eller vilka existerar staden? Frågan har diskuterats intensivt de senaste decennierna, både i Sverige och utomlands. Gentrifieringsprocesser, där ett områdes sociala status höjs genom inflyttning av invånare med högre inkomster och påkostade ny- och ombyggnationer, har blivit ett allt större fenomen i många västerländska städer under 2000-talet. I städer som vuxit som turistmagneter, såsom Barcelona och Venedig, protesterar invånarna mot turismen och inte minst den lukrativa turistlägenhetsuthyrning som tränger undan heltidsbosatta. Andra städer kämpar med att ”sätta sitt namn på kartan” för att intressera både investerare och turister. Lägg därtill skönhetsråd, rivningar, bostadsbyggarprotester, ombildningar och alla verkar ha en åsikt om staden idag.Mot den bakgrunden är det inte konstigt att författaren Jane Jacobs fått en renässans. Jacobs, som slog igenom med boken Den amerikanska storstadens liv och förfall 1961, och som ägnade sitt liv åt att diskutera samhällsutveckling och demokrati utifrån staden, både som författare och som aktivist. Hennes resonemang har också inspirerat många av de största samtida stadsteoretikerna, däribland Richard Florida som myntade begreppet ”den kreativa klassen” – en teori som föreslår att storstadsområden med hög koncentration av högteknologi och konstnärligt verksamma personer står i samband med en hög nivå av ekonomisk utveckling. Men vad tänkte egentligen Jacobs och hur står sig hennes teser idag?För Jacobs är den vardagliga erfarenheten av att leva i en stad, upplevelsen av att röra sig fritt, utföra sina sysslor och handla sina varor, en värdefull källa till verklig kunskap. I Samhällsbyggandet som mysterium, en antologi helt tillägnad Jacobs tankemässiga arv, kallar sociologen Catharina Thörn henne för en ”i första hand observatör”. Och det är en observatör som inte bara ser människor röra sig genom staden, utan också någon som lägger märke till att staden de bor i inte är byggd för dem. Hon ser också vem som är skyldig till att det blivit så – de amerikanska stadsplanerarna som utgått från abstrakta kartor, i stället för människors konkreta erfarenheter. De blir hennes huvudmotståndare. Jacobs studerade aldrig Sverige men det ligger inte långt borta att tänka sig att hon haft en hel del att säga om den urbana omvandling som pågick här under samma tid, med storskaliga rivningar, Norrmalmsregleringen och ABC-städer. Hennes vision var en stad av mångfald. Mångfald i människor, bebyggelser, samhällsservice, företag och kultur som gav en dynamisk och levande stad. I Den amerikanska storstadens liv och förfall lägger Jacobs fram fyra förutsättningar för att en sådan mångfald ska vara möjlig;För det första krävs blandade primära funktioner. Med det menar hon att en stad eller stadsdel både måste innehålla detaljhandel, parker, kultur, samhällsservice och bostäder. Det ger ett dynamiskt flöde av människor som rör sig i kvarteren alla tider på dygnet. För det andra argumenterar hon för de små kvarteren, snarare än de långa gatorna. Även detta ökar spridningen av människor, möten och rörelser. Bevarandet av gamla hus är hennes tredje punkt. Det behöver inte nödvändigtvis vara K-märkta, historiska byggnader utan vanliga gamla hus med vettiga hyror som både mindre företag och mindre ekonomiskt bemedlade boende har råd med. Slutligen argumenterar Jacobs för nödvändigheten av koncentration av människor i området för att skapa en levande stadsdel. ”En tät bostadsbebyggelse är så viktig för en stads utveckling och så förbisedd som källa till vitalitet”, konstaterar hon och påpekar att det är de människor som bor i ett område som framförallt kommer använda parkerna, samhällsservicen, restaurangerna och liknande.Jacobs kämpade både i skrift och som aktivist mot den likriktade stadsplanering som innebar rivningar, utflyttningar och enformighet i de amerikanska storstäderna. Men den stad eller stadsdel av mångfald som hon drömde om är samma sorts mångfald som såväl internationella investerare som turister numera söker i de västerländska storstäderna, på jakt efter kreativitet och autenticitet och inte sällan, ironiskt nog, tar död på. Jacobs förutsåg detta i något som hon kallar för ”mångfaldens självdestruktivitet” och skriver ”På grund av framgångarna, som beror på en blomstrande och magnetisk mångfald, blir det hård konkurrens om utrymmet på denna plats. De som vinner striden om utrymmet kommer bara representera ett smalt segment av de många verksamheter som tillsammans skapade framgången. Den typ av verksamhet som gör de största vinsterna kommer att växa och kopieras, tills den tränger undan och kväver de mindre lönsamma verksamheterna. Om stora mängder människor väljer att bo eller arbeta i området kommer vinnarna i den tävlingen på samma sätt att utgöra ett smalt segment av befolkningen. När så många vill komma in blir ekonomin ett sorteringsinstrument.”Den Berlinbaserade arkitekturteoretikern Niklas Maak menar att städer de senaste decennierna gått från att vara ”platser att leva på, till promenadvänliga investeringsportföljer” och blivit ”en lyxens lekplats för en välbärgad elit och turister”. Ändå är det Jane Jacobs vision om staden som såväl boende som turister eftersöker och det är mångfaldsstaden som genererar intresse hos investerare, inte nybyggda, själlösa komplex. Hon hade förmodligen inte ens kunnat ana hur självdestruktiv mångfalden skulle visa sig vara, med bostadsrättsinnehavare som klagar på ljud från krogar i Stockholm och kedjor som breder ut sig i innerstäderna när hyrorna höjs.Jane Jacobs har dock förslag på två motåtgärder; fasthet i offentliga lokaler och stadsplanering för mångfald. För att motverka destruktiviteten krävs att staden går in och säkrar offentliga platser genom sitt ägande och genom att anpassa hyror och markkostnader så att alla aktörer och boende får plats. En aktiv stadsplanering krävs för att stävja destruktiviteten. Det är också de motåtgärderna som fattas idag. Idag har planeringen har lämnat walk over till det globala kapitalet och enskilda bostadsrättsägares behov av värdehöjningar och staden säljer ut såväl bostadshus som hela centrum. Arkitekten Dan Hallemar påpekar i en artikel i Expressen kultur att staden idag byggs ”inifrån och ut”. I stället för att se staden som en helhet utgår blicken ifrån bostadsrätten, kontoret eller hotellrummet. Det är en blick långt ifrån den myllrande mångfald som var Jane Jacobs vision när hon studerade människors rörelser och liv på New Yorks gator under 1960-talet. Om stadsplanerarna då var hennes huvudfiende skulle hon sannolikt se på dagens storstäder och ropa efter deras återkomst.Elin Grelsson, författare och skribentLitteratur:Dan Hallemar: Ta bort det döda från vår huvudstad. Expressen Kultur 1 juni 2019.Jane Jacobs: Den amerikanska storstadens liv och förfall. Översättning: Charlote Hjukström. (Bokförlaget Daidalos 2015)Niklas Maak: Hur kommer livet vara i lyxifierade stadskärnor? Översättning: Julia Svensson. Tidskriften Arkitektur 2/2019.Jesper Meijling och Tigran Has (red.): Samhällsbyggandet som mysterium. Jane Jacobs idéer om människor, städer och ekonomier. (Nordic Academic Press 2018)

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2021-03-09.Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaire’s Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99.I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium – vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna.Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: ”Alla hatar varandra här.”Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade ”Urban Disaster”-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om ”gator i himlen” ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen.Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning – illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra.Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord.Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade ”tower blocks” iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering.Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: ”Allt här var kamouflage”, sa hon. ”Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat.”Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Vilken adress du har kan spegla både vilket liv du lever och hur länge det pågår. Men inte alltid. Journalisten och författaren Katarina Bjärvall reflekterar över postortens avgörande roll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2021-03-08.Var bor du? Den frågan ser oskyldig ut där den dyker upp i en mötespaus, en lekpark eller ett hörn av kalasbordet. Men ofta är den gillrad med underliggande undringar som är mer laddade: Vad tjänar du? Vad har du för utbildning? Och ännu offensivare: Vem tror du att du är?Jag brukar svara med namnet på kommunen där mitt och min familjs lilla radhus råkar ligga, men då kommer motfrågan blixtsnabbt: Var där? Och det är då jag måste gå ner i spagat.Min postort, alltså den där platsen man skriver efter postnumret, är en av Sveriges mest högklassiga. Den signalerar saltstänkta nationalromantiska villor vid havet. På Ica i det lilla centrumet, tolv minuters promenad från oss, är det är allt som oftast rea på hummer. Och kundvagnarna är faktiskt guldlackerade.Men vi har också ett annat centrum, dit det bara är nio minuter och där vår närmaste lokaltågstation ligger. Namnet på stationen och centrumet sänder andra signaler: armerad leda och drogad betong. Inne på den Icabutiken blev en ung man knivskuren för inte så länge sen. Trots att detta centrum ligger närmare havet än det guldlackerade.Så när jag ska tala om var jag bor måste jag vrida upp min socialpsykologiska GPS på maximal finkalibrering. För säger jag namnet på tågstationen riskerar jag att utdefinieras som fattig och lågutbildad. Men säger jag namnet på min postort riskerar jag att placeras i ett högutbildat höginkomsttagarfack, något som kan ge gräddklickar i delar av umgängeslivet – men röda bockar i kanten i kulturarbetarkretsar. Där ger det stilpoäng att bo en miljonprogramsförort.Till och med Sveriges mest förmögna förstår att den fina adresslappen ibland måste kompletteras med en brasklapp. En gång, när jag intervjuade fastighetsmiljardären Sven-Olof Johansson frågade jag var han bor. Han svarade med en av Stockholms dyraste adresser, känd från  Monopol – Narvavägen på Östermalm. Fast på fel sida om gatan, la han till, liksom för att blidka mig. Alltså den sidan där fönstren bara har morgonsol.Jag tänker på det när jag läser Deirdre Masks reportagebok The Address Book, vars undertitel förklarar att boken vill avslöja gatuadressens betydelse för identitet, ras, rikedom och makt.Det sägs ju att de tre viktigaste aspekterna att hålla i tankarna när man letar ny bostad är läget, läget och läget. Men som Donald Trump har påpekat så är läget inte alls avgörande – för det kan man förändra, med PR och psykologi. Så som han själv gjorde när han som fastighetsägare i New York kapade åt sig dyrbara adresser till sina kåkar.Ja, det går för sig i New York, där man utan att flytta en meter kan köpa sig en mer imponerande adress. 11 000 dollar kostar det, skriver Mask. Den risk man tar om man har adress Park Avenue fast man bor en bra bit från Park Avenue är, förutom att man framstår som pinsamt fåfäng, förstås att folk inte hittar en. Till exempel ambulansförare. Människor har dött av det skälet.Men på de flesta håll i världen är adresser till salu bara i samma paket som den bostad de hör till. Deirdre Mask själv hittade den perfekta lilla trean med solig uteplats för sig och sin familj i stadsdelen Tottenham i London. Huset låg, skriver hon, mitt i det antagligen mest mångkulturella postnummerområdet i hela Europa, grannarna pysslande om sina blomkrukor, puben på hörnet såg snäll ut och skolan i närheten hade något så superpedagogiskt som ett trädgårdsklassrum. Men familjen Mask avstod ändå, på grund av den rasistiskt klingande gatuadressen: Black Boy Lane.Mina tankar går till Fittja, en förort några mil sydväst om Stockholm. Fittja ligger på ett näs mellan Mälaren och Albysjön – många lägenheter och radhus har glittrande sjöutsikt. Dessutom är kommunikationerna finfina med tunnelbana till stan på en halvtimme. Men området är ändå ett av Stockholms läns minst eftertraktade. Av ungefär samma skäl som området runt min närmaste station: betong. Eller för att uttrycka det ännu hårdare: kortare liv. Det skiljer flera år i förväntad medellivslängd mellan Fittja och Östermalm på samma tunnelbanelinje.Deirdre Mask har också rader av exempel på adresser som är oönskade eftersom de kan leda tankarna till snusk och sex. Jag undrar om inte Fittja avskräcker även av det skälet. Och jag är inte säker på att associationerna blir mindre påtagliga när fakta i frågan presenteras – att platsnamnet och benämningen på kvinnans sköte har samma etymologiska ursprung, våt ängsmark.Annars är ju den svenska vanan att ge platser namn från naturen ett skydd mot det kontroversiella. I Ryssland finns det fortfarande 4 000 gator döpta efter Lenin, i USA kämpar Black Lives Matter och andra för att hitta vänligare namn på platser namngivna efter slaveriets förkämpar under inbördeskriget. I Sverige har vi Linnégator på rätt många platser, något som skulle kunna reta den krets som ser honom som rasbiolog, men mycket mer provocerande än så är det nog inte.Deirdre Masks bok spänner över hela skalan av adresser, från 1 Central Park i New York – som Trump deltog i en krigisk huggsexa om – till platser som faktiskt saknar adress. Där bor dels de hemlösa och dels de förvånansvärt många världen över som har ett stabilt men adresslöst hem – kanske i en kåkstad i någon av världens megastäder, kanske tvärtom på någon av civilisationens fortfarande vita fläckar, till exempel vid grusvägen som går in bortom det tredje majsfältet efter fågelskrämman till vänster om en nedlagd bensinmack i West Virginia. När ambulansen ska hitta dit får de adresslösa ha telefonkontakt med föraren, lyssna efter sirenerna och säga till om ljudet närmar sig eller försvinner.Att sakna adress – eller att ha en skamfylld adress – är naturligtvis ett problem i alla former av officiella kontakter. Men behövs adressen i denna digitala och mobila tid? En lösning som Deirdre Mask föreslår är att den ruta där man ska fylla i sin adress ska bort från alla former av blanketter. Till exempel borde den vara otillåten i samband med rekrytering, på samma sätt som arbetsgivare i en rad amerikanska delstater inte får fråga jobbsökande om de har avtjänat ett fängelsestraff. Var bor du? skulle alltså bli en förbjuden fråga. Inte otänkbart – egentligen en mindre revolution än den tredje ruta som nu finns under rubriken Kön på många blanketter.En annan lösning är att vi alla anstränger oss för att tygla vår amygdala, den mandelformade del av hjärnan som sätter våra fördomar i spel.Jag jobbar hemma. Ofta går jag ut mitt på dagen, kanske till biblioteket i det lilla centrumet nere vid stationen. Då ser jag folk som sitter på bänkarna vid torget och småpratar – har de inget jobb att gå till? Och så promenerar jag upp till golfbanan, inte långt från det andra centrumet, det med guldkundvagnarna – och även där är det folk, har de inget jobb att gå till?Men golfarna kanske jobbar natt som bussförare eller undersköterskor, vad vet jag? Och småpratarna vid torget kanske jobbar natt som läkare på intensiven, vad vet jag?Vad vet jag? Det är alltid den viktigaste frågan. Så mycket viktigare än Var bor du?Katarina Bjärvall, författare och journalist

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka – återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet – och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Under de senaste åren har litteratur om andra världskriget och tiden innan det bröt ut, fått ett nytt intresse. En författare som återigen väckts till liv är den tyske Hans Fallada. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2015-05-15.Efter att gång på gång fallit i glömska och samlat damm i antikvariatsbokhyllorna, har hans författarskap på nytt rönt uppmärksamhet runt om i världen och ges ut på igen.Fallada blev kritiserad för att han aldrig lämnade Tyskland, utan trots allt levde och verkade i Tredje riket. Men kanske är det just hans oheoriska skildring av de vanliga människorna i en svår tid som talar till vår samtid.Maria Edström har läst de tre nyutgåvorna av Hans Falladas böcker, där "Hur ska det gå för Pinnebergs" i dagarna också dramatiserats av Radioteatern.

Få härskare är lika mytomspunna som Alexander den store. Litteraturhistorien har förvandlat honom till allt från den förste muslimen till from kristen, från Baron von Münchhausen till Humphrey Bogart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 2018-12-05.Det enda som kan vara mer storslaget än Alexander den stores liv – är väl hans död.Kanske var det också det enda möjliga för en sådan oövervinnelig krigarkung. Efter att ha genomfört sitt beryktade så kallade massbröllop mellan makedonier och perser, av politiska skäl, och proklamerat sig själv som gudomlig, började Alexander planera sitt allra största fälttåg: mot vad som kallades ”Arabien”.Men först var han ju tvungen att fira sin nyvunna gudomliga status ordentligt. Efter ett rejält dryckesslag under dagar och nätter i Babylons hetta, då han bland annat sägs ha tömt en sexliters bägare med vin till Herakles ära, fick han feber – och dog. 33 år gammal, av alla åldrar.Och sedan började Alexanders efterliv. Som bara gjorde den store ännu större.Myterna hade för all del börjat att frodas redan under hans levnad. Som till exempel när han inför det avgörande slaget mot Persien år 332 före Kristus blev erbjuden en gynnsam fred av fiendens härskare Dareios. Då lär hans egen general Parmenion ha sagt: ”Om jag vore Alexander, skulle jag acceptera erbjudandet”. Medan Alexander själv svarade: ”Jag skulle acceptera om jag vore Parmenion”.Alexander tycks helt enkelt ha varit lika stor i orden som på jorden. Med ingen mindre än Aristoteles som privatlärare och repliker som knappast skulle skämmas för sig i Humphrey Bogarts mungipa.Och i boken ”Alexanderlegenderna i tid och rum” från 2018 granskas hela den här mytbildningen minst sagt omsorgsfullt. Större delen handlar om hur den har sett ut i olika språkområden, som ägnas var sitt kapitel av var sin specialist. Det slaviska, arabiska och bulgariska. I Främre Orienten, på Island och i södra Europa. På latin, fornengelska, persiska och tyska.Historien om Alexander tycks helt enkelt ha erövrat världen minst lika effektivt som huvudpersonen själv gjorde.Men som så ofta i äldre litteraturhistoria handlar det också om försvinnande, förlust, fragment. De ursprungliga berättelserna är till största delen borta. Ögonvittnesskildringarna av Alexanders samtida kasserades under romarriket, eftersom de inte ansågs motsvara den tidens stilistiska ideal.Mycket grundar sig i stället på den så kallade ”Alexanderromanen”, som skrevs under 300-talet efter Kristus: alltså mer än sex sekel efter hans död. En sorts äventyrsroman med närmast kameleontisk förmåga att anpassa sig till varje nytt landområdes respektive språk, kultur och politik.Därför kunde han i tidiga arabiska tolkningar framställas som den allra förste muslimen – och i den medeltida etiopiska versionen snarare påminna om Kung Seyon och hans fälttåg mot just muslimerna. Medan krigarkungen i den nybulgariska översättningen på 1800-talet hade förvandlats till en from kristen: den av Aristoteles elever som sägs ha lärt sig Psaltaren utantill snabbast. Så kan man fortsätta genom världslitteraturen, över kontinenter och sekler. I italienska skildringar fick han nedstiga i helvetet som hos Dante. Och även på Island, där han på 1100-talet liknade en typisk sagohjälte i strid med sitt eget öde, kommer Alexander ned till underjorden för att till sist förgiftas av en demon som straff för vad som på isländska kallas ágirni.Eller som det står i den isländska Alexandersagan: ”Var kommer din girighet att stanna, store Alexander? Den kommer inte att mättas även om du lägger under dig hela världen.”Den frågan, om hans mod, högmod och övermod, tycks också ha getts en varierande betoning genom seklerna.I Första Macabeerboken, från 200-talet före Kristus, står till exempel så här: ”Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte.”I den persiska skildringen, med rötterna i 900-talet och som än i dag läses flitigt, skildras han däremot omväxlande som en rättvis kung sökande efter vishet och en maktlysten, grym härskare.Och i den brittiska medeltida ”The Wars of Alexander” tycks pendeln ha slagit över mot en mer kontemplerande regent. ”Jag som i går var så kraftfull och styrde hela världen, har i dag fullständigt blivit till stoft, sorg och plåga” får han här säga med sin egen röst.Långt tillbaka går också ett annat av legendernas stråk: det som beskriver hans mer fantastiska äventyr.I den arabiska Alexandertraditionen, som nyare forskning menar är den kanske allra rikaste, finns till exempel motivet om hur han upptäcker livets källa. Som i sin tur uppvisar likheter med berättelserna om Namron Sin. Härskaren över världshistoriens första imperium, Mesopotamien, flera tusen år före Kristus.Med tiden tycks också Alexander den Store kunna förvandlas till en sorts Baron von Münchhausen. Den här mer skrönaktige figuren blir synlig redan i vissa latinska versioner – där det berättas att Alexander efter att ha erövrat jorden ger sig i kast med himmel och hav. Hur han först stiger upp till himlen i en järnbur, hållen av fåglar, och sedan upp till havets botten i en dykarklocka konstruerad av hans astrologer.I tyska texter förvandlas han slutgiltigt till en medeltida stålman som obesvärat färdas genom luft och vatten. Där får också Alexanders högmod sitt kanske yttersta uttryck, när han säger sig vilja erövra själva paradiset.Hur är det då här i Sverige? Jo, vi har också vår egen version av Alexanderlegenden. På 1300-talet infogades den antika härskaren i riddarromanens höviska och aristokratiska ideal. Några sekel senare blev parallellerna mellan ”Konung Alexander”, som han kallades i ett versepos, och Sveriges konungar allt vanligare.Att både Gustav II Adolf och Karl XII liknades vid världserövraren, av sig själva och ibland av omgivningen, är väl inte särskilt förvånande. Däremot att också Drottning Kristina var helt besatt av Alexander den Store.Hon, som nuförtiden ofta framställs som fritänkare och religiös sökare, ser hans grymheter som fläckar på solen. Prisar i stället hans mod, skönhet, generositet mot besegrade motståndare och – inte minst – bildning.I den eviga frågan om Alexander den Stores egentliga natur återkommer Drottning Kristina till vad många andra påtalat. Att han handlade under inflytande av vad som under antiken kallades Fortuna: ett svåröversatt begrepp som kan betyda både tur, lycka och det förutbestämda ödets komplexa verkningar.Och frågorna kvarstår, både kring mytens och verklighetens Alexander.Fortfarande vet ingen var hans kvarlevor ligger. Efter att ha begravts i staden han grundade, det egyptiska Alexandria där mausoleet blev en vallfärdsplats för både romerska kejsare och allmänt historieintresserade, försvann själva liket därifrån någon gång på 300-talet efter Kristus. Alltså ungefär samtidigt som myten om Alexander började få fötter, förvandla honom till en sorts vandrande vålnad.Sedan dess har otaliga försök gjorts att hitta graven: Egyptens arkeologiska myndigheter känner till åtminstone 140 regelrätta utgrävningar. Så tillsammans med Nefertiti är väl Alexander den Store världens mest efterlysta lik. Liksom en av våra allra mest levande legender.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturKarin Hult & Gunhild Vidén (red): Alexanderlegenderna i tid och rum. Appell förlag, 2018.

För den sekulariserade människan har skogen blivit ett tempel, men är kärleken till träden besvarad? Kulturredaktionens Nina Asarnoj funderar på om kärleken verkligen är besvarad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sände första gången 2020-10-14.En sommar blev årorna till min roddbåt stulna. En billig Blekingeeka, köpt på Blocket för att kunna ro runt i den lilla dypöl till sjö där vi hyr ett hus. Jag stod där på den lilla flytbryggan och spanade ut över vattnet. Först hade jag stampat hårt för att vattensnoken och hennes sju ungar skulle hinna krypa undan, tillbaka in mellan brädorna. På andra sidan sjön tyckte jag mig se något vitt. Kunde det vara mina åror? Jag simmar tvärs över och ja, där ligger de. När jag ska gå i land finns det ingen fast botten. Jag sjunker allt djupare i dyn och minns nu att grannen i samband med ett bryggbygge mätte upp dydjupet till elva meter. Jag har alltid anat att naturen är helt likgiltig för min existens, och nu var det uppenbart. Jag skulle bli till gyttja i botten av en sjö. Inte ens en måltid åt en varg eller näring åt en rosa akleja. Så ser döden ut. Bara några grumliga bubblor och sedan är man borta. Ända sedan jag läste filosofi i skolan har jag grubblat över det där klassiska exemplet om passivitet, alltså om bristen på handlingskraft är att betrakta som ett brott. Är det den som knuffar någon i sjön som är skurken eller den som står kvar på berget utan att agera? Och för att verkligen hårdra det hela: Är de björkdungar som susade utanför Auschwitz till exempel medskyldiga till de brott som begicks innanför stängslet?De flesta människor säger förstås nej. Träd eller gyttja kan inte ställas till svars. Träden är tvärtom våra nya ständigt förlåtande gudar och åtminstone här i Sverige är det ofta just bland susande björkar och vajande granar vi söker tröst och sammanhang. I det som brukar kallas världens mest sekulariserade land har naturen på många sätt ersatt kyrkorummet.Jag läser om det här fenomenet i religionshistorikern David Thurfjells bok ”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion”. I sin forskning har han intervjuat 72 personer om deras relation till naturen. Han ställer frågan om varför det är i skogen så många moderna människor upplever andlighet och frid? Samtliga av de intervjuade vittnar om hur de söker sig till strövområden och parker för att komma i kontakt med sig själva och något större, men de vill ändå inte tala i termer av tro. I vår tid är det känsligt med religiösa uttryck. Gärna existentiella naturupplevelser men blanda inte in Gud. Thurfjell skriver om de doftämnen granar och tallar utsöndrar, fytoncider, som stärker immunförsvaret och får blodtrycket att sjunka. Hur hälsobringande det är med frisk luft och solsken. Det intressanta är bara att de där lugnande doftämnena som växterna ger ifrån sig, sannolikt är till för att stöta bort skadeinsekter. Tallspinnare, granbarkborrar och trädkramare.Men alla finner inte frid i naturen. För somliga får varannan tall, varannan gran bara blodtrycket att stiga. Axel Lindén är skogsägare och författare och har skrivit ett slags realitybok om sin ambivalenta relation till livet med skog. Han står med en stövel i naturromantiken och den andra på gaspedalen i traktorn. Hans bok heter ”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” och handlar om hur han försöker bedriva alternativt skogsbruk. I stället för att sköta skogen på det sätt som ger störst ekonomisk avkastning, vandrar han planlöst och smådeprimerat runt med en motorsåg och fäller en asp här och en björk där, mest för att få ved till pannan. Hans idéer om att låta skogen förbli blandad och att inte gallra så hårt, möts av skepsis av manliga bybor och skogsbolag. Axel Lindén slits mellan viljan att vara en professionell skogsägare, att maxa vinsten som pappa och farfar gjorde, och sin egen natursyn. För vem är han själv i släktkedjan? Hur kommer det sig att mormors blåbärssylt var perfekt, mammas bra men hans egen undermålig? Hur ser kunskapsöverföringen ut mellan generationerna? Vem är bäst på att tala med träden, den som optimerar avkastningen på en skog eller den som låter den växa igen? Vad säger träden själva?Föreställningen att blommor och träd har själ och kan kommunicera har beskrivits i ett flertal böcker de senaste åren. Titlar som ”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC”, ”Trädens hemliga liv” och ”Naturens dolda nätverk” påstår att träd kan berätta om olika faror och att till exempel bokträd skyddar och hjälper varandra. Varför kommer alla dessa böcker just nu? Kan det vara en liknande rörelse som inom djurrättsrörelsen, att allt fler börjar ana att träden lider? Har de ropat om nåd utan att vi hört dem? Vi människor lyssnar ju ganska dåligt på träd och ofta är våra skogsupplevelser helt självcentrerade. Det handlar som så ofta, mest om vad skogen betyder för oss. David Thurfjell skriver i ”Granskogsfolk”: att ”även den romantiska naturupplevelsen är till stora delar antropocentrisk” och förklarar att vi människor visserligen har en psykologisk kapacitet att uppleva existentiella djuperfarenheter med inslag av estetik, jagupplösning och romantik. Men att det är en helt och hållet egoistisk upplevelse. Den sönderstressade nutidsmänniskan söker tröst och i takt med att vi blivit allt mer sekulariserade har lövsalarna blivit våra heliga rum. Skogen har blivit vår kyrka.Frågan är då bara hur ömsesidig den här existentiella relationen är? Hur förhåller sig naturen själv till människan och hennes liv och död? Väldigt passiv, skulle jag säga. I dokumentärfilmen ”Shoah”, Claude Lantzmanns nio timmar och 27 minuter långa mästerverk om ”Förintelsen” är träden hela tiden närvarande. Det växte björkar och fruktträd längs rälsen till Sobibór. Den susande blandskogen blev vittne till miljoner människors död. De flesta av nazisternas förintelseläger placerades på landsbygden, utanför små byar, vid skogsbrynen. Det var viktigt att ingen fick veta vad som pågick och träden hjälpte till att dölja barbariet. Massgravarna gömdes i skogen. Krematorierna eldades med kol och i den gång av taggtråd som ledde fram till de stora brännugnarna i Treblinka, fogades grenar av tall in mellan trådarna för att skydda för insyn. Ett slags förintelsens egna gärdsgårdar. Det kanske låter märkligt men den här passiviteten bland träden kan provocera mig. Min farmor och hennes två söner fanns med på de listor som redan fanns förberedda i Sverige om nazisterna skulle kommit hit. Farmor svimmade när hon fick se sitt och barnens namn flimra förbi i Aktuellt eller Rapport många år senare. Det är alltid svindlande att tänka på hur nära det var att även Sveriges judar skickades iväg. Mormor däremot, bodde under kriget i Stockholms skärgård där hon och morfar fiskade och odlade för att överleva. Och även om kunskapsöverföringen i min familj varit lika usel som blåbärsreceptförmedlingen i Axel Lindéns, är det väl ändå någon sorts genetiskt överförd envishet och livsvilja som fick mig att gripa tag efter knivskarpa vasstrån och dra mig upp ur dyn vid jakten på de där stulna årorna. Varannan gran och varannan tall blev tysta vittnen till min kamp. De var min gröna, högst ointresserade publik. Vi människor kommer alltid att ha en relation med det som växer, det är bara det att den inte är ömsesidig. Träden älskar oss inte tillbaka.Nina Asarnoj, medarbetare på kulturredaktionenLitteratur”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion” (2020) av David Thurfjell”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” (2020) av Axel Lindén”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC” (2019) av Isabel Kranz i översättning av Joachim Retzlaff”Trädens hemliga liv” (2016) och ”Naturens dolda nätverk” (2018) av Peter Wohlleben i översättning av Jim JakobssonFilm: ”Shoah” (1985) dokumentär av Claude Lantzmann, finns med svensk text på Youtube, längd 9 h och 27 min.

Träd som minns och känner smärta. Träd som stöttar sina grannar och delar med sig av näringsämnen. Katarina Wikars avlyssnar skogens hemliga och mångförgrenade liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-06-13. På mitt kylskåp har jag ett urklipp på granen Old Tjikko, den är bara tre meter hög men världens äldsta träd. Den är lite snedvuxen också, för den står alldeles ensam på Fulufjället i norra Dalarna. Men hur gammal är Old Tjikko då? Forskarna från Naturgeografiska institutionen på Uppsala universitet säger 9 950 år för granar kan föröka sig genom nya kloner som genetiskt är samma som urspungsgranen. Ett matriarkat av granar som under årtusendena växt, blåst omkull, invaderats av barkborrar, blivit gamla och trötta och rasat, och långsamt, långsamt gett plats åt sticklingen Old Tjikko. Old Tjikko är faktiskt ganska ful, ser lite ut som en gran på en teckning av konstnären Carl Fredrik Hill som jag har på väggen. Ensam och spretig i blåsten. Det finns en anledning till att jag helt plötsligt har börjat intressera mig för granen. För jag har blivit med skog, inte många hektar men nog mycket för att tala med skogsbolaget om gallring. Kanske skulle jag istället tala med granarna om gallring för nu har jag läst ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben som skogsvaktare i kommunen Hümmel i Tyskland. Och det här är inte rätt forum för att redogöra för bokens alla biologiska processer, de hemliga nätverken träden emellan, hur de hjälper mer än stjälper varandra. Men efter hundratalet sidor om kloryfyll och parasiter så kommer jag som skenbart urbaniserad ändå att se på min svampangripna gamla lönn med nya mer förstående ögon, och veta att den trots angrepp nog ändå kan klara sig några decennier till. Känner jag till och med mer förståelse för de glesa granarna som ingen gillar? Skogsbolaget och skogsstyrelsen och sönerna och väninnorna säger: ta bort granarna. Det kommer att bli så ljust sen. Och jag tror inte ens att Peter Wohlleben som ändå menar att träden kan skrika egentligen gillar granarna. Han ömmar mer för lövskogarna, och vem kan invända mot det. Träd kan minnas och träd kan känna smärta, skriver han. De är oftast sociala och stöttar sina sjuka exemplar och förser dem med näringsämnen tills de mår bättre. Som en hjord elefanter. De kan sända ut signaler om att de är angripna av larver och utsöndra skrämselluktämnen via bladen för att försvara sig, och också tala genom att knacka med rötterna, utbyta information via ljudvågor. Nu är jag inte kapabel att invända mot denna australienska forskarrapport för jag är ju kulturskribent och inte biolog men har vi inte alla hört björkar som susar, aspar som rasslar, tallar som knakar? Vissa träd är mer sociala än andra kan man också lära av ”Skogens hemliga liv”, bokar kan inte stå för tätt, de delar vatten och näringsämnen mellan sig medan björken är en utpräglad solitär, växer så snabbt att barken spricker, den vita som skyddar mot solbränna för björken gillar att stå för sig själv: ”Björken jagar fram genom livet, lever över sina tillgångar och lakar till sist ut sig själv.” Björkar blir inte så gamla. Även aspen är en rastlös en. I skogens hemliga liv finns också hackspettar och lavar och mossor. Och alla de där jag alltid tyckt var så fina visar sig vara rent av skadliga: murgrönan och vildkaprifolen och misteln. Är sådana som livnär sig på andras näring, som stryper och kletar och klänger till döds. Och läsningen får fäste, förändrar blicken, och hädanefter kommer jag nog att se på träden, de levande och de döda, på ett annat sätt. Fast det räcker inte långt i denna tid av massavverkning och virkespriser. Så långt tillbaka jag kan minnas har timmertågen haft hundra vagnar där de står på stationen i Borlänge. Träd blir pappersmassa men nu behövs det inte så mycket papper som förr. Norra barrskogsbältet, sa någon i min ungdom att vi bodde i. Norra barrskogsbältet. Norra rusbältet. Det kan vara en missuppfattning att granskogen alltid har stått så där mörk och sluten intill husknutarna. Det beror på att den moderna människan inte har användning för den. Förr sköttes den om, blev ved för husbehov, gallrades av nödvändigheten. Bara intill ödetorpen marscherade granen fram. Min morfar brukade på sextiotalet berätta om kolmilorna, om skogsrået som varnade männen som somnat om milan höll på att brinna ner. Kan jag vara den sista i min generation som tillbringat ett halvt liv med att fundera över skogsrået? Som barn förväntade jag att förr eller senare se en kvinna med långt grönt hår och en ihålig rygg springa mellan stammarna. Skogsrået var en väldigt solitär varelse, aldrig hade man sett flockar av dem. Och någonstans inom mig kan jag tycka att det är lite synd om skogen har slutat att befolkas av troll, vättar och vildvittror och allt vad de kan tänkas heta trots att jag med förnuftet inser att vi inte alla i dessa urbana tider kan flänga runt som några sentida Ronja Rövardöttrar på bergsknallar och hyggen och anropa de små under jorden. Precis som skogsvaktaren i ”Skogens hemliga liv” kan jag drömma om en lövskog på hösten, även om jag nu lärt mig varför träden måste fälla sina löv och varför vissa skiftar så tidigt i rött. De är trötta, de är mätta. De har inte plats för mer sockerproduktion. Det vackraste jag någonsin har sett är en japansk lövskog i bergen i oktober, flera tusen olika sorters lönnar skiftar i allt från ljusgrönt över ockra till mörkaste vinrött. En sådan skog är nog motsatsen till en planterad industriskog med raka trista tallar som växer en stund för att snart åter fällas. Skogen är så mycket för människan, rekreationszon och arbetsplats, både estetik och kapital. Den gigantiska skogsbranden sommaren 2014 utanför Fagersta i Bergslagen orsakades av en skogsmaskin och fick förödande konsekvenser. Fotografen Heléne Schmitz har vandrat bland de kala gråa stammarna med sin japanska storformatskamera och ställer ut sina bilder på Fotografiska i Stockholm. Där och då något försvinner uppstår också något nytt. Mellan de döda trädstammarna som ser ut att vara i svartvitt spränger sig ljusgröna grässtrån fram, spirar som om inget hade hänt. Naturen har alltid varit bra på att komma igen, ta tillbaka som om människan bara vore en parentes. En annan svit av bilder visar den japanska växten kudzu. Om granen Old Tjikko har växt 3 meter på 9 000 år så växer Kudzu istället tre decimeter om dan. Den var en gåva till Amerika från Japan vid något jubileum och uppskattades för sina vackra blommor, för skuggan den skänkte på verandorna. Men snart tog den över inte bara verandorna utan hela landskapen där den drog fram. Hus, träd, bänkar, allt blir inbäddat i mattan av kudzublad. Den kväver alla andra och ser samtidigt så förrädiskt mjuk ut. Här tar inte naturen tillbaka något utan lägger sig över sig själv. Blir ett hav av grönska, meterhöga varelser av blad, som om landskapet blivit förtrollat av en ond fe, rötterna är snår ingen längre kan såga sig igenom men där i myllan kommer nog att uppstå en liten larv eller borre som förr eller senare rår på kudzu också. Skogen har alltid varit bra på att sköta sig själv. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen "Trädens hemliga liv" Författare: Peter Wohlleben. Översättning: Jim Jakobsson. Norstedts.

"Åh, vilken sagoskog! En riktig Bauer-skog!" Bilden av skogens magi är för många förknippade John Bauers verk. Men hur mår en sådan skog egentligen? Eva-Lotta Hultén går på jakt efter ett nytt ideal. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursrpungligen publicerad den 20 november  2018. ”John Bauer-skog”. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är kluven. Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” som de flesta av hans mest kända bilder publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan Tuvstarr och deras skog till livs.  Och medan sagorna i många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid – symbolism, sagor och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer rentav den konstnär som allra starkast format våra föreställningar om skogen. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog betraktad. John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev formulerar han det såhär: ”Så svepte åter igen vinden något hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och var åter liten.” Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen perfektion. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. I en riktig naturskog är trädens stammar av olika ålder och tjocklek, döda träd står upprätta mellan de ännu levande eller ligger på marken i olika stadier av förmultning. Gran samsas med tall, asp, björk, rönn och många andra arter. Här och var står träden tätt, på andra ställen bildas gläntor där flera träd fällts av storm eller ålder. På marken finns ofta en rik och blandad vegetation: mossor, ris, kärlväxter, småplantor. Men i sina målningar röjde John Bauer upp i skogen. Trädrötter blev snirkliga ornament och den mångfald av olika sorters mossa som ryms i en gammal skog reducerades till mjuka kuddar i samma färg och av samma fason. Allt kantigt blev mjukt och böljande och där finns aldrig några döda träd. Stammarna är alla ungefär lika grova och bildar inramning till motiven. Lilla prinsessan Tuvstarr vid sin tjärn är perfekt innefattad av två stora stammar långt fram i bilden och ytterligare två en liten bit bakom henne. Hon själv befinner sig precis i mitten av målningen. Skogens färger består av olika nyanser av brunt och grått och Tuvstarrs kropp lyser ljus som en sol. Det är uppenbart om man tittar på denna målning, eller på bilderna av lilltrollet Humpe och hans mor, trollet som skötte kungens storbyk, Bianca Maria och trollen, pojken och trollpackan, och alla de andra kända figurerna - att Bauer älskade symmetri. Men är det något en naturlig skog saknar så är det just symmetri. Och lika lite som alla kvinnor antingen är häxlika monster eller väna, med blont hår ner till ryggslutet, ser naturlig skog ut som i Bauers konst. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. Och det sköna när det gäller skogen är i Bauers ögon det ordnade. John Bauers strävan mot förenkling och förädling i sin framställning av naturen var fullt medveten, och med en agenda. I ett brev till en vän skrev han under sin utbildningstid: ”Jag tänkte på alla jag kände. Alla hjälpte sin nästa och gjorde nytta, och de flesta bättre än jag. Men om jag försökte bli god, målade och ritade naturen intimt och visade människorna hur vacker den var. Kunde jag då inte något förädla den och på så sätt göra den en gentjänst. Jo, om jag kunde.” Slut citat. John Bauer ”förädlade” skogen. Han städade den och gjorde den prydlig och dekorativ, i övertygelsen att han gjorde den en tjänst men kanske var det snarare en björntjänst. Det är ingen större skillnad mellan John Bauers miljöer och en modern produktionsskog i avverkningsmogen ålder, där träd står på raka led och bildar en pelarsal – den skogstyp som undersökningar visar att många av oss moderna svenskar fortfarande rankar som vackrast och mest tilltalande för vår rekreation i skogen. Långt innan denna odlade, gallrade, städade skog blev standard i Sverige präntade alltså Bauers bilder in dess utseende som skönhetsideal och urbild av skogen i den svenska folksjälen. Hans troll rör sig i en natur där ordning råder. En onaturlig ordning. Det är naturligtvis inte John Bauers fel att den svenska skogen idag är artfattig, vind- och brandkänslig och lätt drabbas av insekts- och svampangrepp men kanske är det dags för nya bilder, nya föreställningar och nya drömmar om skogen än de han en gång skickade med oss, hur vackra och lockande hans målningar än är. Kanske kan vi, för skogens skull, lära oss att älska oordning, asymmetri och förruttnelse; det där vilda och ostädade som bara blir vackrare ju mer förståelse man får för dess komplexa samspel. Miljöer där kanske inte sagoväsen, men likväl många alldeles verkliga väsen av alla de slag kan trivas. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Vad händer med vår syn på pengar när vi slutar att hantera dem som självständiga föremål? Dan Jönsson granskar kontanternas betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016-09-21.Det låter nästan som den perfekta kuppen. Aldrig någonsin har så mycket pengar försvunnit så snabbt i Sverige som natten mellan den 30 juni och den 1 juli i år. När de gamla 20-, 50- och 1000-kronorssedlarna blev ogiltiga saknades fortfarande nästan två miljarder kronor som ingen hade växlat in. Även om den siffran krympt lite under den korta övergångstiden när de gamla sedlarna fortfarande gått att lösa in på banken, så har Riksbanken med denna nyemission av allt att döma lyckats bli fri från en liten del av sin skuld till allmänheten. En sedel är i grund och botten just en skuldsedel - och snabba sedelbyten får ofta den effekten. En liten offentlig skuldavskrivning.Hade jag bott i ett något mer korrumperat land så skulle jag kanske ha misstänkt Riksbanken för att ha en sådan baktanke med detta historiskt snabba sedelbyte. Nu tror jag baktanken i själva verket är en annan. De verkligt stora siffrorna handlar nämligen inte om eventuellt kvarglömda och oinlösta sedlar utan om de sedlar som lösts in men istället för att bytas ut mot nya papperspengar omvandlats till siffror på ett bankkonto. Bara i maj i år försvann på det här sättet sex miljarder kronor i kontanter ur det svenska penningsystemet. Det är mer än någonsin tidigare. Sveriges samlade kontanter uppgår idag till ungefär 80 miljarder kronor, bara några få procent av den totala penningmängden. Och siffran minskar snabbt. Många experter räknar med att det om femton år kommer att finnas så lite kvar att vi i Sverige, som kanske första land i världen, kan tala om ett kontantlöst samhälle.Att Riksbanken så medvetet driver på den kontantlösa utvecklingen kan verka underligt. Möjligheten att trycka pengar hör trots allt till en centralbanks viktigaste styrinstrument, och ju mer kontanterna försvinner, desto mer överlåts den uppgiften på de kommersiella bankerna och deras utlåningsverksamhet. Men att just Sverige går i bräschen för den här processen har nog sina skäl. Det ingår sedan länge i den offentliga självbilden att höra till det teknokratiska avantgardet, det vill säga att vara tidigt ute med att ta till sig tekniska och administrativa nyheter. Det är mycket riktigt svenska uppfinningar som Swish och iZettle som på allvar tagit kontantlösheten till en ny nivå. Dessutom verkar svensken i gemen, och svenska politiker i synnerhet, hysa ett globalt sett avundsvärt, möjligen naivt, ja rentav smått förstockat förtroende för samhällets och marknadens institutioner. Det spelar liksom ingen roll hur Riksrevisionen kladdar ner sig eller Nordea fifflar, i grund och botten är vi ändå övertygade om att myndigheterna finns där för att hjälpa oss och att bankerna är serviceinstitutioner vi kan påverka med vår konsumentmakt.Precis som när det gäller till exempel sociala medier och övervakningskameror så tycks de flesta därför vilja tro att den praktiska nyttan med kontantlösa tekniker på något vis tar udden av riskerna med sådant som datalagring och växande maktkoncentration. Det är en farlig illusion. Det är verkligen ingen självklarhet att ett samhälle utan kontanter skulle bli vare sig säkrare - för allmänheten - eller tryggare - för den enskilde. Vad händer med den enorma mängd information som kommer att finnas lagrad hos banker och andra kreditföretag? Det är alldeles för lätt att föreställa sig en fiffig skilsmässoadvokat eller en korrupt polis som hittar obehagliga mönster i våra inköpsvanor. Eller för den delen vad som händer om systemen kraschar - eller i en möjlig framtid där det visar sig att samhällsinstitutionerna vänder sig emot oss och banken eller staten bestämmer sig för att låsa eller beslagta våra tillgångar.Nästa stora steg i den här utvecklingen är den biometriska. Redan för tio år sedan fanns det kristna domedagsprofeter som varnade för hur de idéer som då fanns om hur ens bank-ID skulle lagras på ett mikrochip som opererades in under huden direkt såg ut att uppfylla Uppenbarelsebokens profetia om hur Odjuret i den yttersta tiden skall skilja ut dem som får köpa och sälja med ett märke i pannan eller på handen. Men med den biometriska tekniken behövs inte ens det lilla mikrochipet. Med hjälp av en scanner som läser av vårt fingeravtryck eller vår iris blir vi värderade och debiterade på ett ögonblick. Enkelt och praktiskt? Onekligen. Men också det kusliga embryot till en alltför välbekant, dystopisk ordning där Storebrors allseende, dömande öga stirrar tillbaka mot oss från varje liten streckkod.Ändå - trots alla apokalyptiska och dystopiska förebud - tror jag det är svårt att riktigt föreställa sig hur radikalt denna totala sammansmältning av den fysiska och elektroniska identiteten i en nära kontantlös framtid kommer att förändra oss. För vad händer med vår syn på pengar när vi helt slutar hantera dem som självständiga föremål? Genom hela historien har begreppet pengar varit förknippat med det materiella. Den första kända myntfoten, i det gamla sumeriska riket, lär ha varit oxar; längre fram har guldet haft den starkaste ställningen och många av de klassiska myntenheterna, som pund, mark och peso är egentligen viktmått. Sedan knappt ett halvsekel är numera guldmyntfoten upphävd, men de stora centralbankerna håller sig ändå med en guldreserv - om utifall.Denna bild av pengar som något kroppsligt och utomstående har färgat förståelsen inte bara av begrepp som rikedom och överflöd, utan också av den kraft vi brukar tänka oss att pengarna bär på. Pengarnas förmåga att få makt över det mänskliga psyket är att förstå som en gravitationskraft, ett inflytande från en utomstående och främmande kropp. Mot girighet är följaktligen ingen människa immun - men mot varje utomstående kraft finns också en möjlighet att bjuda motstånd.I det kontantlösa samhället förlorar sådana bilder all mening. Gränsen mellan människa och pengar, mellan person och bank-ID, suddas ut. Vi kommer att gå runt med pengarna som en ständig energidepå i kroppen, sammanlänkad med vårt blodomlopp, vår matsmältning, vårt nervsystem. Hur ska då ord som girighet och fattigdom illustreras? Hur ska tiggaren tigga pengar? Vad ska Joakim von Anka bada i? Kontantlösheten kommer att ställa inte bara vår fantasi utan också vår mänsklighet på nya svåra prov. På sätt och vis tror jag det är i det kontantlösa samhället vi börjar närma oss sanningen om vad pengar faktiskt är - en energi, en symbol för inbördes förhållanden mellan oss människor. För makt, skuld, tillit och beroende. Synen på pengar som något utomstående och materiellt är inte bara åskådlig, den är också moraliskt bekväm och i grunden illusorisk. Den lyfter ut en motsättning vi i själva verket bär inom oss. Och mellan oss.Men sanningen är kanske inte alltid en befrielse. Förmågan till symboliskt tänkande hör till våra allra viktigaste resurser - och de fysiska pengarna har i alla tider varit ett ovärderligt verktyg för att förstå och hantera motsättningar och konflikter. Utöva makt, bedriva motstånd. De har fungerat, kan man säga, som en buffert, en tankemässig branddörr mellan våra individuella kroppar och den gemensamma samhällskroppen. Vi bör fundera över vad som sker om vi tar bort den. Innan det är för sent.Dan Jönsson, författare och kulturskribent

Tennis förknippas med klass, stil eller snobberi. Spelreglerna utgår förvisso från planens heldragna linjer, men Elisabeth Skog går till tennislitteraturen och hittar en annan berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-08-25.Jag har länge närt en obesvarad kärlek till det som brukade kallas för den vita sporten. Likt andra som älskar utan gensvar har jag vant mig vid att nöja mig med minsta lilla. En undanläggning vid nätet eller ett passerslag som lurar motspelaren. Då kan jag tillfälligtvis glömma orenheten i grundslagen och det fladdriga sportlinnet från billighetsaffären. Vad är grejen med tennis? Vad är det som lockar med denna snobbsport i fläckfri piké? Omgärdad av klass och stil, quiet please, uppfunnen 1873 av en brittisk major.Räknesättet begripligt bara för de införstådda; fifteen love. Och de gåtfulla orden: tiebreak, dubbelfel. Linjernas stränghet. Det äskas tystnad vid tävlingar och klädkoder gäller. Ner till trosor och kalsonger. För spelare i Wimbledon stipulerar ett tiopunktsdokument till exempel att bredden på ränder i avvikande färg på kläderna max får vara 1 centimeter, och att skosulan ska vara vit, liksom underkläderna.I litteraturen ger tennis, liksom många andra sporter, gestaltning åt kampen mellan moral och egenintresse, mellan regler och överträdelser, liksom maktens förskjutning.Som i Lionel Shrivers roman ”Dubbelfel”, där ett par spelar tennis på elitnivå men gör så på allt mer divergerande bevekelsegrunder: uppriktig kärlek till sporten kontra pengarna. Men i huvudsak verkar tennisen i litteraturen fylla en annan funktion.”Tennisspelarna”, av Lars Gustafsson, är Sveriges mest välkända roman med tennistema. Den kretsar kring en svensk man som, likt Gustafsson själv, gästforskar vid University of Texas i Austin. Det är en sorgfri man i god kondition som tidigt varje morgon brukar spela tennis på en enkel bana med ojämn betong inramad av rostigt hönsnät. Just sådana banor med knölig asfalt och kanske några namnlösa växter invid baslinjen som i Sverige återfinns i städer där kommunen upplåter mark och nät, såväl som i välmående sommarparadis med bortglömda allmänningar. Måtte de få finnas kvar, måtte inte allting bli för välordnat, borttaget eller inlåst.I ”Tennisspelarna” beskrivs noggrant hur det ska kännas i kroppen vid en serve, i detta fall en american twist (som ska resultera i en pervers sidskruv): Tyngden rullar över kroppen, från det höga uppkastet i linje med det vänstra örat fram mot foten. Som ett årtag. Som en havsvåg. ”Tom, lyckligt tom, som en nolla, som ett tecken utan mening hängde bollen där, och någonting inom mig gratulerade mig till dess tomhet. Någonstans ute i tomheten kvittrade en liten fågel i grenarna i det stora pecanoträd som sträckte sig in över banan.” skriver Gustafsson. Men kanske uttrycker författaren, som själv främst betraktade sig som poet, det ännu bättre i diktsamlingen ”Sonetter” där en rad lyder:”Det torra slaget gör dig åter hel”Det torra slaget avser ögonblicket när tennisracket träffar bollen. Det handlar om nuet. Inte nyligen och inte snart. Nu. Författaren menar att vi ägnar så mycket tid åt förhoppningar och minnen, framtid och dåtid. Han hittar den avspända närvarokänslan just i tillslaget och känner sig fullödig. ”... Hel blir bara den som inte längre ser en annan boll i bollen som han ser.”Den amerikanske författaren David Foster Wallace var precis som Gustafsson både intresserad av tennis och filosofi, men även matematik. Han var en lovande juniorspelare, ja nästan lysande sägs det. Han hänför framgångarna till sitt sinne för geometri mer än de kroppsliga förutsättningarna; kortvuxen som han var och långsam med konkavt bröst och smala handleder. Han kunde spela över hela banan, det är en viktig sak, och han satte en ära i att med stoiskt lugn begagna sig av statistiska beräkningar av underlag, sol och vindar. ”Jag hade utvecklat en sorts hybris vad gällde min taoistiska förmåga att kontrollera genom icke-kontroll.”  Han menar att tennis är som biljard men med bollar som aldrig stannar, som schack med språng. Det är geometri, exakta rutor och bollbanans vinklar i flera led.Wallace beskriver njutningsfullt långa träningspass med sin bästa vän och fiende, med- och motspelare Gil Antitois. De kör monotona serier där crossbollar varvas med raka slag så att bollens bana utgör formen av en stiliserad fjäril. Det är just i utmattningen via repetition, en form av dissociation, som Wallace menar är målet med hans tennistillvaro. Under en mycket lång slagväxling känns det som om han ”...tyst lämnat planeten och svepts in i sig själv.”Upplösning, tystnad, det ordlösa. Det är vad som lockar tennisens uttolkare, men det är intressant att det sker med stor noggrannhet och en fascination för gränser. Både Wallace och Gustafsson redogör noga för tennisbanans utseende, linjer och mått.Poeten Peder Alexis Olsson tar detta ett steg längre i sin helt ordlösa bok ”Tennis”. Han återger närbilder av hela banan bit för bit. Linjerna är svarta i skala 1:1 mot vit bakgrund, nästan 800 sidor. Det börjar vid baslinjen, följer den fram till sidlinjerna som i sin tur möter serverutorna och så vidare. Nätet är bokens peripeti, vändpunkt, om jämförelsen tillåts. Sedan tar andra sidan vid, serverutor, sidlinjer och boken avslutas med bortre baslinjen.Tennisförfattarna tycks ha kommit till samma slutsats som asketer och munkar såväl som formbundna nonsenspoeter i alla tider gjort: För att uppnå frihet krävs strikta regler. Upplösningen kan inte åstadkommas med slarv.Men kanske finns det en ännu vildare metod. I Mats Kempes roman ”Havet” spelas det i ett kapitel tennis på en av Bromma flygplats startbanor sent en sommarkväll. Vad händer när man spelar utan linjer och gränser? Svaret visar sig vara något liknande, citat: ”...utan nät och linjer finns bara en sida. Bommar jag bollen - upphör allt. Så jag spelar på det yttersta av min förmåga. [...] Skulle jag dö i nästa stund, så skulle jag ändå ha levt.”Litteraturen verkar ha användning för tennisen när den ska gestalta längtan efter och upplösningen i den totala närvaron/frånvaron. Men man kan undra om tennisen behöver litteraturen. Det är kanske lite mer tveksamt, men 2010 blev i alla fall den brittiske författaren Matt Harvey inbjuden till Wimbledon för att, som dess officiella poet, underhålla publiken med en dikt varje dag under turneringen.Han skrev om bollkallar och damspelarnas klädsel, men min favorit är den frenetiska rappliknande dikten Thwok som efterliknar sportkommentatorns snabba sätt att tala. Onomatopoetiska nonsensord varvas med tennisens eget knoparmoj: fifteen love, deuce, advantage, OUT! Bollen studsas före serve: bounce bounce, bounce.Det torra slaget gör dig åter hel. Thwok.Elisabeth Skog, bibliotekarieKällorLars Gustafsson ”Sonetter” Norstedt 1977Lars Gustafsson ”Tennisspelarna : en berättelse” Norstedt 1977Mats Kempe: ”Havet” Pequod Press, 2018Lionel Shriver ”Dubbelfel” Ordfront 2009David Foster Wallace ”Texter” Natur & Kultur, 2013Hör ett utdrag ur Matt Harveys Wimbledon-dikt här: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3815136

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen handlar om att upptäcka världen genom kärlek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019-02-20.Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden. Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit ”negativt laddat”. Istället hör man ibland omdömet ”moraliserande”, ett skällsord som belyser hur man kommit att betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra hur de ska tänka.för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk.Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är moral det som får verkligheten att framträda. Våra personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga formuleringar och tonlägen är laddade med värden.Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet; inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är ”väldigt, väldigt underliga.” Vi uppfattar varandra genom ett virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans röriga komplexitet.Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så:  ”Konst och moral är”, skriver hon, ”med vissa förbehåll […] ett. Deras essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt. Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av verklighet.”Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda. Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi, enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock för att upptäcka att något annat är verkligt.Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i ”Havet, havet” när han stöter på sin förlorade barndomskärlek Hartley i en liten kustby. ”Jag begriper inte varför jag inte bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först – varför vet jag inte riktigt – på det här sättet, inte som något ovälkommet eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt, som en inblick i det ofattbara med världens undergång. ”Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov.Kärleken, insikten om en annan människas skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare: “[Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig, jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade jag inte vara tillsammans med henne hela tiden eller ens det mesta av tiden, jag visste i själva verket inte hur jag över huvud taget skulle kunna vara med henne.” Han är plågsamt medveten om hennes existens, men har ingen aning om hur han borde bete sig.Verkligheten är med andra ord svårhanterlig, skrämmande och obekväm. När vi upptäcker den upptäcker vi ett virrvarr, en muddle. Illusionerna av kunskap och kontroll framstod ofta som mer klarsynta. Kärleken får oss att fatta hur otillräckliga de varit, men erbjuder oss inte nödvändigtvis någon annan utväg.  Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människI Platons ”Gästabudet” beskrivs Eros (kärlekens) tillblivelse såhär: på en fest dit Penia (bristen) inte var inbjuden, somnade Poros (överflödet) i gräset efter att ha druckit för mycket. Penia våldtog honom, och gjorde sig gravid med sonen Eros. Kärleken är alltså bristen och överflödets illegitima barn, en knepig trickster men också en visdomsälskare (filosof), som alltid befinner sig mitt emellan sanning och lögn.På ett liknande vis talar Murdoch, självutnämnd nyplatonist, om konstens dubbla karaktär som verklighetsuppenbarelse och bedrägeri. Platon hade på vissa sätt rätt i att vilja utesluta poeterna från sin filosofistat, skriver hon. Det finns en njutning inblandad som är suspekt. Konsten kan presentera en förvirrande, självmotstridig värld som om den hängde samman, utan att tillhandahålla någon förklaring.När Morgan, i Murdochs roman ”Hök och duvor” blickar tillbaka på sin besatta förälskelse tycker hon sig ha fått en uppenbarelse av något ”som hade verkat som en djup sanning. Det hade varit som att få en mystisk vision rakt in i verklighetens hjärta, som om hon utlovats universums hemlighet och sedan, med hela känslan av innebörd och ändamålsenlighet intakt, bli visad ett förmultnande hönsskelett som låg där i en mörk vrå, täckt av damm och smuts.Form, säger Murdoch på flera ställen, är kärlekens och konstens största tröst och frestelse. Förmågan att som Morgan behålla hela känslan av ändamålsenlighet, och samtidigt se den ruttnande verkligheten för vad den är, kräver både form och motstånd mot form. ”Det som gör tragisk konst så rubbande”, skriver Murdoch, ”är att den sammanhängande formen är kombinerad med något, mänskliga individers specifika vara och öden, som trotsar form.” Det ekar av Adornos beskrivning av konstverket som ”det evigt brutna löftet om lycka”.Något händer i konst som gör misslyckandet till något annat än ett misslyckande. Verket erbjuder en spegling av verkligheten, som låter allt som är brutet och rörigt finnas utan att ordnas upp. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människa – som störst när man slutar projicera och står ut med att möta den andra som den är.I slutet av Murdochs roman ”Den gode eleven” plockar huvudpersonen Edward upp första bandet av ”På spaning efter den tid som flytt”. “Han hade bläddrat tillbaka till början. Longtemps, je me suis couché de bonne heure (Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, i Vallquists översättning). Så oerhört mycken smärta det fanns på de där första sidorna. Så oerhört mycken smärta det fanns rakt igenom. Så hur kom det sig då att hela boken kunde vibrera av en sådan ren glädje?”Litteraturens moral består enligt Murdoch just i denna gåtfulla och uppenbara förmåga. Dess koncentrerade och utspridda uppmärksamhet kan vara ett ljus som får verkligheten att framträda, men inte i klarsynta analyser eller auktoritära domslut. Kärleken kan orka med det oklara. Som änkan Mary tänker i romanen “När var tar sin”: ”Eftersom död och slump utgör materialet för allt som finns, så måste kärlek för att vara kärlek till någonting vara kärlek till död och slump.”Politiken syftar till att förändra världen, och filosofin syftar till att klargöra den. Men konsten, som inte är instrumentell utan autonom, kan närma sig verkligheten utan att ändra den. Om man förstår skrivande som ett sätt att älska världen framstår denna autonomi som raka motsatsen till konst för konstens skull. ”Konsten är för livets skull”, skriver Murdoch, ”annars är den värdelös.”Lyra Koli, författare

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres "Existentialismen är en humanism". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen:2021-03-01.I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far, bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat honom åt sitt öde i ett dike  Föga förvånande så hann mannen dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa besvärliga frågor.En av dessa frågor handlar om gudaktighet. “Älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?”. Denna kniviga fråga skulle orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt har kunnat avgöra det eller något gott, rätt och sant för att någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi existentialisterna?Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet, och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick, upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: “Det gäller […] att finna den idé för vilken jag vill leva och dö”.Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om individens stjärnstunder.Jean-Paul Sartre och hela den moderna existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober 1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning “Existentialismen är en humanism”. Ett tag var det osäkert om den skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod och trängdes utanför för kommunister som kommit för att demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal sammanfattar kvällen “Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes”. Det var med andra ord en succé.Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man förstås läsa det större verket “Varat och intet” från 1943, men föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan.Här finns alla slagorden:  människan är inte mer än summan av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt ansvariga för våra handlingar – med citat som: “[en] feg person är ansvarig för sin feghet […] hon är inte sådan utifrån en fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort sig till en feg människa genom sina handlingar.”Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: “existensen föregår essensen”. precis som den som tillverkar ett objekt, har en idé om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft en mall enligt vilken människan och jorden skapades. Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall.Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i “Varat och intet” som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den onda tron uttryckligen ta  form. Den återfinns i formuleringar som “jag kommer att vara er kypare i kväll” och hur många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med  “Som din förälder är det min uppgift att …”.Jämfört med de andra personer han vill bilda skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var inte utan ironi som Heidegger kommenterade “Varat och intet” med att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre har något så få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar.Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt, bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att existentialisterna, även de religiösa,  är de som tar Guds död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken.Men som sagt, de existentiella tänkarna  är knappast fria från motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i “Existentialismen är en humanism” och det saknar inte sin ironi att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals människor har utgjort introduktionen till existentialismen i själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och slutorden i Sartres självbiografi “Orden” förblev en dröm: “En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst”.2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs Heideggers “Vad är Metafysik?”, den första bok i den existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att existentialismens tid är nu.När Sartre höll sin föreläsning stod han likt Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med sina ogudaktiga läror. Och “Existentialismen är en humanism” har verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet. Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära – allt är möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer.Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke.Olof Åkerlund, OBS producentLitteraturMartin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism. Översättning av Hans Johansson,  en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers. Albert Bonniers Förlag, 1964.Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir’s Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich Nietzsches "Så talade Zarathustra". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 28 oktober 2019. ”Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som kommer på duvfötter styr världen”, jag läser från sidan 149, i band sex, av Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Det sjätte bandet utgörs av Så talade Zarathustra, vars fyra delar skrevs av den tyske filosofen mellan 1883 och 1885. Vi nietzscheaner älskar sånt: den sortens ord, uttryckta på den sortens vis; poetiskt med ett högstämt och aningens hotfullt anslag. Vad är på gång? Tankarna som kommer på duvfötter, hurdana är de? Kommer de med Dantes nedre kretsar eller med paradiset? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Nietzsche är kungen av mystiska och täta formuleringar och allra mest är han det i boken om vad Zarathustra sa. Nietzschean, ett epitet som heter duga! Sedan jag hörde att man kunde vara det (från Albert Camus) har jag instinktivt vetat att jag är det. Oktober 1953 skriver Camus i sin dagbok ”Ofta har jag tänkt på dessa eldar, och dess flammor har dansat bakom hela mitt intellektuella liv”. Flammorna kommer från de eldar Nietzsche tände på stränderna kring Genuas havsvik; han vandrar ensam omkring i bergen efter brytningen med förälskelsen Lou Salomé, gör upp brasor som han står och glor på tills de brunnit ut. Värdet i denna handling, kvaliteten i den, får Camus att placera andra tänkare framför dessa eldar, bara för att se dem reduceras till aska. ”Kyssande den kalla stenen, säger jag: här är ditt första barn i glädjetårar. Gäckande sitter jag på din grav såsom ett hån – skönare än du drömt dig. Sällsamme fader! Dina barn svika dig ej” skriver en annan nietzschean: Edith Södergran, i dikten Vid Nietzsches grav. Liksom Camus dras Södergran till Nietzsche som mal dras till ljus. Alla tre har något gemensamt, de förstår sig på att man inte väljer. Livet, världen, till och med ens intellektuella förebilder: Man väljs av allt det där, inte tvärtom. "Så talade Zarathustra" handlar om att börja välja trots att det inte går. Att märka de osynliga vågor som bär en. Övervinna sig själv och på det viset betvinga ödet och det är vad övermänniskan, Nietzsches omstridda begrepp, innebär. Zarathustra är övermänniskans profet och Nietzsches längtan efter en till gudomlighet uppdaterad människa. Gud är död! Mördad av oss! Säger Nietzsche. Sörj inte. Gud, var en ur människans bitterhet frammanad makt i en förtryckande struktur som upprätthöll det värsta Nietzsches visste: Slavmoralen. Zarathustra är uppföljningen på Guds död, ett nytt moraliskt landskap: Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara mordet värdiga? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Paradis eller helvete? Camus och Södergran, det är trevliga namn att nämna. Men det finns andra namn, tonåringarna Lindsay Souvannarath och James Gamble möttes online, de var fans till Columbine-mördarna och planerade 2015 en masskjutning i ett varuhus i Kanada. James skulle döda sina föräldrar, Lindsay möta upp, hon kom från USA. För resan packade hon favoritboken, Så talade Zarathustra. Polisen hann stoppa planerna, James tog livet av sig och Lindsay sitter (inne) på livstid. Trots att det vederlagts att Nietzsche var en föregångare till nazisterna, fake news som hans syrra jobbade hårt på att etablera, fortsätter han vara flugpapper för diverse illvilliga och fascister. “Nietzsche, gav mig det röda pillret” säger Richard Spencer, en av USA:s ledande vit makt-nationalister. Att svälja det röda pillret är ett begrepp från filmen The Matrix som alternativhögern använder för att beskriva uppvaknandet till det de kallar sanning: Den vita mannens överlägsenhet och tron att det är just vita män som utsätts för rasism och hat. Tydligen kan man utvinna det ur Nietzsche. Oroar det mig? Att lockas av samma tänkare som de som önskar kategorisera människor och sedan mörda vissa kategorier? Vår art är benägen att hitta flotta namn och läror som rentvår våra sämsta sidor – det oroar mig. Men, jag vet hur Spencer läser Nietzsche – ytligt. Vi för samtal på två vis, med andra och med oss själva. Hannah Arendt beskriver det i sin bok Den banala ondskan. Våra inre samtal gör människor verkliga, i inre dialog värderar och dömer vi oss själva och ger samvete en chans att uppstå. Spencers flacka läsning inspirerar honom till ”Övermänniskan, c’est moi!” En instrumentell tolkning där Spencer använder filosofen som ytterrock för att inte bara försvara sitt mörker utan också ge det legitimitet. Just det är vad Nietzsche försöker komma åt när han lånar in Zarathustragör honom till låtsaskompis och förkunnare. Sluta va den som behöver inordnas, oavsett vilken ordning det gäller. Nietzsches ärende blir att på gott och ont befria människan från alla trossatser. ”Alltför många föds: för de överflödiga uppfanns staten” säger Zarathustra. Förfärligt, eller hur? Låter som nåt nazister skulle gilla. Men de överflödiga är de som vill gömma sig i kollektivet, slippa skuld, alternativt utnyttja gemenskaper för att manipulera andra. Hårda puckar, visst. Din plikt är att bli allt du kan, annars kommer Zarathustra och kallar dig överflödig. Nietzsche vill inte locka någon från skocken till en annan ännu värre skock! Inte från stat till sekt utan från stat till autonomi. Du kommer aldrig att få se en övermänniska marschera i en armé eller bli föreningsmänniska. Vore Spencer nietzschean skulle han döma sig själv, erkänna att det är han som har behov av att känna sig överlägsen. Övermänniskan kan vara ond eller god men är ingen hycklare, hon klär inte ut sina hemliga tyrannlustar i dygde-ord, hon kan drivas av förgrämd högfärd, avund eller hämnd men är fri från tanken på att klä mörker i ljusa glosor. "Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också denna dynga till guld så är jag förlorad” skriver Nietzsche till en vän, dyngan = livet. Hans Ruin citerar brevet i sitt efterord.  Vid tiden för författandet av Zarathustra är Nietzsches självkänsla låg och självföraktet stort. Men det är tvära kast med Friedrich, enligt honom själv blir Så talade Zarathustra den största gåva mänskligheten fått – dyngan blev till guld. Zarathustra är myt och saga, billiga tricks och djupa sanningar; världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Nietzsche är antisystemets systematiker, han erbjuder en nollpunkt – det kan mycket väl vara nåt gudomligt med det. Tankarna som kommer på duvfötter; helvete eller paradis, anständighet eller ressentiment, Södergran eller en tonåring som ser mord som ett beundransvärt upptåg? Denna nya ”moral” (moral inom citationstecken) som Zarathustra presenterar sedan Gud kilat vidare, låter det inte skört? Jo, det är skört. Hur kan Gud vara god och allsmäktig och världen se ut som den gör!? Ett kristet svar är att Gud gav människan frihet, väljandet gör oss gudsfruktiga. Ok? Vi är Guds labbråttor? Det får Gud att framstå som både grym och överflödig. Men, väljandets betydelse passar in i den moraliska utgångspunkt som Nietzsche råkar skissa. Vägen till värde går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara höra ekot av vår egen röst. Vad svarar du? Det är det som är grejen. Jenny Maria Nilsson, skribent och författare Litteratur Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. Översättning: Peter Handberg. Symposion, 2017.

Du måste välja: antingen eller. Dan Jönsson reflekterar över Søren Kierkegaard stränga filosofi och över osannolika kopplingar till hans samtida Karl Marx. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2013. I november 1840 hade Søren Kierkegaard bestämt sig för att hans fästmö, den artonåriga Regine Olsen, kunde må bra av att hållas på halster ett tag. Det unga parets amorösa onsdagsritual, som några månader hade bestått i brevväxling och då och då en stunds gemensam högläsning ur pastor Mynsters predikningar, hade, tyckte Kierkegaard, börjat urarta i en alltmer opassande erotisk iver från Regines sida. Därför iscensätter han nu en plötslig frysning av deras bekantskap. Onsdagen den elfte november väntar alltså Regine förgäves på ett brev från Søren. Nästa onsdag likadant; först onsdagen därpå, den tjugofemte, kommer det en hjärtlös, elak liten epistel som i sarkastiska ordalag uppmanar Regine att inte ”ønske idelig at omkredses af en kielen Elskers forliebte Møllegang”. Efter ett kort och, får man anta, knappast övertygande ”Din S.K.” kommer en sista, egendomlig upplysning: ”I dette Øieblik gaaer jeg forbi dit Vindue. Jeg seer på mit Uhr, det betyder, at jeg har seet dig; hvis jeg ikke seer på Uhret, har jeg ikke seet Dig.” Man kan försöka föreställa sig scenen: Kierkegaard som i sällskap med sin betjänt – som agerar brevbärare – vandrar genom Köpenhamn, från sin dåvarande bostad i närheten av Nørreport, förbi domkyrkan, en bit längs Strøget – som på den tiden kallades ”Routen” – och ner till Børsgade där Regine bodde. Man kan förresten upprepa den själv. En regnig torsdag i april traskar jag nerför Nørregade, utmed Vimmelskaftet på Strøget, där Kierkegaards skräddare Küntzer hade sin butik – han som kom att dra öronen åt sig några år senare, i mitten på fyrtiotalet, när skämtteckningarna i tidningen Corsaren gjorde Kierkegaard känd som mannen med två olika långa byxben. Nu finns här Jack&Jones, Vero Moda ochsåvidare: garanterat lika långa byxben överallt. Och Børsgade 66, Regines adress, den existerar inte längre. Knippelsbron över till Christianshavn är idag en brusande genomfartsled. Jag fryser, regnet börjar tränga igenom anoraken. Kierkegaard hade förstås paraply (fem stycken, enligt bouppteckningen); själv har jag inte ens en klocka – eller: jo förresten, på mobilen. Med trafiken i nacken försöker jag se scenen framför mig – hur filosofen väntar utanför på gatan medan tjänaren går upp med brevet; hur han avvaktar den tid det tar för Regine att läsa det, för att sedan kasta en blick upp mot hennes fönster, se på klockan (13:21) om hon står där, annars inte. Vad nu det i så fall skulle vara bra för. Och om han nu överhuvudtaget hade tänkt stå kvar. Det var november. Det kanske regnade. Kanske. Faktum är att den märkliga scenen på Børsgade mycket väl kunde vara hämtad ur ”Förförarens dagbok” i Antingen-eller, Kierkegaards första stora verk, där han beskriver konflikten mellan två motstridiga livshållningar, den etiska och den estetiska. Kierkegaard började skriva på Antingen-eller strax efter att han slog upp förlovningen med Regine – av kärlek och moralisk övertygelse, inget annat! - och gjorde ingen hemlighet av att den reflekterade hans eget liv. Precis som det mesta han skrev, för övrigt. Livet igenom närde Kierkegaard en djup misstro mot ”det allmänna” och ”objektiva”, till förmån för ”det personliga” och ”subjektiva” som han såg som var och ens plikt att efter förmåga försöka odla. Antingen-eller kan läsas som en berättelse om en sådan personlig kamp. Johannes förföraren, som skriver dagbok i bokens första del, lider precis samma kval som Kierkegaard själv i sitt förhållande till Regine; han förälskar sig huvudlöst i den unga Cordelia, men när han äntligen får vad han vill ha återstår bara tomhet och förtvivlan. I bokens andra del låter Kierkegaard ännu ett av sina alteregon, assessor Wilhelm, dra upp principerna för en livshållning som visar en väg ut ur denna förtvivlan: att låta livets svåra beslut bottna i ett etiskt överlagt val. Ett absolut antingen-eller. Det viktiga är inte, skriver han, vilket beslut man tar – det som betyder något är att det bottnar i en autentisk och personlig övertygelse. Att man själv verkligen tror att det man gör är rätt. Jag ser många skäl att läsa Kierkegaard idag. Den konflikt han målar upp mellan det etiska och det estetiska, till exempel, verkar ju peka rakt in i en postmodern offentlighet där moral och fantasi, politik och konst, ständigt hamnar på kollisionskurs. Likaså tycks hans kritik av tidens framstegstro – i Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift – och den misstro han där utvecklar mot vetenskapens ”objektiva” sanningar träffa vår tids klimatdebatt och teknikskepsis med nästan radiostyrd precision. För att inte tala om den syra han häller ut över den framväxande borgerliga offentligheten i En literair Anmeldelse – denna medelmåttans triumf som gjort det ansiktslösa monstret ”Publikum”, publiken, till enväldig domare i ett tidevarv präglat av institutionaliserad missunnsamhet, av ”nivellering”. Men Kierkegaards förbluffande modernitet handlar nog främst om hans sätt att resonera, i ett språk fullt av drastiska anekdoter och skarpa bilder, och med en subjektivistisk självsvåldighet som aldrig någonsin behöver några auktoriteter för att underbygga sina idéer. Hans originalitet är kort sagt enastående – och det är på något paradoxalt sätt helt i linje med hans tänkande att han hela tiden måste gömma sig bakom dessa eviga pseudonymer, Victor Eremita, Constantin Constantius, Johannes Climacus och allt vad de heter. Som om han för att utveckla den absoluta, subjektiva ståndpunkt han strävar mot blir tvungen att för var gång uppfinna ett nytt subjekt. Bli en annan för att bli sig själv. Men att reducera Kierkegaard till en postmodern civilisationskritiker avant la lettre är förstås att göra det för enkelt för sig. Hans filosofi är trots allt en religiös filosofi, hans etik en religiös etik. Det han ytterst strävar efter är att fullt ut förstå kristendomens konkreta innebörd, helt enkelt få ett svar på frågan hur man bör leva som kristen – det vill säga, hur man som timlig, ofullkomlig varelse förhåller sig till det absoluta. ”Utan risk ingen tro”, skriver Kierkegaard: att vara kristen handlar om att våga språnget, våga överskridandet. Våga brottet med det objektiva, med den allmänna meningen. Om den så rentav skulle råka vara kyrkans. Här är han ju verkligen ett barn av sin tid. Joakim Garff konstaterar i sin suveräna Kierkegaardbiografi att det är ett ödets spratt att samtidigt som Kierkegaard sitter i Köpenhamn och skriver på Kjerlighedens Gjerninger sitter Karl Marx – som förresten fyllde år samma dag – i Bryssel och filar på Det kommunistiska manifestet. Och visst kan avståndet emellan dem verka svårt att överbrygga. Kierkegaard, som våren 1848 nästan på parkett kunde följa den stillsamma danska ”revolutionen” hade sin ståndpunkt klar i frågan om demokratin. ”En Folke-Regjering er det sande Billede paa Helvede”, skrev han i en samtida anteckning. Det är också sant att Kjerlighedens Gjerninger till stora delar är en stridsskrift mot det tidsfenomen han kallar ”Communismen”. Men Marx och Kierkegaard hade inte bara samma födelsedag. De tillhörde också samma borgerliga, europeiska intelligentia, under samma omvälvande epok: den frambrytande kapitalismens. Från var sitt håll betraktade de samma genomgripande samhällsförändringar, och kom i någon mening till lika radikala slutsatser. På sätt och vis angriper de ju samma fenomen – det som Marx kallar ”alienationen”; Kierkegaard alltså ”nivelleringen”. Men strävandet efter ett autentiskt liv är för Kierkegaard ett individuellt och etiskt, där det för Marx är ett kollektivt och socialt projekt. Den ”jämlikhet” som båda hävdar som det högsta goda är för Kierkegaard en jämlikhet i kristen mening: en likhet inför Gud, som den troende manifesterar i den kärlekens gärning som heter barmhärtighet. Barmhärtigheten är kärnan i Kierkegaards tänkande; själva förutsättningen för ett autentiskt liv. Barmhärtigheten är för Kierkegaard vad solidariteten är för Marx: den etiska grunden för ett oegennyttigt handlande. Men alltså inte – som i Manifestet – sprungen ur gemensamma materiella intressen, utan ur den enskilda människans förmåga till identifikation med en annan. Och det är onekligen en ståndpunkt som fortfarande kan vara både radikal och kontroversiell. Kanske är det därför Kierkegaard inte, som HC Andersen, har blivit någon turistattraktion; därför, alltså, som man inte kan gå in en regnig dag i en butik på Vimmelskaftet och köpa sig ett par byxor med olika långa ben. Men det är också därför som jag fortfarande inte klarar av att läsa vad han skrev utan att bli provocerad. Hans etiska subjektivism, med dess kompromisslösa krav på autenticitet och uppriktighet går inte nödvändigtvis hand i hand med jämlikheten och barmhärtigheten. Man kan ju också, käre Sören, mycket väl göra en människa illa bergfast övertygad om att man, i någon högre mening, gör det rätta. Där jag står på Knippelsbron i regnet och söker ett för länge sedan försvunnet hus bland molnen skulle jag ge mycket för att höra vad Regine Olsen tänkte den där onsdagen i november 1840. Dan Jönsson, författare och essäist

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Ett gammalt fall med strandade pojkar har återigen fått William Goldings beskrivning av barns grymheter att ifrågasättas. Men situationen och systemet styr vilka vi blir, konstaterar Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.I september 1965 tröttnade sex pojkar mellan 13 och 16 år på sin katolska internatskola på ön Tonga i Söderhavet. De knyckte en fiskebåt nere i hamnen, packade med sig lite bananer och kokosnötter och gav sig iväg med planen att ta sig till Fiji. Det slutade illa. När det blåste upp slets seglen sönder och båten drev i åtta dygn innan de illa rustade pojkarna kunde ta sig iland på den lilla ön Ata. Där blev de kvar i ett år innan de räddades av ett passerande fartyg. Historien, som har likheter med William Goldings ”Flugornas herre”, har återberättats i tidningen The Guardian av författaren Rutger Bregman.I William Goldings roman blir ett flygplan tvunget att släppa av alla sina passagerare, pojkar mellan sex och tolv år, på en ö någonstans i tropiskt klimat. Ön visar sig vara paradisisk. Det finns gott om färskvatten, frukt och vilda grisar och en lagun att bada och fiska i. Under en period fungerar livet på ön väl men snart blir spänningarna mellan de båda ledargestalterna Ralph och Jack starkare och det system av åtminstone relativ demokrati som pojkarna byggt upp vittrar sönder. Ledarskapet glider över på Jack som har en mer auktoritär stil och kräver underkastelse.Ralph och några pojkar till fortsätter att kämpa för att hålla liv i de spillror av demokrati som lever kvar men den som opponerar sig mot Jack riskerar att utsättas för våld. En av Jacks hantlangare sätter ett stort klippblock i rullning och blocket stöter till Ralphs vän Nasse så att han faller nedför en klippavsats och krossas, och med honom dör också allt hopp om att förnuft och demokrati ska råda på ön.Så här ser alltså den mänskliga naturen ut, den starke tar makten och konkurrens vinner över samarbete. Inte alls! Säger Rutger Bregman i sitt reportage. Mycket skiljer nämligen verklighetens skeppsbrutna barn från bokens. Pojkarna från Tonga –  Stephen, Kolo, Mano, David, Luke och Sione – höll sams under sin tid på ön och hjälptes åt med odlingar, matlagning, vatteninsamling och allt annat de behövde för att klara sig. Bregman menar att berättelsen om dessa sex pojkar visar att den sedan länge förhärskande idén om människan som självisk är felaktig och att William Goldings bild av den mänskliga naturen är en nidbild. Jag önskar att det var så enkelt som att han hade rätt.I nya situationer kan vi lätt förmås att göra saker som annars vore oss helt främmande. I ”Flugornas herre” beskriver William Golding denna situationens makt på ett mycket trovärdigt sätt: det avgränsade rummet som får barnens ursprungliga moraluppfattning och världen utanför att blekna bort; den starke ledaren som gör att de flesta avsäger sig sin förmåga att tänka självständigt; utpekandet av syndabockar i form av Ralph och Nasse; skräcken för en yttre fiende i form av ett odjur som inte finns men som motiverar våldet och bristen på demokrati; maskerna som avindividualiserar pojkarna och gör att de känner sig fria från personligt ansvar, och så det vi- och domtänkande som i det här fallet symboliseras av att en del av pojkarna tidigare ingått i samma gosskör och bildar ett sammanhållet ”vi” som ställer andra utanför.Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka man bäddat för. Och där kommer systemets kraft in. Systemet som, förklarar socialpsykologen Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionellt understöd, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur. I Goldings bok kommer systemet med pojkarna till ön hemifrån. De har en föreställning om hur ett samhälle ska organiseras som de försöker leva upp till. Som skolbarn av 50– talets England har de fostrats in i ett hierarkiskt och ganska empatilöst förhållningssätt till varandra.Som en sorts ö kan kanske också fängelset Abu Ghurayb under Irakkriget beskrivas. Abu Ghurayb blev känt över världen i april 2004 när bilder därifrån läcktes till pressen. De visade på systematisk tortyr av fångar och ett av de mest absurda fotografierna föreställer en ung kvinnlig amerikansk militärpolis som med ett stomatol-leende lutar sig ner över en plastinpackad och till döds misshandlad man.Efter att vad den amerikanska militärpolisen ägnat sig åt i Abu Ghurayb blev känt i USA blev socialpsykologen Philip Zimbardo, som ägnat sin forskning åt bland annat gruppdynamik, kontaktad av en av de åtalades advokat för att delta i försvaret av honom. Chip Frederick hade dekorerats med ett flertal militära utmärkelser och medaljer. De tester Zimbardo senare utförde på honom visade att han var normalintelligent, med normala moraliska värderingar och utan sadistiska eller patologiska tendenser.Abu Ghurayb var under tiden Chip Frederick var stationerad där en plats i närmast totalt kaos. I stora svep förde man dit både barn och vuxna som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, som när någon bomb sprängts. Från hustaken runtom fängelset sköt krypskyttar mot militärpoliserna. Chip Frederick arbetade tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan under extremt stressande förhållanden. Lägg till detta den uppgift han och hans medarbetare fått av den militära underrättelsetjänsten: att förbereda fångar för förhör. En av Chip Fredricks kollegor berättade om förhållandena: ”De överordnade sa: 'Använd er fantasi. Krossa dem. Vi vill ha dem krossade när vi kommer tillbaka hit.' ”När Donald Rumsfeld med anhang efter att skandalen briserat försökte framställa Chip Fredrick och hans underordnade som de ruttna äpplena i en för övrigt utmärkt korg var det alltså bara ett försök att sprida dimridåer kring det faktum att arbetsförhållandena var fruktansvärda och att förutsättningarna för vilka situationer som kunde uppstå getts av människor högre upp i hierarkin. Med Philip Zimbardos terminologi kan man beskriva det som hände i Abu Ghurayb som att systemiska och situationella krafter samverkade och skapade onda handlingar utförda av goda, eller i alla fall helt normala, människor.Även om Jack, den destruktive ledaren i Goldings bok, har en aggressivitet i sig redan från början hade han kanske i en annan omgivning utvecklats åt ett helt annat håll. Men den gode ledaren Ralph har faktiskt tilldelat honom rollen som jägare och utnämnt gosskören till hans underlydande och han agerar därefter. Kanske med den engelska internatskolans hierarkiska mönster som förebild.Rädsla, outvecklad förmåga till empati, ogenomtänkta föreställningar om vad det innebär att vara ledare eller dåliga modeller för samlevnad kan få oss att göra varandra illa. Alla som någon gång sett mobbning i en skolklass vet att även barn tyvärr kan begå grymheter mot varandra, ibland ganska utstuderande sådana. Det som utspelar sig i ”Flugornas herre” är alltså inget osannolikt scenario men som väl är är det heller inte det enda möjliga, vilket visas av berättelsen om de sex pojkarna på Ata.Till alla öar vi reser tar vi med oss idéer och mönster från de situationer och system vi tidigare befunnit oss i –  olika beroende på våra erfarenheter. Och vi har enorma möjligheter att påverka vilka situationer både barn och vuxna skapar åt sig genom vilka system vi fostrar dem in i och vilka värderingar och förväntningar vi skickar med dem.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta världen. Sändes första gången 2019-06-13. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Min far samlade på kartor. Jag står i tamburen och betraktar en av dem. Den är tryckt 1586 och återger den då danska ön Ven i Öresund. Där styrde adelsmannen Tycho Brahe i feodal stil. Brahe var inte bara en bondeplågare av rang, utan också en av sin tids främsta astronomer. Det är den aspekten som kartan berättar om. På Ven byggde Brahe sitt berömda Uranienborg, vida känt för sina avancerade stjärnkikare. Med hjälp av dessa blev Brahe del av den vetenskapliga revolution som startade med Copernicus. Copernicus introducerade som bekant ett heliocentriskt solsystem, där jorden och de andra planeterna kretsar kring solen istället för ett universum med jorden i sin mitt. Copernicus teori fick inget omedelbart genomslag, dels för att den gick emot både teologisk och astronomisk ortodoxi, men också för att hans bok var svår att förstå och baserad på otillräckliga observationer. Det var för att skaffa bättre data som Tycho Brahe lät bygga sin tids främsta observatorium. Med tillförlitliga observationer skulle han bevisa att Copernicus hade fel. Vi behöver inte fördjupa oss i Brahes egen modell av världsalltet. Det räcker att veta, att Brahes observationer gjorde Johannes Keplers moderna modell av solsystemet möjlig. Kartan i min tambur visar med stor exakthet plan och genomskärning av Uranienborg. Man kan se rummen och hur de användes och byggnadens tidsenliga barockarkitektur återges detaljerat. Mindre noga är det med ön och dess geografi. Ön är visserligen färglagd och grann, men den är lite ungefärlig, med byggnader i skiftande perspektiv och skalor. På ängarna betar millimeterhöga små får, hästar och kor; någonstans tycks även en räv smyga. Var ön befinner sig i förhållande till andra platser tycks sakna relevans; världen finns där bara som ett ensamt skepp stävande västerut. Det är en ö – isola – isolerad från alla övriga geografiska sammanhang. Det finns en tradition av kartbilder och texter om öar. Isolario, böckerna om öar, är en tidig gren av den moderna kartografin. Den uppkom och försvann under 14- och 1500-talen och är släkt med portolanon – lotsboken – också den upptagen med enskildheter som öar och hamnar. Genren är förknippad med Medelhavet och tar sin utgångspunkt i det kulturellt dominerande Italien. Den första boken om öar, som hette just Isolario, kom ut mot slutet av 1400-talet och var skriven av pseudonymen Bartolomeo da li Sonetti – en pseudonym som reflekterar att bokens 48 öar tryckta i träsnitt ackompanjeras av lika många sonetter. På samma sätt som gränserna mellan vetenskap och teologi länge var upplösta, var Isolarion från början lika mycket skönlitteratur som kartbok. Att den just hänger upp sig på öar har en bakgrund i antikens reselitteratur och epik. Homeros Odyssén kan ses som en berättelse om öar, liksom bitvis Vergilius Aeneiden. Hjältarna färdas med sina skepp mellan öar befolkade av exotiska varelser. Själva förflyttningen har författarna inte lika mycket att säga om, och det är ett vågstycke att ens någorlunda lokalisera var de övervägande fiktiva platserna egentligen kan vara belägna. Det är framkomsten och till sist hemkomsten som räknas; målet, men inte vägen. Havet, det är stort men också måttlöst, utan hållpunkter. Sjömännen spejar mot horisonten; de spejar efter en ö. Odysseus och Aeneas är sjömän vars världsbilder är knutna till Medelhavet. Utanför detta innanhavs gränser sträcker sig inte deras föreställningar. Strängt taget är det inte havet som intresserar dem, utan öarna. Med växande medvetenhet om den övriga världen förändrades både kartografin och den europeiska epiken. I antik efterföljd skrev portugisen Luis Vaz de Camões 1572 verket Lusiaderna. Boken är rik på kopplingar till Odyssén och Aeneiden. Men gudarnas roll är underordnad bokens hjälte, den historiske Vasco da Gama, som stävar fram på väg mot Indien. Den koloniala expansionen i öster var en triumf för Portugal, ett litet land med stora imperiedrömmar. I denna kolonialismens genombrottstid saknas kritiska perspektiv. Istället är det föreställningar om kristendomens och den västerländska civilisationen världsvälde som behärskar berättelsen. Överordning och makt präglar alla skildringar av de folk som möter. Här är epiken liksom kartan ett instrument för makten. Men till skillnad från Odyssén är läsaren av Lusiaderna noga underrättad om den relativa geografin. Med fingret på kartan kan vi följa resan. Även kartografin utvecklades med kolonialismen. För den som vill erövra världen gäller det att kunna styra rätt på de vida haven. Makt och navigation hänger ihop, och ju mer exakt kartan är, desto precisare blir maktens logistik och utövning. En helt annan världsbild möter när jag vänder mig mot ytterligare en karta i hallen: den är holländsk, tryckt i Amsterdam 1660, och återger en region som ytterst få hade verklig erfarenhet av, Nordpolen och Arktis. På kartuschen i nedre högra hörnet ses kartans enda inslag av lättsinne, två inuiter i vänligt samspråk med en isbjörn. I kartan är den kartografiska vetenskapen noga redovisad med inte bara longitud och latitud, utan också allsköns hjälplinjer och bågar. Medan Tycho Brahes Ven återgavs i naiv förenkling mindre än hundra år tidigare är kartan över Arktis djupt allvarlig och vederhäftig. Jag är imponerad: alla kustlinjer är inte utritade, men där är Island, väsentliga delar av Grönland, Baffinbukten, Kanadas östkust och Newfoundland. Du kan mer eller mindre navigera efter denna karta. Den är liksom Luis Camões Lusiaderna en lovsång till kolonialismen och ett redskap för dess maktutövning. Kartor speglar förhållandet till världen. En gång såg jag en grönländsk karta snidad på alla sidor av ett stycke drivved, att läsas med handen medan man samtidigt spejade mot kustlinjen. Den kartan var fysiskt förbunden till platsen och personen, en privat och taktil karta, brukbar främst för sin skapare och endast på det aktuella kustavsnittet. Jag står kvar i hallen och fångas av en annan kartografisk logik. En vägg täcks av dussinet kartor från Korea. Dessa träsnitt från 1700-talet visar de många gravplatserna för en klan med namnet Li. Här råder en helt annan logik och estetik än i västerländska kartor – men nog finns här en kanske tillfällig släktskap till den grönländska kartan av drivved. Varje karta vänder sig inåt, sluten i sig själv böjer sig också bergsformationerna mot kartans mitt. De ser ut som abstrakta tryck av Kandinsky eller Miró. Vad säger dessa kartor om sitt samhälle? De speglar det koreanerna kallar ’pungsu-jiri’ och kineserna ’feng shui’, en tro på naturkrafter i balans, och vidare berättar de om familjerelationer byggda på hierarki och lojalitet – men också om ett samhälle utan expansiva tendenser. Varje familj är en ö, omgiven av andra öar och en klan. Allt där utanför saknar relevans. Här i min tambur knyter jag samman en egen berättelse om kartor. Den börjar med ett hårt stycke drivved som snidats att följsamt passa ägarens hand, den fortsätter i de medaljongartade bilderna i koreanernas kartor. Dessa är kartor bara för den enskilde och de närmaste. Men med lusten att härska förändras kartan. Greppet om världen och kartan hårdnar. Vi har längesedan lämnat våra öar. Den som äger kartan äger också världen. Pontus Kyander, konstkritiker

Vad är det för skillnad på klagan och beklagan? Mikael van Reis reflekterar över den åtskillnaden, som skiljer Kafkas privata liv från hans litteratur. Där beklagan sällan fick ta plats i hans böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Översekreteraren vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Kungariket Böhmen hade ibland skäl att klaga. Även som blivande sjukpensionär.Som när han i januari 1922 befinner sig på vintersportorten Spindelmühle – en plats där det inte blir så mycket skidor men väl utmattande kälkåkning.Han påbörjar nu sin snörika roman om den vilsne lantmätaren K. Den får titeln Das Schloss – på svenska Slottet.Det faller mycket snö också i Spindelmühle. Han finner frid i ensamheten och skriver: ”Det skulle vara fruktansvärt om exempelvis Milena plötsligt kom hit.” Från samma vistelse finns i författarens dagbok en underbar passage som handlar om ett klagomål:”Trots att jag skrivit till hotellet och klart och tydligt uppgett mitt namn, och trots att de två gånger korrekt angett mitt namn när de skrivit till mig, står det ändå Josef K. nere på anslagstavlan. Ska jag förklara för dem, eller ska jag låta dem förklara för mig?”Författaren förlorar sitt egennamn, han blir en Annan och ändå sin egen och snart postuma mästerfiktion – det vill säga Josef K. i romanen Processen. Det är som om hotellpersonalen i Spindelmühle redan räknat ut att den väntade gästen kommer att bli 1900-talets mest spridda litterära varumärke och i förblandning med hans alltid förmodade alter ego, romangestalten Josef K.Nu är de båda inskrivna gäster i Spindelmühle. Det vore nog bäst om receptionen förklarade sammanhanget för sin störde gäst.Men romanen om Josef K. utkommer först 1925, ett år efter Kafkas död. Nu är det 1922. Här i dagboken ryms så både humor och fiktioner.Den som klagar finner sig vanligen förpassad till periferin – som förvisad från ljuset i centrum. Jag är övergiven, missförstådd, berövad, försummad, ratad, underskattad när jag egentligen skulle vara en uppskattad och gärna älskad person. Det är en klagan som söker uttryck – som hos Ovidius en gång när han landsförvisats från Rom till bistra Svarta havet. Det är där som han skriver Tristia, sina klagosånger.Hur mycket sångbar musik har det senare inte blivit av all denna klagan – jeremiader, elegier, blues, fado… Och hur omvänd är inte deportationens och exilens djupa förstumning?De som vid mitten av 2010-talet kom till vårt lands gränser från Levanten, de beklagade sig inte – de kom gående med sin milslånga tystnad och mötte här ett land som beklagade sig över de främmande. De fåordiga från bombade Aleppo mötte så den svenska jämmerdalen. Där finns en skillnad mellan klagan och beklagande. Det är skillnaden mellan en djupt känd saknad och närmast juridiska fel. Klagan kan bli litteratur, beklagande blir lätt ett anmält missnöje eller blott ett formellt uttryck – jag beklagar sorgen.Till mina fixa idéer hör att det finns gradskillnader mellan en fuktig och en torr litteratur. Den fuktiga tåras av känslor eller svettas av ruelser. Som i Dostojevskijs växelsång av bekännelser och anklagelser.Till de torra författarna hör avgjort Franz Kafka. Han beskriver det obegripliga hos de mänskliga villkoren men sällan som klagan. Han vet att det enda svaret och försvaret är en litteraturens stiff upper lip. Som en utredare med stel överläpp bland lagar, domar och plötsliga olycksfall.Skulle Kafkas märkligt upprymda berättelser börja lamentera med bekännelser och anklagelser skulle hans texter stelna till grimaser. Men det gör de inte. Hans gestalter saknar oftast minspel, tårkanaler och hjärtsmärta. Kvar är kroppen som gester och en vilsen undran. Det är nog därför som hans berättelser berör oss.Skall Kafka beklaga sig få det ske i dagböcker och brev – hur han attackeras av huvudvärk eller könsdrift eller andras dumhet. När han plågas av ensamhet sker det i en klassisk författarklyvning – dels bor lyckan i att leva med andra vilket löser upp ensamheten och dels bor lyckan i ensamheten som är villkoret för att skriva. Kafka vill båda – det blir en källa till klagan.Ta skilsmässan från Felice Bauer, den processen rymmer detta vankelmod som i ett nötskal. Den 1 juli 1916 inleds fältslaget vid Somme som skall resultera i en miljon döda. Den katastrofen har inte Franz Kafka en tanke på när han den 5 juli skriver om sina inre samlevnadsstrider.”Påfrestande att leva tillsammans. Man tvingas till det av främlingskap, medlidande, åtrå, feghet, fåfänga och endast längst ner i djupet kanske en liten rännil värd att kallas kärlek, omöjlig att finna om man söker den, men ibland glimmar den till för ett kort ögonblick. Stackars Felice.”Dagen senare, den 6 juli 1916:”Svår natt. Omöjligt att leva med Felice. Outhärdligt att över huvud taget leva med någon. Beklaga inte detta, beklaga istället omöjligheten att vara ensam. Men egentligen: meningslöst att beklaga sig, bättre att foga sig och äntligen förstå. Resa sig från marken. Håll dig till boken! Å andra sidan: sömnlöshet, huvudvärk; lika bra att hoppa ut ur det höga fönstret, men jag skulle antagligen inte slå ihjäl mig, eftersom regnet mjukat upp jorden. Vridit och vänt mig hela natten med slutna ögon, det kändes som om någon stirrade på mig.”Vi kan inte bortse från den bläckfärgade humorn i detta beklagliga tillstånd. Kafka spelar sin roll väl. Det mesta i hans litterära berättelser gestaltas emellertid genom distansens tredjeperson. De mänskliga villkoren blir då synliga redan i den där torra stilen Där finns inte dagboksjagets hudlöshet. Han beklagar sig ogärna i sin prosa. Han förfrämligar sig i stället. Blir en Annan.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." Med Dan Jönssons hjälp berättar han i dag om sina kval och vedermödor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 25/8 2015. Det är uppvaknandet som är det mest riskabla ögonblicket på dagen. Så skrev Kafka i en passage precis i början av ”Processen” som han sedan visserligen strök, men som jag måste säga att jag gärna ansluter mig till. Det krävs, skrev han, ”en oändlig sinnesnärvaro eller snarare humor för att man, när man öppnar ögonen, så att säga ska kunna fatta tag i allt på samma ställe där man släppte det på kvällen. När det väl är överståndet utan att man blivit bortförd från sin plats kan man vara lugn hela dagen”. Så sant – men samtidigt, och med all respekt: jag undrar vad Kafka själv, i konkret mening, visste om den saken? Om att en morgon vakna upp och finna allt förvandlat, menar jag. Att ständigt vara rädd för att förvandlas, det är en sak. Att faktiskt förvandlas däremot, det är något annat. Välkomna till ”Sommar”, kära lyssnare. Jag heter Gregor Samsa. Det har gått hundra år sedan Kafka förvandlade mig till en insekt. Exakt vilken insekt vet jag fortfarande inte. Hundra år, det är en lång tid. Jag vet inte heller om Kafka, när han skrev de berömda inledningsraderna till ”Förvandlingen”, verkligen hade klart för sig vad det skulle innebära. För mig, Gregor Samsa, menar jag. Jag är inte bitter, det är inte det. Tvärtom, Kafkas berättelse har gett mig ryktbarhet och berömmelse; det är ingen överdrift att påstå att jag idag inte bara är världens mest kända insekt, utan också den med det djupaste själslivet. ”Förvandlingen” har gjort att man idag talar om mig med respekt över hela världen, jag är översatt till de flesta av världens språk. Det är jag förstås tacksam för. Men ni måste också förstå att fram till den där dagen i oktober 1915, när berättelsen kom ut, eller kanske snarare till den där kvällen nästan tre år tidigare, när Kafka först fattade pennan, hade jag levt ett stilla liv som handelsresande, en tillvaro jag visserligen ofta kunde svära över och till och med drömma om att bli fri från, men som ändå gav mina dagar en stadga som lät mig fördriva kvällar och helger med mina lövsågsarbeten och mina tågtidtabeller. En tillvaro som alltså i ett slag förbyttes i någon sorts – vad ska jag kalla det: panik? Inte exakt, kanske. Säkert har somliga av er varit med om något liknande. Jag tänker mig att mitt öde motsvarar på ett ungefär det som sker när man råkar ut för en allvarlig olycka, eller utvecklar en svår nervsjukdom som hastigt bryter ner muskulaturen. Livet förändras, inte bara för en själv, utan också för ens omgivning. Man blir en annan. Eller, som i mitt fall – något annat. Man blir en annan, och försöker anpassa sig så gott det går. Men anpassningen kräver trots allt någon form av visshet, att man vet på ett ungefär vad det är man ska anpassa sig till. Om någon frågar mig vad som är värst – själva förvandlingen eller det att inte veta – så svarar jag direkt och utan tvekan: ovissheten. Det att inte veta. Kafka kallar mig för ”Ungeziefer”, som betyder ohyra. Vad är en ohyra? Denna vaghet är det grymmaste i berättelsen – och för var gång någon läser den upprepas den på nytt. På våra föreningsmöten brukar jag då och då diskutera detta med andra som på liknande sätt har blivit utsatta för Kafkas grymma fantasi – främst förstås med Josef K, som ju plågas i en hel roman av ovissheten. Det var K som startade föreningen – i ett försök att rentvå sig, posthumt om inte annat – men det visade sig att vi var många som kände samma behov av upprättelse. Han har betytt enormt mycket för mig, K. Det var han som fick mig att förstå att även om det som hände när vi blev skrivna var att vi blev fixerade vid våra öden, så att säga, så betyder det inte att läget är helt låst. Möjligheten finns alltid att någon plötsligt läser berättelsen på ett helt nytt sätt. Möjligheten – och förstås risken. Ja, risken ja. K brukar säga att han fortfarande hoppas på att bli rentvådd. Att någon, någonstans, någon gång ska läsa ”Processen” på ett sätt som, även om den inte rent konkret kommer att få ett annat slut, ändå ska innebära en befrielse. Att det är detta vi väntar på: precis som sagornas prinsessa väntar på sin prins så väntar vi på läsaren, på den rätte. Därför har vi inget annat val än att försöka verka för utbredningen av vår författares skrifter. Läs ”Processen”! Läs ”Förvandlingen”! Hjälp oss! Hjälp oss hitta sprickan, kryphålet i textens ogenomträngliga täthet, den öppning som fläker alla vedertagna tolkningar åt sidan och kan ge oss ny luft, nya perspektiv! Så talar K. I hans fall finns en hård, till synes oförsonlig passage i texten där någon, jag minns inte vem, slår fast att skulden alltid är utom tvivel. För K handlar kampen om att läsa denna gruvliga rad på ett sätt som frikänner honom, om inte juridiskt, så moraliskt, vilket – paradoxalt nog – förmodligen låter sig göras. Den justis som inte släpper in tvivel i rättsskipningen saknar av allt att döma legitimitet. I mitt fall är det tyvärr inte riktigt lika enkelt. Inte lika öppet för tolkningar. Frågan är väl om mitt fall ens kan beskrivas som ett ”fall”. Jag är en insekt. Nämligen. Det går inte att förhandla bort. Jag nämnde risken. Vilken risk? Ni undrar om det kan bli värre? Ja. Man kan förlora hoppet. Det är det man kan. I K:s fall skulle det betyda att det visar sig, när man petar på formuleringarna, att deras kärna är lika hård som någonsin. Att rättvisan mycket riktigt är till för att slå fast skulden. Utan skuld, ingen rätt. I mitt eget fall är det inte lika självklart vad jag hoppas läsaren ska göra. På vilket sätt han eller hon ska rädda mig. Men efter alla år har jag åtminstone kommit fram till att det som plågar mig mest inte är själva insektsskapet, kanske inte ens förvandlingen i sig, utan skammen. Det finns ett stycke i texten som fortfarande efter hundra år verkligen skär i mig – nämligen det när Grete, min syster, dagen efter min förvandling ställer in ett fat fullt av diverse matvaror i mitt rum för att på så vis utröna vad jag kan tänka mig att äta. Rörande, inte sant. Så omtänksamt. Men i denna omtanke finns också en grymhet. Grete vägrar acceptera min förvandling och hindrar den på så vis från att fullbordas. Tack vare henne lever hoppet om mitt tillfrisknande, för henne är jag fortfarande hennes bror, en människa och ingen insekt, förr eller senare kommer jag att återvända till min rätta skepnad, mitt arbete, min lövsåg. Vad hon inte alls förstår är att hon med sitt hopp bara förlänger min plåga, att denna tillvaro som varken insekt eller människa är omöjlig att uthärda eftersom den gör skammen så bedövande. Så länge hoppet lever, så länge förvandlingen inte är fullbordad, måste jag bära min skam. Först när min familj förlorar hoppet kan jag andas ut. Slippa skammen. Få frid. Risken, i mitt fall, är kanske att också denna frid visar sig vara illusorisk. Att förvandlingen inte går att fullborda. Att skammen, för att än en gång citera K, kommer att överleva mig. Nu tror jag inte att den risken är så stor. Jag är av allt att döma odödlig. Som sagt, det skrivna ordet äger en förfärlig makt att fixera en människas öde. Men det äger ju också makten att ge det en vidare, allmängiltig innebörd. Klen tröst, kan tyckas. Men under alla år jag kämpat med mitt öde har jag klamrat mig fast vid tanken att mitt elände på något vis fyller ett högre syfte, försökt försona mig med rollen som er ställföreträdande ohyra, den förhatliga insekt ni knappast ägnar en tanke åt att leva er in i när ni ringer Anticimex för att sanera sommarstugan inför semestern. Eller när ni tvättar bilrutan på bensinmacken på väg till stranden. Kanske tänker ni, medan ni står där och lyfter på vindrutetorkarna, eller sitter och slår efter myggen under kräftskivan, att sommaren vore bra mycket behagligare om det inte vore för alla förbannade insekter, alla dessa fästingar, getingar, knott och flugor som inte låter er sova för öppet fönster, kort sagt all denna ohyra som det vore bäst att rota ut. Läs då Kafka, läs ”Förvandlingen” och vekna! Se, din broder – Äsch. Jag kanske överdriver. Kanske har mitt fall ingen högre betydelse överhuvudtaget. Kanske är jag ingens ställföreträdande ohyra, utan bara en ohyra. Så där i allmänhet. Ett meningslöst kryp. För all del, jag kan förlika mig med det också. Det vore faktiskt nästan en befrielse. Var gång jag blir läst brukar jag alltid känna en underlig lättnad inför slutsidorna, när familjen äntligen har gett upp hoppet om min mänsklighet och jag också själv förstår att jag ”måste bort”. Förvandlingen är fullbordad, min plåga över. Så mycket lidande i världen bottnar inte i något annat än omöjliga förhoppningar, motstånd mot förändringar och i största allmänhet en ovilja att låta tiden och livet ha sin gång. Det handlar inte om resignation, utan om realism. På vilket sätt skulle livet som människa vara mer värt än ett liv som insekt? Man inbillar sig så mycket. Kära lyssnare, när ni nu återvänder till era hängmattor och era kräftstjärtar, för att återuppta ert drönarliv den korta tid ni ännu kan ha kvar av sommaren, vill jag bara be er göra denna sista ansträngning, läsa min historia – för min skull och er egen – och försöka föreställa er Gregor Samsa lycklig.Dan Jönsson, kulturjournalist

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Prinsessan Diana blev bara 36 år, men hon fängslade en värld och skakade om en monarki. Anna Hellsten funderar på hur Dianas liv och dö förebådade vår tids varumärkesbyggande och offentliga sörjande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-31.Jag var 24, jag bodde i andra hand på Götgatan i Stockholm, det var så sent på sensommaren att det önästan var höst. Mina föräldrar var i stan för att hälsa på. Vi hade lagat mat, gått på museer, ömsom trivts och ömsom nött på varandra. På lördagskvällen hade jag skippat vår middag för att umgås med en kille. Jag började anade att han inte gillade mig lika mycket som jag gillade honom, och det där satt jag och funderade på i tantköket med väggfasta kryddburkar och demenslarm ovanför spisen när mamma ringde på söndagsmorgonen. ”Har du lyssnat på radion idag?”, sa hon. Ett typiskt nittonhundranittiotalsögonblick skulle man kunna säga – att exakt kunna återge var man var och vad man gjorde den där augustimorgonen 1997 när man fick veta att Diana dött. Under den direktsända begravningen veckan därpå satt jag framför tjockteven i andrahandstantens vardagsrum och hulkade tills jag såg ut som en bakpotatis i fejset. Jag minns att jag skämdes lite. För det var ju inte min förlust, inte egentligen, inte alls. Och ändå satt jag där och vältrade mig i vad som bäst kan beskrivas som… ja, sorgporr kanske?Kändisindustrin är numera en högst vital del av samtiden, och för någon som inte var med på den tiden kan det kanske vara svårt att förstå vad det var med Diana som var så vansinnigt fascinerande: en ung kvinna som gillade barn, mode och träning och som först trasslade in sig i ett olyckligt äktenskap och sedan ut ur detsamma. De erfarenheterna delar hon ju med alla från dina före detta grannar till Kim Kardashian. Men i och med Dianas död transfomerades hon till något större och mycket mer laddat: dels till en symbol och en brytpunkt för det moderna Storbritannien och dess statsskick, men framför allt till en projektionsyta för miljontals människors egna förhoppningar och sorger. Idag utbryter det närmast masshysteri på sociala medier när en känd person dör: vi postar allt från kors och snyftande emojis till gråtmilda bekännelser om hur mycket personen betytt för mig, just mig. Den utdragna dödsmässan i medierna över Diana förebådade allt det där: människor ville få gråta och förenas i sina tårar, men i en sorg de egentligen inte hade särskilt mycket med att göra.Döden är förvisso demokratisk, och flera andra fixstjärnor från den där eran har ryckts bort, från Whitney Houston och George Michael till Prince och Michael Jackson. Ändå är det något med Dianas frånfälle som, såhär tjugo år efteråt, fortfarande övertrumfar alla andras. Hela inramningen kring olyckan framstår som ett mäktigt stegrande drama mot det ödesdigra slutet: hennes väldokumenterade konflikt med Buckingham Palace; hennes allt högre profil som välgörenhetsstjärna; att hon hittat en åtminstone hyfsat schyst pojkvän; att hon befann sig i stan som brukar kallas kärlekens huvudstad; att det var kallhamrade paparazzi som jagade hennes bil mot kraschen. Och, förstås, de två små pojkarna som med slokande axlar vandrade efter kistan och dess lilla vita rosenbukett som det stod ”Mummy” på. Som tragedi betraktat är det så välkomponerat att det kunnat vara en Shakespearepjäs, och det med en huvudperson som lyckades med det absurda konststycket att trots sina helt unika levnadsvillkor framstå som en ganska vanlig person.I Sverige har vi alltid gillat sådant – det är liksom inte för inte som Victoria och Daniel, med sin trivsamt tillgängliga aura av skogspromenader och falukorvsmiddagar, är vårt kungahus populäraste medlemmar – men i Storbritannien har hovet historiskt inte sett det som sin huvuduppgift att nedlåta sig till folkligt bjäfs. Tvärtom, faktiskt: statsöverhuvudet har fått sin uppgift från Gud, tror man, och kungahuset ska följaktligen inte gegga ner sitt ämbete med privatsaker. Diana bröt med allt det där – första gången när hon lät journalisten Andrew Morton beskriva hennes äktenskapselände i bokform; andra gången vid en tv-intervju när hon delade med sig av både vänsterprassel och självmordsförsök. ”She won't go quietly, that's the problem”, sade hon och bligade sorgset ovanför tjocka svarta kajalstreck när hon refererade till sig själv i tredje person – ett närmast narcissistiskt grepp, ett som bara någon med en medfödd feeling för det där som på modernt reklamspråk brukar kallas ”storytelling” skulle våga sig på.Åren direkt efter att den offentliga gråtfesten lagt sig var det många som distanserade sig från Englands ros. Journalisten Tina Browns biografi ”The Diana Chronicles” möttes av avmätta gäspningar vid utgivningen 2007, och i samma veva publicerade den engelska tidningen Guardian en analys av tiden post-Diana där man dels hävdade att unga människor knappt skulle känna igen henne på ett foto, dels att hon var föga mer betydelsefull än stjärnan i en tv-såpa, någon man visserligen saknade när hon var borta men snabbt hittade nya ersättare för.De ofta förekommande jämförelserna med Marilyn Monroe och Elvis Presley viftades bort. De hade gjort klassiska filmer och album, men vad hade Diana egentligen uträttat? Välgörenhet, brukar det sägas – Tina Brown sade i en intervju i somras att hon är övertygad om att en levande Diana hade varit världens största humanitär, som en supersize-portion av Melinda Gates och Angelina Jolie. Och kanske det. Men jag tror framför allt att Dianas mäktiga eftermäle beror på att hon var någon som förstod värdet av att styra berättelsen om sig själv. Diana var berömd i en tid före internet, före sociala medier, före mobilkameror. Det var fortfarande paparazzi och tidningsredaktörer som hade makten över en känd persons image. Så det Diana helt enkelt gjorde var att försöka kontrollera hur hon skildrades och avbildades i offentligheten. Mediemanipulation kallade man det då, idag går det under betydligt mer rumsrena etiketter. Som krishantering – eller kort och gott varumärkesbyggande.Diana hade redan skapat sig det perfekta varumärket: hon var ung, vacker, glamourös, god och alldeles lagom sorgsen. Olyckan bara cementerade den statusen, gav hennes persona det magiska filter som bara döden kan ge. I en intervju med tidningen Vulture i somras berättade mångårige tv-kritikern Matt Zoller Seitz om hur Dianas död konkret faktiskt bidragit till en ökad sentimentalisering av nyhetsförmedling, hur känslor blivit hårdvaluta för att fånga tv-tittarna som blivit mindre intresserade av fakta och mer av att få gråta, av att få fritt utlopp för sina egna olyckor och fantasier, ackompanjerat av slowmotionfoton, tända ljus och ödesmättad musik.Och fantasierna om Diana bara fortsätter. På tjugoårsdagen av olyckan släpps till exempel Diane Clehanes roman ”Imagining Diana”, en bok som föreställer sig prinsessan anno 2017. I en artikel i New York Times beskrev man häromveckan inledningen: hur den 56-åriga Diana är ute och äter lunch på Manhattan, hur hon på sig en snygg dräkt av Oscar de la Renta, hur hon kindpussas med Barbara Walters och slutligen slår sig ner på sin välgymmade stjärt och beställer in en gravlax. Fånigt? Säkert. Banalt? Absolut. Men på något sätt också obegripligt kittlande. Som människa kommer Diana aldrig tillbaka, men hennes PR-geni fortsätter lysa från graven.Anna Hellsten, kulturjournalist

Moralen utmärker människan och har sin grund i evolutionära processer. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi, reflekterar över varifrån vi fått vår godhed. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-02-25.”Samhället kunde inte ha gått framåt utan det moraliska sinnet, lika lite som en bikupa kunde ha bildats utan binas instinkter”, klottrade en 29-åring Charles Darwin i sin dagbok 1838. Vilken målande beskrivning! –Människor behöver moral för att kunna leva ihop – på samma sätt som insekter behöver instinkter för att verka i sina samhällen. Men om moralen uppkommer instinktivt eller är inlärd har varit ämne för debatt sedan åtminstone medeltiden. Vissa menar att moralen är en del av vår kultur, andra att den kommer från Gud och vissa att den är en konsekvens av det ekonomiska systemet. Men kanske är det helt enkelt brist på mat som ligger bakom framväxten av människans moral.När jag ser tillbaka på vår arts historia slås jag ofta av samma tanke. Människan framstår som en komapatient som vaknat upp med total minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hon stiger upp och inspekterar sina förmågor. Och hon tänker: ”Wow, jag måste vara någon sorts Gud!”.Det metaforiska uppvaknandet var det som brukar kallas ”den kognitiva revolutionen”, det vill säga när den förhistoriska människan utvecklade en kraftig förmåga till abstrakt tänkande. Och ända sedan skriftkonstens uppkomst har vi kunnat följa vår patients besatthet vid att distansera sig från biologin. Aristoteles, till exempel, sa under antiken att människans rationalitet höjde henne över djuren. Under medeltiden påstod den inflytelserika kristna filosofen Thomas av Aquino att människans odödliga själ separerade henne från djur. Och under renässansen förklarade René Descartes att människan, till skillnad från djur, bestod av två skilda substanser – ett rationellt sinne och en biologisk kropp.Alla dessa teorier ställdes på sitt huvud av Darwins och Alfred Russel Wallaces evolutionsteori på 1800-talet. Och vår patient fick i och med det för första gången möjlighet att placera sig själv rätt i historien. Hon var en apa – förvisso en rationell apa – men ändå en apa, i en lång led av andra apor.Upplysningsfilosofen Immanuel Kant påstod att det som utmärkte denna apa var moralen, medan David Hume tyckte att det var hennes förmåga att känna sympati. Ny forskning visar att Darwin, Kant och Hume alla hade rätt om människans natur.Evolutionsprocesser består, enkelt sagt, av två steg. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. Dessa processer har också skapat vår arts instinktiva moraliska sinne, enligt till exempel utvecklingspsykologen Michael Tomasello.Förhistoriska människor existerar inte längre och är därmed svåra att studera. Men det finns många utförliga beteendestudier på vår nära biologiska släkting schimpansen och mänskliga barn i åldrarna 6 till 36 månader. Forskare anser att dessa barn är så små att de främst agerar enligt medfödda instinkter. Och de har funnit tydliga bevis på att barn, till skillnad från schimpanser, har utbredd medkänsla och aversion mot individer som utför våld. Barn hjälper andra på bekostnad av sig själva. Barn har ett sinne för vad som är rättvist och orättvist. Barn kan motstå sina mest själviska impulser. Grunderna för det vi vanligtvis menar med moralisk beteende tycks alltså vara medfödda. Men frågan är varför och hur de uppkom.Forskare tror att de människolika apor som var våra förfäder ursprungligen levde i dominansstyrda hierarkiska grupper, i likhet med de samhällen schimpanser och gorillor skapar. Men för ca 2 miljoner år sen förändrades klimatförhållandena i Afrika. De frukter som utgjorde våra förfäders basföda försvann. Med all sannolikhet dukade de allra flesta i arten under. Det enda sättet att överleva tycks ha varit att i grupp jaga större byten, eller att stjäla byten från stora rovdjur som lejon. Detta kunde endast göras om flera individer samarbetade effektivt. Tomasello lägger fram det han kallar ”theory of interdependence” – teorin om ömsesidig beroende – som säger att våra förfäder, till skillnad från schimpanserna, blev absolut beroende av varandra för att få mat. Och de som kunde samarbeta bäst överlevde.Alla djur föds med instinktiva beteenden som antagligen drivs av känslor. En av de starkaste biologiska impulserna är att känna sympati för sin avkomma. Men det har alltid funnits naturliga variationer i förmågan hos olika individer. För vissa apmänniskor verkar det som att sympatin slagit slint och börjat rikta sig brett – mot andras barn, mot vuxna, mot artfränder. Dessa individer klarade sig bättre i den nya ekologiska verkligheten. Att kunna bilda emotionella band till de man var beroende av för att få mat medförde nämligen att man hjälpte varandra under tider av nöd. Detta ledde till större framgång för gruppen – och därför större chans att överleva för individen. De som kände mer sympati kunde alltså få fler barn.”Medkänsla är grunden för moralen”, skrev filosofen Arthur Schopenhauer och de flesta evolutionspsykologer instämmer – en större förmåga till sympati har varit avgörande för moralens framväxt. Men det behövdes fler inslag för att bygga ut det moraliska ramverket. En annan psykologisk förmåga som är bra för samarbete är förmågan att kunna sätta sig i någon annans situation – empati. De hungrande människoaporna var ju beroende av att väljas som jaktpartner av andra – annars svalt de ihjäl. Man kan tänka sig att de som själviskt roffade åt sig jaktbytet inte blev frågade att följa med nästa gång. De som kunde känna igen när andra och de själva betedde sig orättvist – och kunde lägga band på sina mest extrema själviska impulser – blev valda som partners, fick mat och fick barn. Det lönade sig evolutionärt att ha ett samvete.När människoaporna efter en tid ökade i antal splittrades de i mindre grupper. De började konkurrera stam mot stam, om mat och utrymme. Antagligen var det nu olika kulturer växte fram – tillsammans med det som beteendevetare kallar ingrupp- och utgruppmentalitet – vi och dom, med andra ord. Det moraliska beteende som tjänat arten under evolutionen reserverades nu i hög grad för den egna gruppen. Vi har avhumaniserat varandra ungefär lika länge som vi har älskat varandra.Alla dessa beteenden och instinkter som visat sig vara evolutionärt fördelaktiga har stannat kvar hos oss – onekligen med lite variation mellan individer. De stöts och blöts mot kulturella och sociala koder och de förutsättningar en individ har att förhålla sig till. Men det är rätt talande att vi än idag härleder de flesta av våra moraliska normer till sympati och rättvisa. Biologin förknippas ibland med något som är lite smutsigt, djuriskt och rått. Men det är också till den vi måste vända oss om vi vill förstå våra mest civiliserade och ädla handlingar.Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologiLitteraturNicholas A. Christakis. Blueprint: The Evolutionary Origins of a Good Society. Little, Brown Spark, 2019.Michael Tomasello. A Natural History of Human Morality. Harvard University Press, 2016.

Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt. Mattias Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens radikalitet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020-09-24.Nästan i slutet av Todd Phillips film ”Joker” från 2019 finns en scen som är mättad med kristen ikonografi. Arthur Fleck, spelad av Joaquin Phoenix, står på motorhuven på en kvaddad polisbil. Det är natt och Gotham City har exploderat i våldsamma kravaller. Blodet rinner ner över hans ansikte och han sträcker ut armarna, som en korsfäst.Han har precis lämnat sitt gamla liv; begravt sitt forna jag och återuppstått som Jokern. Han är en nihilistisk hämnare, en fullständigt gränslös varelse formad av en tillvaro i total förnedring. Runt honom samlas folket och deras jubel stiger mot den svarta himlen. Han är deras frälsare.Det är en märklig scen – vacker och skrämmande på en och samma gång. Efter ett liv präglat av förödmjukelser och våld träder Arthur Fleck fram som ett monster. Han är en bisarr och grotesk symbol för en stad i uppror mot allt vad lag och ordning heter.”Joker” är en rå film, full av oprovocerat våld och oförklarliga grymheter, men också förvånansvärt familjär. Regissören Todd Phillips knyter, medvetet eller omedvetet, an till en lång västerländsk tradition, en tradition som i ett par tusen år ständigt ställt moralen på huvudet. Arthur Fleck är narren som avslöjar världen genom att vända den ut och in. Han är dåren som får verkligheten att rämna.Rabbinen och filosofen Jacob Taubes lokaliserade en gång den här traditionens ursprung till aposteln Paulus och den tidiga Jesusrörelsen. I Paulus brev läste han in ett skarpt brott med hela den antika världens mentalitet och moral. Ja, mer än så. Han såg ett fullständigt överskridande av allt som dittills uppfattats som rätt och riktigt. Mot den grekisk-romerska kulturen, som premierade styrka, skönhet, framgång och vishet, satte Paulus, enligt Jacob Taubes, allt som var lågt, fult och skamligt. Paulus frälsare var en torterad och korsfäst brottsling, hans anhängare ett gäng förlorare. Till församlingen i Korinth skrev han:”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många var förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till …”.Paulus återkommer gång på gång till korset. I sina brev beskriver han föreställningen om frälsaren på korset som ren dårskap, omöjligt att begripa, som ett upphävande av allt som har varit. Ja, när han skriver använder han det grekiska substantivet móros och verbet moraino, som egentligen är betydligt starkare än dåre och dårskap och som närmast kan översättas med ren galenskap, med ett tillstånd av total förvirring, sinnessjukdom.Paulus förkunnelse var provokativ och skandalös. För sina samtida måste hans budskap ha framstått som lika orimligt som om någon idag skulle påstå att Jokern var Guds fiktiva sändebud till världen, och att vi alla borde sänka våra huvuden i vördnad inför hans galna grin.Till och med Gud själv är i Paulus brev ett freak: ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.”För Jacob Taubes bar Paulus brev på ett genuint och subversivt patos. Han talade om Pauls fulhet, om en sorts heligförklarande av allt som var utstött och förlöjligat – om en dårskapens politik.Läser man Paulus brev med Jacob Taubes ögon blir det tydligt att den tidiga Jesusrörelsen bars fram av en revolutionär anda. Allt skulle kastas om och bli nytt. De sista skulle bli de första, och de första skulle bli de sista. Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt.Men allt det subversiva och överskridande förbleknade i samma stund som Konstantin den Store klev fram och gjorde korset till en symbol för imperiet och för sina egna militära framgångar. Med orden ”I detta tecken ska du segra” återställde han den gamla ordningen.Fast ändå inte. Motkulturen levde vidare som en underström i det europeiska samhället, som ett ständigt närvarande korrektiv till makten och härligheten. Under medeltiden blev karnevalerna, narrspelen och gycklarna bärare av denna revolutionära potential i väst, liksom de heliga dårarna i öst. Den burleska folkkulturen blev en skrattspegel, en grotesk utmaning av rådande normer. I karnevalen var just omkastandet av den sociala och moraliska ordningen själva kärnan.Eller, för att tala med Michail Bachtin, den medeltida folkkulturens främsta uttolkare:”[Karnevalen] hjälpte människan att befria sig från den förhärskande synen på världen, från alla konventionella regler, etablerade sanningar, alldagliga och banala gängse meningar, den gjorde det möjligt att se världen med andra ögon, att känna att allt som existerar är relativt och följaktligen att en annan världsordning är möjlig.”Samma anda kom senare att prägla konst och litteratur, ja, kulturen i sin helhet. I ett brev till en författarkollega, skrivet under Pariskommunens sista skälvande dagar i maj 1871, kastade Arthur Rimbaud ner några rader som blivit klassiska, ett slags motto för den radikala modernismen: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning.”Insikten har senare förvaltats av undergroundkulturens främsta företrädare, som punkmusiker och skräckförfattare.Med andra ord: Genuin förnyelse kräver ett visst mått av galenskap. Det absurda och groteska har också sin plats i tänkandets historia, liksom det underhållande, lekfulla och gränslösa. Det handlar, med en paradoxal sats, om att tänka det otänkbara.Eller, för att återknyta till Michail Bachtin: ”Alla stora omvälvningar, till och med inom vetenskapens område, föregås och förbereds av en viss ’karnevalisering’ av medvetandet.”Ja, kanske är det just så vi måste möta samtidens överväldigande utmaningar; avklädda och förryckta, likt heliga dårar. Kanske är det dags att släppa in clownerna. Vända världen upp och ner. Låta de sista bli de första. För hur ska vi annars klara av att ta oss ur den rådande ordningen och hantera allt från klimatförändringar till ökade klyftor?I Todd Phillips film ”Joker” faller den sociala ordningen samman samtidigt som Arthur Fleck transformeras. Till sin socialsekreterare säger han retoriskt:– Är det bara jag, eller blir det allt galnare där ute?Kanske är det dags för oss alla att ställa oss den frågan.Mattias Hagberg, författare

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson har läst en serie böcker om Sigmund Freuds semestervanor. En verksamhet som liknar den psykoanalytiska praktiken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2016.Brittiska konstnären och författaren Sharon Kivland har tagit sig an ett angenämt konstnärligt uppdrag: hon upprepar Sigmund Freuds semesterresor. Under femtontalet år har hon tagit in på samma hotell, försökt äta samma mat på samma eller åtminstone liknande restauranger, skrivit vykort från samma platser och försökt efterlikna små scener som Freud beskrivit. På sin tågresa till Herzegovina hoppas hon exempelvis intensivt kunna inleda en konversation med en okänd belevad medresenär, gärna en advokat, att diskutera freskerna i Orvieto med och turkiska seders förhållande till död och sexualitet. Precis som Freud själv gör i det berömda inledningsavsnittet i sin bok om felhandlingar, Vardagslivets psykopatologi.Freud gjorde semesterresor varje år fram till första världskriget, ofta först med familjen till alperna och sedan i september till Italien med sin yngre bror Alexander, en expert på reserutter och tidtabeller. Och när jag säger expert menar jag det verkligen, Alexander Freud höll föreläsningar om tåg och tariffer på Export-Akademien i Wien och skrev veckovisa rapporter om saken i tidningen Allgemeiner Verkers-Anzeiger. Sharon Kivland i sin tur reser med sin syster och de första åren hänger hennes son med, innan han så småningom menar sig ha fått andra intressen än väderförhållanden och val av bakverk på Sigmund Freuds Italienresor. En bra grej med sonens närvaro är att Kivland sanningsenligt kan underteckna sina vykort med S. F., som förutom att vara Freuds initialer också är de för Sharon och Francis, sonens namn.Kivlands semestrande har resulterat i en serie om åtta nätta och stramt formgivna volymer, ”Freud on holiday”, illustrerade med tidstypiska vykort, tidtabeller och egna foton på gator och torg, båtar, tågstationer. Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.Kivland presenterar inte Freuds resor kronologiskt utan i förhållande till psykoanalytiska frågor och teman i sitt eget och Freuds liv: i en bok undersöker hon vandringens och flanerandets förhållande till fri association och bor på det förmodligen mest kända Freudhotellet, Hotel du Lac, vid sjön Lavarone i norra Italien. I nästa bok erfar hon med Sigmund och Alexander Freud en känsla av melankoli i Trieste men tar sig som dem med båt till Aten och inte bara närläser utan liksom upplever artikeln ”En minnesstörning på Akropolis”. Freud själv darrade av nervositet och förväntan när han närmade sig Akropolis och när han till sist kom dit utbrast han i ett slags turistens credo: ”Så allt det här existerar verkligen, precis som vi lärde oss i skolan.”I boken ”Freuds dreams of Rome” beskriver hon Freuds sammanlagt fyra återgivna drömmar om Rom och hans resor dit, framför allt den sista från 1923, då han nyligen diagnosticerats med käkcancer. Hans läkare Felix Deutsch ville att Freud skulle få en fin resa och höll inne med sjukdomsbeskedet. Någon som kände till saken var dock hans reskamrat, Anna Freud. Ingen lätt börda för en dotter att bära, får man förmoda. Kivlands Rom-budget tillåter dock inte, som Freuds, tre veckor på fashionabla Hotel Eden, det hade kostat henne 11 tusen Euro, alltså 104 tusen svenska kronor, för ett ordinärt dubbelrum, utan får nöja sig med tre dagar. Vi får hålla tummarna för mer stipendiepengar till henne nästa år.Att frågan om semester har att göra med begäret och livets mening är uppenbart. Det är ju på semestern det finns tid att göra vad man vill. Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra? Det är ingen lätt sak, utan en fråga som regelmässigt ger upphov till mer obehag än lust.Men Freud var på bra humör på semestrarna, han var uppe tidigt, tog en espresso, tände en Trabucco-cigarr och satte på sig äppelknyckarbyxorna, ivrig att komma iväg på vandringar, museibesök, shopping. Som bortblåst var hans vanligtvis lite lynniga och nedstämda allvar. Freud gillade att bada, men inte att fiska. Freud gillade att lukta på den vaniljdoftande Brunkullan, Jämtlands landskapsblomma. Men mest tyckte han om att plocka champinjoner. I de alpina sensommarskogarna hände det att han tävlade med sina barn om att hitta den mest välväxta svampen. När han fick syn på ett präktigt exemplar slängde han sin hatt på den, så att ingen annan skulle hinna före. Den stora skandalen i Freuds liv var dess frånvaro av skandaler.För Kivland liksom för Freud innebär dock själva resandet ett visst mått av ångest: Ska tåget komma i rätt tid? Kommer hotellet att vara bra? Hur ska den främmande miljön inverka på matsmältning, sömn, avföring? Kivland är särskilt nervös inför tågresor, speciellt efter att en gång ha missat ett flyg till Kanada till följd av ett försenat tåg. Och Freud fick 1890 eller 1891, han mindes inte riktigt, en ångestattack på tågstationen i Berchtesgaden och var efter detta alltid orolig för att missa tåget och anlände till stationen i absurt god tid. Avresan är, som han skriver i Drömtydning, en av de vanligaste och mest träffande symbolerna för döden.Kivlands fyra avslutande volymer utgörs av appendix i form av tunna häften med rubrikerna ”Freuds dining”, ”Freuds weather”, ”Freuds hotels”, ”Freuds shopping”. Det är en inventering ur biografier, texter och inte minst dagböcker:Neapel, 31 augusti 1902: ”Middagen var utsökt. Först en soppa med pasta. Sedan fisk, grillat kalvkött med en sötsur sås, en sallad med gröna bönor, tre sorters ost och sedan frukt, bland annat druvor, den egentliga anledningen till mitt besök här. Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.”Shoppingen då? Jo, Freud shoppade entusiastiskt och köpte omsorgsfullt valda presenter till hustrun och gåvor till bekanta, smycken, porslin, kläder. Och till sig själv: rökdon, favoritcigarrerna Don Pedros, böcker och en fin liten låda för sina slipsar. Men framför allt antikviteter som han lät skicka hem till Wien.Semester är en motsägelsefull sak; det är tiden för frihet, vila, avslappning, tupplurar i solstolen, flanerande, vitt vin på hotellbalkongen – varför inte en Sachertorte? Men också upplevelser, intensitet, nya smaker. Det är då vi tar som mest fotografier, det är undantagstillståndet som blir vårt livs minnesbild.Kivlands böcker har som utgångspunkt den på samma gång något ironiskt, men ändå så sanslöst omsorgsfullt, genomförda analogin mellan semestrandet och det psykoanalytiska arbetet. Också på stilens nivå har dessa tunna böcker en alldeles egen tonträff; sommarslö och lika uppmärksam som en tankspridd detektiv försöker hon finna något hon inte ens vet vad det är: det är det perfekta psykoanalytiska utgångsläget!Men semestrandets struktur handlar inte bara om att åka iväg utan också om att komma tillbaka till sitt arbetsjag. Det är det som skiljer semester från arbetslöshet eller pensionärstillvaro. Hemkomstens efterverkan på resan. Semestern är det vuxna livets tittutlek. Fort/Da. Jag var borta, men nu är jag tillbaka.Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår sätter allt det där i en enskild människas medvetande?I sin ljuvliga lilla bok ”Vad Cilla Banck visste” gör Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn – inte ens 100 sidor – men blir redan efter min första läsning tung av understrykningar och hundöron.Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är ”En 1800-talsmänniskas världsbild” – vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk. Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräktOch att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att hon – till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och bondemiljö vid den här tiden – skrev en sorts dagbok. Där nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags kalendrar.Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild – och stolt berättade att den tillverkats vid en ”förfärligt stor fabrik” i industrialismens England, för att så småningom föras till lilla Arild av sjömän över havet.Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma besökare räknar upp ”fågelbon från Indien, träpapegojor från Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor”. Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv, skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga – som ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva – faktiskt tänkte. Han liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: ”som att hitta en gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan länge gått förlorat.”Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken ”Osten och maskarna”. Den handlade om en så kallad vanlig människas världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi – och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att han brändes på bål som kättare.Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma: att ”ovanliga” människor oftast ändå är intressantare än ”vanliga”. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och lämnar de mindre speciella kvar i historiens skugga.Hur kan man då få reda på någonting alls om dem? Ja, ett sätt, kanske det enda, är att studera hela kollektivet: alltså statistik. Efter att jag själv läst ”Osten och maskarna” när den kom ut i Sverige i början av 80-talet, och då tycktes ligga på vart och vartannat nattduksbord, började jag också studera ämnet i tiden, ekonomisk historia – innan jag alltför snabbt kroknade på alla dessa opersonliga förteckningar. Med viss fasa minns jag särskilt den om årsförbrukningen av salt sill under medeltiden.Cilla Banck gör faktiskt också förteckningar, eller åtminstone listor, men på ett helt annat sätt. Peter K Andersson menar att de påminner om trollformler, som traditionellt användes för att skapa trygghet och kontroll.Så hon listar, bokstavligen, allt mellan himmel och hav. Mycket handlar förstås om religion. Till exempel följande förteckning: ”Guds sons blodsutgjutelser. Först i omskärelsen, 2 i Gethsemane, 3 wid hudflängningen, 4 törnekröningen, 5 wid purpurmantelns afryckande, 6 wid händers och fötters genomborrande, 7 wid sidosårens öppnande”.Men framför allt är det ju havet som i fiskeläget Arild är världens början och slut, alltings mått, livet och döden. Risken för drunkning var också ständigt närvarande. Cilla Banck listar hela släkter som dött ut i sjöfartens spår. Till och med hennes egen bror förekommer i en sådan till synes opersonlig förteckning: ”Efvenledes omnämnes sjömannen Lars Banck som gick bort ifrån skonerten Örnen, det hände i Norsjön den 6 april 1853.”Hon sammanfattar också allt detta tragiska i en speciell lista: ”Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353 Inberäknade i nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet. En hängt sig. Och en sängt sig.”de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Under Cilla Bancks levnad förändras ändå den globala sjöfartens villkor dramatiskt. När hon föds 1830 hade det inte gått mer än ett decennium sedan den allra första överfarten med ångbåt över Atlanten. Sedan kom de stora passagerarfartygens tid. Suezkanalen och Nordostpassagen band plötsligt ihop jordklotet på ett nytt sätt – och med undervattenskablarna för telegrafi vid mitten av 1800-talet blev havet det viktigaste kommunikationsmediet även för den mest inbitna landkrabba.På så sätt flyter havets förändringar ihop med mediehistorien. Dagstidningarnas genombrott skedde också just under hennes livstid. När Cilla Banck precis var på väg att lämna tonåren, 1848, grundades Sydsvenska Dagbladet. 1864 blev Dagens Nyheter den första massmarknadstidningen, riktad till många prenumeranter med ett lägre pris.Vad ser vi då av allt det här i hennes dagbok? Eller, för att tala med bokens titel: Vad var det som Cilla Banck visste?På det ger Peter K. Andersson inget rakt svar, hur nu ett sådant skulle se ut. Men han påpekar till exempel att en dagstidning – och då Helsingborgs Dagblad – bara nämns en enda gång i hennes dagböcker. Däremot märks den parallellt framväxande populärpressen desto tydligare.Framför allt handlar det om Triumf: Sveriges billigaste veckotidning, som den kallades i annonserna. Ur den har Cilla Banck bland annat skrivit av artiklar om ”werldens äldsta bibliotek” och ”den fruktansvärdaste jordbäfning som i historisk tid hemsökt menskligheten”. I sina listor kan hon också blanda rena faktauppgifter om digerdöden och Stockholms grundande med en äventyrlig teori om tidpunkten för Jesu återkomst till jorden.Så allt detta visste Cilla Banck. Med sin bok har Peter K. Andersson nu gett oss en ömsint nyckel till hela den här krypterade historien: visat hur en enda person kan fungera som konkret länk mellan abstrakta begrepp som ”makro-” och ”mikro”. Hur de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Eller som Andersson själv skriver i bokens allra sista stycke, om Cilla Bancks världsbild: ”Det som utmärker den är inte i första hand dess lantliga utgångspunkt utan dess kumulativa och oanalytiska förhållande till kunskap. Det viktigaste är bara att veta.”Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPeter K Andersson: Vad Cilla Banck visste. Ellerströms, 2017.

I tv-serien "The Haunting of Hill House" spelar huset en viktig roll. Det gäller även i Shirley Jacksons romanförlaga. Författaren Kristofer Folkhammar söker vidare bland hennes hemsökta byggnader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2018-11-22.En stum fasad vid ett första möte. Fönstergluggars ögonlika hemligheter. En svunnen epoks ideal och förutsättningar som reser sig och reser sig, år efter år, mitt framför oss. Byggnader upprepar historien. Byggnader är fantastiska behållare för vår längtan, och därmed för vår skräck. Byggnader är kusliga.Sigmund Freuds begrepp ”det kusliga” kan enligt sin mest grundläggande definition sägas vara den känsla av obehag som uppstår i en, när något välbekant plötsligt ter sig främmande. Och byggnadskonst är mycket tacksamt att betrakta som en metafor för, eller en fond till, kusliga förnimmelser.Ta den urbana människan som rör sig genom vimlet. Hon lever sitt liv och har sitt sammanhang, sin hemvist, i en oöverblickbar stad. Plötsligt tappar hon bort sig. Omgivningen släpper taget, som i en dröm. Och dörrar är låsta. Allt kostar pengar. Hemstaden är villkorad, vänder sig bort, blir något okänt.Eller ta det enskilda huset. Det allra enklaste tecknet för hem, skydd och trygghet. Så effektfullt det både bär på, och kontrasterar mot hot och oro, där det ligger på sin ensliga kulle.som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.I Shirley Jacksons böcker har de kusliga byggnaderna en framträdande plats. Författaren, som levde och verkade i USA runt mitten av förra seklet, förser sina hus med förnuftigt stängda dörrar och besjälade väggar som stretar uppåt mot skyn. En slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen skapar en förtvivlans hemvist.I ”Hemsökelsen på Hill House”, från början utgiven 1959, och aktuell som teve-serie på Netflix 2018, möter vi spökhuset utifrån. Det tronar upp framför bokens karaktärer, ledda av en antropolog som vill finna bevis för det övernaturligas existens. När Eleanor, som fått plats som en av antropologens assistenter, i romanens början bryter sig loss från sin dominanta syster, och kör mot Hill House, bjuder de främmande husen hon passerar på en kavalkad av möjliga hem, möjliga liv. Drömmar om verandor att sopa och stenlejon att putsa. Tysta vardagsrum med fläderbärsvin varje kväll för hälsans skull. Hennes öde i mötet med Hill House är inte så kusligt som direkt drabbande; som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.I en annan av Jacksons romaner, ”Vi har alltid bott på slottet”, från 1962, befinner vi oss istället inuti husets fasor, i maskopi med skräcken. Berättaren heter Merricat Blackwood. Hon bor på slottet med sin storasyster och åldrade farbror. En gång var de betydligt fler i familjen. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Storasyster Constance misstänks för morden, men frias. Och systrarna lever isolerade ihop med sin farbror, med den närliggande byns skvallrande invånare som ett alltmer pockande hot.Båda husen är ödsliga platser, avskilda från en närliggande bygemenskap. Och ett av Jacksons återkommande teman är att hon, via skräckberättelsens former, bearbetar de mänskliga konflikter som kretsar kring att ingå, stötas ut, isoleras, bekräftas, försvinna.Sigmund Freuds essä ”Det kusliga”, publicerades på tyska 1919. Enligt honom var ”det kusliga” framför allt ett användbart begrepp i fråga om estetik, en förnimmelse, tätt kopplad till den lexikala sammansättningen hos det tyska ordet ”das Unheimliche”. ”Heimlich” är på tyska både ord för ”bekant, hemtrevlig” och för ”hemlig, dold”. Ett ord som när man granskar det bär på så mycket betydelsemässig tvetydighet, att det slår över i sin motsats. ”Unheimlich” blir alltså en negation både till något hemtamt och något hemligt. ”Unheimlich” är något där det välkända har gjorts främmande, då något bortträngt har kommit tillbaka.Den svenska översättningen av ”das Unheimliche”– ”det kusliga” – rymmer uppenbarligen inte samma komplexitet, rent språkligt. Ett fint försök till en utbyggd nyöversättning gjordes av författaren Mara Lee för ett par år sedan. I sin avhandling ”När Andra skriver”, tog hon i ett avsnitt fasta på glidningen mellan de svenska orden ”hem”, ”hemskt” och ”hemligheter”. Lee visar hur denna glidning mellan orden är särskilt intressant i relation till det likgiltiga våld, den av jämlikhet och ordning motiverade bortrensning, som finns i den svenska epoken Folk-hem.Freud var väldigt upptagen av infantila trauman och bortträngda, primitiva instinkter när han skulle förklara vad som får oss att reagera med en känsla av kuslighet inför vissa motiv. Men kusliga upplevelser kan såklart också ha mer närliggande rötter. Sociologen Avery F Gordon skrev på 90-talet fram en mer socialt orienterad spökteori, i ljuset av Freuds begrepp. Historiska trauman och sociala strukturer – statlig förföljelse, könsmaktsordningen, en brutal kapitalistisk värld, rasismen – också det är företeelser som präglar människan och hennes rum, och som inte alltid närvarar genom ett explicit våld, utan ibland genom ett spökes kusliga logik. Med tänkare som Gordon kan ”det kusliga” bli en dynamisk, komplicerande skärningspunkt mellan psykologi, politik och estetik.här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.I Shirley Jacksons romaner finns en likhet i hur livet i husen bärs upp. I Hill House dukar den fåordiga Mrs. Dudley fram överdåd till frukost, lunch och middag på exakta tider. Hon omtalar och utför sina rutiner precist och noggrant, behandlar porslinet som små barn till hyllorna och skåpen, men lämnar alltid huset kvällstid. På Slottet är det istället den mordanklagade Constance som betjänar lillasystern Merricat och deras farbror med allsköns kompotter och kryddkakor, också här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.Mrs. Dudley och Constance är två hypnotiserade hushållerskor vars ritualer bär på ett tvångsmässigt upprepande. Ointagligt och undergivet. Avstängt men aktivt. Levande dött.Typiskt kuslig grej, i freudiansk mening.Men det är förstås inte enbart ett förträngt, primitivt upprepningstvång vi kommer i kontakt med när vi ryser av obehag inför dessa karaktärers sömngångaraktiga handlande. Lika gärna kan man tänka sig att vi, via Mrs. Dudleys och Constances trollbundna arbete, i förhöjd form konfronteras med fullkomligt verkliga samhällsordningar och strukturer. Ledan och maktförhållandena som kommer med att hushållets ordning ska upprätthållas. Den traditionella kvinnolotten, för att tala med Shirley Jacksons, eller miljoner andra människors, biografier. Lönearbetets alienation för att tala med Karl Marx.Marx, påpekade för övrigt, redan 70 år innan Freuds essä apropå den framväxande hyresmarknaden att människans grundläggande behov av en hemvist berövades därigenom. En främling håller koll på henne, och kastar ut henne om hon inte betalar hyran. Marx spaning har knappast tappat i aktualitet idag, på en bostadsmarknad präglad av andrahandsuthyrning och gigantiska skulder till banker.Shirley Jacksons kusliga hus bjuder in till upptäcktsfärder som kan leda en till det mänskliga psykets fuktiga källare och pinade vindsutrymmen. Men de kan också säga oss något om det skrämmande hos de golv och väggar vi passerar dagligen. En kuslig känsla kan väckas av något förvridet. Men också av något alldeles för verkligt.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritikerLitteraturSigmund Freud, ”Det kusliga”, översättning av Ingrid Wikén Bonde, i Samlade skrifter XI, Natur & Kultur, 2009.Avery F. Gordon, ”Ghostly Matters – Haunting and the Sociological Imagination”, University of Minnesota Press, 2008.Shirley Jackson, ”Hemsökelsen på Hill House”, översättning av Inger Edelfeldt, Mima förlag, 2017.Shirley Jackson, ”Vi har alltid bott på slottet”, översättning av Torkel Franzén, Mima förlag, 2017.Mara Lee, ”När andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid”, Glänta produktion, 2014.Anthony Vidler, ”The Architectual Uncanny – Essays in the Modern Unhomely”, The MIT Press, 1992.

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-05.Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap.Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”.Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: ”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text – eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen.Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte – eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt.Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev.I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun ”likt ruttna svampar”. Bachmann sammanfattar det med att ”förtroendet mellan jag och språk och ting är allvarligt rubbat”.Men – när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade. På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i sin föreläsning från 1959 konstaterar: ”Vår tillvaro befinner sig idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla värderingar”.Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det noterar Michel Foucault i artikeln ”Vad är en författare?” att ”det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till författarens försvinnande eller död”. Språkkrisen har då blivit en del av en större kris som omfattar både subjekts- och verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en ”funktionell nyttovärld” som Bachmann beskrev redan i sina Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia erbjuder en grund att stå på.Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt – och ingenstans. Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet. När hon reser iväg med Ludwig Frankel – som mannen heter – vägrar hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar är hon vilsen. Hon måste akta sig, ”så att hon inte en vacker dag begravdes av ordmassorna”.Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike. Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De båda förblir främlingar för varandra.De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne. Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta:Hon tänker också att hon är rädd för att detta är ”början på språklösheten”. Att denna existentiella kris drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer och sammanhang.Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt.Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det möjligen där – just där – som branden som tog hennes liv började?Mats Almegård, journalistLitteraturIngeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard (Salamonski Press 2009)Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2018)Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016)Michel Foucault: ”Vad är en författare?”. I: Modern Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (Studentlitteratur 1993)

Den finlandssvenska lyrikskatten är stor och betydelsefull. Maria Küchen reflekterar över en rik poesi som skrivs på ett ifrågasatt språk.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-01-22.2015 debuterade den finlandssvenska poeten Martina Moliis-Mellberg med diktsamlingen ”A”, en prosalyrisk triptyk som skildrar längtan efter överskridande och förvandling.Titanen som bär upp himlen på sina axlar längtar efter att vara något annat än det han är. Dykaren Jacques Costeau vill bli en haj. En älskande vill bli en del av sin älskades kropp.Den älskade har en stjärnas namn, Alfa Cassiopeia. ”Blommorna klöser sig fram över huden” står det i ’A’, ”och Alfa Cassiopeia börjar prata i sömnen, hon skriker och vänder sig i förtvivlan medan huden hotar att spricka.”Att försöka tala, kan vara att gå sönder – särskilt om språket som åläggs dig inte är ditt eget.finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Hösten 2017 intervjuades Martina Moliis-Mellberg i Sisuradio, Sveriges Radios programavdelning för finskspråkiga och finländare i Sverige. Hon berättade att finskan för henne, hela livet, har varit någonting hon har skämts över att hon inte kan. Först när hon flyttade från Finland till Malmö började hon se finskan som en möjlighet i stället för ett misslyckande.Diktsamlingen ”A” fick strålande kritik just för språkkänslan, men i Martina Moliis-Mellbergs hemland Finland krymper rummet för hennes språk, svenskan.Språk är identitet, och språkets kärnved är dess poesi. Relationen mellan språk, identitet och dikt är intim. Så när finlandssvenska poeter berättar om sin relation till finskan, berättar det också något om läget för svensktalande i Finland generellt.Svensktalande i Finland är inte alltid bra på finska. Det borde de bli, eller också borde de flytta ”hem” till ett Sverige där de inte har några rötter, enligt sannfinländare och röster inom finskhetsförbundet. Finskhetsförbundet är en drygt hundra år gammal sammanslutning, som idag strävar efter att avskaffa den officiella tvåspråkigheten i Finland.Effekten skulle bli förödande – för svenskspråkiga medier, för den svenska modersmålsundervisningen i Finlands skolor, för finlandssvensk poesi.Redan idag är den marginaliserad, inom den i sig alltmer marginaliserade finlandssvenskan. Det är inte främst dikt som de svenskspråkiga i Finland läser.Men finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Texten till Finlands nationalsång ”Maamme”, är en översättning från det finlandssvenska originalet ”Vårt land” av Johan Ludvig Runeberg. Dikten är hämtad ur hans massiva diktepos Fänrik Ståls sägner från 1848:”Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord” – det är långt från Runebergs klassiskt rimmade nationalism, till den kosmiskt himlastormande världsmedborgaren i Edith Södergrans dikter, som chockerade sin omvärld  med sin kullkastande modernism ett drygt halvsekel senare.”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli” skrev Södergran i debutboken ’Dikter’ 1916. ”Vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, 
… vi äro de minst väntade och de djupast röda, 
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.”Från Edith Södergran och framåt har dikten i det svensktalande Finland omdefinierat svenska språkets gränser. Finlandssvenskan betraktas ofta som en ”renare” och mer omsorgsfullt bevarande svenska än rikssvenskan, men det betyder inte att finlandssvensk dikt är konservativ, tvärtom.1922, året före Edith Södergrans död, debuterade Gunnar Björling, en av modernismens mest estetiskt radikala poeter. ”Jag blev barn, förrän jag blev vuxen | och som vuxen blev jag barn | jag skrattar alla dar. | Nu blommar luften | och morgonflugan vaknar.” Så skrev Björling i sin tredje diktsamling ”Kiri-Ra!” Från 1930. Hans tidiga dikter utstrålar en livsglädje som går igen hos finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar åttio år senare:”Vi såg på soliga platser / de mest förtjusande / palmer i skrattgrönt / lyckogrönt, sagogrönt” – skrev Byggmästar 2010 i ”Vagga liten vagabond”.Björlings och Byggmästars röster blir förväxlingsbara, och det har sagts även om Martina Moliis-Mellberg att hon gör det svåra lätt. Men den finlandssvenska poesin talar självklart inte med en enda entydig röst, eller med ett enda språk.Hos Cia Rinne, i böcker som ”Zarzoum” från 2001 och ”Notes for soloists” som kom åtta år senare, glider dikten mellan engelska, tyska, franska och franska. Rinne är född i en finlandssvensk familj i Göteborg och uppvuxen i Tyskland. Hon kan tyckas befinna sig ljusår från den snävt inringade bildliga och bokstavliga finlandssvenska geografin. Just detta är en likhet mellan Edith Södergran och Cia Rinne.Kanske är det karaktäristiskt för poesi generellt, att poeterna rör sig mellan språk och länder i försök att trotsa konventioner och gränser. Kanske å andra sidan inte. Kanske har överskridandets poetik börjat formuleras på allvar först de senaste hundra åren, när de exkluderades röster har tagit plats i skrift och dikt – de som inte är män, inte är heterosexuella, inte är vita.Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism”White monkey” heter den finlandssvenska debutanten Adrian Pereras debutdiktsamling, som hösten 2017 belönades med svenska Yles litteraturpris. Boken har likheter med Athena Farrokhzads uppmärksammade debut ”Vitsvit” från 2013. Både hos Farrokhzad och Perera finns ett röstspel mellan livsöden som benämns på liknande vis – pojken, mamman, pappan, mormodern.Dessa livsöden i Pereras bok, säger Svenska Yles jury, ”skildrar allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap. I Märta Tikkanens anda skriver Perera om något till synes djupt personligt som tvingar läsaren att lyssna och begrunda.”Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism, en tematik som Tikkanen aldrig har avsökt. Med kraft skriver Pereira in sig i en internationell samtida vithetskritik:”Min vän säger att vitheten fyller hen med skam.” står det i ”White Monkey”.”’Det är jag som förstör världen. Allt är mitt fel. Allt.’ Vi talar inte mer om min mor eller mig. Det är klart att min än behöver trösten mest.”Det handlar om vit bräcklighet och vita tårar – men finlandssvenskan, och den kulturella identitet som inringas av finlandssvenskan, blir i Yles prismotivering primär.Yle är Finlands public service-bolag för radio och teve. Nedskärningar inom Svenska Yles verksamhet de senaste åren oroar de svenskspråkiga i Finland. Finlandssvenska talas av fem procent av Finlands invånare, och dessa fem procent får kontinuerligt sitt språkliga existensberättigande ifrågasatt. Behövs finlandssvenskan?Frågan är försåtlig. Språk är en central bärare av identitet. Att ifrågasätta finlandssvenskan, innebär att även de som talar finlandssvenska ifrågasätts."Suomessa puhutaan suomea" hävdar finskhetsförbundet. I Finland talar vi finska. Och i Sverige, enligt moderaternas partiledare, talar vi svenska.Att säga så, är att ifrågasätta människors existensberättigande. I ett land talas alltid flera språk, och vi är våra språk.Behärskar du inte språket som du förväntas använda för att beskriva dig själv och dina sammanhang, då blir det svårt att överhuvudtaget förstå vem du är.Finlandssvensk poesi behöver ses i det ljuset: som ett sätt att fortsätta existera genom att skapa, upprätthålla och ständigt nyskapa ett språk.Maria Küchen, författare och kritiker Maria Küchen tipsar om 5 favoritdiktsamlingar av finlandssvenska författare:Katarina Gäddnäs: "Venuspassagen" (Schilds & Söderströms 2005)Agneta Enckell: "Inte ett ord (jag är naken)"  (Schilds & Söderströms 2014)Edith Södergran: "Dikter" (Schildts 1916)Martina Moliis-Mellberg: "A" ( Schilds & Söderströms 2015, Modernista 2017) "7" (Schilds & Söderströms 2017 )Solveig von Schoultz: "Ett sätt att räkna tiden" (Alba 1989)

OBS fyller 60 år i år. Som vanligt tar vi sommaruppehåll, men det står inte stilla i appen eller på webbsidan. Producent Olof Åkerlund berättar mer. Fortsätt att följa OBS i appen Sveriges Radio Play under sommaren. Hörvärda essäer från de senaste åren samt intervjuer och andra inslag från OBS historia kommer att dyka upp.

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig påSommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg. Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll. ”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande. Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta ’jag’ klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche. På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka. Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar. Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut.  2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmetVari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”? I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.” Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien som skildras i sista delen av Sandels trilogi, skrevs Sigmund Freuds essä om det kusliga, ”Das Unheimliche”. Genom etymologin understryker Freud hur det ohemlika alltid ligger på lur inuti det hemlika: ”Heimlich är alltså ett ord som utvecklar sin betydelse mot ambivalens, tills det slutligen sammanfaller med sin motsats unheimlich.” Det ohemlika eller ohemliga är något som vi har hållit hemligt för oss själva som tränger fram som om det vore främmande. Att hitta sitt smultronställe, ett hem utanför hemmet, är alltså att skapa en perfekt spelplats för det man har förträngt. Ingenting särskilt behöver hända under sommarveckorna. Men det är en bedräglig illusion att vardagen kan sättas på paus. Eller kanske snarare, att en sådan paus inte skulle få några konsekvenser. I den somriga rofylldheten kan blandade känslor breda ut sig. Tillvarons garnnystan vidgas, och pustar av såväl tomhet som liv och verklighet kan slippa igenom.I Sverige registreras idag de flesta skilsmässor i oktober. Kanske är det först då som efterverkningarna från sommarveckorna har hunnit spelas ut. September är den näst vanligaste skilsmässomånaden. Många står liksom Alberte med bara fötter på en gräsmatta i juli och känner en havsbris och tänker: ja, nej, ja, nej, hur hamnade jag egentligen här?En natt smyger hon ut ur huset med sin vän Liesel. De sätter sig i slänten tillsammans, hopkrupna på en regnrock. För en gångs skull lyckas de verkligen prata: dela sin förtvivlan och sin ensamhet. När Alberte blickar tillbaka mot huset ser det annorlunda ut, ”overkligt och som svagt självlysande i skenet från den sneda månskäran.” Därinne sover hennes familj och deras vänner. ”Vilka är de allihop? Finns de egentligen? Är de mer levande än dockan Mimi som blundar så snart man lägger henne?”Ute i Bretagnenattens havsbrusande månljusluft finns det plats för ett främlingskap som Alberte annars försöker tränga undan. Kusliga som dockor blir hennes närmaste medmänniskor. ”Det är som om man satt och såg tillbaka på en tillvaro man lämnat”, tänker hon, ”en dörr som stängts för alltid.” Är det kanske i själva verket där och då den stängs? Det kommer att dröja år och hundratals sidor innan hon till sist lämnar Sivert.Men redan på tåget in till staden känner hon hur den vanliga avdomnade maktlösheten har ändrat karaktär. Bohemsällskapet förbereder sig på att stiga av, säger farväl till sin tillfälligt utvidgade semesterfamilj medan Paris välbekanta hustak och kupoler tornar upp sig utanför fönstret. Längst inne i sinnet har Alberte ”en känsla av att ingenting av det som händer är riktigt verkligt. […] Av att allt som samtliga säger och gör egentligen inte förhåller sig så.”Fast mark under fötterna kan se ut på olika sätt. Det kan bestå i att våga släppa fram sitt eget främlingskap: inför sitt liv, sin partner, till och med inför sina barn. Att hitta sitt smultronställe kan innebära mer än bara en stunds lugn och ro. I hemmet utanför hemmet kan skälvningar mellan det välbekanta och det fördolda uppstå, ibland genom något så enkelt och rent som en havsbris. 3. Det andra stället och verklighetens sanna naturBjuder man in en sommargäst kan det egna hemmet förvandlas till en semesterort. Är gästen dessutom konstnär eller författare hoppas man kanske att denna ska tillföra någon extra magi till platsen. I hundratals år har rika mecenater erbjudit gästhem åt olika konstutövare, särskilt under sommarveckorna. En av dem är den excentriska amerikanska salongsvärdinnan Mabel Dodge Luhan. 1917 flyttade hon till Taos i New Mexico, där hon så småningom kom att ingå sitt fjärde äktenskap med en man ur ursprungsbefolkningen och grunda en konstnärskoloni. Luhan skrev själv, men enbart memoarer. Hon var fascinerad av romanförfattares förmåga att förhöja livsnärvaron genom fantasin. ”När han skriver”, sa hon om D.H. Lawrence, ”är erfarenheten mer verklig för honom än när den ägde rum.” Luhan skickar brev efter brev till den engelska författaren för att uppmana honom att komma till hennes enorma, palatsliknande bostad i Taos. Genom hans blick föreställer hon sig att den latenta magin i omgivningarna ska göras rättvisa.Och när han kommer frigörs hon äntligen från ”den hemska känslan av futtighet”. Hon blir ”arg eller sårad eller förbluffad av hans oberäkneligt föränderliga sätt”, men aldrig uttråkad eller deprimerad. Men konstens omvandling av verkligheten stannar inte där. Hennes memoar över deras möte, ”Lorenzo in Taos” från 1932, har idag fått ett extra lager av fiktion. Rachel Cusks roman ”Andra stället” från 2021 är intimt baserad på Luhans återgivning av sina brev, samtal och upplevelser med Lawrence. I denna fantasi om en historisk människas förverkligade fantasi om att en författare ska förhöja hennes livsnärvaro med sin livliga fantasi finns, paradoxalt nog, en hel del längtan efter autenticitet. Cusks berättarjag M – som i Mabel – är bosatt i ett annat märkligt landskap. Tillsammans med sin andra make har hon slagit sig ner i ett isolerat träskmarksområde längs den engelska kusten. Det är kargt, blött och melankoliskt. Hon längtar efter konstnären L:s ögon på det – L som i Lawrence.”Vårt landskap”, skriver hon till honom i ett brev, ”är som en gåta som folk dras till men i slutändan helt missuppfattat. Det är fullt av ödslighet och tröst och mystik och det har ännu inte avslöjat sin hemlighet för någon.” Vad är det för hemlighet som ska avlockas landskapet? Och varför just genom konsten? Freuds begrepp om das Unheimliche syftar på känslan när något som borde ha förblivit dolt uppenbaras. Enligt Freud är det ohemlika mycket rikhaltigare i konsten än i verkligheten, eftersom konsten är undantagen realitetsprövningen. Önsketänkande och vidskeplighet kan alltså breda ut sig utan att behöva motsägas; vi vet ju att vi läser en saga.Den här oroväckande effekten kan förstärkas om författaren leker med verklighetspremisserna, så att vi inte riktigt vet vad ska tro. Freud ger exempel från den tyska romantiska författaren E.T.A. Hoffmann, som ”till en början inte låter oss veta om han tänker föra in oss i den reella världen eller i en av honom fritt vald fantasivärld.” Cusk gör samma sak i ”Andra stället”. Romanen inleds med att M påstår sig ha mött självaste djävulen på ett tåg.Det demoniska återkommer sedan i beskrivningarna av L:s blick, som M hoppas på så mycket från. Mycket riktigt får hon tillgång till ett annat perspektiv i hans sällskap, men det beskrivs som en ”fruktansvärd objektivitet”. Att se saker ”som de egentligen [är]” skapar ett främlingskap i hennes kärleksfulla vardagsliv med maken Tony och den vuxna dottern Justine. Cusk beskriver det som en sorts illojalitetskänslor: ”till och med där, mitt bland det jag älskade mest hade han förmågan att få mig att tvivla och blottlägga det i mig själv som annars var dolt”. Det ohemlika blir en ögonblicklig uppenbarelse om ett hemligt, kanske till och med hotfullt, hem. Mabel Dodge Luhan skriver att hon kände sig som D.H. Lawrences syster. Redan från den första stunden när de möts känner hon en fulländad kontakt, som dock förblir outgrundlig. Det låter nästan infantilt, som när spädbarnet föds in i en värld av bottenlösa och givna relationer. Konstnärens närvaro chockar henne tillbaka in i en varseblivning som varken kan sortera eller konstruera.För Cusks M är det den sköra känslan av mening och sammanhang i vardagen som står på spel. I mötet med L börjar hon frukta att allt hon har byggt upp ska rasa ihop, som det gjorde efter hennes första skilsmässa. Nu är hon plågsamt medveten om vad en sådan förstörelse kan kosta. Men suget efter konstnärgästens magiska närvaro släpper inte taget. M får till sist vad Mabel Dodge Luhan förgäves suktade efter: ett oblandat skönt sommarögonblick.En kväll går M och hennes dotter Justine ner för att bada i månljuset. De har glömt badkläderna, och ljuvheten får en anstrykning av tabu när de bestämmer sig för att bada nakna. Träffsäkert beskriver Cusk den särskilda kroppsliga obekvämhet som växer fram mellan vuxna barn och föräldrar, som är så underlig med tanke på relationens ursprungliga köttslighet. De lovar varandra att inte titta, och simmar sedan ”stillsamt genom vattnet som i månskenet såg ogenomskinligt och ljust ut, som mjölk” medan marelden glittrar över deras armar.I nästa stund märker de att någon iakttar dem. Det är L, såklart, som skyndar iväg över stigen för att måla vad han har sett. Efter hans död finner M en abstrakt tavla, där hon och Justine bara blivit till suddiga ljusfläckar i mörkret. Nakenheten är fångad och oskadliggjord på samma gång. Något som borde ha förblivit fördolt har framträtt, men bara nästan.Cusks roman lämnar Luhans verklighet för att istället döda sin konstnär och låta hans verk fullborda berättarens sommarvärld. Det är vackert, men det klingar lite falskt. I den riktiga historien tvingades Luhan leva vidare med insikten om att ”det inte finns ett enda stabilt element i universum, vare sig inom eller utanför min egen hjärna”. Lawrences semestervistelse tog slut, men ohemlikheten som hans närvaro hade öppnat för fortsatte att mala inom henne. Frågan är om det är Mabel eller M som har hittat hem i verkligheten.  4. Mot fyren och sommarens möjlighetSolen flödar in i huset. Den lyser klart ”på cricketträn, flanellbyxor, stråhattar, bläckhorn, färgkoppar, skalbaggar och kranier av småfåglar, och kom[mer] de långa, fransiga tångrankorna som [sitter] fastspikade på väggen att utdunsta en doft av salt och sjögräs – samma doft som f[i]nns i handdukarna, fulla av sand efter all badning”. Idyllen framstår som ett orubbligt faktum i inledningen av Virginia Woolfs roman ”Mot fyren”. Men vartenda bräddfullt ögonblick präglas samtidigt av en hotande frånvaro, en kommande tomhet.I centrum av sommartillvaron på den skotska ön Skye finns Mrs Ramsay, åttabarnsmor och familjens givna mittpunkt, värdinna för en handfull medbjudna gäster. Hon är den sortens åldrande kvinna som säger ”nu ska vi ha det trevligt” och menar det. När yngste sonen frågar om de kan segla ut till fyren imorgon muttrar fadern, den kylige filosofen, att det troligen inte blir vackert väder. Jo, insisterar Mrs Ramsay. Det blir säkert vackert väder.Mrs Ramsay genomskådar inte, hon insisterar inte på alltings komplexitet. Men hon är mycket väl medveten om trivselns avigsida. Inunder den gemytliga samvaron finns ett spöklikt fluidum. En kväll när hon serverar soppan känner hon sig för en stund som om hon står ”utanför strömvirveln; eller att en skugga hade fallit och frånvaron av färg kom henne att se tingen i deras rätta dager.” Rummet saknar plötsligt charm. Alla människor tycks avskurna från sina bordsgrannar. Det finns en underliggande ångest, som Heidegger efter Freud kallar unheimlich. För Heidegger är det ohemlika den föremålslösa uppenbarelsen av att den mänskliga tillvaron är godtycklig i relation till världen. Det ohemlika är ett främlingskap, en oförmåga att känna sig hemma i livet som ytterst påminner oss om att vi alla ska dö. Mrs Ramsay, som är baserad på Woolfs egen mamma, har tagit på sig att avvärja denna ångest från alla i sin omgivning. Hon är, kan man säga, det hemlikas arbeterska. Så fort hon försvinner iväg ”råkar de [andra] i ett slags upplösning”. Utan någon fientlighet begrundar hon männens sterilitet i detta avseende, de klarar inte av att få den mellanmänskliga samvaron att pulsera naturligt igen. ”Och hela mödan att smälta samman allting och få det att flyta, mödan att skapa, vilade på henne.”Att just sommarveckorna har valts för att rama in Mrs Ramsays förmågor är ingen slump. Ingenting annat, vare sig skola eller jobb, håller ju samman tillvaron då. Varje dag är en blank sida av förströelser. Det händer inte särskilt mycket annat i romanen. Man frestas att, som författaren Margaret Atwood gjorde när hon läste den som nittonåring, utbrista: Vad handlar den ens om? Några sommargäster överväger att segla ut till fyren, men vädret blir för dåligt och resan får skjutas upp. Men Atwood plockar upp romanen igen mer än fyra decennier senare, när hon är över sextio. ”Vid nitton hade jag aldrig känt någon som hade dött”, tänker hon då. ”Jag begrep ingenting om den sortens förlust – om söndersmulningen av de levda livens fysiska texturer”. För tiden går. Två somrar skildras i ”Mot fyren”, före och efter Första världskriget. Emellan dem finns ett eget kapitel som bara handlar om husets förfall. Vinddragen nafsar i tapeter, träet mörknar och spricker. Inom parentes får vi veta att Mrs Ramsay har dött plötsligt en natt, att äldsta sonen har fallit på slagfältet och äldsta dottern dukat under i barnsäng. Så dyker två gamla kvinnor från byn plötsligt upp med skurhinkar; de har fått i uppdrag att ställa i ordning huset inför sommaren igen, familjen med gäster är på väg tillbaka.”Så meningslöst det var, så kaotiskt”, tänker konstnären Lily, som var gäst hos Ramsays både då och nu. ”Mrs Ramsay är död, Andrew stupad, Prue död hon också – hur ofta hon upprepade det väckte det ingen känsla hos henne.” Lily stirrar ut genom fönstret och reflekterar stumt: ”Och vi samlas alla i ett hus som det här, en morgon som denna”. Som semesterläsning är ”Mot fyren” lika underbar som oroväckande. Mrs Ramsays livsverk och bortgång både belyser och förkastar frågan om det ”egentligen” finns någon mening med tillvaron. Hon har ingen särskild bildning och inte ens någon allmänt fängslande karisma. Hon är borgerlig, tänker en av gästerna, dominant och fåfäng, tänker en annan. Hennes förmåga att skapa en känsla av sammanhang består inte i någon intellektuell insikt – för att understryka detta ställs den gång på gång mot hennes mans, filosofiprofessorns, arbete. Men kanske är den en viktigare begåvning.Genomskådandets sanning är inte den enda. Som författaren och filosofen Iris Murdoch skriver bör en författare snarare likna den Buddhistiska läromästare ”som sa att han som ung trodde att berg var berg och floder var floder”, men ”efter många års studier avgjorde att berg inte var berg och floder inte var floder” och till slut när han var gammal och vis ”kom till insikt om att berg är berg och floder är floder.” Emot det ohemlikas skrämmande godtycke har Mrs Ramsay vävt en kokong av trivsel och gemenskap. Däri faller solskenet över frukostens kaffekoppar, filtar läggs ut på gräsmattan, man går på en tur till stranden. Så blir sommaren till sommar igen, och när hon reflekterar över den döda kvinnan är det som om Lily får ett bättre grepp om penseln i sin hand. ”Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol, detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.”Trots tidens obönhörliga gång och dödens slutliga upplösning har Mrs Ramsay varje dag insisterat på sommarens idyll. Hon har vågat tro på att det finns en poäng med alla dessa flyktiga ögonblick av skönhet och trivsel. Kanske borde vi liksom hon ändå värna om våra naiva drömmar om sommaren. Livsnärvaron Mrs Ramsay har skapat dröjer sig ju kvar, också efter hennes död. Att säga ”vilken trevlig dag vi ska ha, det blir säkert vackert väder” behöver inte vara korkat och ytligt. Inunder trivseln lurar visserligen det ohemlika. Men sommarhuset kan ändå vara sommarhuset. Lyra Ekström Lindbäckförfattare, filosof och kritikerLitteraturFrançoise Sagan: Bonjour tristesse. 1954. Lilly Vallquists svenska översättning utkom 1955 på Wahlström & Widstrand.Cora Sandel: Alberte-serien – Alberte og Jakob (1926), Alberte og friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Böckerna utkom åren efter på svenska med olika översättare på Bonniers.Rachel Cusk: Second place. Faber & Faber, 2021. Översatt till svenska som Andra stället samma år av Niclas Hval och utgiven på Albert Bonniers förlag. Mabel Dodge Luhan: Lorenzo in Taos. Knopf, 1932.Virginia Woolfs: To the Lighthouse, 1927. På svenska som Mot fyren 1953, i översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall. Margareta Backgårds nyöversättning utkom på H:ström text & kultur 2019.Sigmund Freuds essä Das Unheimliche publicerades 1919 och finns i svensk översättning i band 11 av Freuds samlade verk, utgivet på Natur och kultur, 2007.Musik i programmet (kronologiskt)Låten i Insensatez komponerad av Antonio Carlos Jobim, portugisisk text av Vinicius De Moraes och engelsk text av Norman Gimbel i olika utföranden:1. Antonio Carlos Jobim (piano), 1963.João Gilberto (gitarr och sång) , 1961.Ben Street (kontrabas), Ethan Iverson (piano), Albert Heath (trummor), 2013.Nummer 1 igen.Astrud Gilberto (sång), 1965.

Boccaccios "Decamerone" får ny relevans varje gång ord som epidemi och karantän är på tapeten. Torbjörn Elensky presenterar en fräck klassiker och funderar över var dagens nya berättelser tar form. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-03-23.Strax innan Coronaepidemin bröt ut vintern 2020 satt jag med en grupp vänner och diskuterade vad som skulle bli kvar av vår kultur vid en världsomspännande katastrof. Vi pratade om hur man planerar att gömma konst, historiska föremål och andra artefakter i väldiga bergrum. Och vi diskuterade givetvis hur stora problemen skulle bli kring tolkningsfrågor, värderingen av verk och så vidare. Hur många kvinnor respektive män? Vilka kulturformer skulle prioriteras? Vilka hänsyn till så kallad representativitet kommer att tas i ett skarpt läge?Bortsett från exakt vilka verk som skulle bevaras kom vi överens om att det viktigaste, det som överlever alla civilisationers sammanbrott, är berättelserna. De historier vi roar varandra med, de som förmedlar minnet av historiska, personliga, komiska och tragiska händelser, både sanna och mytiska, skulle vi, helt utan annan teknisk utrustning, bära med oss vart vi än tvingas vandra. Och över dem kan ingen bestämma: de som väcker genklang, som är viktiga för oss, kommer att föras vidare, medan de andra glöms bort.Den klassiska skildringen av hur en grupp vänner drar sig undan världens sönderfall för att i trygg avskildhet fördriva dagarna med berättande är Giovanni Boccaccios "Decamerone", en av de självklara stora litterära klassikerna. Året är 1348, Florens härjas av pesten, döden är överallt, omväxlande med paniskt festande. Samhället har praktiskt taget kollapsat, då sju unga kvinnor träffas i en kyrka och bestämmer sig för att dra sig undan till en lantvilla för att njuta av lugnet, naturen och varandras umgänge. De bjuder också med tre unga män, som lämpligt nog råkar komma in i kyrkan. Så fördriver dessa tio vänner tio dagar med tio historier var, vilket gett oss hundra noveller.Pesten slog sönder det medeltida Europa. Givetvis var det en katastrof för alla som genomlevde den. Särskilt Italien, som inte var någon enad nation vid den tiden, men där de flesta av Europas rikaste stater och städer låg, drabbades. Feodalismen gick under i pesten. De gamla adelsfamiljerna miste inte bara sina lantarbetare utan många förlorade även egendomarna, till de nyrika som ägnade sig åt handel och bankväsende. Sådana som familjen Medici. Kyrkans makt minskade också. Allt detta beredde vägen för en ny tro på människan, nya rikedomar och faktiskt själva renässansen. Boccaccio beskriver denna öppning i tiden, då människan träder in på scenen i helfigur."Decamerone" ger en direkt bild av vardagslivet i 1300-talets Toscana. I en tid då litteraturen dominerades av helgonlegender, riddarromaner och höviska diktverk, samt då man gärna använde klassiska förebilder och varierade välbekanta historier valde Boccaccio att skriva rakt av, på folkspråket, om sin egen samtid, i noveller fulla av social kritik, bedrägerier, många berättelser om fräcka präster och inte så lite sexuella äventyr, där inte minst historierna om listiga kvinnor som lurar sina makar för att kunna ligga med sina älskare är framträdande. De många kyrkliga dignitärerna i Decamerone är löjeväckande figurer som inte har mer makt över andra än över sig själva. Och sin egen kåthet och girighet behärskar de inte alls. Ingen av berättelserna skildrar de yttersta tingen eller hur någon högre makt ska döma oss för våra synder, utan enbart människor i relation till andra människor.Nya konstformer skapas genom kanoniseringen av låga konstformer, skrev den den ryske litteraturforskaren och Viktor Sjklovskij 1923. Det är lätt att inse att han har rätt, om man gör en snabb översikt över historien. Etablerad konst stelnar alltid förr eller senare och tappar den vitalitet som krävs, åtminstone i vår europeiska tradition, för att den ska vara angelägen för såväl folk som furstar. Och impulserna till nyskapande kommer inte sällan från det folkliga. Decamerone är ett tydligt exempel: en samling berättelser utan högre syfte än att underhålla, lagda i munnen på kvinnor, som talar fritt om sex och synd och falska präster. Decamerone må vara författad av en man, men det är kvinnornas bok.Visst hade Boccaccio litterära förebilder, men inte den högstämde Vergilius som hans äldre kollega Dante utsåg till sin guide genom inferno – och vars Aeneid han ville överträffa med sin gudomliga komedi. Utan Apuleius, en prosaförfattare som var verksam på 100-talet e Kr och vars skabrösa roman Den gyllene åsnan skildrar allt tänkbart snusk och sex och groteskerier i form av berättelser infogade i en ramhandling. Där Boccaccios ramhandling utgörs av de unga vännernas stilla samvaro skildrar Apulejus hur huvudpersonen flänger runt förvandlad till åsna. Men det låga, det folkliga, har verken gemensamt. Totalt tre av de hundra novellerna i Decamerone går tillbaka på antika förebilder, två på Apuleius, och en på den lika folkligt burleska Satyricon, av den romerske författaren Petronius.En pandemi tvingar oss alla att ta nya hänsyn. Några drar sig tillbaka tillsammans, i självvald karantän, precis som de unga kvinnorna och männen i Florens 1348. Liksom till exempel somliga parisare i mars 2020 försökte ta sig till sina landställen, för att vaka ut karantänen på behörigt avstånd från storstadens hotande kaos. Men vad sysslar isolerade ungdomar med i vår högteknologiska tid? Och vilka är de konstformer som kommer att kanoniseras framöver?Den folkliga kreativiteten och berättelserna sprids mest via sociala medier i form av Tiktok-videor, memer och så vidare idag. Dessa tekniska möjligheter och inte minst de former de ger upphov till påverkar naturligtvis även litteraturen och konsten. Exempelvis finns det något fascinerande i memens form, där samma bild åtföljs av olika texter, och därmed får helt olika innebörd, fast hela tiden i ett sammanhang som skapas av memernas relation till varandra i nåt slags oändlig kedja av kollektiva associationer. Eller för den delen de omfattande sammanställningar av Tiktok- och vinevideor, superkorta filmsnuttar som ofta innehåller bisarra skämt, satir, rena slapsticken och variationer på teman, som är både självkommenterande och utåtriktade i närmast oändliga loopar.Viktor Sjklovskij skrev i anslutning till det tidigare citerade, att ”Konsten är, innerst inne, ironisk och destruktiv.” Han uttryckte detta mitt i det kaos som följde åren efter den ryska revolutionen, då han mot alla odds envist arbetade vidare med sina litterära projekt, medan världen föll samman runt omkring honom. Men även om han påverkades av sin samtids katastrofala händelser hade han rätt i att konsten inte bara kan vara uppbygglig, tam, snäll och trösterik, inte om den ska vara verkligt angelägen för oss människor i vår osäkra tillvaro. Sex, maktmissbruk, lustiga sammanträffanden och bedrägerier, där den svagare sätter dit den starkare, roade oss i lika mycket i antikens Rom och medeltidens Florens som i vår samtid. Epidemier, pandemier och andra katastrofer kommer och går. Mänskligheten har hittills trots allt klarat sig. Och våra berättelser med oss.Torbjörn Elensky, författare

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Historikern Peter K Andersson berättar om ett märkligt livsöde och funderar på vad det säger om vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2022.Den 22 juli 1871 skriver den engelske kyrkoherden Francis Kilvert såhär i sin dagbok:"Fru Nott berättade för mig att en bekant till henne hade rest till Presteigne för att hälsa på sin faster, fröken Sylvester, den mänskliga grodan. Denna fantastiska varelse är hälften kvinna och hälften groda. Hennes huvud och ansikte, ögon och mun är en grodas, och hon har grodben och grodfötter. Hon kan inte gå utan hoppar fram. Hon går aldrig ut förutom när hon ska till metodistkapellet och fru Nott sa att hon själv har sett henne hoppa till och från kapellet precis som en groda. Historien om denna olycksaliga varelse är följande. Strax innan hon föddes kom en kvinna till hennes mor med två eller tre barn för att tigga vid dörren. Modern blev arg och ropade 'Ge dig iväg med dina små grodor!' Och som ett straff och en förbannelse fick barnet hon sedan födde delvis formen av en groda."Francis Kilverts dagbok är en rik källa till information om livet på landsbygden i det viktorianska England. Han var verksam vid gränstrakterna till Wales, och byn där grodkvinnan är bosatt, Presteigne, ligger på andra sidan gränsen. Fru Nott, som berättar för Kilvert om denna märkliga kvinna, dyker upp vid ett flertal tillfällen i dagboken och verkar vara benägen att fara med skvaller, men i det här fallet är det delvis hennes egen vittnesbörd och det är anmärkningsvärt att Kilvert återger den här historien utan att kommentera den eller uttrycka någon skepsis kring landsortsbefolkningens synsätt. På andra ställen i dagboken kan han ha en ganska nedlåtande syn på böndernas vidskeplighet och provinsialism, men inte här.Det är nu mer än tio år sedan som jag först stötte på den här passagen. Jag köpte ett exemplar av Kilverts dagbok i ett litet antikvariat när jag själv befann mig på vandring genom den trakt där han verkat. Några dagar tidigare hade jag passerat den obeskrivligt vackra lilla byn Bredwardine, där han varit kyrkoherde de sista åren av sitt liv, och där han ligger begravd efter att ha dött vid bara 38 års ålder.Det dyker upp otaliga karismatiska personer bland lokalbefolkningen i hans dagbok, men grodkvinnan har stannat kvar i minnet hos mig. Inte minst naturligtvis för att hon är så svår att få en tydlig bild av utifrån Kilverts beskrivning. Givetvis rör det sig om en kvinna med någon form av fysisk missbildning och vi kan utifrån det lilla vi får veta se dubbelheten i omgivningens syn på henne. Hennes kopplingar till den lokala väckelserörelsen visar på den omfattande välgörenhet riktad mot de fattiga och behövande som det viktorianska samhället har blivit känt för. Men samtidigt beskrivs hon, inte som en kvinna vars fysik får henne att likna en groda, utan som en mänsklig groda. Hennes ansikte och ben ser inte ut som en grodas, de är en grodas. Fröken Sylvester blir alltså en hybridvarelse, något som överskrider gränsen mellan människa och djur. Märk väl att Kilvert inte talar om henne som en människa utan som en varelse – klassificeringen är för tillfället oklar. Det liknar det sätt som man inom den tidens så ökända freakshows benämnde de missbildade människor som ställdes ut till allmän beskådan – mest känd är väl Joseph Merrick, som fick heta Elefantmannen. Historiker har visat hur denna bransch gärna använde sig av ett slags kvasi-darwinistiskt uttryckssätt, för att förläna sin verksamhet ett vetenskapligt sken.Och det är som om darwinismen och andra tankegångar vid den här tiden skapade uppfattningen av att gränsen mellan djur och människa var potentiellt svag, och emellanåt kunde överskridas. Detta aktualiserades ju inte minst när man talade om vissa utomeuropeiska folkslag som européerna mötte på sina koloniseringsresor. Men nästan alla de sätt på vilka man talade om det främmande och utomeuropeiska kunde också appliceras på det närliggande.Liksom det fanns ett mörkaste Afrika fanns det ett mörkaste England, det vill säga slummen i storstäderna, dit civilisationens ljus ännu inte nått. På liknande sätt verkar Kilvert ha uppfattningen att i vissa av de avlägsna byar som omger hans pastorat kan det finnas varelser som vetenskapen ännu inte har någon beskrivning av, och företeelser som är lika primitiva som en afrikansk infödingsstams. När han skildrar sina vandringar i bygden, och besök hemma hos gamla enstöringar och bondefamiljer, kan han ibland låta som en David Livingstone på expedition i det okända, samtidigt som han är fullkomligt hemmastadd i sina trakter och verkar behandla sina församlingsbor som jämlikar.Men det som Kilvert rapporterar är ju egentligen inte hans egen skildring av fröken Sylvester, utan en i lokalbefolkningen som känner henne, eller åtminstone en släkting till henne. Sättet att tala om grodkvinnan är alltså inte den bildade kyrkoherdens, utan den direkta lantliga omgivningens. När man beaktar detta kan man få en känsla för den behandling och den attityd som en sån här person underkastades. Men även om grodliknelsen förefaller ganska vedertagen när det talas om henne finns inga tecken på grymhet eller mobbning. Kilvert tillägger till och med att fru Nott beskriver henne som ”en mycket god människa” och vissa ord i beskrivningen tyder på medkänsla snarare än utstötning.Genom de lokala handlingarna får vi veta att hennes fullständiga namn var Ann Sylvester, född 1822 som dotter till en bonde. I folkräkningen för 1851 står hon listad som inneboende hos den lokala baptistpastorn i Presteigne och genom åren dyker hennes namn upp som inackorderad hos en rad olika personer, fram tills hennes död 1893. Således varken utstött eller försummad, även om hon, som Kilvert anmärker, sällan gick ut. Den enda grymhet vi eventuellt ser spår av är Kilverts egen, i det att han inte förmår kalla henne för en människa.Människor som fröken Sylvester kommer nästan aldrig till tals i historien. De sätter spår i källorna tack vare att de sticker ut och att deras avvikelser har uppmärksammats eller exploaterats. Vid första anblicken verkar fröken Sylvesters öde vara detsamma som hundratals andra människor som blev till affischnamn på grund av sin fysiska avvikelse, men det finns egentligen inget i hennes historia som direkt tyder på isolering, förakt eller hån. Vi vet ju faktiskt inte ens om grodliknelsen hade sin upprinnelse i omgivningens föreställningar eller kom från henne själv som ett uttryck av självdistans. Vi är kanske ibland alltför benägna att se den här sortens människor som offer i stället för självständigt agerande subjekt. Och det som gör att vi överhuvudtaget känner till henne är ju ett tecken på att hon hade vänner och bekanta. Hennes rykte spreds ända till pastor Kilvert och hans dagbok, som dokumenterade många individer vars personligheter annars hade gått förlorade.Vi betraktar gärna 1800-talets syn på den här sortens människor som förlegad och förkastlig, men även om man på Kilverts tid talade om avvikande människor på ett sätt som vi idag anser oacceptabelt levde man också mycket närmre inpå andra sorters människor än många gör idag. Den avskildhet i vardagen som de flesta av oss tar för given var endast möjlig för en mycket liten minoritet tills för bara några decennier sedan. Så medan 1800-talets språkbruk får oss att reagera med bestörtning kanske vi också bör fundera över vad det är vi slipper ge namn åt. Det är lätt att döma forna generationers beteende när man själv inte står inför deras dilemman.Peter K Andersson, historiker

De koloniala projekten i Sverige och utomlands har fått tydliga konturer när de förtrycktas röster kommit till ytan. Nu är det upp till oss att ta del av dem, konstaterar Elin Grelsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2023.Till slut blev det äntligen klart att det skulle avtäckas en ny minnessten på Katarina Kyrkogård i Stockholm. Datumet som bestämdes var den 9 oktober 2023.  Stenen tillhör Gustav Badin, med ursprungsnamnet Kwasi. Han föddes omkring år 1750, sannolikt på en av de danska kolonierna i Västindien där hans föräldrar var slavar från Afrika. Vid tio års ålder skeppades han till Sverige och skänktes som en present till drottning Lovisa Ulrika. Han uppfostrades vid Drottningholms slott och arbetade sedan som hovtjänare under hela sin livstid. Han sägs vara begravd på Katarina kyrkogård, men hade tidigare saknat både gravplats och minnessten. Efter att frågan länge drivits av bland andra Afrosvenskarnas riksförbund blev det slutligen av.9 oktober är ett datum valt med omsorg. Det är samma dag som den sista slaven i svensk ägo frigavs på den svenska kolonin S:t Barthélemy år 1847. En koloni som, trots att den var en del av den svenska staten under decennier, ägnats lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen. Huvuddelen av öns arkivhandlingar finns inte i Sverige, utan blev kvar i huvustaden Gustavia fram till 1930-talet då de transporterades till Guadeloupe och därefter vidare till Aix-en-Provence. Där låg de hundratusentals arkivsidorna från den svenska kolonialtiden i stort sett oanvända fram till 2010-talet.En av dem som då började ägna arkiven uppmärksamhet är historikern Fredrik Thomasson, som särskilt studerat tillvaron på den svenska kolonin utifrån den svarta befolkningen. Det gäller inte minst livsvillkoren för de 300 slavar, som under den period då ön var i svensk ägo ökade till 2500. I handlingarna uppenbarar sig ett osäkert rättssystem, där visst våld mot slavar tillåts och vad som räknas som ”övervåld” är godtyckligt och inte nödvändigtvis inbegriper dödligt våld eller tortyr. Lika godtyckliga är bestraffningarna mot de slavar som exempelvis försvarar sig mot våldet från vita.Men viktigaste av allt är hur Thomasson tydliggör att slavekonomin och våldet var institutionaliserat och sanktionerat av den svenska staten.Behandlingen av, och ointresset för, de mest konkreta spåren från den svenska slavkolonin i Västindien är kanske också signifikant för den koloniala glömska som initiativtagarna bakom Gustav Badins minnessten ville råda bot på. Ett liknande minnesarbete pågår på många håll i den svenska kulturen. I Ann-Helén Laestadius roman ”Straff” skildras en nomadskola på 1950-talet där husmor Rita Olsson styr med tyranniska medel. Här lever små barn på internat långt från sina föräldrar, med bestraffningar och våld från husmor för den som slinter med tungan och talar sitt modersmål samiska i stället för den svenska som de sällan behärskar. Parallellt får vi följa några av barnen trettio år senare, när de vuxit upp och på olika sätt hanterar minnena från skoltiden. Romanen visar både nomadskolans tvångsassimilerande funktion, de spår skolorna har satt i de barn som tvingades vistas där samt den tystnad och skam som omgärdar minnena.Trots att boken är en roman, är verkligheten den skildrar inte påhittad. Och den är bara en av flera uppmärksammade skildringar – fiktiva som dokumentära – av den svenska kolonialismen i Sápmi som började utkomma i Sverige i 2020-talets början. I Elin Anna Labbas bok ”Herrarna satte oss hit” är det tvångsförflyttningarna av samer som står i centrum och i Mats Jonssons grafiska roman ”När vi var samer” är det författarens eget, skogssamiska ursprung. Gemensamt för de tre böckerna är hur de synliggör kolonialmaktens rasbiologiska syn på vem som var riktig same och hur ett samiskt liv skulle levas. Endast renägande samers barn sattes i nomadskola eftersom det var de som var ”riktiga samer”, de skogsägande samerna fråntogs all mark och raderades ur historieskrivningen och tvångsförflyttningarna skedde utifrån en föreställning om hur samer skulle röra sig utan att störa nationalstaternas gränser.Precis som i Thomassons bok om S:t Barthélemy framträder i de samiska skildringarna ett Sverige som kolonialmakt utifrån de förtrycktas blick. Det är en obekväm blick för den svenska självbilden. Fredrik Thomasson reflekterar över påståendet att S:t Barthélemy inte kan sägas vara en riktig svensk koloni, eftersom svenskar endast utgjorde en liten del av öns befolkning. Han visar dock att nationsanknytningen var tydlig då tjänstemännen kom från Sverige, lagarna undertecknades härifrån och de svenska myndigheterna var väl informerade om vad som skedde i kolonin. Sveriges mål med att skaffa sig en karibisk koloni var densamma som för andra europeiska stater: att förbättra sin ekonomi och delta i expansionen i andra världsdelar. Det fanns också långt gångna planer och ambitioner om att delta i plantageekonomin och erhålla ytterligare kolonier, försök som pågick in på 1800-talet. 1813 tilldelades Sverige Guadeloupe av Storbritannien, men redan 1814 återgick den i fransk ägo efter freden i Paris.Det var med andra ord praktiska omständigheter och inte en frånvaro av ambitioner som gjorde att Sverige aldrig blev en större kolonialmakt. Thomasson kallar det för en ”dubbel glömska”: både en minnesförlust gällande den svenska statens missgärningar och en bristande insikt om dess koloniala sinnelag. Det är föreställningar som fanns i Sverige och de lever också kvar än idag. I en essä resonerar författaren Elin Anna Labba kring begreppet ”sameby”. På sydsamiska säger man sïjte, ett ord som betyder hem, sammanslutning eller samisk bygd. Sïjte är den gamla organisationen som Sápmi själv skapade. När svenska staten organiserade om utifrån sina begrepp och kartor blev sïjten ett så kallat ”lappskatteland”, sedan kallades det ”lappbyn” vilket idag blivit begreppet ”sameby”. I texten intervjuas Malin Brännström, forskare vid Umeå universitet, som bland annat säger såhär om konstruktionen av samebyn:”Det bygger på en ganska svensk föreställning om hur saker måste arrangeras för att det ska fungera. Det måste finnas ett visst antal renar, en styrelse och tydliga gränser. Jag skulle nog vilja säga att det ibland känns som Europas koloniala gränsdragning i Afrika. I en svensk kontext har man behov av att dra skarpa linjer på en karta och bestämma att på den här sidan linjen är den och på den andra sidan linjen är någon annan. Medan renskötseln i sin natur är otroligt flexibel(…)”Sida vid sida med avtäckandet av minnesstenar pågår fortfarande ett arbete med att frigöra sig från kolonialismens språk och kartritande. Att uppmärksamma den svenska kolonialismen är på så vis inte bara ett minnesarbete, utan också ett synliggörande av hur samhället idag har formats av den.Elin Grelsson, författareLitteraturFredrik Thomasson: Svarta S:t Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847. Natur & Kultur, 2022Ann-Helén Laestadius: Straff. Romanus & Selling, 2023Elin Anna Labba: Den minst äkta av alla byar jag känner. Provins nr 1/2020.Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige.  Norstedts, 2020.Mats Jonsson: När vi var samer. Galago, 2021.

Vad händer med den mellanmänskliga tilliten när alltmer i vår vardags kan ordnas digitalt? Författaren och skribenten Boel Gerell reflekterar över trollens skepnad på internet och i verkligheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2023.När en nätbaserad säljsajt lanserar en ny lösning för frakt är det inte i första hand det praktiska i att du kan få prylarna hemskickade som lyfts fram. Nej, den stora vinsten är att du slipper träffa säljaren. En serie reklamfilmer gestaltar obehaget mötena förväntas föra med sig när du tvingas in i okända människors hem och konfronteras med deras egenheter, allmänna snusk och oönskade förtroenden. Vad säljsajten spelar på i sin marknadsföring är den känsla av otrygghet och främlingskap många av oss upplever i våra digitala liv. I takt med att allt fler tjänster, relationer och transaktioner förläggs till nätet växer det fysiska avståndet mellan oss. Kommunikationen har demokratiserats och vem som helst kan göra sin röst hörd i offentligheten, men rösten måste inte nödvändigtvis åtföljas av ett ansikte och även om den har ett ansikte, är det inte säkert att det är ditt. Med några enkla klick kan du byta namn, ålder, kön och utseende och förvandlas från en vuxen man till en prepubertal flicka. Du kan bli en bankman som försynt ber om ett lösenord och du kan på en och samma gång bli rasist och antirasist och starta en hätsk debatt med dig själv för att locka andra att reagera och avslöja sina verkliga åsikter.Du kan bli ett troll.Ett nättroll som för sitt eget nöjes skull – eller for the lulz som det heter – ägnar sin tid åt att driva andra människor till vansinne. Trollet bakom skärmen är en populär och målande bild och det gör ingen skillnad att termen egentligen kommer från engelskans ”trolling” som i att dra en rev med blänkande drag efter en fiskebåt. Det är trollet vi ser ändå, hamrande på sina tangenter i dunklet bakom fördragna persienner. Trollet som antar ständigt nya skepnader, blåser upp sig, hotar och förleder men spricker i solen och visar sig vara en räddhågsen nolla. Som trollen i sagans värld verkar nättrollen i det tysta i vår närhet och kan inte säkert särskiljas från andra. Innan konstnären John Bauer kring förrförra sekelskiftet gav folksagans troll dess krumma rygg och grova drag kunde de vara vem som helst av oss. Inte fulare och klumpigare än någon annan, tvärtom ibland vackrare och med ett sätt att tala som bäst beskrivs som poetiskt. Det som avslöjar trollet som troll är något som låter sig anas i förbifarten, någon liten avvikelse som ett par ovanligt stora öron eller varför inte en svans som hastigt och oväntat tittar fram ur kläderna.  Men framförallt är det moralen som är en annan. För det människan tycker är rätt och riktigt anser trollet vara fel och det sägs att trollens värld är bakvänd. Frågan är förstås från vilket håll man betraktar tillvaron, ur trollets vinkel är det ju människorna som beter sig avigt. Bobbo Sundgren beskriver i sin självbiografiska bok ”Så blev jag ett av Sveriges värsta nättroll” hur han under sin tid som ”elittroll” som han kallar sig – såg sig som en yttrandefrihetens förkämpe. När han fjärmade han sig från det övriga samhället hittade han en ny gemenskap hos trollen. Bland andra troll blev det som tidigare varit avvikelser – om inte svans och stora öron så beroende och diagnoser – det normala. Samtidigt som verksamheten – att skapa kaos och förvirring på olika sociala plattformar – tycktes som en meningsfull och till och med beundransvärd syssla. En fråga om perspektiv alltså och också om antal. Ett ensamt troll är kanske en udda figur, medan tjugo är ett normbildande kollektiv. Medan trollfabrikerna lever på sin kapacitet att sprida desinformation skaffar sig tullkvinnan Tina i John Ajvide Lindqvists novell ”Gräns” ett existensberättigande genom sitt unika väderkorn för lögner. I övrigt har hon ingen plats i samhället, hon är för ful, för annorlunda och för omöjlig. Först i mötet med den märklige Vore tänds livet i henne, tillsammans med en kraft som gränsar till det destruktiva. Vad som är moraliskt rätt avgörs av vems blick som tillåts definiera världen och det som i någons ögon är ett bestialiskt övergrepp är för någon annan en nödvändig handling. När Tina sent omsider finner ut vem Vore är och vad han gör – stjäl och byter bort barn som troll i urminnes tider har gjort – är samförstånd hennes starkaste känsla. I gemenskapen med Vore hittar Tina – eller Reva som hon egentligen heter – ett sätt att finnas till utan att göra våld på sig själv. Men för huvudpersonen i den danske författaren Rasmus Daugbjergs roman ”Troll” är det skogen, jorden, grödorna och djuren som är förutsättningen för hennes liv och när hon ser att människorna skadar och dödar naturen måste hon själv skada och döda människorna. Logiken är given för henne, moralen glasklar, men inte desto mindre plågsam. Motvilligt tar hon sig för att göra det hon ska, som ett arbete, en plikt. För människorna är våldet obegripligt, de förstår inte varför de straffas för något som de ser som självklart: att odla jorden och äta grödorna. Att döda djuren och steka köttet över en eld. Att hugga ner träden för att få ved till brasan. Allt som för trollet är oförlåtliga förbrytelser är för människorna en förutsättning för ett värdigt liv och i glappet mellan världarna ryms den stora existentiella tragiken. Att vårt sätt att leva inte är hållbart i längden, att vi är för många, för aningslösa, för upptagna av nuet och oss själva för att förstå konsekvenserna av det vi gör. Bara en kvinna ser och vet – Karoline – och i hopp om att skonas av trollet och få leva slutar hon äta. Medan de andra arbetar i skogen och på fältet, jagar och bränner och hugger, blir hon kvar ensam i sitt hus och ser på. Men kan man i längden gå emot den mänskliga naturen? Är inte människan redan vid födseln dömd att bli en kugge i det självförstörande maskineriet? Från skogsbrynet betraktar trollet henne och väntar på ett tecken på att också hon bär på synden. Och snart nog slinker verkligen en liten brödbit in mellan hennes tänder. I Rasmus Daugbjergs roman blir trollet en vanmäktig trädkramare med hårda nävar och vassa klor. En klimataktivist som inte skyr några medel för sin sak och som ensam tar på sig ansvaret för att straffa hela mänskligheten. Tills uppgiften blir henne övermäktig och hon själv blir en av dem som sväljer världen bit för bit och i resignationen ryms insikten om det omöjliga i utanförskapet. Vi kan isolera oss i våra hem, gömma oss bakom alias och skärmar och låtsas vara någon annan. Men till syvende och sist är vi alla sammanlänkade av så mycket mer än det världsomspännande nätet. Så länge vi lever och andas är vi en del av samma förgängliga värld och när vi ätit vår sista bit bröd och strömmen sinat i eluttaget tumlar vi ut i det vikande dagsljuset och ser varandra som dem vi verkligen är. Inte troll eller hotfulla, märkliga främlingar utan rätt och slätt – människor.Boel Gerell, författare och skribent Litteratur:Bobbo Sundgren: Så blev jag ett av Sveriges värsta nättroll (Pug förlag)Ebbe Schön: Svensk folktro A-Ö (Prisma)John Ajvide Lindqvist: Gräns (Ordfront)Rasmus Daugbjerg: Troll (Flo förlag) Översättare: Andrea Lundgren.

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler änantalet stjärnor i rymden,fler än de torra små korn som ryms i virvlande sandsom det står i Ingvar Björkesons översättning.”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, ”att klaga bredvid en dörr”, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende.I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas.Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram – ”Jag är ej mer den jag var”. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, ”en bitterhet som bara tilltar”.I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,”En sten holkas ut av droppar”, hittar vi i just Brev från Pontos. ”Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp”, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”.Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj.Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner.Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön – utan något svar.Martina Björk/latinist och skribentLitteraturPublius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text från 2020 där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund.Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen.Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd  – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt:“På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.”Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i  tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.”Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!”Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima.Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim!Fly bullersamma getingars fördömda stimdå du vill göra artiga och goda rim.Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är  – precis som det har sagts  – tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet!Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om.Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga  – och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna  – behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt.Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet.Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det. Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet.Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt.Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens.Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden.Om så det skulle händaatt ingen talar till mig alls;vart skall jag då mig vända,vafalls?Jag då skall tala till-mig-själv,och jag ska sjunga för-mig-själv,och jag skall dansa med-mig-själven vals.Text: Isabella Nilsson, författare och översättareTal: Christina Höglund

Med avstamp i den exiliranske artisten Mohsen Namjoos tankar om nostalgi reflekterar Marjaneh Bakhtiari över smärtan i denna dåtidslängtan. Och över vad som kan stå på spel i en enkel brottningsmatch. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Många människor i exil lever ständigt med det förflutna. Antingen som en skugga eller som en snara. Speciellt om det rör sig om en traumatisk historia och den sorts trauma det skapar: ett liv med det obearbetade och det som kanske inte ens går att bearbeta. Erfarenheter som gör samtiden oupplösligt förbunden med det förgångna. Ett aldrig realiserat liv håller sinnena i sitt grepp.Den iranske musikern Mohsen Namjoo som lever i exil i USA beskriver iranier som kroniskt nostalgiska, beroende av ”sorgen över det förgångna”. Ett beroende och en smärta som utvecklats till en epidemi. ”Vad är detta förflutna och varför släpper det inte sitt grepp om oss?” frågar han i en föreläsning från 2018. Kanske handlar det om relevans. Om att inte längre känna sig relevant och av betydelse.När ens plats och roll i framtiden krymper, sväller historien och det förflutna tills det översvämmar hela själen och färgar varenda tanke. Tills man till och med andas det förflutnas luft, som Namjoo uttrycker det. Vi tappar förmågan att förstå och förklara vår nutid. Samtiden saknar helt enkelt det förflutnas gloria och stabilitet eftersom samtiden bara är alltför verklig.Namjoo vänder sig till iranier som bott i 30–40 år i väst och fortfarande dras med ”det förflutnas snara runt sina halsar”. Vad vet de om sitt nya lands kultur och historia? Hur har de bidragit till dessa nya samhällen? Har de gått på en enda teaterföreställning eller konsert som inte har framförts av andra exiliranier? Visst, historien må ha lämnat dem tomhänta. Politiken må ha drivit dem på flykt. Men måste det leda till kronisk nostalgi?Måste deras identitet vävas samman med det förflutna så sömlöst att de skulle försvinna utan det?De kan vara ovetande om de senaste besluten som fattats i hemlandets parlament, eller utvecklingen inom konstvärlden eller skolväsendet. Men så ofta de kan stoltserar de med hemlandets storhetstid. ”Ett hav av historiska stoltheter” kallar Namjoo det. ”Men”, fortsätter han, ”när en människa håller på att drunkna, är hon oförmögen att samtidigt betrakta sin situation från andra perspektiv.”Den besegrades smärta har en central roll i den shiamuslimska kulturen. Det går tillbaka till profeten Mohammeds död då Ali, enligt shiaislam Mohammeds rättmätige arvtagare, inte fick efterträda honom. Det var starten på en lång tradition av att tillhöra en förlorande minoritet som kanske inte reflekterar så mycket över lidandet utan omfamnar det istället.Men kanske kan man även se lidandet som en överlevnadsstrategi? De flesta har väl någon gång upplevt förlusten av gemenskap och trygghet, det där urtillståndet innan en katastrof kommer och vänder upp och ner på ens tillvaro. En erfarenhet som hjälper oss känna igen smärtan i någon annans blick. En erfarenhet som också kan göra oss alltför bekant med förlustens smärta. Så till den grad att den till slut blir något vi förväntar oss. Det är ju det vårt kulturella minne består av. Därför är en förlust i nutid inte bara en förlust i nutid. Därför är en seger inte en isolerad händelse och kan utan minsta tvekan vävas samman med andra drivande orsaker i de historiska händelseförloppen. Den kan lätt förvandlas till en historisk vedergällning.När en amerikansk brottare skulle möta en iransk brottare i en match för flera år sedan handlade det om så mycket mer än bara kampsport. ”För vi är en nation utan självförtroende och full av nertryckta känslor.” Säger Namjoo. Därför är våra största internationella framgångar inom kampsporter som boxning, taekwondo och brottning. Alla de slag och känslor som vi hållit igen, allt oupplöst vi har inom oss, historiskt, politiskt, socialt får vi äntligen släppa loss mot ett främmande lands stackars idrottare. En idrottare vars blick vittnar om ett bekymmerslöst liv i frihet och demokrati. I alla fall som vi ser det. Se bara hur han skyddar sitt ansikte och endast sitt ansikte. För vad mer skulle någon som han någonsin behöva försvara? Se hur lätt han rör sig, han som bara har sin egen vikt att bära på. Han som inte har en aning om hur mycket elände hans kultur och historia orsakat oss. Hans rörelser djupt rotade i nuet. Medan hans motståndares rörelser är av ett helt annat slag. För hans motståndare bär oss alla, förfäder och samtida, på sina axlar. Vi som är varandras börda och stöd. Vi med den nedärvda impulsen att i allt det samtida se rester och oförrätter från historien. Därför är sport alltid extra politisk för oss. För den amerikanske brottaren rörde det sig om en förlust om två poäng i en match som kanske var förödande för den enskilde. Men för oss handlade det om den CIA-ledda statskuppen mot vår demokratiskt valde premiärminister Mossadegh 1953, airbusen med 290 civila passagerare som amerikanska flottan sköt ner mot slutet av kriget mellan Iran och Irak på 80-talet, om sanktioners förnedringar och brutala konsekvenser och all annan ilska vi burit på. Allt finns inlindat i de där två vunna poängen i en brottningsmatch som inte betydde något för resten av världen. Men oss ger det under ett par sekunder äntligen ett övertag. Äntligen ett skäl att ropa ut ilskan och glädjen. Ett tillfälle som lösgör något som knutit sig inom oss.Detta delar vi med dem som vill göra Amerika stort igen och Sverige svenskt igen.Apropå 1980-talet, denna blodiga period i Irans samtidshistoria, vänder sig Namjoo till sin egen generation. De som är drygt fyrtio år gamla idag. Var kommer deras besatthet av 80-talet ifrån? Alla bilder på de gamla skoluniformerna, alla videoklipp från barnteveprogrammen som delas på nätet, mammornas axelvaddar, alla poplåtar som handlar om den tidens oskuldsfulla barn och barndom. De randiga plastbollarna, skolböckerna, de små hopsmidade mobila kopiorna på pariserhjul i järn. De som fem, sex barn fick plats i och var höjden av lycka när de under någon timme mitt under kriget dök upp på ens gata, ditknuffad av en utsliten gubbe.Namjoo erkänner att han själv är svag för dessa tillbakablickar. Alla dessa nostalgitrippar. Men det var ju ingen oskuldsfull tid. Det var en mörk och blodig tid i landets historia. Präglad av kriget mot Irak och, på hemmaplan, massarresteringar, försvinnanden och avrättningar. Det var ju en totalt eländig och hänsynslös tid, säger han som om han måste påminna sina lyssnare som alla själva var med på den tiden. Rucka på det skydd de byggt runt sitt 80-tal som fördunklat deras verklighets-, och självuppfattning. Varna dem för priset för att insistera på det oskuldsfulla långt efter det oskuldsfullas död: ett fördärvat jag.”Nostalgin skövlar offer överallt.” Säger Namjoo och själv är inte på något sätt fri från det. Han mår illa av sättet musik används för att väcka sådana sentimentala känslor. Den smärta som nostalgiker bär på och som så enkelt kan manipuleras. ”Men” säger han i slutet av sin föreläsning ”i varje sekund av min existens längtar jag ändå dit, till hemlandet. Denna paradox är inte en del av mig, den är meningen med hela min existens.”Marjaneh Bakhtiari, författare

Författaren och skribenten Kristoffer Leandoer berättar hur landsflykt närmast blivit en del av folksjälen hos albanerna, som just därför kan spegla sig en svensk klassiker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Landets inhemska namn, Shqiperia, betyder Örnarnas rike och kungsörnen är landets nationalfågel, men den fågel som pryder landets flagga är ingen kungsörn utan ett heraldiskt fabeldjur: den dubbelhövdade örnen. Den albanska flaggan vänder alltså blicken åt två håll samtidigt, och frågan är om det inte är ganska passande för en nation som alltid varit, och fortfarande är, en dubbelriktad dröm.Albanska är modersmål för 6 miljoner albaner. Av dessa bor bara en tredjedel innanför staten Albaniens nuvarande gränser. Språket har talats sen urminnes tider, men ett enhetligt skriftspråk fick man först 1908. På en konferens i nuvarande Nordmakedonien kom man överens om att – med smärre tillägg, dubbel-L och dubbel-R till exempel – använda det latinska alfabetet, som fram till dess mest använts av albanska katoliker, medan ortodoxt troende använt grekiska eller kyrilliska alfabetet och muslimer föredragit det arabiska.Inte bara alfabetet avgjordes utanför Albanien. Nationen fick sina mått och former tillskurna av Europas stormakter. På ambassadörskonferensen i London i mars 1913 avskildes delar av landet – Dukagjinislätten, Kosovo, delar av Nordmakedonien – ironiskt nog för att bevara freden i Europa och lätta spänningen på Balkan. Vi vet hur bra det gick."Termen Albanien syftar snarare på ett obestämt område än en strikt avgränsad yta", säger Cambridges Concise History of Albania. Turkarna tänkte likadant och kallade området Arnavutluk, en trakt där det finns albaner. Albanien kan uppstå överallt. Den första albanskspråkiga tidningen trycktes i USA. Kampen för självständighet fick intellektuell näring utomlands, i skrifter och tidningar tryckta i Italien, Rumänien, USA. Diasporan byggde den lingvistiska grunden för ett gemensamt språk som kunde överbrygga dialektala olikheter. (Först 1972 standardiserades riksalbanskan slutgiltigt.) Drömmen om Albanien var drömmen om en hemkomst, nationell identitet definierades utifrån, landsfäder var något man importerade.Så har det alltid varit. Exil är priset för landets geografiska läge, man är ett offer för andra folks storslagna drömmar: vad som än skulle erövras, gick erövrarens väg just här. Här har greker och romare slagits, Caesar och Pompejus, bysantier och normander, venetianer, ottomaner, serber, österrikare: Albanien låg i vägen för dem alla, Albanien tjänstgjorde som krockkudde åt regionen och under nationalhjälten Skanderbegs ledning på 1400-talet hela Europas räddare när man höll turkarna stången i tjugo år. Under hans ledning tändes vårdkasar på borgarna från söder till norr när fara hotade: han enade klanledare och hövdingar till nationellt motstånd.Men efter Skanderbegs död gick hans armé i italiensk landsflykt, än idag lever deras ättlingar arberesjerna kvar som en folkgrupp med eget språk. I Grekland kallas motsvarande grupp, ditflyttad under medeltiden, arvaniter och i Turkiet arnauter. De lämnar hemlandet i så stora grupper att det nya landet måste hitta på ett särskilt ord för dem, men ännu efter femhundra års exil är de alltjämt albaner. Och femhundra år senare är det alltjämt ett nationellt trauma hur man tvingats bort av krig, förtryck, fattigdom. 90-talets nyhetsbilder med överfulla emigrantbåtar i Durrës hamn har blivit litterär stapelvara och skildras i likartade scener i roman efter roman: exilen är Albaniens främsta litterära export.De tittar bort när de är hemma, hem när de är borta.Därför slår Vilhelm Mobergs Utvandrarna an en sträng i albanska hjärtan. Utvandrarna översattes under kommunisttiden, då romanens budskap om självtillit och individuell kapacitet egentligen inte alls gick an, men dess grundton av dubbel längtan, hem och bort, fick det statliga förlaget att lägga politiken åt sidan. Ännu mer älskad är Nils Holgersson: den förvisades kärlek på flyghöjd till fosterjorden, detaljanalysen av landskapens jordmån och folklynne, känner man igen sig i.Under 450 år av turkisk ockupation fick ingen undervisning bedrivas på albanska. Man skulle helst glömma att man hade ett språk, var ett folk, hade en historia. Men man sveptes givetvis med i vågen av nationalism som slog in över Europa i och med franska revolutionen, och 1885 fann sultanen det påkallat att förbjuda all tillverkning av böcker och tidningar i Albanien, och beordra lokala mullor att utfärda en fatwa mot dem. En albanskspråkig skola kunde därför startas först i slutet av första världskriget, under franskt beskydd.Under kommunismens isolering när utländska besökare tvångsklipptes och alla konstnärliga motiv utom muskulösa arbetare var suspekta, kunde nationalförfattaren Ismaïl Kadaré ta stöd mot sina franska översättningar och internationella renommé: franskan höll honom utanför fängelset.För vissa är utlandsflykten landets största problem, för andra en möjlighet. Man åker ut för att studera, lära sig ett yrke, tjäna pengar. Man kommer hem igen, bygger hus, öppnar restaurang, skriver dikter, odlar vin. Så har det alltid varit. Landets störste poet, Lasgush Poradeci, levde sitt liv vid Ohridsjön, men studerade och publicerade sig främst utomlands. Även om hans dikter rör sig kring en och samma sjö, lika mycket traktens poesi som Karlfeldts, trycktes de på exilförlag i Rumänien.Själva talar albanerna gärna om Illyrien, landets ursprung som under Enver Hoxhas hemvävda nationalkommunism antog mytisk status och påstods ha varit det egentliga ursprunget till allt: nog var Homeros egentligen illyrier, nog landsteg Odysseus egentligen...Exilalbanskan Lea Ypi är professor i politisk teori vid London School of Economics. Hon är utsedd till en av världens främsta tänkare och internationellt framgångsrik författare till uppväxtskildringen Fri, som skildrar frihetens pris under skilda politiska system. Lea Ypi är misstänksam mot all nationalistisk yra och rekommenderar landsfadern Ismail Qemalis memoarer för envar som gått vilse i funderingar kring nationell grandezza. Det var Qemali som utropade Albaniens självständighet från en balkong i Vlora den 28 november 1912, han syns på sedlar och frimärken, det finns en gata med hans namn i varje stad och hans porträtt pryder varje kontor. Men i Qemalis självbiografi, berättar Ypi, tar den albanska nationen ytterst liten plats: det är memoarer av någon som främst ser tillbaka på en lång och framgångsrik bana som turkisk ämbetsman. Jag tänker på den förste av vår nuvarande kungaätt Karl XIV Johans uttalande: förut var jag Napoleons general, nu är jag bara kung av Sverige.Hemma, borta: vi har alla våra smärtpunkter.Kristoffer Leandoer, författare och skribent.

Är det kulturskymning att kasta ut klassiker från kanon? Hanna Johansson reflekterar över en felställd fråga och varför vi egentligen läser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under första världskrigets sista år gav flera amerikanska universitet en kurs riktad till soldater på väg för att strida på de allierades sida i Frankrike. Den skulle handla om krigets orsaker, men den gick också ut på att introducera de amerikanska soldaterna till europeisk historia, litteratur och filosofi. När de nu var på väg att riskera sina liv för Europas skull – och när USA skulle inta en världspolitisk ledarroll – skulle de läsa Platon för att bättre förstå sig själva som självklara arvtagare till ”europeisk kultur”.Historien om universitetskursen för amerikanska soldater ger ett möjligt svar på den ofta diskuterade frågan om varför man ska läsa: För att bli bättre på att döda.Det är ett ganska drastiskt svar, och inte direkt något man hör i dagens debatt. Betydligt vanligare är varianter av att det är bra för hjärnan att läsa, eller att det ökar olika förmågor. Förmågan att ta in och tolka information, till exempel, eller inlevelseförmågan, eller den emotionella intelligensen, eller ordförrådet.Om den där sortens nyttoorienterade svar inte faller en på läppen – svar som framför allt handlar om hur läsningen ska optimera oss för att prestera väl på andra områden i livet – kan jag kanske fresta med någonting lite mer poetiskt. Någonting i stil med att läsningen sätter oss i förbund med andra människor över tid och rum. Den möjliggör ett umgänge med tankar och känslor som vi saknar ett vardagsspråk för. Den skapar tid för reflektion. Den skapar, liksom genom förtrollning, ett förflutet som den omger oss med.Det där sista var en parafras på ett citat ur den franske författaren Benjamin Constants roman ”Adolphe”, en bok som ingår i Frankrikes litterära kanon. I Sverige nämns Frankrike ofta som ett föregångsland när det kommer till följdfrågan på varför man ska läsa, nämligen vad man ska läsa. Hösten 2022 aktualiserades debatten om litterär kanon i Sverige av Tidöavtalets punkt om att det bör ”tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk” för grundskolans och gymnasiets kursplaner. Sveriges författarförbund initierade ett upprop mot en av staten utfärdad kanon – jag var själv en av dem som skrev under – där man konstaterade att ”en levande, ständigt föränderlig kanon” redan existerar. Hellre än att ge experter i uppdrag att enas om dess exakta innehåll borde regeringen frigöra resurser till förmedlingen av litteratur.I slutet av 1980-talet uppstod en kanondebatt i USA kring Stanforduniversitetets kurs ”Western Culture”. Den ingick i universitetets grundutbildning, och den var ett slags arvtagare till kursen för amerikanska soldater under första världskriget. Litteraturlistan inkluderade bland annat Bibeln, Dante, Machiavelli, Freud, Marx och Engels. Inga kvinnliga författare fanns på den, inte heller några författare som inte var vita. Nu debatterades listans innehåll: en sida tyckte att den borde ”öppnas” och inkludera andra verk – men färre klassiker – medan den andra sidan ansåg att det vore kulturskymning att göra sig av med klassikerna. ”Säg godnatt, Sokrates”, löd en dramatisk tidningsrubrik; en annan utropade: ”Stanford sätter stopp för västerländsk civilisation”.Litteraturprofessorn John Guillorys bok ”Cultural Capital. The Problem of Literary Canon Formation” från 1993 skrevs delvis som ett svar på den debatten. Det är inte meningsfullt, menar han, att fastna i vad som ingår och inte ingår i kanon. Listan över vad som inte ingår i en specifik litteraturlista kan dessutom, av naturliga skäl, göras oändligt lång. Vad, skriver han, hade varit poängen med att argumentera för att listan exkluderade till exempel Ovidius, Virginia Woolf eller Zora Neale Hurston? Vad hade hänt om Stanfordstudenterna läst dem i stället? Hade litteraturlistan då blivit mer eller mindre representativ för något man skulle kunna kalla för ”västerländsk kultur”? Guillory efterlyste en kritik som snarare riktade sig mot själva föreställningen om en sådan kultur. I samma stund som texterna började läsas som uttryck för en homogen, västerländsk civilisation, skriver han, skulle de börja läsas på fel sätt. De som ville ”öppna” kanon hade därför allt att förlora på sin strategi, eftersom det vore att acceptera den etablerade synen på kanon som ett uttryck för en enhetlig, monolitisk kultur.Samtidigt slår Guillory fast att det vore absurt att, ur kritiken mot kanon, dra slutsatsen att man inte borde läsa särskilda verk; man bör givetvis läsa så mycket man kan. Det känns som en talande gardering. Motsvarigheten för någon som förespråkar en statligt framtagen kanon vore kanske att bedyra att man inte vill förbjuda någon att läsa verk som inte ingår i den. Kanondebatten präglas ofta av en viss misstänksamhet. Personer på båda sidor av den tycks uppleva – och det har de väl inte helt och hållet fel i – att den andra sidan uttrycker sig i koder. Båda säger sig värna ungas rätt till litteratur, men man anar att helt andra saker egentligen står på spel. Synen på vad unga människor behöver, till exempel, eller synen på vad som gör ett verk ”betydande” – och vad läsningen av just de betydande verken ska få för konsekvenser.Låt oss för ett ögonblick återvända till Benjamin Constants ”Adolphe”. Den handlar ju egentligen inte alls om läsning, utan om förälskelse, men de två sakerna har någonting med varandra att göra. Att läsa skönlitteratur är, precis som att vara förälskad, att borra ner sig i verkligheten samtidigt som man flyr från den. Precis som att vara kär är läsning ett slags lyx. Inte för att det är exklusivt eller otillgängligt – den typen av lyx är falsk och ointressant – men för att det kräver av en att man ger sig hän. Man blir aldrig färdig med att vare sig läsa eller älska. Och man kan inte ta för givet att kärleken eller läsningen för någonting gott med sig. Det vet alla som läst en annan fransk klassiker, ”Madame Bovary”: man kan till och med dö av det.Hanna Johansson, författare och kritiker

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta." Torbjörn Elensky, författare

Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf – alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute – eller långt uppe – i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt – ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande – alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. ”Framtiden kommer att skratta”, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, ”åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.”Den västeuropeiska modernismen – med året 1922 som kronologiskt epicentrum – har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt – som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är ”avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld”. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France – och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot:https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän publicerades första gången 2020.Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben.För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen.Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bordAtt vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för.Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för.Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig?Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning.På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken.Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben.Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.Gabriella Håkansson, författareLitteraturLeo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019.Jane Spencer ­– The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987.Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

Numera finns radioaktivitet överallt omkring oss. Kan den kontrolleras av oss människor? Anna Storm åker ner i underjorden och funderar på hur vi idag formar framtidens natur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi har passerat vägspärren, och vakten i sin kur har kontrollerat våra papper och id-handlingar. Framme på anläggningen är det ytterligare en kontroll; vi får låsa in våra saker i ett skåp och hänga en besöksbricka om halsen. I minibuss åker vi sedan längs en bred väg som sänker sig ned under marknivå, mot porten in i berget.Det kunde ha varit en gruva, en modern gruva med enorma vägsystem för stora fordon. Men här är det ingen som letar, spränger och forslar upp värdefulla mineraler till samhällsbygget ovan jord. Den här platsen handlar om att förvara de farliga rester som blivit över. Vi befinner oss i slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, SFR, i Forsmark.SFR stod klart redan för fyrtio år sedan och består av tunnlar och schakt, utsprängda i berggrunden i Östersjöns botten. Här förvaras sådant som filter, verktyg och skyddsutrustning. Alltså ganska vardagliga föremål som blivit radioaktivt kontaminerade. Strax intill SFR ska ytterligare ett slutförvar byggas. Det ska ta hand om det allra farligaste och mest långlivade radioaktiva avfallet: det uttjänta bränslet från reaktorerna vid våra kärnkraftverk.I den industrialiserade västvärlden finns en stark föreställning om att det radioaktiva avfallet kan inneslutas på ett säkert sätt. Att det kan kontrolleras och begränsas, med hjälp av tekniska lösningar och välfungerande samhällsinstitutioner. Det stämmer till viss del, men det är inte hela sanningen.Sedan den första atomsprängningen 1945 har uppskattningsvis drygt 2000 detonationer skett i världen. Mycket få som aktiva krigshandlingar, desto fler som testsprängningar. På grund av sprängningarna, och på grund av olyckor inom den civila kärnkraften, med namn som Mayak, Windscale, Tjernobyl och Fukushima, och faktiskt också medvetna utsläpp från olika kärntekniska anläggningar, har vi skapat ett läge där radioaktiva partiklar sprids över hela jorden på ett sätt som inte går att hejda. Spridningen sker via luften, vattnet, marken, växter, djur och våra egna kroppar, och den fortgår, den är inget som tillhör det förflutna utan en del av vår samtid, och framtid.Historikern Kate Brown har kallat den globala utbredningen av radioaktivitet för ”den stora Tjernobyl-accelerationen”, just för att betona att det är något som fortsätter. Konsekvenserna minskar inte med tiden, utan ökar, accelererar.Men, kan man undra, är det så väldigt illa? Radioaktivitet finns ju faktiskt naturligt omkring oss. Vi utsätts för bakgrundsstrålning från marken, och annan strålning när vi går till tandläkaren och när vi flyger. Inom till exempel vården har radioaktiviteten många avgörande förtjänster. Är farligheten överdriven? Borde vi i själva verket betrakta radioaktiviteten som något helt naturligt?Vad betyder ens natur och naturligt i det här sammanhanget? Människans påverkan på jorden har idag nått ut till dess mest avlägsna hörn. Det finns inte längre någon fullständig vildmark, något orört landskap eller ekosystem. Så om vi tänker på natur som något ursprungligt och skilt ifrån människan ligger det nära till hands att se ett ”naturens slut”, att det inte längre existerar någonting som vi kan kalla ’naturligt’.Filosofen Kate Soper lyfter fram en annan förståelse av natur, där natur är alla de strukturer och processer som är oberoende av mänsklig aktivitet, men som samtidigt villkorar människans tillvaro. Ur detta synsätt kan naturen inte ”ta slut”, eftersom den, som Soper skriver, ”kommer att fortsätta verka också mitt i ett atomkrig eller i en brinnande asteroidkrock”. Naturen är alltså en del av vår tids klimatförändringar, en flora och fauna i förvandling, och den ökade spridningen av radioaktivitet. Naturen påverkas av människan, men förändras också oberoende av oss, och är i den meningen fortsatt något naturligt.Ett cyniskt exempel på när radioaktiviteten betraktas som något naturligt och samtidigt möjligt att innesluta – det hittar vi i den ryska kärnenergiindustrin. Där har man under lång tid pumpat flytande radioaktivt avfall djupt ned i berggrunden, förmodat långt bort och avskilt från människan. Tillvägagångssättet beskrivs just som ett försök att efterlikna naturen, genom att återföra till underjorden det som en gång hämtades upp därifrån i form av brytning av uran.Tillbaka i Sverige och Forsmark stannar minibussen och vi kliver ur i SFR:s underjordiska besöksdel. Genom ett litet fönster med tjockt glas kan vi titta på det radioaktiva avfallet som ligger förpackat i stora boxar, täckta av ett lager betong i ett bergrum med välvt tak. Det är märkligt anonymt, och det är främst fönstrets litenhet och tjocklek som förmedlar att det här inte är vilket avfallslager som helst. Strax intill finns information om den teknik som utvecklats för att i framtiden förvara det uttjänta kärnbränslet. Den bygger på ett antal barriärer som ska innesluta det starkt radioaktiva materialet – barriärer av gjutjärn, koppar, lera och berggrund.Här finns också en dricksvattenfontän i sten och betong och med ett enkelt plaströr ur vilket det rinner lite vatten. Den ser aningen malplacerad ut. Guiden berättar, med ett litet skratt, att här kan vi pröva hur 7000 år gammalt vatten smakar. Vattnet samlas nämligen inifrån berget, och där ska det finnas fickor med vatten från Littorinahavet, som föregick dagens Östersjön. Hon tillägger att det kanske inte smakar så gott, eftersom det är rätt salt.I valet att dricka vattnet eller inte ställs vår tillit till inneslutningen av det radioaktiva avfallet på sin spets. Smakar vattnet bara av salt och sten, och möjligen stora tidsdjup, eller finns där något annat också? Det har ju trots allt runnit genom berget där radioaktivt avfall förvaras, och radioaktivitet kan inte uppfattas med våra sinnen: det syns inte, hörs inte, smakar, luktar och känns inte. Utan tekniska hjälpmedel kan vi inte avgöra om radioaktiviteten just här och just nu är innesluten och kontrollerad, eller om vi är på väg att dricka den.Vi människor står mellan hoppet att kunna kontrollera det farliga avfallet och insikten att radioaktiviteten har blivit, så att säga, naturlig. Vi måste leva med radioaktiviteten, med fortsatt tilltro till samhällsinstitutioner och tekniska lösningar, men kanske också med lite större ödmjukhet inför deras begränsningar.Med rätt instrument är det lätt att mäta nivån av eventuell radioaktivitet i vattnet från dricksvattenfontänen i SFR i Forsmark. Mer osäkert är om det i framtiden kommer att finnas förutsättningar för drickbart vatten. Vår livsmiljö är för alltid påverkad av radioaktivitet, och frågan vi bör ställa oss är nog inte främst om radioaktivitet ska betraktas som något naturligt, utan om naturens verkningar framöver formar en beboelig planet. Med andra ord, om det som är ’naturligt’ i framtiden rymmer en livsmiljö för människan som art.Anna Storm, professor i teknik och social förändring vid Linköpings universitet

När hotet om krig ökar väcks tanken på skyddsrummen plötsligt till liv. Men kanske fyller dessa märkliga platser en funktion även i fredstid? Det funderar konstnären Oskar Kardemark på i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-15.Vi har alltid sökt skydd i grottor och håligheter i landskapet, något som genom historien återspeglats i myter och berättelser. I modern tid, när luftangrepp hotade, sökte vi oss på nytt in i berggrunden för att upprätta skydd. Idag står Sveriges 65 000 skyddsrum som ”…symboler för en äldre tid, världskrigens tid och det kalla krigets tid”. Få av dom lever upp till kraven för ett fungerande skydd. När skyddsrummet inte längre kan upprätthålla sitt ursprungliga syfte, vad blir platsen då?Att skyddsrum dyker upp i den populära facebookgruppen ”övergivna platser” säger något om hur vi ser på dom idag. Bilden förstärks ytterligare på Instagram, där otaliga bilder av skyddsrum försetts med metataggar som #Förfall, #Bortglömt, #Ödeplats och #Övergivet.Så har skyddsrummen kommit att bli en viktig miljö inom Urban exploring, eller urbant utforskande, ett fenomen som närs av vår impuls att vilja se bakom det förseglade, att med lekfull, nästan barnslig upptäckarlust få bege sig till en plats där få har varit och utrustade med kamera dokumentera nedgången i underjorden. Skyddsrummen och dess omgivning kittlar fantasin genom att erbjuda nya möjligheter, det har blivit en plats för det obestämda, det aparta och ljusskygga och därmed det kreativa. När ordningsmaktens grepp lättat, har oordningens makter tagit vid. I parkerade bilar intill hemliga rum sker utomäktenskapliga utsvävningar, det tjuvröks, dov klubbmusik hörs inifrån berget och under hashtaggen #Urbanart bekläds skyddsrummens ytor med sprayfärg. Det är så minnena ser ut från min barndom; tillslutna portar med färgsprakande former och tecken, insjunkna i det mörka grå. När jag nämner skyddsrum för mina generationskamrater som växte upp på 80– och 90-talet är det just barndomsminnen som bubblar upp till ytan, alla med ett äventyrligt skimmer över sig. Skyddsrummet i fredstid är en plats med sin egen lockelse, inte helt utan koppling till sitt ursprungliga syfte, men samtidigt något annat; inte stället dit man vänder sig för att undkomma krig, ödeläggelse och katastrof; utan en plats att fly undan sitt sammanhang i världen, det bestämda och reglerade i tillvaron.Det är lätt att förstå varför skyddsrummen utövar en särskild lockelse på de som befinner sig mellan barndom och vuxenliv.I ett eget minne från den där mellanåldern gick jag mellan mina föräldrar i en bred, mörk tunnel som tycktes borra sig ner i berget, djupare och djupare. Med ett barns förmåga att mytologisera tillvaron fylldes jag med en känsla av att få tillträde till något hemlighetsfullt. Tunneln mynnade ut i ett väldigt bergrum där mörkgröna fältsängar stod i rader, perfekt bäddade intill den ojämna bergsväggen där vatten sipprande. I gallerbeklädda skåp stod konservburkar med etiketten vänd utåt. Luften var rå och det luktade bensin och jord. På något vis förstod jag att om något händer så ska vi bo här, i dessa väldiga bergrum, med tunnlar som förgrenar sig likt mycel in i berget. Detta något som skulle kunna hända, som skulle göra att vi var tvungna att lämna vårt hem och bosätta oss i berget tillsammans med våra grannar, vänner som ovänner, alla under samma skrovliga tak, kunde jag bara skymta.Senare under min uppväxt kom jag att återvända till berget, för att orientera bland tallar, busksnår och björkskott på gympalektioner; eller efter skolan, för att vara ensam. Jag fascinerades av ytan; den oansenliga bergsknallen omgärdad av en motorväg, cykelbana och en porlande bäck. Hela tiden skymtade de diffusa bilderna för mitt inre; av de där väldiga salarna som urholkade marken under mig, och som skulle skänka skydd, om något hände.Jag tänker på konstnären Carl Fredrik Hill och de skyddande rum han upprättade i sin bildvärld. I perioder märkta av schizofreni hängav han sig åt undergångsfantasier med mytiska övertoner. Hoten kom i olika skepnader; en förgörande flod, ett skummande vattenfall, en malström, en väldig vind eller en förtätat orange himmel. Den lilla vita elefanten, det djur han mest identifierade sig med, skyddade han genom att placera i ett hålrum i landskapet. "Bilderna handlar först och sist om människans möjligheter att överleva", skriver konstvetaren och Hillkännaren Sten Åke Nilsson om bilderna från sjukdomsåren. Det är en personlig undergång som hotar, en andlig undergång, såväl som en undergång för det mänskliga släktet. Jag tänker på myten om De sju sovarna i Efesos, männen som på 200-talet sökte skydd i en grotta undan religiös förföljelse, bara för att vakna upp 200 år senare och finna att hotet var som bortblåst. Myten avbildas ofta genom att visa ett landskap i genomskärning, där grottväggen plockats bort av konstnären för att blotta dess insida. Hill kan ha varit bekant med den bilden, och dess djupare innebörd.Från djupet av sin sjukdom skrev Hill: ”Det finns ingenting varaktigt, varken omkring mig eller inuti mig, endast förändring utan gräns”. Tanken på en plats som ska stå pall medan världen omkring oss rämnar är trösterik; den bär på drömmen om det konstanta.Det urbana utforskandet rymmer en längtan efter att vistas i en post-apokalyptisk föreställningsvärld. På internetforum återges detaljer, de mänskliga spåren: den kvarglömda kaffekoppen, den smutsiga hjälmen på sin krok. Det är ett uttryck för en slags omvänd nostalgi, som om man blickade tillbaka från en framtid då världen redan gått under.Att nedstiga i skyddsrummet är att träda ner i en inverterad tillvaro, en mytisk sfär bortom det mondäna och bekanta, en plats där avvikande normer och känsloyttringar kan få utrymme och testas.Urbant utforskande är möjligen ett sätt att lekfullt närma sig det dunkla och hotfulla, såväl inom oss som utanför oss själva. I myterna återvänder man till ytan förändrad; där är grottan en plats för transformation, ett slags uppror i sig. Det är därför inte märkligt att övergivna skyddsrum lockar subkulturer som söker avskildhet; en stund vid sidan av, en annan vinkel på det bekanta. Det övergivna skyddsrummet erbjuder fortfarande skydd, men kanske för något annat än det ursprungligen var avsett att skydda. Ett skydd åt något bortom det till kroppen bundna, åt det som inte får plats någon annanstans. En plats för det otillåtna och sköra, en inkubationskammare för samhällets mer subversiva idéer.Oskar Kardemark, konstnär. LitteraturCullberg, Johan. Nilsson, Sten Åke. M.fl. Carl Fredrik Hill. Nationalmuseum Stockholm 1999Nilsson, Sten Åke. Hillefanten. Bo Cavefors Bokförlag 1977

Finns det några likheter mellan bunkercellen och samhället utanför? Aase Berg läser Natascha Kampuschs bok Tio år i frihet och funderar över män som stänger in kvinnor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-02-07.Vad hände med gillestugan? Det där rummet i källarplan med murrig färgsättning och sunkig heltäckningsmatta, ibland med en fondtapet föreställande bokskog på kortväggen?Den räknades inte in i boarean eftersom den hade låg takhöjd och inga riktiga fönster, bara små gluggar ut mot nånting meningslöst i markplan, typ ett cykelställ.Förutom att gillestugan var ett sätt att sänka fastighetsskatten och få fördelaktiga statliga lån var den också ett utrymme för slappande, där barnen kunde smeta popcorn på manchestersoffan utan repressalier. Även männen föredrog att hålla till där för att hänga med grabbarna och dricka mellanöl eller hemkört rödvin från de dammiga damejeannerna.   Det representativa sociala livet utspelade sig i vardagsrummet. Det var där de fina möblerna stod, det var där man hade uppstyrda middagar. Vardagsrummet var kvinnans inredningsdomän. Hon hade inget eget rum. Hon hade bara ett showroom.Mannen kunde alltid rymma till gillestugan, den funkade perfekt som Man Cave. Men om kvinnan ville rymma hade hon inget annat val än att dra från själva huset.  Gillestugan var en mer rumsren parallell till källaren eller garaget, platserna för lägre drifter och ljusskygga verksamheter. Det är ju närmast en kliché att män ägnar sig åt det de kallar integritet i husets mest undanskymda utrymmen. Det oskyldigaste är väl att dra sig tillbaka till manlighetsgrottan för att syssla med nördiga hobbies. Eller, för all del, konsumera porr.Men den som tror sig ha en frizon inom räckhåll upptäcker snart att det bara är en förlängning av fängelset. Den som inte har något eget rum alls måste däremot spränga sig ut i världen.Ibland pågår värre verksamheter än hobbies och porrsurf i mannens heliga rum.  Det är ingen slump att den skumraskiga manlighetens mest extrema utövare, män som går över gränsen och stänger in riktiga kvinnor, gärna använder sig av bunkerliknande källare.   I Sverige har vi ju sen några år tillbaka vår egen källarpsykopat: Bunkerläkaren. Hans offer har publicerat en bok och intervjuats i både Skavlan och på dagstidningarnas kvinnonischade sidor för mindfulness och mjukporr.Bunkerläkaren skulle göra om kidnappningsoffret till flickvän, eftersom det tydligen inte funkade på andra premisser än den totala kontrollens.Det vore lätt att avfärda honom som ett monster. Men för att verkligen förstå hans beteende är det bättre att se brottet som konsekvens av viljan att äga kvinnan. Eller som en förlängning av den viktorianska dubbelmoralen. Det handlar fortfarande om horan och madonnan, men nuförtiden ska de gärna kombineras i en person.Vissa kvinnor kan man ligga med utan att ägna sig åt samspel eller verklighet. Men detta väcker samtidigt förakt hos mannen, både mot kvinnan och mot sig själv. Det transaktionsmässiga sexets maktobalans är alltför skör. Kanske är det därför en del bunkermän har som mål att göra om sina fångar till hemmafruar – för att höja kvinnorna i respekt så att förövarna kan se sig själva i ögonen.Bunkerläkarens offer har inte helt återhämtat sig från sitt trauma, men verkar ändå ha kommit ut som starkare.För mannen blev friheten att bestämma allt och ha makt i slutändan snarare en fångenskap. Det kan knappast ha ingått i planen att gå på ständiga kisspromenader med offrets toypudel. Genom att stänga in en annan stänger kidnapparen också in en del av sig själv. Om han så bara av egenintresse vill hålla offret vid liv måste han ta på sig dygnet runt-tjänsten som nåt slags sadistisk servicepersonal.Bunkerläkaren hamnade dessutom i ett riktigt fängelse till slut. Nu är det han som sitter inburad.   Den här typen av brott är en mörk skrattspegel av det normativa äktenskapet, där mängder av studier visar att kvinnor mår sämre än män. Vid skilsmässor – vi kan kalla det frisläppande – känner kvinnorna sig oftare lättade medan männen i högre grad sjunker in i depression.Ett av de internationellt mest kända kidnappningsoffren är Natascha Kampusch, som hölls som fånge från tioårsåldern tills hon lyckades fly när hon var arton. I boken 3096 dagar beskrev hon tiden som inspärrad. Och för en tid sen kom hennes andra bok i översättning av Per Holmer - Tio år i frihet – som handlar om livet efter rymningen.   Med sitt unika jämförelsematerial har Kampusch en skärande blick för de osynliga fångstburarna i det vi andra tror är ett fritt samhälle.I källarhålan lärde hon sig vilka reaktioner som blev följden av ett visst beteende, och skaffade egna maktmedel för att parera gärningsmannens straff. Ett mikrokosmos av manipulativt maktmissbruk och destruktiv psykologi, alltså. När hon kommer ut till de ”goda” människorna – ja, hon sätter goda inom citattecken – upptäcker hon likheterna mellan källarens mikrokosmos och detta makrokosmos. De personer hon uppfattar som mest vettiga är patienterna på psykavdelningen hon vistas på till en början. Alla andra spelar ett raffinerat spel. Hon möter människor som vill skuldbelägga offer, offer som använder sitt martyrskap som makt, hon ser orgier i fördomar, förtal och skvaller, mediadrevens lystna hetsjakt.Kort sagt – från källarens fångenskap har hon hamnat rakt i käftarna på den av samhället  sanktionerade narcissismen, där alla söker ytlig självbekräftelse och använder offret för egenintressen och sentimentalitet.  Kampusch gör en klassanalys och inser att mediabilden av henne färgas av uppväxten i en av Wiens miljonprogramsförorter. Hon ser ironin i att kidnapparen försökte iscensätta sitt liv som fasadborgerligt –  han var proper och prydlig med välklippt gräsmatta. Det är just den sortens människor som efter frisläppandet moraliserar över henne som person snarare än över själva brottet.Vad Kampusch har gjort i fångenskapen, är att öva sig på frihet. En frihet som kommer inifrån oavsett yttre omständigheter. Därför kommer hon inte ut som det vrak människor förväntar sig. Hon pratar inte i grymtanden och väsningar, krälar inte på alla fyra – tvärtom är hon attraktiv, intelligent och välformulerad. Hon gav aldrig upp sin identitet under fångenskapen. Den styrkan vändes till hennes nackdel när hon släpptes ut – att hon inte var totalt nedbruten sågs som ett tecken på att det inte kan ha varit så illa som hon påstod.  Gärningsmannens källare har numera fyllts igen med cement.Gillestugornas tid är förbi, numera byggs husen på betongplattor.Men den manliga integritetens källare är inte utplånad. Den har blivit en inre källare istället. Motståndet mot jämställdheten bedrivs idag mer dolt. Fångstmetoderna har blivit mer diffusa och komplicerade, men de har inte försvunnit.Ur askan i elden. Kampusch gick från den uppenbara fångenskapen till den subtila och manipulativa.Att jämställdheten tar så lång tid på sig beror inte bara på att männen vill behålla sina privilegier. Det beror också på att frihet är jobbigt. I dagens läge är ingen fri. Även den som har makten är bojad vid bunkern. Den som stänger in en annan är samtidigt sin egen fånge. Gillestugan har förvandlats till en labyrint.Aase Berg, poet och kritiker LitteraturNatascha Kampusch: Tio år i frihet, översatt av Per Holmer, Albert Bonniers förlag 2016.

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-25.Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden.Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning.Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala.Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse ”Skuggan över Innsmouth”, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. ”Skuggan över Innsmouth” publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år.Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: ”Då väntar vi bara.”Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig – litterärt, religiöst och filosofiskt – till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om.Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet.Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring.I den keltiska kristna traditionen talas det om ”tunna platser”, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra – med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne.År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag.Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död?Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards "Eldens psykoanalys" läser jag hur den tyske romantikern Novalis ”drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en ’upp-och-nedvänd astrolog’.”Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas.Bachelard fortsätter såhär: ”I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror.” Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i ”Gyllene verser”: ”Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet ”berg” är i själva verket ett verb.Kristoffer Leandoer, författare och skribentLitteraturRobert Macfarlane: Underland – En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

Var börjar och slutar egentligen vårt mest omfattande organ: huden? Malena Forsare reflekterar över graviditetens förvandling, berörande närhet och vår likhet med maneter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag hade väntat på något. Det hade börjat som en rörelse i ett skrymsle som ingen tidigare vidrört. Det hade vuxit på insidan och dag efter dag fått en tydligare kontur. På utsidan blev det synligt: jag började bukta. Snart kunde buktningens förändring märkas, genom att händerna placerades mot kroppens nya linje. Här var nu dess gräns mot världen. Den tänjdes, sträckte sig girigt mot det ljus och den luft som fanns därute, mot fåglarnas läten som studsade över de bara markerna. Och kroppen, den glömde sin blygsel, drack av det som bjöds. I skrymslet inuti vecklade något ut sig, något som inte var jag. En hud inuti huden.Om graviditet har det skrivits, tänkts och sagts mycket. Förstås i form av förtroliga berättelser som delats av kvinnor genom historien. Men också i termer av vetenskaplig kunskap inom skilda discipliner, såsom medicinen, psykologin och filosofin.Men det var inte graviditetens erfarenhet som jag hade väntat på, även om jag väntat också på den. Vad jag nu såg och erfor, var en förvandling av människans, till ytan sett, mest omfattande organ. Det var ett förlopp som gjorde mig omtumlad. Jag blev till en förstorad känselcell, en omkringvandrande amöba. Och i takt med att hudens utsträckning växte, blev dess beröring med omgivningen också större. Världens alla impulser; vindarna som slog upp när jag cyklade och måsarna som skrek om vår, översattes i förstorade sinnesintryck. Och inuti: där rörde jag och den nya varelsen vid varandra, bortom språk, utan paus. Vi var på samma gång omslutna och inneslutna: av hud.Hans Rorsmans, Alf Björnbergs och Anders Vahlquists bok ”Dermatologi Venereologi” utkom för första gången på 70-talet. Den används fortfarande på landets läkarutbildningar och tack vare sitt generösa om än groteska bildmaterial, nyttjas den som uppslagsverk på våra vårdcentraler. I den läser jag att hudytan kan beräknas ungefärligt från individens längd och vikt. En så kallad manlig medelperson har knappt två kvadratmeter hudyta. En handflata, din eller min, utgör cirka en procent.Jag märkte att saker höll på att förändras och försökte läsa på om hudens grundläggande fysiologiska betydelse. Men gick snart vilse bland papiller, kapillärer, körtlar och folliklar; i gränslandet mellan dermis och epidermis. I det relativt korta avsnittet med den kittlande kapitelrubriken ”Psyke och hud” fäste jag uppmärksamheten vid hudens förbindelse med vår mentala hälsa. Huden kan reagera på vårt psykiska tillstånd, rodna, flamma upp, inflammeras. Men vi kan också bli psykiskt instabila när huden drabbas av åkommor. Sår kan göra oss nervösa och förvärras om de rivs upp av ångestens fingrar. Inbillade insekter kan krypa över ryggen i psykosen – och samlas på burk, som när den närmare studeras visar sig innehålla hudflagor. Och jag tänkte: Var börjar och slutar egentligen detta vårt största membran? Vad är natur, och vad är människa? Hur tar sig livet därute in i livet härinne?Jag hade väntat, och så kom barnet. Jag hade föreställt mig en avsmalnad stig som ledde till en glänta; istället tornade en motorväg upp sig där huden slätades ut, eller nej: den sträcktes till oigenkännlighet. Att föda ett barn är att tvingas in i en tunnel där existensens villkor förändrar sinnena. Blicken vänds inåt. Hörseln vecklas ut. Efter värkarbetet rinner den lilla varelsen ur sin moderskropp, och liknar då andra varelsers nyfödingar, järndoftande och blå. En naken spädgris. En blind blöt häst. En manet som pumpar sig fram i vattenströmmarna.En av de vackraste och mest konkreta teorierna inom psykologin, är anknytningsteorin. Den berättar om hur vi som människor skapar band av trygghet och känsla av säkerhet, till den eller de vuxna som vårdar och bär oss när vi själva inte kan. Tillsammans med psykologen Mary Ainsworth, utvecklade den brittiske psykoanalytikern John Bowlby teorin om våra anknytningssystem. De formas genom tidiga nära relationer och fungerar senare som inre kartor, med vilka vi navigerar socialt. Som små kan vi ha varit tryggt anknutna till våra omsorgspersoner, eller otryggt anknutna om den vuxne inte funnits där. Tidiga separationer som hanteras nyckfullt eller våldsamt, kan göra oss ångestfyllda och relationellt förvirrade.John Bowlby visste av egen erfarenhet allt om detta. Hans far kirurgen fanns sällan hos sitt barn, utan ägnade sig mer åt att skära i andras kroppar. Hans mor fanns inte heller där, varför lille John växte upp omgiven av olika nannies. Så när Bowlby i sin forskning vid Tavistock-institutet i London intresserade sig för barn som tidigt skiljts från sina föräldrar, sysslade han nog samtidigt med sitt eget anknytningstrauma. Och när Världshälsoorganisationen, WHO, idag understryker vikten av närhet mellan förälder och barn under dess första skälvande timmar, finns ett direkt arv efter Bowlby. Inte bara för att han samarbetade med WHO. Utan också för att vi genom honom vet vad närheten mellan den nyfödda och dess mor betyder. För kroppens ämnesomsättning, puls och bakterieflora. För våra psykologiska regleringssystem.Alla djur är inte lika hudnära sin avkomma. Man kan fråga sig hur det känns att vara alstrande varelse då. Maneten till exempel, har inget blod, ingen hjärna och inget skelett. Den är allt det som en människa inte är. Maneter söker sig till varandra, inte två och två, utan möts i havet i slemmiga samlingar. Där förökar den sig sexuellt, genom att hanarnas sädessträngar fångas upp av honornas munnar och mognar i deras magar. Och sedan asexuellt, när larverna förvandlas till polyper som knoppar av sig, som skålar som flyter iväg.Jag hade väntat, jag väntade och kände slutligen världen på ett annorlunda sätt. Så här på avstånd undrar jag om det jag kände i själva verket är något som vi delar med alla andra djur. Är det egentligen någon skillnad på att födas som människa, och släppas iväg som polyp? Vi rör oss genom salta vatten, ofödda och hala. Vi föds, och anstränger oss allt vi kan för att hitta vår kontur, trots att vi är mjuka och blöta inuti. Vi vill bli tydliga, vi vill hitta vår gräns mot världen.Och när vi så plötsligt finner någon, i ett gathörn eller i en grönskimrande havsbassäng, närmar vi oss den andra via huden. Blinda berättelser förs över som en doft, en temperatur, och säger kanske till slut att här, lilla varelse, finns allt som krävs för att du ska bli till liv.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog 

Man kan lära sig språket, och de kulturella koderna, men att verkligen träda in i en annan kulturell identitet är svårare än så. Dan Jönsson reflekterar över svårigheter, på hemmaplan och långt borta. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns blicken. Dimmig och enögd. Det var grisfest i byn, årets tema var sjörövare och vi stod och hämtade luft ute på trappan till gamla Folkets Hus när han plötsligt vände sig mot mig med en svart blick ur den blinda ögonlappen: ”ådu ska hålla flabben jävla nollåtta!”. Jag kände hur tygpapegojan på min axel ryckte till, liksom i chock medan jag sluddrande försökte försvara mig med att jag faktiskt hade bott i den här byn i tjugofem år och i Skåne hela mitt liv, men det räckte inte tydligen. Inte förrän Janet i kiosken grep in och utbrast, på sin vackraste Eslövsdialekt: ”Dan e min granne!”. Det räddade mig från den i luften hängande smockan, men jag kunde likförbannat inte göra mig fri från känslan att den här brännvinsdoftande Kapten Enöga ju i själva verket hade rätt. Jag hade avslöjat mig. Igen. Hela mitt liv hade jag inbillat mig att jag var skåning, eftersom jag inte kunde annat, och hela mitt liv hade det stupat på dessa rullande ”r”, som obevekligt röjde mig som en representant för kolonialmakten. Vad hjälpte det om jag hade bott här hela livet, när jag inte klarade att säga ”stickelbärsgröd” så man begrep?Identitet är luriga saker. Under en resa i Japan gör jag mitt bästa för att göra som japaner gör. Det är inte svårt. De första dagarna gör man förstås pinsamma misstag hela tiden: glömmer bort att byta innetofflor när man går på toaletten på sitt ryokan, ställer sig på fel sida i rulltrappan, råkar kanske vinka till med handen istället för att göra den där lilla avmätta bugningen när man lämnar sevenelevenbutiken med ett förbindligt ”arigato gozaimasu”. Men redan efter en vecka har man ju lärt sig de där sakerna. Det svåra kommer sedan. När turisten har åkt hem och de överbetalda expatsen har installerat sig i sina curlade utlänningsgetton sätter den seriöse kulturkameleonten igång och lär sig språket. Det kan gå bra det med. Kanske lär man sig det rentav flytande; man tycker man bemästrar de sociala koderna och börjar i sitt övermod känna sig som fisken i innanhavet. Utan att fatta att man fortfarande bara simmar runt i sitt privata akvarium. Och att man från andra sidan glaset ser precis lika exotisk och främmande ut som någonsin.Lurigt, som sagt. Frans Wachtmeister beskriver den här processen väldigt roligt i sin roman ”Territoriella anspråk”. Romanens berättare är en svensk man som har bott i Tokyo i tio år och för länge sedan förlorat alla kameleontens illusioner. Han pratar språket flytande, han vet hur man beter sig utan att krocka med de sociala och kulturella normerna, men inser att han trots det aldrig kommer att smälta in. Aldrig kommer att bli japan. All hans samlade, men väl dolda bitterhet väcks till liv när han en dag får en ny, tysk kollega som – precis som han själv en gång – är full av entusiasm och fast besluten att låta sig uppslukas av den japanska kulturen och identiteten. Plötsligt får hans tillvaro en ny mening när han skadeglatt ställer sig på den japanska sidan och börjar göra allt för att torpedera kollegans integrationsprojekt. Utan att avslöja för mycket lyckas det över förväntan.Vad Wachtmeister pekar på är det naiva i tron att kulturell identitet skulle vara en fråga om anpassning och inlärning. Man kan tala språket hur perfekt som helst – med en vit, europeisk kropp gör det en i bästa fall till en sorts kuriositet. Man kan lära sig äta, buga, tala, tiga som en japan, inser romanens berättare – men ”hur blir man exempelvis luktfri som en japan?” Samma genetiska barriär är det som reser sig i Hanna Sahlbergs ”Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines.” Sahlberg berättar hur hon efter många år i Kina till slut försökte sondera möjligheterna att plastikoperera sig till ett asiatiskt utseende. Något som möttes av total oförståelse – att asiater opererar ögonlocken för att få ett europeiskt ansikte är väl en sak, precis som när svarta i USA eller Afrika rakpermanentar håret eller bleker huden. Men om en vit person försöker något liknande ses det som dårskap, om inte rentav som en form av kulturellt övergrepp.Det här är inga konstigheter. Identitet handlar om så mycket mer än bara kulturella koder och språkkunskaper. Det är en fråga om makt och erkännande, om klassklyftor, historisk dominans och kolonialt förtryck. Identiteten är med andra ord alltid politisk – och den vita europeiska kroppen har i århundraden varit bärare av alla de privilegier som förknippats med den västerländska civilisationens koloniala herrefolk. Främst bland dem just förmånen att slippa den etniska och kulturella identitetens alla begränsningar. Som en av Hanna Sahlbergs kinesiska bekanta lite krasst säger någon gång när den osynliga muren ställer sig i vägen: ”Ni kan ju alltid resa härifrån.”Så blir kanske Östasiens osynliga murar mer begripliga. Självklart är det så att även den västerländska privilegierade identiteten kan ses som ett fängelse – och självklart kan det vara lockande, särskilt för den som faktiskt inte ställer upp på den koloniala världsbild som ligger till grund för dessa privilegier, att försöka bryta sig ut ur den gyllene buren och skapa sig ett liv på andra sidan. Det finns mängder av sådana människor i världen: västerländska avhoppare som har tagit sig ut ur privilegiernas bubbla och bytt dess bekvämligheter mot ett enklare men mer autentiskt liv i Indien, i Senegal, eller Peru. Men ytterst få av dem kapar den verkliga livlinan och ger upp sitt västerländska pass. Något som till slut också går upp för Hanna Sahlberg när hon funderar över vad hon skulle kunna offra för att bli kines på riktigt. För vill hon verkligen bli kinesisk medborgare?Här går en gräns. Det som formuleras i medborgarskapet är ingen postmodern, flytande identitet. Den är skarp och obeveklig – liksom i högsta grad dess konsekvenser. Titeln på Wachtmeisters roman, ”Territoriella anspråk”, uttrycker det rätt brutalt: för oss med rätt sorts pass har världen blivit något att erövra och penetrera. ”Det enda globaliseringen har lyckats med är att utvidga gränserna för våra drifter och begär”, filosoferar han. För en majoritet av jordens befolkning ser saken annorlunda ut. I min egen by har det hänt en del sedan den där grisfesten. Kiosken har lagt ner, och pizzerian drivs numera av en familj från Pakistan. Men framför allt har byn sedan dess fått ett stort tillskott av inflyttare, flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan som plötsligt får mig att likna en urskåning. Några av dem har blivit mina vänner, och jag följer deras kamp för uppehållstillstånd och medborgarskap medan jag undrar vad det egentligen blev av drömmarna om en jord där alla människor förenas i ett gränslöst världsmedborgarskap? Utopiskt, visst. Men kanske inte mer naivt, trots allt, än att försöka bli någonting man inte är. Sjörövare, till exempel.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrans Wachtmeister: Territoriella anspråk. Ellerströms, 2023.Hanna Sahlberg: Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines. Weyler förlag, 2023. 

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-03-14.Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare.Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en guldålder – läst, skriven och delad av fler än någonsin på internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen.1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger, är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade ”dunkla poeterna” – som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting – eller deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet, innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som också markerade slutet på demokratirörelsen.Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i boken ”Verse Going Viral” från 2014 beskriver den explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo – i form av subkulturer, communities, tidskriftskollektiv.Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren. Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni 2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier.Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas kring sammanhang som tidigare inte funnits – alltifrån queera poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta ”Jag sväljer en måne gjord av järn”.En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig”, som beskriver ett kvinnligt diktjags erotiska längtan: ”Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.” Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada, har kallats för ”Kinas Emily Dickinson” och i hennes dikter löper skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras popularitet. Som i dikten ”Källan”: ”Jag blev förälskad vid mitt omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i stoft.”År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig” inte finns med i urvalet är något märkligt, men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet, sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener från landsbygden, som – som hon skriver - ”detta fallfärdiga hus där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika långsamt som gästernas steg närmar sig”.Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi: den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska vinsterna med att använda den. ”Hur kommer det sig att modern poesi och poeter fortfarande existerar?”, frågade sig Kinas mest populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i en essä med samma namn från 2006.Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas:”Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria, hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig”.Viola Bao, litteraturvetare och kritikerLitteraturXiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist. Ellerströms, 2017.Heather Inwood: Verse going viral – China’s New Media Scenes, University of Washington Press, 2014.

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar osäkerhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen, slängt ut sin medpassagerare och helt sonika lämnat honom där i vägrenen, ja, bilden av den excentriske revoltören tycks klar.Men för dem som läst honom ser det lite annorlunda ut. Vetenskapsfilosofin är ett fält som förvisso dragit till sig starka personligheter, men tålamodet med excentriska tankar är litet. Man ägnar sig åt frågor som: Vad säger vetenskapen egentligen och hur utvecklas den? Vad skiljer vetenskaplig kunskap från annan kunskap? Vad är egentligen en metod, vad är en teori? Inom denna disciplin brukar man placera Feyerabend på samma släkttavla som den logiska empirismen, alltså uppfattningen att endast empiriskt verifierbara fakta och logiska sanningar äger någon egentlig mening och att det är dessa trygga grunder som präglar vetenskapen och dess utveckling. Lite mer oppositionellt och lite mer dramatiskt framställt, fast ändå något i samma anda. Det är också så han brukar beskrivas i översikter och läroböcker.Det finns emellertid anledning att ifrågasätta även denna andra syn på hans gärning. Kring millennieskiftet hittade Feyrabends änka Grazia Borrini en diskett med ett sista brev från filosofen. Det var ställt till läsarna av den bok han skrev på när han avled 1994. Här står att boken är tänkt att läsas på ett något oväntat sätt. Den sägs vara skriven så att den ser ut som ett vanligt vetenskapligt verk, med fakta och generaliseringar, med fotnoter och referenser. Men allt är en hägring. När läsaren når sista sidan ska hon ha insett det utsiktslösa i sökandet efter en enda naturvetenskaplig metod som går ihop med naturens överflöd. Liknande tankar finns förstås redan i Against method, som behandlar naturvetenskapens utveckling och metod med ett särskilt fokus på fallet Galileo Galilei. Den anarkistiska undertiteln syftar på att den som får syn på vetenskapshistorien med alla facetter och stickspår blir så chockerad att hon utbrister att naturvetenskapen är ren anarki.Vad brevet tydliggör är att också Against method kan förstås som en ironisk bok. Och att Feyerabends gelikar inte framförallt återfinns bland 1900-talets naturvetare och logiker, utan i antiken. Han påminner rent av om Platon: för ofta när vi tror att Platon nått en systematisk förståelse, så kan vi plötsligt inte längre avgöra om den Sokrates som för ordet i hans dialoger är ironisk eller inte. Feyerabend föredrar berättelser framför systematiska redogörelser, eftersom han menar att för mycket går förlorat i en abstrakt begreppsapparat. Och som hos flera antika filosofer tar hans berättelser ofta en oväntad vändning. Efter vändningen kan man inte längre se på det tidigare sagda på samma sätt som förut. Det är som om någon gjort om spelreglerna, tidigare skeenden får en helt ny tolkning, huvudpersoner får biroller och tvärtom. Och när man en gång varit med om ett sådant omkullkastande blir man skeptisk till allt som framstår som enkelt och tydligt.Ironin hos Platon fungerar som en religiös ödmjukhet, menade E.N. Tigerstedt, ett värn mot en otillbörlig förenkling av tillvaron. Och oväntat nog så skriver Feyerabend i sitt brev att man förvisso inte bör kalla hans tänkande för något särskilt, men om man måste ge det ett namn så kan man kalla det mystik. Men det är en mystik som använder sig av logiskt hållbara argument, resonemang, vetenskapliga teorier och experiment. Han vill visa det mystika i att världen finns till genom att åskådliggöra hur varje försök att förklara hur världen är vid närmare och mer uppmärksam betraktelse visar sig vara otillräckligt. Men för att det mystiska inte ska ”stelna till något pompöst”, som författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck uttryckt saken, så krävs ibland något chockerande och banalt. Det är just den dynamiken man hittar hos Feyerabend, för samtidigt som han beskriver sig som en naturvetenskapens mystiker är han allergisk mot högstämda lovtal till vetenskapen och besvarar dem med stötande sarkasmer som kan framstå som närmast puerila.Strikt argumentation hittar vi hos honom, men det han vill säga handlar om mer än det. I sin självbiografi beskriver han hur han genom relationen till sin fru kom att överge vissa av sina tidigare åsikter och att resonansen dem emellan fick honom att se och vilja se saker på samma sätt som henne. Det var inte fråga om några argument, tvärtom kunde han alltjämt hitta tusentals argument mot hennes uppfattningar. Något liknande gäller också för synen på vetenskapens utveckling. Kanske behövs det många förtroliga samtal och flera långsamma omläsningar för att lägga märke till det Feyerabend vill säga. Enbart argument är det i varje fall inte fråga om, utan snarare en form av inväntande uppmärksamhet, som inte genast säger emot eller slår fast. Också en abrupt händelse kan göra att man slås av insikt, Feyerabend själv fick ge upp sin förenklade syn på relationer när en stor förälskelse lämnade honom.Hur avgör man då om något är vetenskapligt när det inte finns någon enkel definition på vetenskaplig metod? I sitt sista brev skriver filosofen att det inte är vår förvirring som är förunderlig, utan att naturvetenskapen faktiskt åstadkommer så mycket upplysande och användbart. Att Feyerabend älskade fysik är omvittnat och framgår av de orden. Och med honom kan man dela en nykter, vardaglig syn på vetenskapen: den åstadkommer det den ska utan att behöva göra anspråk på någon enskild metod eller ens uppsättning metoder. Och det är när man tar ännu ett steg och blir varse det ogripbara och oförutsägbara i denna nyktra vetenskaps utveckling som verkligheten igen röjer sig i all sin sanna mystik. En sanningslängtan leder långsamt fram till att det man trodde var den säkrast fastslagna sanningen av alla, den vetenskapliga metoden, blir ett bländverk och förvandlas till en ödmjuk förundran inför tillvaron. Detta är alltså den nyktre vetenskapsfilosofens sista hälsning från graven: Jag är inget mindre än en mystiker. Nu är bara frågan: menar han allvar?Kim Solin, filosof

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade.”Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader – sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i stället blivit inriktat på att undvika olust.Inte sällan infinner sig denna gräns i den så kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då barnet själv blir förälder och lekens era får träda tillbaka för allvarets epok. Barnets vagga är föräldrarnas död, som Hegel uttrycker det någonstans. En gång fanns det tid att dansa, berusa sig och förälska sig, nu börjar i stället planteringens, planeringens och sörjandets tid. Eller i värsta fall: det utdragna döendets tid.Men kanske måste festen, åtminstone som medvetet vald livshållning, inte alls sträcka vapen inför den väntande liemannen. Kanske kan festen på ett djupare plan betraktas som ett existentiellt modus, ett sätt att ta sig an själva Varat och Tiden ända fram till det allra sista andetaget. Till festens gåtfulla väsen hör nämligen dess förmåga att, i alla fall för stunden, jaga all oro och framtidsängslan på flykten. I festen hävdar människan sin rätt att leva i ett frihetens nutidsrike bortom nödvändigheternas stränga imperium.Festen, förklarar den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, äger just den märkliga förmågan att bringa till ”stillestånd allt det beräknande och planerande med vilket man annars fyller sin tid. […] När festens tid har kommit blir tiden själv festlig.”Kanske skulle festen, som livsform, rentav kunna tjäna som grund för en genomgripande civilisationskritik. Mot den moderna civilisationens alltmer kvävande järnburar påminner festen oss om att livets mening måste ha mer med livsglädje att göra än med att ha alla sina papper i perfekt ordning. Festens mångtaliga gudar och gudinnor – en Astarte, en Dionysos, en Freja eller en Shiva – har alltid sjungit lovsånger till extasen som livsprincip. Festen, alltså, som ett medel för att övermanna alla de krafter som försöker förvandla människan till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet.I Sigmund Freuds tydning hjälper festen människan att besegra den inre vaktpost som i kulturens namn övervakar alla hennes steg – och som alltsedan barndomen lärt henne att rädas sina egna drifter. Festen är naturens hämnd mot kulturen, det vildas utbrott mot den ständigt pågående domesticeringen.Freud själv ställde sig visserligen aldrig entydigt på festens sida mot civilisationen. Lika lite som han tveklöst bejakade civilisationens makt över individen. I själva verket visste nog psykoanalysens skapare – lika lite som alla vi andra – exakt hur människan ska navigera mellan besten och husdjuret inom sig.Å ena sidan är det förvisso sant att festens livsform utgör ett verkligt hot mot samhällsordningen. Ingen gemenskap skulle överleva särskilt länge om dess medlemmar gav efter för alla sina lustar. Det kan, som den mexikanske författaren Octavio Paz noterat, räcka med ett enda utbrott, en enda otyglad sexuell utlevelse, ”för att hölja ett helt samhälle i blod och aska”.Festens extaser, säger den goda moralens väktare, måste därför alltid stå tillbaka för det gemensamma goda. Festen, det är ormen som förleder oss att föredra vår egen sinnliga njutning framför våra plikter mot den evige guden, det heliga fosterlandet eller det klasslösa samhället.Å andra sidan skulle man kunna hävda att festmänniskans val av nuet framför morgondagen – och av lusten framför guden – i bästa fall kan tvinga gemenskapen att på ett mer kritiskt sätt genomlysa sina grundvalar och principer. För vad är egentligen det ”gemensamma goda”, som så ofta åberopas, och i vars namn man inte bara förbjuder gatans spontana fester, utan också påbjuder en lång rad av offentliga och strängt kodifierade firanden. Som om storslagna militärparader skulle kunna ersätta karnevalens oförutsägbara sinnlighet.Till syvende och sist är det just detta som festens livsform sätter på spel: frågan om vad vi som individer har rätt att kräva av det korta liv som vi – utan att någonsin be om det – blivit utkastade till. Att insistera på festens livsväg skulle därmed kunna ses som den enskildes rätt att karva ut ett eget rum, ett singulärt frihetens rike, ja, en unik livsmening bortom de moraliska makternas kollektivt pådyvlade livsmål.Fast nu låter jag kanske som ett banalt språkrör för Fru Lusta på bekostnad av Fru Dygd. Som det mesta här i livet utgör ju festen bara ännu ett exempel på vad de gamla grekerna kallade ett farmakon, det vill säga en drog som på samma gång är ett botemedel och ett gift. Tvetydigheten är människans öde. Efter festen väntar baksmällan. Efter extasens mäktiga frihetskänsla infinner sig alltför ofta den utmattning och skamkänsla som varslar om döden.Jag tänker på min far som en dag för många år sedan ställdes inför en bister läkares ultimatum: ”Sluta röka annars går du mot en långsam och plågsam död.””Det kommer jag nog att göra ändå”, svarade min far – och fortsatte att röka tre paket om dagen, eftersom det var otänkbart för honom att leva ett liv som endast var inriktat på att undvika olyckan. Som om inte livets försakelser redan var alltför många! Som om inte själva universum redan var inställt på att gradvis stympa hans livskraft! Nu skulle man alltså också ta ifrån honom en av de få saker som fortfarande gav honom en liten stunds glädje varje dag, en aning paus från livets alla dödsfruktande konsekvensberäkningar.Hans hållning var förvisso både oförnuftig och ansvarslös, i synnerhet gentemot de barn som härigenom blev tvungna att bevittna hans eländiga dödskamp.Ändå händer det att jag tänder en cigarett vid hans grav, uppfylld av misstanken att han trots allt inte gjorde helt fel. När min far förde cigarettens farmakon till mungipan såg han faktiskt ibland ut som en lycklig Dionysos, eller varför inte som en Rimbaud, upptagen av att sluka varje liten giftpinne som vore den en fest för livet.Michael Azar, författare och idéhistoriker

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar förhålla sig till det? Malin Nord funderar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I de jämtländska landskap där jag växte upp tycktes generationers slit för att överleva finnas kvar i det kollektiva medvetandet. Man ska lära sig att åka skidor. Man hugger sin egen ved. Och om man faller så torkar man tårarna, reser sig och går vidare.I den här andan uppfostrades även jag. Som barn hjälpte jag ofta till hemma, och vedtravning var den uppgift som jag tog på största allvar. På vedbacken sköt pappa kubbarna mot klyvens gnisslande knivar, medan jag stod vid slutet av rullbandet och ordnade vedträna i en stadig hög på skoterkälken. Framme vid vårt hus kilade jag ner i pannrummet för att ta emot när pappa kastade in dem genom källarfönstret. När allt var inne åkte pappa tillbaka till backen medan jag fortsatte att trava ved mot den inre väggen. Det behövdes mycket för att värma en villa om vintern.Pappa är jägare, och det var till honom som polisen ringde när det skedde viltolyckor.En kväll kom han hem med ett chockat rådjur som skulle få återhämta sig i vårt pannrum. Jag knöt an till djuret på ett ögonblick, och kanske var det min första lektion i hur maktlöshet känns i den egna kroppen.Rådjuret behövde få äta så vi åkte ner till Gäddviksvägen och grävde i snön där vi visste att det fanns blåbärsris. För en stund tycktes det piggna till, men sedan kom smärtorna. Hela kvällen stod rådjuret framför min travade ved, med huvudet mot golvet när den spända buken rullade i konvulsioner.Förstoppning, sade pappa, det fanns inget att göra. När han nästa morgon stegade över gården och in i skogen, med rådjuret i famnen och geväret på axeln, då stod jag kvar på farstubron för att lyssna till skottet, som en slags stoisk solidaritetshandling med rådjuret, att följa det hela vägen till slutet. Och när det small inne bland granarna rann det inga tårar längs mina kinder.Jag grät i stort sett aldrig som barn. Kanske om jag slog mig, men då torkar man ju tårarna, som sagt, reser sig och går vidare. Av känslor grät jag nästan aldrig. Men det handlade, tror jag, inte bara om kulturen som jag växte upp i. Jag känner igen mig i flickan i Claire Keegans novell Det tredje ljuset, som inte heller står ut med sina egna tårar. I berättelsen måste hon lämna den snälla familj som har tagit hand om henne under sommaren och skickas tillbaka till sina mindre omsorgsfulla föräldrar. Hon stirrar in i brasan och kämpar för att inte börja gråta. ”Det var länge sedan jag gjorde det, och medan jag gör det minns jag att det är det värsta man kan göra.”Det är som att tårarna blir ett erkännande av att det gör ont inuti. Kanske var jag rädd att förlora något hos mig själv, och att det var därför som tårarna inte kom.Men så småningom började jag betrakta den frånvarande gråten som en brist. Det var ju inte ens så att jag höll tillbaka tårarna, de kom bara inte. Med avund betraktade jag dem som grät ofta, de tycktes befinna sig i nuet och reagerade i takt med det. Själv vandrade jag några steg efter, och när det som gjorde ont till slut kom ifatt mig var det för sent. Min kropp hade övat länge på att undvika smärtans kanske tydligaste uttryck.Jag letade efter symboler och betydelser i litteraturen, i konsten och i filmens värd.Återvände till Harry Martinssons diktepos Aniara, där tårarna är vad som håller människorna kvar i sig själva. De har tvingats lämna det sjunkande skeppet jorden, och när motorerna dör glider farkosten obönhörligt mot evigheten. Ombord finns Miman som har bevarat migranternas ljusaste minnen från livet som de har lämnat bakom sig, och de söker sig dit, till hennes innersta rum. Där kan de minnas sig själva i det som var vackert, och ju större tårflod, desto lyckligare anses minnet vara. Tårarna blir beviset på att de har levt. Men när Miman exploderar förintas minnena och galenskapen tar vid. Det är som att det mänskliga i människan upphör när minnet och tårarna försvinner.Hos den franska författaren Marguerite Duras härrör gråten däremot från en outsinlig källa inuti den egna kroppen. I hennes böcker är tårarna begärets röst. Det vill säga, den älskande människans allra mest levande röst. Och allt sedan jag läste Älskaren och den senare versionen av samma berättelse, Älskaren från Norra Kina, har jag velat kunna gråta som det franska barnet och hennes kinesiske vuxne älskare gör. De gråter i det oerhörda begär som flimrar i rummet där de befinner sig.Älskaren och flickan gråter tillsammans över mannens ömkliga och ojämförliga kärlek till barnet. Det är en kraft så stor att den är det enda. Hon vet det, så som bara ett barn kan veta vissa saker. Det hon erfar med honom är bortom allt. Han gnyr och gråter, båda gråter. De gråter hela tiden, men utan att förlora något hos sig själva. När Jesus befinner sig vid Lasaros grav, står det i Johannesevangeliet att han faller i gråt, och att judarna säger: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Tårarna visar alltså på hans förmåga att älska, liksom de i andra berättelser påvisar närvaron av det djupa begäret eller rent av uttrycker det mänskliga i sig. Allt av värde tycktes finnas i dessa tårar som inte rann från mina ögon.Slutligen var det ändå i det religiösa perspektivet som något slags försoning fanns, och en nyckel till att förstå vad det var jag egentligen hade förnekat. För de fanns ju också där i bakgrunden under hela min uppväxt, föreställningarna i de kristna trossamfunden. Som idén att den som inte gråter saknar en förbindelse med sina medmänniskor.I en konflikt tar ju tårarna ofta vid där orden har tagit slut. Ett sista halmstrå, kanske i ett försök att hålla någon kvar.Gråten är med andra ord själens mayday: Jag är i nöd, rädda mig.Och för de som kan gråta, tycks tårarna också vara den oerhörda frågan: Älskar du mig, även om du inte gråter när jag gråter?Vad jag har hållit undan genom att inte släppa fram tårarna, är möjligheten, eller risken, att bli tröstad. För mig, som satte en ära i att bita ihop, var underkastelsen att ta emot tröst ännu svårare att stå ut med än själva tårarna. Det var ju som bekant rådjuret som det var synd om, och inte mig.Kanske handlar det egentligen om något så enkelt, som att en tår inte trillar ensamt och obemärkt, ur intet till intet. Den inbegriper hela kosmos eftersom gråten sätter oss människor i förbindelse med varandra.Den som blottar sitt ögas översvämning inför den andre, sin själs jordskalv, måste vara beredd på gråtens konsekvenser.Malin Nord, författare och dramatiker

Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i oss idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I början av Jules Vernes roman “Jorden runt på 80 dagar” sitter en rik engelsman i sin fåtölj. Fötterna i blänkande skor placerade precis intill varandra, nacken är sträckt, huvudet höjt. Phileas Fogg inväntar sin nya betjänt. Hans ögon är riktade mot en komplicerad klocka, som visar timmarna, minuterna, sekunderna, dagarna, månaderna och åren. Den nya betjänten träder in, det visar sig att han är en fransman av varierande talanger, inte minst som cirkusartist och brandman. Men mannen med klockan fattar tycke för denna livets konstnär. Och så börjar en uppfostran: Betjäntens första uppgift blir att ställa sitt enorma fickur efter sin nya arbetsgivares kronografiska underverk. Fickuret hade gått med en försening av fyra minuter. Uppfostran blir ömsesidig, men det är en annan historia.Boken handlar, som bekant, om ett vad. Den mest exakta av alla människor hade hävdat att en resa runt jorden kan göras på åttio dagar. Några medlemmar av hans klubb höll emot, och så börjar en vild jakt över hela klotet, med ångbåtar, tåg, droskor, slädar och elefanter. Äventyr följer efter äventyr. Men i mitten av alla händelser tickar lugnet självt, i form av exakt synkroniserade klockor. Resenärerna får bara följa tidtabellen. Romanen ”Jorden runt på 80 dagar” publicerades år 1873. Den moderna kommunikationens teknik hade slagit en ring runt hela världen. Den hade slutits bara några år innan, och de samordnade klockorna var inte bara globaliseringens främsta uttryck, utan också ett av dess främsta verktyg.Klockarna hade då tickat under femhundra år. Visserligen fastställdes tiden också under medeltiden, inom kyrkorna och framför allt inom klostren: Munkarnas och nunnornars dagar var strängt reglerade, från bön till bön, och tiderna emellan mättes med hjälp av sandur, levande ljus eller ännu mera böner. Men tiden gick bara runt, från upprepning till upprepning, och så var det för all mänsklig gemenskap, från solens uppgång till solens nedgång, från fullmåne till full måne, från skörd till skörd. Så förblev det fram till slutet av 1200- eller början av 1300-talet. Man vet inte var eller hur det hände:  Men då uppfanns spärren, den mekaniska hämningen som omvandlade en krafts obrutna gång till en jämn takt. Det är spärren som tickar, och det är spärren som skapar tidens jämna gång.Tickandet hördes först i städerna. Ju mer arbetsdelningen utbredde sig, ju mer olika yrken, sysselsättningar, stånd och skrå det fanns, desto större blev behovet av en samordning av tiden. Oavsett om det var sommar eller vinter, regn eller sol, ljust eller mörkt, så hade dagen numera 24 timmar, och alla var lika långa. Runt år 1400, vid renässansens början, fanns det offentliga klockar i alla städer mellan Palermo och Moskva, redan innan den europeiska handeln verkligen hade tagit fart. Exakta var klockslagen dock sällan. I en större stad som Venedig eller Paris hade mångfaldigandet av klockorna därför till följd, att det alltid hördes någon klocka som ringde, dygnet runt.Med handeln kom kreditväsendet, och så började man räkna i veckor, månader eller till och med år tills ett köp blev avslutat eller ett lån betalats tillbaka. Utan klockan skulle det inte kunnat ske: Den ordnade inte bara tiden, så att alla visste vad klockan hade slagit. Den kände till historien och öppnade framtiden. Den förvandlade en kretsformig rörelse till en linjär gång utan slut. Och så etablerade den jämnt gående, tickande tiden som ett fenomen i sig självt. De första klockorna installerades på kyrktorn, även om kyrkan uppfattade den linjära tidsmätningen som ett brott mot den gudomliga ordningen. Efteråt hängdes de på rådhusen och installerades på torgen, och när den industriella revolutionen kom, så syntes de på tågstationer, färjelägen och postkontor. Och så tickade de ovanför alla verkstadsgolv. En varas värde, hade Karl Marx förklarat, bestäms efter den genomsnittliga arbetstiden som används för dess produktion. Satsens sanning bekräftades genom stämpeluren som hängde bakom portarna. Klockan var en gammal uppfinning när ångmaskinerna började puffa. Men än en gång till blev den till det främsta verktyget för en social förändring av fundamental karaktär: Med hjälp av klockan skiljdes arbetet från alla andra sysselsättningar, yrket från det privata livet, tiden från fritiden. Klockan skapade ett samhälle, och ett samhälle skapade klockan.Sedan dess har många klockor försvunnit ur stadsbilden, en efter en och till slut nästan allihopa. Men de fortsatte att ticka. Folk hade börjat bära tiden med sig, först i form av fickuren, sedan som armbandsur. Tiden individualiserades, medan klockornas precision förbättrades tills de avvek från den exakta tiden med bara några sekunder om dagen. Om de offentliga klockorna betydde att de satte tiden för människan utifrån, så blev den personliga klockan ett tecken på att hon regerade över sig själv. Människan underkastade sig inte bara en tidsregim. Den valde den själv, underdånigt och suveränt på samma gång.Klockorna verkar numera ha slutat ticka. Ljudet började försvinna redan under sjuttiotalet, när de mekaniska verken i allt större mån ersattes genom en processor och en kvartskristall. Redan i början av denna utveckling var det vanligt att koppla ihop den digitala klockan med en kalkylator. Sedan dess har många funktioner kommit till: telefon, kamera, stegräknare, identitetsbevis, allting finns i samma apparat.Tickandet är dock kvar, även om det inte hörs, liksom klockslagen. Klockans ljud var ett tecken på människans disciplinering. Det försvann när tiden, i dess mest exakta form, sänkte sig djupt i den enskilda människan, så att den blev som stegens jämna gång, eller ännu mer: som ett hjärtslag. Då behövdes det ingen kontroll utifrån längre, eftersom det blev själen själv som hade börjat ticka, på ett mera pålitligt sätt än någon klocka innan gjort. Och så stabilt tickar det numera i människans inre, att skillnaden mellan arbete och fritid kunde upphävas och att flexibla öppningstider kunde införas och att man kan titta på kvällsnyheter även på morgonen.Fram till för inte så länge sedan var det brukligt att en anställd, när hen efter många års trogen tjänst gick i pension, fick ett armbandsur i present. Gåvan var sinnrik: Som avslutning av ett långt liv under kontroll överlämnades kontrollinstrumentet till den kontrollerade. Aldrig har jag hört att man gör likadant med en mobiltelefon.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Vandringssägner skapade flera gånger hysteri i den sovjetiska vardagen. Morris Wikström spårar myter vars ekon hörs än idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 19 december 1937 utbröt panik i Sovjetunionen. Det fanns såklart gott om skäl att vara rädd, åren då Stalins terror nådde sin kulmen. Men paniken som bröt ut just den 19 december 1937 handlade inte om tvångsförvisningar och avrättningar utan om de nya omslagen till de sovjetiska skolelevernas skrivböcker. Omslagen var framtagna för att högtidlighålla den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins dödsdag och gestaltade olika scener ur poetens liv. Men när eleverna kom till skolan i slutet av december blev de genast beordrade att riva bort omslagen. Det hade uppdagats att flera av dem innehöll symboler som inte alls tycktes högtidlighålla minnet av Pusjkin, utan tvärtom antingen kritiserade sovjetmakten genom dolda budskap som ”Ner med säkerhetspolisen”, eller hyllade det tyska nationalsocialistiska partiet genom att linjerna i teckningarna bildade en svastika.Denna ”skrivbokspanik” är ett av många fall av kollektiv, sovjetisk hysteri som triggades av vandringssägner, och som studerats av de ryska antropologerna Aleksandra Archipova och Anna Kirzjuk. I deras bok som i ungefärlig svensk översättning skulle kunna heta ”Farliga sovjetiska föremål: vandringssägner och rädslor i Sovjetunionen” skriver de fram en alternativ 1900-talshistoria. En historia som pågår, ja, närmast svävar omkring, på gator och torg, i köken och på fabrikerna. En historia vars skugga fortfarande går att få syn på i det ryska samhället.Författarna jämför den kollektiva psykosen med den individuella psykosen, så som den beskrevs av den tyske psykiatern Klaus Conrad 1958. Enligt Conrad inleds en schizofren psykos med att det som annars förstås som en bakgrund framträder som bärare av ett budskap. De prasslande löven tycks prassla onaturligt starkt. Och lyssnar man noga tycks de också säga något. Detta är en djupt obehaglig känsla, som lindras först när man lyckats avkoda det budskap som förmedlas, Conrad kallar det för en aha-upplevelse. Då avtar ångesten, innan den efter ett tag återvänder. Problemet i det sovjetiska samhället på 30-talet var att det inte fanns en plats att vila på. För när Stalins terror pågick var bäraren av de dolda symbolerna enligt den sovjetiska logiken själv smittad – ja, rent av farlig för sin omgivning. Det enda sättet att frigöra sig från smittan var att slå larm. Och när larmet gick var alla som bar på symbolen antingen agenter – eller i sin naivitet ett redskap för fienden. Därmed utbröt ett slags tävling om vem som kunde hitta symbolerna först. Det var i en tid av statlig terror lika farligt att inte se symboler, som att faktiskt se dem.Det sovjetiska imperiets politiska logik, dess långlivade särskildhet och totala anspråk, är en intressant kontext för studier av vandringssägner. Det är mardrömmar om röda atomvapenknappar i märkligt bekanta portföljer, det är svarta KGB-bilar som kör runt på gatorna sent på kvällen och tillfångatar barn som inte sitter hemma, det är förgiftade amerikanska tuggummin, ja faktiskt alla slags gåvor från utlänningar inför Moskva-olympiaden 1980. Det är hemliga arkitektoniska budskap, riktningsanvisningar som bara syns från bombplanen i luften, det är fotoapparater med röd film som kan se genom väggar och kläder - och det är en obscen mängd antisemitiska blodsmyter. På väggarna i de sovjetiska hemmen hänger kinesiska bonader som om nätterna visar sig vara förhäxade i tider av geopolitiska spänningar mellan de röda stormakterna. Och så den där låten, som tycktes förebåda ännu ett krig. Den okända tyskan i Dschinghis Khans kitschiga schlagerdänga från 1979 tycktes kommunicera hotfulla meddelanden om att tyskarna skulle komma tillbaka och bomba sönder Moskva.”Farliga sovjetiska föremål” är inte bara en studie om hur vandringssägner påverkade de sovjetiska medborgarnas vardag. Det är också forskning som gör det möjligt att orientera sig i dagens Ryssland. Själv minns jag hur jag, i en gammal lägenhet i Sankt Petersburg, blev beskylld för att vara det mest skrämmande en äldre generation ryssar kan tänka sig: ”du är en främling!” skrek en upprörd äldre kvinna som bodde permanent i en kollektivlägenhet jag hyrde ett rum i. ”Jag är ingen främling”, sa jag, ”jag är gäst här”. ”Du är ingen gäst, du är en främling, och imorgon kommer jag ringa polisen så får de ta reda på vem du egentligen är!”. Förutom ilskan och rädslan i hennes röst minns jag ordvalet. Hon skulle inte ringa polisen: politsija, utan militsija. Den heter inte så i dagens Ryssland. Men den hette så i Sovjet. Replikskiftet var en tidsresa in i ett medvetande som jag inte själv har tillgång till, men ändå blev en deltagare i. På samma sätt blev flera generationer sovjetiska medborgare deltagare i en historia de aldrig genomlevt. Flera av de som delar med sig av sina minnen i ”Farliga sovjetiska föremål” minns hur rädslor och beteenden traderades från äldre släktingar. Framtidens krig var en föreställning om det krig som varit, rädslan för ett kärnvapenkrig var lika mycket rädslan för de atombomber som redan exploderat mot 1900-talets jord, och det var i denna bördiga jord som nya mardrömmar och myter blomstrade – ett tillstånd som den ryska kulturvetaren Alexander Etkind har beskrivit som att minnet av ett trauma i det förflutna till slut blir omöjligt att skilja från en tvångsmässig rädsla för dess upprepning.Även om flera av de sovjetiska vandringssägnerna var specifika till sitt innehåll, är deras struktur ofta generell: Många är vi som någon gång fått för oss att sätta en klisterlapp över linsen på datorns webbkamera. Dövat ångesten, tillfälligt lindrat den skrämmande insikten om att allt vi gör övervakas. Det tycks inte spela någon roll att det inte är våra eventuella t-shirtmotiv som intresserar de globala teknikföretagen. Klisterlappen över webkameran fyller alltså samma funktion som de sovjetiska vandringssägnerna gjorde när de lindrade en kontrollförlust. Fantasin är både barnets och den vuxnes sällskap när verklighetens rädslor tränger sig på.Men det är också i fantasins domäner som lärofilmer och varnande förmaningar ibland förvandlas och antar nya skepnader – på ett sätt som förvandlar det skrämmande till det åtråvärda. Så berättar en av deltagarna i forskningsstudien att han som skolelev fick se en instruktionsfilm om det förestående kärnvapenkriget. Filmen var tänkt att varna eleverna för den totala katastrofen, men fick nya innebörder i nattens fantasieggande mörker. För det som stannade kvar i minnet var inte den fasansfulla explosionen, utan en scen där bombens tryckvåg på ett erotiskt sätt fick en tjejs klänning att ”fullständigt klibba fast mot huden”.Morris Wikström, kulturjournalist och doktorand i rysk litteratur Litteratur Archipova, Aleksandra & Kirzjuk, Anna (2020). Opasnye sovetskie vešči: gorodskie legendy i strachi v SSSR. Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie. Ėtkind, Aleksandr Markovič (2013). Warped mourning: stories of the undead in the land of the unburied. Stanford, California: Stanford University Press.

Den första bernadotten på tronen behövde liksom dagens kung en pr-apparat för att fastställa sin image. Men i övrigt var projekten väsensskilda, konstaterar Malin Krutmeijer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kungars och drottningars jobb är representation, brukar man ju säga. Men vad innebär det att representera ett land? Det måste framstå som att kungligheterna är i takt med tidsandan, vilket har betytt olika saker genom historien. Den enväldige franske kungen Ludvig XIV kallade sturskt sig själv för ”Solkungen”: alltings centrum och värmekälla.I Sverige är den förste Bernadotte-kungen och hans ättling Carl XVI Gustaf båda exempel på ett mindre bombastiskt image-byggande. De har det gemensamt att det krävde en hel pr-apparat.När Carl XVI Gustaf tillträdde 1973 började han och hans rådgivare omedelbart fila på hans image. Vilken sorts kung skulle han presenteras som? En kultur- och vetenskapskung, som sin företrädare? Nej, det var inte hans grej. Men efter en trevande start med ledord som ”natur och miljö” började kungen verkligen trava i takt med tiden. Han blev näringslivskungen, med benägen hjälp av sina gamla vänner Tom Wachtmeister och Fredrik Palmstierna, som själva råkade vara näringslivstoppar. Natur och miljö fick vara med lite på flanken.Så beskriver sociologen och företagsekonomen Mikael Holmqvist hur kungens officiella profil skapades. I sin bok ”Kungen, Sveriges ledare” menar han att kungens image växte fram helt i linje med den ”företagsekonomisering och nyliberalisering” som präglade det svenska samhället från tiden för hans tillträde.Kungens egna jämförelser med företagsledare och koncernchefer förstärkte bilden, och det gjorde också en idealisering av framåtriktning, god hälsa, flexibilitet och individualism. Minns hans famösa jultal 2002, där han sa att pessimism inte hjälper någon, och påminde om att det inte kommer några stekta sparvar flygande om man inte själv bemödar sig om att göra sitt bästa. Kungen återspeglade kort sagt idealen och ideologin i en marknadsliberal tid.För den första Bernadottekungen var utmaningen större. Han blev verkligen tvungen att uppfinna både sin egen kunglighet och sin svenskhet. Jean Baptiste Bernadotte var som bekant general i Napoleons armé. 1810 rekryterades han till Sverige där den dåvarande kungen Karl XIII adopterade honom och utsåg honom till tronföljare. 1818 blev han kung av Sverige och Norge.Han tillträdde i en turbulent tid. Gustav III hade blivit mördad ett par årtionden tidigare och Sverige hade efter utdragna krig förlorat Finland till Ryssland. Människor var krigströtta. Den gamla stormakten var tillintetgjord, och med den också de ideal som präglat 1700-talets aristokrati. Nu var ingen tid för fransk-inspirerade teaterfjollor, här behövdes en nationell självkänsla som byggde på motsatsen.Man fann den i fornnordiska sagor, berättar Anna Lihammer och Ted Hesselbom i sin bok ”Vikingen, en historia om 1800-talets manlighet”. De här idéerna fick sin egen tankesmedja i Götiska förbundet, grundat 1811. Bland medlemmarna fanns Erik Gustaf Geijer, som satte igång att skriva glorifierande dikter om odalmannen och vikingen. Han skapade en bild av oförställda, förnuftiga och rejäla karlakarlar som ingav kungen respekt och hade ett särskilt band till honom.För Jean Baptiste, alias Karl XIV Johan, kom Götiska förbundet att fungera som en pr-byrå när han makade till sig en plats på toppen av de nya stornordiska idealen.Kungen var redan fascinerad av det fornnordiska, berättar Lihammer och Hesselbom, på grund av ett fejk-epos kallat ”Ossians sånger” som fått stor spridning i Europa i slutet av 1700-talet. Nu frossade han och medlemmarna i Götiska förbundet i Snorre Sturlassons samlingsverk ”Heimskringla”, och där hittade han den perfekta analogin till sitt eget liv.I ”Ynglingasagan” skildras hur självaste Oden kommer resande från söder till ett land långt norrut, som regeras av en barnlös kung. Kungen adopterar Oden och utser honom till sin efterträdare. Precis som Karl XIII gjorde med Jean Baptiste!Inte nog med det. Oden beskrivs som en stor krigare – och vad var den förste Bernadotte-kungen om inte general med många framgångar? Så kunde en fransk revolutionssoldat skrivas in som kung i centrum av nordisk mytologi, och därigenom bli lite av en pionjär i den nationalism som började formas vid den här tiden. Han var med och skapade ett monster som överlevt alla möjliga transformationer ända in i vår tid. Det var en genial marknadsföringskampanj.Man kan tillägga att Jean Baptiste Bernadotte också lyckades göra en dygd av sin brist på kunglig bakgrund. ”Mitt svärd och mina bedrifter – det är mina förfäder”, skrev han. Det är en närmast meritokratisk idealbild som pekar in i vår tid.Jämfört med allt detta ter sig Carl XVI Gustafs image-snickeri som en friggebod bredvid ett vikingatida kulthus. Han har ärvt sin post helt oberoende av meriter. Han formades i sina ideal i en miljö där kompisarna kom från den ekonomiska överklassen, och tiden talade för dem.Efter arbetarrörelsens glansdagar med jämlikhetsreformer, och 60- och 70-talets vänstervåg, började vindarna vända åt ett håll som passar det samhällsskikt där kungen rörde sig. Fördämningarna brast när Berlinmuren föll och kommunismen bröt samman. En nyliberal våg svepte fram. Den legitimerade sig med just den idévärld som förmodligen redan kändes naturlig för kungen. Han behövde inte ändra på sig själv särskilt mycket.Nu har ju kungens verkliga inflytande på samhällsutvecklingen trots allt varit begränsat. Han har aldrig varit någon storföretagsledare, och monarker bestämmer inte över Sveriges riksdag och regering.Men symbolisk makt är också makt, och Mikael Holmqvist talar om den ”royal touch”, som nådigt kan förlänas personer och företeelser. Denna glans är en stark statusmarkör, menar Holmqvist och det har han nog rätt i.Kom till exempel ihåg skandalerna runt Svenska Akademien som briserade 2017. I debatten efteråt gjordes det ett nummer av att Akademien minsann var under kungligt beskydd, som att det gjorde krisen ännu skamligare. Det uttrycktes förväntningar på att kungen skulle få ordning på alltihop. Typiskt nog sa kungen själv, i en vagt peppig kommentar, att ”alla problem är till för att lösas”. Det var helt i linje med hans image som en resultatinriktad och exekutiv företagsledare.Men royal touch och näringslivsjargong i all ära: frågan är om inte hans verkliga trumfkort när det gäller att verka relevant i sin tid har varit hans kändisskap. Vi lever ju i en värld där det är värdefullt i sig att vara känd. Spelar ingen större roll för vad, det är förmågan att tränga igenom bruset i alla former av medier som räknas.Den fick kungen gratis. Hans kunglighet var ett varumärke som bara behövde pyntas. Att det ekar lite tomt på verkligt innehåll bakom fanfarer och ritualer och menlösa uttalanden – ja det är kanske det mest tidsenliga av allt.Malin Krutmeijer, kulturjournalistLitteraturMikael Holmqvist: Kungen – Sveriges ledare. Natur & kultur, 2023.Anna Lihammer & Ted Hesselbom: Vikingen – en historia om 1800-talets manlighet. Historiska media, 2021.

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog  fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade, systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken, de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet."Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om att ett museum är konstens högsta destination, och om några av kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all överskådlig tid. Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet. Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.År 1815 slogs Napoleon för den sista och avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte direkt och inte helt  - de åtta romerska pelare som en gång hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år 1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris, konströvarnas huvudstad.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020.”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.”Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd.Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas.Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal.De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan ”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt.Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning.Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster.Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen.Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras.Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner.Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på.Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat”, skriver en annan man till sin bror.Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden.I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor.Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan.När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se.”De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturEgeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006.Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania State University Press 2005.Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Kampen mellan natur och människa speglas i såväl Sara Lidmans romaner som 1600-talets nederländska landskapsmåleri. Verk som kan få oss att se vår omgivning i ett nytt ljus, menar Erik Lindman Mata. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt barndomshtem är omringat av åkrar. När jag växte upp odlades det år efter år vete, råg, korn, raps och lin runt omkring mig; österut tog skogen vid.Landskapet var alltid självklart för mig. Jag tänkte aldrig på det. Det fanns skog och det fanns åker. Men för några år sedan hände nåt: en liten bit av den södra åkern styckades av och ett två meter högt stängsel restes. Innanför var det, förvirrande nog, bara samma åker som utanför. Först senare insåg jag att det var en liten granodling som hade anlagts där. I det läget hade jag redan vant mig vid det nya landskapet.På samma sätt vänjer vi oss hela tiden vid det som alldeles nyss omformats och som då verkade nytt och upprörande. I målningen Sädesfältet, av den nederländske landskapsmålaren Jacob van Ruisdael, finns ett tydligt exempel på denna sorts omvandling. Målningen föreställer en himmel med rörliga moln, en väderkvarn, en väg och några kullar med åkermark. Men det viktiga, om man utgår från den amerikanske litteraturvetaren Lytle Shaw, är placeringen av vägen. Genom att lägga den bördiga sädesåkern i direkt anslutning till den sandiga och eroderande vägen så visar Ruisdael övergången från sandig sankmark till odlingsbar jord. Detta är kärnan i Shaws bok New Grounds for Dutch Landscape från 2021. Genom 1600-talets nederländska landskapsmåleri skakar han i boken om vår tillvanda blick och påminner oss om vårt förhållande till omgivningen.Det som utmärkte det nya nederländska måleriet var framför allt motiven. I stället för porträtt och historiska händelser, valde konstnärerna landskapen. I efterhand har forskare tolkat det här som en vändning från det religiösa till det sekulära. Hand i hand med den teknologiska och samhälleliga utvecklingen, tänker man sig, övergick måleriet till allt noggrannare avbildningar av den verkliga världen. Ut med symboliken och religionen. In med den konkreta och handfasta jorden. Men kastade man av sig religionens masker, för att äntligen reproducera världen som den verkligen såg ut?Vid en första anblick kan det verka så. Tagna var för sig är landskapsmåleriets motiv inte uppseendeväckande. Det är skogar och diken och åkrar. Det är sjöar och dungar. Man ser framför sig hur konstnären helt enkelt har tagit sitt staffli under armen och gått ut, för att beskåda den natur som hela tiden har legat där och väntat.Men detta är knäckfrågan – den låg inte och väntade. Det Nederländerna som avbildades, menar Shaw, måste förstås som ett landskap i framväxt. Under 1600-talet pågick ett intensivt arbete med att dika ut och torrlägga stora delar av landet för att skapa odlingsbar mark.Detta omformande var, enligt Shaw, det väsentliga i målningarna. Själva landskapet skapades framför målarnas ögon. Besattheten av sanddyner, kärr och dammar handlade aldrig om någon romantisk eller naivt realistisk syn på hur naturen egentligen var. Det var människans förhandling och kamp med naturen som stod i fokus.För dammar brister ju, sanddyner smetas ut och det leriga, skiftande vattenlandskapet motsätter sig ständigt den mänskliga kontrollen. Kärnan i måleriet var, menar Shaw, det genuint märkliga i detta landskap som kontinuerligt tog sig nya skepnader. De nederländska konstnärerna fångade försöken att tämja naturen, och de svårigheter och motgångar detta innebar.Även i Sverige har utdikning genomförts i stor skala. Detta syns inte minst hos författaren Sara Lidman. I sitt jernbaneepos, den septologi som beskriver hur Västerbotten befolkades och exploaterades, skriver hon om konflikten mellan natur och människa, mellan myrar och odlingsmark och mellan landsbygd och centralmakt. I berättelsens mitt står Didrik Mårtensson med sin önskan om att låta dra järnväg genom hemsocknen Lillvattnet och öppna upp bygden för storskaligt skogsbruk.I den fjärde boken, Den underbare mannen, kan vi läsa om hur den ökända Hästätarflarken förvandlas, för att bana väg för Didriks järnvägsdrömmar. ”Men denna samma sumpmark”, skriver Lidman, ”torrlades nu genom utdikningar, hundratals famnar per sommare. Och överskottsdyan breddes ut på en mark, som skulle bli den fasta grunden för ett stationssamhälle, där handel och kulturell odling skulle blomstra.”Både hos de nederländska målarna och i Lidmans romaner är det fråga om konst som gestaltar rationalisering, industrialisering och kapitalism i mötet mellan natur och människa. Men medan 1600-talets målare var samtida med det föränderliga landskapet, utgör Lidmans romaner en tillbakablick. Det är i hur detta gestaltas som den mest givande jämförelsen finns.De läckande nederländska landskapen återspeglades i konstnärernas konkreta arbete med färgen. Man målade vått på vått, konstaterar Shaw, utan att låta färgen torka först. Likt leran som fanns längs med vägarna, lät målarna pigmenten blandas upp och smetas ut. Det var alltså inte bara i motiven fråga om en kamp mellan vatten och land, människa och omgivning, utan även i motivens utformning.Lidman skrev visserligen varken med sumpvatten eller snö, men böckerna är ändå sipprande och läckande skapelser. Det finns få svenska författare som så oförväget låtit språket flöda och krascha, kränga och dansa. Meningar lämnas oavslutade; skiljetecknen både avgränsar och öppnar upp; talspråk varvas med högtravande bibelcitat; till och med konsonanterna omformas, som när ”jernbana”, blir ”jernbarna”. Så tuggar sig texten glatt vidare in i inlandet, för att sedan vända tillbaka ut mot kusten, fullastad med stockar från den västerbottniska granskogen. Inget är givet och inget står still.Och detsamma gäller tolkningen av de här konstverken. De ska inte förstås enbart utifrån det sammanhang de skapades i eller den tid de avspeglar. Precis som landskapen förändras, utvecklas också de effekter konstverk har på oss. Även tolkningarna sipprar och droppar från de mest oväntade vrår.I dag präglas vårt förhållande till omgivningarna inte minst av våra tafatta försök att hantera utarmningen av jorden och massdöden av arter. Det går inte att läsa om Didriks utdikningar eller betrakta de nederländska träsken utan att tänka på klimatförändringarnas konsekvenser för dagens landskap. Samtidigt som vi lever i en tid som tycks förändras alltför snabbt håller vi paradoxalt nog krampartat fast vid våra tidigare sätt. Trots att städer, jordbruk och landskap har skapats av oss alldeles nyligen ser vi dem som oundgängliga och självklara.Det är i slutändan föränderligheten vi måste minnas. Det är vi som upprätthåller samhället och landskapet i dess nuvarande form. Kanske borde jag alltså egentligen bara vara glad över att åkern hos mina föräldrar blivit granodling. Det är en påminnelse. Vem vet vad jag kommer att se nästa gång jag är på besök. Kanske har det blivit åker av granskogen, igen. Eller kanske har grannen gjort våtmark av det hela.LitteraturLytle Shaw: New Grounds for Dutch LandscapeOEI Investigations X (2021)Sara Lidman: Den underbare mannen Bonniers (1983)

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”.Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker.En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte.Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra.I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar.Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare:Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016.Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp.För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27.Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på.Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom.Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större.Den argentinske författaren Borges skrev någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag fabulerat ihop stora delar av hans barndom, det där har aldrig hänt mig, sa han. Och hur skulle jag kunna veta så långt efteråt? Jag minns bara den där historien jag brukar berätta om när han nästan eldade upp smedjan på landet när han hällde ihop två självantändande vätskor. Att lågorna var fem meter höga.Nu är det här inte rätt forum att fördjupa sig i alla litterära jag som finns, i bekännelser, i utgivna dagböcker, och autofiktion hit och dit. Jag försöker komma åt den där mer privata känslan av att vara den enda kvar som minns just det här, att om man inte skriver ner det går det strax förlorat för alltid. Nu är jag den enda som minns.Det måste väl vara ett viktigt arbete, att vara den som minns. Svårare att veta vad man ska ha det till, i det vanliga livet. Min mor har i årtionden pekat ut alla de döda, de som fanns förr, i fotoalbumen, allvarstyngda ansikten hos fotografen, eller mer uppsluppna på någon veranda. Jag känner igen nästan alla de som fanns förut, och ibland går jag igenom hus för hus i min barndomsby, försöker minnas namnen på alla de som bodde där på sextiotalet, tanken svindlar lite, det finns liksom lager på lager med döda, en sorts privatarkeologi. Under tapeterna andra tapeter, under gräsmattan en trappa.What is memory? sjunger Lydia Lunch. Och samtidigt så försvinner det, sällan minns jag slutet på en film eller en roman längre. Hjärnan är en övermöblerad sommarstuga, ska något mer in måste något annat ut. Ibland försöker jag lägga nyårsaftnarna eller sommarsemestrarna i rätt ordning, var var jag 2005? Med vilka? Hålla en inköpslista i huvudet. Göra en inre ritning av alla lägenheter jag bott i. Kronologi och seriemonogami är ju en sak men går det att få fatt i en känsla igen? Eller är det som Rilke skrev i Malte Laurids Brigge: ”Känslor, det har man tidigt nog, man måste skaffa sig erfarenheter också.”Bara man inte blir sittande där sen, med alla surt förvärvade erfarenheterna men utan känslorna. Vart tog den lilla lyckan vägen?Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att därpå omedelbart, skriver Birgitta Lillpers vidare, åter börja klösa på glömskan. Allt det som en gång fallit mellan minnena, ner i luckorna, har kanske blivit glömt av en eller annan anledning, för att orka fortsätta. För alla de med traumatiska minnen, förstås, en nödvändighet.You can´t put your arms around a memory, sjöng Johnny Thunders. Och i min japanska favoritfilm som inte går att hitta längre utan jag får ha i huvudet en stund till, i Efter livet av regissören Kore-Eda hamnar man efter livet vid en gränsstation strax före döden och får i en vecka titta igenom videofilmer från sitt liv för sovra fram ett enda minne som man får ta med sig till evigheten, bara ett, vad välja? Alla de andra kommer att raderas. Ska man välja nöjesfältet eller en strykning över pannan av mamma i barndomen eller nåt erotiskt? Ett enda minne med. Vad skulle du välja?Katarina Wikars

Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker på att mina medmänniskor inte bedrar mig?Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad som pågår bakom vår nästas pannben.Det är med andra ord inte underligt, att vi genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida. Att viljan att veta ofta går i hand med viljan till makt låter sig, om inte annat, illustreras av de väldiga framsteg som oupphörligen gjorts inom övervaknings- och avlyssningsteknikens vida fält.För att inte tala om tortyren, den minst subtila av alla de strategier vi utvecklat för att komma åt de tankar och känslor som vi misstänker att andra döljer för oss.Men det finns naturligtvis även mer humana metoder för att utvinna sanning och lojalitet ur våra grannar. Ett intressant exempel på en sådan metod finner vi i kravet på att våra medmänniskor, inte bara ska säga sanningen utan också lova, eller rentav svära, på att de gör det. Det är i sanning en rätt så besynnerlig ritual, detta talets tillägg till själva talet. Det är inte nog med att du säger mig någonting, du måste också svära vid allt som du håller dyrt och heligt på att det du säger faktiskt stämmer. Svär vid Gud vid ditt samvete vid dina barns liv. Jag vill ha ditt ord, ja, ditt hedersord på att det du säger är riktigt.När man betänker alla de högtidliga löften och eder som reglerar våra vardagliga relationer – ämbetseder, trohetseder, läkareder, vittneseder, äktenskapslöften och så vidare – så undrar man snart om det alls är möjligt att bygga en enda gemenskap, liten eller stor, utan att grunda den i något slags svuret löfte, i något slags helgad sanningsförsäkran.Redan de gamla grekerna var fascinerade av edens förmåga att rida spärr mot den ömsesidiga misstänksamhetens sönderfrätande krafter. Antikens filosofer, författare och jurister framhåller gång på gång eden som ett medel för att binda människan vid sina ord. Det är först, säger man, när en medborgare svurit vid den egna gemenskapens mest heliga och fruktade maktinstanser som man kan lita på att hon säger sanningen och ingenting annat än sanningen. Som man kan lita på hennes lojalitet gentemot den egna gemenskapen.Den atenske statsmannen Lykurgos – verksam på trehundratalet före kristen tideräkning – ska rentav ha förklarat att det är ”eden som håller ihop vår demokrati”.Enligt den samtida brittiske forskaren Alan Sommerstein består edens verkningskraft i att den utsätter den edsvurne inför ett slags ”villkorlig självförbannelse”, a conditional self-curse. Den som svär en ed placerar sig i samma prekära belägenhet som en gång kung Agamemnon i Illiadens 19:e sång: ”Om det jag nu svär är falskt”, säger han, ”så må gudarna ge mig de plågor varmed de slår envar som med mened förbrutit sig mot dem.”Att det kan gå väldigt illa för den som bryter mot en svuren ed illustreras i Euripides klassiska tragedi Medea. I detta makabra drama, uppfört i början av 430-talet före kristen tideräkning, framträder Jasons brutna kärlekslöfte till Medea som ett huvudmotiv för allt det blod som snart kommer att flyta. Gång efter annan åkallar Medea Jasons kränkning av den ingångna eden för att berättiga sin fruktansvärda hämnd. Genom edsförbrytelsen har han nämligen inte bara bedragit och förödmjukat henne. Han har också förbannat sig själv. En man som inte står fast vid sina ord är en man utan heder, en usling som förtjänar alla slags plågor.En annan viktig aspekt av eden möter vi i Aristofanes komedi Lysistrate, uppförd bara några decennier efter Medea. Här får vi en inblick i edens förmåga att svetsa samman en annars brokig skara människor till en effektiv politisk gemenskap. Vi befinner oss i det peloponnesiska krigets slutskede och den listiga Lysistrate har äntligen lyckats samla Hellas kvinnor bakom en plan för att få slut på det långa blodbadet. Lysistrate har nämligen insett att det bara finns en enda sak som de krigförande männen är beredda att tysta sina vapen för: den sexuella njutningen. Därför har hon bett kvinnorna att svära under ed att de aldrig mer ska vända sina fötter mot taket inför någon make eller älskare.Blott genom det obrottsliga celibatet kan männen tvingas till försoning.Men behöver inte gå ända tillbaka till antikens greker för att finna belägg för edens sociala och politiska bärkraft. Lika talande är till exempel det romerska imperiets kejsareder, de franska revolutionärernas berömda ed i bollhuset, eller varför inte de antikoloniala uppror där rebellerna sluter sig samman genom att, för att citera Frantz Fanon, ”svära sin ed i fiendens blod”.Den avgörande poängen med den kollektiva edgången är just att den ger de edsvurna ett gemensamt överordnat mål, en helig uppgift som de kan förklara sig beredda att både dö och döda för – och som de inte kan svika annat än genom att just förbanna sig själva till ett eländigt öde.Därmed är vi tillbaka till den nära förbindelsen mellan viljan att veta och viljan till makt. Det vill säga: till viljan att veta var vi har vår nästa, så att vi just därigenom kan kontrollera och dominera henne. Ett av de värsta exemplen på detta är den trohetsed som Naziregimen utkrävde från sina soldater från och med hösten 1934. Här handlade det inte om att fordra lojalitet gentemot någon bestämd konstitution, eller ens mot den tyska nationen, utan om absolut lydnad, ända in i döden, mot Adolf Hitler personligen. Med den svurna edens hjälp kunde det Tredje riket sända en till synes outsinlig rad av unga tyska män i döden som martyrer för Hitlers galenskaper.Ge mig inte bara ert ord, utan också ert blod, fordrade Hitler av sina soldater samtidigt som han för egen del aldrig såg sig bunden av sina löften och ingångna avtal. Det var – och är – han dessvärre inte ensam om, trots all den fromma förhoppning som vi vanliga dödliga gärna sätter till ordets bindande makt.På realpolitikens område gäller allt som oftast den gamle Machiavellis råd till världens furstar: eftersom människor i allmänhet är så lättrogna, behövs det inte mer än några fagra löften för att förvrida huvudet på dem.Michael Azar, idéhistoriker och författare

Det är motsatsernas matvara och en symbol för det yttersta. Anna Thulin har vispat ihop en essä om äggets betydelse för människan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 24 april 2019. Se gulan, hur den svävar i dimvitt hölje. Att äta eller inte äta ägg, det är frågan. Å ena sidan, skafferiets främsta basvara, fulländad i sin enkelhet. Å andra sidan, är det ett potentiellt liv som fräser där nere i stekpannan? Jag minns hur jag en gång fick en uppenbarelse på en brits med prassligt sjukhuspapper under ryggen. På den gråkorniga skärmen syntes vita rundlar som tycktes simma runt i en grynig massa. Mina ägg. Jag var en äggbärande människa. Det föreföll absurt och gör det fortfarande. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter En gång var moderskapet mystiskt och heligt, ja, exakt hur barn blev till var något oklart. Nog visste man att det krävde en avklädd akt, men själva fröet till en ny människa såddes av en högre makt. Nu har vetskapen klätt av mystiken och vi vet exakt vad som sker när spermie möter ägg, och samtidigt känns tillblivandet mer kliniskt och sterilt än någonsin. Äggen kan sugas ut och injiceras och sättas tillbaka, som om kroppen bara var dess behållare. Till och med orden känns abstrakta – fertilitetsappar, ägglossningstester – för att mäta den lilla, lilla luckan då man har störst chans att bli gravid. Vad betyder det när vi kommer så långt bort från en företeelses uppkomst att den förlorar sin ursprungliga mening? Det gäller kroppen och det gäller mat, i högsta grad. Människor har ätit ägg från alla möjliga sorters djur, men det är först under de senaste århundraden som ägget blivit synonymt med hönor och massproduktion. I och med industrialiseringen har också äggets betydelse förändrats: från något exklusivt och andligt, till mer folkligt och sekulärt. Det har gått så långt att vi tycks glömma bort vart ägget faktiskt kommer från. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter, som journalisten Mats Ekdahl påpekar i sin utmärkta matmonografi ”Ägget”. Hönan är ju den som producerar. Vår viktigaste basvara är egentligen en fråga om stöld. Till ytan hård och bräcklig, inuti mjuk och samtidigt fyllig. Äggets inneboende motsatser gör att den passar väl som litterär symbol. Som i Jonathan Swifts roman ”Gullivers resor”. Där krigar landet Lilliput mot landet Blefuscu om hur man bäst slår sönder ett hårdkokt ägg, från den trubbiga eller den spetsiga sidan? Det finns inget mellanting, du är antingen med det ena eller det andra laget. I romanen sägs kejsarens farfar ha råkat skära sig i fingret en gång som barn, och därför är det numer förbjudet för ”trubbändarna” att skära från den spetsiga änden. ”Man har beräknat att elvatusen personer vid olika tillfällen hellre underkastar sig döden än att slå hål i den spetsiga änden”, skriver Jonathan Swift. Och fortsätter: ”Många hundra tjocka böcker har skrivits om denna strid, men trubbändarnas skrifter är sedan länge förbjudna.” Handlade det egentligen om ägg? Nej, såklart inte, lika lite som Swift i en annan essä förespråkade att man skulle äta barn. Han använde sig av satir och sagans form för att kritisera 1600-talets politiska och religösa ledare, och särskilt det engelska förtrycket av Irland. Han ville visa att dåtidens politiska strider var lika banala som frågan om vilken ände man skulle äta ett ägg. Kanske förtjänar historien lyftas fram idag igen? För visst tycks det finnas en hel del trubbätare och spetsätare bland dagens debattörer och Twitterriddare. Förutom romaner finns det otalig konst som hämtat inspiration från ägget. Kanske för att dess klassiska form känns tidlös, som i fallet med Arne Jacobsens fåtölj och Carl Fabergés juvelägg åt den ryska tsaren. Tidlös, ja, samtidigt som äggen påminner om tidens gång. George Orwell, berömd för romanen ”Djurfarmen”, förde en dagbok över hur hans egna hönor värpte. Det var innan han slagit igenom som författare och han delvis försörjde sig som hönsfarmare. Den 30 mars 1940 skriver han: ”19 ägg. Totalt den här veckan: 120 (på 25 hönor – förmodligen rekord).” Ägg-dagboken måste ha varit en hållpunkt i tillvaron, ett sätt att mäta vardagen och vad den gett. Orwell räknade inte bara verkliga ägg, utan lät dem också få en betydande roll i ”Djurfarmen”, en allegorisk roman och kritik av stalinismen. Där blir äggen ett medel för motstånd, när hönorna bestämmer sig för att göra uppror mot ledargrisen. Det gör dem genom att förstöra sina egna ägg, istället för att tvingas ge bort dem och låta dem säljas vidare till människorna. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Kanske är det inte alltid ägget i sig som inspirerar, utan vad det representerar. En övergång från ett embryo till ett liv, från intet till ett något. En tillblivelse. Världsägget återfinns i många religioner och symboliserar universums skapelse. Ibland vilar det i vatten, ibland kläcks det utanför tid och rum. Ena halvan blir himmel och den andra halvan är jord. Visst framstår det som magiskt? Först var där ingenting, lika tomt som äggets vita, och ur den frånvaron uppstår livet och blir dess motsats. Men symbolen är inte mer magisk än att den också håller med modern vetenskap – Big Bang som slår sönder stillheten och livet bryter fram, yrvaket rufsigt och på ostadiga ben. Hur ska vi då tolka det hela och oförstörda ägget? Som en symbol för döden? Se hur den vilar där i handen – kall, livlös och sluten – i perfekt symmetri. Det finns något dödligt med perfektionen, eftersom den inte lämnar utrymme för skapande och förändring. Himlen måste vara halvfärdig, med poeten Tomas Tranströmers ord. Ja, till ytan kanske ägget är slutet och påminner om döden. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Men för de flesta är nog ägget förknippat med livet, även om alla inte får den uppenbarelsen på en sjukhusbrits. Den som föds med en livmoder föds också med ett visst antal ägg. Det talas om den biologiska klockan, det vill säga äggklockan som räknar ned tiden, åtminstone den fertila. Då när det fortfarande finns en möjlighet att bli något utöver sig själv. Och sedan, när äggen tar slut: en saknad eller en lättnad? Kanske behöver vi inte ens tänka den tanken i framtiden. Redan idag går det att frysa in ägg och delvis stanna tiden. Vad som egentligen kom först – hönan eller ägget – kanske blir en lika obsolet fråga. I ett framtida laboratorium kan ju båda skapas i samma stund. Och kanske kommer framtidens hyperintelligenta, genmodifierade hönor göra motstånd mot sin plats i näringskedjan, liksom hönorna i Orwells roman. Ägget är motsatsernas matvara, som rymmer både liv och död, intet och alltet, hård yta och mjukt innanmäte. Som kulinarisk anrättning tycks den vara vår minsta gemensamma nämnare världen över – inte minst till frukost, vår mest trygghetstörstande måltid. Våra brittiska och amerikanska vänner äter den scrambled, söderut får du en stadig spansk tortilla, österut glider ett löskokt ägg ned i nudelsoppan. Ett spar vi till koppen på det egna frukostbordet. Skeden får den kalkrika ytan att krackelera och toppen glider av, en nypa salt eller kaviar. Låt dagen och livet börja. Anna Thulin, journalist Lästips  Mats Ekdahl: Ägget. Carlssons bokförlag, 2018.

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2022. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa mig.Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de största upptäckterna.Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta. Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja, kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet måste utelämnas för att överträffas av verket självt.”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005. Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe, glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”, som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till hem är det inte.Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux. Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och låter någonting nytt och outforskat ta vid.Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som också bereder plats för att fortsätta skriften.Den som skriver, påpekar Roland Barthes, turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider, jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk. Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som betalar med sitt ord för att slippa vara människa. Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit det, om de var verkliga.” Jörgen Lind, poet"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mot slutet av Don DeLillos mästerliga roman ”White Noise” passerar några ord nästan obemärkt förbi: the clouds of unknowing – moln av ovetskap, i den svenska översättningen. Orden kastas fram i en konversation mellan romanens huvudpersoner, den desillusionerade universitetsläraren Jack Gladney och hans kollega och evige samtalspartner Murrey. De pratar, som alltid, om stort och smått, om livet och döden. Och de talar om Jacks yngsta son, Wilder, när Murrey plötsligt säger: ”Så lyckligt lottad han är. Ett moln av ovetskap, en allsmäktig liten person. Barnet är allt, den vuxne ingenting. Hela ens liv går ut på att reda ut den konflikten. Undra på att vi är förvirrade, skakade, förkrossade.”För den oinvigde fyller den där udda liknelsen mellan barnet och ett moln av ovetskap ingen särskild funktion. Den är bara en bild, en metafor. Men för den som känner Don DeLillos prosa och hans intresse för språkets mystiska dimensioner öppnar begreppet en avgrund.I sin mest ambitiösa roman ”Underworld” återkommer Don DeLillo till begreppet. Här har ”The clouds of unknowing” fått ge namn åt ett helt kapitel, centralt placerat mot romanens mittpunkt. Under en tillfällig otrohetsaffär under en konferens börjar romanens huvudperson, avfallsingenjören Nick Shay, plötsligt tala om sin katolska bakgrund och om en liten medeltida skrift han läst i sin ungdom. Skriften bär så klart titeln ”The Clouds of Unknowing” och har en autentisk förlaga, skriven på 1300-talet av en okänd engelsk munk.När Nick Shay väl börjat kan han inte sluta. Hotellrummet fylls av hans röst: ”… jag läste boken och började se Gud som en hemlighet, en lång oupplyst tunnel som fortsatte i all oändlighet. Det var mitt tafatta försök att begripa vår enfald inför Guds väldighet. [–-] Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med intellektet. Icke-vetandets moln säger oss detta. Och på så vis lärde jag mig respektera hemlighetens kraft.”Orden tillhör en romanfigur, men kunde vara Don DeLillos egna. I ett samtal med Jonathan Franzen i New York 2012 sa han rakt ut att han såg på sig själv som en mystiker, som en som lärt sig att respektera hemlighetens kraft.Kanske kan man tala om en mystikens poetik, om ett särskilt sätt att skriva och tänka litteratur som sätter språkets mystiska dimensioner i centrum. Don DeLillo är ett exempel. Alla hans romaner rör sig mot ett rike insvept i ett moln av icke-vetande. Men han är inte ensam. Listan på moderna romanförfattare och poeter som hämtar sin näring ur mystiken är lång.För att förstå denna poetik behöver man sjunka ner i tiden. Molnet och okunskapen är en bild som ofta hämtar sin näring ur en enda rad i Andra Moseboken: ”Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.”Ur denna bild av töcknet har en hel mystisk teologi vuxit fram, en teologi som betonar det frånvarande och det absolut ovetbara. Så skriver till exempel den antika kristna mystikern som kallas Dionysios Areopagiten: ”Så kommer vi, när vi nu dyker in i detta töcken som övergår vårt förnuft, inte ens att finna brist på ord utan bara fullständigt tystnad och avsaknad av insikt.”Dionysios Areopagitens mystik tillhör den som brukar kallas negativ. Orden, själva språket, räcker inte till. Allt måste i stället uttryckas genom negationer – sann vetskap är icke-vetskap, sant tal är stumhet. Gud är ett intet.Mot denna mystik, finns en annan tradition, sprungen ur föreställningen om språkets oändlighet i stället för dess brister.Om skriftens principiella outtömlighet skrev 1500-tals mystikern Johannes av Korset: ”De heliga fäderna, trots alla sina kommentarer, och alla dem som man skulle kunna tillfoga ytterligare, har aldrig tolkat skriften till ända: människans ord kan inte innesluta det som Guds anda har uppenbarat.”Alltså, å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet.I denna uppdelning påminner mystiken om två av 1900-talets mest inflytelserika språkfilosofer: Ludwig Wittgenstein och Jacques Derrida, båda maniskt upptagna av språkets möjligheter, och båda förvånansvärt intresserade av mystik. Ur denna synvinkel framstår Ludwig Wittgenstein som en modern Dionysios Areopagiten. I hans filosofi graviterade språket mot tystnadens pol, mot intet: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Medan Jacques Derrida i sin tur blir en Johannes av Korset, en tänkare som i all text ser en öppning mot det oavslutade, mot det oändliga. För Derrida tog tolkningens möjligheter aldrig slut. Varje rad, varje ord bar alltid på en ny möjlighet.Kanske kan allt detta, det vill säga mystikens poetik, sammanfattas med två ord: tystnad eller larm. Den som skriver vet att han eller hon alltid befinner sig mellan dessa båda poler, som oundvikligen sliter språket mot sig. Tystnaden finns alltid som en möjlighet, liksom det oavslutade, det som växer och aldrig kan bli färdigt.Kanske ligger litteraturens kraft alltid i närheten av någon av dessa poler.Paul Celan, av många betraktad som 1900-talets främste poet, närmade sig med åren en poesi som nästan var helt tömd på innehåll. Medan en grafoman som Lars Norén fyllde sitt liv med text.Men kanske är det ändå Don DeLillo som förstått mystikens språk allra bäst. I roman efter roman har han medvetet pekat på språket som den gräns inför vilken vårt förstånd riskerar att lösas upp i skrämmande tystnad eller oavslutat larm. Hans romanfigurer rör sig oavlåtligen i en värld insvept i ett moln av ovetskap – förlorade till tystnad, pladder och osäkerhet.På en av de sista sidorna i ”White Noise” sitter huvudpersonen Jack Gladney och betraktar en ovanligt vacker solnedgång. Hans tankar vandrar: ”Det är svårt att veta vad vi ska känna inför detta. [–-] vi vet inte om vi tittar i förundran eller fruktan, vi vet inte vad det är vi tittar på eller vad det betyder, vi vet inte om det är bestående, ett upplevelseplan som vi med tiden kommer att anpassa oss till och som så småningom kommer att uppsluka vår osäkerhet, eller om det bara är en atmosfärisk rubbning som snart försvinner.”Går det att gestalta hemlighetens kraft på ett enklare sätt? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare och kritikerNågra spår av mystik i DeLillos böckerI Tystnaden (Albert Bonniers förlag 2021, översättning Rebecca Alsberg) möter vi grafomanen Tess som skriver på en dikt från vilken vi enbart får inledningsraden: "I ett nedstörtande intet".Noll K (Albert Bonniers förslag 2016, översättning Rebecca Alsberg) kretsar kring ett projekt för att frysa ner döende människor för att kunna återuppliva dem i framtiden. Där finns en lång inre monolog av en nedfrusen som bär alla tecken av en språklig, mystisk upplevelse. Den har närmast formen av en lång dikt med rader som: "Men allt jag är är det jag säger och det är nästan ingenting."Mot slutet av Falling man (Bokförlaget Atlantis 2007, översättning Rebecca Alsberg) kommer en motsägelsefull rad som automatiskt för tankarna till den negativa teologen och dess paradoxala språk: "Gud är rösten som säger: Jag är inte här."Omegapunkten (Bokförlaget Atlantis 2010, översättning Rebecca Alsberg) har redan i sin titel har en uttalad referens till mystiken i och med att den använder sig av prästen, teologen och filosofen Pierre Teilhard de Chardins mystiska idéer om Omegapunkten.White noise är utgiven på svenska som Vitt brus, på Modernista 2016 i översättning av Thomas Preis.

Erik Johan Stagnelius dog 29 år gammal och i kroppsligt förfall. Men i fantasin kunde han bryta de bojor materien fjättrat honom med. Anders Olsson reflekterar över hur det gick till. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns i den moderna litteraturen två beprövade sätt att omvandla begäret till skrift, antingen svälta ut det eller övertrumfa det. Antingen askesens eller övermåttets väg. För vår tids svältkonstnärer, en Kafka, en Simone Weil eller en Joyce Carol Oates är den förra vägen given. Fångenskapen i köttet omvandlas i skriftens frihet. Men om Stagnelius förblir kärlekens stora sångare i vår litteratur beror det mycket på att han fortfarande kan tänka sig en väg från det jordiska till det himmelska. Metafysiken är inte död. Tilltalet till hans musa Amanda överskrider gränsen.När Stagnelius vänder sig till högre makter får han genomgående också gensvar, som ger kraft att svinga sig upp från gruset till den åtrådda ”kärleksoceanen”. I den svenska poesins kanske mest magnifikt uppbyggda dikt ”Vän! i förödelsens stund” ligger motsatserna tätt, tätt intill varandra. Med en vänlig ängels hjälp övergår fallet i jubel,  och poeten kan med ”det heliga Ordet” åter resa en störtad värld. Natten blir dagens mor, kaos blir granne med Gud. Friheten hos Stagnelius är alltså bestämd av sin motsats, gruset här nere ställs mot det saliga Pleroma där ovan. Ordet bär en laddning av mystikens tradition och den religiösa inriktning som kallas gnosticism och som präglade Stagnelius djupt. För gnostikerna var Pleroma den ljusvärld som vi en gång kom från och som vi till sist skall återvända till. Och jordelivet, omvänt, underkastat en ondskefull despot, vid namn Demiurgen.Bilden av människan som träl finns redan i den tidiga ”Ond och besvärlig är tiden” från 1815, där skalden beklagar sig över att inte kunna bli det han helst vill vara, frihetens lovsångare. Hans svaga hälsa gör att han anses olämplig som soldat, när det rustades för krig mot Norge. Därmed förlorar han i egna ögon sin legitimitet att hylla den politiska makten. Men detta nederlag skulle han omvandla till en poetisk seger, för det är först när han överger denna möjlighet som han gör dikten till frihetens verktyg i en helt annan och långt produktivare mening.  Den tungsinta livskänslan kommer på ett förbluffande sätt att kontrastera mot den lätthet med vilken han skriver sina verser.Men eftersom fångenskapen är rotad i det mänskliga begäret kan den inte på något enkelt sätt besegras. Denna konstans gör varje dikt till en rörelse mot frihet. I den stora dikten ”Livets villkor” sluter sig rummet ödesmättat kring jaget: ”Vart skall jag fly? Mitt fångvalv är azuren / Det famnar mig, hur fjärran än jag går, / Och djupt i ödets koppartavlor skuren /Min dom evärdligt för mitt öga står”. Men dikten vilar aldrig i dessa förtvivlade lägen, den fortsätter och rör sig otåligt vidare. Och förvandlingen sker ofta plötsligt och med brutal kraft, som i ”Vän! i förödelsens stund”, där ordet blir ett magiskt spö som får fångdörren att öppna sig.    Vad är det som håller oss fångna i Stagnelius värld? Ett svar ger den dikt som säger att det är kärleken till kvinnan som kastat honom i ”i kedjor”. Han skriver där:  ”Jag älskar dem alla / Alla i féiska band snärja min fladdrande själ”. I epitetet ”fladdrande” känner vi igen själens fjärilsnatur. Det som tragiskt binder människan vid jordelivet är ett gränslöst begär som aldrig kan få nog. Så har Stagnelius också formulerat det i filosofiska fragment: begäret är större än njutningen, och ur den skillnaden föds längtan efter ett annat rike. Så alstras övermåttet.         Här har det mänskliga förnuftet ingen styrande roll. Jaget är berett att kasta sig i den tillbeddas famn, medveten om riskerna. ”O! jag älskar så högt att bedras av den flyende villan / Och i min känslas rus endast Gudinnor jag ser”.  Det är denna ambivalens som visar hur fäst Stagnelius är vid det som han vill befria sig från. Hur ska han kunna bli fri när det är just kärleken som föder hans frihetsdröm som binder honom?  Eller finns det en annan kärlek än den som förslavar? Som många romantiker tänker sig Stagnelius att slaveriet vilar på en glömska om forntidens lycka som måste avtäckas för att frihet skall uppnås. Denna idé om återfödelse finner han i den esoteriska tradition som hans tid återupptäckte, allt från alkemi, astrologi till gnostisk spekulation. Där spelar förmedlaren en avgörande roll, någon som kan visa vägen genom fångvalvets port. Det kan hos Stagnelius vara änglar, mytiska väsen eller de naturens röster som genomtränger hela skapelsen med sitt frihetsbudskap.Men för gestaltningen av kärleken fäster jag mig särskilt vid fjärilen, en klassisk symbol för förvandling som vi mötte tidigare i diktarens ord om sin ”fladdrande själ”. I den grekiska kulturen personifierade Psyche den mänskliga själen och avbildades ofta i bildkonsten som en fjäril. Stagnelius måste ha känt till den romerske författaren Apuleius roman Den gyllene åsnan som berättar sagan om Amor och Psyche. Där skildras den sköna Psyche som utmanar gudavärlden, särskilt den avundsjuka kärleksgudinnan Venus, genom att bli föremål för människornas kult. Psyche har till råga på allt lockat till sig Venus son, den bevingade Amor, som förfört henne men samtidigt förbjudit henne att se sin älskade. Men en natt tänder Psyche oljelampan och får då se den underbart vackra guden sovande vid sin sida. Straffet för hennes nyfikenhet blir att hon inte får träffa Amor igen. Sagan berättar om hennes irrande prövningar, men också om hur hon räddas av den hemliga kärlek, som Amor fortfarande hyser för henne.  Hos Stagnelius återkommer denna saga i renodlad form: där finns kärlekens allmakt, den uppslitande separationen mellan de älskande och den gudomliga återföreningen. Psyche är en bild för själen, men hos honom är hon också en av Demiurgens slavar och återföreningen kan först ske i Pleroma, gudariket ovan himlavalvet. När sagan återberättas i ”Icke av tid och rum de levande” löses fjättrarna: ”Psyche, ur bojorna löst, / Sökte och fann sitt hjärtas idol, den himmelska Amor”.Kärleken binder, kärleken befriar. Kanske kommer vi aldrig ur den motsägelsen. Men själva anropet är kvar i dikten som en smärtsam vädjan som vi inte kan värja oss mot: ”Skall Psyche då aldrig / Med Amor försonas?”, står det. Och till sist: ”Ack! brister ej världsäggets / Högblåa skal?”Kan vi komma längre i våra drömmar?Anders Olssonförfattare, litteraturvetare och ledamot av Svenska Akademien

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-12-22.De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt.Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade.Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser.Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort ”samelukten”. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. ”Jag känner inget”, säger lillasystern och får svaret: ”Man känner den inte själv”.Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar.Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening ”skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring”. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt.När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras.  Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. ”Du skall icke vara smutsig”, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet.I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön.  Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort.”Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt.” Marguerites skrik kom av sig ”de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller”.Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. ”Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker.”Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception – är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till ”de lägre sinnena”.Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: ”Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa”.Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande.”Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns […] deras kroppar förblev obefläckade.”Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. ”Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove – gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt.”Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil.Anneli Jordahl, författare och skribent

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste om. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016-02-16.I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett. Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva, avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga - inte intressera sig för dem.Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst koloniserade andra delar av världen och klassificerade de människor som redan levde där som lägre stående. Till de folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur måste ses i ljuset av det.Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig, men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i positiv mening.Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i verkligheten smittar människors sociala status i hög grad uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser man det som ett bevis för deras låga moral.Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls, om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra. Däremot finns det olika kulturella doftideal.Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med blomdoft från deras tvålar. Samtliga som var med i boken, kirgiser som européer, tyckte själva att deras egen lukt var helt neutral.Tanken att andra uppfattar ens lukt fast man inte gör det själv gjorde ett stort intryck på mig. Jag började känna efter på allvar, och insåg att det luktade olika hemma hos olika kompisar. Jag blev besatt av att få reda på hur det luktade hemma hos oss, för jag kunde ju inte känna det. Jag frågade, men ingen begrep vad jag menade. Till slut illustrerade jag med en levande beskrivning av doften hemma hos min bästis, där jag bland annat använde orden "liksom lite murket men inte på ett äckligt sätt". Bästisen blev djupt förolämpad och vi pratade aldrig mer om det där."Murket" lät väl inte så smickrande även om det inte var illa menat. Hur ens kropp och ens hem luktar är känsligt, för det är svårt att helt få kontroll över det. Och få saker är väl så påträngande och pinsamt som så kallad oönskad lukt.I garderoberna i mitt hem där jag bor nu finns till exempel en lukt som jag inte kan definiera. Den fanns där när vi flyttade in, och den kommer att vara kvar när vi flyttar ut fast vi har skrubbat och skrubbat. Konstigt nog känner jag ibland samma lukt strömma ut från trappuppgångar och källarfönster till andra hyreshus i närheten.Det viktiga är att lukten inte är min. Den är inte direkt obehaglig men den har inte bland mina kläder att göra. Här har vi en intressant gränsdragning för när lukter är godtagbara och inte. Doften från ens egen mustiga matlagning är god, men den ska ju helst inte prägla hela trappuppgången och sprida sig in i grannens hall. Än värre vore om grannens steklukt letade sig in i ens eget vardagsrum. Då är den plötsligt äcklig.Som så mycket i vårt symboliska och kulturella universum ska rätt sak vara på rätt plats, och vid rätt tillfälle. Men lukter är mer trolösa än föremål, och de påverkar oss på ett sätt vi inte alltid kan förstå och förklara.Det är antagligen en av anledningarna till att dofter har en så ambivalent status.I den förmoderna tiden trodde man att dofter reflekterade människors inre, och att man kunde frambesvärja saker med aromatiska oljor och parfym. Lite är det så fortfarande, om man tittar på hur dofter används i marknadsföring.Till exempel så doftsätter man produkter för att öka deras attraktionskraft och upplevda effekt. På 60-talet tillsatte ett företag en syntetisk citrondoft i ett diskmedel. Undersökningar visade att de som köpte det uppfattade det som mer effektivt än samma diskmedel utan citron. Liknande undersökningar har gjorts för hårschampoo: doftar det "rätt" uppfattas det som bättre.Vad som är "rätt", det vill säga säljer produkten, är förstås helt målgruppsstyrt. Man riktar sig till unga, gamla, män, kvinnor och så vidare med olika dofter.När vi sedan kommer till parfymer så är det en värld för sig. Under 1900-talen dominerade de stora modehusen marknaden. De skapade dofter som förstärkte varumärket och bilden av den kvinna deras kläder skulle frammana. Idag är det trendigt med så kallade nischparfymer, tillverkade av mindre parfymhus som gärna marknadsför sig med naturliga råvaror. Precis som andra modetrender är parfymtrender intressanta, för man kan läsa in indirekta samband med saker som händer på till exempel världsmarknaden.På 80- och 90-talet ökade statusen för japanska bilar och hemelektronik starkt. Deras exportvaror betraktades som högkvalitativa i Europa och USA. Tidigt 90-tal fanns naturligtvis en japansk parfym bland de riktiga storsäljarna. Idag har oud, som utvinns ur ett sydostasiatiskt träslag eller framställs syntetiskt, varit en stående ingrediens i många högstatusparfymer under några år. Man kan fundera på vad det betyder.Själv gillar jag verkligen parfymer, för att det är härligt att goda dofter förstås, men också för att de aktiverar luktsinnet rent allmänt. Att prata om parfymers sammansättning är också en rolig språklig utmaning. Svenska språket är inte så välutvecklat när det gäller den olfaktoriska världen, det vill säga lukternas värld, så man måste vara lite uppfinningsrik själv. En bra parfym kan lukta alltifrån nougat och liljor till lite kattpiss och svett.Allt som rör dofter och luktsinne är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Att helt frigöra sig från symbolvärden, kultur och marknadsföringstrick är antagligen omöjligt. Men det går att utmana sig själv och känna efter på riktigt. Blunda, dra in dofter i nosen och fråga sig: vad luktar det här egentligen? Just här, där jag suttit och skrivit, luktar det damm, trä, såpa och hund. Och hunden, han luktar konstigt nog mariekex. Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-20.Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig.Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara – av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den.I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas – vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts.I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan – i Süskinds roman ”Parfymen” sniffar mördaren exempelvis sitt byte – och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält.Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen – bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst.Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner.Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en ”deodorisering” av det offentliga rummet – det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer.De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital.2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen?Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen.Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar.David Nyman, Skribent och författareLitteratur: Alain Corbin - ”The Foul & The Fragrant”Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - ”Aroma - The cultural history of smell”Paul Fauré - ”Parfums et aromates de l'Antiquité”

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson reflekterar över vad det gör med oss. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul, som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid, illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb. Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga nu. Evighet mot tid – men också ett nu mot ett annat: sekundernas ändlösa flöde av ögonblick mot gudsstatens för alltid beständiga ordning. Nu, eller nu; vad är skillnaden? Kanske mindre än vi tror?Själv fick jag mitt första armbandsur när jag fyllde sju – och ända sedan dess känns det som om jag har levt i den yttersta av tider. Jag växte upp med kärnvapenhotet och med reaktorhaverierna i Harrisburg och Tjernobyl, jag blev vuxen under aidsepidemin, med det växande ozonhålet som en svetslåga i nacken och står nu, tillsammans med alla er andra, inför hoten från den sjätte massutrotningen, från antibiotikaresistenta mördarbakterier och från klimatförändringar som inom ett par decennier sägs kunna bli slutet för vår civilisation. Inte för att jag inte tar det på allvar, men jag märker att jag börjar tänka att jag har hört det förr. ”Historiens slut”, som Francis Fukuyama som bekant proklamerade i vad som måste ha varit den moderna kapitalismens mest apokalyptiska ögonblick, har blivit om inte verklighet så ändå någon sorts bakgrundsmuller man börjat vänja sig vid medan man dag för dag öppnar sin tidning, räknar sina timmar och minuter tills det är dags att sätta väckaruret. Jag läser att den så kallade domedagsklockan aldrig någonsin förr har varit så mycket som nu. Nittio sekunder i tolv.Den här slitningen mellan vardagens och undergångens tidshorisonter är i själva verket något som satt sin prägel på vår västerländska civilisation ända sedan Kristi födelse, skriver den franske historikern Francois Hartog. Hartog gjorde sig känd i början av tjugohundratalet med sin tes om ”historicitetens regimer”, från en bok med just den titeln där han beskriver hur synen på historien förändrats med politiska och kulturella konjunkturer. Händelser som länge ses som helt definierande för tidsandan – som digerdöden, jordbävningen i Lissabon, Napoleons fall eller ryska revolutionen – sjunker sakta men säkert in i det förflutnas skugga, blir en del av den historiska bakgrunden. Men också synen på själva tiden förändras: epoker som står under starkt inflytande av ett levande förflutet kan avlösas av perioder, som den moderna, när tvärtom allt som sker tycks peka in i framtiden. Hartogs tes är att västvärlden vid millennieskiftet sedan en tid lever under en ny historicitetsregim som han kallar ”presentism” – där vi i skuggan av de olycksbådande tecknen från Auschwitz och Hiroshima inte längre ser något högre värde varken i att förvalta det förflutna eller förbereda framtiden. Vid ”historiens slut” låter vi oss istället uppslukas av det hektiska, föränderliga nuflödet: varken historia eller framtid har någon innebörd utöver den att lysa upp och ge mening åt vår egen samtid.Men nu står vi återigen inför en avgörande vändning. Apokalypsen är tillbaka. I sin bok ”Chronos” från 2020 följer Francois Hartog trådarna tillbaka i idéhistorien, med början i det antika Grekland som skilde mellan två sorters tid, ”chronos” och ”kairos”. Chronos var det vi idag skulle kalla klocktiden, den mätbara normaltidens flöde, medan kairos stod för de avgörande, minnesvärda ögonblick som bryter in i det där flödet, ger det mening och kanske ändrar dess lopp. Med kristendomen, säger Hartog, växer dessa båda begrepp till en sammanhängande världsförklaring. Jesu födelse och död, det som med ett kristet begrepp kallas inkarnationen, är just den avgörande händelse, det kairos som ingriper i och fyller chronos med mening. Detta eftersom den pekar fram mot den yttersta dag, när Jesus återkommer för att uppväcka de döda och evigheten tar sin början. Hartog betecknar denna räkenskapens dag med ordet ”krisis”, skiljande. Här vid tidens slut skiljs en gång för alla getterna från fåren, rättfärdiga från orättfärdiga, ont från gott.Hela mänsklighetens historia skrivs sedan in i detta schema. Allt som skett i det förflutna pekar fram mot inkarnationen, på samma sätt som allt i nuet pekar framåt mot apokalypsens dag. Också den enskildes liv måste se ut på samma sätt: den kristne, skriver Hartog, lever i ljuset av den utlovade framtiden, fånge i den världsliga chronos men hela tiden medveten om sin plats i det sannare, utsträckta kairos, ständigt beredd att möta apokalypsens krisis. Hur livet och historien gestaltas, hur kairos skyddas mot den omutligt framvällande chronos, blir för kyrkofäderna och deras efterföljare en allt mer komplicerad fråga i takt med att tidsklyftan vidgas mellan inkarnationen och den yttersta dagen. Till slut går det inte längre, med naturvetenskapen och industrialismen brister fördämningarna och chronos väller in över världen med sin oändlighet av tid. För att sedan alltså på nytt sjunka tillbaka när tvivlen på modernitetens framstegstanke får horisonterna att krympa till ett febrigt nu.Men chronos och kairos fortsätter sitt arbete i det tysta. Det vi nu upplever, med de apokalyptiska stämningar som breder ut sig inför massutrotning och klimatkris, är hur vi överväldigas, som Hartog skriver, av ett övermått av framtid. En framtid som är på en gång akut och alldeles oöverskådlig, en framtid som sträcker sig tusentals, rentav miljoner år framåt och samtidigt kräver att vi handlar nu – eller allra helst igår. En förlamande framtid, som liksom medeltidens pestepidemier får oss att reagera med allt från förnekelse till botgöring, och där barn försöker tvinga världen till omvändelse under inflytande av vetenskapens uppenbarade sanning. Det var kanske inte en framtid vi såg komma – ändå har vi som sagt haft den med oss som ett oroande bakgrundsbrus rätt länge, och när den nu bryter in över oss, ”lik en väldig våg som sköljer över däcket på ett skepp i storm”, som Hartog lyriskt formulerar det, börjar vi kanske inse att mot chronos kämpar även gudarna förgäves. Så ja, kanske Historien verkligen är slut – Historien i metafysisk mening, den halvt gudomliga Historien vi fortfarande tänker oss en dag ska döma eller frikänna. Som om det faktiskt fanns en räkenskapens dag, ett sensmoraliskt slut på alltihop. Jag tror det är den illusionen vi behöver vakna upp ur.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrançois Hartog: Chronos – The West Confronts Time. Översättning: S. R. Gilbert. Columbia University Press, 2022.

Ordens flertydighet kan leda till förvirring, men också till verklig förlösning. För Ulf Karl Olov Nilsson har de varit helt avgörande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Året var 1989 och under en av mina allra första psykoanalys-sessioner redogjorde jag för ett slags oral bekännelsefantasi om att jag skulle kräkas rakt upp, som en fontän, där jag låg på divanen. Min analytiker svarade att det lät som titeln på en av Anaïs Nins romaner, A Spy in the House of Love. Att spy blev alltså genom den absurt bokstavliga översättningen över språk till engelskans a spy, en spion. När jag berättade för vänner om tolkningen tittade dom konstigt på mig och tycktes undra om sånt där ordvrängande överhuvudtaget var någonting att pyssla med i psykoterapi. Men för mig var tolkningen livsavgörande, en känslomässig och kognitiv knock-out. Jag hade hamnat på rätt ställe. Mitt uppdrag på divanen hade med ens blivit mycket större, istället för att psykoterapi helt simpelt handlade om att verbalt spy ur sig sitt neurotiska inre var jag nu upphöjd till spion i ett hus av kärlek och omsorg. Så mycket mer stimulerande, om någon skulle fråga mig.Men det var egentligen inte så mycket tolkningens innehåll utan snarare dess form som knockade mig: användandet av ordens flertydighet, också den mellan språk, för att uppfinna ny betydelse. Ordens likaljudande blev ett sätt att växla in på helt nya tankespår. Världen hade blivit rikare, men också rent livsfarlig, som när jag på samma divan förstod att utsagan ”jag var mina föräldrars stöd” uttalsmässigt ligger intill förblandning nära ”jag var mina föräldrars död”. Plötsligt kunde mina fasta övertygelser visa sig vara rena önskedrömmar. Fast framför allt hade världen nog blivit roligare. Ty fortfarande händer det, decennier efter jag hörde det, att jag flinar åt mannen som i radioprogrammet ”Ring så spelar vi” önskade Beatles låt, ”Happines is a warm gun” och tillägnade den sin fru Gun.Saken är givetvis den att det inte endast är psykoanalysen som systematiskt gör bruk av ordens dubbeltydighet. Varenda normalbegåvad poet och poesiläsare lånar ett öra till ords mångfald av betydelse. Ibland också över språken, som när Fredrik Nyberg i sin diktsamling Att bli ved försvenskar det danska uttrycket ”Att blive ved” som betyder ungefär Att stanna kvar. Men också vitsmakarna använder naturligtvis flertydigheten. Som i följande: ”– Vilken sur golfare han är. – Ja, han är en riktig greenolle.” Eller: ”– Hur visste du att strumporna var stulna. – Jag såg det på hälarna.” Eller:”– Är du här på bensinmacken igen? – Ja, tvångstankar.”Ibland kan vi ofrivilligt råka avslöja något, som i en felsägning, när vi märker att ordet eller uttrycket vi använde också kan betyda något annat. Men också felhörningen kan göra bruk av dubbeltydighet. Som när jag talade med en bekant som berättade att hon fått jobb som journalist i Kina men samtidigt klagade och sa att allt kändes otroligt segt och tråkigt – långt att pendla var det också. Vadå, tyckte jag och gratulerade. Kinakorrespondent! Wow! Det lät fantastiskt! Tills jag efter en lång stund och många snirkliga missförstånd förstod att hon inte alls pratade om Kina utan om Kinna, strax söder om Borås.I såväl psykoanalys som poesi och vitsande har blottläggandet av det mångtydiga i ord varit ett sätt till ny kunskap. Freud menade att felsägningar, drömmar och symtom var chiffer, rebusar, gåtor som kunde tolkas och förstås på ordets nivå främst genom mekanismerna förtätning och förskjutning. Franske psykoanalytikern Jacques Lacan går under 70-talet ännu längre, framför allt under seminarieåret 1975-76 som handlade om James Joyce, och menar att den psykoanalytiska tolkningens främsta vapen mot psykologiska låsningar just är att använda sig av ordens mångtydighet som perspektivskiftare. Att seminarieåret handlade om Joyce är knappast en slump eftersom Joyce just tog spelandet med polyglott flertydighet till tidigare aldrig anade litterära höjder i sin Finnegans Wake från 1939, en bok som i själva verket får hela idén om ords mångtydighet att fullkomligt go bananas. Finnegans Wake är skriven på mer är 80 språk, därav rikligt med skandinaviska eftersom Joyce var Ibsen-fantast, och var och varannan rad exploaterar såväl ljudlikhet som bokstävernas materialitet. När Joyce döper en figur till Miss Fortstowelsy kan vi också höra Misförståelse, när han skriver ”good, jordan’s scaper” hör vi ”Gud, jordens skaber”, när det står ”I became a stun, a stummer” kan vi också läsa det som ”Jag blev en stund stummare”. Och när ordet ”Luredogged!” dyker upp är det plötsligt lördag. Lacan menar att Joyces enormt komplicerade språkbygge snarare än frilägger mening i själva verket saboterar den. Genom att ta mångtydigheten till sin yttersta gräns får han den att brisera. Något Joyce själv förmodligen skulle ha hållit med om och tillagt att ”min bok är ren musik” och ”den är skriven för att få dig att skratta”. Men när Joyce pulvriserar mångtydigheten gör han det inte genom att subtrahera mening; i Joyces fall snackar vi addition. Om Joyces Finnegans wake är obegriplig, vilken den är på många sätt, är den det inte för att den inte betyder någonting, utan för att den betyder allting och handlar om alla överallt; som en av bokens mer begripliga refränger lyder: Here comes everybody.Det säger sig självt att en bok skriven på åttio språk inte går att översätta i vedertagen mening – jag menar, vilket språk ska man översätta från – icke desto mindre finns det en Finnegans Likvaka i Bertil Falks heroiska översättning, eller motsvariggörande som han kallar den. Sextiosex år tog arbetet med boken, men som han säger i sitt sympatiskt luttrade efterord, han har gjort en del annat också under tiden. Falk följde med Joyces ordvrängande långt bortom den punkt där barn brukar säga: ”Nej, nu är leken inte rolig längre.” Ty så måste det vara ibland: man leker tills leken blir allvar och sedan fortsätter man och fortsätter och fortsätter tills gränsen mellan lek och allvar upplöses. Då har man som Joyce närmat sig det nästan oläsbara men möjligen hörbara; ett slags tillstånd av polyassociativ epifanisk frihet och kan hamna var som helst, eftersom ordspåren växlar in och ut åt alla möjligt tänkbara håll. Som det sydkoreanska paret på bröllopsresa som tog nattåget från Stockholm och hamnade i Vännäs i Västerbotten och inte som planerat i Venedig, alltså Venice. Men som dom sa i intervjun i Västerbottens Kuriren: ”Vi älskade varenda minut. Så mycket snö har vi aldrig sett. Vi kommer tillbaka i sommar för att se midnattssolen.”Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), poet och psykoanalytikerLitteraturJames Joyce: Finnegans likvaka. Motsvariggjord på svenska av Bertil Falk. Aleph bokförlag, 2021.

Världens största icke-digitala uppslagsverk tillkom långt före sina mer omtalade europeiska kusiner. Göran Sommardal reflekterar över Yongle-encyklopedin, och över varför den inte finns bevarad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var egentligen två små notiser 2021 i Peking-tidningen 新京报|Xinjingbao, som återuppväckte mitt annars rätt slumrande intresse för 永乐大典|Yongle-Encyklopedin – det som är världens mest omfattande allmänencyklopedi, och som tillkom tre hundra år före såväl Diderots och d’Alamberts franska Encyklopédi som Encyklopedia Britannica.Man kan också betrakta det som en historisk ironi att det dessutom var sentida landsmän till Diderot och upphovsmännen till den brittiska encyklopedin, som såg till att minst ett av den handfull exemplar av den handskrivna kinesiska encyklopedin brändes och förskingrades. Vid tillfället ändamålsenligt utklädda till soldater i den franska respektive brittiska armén. Första gången hände det sig under Opiumkriget 1838-40, och en gång till vid stormningen av Sommar-palatset i Peking – allt med det ädla syftet att tvinga den kinesiska Qing-dynastin till fri import av opium.Trots att boktryckarkonsten var uppfunnen i Kina flera hundra år tidigare så existerade inga tryckta kopior av Yongle. Och det berodde säkerligen på dess storlek:  22 877 volymer fördelade på 11 095 häften, med ett textinnehåll på cirka 370 miljoner tecken i tillägg de många specialgjorda och handtecknade illustrationerna. Det ansågs väl enklast att låta kalligrafer göra en handfull kopior.Faktum att den stora Yongle-encyklopedin inte längre existerar annat i några enstaka delar var också det som hade lockat Zhang Chang, journalisten som skrivit notisen den 19 september 2021. På nätet hade det nämligen ryktats att man vid ett underhållningsarbete vid Donghua-porten till Den förbjudna staden i Peking skulle ha påträffat en fullständig kopia av det försvunna verket. Men det visade sig bara vara frågan om ett extra nattskift för att åtgärda ett elfel och  för att därmed undvika att påverka den dagliga turistbesöken till Den förbjudna staden.Det var Zhudi, kejsar Chengzu, Himlens son mellan 1403 och 1425, som tillsatte den redaktion som skulle färdigställa det stora lexikonet, som fick namnet 永乐|Yongle, som kan översättas med  Den eviga glädjen, efter namnet på Zhudis regeringsperiod. Det gjordes i gammal god tradition för att manifestera att kejsaren inte bara var en mäktig krigare som militärt kunde besegra sina fiender utan att han, och lika viktigt, var en rikligt bildad man som gjorde sitt yttersta för att bevara det kinesiska kulturarvet.I den kinesiska texthistorien utgör den här sortens stora antologier de kulturhistoriska nod-punkterna. Antologisterna är både historiens herrar och dess ödmjuka tjänare. Här skiljer sig den kinesiska antologi-traditionen från de västerländska realencyklopedierna där medarbetarna har haft till uppgift att själva bedöma och sammanfatta varje enskilt uppslagsämne i lexikonet. De kinesiska redaktörerna sökte i stället land och rike runt efter relevant material, såväl i det väldiga kejserliga biblioteket som i de många privata boksamlingarna för att kunna använda de fullständigaste utgåvorna av allt från de konfucianska klassikerna med deras otaliga kommentarer, tillsammans med religiösa och filosofiska urkunder, utgåvor av poesi och vittra essäer, rese-skildringar, böcker om jordbruk och krigskonst, naturvetenskapliga studier och historiska annaler.                      På det viset har de stora kinesiska referensencyklopedierna också kommit att bevara texter och skrivna dokument som senare gått förlorade i sina originalutgåvor.Låt mig ta ett exempel. Den stora antologien av Tang-poesi, 全唐诗, där vi hittar de legendariska poeterna Du Fu, Li Bai, Bai Juyi och Wang Wei men också de mer udda Chan-buddistiska diktarna Han Shan och Shi De. Den sammanställdes 1705, 800 år efter att Tang-dynastin gått i graven.Antologin innehåller mer än 48900 dikter av 2200 poeter. Och storleken och omfattningen borgar också för att de annars förbisedda, som kvinnliga poeter, trots att de bara utgör 5,1 procent, i absoluta tal ändå uppgår till 112 poeter med 586 dikter. Detta har gjort det möjligt att idag uppmärksamma och publicera antologier med kvinnliga Tang-poeter.Det finns en enkel förklaring till varför de kinesiska medierna, trots en kliande nyfikenhet, ligger lågt när det gäller fynd och nya utgrävningar av alla de antika skatter och dokument som man vet måste finnas under jorden. De kulturarvsbevarande myndigheterna håller hårt i tyglarna, och den officiella förklaringen till den återhållsamma utgrävarpolitiken är dåliga erfarenheter från tidigare tillfällen, då man har gått till verket utan att vara tillräckligt förberedd. Därför görs i stort sett inga utgrävningar utom när de är att betrakta som räddningsaktioner, ungefär som när tunnelbanan i Rom byggde en ny station 2007 och i samband med det gjorde fynd från romar-tiden. Vilka genast måste tas om hand och konserveras.Så här uttryckte sig vederbörliga kinesiska myndigheter i en kommentar till tidningen beträffande det uteblivna fyndet den här gången:"Det finns ingen anledning att för närvarande göra en utgrävning. Vårt land organiserade vid ett tillfälle under förra århundradet en utgrävning, som icke var av akut räddningskaraktär, och som innebar mycket smärtsam erfarenhet och lärdom. Då var det kejsar Shenzongs grav i 明十三陵|De tretton grav­kullarna från Ming-dynastin som grävdes ut, och utan skydd av relevant teknik för att ta hand om de framgrävda artefakterna förstördes många kulturreliker så snart de kom i kontakt med den friska luften."Kanske har de kinesiska arkeologerna – åtminstone för tillfället – grävt upp tillräckligt. Efter att den kinesiske bonden Yang Jide av en slump stötte på Qin Shihuangs terrakottaarmé, som en överväldigande livvakt  efter döden, i form av 8000 tusen man i naturlig storlek och var och en individuellt utformad.Den kinesiska arkeologin har ofta varit i strategisk politisk framkant. Det var i tidskrifterna Kaogu|考古 och Wenwu|文物, ordrätt översatta som Arkeologi och Kulturarv, det var där den rigorösa ideologin från Kulturrevolutionen för första gången började knytas upp efter Maos frånfälle och De fyras gängs fall från makten. Inte i regelrätt politiska utan i mer akademiska termer.I dag tycks Kinas arkeologiska framkant snarare handla om paleontologi. Det är ju i Kina, framförallt i provinsen Liaoning, som man har hittat de flesta och avgörande bevisen på att dinosaurierna hade fjädrar, och att fåglar är besläktade med dinosaurier. En annan upptäckt är det DNA man funnit i Tarimbäckenet, hos ett folkslag som genetiskt mest liknar ursprungsbefolkningen i norra Sibirien och i Nordamerika. Ett fynd som öppnar ett nytt perspektiv på människosläktets spridning över klotet.Kanske är det den mediala instinkten som bestämmer – i Kina precis som här – vad som är intressant. Fjädrar på dinosaurierna och DNA-förbindelser över kontinenterna gör sig trots allt bättre i både bild och text och föreställt ljud än vad man i största allmänhet kan borsta fram ur någon aldrig så kejserlig utgrävning i den gula lössjorden i åkrarna i Kinas äldsta bosättningsområden.    Och kanske kan det till och med ses som ett tecken på att arkeologin är en smula mindre nationalistisk än självaste politiken.Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare från kinesiska   

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att kommaFarzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.Det gick fort.Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”frågar hon.Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.Marjaneh Bakhtiari, författareLitteraturFarzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.Forough Farrokhzad på svenskaMitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.

En frihet så fri att den blir fasansfull ett ämne för författare som gjort den stora ensamheten till en gemensam angelägenhet. Isabella Nilsson ser verklighetens vakande hand vika av. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia strandberg.Har du någon gång stått vid ett övergångsställe i ett mindre samhälle och plötsligt blivit varse hur världen tystnat? Som om verkligheten under några ögonblick kommer av sig, står och dagdrömmer, innan den ruskar på huvudet och fortsätter dirigera biltrafiken och fågelsången. Kanske är du då också bekant med den hisnande förnimmelsen av frihet? Ett förundrat Det är bara jag och tomheten här. Under ett par sekunder genomfars du av svirrande rymd och oändlighet, lätt berusning; en eruption av evighet mellan inandning och utandning.Men denna epifaniska frihetskänsla är totalt avhängig av tilldragelsens flyktighet; redan efter någon minut måste verkligheten återvända till din sida, ta dig i handen och skynda över gatan när trafikljuset slår om till grönt. Allt annat vore riskabelt, allt annat förödande för den tillit du med åren byggt upp. För hur bristfällig och vårdslös verkligheten än är i sitt förmyndarskap över mänskligheten så har den lovat dig åtminstone ett minimum av stabilitet: att den alltid kommer att finnas där.Tyvärr händer det att verkligheten sviker även detta åtagande. Den överger en människa och lämnar henne vind för våg utan minsta förklaring. Minut efter minut passerar utan att den ger sig till känna och tar sin skyddsling i famnen och skrattande ber om ursäkt för sitt elaka spratt. Timmarna går, dagarna, veckorna, månaderna… Den initiala känslan av frihet övergår i en förlamande och kuslig ångest. Den fasansfulla förnimmelsen av frihet. Det är bara jag och tomheten här.Världslitteraturen är full av berättelser om människor som under långa perioder lämnats ensamma och tvingats sköta sig själva, nästan helt utan kontakt med verkligheten. Under epitet som excentriker, byfånar, galningar, neurotiker, dagdrömmare och magiska tänkare lever de, alltefter förmåga, i sin egen lilla värld. I min bokhylla hör dessa solitärers vittnesmål till de mest tummade och lästa volymerna. De lämnar mig ingen ro, jag läser och läser om, i jakt på ett slutgiltigt avgörande: vem övergav vem? Var det människan som flydde verkligheten eller verkligheten som flydde människan?Världslitteraturens kanske allra ensammaste människa möter vi i Mircea Cărtărescus bok Melancolia, översatt till svenska av Inger Johansson. I berättelsen Broarna lever en femårig pojke övergiven i en lägenhet där tiden har frusit fast i ett stumt, oföränderligt och evigt nu. Alltsedan den dagen mamman gick ut för att handla och sedan glömde att komma tillbaka har det varit så. I dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, årtusenden har pojken varje morgon betraktat sin spinkiga femåringskropp i badrumsspegeln utan att skymta minsta förändring. Sitt namn har han glömt. Fragment av minnen från sin tidigare tillvaro genomkorsar honom ibland med en blixtrande smärta, men oftast minns han ingenting alls. Om eftermiddagarna leker han med sina leksaker hästen, katten och clownen, alltid samma lek, och om kvällarna vaggar han sig själv till sömns invirad i mammans gula satängtäcke. Ibland slår han på radion, den spelar alltid samma nostalgiska jazzmelodier och han kan dem sedan länge utantill. Men hopkrupen framför apparaten, hypnotiserad av ljuset från den osynliga lampan som belyser våglängdsskalan, blir han ändå kvar i timmar. Cărtărescu skriver: ”Där han låg på knä på golvet, speglad i de lackade skåpdörrarna, såg det ut som han tillbad någon avgud, en melankolins hypnotiska, grymma avgud.”Att följa den lilla pojkens tröstlösa förflyttningar mellan lägenhetens olika rum är fullständigt hjärtskärande, och kanske har mer än en läsare tvingats lägga ifrån sig boken och ta ett djupt andetag, när pojken vid ett tillfälle lyckas öppna ytterdörren, bara för att mötas av en vägg av kompakt jord som fyller hela trapphuset.Hur och om pojken lyckas bryta sin isolering skall här inte avslöjas helt, men låt oss konstatera att Cărtărescu inte är den typ av författare som skulle få för sig att tumma på sanningens komplexa natur till förmån för ett lyckligt slut. Med sitt sagoaktiga språk gräver han sig istället envist in mot den mytiska och mystiska sanningskärna, som ligger inkapslad i ensamhetens epicentrum. Det är dock talande att han gett pojkens berättelse titeln Broarna. På ett plan går berättelsen nämligen alldeles utmärkt att läsa som en studie i den moderna psykologins utvecklingslära; det handlar om modersseparation och om erövrandet av ett autonomt subjekt, om barnet som kommet till ett visst stadie av utveckling måste sluta använda modern som länk mellan sig själv och omvärlden, för att istället på något outgrundligt sätt upprätta en egen direktförbindelse med världen. Broar, om man så vill, mellan barnets inre magisk-realistiska perceptionsvärld och den yttre konkreta livsmiljön.Den svenska utgåvans baksidestext beskriver Melancolia som en samling historier som skildrar de traumatiska separationer som präglar våra metamorfoser i förvandlingen från barn till vuxen. Sådana historier lider varken min av separationsångest bågnande bokhylla eller världslitteraturen i stort någon brist på. Det som gör Cărtărescus bok till ett så betydande bidrag är hur väl han lyckas illustrera att det inte bara är separationen från modern och barndomshemmet som utgör uppväxtårens traumatiska förluster; var och en av våra metamorfoser på vägen mot vuxenblivande innebär också en förlust av den verklighet vi ditintills förlitat oss på. Berövade denna förvandlas livet till en allvarsam gissningslek med vårt subjekt som insats. I tider av existentiell förvandling och omorientering är vår förmåga, eller oförmåga, att återupprätta kontakten med verkligheten helt avgörande för lekens utgång.Ifråga om människors sätt att fungera i mellanmänskliga relationer pratar man om anknytningsmönster. Man skiljer mellan trygg och otrygg anknytning. Människor med ett tryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig en erfarenhet av att få sina behov av närhet och omsorg tillgodosedda, och känner därför som vuxna tillit till sin  omgivning. Människor med ett otryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig erfarenheten av att bli avvisade, försummade eller övergivna när de sökt stöd och tröst. Som vuxna präglas deras sociala liv av misstro och osäkerhet, som kan ta sig uttryck i såväl ett överdrivet behov av bekräftelse som en överdriven rädsla för att behöva andra människor.Det är bara jag och tomheten här. Frågan fortsätter hemsöka mig: vem övergav vem? Är det jag som flyr verkligheten eller verkligheten som flyr mig? Är det jag, eller kanske snarare verkligheten, som lider av ett otryggt anknytningsmönster?Isabella Nilsson, författare och översättareLitteraturMircea Cărtărescu: Melancolia. Översättning: Inger Johansson. Albert Bonniers förlag, 2023.

En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto."En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datumOch jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat  av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet.  De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem",  som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...Det är det som gör henne så intressant.Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här,  2004:–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.Anneli Dufva

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar             oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans ’söt’ och engelskans ’sweet’ – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza ’civiliseras’ genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.Amanda Svensson, författare och översättareLitteraturRebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022. Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-17.Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna i hans verk - otillräcklig, ett nytt misslyckande har lämnat min hand. Efter en tid har jag trots allt lockats att gripa mig an ett nytt verk.Jag har eftersträvat en rytm och komplexitet som i någon mån svarar mot Bernhards tyska. Det stöter ibland på problem, som i debutromanen Frost, där den gamle konstnären Strauchs långa monologer har varannan mening i direkt anföring (i presens) och varannan i presens konjunktiv. Eftersom svenskan nästan saknar konjunktiv blir det egentligen ingen skillnad på svenska. Därför översatte jag varannan mening i presens och varannan i preteritum, som man kanske ändå ska använda i svenskan vid konjunktiv - i bästa fall blir det ett slags stämsång som ligger nära originalets.En annan svårighet utgör Bernhards förkärlek för att framställa parallella skeenden och växla mellan dem i samma mening. Vilka satser hör egentligen ihop? Inte minst förekommer det i Korrigering, där Bernhard för övrigt tappar bort sig själv flera gånger. Han inleder ett resonemang som avbryts av ett antal inskjutna satser om helt andra saker och återvänder aldrig till den inledande tankegången. Många gånger har jag stått undrande inför en komplicerad mening och tänkt att det här klarar jag inte av. Men liksom svårlösta korsord kan lösa sig efter en natts sömn finner jag ofta en lösning på problemet dagen därpå. Som om det undermedvetna hade ältat meningen och nästa dag lagt fram en lösning.Ett exempel ur Korrigering får visa utformningen och effekterna av Bernhards språk och hur det kan översättas. Det är ett utsnitt i en tre sidor lång mening i början av boken, den som för ordet är huvudkaraktären Roithamer, som ofta tog sin tillflykt till ett av Höller konstruerat och bebott hus:hier in der höllerschen Dachkammer ist mir alles möglich gewesen, was mir außerhalb der höllerschen Dachkammer immer unmöglich gewesen war, meines Geistesgaben nachzugeben und dadurch meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln und meine Arbeit vorwärts zu bringen, denn war ich außerhalb der höllerschen Dachkammer immer gehindert gewesen, meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln, so konnte ich sie in der folgerichtigsten Weise in der höllerschen Dachkammer entwickeln, alles in der höllerschen Dachkammer ist meinem Denken entgegengekommenDet låter som poesi. Och Bernhards första litterära verk var faktiskt två diktsamlingar.På svenska kan det bli så här:här i den höllerska vindskammaren blev allt det som varit omöjligt för mig utanför den höllerska vindskammaren möjligt för mig, att ge efter för mina förståndsgåvor och därigenom utveckla min intellektuella förmåga och bringa mitt arbete framåt, för var jag utanför den höllerska vindskammaren alltid förhindrad att utveckla min intellektuella förmåga så kunde jag utveckla den på det mest följdriktiga vis i den höllerska vindskammaren, allt i den höllerska vindskammaren tillmötesgick mitt tänkandeNär jag läser Thomas Bernhard idag kan jag delvis förstå att han väckte en hel del rabalder. Han var ofta också ute efter att provocera och inte sällan blev det rättsliga efterspel. Ett exempel är processen efter utgivningen av Skogshuggning 1984 då en tonsättare, Gerhard Lampersberg, kände igen sig i den inte särskilt positivt skildrade huvudpersonen Auersberger. Bernhard och förlaget anklagades för förtal och boken drogs in i Österrike, först ett halvår senare fanns den återigen i bokhandeln. Idag och från svensk horisont förknippar man inte romanpersonerna lika mycket med verkliga "förebilder". Nu läser jag romanen som en uppgörelse med ett kotteri inom kulturvärlden, som nog kan ha sin motsvarighet lite varstans. Och därtill utformad på ett ypperligt språk som i alla fall leder till vissa abstinenssymptom hos mig när jag inte har läst det på ett tag.Jan Erik Bornlid, översättare

Vad är det som driver en översättare? För Inger Johansson börjar allt med begäret. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-15.På midsommardagen 1973 recenserar författaren Artur Lundkvist en nyutkommen roman i Dagens Nyheter: G: a novel, av engelsmannen John Berger. ”Ett sexualbesatthetens ödesdrama” om en sentida Don Juan, läser jag vid mitt köksbord. Lundkvist skriver: ”Som romanförfattare tar sig Berger stora friheter och använder sig av dem på ett lysande, stundom närmast genialt sätt.  Friheterna medför också för läsaren en befriande förnimmelse: det är högt i tak i detta bygge, ovanliga rörelsemöjligheter i både rum och tid.”Inom loppet av några minuter vet jag att jag måste få se den här romantexten med egna ögon!Jag beställer hos Fritzes Hovbokhandel i Stockholm, inväntar en lysande lackröd bok, slår upp – och drabbas av ett egendomligt sug, en plågsam lust, en språklig åtrå.Redan typografin – satsytan, typsnittet, blankraderna – höjer pulsen. Och orden, orden i de till synes enkla meningarna, störtar emot mig, så här:Fadern till huvudpersonen i denna bok hette Umberto. Han var köpman, kom från staden Livorno och handlade med kanderad frukt. Han var kortväxt och fet och föreföll ännu kortare på grund av sitt stora huvud.Vad är det då för en kraft som väller upp inom mig? Det är ett begär att få översätta, ett begär som väcks i ett närmast kroppsligt möte med texten, i en momentan upplevelse av dess inneboende potential. Det skapar ett ögonblick eller ett tillstånd av grandios självförhävelse, ett oresonligt anspråk, en visshet om att texten borde kunna, kan, ska, måste bli min.Efter denna upplevelse stapplar jag vidare på min nyligen inledda autodidaktiska yrkesbana där jag översätter från franska, rumänska och engelska. Varje bok och varje manusredigering blir en ny invigning i översättandets hantverk. Under tiden ruvar begäret djupt i det fördolda bland övriga begär i mitt dunkla driftsliv.Men när min blick faller på Gabriela Melinescus glest maskinskrivna, fotokopierade manuskript till Tålamodets barn, det som jag har åtagit mig att smuggla ut ur Rumänien – då stiger begäret fram igen. Så här står det:I gryningen den tjugotredje september – just den dag då höstdagjämningen infaller – börjar det snöa i Bukarest, och det fastän himlen är molnfri. Snön faller över Regnbågsgränd, en liten återvändsgata som med sina fem hus tränger sig ett stycke in på katolska kyrkogårdens domäner.Och begäret ansätter mig på nytt när jag får syn på ungdomsdikten av Paul Celan, ”Natten innan deportationerna började”, tryckt i hans vän Petre Solomons minnesbok. Dikten börjar så:Natten innan deportationerna började kom Rafael, iklädd en ofantlig förtvivlan av svart siden med huva, hans brinnande blickar korsades på min panna, rännilar av vin började strömma över kinderna på mig, flyta ut på marken, människorna drack det i sömnen.Så fortgår mitt översättarliv. I decennier översätter jag skönlitteratur, biografier, religionshistoria, poesi och dramatik. Liksom många kolleger läser jag ibland lystet ur den rika teoretiska litteraturen. För även om människor har översatt i tusentals år, och även om maskinöversättandet blir alltmer sofistikerat, så vet vi fortfarande inte riktigt hur det går till. Jag samtalar ofta med andra om hur vi gör. Vi delar passionen för språk och en sorts nyfiken självreflektion kring den outtömligt gåtfulla översättningsprocessen. Tills jag en dag blir ombedd att skriftligen besvara frågan: ”Hur kom det sig att du valde att bli översättare?” Då kommer det oemotståndliga men likafullt omedvetna begäret upp ur djupet och ger sig till känna. Jag skriver: ”Begäret att översätta valde mig.”Ordet begär blir ett ställningstagande. Kan jag stå för det?Jag gör en informell rundfråga bland mina kolleger. Det ekonomiska incitamentet för att översätta är utomordentligt svagt, men är begäret en drivkraft? frågar jag och utgår från en essä av Jeana Jarlsbo. Hon skriver så här om det som översättningsteoretikern Antoine Berman kallar för ”begäret att översätta”: ”Översättning har alltid inneburit ett visst mått av tvång och nytta, men begäret att översätta inrymmer betydligt mer än så.”Och mycket riktigt lämnar kollegerna svar om översättandets drivkrafter som tillsammans ger ett både bredare och djupare spektrum än jag hade räknat med. Så är det ofta med denna mångkunniga och erfarenhetsrika yrkesgrupp. Den spänner över vida kunskapsfält och pejlar stora djup.Alltså, är det ett begär som driver dig? frågar jag översättarna. Nja, svarar de. Det är kampen med det ouppnåeliga, behovet att förstå vad det egentligen står, en ouppfylld längtan att bli ett med författaren; det är begäret att förmedla, begäret att finna lösningen, tillfredsställelsen i att kunna och att träffa rätt; det är en önskan att göra en viss språkvärld begriplig och levande i en annan; det är kärleken till det egna modersmålet; det är övertygelsen om att all förståelse är översättning; det är arbetsglädjen, en oemotståndlig nyfikenhet, översättandet som sinnestillstånd…De här drivkrafterna är också mina. Men var hittar jag mitt begär – den uppflammande lidelsen, den okuvliga lusten att göra texten till min?Jag söker vidare och vägleds slutligen in på det erotiska spåret. Jeana Jarlsbo skriver: "Visserligen är det viktigt med teknisk skicklighet, men det som framför allt kännetecknar en bra översättning är 'ett intensivt begär'. Med den franske poeten och essäisten Valery Larbauds lustfyllda formulering skriver François Ost om 'översättningens erotik'. En liknande bild förekommer hos Umberto Eco, som jämför översättarens begär gentemot författaren med en älskares begär efter fullkomlig sammansmältning."Här finner jag mitt begär. Här får jag anknyta till och inordna mig i en tradition, den översättningserotiska, som jag härmed bekänner mig till.Men en helt annan fråga är huruvida ”ett intensivt begär” verkligen ”kännetecknar en bra översättning”. Den frågan måste jag med blossande kinder lämna öppen.Hur det gick med John Bergers G? Nej, den blev aldrig min. Efter en tid gjorde jag en provöversättning, skickade in den till det nyetablerade förlaget med de lovande framtidsutsikterna, men hörde aldrig av dem. Några år senare började de ge ut Berger, och 1985 utkom G: roman i inspirerad översättning av Nils A Bengtsson.Inger Johansson, översättare

Ovidius "Metamorfoser" präglas av sexuellt våld och debatteras i cancelkultursammanhang. Kristoffer Leandoer dyker ner i en ny engelsk översättning som tar frågorna på största allvar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På sin bröllopsfest med den etiopiska prinsessan Andromeda överfalls sagohjälten Persevs plötsligt från alla håll samtidigt. Spjuten viner kring honom, fiendens övermakt är enorm, tusen mot en, men Persevs har inte en tanke på flykt, tvärtom. Ovidius, som berättar om det blodiga bröllopet i femte boken av Metamorfoser, liknar hjältens dilemma vid en utsvulten tigers, som kan höra kreaturhjordar råma i två olika dalar ”och står där i valet och kvalet / vilken han först borde rusa emot, ty hans lust står till båda”, heter det hos vår svenske Ovidiustolkare Ingvar Björkeson.I Stephanie McCarters tolkning av Metamorfoser är scenen likadan: bröllop, blodbad, tvekande hjälte. Men något har hänt: tigern har bytt kön. Persevs med svärdet i högsta hugg liknas nu vid en hungrig tigrinna. Det kan låta som en obetydlig detalj, men den som sysslat med översättning vet att arbetet består av hundratals sådana de facto-beslut om kön, art, modell när dessa inte entydigt framgår av originalet – och att undvika tydlighet är också ett val, man kan givetvis säga ”den” om en tiger, men det är ett val med konsekvenser, man kan inte säga ”den” om allting, då blir texten snart oskarp och fadd. Alla små beslut bildar ett mönster, en textvärld. Björkeson bestämmer sig för att tigern är en ”han”, McCarter för att den är en ”hon”. Detta är mer än en obetydlig detalj, för det främsta vapen Persevs kan svinga mot sina fiender är inte svärdet utan Medusas avhuggna huvud, som förstenar alla som ser på det. Han besegrar alltså övermakten med hjälp av kvinnokraft, med hjälp av en kvinnas blick för att vara exakt. Hos Ovidius är det livsfarligt att bli sedd. Och det finns definitivt en poäng med att tigern är en hona.Stephanie McCarter är professor i klassiska språk i Tennessee, och den första kvinnliga översättaren till engelska av Metamorfoser på minst sextio år, smått uppseendeväckande med tanke på hur många uttolkare som lockats till detta verk, vår kulturs stora rekvisitaförråd, där dramatiker, poeter, konstnärer, kompositörer och pedagoger i tvåtusen år grävt bland ämnen. Metamorfoser har tillhandahållit en lejonpart av vårt icke-bibliska basutbud av myter, berättelser och motiv. Ändå är det kanske första gången den hungriga tigern får vara av honkön.åldSamma arbetsetik hittar man hos professor McCarter: att återge Ovidius så tydligt som möjligt. För att poesin inte ska gå förlorad väljer McCarter blankvers, Shakespeares versmått, i stället för originalets hexameter: blankversen menar hon stämmer bättre med engelskans språkrytm.Metamorfoser präglas av sexuellt våld, femtio av sagorna behandlar våldtäkt i någon form, förvandlingen blir en flyktväg eller ett uttryck för sorg och skam hos offret – eller hämnd på förövaren. McCarters ambition som översättare är att kalla saker vid deras rätta namn, att inte väja för det obehagliga, släta över eller bagatellisera. Att hitta ett direkt tilltal, utan omskrivningar, en rak och begriplig vokabulär där en spade kallas en spade och en våldtäkt en våldtäkt. T. S. Eliot är ute efter något liknande i essän ”Vad är en klassiker?” från 1944. Det främsta stilistiska kännetecknet på en klassiker är enligt honom just dess direkta tilltal, att den talar till sin samtid utan omväg. Ett modernt, tillgängligt idiom som klart och ansvarsfullt översätter alla scener med sexuellt våld och övergrepp. Så, menar McCarter, kan Ovidius vara högst relevant för vår tid som skildrare av maktutövning och dess offer: hon påpekar hur många som förlorar sina röster, och sätter det i samband med poetens eget kommande öde att landsförvisas. Men Ovidius visar också utvägar. För honom är könsgränserna flytande, kroppen vi föds med är inget som måste vara givet för alltid, inget som automatiskt uttrycker vilka vi är. Man kan födas i fel kropp: kärlek, sexualitet och begär är sociala och föränderliga fenomen. Det finns en Ovidius som är fullt relevant för dagens diskussion om könstillhörighet, menar hon. Genom att hon lyfter fram denna aspekt får jag till exempel syn på kärleken mellan kentauren Kyllaros och hans maka Hylonome, ”par amor” som är ”samma kärlek” hos Björkeson men hos McCarter rentav ”equal love”, alltså jämlik. Men ”equal” står det redan hos andra översättare, så i det här fallet visar hon för mig vad som redan finns.Det är inte så bara: att visa är ingen oskyldig handling.Hos Ovidius är det som sagt livsfarligt att bli sedd, man riskerar att bli offer för gudarnas lystnad eller avund. Och det är lika livsfarligt att se. I exilen klagar han över sina skyldiga ögon, som enligt honom var skäl till landsförvisningen: ”Varför, så aningslöst, har jag bevittnat ett brott?” Vi får bära ansvaret för vad vi ser, vare sig vi velat se det eller inte. Denna tanke är genomgående i Metamorfoser och får sitt tydligaste uttryck i sagan om Aktaion, jägaren som utan egen förskyllan se jaktgudinnan Diana naken och till straff förvandlas till en hjort och sönderslits av sina egna hundar. Tankarna om den skyldiga blicken och den förlorade rösten föregriper inte bara Ovidius eget öde eller MeToo, utan hela vår visuellt orienterade samtidskultur, besatt av att visa upp precis allt: i vilken grad blir vi medskyldiga till det vi ser?Varje ny översättning av en klassiker är i sig en ny läsning som ofrånkomligt lyfter fram nya aspekter. Plötsligt faller ljuset på nya textställen. Jag har till exempel aldrig stannat upp och reflekterat inför inledningens skildring av hur Prometheus knådar till människan av lera och regnvatten, men nu drabbar den med full kraft. Är det i själva verket vi människor som är monstret, Golem? Är vår ofullkomlighet inte uttryck för vårt eget syndafall, utan bara resultatet av en mindre gudoms klåfingrighet, en mindre gudom som inte kunde låta bli att kladda på en för övrigt fulländad skapelse?När man väl fått syn på tanken går den inte att komma undan. Det finns inga oskyldiga sätt att läsa en klassiker. Precis som översättaren får läsaren ta ansvar för texten: skapargud eller demiurg, tigerhane eller tigerhona?Kristoffer Leandoer, författare, kritiker och översättare

Dante förälskar sig i Beatrice och i språket han besjunger henne med. För läsaren är det lätt att bli förälskad i Dante. Mikael Timm återvänder till "Vita nuova". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dante – en av få författare som världen kallar vid förnamn – tillhör verkligen inte de bortglömda men Vita Nuova – det nya livet, eller varför inte ”mitt märkliga kärleksliv” som publicerades 1293, står lite i skuggan av helvetesskildringarna i Den gudomliga komedin som kom långt senare.Så har det också varit för mig. Första gången jag läste om Beatrice var jag tonåring och blev irriterad. Om hon nu var så avgörande för Dante kunde han väl tala om hur hon såg ut. Vilken hårfärg hade hon? Och färgen på ögonen?Nej. Besviken lade jag boken åt sidan och återkom några år senare som litteraturstudent. Då ville jag förstå vem Dante var. Men det var för många kommentarer, för många utvikningar om hur kärleksdikterna är upplagda. Besviken lade jag boken åt sidan och koncentrerade mig  på Tigerstedts Dante-biografi.Men när jag nu som gammal återvänder till det Nya livet, lockad av Anders Cullheds nyövesättning, ser jag en lekfullhet med berättelser i berättelserna - ett ”tänk om…”.Spelet inleds redan på första sidan av de dryga hundra med att Dante meddelar att det vi just börjat läsa är en avskrift av en bok skriven på latin med titeln ”Här börjar det nya livet”, som han tänker återberätta, om inte i detalj, så i samma anda. Dante tycks blinka åt läsaren: allt jag säger är nog inte riktigt sant…Vi vänder blad och får veta att berättarens liv domineras av kärleken. Berättaren återger sitt första möte med Beatrice, den kvinna som ska forma allt som händer honom. Kapitlet är bara en och en halv sida långt. Närmast brådstörtat sägs att Beatrice bar röda kläder. Att både berättaren och hans tillbedda är barn verkar lite egendomligt, men Dante förekommer invändningarna genom att hänvisa till gudomliga krafter.Upplägget är virtuost. Texten verkar nedslängd i all hast vilket gör den känns autentisk.Texterna i Vita Nuova kan delas in i fyra kategorier. 1- kopierade texter: Dante återger vad andra skrivit. 2. Sammanfogade texter – Dante sätter ihop andras texter. 3. Kommentarer – Dante förklarar vad han satt ihop och så till sist 4. Dantes egna ord som både är dikt och prosa.Alltså: En vuxen berättar om en livsförändrande förälskelse som inleds redan i barndomen. Men vem är Berättaren? Han verkar vara flera personer: okunnig men ibland allvetande. Trollbunden men reflekterande. Till en början vill Berättaren veta mer om sin tillbedda, sedan vill han veta mer om kärleken i sig och kärleksguden Amor undervisar honom. Till sist försöker han förstå hur han ska leva efter den älskades död. Dante blandar prosa och poesi som en amatör-skribent, uppfylld av sina känslor. Men läsaren märker snart att författaren visserligen är självmedveten men inte besatt av sitt berättar-jag.Däremot är han besatt av sitt ämne, av kärleken, som han försöker ringa in både i konkreta, bildskapande detaljer och abstrakta resonemang. Det blir motsägelsefullt. Inte ens en gång rådgivarna han möter uttrycker sig klart.   I kapitel 13 sägs:Alla mina tankar talar om Amor,Och de skiljer sig från varandra.En del textavsnitt kan verka hastigt nedslängda men kompositionen vittnar om att den som håller i gåspennan är en driven författare. Ja, T. S Eliot anmärkte att ingen poet är så hantverksskicklig som Dante. Numera vet vi att dikterna inte är skrivna i ett svep, utan under ett tiotal år. Dante hade tid att tänka igenom upplägget och valde en montageteknik med vilken han fogar ihop disparata element som alla visar en aspekt av kärleken.Anders Cullhed kallar Dante för en skrivande älskare, men nog är Dante också förälskad i själva skrivandet, i språket. Ja, i kapitel 18 blir han utfrågad av kvinnorna runt Beatrice som skrattar åt Berättaren och på nutidssvenska undrar varför han stalkar henne och ändå flyr när chansen finns att möta henne. Och varför säger han sig var så lycklig, när han alltså inte träffar Beatrice? Dante svarar att hans lycksalighet består i ”de ord som lovprisar min dam”.Känslostormarna till trots är uppenbarligen Vita Nuova ett litterärt projekt. Dante valde att skriva på toscanska istället för på latin. Han ville nå många och skapa en ny sorts litteratur. Boken är tillägnad den något äldre Cavalcanti men i ett kapitel markerar Dante att han söker en ny litterär väg. Dante visste att kollegerna i den grupp unga diktare han tillhörde skulle granska Vita Nuovas ditker, prosa och komposition.Men för de flesta är dikterna bokens kärna. Mest älskad är den enda balladen. Kapitlet där den ingår börjar med att Berättaren återger en dröm i vilken han ser en ung man sitta bredvid sig och säga att det är tid att sluta med låtsaslekar. Eller som vi skulle säga till en känslostormande tonåring ”Skärp Dig”.Den unge mannen i drömmen meddelar att berättaren inte ska vända sig direkt till Beatrice utan skriva en ballad som dröm-mannen i sin tur ska förmedla till henne. Den berömda balladen börjar:Ballad jag vill att du finner Amor,Och leder honom fram till min dam.Berättaren är viss som sin dikts kvalitet:”Du går, min ballad, så belevat fram,att du till och med utan sällskapnog kunde våga dig överallt.Samtidigt är Berättaren lite irriterad över Amors inflytande så han skriver strax ännu en dikt, riktad till Amor. Och så där fortsätter Dante, till synes obekymrad om hur de olika perspektiven ska smälta samman. Dante säger själv i kapitel 19 att han ”började fundera över vilken stil jag skulle hålla mig till”. Svaret blir: många. Upplägget pekar bort från frågan om vem berättarjaget är, detta är inte auto-fiktion.Dante-kännaren Antonio Coen, verksam under första hälften av 1900-talet, suckar i en bok om Vita Nuova att han inte kan förstå texten, bara beundra den. Men han säger också att han umgås med Dante.Och vilken förälskad person som helst kan må bra av att hänga med Dante. Men kanske helst utan att försöka vaska framförfattarens livssyn och identitet. För att parafrasera T.S. Eliot: ”läsare tenderar att läsa litteratur alltför litterärt”. Så om vi gör enklast möjliga läsning – vad möter oss då?Kärlek. Så klart. Det är förstås frestande att läsa texten biografiskt.  Beatrice fanns på riktigt, hon var dotter till en rik köpman i Florens. Men talade de två verkligen med varandra? Läser man texten blir frågan oviktig, Dante har så mycket att berätta om kärlek. Så låt oss gå in i kärlekens rike med Dante som guide. Det blir en ryckig och knyckig vandring och fort går det. Precis som när man är besatt både av en person och sina egna känslor.Kommen till slutet av denna lilla bok, libello, som Dante kallar den, bildar pusslet en helhet: en kärlekens karta, där vi ser stigarna berättaren vandrat. Dikterna, kommentarerna och beskrivningarna av författarens vånda och skrivproblem kan läsas som besvärjelser.Och se - Beatrice får liv igen. Vid bokens slut är vi tillbaka till utgångspunkten där sorg och begär möts. Men nu vet vi mer om kärleksspelets regler. Autofiktionen jag fascinerades av på första sidan visar sig blott vara en kugge i Dantes sinnrika språkmaskin vars mål är att förstå och återskapa kärlek.Mikael Timm, författare, filmare och kritikerLitteraturDante Alighieri: Vita nuova. Översättning av Anders Cullhed. Bokförlaget Faethon, 2021.

Hur ska man reagera när man läser om sitt ex i metoo-artikel om våld och övergrepp? Vad var lögn och vad sanning? Och framför allt: Hur gör vi nu med kärleken? undrar författaren Tone Schunnesson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2018-10-08.Hösten 2017 slet kvinnor sönder sina kläder för att visa världen sina sår, eftersom världen till sist verkade kunna tänka sig att lyssna. #METOO öppnade portarna till en undangömd avfallsanläggning och ut krälade monster. Priset för dem som sorterat bort sina minnen var högt: Inför öppen ridå skulle vi återvända till det vi tidigare blivit ombedda att förtränga. Det var som att kräkas upp något, nödvändigt men svårt att få luft. Obehag och befrielse i samma smärtsamma konvulsion.Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.Först reagerade jag som många människor reagerar när de ställs inför något som är på samma gång obehagligt och uppfodrande. Jag vände mig bort, kände mig nästan attackerad av den konstanta ström av vittnesmål som rann genom mina dagar. Jag vände mig bort tills jag mötte mig själv och i slutet av metoo-hösten 2017 läste jag, förundrad, en kort artikel i Aftonbladet om och om igen. Pojkvännen jag hade i slutet av mina tonår blev av flertalet kvinnor anklagad för sexuella övergrepp och våld. Jag läste texten hyperfokuserat, som om jag letade efter någon viktig men dold detalj. Trots att jag inte borde var jag förvånad. Jag hade trott att det som utspelade sig mellan oss, bara hade med oss att göra. Att vår relation var källan till kaoset, och när han gick vidare i världen blev någon annan.Vad är kärlek? Gärningsmannabilden bredvid artikeln i Aftonbladet är en skuggbild, inga drag går att urskilja. Jag har inte sett honom på många år, osäker på hur han har åldrats. Jag minns honom i badet, med fötterna som stack upp ur badskummet, den kroppen skrev jag oräkneligt antal dikter om. Jag minns hans hårfäste som kröp uppåt trots att han bara var strax över 20, till och med det tyckte jag var vackert. Aldrig var jag så förälskad. Aldrig var jag så förtvivlad. Inget av den bitterljuva smärtan går att finna här, i berättelsen om en gärningsman och hans offer.Den feministiska teoretikern och författaren bell hooks skriver i sin bok ”All about love: New visions” att försvinnande få män och kvinnor får lära sig hur man älskar. Män, menar hon, lär sig att systematiskt misstro kärlekens kraft, medan kvinnor uppmuntras att älska i de mest omöjliga situationer, även när deras kärlek inte kommer besvaras. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.För bell hooks handlar kärlek om vilja. En vilja att utvidga sitt själv i syfte att nära sin egen eller någon annans själsliga utveckling. Love is as love does. Kärleken som viljehandling, både en avsikt och en handling som förutsätter ett val: Vi måste inte älska – vi väljer att göra det. Hon menar att kärlek består utav av ömhet, respekt, erkännande, engagemang, förtroende och ärlig kommunikation. Många viktiga relationer består utav en eller flera delar, men kärlek är det först när vi ger och tar emot samtliga.Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.Så många av mina relationer, romantiska och icke-romantiska, verkar plötsligt hotade. bell hooks föreslår att människor låter bli att definiera vad kärlek är för att det bär med sig något tungt.  Har jag aldrig varit älskad? Osäkerheten är både svindlande och skamlig. Inte vill jag vara en behövande kvinna som måste bli älskad, men inte heller någon som inte blir det. Ta allt ifrån mig, mitt förnuft, min självkänsla och min trygghet men ta inte min föreställning om vår kärlek. Vad var då meningen med allt? Jag bär med mig bell hooks definition som en förolämpning mot mig personligen, jag vet nämligen inte hur jag ska våga kräva allt det där av världen. Våld och kärlek kan inte samexistera, fortsätter hon, det är nästan för radikalt för mig att få grepp om. Vad är det jag letar efter, när jag lusläser Aftonbladets sakliga artikel om vittnesmålen mot min första förälskelse. Kanske någon kodad detalj som bara jag förstår, om nätterna fyllda av gråt och fylla och aggressioner och senare försoning. Så underbar den försoningen var, som ingav mig en känsla av allt inte var förgäves.Tjusningen med parrelationen är också skräcken: Det är en isolerad plats. I min mening finns det bara en plats som är än mer ensam och det är platsen mellan barn och förälder. När du är barn har du ingen annan värld att jämföra med din, så allt som sker, sker som en absolut sanning. Och jag har upplevt något liknande i samlivet med män, för ingenstans finns det egentligen utrymme att undersöka det som pågår mellan två par förälskade ögon. För ögonen som jag betraktar honom med är just det, förälskade. Jag kan finna goda förklaringar till allt hans beteende i hans historia, för det är så vi möter dem vi älskar, och hans tyngsta hemligheter är nu även mina. Jag tänker: Aldrig vill jag förråda dig.Terrence Real är en terapeut specialiserad på bland annat manlig depression och i självhjälpsboken ”How can I get through to you” undersöker han hur maskulinitet lägger sig i vägen för sann intimitet. Real menar att det inte är socialt accepterat att tala om hur det verkligen är att leva tillsammans med män. När unga flickor, och unga pojkar, blir vuxna är det som att vi avlägger vi ett löfte om att bevara deras hemligheter. Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.Vad är det vi tiger om? Om ett vardagligt patriarkalt förtryck som pågår lågmält och konstant. Ibland tiger vi om mer uppseendeväckande hemligheter. Att bryta detta förtroende var det som satte metoo i rörelse. Det var det som var själva dess styrka, att vi utan förvarning lät munnen gå.Me too. Jag också. Det betyder att någon tillkommer. Att det inte bara är du här. Jag som du har blivit utskälld. Jag har likt du blivit skrämd, kontrollerad, hotad. Också jag våldtagen. Låt oss stå jämte varandra i vår sårighet. Hur kommer det sig då att jag fortfarande känner mig ensam?Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.Den före detta artisten Kelis gav våren 2018 en lång intervju om sitt avslutade äktenskap med hiphop-ikonen Nas. Orädd berättade hon att hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Samtidigt sa hon: ”Jag drack också. När han slog mig så slog jag tillbaka.” Det låter som hon klandrar offret – sig själv. Men att göra sig medansvarig är inte, tror jag, bara att ge förövaren oförtjänt förlåtelse. Det är också att hävda sin rätt över det lilla man har kvar.Lika noggrant som jag läste Aftonbladets artikel läser jag nu mig själv, söker spår av den agens som gått förlorad. Jag läser gamla mejl, och går igenom dagböcker. Innan dessa klarsynta kvinnor, som också levt nära honom, vågade kliva fram kunde jag framställa vår romans som ett möte mellan två skeppsbrutna jämlikar som hakade tag i varandra, desperat och sorgset. Jag slapp vara en platt flickfigur i en söndertjatad historia om emotionellt våldsamma, sexuellt gränslösa och alkoholdränkta olyckliga unga män. En historia som inte handlar det minsta om mig. Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.Efter metoo är vi som ville vara ogenomträngliga och onåbara nu tvingade att bli något annat. Vad vet jag ännu inte. Efter en tid bestämmer jag mig för att radera alla gamla mail. För vad är det mest infekterade såret? Inte traumat eller skammen i att vara oälskad. Inte heller förlusten av våra lögnaktiga historieskrivningar. Det mest infekterade såret är att vi skrev till våra gärningsmän och bad dem ta oss tillbaka. Att vi skrev ”Jag älskar dig, förlåt”, och trodde att det var sant. Tone Schunnesson, författare

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning: ”Dö – så gör man inte mot en katt.För vad ska katten ta sig tilli den tomma våningen.Klättra på väggarna.Gnida sig mot möblerna.Inget verkar ändrat,men inget är sig likt.Inget verkar flyttat,men ändå står det glesare.Och på kvällen lyser ingen lampa.” En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer.”Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard – utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av. Anna Thulin, författare och journalist LitteraturBirger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997).Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson.Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av Anders Bodegård. FilmKrossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen? undrar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar han runt en drömmarnas värld.Den unge mannen och flickan i den vita klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut: Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med rivalens pistol.Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse: Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek skall vara, fram till idag.”Den unge Werthers lidanden” var den första bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt lockande på samma gång.Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning. Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte, vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel ”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans. Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.Världen hade väntat på den absoluta kärleken och dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva. Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga. Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen existerar.Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden, tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till varandra.När Napoleon, herren över nästan hela Europa, träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger. Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat. Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther. Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som en verklig figur.Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska dig.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Var finns "hem" och varför är det så svårt att hitta dit? Hemkomsten är central i vår kulturhistoria, men kanske letar vi på fel platser. Anna Blennow pekar på en väg till våra förlorade världar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-10-22.Jag står på grusgången utanför det som en gång var min farmors hus. Under en idegran ligger en tegelsten kvar. Min syster och jag lekte att idegranen var vårt hus och tegelstenen vår spis. Min farmor finns inte kvar. Barnen som lekte under idegranen finns inte kvar. Det finns inte längre någon anledning att återvända hit, säger jag till mig själv.Att komma hem. Vad är det egentligen? Vi längtar hem. Hemma längtar vi bort. Hemmet romantiseras och förkväver, idealiseras och förkastas. Litteraturhistorien är full av berättelser om hemkomst. Och det första exemplet i den västerländska litteraturen är fortfarande ett av de mest fängslande: Odysseus irrfärder på den långa vägen från det trojanska kriget hem till Ithaka, där hustrun Penélope väntar. Någon har sagt att en litterär klassiker är en bok som ständigt går att återvända till, eftersom den förändras varje gång man läser den. Bokens berättelse vävs om på nytt, figursydd efter våra egna livstrådar, och läsningen blir en återkomst till bokens välkända men ändå föränderliga hem.Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som viFrån Odysséen och framåt förkroppsligas den manliga hemkomsten ofta i en kvinna. Hon som hela tiden varit hemma, och varit hemmet, medan mannen irrat inte bara på kartan utan också på samvetets spelplan. Såväl Peer Gynt som Bibelns förlorade son blir homeriskt heroiska när de som hemvändare lovar bot och bättring. Kanske är det därför det råder brist på hemvändande kvinnor i litteraturen. För den vars traditionella plats funnits i hemmet är det istället resan ut som är av vikt. Och där tjänstgör Virginia Woolf ofta som flygvärdinna. I hennes novell ”Street Haunting – A London Adventure” (”Att strosa omkring på gatorna. Ett londonäventyr”) iscensätts flykten från hemmet genom en banal inköpsrunda, som blir till en brusande odyssé genom London. Vardagliga händelser förvandlas till omvälvande äventyr, och hela världen strömmar genom textens vågor. Men vid hemkomsten är sagan slut och identiteten utsuddad: ”Men när vi närmar oss vår egen tröskel är det ändå betryggande att känna hur de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget, som har förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är skyddat och omgärdat.”Hemmets trygga vrå både beskyddar och bemästrar, lockar och skrämmer. Varje människa bär på en längtan till ett förlorat barndomsparadis, menar John Sjögren i boken ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem” från 2018. Men med denna längtan följer också insikten om att den måste förbli ouppfylld. ”Allt det ljuva, allt det hemlighetsfulla mystiska som livet när vi var barn bar ett löfte om, visade sig endast peka mot och mynna ut i dödens totala tomhet”, skriver han. I Sjögrens idealiserade minne av barndomens hem kan vi sorglöst släppa våra vuxna bekymmer medan någon annan tar hand om disken och befriar oss från vår smärtsamma särart. Men alla barndomar är inte paradis. Alla hem är inte hem. Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som vi: under den fula ankungens skräppeblad eller hos kaninen Pricken som är apart i en helvit kaninfamilj, tills det visar sig att en hel hög prickiga kaniner väntar bara några kullar bort. En roman där hemmets och längtans koordinater ständigt kastas om är Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited” (”En förlorad värld” på svenska), kultklassiker för ständigt nya generationer. Författaren själv definierade dess ärende som ”den gudomliga nådens verkningar på en grupp sinsemellan olika men nära förbundna människor”. John Sjögren spinner vidare på den tråden i sin essä, och den karta han ritar över vägen hem till det förlorade paradiset är religionens och återfödelsens. Men den jordiska kärleken är ett lika starkt tema i boken, där huvudpersonerna är på flykt från sig själva och finner tillfälliga hem hos varandra. ”Det är all visdoms begynnelse att känna och älska en annan människa”, konstaterar Charles Ryder, bokens berättarröst. Hans hjärta driver honom på jakt efter ”den där låga porten i muren, som jag visste att andra funnit före mig och som ledde till en omhägnad och förtrollad trädgård”. Porten leder inte bakåt till minnena eller inåt till skyddande undanskymdhet, utan framåt, utåt. Det är dörren till synlighet och tillblivelse. Att komma hem är att komma ut. Att vara sig själv är att komma hem.Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund. Den allt överskuggande längtan efter att få vara den man är behandlas mästerligt, återigen av Virginia Woolf, i romanen ”Orlando”, skriven om och till vännen och älskarinnan Vita Sackville-West. Orlando börjar sin livsbana som ung adelsman i 1500-talets England och slutar som pärlbehängd medelålders slottsfru i samtidens 1920-tal. Romanen skapar en regnbågsfärgad kuliss av erfarenheter i tid och rum som en nyckel till Orlandos komplexa natur. Och när hon till sist återvänder till sitt barndomshem, vars arvsrätt hon förlorat på grund av sitt kön, blir hon äntligen hel: ”Hela hon mörknade och samlades, som när man ritar en bakgrund som ger ytan rondör och stadga och gör det grunda djupt och får det som ligger nära att synas långt bort; och allt samlas ihop, som vattnet samlas innanför brunnens stenar. På samma sätt var hon nu mörk och stilla, och [hade] blivit vad som med rätt eller orätt kallas ett enda jag.”Orlandos livscirkel sluts, och boken som hon skrivit på i trehundra år, ”Ode till en ek”, blir publicerad efter århundraden av refuseringar. Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund.Var ligger hem? Och varför är det så svårt att hitta dit? Vi söker efter vårt hem på platser det redan flytt ifrån. Den låga porten som leder hem finns varken under en ek i England eller på Ithakas stränder. Den grekiske filosofen Aristoteles skrev i sitt verk ”Om diktkonsten” att grunden för all konst är efterbildning, mímesis. Vi människor älskar att efterbilda och härma vår omgivning, och att känna igen och identifiera det vi ser. Igenkänningen, anagnórisis, är nära besläktad med insikten, och den punkt i ett drama då sammanhang avslöjas, linjerna sammanstrålar och vändpunkten sker. Och på samma sätt blir berättelsen om hemkomsten också till själva hemkomsten, där efterbildning och igenkänning bygger upp det förlorade på nytt. Vi kommer hem när vi känner igen oss.Kanske är det just återkomsterna som skapar hemkomsten, inte tvärtom, skriver Kerstin Ekman i ”Gubbas Hage”, boken som är ett långt ode till människans hemmahörande i den vilda naturen. Den årligt återkommande igenkänningen av återvändande blåsippor och rödhakar skapar hemkänsla djupt i själva den jord där ”förnyelse och upprepning vilar som löften”. Blommorna kommer att överleva civilisationen, skriver Kerstin Ekman förtröstansfullt, blommorna och böckerna och berättelserna. Utanför min farmors hus står idegranen kvar. Och berättelsen om den är det hem som förblir när också den en gång är borta.Anna Blennow, latinforskare och skribent LitteraturVirginia Woolf, ”London”. Översättning Gun R. Bengtsson. Ellerströms 2009.John Sjögren, ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem”. Artos 2018.Evelyn Waugh, ”En förlorad värld”. Översättning Margaretha Odelberg. Bokförlaget Alba 1982.Virginia Woolf, ”Orlando”. Översättning och efterskrift Margareta Ekström. Norstedts 1982.Kerstin Ekman, Gubbas Hage. Albert Bonniers förlag 2018.Kerstin Ekman, Anmälan av Nordens Flora, Dagens Nyheter 1/9 2018.

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi – men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, ”först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära”.Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok ”Jag och Du” från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag somsäger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den – men först när den blir ettDu inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.Om Det-världen skriver Buber: ”Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet.” Han skriver: ”Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.”Det skriver han, och det var det jag hade insett.Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här – en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du – låg den i så fall inte fördold i allt?Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, ”lever alltid 'på mysteriets rand' – på gränsen till det okända”. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet – mysteriets, om man så vill – strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.Men detta var inte vad jag ville – det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: ”Att verkligen se och bli sedd”, skriver Buber, ”att känna och bli känd, älska och bli älskad”Och även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier – självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.”Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.”Lidandet ger livet meningAtt nå fram till världen – är det möjligt?Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: ”I refute it thus!”Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä ”Det avlägset nära” om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppsligdeformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: ”Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda”, säger en pojke.Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. ”Smärtan, och dess släkting känseln”, citerar Solnit en läkare, ”är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget.” Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: ”Jag har ont i min sons huvud”.I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: ”För min del”, skriver Houellebecq, ”upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.”Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?”Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det”, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken ”Att lära sig dö i antropocen”, ”djuret i dig som vill leva.”På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet – men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och ”bryr sig om miljön” – skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakardöd enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.”Det finns”, skriver Buber, ”ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen” – och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt –  Scranton anför exempel – visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för ”en sorts drömskt tillstånd”; kanske är detta, funderar Livingstone, ”en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga”.Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och – med Bubers fras – göra livet till någonting annat än blott ”det döende som sträcker sig genom ett människoliv”.Att stå öga mot öga med naturenFör den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?En annan människa, javisst – men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande – var tvingas den att vika ned sig?Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken ”Jag och Du”, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstraktbeskrivning: Trädet – liksom allting annat i naturen – kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.Men, skriver Buber – och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara – det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen – och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.”Vad är det”, frågar sig Rebecca Solnit i boken ”Att gå vilse”, ”för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva?” Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats ”What is it like to be a bat”, hur känns det att vara en fladdermus?Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus – hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet – för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne ”slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga.” Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet ”smyger sig in även hos det närmaste”.”Den andres säregenhet”, skriver Buber, ”låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv”, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet – kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas – att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför ”något annat, utan verkligen det andra i sig självt”, som likväl låter mig komma nära.Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag – kanske genom vilja och nåd på samma gång – förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet – eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: ”Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog”.Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan – faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra – liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig – det är en ömsesidighet, skriver Buber, som ”lyser oss till mötes ur tillvaron själv”.Ömsesidighet som gåta och svarNär den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.Ömsesidighet – även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers ”Jag och Du”, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar – som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det – men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.Nej, det är inte sant – i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det – jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls – men vad är så verkligt som det?Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.Var det kärlek jag saknade?”Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas”, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: ”Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.”Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje – men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område ”där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.”Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i – jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål – sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne – endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden – i sig själv, och överhuvudtaget?Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla – vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; ”tills döden skiljer oss åt” negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt ”vi ska alltid vara tillsammans”.Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är ”det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman”. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi – som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad betyder ordet ”hemland” för dig? Sannolikt tänker du inte i första hans på det som en ö. Men på svenska är detta faktiskt ordets ursprungliga betydelse. På 1500-talet hörde hemlandet skärgårdsmiljön till. ”Land” avsåg då motsatsen till ”sjö”, hemlandet var det land – det vill säga den ö – på vilket din hemgård var belägen. Så skildes hemmaön ut från exempelvis betesöar.Först senare kom ordet att rymma en idé om nationell tillhörighet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok finns en sådan användning belagd sedan tidigt 1800-tal; hemlandet anges vara det land där man har sitt hem och är medborgare, eller där man vuxit upp.Ordbokens definition blottar en spänning: platsen där du vuxit upp eller där du har ditt hem förväntas också vara platsen där du är medborgare. Men när dessa platser inte sammanfaller? Eller om du redan från början är ifrågasatt på den plats som för dig är hemma?På 1980-talet skrev poeten Gloria Anzaldúa, i boken Borderlands / La Frontera, om hemlandet som en plågsam erfarenhet av ett liv vid gränsen. Hon växte upp i Tejas, del av det USA som en gång låg i Mexiko. Genom 1800-talets gränskrig förvandlades emellertid Tejas till Texas, och den spansktalande befolkningen kom att betraktas som främlingar i eget land. Ett och ett halvt sekel senare fortsätter människor att drabbas på absurda och brutala vis. Anzaldúa berättar om när familjen arbetade på fälten och la migra, gränspolisen, kom. Hennes farbror Pedro hade inte sina dokument med sig, talade inte engelska, kunde inte berätta att han i verkligheten var femte generationens Texasbo. För polisen var han bara ännu en mexikan utan papper. Han sattes på ett plan till Guadalajara utan en cent på fickan. Tio Pedro fick gå tillbaka till fots, över 150 mil.Detta, säger Anzaldúa, är hem, ”denna tunna rand av taggtråd”.Boken Borderlands publicerades första gången 1987. Sedan dess har dess aktualitet bara vuxit, där som här. Också i Sverige ställs frågan om hemlandet på sin spets. Den definition som Akademiens ordbok daterar till tidigt 1800-tal var del av en framväxande idé om nationen. Uppslagsordet ”hemland” återfinns i band 11, publicerat 1930. Vid den tiden skulle snart nationalismens förväntan på att hem, land och ett nationellt definierat folk sammanfaller, än en gång slita Europa sönder.Vårt sätt att tala om ”hemlandet” är alltså historiskt del av en nationalistisk idévärld. Långt ifrån alltid sammanfaller platsen där du är född, platsen för ditt hem och platsen för ditt medborgarskap. Så länge gränser har funnits har människor korsat dem. Men gränser har också flyttats – som i Anzaldúas Tejas – och därmed skurit igenom tidigare politiska och kulturella gemenskaper. I det spansktalande södra USA finns ett talesätt: Vi korsade inte gränsen, gränsen korsade oss.Spelar det någon roll om det var gränsen eller om det var människan som flyttade på sig? Ingen politisk gräns är inskriven i tingens natur, alla är de människoskapade. På svenska brukar ordet ”hemland” avse en persons födelseland, även om hen sedan länge lämnat det. I vissa fall tycks en person rentav ärva sina föräldrars hemland.Och ingenstans blir idén om hemlandet som närmast nedärvd essens så tydlig, som när barn födda i Sverige får utvisningsbeslut. Det handlar om barn som ettårige Ali, som 2019 skulle utvisas till Afghanistan trots att hans mor hade uppehållstillstånd i Sverige. Eller om treårige familjehemsplacerade Tim som 2021 skulle utvisas ensam till Nigeria där han aldrig satt sin fot . Eller, om föräldralösa tvååriga Favour som 2022 även hon skulle tas ifrån sitt familjehem och utvisas till ett Nigeria hon aldrig besökt.Utvisningar av ensamma små barn är svåra att genomföra, och många gånger får barnet till slut uppehållstillstånd av just det skälet: det föreligger, som det heter, verkställighetshinder. Avslagen liknar därför ett slags byråkratiskt skådespel, som bryter ner både barn och deras närstående. Vad de tydligt säger oss är: ditt faktiska hem är sekundärt när det ska avgöras vilket som är ditt hemland.Precis här blottas också ordets auktoritära sida. Att tillskriva någon ett hemland är att tala om vem som har rätt att känna sig hemma var, vem som har rätt att tillhöra. Vissa behöver knappt ens reflektera över det, andra påminns ständigt om att också platsen de kallar ”hem” är villkorad.Att tala om att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka, och att innehavare av sådana tillstånd då har att ”återvända till sina hemländer”, är att göra våld både på svenska språket och på idén om en rättsstat. Men i detta språkbruk ligger dessutom ett radikalt förnekande av människors rätt att skapa sig sina hem där de är, att göra också Sverige till sitt hemland.För somliga innebär detta ett förnekande av rätten att någonsin ha något att kalla hem. Professorn i välfärdsrätt Anna Lundberg är en av dem som försökt uppmärksamma den grupp människor i Sverige som förväntas återvända till ett hemland de inte har. Här finns de som är så rädda att de inte vågar återvända, men också de som faktiskt inte kan utvisas; det land till vilket Sverige vill skicka dem tar inte emot. Trots detta får de inte uppehållstillstånd. Eftersom de saknar rätt att arbeta, och eftersom ingen offentlig institution tar ansvar för deras överlevnad, är de utlämnade till svarta arbeten och svarta bostadskontrakt. Inte sällan blir de brutalt exploaterade på flera fronter.Det är bland annat dessa människor som döljs i den mystifierande omskrivningen ”skuggsamhälle”. Men även de skapar sig mot alla odds och med de fattiga medel som står till buds, sina hem i Sverige. I den meningen är Sverige, även för dem, ett hemland.När Gloria Anzaldúa benämner den plats där hon vuxit upp men där hon hela sitt liv behandlats som främling och inkräktare med ordet homeland, gör hon det inte med anspråk på autenticitet eller ursprunglig rätt. Det gränsland mellan Mexiko och USA hon skriver från, har genom seklerna bytt herrar flera gånger. Själv är hon ättling till både erövrare och erövrade. Snarare visar hennes bok världen sedd från själva gränsen, från perspektivet hos den som förvägras rätten att känna sig hemma, men som trotsigt likväl skapar sig ett hem. Sitt eget återvändande till hembygden i Tejas skildrar hon därför analogt med den färd över floden Rio Grande som görs av mexicanos del otro la’o, mexikanare från andra sidan; människor som i jakt på ett levbart liv och under stora vedermödor korsar gränsen till USA. Även dessa, säger Anzaldúa, ”kommer hem”.Kanske kan vi, med henne, gå tillbaka till den allra enklaste och mest ordnära definitionen av dem som listas i Svenska Akademiens Ordbok. Hemlandet är det land där du har ditt hem. Välkommen hit. Välkommen hem.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

En gång sågs husen som magiska, idag gör vi bostadskarriär. Vad går förlorat i utvecklingen? Vincent Flink Amble-Naess funderar över frågan medan han tar oss med till en medeltida fransk bondby. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag sluter ögonen och tänker tillbaka, framstår mitt barndomshem som vore det beläget i en sagovärld. Jag minns den vita kakelugnen, fönstret i burspråket och det svala stengolvet i köket. Alldeles tydligt minns jag också vårt trapphus, som var mejslat i kalksten och innehöll koraller och avlånga snäckskal. När vi återvände från en middag och jag pendlade mellan sömn och vakenhet i min mammas famn, verkade fossilen nästan ha satts i rörelse, liksom burna på vågor från urtiden. Om en vuxen hade berättat för mig då, att vårt hus hade en själ som skulle överleva oss alla, hade jag betraktat det som en självklarhet. Kanske är det lätt att avfärda det som en föreställning som hör barndomen till. Men kanske ändå inte. Storinkvisitorn Jacques Fournier var under början 1300-talet biskop i den sydfranska staden Pamiers. Senare skulle han bli påve i Avignon under namnet Benedictus XII, men det låg ännu långt in i framtiden. Som ung man ledde han inkvisitionen i den lilla byn Montaillou i Occitanien. Och hans still var verkligen inkvisitorisk. Till skillnad från sina yrkesbröder tillgrep han tortyrredskapen bara i yttersta nödfall. Istället utsattes hans offer för en serie extremt detaljerade korsförhör. Utfrågningarna rörde alltifrån teologi till sexualitet, lantbruk och djurhållning. Metoden var inte olik den Sokrates hade tillämpat i sina samtal med atenarna. Fourniers syfte var att kartlägga en sekt av albigenser som utmanade den katolska läran. Det ryktades att bönderna hade övergett monoteismen, och blivit övertygade om att världen var ett slagfält mellan ljus och mörker. Genom inkvisitorns utfrågningar framträdde sakta men säkert en bild av lokalinvånarnas mycket säregna föreställningsvärldar. Inte minst deras syn på sina bostäder var av intresse.Man bör hålla i minnet att bybornas yttranden var vittnesmål som avlades inför en fientlig domstol. Av det som sades mellan skål och vägg finns nästan ingenting bevarat. Liksom senare tiders väckelserörelser var det nämligen i just hemmen som gudstjänsterna ägde rum. De troende samlades i köken, kring eldarna och på jordgolven. Där tog de varandra i händerna och viskade sina trosbekännelser om världsalltets delning mellan godhet och ondska. Det var också där de fick veta att det skulle komma en dag då slutstriden skulle stå, och de rättrogna skulle vara kallade att ta till vapen mot mörkret och mot den ogenomträngliga natten. Kanske bidrog dessa predikningar till albigensernas syn på sina hus som magiska. De byggnader som inhyser så ödesmättade förkunnelser måste trots allt upplevas som ganska speciella. Kunskapen om livet i den lilla byn har nått världen genom historikern Emanuel le Roy Laduries klassiska studie ”Montaillou. En fransk bondby”. Boken är baserad på de domstolsprotokoll som fördes av Fournier under inkvisitionstiden. Ett av dokumenten rör en kvinna vid namn Madame Garaudy. I sitt vittnesmål beskriver hon hur irrlärorna spred sig som en pest mellan husen. När idéerna väl hade fått fäste, tänkte hon sig, satte de sig bokstavligt talat i väggarna. Därefter gick de inte bort på åtminstone fyra generationer. Byborna i Montaillou talade om lojala hus, om svekfulla hus, om troende hus och om kätterska. Det var ingen metafor, eller åtminstone inte bara. Mycket tyder på att själva byggnaden ansågs vara magisk eller på något vis besjälad. I en arvstvist beskrivs familjens stuga som ”en fortsättning på den avlidne herrens person” och till och med som ”den verklige herren över de tillgångar som utgör arvet”. Därtill var det inte ovanligt att delar av familjeöverhuvudets lik inkorporerades i byggnaden. Naglar och hår petades in mellan plankorna eller blandades i det klenbruk som bildade väggarna i de förmögna familjernas bostäder.Trots att byggnaden var så viktig för byborna har forskningen visat att priset på ett nybyggt hus var extremt lågt. Anledningen torde ha varit en bristande efterfrågan. Till skillnad från på vår egen bostadsmarknad, hörde det nämligen till ovanligheterna att en människa bytte bostad. I en häpnadsväckande passage av le Roy Laduries bok beskrivs hur myndigheterna bestraffade ett hus som hade brutit mot reglerna: Inte invånarna, alltså, utan själva fastigheten. En lösmynt kvinna kikade in genom en springa i dörren till sin granne och fick där syn på den kätterska predikanten Pierre Authié som höll en hemlig mässa. Efter att hon angivit honom gjorde man omedelbart slag i saken. Huset där Authié hade predikat brändes ned till grunden. Om man inte renade platsen med eld, uppgav en av bönderna, riskerade man att irrlärorna hoppade som loppor till de intilliggande husen. Bybornas uppfattningar om sina bostäder framstår som bisarra för den moderna läsaren. Men kanske beror det delvis på att vi har blivit förhärdade. Marknadens realiteter har fått oss att betrakta våra bostäder inte i första hand som hem, utan som varor att köpa och sälja för pengar. Med tanke på urbaniseringen och befolkningsökningen, är det svårt att föreställa sig hur det skulle kunna förhålla sig annorlunda. Men det förändrar inte faktumet att det vid sidan om fördelarna – att fler människor får någonstans att bo – också kan finnas vissa nackdelar. Ett exempel är just denna instrumentella uppfattning av hemmet, en uppfattning som reflekteras i ett modeord som ”bostadskarriär”. Under arbetet med den här essän var jag en eftermiddag ute och promenerade i närheten av mitt barndomshem, i skuggan av Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Av en händelse stod ytterdörren till byggnaden öppen. Jag stannade ett ögonblick och såg in. Porten var mindre än vad jag mindes den som. Dessutom var trapphuset ostädat och taklampan flimrade på ett sätt som ingav misstankar om dålig ekonomi i föreningen. Trots dessa prosaiska inslag var det något särskilt över platsen. Kanske hade jag sovit för lite, eller också berodde det på att jag hade hoppat över frukosten, men på något sätt fick jag för mig att jag hörde hemma där och att det var nästan brottsligt att jag hade flyttat därifrån. Den där tanken skakade jag naturligtvis av mig så snart jag gick vidare. Jag är egentligen inte en vidskeplig person. Inte egentligen. Men ibland tänker jag mig ändå att det är just barnets syn på världen som en förtrollad eller magisk plats, som är den mest naturliga för oss. Kanske, tänker jag mig, kan hela vår uppväxt ses som en rekapitulering av idéhistorien.När vi är små är allting dunkelt. En eld brinner i natten och kastar långa skuggor över väggarna. Lågorna fladdrar och barnet tycker sig ana en själ bakom rörelsen. Så kommer upplysningen, solen stiger och skuggorna bleknar. Och visst ser man världen lite klarare. Men kanske blir man också bländad.Vincent Flinck Amble-Naess, frilansskribent och läkareLitteraturEmmanuel Le Roy Ladurie: Montaillou – en fransk bondby 1294–1324. Översättare: Jan Stolpe. Natur & kultur, 2019.

Makten är rädd för läsning, det gäller i de klassiska dystopierna såväl som i verklighetens diktaturer. Jimmy Vulovic funderar över vari faran ligger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Johns mor dör. Han gråter vid sjukhussängen. Några barn är på sjukhuset för att vänja sig vid döden. De förundras över hans beteende, som om döden vore hemsk, som om någon enskild människa skulle kunna betyda så mycket att den kan sörjas. Otroligt. Scenen finns i Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 och är viktig för att förstå romanen. Sorg och alla andra former av olycka har nämligen avskaffats i Världsstaten. Ingen är ledsen där. Det finns heller ingen ensamhet. Staten härskar med en kollektivistisk paroll som säger att alla tillhör alla andra i samhället. Ingen är speciell, alla är utbytbara. Ändå tycks alla så ensamma som en människa någonsin kan bli. Det är ur en förening mellan masskonsumtionssamhället och ett trygghets- och lyckoberoende tyranniet föds. I denna roman, liksom i flera av de klassiska nittonhundratalsdystopierna, varnas vi högljutt för statsmonstret som växer sig starkt då individens naturliga mänskliga relationer till andra och till sig själv dör.John sörjer. En sörjande människas blick är avslöjande, vittnar om brustna band som en gång var ett liv. Med sorgens påminnelse om slutet ställs livet på sin spets. Därför är den avskaffad i Världsstaten. Genom Johns blick ser vi även hur fri- och rättigheter vi idag tar för givna har gått förlorade, att de bytts bort mot en trygg kugghjulstillvaro och snäv konsumtionslycka. Är du ledsen, ta dig då en tablett. Piller finns det gott om. Känner du obehag, köp dig då något nytt eller byt sexpartner. Du får ligga precis hur mycket du vill bara det inte blir barn, för barn görs inte på det gamla sättet längre. Reproduktionen är strikt reglerad. Det finns inga familjer och ord som kärlek, mamma och pappa är skamliga. Staten lämnar inget åt slumpen, eller åt Gud eller åt naturen eller något sådant eftersom det ju kan bli fel då. Med biologisk ingenjörskonst produceras i stället framtida generationer på löpande band i barnfabriker, bokstavligt talat. Så att alla glatt intar sin plats i samhället. Eliten framställs för att bli lycklig i sin roll. Därunder produceras olika grader av tjänarklasser som är lika tillfreds med sin lott i hierarkin. Inget får rubba samhällsordningen.Men John bryter mönstret. Han älskar ju sin mamma. Och han sörjer henne. Tidigare bodde de utanför själva Världsstaten, i ett reservat för ursprungsbefolkningen. Där lever människor som förr, med kärlek, familj, Gud, sorg och inte minst litteratur. Johns främlingsblick, som ju även är läsarens, kan därför se massmarknadskollektivismens falska lycka. Dessutom avgudar han William Shakespeare och kan inte förstå varför staten har förbjudit den sortens litteratur. Men vi, vi som för en stund ser med hans ögon, vet såklart vad det handlar om. För vi vet att sådan litteratur, det vill säga individens möjliga samtal med sig själv, med själen, alltid är förbjuden i dystopier. Och efter moderns död, då Shakespeares ord om en skön ny värld ekar mörkt ironiskt inom John, åskådliggörs också varför den förbjuds. För när han stormar ut ur sjukhuset växer orden till ett upprorsförsök, till en vilja att få väcka den nya världens levande konsumtionsdöda till liv, till ett levande fritt liv bortom ytlig lycka. Givetvis misslyckas han. Romanen är trots allt en dystopi, inte en utopi.Franz Kafka skrev en gång till sin vän Oskar Pollak att en bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Läser vi romaner som Du sköna nya värld i skenet av hans ord lär de oss att Makten alltid fruktar sprickor i den spegelblanka tunna isen under dess fötter. Och därför gör den allt för att förhindra yxan, höjd och redo att när som helst hugga till. Det som förenar flera av de idag klassiska dystopierna är att invånarnas liv bara fyller en enda funktion, att alltid tjäna staten, aldrig någonsin sig själva eller medmänniskorna. Vi ser det hos Aldous Huxley. Men vi ser det även i föregångaren Jevgenij Zamjatins roman Vi samt i Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984. Fast i Ray Bradburys Fahrenheit 451 från 1953 framträder det väl allra tydligast i relation just till litteratur. Där bränns nämligen böcker för att de orsakar splittring, krossar isen, i både individen och samhället. Romanens huvudperson Guy Montag är brandman i ett framtida USA där brandmän för trygghetens och stabilitetens skull bränner böcker i stället för att släcka bränder.I dystopier har alltså Makten insett att skönlitteratur minst lika tydligt som sorg kan spegla vad det är att vara en människa bland andra människor, kan ge en bild som ärligt visar den vackra och smärtsamt sorgliga terräng vi har att leva i. Och den som läser bilden är mindre benägen att kasta bort sin utmätta tid på att lyda. Likt John står heller inte Guy Montag i Fahrenheit 451 ut i det frusna havet längre. Han uthärdar inte de blanka tv-skärmarnas ständiga beroendeframkallande underhållning, pallar inte längre med det gapskrattets tyranni han lever i. I stället söker han liksom John tröst i böcker, vilka han i hemlighet och av för honom själv oklar anledning har räddat undan lågorna. Men han förstår dem inte, förstår bara, eller rättare sagt hoppas, att det i de förbjudna böckerna finns något som kan rädda honom. Guy Montag söker desperat en yxa för att få kontakt med sitt inre hemliga liv. Därför letar han med fara för sin egen säkerhet upp Faber, en gammal professor i engelska som lär honom att litteraturen kan sy ihop ”universums tygbitar till en klädnad” åt oss.Mellan liv och litteratur finns ett starkt band, menar Faber, åtminstone mellan livet och bra litteratur. I den ser och förstår vi allt skönt och allt smärtsamt som livet för med sig. Faber förklarar att bra författare genom orden kan nå fram till livet självt. De medelmåttiga snuddar bara flyktigt vid det medan de dåliga våldför sig på livet för att sedan slänga det på sophögen. Professorn sammanfattar en humanistisk grundsyn. Hans ord slår en bro från den tidige renässanshumanistpoeten Francesco Petrarcas Secretum meum, ett 1300-talsargument för den själsdiskuterande läsningens väg, till det sökande som den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom så ofta betonade som läsningens mål och mening. Den goda litteraturen visar oss slutet och därmed också oss själva. I boken Hur läsa & varför från år 2000 skriver Harold Bloom (skriver) att skönlitterärt läsande är ”att förbereda oss själva på förändring och förvandling, och den yttersta förvandlingen delar vi alla”. Det är döden och sorgen han talar om och det står var och en fritt, oavsett klass- och kulturursprung, att ur bokhyllan ta fram någon av de kartor som varje dystopisk makt inte vill att vi ska se, kartor där bilden av oss själva tecknas och vår olydnad föds.Jimmy Vulovic, litteraturforskare och författareLitteraturRay Bradbury: Fahrenheit 451. Översättning: Siv Nordin. Modernista, 2018.Aldous Huxley: Du sköna nya värld. Översättning: Greta Tiselius. Lind & co, 2000. 

Trots vidden och vikten av folkmordet i Rwanda är kunskapen ytterst bristfällig. Eva-Lotta Hultén ser hur Scholastique Mukasonga med fantastisk litteratur undervisar oss om det fruktansvärda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag var liten upptäckte jag Förintelsen. Det var så det kändes när jag läste Katitziböckerna och fick veta att något fruktansvärt hade hänt. Jag drog slutsatsen att få kände till det. Varför hade jag annars inte hört talas om detta oerhörda innan? Lite samma känsla fick jag när jag på 2010-talet läste in mig på folkmordet i Rwanda. Visst hade jag hört om, och upprörts över skeendet och världens passivitet redan när det skedde 1994 men det hade sedan dess varit så märkligt frånvarande i vårt samtal om världen att det nästan kändes som om jag grävde fram en hemlighet.Andra världskrigets folkmord har jag efter Katitziupplevelsen studerat i skolan, läst romaner och fackböcker, sett spelfilmer, dokumentärer och samtalat om otaliga gånger. Det är precis som det ska vara. Förintelsen utspelades i vår del av världen och har fortfarande starka återverkningar på samhälle och politik. Den finns där som bakgrund till allt som hänt och händer i vår närhistoria och nutid. Varje tecken på okunskap, och de finns, är en varningsklocka, och glömskan blir ibland föremål för debatt.Med folkmordet i Rwanda är det annorlunda. När jag tog upp det i en föreläsning för journaliststudenter frågade jag dem om de alls kände till det. Ingen svarade ja. Det kan inte bero på att omfattningen var obetydlig. Upp mot en miljon människor mördades i en befolkning på omkring sju och en halv miljoner. Det borde inte heller bero på att det inte har med vår del av världen att göra. Rwanda var en belgisk koloni fram till 1962, kolonialismen var en stark faktor i upptakten till folkmordet och efterverkningarna av kolonialismen inverkar, precis som andra världskriget, på vår nutid på en rad intrikata sätt.Vi bör inte underskatta vår förmåga att förtränga denna historia, inte heller européernas ointresse för händelser bortom den egna och den nordamerikanska kontinenten. Men kan det som gör detta gigantiska folkmord så lite omtalat också ha med bristen på berättelser att göra? Några reportageböcker och romaner fanns översatta sedan tidigare, men det är ändå svårt att överskatta betydelsen av att rwandisk-franska Scholastique Mukasongas fruktansvärda och underbara böcker började ges ut på svenska år 2020.Mukasonga föddes 1956 och växte upp i Rwanda med sin stora familj. När hon var fyra år blev de fördrivna från sitt ursprungliga hem till det oländiga Bugesera där de levde i ett flyktingläger tillsammans med andra från folkgruppen tutsi som också tvångsförflyttats. Mukasonga var studiebegåvad och fick en plats på den eftertraktade skolan Lycée Notre-Dame-de-Citeaux i Kigali där katolska nunnor undervisade. Hon fortsatte sina studier vid socialhögskolan i den rwandiska staden Butare. 1973 drevs tutsiska elever bort från högre utbildningar och Mukasonga flydde till Burundi där hon studerade klart och sedan arbetade för UNICEF. 1992 flyttade hon vidare till Frankrike.Ett par år därefter utbröt folkmordet i Rwanda. På två och en halv månad mördade människor ur folkgruppen hutu forna grannar och vänner ur folkgruppen tutsi i ett tempo som är oöverträffat. Titeln på Jörgen Gassilewskis roman om händelserna är passande: ”Hastigheten”. De flesta dödades med macheter som köpts in och distribuerats av milisgrupper kopplade till regeringen. En radiostation som stöddes av huturegimen hetsade till att göra slut på ”kackerlackorna” och göra ”arbetet” tills det var helt avklarat. Det var så man pratade. Om ett arbete som gick ut på att döda kackerlackor.Trettiosju av Scholastique Mukasongas närmsta släktingar mördades. Däribland hennes båda föräldrar och alla syskon utom ett. Först tio år efter folkmordet klarade hon att återvända till Rwanda och efter det bestämde hon sig för att berätta om den värld hon växt upp i och de människor som befolkat den. Debuten fick titeln ”Kackerlackor”. Uppföljaren ”Barfotakvinnan” handlar om Scholastique Mukasongas mor och alla andra kvinnor som gjorde allt de kunde för att skydda sina barn och behålla sitt eget vett i en ständigt hotfull omvärld. Det är en varm, vacker och förtvivlad bok som inleds med ett kapitel om hur mamma Stefania ständigt försökte skaffa sig information om annalkande faror och lärde sina barn att gömma sig ute bland taggbuskarna för att undkomma de mobbar av unga hutumän som regelbundet besökte området och trakasserade, misshandlade och våldtog dess tutsiinvånare.I kapitlen som följer tecknas sedan framför allt en vardag med odling, matlagning, skolgång, lek och fester. Läsaren hinner glömma den mörka fonden av hotande våld. Tills det plötsligt dyker upp igen i ett par meningar eller en bisats. Som när författaren berättar om sin brors lyckliga bröllop och äktenskap och avslutar med att skriva: ”De fick nio barn, varav sju pojkar, till min mors stora glädje. Hon tänkte att åtminstone några av dem skulle överleva och föra släkten vidare. Hon misstog sig.” Och så slutar det kapitlet och ett nytt tar vid, åter tillbaka i det vardagliga.Mukasonga skildrar också med bakgrund i egna erfarenheter tiden som förebådar folkmordet. Som tutsi hade hon fått en kvotplats på det prestigefulla läroverk där den rwandiska hutuelitens döttrar fick sin utbildning, och romanen ”Madonnan vid Nilen” hade mycket väl kunnat vara en vanlig skildring av vänskap, utsatthet och pennalism på en internatskola. Omnämnandet av de pogromer och attacker mot tutsier som förekom i Rwanda vid denna tid, förvandlar berättelsen till en föraning om det som ska följa.Vi säger gärna att vi måste minnas Förintelsen för att det inte ska hända igen. Men sedan 1945 har flera andra folkmord inträffat och det i Rwanda är av en enorm omfattning. Jag kan inte låta bli att undra: är det bekvämt för oss att stanna vid andra världskrigets illdåd eftersom de ligger allt längre ifrån oss tidsmässigt? Skyddar vi oss genom att tänka att det hände för länge sedan? Eller är det snarare så att vi tänker att folkmordet i Rwanda inte har med vår moderna, västerländska värld att göra? Mördandet i Rwanda framstår kanske som primitivt eftersom det skedde med machete men det var oerhört välorganiserat. Mordredskapen beställdes från Kina och distribuerades över landet. Uppifrån utsedda ledare såg till att arbetet fördelades rättvist och sköttes på normala arbetstider. Det var inte en outvecklad nations kaos som ledde till massdödandet. Det var tvärtom ett administrativt välordnat samhälle som gjorde effektivitet och precision möjligt. Motsättningarna mellan grupperna, påeldade av kolonialmakten Belgien, var grogrunden men i Rwanda visste också alla sin plats och när myndigheterna gav order så lydde man, även när det innebar blodbad.Scholastique Mukasongas böcker påminner oss om att liv är liv var det än levs och att folkmord är en del av såväl vår historia som vår nutid. Det räcker faktiskt inte att vi inte glömmer Förintelsen. Vi borde också prata mer om Rwanda.Eva-Lotta Hultén. journalist och författareLitteraturScholastique Mukasonga: Barfotakvinnan och Madonnan vid Nilen. Översättning: Maria Björkman. Bokförlaget Tranan, 2020 respektive 2022.

En och annan mellanchef tillägnas väl en roman, men generellt är de underordnades perspektiv som skildras i litteraturen. Thomas Steinfeld funderar över ett perspektiv få tycks vilja se. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kontoret har en egen litteraturhistoria. Den börjar innan förrförra sekelskiftet, när de nya nationalstaterna utvecklade en alltmer omfattande byråkrati, och när allt fler företag blev så stora att de behövde en egen organisation framför allt för bokföring, inköp och försäljning samt för korrespondens. Italo Svevos “Ett liv” från 1892 är en tidig kontorsroman liksom Elin Wägners ”Norrtullsligan” från 1908. Böckerna handlar om unga, bildade, men maktlösa och mestadels dåligt betalda människor. De får titta uppåt när de vill se någonting av världen, uppåt till ett helt samhälle, som uppenbarligen klarar sig alldeles utmärkt även utan kontoristernas mödosamma insats. Förmodligen finns det tusentals sådana romaner. Och genren består i vår tid.Men om publiken är väl förtrodd med kontoristernas själsliv, om den vet mycket om deras förhoppningar och deras besvikelser, om deras privatliv, deras intriger och deras ofta fåfänga försök att göra sig själva till oersättliga medarbetare, så är det förvånansvärt tyst om motsidan. Det är svårare att hitta en kontorsroman med titeln ”Chefen”, och det finns ingen motsvarighet till den tyske sociologen Siegfried Kracauers banbrytande studie ”De anställda” från 1930, med perspektivet riktat mot andra sidan av makten. Visserligen publiceras det böcker om chefen i oändliga mängder: De handlar om hur man blir chef, hur man blir en bättre chef eller hur man klättrar upp i hierarkin så att man blir chefernas chef. Men det är inte ofta man kan läsa om de lägre anställdas uttråkade miner som kan förvandla ett möte till ett långsamt och kvalfullt nederlag för ledaren. Sällan får vi en beskrivning uppifrån av det åtråvärda skvallret som enar en klick och kan förstöra en hel arbetsmiljö. Och få har någonsin lyckats skildra ett krissamtal i telefon, från den dåliga nyhetens ankomst, framförd med stammande röst, till den hysteriska bestämdheten, som brukar följa en stunds stumhet, till alla tvivel och betänksamheter, som blir kvar efter ett beslut.Innan tysken Niklas Luhmann blev en av 1900-talets främsta sociologer, arbetade han som tjänsteman. Under sina åtta år i den statliga förvaltningen, från 1954 till 1962, började han bygga upp en gigantisk arkivlåda, som senare blev fundamentet till sjuttio vetenskapliga böcker och flera hundra artiklar. Han skaffade sig därutöver erfarenhet för skriva tre korta föredrag, som skiljer sig från hans annars mer eller mindre abstrakt formulerade verk. ”Den nya chefen” är temat för det första föredraget, det andra handlar om ”spontana ordningar” på kontoret och i det tredje föreslår han en ny socialteknik kallad för ”undervakning” – i motsats till ”övervakning” – för att få kontroll över människan som vill bestämma över det mesta utan att dock verkligen vara förtrodd med både ämnet och rutinerna. Föredragen publicerades först flera år efter Niklas Luhmanns död år 1998. Den som vill skriva en roman med titeln ”Chefen” hittar grunddragen till sin huvudperson här.I den dunkla tiden före byråkratins genombrott, förklarar Luhmann, fanns det chefer som var produktionsledare, krigshövdingar, huvuddansare, medlemmar av stamrådet och mycket annat, allt på en gång. I några sällsynta fall tycks sådana chefer finnas kvar, mest i mindre, familjeägda företag. Med förvaltningens segertåg genom samhället förändras dock chefens funktion, genom att den gamla chefens funktioner delas upp, så att det uppstår allt fler chefer, på allt fler nivåer. Det blir alltså svårare att veta vem som ansvarar för vad. Men det leder också till konsekvensen att det faktiska ansvaret flyttas alltmer neråt i hierarkin, medan de högre cheferna mest sysslar med förmedling. Och detta i sin tur leder till att chefen blir tvungen att härska genom samarbete. Samarbete är dock inte så lätt som man skulle vilja tro. Luhmann skiljer mellan tre områden där ”chefsskap” – ett vackert svenskt ord, som enligt mitt vetande inte finns någon annanstans i världen – verkligen krävs. Enklast är det att vara chef på det första området: genom att hålla i kontakterna med världen utanför den egna organisationen. Att representera förvaltningen utåt, det är chefens privilegium, och nåde den underordnade som framför utomstående påstår sig kunna tala för hela sin enhet. Det andra området är initiativen: Det borde vara chefens uppgift att utveckla nya idéer, att komma på och genomdriva meningsfulla förändringar, att leda den egna organisationen till framgång och effektivitet. Men i samma mån som ansvaret flyttas neråt i hierarkin, desto mindre vet chefen om vad som egentligen görs inom sin organisation.Dennes insikter i arbetet, i dess villkor, i dess föremål och dess procedurer, är för begränsade för att verkligen kunna ta initiativ – med följden att chefens uppslag blir av alltmer verklighetsfrämmande karaktär. Dessutom blir varje uppvisning av sakkunskap en utmaning av chefens auktoritet. Farligast för chefen är dock vad som sker på det tredje av chefsskapets områden. Här handskas man med ”osäkerheter”: oväntade händelser som påverkar förvaltningens gång, plötsliga konflikter inom och utanför organisationen, utmaningar av alla slag. Ju mer chefen blivit till enbart förmedlare, förklarar sociologen, desto mera sannolikt blir det att de nedre anställda i fall av en kris börjar samarbeta direkt. De uppfattar sig som kollegor och stabiliserar sin tillvaro med hjälp av varandra, på chefens bekostnad.Luhmann lämnar inget tvivel om på vilken sida han står. Med enbart lite medlidande berättar han om statssekretaren som sjönk ihop när han fick gå i pension. Och med uppenbart nöje utvecklar han tanken om att det går att styra chefen underifrån: ”Jag uppfattar det som orättvist”, skriver han, ”att cheferna, som redan är privilegierade, dessutom får stöd genom till exempel seminarier om ledarskap, om personalutveckling, om kommunikationsfärdigheter. Minst lika meningsfullt vore det att utbilda de underordnade i teknikerna att handskas med chefen”. Och så utvecklar han en rad subversiva förslag, från att medvetet strypa informationsflödet uppåt till att i smyg överta tidsplaneringen genom att skapa tillgjorda tillfällen som kräver chefens uppmärksamhet. Till slut kommer det djärvaste förslaget: Möt din chef med respekt. På så sätt får den överordnande vad hen mest av allt vill ha, och du får göra vad du vill.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap 

Tekniken har en utopisk potential, men varför är det så svårt att förverkliga den? Erik Isberg söker ett svar i den teknologiska distansvårdens historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En eftermiddag i Boston 1876 såg läkaren Clarence John Blake en telefon för första gången. Jag föreställer mig hur han försiktigt lyfte upp luren och höll den mot sitt hjärta, varpå hans vän Alexander Graham Bell, som förevisat sin nya uppfinning, tittade frågande på honom. Varför höll han inte luren mot örat, som det var tänkt? De började diskutera vad det var för apparat de hade framför sig. Deras föreställningar om telefonen skiljde sig åt. Där Graham Bell såg ett kommunikationsmedel, såg Blake ett slags elektroniskt distansstetoskop. Möjligheterna, menade Blake, var enorma. Runt om i Boston skulle människor hålla luren mot sina bröstkorgar och låta sina hjärtslag färdas genom de nyligen utdragna telefonledningarna, för att till sist landa i en sambandscentral där Blake och hans kollegor satt redo att lyssna och diagnostisera.Ett par år senare tvingades Blake konstatera att han trots idoga försök ”inte var i närheten” av att få till en tillräckligt bra ljudkvalitet. Det skulle aldrig bli någon sambandscentral. Patienterna pressade sina telefoner mot bröstkorgen, men Blake hörde bara brus.Drömmarna om att utöva vård på distans har, trots Blakes misslyckande, knappast försvunnit. Idag utgör insamlingen av hälsodata en miljardindustri, appbolag erbjuder läkarbesök via videosamtal, där knastriga telefonlinor har bytts ut mot högupplösta frontkameror. 2016 slog den dåvarande regeringen och Sveriges kommuner och regioner fast att Sverige bli världens bästa land när det kommer till digital vård. Kommunikationstekniken har aldrig, skrev man i överenskommelsen, erbjudit så här stora möjligheter. På TikTok kan en stor mängd följare ta del av KaisTheSurgeons försök att utföra operationer på distans. Med 5G-nätets utbyggnad är tanken att man med fjärrstyrda skalpeller ska kunna genomföra operationer med patienten i ett land, och kirurgen i ett annat. I väntan på mänskliga patienter får KaisTheSurgeon hålla tillgodo med frukt. I sina närmast hypnotiska klipp dissekerar han elegant vindruvor, bananer och apelsiner utan att själv befinna sig i rummet. När KaisTheSurgeon filear en apelsin som ligger i rummet intill, ter sig framtiden för en stund både ljus och högteknologisk. Men samtidigt som utopiska löften om tekniska revolutioner avlöser varandra verkar många av vårdens centrala problem inte alls vara på väg att försvinna; det gäller tillgänglighet, jämlikhet, personaltäthet. Varför är det så svårt att realisera teknikens utopiska potential? Läkaren och medicinhistorikern Jeremy A. Greene menar i sin bok The Doctor Who Wasn’t There. History, Technology and the Limits of Telehealth att en anledning till att de som kommit med storslagna löften om tekniska innovationer ofta haft svårt att förverkliga dem är ett enögt fokus på tekniken i sig. Bara för att en teknik finns och fungerar, är det inte självklart att man vet hur den kommer att användas, eller vem som kommer ha nytta av den. I slutet av 1800-talet var det inte bara Blake som experimenterade med telefonen. Exakt vad man skulle ha den till var oklart. Den användes såväl för livesändningar av konserter som för privata samtal. Efter hand stod det klart att telefonen hade skapat ett nytt slags rum: där man kunde vara fysiskt frånskilda men ändå nära. Rösten kunde kopplas loss från kroppen. Men telefonen blev också en symbol för modernitetens anonyma och ensamma tillvaro, där tunna telefonledningar var det enda som band samman de isolerade individerna. I Franz Kafkas Slottet är telefonen den ansiktslösa byråkratins redskap. Protagonisten K ser förtvivlat på när byråkraterna ringer sina samtal, men vad som egentligen sägs och vem det är som säger det förblir oklart. Inom sjukvården kom telefonen under 1900-talets första decennier att få en motsatt symbolik. Snarare än att markera distans, blev den ett uttryck för en modern och alert läkarkår som ständigt var närvarande. En läkare som inte svarade i telefon var inte bara ålderdomlig, utan också dålig på sitt jobb. I USA sammanfattades den nya läkarrollen med en slogan: The doctor is on call. Med tiden kom andra kommunikationstekniker in i bilden. Men även om de ofta fungerade utmärkt, visar Greene hur detta ändå inte räckte för att de skulle bli långsiktigt framgångsrika. Ett sådant exempel hittar han i ett pilotprojekt i Harlem, New York, under tidigt 1970-tal. I fattiga områden i USA:s större städer var det vid den här tiden inte ovanligt att ett område delade på en tv-antenn, som sedan var kopplad med telekablar till hushållen runt omkring. En grupp läkare i Harlem insåg att de här lokala kabel-tv-nätverken kunde användas för att anordna videomöten och på så vis nå en grupp patienter som var vana vid ett rasistiskt vårdsystem och drog sig för att söka vård. Ett lokalt system för telemedicin började ta form: filmkameror riggades upp i samlingslokaler runt om i Harlem och sjuksköterskor som själva bodde i området fanns på plats för att assistera. Kabelnätverket ägdes av invånarna själva. Även om projektet inte var perfekt, visade det en väg framåt för en demokratiskt förankrad distansvård, som satte de mest utsattas behov i centrum. Men detta var inte tillräckligt. 1977 lades projektet ner. De statliga pengarna var slut och lokala kabelnätverk hade börjat köpas upp av stora telekombolag, i syfte att skapa en nationell tv-marknad. Ekonomi, inte teknik, avgjorde utgången. Om allt istället bara hade handlat om teknikens prestanda hade historien sett annorlunda ut. Då är det enda som krävts för att Blakes sambandscentral skulle fungera en tillräckligt bra ljudkvalitet och videosamtalen i Harlem hade fortsatt så länge det fanns patienter. Vår förtjusning över spektakulära tekniska lösningar skymmer sikten, allt det där andra – pengar, människor, kunskap – trängs i bakgrunden.Vägen från Clarence John Blakes sambandscentral för hjärtslag till KaisTheSurgeons virala fruktoperationer är kanske inte så lång som den kan verka. De representerar båda en utopisk tekniksyn, som fångar potentialen i ny teknik men samtidigt missar allt som finns runtom och som är nödvändigt för att tekniken ska fungera. Det spelar ju faktiskt ingen roll om telefonen kan uppfatta ens hjärtslag om det inte finns någon läkare att ringa till. Motsatsen till närvaro, påminner teknikhistorikern Hannah Zeavin, är inte distans, utan frånvaro. I KaisTheSurgeons kommentarsfält skriver en av hans följare lakoniskt: ”Den där apelsinen får nog bättre sjukvård än jag”. Erik Isberg, idéhistorikerLitteraturJohn Durham Peters, Speaking into the Air. A History of the Idea of Communication (Chicago: The University of Chicago Press, 2001). Jeremy A. Greene, The Doctor Who Wasn’t There. History, Technology and the Limits of Telehealth (Chicago: The University of Chicago Press, 2022). Hannah Zeavin, The Distance Cure. A History of Teletherapy (Cambridge, MA: MIT Press, 2021).

Vad förenar en tysk romantisk diktare med militärt överintresserade svenska män? En evig fråga ska det visa sig. Författaren Måns Wadensjö funderar på vem som egentligen avgör vad som är märkvärdigt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I september 1786 bröt Johann Wolfgang von Goethe i hemlighet upp från sitt eget födelsedagsfirande, och reste söderut med häst och vagn. Han hade just fyllt 37, och var trött och utschasad efter de senaste årens hårda arbete som hovman och administratör. Nu längtade han till Italien, till värmen och till skönheten – inte helt olikt alla dem som idag åker dit med tåg eller flyg för att återhämta sig och uppleva något nytt på en och samma gång; ja, det är som om värme och gamla ruiner ibland är den enda verksamma medicinen mot stress och mot en vardag som blivit alltför förutsägbar och trång.Senare skulle Goethes resa till Italien bli berömd, men nu reste författaren inkognito, och det dröjde inte länge innan han stötte på problem. På väg över Gardasjön drevs han iland i den lilla staden Malcesine, på gränsen mellan republiken Venedig och den tysk-romerske kejsarens domäner.För att göra det bästa av uppehållet bestämde sig Goethe för att teckna av stadens vackra men förfallna borg. Porten stod öppen, där fanns inga vakter och stenarna hade börjat falla isär – men medan han sitter där och skissar börjar en folkmassa att samlas runtomkring. Byborna stirrar på den tecknande främlingen, och till slut går en av dem fram till Goethe, tar ifrån honom hans papper och river itu det. För dem är borgen i Malcesine vad vi idag skulle kalla för ett skyddsobjekt, och de misstänker honom för att vara en kejserlig agent i färd med att spionera ut deras befästningar. För att reda ut saken tillkallas de lokala myndigheterna, och i en komisk och stiliserad dialog försöker Goethe först av allt peka ut borgens förfall och avsaknaden av portar – i allt detta, säger han, har han inte sett något annat än en ruin. Så lätt slipper han dock inte undan, för då undrar stadens aktuarie vad som egentligen är så märkvärdigt med borgen att den ska tecknas av, om den nu bara är en ruin.Men, invänder Goethe, hela Italien är ju fullt av ruiner som har tecknats av hundratals gånger, jag är själv på väg till Verona för att se amfiteatern där och kommer helt säkert att teckna av den också. Arenan i Verona, svarar ämbetsmannen, Det är ju en världsberömd romersk byggnad, men med dessa torn finns ingenting märkvärdigt utom att de utgör gränsen mellan Venedig och kejsardömet, och därför inte ska spioneras på. Det spelar ingen roll med vilka romantiska brösttoner Goethe hyllar platsens skönhet – för byborna är det lika svårt att se något märkvärdigt i den borg de passerar varje dag, som det är för Goethe att se ett försvarsverk i en medeltida ruin.Märkvärdigt nog är Goethe inte helt ensam om att ha hamnat i denna belägenhet. Under våren 2022 hölls här i Sverige rättegångar mot vad som i pressen beskrevs som ett nätverk av så kallade ”MÖP:ar” eller Militärt Överintresserade Personer. Männen hade gripits av Säkerhetspolisen i gryningsräder, och stod åtalade för att ha dokumenterat och delat bilder och ritningar av bunkrar och andra skyddsobjekt.Själva hävdade männen å ena sidan att de gjorde det av historiskt intresse – å den andra att anläggningarna var föråldrade och saknade militärt värde. Eller, som en av dem sade till DN: ”Jag hade uppfattningen att det inte var hemligt. Jag fick ju uppgifter från Lantmäteriet.”Goethe kan man anklaga för mycket, men knappast för att ha varit en MÖP. Ändå har han och MÖP:arna någonting gemensamt. För om man för ett ögonblick släpper den juridiska aspekten är båda dessa händelser på sätt och vis strider om vem som har tolkningsföreträdet när det kommer till de hemliga anläggningarna. Är det de myndigheter som eventuellt vill använda dem i krigiskt syfte någon gång – eller är det Goethe och MÖP:arna, som har en mer emotionell relation till dem?MÖP:arnas intresse må vara snävt militärhistoriskt – men säg vilket hobbyhistoriskt intresse som när allt kommer omkring inte är av estetisk natur. Båda dessa situationer ställer oss inför samma fråga: Är dessa byggnader märkvärdiga för att de utgör en del av rikets försvar, eller för att de äger en skönhet och säger oss någonting om tiden som har gått?För Goethes del gick det till slut bra. Det brukade göra det. Byborna trodde honom då han sade att han kom från den fria staden Frankfurt, och inte alls stod i kejsarens tjänst. Kanske lyckades han också övertyga några av dem med sitt estetiska resonemang, för det som fällde avgörandet till hans fördel var en kvinna i folksamlingen som höjde rösten och sade: ”Vi ska i all vänlighet låta den här mannen gå, så att han kan tala gott om oss bland sina landsmän och uppmuntra dem att besöka Malcesine, vars sköna läge verkligen är värt att beundras av besökare.” Det är ord som i efterhand har kommit att låta profetiska – Gardasjön är idag ett av Italiens mest exklusiva turistmål, och till Malcesine kommer många för att se just den borg som Goethe tecknade av.Som läsare är det förstås frestande att i den här lilla historien identifiera sig med Goethe, den nya tidens företrädare som förklarar för byborna att också deras gamla borg har ett historiskt värde. Så var Goethe också verksam i en tid då vad den franske historikern Francois Hartog kallar för en ”historicitetsregim” höll på att avlösa en annan, då alltmer av tänkandet på tiden inriktades emot framtiden; i det skiftet sattes även det förflutna i rörelse, så att det som för en tid sedan var ”nyss” plötsligt förvandlades till ”för längesen.” Så framställer Goethe själv det hela, och vi skulle förmodligen se på borgen med ungefär samma ögon som han.Men kanske gör vi det väl enkelt för oss själva då. För vad säger egentligen att hans sätt att se på ruinen är mer riktigt än bybornas? Det han gör är att komma dit utifrån, och lyfta ut byggnaden ur dess politiska och vardagliga kontext, för att i stället placera den i en estetisk och historisk kategori. Det är ingen liten sak – och sådana strider om vem som har tolkningsföreträdet till historien har vi gott om än idag.Det estetiska intresset är inte alltid mer självklart eller mer oskyldigt än något annat – det kan lika gärna brukas för att ta över och definiera om det som för en annan fortfarande är både problematiskt och fullt av liv. Hos vem ligger egentligen mandatet att bestämma vad som är vackert, vad som är aktuellt och vad som är förflutet redan nu?Kanske borde vi därför lyssna på båda sidorna i den här debatten, och påminna oss om att historien aldrig är neutral eller ligger i vila i väntan på att vi ska upptäcka den. På ett eller annat sätt är den alltid redan i bruk, och varje gång vi betraktar den ger vi den en ny mening, som kanske säger mer om oss, om våra behov och om vår tid än om det som en gång var.Och det är faktiskt sant även när vi bara är ute efter att koppla av i värmen för en tid, och fly en vardag som har blivit förutsägbar och trång.Måns Wadensjö, författare och kritiker

När bilder gick från att vara ägda objekt till delade filer tappade vi kontroll över vår egen historia. Hanna Johansson funderar på vad som händer när vi förlorat rätten att glömma. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var en varm aprildag när jag och en vän av en slump passerade en kuriosaaffär i Berlin, full av udda prydnadssaker och gamla VHS-filmer. Ingenting som var till salu där verkade vid första anblick värdefullt. Men precis utanför ingången fanns någonting som höll oss trollbundna en lång stund. Det var en stor kartong, fylld till bredden med fotografier.De flesta var svartvita. De föreställde människor som befann sig ”mitt i livet.” Tre män sittande sida vid sida, leende mot kameran, en av dem fingrande på en cigarett han var i färd med att dra ur paketet. Två män och två kvinnor på var sin sida om ett bord framför ett fönster, och utanför fönstret ett hav; det såg ut som om bilden var tagen på en färja. På bordet stod ölflaskor, dricksglas, en bok och ett par glasögon som någon i sällskapet måste ha tagit av sig inför fototillfället.Ett foto stack ut genom att vara i färg. Det föreställde en kvinna klädd i gult, framför en gul vägg, och en brandgul soffa med en rund, gul kudde. Färgskalan fick bilden att likna František Kupkas berömda gula självporträtt, och faktum är att blixtreflektionerna i kvinnans sminkade ansikte åstadkom något som liknade penseldrag. Fotografiet verkade vara förhållandevis nytt, taget på åttiotalet, kanske, snarare än på fyrtio-, femtio- eller sextiotalen, som de andra. Denna omständighet gjorde bilden särskilt kuslig. Det gick att begripa att de svartvita människorna var döda, antagligen sedan länge. Men den här kvinnan kunde vara vid liv. Hon borde vara vid liv. Varför hade då hennes porträtt hamnat här, liggande löst i en kartong utanför en kuriosaaffär? Vem var hon? Och vem var det som hade glömt henne?I The End of Forgetting: Growing Up With Social Media skriver författaren och medieforskaren Kate Eichhorn om hur spridningen av fotografier och filmer på sociala medier på ett radikalt sätt har förändrat människors förmåga att minnas – eller, rättare sagt, att glömma. Förr i tiden, skriver hon, var det möjligt att fysiskt utplåna gamla bilder som inte längre bekräftade nuets självbild. På så vis gick det att utöva en viss kontroll över hur man själv framstod, och att lämna saker bakom sig för gott. Det privilegiet har inte den som vuxit upp på Internet. I de sociala mediernas barndom, på chattrummen och forumens tid, fanns ett löfte om att kunna pröva olika identiteter och glömma vem man var. Många sociala medier utvecklades istället till platser som förhindrar glömska, till klumpiga och dåligt organiserade men välfyllda arkiv.Glömskeförlustens pris är förlusten av skönhet. Den som hemsöks av souvenirer och bevis för den egna existensen kan inte lika enkelt romantisera och mytologisera det förflutna. Man berövas möjligheten att förtränga vissa saker, att återberätta händelser – även för sig själv – på ett sätt som får dem att kännas uthärdliga. Medan det är möjligt att presentera en redan från början romantiserad och friserad version av sitt liv på sociala medier, visar Eichhorn hur det är nästintill omöjligt att återta kontrollen över en bild eller film som fått spridning bortom den egna tidslinjen. Berättelsen om det egna livet blir då mer ”sanningsenlig”, skulle man kunna tänka sig. Mer komplex. Samtidigt finns det erfarenheter man kanske bara kan leva med genom att ljuga en smula, från pinsamheter till rena trauman. Det dokumenterade livet på sociala medier innebär ett löfte om att aldrig kunna bli bortglömd, men också ett hot om att alltid kunna bli upptäckt.Eichhorn skriver om en reklamslogan för en av de tidigaste pocketkamerorna, från 1913: ”I ögonblicket – glädjen i att ta en bild – efteråt ägandets njutning.” När Instagram exakt hundra år senare lanserade en ny slogan löd den: ”Fånga och dela världens ögonblick.” Där den förra formuleringen betonade ägandet låg nu emfasen på delandet: världens ögonblick skulle fångas, sedan spridas, ibland långt bortom sina ursprungliga sammanhang. Kontrollförlusten när ett fotografi av dig hamnar i en främlings händer, löst liggande i en kartong och till salu för några kronor, äger numera rum i samma ögonblick som bilden publiceras. Tiden på sociala medier framstår som ett spöklikt evigt nu. Idag är det din döda väns födelsedag, kan Facebook påminna, skicka en hälsning så blir den nog glad! – en uppmaning som snart bara hörsammas av gradvis allt mer avlägset bekanta, innan de också understödda av algoritmerna till slut ger upp.Det gula fotografiet påminde också om en scen i Jenny Erpenbecks roman Natt för gott. Premissen är att huvudpersonen dör i vart och ett av romanens fem kapitel. Först dör hon som spädbarn i en by i Galizien, sedan som tonåring i Wien, sedan som ung kvinna i Sovjetunionen, sedan som medelålders i DDR och, till sist, dagen efter sin nittioårsdag i Berlin efter murens fall. Till varje död hör en serie tillfälligheter. Varje död utom möjligtvis den sista hade kunnat undvikas genom ett slumpmässigt fattat beslut, antingen av henne själv eller av någon annan. Vid varje död förändras också tidpunkten och omständigheterna kring den andra dödens inträde, då när ingen längre ska finnas som har känt henne.I romanens sista kapitel kliver huvudpersonens vuxne son in på en antikaffär i Wien, på jakt efter en födelsedagspresent till sin mor. Han överväger en vacker och prisvärd utgåva av Goethes samlade verk, i stort sett felfri sånär som på det nionde bandets lite avskavda rygg. Men, konstaterar han, det vore för otympligt att transportera böckerna på tåget till Berlin. Han lämnar kvar dem i butiken.Det sonen inte vet är att precis den utgåvan av Goethes samlade verk brukade stå i hans mors barndomshem, att skadan på det nionde bandet uppstod i samband med mordet på en av hans förfäder, och att just de böckerna en gång i tiden varit föremål för omsorg, noggrant bevarade för framtiden. ”Kanske”, skriver Erpenbeck, ”äger de här efterlämnade sakerna hemliga krafter.” Men vad för krafter de än äger kan sonen inte uppfatta dem. Han går ovetande miste om den sista möjligheten att återföra dem till den enda människan ännu i livet som, kanske, hade kunnat göra det.Samma gäckande känsla av förlorad magi som detta ingav mig, väcktes också av det gula fotografiet. En känsla av att det borde finnas någon nu levande människa som skulle kunna berätta om den främmande kvinnan på bilden, men att det vore nästan omöjligt att hitta den. Samtidigt fanns det något märkligt fridfullt i insikten om hur lite bilden berättade för en främling. På så vis verkade något av kvinnans integritet ha bevarats. Vem var det som hade glömt henne? Kanske var svaret så enkelt som att hon själv velat göra sig av med fotografiet, glömma eller döda just denna bild av sig själv. Och låta någon annan leva i dess ställe.Hanna Johansson, författare och kritikerLitteraturKate Eichhorn: The end of forgetting – Growing up with social media. Harvard University Press, 2019.Jenny Erpenbeck: Natt för gott. Översättare: Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2016.

Bläckfisken är det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva upp vår medkänsla inför det främmande, menar Kristoffer Leandoer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-01.Som mycket ung såg jag i den grekiska övärlden hur fiskare tog hand om nyfångad bläckfisk: de stod på kajen och dunkade sin fångst i stenläggningen, gång på gång. Det var en skrämmande och obegriplig syn, hur kunde en så liten varelse väcka ett sådant ursinne hos stora starka karlar? Långt senare fick beteendet sin förklaring när jag lärde mig om bläckfiskens nervsystem. Bara en tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns överallt. Den ser med huden, tänker med armarna. Dess blod är blågrönt och inte rött, vilket beror på att den syretransporterande molekylen innehåller koppar och inte järn. Dessutom har den inte ett hjärta som vi, utan tre. Vill man ha ihjäl en bläckfisk får man alltså vackert ha ihjäl hela den, det finns ingen centralt placerad strömbrytare där man kan släcka en bläckfisks medvetande.I Korea betraktas levande bläckfisk som en särskild läckerhet, och varje år dör några koreaner för att de inte tuggat ordentligt. Så länge bläckfisken inte är fullständigt söndertuggad lever den ju i varje enskild del, och kämpar frenetiskt för sin överlevnad. Råkar någon svälja en tillräckligt stor del av en bläckfiskarm kan armen på egen hand sätta sig till motvärn och hålla sig fast i strupen tills middagsätaren helt enkelt kvävs.Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta. Freud talade om ”den minimala skillnadens narcissism” som en anledning till att krig mellan grannfolk ofta blir extra hänsynslösa. I fallet med bläckfisken tycks det tvärtom vara just det radikalt annorlunda i dess livsform som uppmuntrar till grymhet – bläckfisken tycks så olik oss att den inte uppfattas ha förmågan att bli rädd eller känna smärta. Låt mig påminna om andra kategorier som tidigare i historien ansetts oförmögna att känna smärta och därför fått genomgå kirurgiska ingrepp utan bedövning: barn, kvinnor, utomeuropeiska folkslag.På senare år har denna känslofattiga antropocentrism utmanats av vetenskapen. Livsform efter livsform har visat sig social, intelligent, och definitivt förmögen att känna smärta. Fiskar, träd, blommor, mycel … På så vis har vetenskapen belagt det som länge varit känt inom poesin: ”’Allt känner!’ Och allt påverkar din existens!” som den franske romantikern Gérard de Nerval konstaterade i en av sina sonetter: ”Ofta minsta varelse en gudom dölja kan, / Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”Och det gäller alltså i högsta grad även vår åtta- eller tioarmade vän. Trots att det var ganska länge sen vi skildes åt. Evolutionärt gick bläckfisken och människan skilda vägar för flera hundra miljoner år sedan. Det som så småningom utvecklades till ryggradsdjuren gick åt sitt håll, och bläckfisken åt ett annat redan för 600 miljoner år sedan. Bläckfisken lever som bekant kvar i havet. Men inte heller människan lämnade helt och hållet havet. Att vi överhuvudtaget överlever uppe på land beror på att vi bär med oss mängder av saltvatten i våra kroppar. Människan bär havet med sig vart hon än går, inombords.Vetenskapshistorikern, filosofen och fritidsdykaren Peter Godfrey-Smith skriver i sin bok ”Djupsinne” att ”bläckfisken lever vid sidan om den vanliga skiljelinjen mellan kropp och hjärna”.Bläckfisken är sannolikt den varelse vi kan möta som är mest olik oss och samtidigt har så hög intelligens och kommunikationsförmåga: Godfrey-Smith formulerar det som att bläckfisken är det närmaste vi kan komma ett möte med en utomjording. Den är det enda exemplet på stora hjärnor hos andra varelser än ryggradsdjuren. Den har nästan lika många nervceller som en hund fast den är ett blötdjur. Evolutionen tog fart när vissa celler undertryckte sin individualitet och kom att delta i stora samarbetsprojekt. De flesta av oss är centralstyrda. Hjärnor är extremt energikrävande. En fjärdedel av människans födointag går åt till att driva våra hjärnor. Men vad använder bläckfisken sin relativt jättelika hjärna till? För att kunna hantera sin komplicerade kropp, som kan anta i stort sett vilka former som helst, och koordinera dess rörelser har den utvecklat en kombination av centralstyre och lokalt självstyre, vilket gör att den får ett stort mentalt överskott.Bläckfisken är en 170 miljoner år gammal livsform som under evolutionens gång gjort sig av med sitt skal och förlitar sig helt på sin intelligens och kreativitet som försvar mot fiender. Den leker, den är nyfiken och påhittig, den förändrar färg och form efter sinnesstämning. Den sover, sannolikt drömmer den också.Bläckfisken kastar ett obönhörligt ljus över vårt beteende mot det vi uppfattar som alltför främmande. Godfrey-Smith återger experiment från femtiotalet som får människan att verka fantasi- och empatilös. Bläckfiskar stängdes in i akvarier och lärdes att 1) dra i en spak för att 2) tända en lampa så att de 3) skulle få en sardinbit. Deras intelligens och problemlösningsförmåga befanns mediokra eftersom de var mer intresserade av att rycka loss spaken, spruta vatten på försöksledaren eller dra ner lampan i akvariet. Bläckfisken är nyfiken, lekfull och inte särskilt förtjust i att äta gamla sardiner: belöningen uppfattades inte som sådan. Man får de svar man har vett att fråga efter, helt enkelt.Som individer lever de bläckfiskar vi känner till påtagligt korta liv. De blir ett, högst två år gamla. Det tycks som ett extravagant beteende från naturens sida: all denna intelligens, leklust och nyfikenhet som slår ut som en blomma för en enda säsong, som inte kan bygga vidare och ackumuleras i kontinuerliga projekt. Se där, så tänker en människa - Saker och ting ska föras vidare, utvecklas, leda någonstans. Men tänk om det är vårt sätt att värdera som är det verkligt primitiva?Vi har våra sinnen främst för att hålla reda på faror och möjligheter. Den avsiktslösa nyfikenheten kräver ett överskott av energi och tid som traditionellt bara tillskrivs organismer allra högst på evolutionsstegen. Ändå vittnar Peter Godfrey-Smith och andra, som den sydafrikanske dokumentärfilmaren Craig Foster i Bläckfisken och jag, om svindlande och livsförändrande möten med en annorlunda livsforms vänskapligt lekfulla nyfikenhet.Men för att få syn på den nyfikenheten måste man ha ett annat förhållningssätt till det främmande och avlägsna. Man måste närma sig andra varelser utan att hela tiden söka likheter och jämförelser med sig själv, och i stället med vänlighet och respekt försöka möta det som verkligen är fundamentalt främmande hos dem.Hur går ett sådant möte till?Det kanske bläckfisken kan lära oss, om den inte först fastnar i halsen och kväver oss när vi försöker äta upp den.Kristoffer Leandoer, författare

Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar ”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut.Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis – eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.Morris Wikström, journalist

Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.Fisket fortsätter på hösten. Och på vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar, sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta, värnlösa isbjörnsungar.Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.Den väldiga håkäringen, som trots alla utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger något om hans metod:”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som reservoarpennor.Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.Fredrik Sjöberg, författare och biolog

I "Septologin" följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment. Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär. Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser. Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru. För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot. Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare. Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx.  Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer. Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage. Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.Maria Edström, kritikerLitteraturJon Fosse:Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.

Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen: Ja, ibland så gör jag glass:Nyttigt för att maten smälta!Har ni mycket ni ska smälta,Bör ni tycka om min glass!Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFriedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.

Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har även historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 9/9 2020. När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. ”Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen” var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen ”varm choklad” vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ”ta en kopp” eller ”fika” (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning.Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. ”Bisarra och depraverade böjelser” kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck.Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen.Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande ”dunster” från magen.Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna.Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: ”Karl-öl”, måste vara beskt. ”Kvinnfolk och käringar”, lägger han till, ”skola hava sött dricka”. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ”ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller”. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten.Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen – var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd.Så möttes också Londons invånare 1674 av ”Women’s petition against coffee” som hävdade att kaffe gör män impotenta, ”lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från”.Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri – det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen.Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar.Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir – ljuvligare än tusen kyssar – minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill.Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt ”a la mode”, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ”ölet”. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två.Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare.I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion.Hanna Eklund, journalist

Flera av den polske författaren Bruno Schulz verk gick förlorade i Förintelsen. Mest av dem alla gäckar romanen "Messias". Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förtryck, vatten och eld. Där har du tre av litteraturens största skadegörare. För ett tiotal år sedan satt jag hemma och såg på Rapport. Det visades bilder på en hangar som brann i Vällingby. Flammorna reste sig höga och brandmännens vattenstrålar kändes tunna och ynkliga. Jag reste mig för att sätta på tevatten och sa till min grekiska fru att nu brinner det i Stockholm igen. Varför brinner det aldrig i Aten?Jag hade då nyligen gett ut en roman som var väldigt självutlämnande men byggde på en grundpremiss som var påhittad. Att mina dagböcker just brunnit upp och att jag var hänvisad till mitt minne. I ett brev från polisen några dagar senare meddelades att det var mina böcker, manuskript, möbler och dagböcker som brunnit i Rapportinslaget. Jag blev uppringd av en man från magasineringsföretaget som skakad sa att han under sitt liv i branschen aldrig varit med om någon eldsvåda förut. Jag förklarade för honom att det var mitt eget fel, man ska aldrig hitta på när man är författare.Det finns inget hopp om att mina manuskript ska återuppstå, men för andra verk lever hoppet. Jag tänker särskilt på ett försvunnet manus som jag hörde talas om redan på 1980-talet. Jag hade läst några böcker av författaren och fått höra att han skrivit ytterligare en roman, med titeln Messias och som börjar så här:”Tidigt en morgon väckte min mor mig och sade: – Josef, Messias kommer, folk har redan sett honom i staden Sambir.”Författaren är den legendariske Bruno Schulz, skicklig tecknare och en av 1900-talets stora stilister. Hans sätt att se på världen kan påminna om Franz Kafka och Danilo Kiš. Likt fadern med sina tygbalar rullar Schulz upp fantastiska tablåer som saknar all stadga. Det är längtan efter denna ljuvliga kulissvärld som bidragit till myterna kring Messias-manuskriptet. En italiensk litteraturvetare, Giorgio van Straten, har antytt att manuset skulle kunna ha brunnit upp i en bilolycka. Där har vi elden igen. Hans argumentation känns dock inte särskilt övertygande, mer som en skröna faktiskt. Men förtryck har definitivt ett finger med i spelet. Schulz sköts till döds av en gestapopolis på vägen tillbaka till gettot i Drohobycz 1942.1935 gjorde han en teckning där man ser Messias komma flygande ovanför hustaken. Men den messianska tiden handlade för Schulz del inte om en frälsande profet. Messias är för honom ett annat namn för ”den geniala epoken”, förverkligandet av barndomen. Regression alltså men genom mognad, ett sätt att komma bort från krigets trauma som för hans del omfattar även det judiska traumat och faderns död. Drömmen om barndomen såg han som ett narkotikum för att glömma historien och kriget och få fadern och den egna oskuldsfullheten tillbaka. För Schulz var barndomen ett Utopia och för att nå dit måste han få tiden att gå baklänges, vilket bara kunde ske litterärt.Schulz berättade om arbetet med Messias i brev. Det gick trögt, skrev han, annat kom emellan. Först sedan Tyskland gått in i Polen 1939 och Schulz tvingats flytta in i gettot i Drohobycz, lossnade det. Kanske hjälpte det mer påträngande hotet om död honom att hitta ett språk till romanen. Man vet att han gjorde räder ut från gettot, försedd med kartonger fulla med teckningar och skriverier som han försökte rädda undan Förintelsen genom att be vänner utanför gettot att ta hand om materialet. En del av dessa kartonger har återfunnits, dock ingen som innehöll Messias.Visst kan man hoppas på att just den kartongen grävdes ner under en tröskel snarare än att kastas på elden av någon som fasade för att bli påkommen med komprometterande material.En som använde litteraturen för att rädda boken ur verklighetens lågor var den amerikanskjudiska författaren Cynthia Ozick. Hon vistades en längre tid i mitten av 1980-talet i Stockholm och använde dess miljöer och persongalleri litterärt. I romanen Messias i Stockholm skapar hon sitt eget Drohobycz, fullt av mystiska antikvariat och fanatiska boksamlare där plötsligt det som alla gått och väntat på sker: Bruno Schulz Messias dyker upp, i händerna på en kvinna som påstår sig vara hans dotter. Behöver jag nämna att manuset brinner upp i slutkapitlet?Cynthia Ozicks version är fascinerande men jag tror mer på legenden om ett mjölkbud i Drohobycz. En natt fick han ta emot en platt metallask av det slag som herrstrumpeband brukade försäljas i. Främlingen gav honom pengar, bad honom gräva ner asken i källaren och återkom aldrig. En dag blev det översvämning i källaren och mjölkutkörarens hustru upptäckte att golvet var täckt av blöta manussidor.En ännu troligare version har jag från den polske poeten och översättaren Jerzy Ficowski. Han var djupt involverad i Bruno Schulz liv och verk och gav aldrig upp hoppet om att manuset till Messias skulle återfinnas.  1987 blev Ficowski kontaktad av en kusin till Bruno Schulz vid namn Alex, som berättade att han i sitt hem i Kalifornien i sin tur blivit kontaktad av en person från staden Lwów som ville sälja en två kilo tung bunt manuspapper samt åtta teckningar av Bruno Schulz för tio tusen dollar. Kunde Ficowski i egenskap av expert närvara vid överlämnandet? Schulzforskaren avskrev semesterplanerna och stannade hemma i flera månader utan att våga lämna telefonen ur sikte. Sommaren övergick i höst. Till slut ringde kusinen. Mannen med manuskriptet hade hört av sig igen. Allt var klart. Sedan hände ingenting. Istället nåddes Ficowski av beskedet att kusinen fått en svår hjärnblödning. Han dog några dagar senare, utan att lämna efter sig minsta papperslapp med information om den mystiske mannen från Lwów.Det fanns dock en fortsättning. 1990 träffade Ficowski ambassadören Jean Christophe Öberg, Schulz-beundrare även han. Enligt Öberg låg Messias tillsammans med annat handskrivet material i KGB:s arkiv. Öberg hade träffat en rysk diplomat som hade sett ”Schulz portfölj” med egna ögon. Problemet var att materialet inte stod i Bruno Schulz namn utan var registrerat på den man som tagit emot manuskripten av Schulz men sedan fått dessa konfiskerade av Gestapo, arresterats och förmodligen dödats i koncentrationsläger. Tyvärr avled Öberg kort tid efter mötet och därmed måste Ficowski än en gång söka vidare på egen hand.Det finns rykten som gör gällande att Öberg faktiskt hann få ut Messias ur KGB:s ofantliga gömmor. Andra tror att manuset ligger kvar där. Kanske är det så, kanske gick det under i eld eller upplöstes i vatten. Det är som en roman, berättelsen om denna roman, som möjligen alltjämt existerar, förutsatt nu att Schulz verkligen hann skriva klart den. Men så länge vi drömmer om att få läsa den lever hoppet trots allt om att vi ska få Messias tillbaka. Jan Henrik Swahn, författare och översättare

Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke. Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens inre anatomi.Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.Avståndet mellan hjärna och kropp – hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens – övergångarna i livet – och reagerar på dem, ibland innan vi själva fattat.Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, ”The Body Keeps the Score”, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna. Enligt Darwin involverades ”den pneumogastriska nerven” vid stark psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades. Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade ”polyvagala teorin”, som utgår från vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna, lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet är i vårt psykiska – och fysiska – mående. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.Andra gången det hände var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska ”L’événement”. Egentligen mest för titelns skull: ”Omständigheter” är ett vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige vännen vill passa på – det är ju utan risk för en ny konception.Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt återföra barnet till här och nu.Det skulle hända en tredje gång, men då inte i form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner? Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om något för att överleva själsligt.Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk, håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

Smärta kan fördärva ett liv, men i grunden är smärtan människans vän. Så varför tycks samtidsmänniskan göra allt för att fly det som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Smärta innebär inte tystnad, men väl språkets slut. Får vi tillräckligt ont slutar vi berätta om hur ont det gör, slutar tala. Smärta tar oss tillbaka till det förspråkliga, till vår barndom, när vi gnydde, grät eller skrek. En människa i smärta blir alltså i språklig mening ensam. Men smärtan är samtidigt rentav etiken och det mellanmänskligas början. När någon annan skriker eller kvider – ett barn, ett djur, någon sjuk – är det nästan omöjligt att inte lida själv. Och vilja hjälpa.Skulle smärtan – gud bevare oss! – bli ännu större försvinner vi, alltså svimmar. Tack och lov, får man väl nästan säga. För det går knappast att tänka sig något värre än att inte bli räddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes Gudomliga komedi där de förtappade själarna varken kan sona sina synder eller dö bort utan istället någorlunda vakna och alerta i evighet fortsätter att svälta, eller frysa, eller brinna, eller gisslas, eller bli stungna av getingar. Det är inte svårt att förstå varför medeltidsmänniskan verkligen inte ville hamna i helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara när torterare nuförtiden väcker upp den avsvimmade fången med en spruta adrenalin för att fortsätta tortyren.Men talet och smärtan är motsatser även på andra sätt. Elaine Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in Pain oupphörligen på det mänskligt odelbara i smärtan. Att själv ha smärta är att leva i visshet – den som har mycket ont är helt säker på saken – men att höra om en annan människas smärta är att befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan människa egentligen känner?Smärtförnimmelsens språkliga outtryckbarhet tvingar oss att tala om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om smärta också utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den ändå hade det, så här exempelvis: ”Det känns som om någon bankar inuti mitt huvud med en hammare.” ”Det känns som jag hade ett rivjärn i halsen.” ”Den känns som om min magsäck har gått sönder och min ryggrad gått av.”Friedrich Nietzsche går i Den glada vetenskapen ännu längre i sitt smärtbildspråk och skriver: ”Jag har gett min smärta ett namn och kallar den Hunden. Den är lika trogen, lika påträngande och skamlös som varje annan hund.” Genom att benämna smärtan för hunden, kan Nietzsche förlägga den utanför sig själv, betrakta den utifrån, kanske kontrollera den. Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet tränat upp så kallade smärthundar som ledsagare åt kroniska smärtpatienter. Hundarna får lukta på bomull som patienten andats på eller strukit över huden och tränas på det sättet till att larma vid begynnande smärtattacker; smärthunden kan häpnadsväckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom lära sig vilken typ av smärta som nalkas, så att patienten i förebyggande syfte kan ta rätt medicin i rätt styrka i rätt tid.Är inte detta ett exempel på hur vi allt oftare inte bara lär oss utan rentav förnimmer saker, så att säga, utifrån och in snarare än inifrån och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp på telefonen talar om för mig hur många timmar jag sovit. Är jag hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag får titta i kaloritabellen.En smärta som på liknande sätt måste läsas av i det yttre beskrivs i Valerie Fritschs roman Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Där föds gossen Emil utan förmåga till smärtförnimmelser och Fritsch skriver: ”Han kände varken ett ytligt skrapsår eller ett djupt snitt, ingen magsmärta och ingen brännskada, inte den råa smärtan i ett skrubbsår och inte den osynliga hos huvudvärken.” Emil är ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa kropps yttre begränsningar: ”[Han] Satte handen på den glödande spisplattan när ingen tittade eftersom det såg så roligt ut när brännblåsorna växte”, ”Med intresserad min höll han upp sina blodiga händer framför näsan på föräldrarna och frågade: mamma, gör det här ont?”När jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett syndrom som går under namnet ”Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V”. Något bot finns inte och viktigt är att lära barnet vad som normalt ger smärta, vilken vattentemperatur som är lagom och hur man klär sig när det är minus trettio ute. Eller plus, och gassande sol. Någonting liknande beskriver läkaren Paul Brand som arbetade med leprasjuka på 1950-talet och förmodligen var den första att argumentera för att spetälska i första hand inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvävnaden utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i var inte endast en effekt av bakterier orsakade av själva sjukdomen; istället hade skadorna ofta att göra med den sjukes oförmåga att känna smärta och att han därför råkade skada sig själv. Paul Brands mest kända bok heter således The Gift of Pain.Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel på hur vi behöver smärtan som ett slags orientering i tillvaron. Smärta har ett slags verklighetseffekt: enda gången vi verkligen uppfattar och känner våra kroppsdelar och organ är när vi har ont i dem. Och utan smärtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska skydda oss mot.Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i boken Palliativsamhället att vår tid präglas av algofobi, en allmänt utbredd rädsla för smärta och att det gör våra liv vilsna och tomma på mening. Den moderna människan söker trivsel, lycka, individuell framgång och är den första generation som uppfattar smärtfrihet som ett slags lagstadgad rättighet. Smärta som historiskt associerats med rening, hjältemod, motståndskraft och i Nietzsches fall rentav som ”lyckans tvilling” ses idag som meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av palliativsamhällets mynt, menar Byung-Chul Han, är att det parallellt med tendensen att fly smärtan paradoxalt nog löper en motsatt rörelse där extremsport och självskadebeteende utgör försök att förvissa sig om den egna existensen. ”Jag känner smärta, alltså finns jag.”Den utbredda algofobin är en av anledningarna till, menar Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen användes inom palliativ vård – alltså vård i livets slutskede när inget bot längre står till buds – så frikostigt skrivs ut till och konsumeras av friska människor. Han syftar på opiod-krisen i USA och menar att den akut ökande användningen av smärtstillande morfinläkemedel kommit att dölja samhällsförhållanden som leder till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta – och kanske hela det smärtlösa men tomma tillstånd vårt samhälle är på väg mot – med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytikerLitteraturByung-Chul Han: Palliativsamhället – smärta idag. Översättning: Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.Valerie Fritsch: Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Översättare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.Elaine Scarry: The body in pain – The making and unmaking of the world. Oxford University Press, 1988.Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada vetenskapen – "la gaya scienza". Översättning Carl-Henning Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.

Många har försökt skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturRoberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.

Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga. Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i vuxenblivandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020. På en tågresa hem från Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i fyrsätet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille, gissningsvis 18-19 år gamla. De kastade sig över ett paket chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade snabbt upp till tordönsnivå, avbrutet endast av våldsamma fnissattacker. En tjej löste upp sin hästsvans och slängde sin praktfulla hårman rätt över mittgången så att den, utan att hon märkte det, nuddade smörgåsen som jag med vuxen diskretion satt och mumsade på. Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med tungan. Sedan fick en annan av flickorna telefon, och då gav hon plötsligt direktiv i luren på ett oerhört professionellt sätt. Det lät som att det var någon från jobbet som ringde, och betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt bredvid henne. De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers så var de väldigt lika de flesta djur i samma livsfas. Alltifrån pingviner till knölvalar, apor och människor går igenom denna mognadsperiod, då de framstår som ömsom yviga och våghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och väldigt orienterade mot andra jämnåriga. I sin bok ”Wildhood: an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals” driver författarna tesen att ungdomstiden är artöverskridande och universell. Adolescensen definierar de som den sociala och mentala mognadsprocess som fortsätter i flera år efter puberteten. Boken dignar av exempel från djurriket, alla baserade på forskningsstudier. Författarnas jämförande infallsvinkel är inspirerad av antropologen Margaret Mead, särskilt hennes klassiker ”Coming of age in Samoa” från 1928. Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltså det komparativa perspektivet vidare, och inkluderar djurens värld. Det är smått revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs kommunikation, känsloliv och intellektuella förmågor så är det kanske inte så anmärkningsvärt ändå. De senaste årens populärvetenskapliga litteratur berättar saker som att grisar kan reflektera över sin individuella existens, och att bläckfiskar pratar med varandra genom komplicerade färgsignaler. Så varför skulle deras ungdom inte kunna dela många grundläggande drag med vår? Författarna identifierar fyra centrala färdigheter som ungdomar av alla arter behöver tillskansa sig. De måste hålla sig i säkerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lära sig att uttrycka sin sexualitet och förstå sexuella signaler, och klara av att lämna boet och försörja sig själv. För att träna på allt detta ger de sig ut på äventyr, helst ihop med andra i samma ålder. Och man kan säga att det var just dessa saker som ungdomarna bredvid mig på tåget höll på med. De var tyskar på väg till Danmark – ett litet äventyr en bit hemifrån. De reste i grupp, och var därför mycket tryggare än om de hade gett sig iväg var för sig. Om någon hotade dem skulle de till exempel kunna göra som unga laxar: vända sig om i en koordinerad formation och skrämma bort angriparen. Tjejen som fick telefon från jobbet försörjde kanske redan sig själv. Hon framstod också som en oomstridd ledargestalt i gruppen. Det var hon som pratade med tågkonduktören, och det var hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexätande. Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille – och finns det något mer klassiskt beteende bland halvstora däggdjursvalpar än skojbrottning? Min egen hund strålade av lycka när han i ettårsåldern umgicks med en lika muskulös och brottningssugen tik i samma ålder. Så tränar, enligt ”Wildhood”, unga djur inför strid men också konflikthantering. De skapar starka band med varandra när de brottas. Man skulle kunna lägga till att det ibland också kan vara ett sätt att aningen klumpigt signalera sexuellt intresse. En annan sak som unga gör är något som Natterson-Horowitz och Bowers kallar ”predator inspection”, att undersöka rovdjur eller mer generellt faror. När fladdermöss i den här åldern hör ett varningsrop från en vuxen artfrände kan de reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det är. Själv tänker jag osökt på hur jag och mina kompisar i början av 80-talet ringde den så kallade ”Heta linjen”. Det var ett primitivt förstadium till sociala medier, där alla som ringde kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade där av snuskiga gubbar, tyvärr just en typ av fara som flickor i tonåren behöver lära sig att identifiera. Vi inspekterade så att säga rovdjuren tillsammans, på avstånd och i trygg gemenskap. Den här tendensen att söka upp faror oroar vuxenvärlden, åtminstone den mänskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i ”Wildhood” tittar däremot inte ens när deras avkomma kastar sig i havet som är fullt av pingvinätande sjöleoparder. Men den mänskliga adolescensen har traditionellt varit kringgärdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrån passageriter där ungdomarna möter olika utmaningar under kontrollerade former, till att tvinga väldigt unga flickor in i äktenskap. I samtida, uttalat moderna samhällen är balansgången delikat på ett annat sätt. Det finns en förväntan på ungdomar att de ska vara kreativa och rebelliska, men de får ju å andra sidan helst inte göra revolution eller bli helt depraverade. Minns utbrotten av så kallad moralpanik över dansbanorna, videovåldet, hårdrocken och dataspelen. Plötsligt känner sig vuxenvärlden alltför främmande för ungdomskulturen och drabbas av panik – i regel förgäves. Natterson-Horowitz och Bowers är för sin del mest oroade över internet och sociala medier. Där pågår, menar de, dag och natt en stenhård statuskamp bland unga, som de aldrig får vila ifrån. I djurens värld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras sociala värld är, men alla behöver lära sig hur man navigerar bland rangordningar och statusmarkörer. Den mest fantastiska historien i boken är den om hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska flockar, och Shrink föddes på botten. Hans mamma var mycket ranglåg, och till råga på allt hade han en dominant tvillingsyster. Faktum var att Shrink låg illa till för att dö av svält. Men när han hamnade i ett slags ungdomslya, där hyenaföräldrar placerar sina valpar när de nått en viss ålder, började han omedelbart ta initiativ till så kallade vänskapspromenader. Att gå på tur ihop är ett viktigt sätt för hyenor att skapa sociala band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina jämnåriga. Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens obestridliga ledare, ”hyenadrottningen” kallas hon i boken, om att han också skulle få dia jämte hennes egen valp. Shrink fick nu näringsrik mat och många vänner. Han kom att leva ett bekvämt liv någonstans i mitten av flockens hierarki. Vad ska vi då dra för slutsatser av allt det här? Att social kompetens i vissa lägen kan rädda ens liv. Att bakom ungdomars påfrestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och förmågor för dem närmare oss människor. Malin Krutmeijer, kulturjournalist Litteratur Barbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood – an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals. Förlag: Scribner.

Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst. Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet. De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden:  Det finns saker som omger våra liv, och ”att se dem är att känna oss själva”. Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den. David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen

Predikaren eller Kohelet ses ibland som Bibelns dysterkvist. Men Natalie Lantz hör en radikal filosof som slungar ur sig glödande provokationer i en tillvaro präglad av fåfänglighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.הֲבֵ֤ל הֲבָלִים֙ אָמַ֣ר קֹהֶ֔לֶת הֲבֵ֥ל הֲבָלִ֖ים הַכֹּ֥ל הָֽבֶל׃מַה־יִּתְרֹ֖ון לָֽאָדָ֑ם בְּכָל־עֲמָלֹ֔ו שֶֽׁיַּעֲמֹ֖ל תַּ֥חַת הַשָּֽׁמֶשׁ׃דֹּ֤ור הֹלֵךְ֙ וְדֹ֣ור בָּ֔א וְהָאָ֖רֶץ לְעֹולָ֥ם עֹמָֽדֶת׃וְזָרַ֥ח הַשֶּׁ֖מֶשׁ וּבָ֣א הַשָּׁ֑מֶשׁ וְאֶ֨ל־מְקֹומֹ֔ו שֹׁואֵ֛ף זֹורֵ֥חַֽ ה֖וּא שָֽׁם׃הֹולֵךְ֙ אֶל־דָּרֹ֔ום וְסֹובֵ֖ב אֶל־צָפֹ֑ון סֹובֵ֤ב סֹבֵב֙ הֹולֵ֣ךְ הָר֔וּחַ וְעַל־סְבִיבֹתָ֖יו שָׁ֥ב הָרֽוּחַ׃ Tomhet, idel tomhet,Säger Kohelet,tomhet, idel tomhet,allt är tomhet.Släkte går och släkte kommer,jorden är evigt densamma.Solen går upp och solen går ner,så skyndar den tillbakatill platsen för sin uppgång.Vinden blåser åt söder,så slår den om mot norr,ständigt slår vinden om,slår om och vänder igen. Kohelets ord ljungar svavelosande över Stockholms silhuett. I min hand håller jag ett litet visitkort av alabasterfärgat papper, texten har jag valt med stor omsorg. På kortet står ett citat med kolsvarta hebreiska bokstäver: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om”, och under, på svenska: Natalie Lantz, filolog och samtidsuttolkare. Som existentiell konsult skulle jag genom min nystartade firma Exegetic Entertainment minsann påminna stadens pampar om deras brist på originalitet. Jag skulle träda in i styrelserummen och förkunna: ”’Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: ’Det här är nytt!’ så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.’”Jag tittar ut över civilisationens landvinningar: konferenspalatsen, tunnelbanorna, gatunäten. Lyftkranar böjer sig som betande urtidsdjur över staden. Människorna rinner ut ur hissar, mötesrum, korridorer. I city hålls en prisceremoni; en poet och en partikelfysiker ska få medalj ur kungens hand. Intill mig fräser en espressomaskin. I det oupphörliga flödet bekänner ännu en kulturskribent sin tro, det kallas för en ny våg; nu vill alla vara med och återförtrolla världen. ”Allt är fåfänglighet!” skallar Kohelet genom 1917 års bibelöversättning.Predikaren heter den i svensk översättning, Kohelet på hebreiska, och den är min bok genom livet. När jag går vilse i tidsandans upphetsning söker jag tröst i ifrågasättandet av den rådande ordningen. Kohelet är den som förstör festen, som förmörkar stämningen genom avslöjanden som ingen står ut med att höra när vinet flödar och samhällsmaskineriet snurrar på.Kohelet ingår i Hebreiska bibelns vishetstexter och kan liknas vid en filosofisk betraktelse över livets villkor. Den som talar är självutnämnd kung av Jerusalem. Han har experimenterat med livsvillkoren och vill lägga fram sina slutsatser, rentav ge råd för hur man ska kunna stå ut med det vidunderliga: att allt är ett jagande efter vind och att döden tillslut sliter av mödans silvertråd. ”Nåväl”, säger han, ”då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda.” Han dricker vin, griper sig an med stora företag, bygger hus och anlägger trädgårdar. Allt vad hans ögon begär låter han dem få, kvinnor och åter kvinnor. Men så vänder han blicken mot allt han har utfört, och ser att det inte finns någon vinst under solen. Inte ens visheten lönar sig, eftersom den vise och dåren går samma öde till mötes.Förbittring, pessimism och uppgivenhet brukar tillskrivas Kohelet, men jag hör en radikal filosof som med glödande hån slungar ur sig poetiska provokationer mot tanken om den gudomliga lagbundenheten. ”Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.” Genom den egyptiska mytologin rullar skarabén sitt dyngklot, såsom gryningssolen rullas över himlavalvet; om dagen stretar den turkosskimrande skalbaggen med klotet, om natten vänder den åter till sin jordhåla. Dygnets himlaspel är för Kohelet en meningslös upprepning. Ändå slår han fast att människan kan finna glädje i arbetet och i all sin möda. Det är en radikal ansats. För att vilja upprepningen krävs mod, skriver Kirkegaard. Kohelet stiger upp ännu en gryning och färdas närmare sin död under den blinda, brutala solen.Tanken på förgänglighetens cirkulära skådespel skiljer sig radikalt från idén om tidens goda förlopp i Första Mosebok, där himlaljusen som tänds och släcks är en omistlig del av skapelseberättelsens progression mot de sju dagarnas fullbordande. Även om Kohelet använder samma gudsnamn som i skapelseberättelsen, Elohim, är det inte en reflektion av samma gudsbild. I första kapitlet av skapelseberättelsen frambringar Elohim allt som är till och kröner sitt verk med skapandet av människan, som han sätter som härskare över jorden. Men Kohelets Elohim förefaller vara en sadistisk kosmisk kraft som pålagt människan att ägna sig åt ett ont, lönlöst arbete helt utan förmåga att begripa eller styra de naturlagar som hela tiden upprepar sin meningslösa cykel.En evig vind sveper genom samhällsbyggena. Redan i inledningsverserna känns ett drag av luft i rörelse. Havel havalim översattes i Bibel 2000 till ”tomhet, idel tomhet”, men uttrycket kan hellre översättas till ”flyktighet, idel flyktighet.” Ordet hevel indikerar en hastigt försvinnande utandning som den rykande andedräkten en kall vinterdag. Ett livstecken eteriskt som hastigt skingrande ånga. Hevel är som en zeitgeist: förgänglig, undanglidande, flyktig men ändå helt avgörande för historieförloppet – den är susningen som retar och oroar strukturerna.  Min hand sluter sig om visitkortet: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om.” Någonting rör sig i atmosfären, visserligen osynligt, men med substans och verkningskraft: ruach, betyder ”vind” eller ”ande” i bemärkelsen livgivande andedräkt. I skapelseberättelsen är det ruach elohim, gudsvinden som sveper fram över vattnet strax innan ljuset blir till. Även om Kohelets vind ständigt slår om, utgör den motsatsen till den undflyende utandningen hevel. Den turbulenta ruach kan sägas beteckna de ständigt växlande livsvillkoren, de okontrollerbara naturkrafterna, det kosmiska skådespelet. Mitt i det eviga kretsloppet dånar en virvelvind, på samma gång livgivande som utplånande.Det finns något nietzscheanskt över Kohelets erkännande och därmed bejakande av livsvillkorens grymhet. I den Glada vetenskapen skriver Nietzsche:  ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet!””Män och kvinnor av idag!” påbörjar jag mejlet som ska marknadsföra mig som samtidsuttolkare.  ”’Ingen har makt över vinden, ingen kan hejda vinden’ För er som tror att er egen samtid är historiens höjdpunkt, låt mig nu avslöja: seklernas pendel är blytung och molande som en förnekad gud och den kommer att krossa er alla. Ingenting kommer att bli kvar åt evigheten att skriva hem om.’”Men trots vackert visitkort och det här oemotståndliga marknadsföringsbudskapet, tvingades jag att lägga ner verksamheten omgående på grund av grav missbedömning av kundunderlagets mottaglighet för mitt budskap om att vinden ständigt slår om och att också den insikten – är förgänglig.Natalie Lantz, doktor i hebreiska bibeln och kulturskribent

Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår. Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi. Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”. Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd. Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår. Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.” För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum. Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv. Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan. Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.  Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas. Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.Nazanin Raissi, psykolog och konstnärLitteratur:Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige. Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California. Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.

Fler än hälften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet är inte särskilt hårt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar på att själv skapa en äkta kopia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer ibland att jag får ett starkt begär till konstverk.  Jag vill ha dem i mitt hem och titta på dem, länge, kanske hela livet. Det är sällan de bråkiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gåtfulla. En Mark Rothko, en Håkan Rehnberg, på sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstås inte råd. Därför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan måla är urvalet verk begränsat till vissa objekt och assemblage. Hur svårt kan det vara ett göra en tillfredställande kopia av en Clay Ketter – lite oljefärg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag föreställer mig att det skulle gå om jag fick hålla på ett tag.På sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och är just ett lexikon, ett ungersk-svenskt råkar jag veta, där varje sida, inklusive pärmarna, är helt och hållet täckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande på en glasskiva svävande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rätt bra kopia av det där verket. Zsuzsanna och kanske några till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nästan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hängande i ett soligt fönster och bara titta på den, ofta.Men vad händer med originalet om det finns en kopia ute i världen? Ingenting så länge ingen vet om den. Förstås. Fast i det här fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slå in boksidor i stanniol, känner jag hur begäret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken på mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmässigt förfarande, som om det inte hade en själ. Men om verket går att kopiera så att ingen ser skillnad på original och kopia, har då originalet en själ som kopian inte har? Var någonstans skulle den ha sitt säte, om inte i verkets materiella egenskaper?Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essä att om en målning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istället visar sig vara en förfalskning målad i till exempel Belgrad 1910, slocknar målningen för honom, hur vacker den än är. Linde skriver: ”I ett slag töms den på all autenticitet, trots att ingenting i själva målningen förändrats – den säger detsamma, men det som sägs når mig från fel tidpunkt och rum.”Hmm. Linde tillverkade ju själv inför en utställning på Moderna muséet i Stockholm 1963 kopior av några av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillåtelse från konstnären förstås. Varifrån talade de verken? Från 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag föreställer mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps välsignelse. I och med den bibehålls, tänker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltså, i det här fallet är ett koncept, en idé. Med måleri och skulptur är det annorlunda, där kommer man inte förbi det där med handens beröring och signaturens äkthet. Och kunnandet förstås, den äkta genialiteten. När man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, får man intrycket av att nästan alla är tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptäckta målare och skulptörer. Och att beslutet att börja ägna sig åt förfalskning är ett slags hämnd på denna marknad. En relativt riskfri sådan, berättar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oäkta förfalskningar. Straffen för tillverka och sälja falsk konst är relativt låga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar på heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter ägare i världen antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare än den bedragne. Och i viss mån är nog så fortfarande.Men den stackars konstnären då, den vars verk kopieras, eller, kanske än värre, pasticheras? Det vill säga att någon försöker kopiera eller härma den stil som utmärker ditt konstnärskap, inte nödvändigtvis de faktiska målningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer från italienskans ”pasticcio” som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal också ”en salig röra” eller liknande. Ordet har alltså en lätt pejorativ, skämtsam klang. Och visst är det väl ett milt våld pastischören utövar mot konstnären eller författaren, även när pastischen är som det heter ”kärleksfull”, och alltså inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som någon gång blivit utsatt för härmning, av till exempel sitt sätt att gå, klä sig, skratta, vet att det är rätt obehagligt. Du känner dig förfaddad, tillblurrad, som om härmaren, på lek dessutom, försökt ta din själ.Jag antar att det är så man känner sig som pastischerad författare eller konstnär. Så om du nödvändigtvis måste göra en pastisch, eller på annat sätt exploatera en känd förlaga, välj gärna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essä, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, som i början av 1900-talet bestämmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman från 1600-talet utan att titta i boken som han läste i tolv–, trettonårsåldern och sedan dess inte läst om. Alltså inte kopiera Cervantes roman, utan själv skriva den, ord för ord.Först tänker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltså bli Cervantes, genom att lära sig sextonhundratalsspanska, återta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, då Cervantes ska ha påbörjat sin Don Quijote, och 1918 då Menard påbörjade sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. Läs själv.Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens härmare, förfalskare och pastischörer, är, tror jag, en till milt förakt förklädd avundsjuka, eller om det är misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara särskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis på Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta på konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Alltså van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla säger, när de till slut avslöjats: Det var inte svårt. Det är bara att lära sig måla. Underförstått: Men det är väl ni alldeles för obegåvade för att klara av.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturCarl-Johan Svensson: Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare. Carlssons bokförlag, 2019.   

Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift.Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt. Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.Och kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på kulturredaktion

Registret står inte särskilt högt i kurs i Sverige, men i England finns ett eget skrå för indexmakare. Fredrik Sjöberg gör några nedslag i bokregistrets fascinerande historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den amerikanske författaren Norman Mailer sägs ha varit både fåfäng och självupptagen. Alla som känner någon författare vet att egenskaperna i fråga inte var unika för just honom, men möjligen var han ändå värre än andra. Så berättas till exempel att han brukade börja läsningen av nya böcker med att leta i registret efter sitt eget namn, vilket för yngre lyssnare kan jämföras med att googla sig själv, alltså en vederbörligen skambelagd form av självbefläckelse.Detta visste Mailers kollega William Buckley, så när han en gång på 1960-talet skickade en av sina många böcker till Mailer, skrev han ingen dedikation på försättsbladet, sådär som man brukar göra. Istället slog han upp sidan 339, tog fram sin röda kulspetspenna och plitade dit ett hurtfriskt ”Hi there!”, intill registerordet ”Mailer, Norman”. Hur denne uppfattade tilltaget är inte känt, men eftersom han behöll boken livet ut får man anta att han tog det med fattning.Själv skriver jag dedikationer med blyerts, helt enkelt av hänsyn till mottagarna. Alla äger ett suddgummi och ibland är dedicerade böcker bara ett kvitto på att ingen brydde sig om att köpa dem, varför upphovsmannen tvingades ge bort dem. Zoologen Olof Ryberg, även kallad Lopp-Olle, är ett bra exempel. Hans avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna är väldigt svår att få tag på utan dedikation; ibland är det flera stycken, för när böckerna kom ut på andrahandsmarknaden köpte han dem själv och gav bort dem igen.Men vi kommer bort från ämnet, som inte är dedikationer, utan själva registret, vars utveckling från medeltiden och framåt visar sig vara en intressant historia. Den som en vacker dag gör sig omaket att röja upp i mitt efterlämnade bibliotek ska upptäcka att nästan allt är fackböcker i vitt skilda ämnen, men med en sak gemensam: i alla finns register. Sådana böcker brukar jag nämligen spara. De utan register brukar jag kasta bort eller dumpa på närmsta antikvariat. Att läsa dem kan vara nog så nöjsamt, men sen är de oanvändbara.Ämnet belyses i boken Index, A History of the, av engelsmannen Dennis Duncan. Registrets historia, alltså. Lite begränsat kan tyckas, men faktum är att också de som med diagnosmanualmässig hetta verkligen älskar förteckningar i alfabetisk ordning har mycket nytt att lära. Oväntade saker, som att Erasmus av Rotterdam på 1500-talet skrev en hel bok där han strök texten och endast gav ut registret. Folk läser ändå inget annat, sa han surt.Till pjäsen hör även att boktryckare, åtminstone i England, förr kunde komponera fientliga register för att på den vägen kritisera böckernas innehåll. Många politiska strider utspelade sig i registren, och även rent litterära debatter, varav det bästa exemplet är en 1700-talsroman som hette The Man of Feeling och som senare, under den viktorianska eran, ansågs beskriva en man av alltför klent virke, så när en litteraturprofessor gav ut den där romanen igen försåg han den med ett Index of tears, ett register som förtecknar alla de ställen där huvudpersonen gråter. Den sträve professorn ville därmed visa sitt förakt för bokens, som det hette, emotionella inkontinens. Det blev ett långt register, och då var han ändå tydlig med att han bara förtecknade tårar, inte suckar och snyftningar.Här bör inflikas att vi i Sverige har lite andra traditioner, liksom enklare. Skönlitteratur har över huvud taget sällan register och fackböcker avslutas oftast bara med ett personregister som görs i all hast av redaktören eller korrekturläsaren. Den brittiska litteraturens mer avancerade sakregister har sin grund i att man där håller sig med professionella registermakare som är organiserade i Society of Indexers, en intresseorganisation som säkert har egna julfester också, då man samlas och sänker en bägare på någon avsides pub och gratulerar varandra till särskilt lyckade uppslagsord.Även fransmännen är av tradition påfallande noga, låt vara att ingen ännu har lyckats upprepa den bragd som vid mitten av 1800-talet utfördes av den katolske teologen Jacques Paul Migne. Han kom på den briljanta idén att låta trycka samtliga kyrkofäder i ett enda bokverk. Sagt och gjort. Verket Patrologia Latina gavs ut i 217 volymer, vilket oss emellan låter som ett sömnpiller för elefanter; hur som helst var det slutligen dags att skriva registret. Detta kom att omfatta fyra tjocka böcker och var så detaljerat att man till sist fann sig tvungen att även göra ett register till registret. Enligt legenden ska den fromme prästen ha hyrt in femtio registermakare som arbetade oavbrutet i tio år.Från början, före Gutenberg och boktryckarkonsten, var det naturligt nog mest kyrkans män som höll på med register och innehållsförteckningar, allt för att underlätta spridningen av Bibelns djupsinnigheter, men det hela komplicerades av att böckerna då skrevs för hand av kopister, och inte ens Bibeln var indelad i kapitel och verser på den tiden, så det var ofta svårt att hitta. Den alfabetiska ordningen upptäcktes visserligen redan under antiken, men det krävdes en helt annan innovation för att man skulle få snurr på verksamheten och vi talar nu om den litterära världens motsvarighet till uppfinningen av hjulet, nämligen sidnumreringen.Detta tekniska alexanderhugg inträffade år 1470, två år efter Gutenbergs död. Böcker tryckta på papper hade således funnits en tid, men ingen hade förut kommit på det där med paginering. Nuförtiden är sidnumren så självklara att vi inte tänker på vilken revolution de innebar.Fast det är klart, undantag finns. Det vore tjänstefel att här inte nämna Lars Norén, vars dagböcker väckte sådan uppståndelse, inte bara på grund av att författaren ansågs vara både fåfäng och självupptagen, utan också för att hans med god marginal tusensidiga böcker saknar sidnummer. Detta retade framför allt kulturjournalister. De skribenter Norén beskrev som idioter, och de var många, kunde nu inte tipsa varandra om vilken sida angreppet fanns på.Kanske, slår det mig, sitter nu den gode Norén i sin himmel och ler ikapp med Erasmus av Rotterdam under överinseende av Sankte Per, vars blick för människornas brott rimligen leder till slutsatsen att förtal av journalister ändå inte är så farligt. Förresten går väl skärselden på sparlåga av energipolitiska skäl, och i det läget får man prioritera, naturligtvis med utgångspunkt från syndaregistret – som säkerligen, tråkigt nog, är längst av alla.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturDennis Duncan: Index, A History of the – Bookish Adventure from Medieval Manuscripts to the Digital Age. W. W. Norton Company, 2022. 

Flera språk saknar eller har saknat mellanrum mellan orden, men för de flesta voredetextremtjobbigtomtextensågutsåhärellerhur? Författaren Jörgen Gassilewski reflekterar över mallanrummens betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2019.Jag blev glad när jag fick reda på att mellanrum räknas som ett skiljetecken. Dessutom vårt äldsta. "I skriftens begynnelse fanns inte något mellanrum mellan orden. Det var först under antiken som det började hända saker. Mellanrummet gick tidigast under beteckningen spatium." Så står det att läsa i Siv Strömquists Skiljeteckensboken. På kolonnerna på Forum Romanum i Rom kan man se att mellanrummet markerades med en halvhög punkt, ungefär på samma ställe som ett multiplikationstecken. Trajanuskolonnens uthuggna stora bokstäver, Capitalis monumentalis, löper på i god och fullständigt regelbunden marschordning. Det är bara Interpunct, den halvhöga punkten, som markerar gräns mellan orden. Här bevittnar vi interpunktionens, skiljetecknens födelse, eftersom inga andra avgränsande tecken utvecklats vid denna tid. En poetisk tanke är att alla skiljetecken, som punkt, frågetecken, utropstecken, kolon, semikolon, kommatecken, tankstreck, parentes och så vidare liksom förgrenats och fällts ut ur mellanrummet, den tomma ytan. Det är i djupare mening sant, men just här inte i någon konkret betydelse, eftersom det rör sig om ett tecken för mellanrum, och inte något fysiskt mellanslag eller blanksteg, för att lite anakronistiskt använda två mer eller mindre nutida skrifttekniska beteckningar.Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutetDet antika Grekland använde sig inte av mellanrum och när det grekiska blev högsta mode som kulturell förebild i Rom, föll Interpunct ur bruk även där. En man vid namn Aristofanes, som var filolog och bibliotekarie i Alexandria på 200-talet före Kristus, hade tidigare försökt införa ett system med punkter placerade på olika höjd, för att markera en kort paus, en lång paus och den ungefärliga motsvarigheten till vår punkt, utan att vinna någon permanent framgång. Överklassens barn i Rom lärde sig läsa och skriva på latin med hjälp av läroboksmanuskript med konkreta mellanrum mellan orden, men för vuxna ansågs det barnsligt och illitterat. Det var helt enkelt obildat att inte veta var orden och satserna började och slutade och vilken diktion som var den rätta när det skrivna lästes högt. Det är roande att tänka på att vi idag klagar över att barnen klumpar ihop alla ord när de ska lära sig skriva, när de inte särskriver förstås.Det var inte förrän någon gång mellan 600- och 800-talet inpå vår tideräkning som man började ha riktiga, fysiska, mellanrum mellan orden. Men det är inte heller riktigt sant, eftersom ett annat mellanrum, lyrikens, epikens och dramats radbrytning, funnits där hela tiden. Fast det är mycket oklart hur skriftliga rutiner för det vi kallar versens ojämna högermarginal etablerades. All litteratur kommer ur en muntlig tradition. Meter och rim och den rätta pauseringen lärdes utantill. Bokstavsraderna skrevs ner som ett stöd för minnet. Var versen och strofen slutade, gav sig självt. Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutet. Det var ont om plats på skriftrullar av papyrus och skinn och ofta suddades text ut både en och flera gånger för att lämna plats åt ny, så kallade palimpsest. I stort sett hela den antika litteraturen har förmedlats till oss via avskrifter nedtecknade ett antal århundraden efter Kristi födelse.Från och med femhundratalet är Codex, alltså den nutida bokformen, som utvecklats ur de romerska vaxtavlorna, vanligare än skriftrullarna, och då blir också ordmellanrummen mer konsekventa. Men det är inte förrän boktryckarkonsten i pedagogisk och demokratisk anda massproducerar till en större intresserad allmänhet, som mellanrummet införs som ett skiljetecken över hela linjen. Indraget, det som markerar nytt stycke, och blankraden, det som markerar nytt avsnitt, är enligt Siv Strömquist och andra även de skiljetecken.Mellanrummet, mellanslaget, blanksteget, indraget, blankraden och radbrytningen är de mest sociala och relationella av skiljetecken. De betyder och är ju bokstavligt talat ingenting utan andra tecken i skriftsystemet. De är en del av underlaget mot vilket bokstäver och övriga tecken avtecknar sig och påminner på grund av det om textens fysiska sida. Därför kan deras utsträckning och betydelse tänjas och förskjutas mer än andra tecken, utan att helt gå förlorad. Gör ett extra blanksteg mellan två ord i en text du håller på med. Det ser lite konstigt ut, men meningen förändras inte nämnvärt. Gör ett blanksteg till, det hela fortsätter att beteckna i stort sett samma sak, men man börjar ana att något modererats eller fogats till, men vad?Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen.Stéphane Mallarmé, den franske poeten och modernisten, utnyttjade mellanrummets ambivalens till fullo. Han drog konsekvenserna av att det faktum att det inte finns någon exakt gräns mellan mellanrumstecknet och den omgivande satsytan:bortom inlärda beräkningar och med tiden glömda handgreppförr höll han rodretnärmade sig hans fötterfrån horisontens obrutna linjeDet var några rader ur Mallarmés dikt "Ett tärningskast" från 1897, i översättning av Harry Järv. Det avsnitt jag läste består av fem radbrytningar och tre strofer med blankrad emellan. Raderna saknar stor bokstav och andra interpunktionstecken än mellanrum. Alla rader börjar på olika platser i sidled. Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen. Det beror på satsernas grammatiska ofullständighet, men kanske framför allt på att mellanrummen mellan orden å ena sidan pekar på teckensystemets kronologiska pauser och å andra sidan på ordens fysiska rum, som vi talat om förut, på texten som bild. Jag valde att läsa med något förlängda pauser vid radbrytningarna och ännu lite längre vid blankraderna, men ingenting som tidsmässigt skulle motsvara de utsträckta tomrummen mellan satserna. Det skulle betyda att jag tolkade dikten som bild snarare än att följa interpunktionens regler för utsträckning i tid.Någon som däremot utarbetat helt egna och strikta regler för hur hans dikter ska läsas högt är den samtida franske poeten Claude Royet-Journoud. Här rekommenderas man som uppläsare att ta med sig tidtagarur – och det är fem sekunder för radbrytning, tio sekunder för blankrad och femton sekunder för ny sida som gäller. Jag minns hur stolt jag var när jag vid en uppläsning på Kulturhuset i Stockholm år 2001, läste upp översättningen av en tjugo minuter lång dikt och missade längden på Royet-Journouds egen läsning med få sekunder. Det känns passande att avsluta med några rader ur hans dikt "En tydlig riktning" i översättning av Jonas (J) Magnusson, så att ni får njuta av mellanrummens på en gång exakta och mångtydiga poesi. Den som har ett tidtagarur tillgängligt får gärna kolla mig:                             på botten                             alfabetet med förfadern                              är det en sjö                             denna tillgänglighet hos ögat?                              kroppen glider dit                             från ett ord som skall bekämpas                              den tvingar djuret                             att oavbrutet förflytta sigJörgen Gassilwski, författare

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.det väller liksom framen flod av grönska,av blad   barroch fågelsång!Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till  New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning  – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,sömnen skall lindra min sorg',då skrämmer du mig med drömmar,förfärar mig med syner,så att jag hellre vill kvävas.Hellre döden än denna plåga!För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturNaja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

Håller tankstrecket på att förvandlas till ett ynka bindestreck? Författaren och översättaren Erik Andersson tar fram sin linjal och upptäcker oroande tendenser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2019.Fjorton dagar efter balen på Borg var där fest på Ekeby.Det var den härligaste af fester, men fråga ej för hvem, fråga ej för hvad. För det enda, hvilket det af ålder är lönt att göra fester för, var den anordnad: för att ögon skola stråla, hjärtan klappa, fötter dansa, för att glädjen måtte stiga ned bland människorna, för att händer skola mötas, sköna läppar kyssa . . - - – –Åhnej tyst, tala inte om kyssar!Jag vet inte om ni hörde vad som hände där efter ”sköna läppar kyssa”. Jag försökte göra en liten paus, så att kyssarna skulle hinna sjunka in, så att säga. Men om man tittar i författarens handskrivna manuskript så händer det en hel del där. Först kommer det två punkter, sedan två korta streck och så två litet längre streck. Någon sorts emotion har kommit över författarens hand och fått den att röra sig spasmodiskt.När Gösta Berlings saga, som citatet är hämtat ur, hamnade hos sättaren så blev berättarens rörelse översatt till två tankstreck. Fyra år senare kom den andra upplagan och då hade hela det här stycket försvunnit.så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tidÄn i dag finns det författare som helst skriver för hand. Jag tänker mig att de vill skjuta upp det ögonblick då texten blir offentlig: berättelsen är en sak mellan författaren och pappret, och först när den är klar typograferas den och går ut till läsaren.Jag är inte en sådan författare. Jag fick i tonåren en skrivmaskin, en grön Halda. Den var väldigt bra, mycket robust. Man blev stark i fingrarna.Men det fanns vissa brister. Tangentbordet hade punkt, komma, kolon, frågetecken och bindestreck; det var allt. Semikolon kunde man åstadkomma genom att skriva ett kolon, backa och sedan skriva ett komma. På samma sätt kunde man sätta en punkt under en accent för att få ett utropstecken. Det såg inte särskilt bra ut. Accenten kunde också nyttjas som apostrof, men det var bättre att vrida ett hack på valsen och använda ett komma.Bristen på tankstreck var mer förrädisk. Jag trodde länge att det var samma sak — bindestreck och tankstreck — men medan idén med bindestrecket är att det nästan inte skall finnas, utan bara på ett diskret sätt upplysa om att ordet fortsätter på nästa rad eller markera att två ord hör ihop, så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid.Jag tror att de generationer som växte upp med skrivmaskiner och använde dem i sitt dagliga värv till sist vande sig av med sådant som innebar onödigt krångel. Varför stanna upp och göra ett semikolon, varför inte bara rada upp den ena meningen efter den andra och drämma in ett komma eller en punkt först när man behöver dra efter andan?När persondatorn slog igenom mot slutet av 1980-talet så kunde man med den underbara alternativtangenten få tillgång till allt som ett välutrustat sätteri rymde. Man tycker att journalister och författare skulle ha börjat festa loss på allehanda diakritiska tecken, men så blev inte fallet. Istället såg många tidningar och bokförlag en chans att göra sig kvitt sin typografiska personal, så att skribenternas tarvliga kost på komma, punkt och bindestreck serverades ouppvärmd till läsarna. Och den som försökte ta vara på de nya möjligheterna blev snart avskräckt: ett långt och vackert tankstreck kunde i tidningsspalterna återges med ett tyskt ü eller vad som helst som den elektroniska överföringen hittade på. Efter några sådana där tyska ü var man tillbaka hos komma, punkt och bindestreck.Tankstreckets storhetstid — den inträffade nog hos Selma Lagerlöfs kolleger kring förra sekelskiftet. Över huvud taget hade man en välvillig inställning till skiljetecken och lät kommatecken regna ner över alla sorters prosa. Tankstrecken uppträdde gärna i grupp. Uno Engs novell ”Ögonbrynen” från 1921 börjar så här:Den unge konnässören sökte förgäves. — — —De där tankstrecken liknar mest en världstrött utandning. Alla hade sina egna idéer om vad de ville med tankstrecken. I ”Lillans första tand” från 1912, ett kåseri av Ossian Elgström, är upplösningen dramatisk:Darrande löste jag upp knutarna, vecklade upp papperen — — — se där — — ett bref. »Ack hvad jag är lycklig, säg är den inte förfärligt söt, är det ej så man ville kyssa den och tänk lillan som blott är 3 månader, det är storartadt — — — — — — — — — — — — — — —»Jag släppte brefvet och krafsade vildt bland träullen som fyllde lådan, jo titta, en tändsticksask — jag öppnade den flämtande af ifver — — — — har man sett på fan — — — — — i asken låg på en bädd af bomull — — — lillans första tand.Elgström närmar sig dramatiken och tycks vilja få tankstrecken att mäta ut tiden. Det eviga problemet med att styra över läshastigheten var här nära en lösning.Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.Medan jag bläddrar i mitt urval böcker från ungefär hundra år sedan slår det mig att det råder enighet mellan olika författare, förlag och tryckerier om hur långt ett tankstreck skall vara. Jag kan inte ge ett exakt mått eftersom det varierar beroende på typsnittets kägel, men mellan tre och fyra millimeter rör det sig om, motsvarande bredden på ett stort M.I takt med de allmänna neddragningarna har ett kortare tankstreck vunnit mark. Det motsvarar bredden på ett stort N och ger naturligtvis inte alls samma läsglädje. Men det är inte slut där. Jag tar fram en bok från förra året och får följande siffror: stora M 3 mm, stora N 2,5 mm, tankstreck 1,5 mm, bindestreck 1 mm.Ni förstår vart vi är på väg? Snart är skillnaden mellan tankstreck och bindestreck helt utplånad. Jag skulle lika gärna kunna plocka upp min gröna Halda från källaren.I en sådan här sorglig stund är det bara en sak som hjälper, och det är att leta upp Roddy Doyles debutroman, The Commitments, från 1987. Med ännet lackande av naturvetenskaplighet gör jag mina mätningar: stora M 4 mm, stora N 3,5 mm, tankstreck 4 mm och bindestreck 1,5 mm. Det är precis som det skall vara. Utmärkt.Nästan på varje sida uppträder det längre tankstreck: 8 mm. Vilken schwung det blir! Eftersom romanen till stor del består av dialog och Doyle har fått för sig att markera replikerna med pratminus, alltså tankstreck det också, så blir det väldigt mycket streck allt som allt.Jag bläddrar litet och får plötsligt syn på ett ännu längre streck: 12,5 mm. Ja, de är inte helt ovanliga, märker jag.Jag hittar några stycken som är 17 mm också.Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.Jag undrar hur denna rikedom av tankstreck i olika längder kommer sig. En förklaring är säkert att romanen ursprungligen gavs ut på eget förlag. Det fanns ingen som sade åt Roddy Doyle att man inte kunde ha så långa tankstreck.Nästa roman, The Snapper, kom ut på ett stort förlag. Då dämpades bruket av tankstreck något, men både här och i boken därefter, The Van, kan man sikta en och annan 17-millimetare.Den nyaste bok av Roddy Doyle jag äger är Bullfighting från 2011. Där laborerar han ännu med två olika sorters tankstreck, men längderna är blygsamma: 2 och 3 mm. Jag tolkar det så att Roddy Doyle kämpade länge, men han kämpade ensam. Till sist föll han.På senare tid har han kåserat i Independents nätupplaga. Tankstrecken är nu slutgiltigt reducerade till bindestreck.Erik Andersson, författare och översättare

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på.  Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 16 maj 2019.En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett semikolon – blinkande med ett ansträngt leende på läpparna.En sisådär 2013 år senare inträffade en historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon.Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bästsäljare som What’s eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män bröstvårtor?Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt, även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande funderingar som ”Vad är utmärkande för en handling?” och ”Är poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?”.Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär. Men också något allvarligt.Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande frågan Varför är vi inte i Paradiset?En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden.Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna.Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut.Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten ”A narrow fellow in the grass”, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln ”The snake” – ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts – poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på problemen.Emily Dickinson älskade tankstreck – dash på engelska – som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter – Dash! Dash! Dash! – de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten, och belyser utvalda passager – tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill.Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde Dickinson verkligt beklämd.Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd.Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice sudden is.”A narrow fellow in the Grass” handlar på ytplanet om just en orm som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel, som i A Bird came down the Walk – en annan av Dickinsons dikter.Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid fullbokat i tvättstugan?I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva You may have met him?, något som i strikt mening inte är en fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför.Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet, att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på de stora frågorna.”Gud står inte att finna” skriver Emily Dickinsons, även om hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske var hon som antytts här – och av henne själv – en hedning, som såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.En frågande varelse, det är ingen dum beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva tecknet för vår undran.Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig själv: Varför har du övergivit mig?Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för OBS

Den förmedlar känslor och sträcker ut sig mot evigheten och rymden. Journalisten Anna Thulin har förälskat sig i ett skiljetecken som tycks rymma allting. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 28 november 2018.Kan ett skiljetecken rymma allt mellan liv och död, och påminna om oändligheten? Om svaret är ja, så är det nog asterisken, denna lilla stjärna som vid första anblick tycks ganska oansenlig på tangentbordet.Till utseendet liknar den det fem tusen år gamla tecknet dingir, som var den sumeriska symbolen för gud eller gudinna. Men förutom yttre likheter så finns det inget som säger att asterisken blev till där. Vad man däremot vet är att den lilla stjärnan dök upp för två tusen år sedan i papyrus, där den användes för att granska och ge kritik på homerisk poesi. En av de som använde tecknet var Aristarchos från Samothrake, en berömd grammatiker och föreståndare för biblioteket i Alexandria omkring tvåhundra år före vår tideräkning. Den stjärnliknande formen har skiftat genom seklen, men asterisken har genom alla tider använts för att justera språkliga felaktigheter eller för att göra tillägg. Det finns såklart fler skiljetecken för det syftet. Men där andra sorters tillägg görs inuti själva texten (en bisats som antingen är mjukt omgärdad av parenteser – eller skarpare med tankstreck – ofta med syfte att skapa rytm eller tempo), så svävar asterisken intill det sagda. En fotnot. Ett förtydligande. En växande stjärna eller ett maskhål i rymden, där verkligheten får nya dimensioner. Där det som inte ryms i den flödande framställningen får en ny chans lite längre ned. Asterisken är att säga: Det vad detta jag menade. Mer exakt så. En torr Wikipedia-förklaring eller glittrande fotkedja som smyckar textkroppen.Fast det är bara en sida av den lilla stjärnan. Lika ofta som asterisken vill korrigera, lyfta fram och lägga till, lika ofta vill den dölja. Åtminstone skenbart, som att det mellan f och ck står ett u. Det gör sig bättre i skrift, i tal måste man fylla ut. F stjärna C K – nej, det blir bara löjligt. Hellre säga ”fuck” i radion än att tassa kring ett grötigt, obegripligt språk. Kan då asterisken ses som ett tecken på självcensur? Ett utsuddande av bokstäver för att dölja det skamfyllda? Det tror jag inte, snarare är det en lekfull vink med tabun. Trots döljandet är ju meningen att alla ska förstå vad som sägs. Stjärnan understryker att ett uttryck kan uppfattas som anstötligt, men vi använder det ändå. Att dölja för att synliggöra, med andra ord. Men ibland döljer verkligen asteriskerna det mest väsentliga. Och hur irriterande är det inte när det drabbar en själv. Vem har inte upplevt de små stjärnorna stirra med hånfullhet när man glömt sitt lösenord? Stjärnor som tycks vara på väg att dö och kollapsa och suga all materia till sig… Kanske är det i själva verket vad rymdens svarta hål innehåller? Visst är det en kittlande tanke: I universums evighetsmörker gömmer sig en oöverskådlig mängd glömda bankkoder, förlorade facebook-inloggningar och ekon av alla porttelefoner som du inte släppts in vid.Asteriskens lekfullhet går igen med mobilspråkets emoji-symboler, förkortningar och dramaturgiska instick. I rollspel, chattar och nätforum används tecknet ofta för att symbolisera en handling. *rofl* är både kortare och snärtigare än ”rolling on floor laughing”. Det ska inte tolkas som att skribenten faktiskt rullar runt på golvet av skratt, utan att han eller hon helt enkelt tycker att något är roligt. Liksom en *suck* med asterisker inte behöver läsas som att någon bokstavligt suckar, utan snarare är trött, uppgiven eller frustrerad. Det blir som en sorts scenanvisning som egentligen handlar om att förmedla en känsla. Eller ett tonfall, som när två asterisker sätter *emfas* på ett visst ord.Tecknet används också bildmässigt för att förmedla känslor, som i emoji-symboler. Skriften vi använder på internet blir ofta piktografisk, kanske för att nätet till sin natur är globalt och för att en bild kan förstås av alla, oavsett språk. Som exempel kan man se på kombinationen av ett kolon, ett tankstreck och en asterisk::-*Vemsomhelst kan se att det lilla stjärnan är en perfekt formad pussmun! En besito, en bisous. Det kan verka banalt, men egentligen är det fantastiskt. Ett bildtecken färdas inte bara i rummet och över geografiska gränser, utan också genom tiden. Det är syftet med all skrift, men medan andra skriftspråk ständigt utvecklas och förändras så förblir bildernas innebörd praktiskt taget detsamma. Ja, kanske kan emoji-symbolerna ses som nutidens hieroglyfer? De kommer åtminstone vara de första symbolerna som förstås av framtidens språkforskare, när det inte är papyrus man undersöker utan minneskortens ettor och nollor.En teknisk tolkning är att asterisken här fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning är att den innefattar alla tecken...Asterisken är lika mångsidig som sina armar. Vi har att göra med ett tecken som ger virtuella slängkyssar till vänner och älskare, döljer och retas med det skamfyllda, rättar till misstag, lägger till och fyller ut, levandegör med handlingar och känslor. En rosett med fem, sex eller åtta band – kantiga eller tårdroppade – som talar om vad som sker mellan och inuti raderna. I gravannonser börjar vanligen en människas födelse med en asterisk och avslutas med ett kors. Vid kyrkliga dop, bröllop och begravningar spelas psalmer och då markerar asterisken när vi ska ställa oss upp och sjunga. Ett ganska magiskt sätt att skapa gemenskap på, eller hur? Ett annat fint användningsområde är när den förstoras upp i fetstil på sidan av en bil. Den blå sexuddiga stjärnan är en internationell symbol för ambulanssjukvård, och därmed också en symbol för livet.Men framförallt är asterisken ett tecken som sträcker ut sig mot evigheten och rymden. Hur då? Ja, när man söker på ett ord i en databas får asterisken agera joker och symbolisera de tecken som saknas. Säg att du vill samla alla artiklar om just rymden. Då skriver du rymd* och får upp alla texter som börjar med de fyra bokstäverna. Rymdepos, rymdfarkost, rymdfarare… En teknisk tolkning är att asterisken här fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning är att den innefattar alla tecken, på samma vis som vitt rymmer alla färger. Om man sökte enbart med stjärnan skulle rimligen alla texter dyka upp. Som om hela språket existerade i detta enda tecken. På det viset påminner asterisken om sumerernas stjärna, som var både gudomen och himlen, ja, alltet. En människas liv är förhållandevis kort, men skriften kan leva länge till, och asterisken påminner oss om evigheten.Så. Nu tror jag att vi behöver en andningspaus i väntan på den avslutande delen av denna hyllning till ett skiljetecken. Föreställ dig att pausen representeras av en asterism, det vill säga tre asterisker i triangelform, som vanligen markerar eller separerar avdelningar i en bok. Behagligt för ögat. En stund för meditation. Tre små stjärnor som påminner om den blå natthimlen.⁂När andra skiljetecken rör sig inom textens ramar, där de måste samsas med en myllrande myrstack av bokstäver, lever asterisken i större utsträckning sitt eget liv. Ja, vackrast är den nog i sig själv. Den lilla stjärnan som svävar en bit ovanför och lyser, trots sin svärta, med fulländad enkelhet.Anna Thulin, journalist och författare

Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper Olsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.”Parentes livet slut parentes”. Så slutar dikten ”First Person Shooter” i Malte Perssons bok ”Till dikten”. Bokstavligen. Raden rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord. Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på en mängd olika sätt av en mängd olika läsare.Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets stumma register. De fyller en funktion i texter – de organiserar och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete ”Prix Nobel” från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som återstår är en armatur av skiljetecken – som Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på grammofonskiva.I sin studie ”Digital Shift” skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation – ett inskott eller sidoreplik i ett anförande – som gav extra energi och perspektiv på det som talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter i ett muntligt sammanhang.Det var först under medeltiden – år 1399 hävdar en handbok – som termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från högläsning till tyst läsning – från ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum.parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets utbredning – en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt ”jag tänker alltså är jag”. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och polyfoni.Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då bedrevs – där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt ”Fisches Nachtgesang” (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av enbart stumma streck och omkullvälta parenteser.Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman ”Lolita” (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som givetvis påverkar läsningarna av det.Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade ”différance”. Det var inte någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle, ”Signature événement contexte” (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem …Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa område – vid sidan av det skrivna ordet – är matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gärnautforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman ”Din vän datamaskinen” (2008) – med parentestecknen högt uttalade: ”För att rädda världen (det vill säga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas …” Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som beskrivningen startade på …På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vår modernitet som en parentes – ett perspektiv på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism – och som placerat oss i en växande klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande.Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är ju en figur som i stället för att nagla fast något – likt ett objekt att hantera och exploatera – i stället lägger till ännu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden – för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley.Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker LitteraturCuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013)Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972)Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015)Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018. I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman ”Motståndets estetik”, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken ”Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image” och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket. Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag. Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal. Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat – komplext och lustfyllt – är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" – en diktserie om städer – gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town: The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk. Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi. I slutarbetet med min roman ”Tripprapporter” mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på. Ska vi äta lunch ... Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets ”skicka” är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet. Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: ”Ska vi äta lunch punkt punkt punkt.” Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig. Tone Schunnesson, författare Litteratur Point, Dot, Period… The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.

Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Kritikern Magnus Halldin reflekterar över inledningar och avslut mellan första andetaget och sista måltiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 augusti 2020. Mina barn leker i rummet intill. De delar en lek som pågått snart ett decennium, vid havsstranden, i trädgårdar, trapphus och skogar. Överallt leken. Tillsammans formar de en barndomsberättelse, som dag för dag vittnar om ett alltmer avancerat upplägg, en växande förståelse av världen. Det är en lycka att emellanåt bjudas in och delta, lite valhänt, som när man samtalar på ett språk man inte till fullo behärskar. Deras barndom pågår nu, och den kommer inte åter. Själv bär jag ett tydligt minne av lekens slut. Det är i mitt pojkrum och jag har noggrant förberett en lek, men i det kritiska ögonblick då den ska bryta ut stannar jag upp, tvekande. Leken, som i åratal flödat ur mig, uteblir. Jag minns att det var som att ropa efter någon i en ödelagd korridor. Leken svarade inte. Vad hände? Tankfullt plockade jag ihop den värld jag byggt upp, förpackade den och sköt in lådan. Det var sista gången jag försökte leka, åtminstone som barn. Det underliga är att jag förstod det i samma stund, och den hösten tömdes mitt rum på leksaker, inte utan en stolt lättnad. Men vart tog allt vägen? De få leksaker som finns kvar är de som vilat i någon kartong på vinden, och som mina barn med entusiasm adopterat sedan de återfunnits. Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Själv ser jag dem som melankoliska kategorier, där vi tvingas ställa händelser mot varandra och väga nuet mot det förflutna. Glipan eller avgrunden mellan två händelser är till brädden fylld av tid, och vi avkrävs en inställning till det som varit men inte längre är. Jag kan inte minnas första gången jag lekte, men det är med sorg jag minns dagen då leken tog slut. Varför är språket och kulturen så besatt av det första, gärna på bekostnad av det sista? Är det av skräck inför utslocknandet som vi vägrar acceptera att något sker för sista gången? Antonymerna ”första” och ”sista” styr ofta vårt tänkande. De verkligt avgörande händelser vi minns eller vårdar, och kallar ”första” och ”sista”, är livets gränsupplevelser: första och sista hjärtslaget, första och sista andetaget. Om många händelser vi kallar ”första” äger vi kunskap redan när de inträffar, och vi bär dem sedan med oss som minnen, ljusa eller mörka. Om de sista däremot lever vi ofta i okunskap. Att låta hotelldörren slå igen; kanske aldrig mer det här rummet, den här utsikten, tornseglarna och San Marco där borta i diset. Alla dessa små ögonblick när vi blir varse innebörden av begreppet sista, men vägrar acceptera det. Ibland är det istället okunskapen om att något är för sista gången som gör att vi kan överleva vissa situationer utan att gå under: sista kyssen innan tåget rullade mot fronten, sista gången hon badade i havet, sista gången jag såg mitt barn. Många av de konstruktioner som finns inbäddade i språket har ofta sitt fokus inställt på just ytterflankerna. Men tanke och språk verkar emellanåt i en försonande riktning, för att påminna oss om att sträckan mellan första och sista kan vara rik på besläktade händelser. Det är påfallande hur verklighetens ”några gånger” i minnet upphöjs till ”ofta” eller ”vi brukade”. Det är med den här typen av konstruktioner Marcel Proust arbetar när han i sina försök att hålla fast det förflutna koncentrerar sig på de glädjeämnen som i barndomen var återkommande, de vanor som binder samman generationer och gör barndomen till en trygg kedja av förutsägbara händelser. Jag har funderat över den sällsamma respekt som ibland visas den dödsdömde, vars hela tillvaro efter domen består av händelser med etiketten ”den sista”. I sin väntan hålls den dödsdömde frisk av tillkallade läkare och själasörjare, han får inte gå händelserna i förväg. Men kanske kan han, som en barmhärtighetsgest, få röka en sista cigarett eller till och med komponera sin sista måltid. Vad han väljer för mat visar vad han njöt av i livet, men som nu ska tas ifrån honom. Denna intima information om den dödsdömdes val av sista måltid delas girigt av journalister, och ingår i berättelsen om hans sista timmar. I det förlovade landets dödsfabriker steks många hamburgare; behöver det sägas att dessa sista måltider ofta förblir orörda? Ibland tänker jag på Ricky Ray Rector, som ansågs ha en funktionsnedsättning, och som trots starka protester runtom i världen avrättades i Arkansas 1992. Ett tecken på att han inte förstod situationens allvar var att han sparade sista måltidens dessert, en pekanpaj, ”till senare”. Hur ser människans villkor ut i vår nuvarande situation, i den obehagliga skarven mellan holocens slut och antropocens början? Mellan första uppkomsten av liv i haven och vårt nuvarande tillstånd, där vår förmenta intelligens kan förstöra planeten, har behovet av en ny och vig civilisationskritik uppstått. En kritik som ställer stora krav på den enskilde. I kuriositetskabinett och naturaliesamlingar på världens museer kan vi se uppstoppade exemplar av numera utrotade djurarter eller förlorade växter som torkats i herbarier och blivit sepiafärgade, mätta av år. Ett gränslöst vemod. Särskilt starkt minns jag en dåsig eftermiddag i Jardin des Plantes i Paris, då jag plötsligt väcktes till liv inför en dront i en av de svagt upplysta montrarna. En för sent anländ uppfordran. Eller på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, där man kan se Linnélärjungen Anders Sparrmans lilla kvagga, som fördes till Sverige från Sydafrika 1775. Denna vackra zebraliknande varelse, för alltid utplånad ur de levandes skara. Det finns bara tjugotalet döda exemplar bevarade i världen, de flesta som uttorkade skinn. Den allra sista dog i en djurpark i Amsterdam 1883. På en av Galapagosöarna levde den hundraårige Lonesome George, den sista kända individen av pintasköldpaddan, vars utdragna död 2012 bevakades av medier från hela världen. Nu är arten utplånad, aldrig möjlig att ersätta. Våra första minnen bärs den längsta sträckan, förankras och fördjupas. Senare minnen bärs en kortare sträcka, men densiteten kan vara hög. Vissa minnen saknar halveringstid; det gäller ofta de plågsamma. Vilhelm Ekelund skriver: ”Det är ej huvudsaken ( – så underligt är det med människan) att ett sår läkes : men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig händelse.” Kommer livet behålla sina vackra stunder även inför döden? Vad kommer sjukdom och smärta att göra med minnet av våra lyckliga ögonblick? Det är en nåd att ibland sväva i okunskap om vad som är ”den sista gången”. Vilken fasa att minnas ”sista gången vi älskade”. På våra europeiska breddgrader varar en graviditet åtminstone över tre årstider. I höjd med den fjärde föds barnet. Precis som hjärtat slår ett sista slag, har det någon gång slagit sitt första. Magnus Halldin, kritiker

Kanske en stillhet en stund just nu, men vad får vi för användning för stillhet när det blir vardag igen? 1949 läste Tage Aurell in en text för Sveriges radio som tycks handla om oss nu och här. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är en nedkortat version av ett nyårstal som sändes 1949 och i OBS första gången 2020-04-02..De man examinerar allting av människa så är hennes stillhet det ädlaste. Det var Ehrensvärd som sa det. Före tåg och bil och buss och flyg. Före telegraf och telefon, landskamper och tippning. Borta i ett tystnadens drömland kan vi tro, vi som bokstavligen matas med beskrivningar av vårt välsignade jäkt. Här finns minsann ingen plats för stillheten. Det var i gamla dagar det. Det var på Ehrensvärds tid. Nej, hör vi så, den var ingen allmänlighet då heller, en sällsynthet var den i stället. Det ädlaste. Men det har mänskliga stillheten varit i allan tid. Gamla kineser talar om den. Och gamla indier. Sammalunda den urkund vi kallar böckernas bok. ”Min själ var stilla” heter det längtansfullt. Och resten som skulle höres, den hördes inte i stormen, inte i jordbävningen, inte i elden. Det var i det äntligt stilla vädret den hördes.Kanske en stillhet en stund just nu, men vad får vi för användning och tillfälle för stillhet när det sedan blir vardag igen? Jag hörde läsas ur en barnbok om ett tvillingpar som en dag skulle gå en tur i skogen med en blind släkting och kom åter snarast lite förskräckta. Den här blinde farbrorn var nog helt enkelt en sorts trollkarl. Han såg både fåglar och bäck och gläntor och annalkande fällor långt före dem själva! Men de sa en annan av de vuxna till dem: Lägg er raklånga på marken, och bind för ögonen och ligg stilla i tio minuter. De lydde smått förundrade. Och först hörde de ingenting, bara att det föll en så underlig ro över dem, de liksom hörde stillheten och ur den plötsligt allehanda ljud från när och fjärran, små händelser som de annars inte skulle ha lagt märke till men som nu berättade en mängd för dem om vad som tilldrog sig. Så att de nästa såg det. Så lärde på sitt vis att stillhet är motsatsen till stillestånd, att någonting sker i stillheten. Att den är lika med handling. Att där finns den goda jord som ett frö faller i, slår rot i. Plantan växer, bär blom och frukt. Vajar för vinden, susar för vinden, men rötternas arbete i stillhet ser vi inte. Dock är det som sker ovan jord betingat av det som som sker i det tysta. Nere i stillheten. I den goda mullen. I matjorden.Och om rötternas arbete hindras? Det är med ett slags förfärad nyfikenhet, hos många redan blandad med stolthet, som vi läser om atombomber. Men mer för mig är det en förtvivlans indignation som griper mig när jag läser om hur människor tillåts ödelägga guds gröna jord. Kalhugga skogar, ge vindarnas och regnens erosionsmakter fritt lopp. Så att tusentals och åter tusentals hektar år efter år tas ifrån oss. Virvlar bort med vinden. Spolas ut i havet, dränks i sand medan miljoner varelser svälter, dör i hunger.Det är likadant med oss. Avskärs vi från stillheten, från den goda mullen, då ger vi därmed fritt spelrum till livslarmets nedbrytande krafter. Lust, kval, väntan, begär är den torra blåst som evigt viner omkring oss, förskingrande våra livsrötters bästa mull. Om och när vi skönjer det, säger vi kanske någon gång ”ja” till stillheten. Tror åtminstone stundvis att den verkligen är det ädlaste.Men vad tycker vi så om stillhetens syster eller bror, ensamheten? Den ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa … det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt. Det är väl bara det att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten. Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock! Det är nästan lite för lätt för den som tror motsatsen att peka på de tider vi nu kräver att vara vårt öde, vår bestämmelse för en lång framtid. Gemenskap, alla i samma fålla. Men mänsklighet är en ting, den enskilda människan en annan ting märkligt nog. Och det är inte sagt att vi var och en för sig ska gå och vänta på samma sätt förgäves. Du och jag orkar inte med någon mänsklighetens räddning gunås, men vi kan försöka orka med oss själva. Hur annars orka med andra? Finna den verkliga gemenskapen? Ty det är som dig själv du ska älska din nästa.Hitta oss själva, orka med oss själva, måhända har det heller aldrig varit så angeläget som nu och det kan ingen annanstans ske än i ensamheten. Men sedan är det sant: Ingen trädgård fordrar mer ans och vård än trädgård ensamhet. Det är alldeles inte likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten, du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet. Det är inte klorna, de egna klorna, vi först och sist ska vässa i ensamheten. Då blir där ingen ensamhet. Ingen stillhet heller som du nogsamt förnam när du till äventyrs prövade på. I stället pröva att vara varsam med dig, både med dig själv och med de andra.I en gammal engelsk roman läste jag en gång att några av de finurligt formade instrument som heter människors själar blott har en mycket begränsad musik-, tid- och tonvidd. Att några av dem inte vibrerar det bittersta vid grepp som kan fylla andra med skälvande hänryckning och darrande smärta. Tonen av människa, av medmänniska. Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära.Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen.Lefnadsstämning, det är det vackra namn på den bok av Vilhelm Ekelund som dessa ord om stillheten, ensamheten, tacksamheten tryggat sig till. Stämning, inte stämningar. Inte i dag si och i morgon så, utan levnadsstämning just, från skede till skede i livet. Du får den på intet sätt gratis. Svårt åtkomlig och hårt åtkomlig är den.Men det var det ädlaste det var fråga om.Tage Aurell, författare* Essän är en nedkortad version av Aurells nyårstal inför det nya halvseklet, 1949.

Är vi vad vi äter? I så fall är vi kanske illa ute. I alla fall om man få tro författaren Eiríkur Örn Norðdahl, som i denna fullproppade essä begrundar olika gruppers matvanor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-11-17.Vetenskapsmän kan förvandla jordnötssmör till diamanter, men de kan inte hjälpa oss att smälta diamanter; vetenskapsmän kan fettsuga oss och förkorta våra tarmar, men om vi äter diamanter skiter vi ändå ut dom hela, oavsett om de är gjorda av jordnötssmör eller inte, det går inte att göra något åt.Den italienska futuristen F T Marinetti åt inte spagetti, för spagetti gör en dåsig, spaghetti gör en uppsvälld och slö och dåligt anpassad till att marschera ut i krig; den tyska nazisten Adolf Hitler åt inte djur på grund av att den tyska nazisten Adolf Hitler tyckte djur var mycket söta. Så var det, hur det nu kan komma sig, det var andra tider och en annan moral.Sionister gör bättre falafel än fascister men fascister gör bättre pastarätter, fascister gör helt hopplös havregröt och deras couscous är inte heller något att vara stolt över; skolfröknar gör bättre bakverk än lastbilschaufförer och lastbilschaufförer gör blodigare biffar och äter mer chips, äter mer majonnäs men det är troligare att skolfröknarna rör sin egen majonnäs.Nazister är ofta vegetarianer som äter mycket surkål, ofta tycker de mer om exotisk mat än de skulle önska, eller erkänna; nazister har ganska vanliga smaklökar och deras åsikt om vilka utav sionisterna som gör bästa falafeln är lika mycket värd som alla andras; Araberna kan inte veta allt och de äter inte stekt fläsk med persiljesås, det gör bara danskar, riktiga Prince-rökande Dansk-Folkeparti-Danskar med Dannebrogtatueringar på Christianacyklar. Hur det nu kan komma sig.Alla svenskar jag känner är glutenallergiker och/eller laktosintoleranta och/eller veganer, särskilt finlandssvenskarna, särskilt de som äter jästa bröd och inte surdegsbröd, särskilt de som dricker mycket öl och är uppvuxna i splittrade hem i områden där det nu för det mesta pratas Rinkebysvenska; tyskar äter stora korvar på små papperstallrikar under U-bahnstationerna i Berlin och sköljer ner dem med veteöl och majonnäs, vilken är rörd i en fabrik där tiotusen bayerska skolfröknar står vakt, dag och natt, och saltar majon med sina tårar; det sägs att de kubanska Montecristocigarrerna får sin unika smak från att bli lindade på låren av jungfrur; feta är inte feta om det inte är en grek som mjölkar geten och skyr är inte skyr om det inte produceras på en klippa mitt i Atlanten och Wasabi är nästan aldrig Wasabi utan bara grönfärgad pepparrot; statistiskt växte homosexuella män upp hos vegetarianer där de åt mycket färsk fisk, nyrensad och filead och försiktigt kokad. Hur det nu kan komma sig.Kommunister hävdade att folket kunde leva på potatis och frisk luft men sedan kollapsade Sovjetunionen och idag finns det inget sätt att skilja en kommunist från en cannabisrökande vegan med sojalatte i tofflor; på Grönland åt ingen frukt på tusentals år, kanske ett par blåbär, på sin höjd, och på en annan mindre ö livnärde sig Robinson Crusoe till stor del på sköldpaddsägg med ödesdigra konsekvenser för djurlivet i regionen, för proportionellt behövde Crusoe lika många sköldpaddsägg som en frystrålare behöver torskfiléer.Fransmän äter helst inte mat som kan förklaras på mindre än tjugo minuter, förutom den där killen som åt huvudsakligen kundvagnar och en tv-apparat men också ett helt Cessna 150 flygplan, inte för att det tar så kort tid att förklara, och i Spanien tillsätter falangisternas mödrar saffran och rökt paprika i nästan allting medan republikens internationella brigader äter tapas. I början dricker spädbarn inget utom bröstmjölk och bröstmjölken innehåller alla näringsämnen som den mänskliga kroppen behöver, hur det nu än kommer sig, inte minst de mycket tunga Omega 3-fettsyrorna, vilka barnen suger från sina mödrars hjärnor så att hjärnorna kan minska i vikt med upp till 25 procent om mödrarna inte tar hand om sig och dricker isländsk fiskleverolja, hur det nu kan komma sig; annars blir mödrarna mycket förvirrade och detta kallas på isländska att vara i "bröstdimma" och det är anledningen till att kvinnliga vd:ar har sådana låga löner. Den genomsnittliga mannen – vare sig han är nazist, spädbarn, futurist, grönländare, fransman, vd, homosexuell och/eller något annat – ja den genomsnittliga mannen äter ungefär 35 ton mat under sin livstid och slänger lika mycket i soporna. Ett ägg i munnen, ett i soporna; en croissant i munnen, en i soporna; en kebab i munnen, en i soporna och så vidare.I varje måltid en genomsnittlig människa äter finns det i genomsnitt 150 miljoner kilometer genetisk information, vilket är tillräckligt långt för att man skulle kunna stränga det hela vägen till solen. Inte för att det faktiskt vore möjligt, men ni kanske fattar. Hela vägen till solen. Men köttätarna då, frågar du kanske, varför säger han ingenting om köttätarna? Varför pratas det inget om dem som vill äta blodiga biffar, tartare de boeuf och gåslever? Vad hände med den hårda kritiken av korvar fulla med industrisalt, kycklingars levnadsvillkor och odrogade smågrisars kastrering? Vad skulle Adolf säga? Det finns kristna som inte äter räkor eftersom det är förbjudet i bibeln och det finns vegetarianer som äter kyckling för att kyckling är – när man faktiskt tänker på det – egentligen bara broccoli som lägger ägg.De som skippar kolhydrater i sin diet kanske går ner i vikt men de svälter också sina hjärnor och ingen vill egentligen ligga med idioter. De som har förvärvad diabetes måste leva med djupa fördomar från dem som har medfödd diabetes. Människor som kräks en stor del av det dom äter får föga förståelse i samhället. De som livnär sig på kaffe och cigaretter ser ner på dem som tycker de är för fina för att röka. Isländska bönder äter främst blodpudding, och därför är de så bra på att förutspå väder och prata med djur; feta människor ljuger om hur mycket de äter, det sägs att de till och med äter i någon sorts slummer – ett moln av fetma – och förtränger ständigt vad de köper, vad de lagar, vad de lägger på bordet, stoppar i sig och till sist skiter ut.En stor del amerikaner far illa av det som kallas för "chinese food syndrome" och kännetecknas av en omätbar känslighet för MSG; de stoppar i sig choklad om nätterna, vitaminberikade chiafrö-shakes på dagen och kyckling-nuggets till middag, lyckliga kyckling-nuggets som går fritt utomhus. Experter påstår att man aldrig borde äta något som ens "farmor inte kunde ha haft i sitt skafferi". Experter påstår att man aldrig borde äta något man är för lat för att laga från scratch. Algeriska rebeller påstår att de har fått fullt upp med hälsofascismen och äter nu bara cocoa puffs i protest.Men pedofiler då? Vad äter pedofiler? Äter de kanske barn? Är det ingen som vet? Äter dom kanske i hemlighet? Och hur är det med miljonärer, äter de i förhållande till sina inkomster, eller är det de fattiga som gör det? På dessa frågor, liksom på så många andra, finns det kanske inga svar, men det kan vara viktigt att man frågar ändå, att man visar lite uppmärksamhet för vad det är vi stoppar ner i våra svalg.Eiríkur Örn Norðdahl, författare (essän sändes för första gången 2016)

Författaren Torbjörn Elensky berättar zombiens fascinerande och grymma historia och analyserar deras mångfacetterade betydelse idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-10-31.1. Ursprunget på HaitiDen 24 oktober 1936 vandrade en äldre kvinna av svårbestämd ålder in i byn Ennery i Haiti. Hon var lam i vänstra benet, hade inga ögonfransar och bar en smutsig gammal tygtrasa virad runt huvudet, men i övrigt var hon naken. Hon identifierades efter ett tag som Felicia Felix-Mentor. Problemet var bara att Felicia Felix-Mentor hade dött och begravits redan 29 år tidigare, 1907. Det fanns bara en förklaring till att hon återvände hem igen efter så många år: Byborna och hennes egen familj kom fram till att hon gjorts till en zombie, och det var som ett bevis på att sådana existerade som hon blev känd för världen.Författaren Zora Neale Hurston mötte Felicia Felix-Mentor och tog en bild av henne. Den publicerades i Life magazine den 13 december 1937 i anslutning till Hurstons artikel Black Haiti: Africa, America, Voodooism. Vid denna tid hade zombier varit kända ett tag, de hade börjat erövra sin plats i filmvärlden och därmed i den vidare populärkulturen. Men till skillnad från de flesta tog Hurston den haitiska folktron på fullt allvar. Fotot av Felicia och bybornas vittnesbörd togs till intäkt för att zombier var ett reellt faktum, och inte någon myt – till skillnad från de traditionella berättelserna om varulvar, vampyrer och gengångare, väsen som hade inspirerat 1930-talets stora våg av skräckfilmer och som alla kunde avfärdas som fantasifoster. Hurstons förklaring av zombiefenomenet var tidstypiskt rationell: det var givetvis inte magi som gjorde en till zombie, utan någon form av drog, en kemikalie som stängde av ens medvetande, samtidigt som man kunde fortsätta att röra sig, arbeta, göra allt en levande människa gör, men utan medvetande om det, utan egen vilja och utan ett levande själv. Troligen fanns det gammal kunskap om vilka växter och djur som kunde användas, och som förts över från Afrika på slavskeppen.Det sägs ibland att zombien är det unikt amerikanska bidraget till världens stora monsterkatalog. Men det är alltså inte från USA, utan från Haiti, som den ursprungligen härstammar. Sina rötter har den i afrikanska föreställningar och den västafrikanska religionen voudun som kom att blandas upp med katolicismens riter och helgon i den synkretistiska religion som utvecklades av slavarna i den franska kolonin Saint Domingue till voodoo. Saint Domingue var ett av världens mest vinstbringande företag, tack vare den intensiva odlingen av sockerrör, som bidrog substantiellt till den franska statskassan under lång tid. Men det var också ett av de allra hårdaste slavregementena under ett par hundra år, tills slavarna år 1791 gjorde uppror mot de franska herrarna och skapade den självständiga staten Haiti. Namnet var en hyllning till Taíno, den karibiska ursprungsbefolkning som i princip helt utrotats av kolonisatörerna under 1500-talet. Haiti betyder ”land av berg” på deras språk.Haiti var faktiskt det andra landet i Amerika, efter USA, som vann sin självständighet. Men att det var huvudsakligen svarta slavar som gjort uppror i namn av den franska revolutionens universella ideal var svårt att svälja för de förment upplysta människor som inte riktigt kunde acceptera de svartas förmåga till självständigt tänkande. Säkert har den oro slavrevolutionen väckt också bidragit till den starka exotiseringen i de flesta skildringarna av Haiti - och inte minst av voodoo, som alltså inte är någon form av magi, utan en religion.Zora Neale Hurston var en av de drivande krafterna i the Harlem renaissance, Harlemrenässansen, den väldiga blomstringen av svart kultur i 1930-talets New York. Hon var intellektuell, författare, disputerad och när hon ville åka till Haiti för att studera traditionerna på ön fick hon 2000 dollar av Guggenheims stiftelse, för att täcka alla sina omkostnader. En summa som motsvarade en anständig årslön, så hon kunde genomföra sin expedition i lugn och ro. Syftet var att fortsätta sina studier av de svartas magi. I tidigare böcker hade hon bland annat skildrat hur hon själv deltagit i hoodoo-ceremonier i trakterna kring New Orleans, en folktro som har mycket gemensamt med voodoo. Hon var närmast antropolog, och hennes ideal var att delta som likvärdig i de ceremonier och föreställningar som hon kom i kontakt med. Det betyder inte att hon nödvändigtvis själv måste tro på dem, men hon menade att man för att förstå en annan människas föreställningsvärld måste begripa hur den själv faktiskt anser att världen är ordnad.I Haiti deltog hon i ceremonier, mötte flera av landets främsta houngans, voodoopräster och såg med egna ögon hur deltagare i riterna blev besatta av andar, loa, som ”red” dem som om de vore hästar. Det som är så speciellt med Hurstons syn på dessa upplevelser är alltså att hon satte sig i sinnet att se dem som helt naturliga, utslag av mänsklig aktivitet, möjligen en sorts psykologiska gåtor, men inte konstigare än tungomålstal och religiös extas i någon baptistkyrka i USA. Och hon insåg också att medan man i USA och övriga Västvärlden betraktade en människa som antingen levande eller död, så fanns det här i Haiti fler andra grader av existens, mellan död och liv, av vilka zombiens är den mest fruktansvärda. Hon hörde zombiehistorier överallt, vart hon än reste berättades det om döda som kommit tillbaka, om hur zombier utnyttjades i arbetet på sockerfält och på sockerbruken. Men den enda hon själv träffade var den arma Felicia. Zora Neale Hurstons foto av henne är det första av en person som faktiskt påstås ha varit en zombie.Hurston deltog visserligen i de religiösa ceremonierna, men hon var en modern kvinna och hennes slutsats var densamma som läkarnas: Felicia hade drogats för att utnyttjas som arbetskraft. Hon hade alltså aldrig dött på riktigt. Hennes egen bror identifierade henne, liksom hennes tidigare make. Denne var sedan länge omgift och hade en ny familj - han ville inte ha tillbaka sin första hustru. Felicia hade således ingenting att återvända till, den enda lösningen för dem alla var att stänga in henne på mentalsjukhus. Och det var där Hurston mötte henne: en oönskad kvinna, utstött ur sin familj och samhället. Kanske hade hon råkat äta något giftigt, kanske hade hon avsiktligt förgiftats, kanske hade hon hållits fången mot sin vilja, kanske hade hon på något märkligt sätt faktiskt levt som en zombie, men vaknat upp igen och återvänt hem. Hurston ville veta vad det var för gift hon fått i sig, men det skulle dröja många år innan någon på allvar började analysera möjligheterna på den fronten. Nu blev Felicia Felix-Mentor istället passiviserad av psykofarmaka. Om hon inte varit en zombie tidigare förvandlades hon till det nu, av den moderna läkarvetenskapen. 2. Zombien på skärmen”Mitt första intryck av de tre förmenta zombier, som stumma fortsatte med sitt arbete, var, att det låg något onaturligt och besynnerligt över dem. De slavade som djur, som automater. Deras ansikten, som uttryckslösa voro böjda över arbetet, kunde jag inte tydligt se utan att böja mig ned. Polynice rörde en av dem vid axeln och gav honom tecken att resa sig. Lydigt som ett djur ställde han sig långsamt upprätt – och vad jag då såg, gav mig, på grund av eller trots vad jag förut hört, en chock, som gjorde mig riktigt illamående. Ögonen var det värsta. Det var inte inbillning av mig. De voro verkligen som ögonen på en död människa, inte blinda, utan stirrande; de saknade brännpunkt och sågo ingenting.”Citatet är hämtat ur ”The magic island”, äventyraren William Seabrooks Haiti-skildring från 1929. Boken kom på svenska redan samma år, under titeln Mysteriernas ö, och gjorde stor skandal. Seabrook beskrev hur han själv deltagit i ceremonier och druckit getblod och skulle senare göra ännu större skandal med sina skildringar av kannibalism i Västafrika. Mycket av det han skrev var lögn och överdrifter. Men det är alltså genom denna bok den ursprungligen lokala företeelsen zombier blir känd i världen.Strax därefter når de Hollywood. I White zombie, från 1932, som bygger på Seabrooks beskrivning, är zombier själlösa arbetare som drar runt sockerbrukets maskineri långsamt, viljelöst och ostoppbart. Inte ens då någon av dem ramlar ner i anläggningen och krossas till döds rör de en min. Men själva skräckhistorien centreras kring den vita societetskvinnan Madeline Short Parker, spelad av stumfilmsstjärnan Madge Bellamy, i en av sina få talroller. På sin resa mot Haiti stöter Parker och hennes fästman på plantageägaren Charles Beaumont, som bjuder dem till sin egendom. Han är förstås förälskad i Madeline, men avvisas och vänder sig då till en voodoomästare spelad av Bela Lugosi, sedermera mera känd i rollen som Dracula. Denne onde magiker – ja, för här är voodoo likställt med svart magi – gör Madeline till en zombie som går att styra rakt in i Beaumonts famn. Denne upptäcker emellertid att det är helt värdelöst att äga hennes viljelösa kropp. Det var hennes själ, hennes personlighet han förälskat sig i. Nå, till slut dör voodoomästaren såväl som plantageägaren, Madeline frias från sin förtrollning, återförenas med sin fästman och så levde de lyckliga i alla sina dar.Som antyds redan i titeln präglas filmen av en tydlig dikotomi mellan svart och vitt. Ljudet av de svartas trummor som genljuder i den tropiska natten spelar en central roll. De symboliserar något primitivt, ursprungligt, men också sex och hotfull magi.I Jacques Torneurs sevärda I walked with a zombie, från 1943, fungerar de svarta personerna i filmen inte bara som anonym bakgrund, de deltar i handlingen, framställs som hyggliga människor, voodoo framhävs som religion, inte svart magi och i en nyckelscen alldeles i början sägs det rent ut att landet är vuxet ur slaveriet och revolutionen mot slavägarna. Varför denna förändring i tilltalet? Jo, mellan White zombie och I walked with a zombie hade Zora Neale Hurstons nyfikna och mindre exotiserande voodoo-reportage publicerats i Life magazine. Det är uppenbart att de gjorde skillnad i synen på haitierna.När zombier senare återvänder till populärkulturen är det först via skräckserietidningar under 1950-talet. Sådana som regissören George A Romero läste under sin uppväxt. Men den moderna zombiefilmen är helt och hållet hans skapelse. De här vandrande liken vars enda mål är att äta de levande föds i hans film Night of the living dead, från 1968. I den etableras grundpremissen för i stort sett alla kommande zombiefilmer: en grupp människor barrikaderar sig i en byggnad, vilken anfalls i våg efter våg av långsamt men ostoppbart vandrande zombier. I Romeros första film i en bondgård. Och i den andra, Dawn of the dead, från 1978, i ett stort köpcentrum.Om man i de tidiga filmatiseringarna kunde läsa in en medveten eller omedveten kritik mot omänskliga arbetsförhållanden och slaveri, så är det lockande att se hur den kritiska blicken nu istället vänts mot konsumismen och dess slavar, som levande döda håglöst vandrar mot the mall. Men Romero vänder slutligen också upp och ner på den svartvita dynamiken i White zombie. Huvudrollen i Night of the living dead spelas av Duane Jones och hans rollfigur Ben är en både handlingskraftig och samlad svart protagonist i en värld av kaos. Något som vid denna tid i praktiken inte existerade i amerikansk film.Under lång tid dominerade Romero zombiefilmvärlden, även om inte minst de italienska spagettizombiefilmerna öppnade för nya skikt av ohöljt blodig våldsamhet. Men hur kom vi därifrån till 2000-talets explosion, där zombier blev vardagsmat? Naturligtvis var det inte längre serietidningar, film eller tv som satte agendan och därmed inte heller längre USA. Det japanska tv-spelet Resident evil tog världen med storm när det började säljas 1996. Och här finns flera av de motiv som utvecklat genren, som att zombierna uppstår på ett stort företag som sysslar med hemlig forskning. Det finns zombiedjur och muterade monster. Det handlar inte längre om vanliga människor som barrikaderar sig tillsammans, utan det är elitfighters som slåss med allt mer spektakulära vapen. Spelet har lett till en lång filmserie och för varje ny film blir zombierna allt mer groteska och kampen mot dem allt mer bombastisk. Ska man förklara varför just zombier blivit så extremt populära under 2000-talet så är nog det en av de enklaste förklaringarna: de funkar så bra som spel – man får springa, man får skjuta, man får under tidspress hitta kreativa lösningar på livshotande utmaningar. Allt i en trygg miljö och utan att behöva resa sig ur soffan.Men med detta var också alla gränser sprängda. Vi fick zombiekomedin Shaun of the dead, den globala zombiekollapsen World war Z. Samtidigt vändes blicken mot det mer jordnära, det sociala samspelet mellan dem som barrikaderar sig tillsammans. Det gäller inte minst den tv-serie som för en tid skulle bli störst av alla och få zombiegenren att nå ut till den riktigt breda allmänheten. The walking dead började sändas 2010 och gav upphov till spin off-serien Fear the walking dead, båda riktiga långkörare. Här var mediegången den omvända. Först kom Robert Kirkmans och Tony Moores tecknade serie, sedan tv-serien och sist kom spelet. The Walking dead utspelar sig i hög grad i sydstaterna, vars stora svarta befolkning speglas i antalet viktiga roller med svarta skådespelare. I och med slaveriets forna utbredning i detta område, knyter serien också an till zombiens ursprung på Haiti, nationen som byggdes av revolterande slavar och där zombien blev en hotfull påminnelse om denna historia.3. Den första ateistiska mytologinI zombiefilmen Dawn of the dead från 1978 tar Robert A Romero tillvara på alla de satiriska möjligheter som ges av att den lilla gruppen överlevande barrikaderat sig i ett stort köpcentrum. This was an important place in their lives, detta var en viktig plats i deras liv, anges som förklaring till varför de odöda söker sig just till the mall.Om zombiens föddes som en mardrömsversion av slavens liv på Haiti – en viljelös, levande död som arbetade utan ett uns av mening – har den här blivit en spegelbild av den konsumerande västerländska samtidsmänniskan. De överlevande frossar då de plötsligt har fri tillgång till allt, medan zombier åker rulltrappa och vandrar mållöst mellan skyltfönster, lika uttryckslösa som skyltdockorna de passerar.Sedan 1978 har konsumismen förstås expanderat över alla bräddar. Det finns knappast något fredat område. Vi konsumerar vila och vi konsumerar sex. Vi gör rentav varor av våra personligheter, bygger upp vår image som om vi vore produkter, för att vi inte längre orkar göra arbetet att utveckla oss själva som människor. Zombielivet är en utmärkt symbol för denna den absoluta materialismens triumf.Andra klassiska monster har alltid något individuellt drag. En vampyr är både offer och förövare, den har personlighet. Dessutom sex appeal, vilket knappast är något zombier kan anklagas för att ha. Till och med varulvar är monster som lider och reflekterar över sin situation, också de erotiskt laddade, vilket framhävts inte minst av den engelska författaren Angela Carter. Frankensteins monster, modernitetens ursymbol, är på sätt och vis också en zombie – en odöd som stapplar fram genom tillvaron – men som reflekterar över sin roll, vill förstå vem han är och varför Dr Frankenstein skapat honom till ett liv av lidande. Zombien däremot vill bara äta människokött. Den har ingen personlighet, inget öde, inget djup. Den tänker inte, kommunicerar inte, har inte ens insektssamhällets kollektiva intelligens och förmåga till samhällsbyggande. Den är ruttnande kött bara, som sakta men obönhörligt närmar sig för att äta upp dig eller göra dig till en i zombiehorden. Vilket öde som är värst är upp till var och en, men ingen kan i längden undgå det ena eller det andra.Zombier är nihilistiska monster som gestaltar ett liv helt utan värde. Det är därför de passar så bra i skjutspel också. När du skjuter sönder en av de vandrande odöda utför du en ren hygienåtgärd, de är inte längre människor och absolut inte några personer. Till och med när det kommer till att skjuta nazister finns det en liten moralisk spärr, men inte om de förvandlats till zombier först – vilket sker i allt fler filmer och spel. De absolut onda förvandlas till absolut främmande. Men frågan ställs faktiskt i en del filmer och naturligtvis även i tv-serierna, om det verkligen är rätt att döda dem urskillningslöst. Tänk om någon skulle hitta ett botemedel? Upprepade skräckeffekter bygger på att det är en närstående som kommer fram till en, någon man älskar, men som blivit en zombie och då måste man välja: döda den eller låta sig själv dödas av den. I dessa scener stegras obehaget, men de kan även laddas av en viss sorg, som då centrala huvudpersoner efter att ha varit med oss flera säsonger, dör även de, i armarna på vänner och familj, vilka tvingas krossa deras skallar för att förhindra att de omvandlas. Det obönhörliga hos zombien, att det är totalt omöjligt att resonera med den, speglar väl den växande känslan som många känner inför samtidens hot, inte minst klimatförändringarna.Hellre än att tala om nihilism kan det formuleras som att zombier befinner sig bortom ont och gott. Eftersom de är utan vilja har de heller inte ansvar för sina handlingar. De personifierar, ironiskt nog helt utan att längre vara personer, naturens absoluta likgiltighet inför oss och våra behov – vilken i vår tid ersatt Guds tystnad som källa till existentiell fasa.Ja, zombievärlden kan betraktas som den första rent ateistiska mytologin. I de flesta sammanhang ges inte ens någon egentlig förklaring till varför de här själlösa vandrarna plötsligt uppträder ibland oss. De är en miasma bara, en massa som växer och växer av odifferentierade, avindividualiserade konsumerande, dödande, ätande kroppar. Inte ens onda, utan alla lika mycket offer som vi själva. Och detta påpekas gärna i filmerna: de är vi. Lite som i devisen som sitter över den groteska samlingen av skelett i kapucinerklostrets krypta i Rom: Ni är det vi var, vi är det ni blir.Och någonstans där, i dödens oförklarliga väldighet och oundviklighet ligger naturligtvis också skräcken för zombier. När de väller fram i ostoppbara massor åskådliggör de en dödens barock. Estetiken har rötter långt tillbaka, till exempel i den katolska kyrkans kult kring helgonens kroppar, som inte sällan går att se mumifierade i glaskistor i de stora katedralerna. Den för också tankarna till de döda som kan beskådas i Palermo, mumifierade och iklädda sina bästa finkläder. Tydligare än så kan inte döden göras. I en tid då teknologin, vården, hygienen avlägsnat oss så mycket det bara går från döden, är denna typ av fysiskt närvarande döda kroppar mera skrämmande än under den tid då det ännu var vanligt att ta avsked på dödsbädden, vaka vid liket och kanske även fotografera sig tillsammans med det, som på 1800-talet.Den ursprungliga, haitiska zombien släpar med fötterna för att den är en slav. Slavens enda form av protest är att maska, att sabotera eller i värsta fall att stympa sig själv för att inte längre kunna jobba. Det är dess motvilligt mekaniska rörelsemönster som överförts till zombier. Men det finns andra fasor som går igen i zombieestetiken och de två mest uppenbara, som ligger mellan 1930-talets blonda kvinnozombier och vår tids sönderfallande döda kroppar, är andra världskrigets fasor. För den som slentrianmässigt skrattar åt zombier som massakreras i populärkulturen är denna tanke smått hotfull. Den förvandlar den avslappnade känslan till ångest, men det måste sägas: Vad i sinnevärlden liknar zombier mest om inte lägerfångar i Auschwitz eller de irrande överlevande strax efter atombombsexplosionerna i Hiroshima och Nagasaki? Dessa tomma, själlösa, mekaniserade före detta levande människor är också en bearbetning av människans djupaste mörker och det moderna krigets yttersta fasor: dödslägret och atombomben.En modern mytologi alltså, men samtidigt en förening av närmast eviga motiv. Grekernas dödsrike där de döda svävar runt utan att riktigt veta vilka de är. Och dödsdansen, där hög och låg, rik och fattig dansar tillsammans mot det oundvikliga slutet, i kyrkomålningar från pestens 1300-tal. Helvetesskildringar i ord och bild från många århundraden av religiösa försök att skrämma oss till ordning. Frågan är bara om vi förmår att lyssna på vad den vill säga oss idag, den jämrande uttryckslösa folkhopen, som släpar sig fram mot köpcentret medan världen står i brand.4. Monster i livets tjänstDet finns något glädjande, nästan rörande, i hur vi människor kan ta det vi fruktar mest, kondensera det till någon sorts fungerande symboler och ritualer, och göra det till ett sätt att vara tillsammans, fira och njuta av livet, samtidigt som vi besvärjer faran.Som att ta på oss sönderrivna kläder, groteskt smink och vandra tillsammans längs gatorna som en hord av odöda. Så kallade zombie walks, zombiepromenader, är en av de mest fascinerande utlöparna av zombiekulturen, och tog form kring millennieskiftet. En av de första, som hölls som ett pr-jippo för en skräckfilmsfestival i Kalifornien 2001, blev en årlig tradition och promenaderna har sedan dess blivit en global företeelse. ”En folkfest i likdelarnas tecken”, som det hette om en parad i Stockholm. När zombiepromenaderna nådde Brasilien blev det naturligtvis en folkfest med tiotusentals deltagare. För detta är förstås i grunden en ny sorts karneval, som riktigt gottar sig i det motbjudande och groteska, vilket som sagt alltid har varit ett av mänsklighetens sätt att fira livet och besvärja de verkliga farorna.Det är naturligtvis inte zombier vi egentligen fruktar. Men som vår tids monster lyckas de åskådliggöra alla våra rädslor för krig och utrotning, atomvintern, det konsumerande livets meningslöshet, och såklart döden i sig. De kan uppfattas som symboler för både pandemier och klimathotet. Samtida, som sagt. Och på ett sätt sträcker sig zombiekulturen rakt in två skarpt åtskilda men ändå besläktade rörelser i vår tid. Du behöver inte pengar eller avancerad teknik för att klä ut dig till en zombie och delta i rörelsen, med tid och tålamod kan du fixa det själv och bli en del av gemenskapen. DIY, do it yourself, som devisen lyder på engelska. Men zombieran påminner också om en helt annan gör-det-självkultur, där det gemensamma brutit ihop och varje man måste klara sig själv.I filmer och tv-serier om zombier är det naturligtvis denna överlevnad som är det centrala temat: hur klarar man av att samhället kollapsar runt en, hur kan man överleva utan att själv smittas av zombier, då varken polis och sjukvård, militär eller elförsörjning och vatten och avlopp längre fungerar? Det är inte så konstigt att zombier ofta används som fiktivt hot i diskussioner kring preppning, om att förbereda sig för det allra värsta: ett krig, en väldig naturkatastrof, en samhällskollaps av något slag. Litteraturen som lär ut hur man bör göra är stor och växande. Redan 2003 kom Max Brooks The zombie survival guide, som är en komplett handbok om hur man skyddar sig från de levande döda. Den börjar i beskrivningar av vilka vapen man kan använda och hur man bäst tar kål på attackerande zombier, om de kommer enskilda eller i stora grupper. Men också om vilken sorts byggnad det är bäst att barrikadera sig i, vilka fordon som är lämpligast i olika typer av terräng och den ger rådet att man ska organisera sig, samarbeta och ”läs på, läs på, läs på!”. Även om få fruktar en verklig zombiekollaps så kan man lära sig en hel del, dessutom med fiktionens lite avdramatiserande fernissa. Herman Geijer är en svensk ledstjärna i undergångsförberedelsen, han har skrivit böcker och hållit kurser i Zombieöverlevnad. I både dessa praktiska guider med fiktiva förtecken och i de rena fantasierna är det lätt att se hur zombiegenren förnyar och utvecklar två klassiska koloniala genrer: Vilda västern och Robinson Kruse-berättelsen. Kampen för att erövra och försvara nytt territorium mot ett hotfullt folkslag, samt försöken att överleva med det lilla som står till buds. Precis som under karnevaler och zombiepromenader används monstren för att tjäna livet och överlevnaden.Med alla dessa bottnar i människans grundläggande instinkter och fasor, såväl som i samtidens specifika bekymmer, är det lätt att förstå zombiens starka roll i dag. Ändå är det inte utan fascination jag scrollar genom de långa zombietrådarna på Mumsnet, ett brittiskt nätforum i stil med svenska Familjeliv, där föräldrar vanligen diskuterar recept, nappavvänjning och annat fredligt. Nu för tiden blandas det med diskussioner om hur zombier troligen attackerar, var de biter, vilka vapen som är lämpligast, och vad man bör ha i skafferiet om man ska klara en längre belägring.Det verkar onekligen som att distinktionen mellan fiktion och verklighet blivit suddig för flera personer. De kanske inte tror att det finns zombier här och nu, men kan mycket väl tänka sig att de kan uppstå. Ett virus eller någon drog skulle kanske på riktigt kunna göra så att de döda vaknar. Eller för all del en förbannelse av något slag. Den ursprungliga ”verkliga” zombien från Haiti, har möjligen sina lokala anhängare. Men den är numera alltmer olik populärkulturens samtida dito. När William Seabrook och Zora Neale Hurston reste runt Haiti och skrev sina zombieskildringar på 1920- och 30-talen, var berättelserna om levande döda som slavade på fälten vitt spridda. Och så sent som 1983 tog antropologen och etnobotanisten Wade Davis Hurstons berättelse om sitt möte med zombien Felicia Felix-Mentor på största allvar. Han satte sig i sinnet att undersöka hur en zombie hade kunnat skapas med någon drog, och presenterade olika förslag på ”receptet” i en numera klassisk uppsats: The ethnobiology of the Haitian zombi. Han rapporterade om nya zombiefynd på Haiti och fick med sig olika misstänkta blandningar, som vid laboratoriestudier alla visade sig innehålla gift från blåsfisken. Den är världens näst giftigaste ryggradsdjur, men även känd som en japansk delikatess. Sushi gjord på blåsfisken fugu lär döda omkring 50 personer per år i Japan. Ingen har emellertid rapporterats bli en zombie.Troligen har zombier på Haiti alltid varit en myt, ett sätt att möta och hantera slaveriets fasor. Precis som vår tids levande döda främst är ett sätt att bearbeta vår tids fruktan. Men vem vet säkert? Seabrook såväl som Hurston och Davis, rapporterar alla om Haitis lagbok, Code pénal, från 1883, i vilken det uttryckligen förbjuds att göra någon till en zombie med hjälp av droger. Kanske användes faktiskt gift för att göra slavarna fogliga. Och kanske kommer det en dag ett virus som verkligen förvandlar oss till zombier. Prepparna har nog rätt. Det är säkrast att vara förberedd på allt.Torbjörn Elensky, författare

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken ”Instagram boyfriend experience”, med det unika försäljningsargumentet: ”en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig”.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok ’Om fotografi’ hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det ”arbete för arbete” som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som ”såå fina bilder av dig”, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt ”spontan” social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur ’pojkvännens’ synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit ’på riktigt’. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt… Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok ’The Outsourced Self”’ ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco ’Bifo’ Berardi kallar dagens produktionsordning för ”olyckofabriken”. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. ’Agentsjukan’ kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder ”falsk kund”. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som ’Family Romance’ eller ’Hagemashi-tai’ ( ”Vi vill göra er lyckliga” på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en ”butlertjänst”, en man som gör hemarbete åt kvinnor. ”Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök”, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget ’Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok ’Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin’ (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. ”Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder”, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. ”Det är kul”, säger Megumi, ”Det är som cosplay”.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: ”Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något”. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken ”Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik”, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. ”Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp”, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: ’Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!”.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: ”Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia”. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen ”Välkommen hem, min herre”.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien ”Evas tid” arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét ”Evas tid” släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget ’Tokyo Talent’ som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, ”någon som är deras typ”, förklarar Kimura Masaki och lägger till: ”För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen”Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade ”gråterska”, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes ’barn’ håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. ”Ibland skäller jag på dem”, säger hon, ”om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet”. Hon fortsätter alltså att jobba som ’mamma’ även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade ’brorsdotterns’ stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet ”emotionellt arbete”. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om ’to-be-looked-at-ness’, på svenska ungefär ”att-bli-tittad-på-het”, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget ’Disneyland’. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara ”Ja” på prästens traditionella fråga: ”Tager du…” har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som ’präst’, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: ”Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop!” Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så… Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En …häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus ”Pesten”. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han – om han varit en verklig person – ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: ”Hatten av, mina herrar!” Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: ”Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.”Doktorn – som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor – blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: ”En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer.” Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre… Efter en tid presenterar Grand en ny version, där ”elegant” bytts ut mot ”smärt”. Ordet ”magnifik” som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, ”välfödd” fungerar inte heller. En kväll är han segerviss – ”en kolsvart fux” ska det stå! Det går inte, säger doktorn.”Varför inte?””Fux betecknar inte rasen utan färgen.””Vilken färg?””I alla fall inte svart.”Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: ”I en håla under jorden bodde en hobbit”. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen ”Om en vinternatt en resande” inleds med att läsaren, tilltalad som ”du”, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, ”Om en vinternatt en resande”. ”Du” ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i ”Om en vinternatt en resande” skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: ”Äntligen stod prästen på predikstolen.”Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra – eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: ”Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.”Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen”.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om ”början, mitt och slut” som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: ”Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet.” Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?Jo…Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig – hur många stigar han än provar – tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.”En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd”, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, ”Skriv först. Fråga sen.” Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att ”gå på tygel”. Något som enligt ”Ridhandbok 1” kräver ”en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun”. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis – planer – det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en ”byxnötare”, eller ”panster” som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en ”planer”; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om ”micro managers” kontra ”macro planers”. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: Slutet”Vet du hur det slutar?” är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: ”Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans.” Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger – som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen – påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: ”och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset”. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur – något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på – säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans ”Dialog om Sättet att sluta Stycken”, säger den ena personen: ”Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut.” Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: ”Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar.” Talaren menar att sådana slut bara finns i ”orimliga konstalster”. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen ”The Sense of an Ending” – ursprungligen ett antal föreläsningar – talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, ”i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut”. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons ”Staten”, Jonathan Swifts ”Gullivers resor”, evangelierna …”Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är” som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer… ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: ”Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är”, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän ”Jag skriver, alltså ska jag dö” från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. ”Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död”, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett ”jag” (Sapfo), ett ”du” som är dikten själv och ”han”, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som ”en gudars like” i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska ”blåsa in sin anda i diktens materiella form”, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder ”poetiskt eftermäle”.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning – en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva.Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0)www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000.P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019.Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 – grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003.Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag.Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981. Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017.Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006.https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättningAli Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018.Stephen King: Att skriva – En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag.Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010.Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken.Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & WNils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men – vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi – men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre – renare, fredligare, mer rättvis – värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln ”Jäger, Hirten, Kritiker” – jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ”ny klimatregim” som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln ”Où atterir?” – Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: ”Down to Earth”, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna ”det lokala” och ”det globala”, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner ”det jordiska” men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från ”det jordiska”, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 – Frank Borman, James Lovell och William Anders – kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller – men bilderna som William Anders tog av ”jorduppgången” över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor – som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok ”Gaia” från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom – till stort förtret för sina uppdragsgivare – rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes – som förresten fick namnet ”Gaia” av hans granne, författaren William Golding – möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, ”Gaia” är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett – trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt – försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades ”Gaia” möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa ”Gaia” idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat – och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok ”Face à Gaia” från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att ”naturen” inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar ”den nya klimatregimen” spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där ”naturen” inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid ”naturens slut”.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet ”antropocen” kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om ”naturens slut” – som alltså övergår i ”människans epok”, logiskt nog – men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av ”jorduppgången” den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för ”den vetenskapliga revolutionen” och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare – Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken – bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och – just det – domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin – ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok ”Cosmopolis” från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom – deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet ”cosmopolis”. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, ”kosmos” och ”polis” – man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av ”kosmopolis” mot en annan. 1600-talets ”motrenässans” satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, ”massan”. Följaktligen fanns heller ingen ”vetenskap” vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så – kanske kan man fråga sig hur det ”kosmopolis” ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion – vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem – utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, ”upplyst despoti”, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet – måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en ”nödvändig” politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, ”upplyst despoti”, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och ”kör över oss”, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, ”sätta demokratin på paus ett tag”, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska ”nödvändigheten”. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas ”enda väg” löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik – men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet ”antropocen”. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara – alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar – på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med ”skogen” och ”Antarktis glaciärer”Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska ”nödvändighet” som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De ”gula västarnas” uppror i Frankrike är bara ett exempel – det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den ”postpolitiska” epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten – tog den? Istället för att sätta demokratin på paus – skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för ”den nya klimatregimen” gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken – något som, om man vänder på det, är samma sak som att ”återpolitisera ekologin”. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar ”territorier”, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen ”hav” eller ”utrotningshotade arter”. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med ”skogen” och ”Antarktis glaciärer” om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé – och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller ”pausa” den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som ”folket” – eller senare, ”den sociala frågan”. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän,när julens dagar ända.Till skogen, till min rot igenkan jag ej återvända.Jag vissnat i min ungdoms vår,och intet öga skall en tården torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.”Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.”De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-18.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa ”Ulysses”, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots ”Det öde landet” utkom samma år, liksom Virgina Woolfs ”Jacob’s room” och fjärde delen av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första – och enda – möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska hors’d’euvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i ”På spaning efter den tid som flytt”. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer l’americaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som ”den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia”. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt – i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok ”A night at the Majestic” citeras inte mindre än sex olika versioner – men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: ”Nej”. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst ”Ulysses” och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst ”På spaning efter den tid som flytt”.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce:https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night":https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

Proust-översättaren Gunnel Vallquist längtade efter ensamheten, men behövde också sällskap. Erik Lindman Mata hittar en parallell till Petrarcas försök att skapa en tillflyktsort för likasinnade. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Kanske borde jag ha blivit eremit i gammal rejäl mening”, säger författaren och översättaren Gunnel Vallquist i en radiobrevväxling i Sveriges Radio 1968. Dragningen till den religiösa strängheten hade följt henne genom hela livet. Samma sak gällde den ”avskildhet och tystnad” som var lika nödvändig som den var svår. Men hon blev aldrig någon riktig eremit. I stället, konstaterade hon i samma radiosamtal, valde hon ”kompromissen att leva med en fot i ensamheten och en i gemenskapen”.Den här kompromissen är svaret på ett ständigt dilemma, det att vilja vara ifred och att ändå behöva sällskap. Man vill vara sin egen, men inser också, att man alltid redan delar sitt liv med andra. Och frågan är, på vilket vis man bör dela just sitt liv, det vill säga, vilket sätt att dela livet som passar ens lynne. För Vallquist är ensamheten, som står i kontrast till det hon kallar ”småprat och sysslande med bagateller”, ibland smärtsam. Men den är samtidigt en förutsättning för verklig gemenskap. För henne var det just i ensamhet som vänskapen till andra människor kunde få utrymme att växa. Men det här växandet krävde också en rörelse in i och ut ur ensamheten. Ensamheten i sig själv var inte tillräcklig.En historisk parallell till denna dubbla tillvaro, som rymde både ensamhet och gemenskap, finns hos den italienske poeten och historikern Petrarca. När digerdöden härjade som värst i Europa, försökte han skapa sig en liten tillflyktsort i närheten av Avignon, i sydöstra Frankrike. Där, i byn Vaucluse, vars namn betyder just ”stängd dal”, ville han dock göra mer än att bara skydda sig från smittan. Denna by, belägen precis vid foten av de franska alperna, skulle också bli platsen för en gemenskap, skriver han till sina vänner, där var och en som bor förblir sin egen. Han ville skapa en ”ensam gemenskap”, som skulle ge utrymme för intellektuellt utbyte och kontemplation, utan att för den sakens skull pådyvla invånarna några onödiga sociala bördor.När Vallquist påbörjade det som skulle komma att bli hennes livsverk – översättningen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – hade hon precis flyttat ned till Frankrike. Hon ville fördjupa sig i såväl den franska som den katolska kulturen och bosatte sig, efter en ungdomligt hektisk tid i Paris, i ett pensionat bredvid klostret Fleury i staden Saint-Benoît-sur-Loire söder om Paris. Här befinner hon sig plötsligt i en variant av Petrarcas Vaucluse.Pensionatet hon kommer till drivs av lekmannabenediktiner: kvinnor som följer de flesta av klosterlivets regler, men som inte själva bär någon ordensdräkt och inte får lov att bo i klostret. Där bor enbart munkar. Vallquist har ett eget rum, med kamin och utsikt över klosterkyrkan. Hon deltar, tillsammans med de andra kvinnorna, i tre av de gemensamma gudstjänsterna: morgonlovsången, laudes, klockan 06:10, därefter mässan, klockan 07:00, och så aftonlovsången, vesper, vid 18:00.I övrigt har hon inte mycket kontakt med munkarna och inget tillträde till själva klostret. Hon får i viss mån ta del av dess liv, men får alltså inte bo i klostrets religiösa hjärta, utan blir varje dag tvungen att återvända till det värdsligas sfär. Hon får ensamheten, men snuddar bara vid gemenskapen.När hon senare flyttar tillbaka till Sverige vill hon själv skapa förutsättningar för det dubbla liv av ensamhet och gemenskap, som hon bara hade fått ana i Frankrike. Hon bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Hon beger sig till Rimbo, öster om Uppsala, för att grunda en liten bygemenskap för ogifta, troende kvinnor. Där ska alla ha sitt eget hus, leva sitt eget liv och vara helt självständiga – men det ska ske i omedelbar närhet till andra likasinnade. Det är många som uttrycker intresse, men i slutändan blir det bara tre hus: ett åt Vallquist, ett åt hennes tidigare Proustredaktör Eva Alexandersson, och ett åt en utomstående kvinna.Likheterna mellan Petrarcas och Vallquists idealgemenskaper är faktiskt slående. Båda utgick från klostrens samlevnad, men placerade den i ett lekmannasammanhang. Man ville uppleva klostrets andakt, utan att nödvändigtvis hänge sig åt dess organisation. Målet var, som den dansk-amerikanske historikern Brian Patrick McGuire formulerar det i sin essä om Petrarcas Vaucluse, att ”befolka ensamheten”.Men det finns en aspekt i Vallquists klosterinspirerade ensamhet, som på ett avgörande sätt skiljer sig från Petrarcas. För där han ville kringskära klosterorganisationen på grund av de mödor den skulle medföra, så var Vallquists vision för Rimbo inte en konsekvens av lathet. Ensamhetens mödor – som innefattar alltifrån tvivel och nedstämdhet, till behovet att själv utforma sin ordning och sitt arbete – var för Vallquist någonting gott och nödvändigt. Det hon strävade efter var den gemenskap som hade föregått klostrens utveckling mot organisering och strikthet. Hon riktade sitt intresse mot de allra tidigaste kristna eremiterna.Men vad var det hon såg där? Vad var det hon ville åt, som inte fanns kvar bland dagens munkar?Ett möjligt svar hittar vi i en föreläsning som den franske filosofen Roland Barthes håller på Collège de France bara några år efter att Vallquist flyttat tillbaka till Sverige för att bosätta sig i Rimbo. I sitt föredrag Hur leva tillsammans, beskriver han hur de tidigaste munkarna utformade sina liv efter sina varierade behov av ensamhet och gemenskap. Man delade sitt liv med andra som sökte Gud, man åt och bad gemensamt – men kunde när man helst ville dra sig tillbaka till sitt eget. Han kallar denna tillvaro för idiorrytm, ett grekiskt ord som möjligen skulle kunna översättas med ”den egna rytmen”. Denna rytm försvann när klostrens organisation stelnade och centraliserades.Det Barthes försökte visa var, att om man verkligen vill ha fötterna både i ensamheten och i gemenskapen, då måste man dansa lite. Man måste röra sig, fram och tillbaka, mellan det egna och det sociala. Också för Vallquist var en sådan rörelse oundgänglig. Det enda sättet att nå fram till att kunna vara både för sig själv och i gemenskap, var nämligen att ta spjärn först mot det ena, sedan mot det andra. För att kunna komma verkligt nära andra, menar Vallquist, behöver man också ensamheten. Det som kan uppstå i en sådan pendelrörelse är förhoppningsvis en ny sorts lugn. En ledighet, skulle man kunna säga.Så kanske är det inte, som Vallquist sade, ”rejäla” eremiter vi bör bli. Kanske bör vi bara hitta ett sätt att komma nära våra medmänniskor, lite då och då. Vi drar oss tillbaka ibland, kommer fram ur gömslet ibland. Allt enligt den rytm som råkar uppstå, ens egen.Erik Lindman Mata, författare, översättare och kritikerLitteratur:Alva Dahl, Slå rot i förvandlingen. Ellerströms förlag, 2021.Roland Barthes, How to Live Together. Novelistic Simulations of Some Everyday Spaces. Översättning Kate Briggs. Columbia University Press, 2013.Brian Patrick McGuire, ”Peopling Solitude. Petrarch in Crisis Years 1346–50” i A Literary Miscellany. Presented to Eric Jacobsen. University of Copenhagen, 1988.

För antikens greker var nakenheten en del av deras kulturella identitet. Idag däremot tycks vi ha svårt att göra skillnad på naket och naket, menar Carl Magnus Juliusson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I offentligheten är en naken kropp aldrig bara en naken kropp. Den vill alltid något. Kommunicera något, sälja något, väcka något – lust till exempel.Det är en märklig paradox. Vår tid fullständigt svämmar över av nakenhet – i film, tv-serier, reklam och mode. Ändå verkar vi inte kunna se den som naturlig. Det märks inte minst i fråga om konst. I sociala medier har bilder på allt från den lilla kalkstensfiguren Venus från Willendorf, till målningar av Rubens och Courbet tagits bort för att de skulle vara pornografiska. Eftersom de föreställer nakna kroppar.Nakenhet likställs med pornografi – något som är till för att göra dig upphetsad. Hur upphetsande dessa konstverk verkligen är kan man fråga sig. Men uppenbart är att det har blivit svårt att göra skillnad på naket och naket.Lika uppenbart är det att nakenhet har en betydande plats i konsthistorien. Många av våra allra främsta konstverk föreställer människor spritt språngande nakna – från Venus från Milo och Apollo från Belvedere till Michelangelos ”David”. Det har med en alldeles särskild definition av skönhet att göra. Att det är just en naken kropp som ska uttrycka den högsta formen av skönhet är en av antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar. Det var omkring 400 år före Kristus som den nakna kroppen började analyseras filosofiskt och införlivades i läror om hur man bör leva. Att avbilda nakenhet var däremot inte nytt. Från tidigare sekel finns avbildningar av nakna unga pojkar, med armarna längs med sidorna, blicken rakt fram och benen lite isär. Skulpturerna kallas ”kouroi” (”unga pojkar” på grekiska). De är inspirerade av Egypten, kan vara religiösa och föreställa till exempel Apollon, men behöver inte vara det. Deras kvinnliga motsvarigheter – kore – bär däremot kläder. Men det förekom också ett helt annat slags nakenhet, med satyrer som motiv – grova män med skäggiga ansikten, hästöron och svans. Till skillnad från de unga pojkarna är dessa satyrer även utrustade med gigantiska erigerade könsorgan. I antika Grekland trodde man att fallosar kunde avvärja ondska och onda ögat, inte sällan genom att framkalla skratt, i till exempel palats eller badhus. Satyrerna kan spela flöjt, dricka vin, onanera eller ha samlag med olika djur. En sådan scen kunde till exempel avbildas i botten på en kylix, en vinbägare, som en lite rolig överraskning när du druckit upp. Nakenheten i sig var således inte ny. Men den ska i klassisk tid få en speciell innebörd. Enligt en teori är det dessa två världar, de unga pojkarnas idealiserade, gudomliga skönhet, och satyrernas aggressivitet och förmåga att avvärja ondska, som har smält samman i nakna – realistiska – avbildningar av (åtminstone i vissa fall, tror man, verkliga) soldater och idrottsmän. Dessa krigare och atleter utstrålar nu mod, och ett alldeles särskilt slags mod, nämligen modet att kämpa, trots att de är blottade. Grekerna var högst medvetna om att denna syn på nakenhet skiljde sig från andra kulturer. Att vara naken blev en del av deras kulturella identitet. Det finns källor som beskriver hur soldater stred nakna på slagfälten. Historikern Thukydides skriver att seden att gymnastisera naken är en betydande del av det nya, moderna, demokratiska Grekland. Ordet gymnastik kommer från grekiskans gymnos som betyder just naken.Det var däremot bara män som fick avbildas nakna på det här viset. Platon vill visserligen att alla väktare och soldater, både av manligt och kvinnligt kön, ska vara nakna i hans idealstat. Men det är en utopi. Den kvinnliga nakenheten kopplas annars till skam och sårbarhet – eller prostitution. Ett undantag är avbildningar av kärleksgudinnan Afrodite, där hon täcker sitt kön – och ibland även brösten – med sin hand.Vad skulpturer av dessa unga, smärta, atletiska idrottsmän och krigare gör, är att visa upp en form av idealmänniska. Men denna idealmänniska är inte enbart en konstnärlig konstruktion. Även den vanliga människan ska lära sig att skulptera sin nakna kropp. Rekommendationerna från läkaren Diokles är nästintill en heltidssysselsättning. Varje morgon kroppsövningar, tvättning, frotterande av kropp och huvud. Därefter motion, privata aktiviteter, idrott och lunch, följt av vila, promenad och idrott igen, sedan insmörjning, frottering och middag. Sist, ännu en promenad innan sängdags. Hos Xenofon, som liksom Platon var lärjunge till Sokrates, kan vi läsa om hur Sokrates uppmanar de unga att göra gymnastik, dels för att kunna försvara sig i krig, dels för att skydda sig mot sjukdomar och lyten. Men det handlar inte enbart om kroppsvård. Sokrates menar att gymnastik även har en god verkan på tänkandet. Bristande kroppslig hälsa kan föra med sig glömska, modlöshet, dåligt humör och till och med galenskap. En fysisk livsföring leder också till ”moralisk fasthet”. I Platons ”Staten” säger Sokrates att en sansad man ”fäster vikt vid att vara stark, sund och vacker bara för att därigenom bli måttfull”.Skönhet för de antika grekerna handlade alltså om inre egenskaper som manifesterade sig i kroppen – vilket inte är samma sak som att vara snygg. Sokrates är känd för att han ska ha varit ful. Men han var antagligen i god form. Bland annat var han med och stred i det Peloponnesiska kriget. Platon är ett smeknamn som betyder ”bred” – enligt historien ska han ha fått namnet av sin lärare i brottning på grund av sin breda bröstkorg och sina breda axlar.De antika grekerna läste alltså i den atletiska nakenheten in alla de egenskaper som man önskade att en modern, manlig, demokratisk medborgare skulle ha: mod, hälsa, måttfullhet och moral. Män som främst tränade för andra mäns blickar. De kunde både dyrka och skratta åt, men också estetiskt och moraliskt inspireras av nakenheten. Om du undrat varför manliga skulpturer har relativt små könsorgan är det för att uttrycka självbehärskning – i motsats till de mer välutrustade satyrerna.Kanske påminner den grekiska synen på träning en hel del om dagens diskussioner om hälsa – att ha en sund själ i en sund kropp, att motverka psykisk ohälsa genom att gå ut och springa, och så vidare. Men dagens skönhetsideal ser helt annorlunda ut. Vår moderna syn på nakenhet präglas av den pornografiska blicken, som har riktats från beskrivningar – eller visuella representationer – av en sexuell akt, till att inbegripa nakenhet överhuvudtaget. Ett litet könsorgan på en man symboliserar idag något helt annat än självbehärskning, eftersom kroppen läses genom en helt och hållet sexuell lins.Men måste det vara så? Är det så omöjligt att se en naken kropp bara som en naken kropp?Jag tror inte det. Därför försöker jag istället tänka på en biffig Platon när jag tränar – helst dock med kläderna på.Carl Magnus Juliusson, litteraturvetare och kulturjournalist

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan. Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som går som en röd tråd genom Ernauxs  hela författarskap: medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda, kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940, året då Ernaux föddes, och framåt.Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan sexualiteten, döden och det egna skrivandet. Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis.  Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr, knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar. I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky, cigarretter. ”Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp”, skriver Ernaux.Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver, koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt alltid något oavslutat.Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå. Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt, inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt, den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande: en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade 1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år 2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten sexualitet/död/skrivande. ”Den levda passionen är en annan än den skrivna”, säger hon i L’atelier noir, den publicerade versionen av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år. Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en bok, eller grena ut sig i flera.Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös, och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, ”att känna formen av en mans höfter”. Det hindrar henne inte att notera älskarens gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - ”likadana som min far hade”, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns starkare.Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le perdre säger hon att hon känt ett behov av att ”skriva något som är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där jag måste träda in, kosta vad det kosta vill.” Gång på gång under berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck - spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet. Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet. Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att förlora sitt liv kan vara att vinna det.Ulla Gudmundson, skribent och diplomat 

Kan en musiker som verkar i en diktatur hitta utrymme för protest i sin konst? Jens Nordqvist berättar om två cellister på varsin sida om det musikaliska samvetet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur låter motståndets musik? Klingar den annorlunda än medlöperiets toner? Historien är full av exempel på musik som tjänat tyranniet, men också på musiker och tonsättare som utmanat makten. Som berättelsen om två ryska cellister, på varsin sida om det musikaliska samvetet.Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca avslöjade 2016 hur tusentals politiker, affärsmän och privatpersoner försökt dölja sina rikedomar i olika skatteparadis. En av dem var märkligt nog en professionellt verksam cellist från Sankt Petersburg.Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta vänner, visade sig vara den ryske presidentens hemliga bankir och pengatvättare, med en egen förmögenhet på flera hundra miljoner dollar. När en reporter frågade hur en klassisk musiker kunde vara så rik svarade cellisten att han levde ett högst modest liv. ”Till och med min cello är begagnad”, sade han i ett försök att skoja bort frågan. Instrumentet som är tillverkat av Antonio Stradivarius köpte han för tolv miljoner dollar.Likt andra oligarker lät han det ryska folket stå för fiolerna, så att säga. Och precis som många andra av Putins rika vänner hamnade han i samband med invasionen av Ukraina på EU:s sanktionslista.Historien om Putins cellospelande förmögenhetsförvaltare för tankarna till en annan berömd rysk cellist, som till skillnad från honom valde att spela motståndets musik. Tårarna strömmade ned för kinderna på Mstislav Rostropovitj när han lät solostämman i Antonin Dvoraks cellokonsert ljuda i ett fullsatt Royal Albert Hall i London den 21 augusti 1968. Kvällen innan hade sovjetiska styrkor gått in i Prag, och medan stridsvagnarna krossade det folkliga upproret framförde de ryska musikerna ett av de mest berömda tjeckoslovakiska verken.På väg in till konserthallen hade symfoniorkestern fått ducka för ruttna tomater från ilskna demonstranter. När musikerna sedan värmde upp hördes burop från publiken. ”Åk hem!””Ryssarna ut ur Tjeckoslovakien!”Den bedrövade Rostropovitj visste inte om han skulle klara av att spela. Invasionen av Tjeckoslovakien plågade honom rent fysiskt och det kändes först otänkbart att uppträda. Men så bestämde han sig. Han skulle låta musiken tala.Dvoraks cellokonsert är dramatisk, storslagen och djupt känslosam. Rostropovitj ville visa åhörarna att han delade deras smärta. Med sin cello framkallade han en böneliknande sorgesång över maktens brutalitet och förtryck. När de sista tonerna klingat ut lyfte den gråtande Rostropovitj upp Dvoraks partitur i luften – i solidaritet med det tjeckoslovakiska folket, men också i protest mot sitt eget land.Den osannolikt begåvade Rostropovitj, ”Slava” som han oftast kallades, var en sovjetisk nationalhjälte och ett kuttersmycke för kommunistpartiet. Men när han offentligt – i utlandet dessutom – vågade protestera mot invasionen blev Kremls stolta blickar snart hotfulla.Flera år tidigare hade han tagit stora personliga risker genom att stödja de förföljda tonsättarna Sergej Prokofjev och Dmitrij Sjostakovitj. Tack vare sin gränslösa talang och stora charm undkom Slava repressalier. Men efter konserten i London var han illa ute, och än värre blev det efter hans försök att beskydda Aleksandr Solzjenitsyn.Den regimkritiske författaren som 1970 tilldelades Nobelpriset i litteratur var en nagel i ögat på de sovjetiska ledarna. Rostropovitj vägrade böja sig för hoten och trots stor fara lät han Solzjenitsyn bo i familjens datja utanför Moskva.I takt med att riskerna ökade växte Rostropovitjs politiska samvete. När han i ett öppet brev – som aldrig publicerades – försvarade både Solzjenitsyn och rätten till konstnärlig frihet fick Kreml nog och beslöt att tysta både honom och hans cello. Slava fick i praktiken yrkesförbud, och några år senare tvingades han och familjen att lämna Sovjetunionen.När Berlinmuren föll var Rostropovitj ögonblickligen på plats med sin cello för att välkomna de befriade östtyskarna. Medan Slava spelade Bach vid muren satt den unge KGB-officeren Vladimir Putin i Dresden och gnisslade tänder. Två år senare föll det sovjetiska imperiet samman i vad Putin har beskrivit som historiens största geopolitiska katastrof.I augusti 1991 försökte krafter inom kommunistpartiet ta makten för att förhindra Sovjetunionens upplösning. Rostropovitj kastade sig omedelbart på ett plan till Moskva för att ge sitt stöd till den nye ryske presidenten Boris Jeltsin.Kuppförsöket misslyckades. Men några år senare inledde Jeltsins efterföljare Vladimir Putin en nedmontering av det öppna samhälle som börjat gro i Ryssland. Det fria ordet, oavsett om det skrivs, sjungs, målas eller ropas på gatorna, är ständigt ett hot mot den totalitära staten. Makten känner musikens starka kraft. Diktaturerna kräver därför konstens lydnad. Likt Rostropovitj på 1970-talet, tvingades tusentals konstnärer, musiker, författare och journalister att fly Ryssland när Putin bestämde sig för att med våld tysta deras röster. De som inte har möjlighet att lämna förtryckande regimer för friheten utomlands får välja mellan motstånd och tystnad. Eller att djupt inne i sin konst finna hemliga rum där protesterna kan ljuda. Kompositören Dmitrij Sjostakovitj – Rostropovitjs nära vän – försökte överleva som fri konstnär i ett totalitärt samhälle. Under den tyska belägringen av Leningrad 1941–44 blev han med sin sjunde symfoni hyllad runt om i världen som en symbol för kampen mot fascismen. Men snart hamnade hjälten i onåd. Hans påstått borgerliga och västinspirerade musik tilldrog sig Stalins ogillande, vilket kunde medföra en omedelbar livsfara.Varje natt väntade den skräckslagne Sjostakovitj på att KGB skulle knacka på dörren, på att Stalins mörker skulle sluka även honom. Han gjorde desperata försök att orientera sig i tyranniets landskap. Fylld av smärta insåg Sjostakovitj att han inte kunde både leva och tala sanning i en diktatur.När den berömde tonsättaren gjorde förnedrande politiska eftergifter såg många – och han själv – det som ett svek. I det fördolda försökte han i stället kommunicera med omvärlden via sin musik. Tonerna han skrev blev melodiska protester, som när han smög in sarkastiskt förvrängda fragment av Stalins favoritsånger.Förutom Dvoraks cellokonsert spelades även Sjostakovitjs tionde symfoni på den där konserten i London. Verket som uruppfördes kort efter Stalins död 1953 var i hemlighet ett ursinnigt porträtt av diktatorn och en förtvivlad skildring av förtryckets fasor. Även om Sjostakovitj saknade Rostropovitjs hjältemod försökte han på sitt sätt skapa motståndets musik. Vladimir Putins egen cellist och pengatvättare, han valde däremot att villigt spela maktens melodier.Jens Nordqvist, författare och journalistMusiken som spelades i programmet:Antonin Dvorak: Cellokonsert op. 104. Mstislav Rostropovitj, cello. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968. Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 10. Jevgenij Fjodorovitj Svetlanov, dirigent. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968.

Livet vid strandkanten antar en egen karaktär, präglat av tidvattnets rörelser. Eva-Lotta Hultén fördjupar sig i en fascinerande tillvaro och en skrämmande utveckling. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En varm sommardag sitter jag med fötterna i vattnet och tänker på andning. Ett par gånger om dygnet drar sig vattnet undan för att sedan stiga igen. Ebb och flod. Den antike grekiske tänkaren Apollonios från Tyana menade att tidvattnet kom sig av att hav och land var delar av en levande varelse vars andetag orsakade variationerna. Idag vet vi förstås att den långsamma rytmiska rörelsen hänger samman med gravitation från solen och månen. Men bilden av en enorm varelses långsamma respiration är svår att släppa när man väl fått upp den för sin inre syn.Jag sitter där vid vattnet och läser Adam Nicholsons "Life between the tides" – en essäbok om havet, tidvattnet, djur och människor vid en karg kust, både lik och olik min egen. Han berättar bland annat om strandlopporna, som jag tidigare mest bara tyckt varit lite äckliga. De trivs i vallarna av uppspolat sjögräs och tång på stränder som ingen krattar. Puttar man undan en tovig ruska sprätter de åt alla håll. Nu läser jag intresserat att de spelar döda när de känner sig hotade och att de alltid rör sig i riktning mot vattnet även när man släpper dem en bra bit från vattenlinjen. Men korsar man en strandloppa från en strand som vetter mot sydväst med en från sydost så rör sig avkomman åt syd för att hitta havet, en perfekt kompromiss mellan föräldrarnas riktningar.Boken väcker egna minnen från strandbrynet. Min pappa som skriker till och lyfter foten över vattnet efter att ha klivit på en blåmussla som stängt sig om hans fot. Det nöp rejält i skinnet. I min barndom fanns det hela bäddar av musslor i grunda vatten. Vi fiskade krabbor med dem och ännu för några år sedan kunde jag plocka hur många jag ville och grilla eller laga till musselsoppa. Nu börjar de bli sällsynta. I odlingar en bit ut i vattnet växer de fortfarande, liksom under båtskrov där man helst inte vill ha dem, men vid stränderna blir de allt ovanligare. Forskarna har bara börjat förstå varför.Torskbestånden har minskat vilket fått antalet krabbor att öka och de äter musslor. De japanska jätteostronen som kommit med båtars barlastvatten tränger undan inhemska musslor. Klimatförändringarna har gett kraftigare regn vilket ger mer sötvatten längs stränderna, och med det mer näring som lätt lakas ur marken av nuvarande sätt att bruka jord och skog. Det har lett till mer alger där musslorna brukade trivas.Jag har blivit så nervös när det kommer till havet. Har inte marelden minskat också? Havstulpanerna? Och inte ett enda kokande sillstim har jag sett i år. I stället väldigt gott om amerikanska kammaneter. De är små och vackra, nästan genomskinliga men syns på sina längsgående ränder som glittrar i solskenet. Jag dyker utan att tveka rakt ner bland dem. De bränns inte och är inte stora och geleiga som de gamla vanliga blåmaneterna men kanske är det de som äter upp de plankton som ger mareld?Det händer mycket med mina stränder och mitt hav. Det går så fort, jag hänger inte med.Nicholson berättar att de små littorinasnäckor som jag alltid kallat kubbong, och som rör sig på stenar och klippor, inte alls är på väg åt fel håll när de kryper bort från vattnet. De kan mycket väl kan vara på flykt. Snäckorna uppfattar om en av deras egna faller offer för en aggressiv krabba och sätter sig i säkerhet. Jag skäms lite över hur jag som barn slängde ner dem i vattnet i tron att jag gjorde dem en tjänst. Men oförståndiga barn är snart deras minsta problem. Försurningen av havet gör deras skal allt tunnare och de blir både deformerade och lättare byten.Allt hänger ihop. Ökar antalet krabbor så minskar antalet snäckor och eftersom snäckorna betar sjögräs så växer det till sig. Livet strax under och strax över ytan genomgår hela tiden förändringar och rubbade och nyetablerade balanser. Men nu är det vi människor som orsakar merparten av omvandlingarna och havet får allt svårare att hantera dem.Om man som jag bor på en ö och promenerar över en bro varje dag så ser man ett och annat. En morgon tittar en säl upp mellan bryggorna men oftast syns bara krabbor som springer över botten, plattfiskar som rör upp lite slam när de simmar iväg eller ejdrar som dyker efter mat. På sommar och höst lägger sig fintrådiga alger över hela botten och sveper in sjögräs, tång, stenar och badstegar. Det ser ut som om hela havet blivit luddigt. Undervattensfotografen Anette Seldén har tagit skrämmande bilder av ett landskap inbäddat i grönbrun sörja. Så såg det inte ut när hon började som fotograf på 1980-talet.Adam Nicholsons hemmahav finns på den skotska västkusten. Där har han roat sig med att bygga tre små klippbassänger av stenar och betong. När tidvattnet flyter in får bassängerna nytt, syrerikt vatten och i hans skapade friluftsakvarier har allehanda djur och växter flyttat in."Vad är de bra för?" frågar flera av hans vänner som inte kan förstå varför han lägger så mycket tid och kraft på dem. För inget alls, svarar han. Att vara där och göra dem är hela poängen. Jag förstår honom utmärkt väl. Kommer min familj till en sandstrand där en bäck rinner ut tar det inte ens en minut innan vi är i full färd med att stänga in vatten och skapa dammar, eller lägga ut stenar som både ramar in lite vatten och fungerar som trampstenar när man vill ta sig över flödet.Ibland när jag läser hur arkeologer utnämner stenrösen till gravar eller två stenar på varandra till offeraltare tänker jag: kan det inte bara vara några människor som lekt? På ön Månkholmen utanför Grebbestad finns en labyrint av stenar utplacerade på marken. För drygt tjugo år sedan satte Bohusläns museum upp en fornminnesskylt som berättade att platsen använts för riter för bättre fiskelycka. Den fick tas ner igen när två män trädde fram och berättade att de rullat dit stenarna som elvaåringar 1974.Tidvattnet är starkare vid Nicholsons strand än vid min, men finns hos mig också. Drar man upp båten för långt på en strand man åkt till ensam och vattnet sjunker kan det vara svårt att få ut båten igen, har jag fått lära mig den hårda vägen. Vindarna påverkar också vattenståndet. Men det pågår även en annan sorts, mer långsam havsnivåförändring runt mig. Ända sedan inlandsisen försvann har landet höjt sig ur havet i hela Skandinavien. I Bohuslän kan man hitta stora skalbankar långt uppe på land. Men snart kommer förändringen börja gå åt andra hållet. Havet kommer stiga år för år på grund av klimatförändringarna. Mina stränder kommer försvinna. Det landskap som jag älskar äts upp av mänsklig egoism och dumhet.Om vi inte bara badade, fräste fram i snabba båtar, grillade på klipporna och tyckte att sandloppor var äckliga; kunde vi få lättare att rädda havet då? Om vi såg det som myllrande liv och intrikata processer och relationer, snarare än som bara vatten och rekreationsyta. Om vi betraktade det med en nyfiknare blick, men också en mer poetisk. Nicholson formulerar det vackert i sin bok: Gå till klipporna, och det levande kommer att hälsa dig välkommen.Kanske kan vi rentav börja betrakta havet som en jättelik varelse vars lugna andetag blir till ebb och flod.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturAdam Nicolson: Life between the tides. Farrar, Straus and Giroux, 2022.

Jacob Taubes beskrivs som en demonisk och bedräglig figur, men också som en mäktig intellektuell inspiratör. Mattias Hagberg berättar om hur hans tolkning av Romarbrevet påverkade idéhistorien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Först flera år efteråt skulle betydelsen av de där fyra dagarna i februari 1987 stå klar för dem som deltagit. Då hade föreläsningarna sammanställts till en bok med en ovanligt kraftfull verkningshistoria. Men än så länge har ingenting av det där hänt. Än så länge är det bara februari 1987 i ett seminarierum på universitetet i Heidelberg, och en ensam röst, sprucken av sjukdom och ålderdom, som försöker sammanfatta ett helt liv i dialog med Paulus brev till romarna. Mannen, som är döende i cancer och som heter Jacob Taubes, är på samma gång en intellektuell gigant som en tämligen okänd religionsfilosof och rabbin. Han har knappt publicerat någonting under sina fyrtio år som akademiker, än mindre lagt fram någon banbrytande teori eller några nya rön. Trots det omges han av en ovanlig air, av en sorts aura som varit svår för eftervärlden att greppa och beskriva, men som på något sätt gjorde honom till ett intellektuellt kraftcentrum, en punkt mot vilken många av hans samtida, med eller mot sin vilja, graviterade. Han befann sig under femtio-, sextio- och sjuttiotalen hela tiden mitt i idédebatten. Listan över hans vänner och samtalspartners är en ovanligt omfattande provkarta över efterkrigstidens intellektuella värld. Alla verkar finnas med, från Carl Smith till Herbert Marcuse. I ett par av Susan Sontags mer fiktiva verk återfinns han som en diabolisk professor, en Mefistofeles som förlöser andra människors tankemässiga förmågor, men till ett mycket högt pris. Redan som mycket ung doktorand, innan han flyttade från Schweiz till USA och sedan vidare till Jerusalem och Berlin, hade han rykte om sig att vara något av ett demoniskt geni, en person som ofta kom i konflikt, som utnyttjade andra, som ljög och bedrog, ja, kanske till och med fuskade sig fram genom det akademiska livet, men som också hade en otrolig förmåga att tänka nytt och att hjälpa andra framåt i sina intellektuella processer.Men nu, i februari 1987 i Heidelberg, är allt detta historia. Av Jacob Taubes liv återstår nästan ingenting, han är sjuk och svag. Mellan den tredje och fjärde föreläsningsdagen vårdas han på intensivavdelningen på Heidelbergs lasarett. Några veckor senare är han död. Och ändå är det på sätt och vis först nu det börjar; Jacob Taubes talar, bandspelaren rullar, hans intellektuella testamente tar form i stunden.Han säger att han har kommit till Paulus brev, inte som professor i religionsfilosofi, utan som jude och som rabbin, och han understryker att den han mött i breven varken är ett katolskt helgon eller en protestantisk teolog, utan en radikal judisk mystiker. För honom var Paulus först som sist en apokalyptisk och gnostisk tänkare som ville krossa alla invanda föreställningar om världen. Jacob Taubes läste Paulus brev till romarna som ett politiskt traktat, ja, mer än så, för honom var Romarbrevet västerlandets revolutionära text par preference, en urkund omöjlig att förbise om man vill förstå den europeiska värld som växte fram ur judendom och kristendom. Allt som senare ska spelas ut i form av allt från messianism till revolutionär socialism finns redan inskrivet här; framför allt föreställningen om att den rådande ordningen går att överskrida och ersätta med något helt nytt, något som ännu inte går att föreställa sig.Drömmen om en annan värld, om ett annat liv, börjar enligt Jacob Taubes med Paulus brev till romarna.Det är denna vändning, från det rent teologiska till det politiska, som inom några år, när föreläsningarna samlats till en bok med titeln ”Die Politische Theologie des Paulus”, ska skicka en elektrisk stöt genom delar av den akademiska världen och delar av den europeiska vänstern, en stöt som väcker Paulus till liv för nya läsningar och nya tolkningar. Det är i Jacob Taubes efterföljd som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek söker sig till Paulus för att förstå vår värld.Ja, efter de där dagarna i Heidelberg i februari 1987 går det inte att läsa Paulus på samma sätt längre.Själv hittade Jacob Taubes till Paulus redan på fyrtiotalet, i de sena tonåren när han börjat studera till rabbin i Zürich. Den amerikanske historikern Jerry Muller, som skrivit en stor biografi över Jacob Taubes, beskriver relationen till Paulus som en livslång identifikation. Kanske, spekulerar Jerry Muller, handlade det om ett personlighetsdrag; Jacob Taubes var en man som oavbrutet bröt mot sociala konventioner och tabun, en ohämmad regelbrytare. Men förmodligen handlade det lika mycket om tidsandan, om de historiska betingelserna. Jacob Taubes hade på nära håll sett hur den tyska protestantiska teologin blev ett redskap för nazismen, och hur den liberala teologin lagt sig platt för kapitalismen.För honom fanns det varken något protestantiskt eller liberalt över Paulus. Tvärtom. För Jacob Taubes var Paulus en revolutionär i ordets mest grundläggande betydelse. Paulus största önskan var att överskrida nuet och kliva in i framtidens rike. Ja, mer än så, Jacob Taubes menade att Paulus deklarerade krig mot Rom. Med en antikolonial gest av kosmiska proportioner vände han upp och ner på alla samtidens hierarkier: de första skulle bli de sista, de sista skulle bli de första – hur många tusen legionärer kejsaren än hade till sitt förfogande. Mot kejsaren och hans väldiga våldsmonopol satte Paulus ett nytt folk redo att utmana all form av innevarande ordning: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”Ja, kanske är det här, i bilden av Paulus som en judisk förkunnare som överskrider den antika idén om identitet och därmed konstituerar ett helt nytt historiskt subjekt, som Jacob Taubes är som mest intressant. Han pekar på hur Paulus går från att bara vara en judisk mystiker med messianska böjelser till att bli en politisk ledare med en helt ny värld i sikte.För den som vill är det lätt att dra paralleller till den tidiga arbetarrörelsen när begreppet klass kom att ersätta föreställningen om folket, och därmed skapa en motpart till kapitalet. Mellan Karl Marx och Paulus finns en stark affinitet. I båda fallen gällde det om att tänka historien och dess drivkrafter på nytt.Men kanske är det ännu lättare att dra en linje från Paulus till de antikoloniala rörelserna under nittonhundratalet. Även då handlade kampen till stor del om att skapa nya identiteter som kunde samla människor mot den imperialistiska övermakten och dess fokus på splittring. Varför inte kalla Paulus för en antik Mahatma Gandhi.Ja, med Jacob Taubes hjälp blir det tydligt att Paulus politiska teologi är ett revolutionärt och antikolonialt vrål genom historien, ett vrål som ekat genom århundradena: Det går att tänka mot strömmen. En annan värld är möjlig!Mattias Hagberg, författare  LitteraturGiorgio Agamben, The Time Thar Remains – A Commontary on the Letter to the Romans (Stanford University Press 2005).Alain Badiou, Saint Paul – The Foundation of Universalism (Stanford University Press 2003).Jerry Z. Muller, Professor of Apocalypse – The Many Lives of Jacon Taubes (Princeton, 2022).Jacob Taubes, The Political Theology of Paul (Stanford University Press, 2004).Slavoj Zizek, The Puppet and the Dwarf – The Perverse Core of Christianity (MIT Press 2003)

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta världen lite grann från ovan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Linbanan upp på fjället sätter sig i sakta i rörelse. Bara en bräcklig sittkorg skiljer mig från avgrunden under mina fötter, och ovanför mitt huvud bara de tunna, knakande metallvajrarna och den oändliga rymden. Jag blundar och räknar sekunder under den tjugo minuter långa färden.Däruppe är allting annorlunda, ovanför trädgränsen, nära till molnen. Allt är så rent, den iskalla bäcken, bären på marken. En annan värld, men ändå samma. Och nu har jag ingen svindel när jag låter blicken flyga ut över djupet, ut över utsikten. Där ligger sjön som en levande, glittrande karta, där borta reser sig fjällmassiven som mäktiga vågor, och allting är nära och samtidigt obegripligt långt borta.Det var under romantiken, på 1700-talet, som bergsbestigning och alpturism för första gången blev en fluga. Dessförinnan hade höga och otillgängliga berg främst betraktats som hinder på vägen, opålitliga och oregelbundna, motsatsen till det kultiverade landskapets skönhet. Men nu skulle bergsklättrarna både förtjusas och förskräckas av den vilda naturen på tillfälligt besök i en annan värld ovanför molnen.Men utsikten hade tjänat en avgörande roll för resor och resenärer redan långt innan dess. Tänk dig till exempel att du kommer till en okänd plats, en stad, en by, i en tid då kartor och bilder och texter ännu inte var lättillgängliga och massproducerade. Hur skulle du bära dig åt för att förstå var du hamnat?Den italienske 1500-talsförfattaren Anton Francesco Doni visste på råd. Var och en som bor i en stad och känner den väl, och som ska vägleda en främling som just anlänt dit, börjar med att visa de vackraste och mest välkända landmärkena och monumenten. Sedan bör besökaren ledas till någon hög byggnad, eller kanske något litet berg i närheten. Därifrån demonstreras stadens läge, bredd och längd, de viktigaste offentliga byggnaderna, gatorna och allt annat, och genom utsikten från denna högt belägna plats kan gästen forma sig en föreställning, en idé om staden och platsen.Tidiga kartbilder över platser som Florens och Rom utgick från samma princip när de framställde städerna sedda snett uppifrån, som om betraktaren stod på en höjd och såg ut över staden: precis en sådan bild som Anton Francesco Donis besökare präglade in visuellt i sitt synminne. Hus och byggnader tecknades i miniatyr, men metoden gjorde det ofta svårt att urskilja gator och öppna platser bland alla fasader. Det var helt enkelt monumenten man skulle navigera efter snarare än vägsträckningar och infrastruktur.Det var först senare man kom att övergå mer generellt till de schematiska och skalenliga kartor vi är vana vid idag, där gator och kvarter tecknas i abstrakt kontur sedda rakt uppifrån – en praktik som naturligtvis krävde en helt annan teknisk apparat för sitt genomförande.Kartan formad som en utsikt var inte bara informativ utan också vacker. De stora kartverken från 1500- och 1600-talen hängde ofta som monumentala smycken på väggen i de rikas och mäktigas bibliotek, och tjänade säkert just båda syften: att förtjusa och att undervisa betraktaren. Och inte bara det. Att äga bilden över staden, att ensam ha äganderätt och tillgång till en sådan karta, var också ett uttryck för makt.I guideböcker från 1800-talet och det tidiga 1900-talet förenades så de två huvudfunktionerna hos utsikten som fenomen: den estetiska, känsloladdade upplevelsen och den pedagogiska och praktiska aspekten. I bokförlaget Baedekers guide till Italien från 1926 uppmanas den som reser till Rom att ta sig till någon av stadens bästa utsiktspunkter, till exempel kullen Pincio i nordöstra delen av staden. Här, skriver guideboken, fängslas blicken ständigt av någonting nytt: Peterskyrkans mäktiga kupol och Vatikanens cypresser åt höger, pinjerna på Gianicolo till vänster, och däremellan noggrant uppräknade kyrktorn, kolonner och monument. Överväldigande skönhet och betryggande ordning strålade samman under betraktarens blick.Men här tydliggörs också utsiktens sociala aspekt: på Pincio samlades mot kvällen den förnäma världen i sina automobiler och vagnar, och turister, aristokrater och prelater strövade om varandra till tonerna av parkens konsertmusik med hela Rom som kuliss. Man skulle inte bara se ut över utsikten – man skulle också synas vid den.När Baedekerförlaget började publicera guideböcker till de nordiska länderna mot slutet av 1800-talet var programförklaringen nästan plågsamt tydlig. Till Sverige och Norden reser man inte för att uppleva konst och civilisation. Här finns ingenting som kan mäta sig med Europas kultur, nja, möjligen Stockholm i så fall. Nej, det är naturen som är själva målet, den vilda naturen och ensamheten långt ifrån trängsel och turistgrupper. Så när de traditionella Baedekerstjärnorna skulle delas ut - en för något sevärt, två för något exceptionellt - var det inte främst monument och byggnader som markerades. Det var naturscenerier som brusande vattenfall, strömmande forsar och – framför allt – utsikter. Efter den mödosamma vandringen upp på Åreskutan, Dundret eller kanske Vårdkasberget i Härnösand utlovas en underskön utsikt som belöning. Och även i städer används utsikten för att skapa såväl känslor som kunskap. Kärnan, Helsingborgs medeltida borgtorn, får ingen stjärna, men det får utsikten mot Sundet och Danmark från dess högsta topp. Uppsala slott är inte på långa vägar lika sevärt som utsikten därifrån över staden. Och den som ställer sig på Norrbro i Stockholm (en stjärna) får en både pittoresk och instruktiv vy över staden, vattnet och holmarna.Men utöver dessa två egenskaper, skönhet och användbarhet, finns det också en befriande lekfullhet i upplevelsen av en utsikt: det normala, jordbundna perspektivet är tillfälligt upphävt, skalan omkastad, högt och lågt byter plats. Är det kanske det som lockar oss allra mest, och som får oss att ofrånkomligen dras till utsiktstorn och till bergets högsta punkt, som får oss att övervinna trötthet och höjdskräck på vägen mot toppen?Där jag står uppe på fjället – dit jag rest i fotspåren av Baedekers guide från 1906 – är jag bara en obetydlig del av det gigantiska landskap som omger mig. Jag väger oerhört lätt jämfört med de uråldriga bergskedjornas massiva tyngd. Och samtidigt, när jag blickar mot bergen, krymper de i skala och ryms mellan tumme och pekfinger. Det är både komiskt och skrämmande på samma gång att se det stora bli litet och själv vara både mindre och större än allt.När jag tar linbanan ner för fjällsidan vågar jag öppna ögonen och kika lite försiktigt. Där ringlar sig vägen fram förbi fjällstationen, där går järnvägen, där breder sjön ut sig åt öster, och norrut är väglöst land och gränsen till Norge. För ett ögonblick råder en underbar ordning i världen, en ordning som är både skönhet och trygghet. Så sätter jag fötterna på marken: allt är åter som vanligt.Anna Blennow, latinforskare och poet LitteraturThomas Frangenberg, ”Chorographies of Florence. The Use of City Views and City Plans in the Sixteenth Century”, Imago Mundi, Vol. 46 (1994), ss. 41–64.Anton Francesco Doni, ”I Mondi”, Venedig 1552.Baedekers Italien von den Alpen bis Neapel, 1926.Baedekers Schweden und Norwegen, 1906.Björn Billing, ”Utsikt från en bergstopp”, ellerströms förlag 2017.

I oktober 2022 dog Bruno Latour. Dan Jönsson reflekterar över en tänkare som hade insyn i både samtiden och framtiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För ungefär femtio år sedan landade en antropolog från Mars i Paris. Man får tänka sig att antropologen hade vissa förkunskaper; i vart fall anpassade han sig snabbt till värdkulturens skick och bruk och kunde snart börja systematisera sina observationer av den civilisation som jordinvånarna kallade Moderniteten. I Moderniteten, konstaterade den marsianske forskaren, tillbad folket en gudom de kallade Vetenskapen, som visade sin makt med hjälp av krafter som var oerhört starka men också osynliga. Som Gravitationen, eller Elektriciteten. Just Elektriciteten utgjorde en livsviktig förutsättning för det moderna livet och åt den offrade de moderna människorna med jämna mellanrum ett slags symboliska inteckningar i en annan magisk kraft, Ekonomin. Hur Elektriciteten eller Ekonomin egentligen fungerade var det ytterst få som förstod; insikten i dessa krafter var nämligen förbehållen ett prästerskap av Vetenskapsmän. Deras verksamhet, fann antropologen, bestod i att upprätthålla Vetenskapen som system, främst genom att hela tiden tillföra den ny substans i form av så kallade fakta. Kruxet var bara att dessa fakta i själva verket måste konstrueras av vetenskapsmännen själva; de var alltså, konstaterade antropologen, inga naturfenomen utan kulturella artefakter, och ur den motsättningen, insåg han, uppstod spänningar som mycket snart skulle kunna spränga hela den moderna civilisationen inifrån.Antropologens namn var Bruno Latour. Själv hade han antagligen protesterat mot den här beskrivningen – för var det något Latour alltid var noga med att deklarera så var det att hans filosofi var en jordbunden varelses tankar. Men åtminstone för mig är det som gör honom så fascinerande att läsa just den där klarsynen som ibland uppstår när man får ögonen på något djupt främmande. Bara det, att för Latour är det alltså vår egen moderna civilisation som är så exotisk och förbryllande. Dessa moderna människor: hur kan de tro att världen är förnuftigt inrättad och samtidigt bete sig så vidskepligt? Varför säger de en sak och gör en annan? Redan i Laboratory Life från 1979, en bok han skrev tillsammans med sin engelske kollega Steve Woolgar, studerar Latour hur forskarna vid ett amerikanskt neurologiskt laboratorium metodiskt väljer ut och anpassar sina resultat för att foga in dem i det vetenskapliga systemet. Som han senare formulerade det ”skapar forskarna sina egna allierade” som de sedan mobiliserar för sina intressen. Vetenskapen är, som allt annat mänskligt, en kultur – där ekonomiska och sociala nätverk har minst lika stor betydelse som forskarnas vetenskapliga briljans och sanningslidelse.Redan det här var kontroversiella tankar. Men det var när Latour lyfte dem till ett mer övergripande filosofiskt plan de blev verkligt provokativa. Nous n’avons jamais été modernes, ”Vi har aldrig varit moderna”, kom ut 1991 och känns fortfarande som en närmast profetisk text vars idéer griper rakt in i en framtid hemsökt av pandemi och klimatnödläge. Boken är en polemisk skrift med starka drag av manifest där Latour hävdar, för det första, att den moderna civilisationen bygger på några grundläggande men ohållbara premisser, framför allt en vattentät åtskillnad mellan natur och kultur, och därmed mellan vetenskap och samhälle, som varken är teoretiskt bärkraftig eller praktiskt genomförbar. För det andra, att denna falska dualism tvingat oss att bortförklara eller dölja de hybrider mellan kultur och natur som civilisationen oavbrutet producerar men som nu, mot slutet av det tjugonde århundradet, med hoten från miljöförstöring och epidemier, nått en sådan kritisk massa att de börjar underminera hela den moderna konstruktionen. Och för det tredje, hur lösningen på det här dilemmat kan ligga rakt framför fötterna på oss, i moderniteten själv. Om vi bara kunde göra oss fria från dess illusioner.Alltså: mitt i postmodernismens segerrus, rentav från dess intellektuella huvudstad, kommer Latour med en tolkning som ställer hela diskussionen på huvudet. Nej, säger han: vi behöver inte tappa tilltron till vetenskapen och förnuftet. Vi behöver inte spela dummare än vi är och låtsas som om sanningen och verkligheten inte existerar. För hela den moderna rationalismen är en myt. Vi har aldrig betett oss så där fyrkantigt. Vi har aldrig varit moderna! Det är ingen överdrift att påstå att i stort sett allt Latour skrev under de följande trettio åren på olika sätt utvecklade tankar och hypoteser som han först lanserade i denna korta bok. I Iconoclash, från 2002, följer han hur den förmoderna världens bildstrider lever vidare i dagens vetenskap och konst. I Sur le culte moderne des dieux faitiches från 2006 fördjupar han idén om artefaktens återkomst. Titeln är en svåröversatt ordlek: ”om den moderna kulten av fakta-fetischer”, kanske. Latour koncentrerar sig här på hur vetenskapens och teknikens fakta-konstruktioner spelar en roll i det moderna samhället som nästan exakt motsvarar det förmoderna samhällets gudomliga fetischer. Modernitetens avgudar – elementarpartiklar, virus, räntepunkter eller vad de nu kallas – laddas på samma sätt med föreställningar om en självständig existens som för gemene man förblir ovetbar och oåtkomlig, men som vi ändå tar för given, trots deras uppenbara konstgjordhet. Eller, som Latour ser det: just därför.Men – om vi nu aldrig har varit moderna, vad är det då vi har varit? Och kanske framför allt: vad kan vi bli? Inför klimatkrisens existentiella utmaningar sträcker sig Latour på nytt efter de visionära svaren. I Face à Gaia, 2017, och den kortare, mer pamflettartade Où atterrir? (”Var ska vi landa?”) året därpå lånar han James Lovelocks berömda Gaiahypotes för att ringa in det han kallar ”den nya klimatregimen”, en framväxande insikt om att vårt sätt att se på naturen och planeten, vare sig vi vill det eller ej, är förändrat. När naturen inte längre kan ses som ett objekt för mänsklig kolonisering utan måste förstås som ett sammanhängande system, vars processer påverkar och griper in i varandra, ruckas ramarna för politikens möjligheter i grunden. Latour skisserar hur politikens gamla poler ”det lokala” och ”det globala” numera balanseras av en tredje som han kallar ”det jordiska”, men som väl också kan benämnas ekologin. Politikens uppgift idag är, säger han, att få ner oss på jorden – och han föreslår konkret hur det kan formaliseras, genom att utveckla en idé som prövades redan i boken från -91, då under benämningen ”tingens parlament”, nu som ett utvidgat FN där även haven, atmosfären och de hotade djurarterna representeras.Det sista Latour hann ge ut före sin död är en meditation över coronapandemin och nedstängningarna, en erfarenhet som enligt hans sätt att se bara gjorde vår jordiskhet alltmer uppenbar. Où suis-je?, ”Var är jag?”, frågar sig antropologen från Mars retoriskt innan han lämnar oss för gott, och svaret är på sätt och vis lika betryggande som det är uppfordrande: här, här på jorden är du. Tro inget annat. Och tro inte att du kommer undan.Dan Jönsson, författare och essäistBruno Latour på svenskaArtefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Översättning: Elisabeth Wennerholm. Santérus Academic Press, 2012 (andra upplagan).Tinget återställt: en introduktion till actor-network theory. Översättning: Linnea Kjellberg. Studentlitteratur, 2015.

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 10 januari 2019.När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året efter, i sammanlagt 80 nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo.Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne.Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen.Vad kom då ut av dessa 80 nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han ”förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler.” Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa.Det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit.Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade.För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske.Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men 13 år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter.  En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete.För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare.Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden.När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras – redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita.I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag.Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var 4 år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet.Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.seInsomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press)          .

REM-sömnen är den tid på natten då vi drömmer. För att minnas drömmarna måste vi vakna i anslutning till dem, men oavsett vilket så är de viktiga för oss, berättar sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018. Människan har i alla tider intresserat sig för drömmarnas betydelse och sett dem som en inblick i själens dunklaste djup. Men det var först kring förra sekelskiftet som utforskandet av drömmarnas innehåll tog fart på allvar i Europa. Med Freud och psykoanalysen kom drömmarna att ses som en reflektion av omedvetna drivkrafter, och viktiga för förståelsen av psykiska problem i det dagliga livet. Man började också använda traditionella naturvetenskapliga metoder för att undersöka dröminnehåll, men det gav inte så mycket och idag är omfattningen av denna forskning ganska liten. I stället började man ägna sig åt själva den fysiologiska drömsömnen. Vad är den för något? Vad gör den? Och varför? I samband med en sömnregistreringsstudie 1953 märkte forskarna Aserinsky och Kleitman att försöksdeltagarna regelbundet, ungefär var nittionde minut gick in i en fas med snabba och ryckiga ögonrörelse och ett EEG som såg ut som om personen var (nästan) vaken. Drömsömnen – Rapid Eye Movement Sleep eller REM-sömn var upptäckt. Forskarna lade också märke till andra avvikelser: halsmusklerna slappnade av, medan hjärtfrekvens och blodtryck steg. Det här stod i stark kontrast till övrig sömn, som man idag kallar Non-REM – då är EEG-vågorna är långsamma och böljande, medan ögonrörelserna är frånvarande eller mjukt böljande och andningfrekevensen och blodtrycket är låga. Aserinsky och Kleitman visade också att sömnen rörde sig från ytlig nivå, ner mot djup sömn (N3), och därefter, som något av en efterrätt, kom REM-sömnen. En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonen En av de mest fascinerande aspekterna av REM är att vi är förlamade under tiden som den pågår. Det är ju så att allt man gör i drömmen också sker biologiskt; alla signaler för att springa, hoppa, och så vidare, är på väg ut till musklerna. Och musklerna i bland annat armar, händer, fingrar och ansikte uttrycker förvisso ofta intensiteten och känsloläget i drömmen. Men signalerna till bland annat ben, rygg, nacke och säte blockeras. Vilket nog är tur, med tanke på hur många som springer i drömmen. Kanske är upplevelsen av att vara fastspänd eller orörlig, som är så vanlig i drömmar, kopplad till det här förlamningstillståndet. Och sambandet mellan REM och drömmens innehåll finns trots allt, eftersom det är via dessa faser vi kommer åt drömmarna. Forskarna Aserinsky och Kleitman noterade också att om man väckte människor under REM-sömnen, så fick man oftast en rapport om drömmar. Under övrig sömn var det mycket ovanligt. Men det räcker inte att man vaknar i direkt anslutning till drömmarna, man måste också vara vaken några minuter. En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonen, medan den som vaknar ofta sannolikt kommer att göra det. Eftersom man lättare väcks av en intensiv dröm så är det troligt att spontana drömrapporter kommer att ha ett mer dramatiskt innehåll än icke-rapporterade drömmar. Det ligger därför nära till hands att tro att de psykoanalytiska drömanalyserna byggde på de mest spektakulära och intensiva drömmarna. Man gjorde också en rad fysiologiska studier av REM sömn. Bland annat upptäckte man att däggdjur, som ju är varmblodiga, blev kallblodiga under REM. De förlorar alltså förmågan att svara på temperaturförändringar. Det här ledde till hypoteser om att REM-sömnen hjälpte temperaturregleringscentrum att vila/sova under just REM. Men på 1970-talet verkade man inte komma så mycket längre ur klinisk synpunkt. Och blickarna riktades nu mot djupsömnen, som tycktes spegla hjärnans återhämtningsbehov. Man försökte också tidigt undersöka drömsömnens betydelse genom att förhindra den genom att väcka den sovande när drömsömnen kom. Märkligt nog tycktes inte detta ge några effekter på till exempel psykisk balans, så den här typen av forskning minskade sedan kraftigt. REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet. Men fram mot 1990-talet så hände något. Det började det dyka upp minnesforskare som hittade kopplingar mellan REM-sömn och överföring av minne från korttidslagring i hippokampus till långtidslagring i hjärnbarken. Nu fick REM-sömnen plötsligt en viktig funktion och forskningen tog ny fart. De senaste åren har det också börjat dyka upp resultat som tyder på mycket REM-sömn ger mindre ångest vid uppvaknandet. Detta har förstås stort kliniskt intresse och mycket forskning pågår. Om resultaten håller, så får vi säkert se forskning där man försöker förbättra REM-sömnen på olika sätt. REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet. I och för sig kunde man redan på den tiden se att de som led av depression och vissa andra psykiatriska diagnoser gick in i sin första REM-period redan efter omkring tio minuter, i stället för det vanliga cirka åttio. Men något orsaksförhållande påvisades aldrig. Och det finns andra skäl att tänka i de banorna. Det verkar nämligen som att insomniker, personer med stora sömnbesvär, tenderar att ha en kraftigt fragmenterad REM-sömn med mycket ögonrörelser. Kanske är detta det centrala problemet för personer som inte kan sova. REM-sömnen är också speciellt intensiv hos patienter med post-traumatiskt stressyndrom (PTSD), oftast till den grad att man ibland inte vågar sova över huvud taget för att slippa de otäcka drömmarna. Bakom de återkommande mardrömmarna antas ligga en oförmåga att montera bort den emotionella laddningen i ett minne. Detta görs normalt under REM i samband med överföringen från korttidsminne (i hippokampus) till långtidsminne (i hjärnbarken). I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse. Nya psykologiska behandlingsmetoder förefaller kunna hjälpa till att montera bort den där emotionella laddningen och på det sättet minska mardrömmarnas intensitet. Utvecklingen har kommit långt, men det finns mycket kvar att förstå både vad det gäller vad som händer när vi drömmer och orsakerna till att vi drömmer. I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse. För att må och fungera bra behöver vi få sova, men vi måste också få drömma. Torbjörn Åkerstedt, professor emiritus vid Stockholms universitet och Karolinska institutet

Mellan 1933 och 1939 samlade den tyskjudiska journalisten och författaren Charlotte Beradt in drömmar. Drömmar som i detalj verkade berätta om fasorna som väntade, säger Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.Drömmar har alltid ansetts vara profetior, budbärare eller existerande platser som människan uppsöker i sömnen. I bibeln finns hundratals referenser till drömmar, både som visioner av framtiden och som Guds anvisningar till människan:Josef i första mosebok drömde flitigt om sin egen kommande storhet. Hans elva bröder skulle underkasta sig honom, drömde han. Det irriterade dem så pass att de slängde honom i en brunn. Och i evangeliet flyr Josef och Maria till Egypten med det nyfödda Jesusbarnet på order från en ängel i en dröm.Shamanresor in i drömmar och syner ses i sina kulturella sammanhang som verkliga. För schamanen finns ingen gräns mellan sömn och vaka, vardag och syner. I det rationella sekulära samtida västerlandet drar vi däremot en gräns mellan dagens verklighet och nattens drömmar, men gränsen är flytande, otydlig och rörlig.'De som drömmer här', konstaterade hon, 'bearbetar inte privata konflikter.'Rörligheten sätts i skarpt ljus i tyska journalisten Charlotte Beradts bok ”Drömmar i tredje riket” som gavs ut första gången 1963 och kom på svenska 2018 i översättning av Jesper Festin. Beradts skildrar människors drömmar i Tyskland från nazisternas maktövertagande 1933 och framåt – hundratals drömmar som hon samlade in och skrev ner, innan hon 1939 tvingades lämna sitt hemland och fly till USA.Det rör sig om drömmar ”från den då ännu smygande regimens första tid, från dess urtillstånd.”Och denna totalitära regim styr inte bara människors vakna liv, den styr med järnhand vad de drömmer.När Beradts först försökte strukturera sitt material, hade hon Freuds tankar om drömtydning i bakhuvudet. Freudianskt sett är det drömda privat. Och Beradts tidiga reflektioner om vad människor drömde i tredje riket handlade i Freuds anda om skam, rädsla och omedvetna önskningar. Men så småningom ändrade hon perspektiv.I första mosebok formulerade Josef sina maktanspråk i drömmar. Josefs och Marias flyktdröm i evangeliet räddade Jesus från kung Herodes politiskt motiverade massaker på småbarn. Och 1963 definierade Charlotte Beradts tredje rikets drömmar som en ”overklig mosaik, vars stenar består av element från den politiska verkligheten”.”De som drömmer här”, konstaterade hon, ”bearbetar inte privata konflikter.”Flykt var förstås ett vanligt tema. En ung kvinna med markant näsa, inte judinna, drömde flera år före raslagarna långa episka drömmar om näsor och papper. I drömmarna jagade hon attester och dokument, bar runt på mappar med alla sina släktpapper, ifrågasattes och förföljdes.”Plötsligt ett skrik: de kommer. … Flykt, flykt, flykt. Jag letar efter ett … gömställe. … Plötsligt ligger jag långt ner i en hög med lik … – äntligen ett bra gömställe. Ren och skär salighet där under likhögen, men mappen med papperen under armen.”Detta drömde hon tio år innan massförintelserna inleddes och människor faktiskt gömde sig under högar av lik. Flera gånger återkommer Beradts till drömmarnas profetiska drag:Flera år innan skyltar om att judar inte är önskvärda börjar sättas upp på restauranger, drömmer en kvinna att hon sitter på en restaurang, under en skylt där det står ”Ut med skadedjuren”.En annan kvinna drömmer om en maskin som kontrollerar tankar och beskriver den som ”elektrisk, ett virrvarr av trådar” innan sådan elektronisk avlyssningsapparatur finns.Före koncentrationslägrens kollektiva bestraffningsmetoder drömmer en mörkhårig, ickejudisk kvinna om hur hon hindrar sig själv att göra saker ”som kan slå tillbaka mot min grupp, eftersom ju alla mörka bestraffas när en av oss gör något förbjudet”.I drömmarnas mosaik används fragment ur verkligheten för att ge en bild av framtiden som sedan visar sig korrekt. Det drömda tycks faktiskt profetiskt. Men troligen är drömmarnas profetior inte mer ockulta än om någon som är vaken under nazismens första tid säger:”Om några år sitter det skyltar på restauranger om att judar inte är önskvärda. Det kommer att sluta med att människor tvingas gömma sig i likhögar.”I Tyskland på 30-talet drömde många att vardagsföremål vände sig emot dem. En kvinna drömde att en medlem i nazisternas paramilitära underorganisation SA öppnade luckorna till hennes kakelugn. Med skärande röst började ugnen upprepa ”varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit.En annan kvinnas sänglampa gjorde samma sak. En grönsakshandlares soffkudde, ett skrivbord, ett påskägg, alla dessa ting blev angivare.Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva.Dessa drömmar hade ett budskap – inte från Gud, eller en ockult verklighet eller inifrån det egna psyket, utan från diktaturen: ”Ni ska vara rädda.””Kan det finnas en nyttigare dröm för en totalitär regim?” frågar Beradt retoriskt.Och ett annat återkommande budskap i drömmarna var: ”Ni ska vara tysta.”En städerska börjar i sin dröm prata ryska, som hon inte alls kan, för att hon inte ska förstå sig själv om hon säger något förbjudet om staten.En kontorist drömmer att han ska lämna in ett skriftligt klagomål över det rådande tillståndet. I ett kuvert stoppar han ett blankt pappersark utan ett enda ord på och känner sig stolt över att ha sagt ifrån.De som drömmer i Beradts bok är kritiska till den nya ordningen och rädda för den. Ett eget avsnitt ägnas judarnas drömmar. En judisk ung kvinna drömmer att hon, precis som sina förtryckare, uppfattar judar som äckliga och fula. En judisk jurist drömmer att han i en park, i stället för att sätta sig på den gula bänken för judar, sätter sig på papperskorgen. En annan jurist drömmer att han kastas ner på marken av nazistiska vakter och säger: ”Jag kysser marken som ni kastar mig på.”Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva. Det framstår som en seger för det totalitära samhället.Beradt betraktar sitt dröm-material främst som en studie i totalitarism. Hon citerar Robert Ley, nazistisk riksorganisationschef, som sa att ”de enda som fortfarande har något privatliv i Tyskland är de som sover”, och hon slår fast att han hade fel.Likheterna är stora mellan dröm-materialet Beradt har samlat ihop och Kafkas böcker. Även parallellerna med Becketts, Orwells och Huxleys verk är slående, och Charlotte Beradt ser de insamlade drömmarna som högst tidsspecifika. Drömmarna i tredje riket handlar inte om förtryck i allmänhet, utan om den paradoxala och säregna tillvaron under en totalitär regim på nittonhundratalet.Men förtryckta har förstås alltid drömt mardrömmar om förtryckarna, och härskare världen över i alla tider har frågat drömtydare om råd och om framtiden. Vad drömde de övertygade nazisterna på nätterna? Drömde de som gamla testamentets Josef, om sädeskärvar och stjärnor som bugade sig för dem och underkastade sig? Eller ångestdrömmar som alstrades av ett undanträngt samvete?Den frågan besvarar inte Charlotte Beradts. Nazisters drömmar hade hon inga möjligheter att samla in. Vad makthavarna i tredje riket drömde på nätterna, det återstår för skönlitteraturen att gestalta.Maria Küchen, författareLitteraturCharlotte Beradt: Drömmar i tredje riket. Översättning Jesper Festin, Ersatz, 2018.

I över fyrtio år samlade forskare in drömmar från jordens alla hörn. Men både metoderna och förvaringstekniken föråldrades. I dag bokförs våra inre liv på ett annat sätt, säger Ulf Karl Olov Nilsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.Mellan åren 1920 och 1963 samlade mer än sextio hårt arbetande amerikanska antropologer och psykologer in enorma mängder drömmar, livsberättelser och resultat från projektiva tester, såsom Rorschach-testet. Forskarna sökte inte i första hand upp de vanliga informanterna – storstadsbor ur den bildade medelklassen – utan ursprungsfolk och olika minoriteter och målet var ett slags arkiv över hela mänsklighetens inre liv. I en synnerligen välskriven studie, "Database of Dreams, the Lost Quest to Catalogue Humanity", berättar vetenskapshistorikern Rebecca Lemov om detta modernitetsprojekt med det knastertorra namnet ”Microcard Publications of Primary Records in Culture and Personality”. Forskarna ställde sig frågor som: Har olika folkgrupper liknande nattliga drömmar? Drömmer vi olika över tid? Förändrades det nattliga drömmandet globalt mellan åren 1925 och 1955? Vad tyckte olika folkgrupper att Rorschach-testets tio tavlor med bläckplumpar visade? Vad – om något – är mänsklighetens minsta själsliga gemensamma nämnare? Ingen blygsam forskningsansats kan tyckas! Påtaglig var den höga tilltron till drömberättelser och projektiva test. Rebecca Lemov skriver i ett kapitel Rorschach-testets historia där vi också kan läsa om hur 26 nazi-förbrytare testades under Nürnbergrättegångarna, Göring, Hess, von Ribbentrop, bland andra. Deras svar på Rorschach-testets ständigt första fråga: ”Vad skulle det här kunna föreställa?” sågs som vägen in i deras patologiska, eller kanske helt enkelt onda, inre. Idag hade man förmodligen scannat hjärnor och undersökt genuppsättningar. Men forskarna ville framför allt samla in material från icke-europeer och begav sig till avlägsna platser för att tala med urbefolkningar. De åkte till Stilla havs-öarna, Australien och Afrika; de bad inuit-barn om teckningar. De talade med cheyenne, hopi och zuni-stammarna. Lemov skriver: ”Som ett slags inverterat mjölkbud gick en antropolog stationerad i Tanzania omkring i byn varje morgon innan frukost för att samla ihop byinvånarnas drömmar innan de glömt dem.” Nästan aldrig uppstod det någon ideal och kontrollerad test-situation utan de fick improvisera och ofta betala för tjänsterna. Komplicerade band mellan forskare och test-personer uppstod där vissa kunde försörja sig på att berätta om sina nattliga drömmar och ibland blev de utfrusna av de egna för att avslöja gruppens hemligheter. Detta föranledde den flitigaste av drömsamlarna, Dorothy Eggan, att försäkra hopi-stammen hon arbetade med i två decennier: ”Jag vill inte ha hemligheter, jag vill bara ha era drömmar”. Ändå kritiserades projektet för att informanterna ibland tycks ha lämnat ut mer än de önskade.Drömmarna betraktades som hårddata, där själva kvantiteten och ytskiktet var viktigast. Vad, rent konkret, drömde de intervjuade om? Hur levde de, vad mindes de av sin uppväxt, vad tänkte de på och fantiserade om? Ja, man ville veta ALLT och Lemov sätter ett träffande namn på forskarambitionen: ”The Fantasy of Total Information”. Om svaren på forskarens frågor inte infunnit sig beror det enligt denna forskarfantasi inte på felaktigt ställda frågor utan att det helt enkelt behövs mer data. Men hur skulle denna suggestiva, potentiellt poetiska och svåröverskådliga hårddata kategoriseras och arkiveras?Till ordningsman för insamlingsprojektet utsågs en pragmatisk och byråkratisk psykolog vid Harvard, Bert Kaplan. Med tanke på datans omfång bestämdes att dåtidens allra modernaste sorteringsteknik skulle tas i anspråk, det så kallade mikro-kortet. En analog teknik som med dagens mått knappast kan anses märkvärdig men då sannerligen var det: en vanlig A4-sida kunde krympas till storleken av en tumnagel och rapporterna och testresultaten, som sammanlagt kom att omfatta drygt 20 000 sidor, bevarades i kartonger. För att läsa krävdes en speciell förstoringsapparat, en så kallad Readex-maskin. Kvantiteten innebar också att ordentliga regler för datakatalogisering var nödvändiga. Till sist enades forskarna om 553 huvudkategorier med mängder av underavdelningar. I själva verket blev detta ett slags föregångare – visserligen en havererad sådan – till dagens Big Data, alltså de stora nätföretagens, Google, Facebook, Youtube, osv, hantering av enorma mängder data: allt vi köper, tweetar, klickar och tittar på, ja – just det – allt! Här återfinner vi den totalitära fantasin i uppdaterad tappning. Till drömmarnas databas kan vi nu också kan lägga till de nya sömnapparna, där vår djup- och REM-sömn registreras, via andningen. Men också drömappen Shadow, som vill att vi ska registrera våra drömmar för att hjälpa oss att komma ihåg dem, samtidigt som appen naturligtvis också stjäl dem. Så är det: vi buggas numera frivilligt i kuddarna.Men på 1960-talet visade det sig att både datainsamlingsprojektets socialantropologiska perspektiv och dess lagringsteknik, mikro-kortet, snart blev omoderna. De ambitiösa frågeställningarna fick aldrig några svar. Delvis kanske det berodde på att projektet aldrig slutfördes, men framför allt, tror jag, på att liknande spörsmål helt enkelt inte låter sig besvaras. Snarare löstes frågorna upp i myriader av berättelser. Vissa av intervjuerna kom dock att missbrukas, framför allt ledde en grovt spekulativ och nedsättande artikel i Newsweek om Navajo-folket kallad ”The Sick People”, till att samarbetet med stammen fick avbrytas.Den digra samlingen av miniatyr-sidor med tillhörande förstoringsapparat hade dock redan köpts in av hundratals bibliotek. Men observera, bara hundratals och inte de flera tusental som hade varit rimligt med tanke på de väldiga summor som investerats i projektet av exempelvis National Institute of Health. När Rebecca Lemov 2007 började uppsöka de bibliotek – exempelvis The Library of Congress – där exemplar skulle finnas visade de sig vara synnerligen svåra att finna. Ofta fick hon svaret att arkivet var extremt sparsamt efterfrågat, om någonsin överhuvudtaget. Andra gånger var lådorna försvunna eller ofullständiga – och Readexförstoringsmaskinen kaputt. Tänk er dessa lager av drömmar och livsberättelser som ingen någonsin läst, längs ned i bibliotekens dammiga källare, ”som en slumrande jätte, inte död, men inte levande heller.” Det påminner onekligen, som Lemov inte undgår att påtala, om José Luis Borges-novellen om den upphittade encyklopedin över det fiktiva landet Tlön: ”Nu höll jag i mina händer ett omfattande systematiskt fragment av en okänd planets hela historia, […] med dess mytologiska fruktan och språkens sorl, med kejsare och hav, med mineraler och fåglar och fiskar, med algebra och eld, med dess teologiska och metafysiska diskussion.”Det kommer såklart att bli vanligare: överblivna bilder, berättelser, chattdialoger och mem som flyter omkring i limbo när nyss så ny teknik blivit gammal. Vad gömmer sig i molnet och atom-skrotet och alla döda satelliter? Betänk de centiljarder fotografier som vilar i pajade datorer, vindsförråd med floppy discs, vhs-band och nedlagda bloggar. I tömda communitys, Lunarstorm, Skunk, Napster, My Space. Och om några år i den monumentala Facebook-kyrkogården när användarna har dött eftersom ungdomen alltid kommer att vilja ha sina egna nätverk.Men dessa spår – är det ändå inte vår bästa chans till evigt liv? Det är den slumrande datans löfte: att vi ska få leva en gång till, när någon finner våra efterlämnade emojier och tar dem på det allvar de förtjänar.Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Att ens ursprungsfamilj präglar tillvaron är självklart. Men kanske är denna påverkan både djupare och mer svårtydd än man kan ana. Johan Eriksson reflekterar över det psykiska livets otänkta. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under en uppsluppen middagsbjudning förra helgen kom diskussionen in på frågan om vilken som egentligen är den bästa gin-sorten. Jag argumenterade intensiv för det brittiskproducerade märket Tanqueray. När jag skulle somna på kvällen låg jag och tänkte på denna diskussion. Vad visste jag om gin? Hade jag provsmakat systembolagets utbud och efter noggrant övervägande kommit fram till att just denna sort måste betraktas som överlägsen etta? Inte alls. Handen på hjärtat kunde jag inte ens med säkerhet säga att jag överhuvudtaget hade druckit den. Men varför då denna intensiva argumentation? Jag somnade förbryllad.Med hjälp av det säregna psykiska arbete som bara det sovande tillståndet kan bereda utrymme för hade dock allt fallit på plats när jag vaknade på morgonen. För mitt inre såg jag den vackra grönskimrande flaskan i pappas barskåp och plötsligt mindes jag hur jag som 8-9 åring hörde honom i ett samtal med en arbetskollega uttala sig om Tanquerays behagligt kryddiga smak av koriander och enbär. Det var ett uttalande gjort i förbifarten och fram till denna stund visste jag inte ens om att jag hade registrerat det, men nu mindes jag tydligt hur jag som pojke liksom smakade på den ton av auktoritet och kunskap med vilken pappa levererade omdömet. Tydligen hade jag spenderat en betydande del av förra helgens middagsbjudning med att omedvetet arbeta vidare på en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!Sedan ett antal år tillbaka arbetar jag heltid med psykoanalys och psykoterapi. Det är slående hur snabbt in i den terapeutiska kontakten som de flesta patienter börjar prata om sin ursprungsfamilj, inte sällan redan under det första samtalet, och detta utan att jag som terapeut introducerat temat. Min erfarenhet är att detta inte har sin grund i att patienterna sitter med nedärvda och freudianskt färgade föreställningar om vad terapi handlar om. Snarare tycks som att patienterna intuitivt och med sömngångaraktig säkerhet identifierat att de problem som fått dem att uppsöka en psykoterapeut har sina emotionella rötter i den gåtfulla och djupt komplexa sociala organisation som kallas för familjen.Vi tror vi vet vad en familj är för någonting. Visst, på ett plan vet vi förstås det. I Svenska akademins ordlista kan vi läsa att en familj är ”en grupp människor i ett hushåll, ofta enbart föräldrar och barn”. På ett psykologiskt plan har vi dock inte en aning om vad en familj är för något, och detta trots att de allra flesta av oss har erfarenheten att växa upp inom ramen för en – hur familjekonstellationen i det enskilda fallet än må se ut. Utan att överdriva tror jag man kan säga att ursprungsfamiljen utgör det psykiska livets otänkta, det vill säga det som utan att självt kunna tänkas, förstås och uttryckas, samtidigt skänker vårt psykiska liv den identitet, den organisation, den riktning och den atmosfär som utgör själva spelplanen för allt tänkande, all förståelse och alla försök till uttryck.Vad som primärt skiljer ens ursprungsfamilj från andra typer av sociala grupper är förstås att den består av de personer i relation till vilka jag blivit den jag idag är. De ursprungliga familjemedlemmarna är på ett grundläggande plan dem genom vilka, och med vilka, vi introducerats till och fostras in i den mellanmänskliga värld inom vilken vi utvecklat vår upplevelse av att vara en person bland andra personer. Biologiskt och socialt föds vi in i ett intersubjektivt kraftfält av mer eller mindre omedvetna begär, förväntningar, ideal, besvikelser, önskningar och föreställningar. Vår psykologiska födelse – det vill säga vår födelse som subjekt eller personer med en identitet och ett rudimentärt sätt att emotionellt navigera i den mellanmänskliga världen – är sedan till stora delar frukten av våra initiala och lite famlande försök att svara på de djupt gåtfulla budskap som detta kraftfält konfronterar oss med. Det är som om personligheten och dess känslomässiga repertoar antar sin grundläggande gestalt i takt med våra infantila försök att psykologiskt respondera på frågor vi som vuxna skulle kunna formulera i termer av ”Vilka är de här?”, ”Vem är det de talar till?”, ”Vad vill de ha av mig?”, ”Vem vill de att jag ska vara?”, ”Vad ska jag göra med allt detta?”.De själsliga svaren på dessa frågor har inte sällan formen av det som inom psykoanalysen kallas för internaliseringar. Det vill säga det lilla och inte så lilla barnet svarar ofta på dessa frågor genom mer eller mindre fantasirika former av identifikationer. Barnet hämtar liksom in, och stöper sig själv i relation till, de prototypiska figurer som i dess upplevelsevärld befolkar det kraftfält som barnet fötts in i. Det utvecklade psyket antar på så vis karaktären av en inre familjekonstellation som alltså mejslats fram på basis av de krafter som sätts i spel i den yttre familjen, men som långt ifrån är en blåkopia av denna. Till exempel är de prototypiska figurerna i den inre familjekonstellationen ofta många fler och betydligt mer stereotypa än de faktiska familjemedlemmarna. En figur är kanske på ett utpräglat sätt hård och oförsonlig; en annan figur är undfallande och anpassningsbar; en tredje är liten och svag; en fjärde upplever sig helt sakna existensberättigande och en femte är djupt främmande inför det ansikte som reflekteras tillbaka i badrumsspegeln.Vi kallar det för vår emotionella repertoar, men vid närmare påseende har denna repertoar alltså formen av en inte sällan konfliktfylld ensemble av inre figurer som arbetats fram inom ramen för den övergripande atmosfär som präglade livet i vår ursprungsfamilj. När det kommer till familjen är därför gränserna för alltid porösa mellan en själv och övriga medlemmar. Vi kan ägna ett helt liv åt att försöka upprätta känslomässig distans till våra föräldrar och syskon, men inte ens när de är döda lyckas vi. Till skillnad mot de människor som kommit in i livet på ett senare stadium så utgör medlemmarna i ursprungsfamiljen inte personer bland andra personer i min värld. Snarare är de centrala och skapande delar av den värld inom vilken relationer till andra personer överhuvudtaget kan upprättas. Det är därför jag kan komma på mig själv med en så märklig sak som att på en middagsbjudning tillsammans med andra personer omedvetet ägna halva kvällen åt att energiskt försöka vinna en argumentation som min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut och docent i teoretisk filosofi

Författaren Ester Roxberg reser tillbaka till sitt födelseland Zimbabwe och gräver i en historia som ständigt är i rörelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det doftar bränd ved och varm sand i solen utanför flygplatsen i Harare. Där väntar min chaufför. Han kör tetris genom stan till hotellet, genom korsningar utan trafikljus på grund av ständiga elavbrott, förbi de kilometerlånga bensinköerna och jakarandaträdens lila blommor. Går det att färdas tillbaka i historien? Hit till Zimbabwe flyttade mina föräldrar på 1980-talet för att biståndsarbeta och under dessa år föddes jag. Många gånger har jag hört om min födelse på landsbygden, om hur alla i byn kom och dansade runt med mig och kallade mig för Chiedza, vilket betyder ljus på shona. Pappa frågade, hur kommer det sig att ni visar vårt barn så mycket glädje? "Ert barn?" svarade en man, "Chiedza är vårt barn.” Om dagarna togs jag sedan omhand av en kvinna från byn, Batsi, som lärde mig shona. Nu är jag här för första gången som vuxen men jag har inte glömt dem som höll mig under de åren. Zimbabweförfattaren Panashe Chigumadzi skriver i sin essäbok ”These Bones Will Rise Again” om drömmarna som blir kvar i fotografierna av våra förfäder. Jag tänker på fotografiet av Batsi som alltid stått på mitt skrivbord. Vad drömde hon om? Vi är dem vi är genom de som har kommit före oss ​​och de som kommer efter oss, skriver Chigumadzi. Det kan låta som en banal utsaga, men här är det en kraftfull sanning.När Zimbabwes historia ska summeras börjar man ofta med befrielsekriget från de brittiska kolonisatörerna och självständigheten 1980, president Robert Mugabe, befriaren som skulle pekats ut som ansvarig för folkmord och som steg för steg förvandlades till en alltmer maktfullkomlig diktator. 2017 tvingades han avgå, men inflationen och det politiska förtrycket upphörde inte. För nationalistiska agendor passar det att beskriva historien som något fast i tiden, med våldsamma kamper och motståndshandlingar som definierande ögonblick. Det är överblickbart, kontrollerbart. Men historien är föränderlig, den lever sin eget liv. Det gäller både för individer och geografiska platser. Chigumadzi liknar historien vid ett vattendrag och för fram de berättelser som format Zimbabwe men som har skrivits ut ur historien. Jag besöker Nationalgalleriet i Harare, som ställer ut den zimbabwiska konstnären Virginia Chihota. Jag fastnar vid en målning av ett svart skelett i en vit spetskjol. Skelettet håller en färglös blomma i handen och befinner sig i ett rött hålrum med formen av en kista. Målningen har titeln: Vems barn är jag? Frågan stannar kvar i mig medan vi kör genom kåkstäderna och jag ser på allt liv därute. Ett barn säljer majs i en rondell med sina föräldrar. Ett annat barn springer barfota och rullar bildäck i sanden. Jag ser mig själv. Jag förstår att det kan vara provocerande. Mellan oss finns inte bara en bilruta, utan en oöverstiglig skillnad i privilegium. I den raka linjens historieskrivning har jag fötts här, levt mitt liv i det trygga landet i norr och gör nu en rundresa i minnenas allé för att jag har råd och kan. Men det finns en annan berättelse, där jag alltid varit här i röklukten och ljuden av liv. Jag var den stora gemenskapens och kollektivets barn. Och jag är det fortfarande. Nästa dag åker vi de många timmarna ner till den by där jag föddes. Vi kör bland acacia- och baobabträd, babianer, väggropar och häftiga skyfall som tvingar oss att stanna vid vägrenen. Lokalbussarna kör omkörningstävlingar. Chigumadzi menar att zimbabwiernas sätt att köra har förändrats sedan 1990-talet. Den är ett uttryck för folkets ilska och frustration. Längs vägarna följer vi de vitklädda folksamlingarna under träden. En ultrakonservativ sekt som befinner sig utanför samhället och förlitar sig på andar och förfäder. En extrem gruppering som sagt, men tron på förfädernas betydelse är den starka kärnan i Zimbabwes kultur. De muntliga historier som lever vidare från generation till generation. Koloniseringen ville skingra och ersätta dessa traditioner och religioner, men de mest framstående kyrkorna i Zimbabwe idag har startats av zimbabwier som kombinerar kristen och traditionell tro. En väg till överlevnad för ett folk som länge stått under kolonialt förtryck.Zimbabwes historia börjar som sagt inte med britternas intåg. Innan dess hade landet befolkats av bantufolken Shona och Ndebele i nästan 2 000 år. En av alla de mäktiga kvinnor som historien tystat ner är Mbuya Nehanda, ett andligt medium som inte bara ledde Chimurenga, det första befrielsekriget i Zimbabwe, utan också banade väg för det andra stora befrielsekriget mot de brittiska kolonisatörerna. Panashe Chigumadzi menar att ”förfädernas starka roll i Zimbabwe är den intergenerationella andan av afrikansk självbefrielse. Historien är inte linjär, det är ben som går ner i jorden och stiger igen och igen.”När vi når fram till byn tar jag av mig mina sandaler och går barfota ut i den röda sanden. Allt finns kvar. Huset där min familj och jag en gång bodde, mangoträden och den överbyggda verandan, kyrkan uppe på kullen. Sången från gudstjänsten hörs långt ut i landskapet och när jag öppnar kyrkdörren uppfyller den hela mig, som om jag helt tappar tyngd och jag gråter som om jag aldrig gråtit förut.Efteråt samlas vi för att dansa och sjunga. Och plötsligt är hon där, Batsi. Hon kramar om mig hårt och skrattar högt, ”Wakadzoka!” säger hon, du kom tillbaka.  Batsi visar mig runt i vårt gamla hus. Jag kan höra min familjs röster från verandan där pappa grillade majskolvar och vi såg mot horisonten om kvällarna. Historien är sin egen och sanningen om oss kan vidgas och förändras i det evinnerliga.Kobjällrorna ljuder bakom våra röster medan vi promenerar runt i byn. Och jag frågar Batsi om vem hon var som ung, vad hon drömde om. Men hon vill inte byta roller, hon är den som tar hand om och bryr sig om mig. Hon svarar: “Jag drömde att du skulle bli afrikansk kvinna som jag”.  “Vad innebär det?” frågar jag.  “Att arbeta hårt”, säger hon, “jag lärde dig att laga mat, tvätta, städa och att ta hand om dig själv så att du alltid skulle klara dig själv.”Vi måste köra igen innan mörkret faller och jag ser Batsi försvinna bakom mig på den dammiga sandvägen. Jag är för all tid omgiven av händer som tog emot mig. Jag är full av hennes liv.Batsi fortsätter att gå ut och arbeta på majsfälten varje dag. Hon sms:ar från sin gamla Nokiatelefon att hon hoppas resan hem har gått bra. Vems barn är jag? Ndiri Chiedza. Jag är Chiedza. Barn till en gemenskap som rör sig över alla tider och generationer. Också till dem vars ben går ner i jorden och stiger igen och igen.Ester Roxberg, författare

Det nya normala förskjuts när det som en gång var lyx blir en standard. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur bekvämligheten är på väg att föra oss ner i fördärvet både lokalt och globalt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En tidig höst i början av 2020-talet handlade en stor del av nyhetsflödet om elbrist och elpriser. Tidningen Aftonbladet hade tidigare under året intervjuat en kvinna som berättat att hon för sin medelstora villa fått en elräkning på över 20 000 kronor för en månad. Andra medier hakade på och hon fick upprepa sin berättelse. Ifrågasättande kring hur det kunde bli så hög summa uteblev tills radioprogrammet Medierna följde upp och det visade sig att kvinnan bland annat hade ett spabad som stod på året runt ute i trädgården.När jag flyttade till ön där jag bor fick man bara köra med motorfordon här för att frakta sådant man inte klarade på annat sätt, som möbler, cementsäckar eller grus. De där andra transportsätten, som då räckte för nästan allting, var cykelkärror, pakethållare och armkraft. Öns regler för transporter har inte ändrats sedan dess men det har tolkningen av dem. En nödvändig motorburen transport kan nu vara en soppåse.Förväntningarna på vad man kan tänkas orka bära eller dra på en cykelkärra har alltså sänkts mycket kraftigt under de år som gått sedan jag flyttade hit 1995.Vår längtan efter mer bekvämlighet tycks aldrig mattas. Och eftersom de flesta av oss fått ökad köpkraft, som det så potent heter, så har vi råd. Över hela Sverige får redan fullstora villor tillbyggnader. Sommarstugor sväller ut och får åretrunt-standard. Badtunnor och spabad poppar upp som svampar i trädgårdarna, ekorna lämnas i bakvattnet för stora, snabbgående båtar med monstermotorer, bilarna blir tyngre, och alltihop dränks i ett överflöd av kuddar. På hotell kan man numera behöva företa sig en smärre utgrävning för att nå ner till själva sängen, och får sedan vada fram i fluff där det ligger på golvet och dräller.Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en rättighet, allt mindre ett privilegium. Ett ständigt uppvärmt spabad förvandlas för många till den baslinje de utgår ifrån som en självklarhet i sina liv. Liksom att en ständigt ökad konsumtion ska ske med allt mindre ansträngning och till allt lägre pris.På tv ser jag ett inslag om en kvinna som tagit för vana att beställa hem flera storlekar av de kläder hon vill köpa. På det viset kan hon i lugn och ro prova vilken blus som passar bäst och skicka tillbaka de andra. Frakt är ju allt oftare gratis när vi handlar online, både vid beställning och när vi skickar tillbaka.I en krönika konstaterar ekonomijournalisten Andreas Cervenka att antalet lastbilstransporter på bara fyra år har ökat med 400 000 i Europa. Tusentals bekvämlighetsarbetare kör runt med ett överflöd av prylar. På tretton år räknar man med en sjudubbling av antal paket som skickas i världen. Allt fler av dem innehåller hushållsrobotar som ger oss ännu mer tid att konsumera. Som Cervenka formulerar det: ”Säga vad man vill om vägen mot undergången, men den är ändå relativt komfortabel.”I sin bok ”Bekvämlighetens tyranni” visar Andreas Ekström hur också internets utveckling i hög grad kan kopplas till vårt sug efter det enkla livet. Bekvämlighet trumfar både personlig integritet och samhällelig demokrati. Det får kommuner att göra Google till elevernas digitala arbetsplats utan eftertanke kring bieffekter; det får svenska staten att lägga över utfärdande av digitala ID-kort på privata aktörer i form av bank-ID; får föräldrar att ignorera vad barnen möter på nätet och underminerar marknadsmångfald eftersom vi väljer att handla där det blir enklast och låter några få jättar ta över. Inte minst så bortser vi från att all den data vi lägger upp på sociala medier när vi interagerar med vänner gör oss till en produkt som kan säljas, och i somliga fall till lätt övervakningsbara för diktaturer.Andreas Ekström konstaterar att vi inte valde ett företagsägt och nästan helt centraliserat internet för att det är bästa sättet att bygga nät på, utan för att det varit bekvämast så. Och dessutom ofta billigast, får man gissa.Men kanske befinner vi oss i slutänden av en utvecklingslinje som inleddes på 1700-talet? I boken ”Den bekväma vardagen. Kvinnor kring bord på 1700-talets Näs”, hävdar konsthistorikern Carolina Brown att det vid denna tid inleddes en ”bekvämlighetsrevolution” i samhällets övre skikt och att den varit en del i att forma den moderna människan.Vetenskap och teknik ledde vid tiden till möbler och textilier anpassade efter kroppens sensoriska behov och alla livets olika skeenden. Spolbara toaletter, stoppade stolar, en uppsjö av specialbord för skrivande, ätande och spelande; linne, porslin och löst sittande kläder för alla livets tillfällen. Och precis som nu kuddar, kuddar, kuddar.Några av det mest anmärkningsvärda bilderna i Browns boks rika material är fotografierna av 1700-talsstolar som är särskilt utformade för att bekvämt sitta och se på när andra spelar. Youtubegenerationen var alltså inte först. 1700-talets oro över svårigheterna med att få ungdomen att slita sig från spelandet känns också igen.Bekvämlighet, menar Carolina Brown, utvecklade sig under 1700-talet till en viktig politisk ideologi. Alla skulle ha rätt att nyttja och bruka sin förmögenhet för egen komfort. Visst känns tongångarna igen? Ingen som vant sig vid överflöd ska behöva umbära det minsta. Ökad driftkostnad för spabadet ska subventioneras av staten.  Ekonomisk rationalitet har länge jämställts med att vara egoistisk, men däremot inte nödvändigtvis med att vara sparsam. Det mesta i våra liv inlemmar vi glatt i den ekonomistiska logiken och saker och upplevelser ska helst kosta för att vi ska värdesätta dem. Allt som kan konsumeras ska konsumeras. Som motion. Hellre gymkort än att dra hem matkassar på cykelstyret. Det är rentav som om vi börjat förutsätta att vi inte ska behöva ha det fysiskt jobbigt annat än i strikt träningssyfte, vid tillfällen vi själva valt, då vi har ifört oss rätt kläder och kan få beröm för det. Den livsviktiga motionen, som förr kom på köpet vid ett normalt liv, har blivit ännu ett sätt att snickra på egot.Att vårt ständiga begär efter nöjen och bekvämlighet riskerar att förstöra jordens klimat och biologiska mångfald är väl känt. Vi pratar mindre om hur det underminerar våra chanser till vettiga relationer till andra här och nu, och hur det äter upp vår fria tid.Så det här med att eventuellt avstå från ständigt stegrad bekvämlighet – what’s in it for me? Tja, vad sägs om både en beboelig planet för barnbarnen, en välfungerande demokrati och ett samhälle mindre ridet av känslor av avund, underlägsenhet och otillräcklighet? Och, i ärlighetens namn, tycker inte de flesta av oss att det är ganska jobbigt att ratta husrenoveringar, utbyggnader och inköp? Suget efter bekvämlighet tycks nästan som en drog. Låt oss kalla den bekvämlighetsparadoxen. En tillbyggnad leder lätt till fler, en ny maskin till ytterligare en. Men är det inte enklare att helt enkelt låta bli att shoppa och snickra och puffa tiotals kuddar? Det vore väl verklig bekvämlighet.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturCarolina Brown: Den bekväma vardagen – kvinnor kring bord på 1700-talets Näs. Bokförlaget Carlsson.Andreas Ekström: Bekvämlighetens tyranni – hur vi förlorar makten över vår tids stora revolution. Volante, 2022.

Förlossningar kan medföra en smärta jämförbar med få andra upplevelser. Men hur vi ska se på denna smärta har förändrats genom historien. Helena Granström reflekterar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var en smärta så intensiv att den lösgjorde sig från kroppen. Den hörde inte längre samman med det värkande köttet utan intog det som en vätska, flödade genom muskler och vävnader, trög och grym. Smärtan var en egen substans och allt jag kunde göra var att möta den som en sådan: Jag minns att jag föreställde mig att jag åt av den, sög den i mig med sugrör, tog tugga efter tugga av den med sked. Och jag minns också att jag i den stunden tyckte mig förstå hur tortyr kan fungera, varför intensiv smärta har förmågan att bryta ned jaget: inför det som nu vällde över min kropp var jag redan från början kapitulerad, beredd att böja mig fullständigt: inför den kunde jag inget annat än dö.Det var min andra förlossning, precis som den första i hemmet och utan smärtlindring, och precis som den första snabb och okomplicerad, men smärtan jag upplevde var en helt annan – den var något jag aldrig varit i närheten av förut.”Med smärta ska du föda dina barn” lyder den hårda dom som utfärdas över kvinnan i Bibelns Första Mosebok, och straffet tycks tveklöst ha verkställts: Av alla däggdjur verkar människan vara den som föder sin avkomma med den största av plågor. Dock inte, som vetenskapsjournalisten Karin Bojs påminner om i boken Europas mödrar, i första hand som en konsekvens av att Eva en gång lät sig förledas av ormen att äta av kunskapens frukt, och dessutom tog med sig Adam i fördärvet – utan helt enkelt som resultatet av en evolutionär kompromiss. Det avancerade intellekt som till stora delar utgjort nyckeln till människans evolutionära framgångar har ett nära samband med det faktum att människoungen föds hjälplös, oförmögen att bidra till sitt eget inträde i världen. Och på samma sätt bidrar människans fördelaktiga tvåbenta, upprätta gång i kombination med människans väl tilltagna hjärna till förlossningar med mycket små marginaler, där barnet bara med nöd och näppe kan ta sig igenom förlossningskanalen, och då inte med mindre än att dess kropp genomgår en vridning i tre olika plan.Synen på smärtans förbannelse över de födande kvinnorna har – oavsett om vi förstår den som gudomligt eller evolutionärt given – emellertid genomgått stora förändringar genom historien, och i synnerhet under det senaste dryga seklets moderniseringsprocess. Journalisten Maja Larsson återger i boken Kläda blodig skjorta en debatt i tidskriften Husmodern omkring år 1920, en period då de traditionella hemförlossningarna i snabb takt höll på att ersättas av medicinskt övervakade förlossningar på sjukhus eller förlossningshem, där smärtlindring med hjälp av medel som kloroform och morfin var ett alternativ. En läsare kritiserar samtidens bortklemade kvinnor, som tycks ha glömt bort att den heliga skrift faktiskt uppmanar kvinnor att föda sina barn i smärta: Hennes egen mormor, framhåller denna debattör, ”behövde ingen av kvalmiga eterångors extas för att tro på Guds tillvaro”, utan kunde ”modigt och tåligt ta sin andel i mänsklighetens stora lidandebörda”. Ett femtontal år senare har såväl den allmänna opinionen som medlen för bedövning skiftat; en kvinna som fått tillgång till det nya bedövningsmedlet lustgas vittnar då i samma publikation om hur hon kommer in på sjukhuset med ”de vildaste plågor” och ännu ”timmar av kval” framför sig, när hon erbjuds en gummitratt att hålla över munnen; med dess hjälp övergår förlossningen från helvetiska plågor till ett regelrätt ”lekverk”. Kanske, spekulerar kvinnan, kommer denna nya medicinska upptäckt också att ge avtryck i födslotalen; det är inte osannolikt att många kvinnor avstått från att föda mer än ett barn just för att de efter sin första förlossning befunnit sig under ”en nästan omedveten skräckpsykos”. Ytterligare några decennier senare har tonläget i det offentliga samtalet förskjutits ytterligare, så att sjukvårdens oförmåga att på ett säkert och effektivt sätt lindra kvinnors förlossningssmärtor betraktas som uttryck för en patriarkal  attityd: ”Föda utan smärta bör vara varje kvinnas självklara rättighet”, förkunnar en sjubarnsmor i tidningen Expressen .Hur ska man då bäst förstå den intensiva smärta som beledsagar de flesta förlossningar, åtminstone i de fall då den inte avhjälps på medicinsk väg? Är det helt enkelt frågan om att kvinnor ”pinas i onödan” som författaren Ann-Charlotte Leffler låter sin romanfigur resonera redan i boken En sommarsaga från 1886, och att det är rent ut sagt dumt ”att underkasta sig ett lidande som man inte behöver”? Eller är det möjligt att utvinna något meningsfullt ur detta lidande, utöver vagt psykologiska resonemang om att smärtan hjälper modern att knyta an till sitt nyfödda barn som eftersom det är barnets ankomst som till sist markerar slutet på plågan?Kanske står svaret delvis att finna i den dubbelhet som präglar smärtans förhållande till identifikationen med den egna kroppen, för på samma gång som långvarig smärta kan leda till att man distanserar sig från de värkande kroppsdelarna – det där skraltiga knäet som plågar mig och hindrar mig i min vardag, men som inte är jag – har smärtan en förmåga att kedja den som har ont till hans eller hennes kroppslighet, genom i varje stund leverera en brutal påminnelse om att uppdelningen i kropp och själ, liksom föreställningen om oberoendet dem emellan, inte är något annat än en fåfäng, bräcklig illusion.”Det var inte jag som genomförde mina förlossningar”, skriver författaren Aase Berg i boken Spöket, ”det var min kropp. Allt jag kunde göra var att lita på den.” Att föda barn är i många avseenden konsten att acceptera sin egen maktlöshet, och därefter utnyttja dess styrka: Att inse att mot denna motståndare, kroppens egen vilja, kan jag aldrig segra – men om jag å andra sidan böjer mig för den kan den uträtta mer än jag någonsin själv skulle klara av. Och i någon mening kan smärtan kanske förstås som en länk mellan det jag som finner sig besegrat av krafter djupt inom sig, och den kropp som uttrycker dessa krafters ofattbara verkan i det att den utför det till synes omöjliga: krystar, vrider och pressar ett nytt liv ut genom en trång passage där inget fjunigt huvud, inga hjälplöst gripande händer eller riktningslöst sprattlande små lemmar borde kunna ta sig förbi.Min hembarnmorska hade en hund med sig vid förlossningen, en stor och gammal labrador. ”Varför börjar den skälla plötsligt?” undrade min mamma, där hon höll min dotter sällskap på nedervåningen i vårt hus. Det gjorde den inte – det var jag som gav ifrån mig ett märkvärdigt läte, uråldrigt och obegripligt, någonstans emellan morrande och vrål. Jag minns att jag hörde det, själv förskräckt, i samma ögonblick som min son slank ut ur min kropp och togs emot av väntande händer, och att jag tänkte att det jag fått höra var ljudet av allt det där som rymdes i mig men inte var jag. Aldrig har det stigit ur mig igen – det försvann, tillsammans med den outhärdligt intensiva smärtan, in i den mänskliga däggdjurshistoriens skuggor – men har jag någon gång hört en röst som klingar av mening, så är det den.Helena Granström, författareLitteraturMaja Larsson: Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under 150 år. Natur och kultur, 2022.Karin Bojs:Europas mödrar – de senaste 43 000 åren. Albert Bonniers förlag, 2022.Aase Berg: Spöket – olyckligt kär i djur. Kaunitz-Olsson, 2022.

Med anledning av översättaren Ingvar Björkesons bortgång publicerar vi en krönika av OBS producent Olof Åkerlund. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För att kunna föra samtal om vad det på djupet innebär att vara människa behövs tillgång till äldre litteratur. Den som de som kommit före oss tänkt, känt och skrivit med och emot. Klassiska verk spelar för kulturer en roll som kan liknas vid den föräldrar och andra släktingar spelar i en enskild människas liv. Och precis som i fallet med familjen så är det långt ifrån alltid den uppenbara och kända påverkan som är den viktigaste. Man kan växa upp utan pappa och utan att ha läst Platon, det betyder inte att det okända inte verkar i en. På större språk finns ofta konkurrerande översättningar av de största klassikerna, men i ett litet land fyller översättarna en funktion som närmast är att betrakta som existentiell. Det är inte ett småtrevligt pynt att vi har Homeros, Vergilius  eller Dante att tillgå i modern svensk tolkning, det är helt nödvändigt för att få något slags fäste. Gemensamt för dessa tre är att de alla är översatta av Ingvar Björkeson, en av få människor som genuint gjort sig förtjänt av etiketten kulturbärare. Baudelaire, Petrarca, Hesiodos och John Milton är några namn som kan läggas till hans digra verkslista. Sent i november får jag höra att Björkeson avlidit redan i våras, 94 år gammal. Passande nog på Världsbokdagen den 23 april. Det skedde som ni förstår  lite i skymundan vilket är på samma gång orimligt och följdriktigt. Likt stommen i ett hus, var denna bärande del i vår kultur så gott som osynlig i offentligheten. Lovorden och priserna har förvisso varit många. Vilket ju inte betyder att det saknas sådant som går att ifrågasätta. Hans Pindarostolkning fick en hård akademisk granskning, men jag kan sörja att vi inte i högre grad förmådde ge vår kanske viktigaste översättare den högsta äran: En genomgripande och nyfiken översättningskritik varje gång han överförde ett nytt mästerverk till svenska. Att översätta från antika språk är ju också att översätta en värld, som både är kusligt lik och oändligt främmande från vår egen. Det är i djup mening Björkeson/Homeros vi läser när vi läser Iliaden.Under senare år var han främst upptagen av att ge latinska klassiker ett nytt liv. Och han har för lång tid försett oss med läsbara och i delar mycket vackra tolkningar av verk som Ovidius “Metamorfoser” och Lucretius “Om tingens natur”. Den sistnämnda är på många sätt en metafor för allt som sagts här. Denna existentiella atomlära på vers från vår tideräknings början var länge bortglömd innan den hittades 1417 och på omvägar kom Lucretius att påverka den vetenskapliga revolutionen och upplysningen samt, kan man argumentera för, sätta spår i den amerikanska konstitutionen. Kort sagt: Sättet vi tänker och förstår världen på. Det är stora ord, men i Sverige skulle vi faktiskt kunna säga något liknande om Ingvar Björkesons gärning. Olof Åkerlund, producent för OBSTio klassiker översatta av Ingvar BjörkesonDante Alighieri: Den gudomliga komedinCharles Baudelaire: Det ondas blommorVergilius: AeneidenHomeros: OdysséenHomeros: IliadenTitus Lucretius Carus: Om tingens naturHesiodos: TheogoninApollonios Rhodios: ArgonautikaJohn Milton: Det förlorade paradisetOvidius: Metamorfoser

Översättaren Ingvar Björkeson (19272022) var känd för att leva tillbakadraget och att så gott som aldrig ge intervjuer. Detta är ett undantag. Björkeson översatte en mängd av litteraturhistoriens viktigaste verk till svenska. Från Homeros, Vergilius och Dante till Baudelaire och modern italiensk poesi. Han var också känd för att hålla sig långt från rampljuset och gav mycket få intervjuer. Ett undantag var i Sveriges radios Lyrikmagasinet, där han diskuterade Vergilius och Albino Pierro 1988.Här under finns länkar till essäer som kretsar kring verk som Björkeson tolkat.

Verkligheten tar allt större plats i litteraturen. Katarina Bjärvall funderar över vad sanningsanspråken kan tillföra till dikten. Och tycker det är hög tid att kalla sakpoesin vid dess rätta namn. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, men det händer också att verkligheten är dikten. Som i dokumentärdikter eller, med ett ord som tydligare placerar denna lyrik där den hör hemma, i sakpoesin.Litterära genrer är ett snårigt fält. Det har hänt att en prisjury som vill premiera en ovanligt stiligt författad fackbok kallar den för skönlitteratur. Liksom det har hänt att författare som skriver sant och samtidigt exceptionellt stilistiskt begåvat blir adlade till skönlitterära.På så vis dräneras facklitteraturen på kvalitet. Det är inte rättvist. Verkligheten måste kunna gestaltas med snits i en form som respekteras som facklitteratur. För till och med inom den finaste genren, poesin, finns det ett starkt verklighetsbaserat stråk. Det borde vi, analogt med det vedertagna begreppet sakprosa, kunna kalla sakpoesi.Som Göran Palms Vintersagan Sverige, ett verk först utgivet i fyra band under åren 1984–2005. Göran Palm själv menar att det är ett mellanting mellan journalistik och poesi, men enklare är att konstatera att det är sakpoesi. Det är skrivet på blankvers, ett orimmat rytmiskt versmått, och det är samtidigt ett vindlande reportage om Sverige, byggt på intervjuer och annan research och på Göran Palms egna intryck, tankar och analyser. Registret säger mycket: 17 sidor namn på verkliga platser och personer, från ABBA, Abisko och Abraham i Hornsjö till Överum, Övre Soppero och Öxabäck.Ett senare exempel på sakpoesi är dansk-palestinske Yahya Hassans lyrik, full av referenser till samhällsaktuella ämnen. Eller Ida Börjels dikter byggda på ryska soldaters autentiska meddelanden hem. Eller Osebol av Marit Kapla, poesi som fick Augustpriset i den skönlitterära klassen men som är helt byggd på citat ur intervjuer:"Jag hade ingen mamma om jag säger.Hon var borta.Så det är Karin och Lilly, fastarna minaoch farmorsom jag har vuxit upp medoch pappa.Men jag tror inte att jag haft det...jag hade det då brasom jag hade det.Hon bodde i Malung.Hon var skinnsömmerska där."Dokumentärdikt kallas det alltså ibland. Begreppet sakpoesi finns knappt på svenska, men jag tycker om det, eftersom det samspelar så fint med sakprosa och tydligt placerar genren inom facklitteraturen. Och faktum är att beteckningen används både på norska och danska: sagpoesi.Den danske litteraturhistoriken Erik Skyum-Nielsen har till och med definierat det. För att särskilja den poetiska facklitteraturen från den opoetiska slår han fast att sakpoetiska texter ska ha ojämn högerkant och använda poetiska stilmedel, till exempel anaforer, allitteration, rytm, versbindning, bildspråk och strofkomposition. En rätt traditionell definition, men tydlig.För att sedan skilja sakpoesin från all annan lyrik slår han fast att den sakpoetiska ska ha ett sanningsanspråk och förmedla konkreta erfarenheter och/eller fakta. För att öka dess trovärdighet bör poeten enligt Erik Skyum-Nielsen vara frikostig med egennamn och siffror.Det är precis som i journalistiken: Specifik information om namn på personer och platser, antal, årtal, växt- och djurarter och tekniska detaljer gör texten mer verifierbar och trovärdig.Och det är ju för övrigt mest bara journalister som talar om sanning numera. Inom andra områden finns knappt några sanningar, åtminstone inga absoluta. Man talar hellre om bästa tillgängliga kunskap.Så vi kanske ska säga så: Sakpoesin ska förmedla bästa tillgängliga kunskap. Eller så säger vi helt enkelt: Det ska ha hänt.En dansk sakpoet som Erik Skyum-Nielsen fäster min uppmärksamhet på heter Knud Sørensen (1928–2022). Denne diktare har även haft ett annat och mer jordnära yrke: lantmätare vid Kungliga veterinär- och lantbrukshögskolan. Han arbetade under flera decennier på ön Mors i Limfjorden vid Danmarks västkust. Ett jobb som placerade honom mitt i jordbrukets smärtsamma strukturomvandling och som fick honom att formulera erfarenheterna i en form som var tänkt som minnesanteckningar men som växte till poesi. Som här, i inledningen till en dikt som har fått titeln "När Hans Nielsens gård blev genomskuren av landsvägen" och som handlar om när byråkratins ockupanter kommer för att expropriera mark:"/.../ Byggnaderna ligger vidlandsvägen i det nordvästra hörnet (Bostads-huset moderniserat -58. Ny svinstia -64).Vid beräkningen -69 blev egendomen värderad enligt följande: Egendomsvärde 126 000, grundvärde 49 000. Familjen består av man och hustru och enhemmaboende dotter (kontorselev).Det börjar med lösa rykten. Så kommer ett meddelande om uppmätning. Så kommer utmärkningen. Så kommer det rekommenderade brevet med underrättelse om inspektion. Så kommer dagen."Dikten motsvarar många av de krav som Erik Skyum-Nielsen ställer på sakpoesin: där finns anaforer, alltså upprepningar i inledningen av satser, där finns versbindning, alltså att raderna bryts på annat ställe än där en prosaist skulle ha satt punkt eller komma, där finns rytm och strofer och egennamn och siffror.I Erik Skyum-Nielsens definition ingår också att dikten bör förmedla vissa ställningstaganden och försöka påverka läsaren i en bestämd riktning. Det ställer jag mig först frågande till. För det mesta tror jag nog att det räcker med att förmedla sanningen – förlåt, den bästa tillgängliga kunskapen – och det på ett effektfullt sätt, så att läsaren kan dra sina egna slutsatser. Men om man tolkar kravet brett så kan jag acceptera det. Marit Kaplas Osebol är på intet sätt en debattbok, den förmedlar tvärtom en mångbottnad och ovinklad sanning om livet på den värmländska landsbygden, men den har ändå ett ärende: Se byn.Vad är det då som griper mig så med detta? Det är både det poetiska och det sakliga. Att sakpoesi ofta är mer gripande än sakprosa beror nog på samma kvaliteter som kan göra skönlitterär poesi starkare än en rakt berättad roman: Det destillerade som lämnar så stort utrymme för mig att medskapa innehållet. Undertexten, om man så vill.Att sakpoesi ofta får starkare effekt på mig än annan lyrik beror förstås på den där sanningen, den bästa tillgängliga kunskapen, att det har hänt. Den attraktionskraften illustreras genom den dokumentära vågen i alla former av berättande – böcker, film, tv, radio och alltmer poesi.Och har man väl fått syn på sakpoesin så kan man ana den på många platser i vardagen. Som här:Vitvalen som simmat vilse in i floden Seine i norra Frankrikehar avlivats av dem som skulle rädda denEn nyhetsnotis, bara lätt redigerad, placerad på tidningens utrikessidor mellan ännu ett nytt virus från Kina och en brand i Norge.Katarina Bjärvall, författare

Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare

W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod. Ursprungligen publicerad 2022-04-20.Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok.  Detta tog Sebald del av och fogade in i  Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i  Bayern,  till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess.  Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det.  I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen.  Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen.  Den genre som blev hans är nu inte bara  hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.Lars Hermansson, författare och kritiker

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson undersöker saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt i Kattegatt, ungefär tre mil norr om Sjælland och fem mil väster om Kullaberg i Skåne, ligger den lilla ön Hesselø. Inte många människor vet att den finns och ännu färre har varit där. Själv har jag sett den vid två tillfällen.Första gången från Kullens fyr, där den syntes genom kikaren liksom svävande precis ovanför horisonten. Knappt verklig, en genomskinlig hägring med sitt lilla fyrtorn som stack upp ur träddungen. Jag tittade länge. När jag tog kikaren från ögonen var den nästan omöjlig att urskilja i det starka ljuset.Horisonten är skör. I den västerländska litteraturen slocknar drömmen om en gemensam lycka i ett bortdöende motorljud. Så här: "Den sista bilen passerade. Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar. Bullret från motorerna minskade, den pipiga retoriken övergick i ett oartikulerat mummel, och de påträngande ljuden dog bort. Fram kom grodorna igen, fram kom insekterna, omöjliga att tysta, fram kom majnastararna. - Karuna, karuna. Och en halvton lägre: - Pass på."Där, i tystnaden efter kuppmakarnas bilar på den lilla, nyss så lyckliga ön Pala i Indiska Oceanen slutar Aldous Huxleys roman "Ön" från 1961. Världens troligen sista utopiska roman. Man skulle också kunna säga: den sista renässansromanen. Eller: den sista idealistiska romanen."Ön" är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla försök att tänka sig ett samhälle som  producerar lycka - en dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.Var kommer den från, denna reflex att alltid förlägga paradiset till en ö? I Thomas Mores "Utopia", själva urkunden för den nya tidens litterära utopier, berättar sjömannen Raphael Hythloday om sin resa till en isolerad ö utanför Sydamerikas kust, där invånarna lever enkelt och naturligt, i någon sorts förnuftig kommunism. Deras kontakter med omvärlden är mycket sparsamma, Utopia är självförsörjande med det mesta.När Francis Bacon hundra år senare, i början på sextonhundratalet, skriver sin "Det nya Atlantis" - en utopi om ett samhälle styrt av den nya tidens vetenskapliga ideal - är inramningen ungefär densamma. Ön Bensalem i Stilla havet är otillgänglig för besökare, och dess invånare tar sig inte gärna därifrån.Det finns en skörhet över dessa öar. Något säger oss att om vi når dem, så riskerar de att förflyktigas, som hägringar. När överste Dipas styrkor från det aggressiva grannlandet Rendang-Lobo rycker in i Pala på slutsidorna i Huxleys "Ön" har bokens huvudperson, Will Farnaby, just vaknat upp ur ett narkotiskt svamprus. Han är omvänd."Mocha-medicinen", som den kallas, är ett av de centrala inslagen i den palanesiska andlighet som hela samhället är uppbyggt kring. Det är en kultur byggd på lika delar buddhism och modern vetenskap, som syftar till befrielse och självkännedom för varje individ. Will, som kommit till Pala som exploatör för att genomdriva en oljekoncession som skulle betyda slutet för palanesernas speciella livsföring, har efter vad han sett på ön förstått att en sådan utplåning inte bara skulle innebära en förlust för Pala, utan för hela mänskligheten.Men då är det för sent. I bokens slutscen står han vanmäktig och ser den unge hitlerinspirerade rajan fara förbi i sin konvoj, hör ljuden från de första avrättningarna och de skrikande proklamationerna, medan de leende anletsdragen hos en gammal buddhastaty blänker till från sin nisch i berget i skenet från billyktorna, ända tills den sista bilen har passerat. "Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar." …Kvar blir också majnastararna - fåglarna som palaneserna har dresserat till att ständigt upprepa sina maningar om att leva uppmärksamt och känna medlidande, karuna. …Upplysthetens faktum och medmänsklighetens röster. Det är slut - och kanske ändå inte.Det brukar sägas att vi lever efter "utopiernas död". Det är möjligt. Kanske är den utopiska romanen ett passerat stadium i litteraturhistorien. Den moderna litteraturen har det svårt med lyckan - att gestalta en idealisk samhällsordning är att bryta mot den moderna realismens första bud: det är att beskriva världen som den borde vara, och inte som den är.Men i ett lite större perspektiv vittnar bristen på utopiska romaner också om en oförmåga i vår tid att ställa vissa frågor, formulera vissa perspektiv. Då handlar det ändå om frågor som i århundraden har hört till litteraturens eviga, frågor som "Hur ska vi leva gemensamt?" eller "Efter vilka syften ska ett samhälle inrättas för att kallas gott?". Frågor som nu istället lämnats över till en yrkespolitik som även den verkar allt mindre benägen att ställa dem.Kanske finns ett samband här? Kanske behövs den litterära fantasin för att inte den politiska ska tyna bort? Kanske finns det fler än jag som känner ungefär som pappan i Tove Janssons "Muminpappans memoarer", när han kommer tillbaka till Mumindalen efter sina resor och lägger märke till de andras, som han förklarar det, "sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade. Jag kunde till exempel", skriver han, "fråga hemulen varför allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se skönt ut, sade hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon gav mig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken."Just det. I vår tid och vår kultur är det de snusförnuftiga hemulerna som sätter agendan. Det som intresserar oss är hur världen ser ut, inte hur den borde vara. Men kanske borde man faktiskt inte slarva ifrån sig hela saken? Måste den där ön verkligen för alltid sjunka bakom horisonten? Eller går det att mana fram den? Med andra ord: Går det att tänka sig en utopisk berättelse för vår tid?Det finns, tror jag, en evig, filosofisk hake inbyggd i den litterära utopin. Enklast skulle den kunna beskrivas som en konflikt mellan lycka och frihet. När författare i modern tid har försökt gestalta ett utopiskt tillstånd, som Huxley i "Ön" eller som Hermann Hesse i "Glaspärlespelet", är det där, på den motsättningen det hela tiden stupar.Om inte annat för intrigens skull dyker det förr eller senare alltid upp en figur som driver konflikten till sin spets och sätter den sköra balansen ur spel. Huxley beskrev det nog starkast i sin mest berömda roman, "Du sköna nya värld", där den tekniskt och politiskt framkallade lyckan avslöjas som despotisk. I "Glaspärlespelet" är det spelmästaren själv, Joseph Knecht, som till slut lämnar sina uppdrag i det filosofiska lyckoriket när han känner hur det "luktar rök". Sådant är utopins eviga öde, verkar det: när öns begränsningar blir uppenbara tvingas man lämna den. Eller också måste ön helt enkelt gå under.Så ser de ut, realismens krav.Visst är det sorgligt. Borde inte just litteraturen trots allt ha något mer att säga oss än att vi ska sluta drömma, sluta fantisera, sluta föreställa oss det som inte finns? Nu i somras såg jag Hesselø för andra gången. Det var på norra Sjælland, vi hade varit på stranden och badat och efteråt klättrade vi upp för en hög strandklitt och där ute, som en liten gråblå knagge på horisontlinjen, låg den.Jag pekade ut den för barnen och vi stod där en stund och tittade. Efteråt, när vi hade gått ner, sade de att den fortfarande syntes. Var då? Jag spanade, men kunde inte se den. Insåg att mina ögon börjar bli gamla, att det snart kommer att vara för sent.Möjligheten av en ö, tänker jag, är det inte just det det handlar om? Inte ön, utan en strand med utsikt mot en ö. Och våra korta liv, på denna strand.Dan Jönsson, författare och essäist 

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats in i tre geografiska områden:Melanesien, Mikronesien och Polynesien.De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och Pippi Långstrump i Söderhavet.Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico, det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg. När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum, en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna ett hav som förenade dem. De tillhörde ”ett hav av öar” snarare än en specifik ö.Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa – som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland – ridande på ryggen av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.Författaren Epeli Hau’ofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939, därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också av det omgivande havet.Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien om Oceanien är därför historien om migration, alienation, hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på Fiji och Mauritius – eller i Nordamerika för att jobba på pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan. På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk beröring var i själva verket något helt annat – en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga, feminina – och framförallt åtråvärda.Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar, ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör.På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande tropiskt landskap.Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till ”det idealiska laboratoriet” för fältstudier i socialantropologi, en vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisław Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.Den västerländska föreställningen om Oceanien som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina atombomber.Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren, poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap, finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära relationer.Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och Gauguins frodiga paradis.Per J Andersson, författare och resejournalistLitteraturMichelle Keown: Pacific Islands Writing – The postcolonial literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford University Press, 2007.Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers förlag, 1987.

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål – inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.Och poeter längtar inte sällan till öar. ”Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna” skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, ” … där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn … om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser … / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.”Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för ”väst” eller från ”viste”, men ingen vet säkert.Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara – havets salt – loch uisge – sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, ”viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade ’Εβουδαι – Eboudai – och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev ”Hebudes” till ”Hebrides” genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, ”Min älskade ö Uist”, begriper jag inte ett ord – men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter – smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes – transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.Eller, mer prosaiskt – jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför  dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. ”Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand”, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där – där jag är som mest oskyddad – är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.Maria Küchen, författare och kritiker

Öar som funnits på kartan har ibland visat sig vara skapelser av fantasin. Petter Lindblad Ehnborg reflekterar över fantomöarnas historia och vad som hände när jordklotet kartlades. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Drömmen om en ö skingras ibland som sand mellan fingrarna. När ett australiskt forskningsfartyg 2012 skulle besöka Sandy Island, så var stillahavsön inte där. Då hade den tjugofyra kilometer långa landmassan ändå funnits utmärkt på kartan i mer än ett sekel – i allt från välrenommerade världsatlas till den stora sökmotorns satellitkartor. Geografen Alastair Bonnett beskriver utfärden till Sandy Island som upptäckten av en plats icke-vara. Många öar hade tidigare mött samma öde: under 18- och 1900-talen genomfördes flera expeditioner för att sudda ut hundratals öar som inte fanns. På sjökorten stod förkortningen ”E.D” för ”Existence Doubted”, betvivlad existens.Redan Plutarchos konstaterade att geografer gärna fyllde kartans marginaler med tvivelaktiga inslag. Frusna hav, otillgängliga våtmarker eller öknar fulla av vilda bestar. ”HIC SVNT LEONES” noterade medeltida kartritare över obygden, ”här finns lejon”, men de hade lika gärna kunnat skriva ”här finns öar”. 1500-talets kartor – som Olaus Magnus Carta Marina eller Abraham Ortelius Theatrum Orbis Terrarum – svämmar över av främmande skärgårdar. Den moderna kartografins fortsatta utveckling är på många sätt en berättelse om öarnas försvinnande.De kallas ”fantomöar”: platser som en gång fanns angivna på kartan men ströks vid närmare påsyn. Gemensamt för dem alla är att de uppstått ur havet då drömmen föregått kartbilden. Hos en sjöman som längtar efter land – eller berömmelse – kan sinnenas spratt forma en ö av en dimbank, en valrygg eller en optisk illusion. I andra fall kan en berättelse vara gnistan. I Garci Rodríguez de Montalvos riddarroman Las sergas de Esplandían från 1510 beskrivs en fiktiv ö öster om Ostindien vid namn ”California”. När spanska erövrare senare under seklet siktade Baja Californias sydspets trodde de sig ha hittat just en ö, och döpte den efter fiktionen. Andra fantomöar har sitt ursprung i långlivade myter. Kring 500-talet gav sig irländska munkar ut på resor i roddbåt i västerled, och öarna de sades ha hittat levde kvar på kartan ett årtusende. Mest mytomspunnen är Sankt Brendans ö, ett paradis på Jorden omslutet av en tät dimma, men enligt vissa inte så mycket en fantomö som en verklig. Kanske var det till Newfoundland som munkarna funnit vägen?Fantomöarnas försvinnande kan möjligen betraktas som en ojämn kamp mellan två kartografiska andor. Författaren Robert Macfarlane återkommer till skillnaden mellan det han kallar för rutnäts- och berättelsekartor. Den idag dominerande rutnätskartan översätter otyglad rymd till en abstrakt helhet. Den anger gränser mellan länder, råvaror eller ägare – men också vägen till närmsta italienska restaurang – och som sådan har den förstås varit mycket praktisk.  Priset för detta är enligt Macfarlane att rutnätskartan reducerar världen till data, oberoende av en mänsklig betraktare. Den lyfter ut människan ur den omgivande miljön och placerar henne utanför landskapet.Berättelsekartan är annorlunda, i det att den snarare betraktar människan som en del av kartan. Här berättas en historia om en plats och hur den upplevs av en människa eller kultur som rör sig genom den. Medan rutnätskartan beskriver ett rum genom vilket otaliga resor kan göras fångar berättelsekartan istället en unik resa, unika relationer mellan människor, eller mellan människan, tiden och landskapet. Aboriginernas sånglinjer eller drömspår kan leda vandraren genom rumtiden, medan den keltiska traditionens så kallade tunna platser är de där hinnan mellan det jordiska och det himmelska är som skirast. Bortom Nordatlantens horisont såg Sankt Brendan och hans fränder inte bara fysiska öar utan också ett landskap av andliga prövningar.Författaren Amitav Ghosh noterar att den europeiska erövringen av världen åtföljdes just av ett ritande av rutnät över jordklotet. Räta linjer som snart stod i konflikt med redan existerande berättelser om det omgivande landskapets betydelse. Platser gavs nya namn som påminde om den gamla världen, marker omformades för att likna Europa, och ursprungsbefolkning fördrevs, eller utplånades ur landskapet. Så finns det under dagens öar ofta andra begravda. Ta Quisqueya som exempel, namnet på en förlorad ö på ett förlorat språk, taíno, talat av ett närapå förlorat folk. 1492 landsteg Columbus på ön och döpte den till la isla Española, den spanska ön, eller kort bara ”den spanska”, Hispaniola. Under de kommande 25 åren dog sannolikt hundratusentals taínoer, ofta som slavar i spanjorernas guldgruvor. De kom att ersättas av afrikaner, slagna i bojor och samman med sockerrör skeppade över havet.Så har drömmen om en orörd ö många gånger visat sig förödande för den som redan har ön som sitt hemland. Även drömmar kan få våldsamma följder. ”Historien är full av skeenden som skedde på grund av en inbillad saga”, noterar Umberto Eco, och lyfter fram just Columbus jakt efter en ny sjöväg till Indien eller kapten Cooks sökande efter Terra Australis Incognita. När Cook återvände till England med beskedet att Stilla havet var en övärld – snarare än denna drömda, okända landmassa – möttes han av besvikelse. Europa kom att se på öarna som fantomer efter en förlorad kontinent, undantag av mening, avskurna från varandra och vindspridda i en tom ocean. Detta helt på tvärs mot lokala föreställningar om havet som en gränslös kontinent av vatten, en väv som band samman såväl människor som öar.I vår kartlagda tid har nya former av fantomöar hamnat i den geopolitiska brännpunkten – som då nya stränder uppenbarar sig under polernas smältande is. Utanför Dubais kust pågår alltsedan 2003 skapandet av den så kallade ”Världen”, en konstgjord skärgård i form av en världskarta, som en dag är tänkt att täckas av lyxhotell. Detta på en plats som med stigande våttemperaturer riskerar att bli otjänlig för mänskligt liv. ”Ett sandslott i havet” – så beskriver tidningen Le Monde de konstgjorda, militariserade öar som Kina låtit anlägga i Sydkinesiska sjön, i syfte att stärka sin järnhand över regionen.Öar som uppstår, men också öar som försvinner. Inga länder är lika känsliga för havsnivåhöjningar som de låglänta korallatollerna i Stilla havet och Indiska oceanen. I Maldivernas huvudstad Malé bor en kvarts miljon invånare bara decimeter över havet, däribland en snabbt växande skara internflyktingar. En angelägen fråga för atollernas intellektuella är hur språk, kulturarv och nation ska bevaras om öarna en dag behöver överges.Det finns många alternativ till den berömda kanariefågeln i kolgruvan. Maldivernas sand, Mauritius dronter, Påsköns träd. Naurus fosfat gjorde för en tid landet till världens näst rikaste men när råvaran tog slut fick ön istället agera läger och limbo åt Australiens båtflyktingar. Fantomöar men också öarnas fantomer: tillsammans vittnar de om behovet av en ny karta, nya berättelser.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog och essäistLitteraturBonnett, Alastair. 2015. ”Sandy Island” i Off the Map. London: Aurum Press.Bonnett, Alastair. 2021. The Age of Islands. London: Atlantic Books.Eco, Umberto. 1998. Serendipities. New York: Columbia University Press.Edmond, Rod & Smith, Vanessa (red.). 2003. Islands in History and Representation. Oxon/New York: Routledge.Ghosh, Amitav. 2021. The Nutmeg’s Curse. The University of Chicago Press.Le Monde Hors-Série. Géopolitique des îles en 40 cartes. 2019.Macfarlane, Robert. 2008. The Wild Places. London: Penguin.Macfarlane, Robert. 2018. ”Off the Grid”. I Lewis-Jones, Huw (red.). The Writer’s Map. London: Thames & Hudson.Rodríguez de Montalvo, Garci. 1510. Las sergas de Esplandián.

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.”Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.”Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:”Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova…”. Deledda avslutar med: ”Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.”Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv – och kanske mindre ärlig – än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese – (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 – (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: ”Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.”Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: ”Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla”.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: ”Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.”Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar ”falskt” när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: ”en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar”.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen L’Edera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: ”Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare”.Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän ”Den eviga fascismen” slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin reflekterar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia Strandberg. I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet ”primater”. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet.På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar… Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer.”I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens”, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag?Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken ”Handen i den digitala världen”. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller – ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan – och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid.Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. ”Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas.” Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.Jag tänker på Sara Stridbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln ”The Social Power of Touch”, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.Exakt hur de kommer att förändras – vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande – är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.Jag sträcker ut handen mot museets monterglas – nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden.Anna Thulin, journalist och författareInläst av kulturredaktionens Sofia StrandbergOmnämnt i essän:”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019.”The Social Power of Touch” av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015.”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018.”Svenskarna och Internet”, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)Muséum national d’histoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018. En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här. ­–Mamma, tänd nu då! Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista. Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad. Men om inte. Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen? hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har – om ord och skrivande och kultur – ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad. I boken vars fornengelskt stavade titel är ”Cræft” som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak. På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä. Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran. Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken ”Verkstäder” av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk. ”Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder” skriver hon. ”Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån”. Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.  Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om. ”Nu är det väl så” skriver han: ... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor. Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden. Nu är deras händer sedan länge stilla Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt. Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som ”balsam för själen” utan för att det är något man bör kunna, som människa. Boel Gerell, författare Litteratur Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017. Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 1/6 2020.När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen plats i människans hjärta.När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra, redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. ”Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar”, skriver Edith Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer. När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: ”Hans händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en vattenpuss.”Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små strukturer med kniven om patienten blöder.Händer är det första jag ser hos en människa, men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart skildrade händerna är kriminella: Hades händer i Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom, skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare. Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna.Manus på latin betyder hand. Likadant klingar sanskrits manus, som har gett upphov till engelskans man, isländskans manneskja, och vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur latinets hand kommer ord som manuskript och manual.Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det. Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska.En ung kirurg gör våld på sig själv. Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade, skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och smälta.Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas, porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik som fastnat. Tandsten från stora hundar.Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På operationsavdelningen är patienten  fullt bedövad. Kirurgen lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. ”Livet är att välja”, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, ”mellan betongmuren // och de sönderklösta naglarna”. Avnaglad och vingklippt.Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor ännu väsandes i såren. Handkirurgens patienter rullar eller går. Salvkompresser läggs för att förbanden inte ska fastna. Försäljare av förbandsmaterial suckar över oss kirurger, som envisas med kompresser över våra operationssår. Kompresser, gasbinda, kalkgips, mera gasbinda. Det finns inget vetenskapligt stöd för något avancerat om huden väl är sydd. Det enkla är bra och finns till hands.Hur blir du hel när du är trasig? Ja, om ögonen är själens spegel står vägen öppen också i den andra riktningen. Själen kan projicera ut kroppen genom ögonen. Genom så kallad spegelträning kan man lura hjärnan att den andra handen finns och känns och rör sig som den ska. Visualisering kan få amputerade spökhänder att lossa sitt smärtsamma dödsgrepp. Bedövningssalva över hud med normal känsel kan väcka hjärnans reservkraft ur sin slummer, och förbättra känseln i skadade områden. Malmös handkirurgiska forskargrupp har blivit ett nav för nervskadeforskningen. Jag undersökte om våra kärlekshandtag kan läka skadade nerver genom att flytta stamceller från det kroppsegna fettet. Men det är en egen bok och en annan berättelse.Våra händer manifesterar hjärnans och naturens asymmetri. Höger-vänstersymbolik förekommer överallt i historien. I det klassiska Grekland delades mat upp i kategorier, och stapelmat – sitos - åts med vänster hand, medan opson - fisk, kött och lök - åts med höger. Våra händer är ytterligheter, men hela människokroppen är uppdelad på detta sätt. Att våra hjärtkammare har olika funktioner är förståeligt, men bara en av fem människor kan vifta på öronen, och av dem som bara kan vifta på det ena örat är det dubbelt så vanligt att kunna vifta på det vänstra. 60 procent klappar helst i händerna med vänster tumme överst, och ungefär 90 procent är högerhänta. Andelen vänsterhänta har ökat sedan 1900-talets början, och är lite vanligare hos män.Med undantag för viss roterande mekanik är i princip alla skruvar högergängade och drivs in medurs. Men glödlampor på tåg och hotell har varit vänstergängade för att försvåra stöld, och vänstergängade skruvar lär ha använts i kistor. En eftergift för rädslan. Då blir det både svårare att öppna dem utifrån och lättare att öppna dem inifrån.Vad lär vi oss av våra händer, med vår övertygelse om naturens enhetlighet? Människan drar lätt paralleller mellan nära och fjärran objekt. Lär vi oss att ensam inte är stark, att samarbete är nödvändigt? Eller omvänt: höger-vänster, ren och smutsig, hög och låg. Vore tvåsamhet och dualitet så förekommande om vi alla vore flerhänta?Handen på hjärtat. Hur många hårstrån kan du inte stryka med din handflata? Vi kavlar upp ärmarna och satsar helhjärtat. Vi tvår våra händer och tar hand om varandra. Det är bättre med en fågel i handen. Handen finns i språkets hjärta, och har format det. Den har hackat runorna, stämplat kilskriften, ristat, glödgat, skrivit.  En penna i hjärtat och du är död. En penna i handen och du kan leva för evigt.Hanna Frost, handkirurg och författare

I oktober 1922 tog fascisterna makten i Italien. Hundra år senare vill få kalla sig fascister, men hur är det med det fascistiska tänkandet? Eskil Fagerström går tillbaka till rötterna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Låt mig inleda med en fråga. Har du träffat någon som kallar sig fascist på sistone? Nej, jag tänkte väl det. I den mån fascismen har politiska arvtagare kallar de sig snarare nationalister, patrioter eller konservativa. Om jag däremot frågar om du hört någon beskrivas som fascist, skulle nog svaret bli annorlunda. Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, Giorgia Meloni och Jimmie Åkesson – alla har de, mer eller mindre korrekt, stämplats som fascister.Fascismen tycks alltså vara en ideologi som ingen vill kännas vid, men som ändå är ständigt närvarande. Att tro att det någonsin ska uppstå en konsensus kring vad ett så laddat ord som ”fascist” egentligen betyder är nog naivt. Samtidigt ligger det något märkligt i att ett så välbekant begrepp kan leva och frodas utan någon form av vedertagen definition. Det kan alltså finnas anledning att gå tillbaka och se vad fascism egentligen är – och om det alls är möjligt att hitta en fungerande definition.Vi kan ta det från början. En söndagseftermiddag i mars 1919 samlades ungefär 300 män och några få kvinnor i en lokal vid Piazza San Sepolcro i centrala Milano. På mötet beslöt de att bilda en förening kallad Fasci italiani di combattimento eller ungefär ”Italienska kampförbunden”. Till ordförande valdes dagstidningen Il Popolo d’Italias stridbare redaktör, ex-socialisten och veteranen Benito Mussolini. Fascismen var född.Att gå till källorna är ju ofta en bra metod för att utröna kärnan i en politisk ideologi. Det är svårt att förstå socialismens rötter utan Marx eller liberalismens grundvalar utan John Locke. Med fascismen är det annorlunda. Dess äldsta dokument ger faktiskt nästan ingen vägledning alls. 1919 års fascister krävde bland annat rösträtt för kvinnor, åtta timmars arbetsdag och ökat fackligt inflytande på arbetsplatserna. Något spår av antisemitism eller rasism fanns inte heller i texterna.Ett bättre sätt att beskriva den tidiga fascismen är att undersöka vad fascisterna själva faktiskt ägnade sig åt. För snart utarbetades en tydlig praktik; en skoningslös och dödlig kampanj för att krossa Italiens arbetarrörelse. Hade man frågat de unga män som gick i första ledet för den,  skulle de nog säga att fascismen definierades allra bäst av handgranaten, knytnäven och knölpåken, il manganello – alltså de vapen som användes för att lära landsförrädarna, socialisterna, att veta hut.I begynnelsen var alltså våldet och strävan efter makt. Men annars var den första fascismen snarare en studie i att vända kappan efter vinden. Inte ens grundarna visste med andra ord vad deras rörelse stod för.Sedan mötet i Milano 1919 har fascismen vuxit till ett månghövdat monster, en svårslagen kandidat till titeln världens värsta ideologi. Ungefär lika länge har också politiska tänkare försökt hitta svaret på frågan jag ställde nyss, alltså ”Vad är egentligen fascism?”Socialisten Antonio Gramsci genomlevde fascismens genombrott i Italien. Han menade, förenklat, att fascismen skulle förstås som kontrarevolutionär panikreaktion på socialismens framsteg, en slags ”överklassens väpnade gren”. En annan tanketradition såg tvärtom fascismen som en i grunden revolutionär rörelse, vars syfte var att skapa både ett nytt samhälle och en ny modern människa. Med ett sådant synsätt - förknippat med, till exempel den tyska filosofen Hannah Arendt – avtecknar sig släktskap mellan bolsjevism, fascism och nationalsocialism. För historikern Renzo de Felice, ledande auktoriket på den italienska fascismen, var det ambitionen att involvera massorna som skilde fascismen från andra auktoritära styren, som till exempel den diktatur som general Franco ledde i Spanien i nästan 40 år. Där diktaturer av Francos eller Pinochets modell ville stänga medborgarna ute från politiskt deltagande, vill fascismen nationalisera och mobilisera folket. Alla skulle med.Gemensamt för både Gramscis eller Arendts definitioner är att de passar ganska dåligt in på de potentiellt fascistiska strömningar vi ser idag. Jämförelser med 1930-talet i Tyskland eller Italien brukar dessutom erbjuda en bekväm utväg för de högernationalistiska politikerna i vår tid. Europeiska partier i detta spektrum iscensätter knappast egna versioner av partidagarna i Nürnberg, agerar rabiata rasister eller startar anfallskrig mot grannländer. Alltså kan de ju enkelt och indignerat neka till att vara fascister.I den mån 1900-talets värsta ideologi lever idag så har den alltså antagit nya former – inte sällan innesluten i politiska partier verkande inom demokratins ramar. Från 1990-talet har också utvecklingen fått historiker och filosofer att formulera nya definitioner, som bättre fångar denna nya verklighet. Enligt en av dem, den amerikanske historikern Robert Paxton, bör fascismens olika yttringar ses som steg på en utvecklingstrappa, ett kontinuum som börjar med intresseklubb för krigsveteraner och slutar med förintelseläger.I sin essä Ur-fascism från 1995 drev Umberto Eco tesen att denna ideologi egentligen helt saknar ideologisk kärna. Allt som finns är en serie typiska kännetecken, som hyllandet av traditionen, ett motstånd mot modernitet, rädsla för det avvikande och ett förakt för svaghet. Några eller alla av dem kan vara närvarande, men inget av dem är obligatoriskt – resultatet är ändå fascism, resonerade Eco.Oxfordhistorikern Roger Griffin menar å sin sida att fascismens olika yttringar delar en bärande idé som han kallar palingenetisk ultranationalism. Bakom termen döljer sig en slags grundmyt om behovet av återfödelse av nationen och en återgång till en era då ens land var starkare, tryggare och mer förutsägbart och förstås ännu inte saboterat av de grupper som pekas ut som ansvariga för förfallet. Putins idéer om ett nytt ryskt imperium, Trumps paroll Make America Great Again, Sverigedemokraternas ”För ett Sverige som återigen känns som hemma” – alla bär de i någon mån spår av denna urmyt. Samtidigt talar Griffin om att den uppgörelse med det rådande systemet som föregår återfödelsen ofta förknippas med revolution eller hård strid. En retorik och handling som kanske inte är särskilt framträdande idag.Och i slutändan är det kanske inte den exakta definitionen, en klar vetskap om på vilka rörelser F-ordet kan klistras, som är det viktiga. Utan att känna igen idéerna och vad de kan leda till. Som palingenetisk ultranationalism. För om fagra löften om hur hårda tag mot yttre och inre fiender ska återställa en förlorad guldålder är de fascistiska yttringarnas gemensamma kärna– ja, då lever vi en era till brädden fylld av fascistiskt tänkande.Eskil Fagerström, journalist och författare

Virginia Woolfs "Jacob's Room" betraktas ofta som en förstudie till hennes verkliga storverk. Det är dags att ändra på den uppfattningen, säger litteraturvetaren Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem är Jacob? Var är Jacob? Jag läser Virginia Woolfs roman Jacob’s Room – och frågorna kommer till mig, gång på gång. För jag får liksom inte kläm på honom, han glider hela tiden undan.Jag är inte ensam om att känna så. Redan på romanens första sida frågar sig hans mamma: ”var är den där besvärlige lille pojken?” – och skickar iväg hans bror för att leta. Ja-cob! Ja-cob! ropar brodern – så som så många fler ska göra innan den korta berättelsen är slut.För inte är det mycket vi reda på om Jacob. Istället får vi veta vad andra tänker:  när de betraktar honom, förälskar sig i honom, skriver brev om honom och skvallrar om honom. Huvudpersonen själv förblir ett slags gäckande frånvaro, även om vi följer tätt i hans spår: från en dag på stranden i den tidiga barndomen, till studierna i Cambridge, till rummet i London, till le grand tour i Italien och Grekland, och sist till det slutgiltiga försvinnandet, i det första världskrigets stora anonyma död.Så blir romanen till ett slag antibiografi: den tecknar fram ett liv som förblir preludier och skisser; den är en bildningsroman som inte går i mål.Och just däri ligger förstås dess storhet. För vad kan vi veta om en annan människa, eller ens om oss själva? Och hur kan vi fånga det där som är människans mest grundläggande begränsning och samtidigt hennes största och enda möjlighet: livet självt?Romanen är Virginia Woolfs tredje. Den kom ut under det år som ofta blir kallat vidunderligt när litteraturhistoria ska skrivas: 1922. Ur ett engelskspråkigt perspektiv är det nästan Året med stort Å. I februari gav James Joyce ut sin tegelsten Ulysses med hjälp av den modiga Sylvia Beach i Paris. I oktober publicerade T.S Eliot ”The Waste Land” i sin egen tidskrift The Criterion. Och senare samma månad lät paret Woolf trycka upp Jacob’s Room på det egna förlaget Hogarth Press.Virginia Woolf kallade själv Jacob’s Room för ett experiment, och möjligen är det detta uttalande som får författaren Lawrence Norfolk att i förordet till min engelska utgåva utbrista att romanen saknar det självförtroende som kännetecknar Joyces och Eliots böcker. Självklart har han fel. För det första har en roman inga känslor alls. För det andra – och så klart är detta viktigare – kräver experimentet en stark och trygg självkänsla. Och det verkar inte som om Woolf skulle darrat på pennan någonstans eller på något sätt valt en försiktig väg här. Några år tidigare - 1919 – hade hon skrivit så här om litteraturens nya uppgift: Låt oss skriva ner atomerna så som de dyker upp i vårt sinne, i den ordning de kommer, låt oss följa mönstret, hur osammanhängande och motsägelsefullt det än ter sig, som varje syn eller händelse ristar på medvetandet.Om Virginia Woolfs romaner saknade intrig var det för att livet självt saknar det: bättre då att registrera sinnenas intryck, som bildkonstnären.Woolf menade att litteraturen befann sig vid en skiljeväg, då, i början av tjugotalet. Själv stod hon för det nya, det som mer autentiskt och ärligt förmådde gestalta tillvaron. På andra sidan placerade hon författare som John Galsworthy – han som skrev Forsytesagan och som snart skulle få Nobelpriset – eller den framgångsrika Arnold Bennett, som skrev böcker i en traditionellt realistisk stil med tydliga huvudpersoner och en allvetande berättare – och som till skillnad från Woolf sålde i drivor.Bennett var för övrigt en av alla dem som sågade Jacob’s Room. Han menade att romanens gestalter omöjligt kunde få liv hos läsaren eftersom författaren, som han syrligt skrev ”var besatt av originalitet och smarthet”.Woolf skulle snart hämnas och formulera sitt förslag på en ny estetik för romanen: i essän ”Mrs Brown and Mr Bennett” från 1923 skriver hon om hur en tänkt kvinna på ett tåg, ”Mrs Brown”, kan skildras litterärt på olika sätt beroende på författarens övertygelser. Woolf låter där  den daterade ”Mr Bennett” och hans gelikar tynga ner den stackars Mrs Brown till oigenkännlighet med en omständlig prosa, trots att hon förtjänar att gestaltas på ett helt annat sätt. Vi måste lära oss att ”stå ut med det krampaktiga, det obscena, det fragmentariska, misslyckandet”, skriver Virginia Woolf. Något annat skulle vara att svika Mrs Brown.Här finns alltså en litteratursyn som bygger på en helt ny människosyn. I Virginia Woolfs värld kan ingen kan längre fångas in, paketeras, eller ges prydlig gestaltning. För att lyckas måste litteraturen misslyckas. Så kan världen skildras sant.Många kritiker har i efterhand betraktat Jacob’s room som en förövning till de verkligt stora verken i Woolfs författarskap: hon skulle snart komma att skriva Mrs Dalloway och To the Lighthouse, Mot fyren..Men Jacob’s Room är en storartad roman i sin egen rätt Och faktiskt är det den enda av Woolfs romaner som översattes till svenska medan hon själv levde – bara en sån sak.Romanens grundtes är att även om vi i sällsynta ögonblick kan uppleva att vi verkligen ser och känner någon så är dessa stunder av absolut närvaro oerhört sällsynta. Istället är det frånvaron som kännetecknar våra liv och våra mänskliga mellanhavanden. Vi skriver, ringer, talar med, till och om varandra, utan att riktigt nå fram. Våra intryck av den rikt myllrande världen är flyktiga och övergående, även om de är fyllda av aldrig så mycket akut skönhet och känsla. Så kan de här stunderna skildras litterärt på samma sätt som impressionisterna tecknade solens förflyttningar över vatten: bara ögonblicket kan fångas, det undflyende.Den som vill filmatisera Jacob’s Room borde ha ett lätt jobb: texten består av korta scener som avlöser varandra: vi är på stranden, så - klipp -vid Piccadilly, och – klipp - på ett tåg på väg till Cambridge. Och så – klipp – på Akropolis i Aten.Och överallt alla dessa människor. Inte mindre än 156 namngivna personer befolkar Woolfs roman. Flera av dem får inte ens en halv sida. Alla dessa liv, som vi inte vet någonting om. Och där nånstans, ibland, Jacob, med en bok under armen.1922 var ett storartat litterärt år. Men alla de storverk som skrevs då gick de flesta förbi: både Woolf och Eliot ägnade sig ju åt egenutgivning i små upplagor, och Joyces Ulysses kom ut på ett litet och okänt förlag långt från den engelskspråkiga sfären.  Jag läser vidare om Jacob. Och tänker på dagens litterära utgivning. Vilka böcker kommer att vara framtidens omistliga klassiker – vilka författare den framtida historieskrivningens fixstjärnor? Ges de också ut på egna och obskyra förlag?Det enda vi säkert vet är att vi har absolut ingen aning. Men jag är allt lite avundsjuk på dem som i framtiden får läsa årets bästa böcker. Vår tids Jacob’s Room.Karin Nykvist, litteraturvetare och kritikerFotnot: Jacob's Room finns översatt till svenska som Jacobs Rum av Siri Thorngren-Olin.

Vi möter dem i mytologin och serier. Men om superkrafter nu är så bra, varför har människor inte utvecklat dem evolutionärt? Matz Larsson frågar sig vilken superkraft vi egentligen är i behov av. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få mänskliga drömmar är så livskraftiga som drömmen om superkrafter.I den grekiska mytologin fanns många gudar utrustade med superkrafter och världsalltet styrdes av urkrafter. Eftersom Gudarna ynglade av sig så rådde det ingen brist på titaner och monster med superkrafter som styrka och flygförmåga. Gudarna blandade sig gärna med människorna och liksom oss kunde de bli avundsjuka, slarviga, förälskade. De kunde rent av dö.Rom övertog många gudar och gav dem latinska namn. Bacchus kunde förvandla allt han rörde till druvor, Jupiter kunde kontrollera blixtar och ändra skepnad till en örn. Och givetvis kunde Jesus gå på vatten samt bota svåra sjukdomar.Två millenier senare lever superkrafterna vidare i seriernas värld. Den tidiga seriehjälten Fantomen var stark men saknade superkrafter. Hans största bidrag återfanns inom designen: Tighta trikåer, maskering, en civil identitet, och viktigast: instinkten att kämpa för det goda. Sjömannen Karl Alfred saknade övermänskliga krafter när han gjorde debut 1929, men blev övermänskligt stark 1932 via trogen konsumtion av spenat. Ändå bleknar både Fantomen och Karl Alfred i jämförelse med den som kom att inleda superhjältarnas gyllene era 1938: Stålmannen.Stålmannen fick många efterföljare: Stålflickan, Vattumannen och Hulken för att nämna några. Serierutan och sedermera filmen har skapat ett stort galleri av superkrafter: röntgenblick, laserblick, osynlighet, teleportering och odödlighet. Superkrafter har på det sättet populariserats, och har alltså under lång tid tillhört fantasins värld. Men kanske närmar vi oss en era där vissa superkrafter kan förverkligas?     I en tid när vetenskap och tekniska framsteg tycks vara på väg att skapa verkliga superkrafter, bör vi kanske återvända till barndomens kittlande fråga: vilken superkraft är mest angelägen? Seriemagasin och film erbjuder en diger meny. Men jag vill jag hålla mig till sånt som, åtminstone teoretiskt, är fysikaliskt och biologiskt möjligt.Stålmannens flygförmåga kraschlandar direkt. Vårt tunga skelett trotsar fysikens lagar. Dessutom finns ju helikoptrar, skärmflygning, vindtunnlar, powerkites för den som vill sväva en stund.Spindelmannens superkrafter då? Förmågan att utsöndra och skjuta ut spindelväv med handlovarna. Det hade varit något. Och spindeltråd är ett fascinerande material. Det är starkare än stål, samtidigt lätt och biologiskt nedbrytbart. Tråden görs av proteiner, så kallade spidroiner som återfinns i spindelns bakkropp. Men människan är genetiskt oerhört fjärran från spindlarna. Om processen ändå skulle lyckas finns det inget som talar för utsöndring via handlovarna, snarare skulle vi få hala fram spindeltråden ur baken! Nej, den tråden vill jag inte spinna vidare på. Det faller på estetiska grunder.  Kanske vore supersyn bättre? Problemet är att våra sinnen bygger på uråldriga evolutionära lösningar. Vårt öga har en massa skrymmande och skymmande blodkärl framför näthinnan. Det är en dum lösning som nog inte går att ändra. Bläckfiskens öga vore bättre att utgå från. Den har inga skymmande blodkärl framför näthinnan. Men evolutionärt är de till och med längre från oss än spindlarna. Inga gensaxar i världen skulle kunna ändra ögats konstruktion så radikalt. Supersyn kanske inte heller tillför så mycket. Redan idag använder vi stjärnkikare och elektronmikroskop, liksom röntgen- och magnetkameror.Hur är det med seriehjälten Aquaman, Vattumannen med en helt vattenanpassad fysiologi: Han kan kommunicera med och tillkalla undervattensvarelser på långt håll. Och självklart kan han andas under vatten. Det låter lockande. Tänk att kunna simma fritt och länge i korallreven. Det vore också att återknyta till vårt förflutna. Våra tidiga förfäder, fiskarna, hade faktiskt gälar. Kanske kan de väckas till liv genom genmanipulation? Vi har ju kvar några gälbågar. De syns tydligt under första fosterperioden, men försvinner sedan. Eller, rättare sagt, de omvandlas. De blir till bisköldkörtlar, brässen, tungben och struphuvud och ger oss våra hörselben: hammaren, städet och stigbygeln. Därmed står valet alltså mellan att kunna andas under vatten och att kunna höra. Ett högt pris för att kunna andas under vatten. Jag får nöja mig med dykartuber.Men hörseln då? Hur vore det att ha Stålmannens eller General Zods superhörsel? Men vill man höra allt tissel, tassel och skvaller? För att inte tala om den droppande kranen på natten? Tveksamt.Styrkan som superkraft? Estetiskt föga tilltalande, och stora Schwarzenegger-muskler gör oss otympliga. Men superhjälten Ironman erbjuder kanske en lösning. Ironman är ju ingen annan än den rika och supersmarta industrimannen Tony Stark som blev tillfångatagen av fienden, och som för att kunna fly konstruerade en högteknologisk skyddsdräkt – ett slags exoskelett, alltså ett extra skelett utanpå kroppen. Militären, i USA satsar faktiskt på motordrivna exoskelett för att avlasta tungt beväpnade soldater. Exoskelett används också på sjukhus när patienter tränar upp sin rörelseförmåga och balans efter hjärn- eller ryggmärgsskador. Andra forskare utvecklar textila muskelfibrer, det vill säga fibrer i kläder som beter sig som muskelfibrer – ett slags långkalsonger som förstärker dina muskler.Redan idag kan alltså människor via vetenskap och ny teknik uppnå vissa superkrafter och superförmågor. Hur ser framtiden ut då?Författaren Yuval Noah Harari menar att människors liv kan komma att förändras och förlängas radikalt. Han förutspår att människohjärnan kommer kunna sammankopplas med artificiell intelligens. Vi kommer alltså att kunna bli supersmarta. Och redan idag pågår arbetet med att framställa nya organ för att ersätta förbrukade kroppsdelar. Grishjärtat slår redan i människobröstet. På så vis tycks människan hela tiden sträva efter att uppnå de gamla gudarnas egenskaper, också den kanske mest eftersträvansvärda förmågan av alla: odödlighet.Det är en utveckling som väcker många frågor: Räcker planetens resurser till för sådana långlivade, gudalika varelser? Den ekologiska skuldens dag, det kalenderdatum när mänsklighetens resursförbrukning för året överstiger jordens förmåga, inföll år 2022 för Sveriges del i början av april. Så även om det blir tekniskt och biologiskt möjligt att erbjuda superförmågor och extrem livslängd till alla, skulle det antagligen ödelägga vår jord.Ska superförmågor och extremt långa liv vara förbehållet de rikaste ländernas invånare? De som redan är extremt rika och mäktiga? Ett privilegium för mäktiga diktatorer som aldrig nånsin vill släppa ifrån sig makten?Kanske är vår tids mest angelägna superkraft den att kunna avstå från att eftersträva dem.Matz Larsson, läkare och evolutionsforskareReferenser:Yuval Noah Harari Homo Deus

Romaner som utspelar sig under en enda dag kan man grovt sett skriva på två olika sätt. Men den finska klassikern "Putkinotko" använder båda metoder. Dan Jönsson reflekterar över genren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I romaner man minns finns ofta en scen som verkar koncentrera hela bokens innehåll och stämning. I Joel Lehtonens Putkinotko inträffar den, åtminstone för min del, någon gång på eftermiddagen när Rebecka, lillflickan i den bångstyriga tiobarnsfamiljen Käkriäinen, spanar ut ur den fallfärdiga torpstugan och ropar bort mot skogen bakom bergklackarna: ”Hej Gud! Kom inte hit! Hej Gud! Kom inte hit!” Och jo, visst verkar Gud, och all annan ordning för den delen, se till att hålla sig på avstånd från den här familjen, ett av de många utskott på den finska fattigdomens stamträd som skildrats av författare som Alexis Kivi och Väinö Linna – men aldrig riktigt som här; riktigt så mustigt, så osande och utan all uppbygglig sensmoral. Putkinotko, skrev en kritiker kort efter att romanen kom ut, är ”en bok som nästan tvingar en att hålla sig för näsan under läsningen och torka sig om fingrarna efteråt och inte lämpar sig för högläsning ens i manligt sällskap”.Nåja: Putkinotko räknas idag som en av grundstenarna i den finska litteraturen och hör alltså till de där romanerna där handlingen utspelar sig på en enda dag. Exakt vilken dag och vilket år är oklart; sommar är det iallafall och Finland hör ännu till det ryska imperiet, avstånden räknas i verst och Petersburg är den närmaste storstaden för människorna vid Saimens strand. Men historien ligger och mullrar vid horisonten; Joel Lehtonen skrev sin roman under de våldsamma åren runt inbördeskriget och publicerade den i omgångar 1919 och -20. Alltså ett par år före James Joyces ”Ulysses”, som ju ofta anses banbrytande på den punkten. Skälet till det är nog att Putkinotko är rätt okänd utanför Finland – medan Kivis ”Sju bröder” och Linnas Saarijärvitrilogi har fångat läsare över hela världen, inte minst i Sverige, så har Lehtonens klassiker gått under världslitteraturens radar. Jag begriper inte varför. I sin förening av koncentration och bredd, av realism och ironi, med sitt myller av färgstarka gestalter och sin drastiska språkliga uppfinningsrikedom är den ett verk som tål att jämföras med vilket som helst av den europeiska nittonhundratalsromanens stora.Och kanske är det just romanens sätt att handskas med sin tidsmässiga begränsning som gör den så originell. När en berättelse koncentreras till en enda dag är syftet, föreställer jag mig, att skapa tydlighet. För att uppnå denna tydlighet kan författaren välja mellan, grovt sett, två metoder: reduktion och expansion. Det vill säga, antingen förblir berättelsen ett utsnitt ur en verklighet vars större sammanhang vi bara delvis kan sluta oss till, som i Alexander Solzjenitsyns klaustrofobiska En dag i Ivan Denisovitjs liv, eller Bernadette Meyers medvetandeströmmande diktsvit Midvinterdag, för att ta två helt olika exempel. Att båda dessa böcker utspelar sig på vintern är nog ingen tillfällighet. Alternativet är att göra som i norrmannen Sigurd Hoels kollektivroman från 1931, En dag i oktober, där invånarna i ett hyreshus i Oslo under en kväll bit för bit och var för sig lägger det sjaskiga pusslet till ett borgerligt ödesdrama. Romanen som mikrokosmos alltså, en skärva verklighet som speglar en hel värld – just som i Joyces Ulysses, där hela den västerländska kulturhistorien flödar genom vardagsbestyr och dagdrömmar.Putkinotko gör, skulle jag säga, bådadera. Här är det alltså, liksom i Ulysses, sommar, och precis som i Joyces roman är den yttre handlingen på sin höjd banal. Från det att fru Eufrosyne Käkriäinen – Rosina i dagligt tal – tidigt på morgonen tumlar ut ur bastun, där familjen sover eftersom det fattas brädor i stugväggen, sker i stort sett ingenting dramatiskt. Rosina tar med sig ett par av barnen på ångbåten in till stan och hälsar på sin bror som, visar det sig, blivit vräkt. Hennes man Juutas står i begrepp att börja slåttern men ger sig istället iväg till kvarnen efter mjöl. Det badas bastu, och familjens hyresvärd, bokhandlare Muttinen, kommer med sin hålldam ut till villan ute på udden. Och frampå nattkröken tar Juutas Käkriäinen med sin svåger ut på fjärden för att visa stället där de kan gömma undan hembränningsapparaten.Det är egentligen det hela. Käkriäinens torp i Putkinotko är verkligen en europeisk avkrok, ensligt beläget vid en vik av Saimen i närheten av Savonlinna – Nyslott på svenska – långt österut i nuvarande Finland. Men också bland de triviala bestyren i denna skogsperiferi flikar sig förstås historien och yttervärlden oavbrutet in med politik och katekesläsning, moderniteter och klassmotsättningar. Putkinotko skildrar en skenbart stabil värld före första världskrigets utbrott, men som sagt: vi som vet kan höra mullret. När Rosina på besök hos sin bror i stadens slumkvarter ser de röda tidningarna på köksbordet blir de ett förebud om revolution och inbördeskrig. Och när Juutas skyller sin lättja på det meningslösa i att slava på någon annans mark, särskilt som den där Muttinen uttryckligen beordrat honom att laga stugväggen, pekar det mot de orättvisor och den vanmakt som gav bränsle åt våldet. Till och med bokhandlare Muttinen, som i romanens långa slutmonolog fattar det oväntade beslutet att ”hämnas” på Käkriäinens genom att skänka dem det eländiga torpet, kommer snart att få se sig överkörd av historiens stora hjul. Om bara några år lär den sortens maktfullkomliga välgörenhet vara både omöjlig och meningslös.Allt detta ryms inom loppet av en dag. En dag, som ytligt sett knappt ägnas åt annat än att skaffa brödfödan, tvätta sig från löss och oroa sig för vintern. Ungefär som de allra flesta dagar, med andra ord. Den tydlighet som Lehtonen vill uppnå handlar, tror jag, om det här: hur dagens och stundens ständiga små glädjeämnen och bekymmer nästan alltid uppfattas som större än det där som vi i efterhand brukar beskriva som de stora händelserna. Visst, vi har våra minnen och våra förväntningar – men det vi minns är inte alltid det väsentliga, och det vi väntar oss av framtiden inträffar sällan.Och vad gäller historiens skeenden famlar vi i blindo. Med ett annat exempel: i Bernadette Meyers Midvinterdag finns några avsnitt där revolten i Iran utspelar sig liksom på stort avstånd. Det förankrar texten i historisk tid, december 1978 närmare bestämt, men vad dikten förstås ännu inte vet något om är den islamiska republik som revolten kommer att leda fram till – och som alla läsare däremot självklart känner till och läser in i texten. Att ”fånga dagen” i skrift är nog i grund och botten att visa på det fåfänga i just det: det är att framhäva hur tiden tvärtom genomströmmar oss, förändrar oss omärkligt för varje ögonblick – och vår värld med oss. Som Mahatma Gandhi uttryckte det: varje kväll dör jag, och varje morgon återuppstår jag. Denna dag, ett liv. Detta liv, en dag. Vi är alla, som Juutas och Rosina, dagsländor, endagsmänniskor på väg från ingenting till ingenstans. Upptagna av nuet och just därför omedvetna om det. Att det kan bli romaner och historia av det är ett mysterium.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturJoel Lehtonens "Putkinotko" är den tredje och met betydande delen i en svit böcker. Den publicerades ursprungligen i två delar 1919–1920, på förlaget Karisto och är en finsk klassiker. Den filmatiserades 1954 av Roland af Hallström. Bernadette Mayers "Midvinterdag" skrevs den 22 december 1978. Det är en episk om årets kortaste dag och utspelar sig i en kylig småstad i New England. 2021 utkom boken på svenska i översättning av Niclas Nilsson på Ellerströms förlag.

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som vi och andra gör till berättelsen om vårt liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-22.– Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju!Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust, för långt borta och för… mycket. I stället sätter jag mig på huk i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i den egentligen oansenliga växten ska gå fram.Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå, efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra.Det alltför stora och det alltför lilla hamnar gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet. Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att fotografen kände mest för?På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En symbol, en vers och några personliga rader: ”vår älskade”, ”vår mycket älskade”, ”vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar”. ”Mitt allt”. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord, decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera ett helt liv.Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste? Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor, svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn. Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i detaljerna.I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan något återigen komma till liv.När författaren och kulturjournalisten Marit Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och brottstycken som talar lika mycket genom sitt innehåll som genom sina glapp och tystnader.  Luften går igen i det grafiska uttrycket och sättningen av texten som mest påminner om prosalyrik.Klassificeringen av boken är intressant, för när den gav Marit Kapla Augustpriset 2019 var det i kategorin skönlitteratur. Men på landets bibliotek sorteras verket ofta in som lokalhistoria och i bokhandeln går det att hitta under memoarer och biografier. Glidningen säger något om det bedrägliga i perspektivet, på ytan en samling till synes rakt återgivna citat från byns invånare. Och samtidigt ett hårt beskuret urval, som bara lämnar en bråkdel kvar av det som ursprungligen sagts.Så vad är då det viktigaste, i en människas berättelse? I ”Osebol” är det ofta det till synes ovidkommande som består. Tillfälligheterna, som gör livet. Små företeelser som i förlängningen får stora konsekvenser. Butiken som slår igen i byn, ett pulserande hjärta ska det visa sig, som hållit orten vid liv. Vattenpölen som lastbilen väjer för den där dagen, för att inte stänka ner den gamle mannen. Varvid släpet kränger över till andra sidan vägen och krockar med en mötande bil. Små saker, som en vattenpöl. Och samtidigt, om inte pölen varit.Ett efter ett lyfts minnena upp på kaffebordet, vänds och vrids och det är inte bråttom. Strax bakom de levandes ryggar dröjer de döda kvar. Närvarande i tingen, som nyss var deras. Husen och marken som människorna brukat i generationer. Tiden är ingenting. Som verk har ”Osebol” mer gemensamt med den grekiska antologin än med dagens hastigt förbiflimrande litterära klotterplank täckta av läppstiftsmärken, selfies och krognotor.Platsen är periferin, vinkeln retrospektiv och just i det specifika och intimt privata blir erfarenheterna allmängiltiga. Fast förankrade i just dessa människor och denna ort och ändå till synes tidlösa, tyngdlöst svävande över sidorna. I den grekiska antologins gravskrifter för jaget ordet och genom ett liknande perspektiv gör sig den amerikanske författaren Edgar Lee Masters till tolk för de döda som vilar i sina gravar i den numera kanoniserade och drygt sekelgamla samlingen ”Spoon River Anthology”.En besläktad berättarmodell använder Börje Lindström i lyriksamlingen ”På kyrkogården i södra Lappland” från 2020. Ur jagets djup klingar de dödas vittnesmål om hårt arbete, gamla oförrätter, svek och svunnen kärlek. Allt silat genom lager av tid och mull och med bara återskenet av den en gång bländande dramatiken kvar. Liksom i ”Osebol” får vi förståelsen för glesbygdens villkor på köpet. Den stora ledan och lyckan i att höra till en plats och vara den som stannar när andra går.Också i Kjell Espmarks senare författarskap väcks de döda till liv igen. I samlingsvolymen ”En sky av vittnen” från 2020 skildras världshistoriens stora händelser genom ögonen på dem som var med. Greppet är effektivt och texterna virtuosa och ändå blir de mänskliga konturerna märkligt vaga. Så är det heller inte på skärpan i detaljerna författaren fokuserar, utan på det större perspektivet. Av människorna blir exempel som ger dramatiken ”ett ansikte” som det heter. Medan Kapla – och för den delen Lindström – utgår från ansiktet och låter det tala för sig själv.En fråga om fokus och perspektiv, alltså. Grässtrået eller himlavalvet. Den stora berättelsen eller skärvan av ett liv. I sprickorna ges utrymme för läsaren att gå in och göra världen till sin. Var och en med sina vattenpölar, som så lätt hade kunnat undvikas. Om vi bara vetat. I efterhand växer pölen och blir något mer än en pöl. Blir en symbol och en punkt som förblir skarp när allt annat grumlas, slätas ut och går upp i vartannat. Och som vi först när allt är förbi, förstår var det verkligt viktiga.Boel Gerell, författare och kritikerLitteraturMarit Kapla: Osebol, Teg Publishing, 2019Edgar Lee Masters: Spoon River Anthology, Macmillan & Co, 1915Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland, Heidruns förlag, 2020Kjell Espmark: En sky av vittnen: Låna mig din röst, Norstedts förlag, 2020

Varför slår Pete Townshend i The Who sönder sina gitarrer? Svaret är Gustav Metzger, den autodestruktiva konstens fader som dog 2017. Pontus Kyander tecknar ett porträtt av denne konstnärsaktivist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-09-19.Alla med intresse för rockmusikens historia har sett bilderna. Pete Townshend, frontfiguren i the Who som drämmer gitarren i golvet, och sedan ränner gitarrhalsen in i en av jättehögtalarna på scen. Gitarren studsar, vägrar gå i stycken, men knäcks till sist efter att ha svingats rundhänt. Under tiden välter trummisen Keith Moon trumsetet överända. Det ryker, det vrålar, det skriker från ljudanläggningen.Det smittade av sig, och i USA satte Jimi Hendrix eld på sin gitarr på Monterey-festivalen 1967. För att inte tala om alla hotellrum som i svallvågorna skulle demoleras av andra ambitiösa musiker.Var det hela bara en gimmick, eller något som gick över styr? Senare har Townsend sagt att han fick idén från konstnären Gustav Metzgers föreläsningar om en ”Autodestruktiv konst.” Som så många andra unga i London hade Townsend studerat på en konstskola, och The Who tänkte han sig som ett autodestruktivt, självförstörande band. Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelseGustav Metzger var knappt tjugo år äldre än Townsend och hade med nöd och näppe undkommit Förintelsen genom en barntransport med buss från Nürnberg 1939. Sedan stängdes gränserna. Han och hans bror Max var vad vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn. Det är inte svårt att se varifrån impulsen kom till att uppfatta destruktion som ett centralt element i vår civilisation.Det hade redan de italienska och ryska futuristerna hävdat, de som ville “förhärliga kriget – världens enda hygien” och riva museerna och akademierna. Om vi lämnar Gustav Metzger en stund, kan man lätt se att konsten och litteraturen under hela 1900-talet – och fortfarande – har en underström som kretsat kring destruktion. Den finns som ett element i kubisternas sönderbrytande av världen i kalejdoskopiska delar, den är central i dadaisternas nihilistiska experiment i Zürich och Berlin.Destruktionen skär som ett snitt genom ögat i Dalís och Buñuels surrealistiska film ”Den andalusiska hunden” från 1929, och tanken att bryta ner för att sedan bygga upp igen framgår med tydlighet i ryssen Dziga Vertovs montagefilm ”Mannen med filmkameran” från samma år. Dessa verk och rörelser karakteriseras av ett slags nihilistisk optimism: världen ska börjas om, och då är det bestående bara en hämsko. På dess ruiner bygger vi en framtid, fräsch och fartfylld, utan plats för förlegade livsformer.Men Gustav Metzgers autodestruktiva konst är något annat. Han hade förvisso studerat för den futuristiskt inspirerade målaren David Bomberg i London på 1940-talet, och det är ingen tvekan om att han uppskattade språket i futuristernas många manifest, men politiskt var han snarare inspirerad av pacifism, vegetarianism och trotskism. Bildstormare var han inte, han ville varken lägga det förgångnas eller nuets konst i ruiner. Hans konst arbetar med sin egen förstörelse som en estetisk process. Därför är det logiskt att han i sina manifest även talade om autokreativ konst, som snart skulle bli en annan sida av hans praktik. Mannen på Regent Street är autodestruktiv.I sitt första manifest för en autodestruktiv konst, publicerat 1959 på ett källargalleri i London, skriver Gustav Metzger att:Autodestrutiv konst är främst en form av offentlig konst för industriella samhällen.Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner förenar den desintegrerande processens idé […] till en totalitet./---/Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner har en livstid som varierar från några ögonblick till tjugo år.När förstörelseprocessen är avslutad, ska verket flyttas från platsen och skrotas.I sitt andra manifest (1960) blir han friare och mer poetisk:Mannen på Regent Street är autodestruktiv.Raketer, kärnvapen är autodestruktiva.Autodestruktiv konst.De dropp dropp droppande vätebomberna.[...]Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelse, den ständiga bastonad som individen och massorna är föremål för.1959 var London fortfarande präglat av krigsårens destruktion – man rev och byggde bland ruinerna runt om i staden. Metzger hade sett bomberna falla, och över huvudet på alla hängde den ultimata bomben: atombomben, som utplånat miljoner i Hiroshima och Nagasaki.Men det var också ett ”swinging London”, med en undergroundscen som det började ryka kring. Här passerade varje konstnär, musiker och poet av någon betydelse, bland dem Lucio Fontana – känd för att skära djupa skåror i sina dukar – och Jean Tinguely, som också han arbetade med självförstörande konst.Men Metzgers metoder rymmer även ett moraliskt ställningstagande. Han hade under 1950-talet ryckts med i freds- och antikärnvapenrörelsen, ledd av bland andra filosofen och Nobelpristagaren Bertrand Russell. Tillsammans med Russell var han med och grundade ”Committee of 100” och tillbringade en månad i fängelse efter en av organisationens demonstrationer.Inför rätten 1961 sade Metzger:Jag kom till det här landet från Tyskland som 12-åring. Mina föräldrar var polska judar, och jag är tacksam för att regeringen lät mig komma hit.Mina föräldrar försvann 1943 och jag skulle ha delat deras öde. Men dagens situation är mer barbarisk än Buchenwald, för utplåningen kan ske ögonblickligen. Jag har inget annat val än att hävda min rätt att leva, och vi har i denna kommitté valt ett sätt att slåss som är den absoluta motsatsen till krig – den absoluta ickevåldsprincipen.Man kan tycka att talet om ickevåld och manifestens referenser till bomber och förstörelse innehåller en motsägelse. Men här är Metzger systematisk, i den meningen att han återkommande använder en omvänd trop i sitt konstnärskap. Det destruktiva skildras med konstruktiva grepp, sönderfallet blir mer än sönderfall, det blir vårt bestående intryck även efter att verket fysiskt utplånats.Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd byggnad, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras.Det handlar det om att konstnären överger rollen som skapare av egentliga bilder. Istället sätter han igång processer där slumpen får en viktig roll. Mest kända är hans autokreativa verk ”Liquid Crystal Projections”, där ljusprojektioner av flytande kristall skapar slumpartade färgkaskader – och som snabbt togs i bruk i ljusshowerna för band som Pink Floyd, Cream och The Who.I detta tog Metzger med sig rollen som politisk aktivist. Hans föredrag och manifest rymmer ett radikalt credo, och i konsten från de mer än femtio år som följde är engagemanget i politik och miljöfrågor en springande punkt. Där är han en föregångare till dagens konst, där aktivism blivit ett honnörsord.Metzgers mest massiva autodestruktiva projekt var ett förslag för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd struktur, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras. Förslaget möttes med iskall tystnad.Våren 2017 dog Gustav Metzger, 91 år gammal, efter att under de sista tjugo åren ha lyfts från undanskymt original till världskänd konstnär. Medan han själv tynade bort, steg världen fram i ny självdestruktiv skepnad. Gustav Metzgers konst har mer aktualitet än någonsin, när klimathotet ifrågasätts och atombombshotet används som ersättning för mjukare diplomati.Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Johan Tralau hittar en botanisk märklighet i ett fragment från det förlorade eposet "Kypria". Men konstigheten kan visa sig ha en lekfull förklaring. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi är vana vid att tänka på Homeros, på Iliaden och Odysséen som den äldsta grekiska litteraturen. Men det fanns andra dikter som handlade om samma värld och som har gått förlorade, helt eller delvis. De ingick i en större diktcykel som kallas den Episka cykeln. Mycket av det som vi vet om exempelvis det trojanska kriget antyds bara hos Homeros, och blir mer begripligt genom fragment från alla dessa andra dikter. Hur gammal cykeln är vet vi inte. Kanske blev den inte en ”cykel”, ett verk som tänks hänga samman, förrän på 300-talet före Kristus, medan annat är många århundraden äldre. I den helheten fanns i alla fall ett större verk som kallas Kypria, och som handlar om det trojanska kriget fram till det ögonblick som Iliaden börjar med. Traditionen säger att det skrevs av en poet som hette Stasinos, som väl närmast är en sagofigur. Innehållet känner vi inte till så väl, utom genom några få brottstycken och några inte särskilt tillförlitliga antika referat.Detta är bortom den grekiska litteraturens allfarvägar – inte riktigt den poesi som folk brukar ha läst eller bry sig om, bara specialister. Det är synd. Där finns nämligen en ganska ljuvlig dikt som innehåller ett fascinerande fel. Det handlar om en växt. Lyssnaren måste undra varför poeten har så – så fel om den där blomman.Vi lyssnar på dikten. En svensk översättning kan låta så här:Kärleksgudinnan sin hud då klädde med ljuvliga tygerGracer och Horer det var som färgat dem med vårens blommor,Burna av Horerna fram – med krokusar och hyacinter,Blomstrande lilja och ros, bland kronbladen flödande nektar,Strömmande vacker narciss – och så Afrodite bekläddes,Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.Vi hör om kärleksgudinnan Afrodite, som klär sig i väldoftande kläder. Scenen är fin. Det är Gracerna, eller Chariterna, behaglighetens gudinnor, och Horerna, årstidernas gudinnor, som har tillverkat och färgat kläderna. Vi tänker på växtfärgerna, och på blommorna som används, lila, röda, gula, vita, krokus, hyacint, lilja, ros, narciss. Poeten säger att gudinnorna har färgat tyget i ”vårliga blommor”, på grekiska anthesin eiarinoisin.Det är inget konstigt med växtfärger. Krokusen som nämns bör vara saffranskrokus, Crocus sativus, möjligen även dess vilda släkting Crocus cartwrightianus. Saffranskrokus är den växt vi utvinner saffran ur, och saffranet var en viktig komponent i den grekiska klädtillverkningen. Flickor och kvinnor kunde bära klänningar färgade med saffran, som då var mycket dyra på grund av att det var, och fortfarande är, oerhört tidskrävande att plocka, sortera, rensa och torka saffranet, för att man ska kunna använda de tre små märkena längst ut på pistillen i exempelvis matlagning eller färgning av tyger. I grekisk litteratur är det i regel kvinnor eller utlänningar som bär gula kläder färgade med saffran.Det är inget konstigt med att Afrodite har saffransfärgade kläder. Men poeten säger ju att de är färgade ”med vårens blommor”. Det stämmer för hyacinterna och de andra, även om vissa varianter kan blomma senare. Och i Sverige tänker vi i regel på krokus som blommor som kommer på våren. Men de krokusar som användes för att färga kläder är intressant nog inte vårblommor. Saffranskrokusen blommar endast om hösten, i oktober och november. Och detta är… konstigt.Poeten måste ha vetat att det är just saffranskrokus som man använde för att färga tyg, och att växten blommar om hösten. Det är ett mäktigt panorama, när kullarna i delar av Medelhavsområdet täcks av blommande saffranskrokus, och en så anslående syn när blommorna har plockats och ligger i drivor på väg för att sorteras. Svårt att glömma för den som har sett det.Så varför sjunger poeten att saffranskrokusen hör till ”vårens blommor”?Driver han med oss?Kan han ha blandat ihop saffranskrokus med andra krokussorter? Den grekiske författaren Theofrastos skriver om krokussorterna i sitt stora botaniska verk, om Crocus sativus och Crocus cartwrightianus, som har mindre ekonomiskt värde, men även om det han kallar den ”vita krokusen”, som inte har något användningsområde alls, och om när de olika sorterna blommar. Plockerskorna kände till skillnaderna, förstås, och det gör Theofrastos också.Men poeten till Kypria är okänd, liksom vederbörandes botaniska kunskaper. Kanske är han helt enkelt okunnig.Ändå finns det nog en annan lösning, som handlar om hur poeten behandlar oss, sina åhörare. Det är Horerna, alltså Årstiderna, som har färgat kläderna – hôrai på grekiska, besläktat med andra ord som anger tid, hora på latin, heure på franska, hour på engelska. Horerna kan bäst översättas med årstiderna, men grekerna är inte pedantiska med att betrakta dem som vår, sommar, höst och vinter, utan Horerna är en sorts gudinnor som på ett lite ospecifikt vis har med tid att göra. Och poeten säger, med emfas, att det är Horerna som har ”burit fram” blommorna. Årstiderna gör ju just det.I den sista versen hör vi sedan om årstiderna igen, för AfroditeTäcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.Kläderna doftar av ”alla årstider”, eller ”alla sorters årstider”, samma grekiska ord igen, samma som årstidsgudinnorna, Horerna. Så i detta lilla stycke lyckas poeten nämna årstiderna hela tre gånger i samband med blommorna. Och kanske är detta lösningen. Poeten kan räkna med att de åhörare som vet att man färgar tyg med saffranskrokus, och som vet att den krokusen blommar om hösten, kommer att rynka pannan och se självmotsägelsen i dikten, känna spänningen mellan talet om vårblommor och om krokus som man färgar kläder med.Men poeten leker med oss, med vår kunskap om blommor och med våra förväntningar. Han upprepar detta om Horerna, årstiderna, samtidigt som han säger något om växter och färger som strider mot det vanliga året, mot vanlig mänsklig tid. Det är som om gudarnas landskap står utanför det ordinarie året. I grekisk myt finns föreställningar om svunna tidsåldrar då allt växte av sig självt. Och vissa forskare har hävdat att de grekiska gudarna lever i ett universum utan tid. Nå, tiden är i alla fall annorlunda hos gudarna – och plötsligt börjar självmotsägelsen mellan vårblomma och saffranskrokus att lösas upp inför våra ögon.Så i detta landskap, där årstidsgudinnorna klär kärleksgudinnan i doftande, färgade tyger, kan årstiderna paradoxalt nog vara upphävda, i ett evigt nu. I den världen, med ”alla årstider” samtidigt, kan saffranskrokusen blomma hela tiden, och där kan alla växter, alla blommor och alla färger också få finnas samtidigt. Poeten leker med oss. Och som han leker.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare till böcker om antik grekisk kultur

I backen ligger en utomjording i sörja och söker kontakt. Om natten vaknar plastfigurer till liv och en armé av befriade övervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars söker efter leksakernas själ. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I botten på gamla backar ligger en sörja av legobitar, plastdjur, japanska monster, stickade fingerdockor, odefinierbara tingestar som man inte vet är gjorda av damm eller tyg, träsnurror, en batman utan huvud. Vi rensar ut min sons barndom och jag frågar: Vill du ha nåt av det här? Nä. Så vi hivar allt i soporna.Utom en mycket märklig tingest. Ett slags fallosliknande glasrör med en rostfärgad smutsig vätska i. Jag trycker på en silverfärgad knapp och någon börjar prata med små differentierade pip, någon börjar hoppa upp och ner i det grumliga. Där är en liten marsian. Från början har den varit i alldeles klart vatten men nu tio år senare har hens hem förvandlats till sörja.Jag kan inte säga att det är sorg. Men det är en känsla. Kanske har det med kommunikation att göra. Jag trycker, den svarar. Jag trycker tre gånger. Den säger nåt annat.Jag tar med den till jobbet. Alla skrattar och säger: man vet inte om det är porr eller rymden. Jag tar den franske filosofen Roland Barthes i handen och läser vad han sa om leksakerna i sin essäbok ”Mytologier”. Han kommer fram till de vanliga leksakerna speglar en mikroskopisk vuxenvärld, är resultatet av det moderna vuxenlivets myter eller yrkesfärdigheter: läkarväskor, torkhuvar, tåg och rymdskepp. Och varför det då kan man fråga sig?Barthes svarar: För att få barnet att acceptera allt innan det ens börjar reflektera över saker och ting, skapa ett alibi för en värld som i alla tider framställt soldater och hemmafruar. En beskrivning av allt det som den vuxne inte förvånar sig över: kriget, byråkratin, det otäcka, Marsmänniskor.Barnet blir så en konsument, aldrig en skapare, barnet skapar inte världen, det använder den. Man förbereder det för ett liv utan spänning, utan överraskningar, utan glädje.Barnet får inga drivfjädrar till vuxenlivets orsakssammanhang utan får dem färdiga. Avbildande leksaker vill skapa konsumerande barn.Vad är det som kommer att hamna på tippen i en nära framtid? Jag går in i den stora leksaksaffären, och tackar min lyckliga stjärna över att barnen vuxit upp och att jag egentligen inte behöver konfronteras med detta mer. Konstaterar att världen är sig lik, spa-set kanske inte fanns för tjugo år sen men prinsessor och torkhuvar och transformers och tanks. Barthes hade känt igen sig, hushållet och rymden och kriget och slottet.Och istället för att fråga ett förbipasserande barn vad det vill ha av allt det här, och istället för att fråga en stressad förälder vad det ska kompensera sin bortovaro med så koncentrerar jag mig på själva leksakerna. Jag har inte sett ”Toy story” 1 och 2 och 3 och läst HC Andersen för intet. Jag vet att när affären stänger ner och när barnen gått till skolan så börjar leksakerna att prata med varandra. Och visst finns där en leksakernas hierarki. Vilka är de finaste i allas ögon? Och vilka är det som föräldrarna skäms mest över? De där gigantiska plastborgarna och slotten, de där som inte har varit i närheten av en genuskurs? Så många småbarnsfamiljer badar i kinesiska plastpryttlar som andra barn än deras egna tvingats tillverka. Är det vad som får oss att slå ut med händerna, och harkla lite när gästerna snavar över ännu en rymdstation och några mutanter. Är det orättvisorna? Eller att barnen frodas i det oorganiska när föräldrarna gjort det organiska till sitt mantra i denna långkoks- och surdegsera i medelklassen. De satans barnen vill inte måla med vattenfärgerna som köpts för dyra pengar i konstnärsmaterielaffären utan transformera en redan färdigtillverkad transformer. Inte göra film utan se Disneys julfilm.Jag talar med mitt rymdmonster jag räddat ur soporna. Den har faktiskt förändrat sig själv bortom tillverkarens intentioner, blivit en annan i sitt smutsiga vatten. Och väninnan som en gång skänkt den till min son säger när jag mailat henne en bild: Pratar den fortfarande? Och då tar jag liksom tillbaka allt jag sagt om den okonstruktiva plasten. Det går att knyta an till vad som helst.Och anknytning är just vad det handlar om i den argentinska författaren Samanta Schweblins episodroman ”Kentukis”. En kentuki finns bara i Schweblins roman, men skulle mycket väl kunna existera i verkligheten. Det är en hybrid mellan ett gosedjur och en mobil med kamera för 279 dollar. Kan vara en fluffig kanin. En mullvad. En kråka. Se ut lite hur som helst men när du väl fått hem den och laddat den, det är först då som du märker om den är hängiven, aggressiv, påflugen eller rent av kriminell. För på andra sidan, bakom mjukisdjurets små ögon finns det en annan människa, någonstans i världen, som interagerar med dig och ser allt du gör, när du äter, älskar, duschar, om du inte sätter en hink över huvudet på den eller dränker den i handfatet. Ända sen Freuds dagar vet vi att det är kusligt där i gränslandet mellan levande och dött, människa och maskin.Nu har vi lämnat barndomen bakom oss men tagit med oss både gosedjuren och övergivenhetshålen i hjärtat. I det frivilliga övervakningssamhället som Samanta Schweblin skriver fram återstår det bara att ha en kentuki eller vara en. Endera är man en exhibitionist eller en voyeur. Eller en gammal människa som behöver sällskap om dagarna genom att digitalt pyssla om någon på andra sidan jorden. Vara någons kentuki. Bli lite älskad som två kilo plast och plysch.Här finns entreprenörer som driver hela kentukifabriker, tonåringar som startar kentukisarnas befrielseklubb där de ägarlösa kan dra runt över kontinenterna från laddare till laddare och en konstnär som ställer ut flickvännens lemlästning av sin kentuki när hon har fått fullständigt nog av att vara konstant iakttagen och liksom känna sig motarbetad.Det är inte utan att jag undrar vad franske filosofen Roland Barthes skulle säga om samtiden genom att studera de avaktiverade, sönderslagna och kasserade kentukisarna, dessa fragment av leksaker som vandrar omkring i en värld med fragment av mänsklighet. Antagligen att den ständigt uppkopplade människan är ensammare än någonsin och att insynen i de andras liv kräver moraliska ställningstaganden vi inte orkar med. Lättare att dra ur sladden för gott. Att du är söt och fluffig hindrar inte att du blir sönderslagen.Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturSamanta Schweblin: Kentukis. Översättning: Hanna Nordenhök. Bokförlaget Tranan, 2022. 

Den är en av historiens mest betydelsefulla och omdiskuterade diktsamlingar. Men också missförstådd. Kristoffer Leandoer reflekterar över tomheten i T S Eliots "The Waste land". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Da-da-da.Den 6 maj 1912 får den ambitiöse Harvardstudenten Tom Eliot en bokgåva av sin professor i indisk filologi som tecken på uppskattning. Boken var Upanishaderna och gåvan kompletteras med en handskriven förteckning över viktiga passager, där professorn skrivit följande ord: ”Da-da-da = damyata datta dayadhvam”.Den svenska översättningen av motsvarande passage i Upanishaderna lyder: ”Åskmolnen dundrar: ’Da! Da! Da! Var självbehärskade! Var barmhärtiga! Var medlidsamma!’”Tio år senare, 1922, dyker dessa ord upp i Toms dikt Det öde landet, The Waste Land, i dess avslutande del ”Vad åskan sade”.Professorn hette Charles Rockwell Lanman och under hans ledning studerade Eliot hinduismens och buddhismens urkundstexter på originalspråken. Lanman fick sina studenter att särskilt uppmärksamma parallellerna mellan buddhism och kristendom: lidandet beror på villfarelser, illvilja och begär, först när vi lyckas släcka dessa tre bränder inom oss kan vi befrias från lidande.Det öde landet har ofta lästs som ett uttryck för nihilism och värdekollaps efter första världskriget, men dikten har alltså betydligt äldre rötter i författarskapet än så. Det var inte enbart av klädsamhet som Eliot värjde sig mot att bli läst som uttryck för tidsandan: ”Diverse kritiker”, sa han, ”har gjort mig äran att tolka dikten i samtidskritiska termer, och faktiskt betraktat den som ett betydande stycke samhällskritik. För mig var den bara ett sätt att vädra lite privat groll mot tillvaron i stort; det är bara lite rytmiskt gnäll.”Da-da-da.Självbehärskning var något som Eliot vinnlade sig om. Vi vet att han studerade den buddhistiske läromästaren Nâgârjuna, som levde på 100-talet efter Kristus, och man kan tänka sig att den svårt blyge Tom, som var plågsamt känslig för omvärldens blickar och den egna placeringen i litterära hierarkier, tog till sig följande råd: ”Du känner ju världen, så var likgiltig inför de åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant bekomma dig!”Bästa sättet att nå detta tillstånd av upphöjd lomhördhet inför gaffaregläfs var att ta emot tomhetens gåva och inse att det egna jaget är precis lika illusoriskt som allt annat. ”Att låta sig förvillas av fenomenvärlden”, säger Nâgârjuna på ett annat ställe, ”är som om en målare skulle skrämma sig själv med ett spöke som han själv målat.”Det vill säga, världen och jaget är illusioner som vi själva skapar, ”A heap of broken images, where the sun beats” – ”bilder, splittrade under solens tyngd”, som den slutliga formuleringen i Det öde landet lyder.Långt innan skottet avlossades i Sarajevo, långt innan skyttegravar grävdes vid Somme, hade Eliot börjat arbeta på en dikt som ville visa att vår omedelbara verklighet i tiden och rummet kanske är en illusion, men att bortom alla föreställningar om kronologi och geografi finns kulturens samtidighet, en samklang för skilda tider och rum där Dante och Vergilius går sida vid sida med Gérard de Nerval, Edmund Spenser, bartenders och societetsflickor som åker kälke.”April är grymmast av månader”, lyder diktens första ord och skildringen av syrenerna som desperat kämpar sig upp ur den förtorkade jorden går alldeles utmärkt att läsa i buddhistiska termer, en återfödelse som bara leder till mera lidande, mera död.Men innan vi gör som en överhettad amerikansk litteraturforskare och utnämner Eliot till en i beatpoeten Jack Kerouacs Dharmagäng, så låt oss fundera över exakt var någonstans Det öde landet börjar? Var befinner vi oss? Rösten som talar i de första raderna kommer underifrån, under jorden, där syrenerna gror och snön vintern igenom legat som ett värmande täcke. Snötäcket finns i själva verket ovanför oss. Den som talar väntar på vårens återuppståndelse, den som talar är död och begraven. Vi lyssnar till ett lik, det första bland många, de döda talar till varandra över stora tidsrymder, första världskrigets och det första puniska krigets drunknade jämför sjöslagen, ”vem kunde trott att döden gjort till stoft så många”.I diktens centralparti, vars titel Eldpredikan är direkt hämtad från Buddha, skildras vad som idag skulle kallas date rape, direkt efteråt smiter han iväg nerför trappan och hon rättar till håret och sätter på en ny skiva. Den som betraktar begärets destruktiva spel i ett londonskt hyresrum är den blinde siaren Teiresias från Thebe. Han som enligt myten varit både kvinna och man, och som hos Eliot rentav blir dubbelkönad, och därför kan känna medlidande med bägge parter, och dessutom säger sig ha ”vandrat djupast i de dödas rike”. Det är fortfarande de döda som kikar in på de levandes värld, men inte med avund utan medkänsla.Det är inget fel på konkretionen när Eliot på bara 433 rader gestaltar hela kretsloppet av död och pånyttfödelse. Dantes Gudomliga komedi omfattar 14 233 rader, där skulle 33 öde länder få plats. Jag skulle ändå inte säga att litteraturens anspråk har krympt sen Dantes tid, det som står på schemat är fortfarande inget mindre än frälsning och återuppståndelse.Däremot har utrymmet i tid och rum snävats åt betydligt. Litteraturen får gärna rädda oss till det eviga livet, men den får sno sig lite, det är så mycket annat som ska hinnas med. Detta var Eliot akut medveten om. Vi ska hinna åka kälke och gå på cocktailpartyn också. Det ska gå undan i den moderna världen, en medellång dikt är vad utrymmet räcker till, men då gäller det att dikten fungerar i flera dimensioner samtidigt, att den är över- och underbyggd med myt och historia, en ekokammare där orden jobbar dubbelt. Så när Eliot gjuter sitt rytmiska gnäll använder han fler armeringsjärn än buddhismens. Föreställningen om sinnevärldens tomhet är minst lika utmärkande för de tidiga kyrkofäderna, låt mig bara citera Gregorius av Nyssa som på 300-talet varnade kristna för att låta begäret och den egna viljan få dem att fästa sig vid världen, det gällde tvärtom att leva ”som om inte”. Ungefär samtidigt med Gregorius levde den kristna poeten Faltonia Betitia Proba, författare till en cento som användes som skolbok ända in på medeltiden. Vad är en cento? En dikt som enbart använder sig av citat, Proba skildrar Jesu liv i en dikt som helt består av rader och halva rader från Vergilius. Hon och andra centodiktare, som klippte och klistrade fram kristna budskap ur klassisk dikt, kan med fördel ses som föregångare till den collageteknik som Eliot fulländar i Det öde landet. Buddhismen är medel, inte mål: diktens verkliga tema är myten om den heliga Graal och den sjuke kungen Amfortas som endast medlidandet kan befria. Ett medlidande som föds av utanförskap och därför bara visas av den dåraktige Parsifal, den dubbelkönade Teiresias – eller den blyge Tom Eliot.Da-da-da.Kristoffer Leandoer, författare LitteraturT S Eliot: Det öde landet. Översättning av Karin Boye och Erik Mesterton, publicerades i tidskriften Spektrum 1932. Nāgārjuna: Brev till en vän. Översättning Rolf Jonsson. H:ström, 2011.Upanishaderna. Swami Prabhavananda och Frederick Manchester (red). Översättning: Astrid Setterwall Ångström och Elin Lagerkvist]. Natur och kultur, 1980.Robert Crawford: Young Eliot. From St Louis to The Waste Land. Farrar, Straus and Giroux, 2015. 

Att inte äga och att inte få sin önskan uppfylld kan det vara detsamma som att vara rik och att få en gåva? Isabella Nilsson argumenterar för hur tomheten kan vara en verklig tillgång. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia Strandberg.I en kristen församling existerar inte något sådant som en människa fri från synd. I söndagsmässan hör du aldrig någonsin prästen säga att “de av oss som under veckan har syndat får nu ta emot syndernas förlåtelse”, prästen säger “nu får vi ta emot syndernas förlåtelse”. Människans ofullkomlighet betraktas inom kristendomen som så konstituerande för hennes varande i världen, att den är inskriven som en fast punkt i gudstjänstordningen. Jämfört med världens Ljus är vi alla lika goda kålsupare. Detta faktum tog inte minst Luther fasta på, när han på 1500-talet gjorde insikten om människans oavhjälpliga felbarhet till en central premiss för den protestantiska läran. Frälsning, menade Luther, är inte någonting som människan kan göra sig förtjänt av genom att vara duktig eller snäll. Så duktig eller snäll kommer hon liksom aldrig att bli. Människan kan aldrig vinna frälsning tack vare, utan tvärtom alltid bara trots att. Med Nietzsches formulering skulle vi kunna kalla detta för “den moraliska skepsisens inom kristendomen”. Guds kärlek, menar Luther, är ingen transaktion, ingen lön för ett moraliskt leverne, den har alltid karaktären av nåd. Det viktigaste en kristen har göra är att i livets alla skeden, även i dödsskuggans dal, fortsätta tro på nådens existens, fortsätta förhålla sig öppen till nådens eventuella uppdykande. Ogarderad, självutlämnande och med öppna armar; som Jesus på korset. “Man kan endast älska de varelser som inte överskrider det minimum av vulgaritet som är oundvikligt för att leva”, hävdade den svartsynte 1900-talsmisantropen E.M. Cioran i ”Sammanfattning av sönderfallet”. Just på denna punkt skulle kanhända han och Luther ha kunnat enas. Den kristna mystikern Mäster Eckhart kände sig för sin del så tämligen övertygad om människans outtömliga benägenhet att förvandla även den bästa avsikt till en vulgaritet, att han rentav uppmanade församlingen att tömma sig snarare än att bättra sig. Detta enligt logiken: Det är Guds natur att Han skapar något av intet. Därför: Den som ännu icke är intet, av henne kan Gud heller inte skapa! Idén om tomheten och bristtillståndet som något eftertraktansvärt, ja kanske som den främsta dygden av alla, manifesteras inte minst av historiens många minimalistiska strömningar: indiska asketer, kristna ökenfäder, punkens straightedge:are och senkapitalismens prylbantare utgör allihop exempel på sanningen att även fattigdom är en sorts kapital. Men också universella, tidlösa sanningar har en gång varit nyheter för oss på individnivå. Jag minns första gången den insikten drabbade mig, att otillfredsställelsen i sig kan vara en njutning. Jag var elva år och läste Maria Gripes saga ”Glasblåsarns barn”. På slottet lever Härskaren för att tillfredsställa Härskarinnans varje nyckfulla begär. Han är fullkomligen besatt av att locka hennes läppar att forma det lilla utsökta ordet “Tack”, hela hans tillvaro har kommit att kretsa kring denna mission. Men Härskarinnan, som är både uttråkad och kallhjärtad, har sedan en tid tillbaka vägrat att uttala minsta lilla önskning. En dag då härskarparet är ute och åker med fyrspannet på en landsväg kantad av törnrossnår minns Härskarinnan hur hon som fattig flicka av folket brukade plocka törnrosknoppar och sälja till traktens rika fruar. Obetänksamt undslipper hon sig att hon gärna skulle velat ha en sådan bukett med knoppar nu...Varpå Härskaren kastar sig ur vagnen och in bland snåren för att uppfylla hennes önskning. Men sommaren är långt gången, buskarnas blommor har redan slagit ut, inte en enda knopp finns kvar. Härskaren återvänder förtvivlad till vagnen, där Härskarinnan till sällskapets förvirrade förvåning sträcker ut armarna mot honom.– Tack min vän, sade hon mjukt, tack för att du äntligen låter mig behålla min önskan.Han såg handfallen på henne, men lycklig också över att åter höra henne säga ordet “tack” som han älskade, och hon log mot honom igen och sade:– Nu har du gett mig något som ingen kan ta ifrån mig. Men om du gett mig törnrosknopparna som jag önskade mig, så skulle de ha slagit ut innan kvällen och i morgon skulle de ha fällt sina blad. Nu kommer de alltid att vara små rosiga knoppar, som aldrig slår ut och fäller sina blad, just sådana som jag önskar mig. Tack för att du lät mig behålla dem!I Härskarinnans ord genljuder Jesus uppmaning i Matteusevangeliet:Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Antimaterialisten Jesus har ingenting emot att människan slösar bort allt hon äger och har i form av värdslig rikedom. Men han ber oss likväl att investera i Guds rike.En sådan som aforistikern Vilhelm Ekelund var en större slösare än så, han räknade inte ens på sin själs frälsning! Bortkastandet av allt upptänkligt kapital i form av ägodelar, makt, ryktbarhet, popularitet, hälsa och kärlek fyllde istället hos Ekelund först och främst en funktion: storstrejkens. Nog presenteras den materiella och andliga prylbantningen som ett frigörelseprojekt, slösandet som en den fria andens modus operandi: inte fästa sig, inte vara bunden till, inte behöva, inte vara beroende av. ”Den som utplånar sig” skriver han i ”Det andra ljuset”, ”i honom skall solen uppgå”. Och styrkan, skriver han i ”Campus et dies”, ligger i att ”intet äga”. Ja, ”allt måste du glömma, om allt ska falla dig till”, hävdar han bestämt i ”Lyra och Hades”. Men anar vi inte, i strängheten med vilken han genomdrev sin försakelse, i hans krav på absolut obefläckelse, en vilja bort från snarare än en längtan till? Att avstå värdslig lycka och framgång verkar ha haft ett värde i sig för Ekelund, oavsett om det verkligen ledde till ökad frihet och autonomi. Till innehåll och stil uppfattar jag Ekelunds aforistik som reaktiv snarare än aktiv; här finns en asocial underton av förolämpad stolthet och besviket äckel som varken vagabondens slackeruppsluppna soldyrkan eller vandrarens meditativa tomhetsfrid förmår överrösta. Författaren låtsas att han av fri övertygelse går utopin till mötes, men är väl i själva verket driven på flykt från nyttoslaveriets dystopi?Hellre vara fattig än bestulen, tycks han säga. Hellre oanvändbar än missbrukad. Hellre tom än full av skit. Isabella Nilsson, författare

Mattias Hagberg ger sig in bland palmträdens skugga i Los Angeles för att närma sig en författare som förebådar postmodernismen: Raymond Chandler. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016.Första gången jag körde från flygplatsen i Los Angeles mot Santa Monica och havet var det natt. Palmerna längs vägen var som svarta, grafiska tryck mot himlen, och bergen i fjärran påminde om en mörk mur.Jag svängde upp på motorvägen och lät mig uppslukas av den oändliga strömmen av bilar. Nedanför mig bredde metropolen ut sig med sina raka avenyer, låga byggnader och glittrande gatljus.Där och då var det något som fångade mig; en förnimmelse av verkligheten som kanske bäst kan beskrivs med ord som undanglidande, fragmentarisk och innehållslös. Det var en känsla som var både skrämmande och behaglig.Jag var i Los Angeles i tio dagar – rörde mig genom det splittrade stadslandskapet, gjorde intervjuer, skrev – men känslan lämnade mig aldrig. Tvärt om. Den växte.Det är en känsla jag funderat mycket på sedan dess. Det är en känsla jag har försökt att förstå, framför allt med fiktionens hjälp.Los Angeles plats i litteraturen är påfallande begränsad, i alla fall om man jämför med andra metropoler som New York, London eller Paris. Medan världens stora författare har flockats runt dessa platser har de alltid skytt Los Angeles.Jag föreställer mig att det har med rummet att göra; med det uppbrutna stadslandskapet; med motorvägarna och avstånden; med avsaknaden av centrum och med bristen på överskådlighet. Los Angeles är på många sätt enformigt och monotont, en oändlig repetition av samma låga hus, samma raka gator, samma bensinstationer, samma snabbmatsställen, samma palmer, samma motorvägar. Det finns en påtaglig fattigdom i upprepningen, en fattigdom som det är svårt att göra litteratur av.Jag har egentligen bara hittat en författare som lyckats fullt ut: Raymond Chandler.Trots att det gått sextio år sedan han lämnade ifrån sig sin sista roman är det som om han talar direkt till vår tid.Genom att läsa Raymond Chandlers hårdkokta deckare kan man förstå Los Angeles.Men inte bara det. Jag tror att Raymond Chandler har något mer att säga oss. Genom att fånga staden fångar han även den moderna, eller ska jag kanske säga den postmoderna människan och hennes belägenhet. Jag vet att det är slitna ord, men i just det här fallet tror jag att de är helt rätt.Jag är inte ensam om de här tankarna. Under de senaste åren har intresset för Raymond Chandler ökat. Hans romaner kommer ständigt i nya utgåvor och litteraturen om honom växer.Ett tecken i tiden är att den berömde amerikanske litteratur- och kulturteoretikern Fredric Jameson nyligen samlade några essäer om Raymond Chandler i en volym, allt med det uttalade målet att lyfta in deckarförfattaren i finrummet. Fredric Jameson menar nämligen att Raymond Chandler är en lika intressant modernistisk författare som exempelvis Vladimir Nabokov eller Virginia Woolf – bara man läser honom på rätt sätt.Under tjugo år, från slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet, skrev Raymond Chandler sju romaner som blivit stilbildande för den moderna kriminallitteraturen – alla med den ironiske, desillusionerade och ensamme privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Romanerna är påfallande lika, som om de alla är variationer på ett och samma tema.Det börjar alltid med ett enkelt fall. Någon är försvunnen eller utsatt för utpressning. Philip Marlowe tar motvilligt sig an saken, bara för att snabbt dras in i någon svåröverskådlig härva av lögner och våldsbrott. Med cigaretten i mungipan jagar han fram och tillbaka över Los Angeles. Han konfronterar korrupta affärsmän, våldsamma poliser och hänsynslösa gangsters. Och till slut hittar han alltid en förklaring till det ursprungliga fallet.På ytan ganska typiska kriminalhistorier med andra ord; ett brott, en detektiv, en lösning. Men det finns några element som skiljer Raymond Chandler från nästan alla andra författare i genren – och det är dessa element som ger honom en särställning.Redan de första raderna i den första romanen, Den stora sömnen från 1939, skvallrar om författarens intentioner:Klockan var ungefär elva på förmiddagen. Det var i mitten av oktober. Solen sken inte och en ridå av strilande regn syntes mot bergssluttningarnas skarpa konturer. Jag hade blå kostym, mörkblå skjorta, slips och snobbnäsduk, svarta skor, svarta yllestrumpor med mörkblå stickning. Jag var snygg, proper, rakad och nykter och jag kände mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting som en välklädd privatdeckare bör vara.Det är Philip Marlowes röst som Raymond Chandler låter oss höra. Det är hans personliga stämma vi får ta del av – inget annat. Med bitande ironi och påtaglig distans återberättar han en räcka händelser ur sitt eget perspektiv. Här finns ingen objektiv sanning, ingen yttre ordning, bara Philip Marlowes egna upplevelser, eller snarare det sätt han väljer att beskriva dessa på.Som läsare blir jag genast osäker. Vad är det egentligen jag tar del av?Och det blir värre.Intrigerna i alla romanerna är ytterst komplicerade. Avsnitt läggs till avsnitt, utan att någon riktig känsla av sammanhang infinner sig. Varje enskild scen blir snabbt intressantare än sammanhanget.Alla Raymond Chandlers romaner känns faktiskt som lapptäcken, som samlingar med subjektiva fragment.En förklaring är arbetsmetoden. Han använde sig ofta av gamla noveller som han klippte och klistrade ihop. Han samplade sig själv.En annan förklaring finns i Los Angeles uppsplittrade sociala landskap. I en miljö där alla lever utan några klara sociala band blir verkligheten, och romankonsten, fragmentarisk.Och mellan dessa fragment smyger tomheten in – en känsla av meningslöshet, en känsla som alltid förstärks mot slutet. Upplösningen är aldrig en förlösning hos Raymond Chandler. Det finns ingen upprättelse eller rättvisa, bara en dämpad avtoning. Staden och världen fortsätter som förut – trots alla mord, all misär, all korruption. Raymond Chandler skriver fram likgiltigheten.Just denna tomhet har Fredric Jameson tagit fasta på i sin närläsning. För honom blir romanerna om Philip Marlowe en sorts existentiella historier i klass med Albert Camus Främlingen eller Jean-Paul Sartres Äcklet. För honom handlar romanerna till syvende och sist om den ensamma människan som är utkastad i en meningslös tillvaro med döden som enda fasta punkt.Det är ett intressant perspektiv – om än deprimerande.Själv har jag inga problem med att se Raymond Chandler som en modernistisk författare. Men jag läser honom hellre som en postmodernistisk föregångare, som en författare som lyckades med att gestalta det senmoderna samhällets splittring, oöverskådlighet och subjektivitet, långt före alla andra.Jag har återvänt till Los Angeles några gånger efter det där första omtumlande mötet. Varje gång har jag drabbats av samma märkliga känsla av tomhet. Och varje gång har jag känt ett starkt behov av att läsa Raymond Chandler igen. För mig ligger hans aktualitet och storhet i hans förmåga att fånga en stad som egentligen inte låter sig fångas – en stad, och ett samhälle, där bitarna är större än helheten.Mattias Hagberg, författare och kulturskribentFredric Jameson, "Raymond Chandler: The Detections of Totality", Verso Books 

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som ”som-om-människor”. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom ”vem är du egentligen?” så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det – åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss – implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, ”finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?”, ”finns det någon riktig man bland alla män?”, ”finns det någon riktig människa bland alla människor?”. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga ”jag”. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så – om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens – så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen ”varför?”, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

Är Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar över minnet och dess kollektiva ramar i 2022 års Nobelpristagares böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone Signorets ansikte på filmaffischen för Brottslig bekännelse. Mannen i en bioreklam för diskmedlet Paic. Toaletterna som låg ovanför floden, bakom huset i Lillebonne. Det är exempel på bilder som en dag plötsligt kommer att försvinna, på samma sätt som andra bilder försvunnit före dem, gått upp i rök tillsammans med mor- och farföräldrar. Så resonerar Annie Ernaux i boken Åren, en memoar som brukar beskrivas som kronan på verket i hennes omfattande författarskap. I denna collageartade text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor, filmscener, reklam, och andra kulturella markörer från efterkrigstidens Frankrike. Fram växer en självbiografi som också är en generationsbiografi. Berättaren skiftar mellan att betrakta sig själv på avstånd, en knubbig flicka på sepiafärgade fotografier, och att referera till sig själv i generella ordalag, som ett “man”, eller ett “vi”. Ordet jag, uttalas egentligen aldrig, även om vi som läsare förstår att flickan på bilderna är hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen författare. Men en gång i tiden en enkel flicka från Yvetot i Normandie, dotter till två arbetare som tagit sig loss från fabriksgolvet och startat en speceributik ihop. Barndomen präglas av knapphet, utedass, och gränser: “inte vilja plocka ner månen, ha saker som kostar skjortan, vara glad för det man har.” Men också, framöver, av spirande framtidstro och konsumtionssamhällets lockelser. Citat: “Medan man satt och gjorde läxorna vid köksbordet bidrog reklamen på Radio Luxembourg, liksom låtarna, med förvissningen om framtidens lycka och man kände sig omgiven av saker man inte hade men skulle få köpa längre fram.”Lyssnaren frågar sig kanske om man:et i denna passage verkligen är ett man i största allmänhet, eller om det är en bestämd erfarenhet som återges. Frågas förtjänar att dryftas. Dels för att spänningen mellan det individuella och det kollektiva utgör memoarens nerv, dels för att “kollektivt minne” har blivit något av ett modeord, ett begrepp som upprepas tillsammans med vissa konstnärskap och författare tills de till slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux är detta slående. Hennes verk ackompanjeras ständigt av termer som autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen återfinns i valet av pronomen, men också i den distanserade och icke-dömande blicken på det förflutna. I intervjuer återkommer Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft för hennes skrivande. Inte minst insikten att känslan av skam kan vara situerad i klass och utgöra en delad erfarenhet, snarare än bara ett privat bekymmer. Med en sociologisk blick på världen, skildras människorna i Ernauxs böcker genom det de gör, omger sig med och talar om, snarare än vad de känner. Eller som hon själv formulerar det i boken Min far: “Jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på ett liv jag också delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande.”Men Ernaux är ingen sociolog. Hon är en författare, och därför blir böckerna aldrig några vetenskapliga studier. De blir heller aldrig opersonliga, även när ambitionen är att tala för flera. Men det är förstås inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som sitter där vid köksbordet och lyssnar på Radio Luxembourg, eller längtar efter pennskrin i plast och skor med rågummisulor. Man kan fråga sig vad pojkarna ur samma generation drömde om, eller flickorna ur de övre samhällsskikten, de som inte bevärdigar berättaren med en blick när de möts på stan. Vad skulle algerierna i den franska kolonin ha lagt till för referenser till denna hågkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som överlevt fånglägren? Och så vidare i all oändlighet. Frågan om vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan besvaras på många sätt. Ett svar är att det inte är ett vi, utan en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen. Ett annat svar är att det är både och. Ett jag, men också något annat, något utsträckt.Den franske filosofen och sociologen Maurice Halbwachs menade att det mänskliga minnet alltid fungerar inom en kollektiv kontext. Även i minnet av vår egen ensamhet är vi egentligen inte ensamma. Dessa minnen är befolkade av dem som inte var där, de som vi tänkte på, behövde. Barnet som gick vilse var förvisso ensamt, men föräldrarna minns kanske förändringen i barnets ansikte när han kom tillbaka, sorglösheten som försvann. Så vävs våra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs skriver: “Hur många är så pass kritiskt lagda att de bland sina tankar kan urskilja vad som kommer ifrån andra, och att inför sig själva tillstå att de själva knappast haft någonting att komma med?”I Åren omfamnas det kollektiva med en till synes lätt rörelse. Berättaren stannar aldrig upp och frågar sig vad det egentligen innebär att generalisera. Hon kör på. Man hit och man dit, i en text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade vanor, men stundtals också lite genant i all storslagenhet. Ernaux skriver att ”1968 var det första året i världen”, ett år då man såg och hörde sådant man aldrig tidigare i livet sett och hört, lärare och elever som talade med varandra utan avstånd, institutionella rum som upphörde att vara heliga. Även om hon gör några försök att nyansera den här tidsperioden, tar nostalgin ofta över. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits, nous-stalgin: vi-nostalgin, längtan efter en gemenskap som gått förlorad genom senare decenniers självupptagna fokus. Men om historieskrivningen hos Ernaux ibland framstår som väl enkel när det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den egna biografin. När allt kommer omkring är kanske det egna jaget ett minst lika svårgripbart fenomen som gruppen. Berättaren tar fram ett foto på sig själv som nioåring och funderar: “Svårt att veta vad hon tänker på eller drömmer om, hur hon ser på åren som skiljer henne från Befrielsen, vad hon minns utan ansträngning.”Om berättaren i Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” kan komma i kontakt med minnets själva essens, en ren, rå form som överrumplar honom genom sinnliga erfarenheter, så är berättaren i Åren både mer aktiv och tveksam i sitt sökande. Hon letar efter sig själv med arkeologens noggrannhet. Men dröjer vid själva bevisen. Vad var det här? Vem var det här? I en föreläsning på Collège De France säger Ernaux att hon inte kan minnas på samma sätt som Proust eftersom det inte finns någon kontinuitet i hennes person på det sättet. Kontrasten mellan uppväxtåren i Yvetot och inträdet i den borgerliga, intellektuella miljön är helt enkelt för stor. Likväl fortsätter minnesarbetet i bok efter bok. För vad som hotar om man inte minns, inte skriver för att minnas, är glömska. Att allt plötsligt ska försvinna. Man måste, som Ernaux formulerar det i bokens sista, vackra, rader: rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent 

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten ”Epilog vid magisterpromotionen 1820”. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken. Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare. Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten – retoriken – vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt – men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå. Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok ”A history of ambiguity” oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ”ambiguity”, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en språklig brist. Ja, mer än så – som en moralisk brist, något i grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i värsta fall som ett medel för att lura och bedra. Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på det moderna politikerfenomen som kallas ”dog whistling”, hundvisslande. Att ägna sig åt ”dog whistling” är att göra en utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något riktat specifikt till dem. ”Dog whistling” är framför allt en fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli beskylld för rasism. Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att uttrycka sig kort, kärnfullt – och enkelt. Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern och poeten William Empson, vars bok ”Seven types of ambiguity” från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan. Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett oanmält besök från författarens omedvetna – som en konsekvens av motstridiga åsikter och känslor – eller uppstå i efterhand, hos läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens belackare fruktar ser han i stället som språkets, och litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville säga eller höra eller läsa. Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom – ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det teologiska studiet av religiösa texter och det litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, genom språket. Det finns naturligtvis tillfällen då språklig entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det dunkelt tänkta, som – om vi ska vara helt ärliga – faktiskt utgör en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten. Amanda Svensson, författare Litteratur Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton university press, 2019.

4000 veckor lever vi i snitt. Men om vi håller på att ständigt effektivisera och försöka hinna med mer, så kommer de att bli både korta och otillfredsställande, konstaterar David Jonstad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ungefär samtidigt som jag flyttade från en lägenhet i stan till en gård på landet läste jag Tomas Bannerheds roman Korparna som handlar om uppväxten på ett lantbruk i Småland på 1970-talet. En av romanens (och senare även filmens) nyckelrepliker levereras av pappa Agne. Sittande vid köksbordet, dammig efter ännu ett kvällspass i traktorn.”På det här stället blir vi aldrig färdiga”.Repliken faller ner på bordet som en säck rutten potatis.Trots det envisa slitet på åker och i lagård tycks tiden aldrig räcka till för alla göromål på det olönsamma lantbruket och pappa Agne drivs sakta men säkert till vansinne.Den där hopplösa känslan av att aldrig någonsin bli färdig blev även en växande stress i mig när jag i min nya tillvaro på landet gav mig i kast med allt för många sysslor samtidigt: barn, trädgård, får, gamla hus, höns, grönsaksodlingar, ankor och allt annat i livet. Frågan uppstod snart, skulle också jag drabbas av vansinne? Upplevelsen – som nästan kan beskrivas som klaustrofobisk – att inte hinna med allt man vill göra är vitt utbredd i dag. Ett av de vanligaste svaren på frågan ”hur är läget?” är numer, ”bra, men lite körigt just nu”. Där ”just nu” är ett sätt att låtsas som om den stressiga situationen bara är tillfällig. Vilken den sällan är. Samtiden präglas av en kronisk tidsbrist. Vilket inte beror på att tiden rör sig fortare eller att dygnet tappat timmar, men att vi hela tiden försöker knö in mer och mer aktiviteter i våra liv. En följd av det som den tyska sociologen Hartmut Rosa kallar den sociala accelerationen. Att livstempot hela tiden skruvas upp av teknologisk utveckling och ökade förväntningar på hur mycket man ska kunna hinna med i form av fritidsaktiviteter, relationer, lönearbete och en massa annat.De vanliga sätten att hantera detta på är också typiskt för vårt gränslösa samhälle: Vi ska absolut inte avstå från något, utan i stället satsa på att bli än mer effektiva och produktiva. Med hjälp av smarta metoder för hur du läser din mejl, appar som planerar din tid, system för att göra-listor och så vidare.Författaren  och tidigare ”produktivitetsnörden” Oliver Burkeman har testat det mesta av detta och konstaterar i sin underhållande bok ”Fyra tusen veckor” att nästan inga fungerar. Produktiviteten är en fälla! Ju mer effektiv du blir, ju mer förväntas du hinna med och desto mer måste du därför jäkta. Även om du exempelvis blir en fena på att beta av inkommande mejl är belöningen förmodligen bara att du kommer få ännu fler mejl att hantera. I Burkemans bok, vars undertitel är ”Tidshantering för ett ändligt liv”, ställs allt detta på huvudet. Den föreslagna kuren för att bota känslan av att aldrig riktigt hinna med handlar inte om att försöka töja ut tiden, men att bejaka våra begränsningar. Bejaka att du inte kommer att hinna med allt du vill och därför aktivt måste avstå från en massa saker i livet. Det är verkligen ingen enkel sak, särskilt inte när vi påminns om hur kort livet är – i genomsnitt fyra tusen veckor. Vår begränsade tid leder därför lätt till en rädsla för att gå miste om möjligheten att uppleva något, eller som det heter på samtida internetspråk, FOMO, Fear of missing out. Men, argumenterar Burkeman, din tillvaro blir mer produktiv, meningsfull och glädjerik om du ger upp illusionen att någonsin hinna med så mycket du egentligen skulle vilja göra.Strategierna för att uppnå detta är uppfriskande i sin otidsenliga anti-effektivitet: ”Sätt gränser för din produktivitet”, ”Bestäm i förväg vad du ska misslyckas med” och ”Öva på att göra ingenting”. Efter att jag själv halvt gått in i väggen på grund av försöken att hinna med allt och lite till leddes jag av någon sorts självbevarelsedrift till just denna typ av insikt. Plötsligt en dag förstod jag att det faktum att jag aldrig kommer att bli färdig på gården inte är något stressande. Tvärtom. Det är en befrielse! Om jag ändå aldrig kommer att bli klar behöver jag ju inte heller stressas av att inte bli klar. Äntligen kunde jag slå av på takten och i stället börja uppskatta vad jag hade.Kanske underlättades detta av att jag inlemmades i en jordad rytm som inte gick att påverka: ankorna ruvar på våren, höet tas på sommaren och rödbetorna skördas på hösten. Burkeman jämför i en historisk utvikning hur radikalt vårt förhållande till tiden har förändrats. Så pass att vi i dag har svårt att ta till oss hur exempelvis en medeltida bonde verkar ha uppfattat tiden. För denne tycks nämligen inte tiden alls ha varit så abstrakt som den är för oss. Den gick varken för snabbt eller för långsamt, den kunde inte slösas bort eller sparas. Den var inte åtskild från oss själva och världen runt omkring oss.Tiden var det medium där livet utspelade sig, det ämne som livet bestod av. Dygnsrytmen sattes främst av solen och de sysslor som behövde göras just denna dag. Den instrumentella synen på tiden kom med moderniseringen och i dag häpnar vi om vi någon gång förmår uppleva det som kallas ”den djupa tiden”. Där vi, för att citera författaren Gary Eberle ”glider in i en värld där det finns nog av allt, där vi inte försöker fylla ett tomrum i oss själva eller i tillvaron”. Där gränsen som skiljer jaget från den övriga verkligheten suddas ut och tiden står stilla. ”Klockan stannar förstås inte”, skriver Eberle, ”men vi hör den inte ticka”. I mitt liv har jag nu – förutsatt att jag får leva medellänge – sett ungefär hälften av mina utmätta veckor ticka förbi. Två tusen återstår och det kan såklart kännas en aning vemodigt, särskilt som Oliver Burkeman är vänlig nog att påminna om att upplevelsen av hur fort tiden går ökar ju äldre vi blir. Men detta kompenseras av en viss livserfarenhet. Om det är körigt just nu, kommer det med stor säkerhet att vara körigt senare också – ifall man inte rannsakar sig själv och kapar bort en del av sina anspråk på hur mycket som ska kunna hinnas med.Burkemans bok får mig att tänka på en av dessa livserfarenheter, den som har med bufféer att göra. Att leva i ett av världens rikaste länder där möjligheterna är enorma, både i en historisk och global jämförelse, är lite som att stå med tallriken i handen och blicka ut över en buffé med ett överflöd av läckerheter. Det är lockande att vilja smaka av allt, för tänk om jag missar något härligt? Med tiden har jag dock lärt mig att det är klokt att stå emot denna lockelse. Om man blandar massor av smaker smakar inget gott. På samma sätt som man inte hinner med något om man försöker göra för mycket. Tricket är att välja ett mindre antal rätter på buffébordet och sedan lugnt njuta av dem. Gick jag kanske miste om något? So what? Jag njuter ju av god mat, vilket ju var själva syftet med det hela.David Jonstad, författareLitteraturOliver Burkeman: Fyratusen veckor – Tidshantering för ett ändligt liv. Översatt av Claes Bernes. natur & kultur, 2021.

I skogen har den mänskliga fantasin fått löpa fritt, den har blivit ett hot, en trygghet och ett hem för fascinerande gestalter. Men hur är det idag? Eva-Lotta Hultén söker efter samtidens troll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På en skogspromenad nyligen skymtade jag plötsligt en hukande gestalt. Den stod kusligt stilla, som om den lurpassade, och jag frös till för en stund. När jag vågade fortsätta höll jag blicken vaksamt fäst på figuren som när jag närmade mig förvandlades till en trädstam.Som barn var jag rädd för varulvar men längtade efter att möta älvor. Jag ville se dem dansa bland dimslöjorna i skogsgläntan så där som beskrevs i sagorna. Min fantasi räckte tyvärr inte till. Dimman förblev bara dimma, vacker och mystisk i sig men fri från älvor. Några troll, skogsrån eller näckar såg jag heller inte till fast jag önskade det hett. Vi är fenomenala på att se människoliknande mönster och former där de egentligen inte finns men även när jag var barn blev trollen snabbt till stenar och träd för mina ögon.Letar också dagens barn efter älvor och troll i skogen? Kanske. Flera av den gamla folktrons varelser tycks fortfarande gångbara i barnböcker och fantasylitteratur. Men lika gärna kan det vara zombier och vampyrer som rör sig i de moderna berättelsernas skogar. Ofta också helt nypåhittade varelser eller ett mischmasch av allsköns mytologiska väsen från grekisk, romersk, fornnordisk eller keltisk föreställningsvärld. Den förbjudna skogen intill Harry Potters skola Hogwarts huserar både kentaurer, varulvar, hippogriffer och testraler. Kentaurerna kommer från grekisk mytologi, varulvarna från germansk och nordisk folktro och hippogrifferna, hälften häst, hälften örn, föddes i Ludovici Ariostos dikt Orlando furioso på 1500-talet. Testraler är bevingade hästar som bara kan ses av den som sett någon dö och verkar helt och hållet sprungna ur JK Rowlings fantasi.Vad är det som gör att vi så lätt föreställer oss skogen befolkad av övernaturliga väsen? Förr var det ett sätt att hantera det vi uppfattade som oförklarliga ljud och syner i dunkel skog på väg till eller från kyrkan eller grannen. Erik Gustaf Geijers dikt Den lilla kolargossen ger en målande illustration."Och skuggan den faller så tjock, så tjock,Som en fäll öfver ensamma leden.Det tassar, det braskar öfver sten och stock,Och trollena träda på heden.Det är så mörkt lång, långt borta i skogen."Forna tiders människor försökte också finna förklaringar till djur som dog, barn som blev sjuka, skördar som slog fel. Det är bra mycket mer sympatiskt att skylla på älvor och troll än som under häxprocesserna på grannar, får man ändå säga.Men nu? Varför alla moderna berättelser som befolkar skogarna med allsköns oknytt, nypåhittade som gamla? Jag föreställer mig att det har att göra med en längtan efter det vilda och otämjda. Något bortom människans kontroll. I årtusenden har vi ägnat oss åt att eliminera allt som vi upplever som hotfullt på något sätt. Kanske behöver vi det mytiskt farliga för att känna oss levande? I berättelserna blir skogarna vildare än i verkligheten. Mörkare, mer fulla av liv, mer mystiska. Som i tavlor av nationalromantikern Marcus Larson.Men det är inte farliga sagodjur eller monster, och bara sällan Marcus Larsonskt vilda forsar, som hindrar vår väg fram genom skogen. Snarare ogenomträngliga ungskogar, uppvuxna på något av alla de hyggen vi envisats med att ta upp. I Hans Arnolds bilder till Astrid Lindgrens berättelse Allrakäraste syster sträcker otäcka troll som kallas ”De elaka” sina grenliknande armar efter Ylva-li och henne syster. De båda barnen rider genom Stora Hemska Skogen och riskerar att bli fasttagna. I verkligheten är det granar och björkar med en stamdiameter på fem centimeter som väver ihop sina många tunna grenar med varandra och fångar in oss. Sikten i ungskogen kan ibland vara bara ett par meter. Att leta sig fram där är som att gå i en labyrint. Kanske tar man sig ut till slut, kanske rör man sig bara djupare in i snårens mitt och blir fast för alltid. I alla fall tills någon röjsågsförsedd hjälte kommer ridande på en fyrhjuling och räddar en. Då är de inte så sturska längre, de där planterade granarna.Eller ska berättelserna om skrämmande skogsväsen i stället förstås som att vi fortfarande känner en verklig rädsla för skogen? En kanske sedan urminnes tider upplevd känsla, byggd på faror som gömdes där och nu projiceras på fantasimonster? Vi människor vill ogärna se oss som varelser med instinkter men likväl finns de ju där. Min dotters första möte med en orm gjorde henne stel av skräck. Hon var bara ett par år och hade aldrig sett en orm tidigare. Ingen av oss föräldrar är ormrädd och ingen annan i hennes omgivning heller. Ändå frös hon till och vågade inte röra sig. Vi är mycket mer natur och instinkt än vad vi vill tro.Jag älskar skogspromenader i fullmåne då trädens grenar kastar skuggor över stigen. Min barndoms varulvsrädsla har jag kommit över. Det är andra varelser jag fruktar i skogen idag och de flesta är små, mycket små. Hjortlusflugor som tillkännager sin närvaro när de rör sig i mitt hår för att bita sig fast i skalpen. De lika obehagliga fästingarna som man ofta inte märker förrän de börjar klia där de suttit sedan skogspromenaden ett par dagar tidigare. Och så dvärgbandmaskarna som är av mer mytisk karaktär. Vi ser dem aldrig innan de gör sig hemmastadda i vår kropp eftersom de sprids via rävars avföring och kan slinka ner i magen på oss med vilda bär. ”Varning”, kan man få höra. ”I skogen på andra sidan berget har man hittat en räv med dvärgbandmask. Plocka inte bär där!” Ska man tro på det eller inte? Ska alla goda blåbär bara lämnas?Liksom den fästingburna virussjukdomen TBE är dvärgbandmasken ny på våra breddgrader och tillsammans utgör de den största faran i många svenska skogar numera. Risken att drabbas av någon av dem är visserligen oerhört liten men ändå mycket större än att bli dödad av en varulv eller möta ett troll. Sådana kan vi dessutom, har vi lärt oss av sagorna, överlista med vaksamhet och slughet men hur lirkar man med ett virus eller en mask som tagit ens kropp i besittning?   När jag i arbetet med den här essän frågade en vän vilka skrämmande varelser hon tycker att man hittar i dagens skogar svarade hon med en anekdot om hur hon mött en man i skogen som joggade barfota mitt i vintern. Han uppenbarade sig hastigt i den stadsnära skog där hon tog en promenad. Själv har jag flera gånger blivit skrämd av cyklister som svischar förbi på stigarna i en väldig fart. Kanske är barfotajoggare och hänsynslösa cyklister det närmsta vi kommer moderna troll? Jag vet inte vad man i så fall ska vara mest orolig över: att själv bli påkörd eller att något av trollen ska förfrysa fötterna eller ramla huvudstupa när en rot sticker upp framför cykeldäcket? Jag lämnar i alla fall stigen och drar mig skyggt undan bland träden. En medelålders älva som längtar efter lite dimma att gömma sig i, där hon kan förfasa sig över skogens omvandling från mytisk plats till ännu en arena för allehanda prestationer.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Berördhetens centrala position inom teatern kan ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap, säger teaterforskaren Kent Sjöström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 6/9 2018.IRedan 1990 skrev teaterkritikern Leif Zern att ”Årets kritiska klyscha har med kraft hunnit etablera sig: berörd. Det går inte en dag utan att någon recensent påstår sig vara berörd eller oberörd”. Nästan 30 år senare är termen fortfarande en kraftfull kvalitetsmarkör i teaterdiskussionen. Det intressanta är att denna kvalitet, att beröras, ofta ses som ett så självklart kriterium på den goda teaterupplevelsen. Att diskutera denna drabbande upplevelse, och värdet i den, kan upplevas som ett angrepp på teaterns kärna, och även på människans känsloliv och humanistiska grundvärderingar överhuvudtaget. Men jag vill snarare granska hur viljan att beröra och bli berörd har något att säga om vår tid, och då speciellt om teaterns position som förströelse, provokation och social yta.Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning.I diskussioner där berördheten lyfts fram som en teaterföreställnings främsta värde, tenderar den diskuterande eller kritiska analysen att hamna i andra rummet. Förhållningssättet blir tydligt i detta citat från en skådespelarstudent: ”Man ska inte behöva veta något eller kunna något för att bli berörd av teater.” På detta sätt kan berördhetens centrala position ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap. I ett samtida tankeklimat där termer som sanning, kvalitet och objektivitet är ifrågasatta och alltmer förhandlingsbara, finns ändå en instans som är intakt: den egna känslan. Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning. På detta vis etableras en speciell och skyddad zon, där det subjektiva upplevandet av teatern också är skyddat från kritik.I talet om olika upplevelser av berördhet finns relativism, tolerans och ett slags anspråkslöshet: en skådespelare beskriver syftet med sin skådespelarkonst som att ”Jag vill bara beröra.” Och så här beskriver en poet diktupplevelsen: ”Å andra sidan behöver man inte förstå, i meningen översätta vad det handlar om. Att bli berörd är det viktiga. Det finns inget rätt svar på hur man ska läsa en dikt – alla har förkörsrätt till sin upplevelse.”Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket.IIDet handlar om känslor, men inte vilka känslor som helst. Det är slående hur beskrivningar av berördhet i samband med teaterupplevelsen utspelas på en kroppslig arena. En teaterkritiker skriver: ”Från Toneelgroep Amsterdams föreställning går jag längs kvällsstilla kanaler på skakiga ben till hotellet. Både skakad och berörd.” En annan kritiker beskriver hur hela kroppen engageras, och berördheten verkar kunna utspela sig lite varstans, dock inte i hjärnan. Hon skriver: ”Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd. Fast okej, det sätter igång min hjärna också.”Den Cartesianska tudelningen av tanke och kropp tycks ligga påfallande nära åtskillnaden mellan tanke och känsla, och en regissör lyfter fram dessa uteslutande motsatser i sin uppsättning: ”Man kommer att bli berörd då pjäsen inte riktar sig mot hjärnan utan går rakt in i hjärtat.” Och om flera inre organ engageras blir verkan än mer drabbande: ”En teater som inte berör, som inte träffar i hjärtat och njurar är för mig en död teater”, säger en annan regissör.Jag vill i detta sammanhang lyfta fram en aspekt: hur kroppslig närhet och fysisk beröring under senare decennier alltmer kopplats till såväl social kompetens, som till kroppsligt välbefinnande. Från att ha varit en vana för en liten grupp i samhället, har kramar och kindpussar blivit stora gruppers hälsningsritual. På liknande sätt har massage och spa-behandlingar gått från att vara medicinskt betingade behandlingsmetoder, till att vara källor för fysiskt välbefinnande i allmänhet. Kroppslig närhet och fysisk beröring signalerar kompetenta relationer till såväl omgivningen, som till det egna jaget. I detta fenomen ryms också synen på den egna kroppsligheten som ett utvecklingsprojekt och ett socialt kapital – och som en kungsväg till psykiskt välbefinnande. Denna växande arena för kroppens uttryck och förverkligande har vidgat vår förståelse och värdering av mellanmänskliga relationer. Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket. Den franske sociologen Jean Baudrillard nämner redan 1970 hur kroppen alltmer är både investeringskapital och fetisch, rentav ett frälsningsobjekt.Berördhet innebär framför allt hanterbara känslor, med ursprung i estetiska upplevelser; ett slags känslornas adelskap som kännetecknas av sina diskreta uttryck. Känslan är kroppslig men disciplinerad, på samma vis som man i en etikettsbok kan lära att vissa känsloyttringar och en viss typ av kroppslighet inte passar sig i offentliga sammanhang. Att bli berörd innebär en njutningsfylld, eller åtminstone tillfredställande upplevelse, också av det skrämmande och sorgliga. I vår önskan att beröras anas en strävan efter det sublima. IIISom lyssnaren säkert redan märkt vill jag främmandegöra bruket av termen berörd. Denna strävan är färgad av ett brechtianskt förhållningssätt: att skapa förvåning inför det invanda, och att nyfiket betrakta ett välkänt fenomen som något främmande. Den tyske dramatikern Bertolt Brecht beslås ofta med åsikten att känslor skulle vara oönskade på den teater han förespråkade. Men Brecht vände sig genomgående mot den känslosamhet han menade behärskade såväl den politiska som den konstnärliga scenen i Tyskland – emotionalism som ideologi. Han förespråkade att känslor gestaltas, diskuteras och förstås i alla sina fasetter och i sin sociala förankring. Vårt känsloliv är inte djupare, evigare eller mindre påverkat av samhället än vad tankar och åsikter är, han uttrycker det som att våra känslor är precis lika korrumperade som vår tankeförmåga. Det är den traditionella teatern som delar upp förnuft och känsla, och då drar förnuftet det kortaste strået. Brecht skriver: ”Så snart man gör det minsta försök att få in ett uns av förnuft i teatern, så skriker känslans förespråkare att man vill utrota känslan.” Problemet för Brecht var alltså inte att teatern gestaltar och ger upphov till känslor, utan att den skiljer på känslor och förnuft. IVOm känslor hänförs till ett irrationellt fält ska teatern inte heller träda utanför detta fält. På detta vis riskerar teatern att marginaliseras som kunskapsproducent, genom att upphöjas eller kanske förskjutas till en icke-rationell sfär och där avnjutas i ömsesidig symbios: skådespelaren i sin strävan att beröra, och åskådaren i sin önskan att beröras.Brechts diskussion ger verktyg för att förstå och kanske förändra teatern och dess publik. I ett större perspektiv kan hans resonemang också användas för att förstå och kritisera de känsloinriktade mekanismer som är nödvändiga för att sälja vilken vara som helst i medier och på den politiska marknaden. När medier och politiker främst strävar efter att beröra får de drag av kitsch, ett slags teater som kvickt tillfredsställer behovet av känslosamhet, men som inte stimulerar till mångsidighet, analys eller eftertanke. Även om föreställningen blir utsåld varje gång.Kent Sjöström, docent i Teater, lärare och forskare på Teaterhögskolan i Malmö

Ödehus både skrämmer och lockar, men vad är det egentligen som döljer sig där inne? Författaren och essäisten Henrik Nilsson gläntar på dörren till en värld av kvarlämnade föremål och slitna fasader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under vandringen i västra Blekinge glesnade träden och vi nådde fram till en solbelyst öppning i skogen. På andra sidan ett krokigt äppelträd, omgivet av lupiner och nässlor, låg ödehuset. Med kupade händer försökte jag kika in genom fönstren, men spindelväven grumlade synen av bråten där inne. När jag lyfte av haspen och öppnade den knarrande dörren visste jag inte om råttor skulle kila ut över tröskeln eller om en uggla skulle störtdyka mot mig inifrån mörkret. Men allt var tyst, och jag tog några steg in i farstun där väggarna var tapetserade med flagnande tidningspapper från början av 1900-talet. Lokalannonser där hushållerskor söktes blandades med rapporter om avlägsna vulkanutbrott. Trots min nyfikenhet på vad som fanns i de andra rummen, vågade jag mig inte längre in i huset med rädsla för att bjälkarna skulle ge vika och taket störta in.När jag lade på haspen till dörren igen, tänkte jag på poeten Pontus Lindhs korta dikt om ett ödetorp: ”materian släpper taget / vandrar utåt / när vi kikar in / fryser bilden / krandroppen hänger i all evighet / och kattskelettet ligger stilla i hörnet / för stilla.” Jag tänkte också på ödehusens betydelse under min barndom, särskilt det ruckel som låg på väg hem från skolan och som vi ibland efter lektionerna brukade smyga oss in i – alltid med känslan av att lämna inte bara gatan bakom oss, utan den gängse verkligheten. Jag minns det krasande ljudet av glasskärvor under skosulorna på stentrappan, jag minns det sotiga köket med öppna lådor och bestick utvräkta på golvet, trappan upp till andra våningen som vi aldrig vågade beträda, eftersom vi där uppe kanske skulle påträffa något som skulle hålla oss sömnlösa om nätterna.Ödehus har funnits lika länge som det funnits hus. Därför kan historiska lämningar och ruiner i någon mening sägas vara ödehus som övergivits för så längesedan att de numera tillhör arkeologins snarare än det levande minnets domäner. Under vår relativt fredliga svenska samtidshistoria har det ofta funnits privata skäl till att vi lämnat hus att förfalla – som skilsmässor, sjukdomar och familjetvister – men i det större perspektivet berättar ödehusen också krigens, ockupationernas och fördrivningarnas globala historia.Ödehuset säger oss att något gick snett, inte blev som det var tänkt. Som i fallet med grekernas hus i Istanbul som stått igenbommade i många decennier till följd av folkomflyttningarna för hundra år sedan. Eller alla bostadshus och offentliga byggnader som övergavs vind för våg när människor tvingades lämna sina hem efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima. I dagens Mexiko överger tiotusentals familjer sina hus varje år till följd av det svårartade narkotikavåldet i deras hemtrakter. Det mest storslagna och sinistra ödehus jag själv har sett är den gigantiska ofärdiga byggnad vid Dâmboviţa-floden i Bukarest som började uppföras på 1980-talet och som var tänkt att hysa ett museum över den rumänska kommunismen. Men projektet avbröts av decemberrevolutionen och sedan dess står det väldiga arkitektoniska skalet kvar som ett inofficiellt monument över de sista Ceauşescu-årens förvridna världsbild och ideologiska kollaps.I dystopiernas tidevarv har ödehusen fått en förnyad relevans. Dagens filmer och teveserier fylls av övergivna sjukhus och igenbommade bensinmackar, av evakuerade stadskärnor och bostadsområden som tagits över av ogräs och förvildade hundar, medan de sista överlevande människorna drar runt i jakt på tillfälligt skydd och förnödenheter i ett postapokalyptiskt landskap. Dessa fiktiva byggnader har övergivits efter någon pandemi, naturkatastrof eller totalitär omvälvning, och skiljer sig därför från tidigare skräckgotiska filmer och böcker, där ödehuset och kråkslottet snarare var ett slags undantag som stod i kontrast mot den ordinära verklighetens förutsägbara rationalitet.I poesin har ödehuset ofta tilldelats en symbolisk roll, både av det personliga och samhälleliga slaget. Hos Nils Ferlin speglar ödehuset ett inre, andligt tillstånd: ”Ditt öga är tomt som ett ödehus, / det tör bo någon där likväl: / Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus / ibland. – Kan det vara din själ?” I den västindiske poeten Derek Walcotts dikt ”Ruins of a Great House” blir ett nedgånget plantagehus istället bilden för det brittiska imperiets koloniala förfall i den karibiska övärlden. När Börje Lindström ger röst åt de döda i diktsamlingen ”På kyrkogården i södra Lappland” liknas tillvaron i den avfolkade och bortglömda hembygden på ett ställe vid ”ett ödehus, utplundrat / och med sönderslagna fönster”.I vår del av världen, präglad både av en modernitet som trängt in i de flesta vrår av samhället och av ett utbrett intresse för inrednings- och renoveringstrender, kan ödehuset te sig som en särskilt utmanande anomali. En irrationell och oförsvarlig rest från det förgångna som borde ha jämnats med marken för länge sedan – eller åtminstone tjäna som utgångspunkt för ett piggt och händigt makeover-projekt. Vilket inte hindrar att dessa förfallna byggnader – som en logisk underström i tiden – samtidigt kan väcka fascination inom vissa subkulturella kretsar.Lika svårt som det är att veta vilka vägar framtiden kommer ta, är det att veta om ödehusen kommer att bli fler eller färre under vår livstid. Det enda vi kan vara säkra på är att de alltid har funnits och alltid kommer att finnas – något annat är lika otänkbart som perfekta utopier eller världsliga paradis. Ödehusen påminner oss om såväl vår egen som historiens ofullkomlighet. Därför är kanske en värld helt utan ödehus inte ens önskvärd. För när vi gläntar på dörren till dem, gläntar vi också på dörren till en annan tid – inte bara till det förgångna, utan till en annan tid i vår egen tid; dess obevakade skuggsida.Så stanna till, öppna dörren till rucklet. Där innanför ser du omkullvälta möbler, söndriga gardiner och fuktfläckar som stora världsatlaser på väggarna. Ovanför öppningen till vardagsrummet sitter ett gökur som inte längre fungerar. Lamporna i taket har slocknat en gång för alla, och stolarna håller inte längre för någons tyngd. Vad hände? Åren, decennierna. Men en gång på andra sidan förfallet satt människor här vid bordet, och köket fylldes av matos och skramlande bestick.Du stannar upp på tröskeln som leder in till de andra rummen, eftersom du är rädd att huset ska störta samman över dig om du går längre in. Det är klokt, du måste fortsätta din vandring. Därför kommer du aldrig att få se det lilla sovrummet allra längst in, där en barnteckning fortfarande sitter kvar på väggen. Du kommer aldrig att upptäcka det gulnade pappret med det otydliga motivet, som föreställer ett sjörövarskepp som nätt och jämnt hann avfyra alla sina kanoner – innan lupinerna och nässlorna omringade allt.Henrik Nilsson, författare och essäist

Orsak och verkan är ett grundläggande begreppspar i vår förståelse av världen, men det betyder inte att de har en plats i verkligheten. Helena Granström funderar på hur vi ska se på det. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Orsak och verkan: Någonting sker, och ger upphov till någonting annat. Det är svårt att föreställa sig den mänskliga tanken utan tillgång till denna helt centrala figur. Som filosofen Immanuel Kant en gång insåg, efter att enligt egen utsago ha väckts ur ”dogmatisk slummer” av kollegan David Hume, är föreställningen om kausalsamband – att det ena leder till det andra – inte i första hand grundad i erfarenhet. Nej, istället är den en förutsättning för erfarenheten som sådan, ett grundläggande drag i mänsklig varseblivning: Först utifrån antagandet att varje verkan har en orsak kan världen framträda och bli begriplig för oss. Och det är lätt att låta sig övertygas om att den nyvakne Kant hade rätt: Idén om orsakssamband spelar onekligen en avgörande roll för hur människan sorterar sina intryck. Kausaliteten tycks med andra ord ganska så tveklöst existera i tanken – men var finner vi den i världen? Också om detta har filosofer förstås tvistat, och fortsätter att tvista. Det kanske enda de verkligen är överens om är tvistefrågans tyngd. Platon låter i sin dialog Sofisten en av de talande likställa förmågan att påverka kausalt, med att överhuvudtaget finnas till: Allt som besitter förmågan att antingen orsaka förändring hos någonting annat, eller att påverkas av någon utifrån kommande orsak, måste sägas äga verklig existens. Huruvida denna förmåga att påverka och att påverkas är inneboende hos tingen i sig – att stenen faller till marken på grund av sin karaktäristiska tendens att befinna sig lågt – eller inte, är en annan fråga. Den idag dominerande uppfattningen, som fann sitt kanske kraftfullaste uttryck genom Isaac Newton och hans rörelseekvationer, är att inga inre krafter hos föremålen behövs – allt som krävs är verkan av eviga och allmängiltiga naturlagar som styr förändring och interaktion mellan tingen i världen. Men frågan är om detta verkligen är nog? Till och med Newton själv konstaterade att han med sina lagar hade funnit en beskrivning av gravitationen – ”förklarat himlens och havens fenomen genom gravitationskraften” – men därmed inte funnit gravitationens orsak. Mot 1700-talets slut utvecklar filosofen Thomas Reid denna distinktion: Naturlagarna styr på vilket sätt orsak kan leda till verkan, men utgör inte orsaker i sig. De är helt enkelt bara regler, och som Reid påpekar har ”navigationens regler aldrig styrt ett skepp” och ”arkitekturens regler aldrig byggt ett hus”. Med tanke på naturlagarnas centrala position inom fysiken, leds man till att fråga sig om orsak och verkan alls har någon plats inom denna den mest grundläggande beskrivning av världen vi känner till?   Ett minst sagt rungande nej på den frågan står ett drygt sekel senare att finna hos filosofen Bertrand Russell, som i essän ”On the Notion of Cause” från 1912 inte skräder orden: Begreppet ”orsak” väcker, skriver han, så många felaktiga associationer att dess fullständiga uteslutning ur den filosofiska vokabulären vore önskvärd. I synnerhet är det vi vanligtvis förstår som ”lagen om orsak och verkan” helt främmande för fysiken. I dess modell av verkligheten hittar vi ingenting alls som kan kallas för orsak eller verkan: Allt som finns är formler. Ett annat skäl till att kausaliteten inte hör hemma inom vetenskapen är att den för att vara meningsfull med nödvändighet är vag: dess grund, nämligen att ”samma orsak leder till samma verkan”, blir meningslös så snart vetenskapen avancerar bortom en naiv observation av naturfenomenen. ”Varje vetenskapligt framsteg”, skriver Russell, ”tar oss längre och längre bort från de grova regelbundenheter som kan iakttas vid ett första påseende”, och till sist så långt att föreställningen om två identiska orsaker – till exempel två slag med en hammare – helt förlorar sin mening. Varje skeende är, när det beskrivs med tillräcklig noggrannhet, unikt, och en händelses orsaker är egentligen aldrig begränsade till den direkta omgivningen, utan inbegriper i sista instans tillståndet hos hela universum. Att kausaliteten intar en central position i människans tänkande innebär – i alla fall om man ska tro Russell – alltså inte att den intar en särskilt central position i den yttre verkligheten, om den nu överhuvudtaget står att finna där. Å andra sidan tycks det vetenskapliga projektet att utvinna kunskap om denna verklighet mer eller mindre dömt att misslyckas utan just en övertygelse om giltigheten hos lagen om orsak och verkan: Säg det experiment som alls skulle ha någon mening utan tilltro till det faktum att en viss handling kommer att leda till en specifik och förutsägbar effekt. Ändå utgör just den där förutsägbarheten – den tvingande nödvändighet med vilken en given orsak leder till en given verkan – ytterligare ett argument för kausalitetens uteslutning ur den filosofiska och vetenskapliga sfären. Våra mest fundamentala teorier har nämligen visat sig vara i grunden icke-deterministiska, så att verkan faktiskt inte alls följer på orsak på något entydigt sätt. På senare år har laboratorieexperiment dessutom gjort bruk av kvantmekaniska effekter för att få kausaliteten som vi normalt förstår den att framstå som ett förlegat koncept. Genom att utnyttja så kallad kvantmekanisk sammanflätning är det möjligt att arrangera situationer där fallet att händelse A orsakar händelse B är på ett fundamentalt sätt omöjligt att särskilja från sin motsats, att händelse B orsakar händelse A. I andra experiment har man kunnat skapa kausala effekter som sträcker sig bakåt istället för framåt i tiden, så att verkan tycks föregå det som orsakat den. Albert Einsteins märkvärdiga relativitetsteori, där rummet och tiden visserligen kan böjas och tänjas, men där ingen tvetydighet någonsin finns mellan orsak och verkan, framstår härvidlag som en västanfläkt. Att olika observatörer kan ha skilda uppfattningar om såväl föremåls längd som klockors tidsangivelser – och till och med om vad som är framtid och vad som är förflutet – är faktiskt lätt att acceptera jämfört med tanken på att de hamnar i bråk om huruvida det var hammaren som hade sönder det trasiga fönstret, eller tvärtom glasets splittring som fick hammarhanden att måtta sitt slag. Men kanske kan, tänker jag, denna förvirring ändå utgöra en sorts lättnad, när jag fångad i min tankes grundlösa tro på den järnfasta länken mellan orsak och verkan grämer mig över konsekvenserna av mina egna beslut. Jag kan då alltid trösta mig med att jag aldrig kan vara säker på vad som egentligen ska räknas som en orsak, om orsaken ens är möjlig att avgränsa på ett meningsfullt sätt – eller för den delen huruvida denna orsak, om den nu finns, inte redan var nödvändigt och fullständigt bestämd som en effekt av något annat. Denna upplösning av grunden för såväl den rationella tanken som den fria viljan kan faktiskt – om så bara för ett ögonblick – utgöra en form av frihet också den.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturB. Hill, H. Lagerlund, S. Psillos (red.): Reconsidering Causal Powers. Oxford University Press, 2021.Immanuel Kant: Kritik av det rena förnuftet. Översättning: Jeanette Emt. Thales, 2004.Platon: Skrifter. Bok 4. Översättning: Jan Stolpe. Atlantis, 2018.Bertrand Russell: Mysticism and Logic and Other Essays. George Allen and Unwin, 1917. På svenska "Mystik och logik" i översättning av Anders Byttner och utgiven på Natur & kultur 1954.

I Sverige är artighetsfraser ganska sällsynta, och består av ett hej i kassan. Kanske finns en misstänksamhet mot högtravande formuleringar? Thomas Steinfeld funderar över poängen med artigheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång stod jag i kön till kassan i en italiensk livsmedelsaffär. Damen före mig höll på att plocka ihop sina inköp, när hon märkte att hennes väska inte räckte till. Hon tittade upp mot kassörskan: ”Mi potrebbe dare una borsa, per cortesia?” ”Kunde ni vara så vänlig att ge mig en påse?“ Kassörskan svarade: ”Certo” – ”givetvis”. Hela proceduren avslutades med en ”mille grazie”, ”tusen tack”, på ena sidan, och en ”di niente”, “det var så lite”, på den andra, och så nickades det hit och dit, innan kassörskan vände sig mot mig: ”Buongiorno, signore.”Samtalet tog inte mer än tio sekunder, och ändå kastade det ett ljus över vardagen. Med ett litet leende drog damen därifrån.Artighet har två sidor. Den ena heter ”etikett” och upplevs som ett register av mer eller mindre fasta regler om hur en människa skall uppföra sig. Den andra kallas för ”hövlighet” och går ut på det motsatta: Den skapar rörlighet i beteendet gentemot andra människor, består i en skicklighet att upprätthålla en gemenskap under skiftande villkor. Den förutsätter inlevelse och improvisationsförmåga. Gemensamt för både etikett och hövlighet är att de kräver distans, framför allt till en själv. Man måste kunna stå tillbaka, vara beredd på att skapa plats för den andre, så att man kan lära känna varandra och ett ömsesidigt förhållande kan utvecklas. Både etiketten och hövligheten kräver därför inte bara självdisciplin, diskretion och uppmärksamhet, utan också tid, inte mycket, men ändå.Det finns en socialkritisk misstanke mot den goda tonen. Den tros markera en hierarki i samhället. Den lär befästa skillnaderna mellan högre och lägre skikt. Och så är det: När aristokraterna uppförde sig enligt etiketten, så visade de upp avståndet till folket. Samtidigt uttryckte de tillhörigheten till sina likar. Så länge det fanns ett borgerligt skikt som härmade aristokratin såväl i uppträdande som i förakt för de fattiga och ouppfostrade, gällde denna etikett. Den upplöstes efter andra världskriget i alla västliga industriländer, med tydliga avvikelser de enstaka samhällena emellan.Hövligheten må ha varit en aristokratisk dygd. Men den kan också främja jämlikheten. ”Om umgänget med människor”, så heter boken som sedan mer än tvåhundra år gäller, i Tyskland liksom i Sverige, som det grundläggande verket för alla läroböcker om hyfs och hövlighet. Författaren hette Adolph von Knigge. Den första utgåvan publicerades år 1788, den svenska översättningen kom redan 1790. Och visst tillhör boken revolutionens intellektuella miljö: När det feodala samhällets ordning upplöstes, när folk plötsligt kunde flytta upp och ramla ner i den sociala hierarkin, och detta på kort tid, när man inte längre kunde veta om man hade en adelsman, en krämare eller en bonde framför sig – då behövdes en välordnad distans människorna emellan: Alla fick lära sig att hålla sig tillbaka, så att de nya medborgarna inte genast stötte sig på varandra. Denna välordnade distans förmedlas bäst utan strikta regler. Och ju mera självklar den blir, desto civilare och mera ”lyckat” blir samhället.Om uppkomsten av ordet ”du” som allmän tilltalsform i Sverige finns det många berättelser. En handlar om motormännen, och om den inte är sann, så har den uppfunnits väl: Enligt myten var det bilisterna, mekanikerna och personalen vid bensinstationerna som var de första som sade ”du” till varandra - pionjärerna för ett nytt, rullande, motordrivet samhälle. Alla deltog i samma projekt bortom klassernas gränser. Senare utvidgades förehavandet tills det omfattade ett helt folkhem. Inför den gemensamma framtiden bleknade skillnaderna inom samhället, och förmodligen tycktes den nya tilltalsformen vara praktisk, effektiv och sparsam, både med hänsyn till tid och till kraft.Om det verkligen är så att livet blir enklare, om man avstår från alltför mycket hövlighet, är dock en öppen fråga. Fram till sextio- eller sjuttiotalet var ”duet” enbart förbehållet de närmaste vännerna eller familjen, om ens dem. Sedan spridde sig tilltalsformen till samhällets alla delar, förutom kanske till kungligheterna. Och mer än det: den spridde sig söderut, till kontinenten, till Tyskland och till och med till Italien eller Frankrike. Utvecklingen gick dock inte bara på ett håll. Ty samtidigt flyttade kramen norrut, och inte bara den, utan också hälsningskyssen. Man vad betyder då kramen? Det kan hända att den betecknar en närhet, som ”duet” inte längre uttrycker.Men det kan också vara annorlunda: Den italienska ”un abbraccio” har ofta ett drag av det melankoliska eller till och med förtvivlade: Livet är grymt, och här finns bara vi två som håller ihop. Och visserligen kan man uppleva en handskakning, i synnerhet om den används sällsynt, som en intimare hälsning än en kram. Men när nu ”duet” reser söderut, medan kramen vandrar norrut, blir rutinerna osäkra, med osäkerheter och sociala olyckor till följd. ”Hej, jag heter Ola, det gläder mig att du är här”, lär en svensk företagsledare i Tyskland ofta säga när han möter en av sina anställda, på tyska. Och visst låter hälsningen vänlig. Men den betyder inte bara att man kommer att släppa alla formaliteter. Den betyder också att man, oss två emellan, kommer att upphäva gränsen mellan det offentliga och det privata. Somliga förstår frasen som ett hot.Egenintresse och hövlighet går sällan ihop, i alla fall inte på ytan. Förmodligen kunde man bevisa, med empiriska medel, att hövligheten krymper i samma mån som ekonomin växer. Den goda tonen ger dock alltid sken av att vara på väg att försvinna. Det skulle inte kunna vara annorlunda, och inte bara för att den som talar om hövlighet brukar hysa ett intresse för att den består. Ty den förutsätter konventioner som alla känner till. Den är konservativ av princip. Det finns ingen hövlighet utan tradition.Hövlighet misstänks ofta för att vara någonting artificiellt, kanske inte lögnaktigt, så dock konstgjort och tillrättalagt. Den befinner sig i tvivelaktig närhet till hyckleri. Och visserligen är det så, att hyfs förutsätter en viss grad av fiktion. På floskeln ”och hur står det till?” brukar man svara ”bara bra, och med dig?”, och alla vet att sanningen kan vara en annan. Den som säger: ”Det var roligt att ses igen” borde inte tas på orden. Däremot kräver frågan: ”får jag vara ärlig?” bara ett svar: ”Helst inte.” Hövlighet har inte bara en egen moral, utan också en egen estetik. Den förutsätter ett visst mått av förställning. Annars går det inte.Thomas Steinfeld, författare

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade.Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse.Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde ”Den förfärliga Ateismen”. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad ”Sanningens flamma” antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti ”Den Förfärliga Ateismen” – det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde ”Visdomen”. Robespierre talade åter och sade: ”Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet”. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något – och vad innebar den nya kulten?Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla ”folkfiender” som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: ”Att ära Gud och döda kungar är samma sak”. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd.Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i ”Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter” som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl.Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt – Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet.den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn.Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern – som han menade gjorde människor förställda och onaturliga – så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag – och just därför var det som hände sedan helt obegripligt.Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion.Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom – och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes.Gabriella Håkansson, författare och kritiker LitteraturJonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006Slavoj Žižek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981.Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).

När DDR-diktaturens mur föll var det en Händelse med stort H. Men hur får ett skeende en sådan status och vad gör denna historieskrivning med oss? Det funderar idéhistorikern Michael Azar på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.När jag idag tittar på bilder och videoupptagningar från Berlinmurens fall har jag svårt att föreställa mig att jag var en av dem, som just där och då, stod och hackade hål i denna groteska förolämpning mot mänskligheten.Det är inte heller utan viss förvåning som jag betraktar en bild från mitt eget fotoalbum, där en betydligt yngre version av mig själv poserar med en icke-våldsbanderoll framför ett segerrusigt folkhav.Min förundran handlar inte så mycket om att jag inte minns att jag var där.Snarare rör det sig om den märkliga känslan av att jag visserligen rent kroppsligt var på plats – medan jag i anden samtidigt var någon annanstans. Kanske beror det på det enkla förhållandet att jag då inte förstod vidden av det historiska bocksprång som jag hade blivit indragen i. Jag säger ”indragen”, eftersom jag egentligen bara var på genomresa i Östberlin när jag plötsligt sögs in i den oväntade händelsens malström.Till den naive nittonåringens försvar vill jag framhålla att det inte är helt ovanligt att historiens stora Händelser tar form inför vittnen, som först långt i efterhand börjar begripa vad det är de har varit med om. Säkert är det också mer undantag än regel att Historien frambringas av människor som är på det klara med att det faktiskt är just Historia de skapar.Ta korsfästelsen av Jesus som exempel. Varken bödlar eller vittnen kan i den stunden ha haft någon som helst föraning om den djupare historiska innebörden av denna avrättning. Vem kunde då ha förstått att just detta dödsstraff – bland så många andra – med tiden skulle mynna ut i de romerska kejsarnas upphöjande av just kristendomen till rikets enda tillåtna religion? Vem kunde ha anat att miljarder människor framöver skulle upphöja korsfästelsen till den mest väsentliga händelsen i hela mänsklighetens ödesdrama?I det levande nuet genomkorsas människor av händelseförloppens lika häftiga som dunkla krafter. De försöker erövra kontrollen över dem, i syfte att ge dem en klar riktning och mening, men deras vidare innebörd glider ändå förr eller senare dem ur händerna.Det är först i efterhand, som historiska händelser med litet h antar skepnaden av Händelser med stort H.Frågan är bara när detta efterhand äger rum.Kanske är det bara en skröna, men som sådan antyder den ändå en viktig sanning.Under Richard Nixons besök i Kina, i februari 1972, ska den kinesiske premiärministern Zhou Enlai ha fått frågan om hur han ställde sig till den franska revolutionen. Premiärministern lade för ett ögonblick sin panna i djupa veck och svarade sedan lakoniskt: ”det är alldeles för tidigt att säga”.Jag är frestad att gå ytterligare ett steg i samma riktning och hävda att det är först när Historien tagit slut som vi verkligen förstår vad det är som har ägt rum i den. Det är ju ingalunda ett orimligt krav att man först måste få skåda en tavla i sin helhet, innan man vågar uttala sig om alla dess enskilda delar. Problemet med den mänskliga historien är naturligtvis att den målning som en dag ska sammanfatta vår historia först kan avslutas när vi alla är borta. För den som, likt jag själv, inte tror på den korsfästes återkomst, återstår därmed bara det sorgliga konstaterandet att vi aldrig någonsin kommer att förstå den fulla innebörden av allt det som en gång har hänt.Det är säkert också i detta ljus som vi ska läsa Michel de Montaignes beska reflektion att historikerna tycks dömda till att bara tolka redan förefintliga tolkningar av det förflutnas tilldragelser – utan att någonsin nå fram till den eftersökta händelsens rena kärna och innebörd.Men vad är det som gör att vissa tilldragelser i backspegeln vinner status av Händelser med stort H – det vill säga, som vitala fästpunkter i det historiska minnet, värda att antingen firas eller sörjas, som vore de bärare av själva sanningen om människans öde?Därom tvistar de lärde, men ett återkommande förslag är att Händelsen delar in historien i ett före och ett efter. Den tillskrivs förmågan att radikalt slå upp dörren mot en framtid som helt bryter av mot det förflutna. Inom kristenheten uttyds sålunda mänsklighetens historia i ljuset av ett före och ett efter Kristi offergärning, ett före och ett efter syndernas förlåtelse.En mer sekulär version finner vi i den revolutionära tradition som upphöjer 1789 till en avgörande brytpunkt i historien. Redan de ledande franska revolutionärerna uppfattade gärna sig själva i sådana termer. De beskrev sig som ett slags förlösare av en ny mänsklighet, en mänsklighet som en gång för alla skulle lämna det förgångna bakom sig och påbörja Historien på nytt – med republikens födelse som det nya år 1.I den ständiga kampen, om hur människan ska skriva berättelsen om sitt äventyr på jorden har striden om exakt vad som ska räknas som en Händelse – och hur denna sedan ska uttolkas – en utslagsgivande betydelse. För människans kamp om makten är också alltid en strid om det historiska minnet; det vill säga, en strid om hur vi ska ge mening åt händelsernas flöde och påtvinga de levande och de döda en bestämd roll i dem.På så sätt används särskilt utvalda Händelser som existentiella och politiska prövostenar, också för generationer som lever hundratals eller rentav tusentals år efter att de ägt rum: Hur trogen, eller otrogen, är du gentemot den som dog för just dig på korset? Hur lojal, eller illojal, är du, gentemot de revolutionärer som gav sitt liv för din frihet?Är du för – eller emot – den stora Händelsen?När jag stod där, en iskall novemberdag 1989, med en bit av muren i min hand, kunde jag inte föregripa alla de sätt på vilka murens fall skulle adlas till min generations kanske främsta prövosten. Det dröjde nämligen inte länge, förrän en lång rad självutnämnda språkrör skulle omvandla Händelsen till en tribunal som ingen skulle få undkomma.Ännu en gång skulle tiden delas upp i ett före och efter. Ännu en gång skulle vi lämna det förflutna bakom oss. Ännu en gång skulle mänskligheten ställas till svars inför det förpliktigande kravet att vara för eller emot den förmodat lysande framtid som Händelsen visade vägen till.Nu fick det vara nog med historia, sa man. Tvivel och frågor hörde inte hemma i den nyvunna frihetens entusiastiska rike. Med murens och kommunismens hädanfärd var ju Historien som sådan avslutad och målningen över det mänskliga äventyret äntligen fullbordad. Det var faktiskt rätt sorgligt att beskåda, mitt i all berättigad glädje, hur den segrande ideologins talesmän började använda sig av just den retorik som de tidigare tillskrivit den besegrade fienden.I denna nya version av den enda vägens politik, av Historiens obevekliga logik, återstod det egentligen bara för oss alla, att gemensamt sjunka riktigt djupt ner i våra fåtöljer– och bara njuta av att den mänskliga Tiden fulländats med just oss.Michael Azar, professor i idéhistoria

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum.Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare?Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet.Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på Moskvakommunismen – och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad – så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra.Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog.När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan.Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål.Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt.Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: ”byggande av rum där friheten kan bo”.Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord ”frihetens despoti” öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner – de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917.Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 – och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den ”transatlantiska civilisationen”, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv.Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden.Men grundtankarna i "Om revolutionen", om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem.Ulla Gudmundson, skribent och diplomatLitteraturArendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

Revolutioner är i de flesta fall blodiga tilldragelser, men också fyllda av symbolik och handlingar som kräver tolkning. Det menar författaren Dan Jönsson i denna essä om revolutionens bilder. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En av de märkligaste episoderna under ryska revolutionen inträffade i Moskva i vintern 1918, när en enhet från de röda styrkorna, mitt under de intensiva striderna om staden, tog paus för att avhålla en regelrätt juridisk process mot ingen mindre än Gud Fader själv. Åklagare var bolsjevikernas blivande utbildningsminister Anatolij Lunatjarskij, en bibel placerades på den åtalades stol, en försvarare utsågs som försökte få sin klient frikänd genom att åberopa psykisk otillräknelighet, men efter att Gud under ett par timmar fått stå till svars för sina förbrytelser mot mänskligheten föll dödsdomen till slut. En exekutionspluton utsågs, som på given order i god ordning avlossade fem salvor mot himlen med sina maskingevär.Man får tänka sig hur de därefter sänkte sina vapen, kanske såg sig omkring lite smått förvirrat och lystrade till tystnaden som omgav dem. Vad nu? Historien har i efterhand berättats med viss ironisk distans, men är ju egentligen ganska fantastisk – och har flera paralleller från andra revolutionära ögonblick i historien. Exempelvis lär upprorsmännen under julirevolten i Paris 1830 ha avfyrat sina gevär mot stadens klocktorn. Urtavlornas mekanik var del av den förtryckande regimen. Och revolutionen början på en ny, befriad tid.En revolutionär samhällsomvandling är aldrig helt och hållet bara det. Den är också något annat, större men ogripbart, ett gränsöverskridande ögonblick där tiden och historien vänder, börjar om. Samtidigt är denna vändning omöjlig att beskriva annat än i symbolisk, metaforisk gestalt, och denna symbolik är i sin tur bunden till sin tid och geografi. Karl Marx beskrev revolutionerna som ”historiens lokomotiv” – en bild som då, i järnvägarnas barndom, stod för övermänsklig kraft och optimistisk framåtrörelse men som hundra år senare, för den långt mer civilisationspessimistiske marxisten Walter Benjamin, under det färska intrycket av nazisternas industriella fångtransporter, tycktes betyda raka motsatsen. Om historiens tåg, som det såg ut, hade sin slutstation i Auschwitz, så var revolutionärernas roll, menade Benjamin, att dra i nödbromsen. Revolutionen var alltså inte den mekaniska projektil som med ödesbunden nödvändighet drev historien mot sitt mål, tvärtom, den var brottet på rälsen, det sabotage som såg till att hejda denna rusning mot förintelsen. Katastrofen, skrev han, är att allting fortsätter som vanligt.Om denna motsägelsefulla revolutionära metaforik och mytologi handlar den italienske idéhistorikern Enzo Traversos bok ”Revolution”. Jakobinernas införande av en ny revolutionär kalender, balsameringen av Lenins kropp efter hans död 1924, kommunardernas barrikadering av Paris boulevarder 1871, och så vidare – handlingar som de här var inte bara en del av de revolutionära händelserna utan på samma gång, och kanske än mer symboler för dem, uttryck för en närmast metafysisk essens i de här processerna. Uppgörelsen med det bestående, början på det nya, våldet och hänförelsen har inspirerat till konst och ritualer, myter och historietolkningar som ibland har tagit formen av radikala experiment men lika ofta lutat sig mot uråldriga sedvänjor och traditioner för att göra allt det nya begripligt. Som Traverso beskriver det: under de dramatiska, ofta våldsamma processer som revolutioner är får livet en sällsynt intensitet som dessutom blir en kollektiv erfarenhet. Energier, passioner, känslor och affekter skruvas upp till en nivå långt över det vardagliga – en förhöjning som förklarar att alla revolutioner också brukar inbegripa vad Traverso kallar ”en estetisk vändning”.Denna estetiska vändning ser förstås lite olika ut från fall till fall och tid till tid. Vi talar alltså här om revolutionen definierad som en fullständig omvälvning av maktförhållandena i ett samhälle, alltså ett tillfälle när de maktlösa griper makten – det är också så man ska förstå försöken att beskriva det revolutionära ögonblicket som ett avbrott i historiens kontinuum, en bräsch mot framtiden. Som i Marx framsprängande lokomotiv, där den spirande världshandelns kommunikationsteknik framställdes som just det verktyg som fick kapitalismen att överskrida sig själv. Eller de franska jakobinernas införande av en förnuftets tideräkning där åren, månaderna och veckorna inte längre härleddes till religiösa myter utan baserades på rationella system. Men bilden är motsägelsefull: som Traverso påpekar är själva begreppet revolution ursprungligen en astronomisk term som på 1600-talet började användas för att beskriva planeternas kretsande rörelser. Latinets revolutio betyder helt enkelt ”återvändande”, i detta fall planetens återvändande till omloppsbanans utgångsläge efter fullbordat varv – och när de franska revolutionärerna övertog uttrycket var det alltså som ett sätt att markera den revolutionära omvälvningen som just ett återvändande, eller mer exakt ett återupprättande av en ursprunglig, mer rättfärdig samhällsordning. Revolutionen är alltså inte bara, eller främst ett brott i tiden, den är ett återtagande, ett återställande av den tid som korrumperats av historien.Den här sortens föreställningar kan också, åtminstone delvis, vara en nyckel för att förstå det revolutionära våldet. Och då inte bara det symboliska våld som tar sig uttryck i kullvräkta monument, raserade palats och utbrända kyrkor – ”störtas skall det gamla uti gruset”, som det heter i Internationalen – utan också det brutala, systematiska våldet mot de människor som ansetts förkroppsliga det gamla.När bolsjevikerna avrättade tsarfamiljen i Jekaterinburg var det med andra ord inte bara ett avsiktligt, planerat mord – utan också en symbolisk aktion lika mycket, om inte mer, som när man sköt mot himlen i Moskva. På ett motsvarande sätt blev Lenins begravning, och den påföljande balsameringen, ett sätt att manifestera den nya ordningen, för evigt bevarad i denna odödliga revolutionära kropp. Som Traverso noterar förekom det i idéströmningarna bakom den ryska revolutionen en rad halvvetenskapliga, mystiskt färgade föreställningar om odödlighetens förverkligande som en av de främsta revolutionära uppgifterna. Den intensiva revolutionära erfarenheten tycks i alla tider ha skapat och gett uttryck åt radikala idéer om kroppens befrielse – inte bara från döden, utan också från sexuellt förtryck och sociala konventioner.Revolutioner är alltså lika mycket existentiella som politiska omvälvningar. Som Walter Benjamin uttryckte det med en typisk nittonhundratalsmetafor fungerar de som explosioner i historien: utopiska idéer som annars ligger under ytan briserar i maktens ansikte och tar plötsligt levande gestalt. Därav behovet av estetisk tolkning eller översättning, bilder som gör detta överskridande gripbart. Därav också benägenheten att i konservativa tider som vår egen se sådana bilder och metaforiska aktioner som – med all rätt – hotfulla, eller i bästa fall löjliga och världsfrånvända. Historien är ett minfält, man går aldrig säker. Som Traverso konstaterar: inte ens revolutionärer kan planera för revolutionen. Den kommer alltid oväntat.Dan Jönsson, författare och essäist

Hur svarar konsten när makten förordar allt snävare ramar för både form och innehåll? Mattias Hagberg utforskar en sovjetisk, litterär motståndshandling som han döpt till sovjetisk fantastik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det börjar med ett meddelande i den sovjetiska statsradion:”Här talar Moskva. Vi sänder en förordning utfärdad av Socialistiska Rådsrepublikernas Unions Högsta Sovjet. I samband med det växande välståndet och för att tillgodose de breda massornas önskningar har beslutits att förklara söndagen den 10 augusti 1960 för de Fria mordens dag.”Upptakten till den ryska författaren och dissidenten Julij Daniels novell ”Här talar Moskva” från början av 1960-talet är skrämmande. Utan förklaring deklarerar makthavarna i Sovjetunionen att alla vuxna medborgare ska vara fria att döda i stort sett vem de vill under en hel dag.”Denna dag har alla sovjetmedborgare, som uppnått en ålder av sexton år, rätt att mörda varje annan medborgare med undantag av personer, som nämns under punkt tio i anmärkningarna till denna förordning. Förordningen träder i kraft den 10 augusti 1960 kl. 06oo Moskvatid och slutar att gälla kl. 24oo. Anmärkningar. Punkt ett. a) Mord förbjudes på barn under 16 år. b) uniformsklädda militärer och militärtjänstemän c) transportarbetare under tjänsteutövning…”… och så vidare. I sin novell leker Julij Daniel lika mycket med det byråkratiska språket och med sovjetsamhällets absurditeter, som han bearbetar stalinismens terror. Textens jag, en medelålders tjänsteman, påverkas starkt av beskedet, framför allt av omgivningens snabba anpassning till partiets senaste utspel. Hans älskarinna ser en chans att bli av med sin trista make; hans närmsta vän, en illustratör i partiets tjänst, ser en möjlighet att tillverka propagandaplakat inför mordens dag och därmed ta ett kliv i karriären; och hans granne, en gammal politruk, har snabbt hittat en förklaring som placerar in det fasansfulla beskedet i en revolutionär logik:”Medvetenheten har dött ut. Därför har staten rätt att göra ett brett upplagt experiment och överlämna vissa av sina funktioner i folkets händer! [–-] Den här förordningen är inget annat än en logisk fortsättning av en redan påbörjad process – demokratiseringsprocessen. [–-] Idealet är ju […] en succesiv upplösning av den exekutiva makten i de breda folkmassorna.” Julij Daniels text befinner sig någonstans mitt emellan knivskarp realism och grotesk skräck, i ett litterärt rike som aldrig fått någon egentlig etikett, men som i brist på bättre alternativ kan kallas sovjetisk fantastik. I detta rike har så vitt skilda författare som Vladimir Majakovskij, Michail Bulgakov, Andrej Platonov och bröderna Arkadij och Boris Strugatskij rört sig, författare som alla har det gemensamt att de låtit fantasin löpa fritt utan hänsyn till föreställningar om genre och stil, och än mindre till censurmyndighetens krav på litteraturen. Kanske kan man säga att detta spår i den ryskspråkiga litteraturen började med Jevgenij Zamjatin, eller möjligen med Vladimir Majakovskij, två författare som båda verkade under revolutionens inledande och febriga år, när konsten fortfarande bar på drömmar och radikala estetiska ideal. Det var då som Vladimir Majakovskij bröt sig loss ur tiden och skapade futuristiska dikter som faktiskt går att beskriva som science fiction. Och det var då som Jevgenij Zamjatin skrev sin skrämmande skildring av ett slutet, totalitärt och fullständigt planlagt samhälle, som med tiden skulle framstå som en skarp parodi på sovjetsystemet, men som vid sin tillkomst snarare hade udden riktad mot revolutionens motståndare än mot dess förkämpar.Ja, Jevgenij Zamjatins dystopiska roman ”Vi” är på många sätt en text som fångar essensen av den sovjetiska fantastiken. Romanens jag, matematikern D-503, lever i ett samhälle som helt och hållet bannlyst fantasin till förmån för förnuftet. Allt är genomlyst, rationellt och inriktat på tillfredsställelse av fysiska behov. Medborgarna lever bakom glasväggar utan hemligheter och tilldelas sexpartners enligt en noga genomtänkt statistisk plan. Men D-503 kan inte låta bli att lockas av det irrationella. Han dras till matematikens gränser, där talens strikta logik löses upp i mystikens dimmor. För honom blir roten ur minus ett en symbol för ett annat liv, ett annat sätt att tänka och känna, där den rena lyckan, den fullständiga tillfredsställelsen, aldrig är ett mål utan snarare en återvändsgränd. Jevgenij Zamjatins budskap är klart och tydligt: Utan det som skaver, utan det som inte passar in och utan det som är oförklarligt, inget liv.Jevgenij Zamjatin slog an en ton för den ryskspråkiga litteraturen som fortsatte att ljuda i decennier. Den sovjetiska fantastiken blev ett rike för det irrationella, en plats för en fantasi som inte visste några gränser. I takt med att det sovjetiska samhället stelnade och förlorade sin radikala framtidstro, till förmån för ett ihåligt tillbakablickande, blev också denna litteratur, ja, själva fantasin i sig, en motståndshandling.När Andrej Platonov gav den sovjetiska vardagen ett absurt skimmer i ”Grundgropen” från 1930 blev hans böcker genast bannlysta, och när Michail Bulgakov lät fantasin löpa fritt i ”Mästaren & Margarita” från 1940 skrämde han slag på makthavarna. Det irrationella, det som inte gick att begripa, och därmed inte heller att angripa, blev ett hot.Arvet efter Jevgenij Zamjatin, Vladimir Majakovskij, Andrej Platonov och Michail Bulgakov förvaltades under efterkrigstiden framför allt av författare och filmare som tog spjärn mot science fiction-genrens konventioner, men som hade mer gemensamt med absurdister som Franz Kafka och Samuel Becket än med västerländska genreförfattare som Arthur C Clarke och Aldous Huxley.Författarbröderna Boris och Arkadij Strugatskij och filmaren Andrej Tarkovskij skapade var för sig och tillsammans poetiska mästerverk, där realismen bröts sönder under trycket av oförklarliga krafter utifrån.  Bara genom att visa upp en bild av något okänt, något som inte gick att kontrollera och inordna, hotade alla dessa berättare att slå upp ett hål i den totalitära logiken. Den ohämmade fantasin verkade ofta vara ett lika stort problem för makthavarna som sanningen. Ja, kanske till och med ett större problem eftersom sanningen gick att bemöta med lögn, medan fantasin… Ja, hur ska man egentligen beskriva fantasin? Hur ska man fånga den där vaga känslan av något närvarande, men ändå undanglidande, något som existerar, men ändå inte finns?Kanske med de poetiska slutorden i Julij Daniels skräcknovell om de Fria mordens dag: ”Jag går och säger mig själv: ’Detta är din värld, ditt liv, och du är en cell, en liten del av det. Du får inte låta dig skrämmas. Du ska svara för dig själv, så svarar du också för andra. Och med ett svagt sus av yrvaket samtycke och förvånat gillande svarar mig de oändliga gatorna och torgen, kajerna, träden och husen, som likt en ofantlig, drömmande ångbåtskaravan svävar mot det okända.”Mattias Hagberg, författareLitteraturJevgenij Zamjatin: Vi. Översättare: Sven Vallmark. Modernista, 2016.Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten samt En miljard år före världens slut. Översättare: Ola Wallin, Ersatz, 2020 och 2022.Julij Daniėl: Här talar Moskva: noveller. Översättning Johan Munck. Albert Bonniers förlag, 1966. Andrej Platonov: Dzjan ; Grundgropen ; Lyckliga Moskva. Översättare: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2017.Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Översättare: Lars Erik Blomqvist. Norstedts, 2010.

Psykiskt lidande har länge kopplats samman med konstnärlig kreativitet. Svensk statistik bidrar med lite välkommen torr fakta till debatten, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är förhållandet mellan politik och kärlek? Vad är sambandet mellan fantasi och döden? Vad har sömn att göra med universums uppkomst? Tycker du att frågorna är stora, att företeelserna är svåravgränsade? Jovars, men håll med om att denna typ av enorma spörsmål kan hjälpa oss att se nya ting.En sådan rymlig fråga som sysselsatt oss sedan antiken är den om galenskapens förhållande till kreativitet. Jag säger ”galenskap” och inte psykisk sjukdom eftersom frågan om det galna geniet historiskt benämnts med just det ordet. Platon skriver exempelvis i dialogen Faidros att den ”besinningsfulla diktningen kommer att överskuggas av de vansinnigas.” Och sedan dess har författare skrivit både trots galenskap och tack vare den. Konst har drivit människor till vansinne – och ut ur det. Konstnärer har simulerat vansinne eller ansträngt sig för att bli galna för att utnyttja det konstnärligt. Litteraturen har visat att det aldrig går att veta säkert om det är författaren, romanfiguren eller läsaren själv som är galen. Författare har skrivit ”jag som skriver detta är galen” som en avsiktlig paradox, ty om författaren verkligen var galen vore ett sådant uttalande inte pålitligt. Författare har skrivit ”alla andra är galna, men inte jag” för att läsaren ska förstå att ett övertydligt förnekande av en egen galenskap indirekt bekräftar den. Konst och litteratur har brukat, missbrukat, men också berikat galenskapens sätt att tala från första början.Dessa kopplingar låter kanske som någonting fullkomligt hopplöst att försöka kvantifiera och studera vetenskapligt. Men i det arkiviska mästarlandet Sverige är ingenting omöjligt och under arbetet med sin doktorsavhandling fick psykiatern Simon Kyaga tillgång till en unik statistisk källa, Sveriges nationella hälsoregister med fakta om samtliga folkbokförda. I registret finns uppgifter om medborgares yrken, släktskap, men också upplysningar ur sjukvårdsregister om slutenvårdsinläggningar och diagnoser. Kyaga kunde alltså forska på personer med kreativa yrken – hans exempel är i första hand just konstnär och författare – och leta samband med psykiska sjukdomar och funktionsvariationer som schizofreni, bipolaritet, autism och depression. Men inte bara det; det gick också att se vad patienternas släktingar arbetat med.Tillsammans med journalisten Jonas Mattson presenterade Kyaga resultaten i boken ”Ekvilibrium, om sambandet mellan kreativitet och galenskap”. Där lär vi oss att för bipolär sjukdom är kreativa yrken generellt vanligare än för kontrollgruppen, att bildkonstnärer och författare oftare ges diagnoserna schizofreni och bipolaritet och att självmord är 50 procent vanligare bland författare än befolkningen i stort. Men ännu viktigare, som jag uppfattar det, är det faktum Kyaga och Mattson signalerar redan med titeln ”Ekvilibrium”, nämligen att den kreativitet som tycks kunna följa med ett psykiskt lidande bör vara i jämnvikt. Syskon och föräldrar till patienter med bipolaritet och schizofreni ligger nämligen ännu mer över snittet för kreativa yrken. Författarna menar att detta tyder på att många patienter har en stor kreativ potential som de på grund av sitt psykiska lidande inte kan leva ut. För skaparkraft gäller alltså följande: det är bra att vara lite galen, men inte för mycket; idealet skulle vara ett ekvilibrium mellan associativ-intuitiv fallenhet och förmågan att planera och genomföra.Autismspektrumdiagnoserna då? Jo, också här bekräftar statistiken vad vi kanske kunde ana: en överrepresentation i yrken med en mer vetenskaplig kreativitet. Personer med, observera ordet, lagom mycket autism eller ADHD blir inte sällan lyckade matematiker, ingenjörer eller digitala-innovatörer. Det tycks med andra ord finnas speciella uttryckssätt för olika psykologiska tillstånd och därmed också utpräglade stildrag för, exempelvis, ett psykotiskt eller depressivt sätt att tala och föra sig – eller för den delen ett autistisk skrivande. Men samtidigt: beträffande Nelly Sachs – som är ett av bokens förslag på en författare som tidvis led av psykotiska symtom – så var det givetvis inte hennes psykos som gav henne Nobelpriset i litteratur. Däremot kan ett studium av det psykotiska talets egenheter förmodligen lära oss något om hennes sätt att uttrycka sig i dikt.Är dessa forskningsresultat ett efterlängtat svar på en tusenårig gåta eller något vi redan visste? Jag svarar försiktigt ja på båda frågorna, för nog får vi här siffror på det som intuitivt känns rimligt. Likväl är den här typen av samband per definition svårgripbara, bland annat för att utgångspunkterna – diagnoser och yrken – är så konkreta att de blir osäkra. Diagnoser är knappast en nöjsam tillförlitlig källa; det märks bara alltmer i en tid av diagnostisk inflation där liknande tillstånd historiskt givits ytterst olika såväl namn som förklaringar. Dessutom måste de psykiatriska diagnosmanualernas akilleshäl framhållas, nämligen att de bortser från orsakerna till lidandet och endast vill beskriva det. För nog är själva orsaken till exempelvis en depression inte oavhängig om den lidande kan göra någonting kreativt med den. Kunskap om vägen in i en sorg hjälper oss högst sannolikt med vägen ut ur den.Och – mer allmänt – är det verkligen säkert att författare eller konstnär är mer kreativa yrken än Kyagas och Mattsons förslag på ett icke-kreativt: revisor. Det finns väl mycket konst som inte är speciellt kreativ. Liksom det knappast finns några garantier för att man skriver bra bara för att man kallar sig själv för författare. Själva definitionen av kreativitet genom yrket är begränsande.Men ändå är de statistiska kopplingarna mellan yrke och diagnos fascinerande. Statistik är inte en exakt vetenskap – som en politiker artikulerade saken apropå osäkra opinionsundersökningar. Men statistik kan hjälpa oss att tänka.Det yttersta syftet med Kyagas forskning är också tilltalande: att visa på hur exakt samma mänskliga kvaliteter – den blixtsnabba associationsförmågan, det stegrade drivet, den monomana blicken för detaljer – just det som ibland leder människor vilse, andra gånger i sin bästa och lagom förhöjda bemärkelse lett till verkligt nya och viktiga skapelser.Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog och psykoanalytikerLitteraturSimon Kyaga och Jonas Mattsson: Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap. Natur & kultur, 2022.

Det hemsökta huset är en vanlig kuliss för berättelser om sorg och tragedier. Men vad händer med det hemsökta huset i en tid av öppna planlösningar och glasväggar? Det undrar Petter Lindblad Ehnborg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Säg ”hemsökt hus” och de flesta ser nog samma kråkslott i fritt förfall, med eller utan sommarjobbande tonåringar. Samma damm och spindelväv. Samma dystra sniderier och vittrande stenansikten. Samma övermått av historia. Det är en bild med anor, för alltsedan den gotiska litteraturens startskott, Horace Walpoles Borgen i Otranto från 1764, har ord och arkitektur varit nära förbundna. Många senare verk har namngivits efter den byggnad i vilken de utspelas: medeltida slott eller herresäten bebodda av urartad adel. Efterhand syns ett allt större amerikanskt inslag med kolonialvillor i New England, sydstatspalats byggda på slavarbete, eller herrgårdar uppförda av den förgyllda ålderns rövarbaroner.Med tiden skiftar den gotiska litteraturens hus skepnad. Från att ha varit sublima kulisser tar de rollen som medspelare, samtidigt som de formar sig till speglar av invånarnas oroliga inre liv. I Edgar Allan Poes novell ”Huset Ushers undergång” tar sig avgrunden mellan ett godsägande syskonpar fysisk gestalt i form av sprickan som öppnar sig i fasaden i deras gemensamma hem. Huset görs omänskligt mänskligt genom de tomma, ögonlika fönster till vilka Poe genom novellen återvänder. Byggnadens betraktande blick ska bli en stapelvara inom genren: drygt ett århundrade senare gestaltar Shirley Jackson det hemsökta Hill House som ett ansikte, med tomma vaksamma fönster under taklisters skadeglada ögonbryn. Mången kioskroman har också prytts av samma omslag: en skräckslagen människa med ryggen mot en hotfull fasad på vilken ett eller två ensamma fönsterögon lyser. Den gotiska litteraturen vet att utnyttja människans tendens till pareidoli: det vill säga att se mönster och mening i vaga intryck, ansikten där inga ansikten finns.Kanske kan ögon rentav skönjas på fasader av glas och stål? Arkitekturteoretikern Anthony Vidler anar en kuslig potential i det sena 1900-talets ”seende väggar”, vilket särskilt filmmakare tagit fasta på i kriminaldramat, tonårsslashern eller den samtidsnära science fiction-dystopin. Ändå fortsätter 1800-talets arkitektur vara ohotad också bland sentida litterära skildrare av hemsökta hus. En möjlig förklaring ges i Anne Rivers Siddons roman The House Next Door, där en modernistisk villa tycks trasa sönder såväl innehavarnas liv som grannskapsandan i en välbärgad villaförort i den djupa amerikanska södern. Kan en ondsint intelligens verkligen leva i ett hus som är mindre än ett år gammalt, frågar sig grannen Walter vantroget. I horisontella hus med öppen planlösning finns ju varken källare eller vind där kedjor kan rasslas. Den modernistiska estetikens strävan att göra rent hus med historien tycks ha haft en antiseptisk verkan också mot spöken.Men som så ofta inom den gotiska traditionen finns det andra hemsökelser än gengångare. Essäisten Brian Dillon minns hur hans mor då han var barn insisterade på att radhuset där han växte upp bar på en förbannelse, och han brukade föreställa sig att en tidigare invånare möjligen avlidit under oklara former. Som vuxen såg han något annat: hur husets tragedi inte strömmade ur dess dolda historia så mycket som ur livet mellan väggarna: en familj som likt hos en viktoriansk studiofotograf frusit fast i smärtsamma poser, ett gemensamt liv invecklat i smärta, under tyngden av moderns långsamt förtärande sjukdom.Kanske bor den största fasan i det mellanmänskliga? Så är åtminstone fallet i Tove Janssons novell ”Svart-vitt”. Novellen är dedikerad illustratören Edward Gorey och delvis inspirerad av hans traditionella spökhus i bilderboken Västra flygeln. Även om Jansson ersatt spökena med scener ur ett äktenskap visar hon sig väl förtrogen med den gotiska litteraturens grammatik. Stella är inredningsarkitekt och har ritat den modernistiska mästervilla i vilken hon lever samman med sin make illustratören. Huset beskrivs som ”en väldig öppenhet av glas och omålat trä” och man förstår att stor omsorg har givits åt detaljerna. Enorma fönster speglar natten men håller den på avstånd, och i trädgården suddar strålkastare ut det vackra folkets skuggor medan de minglar genom sommarnatten.”Det är fulländat. Ingenting kan förändras.” Så beskriver illustratören sitt hem, och man förstår att detta skrämmer honom – behövs han, kan han verkligen tillföra något? Kanske omöjliggör huset andra rörelser än de som redan är inskrivna i ritningarnas underförstådda scenanvisning? Han vill gräva in ansiktet i det svarta skinnet på golvet och rulla sig som en hund men vågar inte, för i ett hus utan dörrar finns ingenstans att gömma sig från hustruns blick, i hemmet hon ritat till sin avbild, öppet inför världen men omgärdat av murar. ”Huset var som [Stella]”, tänker han, ”det hade vidöppna ögon”.Hemlivet ställs på sin spets då mannen får i uppdrag att bildsätta en skräckantologi. I Stellas ljusa hus är det omöjligt att arbeta, för allt blir bara grått, ingenstans finns den svärta som uppdraget kräver. Först då han för en tid flyttar till ett hus av traditionellt gotiskt snitt lättar skaparvåndan. Paradoxalt nog tar tryggheten här gestalt av en fallfärdig, lutande kåk med svart vatten i källaren och baksidan täckt av en vall av bråte, liksom utspydd av huset självt. I ett hus med dörrar kan man iallafall stänga om sig, och därmed slippa oron att bli sedd. Men kanske undflyr han inte hustruns öga så mycket som sitt eget, möjligheten att bli synlig inför sig själv, insikten om att avståndet också till den närmaste är svårt att överbrygga. Han dröjer i veckor med att illustrera antologins enda verkligt kusliga berättelse, den där författaren har ”utsatt dagsljuset för sin rädsla och mot alla regler stängt in den i ett vanligt, vackert rum”. Det fruktansvärda han till slut ser framför sig är ”Stellas vardagsrum, det fulländade rummet där de levde med varandra”, och med insikten kollapsar såväl text som byggnad: en klyfta ekande av släkten Ushers hus öppnar sig i golvet, alltmedan ”fönsterväggens väldiga glasskiva” tycks ”sprängas av trycket inifrån”.Låt oss dröja vid glasrutan en stund: kanske är det just i denna som den gotiska litteraturens sammansmältning av hus och människa, av oroliga yttre och inre rum oväntat nog når sin fulländning? Om natten förvandlas fönstret till en spegel och utsikten därmed till insyn och insikt. Genom rutan kan man betraktas utifrån, samtidigt som det enda man själv ser är det egna ansiktets skuggor, de otyglade känslornas spel, en gryende oro.”Man behöver ej vara en kammare – för att vara hemsökt – man behöver ej vara ett hus”, diktar Emily Dickinson. Vad är väl midnattsmöten med spöken, kusliga kloster eller lönnmördare gömda i vår lägenhet, vill hon säga, jämfört med att möta det som göms i hjärnans vindlande korridorer, att på en ensam plats oväntat överraskas av det egna inre livet, ”Självet bakom självet, dolt”?Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Vad händer om man låter en grupp chefer uppleva svår och ibland obehaglig konst på sin ledarskapsutbildning? Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén funderar över samtidens ledarskapsideal. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Snabbt och vant målas sexdockans bröstvårtor. Flinka fingrar monterar ihop sprayflaskor. Back efter back med små såsförpackningar travas på höjden. Håglösa uniformerade människor rabblar ”Företagets öde är mitt öde. Företagets ära är min ära.” Prisbelönta dokumentären ”Ascension” av filmaren Jessica Kingdon skildrar kinesiskt arbetsliv. På en kurs får deltagarna i detalj lära sig hur de ska nicka, vinka och le i affärslivet. Det är lätt att förfasa sig över det inrutade och hierarkiska i scenerna från Kina men det finns paralleller på närmare håll. Den som läser västerländsk managementlitteratur kan hitta instruktioner som beskriver exakt hur man som chef ska prata till och hantera sina medarbetare. Liknande manualer går att finna för lärare och föräldrar. Råd som tycks utgå från att den ene bara är arbetsmaterial för den andre. Medicinforskaren Julia Romanowska påpekar att ett sådant förhållningssätt är att betrakta som ”beteendeteknologi”, en term som förknippas med behavioristen BF Skinner och hans idéer om att utveckla människan genom betingning. I boken ”Schibboleteffekten” beskriver Romanowska hur hon i en forskningsstudie lät femtio chefer få en kort gemensam grundkurs i ledarskap. Hälften fick sedan fortsätta med en traditionell ledarskapsutbildning medan övriga fick delta i tolv sammankomster med intensiva konstupplevelser kallade schibboletföreställningar. Starka, ofta obehagliga eller skrämmande texter av författare som Etty Hillesum, Franz Kafka och Fjodor Dostojevskij varvades med klassisk musik och skriftlig reflektion och samtal. I den första föreställningen möttes Bibelns Höga visan och nobelpristagaren Elfriede Jelineks skildring av ett förhållande präglat av sexuellt våld. Några deltagare blev så illa berörda att de gick ut ur salen. Andra blev arga och upplevde sig manipulerade. Men efterhand som träffarna blev fler hände saker med deltagarna. De kapitulerade och lät sig beröras och uppröras utan att kräva svar på vad som var nyttan med det hela. Flera berättade om känslor av solidaritet och samhörighet och en vilja att lindra andras lidande. En deltagare skriver i samband med en föreställning, i ett tillstånd som kanske kan liknas vid eufori: ”Mycket har hänt inom mig ikväll. Jag känner faktiskt fullt ut att jag skulle kunna lämna allt jag har och utgå från en helt annan plats i livet. (…) Blir sugen på att spela dragspel. Jag ska lära mig spela dragspel.” En annan skriver: ”Jag får en enorm lust att åka hem och baka bröd till min familj, jag känner en vördnad och kärlek för livet.” Slut citat. Trots det mörka innehållet i texterna berättar flera i sina skriftliga reflektioner att deras livslust och glädje växer. Romanowska ser samtidigt en förskjutning hos deltagarna. De går från att tänka i termer av makt till att tänka i termer av ansvar.Jag har bara i korta perioder av mitt vuxna liv haft en chef eller själv varit ledare och är inte bekväm i någon av rollerna. Allra värst har det varit under chefer som använt vår personliga relation till att få mig att göra vad de bestämt redan i förväg. Jag tror inte att någon människa mår bra av att ses som en robot att programmera. Inte heller att någon mår väl av att vara den som manipulerar eller ser på andra enbart som medel för att uppnå vissa mål. I de intervjuer som gjordes med deltagarna i schibboletgruppen åtta månader efter experimentet berättade de att de sov bättre, hade mer energi, var gladare och hade bättre självkänsla än tidigare. Hos den kontrollgrupp som fått en traditionell chefsutbildning var resultaten de motsatta. Och trots att de själva tyckte sig ha blivit bättre chefer fick de sämre omdömen av sina medarbetare än före kursen. De traditionellt chefsutbildade mådde alltså inte bara sämre, de blev också sämre chefer av kursen de gick. Medarbetarna till schibboletprogrammets chefer var i stället nöjdare med dem. Både chefer och medarbetare hade dessutom mätbart högre halter av ett hormon som hjälper oss att hantera stress. I den andra gruppen hade både chefer och medarbetare fått sänkta nivåer. Musik och litteratur måste kanske inte förstås omedelbart för att betyda något för oss. Och det som får oss att blomstra kanske inte är den falska trygghet som en tydlig ledare ger, utan mötet med en människa som kan omfamna komplexiteten hos såväl sig själv som andra. En av schibboletdeltagarna skriver efter kursen: ”Den ömhet och respekt jag kände för var och en i gruppen var applicerbar på andra eftersom den var en ömhet och respekt för människans väsen.” Också läraren Maria Wiman bemöter sina medarbetare med ömhet och respekt för deras väsen. Tillsammans med sina elever formar hon en undervisning som blir till nytta för andra och erbjuder eleverna djup känsla av mening. Ofta börjar det med att eleverna blir upprörda över, eller uppspelta av något. Maria Wiman lyssnar och åker med men styr med lätt, och ibland mer fast, hand i de riktningar som gör det möjligt att också få med det stoff som läroplanen stadgar. I boken ”Värdeskapande lärande i praktiken” beskriver hon deras olika projekt som kan handla om att starta insamlingar till hjälpverksamhet, bygga en informationskampanj, läsa högt för äldre eller skriva egna veckobrev om vad som händer i skolan och skicka till föräldrar och mor- och farföräldrar. Maria Wiman berättar om ett lyhört samspel med eleverna. Vad får dem engagerade? Vilka är de? Vad har de att bidra med?Som ledare kan man luta sig mot sin formella makt. Sådan har man i kraft av sitt ämbete och det kan vara rätt att fördela arbetsuppgifter, befordra eller degradera, straffa eller belöna. Informell makt kan i stället bygga på att man är den med mest kunskaper och erfarenheter eller störst klokskap. Vill man se engagemang och utveckling tyder forskning på att det är klokare att luta sig mot sin informella makt, oavsett om man är företagsledare, lärare eller förälder. Underkastelse är inte det mest utvecklande förhållningssättet i något sammanhang eller någon relation.  Att vara ledare är inte att alltid ha rätt, även om många ledarskapsteorier, inte minst för föräldrar, tycks utgå från det. Det kryper i kroppen på mig när jag läser förnumstiga artiklar om vikten av att som förälder benhårt stå fast vid vad man beslutat. Själv har jag föredragit att lära mina barn att goda argument kan löna sig och att kompromisser är både möjliga och nödvändiga. Ibland misslyckas jag och får be mina barn om ursäkt. När jag lyssnar på dem så lär de mig hela tiden att bli en bättre förälder.I vår samtid ropas det ofta på starka ledare som är tydliga och kan konsten att förenkla, men vad vi behöver är primärt något annat: Ledare som slutar hantera, manipulera och dumförklara sina medarbetare, underordnade, elever, väljare eller barn. Individer som vågar tänka och känna och lyssna och som står ut med att låta Höga visa möta Elfriede Jelinek.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

1900-talet var ett århundrade marinerat i motorolja och drömmen om att trycka gasen i botten. Ludvig Köhler funderar över bilkulturens uppgång och fall. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då min yngre bror höll på att ta körkort kom jag på mig själv med att brottas med motstridiga känslor. Å ena sidan sympatiserade jag med hans dröm om att fritt kunna ta sig fram på vägarna, något jag själv både drömt om och gjort (med min Volvo 240 GL). Å andra sidan hade jag svårt att se värdet i att satsa på något så otidsenligt, ett nästan förbjudet nöje i vissa upplysta kretsar. Ja, få ting är väl idag så polariserande som bilen. Många håller den som sin käraste ägodel, andra ser den främst som en av de stora bovarna i klimatkrisen. På sociala medier frodas antagonismen mellan klimataktivister och bilister, och på våra gator förekommer organiserade bilkaravaner såväl som barrikadering av trafikleder i rusningstid. På ett rationellt plan kan jag sympatisera med aktivister och bilskeptiker, deras argumentation övertrumfar vår. Men jag saknar en djupare diskussion kring vad bilens minskande status betyder. Att köra bil kan vara effektiv terapi och meditation. Det kan vara att snabbt ta sig till sin älskare, som Ester Nilsson i sin ärtgröna Renault Twingo i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar. Det kan vara insikter man får i en suv på Österlen, likt Ulf Lundell i hans tegelstensserie Vardagar. Det kan vara magiska möten i svarta taxibilar, som i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Det kan vara en stökig och knausgårdsk familjeresa i en kombi, sinnebilden för en myspappa-aktivitet. Det är drömmen att dra iväg. Det är, kort sagt, vår kultur.Ännu är bilkörning i högsta grad folklig, men liksom med rökningen, en annan stark 1900-talssymbol för frihet, har samhället gjort en tvärgir. Harry Martinsons antibilism har blivit hipp, moderna medborgare färdas fram kollektivt, med cykel eller elsparkcykel. Annat var det i mitten av 1950-talet, då bilen på många sätt peakade. När den franske tänkaren Roland Barthes kommenterar den nya Citroën DS, även känd som ”Paddan”, drar han sig inte för att kalla bilen för ”en stor epoks skapelse; passionerat utformad av okända konstnärer” och ”ett fullkomligt magiskt föremål”.Fortfarande är vår kultur ytterst präglad av bilåkandet, eller i vart fall drömmen om bilåkandet. Idag publiceras få böcker om denna dröm, men den lever kvar från en tid då bilåkandet var ett viktigt litterärt bränsle. Beatförfattaren Jack Kerouac blev i slutet av 1950-talet känd för sin epokgörande På drift, en i flera bemärkelser auto-fiktiv roman om att leva för drömmen om att resa. Beatnikarna tillhörde en generation av frihetstörstande amerikaner vars mål var att sticka ner längs kontinenten och utforska musik och varandra och det blev början på vår tids populärkultur.I ungdomskulturens och bilkulturens ungdom var kärleken till bilen rå och vild, som hos ungdomsvärstingarna i den svenska filmen Raggare! som hade premiär 1959, samma år som Kerouacs På drift kom på svenska. Dagens skönlitteratur skryter sällan med bilen så öppet och oförblommerat. Kulturarbetarna sysslar med ekokörning. Ett undantag är förstås Quentin Tarantinos nostalgitripp Once Upon a Time in Hollywood där Brad Pitts rollfigur bensinstint färdas över Los Angeles autostrador med en taklös Alfa Romeo, helt fri från hämningar och restriktioner. Bilvurmen var en omistlig del av det sena 1960-talets filmkultur.Bilen symboliserar en era som, såhär i backspegeln, känns betydligt mer liberal än vår tid. Vid en närmare besiktning visar sig också bilens historia löpa parallellt med liberalismen som ideologi. Samtidigt som John Locke under andra halvan av 1600-talet publicerade sina banbrytande skrifter, designades de första motordrivna föregångarna till bilen. Fordonet och ideologin utvecklades och växte sig starka tillsammans 1800- och 1900-talen, även om det väl bara var bilen som i slutändan erövrade hela världen. Och om det är som vissa säger, att vi nu är på väg in i en tid med mindre liberalism, är det nog inget sammanträffande att bilens ställning är skakig. Den spelar förvisso ännu en viktig roll för vår kollektiva nytta och individuella glädje. Polisen klarar sig inte utan bilen, inte heller sjukvården, lantbrevbäringen eller färdtjänsten. De flesta som ska föda barn tar släktingens bil eller taxi till förlossningen. Folk lever och dör i sina bilar, en del får sina mer eller mindre briljanta idéer i den (varav några filmas och blir virala på nätet). Många som flyr en kris- eller krigssituation gör det i en bil. Men drömmen om att dra iväg med bilen har hamnat i skuggan av större och viktigare värden; kollektiva lösningar på utmaningar som vår jord står inför. Moralisterna verkar helt enkelt ha historien på sin sida när de uppmanar till bojkott av fossila bränslen och privatbilism.Det känns tungt, men kanske blir det lättare av att den sortens frihet bilen en gång gav är så sällsynt idag. Även om det fortfarande ger en viss känsla att bränna på i 120 på E4:an och sjunga med i sin favoritlåt så innebär ju tillvaron som bilist allt som oftast vad Jan Guillou i ett tv-program kallade för ”en parodi på civilisation”: evighetslånga köer, vägavgifter, parkering, service och tankning. Det sistnämnda har blivit viktig rekvisita i det ständigt pågående kulturkriget men också tung realpolitik där bilåkandet ställs emot digrare konsekvenser för såväl privatekonomi som miljö. Går det att motivera sin bilism när en liter bensin kostar mer än en glass och tär så på klimatet? Det som en gång var ett frihetsprojekt för var man känns alltmer krystat.Bättre förr var det också rent estetiskt. Det är helt enkelt inte så charmigt att sitta på E4:an i en metallicbrun Audi som ser ut som i stort sett vilken anonym rymdfarkost som helst. Känslan som exempelvis Quentin Tarantino frammanar i Once upon a time in Hollywood är i alla fall att racet är över och att bilen (precis som filmen, enligt Tarantino) var bäst på 1960-talet, att sitta i en nedcabbad Alfa Romeo och lyssna på radio. Bilradio förresten, det absolut bästa sättet att avnjuta radio på. Kanske gör du det nu? Om inte, passa på. I morgon kan det vara för sent.Ludvig Köhler, författare

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman ”Väggen” från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras – men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: ”Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka”, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ”ett tunt skal över ett berg av minnen”.I ”Väggen” tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons ”Aniara”, med ödsligheten välvd som en tung ”stenrymd” kring människans själ – egentligen oavsett sällskap av andra.Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att ”bota” och ”ta krafttag” mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk?Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en ”svarad människa” och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä ”Nuckan”. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och ”en bön om ett uppehållstillstånd” i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: ”Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken”. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad.Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur ”Väggen”, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina ”varma, levande fingrar” mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle.Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden.Det låter onekligen sorgligt – frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur ”vuxna, friska” människor blivit så hjälplösa att de ”behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband”. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam.Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken ”Ensamheten värst”, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull:Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider.Bara rop efter någon att prata med,i vargtimmenMer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet.För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken ”Dom som stod kvar” skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning – det kan handla om ett ögonkast från en handläggare – blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturBrülde, Bengt & Fors, Filip (2015) ”Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande” i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), ”Fragment”. Göteborgs universitet: SOM-institutet.Eriksson, Thord: ”Dom som stod kvar”. Natur & Kultur, 2019.Marlen Haushofer: ”Väggen”, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014.Siri Johansson och Sven Teglund: ”Ensamheten värst”. Teg publishing, 2016.Malin Lindroth: ”Nuckan”. Norstedts, 2018.Harry Martinsson: ”Aniara. En revy om människan i tid och rum”. Albert Bonniers förlag, 1956.Ragnar Thoursie: ”Sånger från äldreomsorgen”. Albert Bonniers förlag, 2009.Länkar”Grannen låg död i över tre år” (Aftonbladet, 20/11 2019) Hanne Kjöller: ”Att vara ensam är ett val” (DN, 3/7 2019)”How lonely are Europeans?” (EU Science hub, 2019)”Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats” (SVT 7/9 2018)”Så många sparar på äldreomsorgen” (Kommunalarbetaren, 16/12 2019)Expat Insider 2017 

Ända sedan Caligula har härskare strävat efter effektiva maktmedel och hot att använda för att göra sig av med sina fiender. Vincent Flink Amble-Naess ser en röd tråd som löper genom historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Han hade kunnat ge dem åt lejonen, eller låta dem sönderslitas på sträckbänken, eller spika dem på kors längs med landsvägen. Men han var en barmhärtig kejsare, och fann därför svärdet mera lämpligt.  Det hindrade honom inte från att känna njutning vid åsynen av sina fienders blod, som stänkte över sanden och förvandlades till ånga i sommarsolen. Själv satt han i skuggan och fläktades av sina slavinnor. Det var bara en sak som bekymrade honom: tanken på dem som framhärdade i sitt brottsliga beteende; de som kallade honom Caligula – den lilla stöveln – istället för det namn han delade med sin berömde anfader – Gaius Julius Caesar. För hans inre öga framstod deras antal som oändligt. Om rättvisan skulle skipas, tänkte han, skulle bödeln aldrig få släppa sitt svärd. Det skulle inte finnas nog med timmar under en livstid för att ta dem alla av daga. Men plötsligt kom lösningen till honom. Han reste sig ur stolen och talade, högt så att alla kunde höra:  Om bara hela Rom hade en och samma hals. Repliken återges av historikern Suetonius i en biografi över det romerska imperiets tredje kejsare, Caligula. Sitt alias fick han som liten pojke av soldaterna i sin faders här. Själv lär han väl knappast ha uppskattat det. Kanske är smeknamnet rentav en delförklaring till den blodtörst som enligt Suetonius var utmärkande för honom. Kanske var grymheten en form av kompensation för det löjliga namnet. Den unge kejsaren har sedan antiken inspirerat otaliga författare och konstnärer. Faktum är att vår kultur tycks vara besatt av den ondskefulle härskaren som litterär trop. Inte sällan får man känslan av att syftet är att legitimera våra egna härskare, vars godhet ställs i skarp kontrast till Caligula eller till någon av hans epigoner.  Den tragiska sanningen är emellertid att det inte i första hand är härskarnas medmänsklighet som räddar världen från undergång, utan deras brist på makt och – inte minst – på fantasi. Eller som bilmagnaten Henry Ford lär ha formulerat saken i en tidningsintervju: Om jag hade frågat människor vad de ville ha, hade de bara bett mig om en snabbare häst. Konsumenterna kunde inte föreställa sig explosionsmotorn eller automobilen. Och allt Caligula kunde föreställa sig var – åtminstone som det verkade – en ny och förbättrad halshuggning. Men kanske var han ändå någonting på spåren. Kejsarens önskan skulle nämligen komma att infrias, men först millennier senare, och av en ättling till det romerska imperiets ärkefiender, germanerna.  Den tysk-amerikanske kärnfysikern Robert J Oppenheimer var 38 år gammal när han tog anställning vid laboratoriet i Los Alamos. Trots att han var lungsiktig och mager som en pinne var han en handlingens man. I samtal med militären, som finansierade laboratoriet, visade han prov på en beslutsamhet de aldrig tidigare hade skådat. Det tog inte lång tid förrän han utnämndes till vetenskaplig ledare för den forskarinsats som skulle komma att gå till historien som Manhattanprojektet. Målet för verksamheten var att skapa ett vapen. Ett kärnvapen kallade man det redan under arbetets gång, eftersom den relevanta processen var tänkt att äga rum inuti kärnan av en uranatom. Idén var enkel: Neutroner från en kluven atomkärna störtar in i två intilliggande kärnor, som i sin tur sönderfaller och utstrålar fler neutroner. En kedjereaktion utlöses, och sprängkraften som utvecklas blir mycket stor, inte minst med tanke på hur lite material som egentligen krävs. Det vapen som sedermera blev projektets slutprodukt – atombomben Little boy – innehöll inte mer än 60 kilo uran.  Bomben i sig vägde emellertid väl över 4 ton. Det berodde inte minst på de säkerhetsanordningar som krävdes för att säkerställa att explosionen inte utlöstes tidigare än väntat. Dessa anordningar var så omfattande att de amerikanska generalerna länge var osäkra på om vapnet verkligen skulle gå att använda. Kanske hade de förslösat hela sin budget på ett meningslöst metallstycke. Kanske var Oppenheimer bara en förvirrad vetenskapsman som saknade kontakt med krigets realiteter. Det var först vid testsprängningen – som gick under kodnamnet Trinity – som de fick bevis på motsatsen.  Sprängningen ägde rum den 16 juli 1945 i öknen Jornada del Muerto i New Mexico. Oppenheimer stod på behörigt avstånd och betraktade detonationen iklädd skyddsglasögon. I en tv-intervju långt senare skulle han berätta om hur han vid åsynen av svampmolnet drog sig till minnes några rader ur det indiska diktverket Bhagavadgita, närmare bestämt ur guden Vishnus varningstal till mänskligheten: Mitt namn är Döden, världarnas förstörare. Eller som det heter i Oppenheimers egen översättning: Now I am become Death, the destroyer of worlds.  Det han bevittnade var samma urkraft som några månader senare skulle hemsöka Hiroshima och Nagasaki, och sätta stopp för 1900-talets allra blodigaste konflikt till priset av 200 000 människoliv. Några dagar efter dådet skulle Oppenheimer storma in på president Trumans kontor, smälla igen dörren bakom sig och kräva att de resterande vapnen skulle plockas isär. Kanske insåg han att det inte skulle krävas många fler bomber än de som redan fanns, för att utplåna hela den mänskliga civilisationen. Men det var för sent. Oppenheimer hade redan spelat ut sin roll. Och Caligulas önskan var infriad: Nu hade hela Rom en och samma hals. Vissa indicier pekar mot att den unge kejsaren redan under sin livstid hade sina aningar om att han tids nog skulle få sin vilja igenom. År 41 e. kr. planerade han att lämna Rom för gott och resa till Alexandria, där han hoppades bli dyrkad som en gud. Men innan avresan gick han en blodig död till mötes, mördad i sitt hem av de politiska rivalerna. Trettio hugg gav de honom, samma antal som hans anfader Julius Ceasar hade tillfogats under marsfestligheterna 50 år tidigare. Liksom vid mordet på Ceasar var de sammansvurna överens om att dådets syfte var att återgälda makten från kejsaren till senaten. Men inte heller nu skulle de få som de ville. Man kan döda tyrannen, men imperiet lever vidare. Nya härskare träder fram ur kulisserna, berättelserna om deras illdåd flyter samman i historieböckerna och snart är de lika svåra att urskilja som kejsarnas ansikten i marmor. Efter Caligula kom Claudius, och efter honom kom Nero, som när Rom stod i lågor lär ha klättrat upp på palatsbyggnadens tak och reciterat poesi medan folket gick under. Emellanåt framstår hela raden av romerska kejsare – liksom av storkungar, furirer och tsar-pretendenter – som en enda lång serie upprepningar. Vare sig det hotas med de romerska legionerna, med den tyska blitzen eller med kärnvapenspetsarna i Ryssland, tycks det mig som att hotet kommer från en och samma man. Caligula var 28 år gammal när han avled i blodförlust utanför det kejserliga residenset. Men enligt Suetonius lär han dessförinnan ha upplåtit ett sista ord, ur djupet av sitt lidande. Vivo, jag lever, lär han ha skrikit, så att det ekade i stengolvet.  Tanken är ofrånkomlig: Kanske tillhörde rösten inte enbart Caligula, den förvuxne pojken som mot allt förnuft insisterade på sin egen odödlighet. Kanske var det i själva verket en annan som talade – den evige tyrannen, som genom kejsarens strupe lät meddela oss:  Jag lever vidare. Vincent Flink Amble-Naess, kulturskribent

När är människan vild och när är hon civiliserad? Venetianarnas syn på skogen på 1700-talet kan lära oss mycket om vilka vi är och kan vara. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över trädens tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020.Trädet kallades Senatorn, men eftersom det var så gammalt var det namnet förstås bara det senaste i en lång rad. När trädet en gång varit ungt hade varken kristendom eller islam funnits i världen, och när européer dök upp på den halvö på den nordamerikanska kontinenten där det levde, hade det redan stått där och långsamt låtit rötterna treva sig genom marken i tretusen år. En bra bit in på dess fjärde årtusende hade en svensk upplysningsman ordnat all världens växter och djur i ett enda system, och därmed givit trädet ett annat av dess namn: Taxodium distichum, sumpcypress.Stefano Mancuso och Alessandra Viola beskriver i boken ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv” det evolutionära vägskäl som för femhundra miljoner år sedan skiljde växterna från djuren. Då föddes två radikalt olika, men båda framgångsrika, förslag på hur livet kan utvecklas och mångfaldiga sig in i framtiden. Ett stillastående och långsamt växtliv mot ett kortare, rörligt djurliv.Medan trädet i en oavbruten rörelse, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade sträcker sig mot solen smattrar våra livstider förbi. Stater, ja hela civilisationer dyker upp och försvinner igen. Stillastående rör sig trädet förbi oss, in i framtiden.Vi lever sida vid sida genom ett helt människoliv, för trädet ett ögonblick. Trädets tid gör människan gåtfull: vilka är vi egentligen, vi rörliga, kortlivade?Många samhällen har försökt sträcka sig efter trädens tid för att säkra tillgången på timmer och bränsle. Inte hugga för tidigt, inte allt på en gång, ge sig till tåls. Genom hela moderniteten har statstjänstemän, politiker och filosofer brottats med frågan om vad som kan förmå människor att anpassa sig till den långa tiden? Svaren har varit olika, och varje samhälles förhållande till träden har därför också speglat vad det har trott om människan.I renässansrepubliken Venedig var trädens tid en ständig huvudvärk. Historiken Karl Appuhn beskriver i boken ”A Forest on the Sea” hur Venedig byggde hela sin existens på handel och militära expeditioner sjövägen. Det var en stat vars glans och ära krävde skepp på skepp av trä, en hel skog på havet. För att garantera republikens fortlevnad byggde den venetianska politiska klassen under loppet av fyra hundra år upp ett intrikat system av lagar och institutioner för att hushålla med skogen så att det alltid skulle finnas timmer av tillräcklig storlek att bygga fartyg av.I början av 1700-talet skickade den venetianska senaten ut en skogsinspektör vid namn Leonardo Mocenigo för att inventera skogarna på fastlandet. Han gick grundligt till väga. Nöjde sig inte med att avlägga rapport om ekbeståndet, utan försökte också utveckla den politiska vokabulär han tyckte att ett samhälle behövde när det var helt beroende av en växt som tog flera århundraden på sig att bli färdig för skörd. Mocenigo hittade orden för vad han såg som principerna bakom en långsiktig skogspolitik.Genom att använda italienskans olika ord för skog illustrerade han hur skogspolitiken i grunden handlade om människan. Bosco var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen. Kontrasten var selva, vildmarken. Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra. Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar. Hur långt framåt hon sett.Mocenigos sätt att föreställa sig relationen mellan människan, republiken och naturen var inte främmande för hans publik, alltså de venetianska senatorerna. De var vana vid att betrakta de politiska institutionerna som garanter för det långsiktiga allmänintresset. Men Mocenigos ord för skogen ställer frågor vi är mindre vana vid idag. När är människan vild och när är hon civiliserad? Vad behövs för att hålla den vilda, den kortsiktiga, människan borta från skogen?Venetianarnas framtid hängde på tillgången på högklassigt timmer och de byggde därför upp en byråkrati och ett politiskt språk som garanterade att träden fick stå i ett par hundra år. Vår framtid är beroende av riktiga skogar, för att dämpa den globala upphettningen och dess effekter, binda koldioxid och jord, rädda några av alla de arter som riskerar att försvinna för alltid. Venedigs villkor är på så sätt också vårt: utan träd ingen framtid. Kan vi lära oss något av venetianarna, deras institutioner och ord för trädens tid?Den sumpcypress som kallades Senatorn var välkänd i sin trakt i det som idag är Florida. Med sin nästan fyrtio meter höga, till stor del ihåliga stam var den ett landmärke i terrängen, liksom i människors minnen och vanor. Klockan halv sex på morgonen den sextonde januari 2012 kröp tjugosexåriga Sara Barnes in där, som hon brukade, för att i lugn och ro få röka sitt metamfetamin. Som vanligt gjorde hon upp en liten eld för att se bättre. Just den här dagen måste Sara ha varit ostadig på handen, för plötsligt hade elden spritt sig till trädets stam, och gick inte att släcka längre. När brandkåren kom brann sumpcypressen som en skorsten och var bortom räddning. Senatorn blev dess sista namn.Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill – handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.Hur har vi det med trädens tid idag? Har vi ens ord för den? Är det selva eller bosco som Sveaskog kalhugger?Kortsynta myllrar vi kring trädens fötter, ägnar dem sällan någon uppmärksamhet. Ändå är vår tillvaro trädens och växternas verk. När de en gång i prekambrisk tid lämnade livet i havet förändrades allt. Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.Julia Nordblad, idéhistorikerLitteraturKarl Appuhn, “A Forest on the Sea: Environmental Expertise in Renaissance Venice”, Johns Hopkins University Press, 2009.Jaboury Ghazoul, “Forests: A Very Short Introduction”, Oxford University Press, 2015.Stefano Mancuso och Alessandra Viola, ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv”, översättning Olov Hyllienmark, Bazar, 2018.Richard Powers, “The Overstory”, Random House UK, 2018.Rachel Sussman, “The Oldest Living Things in the World”, The University of Chicago Press, 2014.

Det sägs att tidsbegreppet förändrats, att vi lever i ett expanderande nu. Men kanske bevisar klimatkrisen dåtidens och framtidens makt över våra liv. Det funderar författaren Helena Granström på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 2017 dog en åtta månader gammal bebis av drunkning, efter att hennes mamma lämnat henne utan uppsikt i badkaret. Mamman var förtvivlad: Hon hade ju inte varit ifrån sin dotter mer än någon minut. Men polisens undersökningar visade något annat: Flickans mamma hade ägnat närmare tjugo minuter åt sitt Facebookkonto, innan hon återvände till sitt barn.Den digitala teknikens oerhörda förmåga att dra till sig vår uppmärksamhet och närmast upplösa vår tidsuppfattning, hur ska den egentligen förstås? Har den som scrollar bland inlägg och uppdateringar upphört att vara närvarande i nuet – eller är den tvärtom så djupt hängiven det att all känsla för framtid och förflutet, ja, för själva tidens gång, sätts ur spel? Kanske är vi aldrig så fullständigt uppslukade av det enskilda ögonblicket som när vi motståndslöst låter hjärnan följa den digitala sfärens algoritmiskt utstakade vägar, förda av vår fria vilja i en omgivning exakt utformad för att styra just denna viljas beslut.Den amerikanske tänkaren Jonathan Crary gör i boken Scorched Earth en iakttagelse som många har gjort före honom: Att människans förhållande till tiden – och till det bortom den – idag är under omdaning. Om hon tidigare har uppfattat sin naturliga omgivning som bestående av beständiga och orubbliga strukturer – strukturer som tycktes vara ”här för att stanna” – har denna betryggande länk till evigheten nu ryckts ifrån henne. Den flertusenåriga skogen har fallit sedan länge. Berget är inte här för att stanna, det innehöll värdefulla metaller, så det har kapats ned och schaktats bort. Glaciärerna är inte här för att stanna, många av dem har redan smält. Det enda, konstaterar Crary, som i vår tid tycks vara här för att stanna är det radioaktiva avfallet, mikroplaster och onedbrytbara kemikalier. I denna mening är den virtuella verklighetens ögonblick – på en gång intensivt närvarande och befriat från den fysiska världens förgänglighet – kanske det mest beständiga vi har.Och det glupska nu som ständigt väntar i våra fickor, redo att uppsluka den vars blick riktas mot skärmen är långt ifrån bara en privat angelägenhet – tvärtom kan det sägas utgöra den digitala teknikens själva centrum. Nya tekniska innovationer – ständigt nya, då de som bar nyhetens prägel igår kan vara föråldrade imorgon – utlovar realtidsfunktioner och omedelbar tillgång till efterfrågade tjänster. Idealet är att varje begär ska kunna tillfredsställas med ett klick, i trotsig negation av såväl tidsliga som rumsliga och materiella begränsningar. Och också mer konkret bidrar våra maskiner till att hjälpa nuet tugga i sig framtiden. Syftet med den alltmer omfattande datormodelleringen är att åstadkomma prognoser och simuleringar som kan befria framtiden från osäkerhet: att ”belägra och neutralisera framtiden innan den har inträffat”. I takt med att de storslagna framtidsvisionerna har fallit, tycks vår lösning istället ha blivit att expandera vårt nu så långt det bara går.Det är en iakttagelse besläktad med den som för mer än trettio år sedan gjordes av litteraturforskaren Frederic Jameson i den numera klassiska essän Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism. Jameson argumenterar här för att det postmoderna tillstånd i vilket vi fortfarande lever kännetecknas just av nuets fullständiga övertagande på bekostnad av både förflutet och framtid. Den postmoderna människan orienterar sig i världen främst utifrån rumsliga kategorier, och upplever inte längre tidens närvaro. Den moderna människans upplevelse av tid härrörde nämligen, menar Jameson, från det förflutnas spår i landskapet: naturen framstod ännu som evig, och också människans egen historia fanns representerad i olika delar av samhället. På landsbygden hängde en doft av förmoderniteten ännu kvar. Men när moderniseringsprocessen väl är fullbordad och de sista spåren av det förflutna har eliminerats känner människan inte längre tidens rörelse – historiens förlopp har inte längre någon mening, det enda som finns är ett utsträckt, allt övertagande nu.Tvärtom, menar emellertid humanekologen Andreas Malm, som i boken Stormens utveckling utsätter Jamesons resonemang för hård kritik. Den historiska tiden är inte borta, den är inte ens på tillbakagång. Faktum är att dess närvaro aldrig har varit så påtaglig – eller så hotfull – som nu. Det må vara sant att både de åldriga skogarna och mycket av den traditionellt brukade jordbruksmarken är borta – eller åtminstone att den samtida människan aldrig konfronteras med dem – men icke desto mindre insuper hon det förflutna med varje andetag hon tar. Det kol och den olja som under årmiljoner inkapslats och lagrats i jordskorpan togs en dag upp och förbrändes, och mycket av deras destruktivitet härrör just från det faktum att de tillhör ett sedan länge svunnet kretslopp, en helt annan tid än vår.Men inte nog med det: De utsläpp som idag ger upphov till smältande glaciärer, försurade hav, översvämningar och värmeböljor är inte våra egna, utan de som gjordes av generationer före oss. Koldioxidhalten i atmosfären är i varje givet ögonblick summan av alla dessa historiska handlingar, av alla människor som färdats, fraktat och ätit; summan av var och en av alla de eldar som tänts. Det vi trodde var nuet, lätt och flyktigt som en svepning över skärmen, äger i själva verket historiens fulla tyngd. ”Vi kan aldrig”, skriver Malm, ”vara i stundens hetta, bara i hettan av detta ständigt pågående förflutna.” Och på samma sätt kommer våra egna utsläpp att ha återverkningar långt in i framtiden – hur långt vet ingen, men 10 000 år är en uppskattning. Det som avgörs av våra handlingar när de läggs till alla de handlingar som utförts av människorna som kom före oss är inte bara våra barnbarns framtid eller deras barnbarns – det som avgörs är, för varje mänskligt vidkommande, evigheten.Och mot bakgrund av den belägenheten är det kanske inte så konstigt att vi flyr in i den digitala teknikens omsvepande ögonblick, in i ett evigt och uppslukande nu där inga skogar brinner, inga byar svämmas över, inga barn drunknar i badkaret; där det förhandenvarande är tillräckligt, eftersom det är allt som finns. Som Crary formulerar det i en annan av sina böcker, 24/7: ”Ju mer man identifierar sig med det fysiska jagets immateriella, elektroniska surrogat, desto mer tycks man frambesvärja ett undantag från det biocid som pågår överallt på planeten.”Men kanske gör vi bäst i att påminna oss att den tillflykten riskerar att vara högst temporär. Det uppvärmda tillståndet – det i vilket historien oupphörligt gör sig påmind – har, noterar Malm, ett tydligt övertag relativt det postmoderna tillståndets abstrakta nu: Det har naturlagarna på sin sida, och fortsätter vi att foga decennier av utsläpp till dess börda kommer det troligen att inte dröja alltför länge innan det överskuggar allt. På en sex grader varmare planet kommer nog inte ens en stunds lättjefullt slösurfande att kunna skänka särskilt mycket lättnad alls.Helena Granström, författare

Island har länge fungerat som en slags skärningspunkt där människa och geologi möts. Men i den mänskliga påverkans tidsålder får Islandsresan en ny laddning, konstaterar idéhistorikern Erik Isberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 25 april 2019.Under 2010-talet ökade antalet resor till Island explosionsartat i spåren av finanskrisen när den lilla ön i Atlanten blev ett av de främsta resmålen för den västerländska medelklassen. Men samtidigt som bilder på gejsrar och svarta vulkanstränder fyllde sociala medier uppenbarade sig ett annat, långt större geologiskt fenomen. Idén om mänskligheten som en kraft som förändrar jorden fick ett brett genomslag, oftast sammanfattat med begreppet antropocen, en geologisk epok som kännetecknas av mänsklig aktivitet.  För 11 500 år sedan inleddes holocen, antropocens föregångare. Det är en epok som brukar beskrivas som varm och stabil, en grogrund för mänskligt liv på jorden. Om detta är den naturvetenskapliga expertisen enig, men tidpunkten för dess slut är desto mer omtvistad. Olika händelser – som den agrara revolutionen, ångmaskinens tillkomst, atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki – har föreslagits som dess slut och därmed också planetens övergång till antropocen. 2016 är ett annat alternativ, om inte annat som en populärkulturell slutpunkt, då holocen dödförklarades av tidskriften Time.Att publicera en dödsruna för en geologisk epok som nått sin slutpunkt på grund av mänsklig aktivitet hade för bara några decennier sedan tett sig obegripligt. Geologisk tid var något som bara fanns, som himlen, havet och solen, ett milt bakgrundsbrus långt bortom räckhåll. Men precis som havsnivåerna visat sig stiga på grund av smältande isar och atmosfären fyllts med koldioxid, har också den geologiska tiden dragits in i våra liv i en stadig ökning av mänsklighetens rumsliga och temporala gränser. Det vi gör idag kommer sannolikt att lämna spår som är kvar även när vår art inte längre finns. Denna expansion innebär förutom allt annat ett hot mot vildmarksturismens idé om att uppleva platser bortom mänsklighetens påverkan, eftersom dessa platser gradvis upphört att existera. Men på Island mullrar det under klipporna, en dov röst som påminner om en tid när relationen mellan människa och planet var radikalt annorlunda.När det planetära kliver in i vår vardag blir den geologiska epokindelningen något annat än abstrakt naturvetenskap: den får en känslomässig laddning. Holocen brukade vara en neutral term för att beskriva en viss mängd tid, en slags måttenhet, men har fyllts med nya betydelser och beskrivs, som i Times dödsruna, som något vackert som förstörts. I det isländska landskapet blir de planetära krafterna synliga och den geologiska tid som tidigare tett sig abstrakt kan anta materiell form. För en västerländsk vildmarksturism som betonat frånvaro av mänsklig påverkan kan kanske lockelsen med Island delvis förstås som ett sökande efter en sista utpost som ännu inte upplevs som indragen i en expanderande mänsklighet. En nostalgi som riktar sig mot en geologisk urkraft snarare än ett redan förlorat ekologiskt paradis.Men Island har också länge fungerat som en slags skärningspunkt där människa och geologi möts. Redan i Jules Vernes Till jordens medelpunkt från 1864 är Island passagen som tillåter professor Lidenbrock och hans expedition att lämna jordytan och dyka ner i planetens innanmäte. Vid tiden för bokens tillkomst hade Island varit av vetenskapligt intresse i nästan ett sekel, men kunskaperna om geologiska processer var ännu i sin linda. Vetenskapsmannen Joseph Banks utförde under 1770-talet tidiga expeditioner till Island och i breven han skrev hem till London berättade han fascinerat om gejsrar, styrda av för honom okända krafter. I takt med att geologin växte fram under 1800-talet byttes gamla sanningar ut mot nya, jordens inre blev möjligt att kartlägga med vetenskap.Antropocens framväxt innebär att en ny omprövning av mänsklighetens och planetens relation står för dörren. Den separation mellan mänskliga och geologiska tidsskalor som tagits för given blir allt mer omöjlig att bibehålla. I ljuset av detta kan kanske även Island ses i ett nytt ljus: inte som en passage mellan två olika världar, utan som en plats där de uppluckrade gränserna dem emellan blir synliga.Genom vildmarksturismens historia har olika landskap laddats med olika betydelser beroende på betraktarens förförståelse. För grundarna av nationalparken Yosemite i Kalifornien var den storslagna naturen ett bevis för Guds storhet medan 1800-talets nationalromantiker tolkade naturen som ett intyg för den egna nationens karaktär och kvalitet. En bärande tanke inom den västerländska vildmarksturismens historia är att människan är liten och förgänglig, naturen storslagen och evig och att dessa två alltid är åtskilda. I marknadsföringen av Island återupprepas ofta denna tanke och 2010-talets många Islandsresor brukar delvis tillskrivas vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott 2010. Under några veckor avbröt askmolnet från vulkanen den annars punktliga flygtrafiken och världens blickar riktades mot de krafter som låg bakom de inställda avgångarna. På så sätt är Islandsresenärerna ett led i en längre historia där en längtan efter litenhet bara antagit nya former. Sökandet efter orörda platser är på så sätt detsamma, men förhållandet mellan människa och planet är det inte.Problemet med vildmarksturismen är emellertid också detsamma: lika lite som de tidiga vildmarksturisterna stod utanför naturen står vi idag utanför jordens geologiska processer. Hur många askmoln Eyjafjallajökull än spottar ur sig kan de aldrig täcka över det faktum att mänsklighetens förhållande till planeten är förändrat i grunden. Dessutom är flygresan till Island en del av den problematik som lett fram till den just här förändringen. Men Islandsresan skulle också kunna vara en del av en större omprövning av mänsklighetens plats i en ny geologisk epok.Antropologerna Gisli Pálsson och Heather Anne Swanson använder begreppet geosocialitet för att beskriva hur geologiska förändringar inte längre kan förstås enbart på planetär nivå, utan också som något som kan erfaras i den egna kroppen när gränser mellan mänskligt och geologiskt upphävs. Upplevelsen på Island kan på så vis också vara motsatsen till nostalgi: det blir en plats där man kan få syn på vårt nya geologiska tillstånd och de krafter vi nu är en del av, en glimt av en framtid där mänskligheten skapat en planet som är aktiv snarare än passiv. Den bubblar framför oss, sjunger under våra fötter.I relation till landskapet blir vi inte högt ovanstående eller obetydligt små, utan något annat, sammanlänkade. Island erbjuder, som miljöhistorikern Sverker Sörlin beskrivit det, en känsla av tillhörighet till en begynnande geo-mänsklighet. Resan dit blir en övergångsritual, ett kollektivt farväl till en planet som förändrats i grunden. Vallfärdandet till den lilla vulkanön i Atlanten får något religiöst över sig. En sorts pilgrimsresa. På Instagram lägger en bekant upp bilder från sitt besök på Island. Naturen är storslagen, klipporna askgrå. Horder av besökare köar runt vattenfallet Gullfors och när jag kisar lite liknar det nästan en begravningsprocession i slitstarka funktionskläder.Erik Isberg, idéhistoriker med inriktning på miljöhistoria Litteratur:Anna Agnarsdóttir (red.), Sir Joseph Banks, Iceland and the North Atlantic 1772-1820. Journals, Letters and Documents, Taylor & Francis, London, 2016. Chris Wilson, “Obituary: Remembering the Holocene Epoch”, Time Magazine, 2016. Gisli Pálsson och Heather Anne Swanson, ”Down To Earth: Geosocialities and Geopolitics”, Environmental Humanities, 8:2, 2016.

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för ”den perfekta romanen”. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare – med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist – och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare. Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna – för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner.Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller…? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen.Charles J Shields biografi ”Mannen som skrev den perfekta romanen” arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet.Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan?Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa – denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text – den är neutral, också hans dialog är nedslipad.Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren.Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre – hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig.Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butcher’s Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad?Det borde vara lätt att svara på – Butcher’s Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända.”Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla…[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra”.Så sammanfattade New York Times kritiker Butcher’s Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butcher’s Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butcher’s Crossing sluter sig om sig själv.Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga?"Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena.Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje.Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur.Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig – men han var sedd.1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer ”Minnen från andra sidan graven” eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad ”Mannen som skrev den perfekta romanen” borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre.Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja.Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare.Inte illa för en deppig lärare i Denver.Mikael Timm LitteraturCharles J Shields: John Williams – mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.

Mobergs utvandrarserie tillhör den svenska litteraturhistorien. Men läst i en amerikansk kontext framträder en berättelse som kastar ett annat ljus över den svenska historien, menar Lisa Carlsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången jag såg delar av USA som inte var New York City, reste jag med Greyhound-bussarna genom östra USA. Home of the brave, land of the free. Allt var nytt. Och samtidigt hade jag en känsla av att ha varit där förut. Jag befann mig i en film. Ljuset var en film – de pastellfärgade husen i Miami i solnedgången. Ljuden var en film – soptunnorna som töms på gatan om morgonen i New York, polisbilarnas sirener om nätterna.Det var som att befinna sig i ett kalejdoskop av bilder och föreställningar. Myterna om USA finns överallt, ständigt närvarande. Allt var en film och samtidigt så verkligt. Sanden under fotsulorna, gatstenarna. Asfalten som kokade i hettan. Bush den yngre var fortfarande president och vi förfasade oss över utrikespolitiken med en sedvanlig svensk självgodhet. Amerikanska flaggor på varenda veranda.Vi gick genom Chinatown och Little Italy. Genom judiska kvarter, puertoricanska, grekiska. En smältdegel sägs det. Långt borta i Minnesota finns folk som fortfarande pratar svenska. Men ingenstans såg vi spår av ursprungsbefolkningen. Ättlingarna till de som överlevt de omfattande folkmord vilket skapat detta, de frias land. Kanske åkte vi förbi ett kasino någonstans i natten. Annars, ingenting. Vi reste in i glömska. Vi reste över stulen mark. Som många svenskar före oss.En fundamental myt i konstruerandet av USA var att när nybyggarna anlände var landet låg tomt och obrukat. Ett överflöd av bördig jord som bara väntade på att styckas upp, ägas och generera rikedom de som vågade sig över Atlanten. Många svenskar flydde svälten i hemlandet under 1800-talet för att söka lyckan i väst. En av anledningarna att detta var möjligt var the Homestead Acts. Lagar som innebar att du som svensk man kunde ockupera ett visst hektar mark för att sedan köpa loss den för ett svindlande lågt pris.Vilhelm Moberg beskriver denna resa och affärsuppgörelse med stor inlevelse i sin romanserie om Karl-Oskar och Kristina Nilsson som med familj och vänner utvandrar till territoriet Minnesota för att skapa sig ett nytt liv. De reser över havet och, och över mil efter mil av stulen mark.De fyra romanerna som utgör serien är fulla av beskrivningar som upprätthåller myten om det tomma landet. Karl-Oskar är den första mannen som vandrar genom skogarna i Minnesota, som är vildvuxna och orörda. Den mjuka jorden under hans tunga stövlar har tidigare endast beträtts av djur och vildar. Ursprungsbefolkning förekommer i Utvandrarserien, men de beskrivs inte som människor. Snarare något djuriskt. Som om de är sprungna ur naturen när de smyger fram på tysta fötter. De uppstår ur och försvinner in i tomma intet. Deras närvaro är ett hot även om de oftast förekommer i sin frånvaro. Som vilda rop i natten eller spår i skogen, i form av gravar och totempålar, ett monument som inte förekom i Minnesota under 1800-talet.Landskapet och förutsättningarna som Moberg skrev fram är inte historiskt korrekta. Det är visserligen ingenting vi kan avkräva fiktionen men det är anmärkningsvärt då författaren baserade hela sitt epos på en omfattande historisk research. Under 1950-talet när romanerna skrevs var USA:s konventionella historieskrivning inte särskilt ifrågasatt och i den historieskrivningen anländer européerna till ett land som ligger framför dem som en oskuld redo att plockas. Bebott endast av varelser som måste dö för att ödet ska kunna manifesteras. Ett utdöende folk. En lögn.Sanningen är den att de flesta nationer i Nordamerika levde utan svält, med relativt få sjukdomar innan koloniseringen började. Kontinenten bestod av samhällen som kommunicerade och bedrev handel över stora landytor, land- och vattenvägar löpte över hela landet. Skogen och marken underhölls och brukades. Roxanne Dunbar-Ortiz skriver i An Indigenous People's History of the United States att om kontinenten hade varit en fullständig vildmark hade pilgrimerna och nybyggarna aldrig överlevt. Den redan existerande infrastrukturen var en förutsättning för att kunna expandera över landet. En annan förutsättning var utrotningen av ursprungsbefolkningen. När Karl-Oskar och Kristina anländer till territoriet Minnesota pågår folkmordet på ursprungsbefolkningen. Ett folkmord där nybyggarna fick betalt för varje person ur den inhemska befolkningen de mördade. Beviset för betalning visades upp i form av skalper, något Karl-Oskars bror Robert funderar över i Utvandrarna när han står på ångbåtens däck och ser indianer på håll. Varför kallades de för rödskinn när de snarare var bruna? tänker han för sig själv. Det var på grund av att alla skalperade lik som nybyggare lämnade efter sig var täckta av blod.I Mobergs romaner deltar Karl-Oskar och Kristina inte aktivt i något dödande. De bevittnar endast våldets konsekvenser. Ursprungsbefolkningen i deras närhet är redan på väg att dö ut. Språklösa, smutsiga, hotfulla rör de sig runt nybygget. Främst förekommer de symboliskt i form av en stor sandstensklippa som i romanen berättar om ursprungsbefolkningens öde. Att dö ut och lämna marken åt den vita mannen. Stora stenblock faller som tårar ur klippan som begråter sitt folk och deras oundvikliga försvinnande. Den stora klippan beskriver doktrinen Manifest Destiny på vilken USA grundats. En berättelse om extremt våld, förpackat som en berättelse om den kristna gudens vilja och en inhemsk befolkning dömda till döden. Detta är berättelsen om USA.Som svensk tenderar man kanske att läsa Utvandrarserien som en specifikt svensk berättelse. Om hur en grupp svenskar tar sig igenom ett otroligt hårt liv. Om att behöva lämna sitt språk, sin familj och allt man känner till. Om sorgen och kampen. Och visst är det en berättelse om alla dessa saker. Men när Moberg skrev sina romaner skrev han sig in i en specifikt amerikansk genre – frontlitteraturen. Det vill säga berättelser som utspelar sig vid fronten, på gränsen mellan det som européerna betraktade som civilisation, och det vilda. Romanerna innehåller exakt samma konstruktioner av ursprungsbefolkningen som frontlitteraturen kännetecknas av. Den ädla vilden, den blodtörstiga barbaren. Ursprungsbefolkningen som en spöklik närvaro. Utan språk. Till hälften natur. Det är en genre som endast handlar om att  upprätthålla berättelsen om USA. Det är en berättelse om kolonialism. Om svenskarnas roll i denna kolonisering. Om vithet som det kapital som möjliggör ett nytt liv. På det viset speglar de konventionella svenska läsningarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos den svenska glömskan. En glömska som möjliggjort en historieskrivning där en väsentlig del av den svenska historien utelämnats. Historien om kolonialismen.Lisa Carlsson, litteraturvetare och kulturskribent

Tennis förknippas med klass, stil eller snobberi. Spelreglerna utgår förvisso från planens heldragna linjer, men Elisabeth Skog går till tennislitteraturen och hittar en annan berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag har länge närt en obesvarad kärlek till det som brukade kallas för den vita sporten. Likt andra som älskar utan gensvar har jag vant mig vid att nöja mig med minsta lilla. En undanläggning vid nätet eller ett passerslag som lurar motspelaren. Då kan jag tillfälligtvis glömma orenheten i grundslagen och det fladdriga sportlinnet från billighetsaffären. Vad är grejen med tennis? Vad är det som lockar med denna snobbsport i fläckfri piké? Omgärdad av klass och stil, quiet please, uppfunnen 1873 av en brittisk major.Räknesättet begripligt bara för de införstådda; fifteen love. Och de gåtfulla orden: tiebreak, dubbelfel. Linjernas stränghet. Det äskas tystnad vid tävlingar och klädkoder gäller. Ner till trosor och kalsonger. För spelare i Wimbledon stipulerar ett tiopunktsdokument till exempel att bredden på ränder i avvikande färg på kläderna max får vara 1 centimeter, och att skosulan ska vara vit, liksom underkläderna.I litteraturen ger tennis, liksom många andra sporter, gestaltning åt kampen mellan moral och egenintresse, mellan regler och överträdelser, liksom maktens förskjutning.Som i Lionel Shrivers roman ”Dubbelfel”, där ett par spelar tennis på elitnivå men gör så på allt mer divergerande bevekelsegrunder: uppriktig kärlek till sporten kontra pengarna. Men i huvudsak verkar tennisen i litteraturen fylla en annan funktion.”Tennisspelarna”, av Lars Gustafsson, är Sveriges mest välkända roman med tennistema. Den kretsar kring en svensk man som, likt Gustafsson själv, gästforskar vid University of Texas i Austin. Det är en sorgfri man i god kondition som tidigt varje morgon brukar spela tennis på en enkel bana med ojämn betong inramad av rostigt hönsnät. Just sådana banor med knölig asfalt och kanske några namnlösa växter invid baslinjen som i Sverige återfinns i städer där kommunen upplåter mark och nät, såväl som i välmående sommarparadis med bortglömda allmänningar. Måtte de få finnas kvar, måtte inte allting bli för välordnat, borttaget eller inlåst.I ”Tennisspelarna” beskrivs noggrant hur det ska kännas i kroppen vid en serve, i detta fall en american twist (som ska resultera i en pervers sidskruv): Tyngden rullar över kroppen, från det höga uppkastet i linje med det vänstra örat fram mot foten. Som ett årtag. Som en havsvåg. ”Tom, lyckligt tom, som en nolla, som ett tecken utan mening hängde bollen där, och någonting inom mig gratulerade mig till dess tomhet. Någonstans ute i tomheten kvittrade en liten fågel i grenarna i det stora pecanoträd som sträckte sig in över banan.” skriver Gustafsson. Men kanske uttrycker författaren, som själv främst betraktade sig som poet, det ännu bättre i diktsamlingen ”Sonetter” där en rad lyder:”Det torra slaget gör dig åter hel”Det torra slaget avser ögonblicket när tennisracket träffar bollen. Det handlar om nuet. Inte nyligen och inte snart. Nu. Författaren menar att vi ägnar så mycket tid åt förhoppningar och minnen, framtid och dåtid. Han hittar den avspända närvarokänslan just i tillslaget och känner sig fullödig. ”... Hel blir bara den som inte längre ser en annan boll i bollen som han ser.”Den amerikanske författaren David Foster Wallace var precis som Gustafsson både intresserad av tennis och filosofi, men även matematik. Han var en lovande juniorspelare, ja nästan lysande sägs det. Han hänför framgångarna till sitt sinne för geometri mer än de kroppsliga förutsättningarna; kortvuxen som han var och långsam med konkavt bröst och smala handleder. Han kunde spela över hela banan, det är en viktig sak, och han satte en ära i att med stoiskt lugn begagna sig av statistiska beräkningar av underlag, sol och vindar. ”Jag hade utvecklat en sorts hybris vad gällde min taoistiska förmåga att kontrollera genom icke-kontroll.”  Han menar att tennis är som biljard men med bollar som aldrig stannar, som schack med språng. Det är geometri, exakta rutor och bollbanans vinklar i flera led.Wallace beskriver njutningsfullt långa träningspass med sin bästa vän och fiende, med- och motspelare Gil Antitois. De kör monotona serier där crossbollar varvas med raka slag så att bollens bana utgör formen av en stiliserad fjäril. Det är just i utmattningen via repetition, en form av dissociation, som Wallace menar är målet med hans tennistillvaro. Under en mycket lång slagväxling känns det som om han ”...tyst lämnat planeten och svepts in i sig själv.”Upplösning, tystnad, det ordlösa. Det är vad som lockar tennisens uttolkare, men det är intressant att det sker med stor noggrannhet och en fascination för gränser. Både Wallace och Gustafsson redogör noga för tennisbanans utseende, linjer och mått.Poeten Peder Alexis Olsson tar detta ett steg längre i sin helt ordlösa bok ”Tennis”. Han återger närbilder av hela banan bit för bit. Linjerna är svarta i skala 1:1 mot vit bakgrund, nästan 800 sidor. Det börjar vid baslinjen, följer den fram till sidlinjerna som i sin tur möter serverutorna och så vidare. Nätet är bokens peripeti, vändpunkt, om jämförelsen tillåts. Sedan tar andra sidan vid, serverutor, sidlinjer och boken avslutas med bortre baslinjen.Tennisförfattarna tycks ha kommit till samma slutsats som asketer och munkar såväl som formbundna nonsenspoeter i alla tider gjort: För att uppnå frihet krävs strikta regler. Upplösningen kan inte åstadkommas med slarv.Men kanske finns det en ännu vildare metod. I Mats Kempes roman ”Havet” spelas det i ett kapitel tennis på en av Bromma flygplats startbanor sent en sommarkväll. Vad händer när man spelar utan linjer och gränser? Svaret visar sig vara något liknande, citat: ”...utan nät och linjer finns bara en sida. Bommar jag bollen - upphör allt. Så jag spelar på det yttersta av min förmåga. [...] Skulle jag dö i nästa stund, så skulle jag ändå ha levt.”Litteraturen verkar ha användning för tennisen när den ska gestalta längtan efter och upplösningen i den totala närvaron/frånvaron. Men man kan undra om tennisen behöver litteraturen. Det är kanske lite mer tveksamt, men 2010 blev i alla fall den brittiske författaren Matt Harvey inbjuden till Wimbledon för att, som dess officiella poet, underhålla publiken med en dikt varje dag under turneringen.Han skrev om bollkallar och damspelarnas klädsel, men min favorit är den frenetiska rappliknande dikten Thwok som efterliknar sportkommentatorns snabba sätt att tala. Onomatopoetiska nonsensord varvas med tennisens eget knoparmoj: fifteen love, deuce, advantage, OUT! Bollen studsas före serve: bounce bounce, bounce.Det torra slaget gör dig åter hel. Thwok.Elisabeth Skog, bibliotekarieKällorLars Gustafsson ”Sonetter” Norstedt 1977Lars Gustafsson ”Tennisspelarna : en berättelse” Norstedt 1977Mats Kempe: ”Havet” Pequod Press, 2018Lionel Shriver ”Dubbelfel” Ordfront 2009David Foster Wallace ”Texter” Natur & Kultur, 2013Hör ett utdrag ur Matt Harveys Wimbledon-dikt här: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3815136

Moderna medier gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar över några av märkligheter som följer på empatins utvidgning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är svårt, om inte omöjligt, att mäta kulturella framsteg, till skillnad från landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta människor förmodligen kunde enas om, i alla fall inom västvärlden, så vore det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en företeelse så allmän, att man inte ens tänker på att också den har en historia. Men så är det, och den är inte ens gammal.I Honoré de Balzacs roman “Pappa Goriot” från 1835, förekommer en scen, där Eugène de Rastignac, en fattig och ambitiös ung man från landet, träffar en vän, medicinstudenten Horace Bianchon.”Har du läst Rousseau?”, frågar Rastignac. ”Minns du passagen, där han frågar läsaren vad denne skulle göra, om han kunde bli rik utan att lämna Paris, genom att döda en mandarin i Kina, enbart genom viljans makt?” Medicinstudenten nickar, men förklarar sedan att han icke skulle vara i stånd att begå ett mord ens på distans. Rastignac tvekar. Kina är långt borta. Mandarinen känner han inte till, och världen är ond. Empatin skulle knappt ha ett objekt, för att inte tala om medlidandet. Så varför skulle han inte handla i det egna intresset, utan hänsyn och moral?Rastignac ställde sin fråga i en tid, när det skulle ha tagit månader för en nyhet från Kina att nå Paris, och i så fall torde det ha handlat om en mycket stor händelse. Tjugo år senare, när sjuksköterskan Florence Nightinghale tog hand om brittiska soldater på turkiska sjukhus, fanns redan telegrafin. Tidningsläsarna i England läste om nyheterna från Krimkriget med enbart några timmars fördröjning. De fick en föreställning om såren och lidandet. ”The Nightingale Fund” blev den första insamlingen för välgörande ändamål som nådde en hel nation.Föreställningen, att en tanke skulle kunna döda över långa avstånd, föregriper teknikens utveckling. När Rastignac funderar över empatins räckvidd, står han fortfarande för ett samhälle som har en mer eller mindre sluten uppfattning om sig självt. Vad som händer i andra världsdelar, till och med i andra landsdelar, är främmande för honom. Och inte bara det: Empatin sträcker sig inte ens till de anhöriga av en annan klass, till bönderna på landet eller de eländiga på den egna gatan. Sedan dess tycks empatin bara vuxit, över alla gränser. Numera kan den åtminstone i teorin tänkas täcka hela globen. Litteraturen, och inte minst teatern och bildkonsten har sedan århundraden förmedlat föreställningen om andra människors lidande. Under det senaste seklet har fotografin och filmen kortat ner förmedlingens hastighet till några sekunder. Alla, var de än må befinna sig, kan reagera på en händelse, med uppmärksamhet, medkänsla och hjälpsamhet. Bilderna förmedlar sken av sinnlig närvaro.Aldrig tidigare hade filosofer och författare funderat så mycket över förhållandet mellan egoism och moral som under decennierna kring år 1800. Förmodligen inte heller senare, eftersom medkänslan med medieutvecklingen blev till en skenbar självklarhet. Balzacs romaner står för slutet av denna period. I dess begynnelse finns Jean-Jacques Rousseau, som pekar på att medkänslan är en ändlig resurs: ”Känslan av medmänsklighet tycks ånga bort”, skriver han i en uppsats från år 1755, ”den blir svagare, när den sprider sig över hela jordklotet.” Som en konsekvens av denna tanke pläderar Rousseau för en regionalisering av medkänslan. “Det viktigaste är att vara god till människorna, som man lever ihop med”, skriver han.Fotografin, filmen och kommunikationsteknikens utveckling förvisar Rousseaus – och för den delen: Balzacs – övertygelse till en gången tid. Man lever ihop med helt främmande människor på helt främmande ställen. Man blir partisk, bara för man ser en annans lidande. Men medkänslans tillväxt lockar fram motsägelser, paradoxer och andra märkligheter. Den första är att det blir oklart vem omtanken egentligen gäller. Att empatin egentligen handlar om att den medkännande njuter av medkänslan, att hen identifierar sig med ett fjärran offer för att uppleva den egna godheten, är en tanke som den skotske filosofen Adam Smith förde fram i sin ”Teori om de moraliska känslorna” 1759. Det ”konstgjorda medlidandet”, förklarar han, hindrar folk att ta ödet i sina egna händer och verka för de näras bästa.Ett annat problem, som Susan Sontag tar upp i sin bok ”Att se andras lidande” från 2003, är att det är tveksamt om bilderna av civila krigsoffer verkligen främjar motståndet mot våldsamheterna. Fotografierna skulle till och med kunna uppfattas som en uppmaning till ännu större insatser i bekämpandet av fienden. Mer medkänsla skulle i så fall leda till mera våld.Den tredje märkligheten är en variation på Susan Sontags tanke, men den framfördes redan 1755, när den franske filosofen Denis Diderot, först en nära vän till Rousseau och sedan dennes värste fiende, sammankopplade medkänslan med sanningen: “Den som vägrar att anpassa sig till sanningen, när den en gång för alla har upptäckts, är en dåre eller ond i moralisk mening.” Han kunde tänka sig att utesluta folk ur mänskligheten, som inte delade hans idéer om vett och förnuft. Han önskade sig alltså ett slutet samhälle, som skulle omfatta hela världen. Det skulle vara det första slutna samhället som inte kunde öppna sig.Diderots uppsats om naturrätten, i vilken han formulerar denna slutsats, är synnerligen snabbt skriven. Senare skulle han bli mer nyanserad, men här framstår han som företrädare för en världsåskådning i vilken idén om mänskligheten får latent terroristiska drag. Den som står utanför den självpåtagna sanningen blir en laglös varelse, en pirat, en paria.Eugène de Rastignac, den unge mannen som kunde tänka sig att mörda en mandarin i Kina, enbart genom en tanke som utvecklade sin verkan på ett avstånd av många hundra mil, är en av de ofta återkommande gestalterna i Honoré de Balzacs romansvit som kallas för ”Den mänskliga komedien”. I senare böcker blir Rastignac en förmögen man, han blir minister och greve. Vännen Horace Bianchon däremot blir den främste läkaren i Paris, alltid kunnig, utan en tanke på sig själv. När Balzac dog, i augusti 1850, lär hans sista ord varit: ”Bianchon”. Man får ta det som ett svar på Rastignacs fråga: Fysisk närhet var ingen förutsättning för medlidandet längre. De räckte med en föreställning om närhet, över hur stora distanser som helst.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Det kan gå så ofantligt fort. Ann-Sofi Ljung Svensson berättar om attacken på litteraturen och författarna i Tyskland i februari 1933. Och om vad som följde i dess ställe. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tisdagen den 14 februari 1933, två veckor efter det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland, får landets mest inflytelserika teaterkritiker, Alfred Kerr, ett oväntat telefonsamtal. Den 65-årige Kerr har 39 graders feber och har inte lämnat villan i Berlinförorten Grünewald på över en vecka. En våg av svår influensa har drabbat Europa, och i Tyskland räknar man nyinsjuknade dag för dag. Samtalet kommer från en välvillig polisman som varnar Kerr för att hans pass kommer att spärras nästkommande dag. Kerr reagerar instinktivt. Efter tre och en halv timme befinner han sig i Prag. En vecka senare flyr författaren Heinrich Mann. I ett par år har han varit president i den två hundra år gamla preussiska akademins mer moderna litteratursektion – ett barn av Weimarrepubliken. Senaste tiden har varit turbulent. Under lång tid har Mann trotsat den framväxande nationalsocialismen. Nu har han tvingats avgå. Mest graverande för de nya makthavarnas alltmer likriktade lakejer är nu att Mann – tillsammans med konstnären Käthe Kollwitz – precis skrivit på en ”brådskande appell” mot nationalsocialisterna och för socialdemokrater och kommunister. Man ser den klistrad på reklampelare över hela Berlin inför Hitlers utlysta nyval till riksdagen den 5 mars. Två dagar innan han lämnar landet deltar Mann vid en soirée hemma hos chefredaktören för en av Weimartidens mest betydelsefulla liberala dagstidningar, Vossische Zeitung. Det talas om de snabba förändringarna, och oron sprider sig under kvällen. Efter nyvalet kommer huvuden att rulla, sägs det.Beslutet är fattat, resväskan står packad i våningen på Fasanenstrasse. Heinrich Mann är välbeställd efter framgångarna med romanen Professor Unrat som filmatiserats med Marlene Dietrich som Den blå ängeln. Han är van att resa. Men nu krävs en undanmanöver. Med enbart ett paraply i handen lämnar han morgonen därpå lägenheten för att ta tåget till Frankfurt. Fästmön Nelly Kröger har redan varit på stationen och placerat resväskan på tågets hatthylla. Efter flera förvillande tågbyten anländer Mann till franska gränsen och promenerar med sitt handbagage in genom stadsportarna till Strasbourg. Han beräknar vara borta några månader, inte mer. Sen borde det vara över. Så snabbt det gick. Så förvånande, så förödande snabbt. På bara fyra veckor kunde nationalsocialisterna med lagar, förordningar och våld montera ner Weimarrepublikens demokratiska institutioner, och få en stor del av Tysklands mest framstående kulturpersonligheter att fly landet. I den tyske litteraturkritikern Uwe Wittstocks bästsäljande bok Februar 1933. Der Winter der Literatur från 2021 kan man följa hur det gick till när snaran drogs åt kring de författare som inte längre var önskvärda. Manegen var krattad. Alfred Rosenberg och Joseph Goebbels hade satt nationalsocialismens kulturpolitik i verket redan i slutet av 1920-talet: Rosenberg med sitt Kampförbund för tysk kultur, och Goebbels som ledare för NSDAP:s Rikspropagandaministerium. Ingen kulturarbetare kan ha varit helt oförberedd. Men det som först smyger sig på växer och blir snart ett faktum. Plötsligt är det för sent. Det är som med den långsamt annalkande vinter. Man ser att färgerna förändras, känner den lätta krispiga kylan, men njuter ännu av den svaga höstsolen. Så vaknar man en morgon och ryser. Termometern står på noll. Det ligger en hinna av frost över allt. Nu är den här. Så plötsligt den kom.För sent var det definitivt den 28 februari, dagen efter den ödesdigra riksdagshusbranden i Berlin. Hitlers kabinett sammanträder på förmiddagen och presenterar därefter de två förordningar som kom att lägga sig som en förkvävande brandfilt över alla Weimarrepublikens rättigheter: yttrandefriheten, pressfriheten, föreningsfriheten, församlingsfriheten. Post kunde öppnas, telefoner avlyssnas och privata bostäder var inte längre skyddade för intrång. Med ett Alexanderhugg var rättsstaten avskaffad, och 1920-talets tyska avantgardistiska kulturmiljö gick i graven. Många flyr samma dag: Bertolt Brecht går redan på morgonen ombord på ett tåg till Prag. Alfred Döblin, författaren till storstadsromanen Berlin Alexanderplatz, lyckas skaka av sig en SS-man som vakar utanför bostaden, och beger sig sent på kvällen mot Paris. Men andra hann inte. När journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky får meddelandet om branden på kvällen den 27 februari har han redan fått flera uppmaningar om att ge sig av. Han har tidigare suttit fängslad för landsförräderi efter att ha avslöjat att Tyskland trots Versaillesfördragets förbud ¬rustat upp sitt flygvapen. Han vägrar åka. Han har för mycket att stå i och dessutom vill han lägga sin röst i valet den 5 mars. Och han har ju ingen namnskylt på dörren, så hur skulle polisen kunna hitta honom? Men morgonen efter branden går det som en våg genom Berlin. De nya förordningarna har ännu inte trätt i kraft, ja, de finns ju egentligen inte. Men diktaturen står och stampar i farstun och vill in. Polisen knackar på långt före gryningen.Halv fyra på morgonen står de utanför dörren hos Ossietzky. Han kommer aldrig mer att återvända. Det är historiens ständiga ironi. Vi vet, de visste inte. Vi lägger vårt tidsavstånd och dess verkningshistoria som ett raster över allt som hänt och läser människors livsberättelser med facit i hand. Men just innan det sker vet vi inte att det ska ske. När det väl händer, händer det plötsligt, och vi förvånas över att det sker och över att vi inte förstod att det skulle komma att ske. I februari 1933 var Tysklands författare omedvetna om det kommande bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj, om inrättandet av Rikskulturkammaren i september, och om dess underavdelning Rikslitteraturkammaren året efter. Den månghövdade kulturfamiljen Mann – Thomas, Heinrich, Klaus och Erika – var heller inte medvetna om att en av familjens tidigare vänner, författaren Hanns Johst, två år senare skulle bli den tyska litteraturens ständige övervakare i egenskap av president både för litteratursektionen inom den preussiska akademin och för Rikslitteraturkammaren. Men senare under våren 33 visade Johst tydligt var han stod i en pjäs som uruppfördes på Hitlers födelsedag den 20 april. ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.” Det var precis vad den nya regimen just hade gjort. Den idag kanoniserade tyska litteraturen blev inom landets gränser skjuten i sank. Om det som uppstod istället har Christian Adam berättat i den uppmärksammade Lesen unter Hitler från 2010. Ideologiskt likriktad propagandalitteratur, men framförallt – en flod av lättsam underhållning blir det som tar över på den tillrättalagda bokmarknaden. Nu startar bland annat den tyska deckarboomen. Kultur har alltid varit ett vapen. Bröd och skådespel har använts för att stilla massorna. Populärlitteraturen kom i Tyskland att fungera som en tät och behaglig dimridå som för en tillräckligt stor del av medborgarna kunde dölja den krutrök som i rasande takt spred sig över Europa. Ann-Sofi Ljung Svensson, litteraturforskareLitteraturUwe Wittstock: Februar 33 – Der winter der literatur. Beck C. H. 2021.*Sedan essän spelades in har boken utkommit på svenska på Nirstedt/Litteratur i översättning av Jens Christian Brandt.

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

"Jag ville jag vore grisen hos Montaigne". Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om essäns upphovsman Michel de Montaigne. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades först år 2010.Jag blir  tillfrågad om att göra en radioessä, fritt valt ämne, jag får välja vad jag vill och jag väljer att göra en essä om Montaigne!En essä om Montaigne, Michel de Montaigne, alla essäers fader och upphovsperson - ännu en av miljoner misslyckade essäer om Montaigne - jag har själv skrivit ett antal - är jag kliniskt galen, har jag fått hybris, hur skulle jag kunna göra en essä om Montaigne - jag har inte täckning för det, jag kan inte, jag behöver hjälp.Jag slår upp ordet ”essä” i Nationalencyklopedin, ”en essä är ”en uppsats eller artikel, där en författare diskuterar ett ämne på ett personligt sätt och gärna med ett elegant språk."”Gärna med ett elegant språk”, säger Nationalencyklopedin, det säger inte Michel de Montaigne:”Det tal jag älskar är enkelt och naturligt, likadant på papperet som i munnen; ett saftigt och muskulöst tal, kort och koncist, hellre hårt och brutalt än vekt och välkammat, hellre besvärligt än tråkigt, utan all förkonstling, oregelbundet, abrupt och djärvt, där varje liten bit bildar en egen kropp; inte pedantiskt…inte advokatspråk....” skriver Montaigne.”Jag vill att ämnet skall träda fram och fylla åhörarens fantasi så att han inte minns orden.”Ämnet Michel de Montaigne, det är ju han själv som är ämnet för boken, det vet alla, inget nytt med det, inledningen till Montaignes essäer är en av världslitteraturens mest citerade och motto för mer än en onödig självbiografi genom tiderna:”Här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling: ty det är mig själv jag målar...Det är mig själv jag målar, skriver Montaigne, mig själv jag målar. ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl! Montaigne den första mars år femtonhundraåttio."Först säger han att han vill bli sedd sådan han är och sedan att läsaren inte har någon anledning att kasta bort tid på ämnet!Typiskt Montaigne, hade han inte velat få några läsare hade han suttit med sina essäer i sitt slottstorn ” i lugn och frihet från alla bekymmer”, hade han inte velat bli läst hade han inte publicerat essäerna men det gjorde han och fick läsare ända från femtonhundraåttio och till i dag.Montaigne är alltid aktuell, han är inte svår, han är lätt att läsa, han är rolig, klok, han är lärd, han är knäpp - han vågar vara Michel de Montaigne med alla motsägelser, han är Michel de Montaigne men att skriva en essä om honom – det säger sig självt att det inte går. Han har ju redan gjort det, ingen kan göra det bättre och särskilt inte jag.Att jag kom att läsa Montaigne beror på  en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten.Alla behöver Montaigne - det var bara det att för mig var det femtio år för sent.Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag – i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor.Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland.Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin – för sonens räkning – extremt ambitiöse far.Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans priviligierade självkritik, jag tänker – från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter.När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig.- Här niger vi.Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg.- Jag neg, sa jag.Och han lappade till mig igen.Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det.För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var.Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var.Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti.Varken eller och både och.En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet.Så var det och så är det.Montaigneskt.Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är.Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam.Skammen är min arvedel.Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald.Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne."Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig…” skriver Montaigne.”Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri.”Visst, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden – anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det.Omontaigneskt.”Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris? ” skriver Montaigne.”När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen.”Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris.Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den.Mitt Montaignematerial – essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla  andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike.Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det.Totalt omontaigneskt.”Det är mig själv jag målar.”Det kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år.Sedan jag öppnade en hemsida har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext:”Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg.Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa ”vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.” ”Världen är en evig gungbräda” skriver Montaigne. ”Allt i den gungar oupphörligt:jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning…”Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk.Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna.Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet  – ”den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd”, om njutningen med att klia sig – ”Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti.” Om den njutning man får av andras gillande: ”Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare… än den njutning man får av andras gillande.”Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande - jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund.Jag måste börja från från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så.En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan – obegripligen - har skrivit de första två.Hej Bodil!Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman.Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet.Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig...Ta ut ett fett förskott, lycka till!Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne.Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till.Man kan inte lära gamla hundar sitta.Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar.Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne. "I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten..."”Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt.””Jag skildrar inte varat. Jag skildrar övergången: inte en övergång från en ålder till en annan, eller som folk brukar säga från sjuårsperiod till sjuårsperiod, utan från dag till dag, minut till minut. "Jag har försonat mig med detta liv med sten; i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp."Bodil Malmsten, författare (1944–2016)Litteratur:Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002På svenska:Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1  (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990

Den brittiske poeten Philip Larkins litteratur är läst och älskad. I brev och biografier framkommer mindre smickrande sidor, som till exempel rasism. Men när hans brev till livskamraten Monica Jones publicerades nyanserades bilden något. Jan Norming har läst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 mars 2011.För en tid sen stod en notis i engelska The Guardian. En okänd kärleksdikt av poeten Philip Larkin hade hittats i en skokartong. Dikten låg instucken i ett gammalt, tummat internkuvert. Föremålet för Larkins ömma känslor var Betty Mackereth. Han var bibliotekarie på universitetet i Hull och hon var hans sekreterare.Till notisen fanns ett foto. Larkin sitter i sina hornbågade glasögon lutad mot en pelare av betong. Bakom honom står en cykel. Är det hans? Jag vet att han cyklade och på omslaget till diktsamlingen The Whitsun Weddings finns också en cykel. Whitsun betyder pingst. Det är en tunn bok i vitt och olivgrönt med hård pärm, jag hittade den hos Blackwell’s i Oxford. Den ser ut som en sådan där liten skolradioutgåva från femtiotalet.Larkin är läst och älskad i England. Föra året hade han varit död ett kvartssekel. Hans dikter är ofta rimmade bilder av engelskt liv och kynne. Jag vill fånga, tolka och bevara livet som det ter sig, skriver Larkin i ett tidigt brev till sin livskamrat Monica Jones. Kanske bevara i meningen konservera, som att lägga in frukt eller syra grönsaker, och noggrant anteckna innehållet på etiketterna.Det får mig att tänka på Tomas Tranströmers dikt Decemberkväll från 1972. ”Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd av ett stort Minne för att leva just nu…”Jag tänker mig att det är Larkin som kommer på sin cykel. Och samma svävande exakthet finns i hans dikter, små sakliga och gåtfulla stycken om att dricka te, åka tåg och gå i kyrkan, allt det där som finns och sen inte finns, som skingras och försvinner som rök ur våra liv. Om ingen minns åt oss.I samband med 25-årsminnet av diktarens död utkom nyligen Letters to Monica, ett urval av hans korrespondens med Monica Jones. Philip Larkin föddes 1922. Som ung bibliotekarie kom han 1946 till universitet i Leicester där jämnåriga Monica Jones föreläste i engelsk litteratur. Båda hade examen i ämnet från Oxford, han vid St John’s, hon vid St Hughe’s. Men i Oxford möttes de aldrig.På omslaget ser man de bägge. De är på semester. Det är mitten av femtiotalet. Hela sitt långa förhållande åker de regelbundet på semester. Tillsammans planerar de resrutter. Larkin beställer biljetterna, kollar tidtabeller och bokar hotell. Andra har äktenskap, barn, hushåll och ekonomi ihop. De har sina semestrar. Så kallade semestrar, skriver den elake Martin Amis i en anmälan av boken. Resmålen var inte alltför vidlyftiga. Hope you got my letter from Pocklington, citerar Amis.Larkin var en motvillig semesterfirare. Semestern som koncept, hävdade han, bygger på en huvudsakligen kvinnlig föreställning om att allt blir bättre i Venedig eller Frinton. Själv stannade han helst hemma. Hela sitt vuxna liv försörjde han sig som bibliotekarie, de sista trettio åren i Hull, en håla vid Nordsjön med låga moln, dis, dimma, fukt och frånlandsvind, en perfekt plats för utövare av den speciella sorts misantropi som var Larkins.Men här är de alltså på Sark, en av kanalöarna intill den franska kusten, hav och obruten horisont, ett bukoliskt landskap med bräkande får och en varm bris. Omslagets foto är svartvitt. Det är en fin dag av skuggorna att döma. I fonden ett band av kobbar och skär. Hon sitter och han står, rygg mot rygg, hon i solglasögon, han med kikaren i händerna, hon med en ryggsäck av smärting, han barfota i sandalerna, hon ser ut mot havet, han in mot land, de är så unga, redan så ensamma och så vita i solen.Kanske är semestrarna hans offer. Hennes är i så fall större. Hon vill gifta sig, kanske ha barn. Det vill inte han. Eller törs inte. Kan inte bestämma sig. Så det blir som det blir. Varje gång frågan kommer upp skyller han på sitt skrivande och hon fogar sig, han får dåligt samvete och hon förebrår sig, han tröstar henne och hon honom, prisgivna åt varandra. Red ut det, den som kan.I nästan fyrtio år försökte de, skrev och skrev, Philip skickade mer än 1 421 brev och 521 kort, inalles cirka 7 500 sidor. Hon postade säkert lika många. Någon borde ge ut dem i urval, Letters to Philip. Här finns bara några få brottstycken av Monicas brev återgivna i finstilta fotnoter.Varför har du alltid mer tid för andra än för mig, undrar hon, och ber genast om ursäkt, intill förtvivlan resonabel. I ett annat fragment framgår att hon är djupt sårad av hans affärer med andra kvinnor, särskilt när hon blir varse att han tagit med en dikt om en av dem i The Whitsun Weddings. Fast han lovat. Hennes behärskning är hjärtskärande. Samtidigt som han skrockar något om hur ogärna han ser att hon träffar en ”PhD i åttkantiga glasögon, någon som var i Rom förra året”.Philip Larkin och Monica Jones bodde aldrig ihop, förutom hans sista år. Ett kort tag kom de att dela adress och leva i något som liknade ett äktenskap. Hon fick bältros och flyttade in efter en sjukhusvistelse. Larkin dog först. Enligt hans önskemål maldes dagböckerna ner till makulatur under överinseende av hans sekreterare. I brev till Monica hade han betackat sig för illvilliga levnadstecknare.  Hon bodde ensam kvar. På sexton år gick hon knappt utanför dörren. Efter Monicas död hittade man högarna av brev. Den digra samlingen köptes av Bodleian Library i Oxford.Deras brevväxling ger begreppet resonemangsförhållande en ny innebörd. Här avhandlas allt, också sånt som inte blir sagt när de ses, i varandras närhet är de valhänta, blyga, försagda. Det är lättare att komma till tals i breven, tonen är stundtals ömsint och kärleksfull, de leker och tumlar runt som kattungar i texten. Båda har en fäbless för Beatrix Potter och hennes sagovärld. Larkin illustrerar breven med små teckningar i trubbig blyerts. Han är sälen och hon är kaninen. Dear bun, inleder han sina depescher.De kommenterar politik och boxning, cricket och litteratur, han rådgör löpande med henne om sina dikter, hon är uppskattande men inte okritisk. Som korrekturläsare är hon omutlig och säger ifrån. Det kan gälla stilen i stort, enstaka ordval eller ett tveksamt demonstrativt pronomen. De skriver om böcker och författare, levande och döda, skvallrar och baktalar, få finner nåd inför deras ögon. Philip som redigerar Oxford Book of Twentieth Century English Verse, anförtror henne vad han tycker, att det mesta är skräp, ingen som är född efter 1930 kan skriva, Ted Hughes klarar sig med knapp nöd.Andra råkar värre ut. ”Who cares about asses like Blake or bores like Byron?” Några duger, Thomas Hardy alltid, W. H. Auden för det mesta, John Betjeman åtminstone ibland, Kingsley Amis för gammal vänskaps skull, Barbara Pym, Shakespeare förstås, ”är det inte underbart att han finns och är engelsk och att vi är engelska, tänk om du var tjeck, oupphörligt knorrande, och jag en jänkare som skrev på en avhandling om vattenmetaforer hos Pound”.De klagar ständigt över sakernas tillstånd, vädret, krämpor, huvudvärk, hösnuva, matsmältning, sprit, brist på pengar, Larkins morsa, tristess, tråkiga historier, grannar som grälar eller spelar fel musik för högt, ”något atonalt som låter som en färja på väg ut ur en pianofabrik”.Med åren blev Larkin a grumpy old man enligt principen om att aldrig underskatta sanningshalten i en djupt rotad fördom, fast så värst gammal blev han inte, och sin språkliga skärpa tappade han aldrig, heller inte sin osvikliga blick för tillvarons mer absurda sidor. Han är emellanåt rätt underhållande och klarsynt i sin grinighet.Letters to Monica är en text full av koder, förkortningar, tecken, medvetna felstavningar, omskrivningar, ordlekar, ett partitur för två ensamma röster. ”Idag bär jag de gula strumporna du gav mig. Ikväll tog jag en stor G & T, synd på citronerna annars”. De dricker för mycket, var och en på sitt håll. Åren går och man undrar hur hon har det, Monica Jones, när breven glesnar och han får medalj av drottningen, går på fest hos Faber & Faber eller träffar sina älskarinnor.When it comes to women, I fucking give you up, skrev en gång Kingsley Amis till Larkin. I Amis roman Lucky Jim från 1954 får en av figurerna, Margaret, låna drag av Monica. Det är ett infamt porträtt. Larkin slutade inte umgås med vännen för det. Föga ridderligt mot Monica kan man tycka. Om han med tiden fick svårare att fördra Amis berodde det på annat. Framför allt var det Amis obestridliga talang för ett bekymmersfritt leverne som väckte hans harm, eller möjligen förtäckta avund. Åtminstone om man får tro Marin Amis, Kingsleys son.Åtskilligt har sagts om Larkins dystra tillvaro, och om motsättningen mellan liv och dikt, de till synes vattentäta skotten. Men jag tänker att det ena hör ihop med det andra, och att det har med hans ambivalens att göra, hans vacklan, det dubbla seende som berikar hans konst men föröder hans liv.Å andra sidan, vad vet vi? Kanske njöt han i hemlighet av att skrubba skjortkragar, tvätta lakan, klippa gräs, av sina eviga stuvningar och persikor på burk, sina stunder med The Archers i radion, en halv flaska sherry till Händels Water Music, cykelturerna i Hull med omnejd, två stora gin och tonic medan Sidney Bechet snurrade på skivtallriken, kanske njöt han så skamlöst att han var tvungen att beklaga sig, och som sagt förmågan att förvandla ledan till skön dikt hade han, som i Home is so Sad, Days, Church Going och den oändligt sorgsna Take One Home for the Kiddies.Men vad vet vi? Vad vet vi om varandra, om varandras liv? Ingenting, inte ett vitten, inte ens när vi tror oss veta, inte ens när vi vet, vet vi.Jan NormingLitteratur:Larkin, Philip: Letters to Monica Edited by Anthony Thwaite, Faber and Faber och Bodleian LibraryLarkin, Philip: The Whitsun Weddings, Faber and FaberLarkin, Philip: Collected Poems, The Marvell Press och Faber and FaberLarkin, Philip: Döden är ett moln, dikter i urval, översättning av Olle Thörnvall, Ellerströms förlagLänkar:Diskussionssida om och med Philip Larkins nyupptäckta dikt, “Dear Jake”The Poetry Archive, med inläsningar av Philip LarkinProgramledare: Fredrik Pålsson  fredrik.palsson@sr.seProducent: Lena Birgersdotter  lena.birgersdotter@sr.se

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019. Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 7150 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera. Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist – det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare – men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket. hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: ”Try again. Fail again. Fail better.” Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning – inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp. Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: ”att slå dank med virtuositet”. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina ”Försök”. Sina ”Essais”. I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han ”Om sysslolöshet”: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål – tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen ”stanna upp och vila i sig själv” – men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: ”att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och/…/framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.” Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande – och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok ”Den motvilliga resenären”, som i original just har den mycket montaigneska titeln ”On Trying to Keep Still”, ”Om att försöka hålla sig i stillhet”. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså. Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen – det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt.  Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten”. för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon – som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf – har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i ”Rätten till lättja” måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är ”konstens och de ädla dygdernas moder”. Essäister i alla länder: försök! Dan Jönsson, essäist Litteratur Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet – reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

Genom att vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten kan essän omskapa människan i grunden. Det menade författaren Robert Musil. Emi-Simone Zawall reflekterar över hans essäism i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 17/2 2020.Föreställ dig den där lätta extasen man kan uppleva när man drabbas av en stor tanke. Det har plötsligt gått upp för en, man har äntligen förstått, man har nått till en punkt där man inte var förut, allt stämmer; den yttre världen verkar plötsligt, och för ett ögonblick, komma den inre till mötes.Föreställ dig sedan att någon skulle ta fram en kamera, en sorts röntgenkamera. Inte en sådan som tränger genom kött och ben, utan en som fångar det inre livets rörelse precis i det ögonblick när tanken får allt att klarna. Kameran skulle ta ett snapshot av det inre livets form i detta ögonblick. Det skulle vara som att fånga ansiktets särskilda och mycket tillfälliga uttryck när det når en erotisk höjdpunkt.En sådan kamera som kan ta en sådan bild finns förstås inte. Men det finns något annat och det är litteraturen. Eller närmare bestämt: essän. Det menade i alla fall den österrikiske författaren Robert Musil.Musil föddes 1880 i Klagenfurt i det habsburgska Österrike och växte upp i en tid när det folkrika imperiet var som störst. Han gick i kadettskola i Mährisch-Weisskirchen (Hranice) som barn, studerade till ingenjör i Brünn (Brno), och läste filosofi och experimentell psykologi i Berlin, men övergav till slut både ingenjörsyrket och den akademiska banan för att ägna sig åt sitt litterära skapande.Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Musil med sina intressen och erfarenheter av både vetenskap och litteratur omfattade två väsenskilda sätt att förhålla sig till verkligheten. Själv delade han gärna upp det så. Han kunde till exempel hävda att det finns två kunskapsformer. Dels den säkra, objektiva kunskap – ”ratioid” – man bara kan tillägna sig genom vetenskapliga studier. Och dels den subjektiva, individuella kunskap – ”non-ratioid” – man får genom att leva.På samma sätt finns det två erfarenhetsformer, trodde han, eller egentligen: två olika sätt att förhålla sig till en och samma sak. Dels de objektiva, vardagliga erfarenheterna av alla de matematiska och logiska fakta som världen utgörs av som i sin tur ligger till grund för vetenskapen. Och dels det han kallade för ”det andra tillståndet” – det subjektiva förhållande till världen som utmärks av intensiva, oftast oregelbundna erfarenheter – som till exempel en förälskelse eller det förtätade ögonblicket innan man ger sig in i en boxningsring. Det är de innerliga erfarenheterna som i sin tur ligger till grund för litteraturen, konsten och livet.Utmaningen som den moderna människan stod inför, enligt Musil, var att överbrygga klyftan mellan objektiv och subjektiv kunskap, vardagliga och innerliga erfarenheter. Själv var han, som så många i hans generation, präglad av de traditionella ideologiernas kollaps i början av 1900-talet och skiftet till ett modernt samhälle. Vem hade kunnat tro att det tusenåriga habsburgska imperiet bara ett år efter första världskrigets slut skulle vara upplöst och förvandlat till nationalstater? Kriget hade inte bara slagit sönder människors liv utan också omintetgjort grundmurade ordningarMusil hoppades att de gamla systemens fall skulle låta en ny människotyp träda fram som inte mekaniskt sökte sin tillflykt till gamla, fixerade livsformer eller irrationella, känslostyrda rörelser. En människas liv, menade han, är ju i grunden oförutsägbart. Det kan inte rymmas i en och samma form, varken moralisk eller vetenskaplig, och detta faktum måste få utrymme i människors tankar och känslor. Människan, och i synnerhet människan i ett modernt samhälle, behöver få kunna skapa mening av sina erfarenheter och låta livet vara liv, inte misslyckade ideal.I princip kretsade Musil i hela sitt författarskap kring denna övertygelse om att det måste finnas ett nytt sätt att tänka och känna som kan omfatta både oordning och ordning, konst och vetenskap, kreativitet och logik, det personliga och det opersonliga. Och det är här essän kommer in i bilden.Genom att befinna sig på gränsen mellan vetenskap och konst utgör nämligen essän denna mellanzon mellan det objektiva och det subjektiva där en människa ges möjlighet att ordna sitt liv med både ”precision och själ”, som Musil uttryckte det. Essän, menade han, lånar ju sin form och sin metod från vetenskapen och sitt innehåll från konsten och livet. Istället för att som romanförfattaren, uppfinna romanfigurer, tar essäförfattaren – liksom naturvetaren – sin utgångspunkt i fakta och skapar utifrån dessa fakta tankar och idéer som följer på varandra utifrån en logik som har sin rot i författaren själv. Skillnaden mellan naturvetarens fakta och essäförfattarens tankar ligger alltså i att dessa tankar varken är lagbundna eller generellt observerbara. Essän lägger aldrig fram någon sanning, bara sannolikheter. Men dessa sannolikheter närmar sig å andra sidan sanningen mer än sanningen själv skulle kunna göra. Därigenom blir essän, med Musils ord, ”den mest exakta och precisa form som kan brukas på ett område där man inte kan arbeta exakt och precist”.Musils ideal var att leva ett liv på jakt efter sanningar som kunde ge nya djärva riktningar åt känslan. Genom att inte bygga på några särskilda argument eller doktriner, utan vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten, skulle essän – eller ”essäismen” som Musil kallade det – helt enkelt omskapa det mänskliga i grunden och bestämma kursen för nya möjliga sätt att vara människa på: intellektuellt, etiskt, erotiskt.Och ärligt talat, kanske är det just därför det är så svårt att utvinna ett innehåll, en kunskap, eller en lära ur Musils ofta vindlande verk. Eller som han själv beskriver ett sådant försök i sin väldiga, och oavslutade essäroman ”Mannen utan egenskaper” (1930, 1933, 1942):”Det blir ungefär så mycket kvar av alltsammans som av en manets ömtåliga, färgskimrande liv sedan man har lyft upp den ur vattnet och lagt den på sanden. Den lära som har framgått ur gripenheten sönderfaller inför de oberördas förnuft till stoft, motsägelser och meningslöst svammel.”Glöm alltså det där med att en essä skulle vara ett slags ”försök”. Å, nej. En essä, det är en livshållning. Eller kanske snarare: ett snapshot av en livshållning – ett ögonblick när människan får en glimt av sin egen inre rymd och den yttre världen på samma gång; ett besjälat ögonblick som liknar en extas, eller närmare bestämt en exakt extas, eftersom den aldrig förlorar kontakten med det logiska och precisa.Ingenting kan på det sättet vara ett bättre motgift mot en värld präglad av dogmer, informationsöverflöd och irrationalitet än just essän. Och få formulerar denna insikt mer slagkraftigt än Robert Musil. Som i essän ” Hjälplösa Europa”, skriven fyra år efter första världskrigets slut: ”Vi har inte för mycket förstånd och för lite själ, utan för lite förstånd i själsliga frågor.”Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.  – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros’ sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles”  som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare  Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig. Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare till böcker om grekisk kultur LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:  Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare   LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletterDen som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.”I think I’m dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.”Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! – Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar – munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften –lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.Är ett älskande människohjärta som solen?När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättareSamtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.”Natten går mot sitt slut…”Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.Det gamla är dött.Det nya på väg att födas.Dagen gryr.Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.I första Korinthierbrevet skriver han:”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…Finns det något vi behöver mer än jämvikt?Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.Mattias Hagberg, författare

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-24.Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheterDet är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturJane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid – från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget – och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon – till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap – var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden – men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som ”en mycket trevlig man”. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad ”sexuell magi” med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno – Djävulsmunnen – där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: ”Jag kan inte leva utan dig. Det andra ”Boca do Inferno” kommer att ta mig – det kommer inte att vara lika hett som ditt!” Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen – utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi – och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans – åtminstone till det yttre – stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom – utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren – framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. ”Poeten är en som låtsas” skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: ”I know not what tomorrow will bring.”Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin, brukar man säga. Kanske också den mellan vetenskap och mystik? Helena Granström berättar om ett möte i rationalitetens tassemarker, i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-10-27.Det var ett välkänt faktum bland det tidiga 1900-talets fysiker att så snart Wolfgang Pauli kom in i ett laboratorium, så kollapsade mätutrustningen. Fenomenet var så etablerat att det hade ett namn: Pauli-effekten. Hans i övrigt inte direkt vidskepliga kollegor på Universitetet i Göttingen kände sig lättade när de tyckte sig finna denna mystiska effekt vederlagd: När en avancerad apparat på institutionen plötsligt sluta fungera utan synbar anledning, var deras otursförföljde kollega inte ens i stan. Incidenten hade onekligen Pauli-effektens prägel, sade de till varandra, men den här gången var det uppenbarligen något annat som låg bakom.Senare skulle det visa sig att Pauli hade varit på resande fot just denna dag, och i samma minut som haveriet ägde rum hade hans tåg gjort ett kort stopp – i Göttingen.Utöver denna helt ofrivilliga koppling till det paranormala, var Pauli åtminstone i början av sitt liv vad man måste kalla för en utpräglad rationalist. Och inte nog med det: en tämligen surmagad sådan, känd för att avfärda sina fysikerkollegor med förolämpningar i stil med att deras vetenskapliga teorier var så undermåliga att de "inte ens var fel".Pauli själv var en skarp matematisk begåvning som under några decennier på 1900-talet bidrog till flera centrala resultat inom kvantmekanik och partikelfysik. År 1945 tilldelades han Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av det som går under namnet Paulis uteslutningsprincip: en egenskap hos vissa partiklar, däribland elektroner, som bland annat utgör en delförklaring till atomers stabilitet.Men det var nu varken den kvantmekaniska uteslutningsprincipen eller den mystiska Pauli-effekten som förde Wolfgang Pauli samman med den berömde psykologen C.G. Jung, utan någonting mycket mer prosaiskt: Helt vanligt psykiskt lidande.Carl Gustav Jung var läkare och psykolog, samtida med Sigmund Freud – men den praktik han så småningom kom att grunda, den så kallade analytiska psykologin, skilde sig på flera punkter från den freudianska.En central skillnad hade att göra med det omedvetna: Medan Freud förstod det som ett inre rum där den enskilda människans bortträngda drifter, i synnerhet de sexuella, hopades, var Jungs uppfattning en annan. Det omedvetna, menade han, är inte ett individuellt fenomen, utan ett kollektivt. Det befolkas av betydelsemättade symboler – så kallade arketyper – som existerar oberoende av kulturellt sammanhang, och det är enbart genom dessa, ansåg Jung, som människans inre värld och dess samspel mellan medvetet och omedvetet kan göras begriplig.Jung var en beläst, kraftfull och karismatisk man, som i synnerhet tycktes utöva en stark lockelse på kvinnor. Hans fru Emma var tvungen att stå ut med hans systematiska otrohet: "förutsättningen för ett gott äktenskap är rätten att vara otrogen", som Jung själv formulerade det i ett brev till Freud. Varje gång Emma konfronterade sin make med hans utomäktenskapliga affärer inte bara förnekade han dem emellertid, utan drabbades dessutom plötsligt ofelbart av stor trötthet, sjukdom eller kanske rentav en fallolycka så att hans fru blev tvungen att släppa sina anklagelser, och istället övergå till att pyssla om honom där han låg ömklig och utslagen i sängen. En metod som i sig tyder på god fingertoppskänsla för det mänskliga psyket, om än av ett mindre hedervärt slag.Och faktiskt var det också just Jungs air av kvinnokarl som fick fysikern Pauli att vända sig till honom för hjälp. Pauli hade under flera år upplevt neurotiska besvär, som bland annat inbegrep problem med kvinnor. Han hade, som han uttryckte det själv, långt mycket lättare att uppnå framgång inom sitt vetenskapliga arbete, än med det motsatta könet. Jung blev förtjust: Inte bara hade han här en framstående vetenskapsman, som senare skulle figurera frekvent i hans skrifter som "den briljante unge forskaren", utan också en vars psyke var proppfullt av arkaiskt material, just den sortens arketypiska symboler på vilka hela hans eget psykologiska tänkande vilade.Det kom att bli början på en omfattande kontakt, inte minst i brevform, i vilken de två tänkarna utifrån Paulis detaljerade redogörelser för sina drömmar utsatte fysikerns inre liv för djupgående analys, men också påbörjade strävan mot det anspråksfulla målet att förena fysik och psykologi.Samtidigt med diskussioner av Paulis undertryckta feminina sida, hans fadersrelation och hans känslomässiga hämningar, formulerade de båda männen frågor som ytterst syftade till att förstå världen och medvetandet: Finns det underliggande arketyper som styr även det matematiska tänkandet, och kan fysikens teoribildningar i så fall ses som gestaltningar av dem? Föreligger en dold koppling mellan vårt universums naturkonstanter, och de särskilda tal som genom historien upptagit mystikers sinnen? Kanske kunde Paulis egen upptäckt att de så kallade kvanttal som beskriver en partikel inte är tre utan fyra, förstås som en återupprepning av den uråldriga alkemiska strävan efter helhet?Tillsammans fördjupade sig fysikern och psykologen i österländsk filosofi och medeltida mystik och alkemiska skrifter, till dess att inte bara Paulis drömliv utan hela hans vetenskapliga gärning framträdde för honom som en iscensättning av den gåtfulla fras som formulerades av alkemisten Maria Profetissa för närmare tvåtusen år sedan: "En blir till två, två blir till tre, och ur den tredje kommer den enda som den fjärde."Och möjligen är det ingen slump att det var just en kvantteoretiker som inledde denna märkvärdiga strävan efter förening av psykiskt och fysikaliskt, tillsammans med en man vars psykologiska övertygelser omfattade tron på tankeöverföring och astrologi. För trots allt är den subatomära värld som kvantmekaniken beskriver en där logikens och förnuftets instinkter i viss mening har satts ur spel, och den som likt Pauli rör sig tillräckligt djupt in i den kommer nästan med nödvändighet att förr eller senare ställa sig frågan vad som ska träda i deras ställe.Den avståndsverkan mellan kvantpartiklar som Albert Einstein en gång dömde ut som spöklik – där två av dem kan förbli oupplösligt sammanbundna oavsett hur långt ifrån varann vi för dem – visade sig senare vara ett vetenskapligt faktum. Och den probabilistiska natur hos kvantmekaniken som gör att vi aldrig med säkerhet kan förutsäga när en händelse ska äga rum, utan bara ange sannolikheten för att den inträffar, förstod åtminstone Jung som en öppning mot möjligheten att kausalitetens fasta kedja av orsak och verkan vittrar sönder och upplöses på verklighetens lägsta nivå.Men även om det från somliga av hans kollegors synpunkt säkerligen såg ut som om det var det han hade gjort, var det Pauli främmande att utifrån sådana iakttagelser ta klivet över i okritisk mysticism. Han oroade sig vid flera tillfällen för att genom Jung förknippas med ett missbruk av naturvetenskapen, men kunde själv inte undgå att se den matematiska logikens mystiska underbyggnad, det oförklarligas monumentala närvaro även i det som skenbart är förklarat.Vägen mellan mysticismens blåa dunster och den sterila rationaliteten, skriver Pauli, är smal och full av fallgropar. På båda sidor om den kan man stupa ned i avgrunden – men det som den som trampar rätt på denna väg till sist ska finna, är ingenting mindre än sanningen.Helena Granström

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.Så sägs det i varje fall.Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära  inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey  frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt godsFem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?Gabriella Håkansson, författare

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.”Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.”Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:”Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova…”. Deledda avslutar med: ”Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.”Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmålDet händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv – och kanske mindre ärlig – än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese – (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 – (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: ”Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.”Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: ”Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla”.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: ”Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.”Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar ”falskt” när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: ”en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar”.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen L’Edera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: ”Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare”.Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera detVi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän ”Den eviga fascismen” slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig ”att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!”Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna – det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna – och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. ”Vi kristna libaneser”, påstår mina släktingar, ”är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.”Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner – George – gripa in: ”Du Michael”, säger han, ”du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här?” Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad”Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.”Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har – åtminstone sedan korstågens tid – gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.Men det finns naturligtvis också en annan historia – och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad – och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen – och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet – och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, ”Orientalism”, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards ”Boussole”. Denna flerfaldigt prisbelönta roman – titeln kan översättas med ”Kompass” – tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum – det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer – utan diktare, konstnärer och kompositörer.Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva – och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst – och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.”Boussole” utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling – från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa – tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.På samma sätt som det faktiskt också är ditt.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoriaLitteraturMathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-04-01.När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst, hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia om mötet:”Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst, varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag.”Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934.Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid – så skulle mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen. Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande vägar.Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt.Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som ryms i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum” (redaktörer: Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita Nathorst var den mindre kända av de två – hon läste teologi och blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade ofta relationer med studenter – vänskaper eller svärmerier, som de utåt sett kallades.Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva Borgström i ”Berättelser om det förbjudna”, en bok som handlar om begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita gestaltas i Lydias självbiografiska roman ”Biskopen” från 1924. Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den yngre Carry.Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och hjältinnan Carry ”var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev”. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström. Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för att komma runt censuren.För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen.Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944 legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig. Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran, svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap – som var accepterad så länge den inte var erotisk.Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa. Nämligen ”Ensamhetens brunn” av Radclyfffe Hall, år 1928. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken.Efter att ha bott tillsammans i ett par år, kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan Lydia ville hålla fast och forma sin ”tronföljare”. Själv kallade Lydia sig skämtsamt för ”storfursten”. Ibland var de mor och dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog smeknamn på varandra – ord som kan signalera utvaldhet och ömhet, eller en önskan om över- och underordning i relationen – men att Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja henne. ”Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri”, som Lars Gårdfeldt skriver i ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”.Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I hennes diktsamling ”De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter” finns följande välkända rader som riktar sig till Anita:Hur kan jag säga om din röst är vacker.Jag vet ju bara, att den genomtränger migoch kommer mig att darra som ett lövoch trasar sönder mig och spränger mig.Vad vet jag om din hud och dina lemmar.Det bara skakar mig att de är dina,så att för mig finns ingen sömn och vila,tills de är mina.1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes partner.Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer, där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och vågade se.Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i uppförsbacke. Men många par – som Anita och Lydia, Karin och Margot – har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade före, kan många av oss andra följa efter.Anna Thulin, journalist Litteratur”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum – kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960”, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.). Appel Förlag, 2018.”Berättelser om det förbjudna – begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935”, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.

Människans tillvaro hänger antagligen samman med en två miljarder år gammal passion mellan en bakterie och en arké. Mikrobiologen Farshid Jalalvand funderar över uppkomsten av livet som vi känner det. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-21.”Är hon en Capulet?! O Gud, mitt liv är då en oväns rätt!”Det utbrister Shakespeares Romeo när han får reda på vem tjejen han kärat ner sig i är. Julia, är av huset Capulet, arvfiender till familjen Montague, huset Romeo tillhör. Paret är oförenliga av börd, men ändå uppslukade av varandra, som genom en naturkraft. Det som inte kunde vara, blir.För cirka 2 miljarder år sedan, långt innan människor eller ens multicellulärt liv existerade, inträffade en liknande händelse – en händelse som kom att drastiskt förändra jordens historia. Två individer, från livets två olika, oförenliga grenar, träffades någonstans ute i en de stora oceanerna. Efter en kyss, bjöd den mer sofistikerade den enklare – och ivrigare parten – in till sig. Och så inleddes ett äktenskap som varat i 2 miljarder år och som evolutionärt är en av de mest lyckade sammankomsterna i livets historia. De två individerna som gifte sig, där ute i havet, för eoner sen, lever kvar än idag, bland annat genom dig. Du är en direkt ättling till den där eukaryota cellen.Livet på jorden är vetenskapligt indelat i tre huvudgrenar. Och ingen av dem är djur eller växter, som många skulle kunna tro. Faktum är att om man granskar släktskapet mellan alla organismer på jorden är djur och växter bara två små intilliggande kvistar på en gren av livets stora träd. Det betyder att en katt och en gran är relativt närbesläktade, jämfört med allt annat som finns där ute. Huvudgrenen som den kvisten sitter på, och som samlar såväl människor som hårlösa marsvin, olivträd, flugsvampar och amöbor, är de eukaryota cellernas rike. Dessa celler har en DNA-skyddande cellkärna, en mer komplicerad cellarkitektur och mer avancerade förmågor än cellerna på den andra grenen på livets träd – den bakteriella. Bakterier är så kallade prokaryoter och saknar flera av den eukaryota cellens finesser, som till exempel cellkärna.Den tredje återstående huvudgrenen är desto mer okänd för allmänheten, vilket är konstigt. Dels för den utgör en tredjedel av livets träd, och dels för den är en systergren till den eukaryota gren vi sitter på. Det är den arkéella grenen.Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något. Arkéer är, liksom bakterier, prokaryoter – och de är fullständigt fascinerande. Fram till sent 70-tal visste vi inte ens att de fanns, eller snarare, att de var vad de var. För det som forskare trodde var bakterier som levde i extrema miljöer – som kokande svavelkällor, frätande syra eller exceptionella saltkoncentrationer – visade sig vara en helt egen livsform, och utgjorde alltså en helt egen huvudgren på livets träd. En tredjedel av livet på jorden hade gömt sig mitt framför näsan på oss.Och nu pekar allt fler bevis på att den eukaryota cellen – den som vi är uppbyggda av – ursprungligen var en arké.Allt går tillbaka till den där kritiska dagen för 2 miljarder år sen. Då existerade endast encelligt liv. Enligt den så kallade endosymbiontteorin, som det råder stor konsensus om bland biologer, skedde då följande: två encelliga organismer möttes. Den ena var en bakterie och som nämnts tyder mycket på att den andra var en arké. Det verkar sedan som att arkén försökte äta sin nya bekantskap, eller om bakterien försökte parasitera på arkén. Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något. De två prokaryota cellerna började av någon anledning att samarbeta. Bakterien, som nu bodde inne i arkén, fokuserade på att alstra energi. Arkén kunde då släppa den mödosamma processen, och dirigera om sina resurser till att göra allt det andra som behövs för att föröka sig. Varje gång arkén delade sig, tog varje dottercell några inneboende bakterier med sig, som alltså hade vuxit till sig inne i arkén under tiden. Och på så vis fortgick samarbetet. Allt eftersom generationer kom och gick, började bakterien flytta mer och mer av sitt DNA till arkéns genom. Och arkén fortsatte förse bakterien med allt den behövde – i utbyte mot energi. Till slut blev bakterien en del av arkécellen, en cellorganell, det vi idag kallar mitokondrien, cellens energikraftverk. Och vips så hade den moderna eukaryota cellen uppstått. En supercell med superkrafter.Men utvecklingssagan slutade inte där. Kärlekshistorier brukar ju inte sällan involvera en tredje part. Efter ett par 100 miljoner år träffade en av den ursprungliga eukaryota cellens ättlingar på en fotosyntetiserande cyanobakterie. Utan att kunna motstå denna gröna skönhet, svalde den helt sonika bakterien. Symbiogenes, det vill säga sammansmältningen av två samarbetande organismer, skedde därefter framgångsrikt för andra gången i världshistorien: cyanobakterien degenererade nämligen med tiden till den fotosyntetiserande cellorganellen kloroplast, och den pimpade cellen blev alla växters anfader.Men vad är då den stora konsekvensen av dessa passionerade möten?Jo, av anledningar som inte är helt klarlagda, har komplexa multicellulära organismer, som växter och djur, endast uppstått bland eukarya. Multicellularitet innebär är att ett stort antal genetiskt identiska celler tillsammans bildar en större organism. Du själv var från början en enda cell, ett embryo, innan den delade sig i miljarder kopior. Alla celler i din kropp, vare sig om det är muskelceller, njurceller eller vita blodkroppar, är genetiskt identiska dubbletter. Men de har gått ihop och skapat ett nätverk. Och trots att de alla ursprungligen har identiska kapaciteter utför cellerna endast specialistfunktioner. Ett gäng har specialiserats till musklerceller, ett gäng till njurceller, och ett gäng till immunceller. Genom att alla celler slipper göra allt själva kan de avsätta större resurser till sina spetskompetenser och skapa avancerade vävnader. Komplexitet uppstår ur denna specialisering.Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig. Den här sortens avancerad samarbete har prokaryoter aldrig klarat av att åstadkomma under de miljarder år de funnits. Anledningen till att tulpanerna på ditt bord, katten i ditt knä, granen i skogen, och människorna på din gata kan finnas, är att en arké och en bakterie för 2 miljarder år sen började samarbeta istället för att äta upp varandra. Vi komplexa organismer har endosymbiogenesen att tacka för vår existens. Ett möte mot alla odds, som skapade den värld vi känner.När Shakespeares Julia i slutet av pjäsen upptäcker att Romeo dött tar hon sitt liv, för hon inte förmår att leva utan honom. Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig. Cellens energikraftverk mitokondrien kan efter alla dessa år inte längre leva utanför cellen, och cellen inte överleva utan mitokondrien. Det verkar som de starkaste band skapas när oförenliga par förenas.Farshid Jalalvand, skribent och forskare i klinisk mikrobiologi Vidare läsningButtery, S. 2017. Rediscovering symbiogenesis: The latest research in understanding the origins of eukaryotic cells. Crosstalk, CellpressSällström, S. 2015. Mikroorganism från havet ger ledtrådar om cellers ursprung. Vetenskapsradion, Sveriges Radio.Miller, S. M. 2010. Volvox, Chlamydomonas, and the Evolution of Multicellularity. Nature EducationMorell, V. 1997. Microbiology’s Scarred Revolutionary. Science.

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.  Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Fysikern som gör allt för att hålla fast vid världens begriplighet. Diktaren som ser verkligheten som en mänsklig företeelse. Helena Granström skildrar det laddade mötet mellan Einstein och Tagore. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 31 oktober 2017.De två männen går varandra till mötes. Besökarens skägg är yvigt och vitt, vita mustascher, vitt utvuxet hår. Han är iklädd en lång kappa i dämpade färger; han bruna skinn är fårat, han går med lugna, värdiga steg.Mannen som tar emot honom är yngre, men också hans hår är vitt. Han är iklädd en lätt skrynklad kritstrecksrandig kostym, en knapp knäppt på kavajen; en slips omsluter den stärkta skjortkragen. Ljus i hyn, mörk mustasch, antydan till en grop i hakan; det bleka håret står som en sky kring hans hjässa.Han hälsar sin gäst: ”Välkommen, Rabindranath”. Besökaren svarar: ”Albert – tack!”Det är den 14 juli 1930. De två som nu fattar varandras hand är båda Nobelpristagare, från skilda traditioner men med ett gemensamt intresse för tillvarons inre. Rabindranath Tagore, författare och poet; Albert Einstein, fysiker. "Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser."De befinner sig i Einsteins hus i Kaputh, högt beläget strax utanför Berlin. Det samtal som skall följa kommer att nedtecknas av ett par närvarande åhörare.Du, säger Tagore till sin värd, har varit upptagen. Du har med matematikens hjälp försökt förstå två uråldriga storheter: Tiden och rummet. Tagores eget sökande efter sanningen om universum har tagit sig andra uttryck; litterära, religiösa. För honom är denna sanning innesluten i det mänskliga.Existerar sanningen då inte oberoende av människan, frågar Einstein. Och inte skönheten?Nej, svarar Tagore.När vårt universum är i harmoni med mänsklighetens eviga väsen, känner vi det som sanning, upplever det som skönhet, säger han. Religionen utgör länken mellan de allmänmänskliga sanningarna och den enskildes strävanden och behov. Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser.Utan en mänsklig betraktare är det vackra konstverket inte längre vackert – om detta kan de två samtalande enas. Men sanningen!Att Einstein är beredd att överge det enas absoluta status, men inte det andras, är anmärkningsvärt: För honom, liksom för många fysiker och matematiker, fungerade skönheten som en vägvisare mot sanningen. När han vid ett besök i Princeton år 1921 konfronterades med observationer som påstods vederlägga hans speciella relativitetsteori svarade han bara med fullständig tillförsikt: ”Gud är subtil, men han är inte illasinnad.” En gud som skulle tillåta en så vacker teori att existera, men sedan inte låta den gälla för verkligheten, skulle vara en illasinnad gud – medveten om sin teoris elegans var Einstein tryggt förvissad om dess giltighet.Icke desto mindre: Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Att förneka existensen av en sanning oberoende av människan, är att förneka existensen av en verklighet oberoende av människan, menar Einstein.Men, invänder Tagore, också den logiskt tvingande sanningen är i grunden mänsklig – logik är den mänskliga tankens ordning. Sanningen är en illusion – men inte hos individen, utan hos mänskligheten. Vi kallar någonting för sant när det finns en korrespondens mellan inre föreställning och yttre förhållanden – men det som egentligen korresponderar är inre förställning och den mänskliga sinnesupplevelse som vi aldrig kan ta oss utanför.Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Föreställ dig ett bord i ett hus. Finns bordet fortfarande där när huset är tomt?Ja, menar Tagore, men fortfarande i en i grunden människospecifik bemärkelse, som en möjlig mänsklig sinneserfarenhet.Bordet finns där, säger Einstein, oberoende av oss, men vi kan inte förklara vad det innebär. Vi kan inte bevisa att det finns en sanning oberoende av människan – men det är en övertygelse som ingen kan sakna. Denna verklighet är helt oundgänglig för oss, även om vi inte kan förklara vad den är.Den som talar är en man som i ett annat sammanhang – i samtal med vännen   Abraham Pais – retoriskt men med uppenbar emfas har undrat: Är månen där när ingen betraktar den?Frågan föranleddes av de resultat från den för tiden fortfarande nya kvantmekaniken, för vars utveckling Einstein själv spelade en avgörande roll, som antydde att det vi genom mätning kan observera hos tingen omkring oss – egenskaper som läge, rörelsemängd eller en partikels spinn – inte är egenskaper i klassisk bemärkelse, utan realiseras först i och med att de uppmäts.Fem år efter sitt möte med Tagore formulerade Einstein tillsammans med sina kollegor Podolsky och Rosen den så kallade EPR-paradoxen, just i syfte att slå fast att tingens egenskaper är bestämda oavsett om de observeras eller ej, och att den kvantmekaniska beskrivningen således är ofullständig.Resultatet av EPR:s arbete skulle istället bli motsatsen: Med hjälp av deras tankeexperiment skulle John S Bell knappt trettio år senare visa att frågan om huruvida observationen i någon mening skapar den verklighet som observeras faktiskt är möjlig att avgöra i laboratoriet.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts.Ytterligare knappt tjugo år därefter utfördes också detta test, och utfallet var tydligt: Verkligheten är inte bestämd innan någon form av yttre påverkan tvingar den att bestämma sig. Om vi förstår begreppet betraktande i vid mening, är månen faktiskt inte där när ingen betraktar den.Så, när Einstein i sitt hus, i samtal med den bengaliske författaren med det vita skägget och det orubbliga ansiktet, hävdar att ingen kan sakna tilltro till att verkligheten existerar oberoende av att någon observerar den är det helt enkelt inte sant: Aldrig har så många tvivlat på detta faktum som just vid denna tid.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Tagore tilldelades litteraturpriset år 1913, som första utomeuropé; bland annat för sina ”dikters djup och höga syftning”. Einstein som med sin speciella och allmänna relativitetsteori på djupet förändrade vår bild av tillvaron, mottog 1921 års fysikpris i första hand för upptäckten av den fotoelektriska effekten – inte för sina arbeten inom relativitetsteori, som då fortfarande ansågs kontroversiella.En tid senare träffas de igen hemma hos en gemensam bekant, Dr Mendel.Idag, säger Tagore, diskuterade jag och Dr Mendel de nya matematiska upptäckter som gör gällande att den subatomära världen styrs av slumpen; att tillvaron inte är helt förutbestämd.Einstein svarar honom: De fakta som får vetenskapen att dra sådana slutsatser innebär på intet sätt ett avsked till kausaliteten. Orsak och verkan består.Jag tänker mig att Einstein här fäster sin blick vid Tagore, naglar fast den: efter deras möte skall Tagore beskriva hans ”brinnande ögon”. Einsteins egen relativitetsteori hade inneburit ett avsked till entydiga svar på frågorna var, när och hur; kvantmekaniken ett avsked till den klassiska mekanikens förutsägbarhet och rumsliga begränsningar. Kvantteorin rörde sig enbart med sannolikheter, och medgav mystiska kopplingar över godtyckligt långa avstånd, något som djupt bekymrade Einstein. När han klamrar sig fast vid orsak och verkan, gör han det som en skeppsbruten vid drivved; kausaliteten utgör en spillra av hopp om den fullständiga teori om världen som han in i döden försökte finna. Övertygelsen om världens begriplighet lämnade honom aldrig.Tron på en yttre verklighet oberoende av det subjekt som uppfattar den är, har han betonat, basen för all naturvetenskap.Men detta är just vad det är: En tro.Som Einstein konstaterar är han i denna mening djupt troende. När Tagore nöjer sig med att slå fast att det finns en mänsklig upplevelse av verkligheten, insisterar Einstein själv på att denna verklighet existerar oberoende och absolut.Han vänder sig till Tagore, ett leende spelar som en solkatt över hans ansikte, det yviga vita håret tycks lyfta ännu ett stycke: ”Då är ju jag”, utbrister han, ”mer religiös än du!”Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets.1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik LitteraturMarguerite Duras:Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströmsförlag, 2017.Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988. FaktaMarguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée   

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel’s. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, omkring 30 miljoner per år, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala skriv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, som så många barn är (läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år, där 58 procent ägnar sig åt bokläsning varje dag). Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representerar allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2018. Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen. Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år? Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund  Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste. Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan. Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska. I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!” För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna. Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna? Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt, franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap. För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav – eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det där? Nu händer det!” Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten – förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal. Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands boktitel också alluderar på. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet. Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota? Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker

Skönlitteraturen kan förändra ett liv. Men kommer vi ihåg den aspekten av läsandet i nyttosamhället? undrar litteraturforskaren Jimmy Vulovic. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i oktober 2017. Den som äger goda böcker och känner och älskar deras innehåll, han är därmed en jämlike med varje annan bildad person, med vilken han delar detta andliga innehåll. ”Ett eget bibliotek” i ”Studiekamraten”, 1921:11, Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté. Än idag minns jag det tydligt. Jag var i 18-årsåldern. Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff” låg framför mig. Den sista tredjedelen hade jag sträckläst under en natt. När jag satt där tidigt på morgonen efter, ensam vid köksbordet med boken, en cigg och mitt morgonkaffe i väntan på att fabriksskiftet skulle börja, kändes något annorlunda. Först visste jag inte hur jag skulle tolka känslan, var den kom ifrån eller vad den betydde. Det enda jag visste var att den var ny. Ett par cigg och några koppar senare förstod jag vad som hade hänt. Det var inte bara en ny känsla. Hela jag var ny. Jag vet, det låter banalt och litteraturromantiserande, men boken hade verkligen förändrat mig. Plötsligt var jag en människa som hade läst och i djupet av mig själv förstått en litterär klassiker. Den morgonen gick jag pånyttfödd till jobbet i mitt gamla mekaniska liv. Först trodde jag att det var berättelsens innehåll som hade påverkat mig så starkt att jag blev en annan. Och visst är slutsatsen rimlig. Det här handlar ju trots allt om en ung man som läser om en annan ung man som försätter sig i en kaotisk situation och tvingas till insikt om sig själv, förstår egna misstag och egna svagheter. Mitt liv var kaotiskt då. Det involverade förstås varken yxor eller rånmord på pantlånare, men rörigt var det. När det var som värst gick jag alltid till biblioteket i staden där jag bodde. Jag läste nästan aldrig någonting. Oftast satt jag bara där i lugnet, i ordningen, och vilade. Eller så gick jag runt bland böckerna i hyllorna, tittade på bokryggarna, tog ut en bok då och då, vägde den i handen, bläddrade lite förstrött och tänkte att den här ska jag läsa när jag blir en riktig läsare.  En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Hyllplanet med Dostojevskijromaner stannade jag ofta vid. Jag vet inte varför, det kan ha berott på en tevedokumentär om litteraturens klassiker som jag hade sett, men hans verk var i min värld bland det finaste man kunde läsa. Så en gryning satt jag alltså där vid ett köksbord med en läst roman framför mig. När jag långt senare i mitt liv fick möjlighet att fördjupa mig i hur och varför den svenska arbetarrörelsen så att säga tog bildningskampen tänkte jag ofta på den morgonen. Trots all tid som gått kändes det som om Arbetarnas bildningsförbund skrev direkt till mig i ett manifest från 1921 om varför arbetare bör skaffa sig ett eget bibliotek: ”Så bilda böckerna en ersättning för samhällets orättvisor genom det högre innehåll de bjuda, en sköld under dess förödmjukelser och den vapensmedja, i vilken smidas vapen mot maktmedlens innehavare.” Jag tänker ofta på de orden. Efter hand har den morgonen framträtt som en seger i en kamp som hade pågått långt innan jag föddes och som kommer att pågå långt efter att jag dör. Ett sammanhang växte fram. Jag förstod allt tydligare både mig själv och den klassposition som jag hade placerats i. En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Jag som ingen någonsin hade förväntat sig eller ens trott kunde bli en riktig läsare. Ett slags omvälvning var det också. När jag senare i livet har fört ”Brott och straff” och andra romaner på tal med sådana som av alla alltid har förväntats bli riktiga läsare, tydliggör ofta höjda ögonbryn och milda leenden att mitt anspråk på en djupare, bättre, förståelse av litteraturen är provocerande. I deras blickar ser jag tvivel blixtra till då de anar att deras förståelse kanske inte är den enarådande eller så speciell och precis som alla alltid har sagt. 1907 är ett viktigt år för bildningsrörelsen inom den svenska arbetarrörelsen och i det svenska samhället. Då förde det socialdemokratiska ungdomsförbundet upp frågan om bildning på en nationell politisk nivå. Den blivande statsministern och utrikesministern Rickard Sandler höll under ungdomsförbundets kongress ett brandtal för bildningens enorma politiska betydelse. Han betonade att bildningskampen måste föras parallellt med socialdemokratins omvälvningsrörelse. Alltså inte först politisk och ekonomisk rättvisa och sedan bildning som ett slags bonus, socialdemokratin måste inse att andens och den praktiska politikens omdaning är två sidor av samma mynt. Demokratisk politik möjliggör bildning för de många och bildning för de många möjliggör ett demokratiskt samhälle. Ungefär så löd hans resonemang. Den existentiella längtan som man [...] vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. När Arbetarnas bildningsförbund grundades 1912 togs ännu ett steg in i det som skulle bli ett bildningsårhundrade. Rickard Sandler var åter drivande. Den socialdemokratiske redaktören och kritikern Erik Hedén var också viktig för den utvecklingen. Han ledde under 1920-talet en litteraturkommitté som skrev och distribuerade kulturartiklar till arbetarpressen. När jag tänker på den motivation och organisation som fanns omkring skönlitteraturen är det enkelt att se vad som har gått förlorat. Den existentiella längtan som man då, när man ännu trodde på litteraturens kraft, vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. Vi kan i olika bildningsorganisationers regi idag lära oss tala en massa språk, skriva en novell eller två och kanske ta jägarexamen. Allt fyller en tydlig funktion. Ungefär som jag en gång gjorde i fabriken. Men vart, undrar jag när jag bläddrar igenom katalogerna, vart vänder jag mig om jag vill förstå livet och vad jag kan bli i det.        Att läsa en roman är en komplex process. Hjärnan aktiveras på flera olika sätt samtidigt, exempelvis för att förstå språket och för att hålla samman berättelsen. Det är otvetydigt så att det är nyttigt för hjärnan att läsa skönlitteratur. Forskning visar dessutom att det tränar perspektivseendet, alltså förmågan att se saker ur olika perspektiv, vilket kan tolkas som att den empatiska förmågan förbättras. I boken ”Varför läsa litteratur?” visar Magnus Persson hur skolvärldens styrdokument idag legitimerar skönlitterär läsning. Utöver empati-, demokrati- och identitetsargument motiveras läsandet bland annat med att det kan vara en källa till kunskap, att det är språkutvecklande, att det ger en kulturell identitet samtidigt som det bidrar till ökad förståelse för kulturell mångfald. Förhoppningarna på skönlitteraturens nytta är kort sagt många och högt ställda.   Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp Ingen av alla dessa nyttor fick mig att läsa ”Brott och straff”. Dessutom, det kunde nog ha varit vilken roman som helst. Bara den fanns på ”fina listan”. Jag ville bli något annat. Inte hitta mig själv, min identitet, utan bli något annat än den omgivningen såg, någon annan. En del som inte vet bättre kallar min önskan klassförräderi, svaghet inför den borgerliga kulturen. Fast jag ville stjäla något. Tvinga mig ditupp och ta det, inte få det till skänks utan ta det ifrån dem. Jag ville ta något värdefullt från alla de välanpassade leende unga med framtidsutsikter som hela mitt liv hade tyckt sig behöva förklara saker för mig. Och från deras föräldrar. Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp; en skolgårdsatlet, en knullare, en arbetare. Jag förstår nu att min läsning var en kamp för att bli en människa bredvid andra människor. Varför står det ingenting om det i kurskataloger och styrdokument längre?  Jimmy Vulovic, litteraturforskare och föreläsare   Litteraturtips Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté, ”Ett eget bibliotek” i ”Studiekamraten: Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet”, 1921:11. ”Ej brödet blott… : Dokument om arbetarbildning 1907–1950", red. Inge Johansson, Tiden förlag, 1983. Magnus Persson, ”Varför läsa litteratur?: Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen", Studentlitteratur, 2007. Per Sundgren, ”Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander”, Carlsson bokförlag, 2007.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot  –  studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!” De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken – är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången iden 17 april 2018.Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot  –  studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.  det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv. 2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:Om jag kryper ihop kan jagse ut som en fågel som sover.Som den jag gjort av blålera.Den jag ska ge till mamma. Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen. Och munken – är det en person eller ett bakverk? 4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet: Dinkelidunkelidojaheter en grön papegojadinkelidunkheter en munksom bor i en pepparkakskoja.Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:Och Örjans ögon lyste rödaTänk, sa hanOm hundra år så är vi dödaDå finns det inga ögonSom små sjöarMen riktigt vatten finns detMed små gröna öarSå är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.”Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi.” Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.Filosofen Hans Ruin kallar det ”att vara med de döda” i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.I boken Moment of Reckoning, alltså ”Räkenskapens stund”, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300–400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe ”liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas”. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre – vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte – och en rätt behandling av de döda – blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.Kristoffer Leandoer, författare

En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.I sin bok ”Edge of Irony” – Ironins egg – sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad – man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i ”Mannen utan Egenskaper” av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i ”Kapucinerklyftan” denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoliRoth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman ”Mannen utan egenskaper”, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel ”Die letzen Tage der Menschheit” ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors – eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord – de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I ”Mannen utan egenskaper” och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell ”Kvinnan vid sjön” känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok ”Bokstäverna jag färdas i”. Hon sa:"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.”Samtalet fortsatte nästa dag;”Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.”Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.I ”Edge of Irony” menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.Eva Ström, författare

När den argentinske författaren Ernesto Sabato förlorade tron på framsteget gav han sig ut på jakt efter något nytt att tro på. En jakt som Dan Jönsson beskriver i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ett konstruktionsfel i vår civilisation. Strandsatta på ett klot som evigt roterar i världsrymden har vi sedan några hundra år tillbaka fått för oss att världen måste gå framåt. Framstegen mäts och bekräftas i stigande BNP och medellivslängd, teveskärmar med allt högre upplösning och en digital teknik som stadigt ökar sin prestanda i enlighet med Moores lag. Att sedan allt detta har ett pris, ofta mycket högt i form av miljöförstöring, krig och kulturell utarmning kan inte förnekas, men märks ju framför allt i den moderna världens periferier, där människor konstant slits mellan hopp och förtvivlan. Vi andra har valet att stå fast vid våra illusioner, eller se världen i vitögat. Och vad är då alternativet? Vad ska vi tro på, om vi inte längre tror på framsteget? På Gud, säger någon. Hur då, i en värld där allt är på väg åt fel håll? På Människan? Samma sak där. Innan man vet ordet av befinner man sig i en Existentiell Kris, avgrunden är bottenlös, man tvingas inse att just de som talar om Framsteget i själva verket utgör kärnan i en ond konspiration. Som Fernando Vidal Olmos konkluderar i sin berömda ”Rapport om blinda” måste man tänka sig att Gud, om han existerar, antingen är en skurk eller en stackars frustrerad konstnär. ”Ibland, vid några få tillfällen, lyckas han bli en Goya, men i allmänhet är han urusel.”Fernando Vidal Olmos dyker upp i den argentinske författaren Ernesto Sabatos stora roman ”Om hjältar och gravar” från 1962. Fernando är en mänsklig spillra ur den dekadenta argentinska aristokratin, en paranoiker som med sin förryckta världsbild driver fram förloppet i den tragiska kärlekshistorien mellan hans dotter Alexandra och studenten Martín. Jag läste romanen första gången i tjugoårsåldern, när den kom på svenska, sedan en gång till kort därefter i känslan av att en gång för alla ha hittat svaret på vilken bok jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag fick frågan. Jag drömde om att gå på gatorna i Buenos Aires, se platserna där detta ödesdrama utspelat sig någon gång i mitten på femtiotalet: Lezamaparken med Ceresstatyn, där Martín träffar Alexandra; huset vid torget i Belgrano, där Fernando ger sig in för att avslöja den blinda världshärskarsektens förfärliga hemligheter. Jag hamnade förstås aldrig på någon öde ö, fick aldrig ens frågan, och när jag många år senare äntligen kom till Buenos Aires hade jag förstås glömt det där. Men när jag nu på nytt läser om romanen måste jag nästan förvånat konstatera att känslan står sig – inte så mycket för de dunkla konspirationsteorierna, de skräckromantiska stämningarna och de metafysiska resonemangen som nog fångade mig på den tiden, utan för den språkliga tätheten, den existentiella svindeln och den intellektuella fantasin. ”Om hjältar och gravar” är kort sagt en av de där riktigt stora romanerna som aldrig verkar gå att läsa ut.Ernesto Sabato föddes 1911 och utgav sin första roman ”Tunneln” 1948, en surrealistiskt färgad mordhistoria berättad i efterhand av mördaren själv, en manisk konstnär som delar många drag med Fernando i ”Om hjältar och gravar”. Dragningen åt ockulta konspirationer är någonting som återkommer i samtliga Sabatos tre romaner – fler är de inte. Den sista, ”Abaddon utplånaren”, kom ut 1974 och är i grund och botten en mångstämmig och lätt förbryllande kommentar till de båda föregående, där Sabato själv rör sig bland sina romanfigurer i en berättelse där den egna biografin blir omöjlig att separera från lagren av fiktioner. Och som dessutom oavbrutet viker av åt än det ena, än det andra hållet, med avbrott för metafysiska spetsfundigheter, aktuella tidningsnotiser eller brutala interiörer från den argentinska militärpolisens tortyrkammare. Ockultismen och konspirationerna får man ta för vad de är; en intrigdrivande motor snarare än dess egentliga stoff – men vad de framför allt tjänar till är att undergräva varje antydan till realism och sanningsanspråk. Som det står på ett ställe i ”Om hjältar och gravar”: ”Jag tror att sanningen duger för matematiken, kemin, filosofin. Men inte för livet.”Nu ska man inte förväxla den här ståndpunkten med någon sorts postmodern relativism. För Sabato är det alltså inte så att sanningen inte existerar – men den räcker inte. Finns det en idé som genomsyrar hans författarskap så är det den om en förlorad helhet, ett existentiellt sammanhang som förenar kropp och ande, myter och fysik, men som smulats sönder av den moderna vetenskapens analyser. Sabato visste vad han talade om; han började sin yrkesbana som partikelfysiker och hade en av allt att döma lovande karriär framför sig som forskare vid det ansedda Curielaboratoriet i Paris. Men mötet med surrealismen, och de desillusionerande insikterna i den vetenskap som just då stod i begrepp att utveckla atombomben, fick honom att överge alltihop för litteraturen. Hans allra första bok, ”Uno y el universo”, fritt översatt ”Envar och universum” – kom ut 1945 och är en originell filosofisk essä som i korta, alfabetiskt ordnade avsnitt söker en vidare och djupare förståelse av världen. Kritiken mot det moderna samhällets rationalistiska övertro återkommer sedan i de essäer Sabato fortsatte skriva parallellt med sina romaner, som ”Hombres y engranajes” (Människor och kugghjul) 1951, ”El escritor y sus fantasmas” (Författaren och hans spöken) 1963 eller den självbiografiska ”Antes del fin” (Inför slutet) 1999.I detta livsbokslut vänder sig den snart nittioårige författaren direkt till ungdomen, och låter onekligen lite som den gamle på berget när han mässar om televisionens fördärvlighet och förlusten av moraliska värden. Men Sabato hade vid det laget uppnått en position som nationellt samvete, efter att han på åttiotalet utsågs att leda undersökningskommissionen om de utomrättsliga försvinnandena under juntatiden 1976-83. Kommissionens rapport publicerades 1984 under titeln ”Nunca más” (Aldrig mer); den lär vara en av de mest sålda böckerna i Argentina någonsin och Sabato har ibland talat om den som sin fjärde roman. Rapporten, och de dödshot han sedan tvingades leva med, har med åren helt kommit att överskugga de auktoritära ställningstaganden Sabato tidigare gjort – bland annat hörde han till dem som efter kuppen -76 fraterniserade med juntaledaren Videla, som han beskrev som en ”kultiverad och respektabel man”. Jag vet inte om det är glömt och förlåtet i alla kretsar, troligen inte, men i sin allra sista bok, essän ”La resistencia” (Motståndet) från 2000 beskriver han sig som ”kristen anarkist” och uppmanar till ett moraliskt motstånd, en vägran att inordna sig som kugghjul i det kapitalistiska maskineriet, även om det innebär att man får offra en del av sin bekvämlighet. ”Världen förmår ingenting mot en människa som sjunger i sin olycka”, skriver han. Också om man vägrar tro på framsteget måste det gå att hitta vägen framåt.Dan Jönsson, författare och essäistErnesto Sabato på svenskaAbaddon, utplånaren. Översättning av Annika Ernstson. Norstedts, 1986.Tunneln. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2011.Om hjältar och gravar. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2013.

En av filosofihistoriens ständiga frågor handlar om förhållandet mellan kropp och själ. Maria Andersson Vogel funderar på vad hennes egen ovilja och oförmåga att lyssna till kroppen betyder. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En vecka innan min dotters beräknade ankomstdag vaknade jag av att jag hade ont i magen. Det var som kraftiga kramper som pågick intensivt under en kort stund och sedan försvann, för att några minuter senare komma tillbaka. Jag väckte min sambo: ”Jag har så ont i magen!” När jag någon halvtimme senare förstod vad som pågick hade han redan diskret börjat klocka mina regelbundna anfall av magknip. Trots att jag var höggravid, förstod jag inte vad min kropp ville säga mig. Den eviga berättelsen om att kvinnor bara vet, att det finns en urkraft som gör att vi instinktivt följer vår kropp genom såväl graviditet som födande, tycktes inte gälla mig. Väl inne på förlossningen lät jag barnmorskan leda mig rakt igenom hela förloppet. Jag gjorde allt hon sa, ifrågasatte ingenting, det var hon som visste och jag hade ingen aning. Att det var min kropp det hände hade liksom inte med saken att göra. Sedan dess har jag aldrig upphört att fascineras av de kvinnor som tycks (i alla fall försöka) ta kontroll över sin egen förlossning. Som har önskemål, idéer om hur eller var de vill föda. Som att de visste vad det innebar. Jag hade inga sådana föreställningar, kände ingen kvinnlig urkraft tala till mig överhuvud taget.När jag genom åren funderat över detta, och jämfört min upplevelse med alla andra förlossningsberättelser jag fått mig till livs, har jag ofta landat i att det måste ha handlat om åldern. Jag var bara 24 när jag blev mamma. Snittåldern för förstföderskor i Stockholm där jag bor är 32 och alla i min bekantskapskrets har varit äldre än jag var första gången de fött. Många har varit etablerade, utbildade, vana att ställa krav. De har kunnat projektleda sina förlossningar. Men jag har alltmer börjat tvivla på om den förklaringen håller. Handlar det inte snarare om min oförmåga, eller ska jag kalla det ovilja, att på riktigt stå i kontakt med min kropp?På senare år tycks västvärlden ha flödat över av rörelser som handlar om att på olika sätt vända åter till naturen, inte minst genom att lyssna på kroppen. Vi yogar och vi mediterar, vi försöker sitta still (ibland i mycket märkliga ställningar) för att lyssna inåt. Vi flyttar ut på landet, låter självhushåll och naturens växlingar styra vårt tempo, lär oss leva med kroppens krafter. Det senaste exemplet är den så kallade ”no shower”-rörelsen där man duschar sällan och undviker industriellt framtagna hygienprodukter för att i stället återgå till kroppens naturliga försvar mot smuts. Vad som förenar den här typen av rörelser är synen på kroppen som något vi är. Och att vi i stället för att tukta, manipulera och försöka ta makten över den bör beakta och ta på allvar den kunskap och intelligens den besitter.Det låter så klokt. Jag menar, hur ska vi annars förhålla oss till våra kroppar om inte lyssnande? Men jag tycks inte kunna. Eller vilja? Det är hela tiden något som skaver. Som ger mig rysningar och får mig att snabbt vilja backa ut ur rummet så fort ”lyssna till din kropp” föreslås. Trots att jag anar att det är det enda rimliga förhållningssättet får sådana uppmaningar mig alltid att omgående vilja halsa en flaska vin och kedjeröka ett helt paket cigg. I sin film ”Sibling Topics” säger den amerikanske konstnären Ryan Trecartin: ”I don’t want a body anymore. Fuck the body”. I motsats till uppmaningarna om att lyssna på kroppen letar detta citat sig raka vägen in i mitt hjärta och jag hummar instämmande. Men varför?Sedan jag var barn har min relation till kroppen uteslutande handlat om hur den ser ut. Maten har sedan tidiga tonår inte haft något med hälsa, energipåfyllning eller njutning att göra utan varit ett medel för att uppnå en kropp som inte putar, väger eller stör. Jag har, likt alldeles för många andra, i åratal övat mig på att förneka såväl hunger- som mättnadskänslor och bit för bit klippt banden mellan mitt psyke och min kropp. Ibland tänker jag att jag glömt att jag är en kropp, glömt att den är lika mycket jag som mina tankar och inte endast en formbar bit kött. Men ofta undrar jag om jag någonsin vetat det. Att jag har en bristande förmåga att lyssna på kroppen är därför kanske inte så konstigt. Men varifrån kommer oviljan?I Karl-Ove Knausgårds roman "Morgonstjärnan" beskriver Eskil att kroppen hans kommer att dö, men inte det i honom som ”är”. I en intervju i P1-programmet Lundströms bokradio säger Knausgård att han föreställer sig den odödliga delen av människan som en ”klang”. Handlar min ovilja att lyssna på kroppen om dödsskräck? Om jag erkänner att kroppen är jag, erkänner jag också att jag kommer att dö.Om dödsskräck är förklaringen framstår min copingstrategi att halsa en flaska vin och kedjeröka ett paket cigg som högst kontraproduktiv. För att inte tala om de åratal då jag försökt låta bli att äta. Ryan Trecartin fortsätter sitt ”fuck the body” med ”I want a soul”. Kanske är allt Descartes fel? Den franske filosofen menade att medan själens främsta attribut är tänkandet, det rörliga, följer den kroppsliga substansen naturens mekanistiska lagar. En sådan uppdelning gör mig knappast mer sugen på att identifiera mig med min kropp, vem vill vara styrd av lagar när alternativet är att vara rörlig och fri? Men det är också en dikotomi som i århundranden har utnyttjats för att rättfärdiga mäns överordning och kvinnors underordning, där mannen varit intellektet och kvinnan den passiva kroppen. Det är ett särskilt riskabelt projekt att som kvinna identifiera sig med sin kropp.Samtidigt vet alla som någon gång haft fjärilar i magen på grund av nervositet att ett fullständigt separerande av kropp och själ inte är möjligt. Såväl Descartes själv som en lång rad efterföljande filosofer har försökt lösa gåtan kring hur det materiella och det själsliga kommunicerar med varandra. Samma gåta som jag själv alltså inte kan sluta grubbla på.  Jag hör en historia om den svenska konstkritikern Ulf Linde. När läkaren meddelar honom att han måste sluta röka, för att de annars måste kapa hans ben, svarar Linde: ”ta benen”. Oavsett sanningshalten i historien säger den något om vad vi betraktar som essensen i våra identiteter. Är det intellektet eller är det kroppen? För Linde var rökningen en större del av den han var än hans ben, hans kropp. Kanske har Linde och jag det gemensamt, att vi inte klarar av att se kroppen som en del av oss? Att vi bedömer intellektet som viktigare. Det låter vackert, men det räddar oss inte från döden. Vi kan bara hoppas att klangen stannar kvar.Maria Andersson Vogel

Få datorspel har påverkat spelkulturen mer än World of Warcraft. Frågan är om spelets logik också påverkat samhället? Det funderar Vincent Flink Amble-Naess på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sprids en smitta i kungariket. Anhängare av en undergångssekt bryter sig in i förrådsbyggnaderna och förgiftar spannmålet. De som sedan äter av mjölet insjuknar i en febersjukdom och avlider i blodiga kräkningar. När liken har kallnat reser de sig ur graven med lysande blåa ögon för att hemsöka människorna.Den unge kronprinsen leder en styrka av riddare för att bjuda fienden motstånd. När allt verkar förlorat hör han talas om ett förtrollat svärd, som sägs göra bäraren odödlig. I ett försök att hitta vapnet företar han en expedition till en avlägsen kontinent. Han färdas över glaciärer och genom ändlösa snölandskap, och når till slut sitt mål. Men just som han greppar skaftet och drar svärdet ur det isbelagda podiet, känner han hur något förändras. Han segnar ner på knä och sluter ögonen. När han slår upp dem igen lyser de blåa som mareld.Berättelsen om Arthas Menethil – den unge kronprinsen som förvandlades till det han ville bekämpa – är hämtad från den populära datorspelsserien Warcraft. Serien påbörjades år 1994 med Warcraft: Orcs & Humans. Spelaren hade i uppdrag att bygga sitt samhälle från grunden, rekrytera soldater och utkämpa krig. För att ta hem segern krävdes stora mått av taktik, snabbhet och fingerfärdighet. Spelet var stilbildande i den genre som kallas realtidsstrategi och som hade sin guldålder kring millennieskiftet.Efter det första spelet släpptes ytterligare fem i samma genre, bland annat storsäljaren Warcraft III: Reign of Chaos, som berättelsen om Arthas är hämtad från. När det sjätte spelet skulle utvecklas, slog utvecklarna in på en ny och obeprövad väg.År 2004 släpptes den produkt som mer än någon annan skulle komma att symbolisera datorspelsvärlden för utomstående. Spelets titel blev World of Warcraft, förkortat WoW – eller som det skulle komma att uttalas i Sverige: våvv.Spelarna rörde sig fritt i en tillsynes oändligt stor spelvärld. De kunde själva välja både utseende, kön och yrke åt sina karaktärer. Och sedan slogs de mot monster, begav sig ut på äventyr och bistod spelvärldens lokalbefolkning genom att lösa olika uppdrag.Det som kännetecknade World of Warcraft var att det inte krävde någon teknisk skicklighet. Till skillnad från tidigare spel behövdes varken fingerfärdighet eller reflexer. Av naturliga skäl var även våra doft- och smaksinnen obrukbara. Och visst fanns det musik i spelet, men efter några månader tröttnade de flesta på den och stängde av. Istället spelades fildelad musik från någon av de nystartade hemsidorna DC++, Limewire och Pirate Bay. Det enda som behövdes för att spela var synen, och en habil rörelseförmåga i höger hand. Vid sidan om detta krävdes tid, ambitioner och – framför allt – en förmåga att samarbeta.Den som ville ta sig vidare var nämligen tvungen att göra gemensam sak med upp till 40 andra spelare. För att underlätta samarbetet slöt man sig samman i gillen, en form av föreningar som koordinerade spelare i gemensamma uppdrag. I dessa sammanslutningar tillämpades komplexa belöningssystem, där spelarna premierades efter hur mycket de hade bidragit till gruppens gemensamma intressen. Det kunde röra sig om ovanligt fördelaktig utrustning, vapen eller titlar.Men att stiga i rang var en tidskrävande process. För att lyckas räckte det inte med att tillbringa några timmar i veckan vid tangentbordet. Tvärt om var det bland de mera inbitna spelarna inte ovanligt att viga upp till sex timmar om dagen åt spelandet. Med World of Warcraft hade utvecklarna gått från att skapa underhållning till att skapa en livsstil.Kanske var faktumet en effekt av spelets finansieringsmodell. Istället för att som tidigare betala en engångssumma, betalade spelarna en månatlig prenumerationsavgift till det företag som låg bakom spelet: Blizzard Entertainment. Denna omständighet skapade incitament för utvecklarna att ta fram en produkt som höll kvar kunderna så länge som möjligt. Förmodligen var det just därför de sociala aspekterna blev så viktiga. Det som lockar oss att engagera oss mera långvarigt i något är trots allt inte de rent tekniska aspekterna, utan möjligheten att bilda relationer och vinna uppskattning. Eller, som det heter i Hávamál: Människa är människas gamman.De vänskapsband som knöts mellan spelarna var ofta starka. Man förenades i glädjen över ett gemensamt projekt, och under ändlösa nätter framför datorskärmen lärde man känna varandra på djupet, trots att man aldrig hade sett varandra i ögonen. Själv har jag än idag kontakt med några av mina gamla spelkamrater, trots att det har gått över 15 år sedan jag raderade mitt konto.Den samvaro som skapades i spelvärlden skilde sig emellertid från den i den fysiska. Faktumet att händelserna inte utspelade sig i verkligheten – utan inuti Blizzard Entertainments huvudserver i Chicago, Illinois – bäddade för ett avhumaniserande förhållande till rivaler och motståndare. Inget fick stoppa en i jakten på framgång, och på att klättra i hierarkin. Inte sällan förekom ren mobbing, också bland de vuxna spelarna.Man kan fundera över vilka effekter det har fått på vårt samhälle att en stor del av de unga männen under början av 2000-talet tillbringade sin ungdom i sådana miljöer. Kanske är effekterna större än vad man skulle kunna tro. Samma logik som verkade i spelvärlden tycks nämligen ha kommit att prägla också andra delar av tillvaron. En verksamhet som under det senaste decenniet har kommit att likna ett datorspel är krigföringen, som i allt större utsträckning utkämpas med drönare och andra fjärrstyrda robotar.De som manövrerar maskinerna anställs inom ramen för särskilda förband, som sällan behöver befatta sig med krigets realiteter. En modern stridsdrönare utrustas nämligen inte enbart med missiler och kulsprutor utan även med en högupplösningskamera. Därför kan den återge sin omgivning i detalj på datorskärmar hundratals mil bortom stridens hetta. De som sitter vid spakarna påminner mer om gamers än om riktiga soldater.I likhet med datorspelen krävs det ingen vidare skicklighet för att styra maskinerna. Utan fara för sin egen säkerhet kan piloterna omintetgöra fienden på avstånd, liksom vore de endast pixlar på en skärm. Detsamma gäller civila måltavlor som skyddsrum, skolor och sjukhus. Och vem vet: kanske behöver historien om World of Warcraft kompletteras, när det visar sig att de som i sin ungdom jagade efter draken Onyxia eller eldguden Ragnaros, som stridande i verkliga krig fick styra sina robotar över fiendens territorium – på jakt efter ära och berömmelse, och utan hänsyn till sina handlingars konsekvenser.Kanske får vi tillfälle att vända på Karl Marx bevingade ord och konstatera att historien mycket riktigt upprepar sig. Men först som fars, och blott i efterhand – som tragedi.Vincent Flink Amble-Naess, skribent

Efter andra världskriget frågade sig världen vilket ansvar tyskarna hade för de oerhörda grymheter som utförts i deras namn. Ylva Herholz funderar på om det finns något sådant som en kollektiv skuld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hösten 1945, bara ett halvår efter att andra världskriget tagit slut, höll den tyske filosofen Karl Jaspers en rad föreläsningar på universitetet i Heidelberg, där han vände och vred på den akuta fråga som upptog omvärlden efter krigsinfernot: skuldfrågan. Vilken skuld hade tyskarna  i de fasor som nyligen hade ägt rum? Die Schuldfrage kom strax därpå ut också i bokform – och de briljanta utläggningarna ges fortfarande ut i nya upplagor, i Tyskland; ingår alltså också i ett ständigt pågående tyskt offentligt samtal. I den tyske kulturjournalisten och författaren Harald Jähners bok Wolfszeit, Vargatider, från 2019, har föreläsningarna också en given plats. I denna mäktiga skildring av åren 1945-55 i det som då var kvar av Tyskland får glimtar ur Jaspers skuldresonemang bidra till beskrivningen av den tyska offentligheten under de första tio efterkrigsåren. Jähner lyfter främst fram Jaspers tes om att tyskarna måste börja tala med varandra igen, efter tolv år av diktatur och repression – då uppriktiga samtal varit mer eller mindre omöjliga: ”Tyskland kan bara bli sig självt igen om vi tyskar når fram till varandra i kommunikation”, som Jaspers uttryckte det.För att förstå skuldföreläsningarnas sprängkraft måste man förstå den kontext de formulerades i. För hur hade de det, tyskarna, efter kriget? Då när omkring 75 miljoner människor trängde ihop sig i det hopkrympta landet. Hälften av dem på platser där de inte hörde hemma: befriade koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare, utbombade skärvor av familjer, fördrivna från förlorade tyska områden, evakuerade stadsbor. Spillrorna av Stortyskland var mer eller mindre laglös terräng. Folk fick bli tjuvar, för sin överlevnad: stal några potatisar, där de kom åt, kanske en handfull sädeskorn, lite ved, några bitar kol. Efterkrigsåren var också vandrandets tid. Inte minst tyskarna som fördrivits från sina hem österut – som ryssar, polacker och tjecker tagit över – ja, inte minst de drog omkring på vägarna. Det dröjde mer än tjugo år tills alla barackläger för dessa sammanlagt tolv och en halv miljon fördrivna var borta – en del av dem var ombyggda koncentrationsläger. Och så var det alla Heimkehrer, hemvändarna, männen som traskade hemåt från krigsfångenskapen – fast det där ”hemma” var sig inte mera likt. Inte var det underligt att ”ruinfilmer” var populära de tidiga tyska fredsåren, där huvudpersonen syns irra fram i exempelvis resterna av Berlin, när enstaka biografer hade kunnat dra igång igen. Den sortens filmer speglade länge tyskarnas inre tillstånd.Harald Jähners Wolfszeit är också en mentalitetshistoria över tiden. Grundstämning i efterkrigs-Tyskland: förbittrad uppgivenhet och misstro. De mest bedragna var barnen, och ungdomen: den som hade skolats i hitlerism inför ”slutsegern”. De brukar kallas den glömda generationen i Tyskland.Min far var ett sådant krigsbarn. Tyskt. Det är säkert därför jag länge sysslat med det här temat. Tysk efterkrigstid, skuld, rättvisa. Under en tid försökte jag leva mig in i hur det var att vara en liten tysk flicka på fem år, då kriget till sist tog slut. Det var när jag läste författaren Helga Schuberts prisbelönta roman om sitt liv från 2021, Vom Aufstehen, om uppstigandet. Hon var 81 när den kom ut. Hon skriver ”Jag är ett krigsbarn, ett flyktingbarn, ett barn av den tyska delningen.” Berättelsen, befriad från alla överflödiga ord, är både ömsint och omskakande. På flykten undan Röda armén, i krigets slutskede, hörde flickan och mamman rasslet från larvfötterna på de ryska pansarfordonen, alldeles nära. Farfar ville att mor och barn, lilla Helga, skulle ta gift, innan ryssarna skulle stå för dörren; vem visste vad de annars skulle bli utsatta för? På sommarloven under efterkrigstiden var hon hos farmor, vid Östersjökusten. Första dagen gick de alltid till apoteket och vägde den magra Helga. Vågen visade alltid nästan lika lite som sommaren innan, de första åren. Hungeråren.Helga Schubert kallar sig diktaturskadad. Hon växte upp i Östtyskland. Där fick man inte – offentligen – sörja de tyska soldater som stupat i det av naziregimen startade kriget. Som hennes far, han som dödades av en handgranat i Ryssland; av honom har hon bara 184 numrerade fältpostbrev kvar.Också min far blev ett flyktingbarn, hemlöst efter en av alla bombnätter över Berlin; han mötte ryska stridsvagnar på en gata där vid krigsslutet, blev kvar i den sovjetockuperade delen av Tyskland, lyckades lämna det blivande DDR efter två svältår – kom till Sverige som 13-åring, med familjen. Kollektivskulden som tyskarna behäftades med efter kriget, för alla förbrytelser som skett i deras namn, klibbade sig fast också på barnen. I decennier. Men en sådan kollektivskuld finns ju inte. Där har vi ett av skälen till att Jaspers skuldföreläsningar var, och förblir, så angelägna. Som då han reder ut själva skuldbegreppen, med skarp urskiljningsförmåga; delar in skulden i fyra kategorier: kriminell skuld, politisk, moralisk och metafysisk skuld. Att moraliskt anklaga ett folk i sin helhet är befängt. Det är, skriver Jaspers, inte minst ologiskt, ett tankefel. Moraliskt skyldig, det kan bara den enskilde vara, även om det såklart kan gälla samtliga enskilda i en grupp. De som gjort sig skyldiga till brott ska givetvis rannsakas, få sitt straff. Men all sorts kollektivtänkande är omänskligt, förminskande, farligt. Det var väl inte så konstigt att tyskarna skuldbelades, efter kriget. Kollektivskuldsanklagelsen utslungades i affekt. Omvärlden var i chock efter kriget, av alla de ohyggligheter som då uppdagades. Inget annat hade heller varit mänskligt. Men affekten förblindar. Naziväldet och Förintelsen gav världen en ny, fasansfull måttstock för vad människor är kapabla till. Men ska det få skymma det goda vi också är i stånd till? Ju mer jag läst och skrivit om människor i efterkrigstidens Tyskland – eller hur de kunde bemötas, om de kom till det självgoda Sverige – desto oftare har ett visst ord dykt upp i tanken, och alltmer pockande. Det är ett av de där stora orden, de som sällan tas i någons mun – utom möjligen i kyrkan: barmhärtighet. Även barmhärtigheten är nedlagd i oss. Möjligheten att vara barmhärtig. Och även om det kan vara svårt: möjligheten att vara barmhärtig också mot den mest föraktade. Som var vad ”tysken” var, och förblev under årtionden, efter kriget. Barmhärtighet avväpnar hatet. Bryter dess gruvliga cirklar. Gör oss mänskligare. Också Karl Jaspers nämner barmhärtigheten, upptäcker jag. Fast då i segerherrarnas skepnad: den barmhärtighet som utövas, då segrarna avstår från fortsatt våld. I bästa fall i bruk av sitt samvete.Ylva Herholz, journalist och författare

Få fenomen har blivit så omdiskuterade de senaste åren som liberalismens kris. I den här essän funderar författaren Per Wirtén på om utvägen ur krisen kanske ligger dold i liberalismens historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.De senaste trettio åren har varit liberalismens epok. Den har vunnit på alla fronter. Men om man ska vara mer korrekt, och det är viktigt i sammanhanget, så är det en specifik riktning inom den annars vittförgrenade liberalismen som dominerat, den så kallade nyliberalismen. Huvuddragen är vid det här laget välbekanta: privatiseringar, fria självreglerande marknader, individuell valfrihet i alla lägen och en krympande statsmakt.Men sedan några år har allt fler noterat att det liberala projektet drabbats av osäkerhet och förvirring. Liberalismens kris har blivit ett etablerat begrepp. Det som för trettio år sedan verkade så nytt och lovande uppfattas nu av många som slitet och tilltufsat. Först kom finanskraschen 2008 och sedan eurokrisen. Men det är så mycket mer som bidragit till diskussionerna om en liberalismens kris: envist hög arbetslöshet, växande inkomstskillnader och en utbredd känsla av att det gemensamma – själva samhällsprojektet – upplösts till förmån för ett race där de enskilda vinnarna tar allt.I början av 1900-talet stod liberalismen inför en lika djup kris som nu. Den ansågs uttjänt och omodern, svarslös inför dåtidens uppflammande klasskonflikter. Det utlöste en omtolkning av det liberala uppdraget på båda sidor om Atlanten.I USA skedde det genom den så kallade progressiva rörelsen där intellektuella och politiker gemensamt drog slutsatsen att i det storindustriella samhället behövde de liberala frihetsidealen garanteras och försvaras av en stark stat, ett nytt slags fördelningspolitik med progressiva skatter och en arbetslagstiftning som garanterade arbetarna viktiga rättigheter. Liberalerna lämnade helt enkelt sina tidigare dominerande doktriner om en minimal stat, fria marknader och begränsad rösträtt. Kanske kommer de som i framtiden ser tillbaka på vår tids samhällsomvandlingar ta fasta på de lika stora förändringar som skakade världen vid det förra sekelskiftet. Kanske kommer de att leta samband och undersöka skillnader mellan de utmaningar liberalismens idéer stod inför i början av 1900-talet och den hårda kritik den möter i dag. Då kom utmaningen från socialismen och arbetarrörelsen. Nu kommer den från ett helt annat håll: från den hårda konservatismens återkomst, från nationalismen och från auktoritära politiker. En del liberaler vill inte se några som helst problem i den förda politiken. De vill möta utmaningen med ännu fler avregleringar och skattesänkningar. Andra anpassar sig efter den nya konservativa nationalismens vindriktningar. Men inget av de båda vägvalen verkar kunna häva den liberala krisen.Möjligen är det något helt annat som behövs: en kritisk omorientering inifrån det liberala idéarvet, i likhet med den som skedde för drygt hundra år sedan. Det finns en pågående internationell debatt i den riktningen. För några år sedan drog till exempel den amerikanska journalisten James Traub en besk slutsats i boken "What was Liberalism?" om att det är liberalismen, så som den utformats under de här trettio åren, som berett vägen för den illiberala revolten. Som passionerad liberal menade Traub att räddningen ligger gömd i de liberala idéernas mångfacetterade historia.Liberalismen är ju som ett stort hus med många rum. Där har det alltid funnits konflikter och strider om hur den ska tolkas. Om de individuella friheterna är viktigare än demokratins majoritetsstyre. Om principen om fria marknader ska vara starkare än politikens försök att tämja dem.Nyliberalerna har i trettio år haft tolkningsmonopol på vad liberalism egentligen är. Men för att komma ur sin kris behöver liberaler antagligen gå tillbaka in i sitt eget hus, för att identifiera andra röster, andra texter och historiska erfarenheter.Ett viktigt bidrag finns i historikern Helena Rosenblatts uppmärksammade "The Lost History of Liberalism" där hon vänder sig till 1800-talets franska och tyska liberaler för en sådan omorientering. Hon framhåller till exempel de liberala pionjärerna Benjamin Constant och Madame de Staël. Hon visar hur de förkastade det individuella egenintresset – som de kallade egoism – till förmån för allmänintresset och det gemensamma ansvaret.Titeln på Rosenblatts bok är en riktningsgivare för nyorienteringen: Liberalismens förlorade historia. Något har tappats bort, eller i själva verket målmedvetet trängts undan, som nu behöver återfinnas. Det gäller framtiden.En liknande utgrävning gör holländska Annelien De Dijn i sin otroligt rika idéhistoria "Freedom" om det liberala frihetsbegreppet. Hon följer liberalernas långa brottning med idén om ett demokratiskt folkstyre, som de länge hade förvånansvärt svårt att acceptera. Hon ställer många frågor om vad begreppet liberal demokrati kan vara, men inte alltid varit.Så vad finns det då för liberala värderingar som kan omvärderas, men på fortsatt liberal grund? Poängen är inte att liberalismen ska förkastas utan återigen omtolkas i ny riktning – ungefär som skedde i början av 1900-talet.Den första punkten är det meritokratiska idealet om att ge alla samma start i livet, för att sedan acceptera uppkomna ojämlikheter. Detta i motsats till socialdemokratin som kontinuerligt vill rätta till ojämlikheter under livscykeln. Men utan effektiva arvsskatter och enhetlig skola har ju den meritokratiska modellen tömts på reellt innehåll. I stället framträder nu en ny aristokrati som vilar på ärvda förmögenheter.Den andra punkten är den liberala antropologin, eller människosynen, där människor ses som helt självständiga individer på en valfrihetsmarknad utan några ömsesidiga beroenden. Det leder till just det samhälleliga sönderfall som den liberala pionjären Benjamin Constant befarade för över 200 år sedan. 1800-talets franska liberaler utvecklade därför en idé om mänsklig individualitet i stället för den antropologiska individualismen som de uppfattade som ren egoism. Liberaler behöver helt enkelt återskapa den ofta bortglömda liberala tanken om det gemsamma ansvaret för ett samhällsbygge, för det allmänna.Den tredje punkten är en uppgörelse med föreställningen om fria och självreglerande marknader. Där finns ju en lång och rik liberal tradition om en politiskt och socialt inbäddad kapitalism, med till exempel Karl Polanyi, Franklin D Roosevelt och John Maynard Keynes som framträdande representanter.Det är några exempel på hur vägen ut ur liberalismens kris kan ligga i en inventering och utvärdering av dess historia. Nycklarna till en möjlig ny liberal guldålder ligger i sådant fall gömda bland gamla historiska erfarenheter.En sådan kritisk omorientering behöver göras av just liberaler med sikte på att förändra den liberala politiken. Vi andra kan inskärpa betydelsen av en sådan, till exempel genom att peka på den liberala idéhistoriens rika möjligheter, men inte göra själva jobbet. Liberalismens kris angår alla, men den kan nog bara lösas av liberalerna själva.Per Wirtén, författareLitteraturHelena Rosenblatt: The Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century. Princeton University Press, 2018.Annelien de Dijn: Freedom: An Unruly History. Harvard University Press, 2020.James Traub: What Was Liberalism? The Past, Present, and Promise of a Noble Idea. Basic Books, 2019.BildenSex förgrundsfigurer ur liberalismens historia:James Madison: https://en.wikipedia.org/wiki/File:James_Madison(cropped)(c).jpgMadame de Staël: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Marie_El%C3%A9onore_Godefroid_-_Portrait_of_Mme_de_Sta%C3%ABl.jpgAdam Smith: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Adam_Smith_The_Muir_portrait.jpgJohn Stuart Mill: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stuart_Mill_G_F_Watts.jpgJohn Locke: https://en.wikipedia.org/wiki/File:John_Locke.jpgMary Wollstonecraft: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Mary_Wollstonecraft_by_John_Opie_(c._1797).jpg

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.Isabelle Ståhl, idéhistoriker

Kriget mot den ukrainska kulturen och språket har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk både koloniserar och frigör, men också hur litteraturen överskrider de pådyvlade gränserna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen – och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på 1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl kejsardömet som kommunistdiktaturen.Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken, uttrycksformerna för lagar och religion. Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de människor, inklusive författare, forskare, journalister och intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem. Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart? För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten bytt till centralmaktens språk.Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska – och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av uttryck och tankeformer? Språket är alltid centralt för den nationella självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter. Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol, liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.Torbjörn Elensky, författareLitteraturNikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning. Norstedts, 2015.Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius (reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian nationalism. Harvard University press, 2007.

En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.”Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att ”om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen”.Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller ”finns jag? vad är ett liv?”Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka ”om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill”. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem …Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgonHon är så himla underbarHennes kyl är aldrig tomHon tänker alltid på att det är en dag i morgon ocksåNä, visst kan man inte se det framför sig?Men … så upptäckte jag att Mauro – trettio år senare – har skrivit en ny låt om Nelly. Det har – föga förvånande – inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som ”det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med”. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.En manic pixie dream girl är alla de där ljuva och på samma gång lite ”konstiga” tjejerna på film och i romaner som alla killar faller som käglor för. Och vars uppgift är att förändra killens liv. Och likt samtliga huvudpersoner i ungdomsförfattaren John Greens böcker är de allt på en gång: gåtfulla och äventyrliga och jättesmarta, och naturligtvis har de jättespeciella namn som Alaska, Margo och Hazel.En perfekt och foträt Linda har med andra ord inte en chans.Men – som en gammal dö kärring på femtio jordsnurr är jag inte längre bitter eller avundsjuk på Mauros alla manic pixie dream girls. Däremot blir jag sur när pixiebrudarna försöker profitera på kvinnor som inte är det minsta vare sig pixie eller manic. Som min älskade själsfrände Sylvia Plath.”I’ve been tearing around in my fucking nightgown / 24/7 Sylvia Plath”, sjunger Lana Del Rey i Hope is a dangerous thing for a woman like me to have.Ursäkta mig, men så gjorde aldrig Sylvia. Saken är den att när ni andra behagar vakna hade hon redan läst, skrivit, bakat och tagit hand om den enorma trädgården. Förmodligen skurat bort lite av det där vidriga brittiska flottet också. Och kanske målat en vägg. Teds manus renskrev hon kvällen innan och såg till att de gick iväg med dagens post. Men myten är seglivad. Hur många filmer har ni inte sett där den suicidala pixie-tjejen sitter och läser "Glaskupan"?Sylvia var åtta år när hon fick sin första dikt publicerad. När hon fick ett B bland alla A gjorde det henne fysiskt sjuk. Hon var bäst på allt hon tog sig för, inklusive bedriften att vara matglad men trots det ha en slank kropp. Sylvia stod inte ut med att inte vara perfekt. Hon var extremt ambitiös, målmedveten och disciplinerad.Jag tror dock inte att Sylvia vänder sig i sin grav på grund av sin felaktiga image. Sylvia visste något. Att den som är perfekt alltid vinner i slutändan. Alla Mauros vill ändå till sist ha en varm välstädad lägenhet att rumla hem till där lakanen är så där krispigt nytvättade och kylen är full av hans favoritkäk. Där räkningarna aldrig sparkas in under någon byrå utan faktiskt betalas i tid. Och där han inte heller behöver utföra någon jävla manssyssla som att byta bildäck eller klippa gräs. Det finns appar för sådant. Fiffigt va!Alla pixiebrudar kan sitta och ruttna i sina opiumhålor. De har inte en chans mot perfekta kvinnor som Sylvia! Inte en chans. För de vet inte vem de tävlar mot. För Sylviorna är beredda att gå i döden för sin sak. Att vara perfekt. Och dö var ju något som bekant något Sylvia – ”the girl who wanted be god” – gjorde mycket bra. Hade hon levt hade hon fått Nobelpriset.Sex dagar innan Sylvia dog skrev hon Edge.The woman is perfectedHer deadBody wears the smile of accomplishmentLinda Skugge, författare

För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. Katarina Bjärvall funderar på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, samt vad som väntar härnäst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag kan ha varit åtta nio år. En dag när jag och min familj kom hem hängde det en kasse på handtaget till ytterdörren och i kassen låg en Barbiedocka, en Ken, en Skipper och massor av kläder till dem. Detta guld, visserligen begagnat, hade lämnats av en rebellisk faster. För Barbie betraktades med misstänksamhet i min familj eftersom dockorna – ja vad? Idag kan jag undra, men ett skäl var nog att de förmedlade osunda skönhetsideal. Ett annat var kanske att de var amerikanska. Och var det också för att de var produkter av kapitalismen? Nej knappast, det sa ingen. Ordet kapitalism var alldeles för politiskt laddat för användas i ett medelklasshem på 70-talet.I mitt minne är kapitalistisk inte en beskrivning utan en beskyllning. Ordet användes under 1900-talets sista decennier bara på 1 maj-demonstrationer och då i det led som tågade längst ut till vänster. Som ett mer neutralt uttryck fanns "den fria marknaden". Det har nu förändrats. På senare år har k-ordet tagit mark i sin neutrala betydelse: det system där kapital i olika former styr beteenden. Till och med professorer i nationalekonomi använder nu ordet när de med myndig basröst lyfter fram fördelarna med den modell som Karl-Bertil Jonsson försökte punktera med sin naiva givmildhet.När kapitalismen som begrepp har förlorat sin laddning har systemets kritiker fått hitta nya ord. Då har senkapitalism blivit det nya arga. Vad är det som definierar senkapitalismen? Vilka yrken exempelvis? Bitcoinspekulant, elbilskonstruktör och influerare förstås. Och Voijägare, alltså att samla ihop övergivet elskrot på nätterna. Mystery shopper, alltså att testa servicepersonal i skarpt läge genom att rya om varmare havremjölk. Och så det gamla hederliga lastbilschaufför, alltså att ratta runt prylar som någon köpare blivit besviken på och som därför ska tillbaka till en lagerhangar någonstans i vildmarken.Exemplen är inspirerade av Tommy Sundvalls serienovellsamling Äventyr i senkapitalismen. Men varje gång jag ser det ism-ordet, eller hör det, tänker jag: Varför sen? Är det en optimism, att snart slår denna kapitalistiska parentes över i något nytt och uppfriskande? Eller är det en pessimism, snart har kapitalismen kört slut på mänskligheten och då följer apokalypsen?Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, så vad är det som tyder på att denna -ism nu ska ha nått sitt sena stadium?Faktum är att senkapitalism inte alls är något nytt ord, en tysk ekonom vid namn Werner Sombart myntade det redan vid sekelskiftet 1900. Ett sextiotal år senare etablerades det av en annan tysk, Ernest Mandel, i hans bok Spät Kapitalismus, översatt till svenska på 1970-talet och utgiven i två mastiga band. Marxisten Mandel skriver redan i förordet att han beklagar att han inte har hittat något bättre ord – senkapitalism refererar ju endast till kronologin och säger inget om hur sammansatt denna ism är. Men som nödbegrepp får det duga.Senkapitalismen kännetecknas enligt Mandel av att marknadsföring och krediter har fått fritt spelrum. Det leder, menar han, till internationalisering och centralisering av kapital, snabb teknologisk förnyelse och en expansion av servicesamhället. Och, som han också noterar, permanent upprustning, förgiftning av vatten och luft och förödd ekologisk balans. Samtidigt är de konkreta uttrycken av den senkapitalism Mandel tyckte sig se nästan rörande: Den privata skräddaren ersätts av masskonfektionsindustrin, skomakaren ersätts av skoaffärernas och skofabrikernas reparationsavdelning och tjänsteflickan eller städfrun av dammsugare, tvättmaskiner och diskmaskiner. Bra grejer ju! Lättare liv inte bara för de rika utan för alla, inte bara för män utan för kvinnor. Inte konstigt att senkapitalismen blev hegemonisk.Mandel skriver också, med symtomatiskt marxistiskt språkbruk, att varje enskild senkapitalist betraktar alla proletärer som potentiella konsumenter. Och det är där det syns att tiden har sprungit ifrån begreppet senkapitalism.För dagens starkaste kapitalägare, de digitala stormakterna, betraktar inte längre massan av människor som konsumenter utan som råvara. Det visar amerikanska Shoshana Zuboff i sin bok Övervakningskapitalismen. Hon beskriver hur de digitala jätteföretagen lägger beslag på alla former av mänskliga erfarenheter och säljer dem vidare till företag som vill förutse och styra människors beteenden. Detta har lett till en koncentration av rikedom, kunskap och makt som har höjt sig över allt demokratiskt grundat beslutsfattande.Övervakningskapitalismen är med andra ord luften vi andas, genom datorer, mobiler och surfplattor, genom övervakningskameror, smarta hem och sakernas internet.Och genom snedsprång som den uppkopplade dockan Cayla. Hon var en kommersiell succé 2014 – och hon var något annat än barbiedockorna i kassen på ytterdörren hemma hos mig. Genom sin uppkoppling kunde hon tala med den som lekte med henne. Men det hon hörde barnet säga såldes också som rådata till marknadsföringsindustrin och bland det hon själv sa till barnet fanns köpta reklambudskap från till exempel Disney. När det dessutom avslöjades att vilken hacker som helst kunde bryta sig in i tekniken och lyssna på barnet floppade den. Idag ställs Cayla ut på det digitala Museum of failure, misslyckandets museum.Zuboff skriver om övervakning, men digitaliseringen har också andra skadeverkningar, till exempel på vår hälsa. Detta är något som tänkande människor har anat i ett par årtionden men som forskning först på senare tid har kunnat belägga. Nu vet man att överanvändning av digitala medier är en viktig orsak till att allt barn och unga drabbas av olika former av psykisk ohälsa. Bland annat eftersom de inte får tid att sova. "Vi konkurrerar med sömnen – och vi vinner", som Reed Hastings, Netflix vd och medgrundare, har sagt.Så varför vinner inte sömnen, människans kanske allra mest grundläggande behov? Varför verkar de kritiker som kämpar mot den digitala kapitalismen vara chanslösa? Därför att kampen förs enligt kapitalismens spelregler, där pengar trumfar etik och där de som avtäcker dessa strukturer är dömda att förlora just eftersom de visar upp teknikens överlägsna styrka. Ett moment 22.Det handlar alltså inte bara om att övervaka människan utan om att kapa henne. Övervakningskapitalism blir följaktligen ett alltför smalt ord för att beteckna vår tid. Så vad ska vi kalla den? Den digitala stormaktstiden vore nog det mest rättvisande – men det är för långt. Så kanske är senkapitalism ändå det minst dåliga alternativet. Man kan ju stava det med z om man vill, zenkapitalism, för att visa hur kapitalet genom meditationsappar försöker tjäna pengar även på vårt alltmer förtryckta behov av att komma till ro. Eller så kan man stava det med sc – scenkapitalism, för att visa att vi lever våra liv på en digital scen för alla att ta del av.Men vad kommer då efter senkapitalismen? Ja, det måste väl bli sistkapitalismen. Då när vi alla har ett chip inopererat som gör att kapitaliserade upplevelser och erfarenheter spelas upp inuti våra kroppar och själar. Då behöver inget barn leka med något så primitivt som dockor, uppkopplade eller inte, det räcker att barnet känner en tillstymmelse till leklust så händer leken inom henne. Och då har hon – och vi alla – blivit marionettdockor som dinglar i de digitala strängarna.Katarina Bjärvall, författare och journalist

Vissa har har hävdat att Sanna Tahvanainens fokus på yttre attribut nedvärderar de historiska kvinnoöden hon gestaltar i sina romaner. Helena Fagertun funderar på om det inte är precis tvärtom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nyårsafton för drygt hundra år sedan när finlandssvenska Sanna Tahvanainens roman ”Den lilla svarta” inleds med klass. Första världskriget är slut och det glada tjugotalet står för dörren. I utkanten av festen står en mystisk ung kvinna; hon beskrivs som dimma eller cigarettrök. Ur sina klänningsfickor fiskar hon upp spegel och läppstift och börjar bättra på läpparna.Romanen om Coco Chanel är en del av en romantrilogi om historiska kvinnoöden som Tahvanainen publicerade mellan 2013 och 2019. Förutom Chanel handlar det i ”Körsbär i snön” om Sylvia Plath och om drottning Victoria av England i romanen ”Bär den som en krona”. Jag tar fasta på titeln, lägger böckerna som en krona på huvudet och försöker balansera runt med dem. Jag målar också läpparna i rött och sprutar på mig Chanel no. 5 i en föreställning om att jag, genom att ikläda mig attribut ur romanerna, ska bli den stilsäkra läsare som trilogin suktar efter.De här romanerna är nämligen ovanligt besatta av materiella ting: kläder, smink, parfym. Efter att ha köpt en blåvit bomullsklänning, en liten jacka kopierad direkt ur Diors sommarkollektion och en klänning med mexikanskt mönster fastnar Tahvanainens Sylvia för en grå regnkappa med blankt och tuggummirosa foder. ”Jag tar den!” utropar hon och konstaterar: ”Älskar ögonblicket när jag bestämt mig för att köpa något, så jag säger det igen och igen. / Jag tar den! / Jag tar den! / Jag tar den!”Jag betraktar böckerna jag nyss bar på huvudet. Boken om Chanel är utsmyckad med stiliserade pärlor som lossnar från ett halsband, den om Plath fångar en mörkröd läppstiftsmun bakom en fågelbur och drottning Victoria pryder själv sin bok, genom ett fotografi i helfigur, visserligen avklippt strax ovanför näsan.Det kan tyckas onödigt att dröja vid böckernas fysiska utformning, men eftersom utseende är så pass centralt i verken blir böckernas omslag också en viktig del av själva läsakten. Vissa recensenter har kritiserat främst ”Körsbär i snön” för att bokens fokus på yttre attribut nedvärderar den omskrivna historiska personen, men kanske är det tvärtom? Kanske måste böcker som berättar om kvinnoöden som de här ta fasta på just föremål som smink och parfym. De utgör centrala litterära teman hos en författare som strävar efter att uppvärdera både föremålen och kvinnorna som genom tiderna ägnat sig åt dem. Den stil som Tahvanainen presenterar för att ”matcha ett sådant perspektiv”, för att låna ett uttryck ur Sara Danius ”Den blå tvålen” (2013), har föga att göra med den hemingwayska isbergstekniken och mer med den balzacska löken: skalar man den hittar man ingen kärna – den innehåller flera lager av ytor och ytan är allt.Svarta klänningar finns i olika modeller i alla tre romaner och jag riktigt känner shantungens textur när jag för handen över omslaget till ”Den lilla svarta”. När jag sedan öppnar boken badar den i en äng av aldehydiska abstrakta blommor. För att få en liknande känsla för dofterna i ”Körsbär i snön” grottar jag ner mig i parfymentusiasternas diskussioner på Fragrantica om parfymer som Fabergés Tigress och Estée Lauders Youth Dew. Djupast sätter sig odörerna från upplösningen av ”Bär den som en krona” där drottning Victoria ligger i sängen och gluffar i sig sötsaker i en ätstörd misär – nedfallna matrester ruttnar under sängen, hakorna blir fler och fler och matfläckarna på kläderna täcks av broscher. Sorgen efter prins Alberts död täcks bokstavligt talat över med stil.Som Englands regent på 1800-talet var det själva livet som utgjorde drottning Victorias verk och vi möter henne från den lilla flickan som uppmanades att inte läsa böcker utan istället just bära dem på huvudet – viktigare än bildning var att få en bra hållning inför sin framtida kröning.Kanske är det Tahvanainens ambition att hitta ett nytt litterärt sätt att gestalta kvinnohistorien som gör att hon ofta närmar sig sina huvudpersoners öden från oväntade håll. ”Körsbär i snön” utspelar sig under den heta sommarmånaden juni 1953, när en ung Sylvia har blivit utvald att göra en praktikmånad på modetidningen Mademoiselle i New York. Valet att skildra denna period istället för att vända sig till någon av de mer mytomspunna delarna av Sylvia Plaths liv handlar inte enbart om att det var en viktig och förlösande månad för den historiska personen Plath utan minst lika avgörande för den västerländska litteraturen. Det är en sommar som knappt alls finns återgiven i Plaths dagböcker men som hon själv valde som startpunkt för debutromanen ”Glaskupan” (1963), i Christina Liljencrantz översättning: ”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”I ”Körsbär i snön” erbjuds ett annat perspektiv på samma sommar och att det finns många fler möjliga berättelser om Sylvia Plath ger Tahvanainen en hint om redan i bokens inledande stycke: ”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.”I ”Den lilla svarta” följer vi Coco Chanels mest produktiva och framgångsrika period i 20-talets Europa. Att Tahvanainen väljer att skildra modeskaparens genombrottsperiod där både mode och affärer blomstrar, snarare än tiden när hon främst var känd för sin öppna antisemitism och samröre med tyska säkerhetstjänsten, tyder på att det främst är som kreatör och inte historisk person hon intresserar sig för Chanel.Här framträder modeskaparen som betonade att den lilla svarta klänningen inte i första hand skapades för mannen att betrakta utan för kvinnan att bära – det var viktigt att den hade fickor så att bäraren kunde lägga sina saker någonstans. Någonting liknande händer när Chanel pitchar doft för parfymören Ernest Beaux; det är för varandra och sig själva som kvinnorna ska lukta gott. Kanske kan Marilyn Monroes uttalande om att hon om natten inte bar mer än några droppar Chanel no. 5 ses som det ultimata beviset på att Chanel lyckades med sin ambition. Tahvanainen låter Chanel säga att kvinnorna ”ska börja längta efter någonting de inte ens visste att de saknade”.Det är inte förrän jag läser Tahvanainens trilogi som jag inser hur mycket jag har längtat efter just det här: en prosa där traditionellt sett kvinnliga företeelser som mode och parfym genomsyrar allt från omslag till innehåll och litterär stil. Eller för att travestera Coco Chanel i parfymtillverkartagen: Kanske är det så att för att få en roman om kvinnor ur historien att kännas naturlig, måste det ske på konstgjord väg.Helena Fagertun, författare och översättareLitteraturSanna Tahvanainen: Körsbär i snön (2019), Den lilla svarta (2016) ochBär den som en krona (2013). Alla utgivna på Schildts & Söderströms.BildenCoco Chanel, foto av Marion Golsteijn: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coco_Chanel_tentoonstelling.JPGDrottning Victoria (här som prinsessa), målning av George Hayter (1792–1871): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Princess_Victoria_and_Dash_by_George_Hayter.jpgSylvia Plath, foto av Vicile: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:To_be_sylvias_daughter.jpg

Alla som arbetat på kontor vet att de sista spåren av civilisationen kommer utgöras av ett par matlådor som ingen orkat ta med sig hem. Konstnären Sven Holmberg vittnar om livet i lunchlådans epok. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är du en person med en lunchlåda på jobbet? I så fall, diskar du den direkt i lunchmatsalen efter att du ätit? Eller tar du med den hem för att du har en diskmaskin som kan göra det åt dig? Har du flera stycken mindre lunchlådor så att du kan ha tacos med dig? Du har kanske rester med majs och tomat från fredagen när hela familjen kollade På spåret tillsammans. Lunchlådan avslöjar så lätt en tacofredag. Jag har sett den i olika former sen jag började arbeta på socialtjänsten i Malmö. Lunchlådor i glas, plast, proffsplast, flaskor, glassförpackningar som lunchlåda.Förr var lunchlådan tillverkad i metall. När männen på industrin började gå från hemmet för att utföra sina jobb behövde de fylla på med energi under arbetsdagen. Lådorna skulle vara slitstarka i fabriksmiljöerna de befann sig i. Innehållet bestod ofta av en smörgås. Jag läser om Sven Eric Bucht, vår tidigare landsbygdsminister, om att han alltid förvarade sin lunch i en så kallad unikabox. Den har utseendet av en skolåda och var populär på 40 och 50-talet. Arbetarna spände ofta fast boxen på cykelns pakethållare. Jag tycker den ser stor och otymplig ut. Svårdiskad. Ohygienisk. Mackor som bara skvalpar omkring när dessa industrimän tempocyklar över kullersten och trottoarer så att brödet kastas mot unikaboxens väggar. Kvar bara sliten macka i en stor låda men de skulle ju äta. Lunchlådan var fortfarande bara en symbol för överlevnad och det fanns ännu ingen pasta- eller kebabvagn i närheten av industrin, belägen strax utanför den stängda grinden.Lunchlådorna i plast som många använder idag kom på 70-talet. Estetiken tilltalar mig inte men vi älskar plast. Hela haven är fyllda med plast. Lätt att diska. Lätt att tappa. Mjuka ljud. Lunchlådan är till för den som inte har råd att äta ute. Inte heller tid att lämna kontoret. Men det gör inget för vi tycker om att göra långkok och förpacka i frysen. Då sparar vi både tid och pengar.Vår egen lunchmatsal på socialtjänsten stängdes för fyra år sedan. Inrättningen i källaren ser ut som ett gammalt skolkök. Allt i metall och kakel. Kastruller i hyllor som jag förr kunde spegla mig i, men som nu är täckta med ett tunt hölje av damm. Jag kan se att något levde här förut, ser framför mig hur anställda småpratade i kön, samtal som knöt ihop löst bekanta kollegor, jag tänker på det som en förenande kraft, jag undrar om det betydde något? Lunchlådan på vårt kontor är något annat än den kollektiva kantinen. Den är personlig. Innehållet är en berättelse, en privat och intim förtrogenhet, kollegor bär på sina lunchlådor i korridoren, eller förlåt, de struttar runt med dem i korridoren, går till mikrovågsugnarna i köket, som påminner om en väntsal, tills det säger pling, och när de öppnar locket så avslöjar de sig. Vad de har gjort i sina hem. Skapat med sina egna händer. Råvaror för olika mycket pengar.Jag är en aktivist. Jag äter fil och flingor eller färdigsoppa. Jag får frågor. Om inte jag lagar mat hemma, och när jag säger att jag gör det, att jag lagar mat hemma, så kollar de konstigt på mig, för frågan är då varför jag inte lagar mer mat, så att det blir över, så att jag kan ta med den maten till jobbet, i en lunchlåda, en vanlig låda bara, i plast, och svaret är att jag inte är tillräckligt effektiv. Jag är heller inte tillräckligt sparsam. Jag passar inte in i vårt system där man på söndagen gör matinköp för resten av veckan för att vardagen ska flyta på utan hinder. Jag har ingen ork. Jag har inte tid att packa in all mat i olika fryslådor efter att jag ätit.Jag intalar mig att mitt liv är större än så. Mitt liv är större än att ta med mig lunchlåda till jobbet. Jag orkar inte diska. Jag orkar knappt laga mat. Jag orkar knappt tjäna pengar. Mitt motstånd mot lunchlådan är en revolt mot förväntningarna, mot vardagen, den planerade ekonomin och sparsamheten, jag vill inte.Jag vill inte visa mig, inte utrycka vem jag är. Därför avstår jag från att ta med en egen lunchlåda till jobbet. För jag antar, att vi är vad vi äter, och jag antar att paradoxen är, att jag är vad jag inte äter. I industrimännens smörgås fanns åtminstone en slags integritet. Ett värnande av privatlivet, en överenskommelse om att inte hålla på att mixtra, det är unikabox och sen är det skinka eller ost. Punkt. Idag fylls vårt mediala intag av köksguden tillika julvärden Tareq Taylor, eller Leif Mannerström som vispade bearnesås i tv och Tina Nordström som lanserade ordet jättegott till hela svenska folket. Mat har slutat handla om överlevnad och handlar idag om färg, smak, identitet och politik och lunchlådan är allt detta. En minimal lunchlåda och du är liten i maten. En liten lunchlåda med lite mat i kan se ut som ganska mycket mat. En stor lunchlåda med mycket mat och du får klappar på ryggen för du släpper det där smalhetsidealet, men det är också politik, eller är det bara jag? Hur ska vi någonsin veta?När jag ser den hemgjorda maten i lunchlådan ser jag mina kollegors liv framför mig. Hur någon bråkat med partnern över lasagnen, en demonstrativ suck över en för stark krydda, eller hur släktträffen hamnade i lådan till på måndag, kött eller vegetariskt som ett aktivt ställningstagande och hur spaghettin sätter sig på kroppen, jag hör ljuden av vällust från munnar som vältrar sig i sina egna verk i en mikronarcissism. En lunchmatsal med en klassisk dagens skulle idag vara en hånfull kränkningsfabrik mot våra säregna preferenser. Smörgåsen är utbytt mot en personlig gränslöshet och kanske behöver vi lunchlådan mer än vad lunchlådan behöver oss.Jag har aldrig haft en vilja att avslöja vad jag lagar till mig själv om kvällarna när jag stängt ytterdörren efter mig, jag har aldrig velat få frågor om det, jag har aldrig velat att någon ska intressera sig för det heller. Jag vet inte vad du själv gör med dina rester. Personligen slänger jag dem.Sven Holmberg, konstnärLänk till bildernas creative commons-sidor:https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Girl_worker_at_lunch_also_absorbing_California_sunshine,_Douglas_Aircraft_Company,_Long_Beach,_Calif._LOC_2179923542.jpghttps://commons.wikimedia.org/wiki/File:Box-veggies-and-two-apples.jpg

Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt  stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturKamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.

Charlotte Brontë axlade inte konstens klimatansvar, ändå har hon bidragit till minskat bilåkande. Författaren Isabella Nilsson reflekterar över den eventuella nyttan med konst och människor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare Sofia Strandberg.I klimatkristider och andra humanitära kristider är det naturligt att vi ställer oss frågan om konstens och kulturutövarnas roll och ansvar, deras potentiella bidrag till problemets lösning. Men inte sällan uppmuntras – eller snarare åläggs – konstnären att bli aktivist. Hur ska konst vara skapt, frågar vi oss, för att effektivast förändra världen?Jag tycker att den som får en sådan fråga bör svara som Stina Oscarson:  ”att den förändring konst har möjlighet att skapa ligger bortom vår föreställningshorisont”. Oscarson tror att konst absolut kan förändra världen, men att vi aldrig kan förutspå exakt på vilket vis. “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet. Att kunna förutse vilka tankar och känslor som i mötet med konsten kommer att väckas inom en människa och vad hen sedan väljer att göra med dessa”, skriver hon. Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv:I november, när de två kilometrarna mellan mig och mataffären ligger inbäddade i ett yllefuktigt töcken av mörker, regn och snålblåst, finns det bara en enda person i världen som kan övertyga mig om att avböja mammas erbjudande om bilskjuts, till förmån för en klimatförnuftig utsläppsfri promenad. Denna enda person skulle ha kunnat heta Greta, men eftersom jag är en obotlig romantiker och verklighetsfrånvänd bokmal med en ofrivillig dragning åt tragik och patetik, så heter hon Jane. Jane Eyre, närmare bestämt. Bara genom att hela vägen till affären unna mig själv att leka att jag är den i stormnatten irrande romanhjältinnan Jane Eyre, som hjärtekrossad och tappert och övergivet stretar sig fram över den karga engelska heden – så blek! så febrig! så modig! – lyckas jag uppbåda tillräckligt med själsstyrka för att följa mitt klimatsamvetes röst. (Mr Rochester! yrar jag när jag utmattad segnar ner på en bänk vid självscanningsapparaterna.)På sanning: mer än någon annan konst har Charlotte Brontës romantiska svärmerier på detta sätt bidragit till minskat bilåkande i mitt liv. Ändå saknar hennes romaner varje tillstymmelse till klimataktivistiskt budskap eller ögonöppnande miljömedvetenhet. Inte en enda liten fjuttig konstnärlig gestaltning av flygskam kan hon erbjuda läsaren. Charlotte Brontë är helt enkelt inte en författare som axlat konstens klimatansvar. Det beror säkert delvis på det faktum att hon varit död i sisådär 150 år, men likväl: romanen “Jane Eyre” borde inte kunna räknas till sådan konst som har kraft att minska människors koldioxidutsläpp och hjälpa dem att ställa om till en miljömässigt hållbar livsstil. Ändå måste vi, givet min nyss återgivna empiriska erfarenhet, räkna “Jane Eyre” till just sådan konst. Jag är alltså ytterst benägen att hålla med Stina Oscarson. Jag tror att kulturen lika väl som naturen mår bäst av artrikedom och mångfald. Litteraturen behöver talskrivare som Greta Thunberg, den behöver kärleksromanförfattare som Charlotte Brontë, den behöver kulturskribenter som Stina Oscarson, och kanske till och med en nonsenspoet som undertecknad. Vi författare kan liksom inte helt egenmäktigt och självrättfärdigt låta kalhugga bokskogen i syfte att plantera nyttoväxter i dess ställe. Ett sådant tuktande vore sorgligt kontraproduktivt och dessutom fåfängt på gränsen till storhetsvansinnigt.Mångfaldens nödvändighet gäller, det tåls att inskärpas, naturligtvis inte bara för litteraturen och konsten men också för livet i stort. Även den förändring ett människoliv kan skapa ligger bortom vår föreställningahorisont. Vill säga, att bedöma huruvida ett liv är “lyckligt” eller “olyckligt” är kanske inte oöverstigligt svårt, om inte annat kan man ju fråga den som livet tillhör. Men att bedöma huruvida ett liv är “nyttigt” eller “onyttigt”, det är omöjligt. Varken livets ägare eller någon annan människa har den typ av överblick som skulle krävas. Ett till synes meningslöst och förspillt liv kan mycket väl utgöra en bit i ett ännu inte färdiglagt världspussel. Alla tråkiga intetsägande helgrå pusselbitar kanske tillsammans bildar hjältens listiga lösskägg, eller mynningen till en magisk grotta, eller en hundvalps mjuka päls. Medans tvärtom en vackert brokig pusselbit med glitter och silverstänk kanske visar sig utgöra en bit av den onda trollkarlens trolldryck! Så menar till exempel Nietzsche när han i Den glada vetenskapen påpekar att fastän en väldigt genial individ bidrar med mycket gott till världen kan hennes samlade inverkan på mänskligheten ändå vara skadlig. Detta eftersom, förklarar han, mindre heroiska naturer riskerar att gå under när de försöker leva med geniet som förebild; den lilla skarans hjältedåd väcker den stora massans självförakt. Spontant kan jag ju tänka då, att i så fall kanske vi klenare människor behöver jobba lite på vår självkänsla, snarare än att lasta genierna för deras oefterhärmliga genialitet. Men Nietzsche har en poäng: det är fullt möjligt att orsaka skada med det bästa man har, och lika möjligt, måste vi anta, att komma till nytta och vara till glädje med sitt livs sämsta. Vi repeterar Oscarsons ord “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet.”För egen del var jag under många år heltidssjukskriven till följd av svårt tvångssyndrom. Periodvis oförmögen att lämna lägenheten, insnärjd i min egen paranoida värld av magiskt tänkande, har jag knappast varit sinnebilden av en nyttig samhällsmedborgare. Ofta har jag känt mig värdelös, och också faktiskt varit det, enligt mångas sätt att räkna. Men kanske kommer även mitt nervösa livsverk att gå åtminstone plus minus noll till slut? Det positiva behöver som vi har sett inte alltid ha sin upprinnelse i något positivt.  Även något otrevligt kan på märkliga omvägar få oväntat trevliga följder. För att citera min lillasyster, som en morgon fundersamt mellan müslituggorna utbrast:“Isabella, tror du inte man skulle kunna bygga en nöjespark baserad på dina tvångstankar?”Hm. Osvuret är bäst. Men det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen. Soten är boten och boten är soten – och såväl soten som boten är, om vi ska tro på vad en väldigt vis man en gång sade, tomhet idel tomhet och ett jagande efter vind.Isabella Nilsson, författare även känd som NonsensprinsessanI texten refereras till en text av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet den 6 augusti 2019. Artikeln endast tillgänglig för prenumeranter: https://www.svd.se/a/8mxypd/inte-kulturens-uppgift-att-radda-demokratinBilden är en illustration baserad på Georges Michels (1763-1843) målning "Moorland, The Storm Cloud": https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Georges_Michel_(1763-1843)_-_Moorland,_The_Storm_Cloud_-_35.534_-_Burrell_Collection.jpg och ett fotografi av skådespelerskan Charlotte Thompson (1843-1898) i rollen som Jane Eyre: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Charlotte_Thompson_as_Jane_Eyre_-_NYPL_ps_the_2712.jpg

Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt – the Statue of Liberty – men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet – vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling – the Federalist Papers – där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna – och sedermera grundlagsfäderna – Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete – också då detta står i strid med lagen.I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:Vi finner den tilltalade oskyldig.Vincent Flink Amble-Naess

Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter – ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen – romanen, pjäsen, scenframträdandet – som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät– och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds– och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturSusan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021

Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur förstå USA?Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång  tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.Ändå – eller enligt en av hans söner, kanske just därför – drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika – ”this monster land”, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap."Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötte…Svar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks ”Livbåt” och Kazans ”Via Zapata” som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han ”jag är född vilsegången”. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok – men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver ”att verkligheten är för mångskiftande för journalistik”.Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg – den som leder till dikten.Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" – men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.Mikael Timm

Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Sheila Hetis bok “Moderskap” möter läsaren en barnlös kvinna strax under 40 som inte kan bestämma sig för om hon ska bli mamma eller inte. Heti skriver: “Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat”. Hon försöker rationalisera beslutet, göra sådana plus-och minuslistor. Hon umgås med vänner som är föräldrar för att se hur det känns att vara runt barn.  Men beslutet är för stort, för oåterkalleligt, det går inte att ta baserat på varken förnuft eller intuition. Hon bestämmer sig därför att lämna det till ödet med hjälp av en teknik som går ut på att singla slant och som används i en över tre tusen år gammal kinesisk visdomsbok. Att singla slant om barnaskaffandet påminner om hur det sett ut historiskt. Under den absolut största delen av mänsklighetens historia har det inte varit ett medvetet beslut eller val att bli förälder. Vi har axlat rollen som mammor och pappor i tusentals år utan att ens riktigt ta ställning till det. Barnen har kommit till oss på samma sätt som döden kommit till oss, ofta helt okontrollerat, oavsett om vi är redo. Litteraturprofessorn Francis O’Gorman skriver i sin bok “Worrying” om hur vi i en sekulär, liberal värld sätter ett sådant värde på rationella val, konsumtionsfrihet och idén om att framtiden ligger helt i våra händer att det är lättare än någonsin att oroa sig över att välja fel. Hans resonemang går att applicera på barnafödandet, där du som kvinna i en sekulär, liberal värld har stora möjligheter att styra om, när och på vilket sätt du vill ha barn. Du kan frysa in dina ägg, köpa “dagen-efter-piller”, adoptera, göra abort, skaffa en sådan spermiedonator och använda en mängd olika preventivmedel. Beslutet ligger i princip helt i dina händer och kanske är det just därför det känns så lätt att välja fel. Samtidigt har dessa trygga, fria och välorganiserade former som moderskapet sker under idag inte vuxit fram från ingenstans. Det är mycket tack vare kvinnorättskampen, feminister som stridit för att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar och inte bli styrda av samhällets normer eller förväntningar. Ur det perspektivet känns det nonchalant och otacksamt av Hetis huvudkaraktär att ens överväga singla-slant-metoden. Att överlåta den frihet som så många kvinnor historiskt har saknat och saknar än idag åt något så banalt som en uråldrig kinesisk visdomsbok. En anledning till att Hetis huvudkaraktär ifrågasätter barnaskaffandet är all ondska som finns i världen. Heti skriver: Historien lärde oss om grymhetens, sadismens och ondskans yttersta gränser. Och därför kommer vi att i protest avstå från att sätta fler människor till världen (...). Vi kommer inte föda fler förövare, inga fler offer. På så vis använder vi våra livmödrar till något gott. “. En del av mig förstår henne och tänker att alla kvinnor borde följa Hetis resonemang. Att jag också borde använda min livmoder till något gott och avstå från att sätta fler barn till en grym värld. Det är på ett sätt det enda rätta när också framtiden tycks så osäker och hotfull. Men det tar emot att betrakta frågan på det viset. Det är något med barnet som ändå lockar. I Nina Björks klassiker "Under det rosa täcket"  beskrivs moderskapet som en kvinnas enda trygga väg till att aldrig bli utbytt eftersom kärlek och erotik i den fria sexualitetens tidsålder skuggas av ett ständigt hot om att bli ersatt. Björk skriver: “Om vi vill vara tryggt unika, absolut oersättliga, bör vi amma ett nyfött barn, ett barn vi kan bära med oss, på tåg, på fest, till vänner – ständigt blir vår unicitet närvarande”. Kanske är det den oersättligheten jag söker när jag söker ett barn, en fysisk garanti på att jag aldrig kommer bli utbytt.  Samtidigt som Björk argumenterar för att ett barn ger en viss känslomässig trygghet visar forskning av ekonomen och psykologen Daniel Kahneman att föräldraskapet inte gör oss lyckligare. Att människor som har barn tvärtom i genomsnitt är mer olyckliga än de som inte har det och att de som har barn är extra olyckliga just när de umgås med sina barn. En förklaring till detta är att barn skapar ekonomisk stress och sämre materiell livskvalitet hos föräldrarna eftersom barn är så oerhört dyra. Enligt beräkningar från Swedbank kostar det ungefär 1,2 miljoner kronor att ha ett barn i Sverige idag. Ur ett ekonomiskt perspektiv är barnet alltså en värdelös investering. Om barnet varken gör mig lycklig eller rik och inte heller växer upp till en ljus och lovande framtid, varför vill jag ha det? En vän till mig sa att det liksom krampar i nedre delen av hennes mage när hon ser en söt bebis. Men för mig krampar det inte. Jag försöker verkligen känna efter och stirrar på det bedårande lilla barnet på bussen tills att hennes pappa börjar skruva på sig, men ingenting händer i mig rent fysiskt. Nina Björk kritiserar det här biologiska perspektivet på barn i “Under det rosa täcket”. Enligt Björk riskerar idén om den naturliga modersinstinkten att leda till att vi hamnar i ojämställda relationer eftersom vi inte har samma förväntan på män. Men vad är egentligen alternativet? Vad är egentligen en moder utan sin modersinstinkt? I Maggie Gyllenhaals film “The lost daughter” följer tittaren tvåbarnsmamman Leda som på många sätt varit en usel moder åt sina två döttrar. Filmen är klaustrofobisk, i utdragna scener hörs Ledas små flickor gråta. Vid ett tillfälle där Leda försöker förklara sitt agerande säger hon: “Jag är en onaturlig moder”. Och trots att jag rationellt förstår att hon är ett offer för sina omständigheter är det något i det påståendet som får mig att förakta henne. Här syns paradoxen i en tid som lovar oss valfrihet och rätten till självbestämmande. Trots alla valmöjligheter, alla feministiska genombrott och allt prisande av individuellt beslutsfattande, väcker bilden av kvinnan som något annat än en god och självuppoffrande moder fortfarande obehag. Ett obehag som bara växer av insikten att hon faktiskt valde att bli mamma och därmed också hade kunnat välja att inte bli det. Och plötsligt känns det vettigt att söka sig till den kinesiska visdomsboken ändå. Att singla slant om barnet för att undkomma den moraliska domen vid ett misslyckat moderskap.Selma Brodrej, kulturskribentLitteraturSheila Heti: Moderskap. Översättning: Klara Lindell. Albert Bonniers förlag, 2018.Francis O'Gorman: Worrying: A Cultural and Literary History. Bloomsbury Academic USA, 2015.Nina Björk: Under det rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Wahlström & Widstrand, 1996.MusikJenny Wilson: Motherhood från albumet "Hardships". Gold medal recordings, 2009. 

Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan. Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien. Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern. En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl. Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen. Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister. Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”. Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot. Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar. Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång. Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde. Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder. Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster. Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki. Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska. Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturJohan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.

Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem – men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum – och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså – men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar – den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar – även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet – och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematikLitteraturDonald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha – ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning – lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: ”Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London – vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.”Hundra år senare bekräftar morfar gillande: ”Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet”, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig – och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort – lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. ”Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren?” undrar han.För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.Kommentarer som ”Förstår jag ej” eller ”Kanske jag missuppfattar” blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: ”Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls.” Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen – gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad – är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.”Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek”, säger Kierkegaard. ”Nej!” har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: ”den högsta formen”, har morfar skrivit med blyerts, ”är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!”Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång – ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ”ska inte vara en talare”, dundrar Kierkegaard, utan en som ”existerar i det han förkunnar”. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand. Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: ”svårigheten är att bli tillräckligt sjuk”. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard … dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: ”kristendomen är främlingskap i denna världen.”Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet – förlamning, färdtjänst, långvård – så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.Kristoffer Leandoer, författare

Myten om urtillståndet utgör grunden för politiska ideologier och uppfattningar om hur samhället bör organiseras. Men så enkelspåriga var aldrig de äldre samhällena, berättar Tormod Otter Johansen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi känner alla till den här historien: En tidig människa reser sig från sin hukade ställning och för varje uträtning av ryggen liknar hon oss allt mer. Hon lär sig hantera vapen, börjar bära kläder och använda jordbruksredskap. Under 200 000 år var vi jägare och samlare, kringströvande i små grupper över de stora kontinenterna av orörd vildmark. Först när vi blev bofasta samlades vi i större grupper och blev jordbrukare. Vi byggde städer, skapade stater och lät oss styras av en elit.Men stämmer den historien verkligen? I sitt mastodontverk "The Dawn of Everything: A New History of Humanity" ifrågasätter antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow denna välbekanta bild. Både idén om människans ursprungliga tillstånd och den etablerade berättelsen om vad som hände sedan förkastas. De börjar i en frontalattack mot de två alltigenom dominerande grundberättelserna om människans ursprung. De som läst Jean Jacques Rousseau och övertygats om att människan var en ädel vilde som levde i ett oskyldigt tillstånd av primitiv kommunism får svar på tal. Det arkeologiska materialet stödjer inte längre antagandet att små isolerade grupper varit normen sen homo sapiens begynnelse. Men lika hård kritik får de som tolkat Thomas Hobbes tankeexperiment om människans naturtillstånd som "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort" som en faktiskt historisk beskrivning. Vår förhistoria var knappast ett sorgligt brutalt allas-krig-mot-alla.Oavsett om den presenteras som fredlig eller krigisk så är den naiva idén om urtillståndet, satt som kontrast mot vår samtid, grunden för en berättelse om utveckling. Vi har lämnat det primitiva och är i ständig rörelse mot en alltmer komplex civilisation.Den berättelse Graeber och Wengrow ger oss är mycket rikare, mer fascinerande och i slutändan mer hoppfull än den stela utvecklingsstege vi alla vant oss vid. Vi kan inte sortera in alla mänskliga samhällen efter varandra i något tydligt schema. Olika samhällens egenskaper som storlek, komplexitet, ekonomi och politiska system hänger inte ihop på det sättet. Utvecklingen har inte ibland stannat av eller varit hackig, den har snarare ständigt böljat fram och tillbaka bland massvis av olika kombinationer.Förvisso har vi många gånger gått från att vara jägare och samlare till jordbrukare. Men vi har också återkommande gett upp jordbruket och istället blivit nomadiserande jägare eller herdar. Dessa val har inte bara berott på tvingande omständigheter som klimat och geografi, eftersom vi valt att vara just jägare och samlare, eller herdar, trots att vi mycket väl visste hur man odlade och dessutom bosatte oss på de bördigaste jordarna.Men skillnaderna mellan folkgrupper har inte bara handlat om hur vi tillfredställt vårt behov av att skaffa mat. Det handlar också om hur vi organiserat oss och rent fysiskt levt tillsammans. Monumentala arkeologiska lämningar– som Stonehenge, stenarkitekturen i Göbekli Tepe, eller de minoiska palatsen på Kreta – är ibland som vi föreställer oss byggda av klassamhällen där vi var kungar, undersåtar och slavar. Men minst lika ofta var dessa imponerande städer jämlika samhällen utan en infrastruktur av hov, befästningar och spannmålslager. Vissa städer, med enorma jordverk eller hundratals byggnader av sten som krävt oräkneliga timmar av arbete, har byggts av människor som inte ens var bofasta. Folkgrupper från stora områden samlades på dessa imponerande platser några veckor om året för ceremonier och handel.Inte ens när man granskar människors sista viloplats verkar den gamla berättelsen hålla. Under hela den moderna eran har vi trott oss finna belägg för starka klasskillnader i gravar, men rika gravfynd återfinns i många olika samhällen. Ibland har de välfyllda gravarna varit reserverade för adel och präster, men i andra fall har vi gett ett överflöd av gravgåvor till personer där inget tyder på att de tillhörde någon elit.Historien visar till och med hur samhällen inte ens behöver vara begränsade till en social ordning. Det sydamerikanska Nambikwarafolket i nuvarande Brasilien levde på 1940-talet på två fundamentalt olika sätt under olika delar av året. Under den torra årstiden levde man i små grupper som styrdes av hövdingar med rätt att befalla andra. Under regnsäsongen, när man samlades i större grupper och odlade, försvann deras makt och ingen accepterade order från någon. Andra samhällen, som på Bali, har haft strikta hierarkier i den politiska och religiösa sfären. Men samtidigt har man demokratiskt organiserat det komplexa samordnade jordbruket.Den nya berättelsens utgångspunkt blir alltså, för det första, att det inte finns något ursprungligt mänskligt samhälle. För det andra att det inte heller har funnits någon utvecklingsstege från det primitiva till det komplexa. Tvärtom handlar vår gemensamma berättelse om otrolig variation. Våra förfäder har med samma intelligens och uppfinningsrikedom som vår prövat, valt och avfärdat samhälleliga möjligheter i ett ständigt växelspel.Idag verkar vi tvärtom ha fastnat, både i praktiken och i vår föreställningsförmåga. Den enda legitima, ja, kanske den enda tänkbara formen för mänsklig organisering på stor skala är någon kombination av stat och marknad. Stater med våldsmonopol i kombination med global marknadsekonomi är vår förment eviga sociala ordning. Alla politiska konflikter handlar om hur vi skall använda samhällets olika delar så som de redan ser ut.Den avgörande sensmoralen i den nya berättelsen om mänsklighetens historia är att våra sociala strukturer inte alls är ofrånkomliga. Den enorma rikedomen i historien och förhistorien visar möjligheter, inte bundenhet. Vi må ha fastnat på en väg, men inget säger att vi måste fortsätta på den. Vi kan alltid skapa något nytt, en värld och nya livsformer som är annorlunda, till och med bortom vad vi nu kan föreställa oss.Framtiden är djupare än historien, och möjligheterna större än vi anar.Tormod Otter Johansen, jurist

Översättaren och författaren Isabella Nilsson, känd som nonsensprinsessan, betraktar i denna essä mänskligheten lite grand från sedan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Essän sändes första gången 2020.På mänsklighetens tid visste nästan alla vad en alliteration var, men nästan ingen visste att det hette så. Exempel på alliterationer som fanns på mänsklighetens tid var Anonyma Alkoholister och Allt åt alla. Det som gör alliterationer värda att nämna är att de bara fanns på mänsklighetens tid. Här är fler saker som bara ältpå mänsklighetens tid: ananasringar, analblekning, alienation.På mänsklighetens tid var barn mänsklighetens framtid. Ibland existerade barn också i realtid men det var inte lika omtyckt. Fakta om barn var att de tillverkade en stor del av mänsklighetens leksaker. Detta kallades barnarbete om det skedde på en fabrik och Walldorfpedagogik om det skedde på en lågstadieskola.På mänsklighetens tid skrattade mänskligheten mindre än förväntat. Troligen eftersom så många människor visade sig lida av clownskräck. Andra saker som fick människor att hålla sig för skratt var: cellförändringar, celluliter och cyanid.På mänsklighetens tid ansågs vållande till annans död vara ett mycket grovt brott. Men ibland, om vållandet skedde i mycket stor skala och kallades för vapenexport, då var det helt okej.Eftersom nuet var så flyktigt på mänsklighetens tid var det mesta som hände på mänsklighetens tid en efterhandskonstruktion. Även förhandsspekulationer förekom och byggde då på tidigare efterhandskonstruktioner.På mänsklighetens tid fanns fantasin. Det bästa med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer möjlig att uthärda. Det sämsta med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer löjlig att uthärda.På mänsklighetens tid fanns gravitationen. Den funkade bra på äpplen men gjorde livet tungt att bära. Gravitationen kallades också för tyngdlagen eller lagen om alltings jävlighet.På mänsklighetens tid ville människorna att hoppet skulle tända ett ljus i mörkret. Det var därför framtiden alltid tedde sig så nattsvart på mänsklighetens tid, för att hoppet skulle ha någonting mörkt att lysa i.På mänsklighetens tid var det vanligt att man bara inbillade sig. Exempel på människor som bara inbillade sig var: hypokondriker, paranoiker, författare. När hypokondriker och paranoiker bara inbillade sig kallades det för inbillningssjuka. När författare bara inbillade sig kallades det för inbillningskraft.På mänsklighetens tid fanns inte tomten. Särskilt påtagligt blev hans ickeexisterande i jultider. Därför kom tomten att starkt förknippas med julen och människorna kallade honom för jultomten.På mänsklighetens tid ställde man ofta till det. Ibland ställde man till med kalas, ibland ställde man till med kaos. Skillnaden mellan kalas och kaos var ofta en fråga om inställning. Men man kallade det tillställning.På mänsklighetens tid skiljde man på liv och litteratur. Såhär i efterhand har forskarna dock inte kunnat upptäcka någon skillnad.På mänsklighetens tid gick högmod före fall. Efter en människas fall krävdes i regel ett helt annat sorts mod. Detta mod kallades armod.På mänsklighetens tid fanns naturen. Den var en svuren fiende till kulturen, som den ansågs parasitera på.På mänsklighetens tid var det coolt att vara oberörd, vill säga: berörd av bokstaven O. I led med detta utvecklades bruket att helt enkelt sätta ett o framför ett ord man ville använda, när man ville låta cool och oberörd. Exempel: väldigt coola ljud kallades för oljud, väldigt coola djur kallades för odjur, väldigt coola lägenheter kallades för sanitära olägenheter o.s.v.På mänsklighetens tid fanns PR-maskineriet å ena sidan och poesin å andra sidan. PR-maskineriet och poesin var ofta varandras baksidor. När de var på samma sida kallades hopslagningen för propaganda.På mänsklighetens tid befann sig bokstaven Q oftast på sydligare breddgrader, där den var mycket efterfrågad: Que? Quien? Quel? Quelle?På mänsklighetens tid tyckte man mycket om att resa. Till exempel runstenar och till Rhodos. När människorna var på resande fot var de antingen på väg hem till det de längtat bort från, eller på väg bort från det de längtat hem till. Summan av dessa transportsträckor kallades ”livets resa”.På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprifolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för ”utmaningar” och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.På mänsklighetens tid läkte tiden alla sår. När levnadsår lades till levnadsår uppstod därför en sorts ärrbildning. Denna ärrbildning kallades i folkmun för allmänbildning.På mänsklighetens tid gick undergångsstämningen oftast över efter en stund. Det var bara sista gången den inte gick över, och även då gick den över till slut.På mänsklighetens tid fanns verkligheten. Den användes framförallt till att framkalla overklighetskänslor. Fakta om verkligheten var att den hade ett eget folk och överträffade dikten. En liknande grej som också fanns på mänsklighetens tid var ”den bistra verkligheten”, men den var mest till för grävande journalister.På mänsklighetens tid fanns wellpapp. Det var, well, papp.På mänsklighetens tid var X symbolen för ett kryss. Ett kryss var en markering som betydde olika saker beroende på var i livet man befann sig. Befann man sig i barndomen sattes krysset på en hemlig karta och markerade förekomsten av en piratskatt. Befann man sig i vuxenlivet sattes krysset i ett självskattningsformulär och markerade då hur nedstämd man känt sig de senaste 14 dagarna. Troligen skulle krysset mitt i ordet ”vuxen” symbolisera just detta mer självcentrerade kryssande i tillvaron.På mänsklighetens tid fanns ytan. Den fanns för att människorna skulle misstänka att det låg något dolt under den. Ytor som befann sig under andra ytor kallades för djup. När ytan fanns under ytan på en person kallades den ytlighet.På mänsklighetens tid fanns ett hästdjur som hette zebra. Zebran var i svartvitt och långrandig. Som en tidig Bergmanfilm ungefär.På mänsklighetens tid bildade många bäckar små en hel å. Det var troligen dessa många bäckar små som bildade ån i ordet ångest.På mänsklighetens tid var det coolt att säga "Äsch det löser sig". Människor som inte sa "Äsch det löser sig" klassificerades som ältare. De flesta ältare var allältare, men även växtältare förekom. Dessa kallades också för idisslare. Under största delen av mänsklighetens tid var köttältarna ganska sällsynta men deras antal ökade på slutet, när köttskammen bredde ut sig i samhället.Det som vi idag mest tänker på när vi tänker på mänsklighetens tid är kanske önsketänkandet, som ju var väldigt unikt för denna tid. Mänsklighetens tid lämnade mycket att önska, t.ex:Krya på dig och lycka till!Isabella Nilsson, författare och översättareInläst av Christina Höglund på Sveriges radio.

Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf – alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute – eller långt uppe – i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt – ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande – alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. ”Framtiden kommer att skratta”, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, ”åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.”Den västeuropeiska modernismen – med året 1922 som kronologiskt epicentrum – har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt – som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är ”avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld”. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France – och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot:https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen – historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna – i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim – för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna – behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen –  trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof – eller att minnas sin katastrof – har förändrats.Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.Erik Lindman Mata, poet

Få saker är så svåra att förklara som mänsklig interaktion. Eva-Lotta Hultén påminner om hur svårt det kan vara att förstå allt det som inte låter sig förklaras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.Eftersom jag skriver mycket om skolan är jag med i en Facebookgrupp för specialpedagoger. Den är öppen för alla och en dag dyker det upp ett inlägg med en fråga. ”Varför börjar folk skratta rätt som det är? Jag trodde man bara skulle skratta när något är roligt.” Personen i fråga gör fler inlägg; frågar hur man gör för att få kompisar och berättar att hen befinner sig inom autismspektrat, vilket antagligen fler än jag redan anat. Hen får genomgående vänliga svar.Ofta har vi lättare att ursäkta klumpigt eller avvikande beteende om vi har en etikett på personen, som någon form av diagnos eller ett väldigt uppenbart avvikande beteende. Den som bara är impulsiv i överkant riskerar att uppfattas som oartig när den avbryter eller fyller i andras meningar. Den som är blyg kan misstas för dryg, särskilt om den inte vänder ner blicken eller rodnar på rätt sätt. Det är som om många utgår från att den som har svårt med det sociala trampar i klaveret med avsikt och därför förtjänar ilska, och att bara den som har väldigt tydliga svårigheter förtjänar förståelse eller överseende när det blir fel.Clara Törnvall berättar i sin bok "Autisterna" hur hon gång på gång får höra att hon väl inte kan vara autistisk, som verkar så normal. Samtidigt berättar hon hur hennes beteende gör att hon hamnar i konflikter utan att själv förstå varför. Att hon både kan kamma och klä sig som vem som helst och dessutom inneha ett ansvarsfyllt jobb på Sveriges radio gör det svårt för många att ta in hennes handikapp. Men det går alltså fint att se ut precis som alla andra och rentav vara intelligent, och ändå inte klara att leva upp till de sociala normerna för att man helt enkelt inte förstår koderna. Törnvall gör referensen till forna tiders tro på troll som varelser som utseendemässigt inte går att skilja från människor men som kan avslöjas i detaljer, som språkliga ovanor, ett svårt humör eller annat lite avvikande beteende.Så fort vi inte klarar att urskilja och följa de sociala koderna riskerar vi att ses om lite mindre mänskliga. Eller i alla fall som pinsamma eller töntiga. Men socialt samspel är svårt, även för många som befinner sig utanför autismspektrat. I antologin ”Sånt vi bara gör” skriver 95 forskare inom humanvetenskaper som etnologi, lingvistik, socialantropologi och nordiska språk korta kapitel om hur vi beter oss och pratar. Många av texterna innehåller omkvädet ”Det är sånt vi bara gör”. Samtidigt beskriver många av texterna också hur många av oss faktiskt inte ”bara gör”, utan tvärtom gör fel, och avviker från det där som de flesta sysslar med utan att reflektera. Etnologen Jesper Fundberg beskriver till exempel i sin text hur viktigt det kan vara att klä av sig i rätt ordning. I scener från ett omklädningsrum för fotbollsspelande killar berättar han hur en pojke som klär av sig kalsongerna före tröjan blir kallad för bögig. En annan som gör samma sak kommer undan med att kompisen skrattar men övertrampet måste uppenbarligen markeras på något vis.Fundberg konstaterar att det rätta sättet för pojkar och män att klä av sig, att döma av hur nästan alla gör eller hur vi reagerar när någon inte följer mönstret, är att först ta av strumpor och byxor, sedan tröja, och sist kalsongerna.En annan forskare beskriver i boken olika sorters kramar, en tredje berättar hur vi väljer plats på bussen. Det är så enormt mycket de flesta bara gör utan att behöva tänka efter. Så mycket att förhålla sig till och komma ihåg för alla som är autistiska, eller för den delen bara har lite svårt med det sociala. Snubbeltrådar överallt, hela dagarna. Massor av oro över att göra fel, massor av ångest över att ha gjort fel.Jag kan inte släppa de där frågorna i gruppen för specialpedagogik för att de är så hjärtskärande. Hur får man vänner? När ska man egentligen skratta? I en text i antologin "Sånt vi bara gör" skriver språkvetaren Klara Skogmyr Marian om just skrattande. Hon tjuvlyssnar på ett samtal vid bordet intill sig och hör flera skratt, trots att konversationen tycks handla om att en anhörig gått bort oväntat hastigt. Skratt, förklarar hon, är inte bara till för att uttrycka glädje utan är en mångsidig samtalsresurs som vi använder som verktyg för en rad sociala funktioner, som att avsluta ämnen, hantera känsliga situationer eller lösa fnurror i interaktionen. Genom att skratta på ett visst sätt kan vi markera att vi är redo att lämna över ordet, ta över det, eller bara ge klartecken till den som berättar att hen kan fortsätta prata.Det är svårt att föreställa sig hur minerad en vanlig dag är för den som inte förstår sig på olika sorters skratt. Den bjuder på nästan oräkneliga tillfällen att göra fel eller missförstå. För när ska vi egentligen skratta? Det skulle behövas en hel bok för att reda ut det på ett sätt som verkligen skulle ge vägledande svar. Men vi kanske i alla fall kan enas om att vi inte ska skratta åt, och inte heller bli arga på eller håna alla dem som har svårt att klara koderna för när skrattande ska ske, eller som kanske bara råkar klä av sig i fel ordning.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Rafflande och ruggig. Charles Darwins "Resan med Beagle" är suverän läsning, men den ger också den moderna läsaren övning i att skaka på huvudet, menar författaren och biologen Fredrik Sjöberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Först av allt – en varning. Känsliga lyssnare som bekänner sig till flera tusen år gamla teorier om skapelsen bör möjligen stänga av radioapparaten redan här, så även de som tar illa vid sig av att rasbiologer som Carl von Linné och Charles Darwin ännu tar plats i det offentliga rummet. Anser man att naturforskare som de ska gömmas undan, och statyerna kasseras i metallåtervinningen, kan det som följer framstå som stötande. En promenad i det vackra vädret är nog att föredra.Kvarvarande lyssnare, ni oförbätterliga råskinn, ska få höra om en resa som kom att betyda mer än de flesta: det brittiska örlogsfartyget Beagles världsomsegling på 1830-talet, sorglöst finansierad av idel kolonialister och imperiebyggare. En ganska ordinär expedition, ska sägas; syftet var att kartlägga kustlinjer och farleder, främst i Sydamerika, och resan hade knappast blivit legendarisk om inte Beagles 26-årige befälhavare, Robert FitzRoy, hade plågats av en välgrundad misstanke att hans anlag för depression kunde slå över i komplett galenskap.Alltså behövde han sällskap, en bildad, godmodig människa att samtala med när tristessen och grubblerierna kom smygande. Frågan gick till den fyra år yngre överklasspojken Charles Darwin – som skulle ha blivit läkare, var det tänkt, men han ogillade barbariska operationer utan bedövning, så nu skulle han istället bli präst. Inte för att han var påtagligt religiös, men en position som landsortspräst lovade gott om fritid för att samla skalbaggar, som var hans egentliga intresse. I det läget kom budet från kapten FitzRoy – och resten är, som bekant, historia.Darwin mönstrade inte på Beagle som officiell naturforskare, utan som privatman och betalande passagerare. Hans mamma hade ärvt en porslinsfabrik så det fanns gott om pengar i familjen, och när killarna väl kom iväg med 28 man i besättningen och sex kanoner på batteridäck började så Darwins förvandling från bortskämd flanör till en av tidernas vassaste vetenskapsmän. Det var i december 1831; de kastade loss och satte kurs på Kap Verde. Darwin ångrade sig omedelbart, så vedervärdig var hans sjösjuka.Men han bet ihop och började skriva ner sina observationer och funderingar. Inte så mycket från havsvidderna, men väl från alla de platser där man ankrade. Fem år senare, när de kom hem till England igen och Darwin satte sig att redigera sin bok Resan med Beagle, noterade han att oceanerna visserligen hade varit stora, men att han ändå hade befunnit sig på landbacken under mer än tre år – i Brasiliens djungler, på Pampas och i Patagonien, i Chile, Peru och senare bortåt Nya Zeeland och Australien samt slutligen i södra Afrika. Dessutom hade Beagle på vägen anlöpt en lång rad mindre öar: Falklandsöarna, Galapagos, Tahiti, S:t Helena och många andra. Alla bidrog till Darwins tänkande kring livets utveckling på jorden."Resan med Beagle" är en förvånansvärt bra bok. Författaren var ännu mycket ung och ett alldeles oprövat kort. Berömmelsen i och med skandalboken Om arternas uppkomst låg ännu tjugo år i framtiden. Men skriva kunde han. Stilen är frisk och berättelsen lever av alla biologiska och geologiska iakttagelser, som dessutom vittnar om att han redan då hade börjat syssla med artbildningens gåta. Hans uttryck ”den allsmäktiga tiden” pekar spikrakt fram emot hans banbrytande evolutionsteori. Emellertid kan och bör denna bok även läsas lika mycket för dess berättelser om alla människor författaren möter. Bussiga landsmän och brutala tyranner om vartannat, och förstås även mer ursprungliga folkspillror med sämre framtidsutsikter.Eländigast är befolkningen i de regniga, vindpinade bergen på Eldslandet, nere vid Kap Horn. De står där halvnakna i kölden på stranden och fattar ingenting; européer har de aldrig stött på förut. När Beagle bränner av ett kanonskott från två kilometers håll svarar de med att kasta sten. Vid ett annat tillfälle när FitzRoy och hans mannar försöker kommunicera blir kaptenen orolig och skjuter ett par pistolskott i marken bredvid några urinnevånare, men de vet inte var skjutvapen är och blir bara förvånade, inte rädda. Darwin skriver i sin dagbok att de kan bara inte begripa vem som är överlägsen. Den enda pedagogik som fungerar är att skjuta ihjäl dem.På flera ställen i boken finns kommentarer om att skillnaden mellan vilda och civiliserade människor ofta är större än mellan vilda och domesticerade djur. På Tahiti är det dock inte lika förskräckligt, skriver han, för där har missionärerna haft större framgång. Till och med sedeslösheten som sägs utmärka öns kvinnor finner han aningen överdriven, och aboriginerna i Australien kan åtminstone jaga med bumerang. Oborstade är de, men intelligenta.Ja, ni hör.Naturligtvis var Charles Darwin rasist och sexist och allt annat ont som är lätt att fördöma i dag, men det tjänar ingenting till att skuldbelägga honom för 1900-talets mordorgier under buller från rasbiologins med tiden ganska tomma tunnor. En möjliggörare, i någon mening ja, men inte mer än Albert Einstein i relation till atombomben. Tänkarna ska bedömas just för sina tankar, inte andras gärningar, för också cancelkulturen kan slå över i komplett galenskap. Det enda raka är att läsa det de skrev, och sedan tänka själv, det gäller många – från Linné, Adam Smith och Darwin till Ayn Rand och Karl Marx.Den senare skickade förresten ett exemplar av sitt magnum opus Das Kapital till Charles Darwin, sådär som stora författare gör för håva in lite beröm från andra tolvtaggare. Men Darwin gjorde sig aldrig omaket att läsa boken. Han hade börjat forska om daggmaskar då, så han hade väl inte tid.I ungdomen, på resan med Beagle, var det mest plattmaskar han studerade, och lysmaskar. Bläckfiskar också, och fjärilar samt sköldpaddor förstås och vattensvin, gamar, finkar, strutsar, ödlor, palmer, sniglar, koraller, valar, mossor, löss och ungefär allting annat inklusive myrlejonsländor och fossiliserade mastodonter. Politisk filosofi var inte hans grej, det framgår mot slutet av Resan med Beagle, i en reflexion över ”den brittiska nationens filantropiska själ”. Han skriver: ”Som engelsman är det omöjligt att betrakta dessa avlägsna kolonier utan en stark känsla av stolthet och tillfredsställelse. När man hissar den brittiska flaggan verkar rikedom, välstånd och civilisation oundvikligen följa.”Ja ja, fast å andra sidan, Marx var väl inte så bra på skalbaggar. Som intellektuell måste man hämta impulser från olika håll, hela tiden. En förutsättning är att böckerna finns tillgängliga i tryck, som Bibeln har varit i gott och väl femhundra år. När Resan med Beagle gavs ut i januari 2022, i Kungliga Vetenskapsakademiens klassikerserie, var detta ord i rättan tid. Cancelkulturen var visserligen omdebatterad, men kön till metallåtervinningen var ännu lång. Så läs, kära lyssnare. Darwin lämnar ingen oberörd. Man kan inte sitta och nicka instämmande en hel dag. Man får liksom nackspärr av det. Bättre att skaka på huvudet ibland – och glädjas åt allt som har blivit bättre sedan 1830-talet.Fredrik Sjöberg, författare och biologLitteraturCharles Darwin: Resan med Beagle. Översättning: Daniel Helsing. Fri tanke förlag, i samarbetet med Kungliga vetenskapsakademien, 2022.

Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden ”Nu ska vi ha roligt!” Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. ”Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen”, säger han, för ”det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt”, anser Hamlet, och tyder på ”en ynklig lust att briljera.” Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att ”säga mer än det som hörde till rollen”, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern som skedde kring sekelskiftet 1600. De grälla clowner som tidigare hade varit en självklar ingrediens i både komedier, tragedier och krönikespel knuffades nu alltmer ut, betraktades som vulgära och ersattes med mer sofistikerade och urbana komiska figurer – parodier på snobbar och hovmän eller fyndiga hovnarrar.Det här är en motsättning som verkar återkomma vid olika tillfällen i historien. Det är inte sällan som kritikerna är samstämmiga med Shakespeare och förordar komik levererad med en oberörd gravallvarlig min. I Sverige kom det här lägret att bli synonymt med den ironiska generationen, kanske tydligast representerad av Killinggänget, som gjorde humor som på ytan ibland såg ut som seriösa dramaproduktioner eller som byggde på så initierade referenser att få människor utanför Stockholm förstod allt som sas. Det var en humor som medvetet bröt med sina föregångare, de på 80- och tidigt 90-tal så populära Galenskaparna och After Shave, eller Sven Melanders Nöjesmassakern. Som Henrik Schyffert en gång uttryckte det i en intervju: ”Före oss var det bara Åke Cato.” Men det fanns också företrädare för det andra lägret: samtida med Killinggänget var Stefan & Krister, representanter för ett helt annat ideal, ett ideal där det som Seinfeld försökte göra för att döda skrattet sannolikt skulle tas emot med stor entusiasm. Många i samtiden avfärdade Stefan och Krister som vulgär buskis, och Killinggänget växte delvis fram som en motpol till detta. Men även om det på ytan kunde se ut som en klyfta mellan stad och land, försvinner denna prydliga uppdelning när man betraktar humorn närmare. Det räcker kanske att peka på Robert Gustafsson, medlem av Killinggänget, vars humor på scen och i tv ibland överträffar Stefan och Krister i högljuddhet, hostningar och överdriven dialekt.Det är långt mellan 1590-talets London och 1990-talets Sverige, men trots det finns i båda tidpunkter en likartad konflikt mellan två typer av humor. Man kan hitta andra exempel på hur de som vill hävda sin sofistikerade humor demonstrativt avfärdar de överdrivna komikerna och vurmar för de mer subtila. Det är till exempel fortfarande många som säger sig föredra det lakoniska stenansiktet hos Buster Keaton framför Chaplins utstuderade sentimentalitet. Uppkomsten av begreppet deadpan comedy i början av 1900-talet illustrerar kanske en växande preferens för humor som inte ska ge sken av att vara humor.. Frågan är vad som är svårast. Många komiker kan vittna om att det är svårt att skriva skämt när man anstränger sig för att vara rolig. Och den bestående populariteten i bloopers och roliga hemmavideor där vanliga människor snubblar helt utan förvarning är kanske ett bevis på att den äkta komiken är den som uppkommer utan att någon försöker vara rolig. Å andra sidan är det kanske tur att vi också har komiker som gör jobbet åt oss. Akutmottagningarna skulle säkert hålla med mig.Peter K Andersson, historiker

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har ”förstört en generation”.Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet.Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ”ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull.” Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående."De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv" En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken ”Understanding media”. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga ”är en ensam och icke-placerad generation”.Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner.Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att ”utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig”. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer."Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet"Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I ”Gösta Berlings saga” skriver hon om ”själviakttagelsens ande”, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: ”Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor.””Gösta Berlings saga” utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i ”Gösta Berlings saga” att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, ”då hade hon för första gången glömt sig själv”. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon ”för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv.”Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner ”förstört en generation” kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga.De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för ”mindfulness” kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att ”vara i nuet”, men samtidigt handlar ”mindfulness” om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och ”mindfulness” vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva.  Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva.Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem.Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen.Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än.Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna.David Malm, doktorand i idéhistoria    LitteraturJean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017).Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

Mediehistorien brukar ibland beskrivas som en pendelrörelse. Kanske är det därför vykortets historia påminner så mycket om dagens medieformer? Sonia Hedstrand berättar om vykortets falnade glans. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att storögt ha beundrat Caravaggios målningar på Uffizierna i Florens står jag och väljer mellan vykorten i museibutiken. Men vilken av alla reproduktioner av Bacchus ska jag välja? Den gräsligt beskurne eller den med sanslöst felaktig färgåtergivning? Som konstnär är det lätt att bli upprörd när kollegors verk blir misshandlade.Kortens vårdslösa behandling av måleriet får mig att tänka på Walter Benjamin och hans klassiska text Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. Året är 1936 och han skriver om hur innovationer som fotografiet och trycktekniken gör konsten demokratiskt tillgänglig, men samtidigt berövar den dess aura.Men redan i slutet av 1800-talet uppstod en oro för att kulturarvet riskerade att förflackas, då ett nytt socialt medium spreds över världen: vykortet. Förutom konstens autenticitet hotade vykortet vid sekelskiftet också brevskrivarkonsten, ett korrekt skriftspråk och den allmänna moralen. För att inte tala om denna ständiga kontakt på distans. Skulle folk ens ha något att tala om när de väl sågs i verkligheten?Allt hade ju gått så fort. Vips fanns både tåg, telegraf, fotografi och folkskola. Vanligt folk kunde resa, dela bilder, läsa och skriva till varandra. Det moderna samhället växte fram och vykortet var det snabbaste kommunikationssättet.Som de flesta innovationer hade vykorten sina föregångare i andra medier. Cartes de visites, visitkort med porträtt-fotografier hade blivit en enorm trend på 1850-talet, då foton gick att reproducera i bra kvalitet. Visitkorten samlades i album betitlade ”Mina vänner”, dåtidens sociala medier. Kameror var dyra och tekniken för att reproducera fotografier i dagspress hade ännu inte utvecklats. Samhället och medierna hade fram tills nu präglats av bildbrist, så när cartes de visites började spridas var det en sensation. Det talades om ”kartomani” och det var bara en tidsfråga innan någon skulle komma på idén att skicka kort med post istället för att låta springpojkar ränna runt med dem.I Europa anses det framsynte preussiske överpostrådet Heinrich von Stephan ha uppfunnit det så kallade postkortet på 1860-talet. Men det preussiska postverket kunde inte förstå varför folk skulle vilja skicka kort med privata meddelanden fullt synliga. Sådan brist på integritet var otänkbar. Det blev Postverket i Österrike-Ungern som var först med att 1869 införa de förfrankerade korten som kallades Correspondenz-Karte, med plats för adress på ena sidan och ett meddelande på den andra, för någon bild fanns inte från början. Också priset spelade roll, portot var lägre än för vanliga brev. Budgetkorten blev en succé. Under de första tre månaderna skickades tre miljoner korrespondens-kort. Sverige och andra länder följde raskt efter med egna så kallade brevkort. På initiativ av den välorganiserade post-generalen von Stephan, bildades  år 1874 Världspostunionen, Union Postale Universelle, för att underlätta postgången.År 1876 började den tyske litografen Johannes Meisner trycka illustrationer av lokala byar och orden ”Gruss aus…” , ”Hälsning från…”, på de förtryckta statliga postkorten. Det första kortet med ett fotografi skickades från Nürnbergutställningen 1882 och föreställde entrén till mässan. Några år senare utgjordes entrén till Världsutställningen i Paris 1889 av det nybyggda Eiffeltornet, som blev det första globalt kända vykortsmotivet. Alla som varit där skulle bevisa det genom att skicka ett personligt signerat kort, frankerat på någon av tornets våningar. Detta indexikala bevis var föregångaren till vår tids selfie, som tycks ropa: ”Jag var där”.Hälsningarna från Eiffeltornet inledde vykortets gyllene era som brukar räknas från 1889 fram till första världskriget. En massproducerad souvenir som var billig, knappt vägde något och inte tog någon plats. Och vykorten var i färg! Fotografen tog sin svartvita bild, antecknade vilka färger saker hade, och sedan handkolorerades de och trycktes med litografi. Det talades om en ”vykortisering” och ”övermediering” av världen. Allting blev bilder. Ofta var motiven gulliga katter, kändisar och kungligheter. Men allra störst var vackra topografiska vyer över städer och landskap. Alla samlade på bilder av världen, som plötsligt kändes närmare, samtidigt som den exotiserades och kommersialiserades av den gryende turistindustrin. Vissa vyer blev världskända, medan andra vinklar av verkligheten osynliggjordes. En vacker utsikt bara måste avbildas och skickas. På samma sätt som min telefon nu är full av bilder av takåsarna i Florens.Det är nu begreppen kliché och stereotyp uppstår. Det franska verbet cliche betyder ”att klicka” och var tryckar-jargong för en plåt som kunde reproducera flera bilder. Stereotypen var en mall som låser fast original och mångaldigar dem. Och stereotypa vykort spreds - nakna unga kvinnor på ”franska kort” och orientalistiska bilder av så kallade haremsdamer. Flera stater förbjöd vålds- och sexskildringar, men då gömdes de i kuvert och postades klandestint.I Sverige nådde ”vykortssjukan” sin höjdpunkt år 1904 – då skickades över 48 miljoner kort. I nystartade vykortsklubbar sökte likasinnade brevvänner i andra länder för att utbyta kort, och entusiastiska samlare debatterade i publikationer som The Picture Postcard. Ett särskilt frimärkesspråk uppstod: Beroende på var på kortet och i vilken vinkel frimärket placerades, gick det att skicka hemliga budskap. Det ledde till att Postunionen fastslog en standard: längst upp i högra hörnet på baksidan skulle frimärket hädanefter sitta.Sedan kom Första världskriget och flera av de bästa vykorts-tryckerierna, som låg i Tyskland, bombades. Efter kriget fick fler hushåll telefon, vilket gjorde vykortet obsolet. Nu kallades det ”fattigmanstelefon”, och skickades av lågbetalda kvinnor på landsbygden.Under andra hälften av 1900-talet kom vykorten att förknippas med turistindustrin, en konsekvens av den nya lagstadgade semestern. Kom vykortet från Mallis, från Franska Rivieran, eller från Florens? Klasskillnaderna syntes då som nu i semesterrapporteringen i sociala medier.Så en dag är det nya mediet inte ”nytt” längre, för att något nyare uppfunnits. Vykortet blir gammel-medium. Numera är det konstnärer, mediearkeologer och nördiga samlare som studerar hur den tekniska utvecklingen påverkat det estetiska uttrycket under decennierna.Jag ställer tillbaka de horribla reproduktionerna av Caravaggios Bacchus i vykortsstället på Uffiziernas bokhandel. Bättre att googla fram en högupplöst version och skicka till konstnärskollegorna på Messenger.Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker

Tänk om alla program bara funkade. Om allt var enkelt, överskådligt och sorterat. Viljan till standardisering och ordning är gammal, men kan vara både farlig och ineffektiv, varnar David Wästerfors. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Kan vi inte hålla oss till en plattform?”, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut.Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering – om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig – då känner du kanske också igen dig i det här: ”fullständigt kaos” i kommunikationen, ”vilt primitiva förhållanden” och ett ”förvirrande överflöd”.Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster.Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser – allt i olika format.Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat.Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper – som börjat införas utomlands – var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter.Så stort är ”ett papper”. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt.Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare – mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift.”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns”, står det i en kontorshandledning från 1959. ”Sedan måste man tillgripa blanketter”. En ”riktig” blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator.Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, ”Pappersarbete” från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av ”så är det nu också, fast inte vad gäller just papper”. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet.Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ”ur värdighetssynpunkt olämplig”. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio – ett annat format – var mer ”estetiskt tilltalande” eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal.Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter ”webbredaktör”, inte ”maskinskriverska” eller ”blankettman”.Blankettman – bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke.Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: ”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling.””Det är genom små detaljer som stora system byggs”, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler – detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. ”Formatanarkin” för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter.Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system.Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfiltKontorsarbetets ”dagliga plockande och sorterande”, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt.Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det.Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, ”neutral” och av ändamålsenlig kvalitet.Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet.Den kan vi väl ha i åtanke – normalfilten – när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från ”förvirrande överflöd” vi än hoppas på.David Wästerfors, sociologLitteraturCharlie Järpvall: Pappersarbete– formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.

Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi tar i flykten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter det banalt? Som en ”fotografins olidliga lätthet” – för att travestera enboktitel av Milan Kundera – när mönstret upprepas om och om på sociala medier?Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar, en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet har ändå en förhistoria.Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv, men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans gradvisa emancipation blir synlig.Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår. Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på 1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å den andra sidan bli en influencer – och därmed slukas av mediet?Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken självutlämning eller förställning, utan ett spel med små variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks Instamatic-kameror blev ”snapshots” en realitet. Kameran saknade andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska krusiduller. Upplev ”a Kodak moment” sa reklamen för det världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet består.Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som fotokonstnär – han levde i vanföreställningen att måleriet var hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn? Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem påstod att fotografier alls är sanna?Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) – Den synliga världen – ordnas tusentals fotografier med något slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande. Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik, men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det konst.Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator

Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern krigshistoria. 1992, efter att Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt, skar de serbiska styrkorna av huvudstaden från omvärlden i nästan fyra år. Från en dag till en annan förbyttes det kosmopolitiska Sarajevo till en håla utan rinnande vatten och avlopp, där en brödbit blev till hårdvaluta. Under belägringen dödades i genomsnitt tio personer varje dag. Mitt i den blodiga krisen satte Susan Sontag upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot tillsammans med lokala skådespelare.Samtidens europeiska intelligentsia var i princip frånvarande från kriget. Så snart förhållandena försämrades reste de flesta journalister hem. Misstänksamheten mot tillresta var därför stor. Sontag var i sextioårsåldern och vid det laget en världskänd kulturpersonlighet. Vid sitt första besök intervjuades hon av en lokal journalist, som undrade hur hon kände inför att komma till Sarajevo på krigssafari. Sontag spände ögonen i tolken och sa: ”Vänligen översätt det här noga. Unge man, ställ inte dumma frågor till mig. Jag är en seriös person.”Idag låter en sådan självframställning bisarr, på gränsen till patetisk. Till vilken hjälp är en författares seriositet i en humanitär kris? Sontag tog med sig mat, cigaretter och pengar, men ville göra mer. Tillsammans med Haris Pašović diskuterade hon möjligheterna för att sätta upp en föreställning. Efter att hon föreslagit en annan Becketts pjäser sa Pašović: ”Men Susan, här i Sarajevo väntar vi.”"I väntan på Godot" är ett absurt och tröstlöst drama som kretsar kring väntan på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Originaluppsättningens scenografi bestod bara av ett tanigt träd och en soptunna. Bristen på allting i det belägrade Sarajevo gjorde Sontags uppsättning ännu mer avskalad. Pjäsen spelades i stearinljussken, inramad av FN:s plastskynken för sönderskjutna rutor. Uppsättningen drog enorm uppmärksamhet till krisen. Förstasidan av Washington Post löd: ”I väntan på intervention”. Men den djupa innebörden för de som såg och spelade i pjäsen kan inte enbart förstås i praktiska termer.I Benjamin Mosers biografi Sontag från 2019 beskriver skådespelaren Izudin Bajrović det såhär: ”Vi väntade verkligen på att någon skulle komma och befria oss från den här ondskan. Vi tänkte att det skulle vara ett humant handlande. Ett värdigt handlande. Att befria oss från det här lidandet. Men ingen kom för att hjälpa oss. Vi väntade förgäves. Vi väntade på att någon skulle säga: det här är helt sanslöst, att alla dessa oskyldiga människor blir dödade på det här viset. Vi väntade. Vi levde faktiskt I väntan på Godot.”I Becketts absurditet fanns ett allvar som kändes avgörande. Sontag hade bjudits in för att hon representerade just en sådan seriositet. Under sin livstid blev hon alltmer varse hur hotat det allvaret höll på att bli. 1996, samma år som belägringen hävdes, skrev hon: ”Undermineringen av seriositetens standard har nästan fullbordats [i vår samtid] i och med uppseglingen av en kultur vars mest intelligenta och fängslande värden har hämtats från underhållningsindustrierna.”Under upplysningen, menar Simone Weil, slutade de flesta att vända sig till präster för andlig vägledning. Istället tog författare och intellektuella deras plats. Men redan 1941 konstaterar Weil att också litteraturen börjat förlora sin auktoritet. Idag är det inte längre självklart att vi vänder oss någonstans för att fördjupa vår syn på livet. Själva uttryckssättet ”andlig vägledning” har nästan blivit obegripligt. Svenska Akademins valspråk ”snille och smak” har i mångas öron en löjlig klang. ”Ord som nobless låter väldigt underliga för oss idag”, sa Sontag 1979, ”och minst sagt snobbiga.” Men för henne hängde det samman med att ta livet på allvar. ”Att vara seriös”, skrev hon i sina anteckningar, ”innebär att vara ’där’. Att känna ’tyngden’ av saker. Av sina egna påståenden och handlingar…”Sontag kallade beundrande E.M. Ciorans verk för ”en manual för andlig god smak” som kan hjälpa en att ”hindra sitt liv från ett bli gjort till ett objekt, ett ting”. Men just detta tycks vara mångas högsta mål idag: att stelna sitt liv till ett verk. Fler verkar intresserade av att göra sina erfarenheter till kulturprodukter än att kultivera sig. Förlagen kämpar för att nå ut med sina böcker, men dränks samtidigt av insända manus. Det folk älskar med litteraturen är sig själva som potentiella författare. Detta sätt att förstå självförverkligande – att göra sig själv till ett verk – ser människan som både material, producent och till och med konsumenten av sig själv, som i ett obestämt ”efteråt” ska få avnjuta sitt förtingligade jag.Jag har inte för avsikt att raljera över andras författardrömmar. I ett genomreifierat samhälle letar vi desperat efter frihet och autenticitet, och konsten framstår för många som den ideala platsen för det. Det är hjärtskärande att år efter år läsa de nästan identiska debutantporträtten i Svensk Bokhandels katalog, där någon som drömt om litteraturen sedan barndomen tror sig ha uppnått sitt mål genom att få en bok publicerad. Som om längtan efter att vidga sitt liv med andras perspektiv ofrånkomligen måste snävas in till viljan att själv sälja sitt skrivande. Men inkomstkällorna de flesta sedan erbjuds uppenbarar snart huldrans ihåliga rygg: lektörsläsning och undervisning på skrivarskolor. Ett avlönat heltidsjobb med litteratur är oftast ett liv i tjänst för andras hopp om att bli författare.I en intervju från 1995 varnar Susan Sontag för att smakbegreppet har urholkats så mycket att det ”numera har blivit en motståndshandling att försvara idén om seriositet. Att vara seriös eller bry sig om saker på ett hängivet, intresselöst vis har blivit till något obegripligt för de flesta människor.” Idag, ett kvartssekel senare, har det att ”vara seriös” med sitt litteraturintresse blivit synonymt med att försöka försörja sig på det. Seriositet går knappt att förstå i andra termer än entreprenörskap.Benjamin Mosers biografi visar på ett gripande sätt hur hela Sontags liv och verk präglades av en ängslan över den här utvecklingen. Trots att hon blev en fetischerad ikon för sin samtid rymmer såväl hennes texter som hennes livshistoria olösliga spänningar. Hon hindrade djupet från att förväxlas med yta genom att ta ytan på största allvar – ett allvar som inte uteslöt njutning, humor och koketterier. I sitt oroade intresse för hur den symboliska innebörden förvrider vad den representerar drevs hon till att avhandla så skilda saker som mediebevakningen av krig och homosexuell kitsch. Hennes begrepp om seriositet handlade lika mycket om att skaffa sig en gedigen bildning som att leva sig in i det förbiilande livet.Trots stora royalties och priser får man intrycket att hennes största utmärkelse var att ett litet torg framför teatern i Sarajevo idag bär hennes namn. Där förkroppsligade hon som mest sitt eget ideal. Hon ville aldrig bara bli författare, eller också handlade hennes dröm om litteraturen aldrig framförallt om henne själv. Som hon beskrev det: ”En författare är någon som är uppmärksam på världen.” Eller som hennes vän Nadine Gordimer sa: ”Var än Susan var kändes det som om väggarna expanderade.”Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Koli), författare och doktorand i filosofiLitteraturBenajmin Moser: Sontag – her life and work. Ecco press, 2019.

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Bože. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä ”The Storyteller” berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena Šaulić förklarar i ”The Oral Women Poets of the Serbs”, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: ”O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus.” Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var ”dess bålverk” och ”murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor”.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, ”den gudaliknande Paris”. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde tjugo år tidigare med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles”. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy Vulovic

Kriget i Bosnien pågick i en tid när medieutbudet av rörlig bild exploderade. Filmvetaren Sanjin Pejkovic försöker i den här essän navigera bland minnets olika medierade skärvor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Åren går. Men kriget i Bosnien tycks aldrig ta slut. Det ter sig som ett slags tillstånd, ett evigt nu. Inte bara på grund av den fortfarande olösta och såriga politiska situationen. Också för att kriget har färgat av sig, satt spår i mitt medvetande.När jag tänker på egna minnen från perioden 1989–1995 är de ofta i mitt huvud kodade i något som skulle liknas vid VHS-format. Där samsas det mediala utbudet jag knyter an mitt liv till: ”Headbangers ball” på MTV och de tuffa musikvideorna vi spelade av, Screen Sports som sände NBA-matcher med både idoler och märkliga typer som hette saker som Manute Bol och Detlef Schrempf, de första Simpsonsavsnitten och ”Fresh Prince i Bel Air”. Dessa fragment finns på samma tidslinje som Miloševićs tal på Kosovo polje, bilder av Izetbegović, Tuđman, Srebrenica.Kriget i Bosnien bär samma utseende och textur som det gryniga VHS-formatet. 1980-talets starka färger förvandlades till bleka och smutsiga bilder som gång på gång spelades över och till slut förlorade sin lyster. Bilderna av den ständigt rämnande Mostarbron som dunsar ner i Neretvafloden, av ammunition som i mörkret påminner om eldflugor som obarmhärtigt träffar Sarajevos skyskrapor samsas med familjefilmerna som spelades in någon helt annanstans. Alla dessa filmer på barn som halkar, fäder som ramlar, skrattfyllda magplask från solupplysta bassänger i amerikanska förorter.Rörliga bilder går hand i hand med minnenas rörelse. VHS, Super8 eller digital film är dess fragmenterade landskap. Hur kan vi navigera i dessa imaginära underjordiska världar när vår digitala samtid flätar ihop filmade bilder och olika format och omformulerar dem till icke spårbara avatarer? Det var så kriget blev ett ständigt pågående tillstånd. Både i vardagen och i yrkeslivet. Ett digitalt svävande, kommodifierat tillstånd, upplagt på plattformar för allmän beskådan. Jag brukar med jämna mellanrum gå tillbaka till mina egna minnen, minnen som smält samman med det arkivutbud som florerar på Yotube. Jag vet inte om man kan lära sig något av att titta på krigsklipp? Vad i så fall?Mediala minnen är mestadels uppbyggda kring stora händelser - Titanic, Månlandningen, attentatet på JFK, den 11 september bland andra. I dessa kan man läsa in de världsomvälvande förändringar som följde. Hela kollektiv påverkades av dessa händelser. Men den digitala revolutionen möjliggjorde också en annan utveckling. Den privata sfären äntrade det globala narrativet. Los Angeles-polisens misshandel av Rodney King ledde till upplopp på stadens gator när poliserna – trots bevisen som fastnade på film – friades. Materialet var digitalt, omförhandlingsbart och kanske avkontextualiserat? Bosnienkriget var en världsnyhet men också ett digitalt inslag bland miljontals andra. Två skildringar hörde till de mest förekommande. Antingen målades kriget i Bosnien upp som alltför komplicerat för att förstå, eller så förenklades det alltför mycket.Under de tre år som kriget i Bosnien pågick, etablerades ett slags krigsnarrativ som ofta erbjöd givna roller så att tittare kunde få reda på sin egen plats i berättelsen. De flesta medieproduktioner som handlade om kriget presenterade människorna som levde under krigsförhållanden som offer. På det viset kunde den västerländske tv-tittaren befinna sig på säkert avstånd från krigets hemskheter, men också känna att hen gjorde en uppoffring genom att följa det som pågick och på det viset hjälpte de utsatta bosnierna.Medierepresentationer av Bosnienkriget handlade inte enbart om Bosnien. De avslöjade också den europeiska osämjan beträffande situationen i landet, och synen på olika lösningar. Den eftersträvansvärda europeiska identiteten fick sig en törn i fallet Bosnien när det stod klart att europeiska länder hade sina egna nationella intressen och bundsförvanter. I många situationer ledde det till en obestämdhet och osäkerhet som förlängde krisen.Men 1992–1994 var jag också en pojke, och det europeiska samvetet var bara en av flera saker jag var intresserad av. Framförallt ville jag titta på MTV. Under de timmarna då vi hade elektricitet, spelade jag in nästan all musik som gick att få tag på. En vän hade en videospelare. Perfekt. Varje unpluggedspelning dokumenterades. Jag skrev ner vilka filmer som hade fått en Oscar, utifall de skulle dyka upp på någon av hyrbutikerna som ploppade upp här och var, fyllda med piratkopior. Det kunde gå dagar utan att vi åt något, men jag hade koll på Sepulturas Chaos AD-platta och Tom Hanks roll i filmen Philadelphia. När Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv minns jag den egna desperationen när jag försökte  förstå. Här kämpar vi varje dag, varje sekund för att överleva och så tar en person sitt liv bara så där?! tänkte jag.Många år senare tittar jag på uppladdade videoklipp av fredsprotester från min hemstad. De ägde rum bara dagar innan det skulle smälla till. För ett par år sedan var det någon som laddade upp klippen på Youtube. Kriget är i dessa klipp någonting avlägset, en ännu inte inträffad händelse. Jag tittar på klippen, på det utslitna VHS-formatet som i digital översättning ter sig som en anakronism, en misslyckad restaurering. Jag tittar på pojken, vänder på iPaden, förstorar bilden, backar, spolar fram, leker med det ännu inte påbörjade kriget. Föreställer mig alla ”tänk om” som levandegörs tack vare det digitala formatet. Där är vi ännu ovetande, lyckliga, liksom Cobain som ler mot bandet på ett av de uppträdanden vi hade spelat av i slutet av 1993. Jag vet inte om det går att beskriva de här motsägelserna, och inte vem som skulle vara förmögen att stå över dem. Och jag tänker på Chris Markers ord i filmen ”Sans Soleil” från 1983:”Jag minns den där januarimånaden i Tokyo. Eller, rättare sagt, jag minns bilderna jag tog av den där januarimånaden i Tokyo. De har ersatt själva minnet. De har blivit mitt minne. Jag undrar hur människor kan minnas det de inte filmade, inte fotograferade, inte spelade in? Hur har mänskligheten klarat av att minnas?”Sanjin Pejkovic, filmvetare

Kriget i Bosnien pågick i en tid när medieutbudet av rörlig bild exploderade. Filmvetaren Sanjin Pejkovi försöker i den här essän navigera bland minnets olika medierade skärvor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Åren går. Men kriget i Bosnien tycks aldrig ta slut. Det ter sig som ett slags tillstånd, ett evigt nu. Inte bara på grund av den fortfarande olösta och såriga politiska situationen. Också för att kriget har färgat av sig, satt spår i mitt medvetande.När jag tänker på egna minnen från perioden 1989–1995 är de ofta i mitt huvud kodade i något som skulle liknas vid VHS-format. Där samsas det mediala utbudet jag knyter an mitt liv till: ”Headbangers ball” på MTV och de tuffa musikvideorna vi spelade av, Screen Sports som sände NBA-matcher med både idoler och märkliga typer som hette saker som Manute Bol och Detlef Schrempf, de första Simpsonsavsnitten och ”Fresh Prince i Bel Air”. Dessa fragment finns på samma tidslinje som Miloševićs tal på Kosovo polje, bilder av Izetbegović, Tuđman, Srebrenica.Kriget i Bosnien bär samma utseende och textur som det gryniga VHS-formatet. 1980-talets starka färger förvandlades till bleka och smutsiga bilder som gång på gång spelades över och till slut förlorade sin lyster. Bilderna av den ständigt rämnande Mostarbron som dunsar ner i Neretvafloden, av ammunition som i mörkret påminner om eldflugor som obarmhärtigt träffar Sarajevos skyskrapor samsas med familjefilmerna som spelades in någon helt annanstans. Alla dessa filmer på barn som halkar, fäder som ramlar, skrattfyllda magplask från solupplysta bassänger i amerikanska förorter.Rörliga bilder går hand i hand med minnenas rörelse. VHS, Super8 eller digital film är dess fragmenterade landskap. Hur kan vi navigera i dessa imaginära underjordiska världar när vår digitala samtid flätar ihop filmade bilder och olika format och omformulerar dem till icke spårbara avatarer? Det var så kriget blev ett ständigt pågående tillstånd. Både i vardagen och i yrkeslivet. Ett digitalt svävande, kommodifierat tillstånd, upplagt på plattformar för allmän beskådan. Jag brukar med jämna mellanrum gå tillbaka till mina egna minnen, minnen som smält samman med det arkivutbud som florerar på Yotube. Jag vet inte om man kan lära sig något av att titta på krigsklipp? Vad i så fall?Mediala minnen är mestadels uppbyggda kring stora händelser - Titanic, Månlandningen, attentatet på JFK, den 11 september bland andra. I dessa kan man läsa in de världsomvälvande förändringar som följde. Hela kollektiv påverkades av dessa händelser. Men den digitala revolutionen möjliggjorde också en annan utveckling. Den privata sfären äntrade det globala narrativet. Los Angeles-polisens misshandel av Rodney King ledde till upplopp på stadens gator när poliserna – trots bevisen som fastnade på film – friades. Materialet var digitalt, omförhandlingsbart och kanske avkontextualiserat? Bosnienkriget var en världsnyhet men också ett digitalt inslag bland miljontals andra. Två skildringar hörde till de mest förekommande. Antingen målades kriget i Bosnien upp som alltför komplicerat för att förstå, eller så förenklades det alltför mycket.Under de tre år som kriget i Bosnien pågick, etablerades ett slags krigsnarrativ som ofta erbjöd givna roller så att tittare kunde få reda på sin egen plats i berättelsen. De flesta medieproduktioner som handlade om kriget presenterade människorna som levde under krigsförhållanden som offer. På det viset kunde den västerländske tv-tittaren befinna sig på säkert avstånd från krigets hemskheter, men också känna att hen gjorde en uppoffring genom att följa det som pågick och på det viset hjälpte de utsatta bosnierna.Medierepresentationer av Bosnienkriget handlade inte enbart om Bosnien. De avslöjade också den europeiska osämjan beträffande situationen i landet, och synen på olika lösningar. Den eftersträvansvärda europeiska identiteten fick sig en törn i fallet Bosnien när det stod klart att europeiska länder hade sina egna nationella intressen och bundsförvanter. I många situationer ledde det till en obestämdhet och osäkerhet som förlängde krisen.Men 1992–1994 var jag också en pojke, och det europeiska samvetet var bara en av flera saker jag var intresserad av. Framförallt ville jag titta på MTV. Under de timmarna då vi hade elektricitet, spelade jag in nästan all musik som gick att få tag på. En vän hade en videospelare. Perfekt. Varje unpluggedspelning dokumenterades. Jag skrev ner vilka filmer som hade fått en Oscar, utifall de skulle dyka upp på någon av hyrbutikerna som ploppade upp här och var, fyllda med piratkopior. Det kunde gå dagar utan att vi åt något, men jag hade koll på Sepulturas Chaos AD-platta och Tom Hanks roll i filmen Philadelphia. När Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv minns jag den egna desperationen när jag försökte  förstå. Här kämpar vi varje dag, varje sekund för att överleva och så tar en person sitt liv bara så där?! tänkte jag.Många år senare tittar jag på uppladdade videoklipp av fredsprotester från min hemstad. De ägde rum bara dagar innan det skulle smälla till. För ett par år sedan var det någon som laddade upp klippen på Youtube. Kriget är i dessa klipp någonting avlägset, en ännu inte inträffad händelse. Jag tittar på klippen, på det utslitna VHS-formatet som i digital översättning ter sig som en anakronism, en misslyckad restaurering. Jag tittar på pojken, vänder på iPaden, förstorar bilden, backar, spolar fram, leker med det ännu inte påbörjade kriget. Föreställer mig alla ”tänk om” som levandegörs tack vare det digitala formatet. Där är vi ännu ovetande, lyckliga, liksom Cobain som ler mot bandet på ett av de uppträdanden vi hade spelat av i slutet av 1993. Jag vet inte om det går att beskriva de här motsägelserna, och inte vem som skulle vara förmögen att stå över dem. Och jag tänker på Chris Markers ord i filmen ”Sans Soleil” från 1983:”Jag minns den där januarimånaden i Tokyo. Eller, rättare sagt, jag minns bilderna jag tog av den där januarimånaden i Tokyo. De har ersatt själva minnet. De har blivit mitt minne. Jag undrar hur människor kan minnas det de inte filmade, inte fotograferade, inte spelade in? Hur har mänskligheten klarat av att minnas?”Sanjin Pejković, filmvetare

Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här:Sassa brassa mandelmassaHej, hej, hejIK FrejHeja Gröndaaaal!En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten.Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / ’Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll’? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål!”I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner’”. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor”.Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare).”Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats.Räta linjer, korrekta åsikter.Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna.Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B”.Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson.Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,” låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:Vi stridde gemensamt för hem   härdDå våra k    rändesEj herNär vEj hermenDet       äck på Sveriges bAtt     eter pengar. Det är skoch tempelmen kasta soch taVi       ör eg      k,      et skiljan det v   vilja.Magnus Haglund

Med "Rädd att flyga" kom Erica Jong att bli en stilbildare inom den feministiska litteraturen. Katarina Wikars berättar om hur Erica Jong går att vända sig till för livsvisdomar under ett helt liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Författaren Erica Jong skrev nånstans att skilsmässan var hennes generations mognadsceremoni. Rituella sår i själen som får allt som sker efteråt att verka uthärdligt.Jag har under årtionden låtit mig inspireras av hennes romaner. De är som handböcker om åldrandet, passionerna och avgiftningarna och ingen kan trots en viss pladdrighet få mig på så gott humör som hon.Det kanske inte är självklart att kunna Erica Jongs litterära position på sina fem fingrar. 1973 kom monsterhiten som förändrade hennes liv ut, debutromanen "Rädd att flyga", eller "Fear of flying" som den heter i original, och där begreppet the zipless fuck etablerades. Fram till idag har den sålt sisådär 20 miljoner exemplar. Jag var för ung för att erfara detta men när jag hittade boken på en loppis för tjugo år sen blev jag ändå lite uppiggad retroaktivt.I "Rädd att flyga" flyger Isadora Wing, en amerikansk poet på tjugonio år, till en psykoanalytikerkongress i Wien med sin man som också han är psykoanalytiker. Omgivna av 117 andra analytiker på planet inser Isadora att hon har gått hos i terapi hos sex av dem. Vad finns det då att vara rädd för? Att klara sig på egen hand utan man, hoten från terrorister och neonazisterna. Så dyker en älskare som fantastiskt nog heter Adrian Goodlove upp. Isadora drömmer om ”det knapplösa knullet” med en främling men de utspelar sig mest inne i hennes fantasier. Romanen har enligt Erica Jong alltid marknadsförts felaktigt, nej, det är ingen avförtrollad promiskuitet det handlar om. Knapplösa knull är knappt genomförbara annat än i fantasin, och sex är inget botemedel för rastlöshet, menade hon i efterhand. Konsekvenserna av denna omtalade roman blev hur som helst att hon kallades mammutvulva av manliga kritiker, sågades av vissa av sina feministkolleger som ensidigt hetereosexuell och blev läsarnas sexguru i generationer.Men det är snarare böckerna om åldrandet som jag brukar citera fritt ur minnet, först var det "Rädd för femtio". Uttrycket klämd mellan generationerna, som jag oavbrutet använde när barnen var tonåringar och föräldrarna sjuka, stal jag från henne. Andra halvan av livet ska väl inte behöva vara en pendelrörelse mellan fasa och resignation! Och det är först när man vågar vara ensam som man kan vara tillsammans med en annan människa för då är man inte längre rädd för att bli lämnad, sa jag till väninnorna, citerande Erica Och när jag var utled på all meningslös dejting sa hon: Man måste tycka om män för att träffa män! Aha!Som fyrtiotalist växte hon upp i ett Amerika och i en värld som hånade kvinnlig mognad men vid femtio, hävdade hon, bryter sig den galna kvinnan på vinden lös, klampar nerför trappan och sätter eld på huset. "När kärleken är klar med en har man massor av liv kvar. Varför ombeds vi alltid sätta strålkastaren på den smala sektor av våra liv som vi delar med män? Skriva om kärlek tills vi blir uttråkade själva?".På en annan loppis hittade jag sen romanen "Rädd att dö" från 2016 som i original förstås heter "Fear of Dying". Den handlar om Vanessa, som är en skådespelare strax över 60 på Manhattan. Hon är hyfsat lyckligt gift för fjärde gången med en stenrik industrimagnat med hjärtproblem och hon har döende kulturföräldrar i en jättevåning. Omgiven av döden börjar hon söka lite handfast sex på sajten zipless dot com – naturligtvis uppkallad efter Jongs egen sjuttiotalsklassiker – men önskedrömmen om sex med okänd bortom ansvar funkade ju inte ens då. Och som andlig vägvisare i denna metaroman uppträder självaste Isabella Wing.  Efter diverse tröstlösa dejter med skiträdda män i gummidräkter konstaterar Erica Jong som vanligt att fantasin är mer potent än verkligheten.Jongs moraliska credo på åldershösten skulle kunna vara: Ansträng dig lite mer med det du har. Tillit och långsamhet. Och samtidigt är ansiktslyftningarna för Vanessa en klen tröst när föräldrarna dör och barnen är på rehab. Hundarna älskar en men de dör också, trots alla svindyra veterinärförsäkringar.Rundgången i romanerna gör inte Erica Jong mindre intellektuellt fascinerande. I intervjuer på Youtube är hon alltid bländande analytiskt politiskt spirituell som den gamla akademiker hon är och hon har en krass blick på det Amerika som omger henne. I "Rädd att dö" stryker jag under: "Halva moderskapet är att hålla käft". Och "det fjärde äktenskapet kommer att bli bättre ska du se".Över fiktionen ligger bara en tunn hinna, det är alltid samma föräldrar och systrar och dotter, exmän och gamla gondoljärälskare i Venedig men i handboken om skrivandet "Förföra demonen" menar hon att man alltid ska skriva – just sanningen. "Man skriver bara det man bryr sig om. Likgiltighet behöver inte sättas på pränt". Och man behöver tro på nån demon för att kunna skriva. Det har hon lärt av nobelpristagaren Singer och sin gamla vän från sjuttiotalet, Henry Miller, och som hon sen skrev en biografi om. "Det är livbojen som dränker en", säger Henry till Erica i en fiktiv dialog efter döden. "Bara på botten kan man finna sin egenart."En anekdot som blivit mindre rolig och mer uppfordrande med tiden handlar om den kvinnliga författarkollegan som redlös vaknade upp med Norman Mailer ovanpå sig och sa: Om en enda kvinna skulle berätta sanningen om sitt liv skulle hela världen brista.Och kanske har den gjort det efter Metoo, men jag vet faktiskt inte vad Erica Jong skrivit sen "Rädd att dö" 2016, och medan jag letar hittar jag en av mellanböckerna, "Alla kvinnors Blues", en roman om att komma ur sprit- och sexmissbruk, och hantera dessa kroniskt flyende män, och insikten: Jag behöver inte få min självkänsla sönderslagen varje dag bara för att få uppleva hudlös sexualitet, och jag minns att den meningen fungerade utmärkt åtminstone i teorin för att försöka bryta destruktiva affärer förr.  Hon är som en äldre väninna som trasslat sig genom AA och försörjt fel män i årtionden, som kan klappa en på huvudet och säga: Hela den amerikanska ekonomin skulle kollapsa om vi alla tillfrisknade.Ibland påminner hon också om en temporärt insiktsfull Ulf Lundell, lika flödande lättläst, vindlande iväg, tappande tråden där hon prövande utgår från de egna erfarenheterna, och kanske är det därför det så ofta bränner till: "Att kunna sitta stilla, vad är det? Ren nåd, skulle jag tro", säger Erica eller hennes alter ego. "Och det är det svåraste av allt". "Nu ska jag sitta ensam på landet och göra ett collage av mitt liv." Det är jättebra sagt!!Vid 64 motade hon kritiken i grind, lovade att utvecklas som författare, för att hon kommit på att det finns enskilda liv som är mer intressanta än hennes. Det är nu inte helt säkert. Hon har fyllt åttio år och jag hoppas innerligt att det finns många uppgörelser kvar att sätta hårdlackerade naglar i, rädslor att rispa hål på. Fast hon verkar vara skitsur på förläggarna, säger i en teveintervju att "agents are whores".Så jag försjunker en stund till i det redan utgivna. Och jag vet redan att när jaget börjar namedroppa berömdheter och kräkas på festerna kan man läsa diagonalt en stund för på nästa sida kommer något att åter messa väninnorna, som detta helt geniala ur "Rädd att dö": "Föräldrar blir ädlare efter sin död. De blir också roligare och mer älskvärda, de börjar sakta förtjäna ens desperata kärlek."Katarina Wikars, medarbetare på Kulturredaktionen

Med Rädd att flyga kom Erica Jong att bli en stilbildare inom den feministiska litteraturen. Katarina Wikars berättar om hur Erica Jong går att vända sig till för livsvisdomar under ett helt liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Författaren Erica Jong skrev nånstans att skilsmässan var hennes generations mognadsceremoni. Rituella sår i själen som får allt som sker efteråt att verka uthärdligt.Jag har under årtionden låtit mig inspireras av hennes romaner. De är som handböcker om åldrandet, passionerna och avgiftningarna och ingen kan trots en viss pladdrighet få mig på så gott humör som hon.Det kanske inte är självklart att kunna Erica Jongs litterära position på sina fem fingrar. 1973 kom monsterhiten som förändrade hennes liv ut, debutromanen "Rädd att flyga", eller "Fear of flying" som den heter i original, och där begreppet the zipless fuck etablerades. Fram till idag har den sålt sisådär 20 miljoner exemplar. Jag var för ung för att erfara detta men när jag hittade boken på en loppis för tjugo år sen blev jag ändå lite uppiggad retroaktivt.I "Rädd att flyga" flyger Isadora Wing, en amerikansk poet på tjugonio år, till en psykoanalytikerkongress i Wien med sin man som också han är psykoanalytiker. Omgivna av 117 andra analytiker på planet inser Isadora att hon har gått hos i terapi hos sex av dem. Vad finns det då att vara rädd för? Att klara sig på egen hand utan man, hoten från terrorister och neonazisterna. Så dyker en älskare som fantastiskt nog heter Adrian Goodlove upp. Isadora drömmer om ”det knapplösa knullet” med en främling men de utspelar sig mest inne i hennes fantasier. Romanen har enligt Erica Jong alltid marknadsförts felaktigt, nej, det är ingen avförtrollad promiskuitet det handlar om. Knapplösa knull är knappt genomförbara annat än i fantasin, och sex är inget botemedel för rastlöshet, menade hon i efterhand. Konsekvenserna av denna omtalade roman blev hur som helst att hon kallades mammutvulva av manliga kritiker, sågades av vissa av sina feministkolleger som ensidigt hetereosexuell och blev läsarnas sexguru i generationer.Men det är snarare böckerna om åldrandet som jag brukar citera fritt ur minnet, först var det "Rädd för femtio". Uttrycket klämd mellan generationerna, som jag oavbrutet använde när barnen var tonåringar och föräldrarna sjuka, stal jag från henne. Andra halvan av livet ska väl inte behöva vara en pendelrörelse mellan fasa och resignation! Och det är först när man vågar vara ensam som man kan vara tillsammans med en annan människa för då är man inte längre rädd för att bli lämnad, sa jag till väninnorna, citerande Erica Och när jag var utled på all meningslös dejting sa hon: Man måste tycka om män för att träffa män! Aha!Som fyrtiotalist växte hon upp i ett Amerika och i en värld som hånade kvinnlig mognad men vid femtio, hävdade hon, bryter sig den galna kvinnan på vinden lös, klampar nerför trappan och sätter eld på huset. "När kärleken är klar med en har man massor av liv kvar. Varför ombeds vi alltid sätta strålkastaren på den smala sektor av våra liv som vi delar med män? Skriva om kärlek tills vi blir uttråkade själva?".På en annan loppis hittade jag sen romanen "Rädd att dö" från 2016 som i original förstås heter "Fear of Dying". Den handlar om Vanessa, som är en skådespelare strax över 60 på Manhattan. Hon är hyfsat lyckligt gift för fjärde gången med en stenrik industrimagnat med hjärtproblem och hon har döende kulturföräldrar i en jättevåning. Omgiven av döden börjar hon söka lite handfast sex på sajten zipless dot com – naturligtvis uppkallad efter Jongs egen sjuttiotalsklassiker – men önskedrömmen om sex med okänd bortom ansvar funkade ju inte ens då. Och som andlig vägvisare i denna metaroman uppträder självaste Isabella Wing.  Efter diverse tröstlösa dejter med skiträdda män i gummidräkter konstaterar Erica Jong som vanligt att fantasin är mer potent än verkligheten.Jongs moraliska credo på åldershösten skulle kunna vara: Ansträng dig lite mer med det du har. Tillit och långsamhet. Och samtidigt är ansiktslyftningarna för Vanessa en klen tröst när föräldrarna dör och barnen är på rehab. Hundarna älskar en men de dör också, trots alla svindyra veterinärförsäkringar.Rundgången i romanerna gör inte Erica Jong mindre intellektuellt fascinerande. I intervjuer på Youtube är hon alltid bländande analytiskt politiskt spirituell som den gamla akademiker hon är och hon har en krass blick på det Amerika som omger henne. I "Rädd att dö" stryker jag under: "Halva moderskapet är att hålla käft". Och "det fjärde äktenskapet kommer att bli bättre ska du se".Över fiktionen ligger bara en tunn hinna, det är alltid samma föräldrar och systrar och dotter, exmän och gamla gondoljärälskare i Venedig men i handboken om skrivandet "Förföra demonen" menar hon att man alltid ska skriva – just sanningen. "Man skriver bara det man bryr sig om. Likgiltighet behöver inte sättas på pränt". Och man behöver tro på nån demon för att kunna skriva. Det har hon lärt av nobelpristagaren Singer och sin gamla vän från sjuttiotalet, Henry Miller, och som hon sen skrev en biografi om. "Det är livbojen som dränker en", säger Henry till Erica i en fiktiv dialog efter döden. "Bara på botten kan man finna sin egenart."En anekdot som blivit mindre rolig och mer uppfordrande med tiden handlar om den kvinnliga författarkollegan som redlös vaknade upp med Norman Mailer ovanpå sig och sa: Om en enda kvinna skulle berätta sanningen om sitt liv skulle hela världen brista.Och kanske har den gjort det efter Metoo, men jag vet faktiskt inte vad Erica Jong skrivit sen "Rädd att dö" 2016, och medan jag letar hittar jag en av mellanböckerna, "Alla kvinnors Blues", en roman om att komma ur sprit- och sexmissbruk, och hantera dessa kroniskt flyende män, och insikten: Jag behöver inte få min självkänsla sönderslagen varje dag bara för att få uppleva hudlös sexualitet, och jag minns att den meningen fungerade utmärkt åtminstone i teorin för att försöka bryta destruktiva affärer förr.  Hon är som en äldre väninna som trasslat sig genom AA och försörjt fel män i årtionden, som kan klappa en på huvudet och säga: Hela den amerikanska ekonomin skulle kollapsa om vi alla tillfrisknade.Ibland påminner hon också om en temporärt insiktsfull Ulf Lundell, lika flödande lättläst, vindlande iväg, tappande tråden där hon prövande utgår från de egna erfarenheterna, och kanske är det därför det så ofta bränner till: "Att kunna sitta stilla, vad är det? Ren nåd, skulle jag tro", säger Erica eller hennes alter ego. "Och det är det svåraste av allt". "Nu ska jag sitta ensam på landet och göra ett collage av mitt liv." Det är jättebra sagt!!Vid 64 motade hon kritiken i grind, lovade att utvecklas som författare, för att hon kommit på att det finns enskilda liv som är mer intressanta än hennes. Det är nu inte helt säkert. Hon har fyllt åttio år och jag hoppas innerligt att det finns många uppgörelser kvar att sätta hårdlackerade naglar i, rädslor att rispa hål på. Fast hon verkar vara skitsur på förläggarna, säger i en teveintervju att "agents are whores".Så jag försjunker en stund till i det redan utgivna. Och jag vet redan att när jaget börjar namedroppa berömdheter och kräkas på festerna kan man läsa diagonalt en stund för på nästa sida kommer något att åter messa väninnorna, som detta helt geniala ur "Rädd att dö": "Föräldrar blir ädlare efter sin död. De blir också roligare och mer älskvärda, de börjar sakta förtjäna ens desperata kärlek."Katarina Wikars, medarbetare på Kulturredaktionen

Kan man förstå det moderna samhällets utveckling utifrån vår inställning till mjölk? I den här essän berättar Thomas Steinfeld om en mirakeldryck med kort hållbarhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I mitten av 60-talet lyssnade ungdomen i västra Europa på en låt, som en brittisk popgrupp med namnet "Herman’s Hermits" hade spelat in: "No milk today, my love has gone away", löd refrängen. För alla lyssnare som växte upp bara tio eller tjugo år senare måste låttexten varit en gåta: Vad kunde en dryck i plastificerade pappkartonger ha med kärleken att göra? Bara de äldre visste: Den älskade kvinnan hade lämnat det gemensamma hushållet. Förbrukningen av mjölk hade därför minskat i huset, och så ombads mjölkmannen att hoppa över leveransen.Mjölken hade vid denna tid förklarats som källan till folkets hälsa. Den skulle vara en basföda för den framväxande socialstaten, bredvid bröd och potatis. Den delades ut i skolorna, så att barnen skulle få starka ben och spänstiga muskler, den rekommenderades för de gamla, så att de inte skulle bli så sköra. "Mjölk, världens bästa dryck", hette det i reklamen, eller "mjölken växer man aldrig ifrån". Men så var mjölken en färskvara med kort hållbarhetstid.Mjölkmannen, som tidigt varje morgon ställde en plomberad flaska framför dörren, behövdes eftersom färsk mjölk inte höll sig längre än två, tre dagar. Mjölkmannen fanns i många länder, i USA liksom i Storbritannien och i Sverige. Och eftersom många hushåll ännu under 60-talet inte hade något kylskåp, blev fristen ännu kortare. En hel infrastruktur av mjölkbilar, mjölkaffärer och mjölkbodar byggdes upp för att snabbt dela ut vad "naturen" hade att bjuda.Men naturen bjuder inte alls. Komjölken må ge sken av att kunna ersätta vad kvinnan kan ge sitt spädbarn. Den må framställas som livets främsta källa. Men ett mejeri är inget bröst, och mjölken är framför allt en industriprodukt. Den måste filtreras, pastöriseras och kylas för att över huvud taget kunna säljas i större mängder och transporteras över längre avstånd. "Gammaldags mjölk“ däremot, möjligen tillverkad på ett "hjordnära“ sätt, var en hälsorisk av större mått, potentiellt smittad med tuberkelbakterier, salmonella, listeria och annan ohyra. Mjölkens betydelse som handelsvara var därför försumbar ännu en bra bit in i 1900-talet, till skillnad från syrad mjölk, smör och framför allt ost.Mjölken är en industriprodukt. Och den är en fiktion. Visserligen vet man att mjölk är ett kroppsekret. "I’ve sucked the milk out of a thousand cows“, sjunger Bob Dylan i en av sina senare låtar, “jag har sugit ut mjölken ur tusen kor”. Men vem vill höra sådana detaljer, var mjölken kommer ifrån? Vem vill komma däggdjurshonans juver så nära, vem vill möta alla flugor som brukar susa runt djurets bak- och undersida? Och varför visar mjölkreklamen så många bilder av kor, men sällan fotografier av kalvarna som är sekretens naturliga mottagare? För att inte tala om alla kalvar, som, inte äldre än en dag eller två, forslas bort från sina mödrar för att ge plats åt människan som vill komma åt deras mjölk.Mjölken är en ideologisk produkt, om någon. Det märks på många sätt, till exempel på att det nästan bara är den egna nationens mjölk som man kan tänka sig att dricka. Visserligen finns den typen av förbehåll också för kött. Men bredvid all köttfärs från svenska gårdar så erbjuds det I alla fall lammstekar från Australien och ankbröst från Frankrike. Men mjölk från Tyskland? Eller från Polen? Det är kanske någonting skumt med mjölken, drycken är på ett obehagligt sätt intim. Därför, tycks det, är det bäst att hålla sig till den egna nationens.Och så är det bäst om man inte talar alltför mycket om hur mjölken produceras. Föreställningen om mjölken som en livets källa tycks kräva ett visst mått av infantilisering. Den blev synligast i en reklam från sena åttiotalet, som visade bilder på både Moderaternas partiordförande Gösta Bohman och Vpk-ledaren Lars Werner som bar mustascher av filmjölk.Mjölken gör det lätt för sådana lekar. Den må vara ett kroppsekret, men den bär oskuldens färg, den tycks fräsch som ett nytvättat linne. Färgen döljer att mjölken, liksom alla andra produkter som bearbetats i ett industrialiserat jordbruk, bär på kemiska medel som används för att få fram denna renhet, från insekticider, som skall hålla bort småkrypen, till hormoner, för att få kalvarna att växa snabbare, till mjukgörare, som används för att hålla plaströren i stallet elastiska. "Från svenska kor som har det bra“, brukar mejerierna ropa, antydande att främmande kor mår sämre. Mjölk är en fantasi om nationens renhet.Men det dricks allt mindre mjölk. Konsumtionen minskar stadigt. "Get off of the sour milk sea“, sjöng the Beatles i en låt som egentligen skrevs för ett album från år 1968, men släpptes först femtio år senare: “Bryt upp och lämna den sura mjölkens hav.“Det som man lämnade bakom sig någon gång under åttio- eller nittiotalet var samförståndet. Den gemensamma idén om att mjölken skulle vara trolldrycken som skulle skapa ett enigt, sunt och stadigt framåtskridande folk. Det första tecknet på en sådan brytning syntes i framkomsten av de olika mjölksorterna: från lättmjölken under sena sextiotalet till mellanmjölken under det tidiga åttiotalet till dagens breda utbud av mjölksorter, allt enligt den enskilda kroppens beskaffenhet och behov. Magi och målgrupp går sällan ihop, lika sällan som det ursprungliga går att förena med det tillverkade och tillrättalagda.Minskningen av fetthalten, för den smala, lätta kroppens skull, följdes inte bara av upptäckten att mjölkens renhet är en illusion, utan också av insikten om att långt ifrån alla människor kan dricka vad naturen tycks ha att erbjuda. När de flesta människor i världen inte tål mjölk eftersom de saknar vissa enzymer för att bryta ner den kan mjölken inte vara själva livets källa. På det viset har nordbons hängivenhet inför den vita drycken, som erbjudits människan av stora, godmodiga djur som betar på gröna ängar, istället blivit en angelägenhet för etnologer och kulturvetare, snarare än för folkbildare och politiker. Och visst vet man att det ligger en sophög bakom varje idyll.Senare kom andra drycker som gjorde anspråk på att bli en symbol för den hoppingivande gryningen, havremjölk till exempel, som påstås vara lik mjölk, men gjord för människor. Folket fick nya drycker, den här gången utan flugor, utan kemiska belastningar och utan kalvar som förgäves ropar efter sina mödrar. Men så var mjölken inte längre en symbol för en ny och bättre framtid. "A bottle stands forlorn, a symbol of the dawn“, heter andra versen i „No Milk Today”, låten från 1966, “en flaska står ensam kvar, en symbol för gryningen”. Gryningen finns kvar. Men hoppet har kommit bort, och flaskan har försvunnit.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

2022 tilldelades hon Almapriset och hon prenumererar på Augustprisnomineringar. Men vad gör Eva Lindströms bilderböcker så speciella att man blir knockad redan vid omslaget? funderar Jörgen Gassilewski. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 13 november 2018.Vad är det som händer när man upplever att ett konstverk innehåller födelse, död och allt däremellan? I en episk roman, en familjekrönika som sträcker sig över generationer och århundraden, eller en monumental diktsvit, byggs det här upp efterhand. Vi lär steg för steg känna språket, bilderna, miljön, personerna, deras öden och relationerna dem emellan och det blir så småningom en verklighet vi tyckt oss ha gått runt och andats i sedan vaggan.Men när det inträffar redan på omslaget till boken? Då är det något av en sensation: En flicka i tyllkjol. En trafikskylt av något slag. En brasa. Vad som kan vara två sittunderlag. En liten fågel. Ett stort ökenlandskap.Det låter inte som det ser mycket ut för världen. Men det gör det och det är det.Den lilla serietidningsliknande figuren med vad som kan tänkas föreställa en hårboll på huvudet utstrålar en blandning av äventyrslust, integritet, förvirring och ensamhet. Hon och fågeln är vända bort från varandra. Det är ett avstånd mellan dem, brasan, trafikskylten och några mer eller mindre svårtolkade former som kommer in i bilden från höger, eventuellt en kaktus, ett svart moln och två tält eller hus.Det låter inte som det ser mycket ut för världen. Men det gör det och det är det. Är det skillnaden i skala mellan det stora och det lilla, fågeln, flickan och den jättelika öknen och världen? Är det den kommande historien som ligger utspridd i olika stationer och plan i bildytan? Kan det vara det intensiva måleriska arbetet där täckande och halvt genomskinliga färger arbetats in i de stora fälten i lager på lager och i oräkneliga nyanser? Och så bokens titel i skrivstil: "kom hem Laila".  Eva Lindström är numera en legendar bland bilderboksskapare. Född 1952 har hon hunnit inspirera flera generationer yngre kollegor. Hon är mångfaldigt prisbelönad och vilka barn och vuxna minns inte titlar som "Jag rymmer!", "Oj, en polis", "Olli och Mo", "Jag tycker inte om vatten" och "Alla går iväg"?Den sammantagna textmängden i "kom hem Laila" skulle rymmas på tre rader i en roman. Och är en enda enkel uppmaning: Någon vill att Laila ska komma hem och när man öppnar bokens pärmar visar det sig att denna någon lovar en rad saker om hon gör det: "Du får en luftmadrass,/en sjö,/en stig./En hallonyoghurt/och ett berg." och så vidare.På bilderna visualiseras och förverkligas löftena när de en gång uttalats: Luftmadrassen, visserligen i öknen, men på nästa uppslag i sjön och på uppslaget därpå en stig, som kommer väl till pass när Laila kommer iland. En hallonyoghurt när det behövs en paus och ett stort berg att titta på när det är dags för vila...Som alla människor är hon en sådan som vill att vi både blandar oss i och inte blandar oss i.Möjligen är det mellanmänskliga en del av hemligheten med Eva Lindströms epik i kortformat. Känslan av att detta universum är befolkat, trots att figurerna ofta är få. Tilltalet är enkelt – och på ett annat plan komplext. Någon vill att Laila ska komma hem, lovar henne en massa saker och frammanar dem i samma ögonblick. Läsaren får snart en känsla av att denna någon är ett kollektivt vi – och det bekräftas också i slutet av boken. Ett vi som vet att Laila är en självständig person, att hon måste få ge sig ut på sina egna äventyr om hon ska kunna känna sig fri och lycklig – som en människa – men att hon också behöver stöd och mat och hjälp och roliga saker att göra. Som alla människor är hon en sådan som vill att vi både blandar oss i och inte blandar oss i. Löftesgivarna levererar sensationer, hot och faror: "Du får en lägereld, en utsikt och ett paraply./ Ett stup?" Men också medel att klara av och bemästra dem: "Du får en bro,/en egen hållplats/och en väg, en buss,/ett hus, en dörr."  Kanske är det Laila själv som frammanar allt detta. Under sin på en gång ensamma och suveräna färd genom boken – och livet. Även de andra människorna, det "vi" läsaren får möta först på bokens sista uppslag. Det kan vara så att hon har hittat på alltihop själv. För att skapa ett eget rum, i leken, i självverksamheten, för att få vara och bli sig själv – ett jag som klarar att möta verkligheten och de andra som befolkar den, stå på sig och inte gå sönder på en gång. Och upptäcka och tillåta att andra kan ta plats i det egna rummet också.Det frammanande, performativa, i leken, går igen i alla Eva Lindströms böcker. Och lekens rollbyten, de tunna väggarna mellan jag, du och vi. Lekandet fungerar som ett ramverk och ger gestalterna suveränitet och integritet, så att de kan återinträda i verklighetens ofärdighet och kollektivets ofullkomligheter. I boken "Jag tycker inte om vatten" hamnar huvudpersonen Alf lite bredvid för att han hatar vatten, men slutar nöjd på en luftmadrass, i vattnets gemenskap, fast fortfarande utan att bada. Fåret i "Jag rymmer!" är tvunget att skicka vykort till vännerna i hagen för att de ska förstå att det rymt och komma för att hämta det. Fast det tror ändå att det inte ska följa med tillbaka: "Inte nu i alla fall." I "Alla går iväg" blir Frank ensam och gråter i kastrullen. Men han kokar marmelad av tårarna och sedan bjuder han Titti, Palle och Milan på te: "Vill ni ha te med marmeladsmörgås? frågar han. Jaha. Jo. Ja. det vill dom kanske."    "kom hem Laila" är såväl skapelseberättelse som frälsningslöfte och nyenkel katalogdikt.Många sagor, lekar och ramsor har den här formen. Men Eva Lindström förskjuter det hela på sitt eget vis. De brutala klippen och sättet på vilket scenerna ändå griper in i varandra skapar tillsammans en känsla av storslagenhet. Jag kommer att tänka på Alice Munros noveller. Bildskapandet – med sin utgångspunkt i lika delar vuxnas oskolade uttrycksfullhet och barnbilders expressivitet – har kusiner som Jockum Nordström och konstnären Dick Bengtsson, som bearbetade sina verk med strykjärn för att få den rätta känslan av förgängelse, tidslager och patina. Jockum Nordström återvänder, precis som Eva Lindström, gärna till en filmisk amerikansk västkust och ödemark bortom tid och rum. Klangrum längre bort bildar George Herrimans Krazy Kat och hans surrealistiska ökenlandskap och Jean de Brunhoffs böcker om elefanten Babar. När det gäller de Brunhoff handlar det framför allt om skala. Stora volymer, som Babars kropp, eller en ballong, kontrasterar mot minimala detaljer, som en palm eller blomma i fjärran och skapar den episka upplevelsen.Det är naturligtvis samspelet mellan bild och text som är kärnan i och som aktiverar det jag talar om. Ordet, det betecknande, följt av ett kommatecken på uppslagets vänstersida, förebådar förverkligandet, det betecknade, på högersidan. De få ordens placering på sidan och interpunktionen varieras i en kontrapunkt. I ett mittuppslag sker en intensifiering, en fugans trångföring. För första gången är det många ord på en och samma sida: "Du får en lägereld, en utsikt och ett paraply." Laila är uppe på platåbergets topp, har tänt en lägereld och ser ett svart moln närma sig. Som tur är ligger ett paraply bredvid henne. Det skymmer, allt blir grått, världen är stor, Laila liten och den mikroskopiska tändsticksasken med de tre stjärnorna ligger många meter bort.  Men så landar alltihop till slut i bokens sista uppslag där vännerna, på ett så märkvärdigt vis vuxna och barn på en och samma gång, har dukat upp en kastrull, där en ensam spaghettislinga har smitit ut och förbi locket. Vännerna tittar ut genom den öppna ytterdörren och fönstret, där Laila skymtar förbi i sin tyllkjol: "Du får din älsklingsrätt. Om du bara kommer hem till oss."Jörgen Gassilewski, författare

Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.Problemet med så kallad ”museum fatigue”, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok ”Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst”. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen ”Rom, Neapel och Florens” utgjuter han sig om sina känslor; ”Min själ erfar ett slags druckenhet”, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. ”Dantes, Michelangelos och Leonardos hem!” Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:”Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.”Men när han lämnar kyrkan händer något:”När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken”.Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken ”Il Sindrome di Stendhal”, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis ”Venus födelse”.Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att ”Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas”. Det var vid samma tidpunkt skyltar med ”rör ej konsten” började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.Just det där med ”osnygghet”  kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: ”dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna”. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: ”finnes det icke en säkrare garanti för lycka /…/ än att ha ett hjärta utformat så”.Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.Sonia Hedstrand, konstnär och kritikerLitteraturEva-Lena Bergström: Om söndagarne – 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.

Epoken som som inleddes efter andra världskriget kallades för raketåldern. Författaren Mattias Hagberg funderar på det faktum att det där vapnet som gav namn åt en hel epok aldrig oskadliggjordes. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 3 oktober 1942 lyckades de tyska ingenjörerna vid militärbasen i Peenemünde bryta igenom atmosfären, ut i den tomma rymden. Med raketen A-4 inledde de ett nytt skede i mänsklighetens historia – der Raketenzeit – raketåldern.När A-4-raketen två år senare sattes in mot engelsmännen i riktade angrepp på London fick den ett nytt namn. Nazistregimen valde att kalla sitt nya undervapen för Vergeltungswaffe, vedergällningsvapnet, förkortat V-2. De såg i raketens ballistiska bana från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till nedslagsplatserna i och kring London en möjlighet, ja, kanske till och med den sista möjligheten, att tvinga de allierade motståndarna att ge upp. Mellan september 1944 och mars 1945 skickade tyskarna över 4000 raketbomber mot London. Men nazitysklands nya undervapen kom inte att definiera andra världskriget, det var helt andra faktorer som avgjorde utgången, som Sovjetunionens nästintill oändliga tillgång på manskap och USA:s nästintill gränslösa tillgång på material. Nej, raketbomben avgjorde inte kriget, men kanske kom den att definiera allting som kom därefter.V-2-raketen står i centrum för Thomas Pynchons väldiga roman "Gravitationens regnbåge" från 1973, en roman som aldrig slutat att fascinera litteraturvetare, kritiker och läsare. Själv har jag gång på gång återvänt till denna överväldigande och motsägelsefulla litterära konstruktion. I romanens labyrintiska uppbyggnad och psykotiska berättarstruktur anar jag, precis som många andra, en bild av vår tid som är mer realistisk än man kan önska."Gravitationens regnbåge" rör sig över Europa under andra världskrigets slutskede, från London, via Monaco, in i zonen, det vill säga in i det sönderfallande Tyskland på gränsen mellan varmt och kallt krig. Romanen är en krigsroman, men inte i någon traditionell bemärkelse. Här finns inga historiska krigsscener, med undantag för några av V-2-bomberna över London, inte heller några stora historiska gestalter; inget Stalingrad eller El Alamein; ingen Hitler eller Churchill; inga frontscener från öst eller interiörer från bunkern i Berlin. Nej, Thomas Pynchons optik är inställd på något helt annat. Med sin roman vill han få syn på krigets struktur, dess underliggande motor, dess essens, om man så vill, och därmed den framtid som åren mellan 1939 och 1945 bar på."Gravitationens regnbåge" är något så ovanligt som en roman utan agens. Här finns ingen huvudperson eller tydlig intrig, inga linjära samband eller något egentligt slut. Snarare tvärtom. Ju längre in i texten som läsaren rör sig, desto otydligare blir alla sammanhang. Det som till en början kan se ut som en tämligen uppsluppen och intrigdriven berättelse om en amerikansk löjtnant stationerad i London, en viss Tyrone Slothrop, visar sig snart vara en enda härva, en nästintill fullständigt kaotisk flod av information. Men, så handlar "Gravitationens regnbåge" inte heller om att berätta en historia utan om att frammana ett tillstånd, och om att skärpa läsarens blick för detta tillstånd."Gravitationens regnbåge" är inget annat än den hittills mest fulländade texten om raketåldern, den tidsålder som Thomas Pynchon så karaktäristiskt beskriver mot romanens slut: "Åh, en Stat börjar ta form i den statslösa tyska natten, en Stat som spänner över oceaner och ytlig politik, lika suverän som Internationalen eller den katolska kyrkan, och med Raketen som sin själ." För Thomas Pynchon är raketåldern inget annat än en global teknokratisk regim.Trots sin oöverskådlighet och trots sin brist på en traditionell narrativ struktur bär Thomas Pynchons roman till syvende och sist på ett tydligt imperativ. Hans text hamrar, genom sin blotta existens, in ett förhållningssätt. Han säger: Skit i politiken, ideologierna och makthavarna, strunta i talen och pamfletterna och gå direkt på tekniken. Raketen är samhällets själ, inte kulturen, klasskampen eller drömmen om frihet. Glöm debatterna, demonstrationerna och upproren, och intressera dig i stället för de elektroniska kretsarna, de kemiska framställningsprocesserna och de militära styrsystemen.I Thomas Pynchons värld handlar det moderna kriget, och därmed det moderna samhället, varken om territorium eller kroppar utan om information – om tekniskt kunnande, om förmågan att koppla samman hela samhället till ett väldigt industriellt-komplex, format av de nya vapensystemens behov. I "Gravitationens regnbåge" blir därför överföringen av tysk raketkunskap till USA och Sovjet den viktigaste händelsen under kriget, en händelse som pekar rakt fram mot de kärnvapenbestyckade missilerna, och krigsteknologierna som ett väldigt, svåröverskådligt system vid gränsen för vår fattningsförmåga.I en ofta citerad nyckelpassage beskriver Thomas Pynchon detta förhållande på sitt oefterhärmliga sätt: "Det betyder att det här Kriget aldrig var politiskt alls, att politiken bara var teater, ett sätt att avleda människors tankar… i hemlighet styrdes det istället av teknologins krav… av en konspiration mellan människor och teknik, av något som behövde krigets energiutbrott, som skrek: 'Åt helvete med pengarna, Nationens liv är i fara', men som egentligen menade: gryningen är nästan här, jag behöver min natts blod, kapital, kapital, kapital, ahh, mer, mer… " För Thomas Pynchon handlade de verkliga kriserna om anslag och prioriteringar, men inte ens mellan olika företag – det framställdes bara för att se ut på det viset – utan mellan de olika teknologierna: Plast, Elektronik, Flygplanstillverkning, och deras behov.I detta fokus på tekniken påminner Thomas Pynchon om den tyske litteraturvetaren och medieteoretikern Friedrich Kittler. Båda är lika besatta av att hitta det moderna samhällets motor i det anonyma militär-industriella-komplexets labyrinter.Friedrich Kittler, som dog 2011, återvände ständigt till "Gravitationens regnbåge". Han läste den närmast som en manual för vår tid, som en dokumentär betraktelse över raketbombens totaliserande effekt, ja, kanske som den enda dokumentärromanen värd sitt namn.Det brukar heta att kalla kriget tog slut 1989, att en annan värld tog sin början när Berlinmuren föll. Men den som läst Thomas Pynchon vet att världen fortfarande är en dyster plats. Politiken och retoriken må ha förändrats, men raketerna är fortfarande kvar. Det enda som har hänt är att de tekniska systemen blivit än mer omfattande, än mer avancerade, än mer autonoma och än mer dödliga. Krigsmaskineriet har inte tagit paus. Tvärtom.Så beskriver Thomas Pynchons roman också en båge, inte bara från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till London, utan i tiden, från krigets slut in i romanens samtid och framtid. På romanens sista sida hänger en kärnvapenbestyckad missil rakt ovanför Los Angeles, på väg att utplåna miljonstaden. Där har den blivit hängande. När som helst kan den falla.Mattias Hagberg, författare

Går det att ha en stark övertygelse, och samtidigt vara öppen för andras åsikter om vad som är rätt och fel? Elena Namli funderar på triumfalismens arv i den europeiska idétraditionen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att läsa Abdulrazak Gurnahs romaner om den europeiska kolonialismen i Afrika är en omskakande upplevelse. Smärtan och medkänslan blir intensiv just eftersom författaren är återhållsam i sitt sätt att berätta. Sällan beskriver han starka känslor eller använder stora ord.I romanen "Efterliv" dras en ung kille, Hamza, in i ett blodigt krig mellan de tyska och brittiska kolonialmakterna. Samtidigt som han medverkar i ett för honom obegripligt krig utsätts Hamza för ett slags civilisationsprojekt. Den tyske oberleutnant som Hamza är betjänt till agerar som hans lärare. Gurnah skriver:”[officeren] gav [Hamza] en nästan omärkligt liten gillande blick när han gjorde bra ifrån sig, och log motvilligt när han åstadkom något oväntat. Du är väldigt duktig, sa han, men du är inte redo för Schiller ännu. Ibland fortsatte lektionerna även på eftermiddagen, så Hamza tyckte att det kändes som om han gick i skolan […]”För oberleutnanten står alltså förmågan att kunna läsa Schillers lyrik för civilisationens högsta punkt. Han skryter till och med om att Hamza en dag kommer att kunna läsa Schiller. Senare får Hamza Schillers "Kalender" som en sista gåva från sin officer.Gurnah ger en lika stram som obarmhärtig bild av vad kolonialismen gör med människor. Européer förde med sig krig och förslavning till Afrikas folk men de menade sig bidra till utvecklingen. Denna utveckling ansågs vara så värdefull att tvång inte längre var tvång och mord inte längre var mord.   Gurnahs lågmälda berättande aktualiserar frågan om triumfalismens plats i europeisk kultur. Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt? Kommer vi någonsin att kunna göra upp med föreställningen om den europeiska kulturens överlägsenhet?  Triumfalismen verkar vara vanlig i samband med starka övertygelser. Religiösa föreställningar om moral och frälsning, men också sekulära föreställningar om till exempel mänskliga rättigheter och demokrati antar ofta triumfalistiska former – de betraktas som segrande över andra föreställningar och hållningar. Om min uppfattning om det rätta och det sanna har segrat har jag också rätten att betrakta andras sätt att leva och tänka som underlägsna.Inom triumfalismens logik föreställer man sig den andres utveckling som en rörelse mot det man själv menar sig ha uppnått. När kristendomen var kolonialismens ideologi uppfattades den segrande kristna sanningen som målet för de andras utveckling. Till exempel användes både utbildning och våld som medel för att i andra kulturer införa normer från ”den överlägsna” kristna sexualetiken.Kristen moral som legitimering av kolonialism är till stor del historia. Men triumfalismen lever vidare. Olika visioner av modernisering, demokrati och inte minst mänskliga rättigheter betraktas av många i Väst som ett slags segertåg och ett mål för alla andra. Till exempel fördömde de kristna missionärerna all sexualitet utanför den heterosexuella familjen – idag bekämpar människorättsaktivister sådana konservativa tolkningar av sexualitet inom både kristendom och islam.Triumfalismen har flera rötter. Dess viktigaste grund är makten – den rejäla möjligheten att tvinga sina uppfattningar på andra människor. Men triumfalismen går också tillbaka på de idéer som företräddes av upplysningsfilosoferna, liksom av Karl Marx. Dessa europeiska humanister tänkte sig att all progressiv utveckling går i en och samma riktning.Just detta inslag i upplysningstraditionen behöver vi göra upp med. Men vilka resurser finns det för att motarbeta triumfalism när vi blir frestade att uppfatta vår egen utveckling som ett slutmål för andra eller till och med för alla? Om jag har rätt och om makten möjliggör triumfalistiska praktiker borde jämlik maktfördelning motverka triumfalismen. Men även den som kämpar för jämlikhet kan anamma triumfalism som sin hållning. En lika dråplig som träffsäker beskrivning av triumfalism finns i en av Umberto Ecos gamla essäer – den som heter ”Eloge till Thomas av Aquino”. Eco framställer den store teologen och filosofen Thomas av Aquino som en passionerad sanningssökare vars gärning ödeläggs när han helgonförklaras av kyrkan. Eco skriver:”[…] den olyckliga händelse som ödelägger Thomas av Aquinos liv inträffar år 1323 […] då Johannes XXII beslutar att helgonförklara honom. Det är som att få nobelpriset, bli invald i Franska Akademin eller få en Oscar. Man blir som Mona Lisa: en kliché. Det är det ögonblick då den store pyromanen blir utsedd till brandchef”.Thomas av Aquino är främst känd som den kristna rationalismens filosof. Förenklat menar Thomas att det finns en morallag som alla människor kan förstå med hjälp av sitt förnuft. Man behöver alltså inte vara kristen för att förstå vad som är rätt och fel. Med hjälp av förnuftet kan var och en inse vad som svarar mot gudomlig lag och vad som strider mot den. Med hjälp av denna sin lära och i en dialog med samtida muslimska teologer, framför allt Ibn Rushd, föreslår Thomas en modell för teologisk rationalism – ett sätt att förena teologi och vetenskap. I sin essä reflekterar Eco över vad som händer med Thomas teologi när den av kyrkan betraktas som en filosofisk och teologisk triumf. Från att vara ett levande sanningssökande blir Thomas rationalism till ett objekt för dyrkan – ja, Mona Lisa, en  kliché.För de flesta av oss idag är det inte Thomas av Aquino som i första hand behöver räddas från sin olycksaliga helgonstatus. Det många av oss dyrkar – i stället för att tänka, leva ut och förhålla oss till – är andra idoler: vetenskap, mänskliga rättigheter eller demokrati. För om man menar sig redan ha uppnått, eller nästan har uppnått,  demokratins och de mänskliga rättigheternas seger finns svaga incitament för att fortsätta tänka och diskutera med andra. Då gäller det att försvara denna sin antagna seger mot sanningens och moralens fiender.Vi behöver synliggöra och motarbeta förståelsen av utveckling såsom en rörelse mot ett och samma mål. I det avseendet tilltalas jag av Hanna Arendts syn på politiken. Hon tänker sig att genuint politiska projekt aldrig någonsin kan slutföras. Arendt påminner oss helt enkelt om att människor är dödliga och vad vi än företar oss måste det alltid göras på nytt av andra.Denna icke-linjära syn på demokrati borde gälla även när vi tänker och agerar i den globala världen. När människor självständigt utformar sina samhällen på olika sätt är det inte därför att de önskar få ett Nobelpris i demokrati. Det handlar om mänskliga och i de flesta fall både häftiga och knasiga försök att leva sina egna liv. Strävan att nå fram till det goda och det sanna är inte en tävling där det gäller att uppnå ett mål som redan är givet.Hanna Arendt var inte relativist. Det är jag inte heller. Allt är inte lika rätt och jag är redo att argumentera för mina uppfattningar i viktiga frågor. Men Gud bevare mig från frestelsen att se min egen uppfattning som ett mål för all andra människors utveckling.Elena Namli, professor i teologisk etik

När hotet om krig ökar väcks tanken på skyddsrummen plötsligt till liv. Men kanske fyller dessa märkliga platser en funktion även i fredstid? Det funderar konstnären Oskar Kardemark på i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi har alltid sökt skydd i grottor och håligheter i landskapet, något som genom historien återspeglats i myter och berättelser. I modern tid, när luftangrepp hotade, sökte vi oss på nytt in i berggrunden för att upprätta skydd. Idag står Sveriges 65 000 skyddsrum som ”…symboler för en äldre tid, världskrigens tid och det kalla krigets tid”. Få av dom lever upp till kraven för ett fungerande skydd. När skyddsrummet inte längre kan upprätthålla sitt ursprungliga syfte, vad blir platsen då?Att skyddsrum dyker upp i den populära facebookgruppen ”övergivna platser” säger något om hur vi ser på dom idag. Bilden förstärks ytterligare på Instagram, där otaliga bilder av skyddsrum försetts med metataggar som #Förfall, #Bortglömt, #Ödeplats och #Övergivet.Så har skyddsrummen kommit att bli en viktig miljö inom Urban exploring, eller urbant utforskande, ett fenomen som närs av vår impuls att vilja se bakom det förseglade, att med lekfull, nästan barnslig upptäckarlust få bege sig till en plats där få har varit och utrustade med kamera dokumentera nedgången i underjorden. Skyddsrummen och dess omgivning kittlar fantasin genom att erbjuda nya möjligheter, det har blivit en plats för det obestämda, det aparta och ljusskygga och därmed det kreativa. När ordningsmaktens grepp lättat, har oordningens makter tagit vid. I parkerade bilar intill hemliga rum sker utomäktenskapliga utsvävningar, det tjuvröks, dov klubbmusik hörs inifrån berget och under hashtaggen #Urbanart bekläds skyddsrummens ytor med sprayfärg. Det är så minnena ser ut från min barndom; tillslutna portar med färgsprakande former och tecken, insjunkna i det mörka grå. När jag nämner skyddsrum för mina generationskamrater som växte upp på 80– och 90-talet är det just barndomsminnen som bubblar upp till ytan, alla med ett äventyrligt skimmer över sig. Skyddsrummet i fredstid är en plats med sin egen lockelse, inte helt utan koppling till sitt ursprungliga syfte, men samtidigt något annat; inte stället dit man vänder sig för att undkomma krig, ödeläggelse och katastrof; utan en plats att fly undan sitt sammanhang i världen, det bestämda och reglerade i tillvaron.Det är lätt att förstå varför skyddsrummen utövar en särskild lockelse på de som befinner sig mellan barndom och vuxenliv.I ett eget minne från den där mellanåldern gick jag mellan mina föräldrar i en bred, mörk tunnel som tycktes borra sig ner i berget, djupare och djupare. Med ett barns förmåga att mytologisera tillvaron fylldes jag med en känsla av att få tillträde till något hemlighetsfullt. Tunneln mynnade ut i ett väldigt bergrum där mörkgröna fältsängar stod i rader, perfekt bäddade intill den ojämna bergsväggen där vatten sipprande. I gallerbeklädda skåp stod konservburkar med etiketten vänd utåt. Luften var rå och det luktade bensin och jord. På något vis förstod jag att om något händer så ska vi bo här, i dessa väldiga bergrum, med tunnlar som förgrenar sig likt mycel in i berget. Detta något som skulle kunna hända, som skulle göra att vi var tvungna att lämna vårt hem och bosätta oss i berget tillsammans med våra grannar, vänner som ovänner, alla under samma skrovliga tak, kunde jag bara skymta.Senare under min uppväxt kom jag att återvända till berget, för att orientera bland tallar, busksnår och björkskott på gympalektioner; eller efter skolan, för att vara ensam. Jag fascinerades av ytan; den oansenliga bergsknallen omgärdad av en motorväg, cykelbana och en porlande bäck. Hela tiden skymtade de diffusa bilderna för mitt inre; av de där väldiga salarna som urholkade marken under mig, och som skulle skänka skydd, om något hände.Jag tänker på konstnären Carl Fredrik Hill och de skyddande rum han upprättade i sin bildvärld. I perioder märkta av schizofreni hängav han sig åt undergångsfantasier med mytiska övertoner. Hoten kom i olika skepnader; en förgörande flod, ett skummande vattenfall, en malström, en väldig vind eller en förtätat orange himmel. Den lilla vita elefanten, det djur han mest identifierade sig med, skyddade han genom att placera i ett hålrum i landskapet. "Bilderna handlar först och sist om människans möjligheter att överleva", skriver konstvetaren och Hillkännaren Sten Åke Nilsson om bilderna från sjukdomsåren. Det är en personlig undergång som hotar, en andlig undergång, såväl som en undergång för det mänskliga släktet. Jag tänker på myten om De sju sovarna i Efesos, männen som på 200-talet sökte skydd i en grotta undan religiös förföljelse, bara för att vakna upp 200 år senare och finna att hotet var som bortblåst. Myten avbildas ofta genom att visa ett landskap i genomskärning, där grottväggen plockats bort av konstnären för att blotta dess insida. Hill kan ha varit bekant med den bilden, och dess djupare innebörd.Från djupet av sin sjukdom skrev Hill: ”Det finns ingenting varaktigt, varken omkring mig eller inuti mig, endast förändring utan gräns”. Tanken på en plats som ska stå pall medan världen omkring oss rämnar är trösterik; den bär på drömmen om det konstanta.Det urbana utforskandet rymmer en längtan efter att vistas i en post-apokalyptisk föreställningsvärld. På internetforum återges detaljer, de mänskliga spåren: den kvarglömda kaffekoppen, den smutsiga hjälmen på sin krok. Det är ett uttryck för en slags omvänd nostalgi, som om man blickade tillbaka från en framtid då världen redan gått under.Att nedstiga i skyddsrummet är att träda ner i en inverterad tillvaro, en mytisk sfär bortom det mondäna och bekanta, en plats där avvikande normer och känsloyttringar kan få utrymme och testas. Urbant utforskande är möjligen ett sätt att lekfullt närma sig det dunkla och hotfulla, såväl inom oss som utanför oss själva. I myterna återvänder man till ytan förändrad; där är grottan en plats för transformation, ett slags uppror i sig. Det är därför inte märkligt att övergivna skyddsrum lockar subkulturer som söker avskildhet; en stund vid sidan av, en annan vinkel på det bekanta. Det övergivna skyddsrummet erbjuder fortfarande skydd, men kanske för något annat än det ursprungligen var avsett att skydda. Ett skydd åt något bortom det till kroppen bundna, åt det som inte får plats någon annanstans. En plats för det otillåtna och sköra, en inkubationskammare för samhällets mer subversiva idéer.Oskar Kardemark, konstnär. LitteraturCullberg, Johan. Nilsson, Sten Åke. M.fl. Carl Fredrik Hill. Nationalmuseum Stockholm 1999Nilsson, Sten Åke. Hillefanten. Bo Cavefors Bokförlag 1977

Ett gammalt fall med strandade pojkar har återigen fått William Goldings beskrivning av barns grymheter att ifrågasättas. Men situationen och systemet styr vilka vi blir, konstaterar Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.I september 1965 tröttnade sex pojkar mellan 13 och 16 år på sin katolska internatskola på ön Tonga i Söderhavet. De knyckte en fiskebåt nere i hamnen, packade med sig lite bananer och kokosnötter och gav sig iväg med planen att ta sig till Fiji. Det slutade illa. När det blåste upp slets seglen sönder och båten drev i åtta dygn innan de illa rustade pojkarna kunde ta sig iland på den lilla ön Ata. Där blev de kvar i ett år innan de räddades av ett passerande fartyg. Historien, som har likheter med William Goldings ”Flugornas herre”, har återberättats i tidningen The Guardian av författaren Rutger Bregman.I William Goldings roman blir ett flygplan tvunget att släppa av alla sina passagerare, pojkar mellan sex och tolv år, på en ö någonstans i tropiskt klimat. Ön visar sig vara paradisisk. Det finns gott om färskvatten, frukt och vilda grisar och en lagun att bada och fiska i. Under en period fungerar livet på ön väl men snart blir spänningarna mellan de båda ledargestalterna Ralph och Jack starkare och det system av åtminstone relativ demokrati som pojkarna byggt upp vittrar sönder. Ledarskapet glider över på Jack som har en mer auktoritär stil och kräver underkastelse.Ralph och några pojkar till fortsätter att kämpa för att hålla liv i de spillror av demokrati som lever kvar men den som opponerar sig mot Jack riskerar att utsättas för våld. En av Jacks hantlangare sätter ett stort klippblock i rullning och blocket stöter till Ralphs vän Nasse så att han faller nedför en klippavsats och krossas, och med honom dör också allt hopp om att förnuft och demokrati ska råda på ön.Så här ser alltså den mänskliga naturen ut, den starke tar makten och konkurrens vinner över samarbete. Inte alls! Säger Rutger Bregman i sitt reportage. Mycket skiljer nämligen verklighetens skeppsbrutna barn från bokens. Pojkarna från Tonga –  Stephen, Kolo, Mano, David, Luke och Sione – höll sams under sin tid på ön och hjälptes åt med odlingar, matlagning, vatteninsamling och allt annat de behövde för att klara sig. Bregman menar att berättelsen om dessa sex pojkar visar att den sedan länge förhärskande idén om människan som självisk är felaktig och att William Goldings bild av den mänskliga naturen är en nidbild. Jag önskar att det var så enkelt som att han hade rätt.I nya situationer kan vi lätt förmås att göra saker som annars vore oss helt främmande. I ”Flugornas herre” beskriver William Golding denna situationens makt på ett mycket trovärdigt sätt: det avgränsade rummet som får barnens ursprungliga moraluppfattning och världen utanför att blekna bort; den starke ledaren som gör att de flesta avsäger sig sin förmåga att tänka självständigt; utpekandet av syndabockar i form av Ralph och Nasse; skräcken för en yttre fiende i form av ett odjur som inte finns men som motiverar våldet och bristen på demokrati; maskerna som avindividualiserar pojkarna och gör att de känner sig fria från personligt ansvar, och så det vi- och domtänkande som i det här fallet symboliseras av att en del av pojkarna tidigare ingått i samma gosskör och bildar ett sammanhållet ”vi” som ställer andra utanför.Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka man bäddat för. Och där kommer systemets kraft in. Systemet som, förklarar socialpsykologen Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionellt understöd, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur. I Goldings bok kommer systemet med pojkarna till ön hemifrån. De har en föreställning om hur ett samhälle ska organiseras som de försöker leva upp till. Som skolbarn av 50– talets England har de fostrats in i ett hierarkiskt och ganska empatilöst förhållningssätt till varandra.Som en sorts ö kan kanske också fängelset Abu Ghurayb under Irakkriget beskrivas. Abu Ghurayb blev känt över världen i april 2004 när bilder därifrån läcktes till pressen. De visade på systematisk tortyr av fångar och ett av de mest absurda fotografierna föreställer en ung kvinnlig amerikansk militärpolis som med ett stomatol-leende lutar sig ner över en plastinpackad och till döds misshandlad man.Efter att vad den amerikanska militärpolisen ägnat sig åt i Abu Ghurayb blev känt i USA blev socialpsykologen Philip Zimbardo, som ägnat sin forskning åt bland annat gruppdynamik, kontaktad av en av de åtalades advokat för att delta i försvaret av honom. Chip Frederick hade dekorerats med ett flertal militära utmärkelser och medaljer. De tester Zimbardo senare utförde på honom visade att han var normalintelligent, med normala moraliska värderingar och utan sadistiska eller patologiska tendenser.Abu Ghurayb var under tiden Chip Frederick var stationerad där en plats i närmast totalt kaos. I stora svep förde man dit både barn och vuxna som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, som när någon bomb sprängts. Från hustaken runtom fängelset sköt krypskyttar mot militärpoliserna. Chip Frederick arbetade tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan under extremt stressande förhållanden. Lägg till detta den uppgift han och hans medarbetare fått av den militära underrättelsetjänsten: att förbereda fångar för förhör. En av Chip Fredricks kollegor berättade om förhållandena: ”De överordnade sa: 'Använd er fantasi. Krossa dem. Vi vill ha dem krossade när vi kommer tillbaka hit.' ”När Donald Rumsfeld med anhang efter att skandalen briserat försökte framställa Chip Fredrick och hans underordnade som de ruttna äpplena i en för övrigt utmärkt korg var det alltså bara ett försök att sprida dimridåer kring det faktum att arbetsförhållandena var fruktansvärda och att förutsättningarna för vilka situationer som kunde uppstå getts av människor högre upp i hierarkin. Med Philip Zimbardos terminologi kan man beskriva det som hände i Abu Ghurayb som att systemiska och situationella krafter samverkade och skapade onda handlingar utförda av goda, eller i alla fall helt normala, människor.Även om Jack, den destruktive ledaren i Goldings bok, har en aggressivitet i sig redan från början hade han kanske i en annan omgivning utvecklats åt ett helt annat håll. Men den gode ledaren Ralph har faktiskt tilldelat honom rollen som jägare och utnämnt gosskören till hans underlydande och han agerar därefter. Kanske med den engelska internatskolans hierarkiska mönster som förebild.Rädsla, outvecklad förmåga till empati, ogenomtänkta föreställningar om vad det innebär att vara ledare eller dåliga modeller för samlevnad kan få oss att göra varandra illa. Alla som någon gång sett mobbning i en skolklass vet att även barn tyvärr kan begå grymheter mot varandra, ibland ganska utstuderande sådana. Det som utspelar sig i ”Flugornas herre” är alltså inget osannolikt scenario men som väl är är det heller inte det enda möjliga, vilket visas av berättelsen om de sex pojkarna på Ata.Till alla öar vi reser tar vi med oss idéer och mönster från de situationer och system vi tidigare befunnit oss i –  olika beroende på våra erfarenheter. Och vi har enorma möjligheter att påverka vilka situationer både barn och vuxna skapar åt sig genom vilka system vi fostrar dem in i och vilka värderingar och förväntningar vi skickar med dem.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:När man kommit så långt som jag i meningslöshetär vart ord åter intressant:Fynd i myllansom man vänder med en arkeologisk spade:Det lilla ordet dukanske en glaspärlasom en gång hängt om halsen på någonDet stora ordet jagkanske en flintskärvamed vilken någon i tandlöshet skrapat sitt segaköttFinns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf…? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?Ja, säg det?Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:"Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."Mattias Hagberg, författare

Också den som är på flykt har fattat ett medvetet beslut. Gustaf Grapengiesser funderar över hur samhället värderar migranter utifrån skälen för deras uppbrott. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En septemberdag byter jag min vanliga existens med bas utanför Simrishamn, mot en helt annan i Nicosia på Cypern. Väl på plats köper jag en motorcykel, en liten enkel maskin från 90-talet med 400 kubik. I fickan har jag mitt pass som låter mig passera över gränsen till den norra ockuperade delen av ön. En hård, men samtidigt överraskande informell gräns, erkänd av den norra sidan men inte av den södra grek-cypriotiska. Den här informella linjen är också en del av EU:s yttre gräns, men på grund av sin tveksamma status är den fortfarande relativt enkel att passera även för den som inte har sina papper iordning.Att flytta till en främmande plats, att byta ett kulturellt sammanhang mot ett annat, kan försätta en i ett särskilt tillstånd eller känsloläge.  Den amerikanske psykoterapeuten Greg Madison kallar det existentiell migration. På svenska skulle den långa titeln på hans studie av fenomenet från 2010 lyda: Hemmahörandets upphörande – oberättade historier om att lämna hemmet och den globala omlokaliseringens psykologi och han intresserar sig alltså för dem av oss som uttrycker något fundamentalt med vårt val av boställe. I kärnan av den existentiella teoribildningen finns vår förmåga att göra val och jag har onekligen både valt och använt min frihet. Men jag, en privilegierad och tillfällig migrant med nyköpt motorcykel, är inte den enda som rör sig över gränsen mellan öns norra och södra sida. Varje dag anländer asylsökande från olika delar av världen. Man ser dem vid ringmuren runt den gamla delen av staden. I gryningen trängs de på vid Oxi-square i hopp om att få något av de daglönejobb som erbjuds av stadiga män i slitna pick-ups.Jag möter dem också på det center för asylsökande där jag arbetar under min tid på Cypern. Men trots att vi rör oss på samma platser så ingår de inte i Madisons definition av existentiell migration. Anledningen kan tyckas självklar. Den som är flykting ska inte, heter det, ha gjort något aktivt val; för att räknas som flykting måste man ha tvingats till sin förflyttning. Den här synen förenar intressant nog både många som är kritiska till flyktinginvandring och personer som vill se en generösare flyktingpolitik. Den ena sidan strävar efter att identifiera så få av de asylsökande som möjligt som verkliga flyktingar, medan den andra, av humanitära skäl, strävar efter att erkänna en så stor grupp som möjligt som flyktingar. Men rätten till asyl bygger ur bägge gruppernas perspektiv på att den sanna flyktingsituationen inte rymmer några valmöjligheter.Vår förmåga att göra val och reflektera över våra mått och steg är som sagt grundläggande i det existentiella perspektivet. Det är rent av vad som definierar oss som människor. Valen gör oss till subjekt inför oss själva. Men det är också så att när vi känner igen och erkänner den andres val förstår vi också henne som ett mänskligt subjekt. I situationer när vi inte erkänner, eller ser den andres val, underkänner vi alltså i viss mån dennes mänsklighet. Den här människan omformas till att endast bli en siluett i ett kollektiv, utan historia eller identitet. Någon som liksom bara uppstår vid gränsen som ”nyanländ”.Den italienske filosofen Giorgio Agamben använder begreppet la nuda vita, det nakna livet för att beskriva hur livet värderas i den här situationen. Det är ett liv som ifall det avslutas saknar tillräckligt värde för att något ska anses ha gått förlorat, likt hur vi vant oss vid att unga kroppar namnlöst sjunker ner i Medelhavets djup. Istället blir flyktingen en abstraktion, ställd utanför rätten till rättigheter. Nakenmänniskorna beskrivs med siffror som en ansiktslös flodvåg med toppar och dalar, de representerar antingen olika former av hot eller räknas till de fördrivna, borttappade och röstlösa.Personerna jag träffar på Cypern kommer främst från olika länder i Afrika. Unga män från exempelvis Nigeria, Kamerun, Liberia, Guinea och Demokratiska republiken Kongo. Ibland kommer det familjer med småbarn. En del bär med sig akademiska eller medicinska studier i ryggsäcken, andra vet inte att fem är ett lägre tal än tio. En dag kom det in en ung poet till centret och la fram tre av sina böcker framför mig. En av titlarna var Au Banquet de la Modernité, och det stämmer ju, han och jag möts här på denna modernitetens sena bankett. Han har sökt sig till Europa av existentiella och politiska skäl, det finns som han ser det ingen framtid för honom i Kamerun annat än att just finnas till. Han har gjort sitt val, och begett sig hit på en osäker strapats, han har tagit en kalkylerad risk, han har beslutat om sina insatser.Människorna jag möter här längtar alla efter något, till något, och inte enbart bort från något, de letar efter sin existentiella plats i den här världen. Vi skiljer oss förstås i våra privilegier, men vi befinner oss bägge här som produkter av olika former av beslut. Det kan vara privilegierade val, men det kan också vara val som görs av nödvändighet, inte minst eftersom också drömmar är allvarliga saker.Det finns ett mer radikalt sätt att se på saken: att det är just hos personer som upplever krig eller politisk förföljelse som frihetspotentialen blir som mest akut. I den akuta situationen tvingas du att välja din väg, ska du stanna eller ska du gå? I ett sådant, akut skede, görs en mängd olika existentiella val som matas av föreställningen om självförverkligande och närs av drömmen att hitta en plats där man kan nå sin fulla potential.För den som inte ställs inför sådana situationer är det istället lätt att hamna i ett tillstånd av riktningslöshet och tänka att man väl ska bo ”nånstans” eller jobba med ”nånting”. Just personer i mer privilegierade situationer ställs kanske allt för sällan inför de radikala val som existensen egentligen erbjuder. Kanske behöver vi förstå och se att den andre har gjort val för att inse att också vi kan göra det. Madisons begrepp existentiell migration passar in bra här, för det identifierar och hjälper oss att problematisera hur våra självbilder förändras när vi förflyttar oss, när vi migrerar. Men det gäller ju förstås all sådan förflyttning.Moderniteten har gett oss bilder som gör det möjligt för oss att föreställa oss andra världar och att drömma stort. Även om man saknar dem man lämnat och platserna som går förlorade, vet vi att det är de avgörande valen som gör oss till dem vi är på den nya platsen där vi befinner oss. Flykten är inte längre en fråga om att i ett akut läge byta plats utan också om att i viss mån byta identitet och föreställning om vem man kan bli.Det är just det här som är poängen, att valet är som mest existentiellt när det är livsavgörande. Att flykten är både ett val och en nödvändighet. Och att migration för individen alltid är en existentiell erfarenhet.Gustaf Grapengiesser

Historikern Peter K Andersson berättar om ett märkligt livsöde och funderar på vad det säger om vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 juli 1871 skriver den engelske kyrkoherden Francis Kilvert såhär i sin dagbok:"Fru Nott berättade för mig att en bekant till henne hade rest till Presteigne för att hälsa på sin faster, fröken Sylvester, den mänskliga grodan. Denna fantastiska varelse är hälften kvinna och hälften groda. Hennes huvud och ansikte, ögon och mun är en grodas, och hon har grodben och grodfötter. Hon kan inte gå utan hoppar fram. Hon går aldrig ut förutom när hon ska till metodistkapellet och fru Nott sa att hon själv har sett henne hoppa till och från kapellet precis som en groda. Historien om denna olycksaliga varelse är följande. Strax innan hon föddes kom en kvinna till hennes mor med två eller tre barn för att tigga vid dörren. Modern blev arg och ropade 'Ge dig iväg med dina små grodor!' Och som ett straff och en förbannelse fick barnet hon sedan födde delvis formen av en groda."Francis Kilverts dagbok är en rik källa till information om livet på landsbygden i det viktorianska England. Han var verksam vid gränstrakterna till Wales, och byn där grodkvinnan är bosatt, Presteigne, ligger på andra sidan gränsen. Fru Nott, som berättar för Kilvert om denna märkliga kvinna, dyker upp vid ett flertal tillfällen i dagboken och verkar vara benägen att fara med skvaller, men i det här fallet är det delvis hennes egen vittnesbörd och det är anmärkningsvärt att Kilvert återger den här historien utan att kommentera den eller uttrycka någon skepsis kring landsortsbefolkningens synsätt. På andra ställen i dagboken kan han ha en ganska nedlåtande syn på böndernas vidskeplighet och provinsialism, men inte här.Det är nu mer än tio år sedan som jag först stötte på den här passagen. Jag köpte ett exemplar av Kilverts dagbok i ett litet antikvariat när jag själv befann mig på vandring genom den trakt där han verkat. Några dagar tidigare hade jag passerat den obeskrivligt vackra lilla byn Bredwardine, där han varit kyrkoherde de sista åren av sitt liv, och där han ligger begravd efter att ha dött vid bara 38 års ålder.Det dyker upp otaliga karismatiska personer bland lokalbefolkningen i hans dagbok, men grodkvinnan har stannat kvar i minnet hos mig. Inte minst naturligtvis för att hon är så svår att få en tydlig bild av utifrån Kilverts beskrivning. Givetvis rör det sig om en kvinna med någon form av fysisk missbildning och vi kan utifrån det lilla vi får veta se dubbelheten i omgivningens syn på henne. Hennes kopplingar till den lokala väckelserörelsen visar på den omfattande välgörenhet riktad mot de fattiga och behövande som det viktorianska samhället har blivit känt för. Men samtidigt beskrivs hon, inte som en kvinna vars fysik får henne att likna en groda, utan som en mänsklig groda. Hennes ansikte och ben ser inte ut som en grodas, de är en grodas. Fröken Sylvester blir alltså en hybridvarelse, något som överskrider gränsen mellan människa och djur. Märk väl att Kilvert inte talar om henne som en människa utan som en varelse – klassificeringen är för tillfället oklar. Det liknar det sätt som man inom den tidens så ökända freakshows benämnde de missbildade människor som ställdes ut till allmän beskådan – mest känd är väl Joseph Merrick, som fick heta Elefantmannen. Historiker har visat hur denna bransch gärna använde sig av ett slags kvasi-darwinistiskt uttryckssätt, för att förläna sin verksamhet ett vetenskapligt sken.Och det är som om darwinismen och andra tankegångar vid den här tiden skapade uppfattningen av att gränsen mellan djur och människa var potentiellt svag, och emellanåt kunde överskridas. Detta aktualiserades ju inte minst när man talade om vissa utomeuropeiska folkslag som européerna mötte på sina koloniseringsresor. Men nästan alla de sätt på vilka man talade om det främmande och utomeuropeiska kunde också appliceras på det närliggande.Liksom det fanns ett mörkaste Afrika fanns det ett mörkaste England, det vill säga slummen i storstäderna, dit civilisationens ljus ännu inte nått. På liknande sätt verkar Kilvert ha uppfattningen att i vissa av de avlägsna byar som omger hans pastorat kan det finnas varelser som vetenskapen ännu inte har någon beskrivning av, och företeelser som är lika primitiva som en afrikansk infödingsstams. När han skildrar sina vandringar i bygden, och besök hemma hos gamla enstöringar och bondefamiljer, kan han ibland låta som en David Livingstone på expedition i det okända, samtidigt som han är fullkomligt hemmastadd i sina trakter och verkar behandla sina församlingsbor som jämlikar.Men det som Kilvert rapporterar är ju egentligen inte hans egen skildring av fröken Sylvester, utan en i lokalbefolkningen som känner henne, eller åtminstone en släkting till henne. Sättet att tala om grodkvinnan är alltså inte den bildade kyrkoherdens, utan den direkta lantliga omgivningens. När man beaktar detta kan man få en känsla för den behandling och den attityd som en sån här person underkastades. Men även om grodliknelsen förefaller ganska vedertagen när det talas om henne finns inga tecken på grymhet eller mobbning. Kilvert tillägger till och med att fru Nott beskriver henne som ”en mycket god människa” och vissa ord i beskrivningen tyder på medkänsla snarare än utstötning.Genom de lokala handlingarna får vi veta att hennes fullständiga namn var Ann Sylvester, född 1822 som dotter till en bonde. I folkräkningen för 1851 står hon listad som inneboende hos den lokala baptistpastorn i Presteigne och genom åren dyker hennes namn upp som inackorderad hos en rad olika personer, fram tills hennes död 1893. Således varken utstött eller försummad, även om hon, som Kilvert anmärker, sällan gick ut. Den enda grymhet vi eventuellt ser spår av är Kilverts egen, i det att han inte förmår kalla henne för en människa.Människor som fröken Sylvester kommer nästan aldrig till tals i historien. De sätter spår i källorna tack vare att de sticker ut och att deras avvikelser har uppmärksammats eller exploaterats. Vid första anblicken verkar fröken Sylvesters öde vara detsamma som hundratals andra människor som blev till affischnamn på grund av sin fysiska avvikelse, men det finns egentligen inget i hennes historia som direkt tyder på isolering, förakt eller hån. Vi vet ju faktiskt inte ens om grodliknelsen hade sin upprinnelse i omgivningens föreställningar eller kom från henne själv som ett uttryck av självdistans. Vi är kanske ibland alltför benägna att se den här sortens människor som offer i stället för självständigt agerande subjekt. Och det som gör att vi överhuvudtaget känner till henne är ju ett tecken på att hon hade vänner och bekanta. Hennes rykte spreds ända till pastor Kilvert och hans dagbok, som dokumenterade många individer vars personligheter annars hade gått förlorade.Vi betraktar gärna 1800-talets syn på den här sortens människor som förlegad och förkastlig, men även om man på Kilverts tid talade om avvikande människor på ett sätt som vi idag anser oacceptabelt levde man också mycket närmre inpå andra sorters människor än många gör idag. Den avskildhet i vardagen som de flesta av oss tar för given var endast möjlig för en mycket liten minoritet tills för bara några decennier sedan. Så medan 1800-talets språkbruk får oss att reagera med bestörtning kanske vi också bör fundera över vad det är vi slipper ge namn åt. Det är lätt att döma forna generationers beteende när man själv inte står inför deras dilemman.Peter K Andersson, historiker

Några vita små gipshuvuden som hittats på en loppis i Skåne berättar om en mörk historia och fortsätter att skapa osäkerhet där de tittar ner från väggen. Deras ägare, Malena Forsare, berättar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.I kedjehuset där jag växte upp hade vi en låda på väggen hemma i hallen. En gång hade den fungerat som ett kartotek på ortens lilla bibliotek. I samband med bibliotekens tidiga moderniseringsprocedur kasserades lådan och hamnade i soporna – och den här historien hade kunnat sluta med det, innan den riktigt hunnit börja. Men nu föll det sig så, att min pappa hittade lådan och plockade med sig den hem. Han placerade den som en tavla ovanför byrån där vi förvarade vinterns mössor och vantar.Den svartmålade lådan är egentligen inte huvudsaken i den här historien. Det intressanta är istället vad som fanns inuti. Den delen av berättelsen börjar någon helt annanstans, över ett loppmarknadsbord i början av 70-talet. Pappa är en väsentlig figur även här, eftersom han på just den här loppisen hittat ett litet gipshuvud, som han tyckte var fint. Nu stod han och vägde det i handen och funderade på om han skulle kunna ha det på sitt skrivbord. Kanske kunde det vara något att vila blicken på, i en paus mellan arbetspassen? ”Jag har fler av de där”, sa mannen som sålde saker billigt i Hässleholm den här tidiga höstdagen. Under bordet plockade han fram en tung trälåda, som visade sig rymma en hel serie gipshuvuden. De låg där och blinkade mot ljuset, inlindade i hampa i varsitt litet fack.Pappa köpte lådan med de 54 små gipsskallarna för 50 kronor. Han placerade de äggliknande föremålen i kartoteket, som fick oväntat nytt liv. De passade precis, vissa med profilerna på led och andra med stela ansikten vända ut mot sin betraktare. Kartoteket fick sin plats uppe på hallväggen: luckan av glas stängdes med en liten hasp och fick aldrig öppnas. Som barn sprang vi ofta förbi och även om vi hade bråttom måste vi ha uppfattat att gipshuvudena ägde en intensitet som lyste igenom de vita nunorna.Åren gick, på det sätt som tiden söker sig genom dygnen i en barndom. Under de ljusa timmarna lärde jag mig läsa och skriva; på natten lärde jag om drömmars logik. Efter hand blev orden svårare och språket mer komplicerat. Så en dag kunde jag plötsligt uttala ett ord som visade sig ha stark koppling till skallarna i lådan: ”frenologi”. Det kändes främmande och, på min barndomsskånska, nästan lite franskt.Frenologins historia är mörk och full av grumliga motiv. Länge låg den också dold inne i det där mörkret, på avstånd från samtidens skärskådande blickar. Men idag vet vi, mycket tack vara några duktiga journalisters arbeten, hur folk i vårt eget land – genom frenologin – blev föremål för pseudovetenskapliga undersökningar. Under 1900-talets inledande decennier skulle skallens form hos samer och fallna kvinnor stå i centrum för expeditioner som genomfördes av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Människor uppsöktes av forskarna för att få sina skallar mätta. De fick klä av sig nakna och fotograferades i olika positioner. Så förvandlades individen från person till typ, på ett sätt som gjorde intryck på tyska kollegor.Frenologi var en gammal lära, fick jag veta, som utformats under 1700-talet av en österrisk läkare vid namn Franz Josef Gall. Galls hypotes handlade om att mänskliga egenskaper som fasthet och optimism har olika lokalisering i hjärnan. Om en egenskap var välutvecklad skulle den kunna registreras som en utbuktning i en motsvarande zon i skallen. Frenologins förespråkare menade därför att skallens form var särskilt intressant, eftersom den kunde hjälpa till att skilja på folk och folk. På så sätt skulle den rena, nordiska sorten också kunna bevaras.Hemma i kedjehuset på 80-talet betraktade vi allt detta på avstånd. Frenologin var något bisarrt, förstod jag, en avkrok på människans slingrande väg mot att utveckla det hon valt att kalla vetenskap. Att titta på skallarna i kartoteket handlade för oss om att beskåda detta bisarra, där forskaren i sin sliriga kunskapsiver framstod som en clown. Att titta på skallarna handlade också om att få syn på hur kunskapstörst kunde förvrängas till hungriga övergrepp. Och tanken på att vår medfödda nyfikenhet på världen kunde spåra ur och förvandlas till aggressiva handlingar, hos Gall på 1700-talet, liksom i Uppsala och Tyskland under vårt eget århundrade, blev ett kitt i min och pappas relation. Han lärde mig att formulera frågan: Hur kunde allt det här hända? Men också att inse att vi stod rätt tomma på svar.Lyfter man på sektionen i trälådan där gipshuvudena en gång låg, hittar man ett portabelt rasbiologiskt bibliotek. Uppgifter om de numrerade skallarna är systematiskt redovisade i en tunnsliten katalog: ett huvud har fått etiketten gossebarn, ett annat brottsling, ett tredje poet. Hur lådan hamnade på loppmarknaden i Hässleholm vet ingen, men den forne ägaren måste ha varit en initierad yrkesperson, kanske en läkarstudent från Uppsala, som någon gång vid tiden för andra världskriget trodde att frenologin tillhörde framtiden och som ville bidra till att sprida rönen söderut.Det löper en fin linje mellan önskan att förstå, och den gränslösa driften att veta och sortera. Som en påminnelse hänger samlingen med gipsskallar numera hemma hos mig själv. Jag har haft otaliga tillfällen att umgås med obehaget som väcks när bekanta kommer på besök. De stannar framför lådan med de vita äggen och så inleds en gissningslek som alltid gör mig nervös. Vad ska de säga och vad ska de tro, om mig? Och vad ska jag få veta om dem? Han som arbetar som kontrabasist tror att figurerna är kompositörer. Hon som är feministisk forskare konstaterar att samlingen saknar kvinnor. Föräldern som ska hämta sitt barn som varit hos oss och lekt säger: ”Det liknar frenologi, men sån är ju inte du!” Vad svarar man på det?Jag brukar svara med en berättelse om ett märkligt föremål som dök upp på ett loppisbord i norra Skåne för femtio år sedan. Betydligt svårare är det att beskriva rollen som figurerna fick i min familj. Frenologi-samlingen överlevde mina föräldrars skilsmässa och flyttade med pappa upp på tredje våningen i ett hyreshus. Den berättar om honom, som ofta sprang på loppmarknader och som gillade att hänga upp konstiga föremål på väggarna när han kom hem. Saker som fick folk att känna sig lite osäkra, på honom och på sig själva. För vad vet vi egentligen om varandra, bakom de ansikten som vi kallar våra? Vad ryms inuti vår nyfikenhet på världen? Jag tänker att pappa tyckte om att peta i den där osäkerheten. Och att jag på så sätt lärde mig att lite grand stå ut med den.Numera är det mina barn som springer förbi det gamla kartoteket på sina vardagsrutter där hemma. I deras fottramp kan jag höra mina egna steg mot kedjehusets korkgolv. Jag tror att de kan känna laddningen såsom jag en gång gjorde, och en dag ska jag berätta historien, såsom den måste berättas, längs en kritisk vetenskapshistorisk kronologi. Jag ska förklara att jag länge trodde på möjligheten att hålla historiens brott ifrån sig. Att jag trodde på en tydlig distinktion mellan andras tillkortakommanden och en egen bättre moral. Men efter hand som tiden gått, har min blick förändrats, också på skallarna. Någonstans på vägen förvandlades det förflutna, utan att jag märkte det, och gled upp i vårt eget samhällsmörker.Malena Forsare, skribent och psykolog

Är det våra försök att undkomma eller åtminstone tillfälligt överlista dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.Helena Granström, författare

Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer – vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? – kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt – ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen ”After Earth”, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok ”The World Without Us” från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå – på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning – inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. ”Må vi leva länge och dö ut”, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Vad krävs egentligen för att inte bara bli författare, utan också orka fortsätta med skrivandet år ut och år in? Författaren Martin Engberg funderar över skrivandets förutsättningar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den krisande konstnären, finns det en fetare kliché? Geniet som inte ser en bok i skyltfönstret, utan sitt hjärta upphängt på en krok. I sin vindsvåning i Paris knackar han fram ännu en sida på skrivmaskinen – rycker den ur valsen, knölar ihop den och kastar den på golvet. Merde! Luften står stilla under taknocken, svetten bryter fram. Mannen sliter sitt hår: det går inte, det går inte!Vilken missanpassad figur i vår samtid! Ett pretto, som med ett oändligt allvar vill att orden på papperet ska betyda mer än fluglort, och när det inte vill sig, tycks betrakta det som en allomfattande kris. Inte enbart för det egna skrivandet, utan för alla. För språket. För samhället.Hö hö, löjligt, vi skrattar och sneglar lite på de andra i gruppen. Det är bara det… råkar vi vara en skrivande människa, och det råkar vi ju vara, går det ändå ett känna ett visst hjärtknip inför den blockerade skrivförmågan, också om choserna är genanta. Vi vet ju hur lätt glappet mellan den tänkta texten och det som står på papperet öppnar sig till en avgrund. Skrivandet är trots allt något vi investerat både tid och identitet i. Varför lägga ner all denna möda på att försöka få ihop en bok om det saknar betydelse?Det är förstås annars ett bra tips, att intala sig att det där skrivandet, det är bara något man håller på med vid sidan av, som ett harmlöst tidsfördriv. Lite som att lösa korsord. Låt handen arbeta medan tanken flyr. Det är bara svårt att upprätthålla i två tre hundra sidor, i åratal. Snart kommer en gnagande känsla krypande, ett naggande tvivel. Klarar orden på papperet verkligen av att bära den inre bild som kom med impulsen som satte igång skrivandet? En bild som kanske inte var särskilt tydligt från början, en aning mest, en skugga mot bottnen i den dyiga tjärnen.Tvivlet är förstås inte enbart av ondo, tvärtom är det en garant mot urskillningslöst nedkastade ord, grafomani. I rätt dos är det något som driver texten framåt genom det oändliga antalet val som måste göras, oavsett om de sker i handen, hjärtat eller huvudet. Det koncentrerade skrivandet kan kännas som att simma under vatten, det spränger i lungorna, men du rör dig ändå framåt, simtag för simtag, tills det blir nödvändigt att komma upp för luft. Med tiden blir du en tränad fridykare.I "Att skriva" påstår Marguerite Duras att det kommer ett ögonblick i livet då man tvivlar på allt: äktenskapet, vännerna. Det är ett ensamt tvivel, bokstavligen, för det föds i ensamheten. En känsla de flesta människor inte uthärdar, de flyr den och det är orsaken till att alla inte är författare, menar Duras.Nåja, det går att tänka sig ytterligare skäl.Duras text om skrivandet är minst sagt gåtfull på sina ställen. Hon talar om att tvivlet är skrivandet, och därför är tvivlet också författaren. "Och med författaren skriver alla", står det. Jag tror att Duras menar att författaren är tätt förbunden med sin omgivning och att tvivlet är något som fortplantar sig från texten in i författarens liv, och vice versa: att textens mening är tätt förbunden med författaren och författarens personliga tvivel, och därigenom resten av samhället.Det är kanske inte så överraskande att Margurite Duras, med sitt höglitterära författarskap, har en dragning åt det pretentiösa. Men också en till synes råbarkad kriminalförfattare som Åke Edwardson talar om skrivandet i termer av existentiellt hot: "det är som att gå till sin avrättning varje morgon, och om man lyckas åstadkomma några bra rader eller sidor, då dansar man iväg i eufori i eftermiddagens ljus. Kan man handskas med de känslorna finns det inget mer attraktivt att ägna sitt liv åt, men lätt är det aldrig", säger han i en intervju.Vem är då den där personen som står ut med all denna osäkerhet? Det är trots allt en osäkerhet som inte enbart rör estetiska frågor, utan också materiella förutsättningar. Det måste finnas tid och social acceptans. Det måste finnas pengar. Varifrån ska de komma? Det är en osäkerhet den som vill bli författare, eller konstnär, måste stå ut med. "Ju mer osäkerhet du står ut med, desto friare konst kan du skapa", är innebörden i ett citat vars ursprung jag inte längre minns, och eventuellt modifierat, men ofta tänker på. Becket får komma med understöd: "Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas."Så vem är den där personen som är beredd att misslyckas, dag ut och dag in, bara för att misslyckas lite bättre än de flesta? Vem äger de rätta resurserna?Det krävs trots allt en viss tro på sig själv. En tillit att du lever i ett samhälle som kommer tolerera att just du ägnar dig åt en så inåtvänd, potentiellt subversiv syssla som författande.I Marie Norins roman "Ligga lik" (2021) rör sig huvudpersonen i finkulturella sammanhang, men bär själv på andra klasserfarenheter. Underlägsenhetskänslan har satt sig i kroppen som ett självhat, men kommer nu till utlopp i en vrede som tillåts riktas utåt, kanske för första gången. Hon skriver, men är inte längre handledare på de fina författarutbildningarna, och brukar påstå att hon började jobba inom vården enbart av inre tvång. Det hon däremot inte säger är att familjen inte har råd att hon inte jobbar. Medan partnern kan fortsätta skriva diktsamlingar som bara ges ut på det egna förlaget, som de dessutom ofta måste pytsa in pengar i ur egen ficka.Vem som kan ta sig rätten att sitta inne i samhällets maskineri och tvivla, säger något om vad det är för ett samhälle.Det finns inget rättvist i att just jag är en av dem som får ägna mig åt skrivvåndan nästan dagligen. Även om jag skulle kunna lägga fram en lista över vad jag tvingats övervinna för att nå dit jag är idag, vet jag att jag är priviligierad. Det är bara att konstatera att jag har vissa förutsättningar för mitt värv, med tanke på hur många år jag lyckats klamra mig fast inne i denna osäkerhet. Ibland kanske till förtret för min omgivning som måste stå ut med mitt tvivel och min oro, blir det ens en text? Ekvationen nedlagd tid, resultat och inkomst är i skrivandet mer släkt med mysteriet än matematiken.Så, varför är jag en av dem som väljer det ensamma tvivel Margurite Duras talar om?Jag ska berätta, men säg det inte till någon. Det finns en risk att alla vill bli författare när de får reda på det.När skrivandet är som bäst drar en varm underström genom kroppen. Det uppstår en kontakt mellan de vaga bilderna och tankarna i huvudet, som nu låter sig formas till ett gestaltande språk med både rumslig och tidsmässig utsträckning. En värld av språk, med potential att framstå som meningsfull också för andra. Ofta bestående av ord, meningar och bilder som jag inte visste fanns där, eller kunde förutse skulle uppstå vid mina fingertoppar. Det är ögonblicket tvivlet upphör, och därmed också författaren, och det enda som finns är texten.Martin Engberg, författare

Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet – som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta.  Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något – mat, pengar, lycka, framgång – är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten – alstrandet av barn.Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen – trots tillgången till epiduralbedövning – förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent

Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är få författare från förra sekelskiftet som fortfarande har förmågan att uppröra. Sidonie-Gabrielle Colette, här för enkelhetens skull kallad Colette, är en av dem.Pocketutgåvorna av hennes böcker står i min bokhylla, tummade och med spruckna ryggar, prydda av sliskiga omslag som fortfarande gör mig genererad. Titlar som "Vagabonden", "I bojor", "Sido" och "Chéri" väcker associationer till mörka budoarer och åldrade kokotter som fläktar sig med dyrbara solfjädrar. Alla är de skrivna i en stil som jag trots det upplever som omedelbart tilltalande: fräsch, passionerad och engagerad."Kärlek är ingen hedervärd känsla". Så lyder en av Colettes mer kända sentenser. Av allt att döma är den en krass sammanfattning av hennes första äktenskap med den notoriskt otrogna journalisten och författaren av bortglömda skandalböcker, M. Willy. Med denne tvivelaktige, medelålders person flyttar Colette som tjugoåring till Paris. Där presenterar han henne för modernistiskt sex och låter henne träffa alla som "betyder något", det vill säga folk som Balzac, Marcel Proust, Claude Debussy, Jean Cocteau, men också legendariska kurtisaner som la belle Otero.Genom Willys försorg får hon stifta bekantskap med hela spektrumet av sexuella avvikelser. Priset blir högt – Colette har sagt att Willy för alltid korrumperade hennes förhållande till kärleken – men i gengäld vinner hon insikter som ska visa sig användbara. Framför allt lär han henne om sinnlighet och hur hon ska förmedla sina egna intryck i skrift. Colette är nämligen redan från början starkt påverkad av hur ting och människor ser ut och doftar, hon äger en överkänslighet som gör att hon kan höra ett löv falla; hon faller i extas över hur en tomat smakar eller de rosa skiftningarna på småkrabbornas ryggsköldar. Hos Colette är driften alltid sublimerad, omdirigerad till en nästan mystisk upplevelse av samhörighet med tingen, växterna och djuren – men nästan aldrig med männen.I fyrtioårsåldern sätter hon sig ner och påbörjar ett slags sexuellt bokslut, "Pur et l'impur", enligt henne själv det närmaste hon kom en uppriktig självbiografi. "Det rena och det orena", blir en upprörande och subversiv bok om de eskortflickor, prostituerade bögar, flamboyanta lesbiska och professionella förförare som hon själv umgicks och låg med under sina första stormiga Paris-år. Jag förstår varför den inte fick någon svensk förläggare, innehållet är rena dynamiten. Romanen är skriven i dialogform där kärleken reduceras till ett spel, en affärstransaktion, där det gäller att inte tappa masken. Kvinnorna som Colette respekterar mest är cynikerna, de som försvarar sin kurtisanmoral och skryter med att de aldrig någonsin sagt vad de egentligen kände. Allt är skildrat med den sensuella pragmatism som är Colettes signum och anledningen till att jag alltid återvänder till hennes författarskap.En av de mest slående aspekterna av Colettes liv och verk är hur hårt hon kämpade för att hitta sitt eget uttryck. Hon föddes i obemärkthet på landsbygden 1873 och dog världsberömd i Paris 1954. Efter succédebuten skrev hon en lång rad romaner, noveller, essäer och självbiografier. Som journalist skildrade hon allt från kvinnomisshandel och mode till gastronomi och fejkade orgasmer. Hon var en av de första kvinnorna som rapporterade direkt från fronten under första världskriget. Samtidigt var hon oavbrutet sysselsatt med att spränga genregränserna. Hon skapade stumfilmsintriger och skrev librettot till en opera av Ravel. Vid sidan av gjorde hon koreografier till pantomimteater – och extraknäckte själv framgångsrikt som mimare och dansare.Den konservative författaren och kulturpersonligheten Henry de Montherlant kallade Colette "den största naturliga franska författaren". Suzanne Brøgger, den nordiska författare som mest liknar Colette, har beskrivit hennes språk som såpbubble-fjärilvingelätt: "Som om skrivandet var det naturligaste av allt för denna språkgourmet, alltid på jakt efter ett bättre ord, utan att syntaxen röjer det hårda slitet, de oändliga rättelserna och omskrivningarna". Även om det hon skrev om, alla interiörerna från Paris undre värld, kunde te sig skandalöst höll hon sig stilistiskt innanför det tolerablas gränser. Det gällde inte i lika hög utsträckning hennes erotiska testamente.Colette blev tvingad att revidera "Det rena och det orena" när hon var i sjuttioårsåldern. Boken kom ut 1941, i ett kulturklimat som på grund av kriget skilde sig kraftigt från det som en gång format Colettes konstnärskap. Ändå är framför allt om ungdomens könsroller och umgänge hon vill berätta. Därför är det inte rösterna från mellankrigstidens radikala kulturliv som når oss, utan det mer avlägsna sorlet från la belle époque. Det var en era då den europeiska misogynin nådde en höjdpunkt. Männen kände sin auktoritet och ställning hotad, inte bara av den skrämmande varelse som gick under namnet "Den nya kvinnan", utan även av två andra mytologiska väsen. "Juden" och "den homosexuelle" var två kulturella projektioner som underminerade den patriarkala ordningen.Även om Colettes feministiska kritik inskränker sig till det som pågår i sängkammaren, framstår hon som en pionjär. Och hon blir, skriver den amerikanska kritikern och författaren Judith Thurman, en av de första som sanningsenligt skildrar den nyligen frigjorda kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle. Genom sin osentimentala, för att inte säga iskalla blick på relationer och sexuella identiteter, vågar hon visa att "kvinnligt" och "manligt" är kulturella konstruktioner. Alla samhällen som delar upp individer i sådana som "ger" och sådana som "tar emot" sexuell njutning, fördärvar sina unga. De flesta, oavsett biologiskt kön, föds med behov av att dominera såväl som att underkasta sig, säger Colette med en blinkning. Ur förtrycket av de naturliga drifterna föds perversionerna, och det är de som Colette med en sådan framgång har lyckats skildra. Hennes skarpa iakttagelser av det som en gång kallades "onatur" gör att "Det rena och det orena" numera ses som ett viktigt bidrag till HBTQ-litteraturen.Men författare lever som vi alla vet sällan som de lär. Judith Thurman skriver i sitt förord till the Pure and the Impure att Colette ironiskt nog skrev "Det rena och det orena" under en period då hon själv, efter att i flera decennier ha levt i olyckliga relationer, hade funnit en stadig partner. Äkta maken nummer tre, Maurice Goudeket, tycks ha skänkt Colette den trygghet hon letat efter. Och även om deras förhållande var stormigt och de fick uthärda rejäla smockor från båda hållen, var det ändå en relation mellan jämlikar.Och som Judith Thurman sammanfattar det:"'Det är inte förrän man blivit frisk som man upptäcker att man varit sjuk', skrev Colette en gång till Maurice. En sanning som bekräftas av hennes egen lovsång till ett sårat och splittrat Eros, författat av en kvinna som för första gången kände sig hel".Ulrika Kärnborg, författare

Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta grälar med. Men i paradoxen möts de. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2020.Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen.” Så skrev författaren G K Chesterton i boken ”Ortodoxi” från 1908. Femtio år senare, i sin bok ”Tröstens villkor”, skrev filosofen och författaren Ingemar Hedenius att ”inga religiösa samfund, som vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar avstå från hjälpen av någon sorts filosofi.”Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår tid. Mycket i ”Ortodoxi” kunde lika gärna ha formulerats idag. Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer det gärna idag, men Chesterton påminner mig. Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella synsätt med paradoxen som vapen.Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt. Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro, skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något mer än förvirrade apor.Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja ogiltigförklaras. Chesterton, som föddes 1874, var ateist i ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, ”det första vilda tvivlet på tvivlandet självt”. Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje. Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det – tills en ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i paradoxen. ”Den som förlorar sitt liv skall vinna det.” ”Genom död till liv.” ”De sista skall vara de första.” Paradoxen är inte metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom att sätta det på spel. ”Sekularitetens dubbla attack”, skrev Chesterton, ”har kastat ljus över tron.”Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl. Han är inte alltid exakt. Han skriver om ”buddhismen” men menar den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid. Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen tro. Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet:”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Enligt två av Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan han dog. ”Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen slocknade på himlen”, skriver Chesterton, ”utan vid ropet från korset – ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu … ateisterna själva – fastän det är för svårt att uttrycka i ord – välja en gud. De kommer bara att finna … en enda religion i vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist.”Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen Arnulf Øverland.Øverland kallade kristendomen för ”den tionde landsplågan” och friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. ”Jag har aldrig gillat kristendomen”, konstaterade han ofta frankt, och vände på Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet vad de gör.Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av Øverland: ”Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är din?”Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i diktsamlingen Nog finns en dag:”Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga världen, rösten kosmos – ogripbar i sin sorg”.Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen. Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma. Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism. Vi människor är varken konsekventa eller förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala. Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K Chestersons bok ”Ortodoxi”, för att paradoxen är hans drivkraft. Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens gnista.Maria Küchen, författare och kritiker

Sedan coronapandemin bröt ut har många drabbats av insikten om att tillvarons förutsättningar inte var så stabila som vi kanske inbillade oss. Frida Anund funderar över livet i tider av osäkerhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Det är den 5 november när jag påbörjar den här redogörelsen.” Så inleds Marlen Haushofers roman Väggen från 1963 i svensk nyöversättning av Rebecca Lindskog. Huvudpersonen som den 5 november har fattat pennan är en medelålders kvinna. Hon har följt sin kusin på en semestertripp till familjens jaktstuga i Alperna. Så fort packningen stuvats in i huset ger sig sällskapet av ner till byn för att ta en öl på värdshuset. Bara kvinnan stannar kvar. Morgonen därpå vaknar hon i ett hus som fortfarande är tomt. Ingen kom hem kvällen innan och snart måste hon fråga sig om någon någonsin kommer återvända. Runt jaktstugan har en genomskinlig vägg rest sig.Jag läser Haushofers bok sommaren 2020. Jag har rest till familjens sommarstuga, något jag ofta gör men den här gången är inte jämförbar med något tidigare tillfälle. Runt gården där stugan ligger har Coronapandemin slagit ner och livet har för många, inklusive mig själv, förändrats i ett slag. Alla mina planer har ställts in, och hastigt och lustigt har jag flyttat in i stugan på obestämd tid. I bilen, som är min enda länk till yttervärlden ligger en flaska handsprit och en förpackning våtservetter. Himlavalvet är tomt på flygplan, som om en osynlig vägg rest sig runt gården och spärrar vägen för varje pilot.I Haushofers bok fortsätter tiden sin gilla gång trots den absurda situationen. Praktiska problem måste lösas, framförallt den nyfunna kon behöver mjölkas och utfodras. Kvinnan har många viktiga beslut att fatta om hon ska överleva den kommande vintern ensam i jaktstugan.Min egen tillflykt i den svenska skogen är inte en fråga om liv och död. Snarare tänker jag att jag borde passa på att njuta av det oväntade avbrottet i tillvaron. Det är sommar, sjön är varm och i skogen mognar blåbär och hallon. Men på natten ligger jag sömnlös, ett mystiskt brummande ljud håller mig vaken. Jag går ner till elskåpet i hallen, vrider av strömbrytaren och ser dioden på kylskåpet slockna, men brummandet fortsätter. I flera dagar letar jag efter källan till oljudet. Till sist måste jag förlika mig med tanken på att ljudet kommer inifrån mitt huvud. Jag bokar en tid hos öronläkaren. Väl där får jag lovord för mina fina hörselgångar. Det finns inget fel på mina öron. Men var kommer ljudet ifrån i så fall? Läkaren, en trevlig äldre dam, lägger ifrån sig sina redskap. Hon säger att kroppen kan reagera på påfrestande situationer och så frågar hon om något i mitt liv har förändrats på sista tiden.Det finns ett ord som spökat under hela pandemisommaren: limbo. Jag lever i limbo. Jag har tappat kontrollen över mitt liv. Jag väntar utan att veta vad jag väntar på eller hur länge jag måste vänta. Jag sitter i trädgården och väntar och läser, och kvinnan i Haushofers roman väntar med mig. Hon blickar mot horisonten. Hon väntar ömsom hoppfullt på en räddare och ömsom bistert, med handen om geväret, på en okänd fiende.Ordet limbo kommer från latinet och går att översätta till gräns. Begreppet kan härledas till 1200-talet och Thomas av Aquino. Han var en av den katolska kyrkans inflytelserika tänkare och han introducerade limbo bland annat för att lösa frågan om vad som hände med de barn som dog innan de hunnit döpas. De som inte förtjänade helvetet men som heller inte kunde komma till himlen. Thomas av Aquino introducerade limbo som en barmhärtighetsåtgärd, ett helvetets förgård åt de odöpta. Om han nu tänkte sig en förgård, det var i alla fall vad Dante Alighieri föreställde sig i sin Gudomliga komedi. Dante lät sina hedniska hjältar få vistas i Limbo för att de skulle undkomma de lägre kretsarna i hans Inferno.Jag ligger sömnlös i stugan med det oavlåtliga brummandet i huvudet och tänker att både Thomas av Aquino och Dante underskattade det fruktansvärda i att fastna i ett gränsland. Vår förståelse för begreppet limbo skiljer sig så klart från de medeltida männens. Få skulle idag förknippa limbo med barmhärtighet. För mig är sinnebilden av limbo dagens gigantiska flyktingläger. Många som tvingats på flykt fastnar i ett gränsland mellan det helvete de lämnat och drömmen om ett bättre liv. För den som hamnat utanför tillvaron på det sättet och fastnat i limbo kan världen vara en mycket farlig plats, inte minst för att människans psyke inte verkar kunna hantera en sådan situation särskilt väl. Det är som om människosläktet har en gemensam akilleshäl, vi vill veta vad morgondagen har att erbjuda, vi vill i alla fall tro på illusionen att vi vet.För kvinnan i jaktstugan är hoten många; olyckor, sjukdomar, en man någonstans, med en yxa. Och så finns det hotet som gör att hon den 5 november letar fram en penna och börjar skriva sin redogörelse, just det inre hotet, galenskapen som lurar, som kanske redan fått fäste? När kvinnan i jaktstugan fattar pennan den 5 november skriver hon:”Jag skriver inte för att jag tycker om att skriva; det har bara blivit så att jag måste skriva för att inte förlora förståndet.”Väggen är en modern klassiker och en av storheterna med boken är att den går att tolka på så många olika sätt; som en psykologisk skildring, en postapokalyptisk text eller en civilisationskritik. Många som läst boken frågar sig om väggen finns på riktigt eller om den bara förekommer i kvinnans huvud. Under min läsning blir den frågan aldrig relevant. Coronapandemin låter mig erfara en vägg som är lika osynlig och på många sätt lika brutal som den runt jaktstugan. Vi genomlever enformiga dagar avskurna från omvärlden, kvinnan och jag. Liksom hon, staplar jag ved om kvällarna, småpratar med djuren på gården och påtar i landet. Vad spelar det för roll om dessa väggar finns på riktigt eller inte om de, oavsett svaret, hindrar både mig och kvinnan från att återgå till våra vanliga liv.Marlen Haushofer föddes 1920 i Österrike och levde som hemmafru i en borgerlig miljö. Hon hann under sin livstid uppleva flera omstörtande samhällsförändringar i ett Österrike plågat av världskrig och politiska kupper. Haushofer, tänker jag, levde ett liv som präglades av både osynliga väggar och plötsliga omvälvningar. Jag läser hos henne en ödmjukhet inför att världen kan förändras över en natt. Hon lät sig inte invaggas i någon illusion av stabilitet, och hon hade ingen övertro till det egna jagets makt över sig själv eller sin omgivning.En sådan inställning till livet innebär kanske att allt är limbo. Vi befinner oss i någon sorts förgård, i ett gränsland mellan födelse och död. Limbo blir då människans utgångspunkt, hennes grundtillstånd i världen. Jag tycker mig se den här idén framträda i Haushofers beskrivning av kvinnans relation till sin katt. Hon skriver: ”Katten och jag var gjorda av samma materia, och vi satt i samma båt, som med allt levande drev mot de stora mörka vattenfallen. Som människa hade jag bara äran att inse det, utan att kunna göra något. En något tvivelaktig gåva från naturen, om jag tänkte närmare på saken.”Frida Anund, skribent

Många när en dröm om att flytta ut på landet för att kunna vila och slappna av. Men omgivningen kan kanske inte på egen hand förändra våra invanda beteenden, funderar Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe – för skuggigt och för blött – och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.I boken ”Meningen med landet” berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok ”Att ha eller att vara?”. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.           Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.I vårt samhälle är det fint att vara hungrig – som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Den danske konstnären Jens Adolf Jerichau (1890-1916) nådde svindlande höjder tidigt i sitt korta liv. Pontus Kyander berättar om en målning som ständigt känns ny. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Har du någon gång stått inför ett konstverk som nästan skrämt dig, som du inte alls uppfattat som vackert men som tvingat sig på dig med en övermäktig kraft? För 200 år sedan skulle man kallat det ett sublimt ögonblick, ett sådant då intrycken övermannar dig bortom språk och begrepp.Begrepp hade jag inte för målningen som jag såg på konstmuseet Louisiana i Danmark. Jag var bara tjugo år och på mitt eget sätt försvarslös.Målningen är mörk, med färgtoner dominerade av blått. Där står människor inbegripna i handlingar och åtbörder som är konstigt stela och obegripliga. Det är svårt att avgöra i vilken relation de står till varandra. Några är nakna, andra är draperade i tygsjok. Där finns toner av varmt brandgult, och av något djupt blodrött. Figurerna är stiliserade, inte minst ansiktena liknar masker.Mitt i bilden står en ung smalhöftad person med ryggen vänd mot oss. Gestalten håller en fågel mellan sina lyfta händer, färdig att släppas lös. Andra har redan lösgjort sina fåglar, de lyfter mot en aning ljusare blå himmel. Kropparna och tygerna blänker i ett kallt ljus som kommer från sidan. Det skulle kunna vara väldigt tidigt på morgon, eller väldigt sent på eftermiddagen. Trots att rörelserna är så återhållna finns det ett extatiskt drag i målningen. Den verkar återge något rituellt, hela dess stämning påminner om en mörk rit. Målningen har en lång titel: Offerfesten. Människorna söker varsel. Från de första tiders människor och målades av en 25-årig dansk, Jens Adolf Jerichau. Målningen var den tredje variationen av samma motiv som han arbetade med under två år, 1914–1915.Skulle jag välja musik till den måste det bli Stravinskijs Våroffer. Baletten Våroffer komponerades och framfördes 1913 i Paris av Ryska baletten. Den väckte bestörtning vid premiären, koreografin av Vaslav Nijinskij och Igor Stravinskijs musik uppfattades som djurisk och primitiv. För några var detta något positivt och livsbejakande. Baletten strävar att uttrycka något som går före och bortom all civiliserad polityr. Den är rå, fysisk, svettig. Senare uppsättningar av baletten har för mig framstått som daterade. Med Jerichaus målning är det annorlunda. Den lever och utmanar, som om den målats alldeles nyss.Jerichau arbetade med sitt offermotiv året efter Våroffers skandalpremiär. Det finns ingen anledning att tro att han hade sett baletten, men han har rimligen hört talas om den, och förmodligen även sett bilder från den. Jerichaus målning Offerfesten och baletten Våroffer speglar ett intresse just då för vad man kallade ”primitivt”. Det kunde vara både folkkonst, gotik, italiensk konst före renässansen och traditionell konst från till exempel Afrika. Konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso studerade afrikanska masker och menade sig genom dem kunna nå kärnan i det mänskliga.Jens Adolf Jerichau (1890–1916) kom från en släkt av konstnärer, hans farfar med samma namn som var skulptör och akademiprofessor, farmor Elisabeth Baumann-Jerichau var en otroligt produktiv målare av folklore och exotiska motiv, och hans egen far som dog tidigt var en produktiv om än inte originell målare. Ska man tro författaren Mikael Wivel som skrivit en biografi om Jerichau, så levde han och familjen i övertygelsen att ingen egentligen realiserat sina möjligheter eller på allvar övertygat. Ansvaret vilade därför tungt på underbarnet Jens Adolf, som växte upp med systrar, mor och mormor som sina närmaste. Det fanns psykisk sjukdom i familjen, och det fanns skäl att oroa sig att Jens Adolf kunde var ansatt av något i stil med farfaderns förlamande depressioner. Man försökte styra honom bort från konstnärsyrket, men när han väl kommit in på konstakademins arkitektskola bytte han efter ett tag ändå till konstnärsbanan.Ingenting var smått med Jerichau. När han skriver till mor och systrar är han universums medelpunkt, under direkt påverkan av stjärnornas konstellationer. Han är utvald till något stort, det vet han. Medan akademikamraterna efter sina obligatoriska turer till Paris försöker sig på försiktig modernism målar Jerichau stort och djärvt i de stora mästarnas tradition. Han är alldeles för bra för sin ålder, säger någon i omgivningen. Han stänger in sig i sin ateljé och målar, målar, målar. Venetianska målare som Tintoretto, Tizian och Veronese ger honom impulser till kompositionerna och arbetet med färgen. Utåt ger han sken av att vara en glad och skojfrisk person. Men det finns ett skrämmande allvar i hur han satsar mot mästerskapet. Det liknar en idrottsman som gång efter annan tömmer sina krafter för att överträffa sig själv. Offerfesten är ett krön i den här satsningen. Han ägnar två år åt att arbeta han med de tre variationerna av motivet, av vilka den sista och bästa till sist hamnar på Louisiana. Bara ett år senare skjuter han sig med en revolver i Paris efter en trevlig kväll med vänner på stan.Mikael Wivel pekar i boken "Penseln og pistolen" (Strandberg Publishing 2019) på flera omständigheter bakom självmordet. Han hade inlett ett förhållande med en sju år äldre fyrabarnsmor vilket familjen våldsamt motsatte sig. Samma förhållande hade tagit tvärt slut på ett för Jens Adolf smärtsamt sätt. Och han hade en tendens till depressioner, samtidigt som humörsvängningarna kunde ta honom till storhetsvansinnets höjder.Dessbättre behöver inte Offerfesten ses i ljuset av självmordet. Efter att han fullbordat serien fortsatte han lika intensivt som förr men med ett mer avklarnat formspråk, mer ornamentalt, tydligare i form och färg, och efterhand med en annan motivsfär.Under den sista tiden i Paris dyker flera harlekiner upp i hans målningar. Det kan bero på att han har träffat och blivit vän med Pablo Picasso. Picasso vill åka till Bretagne och måla med Jerichau. Det blir det inget av, men den katalanske modernisten deltar i minnesstunden efter Jerichaus död.Jerichaus konstnärskap är unikt. Renässansen är hans viktigaste inspiration. Samtidigt är han en arvtagare till både Gauguin och Matisse, och samtida storheter som Picasso, Kandinsky och de tyska expressionisterna. Han är ingen epigon – till skillnad från flertalet av de nordiska modernisterna. I Danmark kan man se ett tunt band till den djupt originelle J F Willumsen, som han sökte upp och målade tillsammans med i Spanien. Jerichau gick under loppet av få år från lovande till extraordinär – törs jag säga genial?Fram tills nyligen har han haft en ganska marginell ställning i dansk konsthistoria. Det håller på att vända, tiden är mogen. Nu är jag på väg att återse den utställda målningen. Inte utan spänning. Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, för så mycket vatten har under tiden hunnit rinna förbi. Men genom Jerichau hoppas jag nå tillbaka till en försvarslös botten i mig själv. Önska mig lycka till.Pontus Kyander, konstkritiker

Med avstamp i den exiliranske artisten Mohsen Namjoos tankar om nostalgi reflekterar Marjaneh Bakhtiari över smärtan i denna dåtidslängtan. Och över vad som kan stå på spel i en enkel brottningsmatch. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Många människor i exil lever ständigt med det förflutna. Antingen som en skugga eller som en snara. Speciellt om det rör sig om en traumatisk historia och den sorts trauma det skapar: ett liv med det obearbetade och det som kanske inte ens går att bearbeta. Erfarenheter som gör samtiden oupplösligt förbunden med det förgångna. Ett aldrig realiserat liv håller sinnena i sitt grepp.Den iranske musikern Mohsen Namjoo som lever i exil i USA beskriver iranier som kroniskt nostalgiska, beroende av ”sorgen över det förgångna”. Ett beroende och en smärta som utvecklats till en epidemi. ”Vad är detta förflutna och varför släpper det inte sitt grepp om oss?” frågar han i en föreläsning från 2018. Kanske handlar det om relevans. Om att inte längre känna sig relevant och av betydelse.När ens plats och roll i framtiden krymper, sväller historien och det förflutna tills det översvämmar hela själen och färgar varenda tanke. Tills man till och med andas det förflutnas luft, som Namjoo uttrycker det. Vi tappar förmågan att förstå och förklara vår nutid. Samtiden saknar helt enkelt det förflutnas gloria och stabilitet eftersom samtiden bara är alltför verklig.Namjoo vänder sig till iranier som bott i 30–40 år i väst och fortfarande dras med ”det förflutnas snara runt sina halsar”. Vad vet de om sitt nya lands kultur och historia? Hur har de bidragit till dessa nya samhällen? Har de gått på en enda teaterföreställning eller konsert som inte har framförts av andra exiliranier? Visst, historien må ha lämnat dem tomhänta. Politiken må ha drivit dem på flykt. Men måste det leda till kronisk nostalgi?Måste deras identitet vävas samman med det förflutna så sömlöst att de skulle försvinna utan det?De kan vara ovetande om de senaste besluten som fattats i hemlandets parlament, eller utvecklingen inom konstvärlden eller skolväsendet. Men så ofta de kan stoltserar de med hemlandets storhetstid. ”Ett hav av historiska stoltheter” kallar Namjoo det. ”Men”, fortsätter han, ”när en människa håller på att drunkna, är hon oförmögen att samtidigt betrakta sin situation från andra perspektiv.”Den besegrades smärta har en central roll i den shiamuslimska kulturen. Det går tillbaka till profeten Mohammeds död då Ali, enligt shiaislam Mohammeds rättmätige arvtagare, inte fick efterträda honom. Det var starten på en lång tradition av att tillhöra en förlorande minoritet som kanske inte reflekterar så mycket över lidandet utan omfamnar det istället.Men kanske kan man även se lidandet som en överlevnadsstrategi? De flesta har väl någon gång upplevt förlusten av gemenskap och trygghet, det där urtillståndet innan en katastrof kommer och vänder upp och ner på ens tillvaro. En erfarenhet som hjälper oss känna igen smärtan i någon annans blick. En erfarenhet som också kan göra oss alltför bekant med förlustens smärta. Så till den grad att den till slut blir något vi förväntar oss. Det är ju det vårt kulturella minne består av. Därför är en förlust i nutid inte bara en förlust i nutid. Därför är en seger inte en isolerad händelse och kan utan minsta tvekan vävas samman med andra drivande orsaker i de historiska händelseförloppen. Den kan lätt förvandlas till en historisk vedergällning.När en amerikansk brottare skulle möta en iransk brottare i en match för flera år sedan handlade det om så mycket mer än bara kampsport. ”För vi är en nation utan självförtroende och full av nertryckta känslor.” Säger Namjoo. Därför är våra största internationella framgångar inom kampsporter som boxning, taekwondo och brottning. Alla de slag och känslor som vi hållit igen, allt oupplöst vi har inom oss, historiskt, politiskt, socialt får vi äntligen släppa loss mot ett främmande lands stackars idrottare. En idrottare vars blick vittnar om ett bekymmerslöst liv i frihet och demokrati. I alla fall som vi ser det. Se bara hur han skyddar sitt ansikte och endast sitt ansikte. För vad mer skulle någon som han någonsin behöva försvara? Se hur lätt han rör sig, han som bara har sin egen vikt att bära på. Han som inte har en aning om hur mycket elände hans kultur och historia orsakat oss. Hans rörelser djupt rotade i nuet. Medan hans motståndares rörelser är av ett helt annat slag. För hans motståndare bär oss alla, förfäder och samtida, på sina axlar. Vi som är varandras börda och stöd. Vi med den nedärvda impulsen att i allt det samtida se rester och oförrätter från historien. Därför är sport alltid extra politisk för oss. För den amerikanske brottaren rörde det sig om en förlust om två poäng i en match som kanske var förödande för den enskilde. Men för oss handlade det om den CIA-ledda statskuppen mot vår demokratiskt valde premiärminister Mossadegh 1953, airbusen med 290 civila passagerare som amerikanska flottan sköt ner mot slutet av kriget mellan Iran och Irak på 80-talet, om sanktioners förnedringar och brutala konsekvenser och all annan ilska vi burit på. Allt finns inlindat i de där två vunna poängen i en brottningsmatch som inte betydde något för resten av världen. Men oss ger det under ett par sekunder äntligen ett övertag. Äntligen ett skäl att ropa ut ilskan och glädjen. Ett tillfälle som lösgör något som knutit sig inom oss.Detta delar vi med dem som vill göra Amerika stort igen och Sverige svenskt igen.Apropå 1980-talet, denna blodiga period i Irans samtidshistoria, vänder sig Namjoo till sin egen generation. De som är drygt fyrtio år gamla idag. Var kommer deras besatthet av 80-talet ifrån? Alla bilder på de gamla skoluniformerna, alla videoklipp från barnteveprogrammen som delas på nätet, mammornas axelvaddar, alla poplåtar som handlar om den tidens oskuldsfulla barn och barndom. De randiga plastbollarna, skolböckerna, de små hopsmidade mobila kopiorna på pariserhjul i järn. De som fem, sex barn fick plats i och var höjden av lycka när de under någon timme mitt under kriget dök upp på ens gata, ditknuffad av en utsliten gubbe.Namjoo erkänner att han själv är svag för dessa tillbakablickar. Alla dessa nostalgitrippar. Men det var ju ingen oskuldsfull tid. Det var en mörk och blodig tid i landets historia. Präglad av kriget mot Irak och, på hemmaplan, massarresteringar, försvinnanden och avrättningar. Det var ju en totalt eländig och hänsynslös tid, säger han som om han måste påminna sina lyssnare som alla själva var med på den tiden. Rucka på det skydd de byggt runt sitt 80-tal som fördunklat deras verklighets-, och självuppfattning. Varna dem för priset för att insistera på det oskuldsfulla långt efter det oskuldsfullas död: ett fördärvat jag.”Nostalgin skövlar offer överallt.” Säger Namjoo och själv är inte på något sätt fri från det. Han mår illa av sättet musik används för att väcka sådana sentimentala känslor. Den smärta som nostalgiker bär på och som så enkelt kan manipuleras. ”Men” säger han i slutet av sin föreläsning ”i varje sekund av min existens längtar jag ändå dit, till hemlandet. Denna paradox är inte en del av mig, den är meningen med hela min existens.”Marjaneh Bakhtiari, författare

Rymden har alltid varit en plats för drömmar och utopiska projekt. Men något tycks ha förändrats. Dan Jönsson funderar på vem som får plats i rymden när det börjar kännas trångt på jorden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om det är så att världen, som vi känner den, snart kommer att gå under. Om det är så att den här planeten till stora delar i en någorlunda nära framtid kommer att bli obeboelig. Om det är så att det kommer att föra med sig svältkatastrofer och inbördeskrig, som i sin tur kommer att orsaka enorma flyktingströmmar från de obeboeliga delarna av världen till de delar som fortfarande kommer att vara någotsånär beboeliga, vilket förmodligen, nej helt säkert kommer att skapa oro och resursbrist även i dessa relativt lyckligt lottade delar av världen, som även de till slut ska nås av undergången: om det är så – ja, då är det ändå en fantastisk tur att rymden finns.Tanken på rymden kan få också den mest nervösa riskkapitalist att känna en ström av lättnad och tillförsikt genom kroppen. Rymden är kall och oändlig: den är med andra ord rent fysiologiskt själva motsatsen till och svaret på klimatkrisen, ett vidsträckt fält av möjligheter där bara resurserna och teknologin sätter gränserna. Och det allt längre bort från vår hemplanet, som bekant. Vid årsskiftet 2022 skickades det nya rymdteleskopet James Webb upp från en raketbas i Guyana – ett gigantiskt instrument som astronomerna hoppas ska kunna hjälpa oss att se nästan till tidernas begynnelse och universums födelse. Ett halvår tidigare gick den engelske entreprenören Richard Branson ombord på sin egen rymdfarkost, döpt till Eve efter hans mor, för att skjutas upp mot atmosfärens yttre gräns. Branson är långtifrån den förste mångmiljonär att köpa sig en stunds illusorisk befrielse från jordens dragningskraft, knappast den siste heller, och skuttet ut ur gravitationen är i själva verket bara början för dessa rymdkapitalismens pionjärer. En annan av dem, Elon Musk, planerar redan för kolonier på Mars inom ramarna för sitt projekt SpaceX.Rymden är den moderna världens fortsättning på himmelriket. En plats hinsides den jordiska existensens knappa villkor, de rättfärdigas asyl från den hotande apokalypsen. Som väl har stått för dörren ungefär så länge människan har funnits; jordens undergång har blivit henne förutskickad i järtecken eller som idag i vetenskapens rön, och hon har trott sig kunna undkomma den genom antingen botgöring eller flykt. Den tyska filosofen Hannah Arendt skriver i sitt förord till Människans villkor 1967 om rymdfärderna som just ett uttryck för den moderna människans främlingskap inför existensen, och de grundläggande livsvillkor som trots allt än så länge binder oss vid det jordiska. För henne hör månfärder och raketuppskjutningar till samma kategori av vetenskapliga fåfängligheter som drömmarna om mänsklig genförädling, evigt liv och artificiell intelligens. ”Denna framtida människa”, skriver hon, ”förefaller vara besatt av ett uppror mot den mänskliga tillvaron så som den är henne given, en gåva från ingenstans som hon verkar vilja byta ut mot något hon själv skapat”.Alldeles riktigt. Så hade till exempel det sovjetiska rymdprogrammet sin utopiska förelöpare bland de så kallade biokosmisterna, en futuristisk rörelse som under tidigt 1900-tal arbetade för att med vetenskapliga metoder avskaffa döden och kolonisera rymden. Den ryska raketforskningens fader Konstantin Tsiolkovskij var en hängiven anhängare av de här idéerna, som senare, i den unga sovjetstaten kunde framställas som den självklara fortsättningen på det revolutionära befrielseprojektet. Att övervinna döden handlade inte bara om att utplåna det radikalt onda, det var också en fråga om rättvisa för alla de tidigare generationer som per definition inte kunde inkluderas i den kommunistiska framtiden – om man inte återuppväckte dem. Koloniseringen av rymden var i sin tur ett sätt att i mänsklighetens namn befria sig från naturens begränsningar. Som Tsiolkovskij uttryckte det: ”Jorden är mänsklighetens vagga, men man kan aldrig stanna i vaggan i evighet.”Hannah Arendt var alltså av en annan mening. Medan såväl de sovjetiska som amerikanska rymdprogrammen på sextiotalet bars fram av rivaliserande ideologiska berättelser om framåtrörelse, gränsöverskridanden och optimism uttryckte Arendt en sorts fascinerad skepsis. För henne var rymdfärderna en frukt av samma destruktiva pionjäranda som den som skapade atombomben, ett teknokratiskt övermod som låter varje vetenskapligt genombrott rättfärdiga sig självt utan föregående moraliska överväganden. Därmed delade hon ju, kan man säga, biokosmisternas övertygelse att denna diskussion måste vara i grunden politisk. ”Den kan därför”, skrev hon, ”inte överlåtas åt professionella vetenskapsmän eller åt professionella politiker.”Om 1900-talet alltså blev den rationella optimismens århundrade, så tycks 2000-talet istället ge Hannah Arendt och teknikskeptikerna rätt. Atombomben var bara en symbolisk början; vår tids klimatförändringar och kollapsande ekosystem tycks peka ut den moderna ingenjörskonsten som skyldig i en ekologisk katastrof snart helt bortom kontroll – och det dessutom i en värld som i ideologisk nitälskan gjort allt för att begränsa politikens räckvidd. Professionella vetenskapsmän och professionella politiker står lika maktlösa som gatans demonstranter; rädde sig den som kan. De mycket rika kan numera investera i klimatförändringsresistenta och revoltsäkra skyddsrum på mer eller mindre avlägsna och svårtillgängliga platser. Den kanske mest påkostade av dessa privata ”domedagsbunkrar” heter The Oppidum och är belägen strax öster om Prag i Tjeckien: ursprungligen en gammal militäranläggning, konstruerad för att stå emot en kärnvapenattack, som av fastighetsmiljardären Jakub Zamrazil utrustats med allt från golfbana och swimmingpool till en underjordisk trädgårdsanläggning, och som sägs kunna försörja sina invånare i upp till tio år, även med exklusiva viner.Men vi mindre bemedlade ska inte misströsta. Amerikanska företag som Atlas och Vivos producerar enklare skyddsbunkrar i halvmiljonersklassen där man åtminstone tillfälligt kan gömma sig undan den väntande apokalypsen. Men sådana tillflyktsorter bleknar jämfört med de riktigt långsiktiga lösningarna som alltså bokstavligen befinner sig bland stjärnorna – och vi som blir kvar på jorden får väl försöka föreställa oss den spillra av vår mänskliga civilisation som i framtidens marsianska kolonier helt kommer att bestå av den telluriska kapitalismens ekonomiska superelit. Den amerikanske sciencefictionförfattaren Kim Stanley Robinson skildrade i sin Marstrilogi från nittiotalet den ordnade flykten från vår förödda hemplanet, med början 2026 när en rysk-amerikansk grupp kolonisatörer under ett FN-mandat upprättar de första bosättningarna på Mars; kolonier som med tiden utvecklas till ett egalitärt och ekologiskt civilisationsprojekt. Denna nära framtid känns redan längesen. Rymdforskningens en gång utopiska löften till den samlade mänskligheten har numera blivit ett privatekonomiskt projekt, ett sätt för rika pojkar att behålla drömmen om en värld där de kan slippa allt som tynger.Dan Jönsson, essäist och författare

Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken.Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset.Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade.Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt.På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig.  I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine.Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike – om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet.Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame. Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike.I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten – som inte stärkts av forskning – kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad.Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt.I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret.Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas.Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig.Anneli Jordahl, författareLitteraturDaudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press).Degerman, Allan, Per Axel Levin – den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).

Den så kallade gigekonomin har fått en enorm påverkan på arbetsmarknaden. Kritikerna framhäver otryggheten, förespråkarna talar om friheten. Författaren Boel Gerell funderar över det fria arbetet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Två ansikten bredvid varandra, samma man på båda bilderna och ändå inte. Det är nåt med ögonen som skiljer. Till vänster ett ljus och en styrka, som hos någon som bär på en förväntan. I mungiporna leker ett leende – men på bilden till höger är ljuset släckt och munnen stumt sluten.Det är fredag kväll. Och det är måndag morgon.I konstnären Carin Carlssons fotografiska projekt ”Check out – check in” från år 2000 har hon posterat sig vid stämpelklockan i en fabrik i Malmö och fotograferat arbetarna på väg ut från arbetsplatsen efter veckans slut. Och på väg in igen till en ny vecka. I bilderna vill hon inte bara fånga ögonblicken utan också glappet mellan dem: den lediga helgen och friheten.Många år har gått sedan Carin Carlsson fotograferade männen i fabriken och allt färre sådana arbetsplatser finns kvar. Fasta tider och lediga helger är inte längre en självklarhet och vi drar inte ett gemensamt nationellt andetag av lättnad varje fredag klockan fem. I fabrikerna går maskinerna på högvarv dygnet om och produktionen maximeras genom säsongsanställningar och så kallade fria arbetstider.Och fri är ju ett ord som låter bra. Fri som i den lediga helgen när allt kan hända. Fri som i möjligheten att välja själv och fri som i friställd när du inte behöver arbeta alls. När den lediga helgen blir en ledig arbetsvecka och måndag morgon och fredag kväll flyter samman i ett enda tillstånd av valfrihet. Att stiga upp ur sängen eller att ligga kvar, att slå på teven eller låta den vara stängd. Att sätta ett pris på sig själv och hålla fast vid det. Eller ta de erbjudanden som ges, till det pris man får.   I frihetens tid är vi inte längre anställda utan uppdragstagare eller som det heter i den brittiske regissören Ken Loachs film ”Sorry we missed you” från 2019:–You don’t work for us, you work with us.För att rädda familjens ekonomi tar Ricky jobb för en budfirma, men innan han kan börja arbeta måste han köpa en skåpbil på avbetalning. Villkoren är stenhårda och körschemat orimligt, med höga böter för varje missad leverans. Ändå är Ricky till en början stolt och hoppfull. Efter år som anställd är han äntligen sin egen chef eller som det heter på det nya språket: the master of his own destiny.Låt oss för ett ögonblick dröja där, i tillförsikten han känner när han antagit erbjudandet. För att fullt ut förstå gigekonomins lockelse behöver vi se tillbaka på ansiktena vid stämpelklockan i Malmö den där tidiga måndagsmorgonen i början av 2000-talet. Se resignationen i blickarna när en ny vecka tar sin början med samma arbetsuppgifter som den förra. Tryggt kanske, men också förutsägbart. Och i förutsägbarheten ryms ledan som om den växer sig tillräckligt stark kan få oss att ge upp allt, även det som i grunden är bra för oss. För drömmen om något annat och större. Ett liv larger than life där så mycket mer är möjligt och där vi fullt ut kan bli oss själva.I takt med att fackföreningsrörelsen fick igenom många av sina krav under 1900-talet och allt fler kunde räkna med fasta arbetstider, sjukförsäkring och semester färgades kampen som tidigare varit intensivt röd – med fladdrande fanor och medryckande paroller – istället kommunalgrå. Villkoren som tidigare generationer kämpat och riskerat livet för blev snabbt vardagsmat och stoltheten över den så kallade välfärden och Folkhemmet byttes mot ett grumligt självförakt över den egna präktigheten. Den fastanställde arbetaren blev en knegare och egna hems-drömmen förvandlades till en patetisk kliché symboliserad av de tre v-na: villa, Volvo, vovve.Trygghet som resignation och nederlag alltså, när lika villkor blev till en likformighet lika fyrkantig och symmetrisk som planskissen över ett bostadsområde i miljonprogrammet. I de lagom stora rutorna stuvades Medelsvensson in i det som på nittiotalet och genom författaren Jonas Gardells försorg kom att kallas Mellanmjölkens land. Schabloner och klyschor alltsammans förstås och samtidigt ryms i själva språket början på förändringen. Genom ord och uttryck definieras världen och perspektiv som tidigare tyckts självklara ruckas och förflyttas och drar på köpet med sig allt; våra värderingar och ideal. Våra mål och våra drömmar.Som barn tillbringade jag mycket tid hos min mormor, som hade för vana att stänga av teven så snart Olof Palmes ansikte framträdde på skärmen, vilket var ganska ofta i sjuttio- och det tidiga åttiotalets Sverige. Åtgärden skedde okommenterat, som en självklarhet, en hand på fjärrkontrollen och ett plopp i rutan när bilden på Palme försvann. För min mormor var socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen lika med makten, sosseeliten och fackpamparna, fulla av vackra ord men korrupta och falska under ytan. Misstron var på inget vis unik, Palme var ifrågasatt även i de egna leden och hatad i många kretsar just som symbol för den till synes orubbliga makten, betongsossarna och förbuds-Sverige.Det sägs att vårt land förändrades när Palme mördades. Att något mer än en stor statsman gick ur tiden den där natten i februari 1986, men frågan är om inte skiftet skedde långt tidigare. För barnen som växte upp i miljonprogrammets fyrkanter var föräldragenerationens kneg med 40-timmarsvecka och lagstadgad semester ingenting att sträva efter. Lika lite som ”hel och ren” längre var målbilden för den personliga klädstilen. Hellre revs de hela kläderna i stycken och sattes samman igen med säkerhetsnålar och i subkulturer som punken odlades revolten mot snart nog allting och särskilt då mot samhällets auktoriteter och förmodade krav på att inordna sig i ledet vid stämpelklockan.Med paroller som fuck the system, anarchy is order, government is chaos fladdrade fanorna igen i en ny protest mot den rådande ordningen. Och även om somliga påstår att punken är död lever drömmen om det fria livet. Som en glimt i fabriksarbetarnas ögon en fredagskväll i det tidiga 2000-talet, med helgens andrum inom räckhåll.Och ett par decennier senare, som det välsmorda lingot hos gigekonomins företrädare när krav på ständig tillgänglighet blir till flexibilitet, dåligt betalda engångsjobb till variation, total brist på trygghet till utmaningar och kreativitet. Positivt laddade termer som för tanken till en stimulerande fritidsaktivitet hellre än ett dagligt förvärvsarbete. Och det var väl frihet vi ville ha?–This decides who lives and who dies, säger uppdragsgivaren på budfirman i Ken Loachs film och pekar på smartphonens app. Klarar Ricky inte appens krav är han ute ur leken. Game over, vinna eller försvinna. I frihetens tid har makten inte ens ett mänskligt ansikte som vi kan revoltera mot och det finns ingen att skylla på om vi misslyckas. När var och en är sin egen chef får vi själva bära våra brustna drömmar.Boel Gerell, författare

Hos de flesta av oss är högerhanden den mest dominanta. Men kanske lever den på gamla meriter? Läkaren Matz Larsson funderar över högerhandens roll i evolutionen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag går fram till spegeln. I handen håller jag en blyertspenna. Jag betraktar min spegelbild. Också han är beväpnad med en blyertspenna. Jag gör några utfall, likt Zorro. Sedan flyttar jag pennan till vänster hand, gör om samma rörelse. Till slut tror jag mig ha kommit på svaret…Nio av tio människor är högerhänta. Men varför det är så är en av evolutionens gåtor. Genom historien har olika teorier varit populära. En av dem handlar poetiskt nog om hjärtats placering.Själv blev jag intresserad av frågan i mitt arbete som lungläkare. I mitt yrke möts jag dagligen av röntgenbilder på lungor och hjärtan. Inte minst när jag måste dränera lungor från vätska som ansamlats i lungsäcken måste jag ta hänsyn till hjärtats läge, eftersom redskapet jag använder liknar ett sylvasst spjut – ett ingrepp som kräver precision och kunskap om var hjärtat sitter.Jag är inte den enda som intresserat mig för frågan. I boken ”Right hand, left hand”, skriven av den vänsterhänte forskaren Chris McManus, bjuder han på en svindlande resa. Man kryssar än till höger än till vänster. Träskruvar, spegelvända molekyler, DNA, hjärnforskning, sport, mupparna, Da Vinci, plattfiskar, testiklar, och allsköns andra asymmetrier undersöks. McManus väver ihop biologi, fysik, konst, kultur och humor men vävens röda tråd, det är högerhandens dominans.Faktum är att högerhandens dominans också lett till aktiva försök att förminska de som av någon anledning ändå föredrar vänsterhanden. Det syns inte minst i språket: Inom flera språk finns ord och uttryck som anspelar på tafatthet eller oärlighet. Engelskans ”right hand” som också betyder ”rätt hand” är ett av många exempel, liksom svenskans ”vänsterprasslar”.Diskriminering och tvång är antagligen också ett skäl till varför det fanns så få vänsterhänta på artonhundratalet. Vänsterhanden kunde bindas fast i stolen, aga förekom, även in på 1900-talet. Bland de som drabbades fanns bland andra Kurt Cobain i Nirvana, som egentligen var vänsterhänt, men som av sin pappa tvingades att skriva med den högra. Ja, flera av de allra mest uppskattade gitarristerna inom rocken är vänsterhänta – Cobain, McCartney, Mark Knopfler. Kanske var det just vänsterhäntheten som bidrog till deras speciella, ja faktiskt banbrytande sätt att spela gitarr?"Scuse me while I kiss the sky": Jimi Hendrix, lirade också omsträngat men skrev med högra. Blandar man så, hör man till de ambidextras skara, kanske en förutsättning för Hendrix ekvilibristiska solon, utsökta poesi och fascinerande språk?Chris McManus tror, precis som många andra, att språket kan ha börjat med gester. De flesta, även vänsterhänta, processar språk huvudsakligen i vänster hjärnhalva. Varför är oklart. Lika kryptisk är högerhänthetens stora dominans. Bland djur ses ju inget liknande. Djur kan förvisso ha en favorit-tass men på gruppnivå är andelen vänster- och högertassade ungefär lika stor.Kan något ha missgynnat våra vänsterhänta förfäder? Visst, vår skrivmetod, saxar, dörrvred krånglar till det men evolutionärt sett är det nymodigheter. Vad kan det då vara? Jag läser vidare i boken.Det är då det händer. Jag släpper boken, stegar fram till spegeln. Jag greppar en blyertspenna – först med högra handen. Penn-fäktar lite likt Zorro – mot min egen torso. Flyttar sedan pennan till vänstra handen. Vad händer? Jo, nu blottas ju hjärtat! Heureka! Jag återvänder till boken och läser som i trans.“ … right hand dominance …‘‘probably arose in fighting; most important to protect your heart and its adjacencies…’’ På svenska ungefär: ”Högerhandens dominans uppstod antagligen i strider; framförallt för att kunna skydda hjärtat och dess angränsande område”. Detta enligt Thomas Carlyle - skotsk historiker och författare. Min geniala idé visar sig vara från 1800-talet!Men kanske var den inte så genial ändå. Enligt Chris Mcmanus är ”krigare-sköld”-hypotesen sedan länge förkastad. Gamla flintflisor har avslöjat att tillverkarna var högerhänta, och det var långt innan skölden uppfanns. Min ”snilleblixt” visade sig vara sedan länge begravd, och McManus var tydligen en av officianterna.Men vänta lite! Varken jag eller min duellant framför spegeln hade ju någon sköld!Insikten leder till en ny duell: Två män, öga mot öga, allt lika, männens storlek, styrka, snabbhet, svärdens skärpa. Men en sak skiljer faktiskt – greppet om vapnet! Jag är högerhänt, mannen i spegeln är vänsterhänt.Vad skulle hända vid en coup double, det vill säga en samtidig stöt – har vi då samma odds? Nej, mitt högerhänta jag blir ju stungen i höger bröstkorg. Lungan kan punkteras, men det kan jag överleva. Värre för mitt vänsterhänta jag, som får en stöt som träffar hjärtat mitt i prick.Det finns förstås undantag. Lite till vänster om bröstbenet kan du nog känna ditt hjärtas slag – såvida du inte har situs inversus – spegelvända inre organ. Då är du en på 10 000 – undantaget som bekräftar regeln. Annars sitter hjärtat alltid till vänster, precis som hos alla ryggradsdjur.Hjärtat ser likadant ut hos vänsterhänta, men det blottas mer om man råkar hamna i duell. Betydelselöst i fredliga samhällen - men människosläktet har ett blodigt förflutet.Hjärtat sitter till vänster, men var exakt?Enligt undersökningar som bygger på datortomografier på örebroare ligger i snitt 75 procent av hjärtats volym i vänster bröstkorg.En vänsterhänt duellant löper därmed tre gånger högre risk för att bli träffad i hjärtat. Hjärtat ligger dessutom direkt an mot bröstkorgsväggen på den vänstra sidan. Dessutom löper kroppens största blodkärl, aortan, till vänster.Visst kan det vara så att vår vänstra sida är mer sårbar, och människor dog ofta våldsamt förr. Men kan det ha lämnat avtryck i generna än i dag? Ja, för minsta fördel kan få stor inverkan på arvsanlag när det handlar om långa tidsperioder. Här rör det sig ju om miljontals år.Men om nu stridsbenägna högerhänta har bättre förutsättningar att överleva varför blev inte alla högerhänta?Kanske drog de vänsterhänta fördel av att vara sällsynta? Så länge vänsterhänta är ovanliga får högerhänta sällan möta och träna sig på vänsterhänta, som ju har helt andra rörelsemönster. Det räcker med att slå sig ner framför en idrottsmatch: bordtennis, tennis, baseboll, boxning eller fäktning, för att förstå hur vänsterhänta spelare tycks kunna vinna matcher genom att helt enkelt utmana sin motståndares invanda rörelsemönster.Det gäller förresten inte bara inom sportens värld. Forskning har visat att grupper och organisationer med individer som tänker och handlar likartat, de grupperna fungerar sämre. Vänsterhänta greppar saker och ting annorlunda.Idag bär fäktarna skydd. Knivmord är inte längre en dominerande dödsorsak. Därmed borde hjärtats plats inte längre påverka evolutionen. Och forskning visar faktiskt att de vänsterhäntas antal ökar, vilket är i linje med hjärt-hypotesen. Det finns anledning att tro att detta är av godo för mänskligheten. För en lagom mix av höger- och vänsterhänta kan skapa nya perspektiv och nya lösningar.Matz Larsson, läkareReferenserMcManus C (2003) Right hand, left hand: the origins of asymmetry in brains, bodies, atoms and cultures. Phoenix, LondonLarsson Matz, Did heart asymmetry play a role in the evolution of human handedness?J Cult Cogn Sci (2017) 1:65–76 https://doi.org/10.1007/s41809-017-0009-zWith a heart on the left, why are most of us right handed? | Science Features | Naked Scientists (thenakedscientists.com)Larsson Matz, Apropå! Högerhänthet och torax asymmetri. Läkartidningen. 2017,114:EX7Y

Som medborgare har vi rättigheter. Men ibland har vi svårare att hävda dem. Varför då? Det frågar sig Elena Namli i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sårbarheten har, tills nyligen, inte varit något populärt ämne för filosofisk reflektion. Medan skönlitterära klassiker utforskar människan när hennes sårbarhet är som störst brukar filosoferna intressera sig för den rationella människa som söker – om inte kontroll över tillvaron – så i alla fall oberoende i förhållande till både naturen och samhället. Särskilt moderniteten har präglats av just sårbarhetens glömska och inte sällan svaghetsförakt. I mitt eget filosoferande intresserar jag mig helst för människan vars sårbarhet inte kan elimineras. Precis som andra djur är människor dödliga och både vår kropp och vår själ utsätts för smärta och ångest. Kanske därför läser jag om och om igen gamla klassiker som Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann. De är ständiga samtalspartner i mina böcker. Jag låter också dessa gamla män följa med mig i olika vardagssituationer och reflektera över min egen sårbarhet men också över hur vi i vårt samhälle ska förhålla oss till varandra.På senare tid har jag haft problem med hälsan. Då har Bröderna Karamazov och Doktor Faustus fått följa med mig till olika avdelningar och mottagningar inom vården – ja, här i Sverige med dess fantastiska och mycket avancerade vård. Det finns något plikttroget i att beskriva den svenska vården som fantastisk. Men hur ärlig är jag?Vad händer med mig när jag är sjuk och behöver hjälp? Hur går det för mina kära när de ligger i sina sjukhussängar och reduceras till ett förnamn och en diagnos? Varför blir stämningen så dålig när jag klagar? Varför måste jag inleda berättelser om likgiltighet, diskriminering och till och med övergrepp med att först intyga att jag egentligen är tacksam för den svenska vården?Ingen förväntar sig att jag ska visa samma djupa tacksamhet när jag möter människor med andra yrken. När jag som är morgonpigg anländer till mitt kontor på universitetet i Engelska parken i Uppsala är städpersonalen redan där. Är jag tillräckligt tacksam för det? Taxiföraren som kör mig till tåget och lokföraren som kör vidare – har jag visat att jag är tacksam? När tåget är sent och jag klagar – borde jag först intyga att jag på det stora hela älskar de svenska järnvägarna?  Antingen är jag i grunden en otacksam människa eller så är det någon skillnad mellan just vården och allt annat. Varför anser vi generellt att det är bra att medborgare ställer krav och uppfattar sin relation till det allmänna i termer av rättigheter men gör ett undantag för just vården? Hon som städar, kör, undervisar och flyger gör sitt jobb. Men vårdpersonal är hjältar i sin vardag. Varför?Kanske för att det just i vården blir uppenbart för de flesta att vi faktiskt är beroende av varandra. Vi klarar oss inte om vi inte får hjälp av andra människor – många människor med olika slags kunskap, färdighet och därmed makt som vi själva saknar. Jag kan köra bil men jag kan inte laga den. Jag kan lägga om ett sår men jag kan inte operera bort min egen cancer. Jag behöver de andra människorna. När de finns för mig är jag tacksam – genuint tacksam. Men tacksamhet är en känsla som på många sätt inte passar in. I alla fall inte som en grundhållning inom ramen för en jämlikhets- och rättighetskultur.  Det finns många skäl till det men ett är just att utsatthet och beroende riskerar att leda till att människor behandlas mindre värdigt. När rättighetskultur är stark spelar det mindre, eller ingen roll alls, huruvida en myndighetsperson, en lärare eller en sjuksköterska tycker att medborgaren är sympatisk, till exempel tillräckligt tacksam. Den respekt för människans värdighet som hon i sitt agerande ska visa är en grundhållning som hör till jobbet.Men detta betyder ju förstås att varje rättighet säkras av motsvarande plikter.Blev det dålig stämning nu? Rättigheter vill vi ha, men låter inte ”plikt” gammaldags och tråkigt? Det må så vara, men det går inte att ha rättigheter utan att också ha plikter. Plikt behöver inte betyda att vi agerar utan engagemang. Ännu mindre betyder det att vi agerar under något slags tvång. Plikten betyder att den andres rättigheter är ramen för mitt agerande när jag är lärare, polis eller sjuksköterska.En av de grundläggande poängerna med en rättighetskultur är att människan, när hennes rättigheter är erkända, förblir ett subjekt, en aktör. Ett alternativ till rättighetskultur är att människan behandlas som objekt. Hon blir då utlämnad åt andras omsorg men också godtycke.Vad skulle en rättighetskultur betyda inom vården? Vad händer om vi som patienter får rättigheter istället för att tacksamt ta emot den vård som erbjuds? Är risken med rättighetsbaserad vård att vi som patienter blir otacksamma rättshaverister?Jag tror inte det. Jag tror nämligen att vi ofta känner tacksamhet och visar tacksamhet för de människor som utför sina plikter professionellt och engagerat. Samtidigt är det skönt att våga tro att ingen ställer krav på motprestation för att vi ska få en bra behandling och bli värdigt bemötta när vi är svaga och beroende av andra. Redan idag finns det inslag av rättighetskultur i svensk vård – framför allt när det kommer till informerat samtycke som måste inhämtas i samband med vården. Samtycke är dock långt ifrån den enda rättighetsformen. När världshälsoorganisationen beskriver rättighetsbaserad vård poängteras till exempel vikten av att staten i sin lagstiftning garanterar jämlik tillgång till vård.Mycket har ändrats inom medicinsk etik sedan Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann skrev sina storslagna romaner. Den gudalike doktorn vars vetenskapliga övertygelser hindrade honom från att känna empati och därmed ge plågade människor smärtlindring är borta. Borta är också den fattigdom som gjorde att vården överhuvudtaget inte kom till de flesta människor. Nu har vi istället en bra vård för de flesta människor i vårt land. Samtidigt tycks samtalet om brister inom vården blivit tabu. Eller snarare har vi reducerat samtalet till frågan om ekonomiska resurser. Visst är resurstilldelning en viktig fråga, men det löser inte alla problem. Ovärdigt bemötande och kränkande behandling, liksom paternalism och diskriminering, är inte främst en resursfråga.   Att tala om diskriminering och teknokratism inom en vård som idag räddar liv som inte gått att rädda för bara några år sedan riskerar att skapa dålig stämning. Låt oss ta risken. Det som står på spel är nämligen vårt människovärde. Vårt människovärde den dag vi tvingas sätta på oss sjukhuskläder och ligga i en sjukhussäng.Tyvärr är varken Fjodor Dostojevskij eller Thomas Mann med mig i detta ställningstagande – de trodde nämligen inte att ett humant samhälle kan byggas som en rättighetskultur. I Dostojevskij och Manns romaner prövas vår mänsklighet på ett personligt plan varje gång vi ställs inför vår egen och andras utsatthet. Detta har inte ändrats. Det som har ändrats är att vi också söker och finner sociala strategier för att säkerställa att sårbara människor i vårt samhälle inte förminskas i sin mänsklighet.  Elena Namli, professor i teologisk etik

Den 2 februari 2022 är det 100 år sedan James Joyces Ulysses kom ut. Det firar OBS med en specialpodd med Ulysses svenska översättare Erik Andersson. Med anledning 100-årsfirandet bad OBS och P1 Kultur den svenska översättaren av Ulysses, Erik Andersson, att berätta om arbetet med boken. Intervjuar gör Lisa Bergström och dessutom får du en introduktion av kulturredaktionens Helene Alm.

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson Almestad förklarar varför och slår ett slag för städandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i november 2018. Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker ”sedan” för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok ”Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik” som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form – dammfritt och saker på rätt plats – och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant.  Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en ”överraskning”. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart. Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube? Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit. Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt. I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara. Elin Grelsson Almestad, författare Källor Fanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018. Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984. Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson förklarar varför och slår ett slag för städandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i november 2018.Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker ”sedan” för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål.Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok ”Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik” som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form – dammfritt och saker på rätt plats – och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant.  Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en ”överraskning”. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart.Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube?Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit.Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt.I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara.Elin Grelsson, författareKällorFanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018.Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984.Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

Få böcker har påverkat det västerländska tänkandet så mycket som Bibeln. Det är ingenting man skrattar bort. Ändå finns ju humorn hela tiden där. Maria Küchen funderar på vem som skrattar åt vad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Har du hört den där om när Jesus skulle rädda en äktenskapsbryterska från stening? Jesus sa: "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen." Genast kom en sten flygande och träffade den stackars äktenskapsbryterskan mitt i pannan, och Jesus vände sig ilsket mot folkmassan och fräste: "Alltså ibland blir jag bara så trött på dig, mamma."För att tycka att det här skämtet är roligt, måste man veta att jungfru Maria bland kristna anses vara den enda människan utan synd, bortsett från Jesus då. Skämtet är med andra ord rätt så internt kristet. Det fyller ett par av de funktioner som humor alltid har haft – att skapa en känsla av gemenskap genom samförstånd, och en avslappnad stämning genom avdramatisering av det högstämda. Och det belyser att vad som är "roligt" alltid beror på sammanhanget. Det spelar helt enkelt roll vem som skämtar om vad, och när det skämtas.Jag tänker på skämtet om steningen – det är en stening som ju i evangeliet aldrig ens börjar, eftersom alla människor utom Jesus och hans mamma är syndare – när jag läser "Gudomliga komedier" av den systematiska teologen Ola Sigurdson. "Gudomliga komedier" är en historisk och filosofisk studie i tre band om humor, subjektivitet och transcendens. Men Gud och humor är långtifrån det enda som Sigurdson avhandlar. Och hans åtskillnad mellan humor som sympati och humor som antagonism, kan tillämpas på all slags skämtsamhet. Det är som bekant skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon.När de romerska soldaterna i evangeliet häcklade och skrattade åt den döende Jesus på korset, så var deras humor maximalt aggressivt antagonistisk. Många vill nog inte ens kalla det för humor. Men man ger en förskönad bild av människan om man blundar för humorns mörkersida. Hånskrattet är också ett skratt, och när mobbare påstår att mobboffer saknar humor så menar de allvar – de tycker själva på riktigt att deras mobbande är kul.Gycklandet i samband med korsfästelsen är ett extremt exempel på aggressivt antagonistisk humor. Men antagonistisk humor kan såklart också vara helt varmt godartad. Du har kanske själv varit med om hur förälskade par retas rätt så hårt med varandra. Hos Martin Luther, som var roligare än somliga tror, slår den antagonistiska humorn ibland över i grova påhopp, men Luther kan också vara kvick.I en ironisk uppräkning av vilka reliker som katolikerna ännu saknar, nämner han "två fjädrar och ett ägg från den heliga Anden". Den storslaget mäktiga Heliga Anden framstår plötsligt som en flaxande värphöna. Luthers lustighet är ett typexempel på vad Sigurdson kallar inkongruent humor – något storslaget förs samman med något lågt och lite löjligt som det faktiskt liknar. Både den heliga anden och hönan kan ju flyga.När Luther drev med den romersk-katolska kyrkan levererade han med andra ord inte enbart skatologiska skämt – bajshumor, för att tala folkspråk. Bajshumor, ironi, kvickhet, fars, antagonistisk humor och godmodigt skämtande för att skapa samhörighet, det vill säga humor som sympati – allt det här finns det exempel på i Bibeln. Det är svårt att inte se humorn i Jonas bok – ni vet, profeten som sväljs av en stor fisk. Och svart humor blixtrar till i bland till och med i Jobs bok, där en maximalt drabbad människa grälar med Gud om varför han måste vara med om allt detta förfärliga.Utan galghumor skulle det bli ännu svårare för människor att uthärda det outhärdliga. Kanske bidrar det till att galghumor är ett väsentligt inslag i den judiska humorn. Där saknas inte heller självironi, som i anekdoten om tre rabbiner som grälar vid en flod. "Det är jag som har rätt", säger den första. "Gud kommer att visa det genom att låta bladen falla av trädet där borta." Genast faller bladen av trädet, men de två andra rabbinerna tycker inte att det håller som bevis. "Gud kommer att visa att jag har rätt genom att vända flodens lopp", envisas den första rabbin. Genast börjar floden strömma åt andra hållet, men hans två antagonister avfärdar även det. Då kommer en tordönsstämma från himlen: "Det är den förste rabbin som har rätt!" De två andra rabbinerna svarar med en mun: "DU ska inte lägga dig i!"Här skrattas det inte åt det heliga – humor som antagonism. Det skrattas med det – det är humor som sympati. Att skratta åt det heliga är både tillåtet och nödvändigt, men att skratta med det heliga är också fullt möjligt, och helig dårskap är en uråldrig del av de stora religionerna. Portalfigurer inom den islamiska sufismen drunknar i skratt, kärlek, vin och Gud. Aposteln Paulus talade om vikten för en kristen att vara en "dåre inför världen". Heliga dårar genom tiderna har gycklat med makten, och Paulus tankar om helig dårskap togs upp av Martin Luther, som dessutom presenterade skrattet som en kur mot melankoli.Ola Sigurdsons ambition i sin humorstudie är inte att själv vara rolig, men han bjuder på ett långt pärlband av fun facts – visste du att den romerske kejsaren Heliogabalus var den förste kände västerlänningen som roade sig med pruttkuddar? Främst tar han dock begreppet "humor" i bruk på avancerad filosofisk nivå. Den systematiska teologin saknar skarp gräns mot filosofin – och den systematiska teologen Sigurdson tar humor på allvar.Humor är en allvarlig sak – inte minst när människor antagonistiskt skrattar åt en förtryckande övermakt. De maktlösas antagonistiska humor blir en överlevnadsstrategi och ett vapen. Och att skämta aggressivt antagonistiskt uppåt har alltid varit snyggare än att göra det neråt. Det är inte bevisat att Jesus hade humor – det sägs aldrig i evangelierna att han skrattade – men hans förkunnelse kom underifrån och riktade sin kritik uppåt. Därför blev den lika farlig som satirisk humor kan vara i en diktatur.De första kristna betraktades verkligen som dåraktiga av omvärlden. Det speglas bland annat i den första kända avbildningen av Kristus på korset, satirisk romersk graffiti där han avbildas som åsna."Inkarnationen", skriver Sigurdson, "alltså Guds människoblivande i Kristus, är en absolut paradox och därför är kristendomen enligt filosofen och teologen Sören Kierkegaard den mest komiska av religioner". Jag tänker medan jag läser Sigurdsons storverk till studie, att Jesus kanske tog den aggressivt antagonistiska humorn i bruk genom att låta den vändas mot honom själv. Han gjorde sig till den som det skrattades åt. Så kanske var Jesus själv kristendomens första heliga dåre. Och kanske behövs fler heliga dårar som häcklar makten i vår tid. Kristendom, precis som humor, har aldrig klätt i makt. Den fungerar bara när den ägs av, och upprättar, de utskrattade och maktlösa.Maria Küchen, författare och skribentLitteraturOla Sigurdsson: Gudomliga komedier – humor, subjektivitet, transcendens. Glänta produktion, 2021.

Om livets stora mysterier kan vi inget veta, bara tro. Men tvivlet gnager ständigt. Om man inte helt avstår från att tänka? Som de antika filosofer Vincent Flink Amble-Naess lyfter fram i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Konstnären Apelles hade arbetat med tavlan i månader. Det skulle bli ett mästerverk; det var uppenbart för var och en som såg honom arbeta. En detalj lyckades emellertid gäcka honom: fradgan på kapplöpningshästen i förgrunden. Den föreföll omöjlig att gestalta. Apelles försökte med klarare färger, grövre penslar och mindre vatten i temperan. Han svalde sin stolthet och konsulterade en rival, men också det var lönlöst. Resultaten blev hopplöst onaturliga. Till slut fick han nog, och slängde sin tvättsvamp mot hästen i vredesmod.Folket omkring honom drog efter andan. Apelles kunde knappt tro sina ögon. Svampen hade lämnat ett omisskännligt avtryck över betslet. Hästen tuggade fradga.Anekdoten återges av den grekiska filosofen Sextus Empiricus i boken Pyrrhoniska skisser, från 200-talet e. kr. På samma sätt som Apelles genom sina ansträngningar försökte uppnå ett perfekt konstverk, försöker filosoferna uppnå det goda livet genom att argumentera. De borde veta bättre, skriver Sextus. Först när man inser det meningslösa med hela företaget kan man uppnå målet, och njuta sin sinnesro.Sextus Empiricus var skeptiker, eller pyrrhonist som hans meningsfränder ofta kallades under antiken. Rörelsen fick sitt namn efter förgrundsgestalten Pyrrhon, som var verksam på 300-talet f.Kr. Pyrrhon föräras ett kapitel i historikern Diogenes Laertios bok Berömda filosofers liv och läror, som är vår kanske främsta källa till kunskap om den antika filosofin och dess utövare. Diogenes beskriver Pyrrhon som en dåre, som betvivlade allt han såg. Om en kärra var på väg att köra över honom steg han inte åt sidan. Han var nämligen inte säker på att kärran var verklig. Kanske hade han fallit offer för en synvilla, eller helt enkelt blivit lurad. Om det inte vore för hans många vänner, skriver Diogenes, hade Pyrrhon knappast blivit långlivad.Skildringen är författad 500 år efter Pyrrhons bortgång, och mycket tyder på att informationen är hämtad från en satirisk skrift som publicerades av en av Pyrrhons fiender. Sådana smädeskrifter var vanliga under antiken. Epikurén Colotes skriver att den skeptiska läran gör det omöjligt att leva, eftersom den inte medger några åsikter. Anatomen Galenus frågar sig huruvida skeptikern måste stanna ombord på ett sjunkande skepp eftersom han tvivlar på om det stigande vattnet är verkligt. Ännu år 1748 – 2000 år efter skeptikernas storhetstid – kunde den skotske filosofen David Hume skriva att samhället skulle gå under om Pyrrhons efterföljare fick gehör för sina idéer.Skeptikerna var lätta att häckla. De efterlämnade nämligen inga skrifter där deras lära försvarades. Sextus bok är ett undantag. För den som läser hans Pyrrhoniska skisser framträder en annan bild av skeptikerna än den som förmedlades av deras fiender.Det grekiska ordet skepsis betyder ”undersökning”, och mycket riktigt var den skeptiska filosofin en undersökande filosofi. Föremålet för undersökningarna var i första hand de andra filosoferna. Epikuréerna påstod att världen bestod av atomer, medan aristotelikerna påstod att den bestod av element. Skeptikern betraktade argumenten för och emot de båda inställningarna, och kom fram till att frågan förmodligen inte gick att besvara. Båda sidor verkade ha genomtänkta argument för sin sak, och varje omdöme om vem som hade rätt skulle ofrånkomligen bära på ett mått av godtycke.För Sextus var skepticismen i första hand en serie tankefigurer, vars syfte var att uppnå jämvikt mellan argumenten för och emot varje ställningstagande. Därigenom visade han att våra åsikter nästan aldrig är berättigade. För det mesta kan man lika gärna se saken ur ett annat perspektiv. Inställningen gällde emellertid inte alla delar av livet. I motsats till vad belackarna ville göra gällande hade skeptikerna kunskap om många saker. Det var teorierna de förkastade, det vill säga: åsikter som sätts i samband med varandra, och ger upphov till system. Inställningen är mindre extrem än vad man skulle kunna tro.Sextus hade måhända medgivit att honungsvinet han drack var sött, men han hade aldrig accepterat den vetenskapliga förklaringen: att glukosmolekyler interagerar med receptorer i våra smaklökar, som signalerar till hjärnbarken via elektriska impulser, och får oss att erfara sötma. En sådan slutsats hade krävt en argumentation. Och utöver det fåtal individer som utbildat sig till vetenskapsmän, och själva undersökt saken i ett laboratorium, förlitar sig de flesta av oss på auktoritetsargument. Till exempel:Vetenskapsmännen säger att vinet är sött på grund av molekylerna. Och vetenskapsmännen är pålitliga. Alltså är vinet sött på grund av molekylerna.Sextus hade betraktat en sådan slutledning som inte bara bristfällig, utan rent ut sagt löjeväckande. För det första vet vi inte om vetenskapsmännen verkligen säger att det förhåller sig på det viset; vi har ju knappast träffat dem alla. För det andra vet vi inte om de är pålitliga, oavsett vad de själva påstår om saken. Därför borde vi inte utan vidare acceptera att det finns något sådant som glukosmolekyler eller smaklökar eller receptorer. Att vinet är sött behöver vi däremot inga argument för att komma fram till; det känner vi ju på smaken.Skeptikernas lära formulerades millennier innan den globala uppvärmningen var ett faktum, och för en modern läsare är det uppenbart att deras idéer vore direkt skadliga i händerna på våra makthavare. Om teorierna kan användas till att förbättra världen bör de inte förkastas. Men för de flesta av oss är klimatforskarnas rön – om smältande polarisar, avverkad regnskog och stigande havsnivåer – inte nog för att mana oss till handling. För det stora flertalet framstår rapporterna från IPCC som intet mer än en källa till ångest. På så vis påminner vår situation om den skeptikerna ville avhjälpa.Liksom för de konkurrerande skolorna var målet för skeptikernas verksamhet ataraxia, vilket på grekiska betyder sinnesro. Stoikerna sade sig uppnå målet genom att leva i enlighet med naturen och epikuréerna genom att hänge sig åt njutningar. Skeptikerna närmade sig problemet på ett annat sätt. Deras nyckel till sinnesro var insikten om att inget kan skada oss. Men det var inte sträckbänken, lejonen eller slavdrivarna de syftade på, utan de filosofiska problemen som håller oss vakna om nätterna och inte ger oss någon ro. Vad är sanning? Vad är skönhet? Vad händer när vi dör? Frågorna är nästintill omöjliga att besvara, vilket skeptikerna var de första att inse. Följaktligen vägrade de infoga sina kunskaper i system. De vägrade se samband och göra slutledningar. Man skulle kunna säga att de vägrade tänka.Sextus tid påminde på många sätt om vår egen. Filosofin, som hade börjat som ett självständigt sökande efter kunskap, hade stelnat i skolbildningar vars medlemmar ägnade större delen av sin tid åt att anklaga varandra för dumhet och hyckleri. I detta intellektuella klimat gjorde skeptikerna entré och retade gallfeber på sina konkurrenter genom att hävda att alla var lika goda kålsupare, och att det var samtalet i sig det var fel på.Skeptikerna var inga livsstilsradikaler. Det var deras lära som var avvikande. Själva levde de konventionella, tillbakadragna liv. Sextus arbetade som läkare, och författarskapet var en bisyssla han ägnade sig åt på fritiden.På samma sätt kan också vi dra oss tillbaka, och leva obesvärade av de hätska debatterna i vår samtid. I en tid där åsikter har upphöjts till dygd vore det inte mindre än ett uppror.Vincent Flink Amble-Naess

Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i ”Oron bok”. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, – då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren) –   varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok ”Det omätbaras renässans” gör filosofen Jonna Bornemark upp med det “pedanternas världsherravälde” som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia – låt oss kalla dem Poeterna – har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för – eller tillbedjare av – en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för “excentricitet” snarare än pedanteri.Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening – nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet  i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget “i väntan på den stora inspirationen”. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka  risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i ”Orons bok”. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.Isabella Nilsson, författare

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form – kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov – dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation – Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

Vad är det för skillnad på klagan och beklagan? Mikael van Reis reflekterar över den åtskillnaden, som skiljer Kafkas privata liv från hans litteratur. Där beklagan sällan fick ta plats i hans böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Översekreteraren vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Kungariket Böhmen hade ibland skäl att klaga. Även som blivande sjukpensionär.Som när han i januari 1922 befinner sig på vintersportorten Spindelmühle – en plats där det inte blir så mycket skidor men väl utmattande kälkåkning.Han påbörjar nu sin snörika roman om den vilsne lantmätaren K. Den får titeln Das Schloss – på svenska Slottet.Det faller mycket snö också i Spindelmühle. Han finner frid i ensamheten och skriver: ”Det skulle vara fruktansvärt om exempelvis Milena plötsligt kom hit.” Från samma vistelse finns i författarens dagbok en underbar passage som handlar om ett klagomål:”Trots att jag skrivit till hotellet och klart och tydligt uppgett mitt namn, och trots att de två gånger korrekt angett mitt namn när de skrivit till mig, står det ändå Josef K. nere på anslagstavlan. Ska jag förklara för dem, eller ska jag låta dem förklara för mig?”Författaren förlorar sitt egennamn, han blir en Annan och ändå sin egen och snart postuma mästerfiktion – det vill säga Josef K. i romanen Processen. Det är som om hotellpersonalen i Spindelmühle redan räknat ut att den väntade gästen kommer att bli 1900-talets mest spridda litterära varumärke och i förblandning med hans alltid förmodade alter ego, romangestalten Josef K.Nu är de båda inskrivna gäster i Spindelmühle. Det vore nog bäst om receptionen förklarade sammanhanget för sin störde gäst.Men romanen om Josef K. utkommer först 1925, ett år efter Kafkas död. Nu är det 1922. Här i dagboken ryms så både humor och fiktioner.Den som klagar finner sig vanligen förpassad till periferin – som förvisad från ljuset i centrum. Jag är övergiven, missförstådd, berövad, försummad, ratad, underskattad när jag egentligen skulle vara en uppskattad och gärna älskad person. Det är en klagan som söker uttryck – som hos Ovidius en gång när han landsförvisats från Rom till bistra Svarta havet. Det är där som han skriver Tristia, sina klagosånger.Hur mycket sångbar musik har det senare inte blivit av all denna klagan – jeremiader, elegier, blues, fado… Och hur omvänd är inte deportationens och exilens djupa förstumning?De som vid mitten av 2010-talet kom till vårt lands gränser från Levanten, de beklagade sig inte – de kom gående med sin milslånga tystnad och mötte här ett land som beklagade sig över de främmande. De fåordiga från bombade Aleppo mötte så den svenska jämmerdalen. Där finns en skillnad mellan klagan och beklagande. Det är skillnaden mellan en djupt känd saknad och närmast juridiska fel. Klagan kan bli litteratur, beklagande blir lätt ett anmält missnöje eller blott ett formellt uttryck – jag beklagar sorgen.Till mina fixa idéer hör att det finns gradskillnader mellan en fuktig och en torr litteratur. Den fuktiga tåras av känslor eller svettas av ruelser. Som i Dostojevskijs växelsång av bekännelser och anklagelser.Till de torra författarna hör avgjort Franz Kafka. Han beskriver det obegripliga hos de mänskliga villkoren men sällan som klagan. Han vet att det enda svaret och försvaret är en litteraturens stiff upper lip. Som en utredare med stel överläpp bland lagar, domar och plötsliga olycksfall.Skulle Kafkas märkligt upprymda berättelser börja lamentera med bekännelser och anklagelser skulle hans texter stelna till grimaser. Men det gör de inte. Hans gestalter saknar oftast minspel, tårkanaler och hjärtsmärta. Kvar är kroppen som gester och en vilsen undran. Det är nog därför som hans berättelser berör oss.Skall Kafka beklaga sig få det ske i dagböcker och brev – hur han attackeras av huvudvärk eller könsdrift eller andras dumhet. När han plågas av ensamhet sker det i en klassisk författarklyvning – dels bor lyckan i att leva med andra vilket löser upp ensamheten och dels bor lyckan i ensamheten som är villkoret för att skriva. Kafka vill båda – det blir en källa till klagan.Ta skilsmässan från Felice Bauer, den processen rymmer detta vankelmod som i ett nötskal. Den 1 juli 1916 inleds fältslaget vid Somme som skall resultera i en miljon döda. Den katastrofen har inte Franz Kafka en tanke på när han den 5 juli skriver om sina inre samlevnadsstrider.”Påfrestande att leva tillsammans. Man tvingas till det av främlingskap, medlidande, åtrå, feghet, fåfänga och endast längst ner i djupet kanske en liten rännil värd att kallas kärlek, omöjlig att finna om man söker den, men ibland glimmar den till för ett kort ögonblick. Stackars Felice.”Dagen senare, den 6 juli 1916:”Svår natt. Omöjligt att leva med Felice. Outhärdligt att över huvud taget leva med någon. Beklaga inte detta, beklaga istället omöjligheten att vara ensam. Men egentligen: meningslöst att beklaga sig, bättre att foga sig och äntligen förstå. Resa sig från marken. Håll dig till boken! Å andra sidan: sömnlöshet, huvudvärk; lika bra att hoppa ut ur det höga fönstret, men jag skulle antagligen inte slå ihjäl mig, eftersom regnet mjukat upp jorden. Vridit och vänt mig hela natten med slutna ögon, det kändes som om någon stirrade på mig.”Vi kan inte bortse från den bläckfärgade humorn i detta beklagliga tillstånd. Kafka spelar sin roll väl. Det mesta i hans litterära berättelser gestaltas emellertid genom distansens tredjeperson. De mänskliga villkoren blir då synliga redan i den där torra stilen Där finns inte dagboksjagets hudlöshet. Han beklagar sig ogärna i sin prosa. Han förfrämligar sig i stället. Blir en Annan.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Få känslor är lika stigmatiserade som skam. Men skammen erbjuder också möjligheter, och är kanske nödvändig för ett anständigt samhälle. Det menar författaren och lektorn i pedagogik, Marie Hållander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Han sa till mig: "Man säger inte hongri, man säger hungrig. Du låter bonnig. Säger du Amerikat också kanske?".Jag gick på högstadiet och han som sa det till mig var en klasskamrat. Orden yttrades inte till fler där i klassrummet, det var bara jag som hörde, men likväl rodnade jag. Skämdes. Det stämde också att mina föräldrar var bönder. Hans föräldrar var lärare, visste jag. Vältalig, bra betyg. Från ett grannsamhälle och från en annan social klass än jag själv. Jag kände mig underlägsen. Skamkänslan kom plötsligt och följdes av tystnad. Det är inte ett ovanligt sätt att möta skammen.Men skammen kan också byggas upp över tid. Édouard Louis fångar det väl i klasskildringen Göra sig kvitt Eddy Belleguele, när han skriver om hur allt från namnet, sättet att tala, kläderna, tv:n, i princip allt, gav upphov till skam. Han skriver om hur medelklasseleverna i skolan "log åt min jacka. Tre dagar senare trycker jag ner den i en papperskorg på stan, full av skam". Hans mamma, som knappt hade haft råd att köpa jackan, gråter när Eddy berättar, eller snarare ljuger, om att han tappade bort den.Skammen kuvar oss. Samtidigt finns det något i skammen som får oss att rannsaka oss själva och för oss framåt, som lär oss något om oss själva och om vår omgivning. I Göra sig kvitt Eddy Belleguele ägnar sig Louis lika mycket åt att skriva fram skammen, som att röra sig bort från den. Skammen är på det sättet central i hans analys av samhället. I Louis senare bok Vem dödade min far? yttrar sig denna rörelse också som en anklagelse. Det samhälle och den stat som fick honom och hans familj att skämmas står sedan i skottlinjen, anklagad för att döda. Borgerligheten i staden får klä skott för sin falskhet.Kanske är det dags att uppvärdera skammen, dess skamfilade historia till trots. Det finns, menar jag, tillfällen där skam kan betyda något viktigt och kan förstås och användas pedagogiskt.Det finns en välkänd bild av hur skammen används i skolan: skamvrån. Men skamvrån är sedan länge en metod som är urfasad från undervisningen. I de klassrum som jag befann mig i under min uppväxt fanns inte en sådan företeelse. Jag är född 1981. Min mamma upplevde heller aldrig skamvrån, men bilden av vrån, ja kanske med den skamfyllda struten på huvudet, existerar som en föreställning kring hur lärandet skulle ske. Sitt där och skäms så kommer du inte att göra om styggelsen, var tanken.För några år sedan fanns det de som argumenterade för en snarlik uppfostringsmetod: "Time out". Den innebar att tvinga barnet att sitta bredvid, i trappan, eller på pallen och begrunda vad det hade gjort. Vissa menade att det var ett sätt att skambelägga barnet. Andra menade att det helt enkelt var en lugn stund, en återhämtningspaus. Men visst hade metoden något av en skamvrå över sig. Metoden ifrågasattes också utifrån svensk lag eftersom den kan tolkas som ett exempel på det som lagen kallar "annan kränkande behandling", eftersom barnet fråntas både sin kroppsliga, själsliga och rumsliga frihet.Men vad är skam egentligen? Skam är besläktad med skuld. Men det går att känna skam utan att vara skyldig. Den som erkänner sin skuld, erkänner att hen har gjort ett specifikt fel. Den som känner skam känner att hela hens existens är under attack.Filosofen Emmanuel Levinas utvecklar detta. Enligt honom handlar skam inte om att man blir medveten om sin egen ofullkomlighet eller sina egna brister, utan om att jaget i sin egen nakenhet och intimitet inte kan gömma sig. Vi kan inte fly från oss själva. Skammen gör att jaget upptäcker sig själv. När jag som barn fick höra att jag var bonnig rodnade jag därför inte bara över mitt sätt att tala och uttrycka mig, det var hela mitt jag som jag skämdes över.Enligt Levinas är skam inte en känsla som vilken annan. Den innehåller obehag, avvisande, misslyckande och osäkerhet, men den skapar också normer och hindrar oss från att begå oförrätter. Därmed kan skammen också skapa förutsättningar för något positivt. Att kunna hantera skammen är också att kunna hantera det osäkra, det vi inte kan, vår egen svaghet. Det är förmågor som är omistliga i ett samhälle som vill vara anständigt. Motsatsen är förskräcklig.Kanske blir skammens olika egenskaper som allra tydligast när vi jämför den med stoltheten. Båda begreppen behövs för att förstå hur en politisk kamp kan se ut. Kärnan i arbetarrörelsens metoder; dess fanor, plakat och bildningsarbete strävar efter att föda en stolthet inför arbete och liv. Och just därför är det viktigt att HBTQ-rörelsens Pride heter just pride. Borta är skammen. Kvar finns stoltheten.Men precis som skammen är inte heller stoltheten en entydig känsla. Det menar utbildningsfilosofen Michalinos Zembylas. Också stoltheten har sina problem. Stoltheten kan stå i vägen för självkritik och kan i sin yttersta form hindra människor från att mötas. Jag tänker närmast på den stolthet som yttrar sig som nationalism eller patriotism – där självkritik saknas och även uppenbara felaktigheter försvaras.Enligt Zembylas behöver vi därför erkänna skammen som en möjlighet till självkritik, till en etisk, politisk och pedagogisk deliberation. Han skriver hur skammen kan vara produktiv i en utbildning som vill rätta oförrätter, exempelvis samhällens historia av våld mot minoriteter, ursprungsfolk, arbetarklassen eller HBTQ-personer. Han menar att förnekandet av skammen kan leda till aggression, ressentiment och konflikter. Och stolthet kan i sin tur innebära ett förnekande av de oförrätter som har begåtts. På så vis kan skammen också, under vissa omständigheter, erbjuda en möjlig väg till solidaritet, som en inbjudan där den som skammat och den som blivit skammad, kan mötas.Genom att frigöra oss från bilden av skammen som en stigmatisering, förknippad med dumstrutar och skamvrår, skulle det gå att använda skammen som en konstruktiv känsla både i undervisning i skolan och i ett större, politiskt sammanhang. Denna frigörelse kräver mycket ödmjukhet, solidaritet, takt och känsla, men skulle kunna innebära ett lärande och att se, möta och komma till rätta med de oförrätter som begåtts. Därmed skulle vi också kunna upptäcka oss själva.Marie Hållander, författare och lektor i pedagogik

Har vi förlorat förmågan att uppleva de där storslagna sinnesrörelserna som det talas om i romantikens diktning? Och vad söker vi efter istället? Det funderar Dan Jönsson på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ni som var med 2010 minns kanske Youtube-fenomenet ”Double Rainbow”, en kort filmsnutt där en ung amerikan fullkomligt bryter samman inför anblicken av en… ja en dubbel regnbåge helt enkelt. Paul Vasquez som han heter, filmar den i drygt tre minuter, först med andlös bävan, men rätt snart under alltmer oregerliga utbrott av estetisk hysteri. Han kvider, skriker, snyftar, gapskrattar, allt på en gång medan kameran sakligt panorerar fram och tillbaka över regnbågen där den reser sig över en oansenlig bergknalle. Filmen fick på kort tid mer än tjugo miljoner visningar och är fortfarande ett av de mest populära internetklippen genom tiderna.Man får tänka sig att det som Vasquez ville förmedla i sin lilla film var ett möte med det som romantikerna på artonhundratalet kallade ”det sublima” – alltså en skönhetsupplevelse så genomgripande att den framstår som överjordisk, ominös, till och med skrämmande. ”Vad betyder det här?” – ”What does this mean?” – var mycket riktigt också det enda begripliga han lyckades få ur sig under sina tre minuters världsberömmelse. Men istället för den stilla andakt som man traditionellt väntar sig av den här sortens upplevelser framstod Vasquez reaktion mest som löjeväckande. Kanske var det något i kontrasten mellan hans överspända utbrott och det småtrista panorerandet över den på skärmen rätt prosaiska regnbågen som gjorde det; kanske var det också något i själva tekniken, det digitala mediet som sådant, som fick hans säkert uppriktiga hänförelse att verka både tvivelaktig och skrattretande.Vad betyder det, i så fall? Skulle vi kanske avfärda den klassiska konstens sublima effekter med samma ironiska distans, om de dök upp idag? Ta till exempel den berömda, potentiellt löjliga scenen i Goethes ”Werther”, ett av den romantiska litteraturens portalverk, där Lotte faller i vanmakt inför anblicken av ett åskväder. Har vi numera tappat förmågan att se den sortens högspända skönhetsrus som trovärdiga? Ja; enligt den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai har den moderna, och särskilt postmoderna kapitalismen utvecklat en kultur så genompyrd av en kommersiell estetik att de där absoluta idealen har trängts undan. Gårdagens stora, moraliskt uppfordrande estetiska kategorier har fått ersättas av mindre. Alltså: där våra romantiska förfäder strävade mot det sköna, det rätta och det sanna – som Tegnér skaldade i ”Det eviga” – får deras senkapitalistiska ätteläggar nöja sig med att söka det gulliga, det knasiga och det intressanta.I sin bok ”Our Aesthetic Categories” från 2012 gör Ngai en grundlig genomlysning av detta relativt nya, estetiska begreppskomplex. Den historiska bakgrunden ser hon i den gradvisa utfasning av det sakrala, eller heliga, som pågått de senaste par hundra åren i den västerländska kulturen. När estetiken som disciplin uppstod i slutet av 1700-talet var det som ett svar på upplysningens brott med de religiösa dogmerna. Estetiken – och särskilt en kategori som just ”det sublima” – blev helt enkelt den kulturella behållare där sakrala föreställningar kunde leva vidare. Under 1800-talet rullade så den moderna kapitalismen ut sin varuestetik över världen, och sakta men säkert har den trängt in i snart sagt varje skrymsle av vår vardag. Estetik och design genomsyrar numera allt från jeans till gener – ”from jeans to genes”, som konsthistorikern Hal Foster har formulerat det. I denna hyperdesignade, estetiserade värld trängs det sakrala oundvikligen ut i marginalen, förklarar Ngai.Och med det upphör också ett absolut begrepp som skönhet att verka meningsfullt. Den kapitalistiska varuformens mindre anspråksfulla, mer hanterliga motsvarighet blir istället gulligheten. Ngai spårar den mer än hundra år tillbaka, i sådant som jugendkonstens ornamentglädje men framför allt i den modernistiska poesins nyväckta intresse för intima detaljer och vardagsföreteelser. I gulligheten blir konsumtionsvaran mänsklig, men också ömkansvärd; den väcker så att säga inte bara vårt habegär utan vår beskyddarinstinkt, vädjar till oss som ett värnlöst barn om att bli omhändertagen. Samtidigt, skriver Ngai: just i svaghet ryms också en vilande aggressivitet som i förlängningen föder fantasier om ett möjligt, hotande uppror från gullighetens sida. Något som kommer till uttryck i populärkulturens alla myter om besatta, ondskefulla barn och djur.I en sorts motsats till det gulliga står det knasiga, som gör missanpassningen och normbrottet till konst. Till skillnad från gulligheten skapar knasigheten inte närhet utan distans till sitt objekt. Där gulligheten handlar om konsumtion handlar knasigheten, enligt Ngai, istället om arbete – närmare bestämt om de förändringar i yrkesidentiteten som har satt sin prägel på västvärlden under efterkrigstiden. I allt från knäppa sitcoms till performancekonst ventilerar samtidskulturen de lätt ångestladdade kraven på den moderne löntagaren att när som helst vara beredd att iföra sig vilken roll som helst – och då i värsta fall avslöjas som en inkompetent amatör. I knasigheten får vår tids osäkra, flytande identiteter ett uttryck som svarar precis mot vårt behov att känna lite avstånd till de prekära kraven, då och då lätta på det sociala trycket i ett befriat skratt.Som en tredje, balanserande och sammanbindande pol i detta estetiska kraftfält hittar vi alltså det intressanta. Det intressanta uppmärksammades visserligen som kategori redan under romantiken, men det var först med moderniteten den fick verklig betydelse, skriver Ngai, eftersom den handlar om att se och värdera skillnader, en basfärdighet i det moderna konsumtionssamhället. Idén om det intressanta färgar hela vår kultur men drivs till sin spets i den postmoderna konceptkonsten, som med förebild i Marcel Duchamps berömda pissoar är en genre som helt går ut på att välja ur verklighetens flöden av föremål och företeelser. Konstnären blir här, som konst- och medieteoretikern Boris Groys har kallat det, en sorts ”modellkonsument” som med sina installationer både idealiserar och lägger en svalkande distans till konsumtionskretsloppets eviga cirkulation av varor och mediefenomen.Låter det här som en väl futtig bild av vår samtida kultur? Kanske det – själv undrar jag till sist om inte Sianne Ngais estetiska triad borde utökas med ännu en kategori: det äkta. Ju mer jag fördjupar mig i hennes utan tvivel fascinerande analys, desto mer får jag känslan att den någonstans kretsar kring ett existentiellt tomrum – som jag tror får sitt starkaste uttryck i vår tids kulturella verklighetskomplex. Konsten är numera, tycks det mig, inte sig själv nog; dess gestaltningar inte riktigt trovärdiga om de inte i någon mening, som det heter, baseras på en sann historia. Ur allt från reality-tv till gangsterrap, från dramadokumentärer till autofiktiva romaner strålar detta löfte om autenticitet, ett möjligen illusoriskt hopp om någon sorts fast mark under fötterna som väl, om den nu finns, i sina anspråk inte skiljer sig så mycket från de där absoluta värdena Tegnér skaldade om i ”Det eviga”.Dan Jönsson, författare och essäist

Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra  fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för ”övervakningskapitalismen” i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva – och i synnerhet våra beteenden – som är råvaran som får kapitalismen att frodas.Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder – på bekostnad av livet i övrigt.Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde – vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken ”How to do nothing. Resisting the Attention Economy” utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).Mer drastiskt är att fly fältet – en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att ”göra inget” ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: ”Den första delen av att ’göra inget’ är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat”.Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse – till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen – in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi – i linje med den som Zuboff varnar för – där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.David Jonstad, författareLitteraturShoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.Jenny Odell: How to do nothing – resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.

Nu står vi ännu en gång inför en storslagen teknologisk utveckling. Men vem är det som skymtar där med löften om en ny och bättre värld? Statsvetaren Markus Furendal följer bedragarna i spåren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Olle Adolphsons visa ”Konstnasaren” möter vi en kringresande försäljare av förfalskade tavlor. I sin nerisade Volvo reser han runt i Skåne och lurar folk att köpa konstverken han har i sitt släp.Trots att visan skrevs för mer än 50 år sedan berättar den någonting viktigt också om vår tid: för konstnasarens bedrägerier möjliggörs inte av tavlorna – utan av bilen. Det är tack vare den gamla Volvon som konstnasaren klarar av att förflytta sig snabbare än ryktet om bedrägerierna – vilket är helt nödvändigt för att hans bluff ska fortsätta fungera. Därmed blir visan en berättelse om hur ny teknik alltid riskerar att användas och utnyttjas av charlataner.När radion blev stor i USA i början av 1900-talet började kvacksalvare sända ut reklam för mirakelkurer. Hundra år senare innebar Internet att spam kunde skickas gratis och budskapen nådde ännu längre. Men nya teknologier utnyttjas inte bara för att lura av folk pengar. Också själva löftet om teknikens möjligheter kan användas för att bli rik. Kulten kring så kallade ”enhörningar” – det vill säga bolag som värderas till mer än en miljard dollar vid sin börsintroduktion – är stark och vår tid är mättad med berättelser om entreprenörer som under enkla förhållanden utvecklar idéer som omkullkastar sättet vi organiserat samhället och bygger upp det på nytt. Förespråkarna för så kallad blockkedjeteknik – tekniken som används för kryptovalutor som bitcoin – förutspår till exempel en värld utan centralbanker där människor kontrollerar pengar tillsammans. Samma teknik kan också garantera ett slags äkthetsbevis som ska göra det möjligt att ensamt äga en viss digital fil – en så kallad non-fungible token – trots att det finns otaliga kopior av den.Men det mest omvälvande teknikskifte mänskligheten står inför är, om vi ska tro experterna, ankomsten av allt mer komplicerad artificiell intelligens. AI beskrivs ofta som ett nästan magiskt sätt att automatisera en rad sysslor som tidigare har krävt mänskliga händer eller hjärnor för att utföra. Såväl yrkesförare som radiologer riskerar därmed att bli överflödiga på framtidens arbetsmarknad. Medan pessimister menar att AI till slut kommer att förpassa människor till en andra klassens angelägenheter lyfter optimisterna fram den närmast ofattbara kraft som kan frigöras när AI får genomslag i produktionen. Den inflytelserika Sam Altman på AI-labbet OpenAI tror till exempel att vi i en nära framtid kommer att slippa betala löner till mänskliga arbetare och därmed se priserna på allt vi kan tänkas vilja köpa sjunka drastiskt. Altman förkunnar att Moores lag – det vill säga observationen att antalet transistorer som ryms på ett datorchip fördubblas vartannat år – kommer börja gälla för allting. När produktionen växer exponentiellt och priserna sjunker kan alla få det ofantligt mycket bättre, säger AI-missionärerna. Även om yrkesförarna blir arbetslösa kommer produktivitetsökningen att vara så enorm att även de får det bättre i slutändan.Problemet är emellertid att vi idag omöjligen kan avgöra vilka av AI-utvecklarnas profetior som har en chans att slå in och vilka som är rena fantasier, eller medvetna försök att föra oss bakom ljuset. Många AI-företag sysslar till exempel inte alls med AI-teknik utan anammar bara ett trendigt begrepp. Dessutom är mänskliga insatser idag helt avgörande för att AI överhuvudtaget ska fungera. Den träningsdata som behövs för att AI ska bli intelligent sorteras och kategoriseras t.ex. alltjämt av människor – så kallade mikroarbetare som får betalt per utförd uppgift. Likt daglönare i hamnen samlas de på digitala plattformar som Amazons Mechanical Turk – döpt efter en 1700-talsrobot som tycktes kunna spela schack men i själva verket styrdes av en människa. Ibland ersätter de AI-systemens arbete fullt ut: när Uberförare fotograferar sin legitimation i början av sitt skift händer det ofta att ansiktsigenkänningen inte alls sker med hjälp av en algoritm, utan utförs av en människa vid en datorskärm på andra sidan jorden som får några cent för besväret. Precis som andra delar av gigekonomin lyfts den här typen av arbete ibland fram som något positivt, som främjar arbetares autonomi. Men i boken ”Work without the worker” följer författaren Phil Jones ett antal mikroarbetare och skildrar deras kamp för att tjäna tillräckligt med pengar, och hur plattformarna aktivt hindrar dem från att organisera sig.Precis som tidigare i historien kommer ny teknik alltså säkert användas av personer med långt ifrån ädla syften. Men denna gång verkar det ännu allvarligare, eftersom det inte längre bara är våra pengar entreprenörerna vill åt – utan allt som rör våra personer och kroppar. AI-optimisten Sam Altman har till exempel lanserat en kryptovaluta kallad Worldcoin och erbjudit alla i hela världen att gratis få en viss summa i valutan. Men, för att säkerställa att allt går rätt till är mottagarna tvungna att identifiera sig genom ögonskanning. Det får en att undra om Altman är mest intresserad av att ge främlingar pengar, eller att skapa världens största register över människors iris.Vad är det då som gör att vi faller för bluffmakarnas löften gång på gång? En del av svaret är nog att människor ständigt vill tro att de lever i en speciell tid, där nya rön löser gamla tiders problem. Olle Adolphsons konstnasare reser inte längre runt i sin Volvo, men han tycks ständigt återfödas i nya skepnader. Och precis som de stackars kunder som ställdes inför chansen att investera i en heläkta oljemålning på duk är vi oförmögna att bedöma värdet i den nya tekniken. Digitala konstverk säljs t.ex. nu som non-fungible tokens för mångmiljonbelopp. Optimisterna menar att blockkedjetekniken skapar ett slags digital proveniens, medan skeptikerna menar att det fortfarande är vanliga elektroniska filer som vem som helst kan skaffa sig en gratis kopia av. Vem som har rätt vet vi först i framtiden. Men vid det laget kommer konstnasaren förmodligen ha rest vidare till en annan by, som ännu inte nåtts av hans rykte.Markus Furendal, statsvetare

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Litteraturvetaren Eva Stenskär hör hur en svensk nationalskald tycks ha varit före sin tid med att skriva klimatvänlig litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Sjösala vals", "Fritiof och Carmencita", och "Så länge skutan kan gå" – många av oss har väl någon gång skrålat med i någon Taube-låt! De dyker upp alltsomoftast, särskilt om somrarna, och har en förmåga att göra oss lite så där lagom rosigt patriotiska. För nog klappar våra hjärtan snabbare när vi hör rader som "Se hur hela Uppland står i lågor" och "Så skimrande var aldrig havet." Men faktum är, att Taubes versrader är mer än somriga och skärgårdsromantiska nostalgiknippen, det går nämligen att förstå Taubes sånger som radikalt miljömedvetna texter. Det är en tolkning som kanske först i spåren av en klimatdiskussion går att förstå och uppskatta till fullo. Taubes alter ego Rönnerdahl tycks stå för ett nytt sätt att förhålla sig till naturen – ett förhållningssätt som ter sig allt viktigare när skogsbränder, översvämningar och artutrotningen blivit till stående inslag i nyhetsrapporteringen.En av de viktigaste teoretikerna inom det som kommit att kallas ekokritik är Lawrence Buell. I sin bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture, ifrågasätter han vad som krävs för att en text ska kunna kallas "environmental", det vill säga med fokus på miljön. Han svarar själv genom att göra upp en lista på eventuella inslag. För att en text ska kallas "environmental", menar Buell, så måste miljön utgöra mer än en ram, det mänskliga intresset ska vara införstått men inte vara det enda intresset i texten, mänskligt ansvar för miljön ska vara en del av textens etiska oriententering och slutligen bör miljön porträtteras som något pågående till skillnad från något statiskt. Vid närmare titt på två av Taubes mest folkkära sånger, "Änglamark" och "Sjösala vals", blir det tydligt att båda texterna faktiskt kan ses som miljömässiga, även ur ett akademiskt perspektiv. "Änglamark" skrev Evert Taube 1971 som en uppmaning till att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnad , och textens tema är just miljöförstöringen. Djur och miljö utgör verkligen något mer än en kuliss för "handlingen", de skulle till och med kunna kallas för huvudpersoner i texten. "Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!" utropar Taube, och ber oss att tänka om. "Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!" Naturen framstår här som en resurs att använda med försiktighet, med ett barns känsla av lekfullhet – inte för att tillgodose krassa vinstintressen.Också "Sjösala vals" tycks stämma väl in på Buells kriterier. Djur och natur står i och för sig inte i samma självklara fokus som i "Änglamark", för här dansar människan in, personifierad av Rönnerdahl. Ändå verkar gränserna mellan Rönnerdahl och naturen som omger honom flyta samman. Rönnerdahl, sjunger Taube, skuttar ur sin säng och valsar över Sjösala äng. Här omges han av tärnan, ekorren, finken, göken och – ja, du minns nog – alla de där blommorna som redan slagit ut på ängen: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Det intressanta är att det verkar finnas ett samförstånd mellan Rönnerdahl och naturen omkring honom. Rönnerdahl kallar på djuren, som svarar honom med förståelse. Rönnerdahl är en gammal man, fortsätter Taube, men han dansar minsann ändå. Han har sorger och ont om sekiner och ingen kan riktigt förstå hur han får det att gå ihop. Ingen då, alltså, utom tärnan, ekorren, finken och vårens första gök. Vilket tyder på att det finns ett slags simpatico, det vill säga en vänlig inställning, mellan människa och djur. Naturen i "Sjösala vals" gestaltas som en pågående process, fåglar dyker, ekorrar gungar och blommor blommar – tecken på aktiva ekosystem. "Ekocentrism predikar goda egenskaper som vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg," skriver den brittiske geografen och miljöaktivisten Timothy O'Riordan i sin bok Environmentalism. Och visst handlar "Änglamark" om att behandla vår jord som ett arv, som måste förvaltas på rätt sätt, med vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg: blommorna ska leva, fåglarna flyga och sjunga, älven ska brusa.När Rönnerdahl viftar över ängen lycklig som en lärka i bara nattsärk och blomsterkrans verkar han bli ett med naturen, och därmed också gestalta en livsstil som många tycks längta till. Det är ett tillstånd som fungerar som en förlängning av oss själva. Det är trots allt en så välkänd bild. För nog är det så att Rönnerdahl blir ett med naturen när han dansar fram där, är det inte så vi ser honom? Och är det inte det livet vi längtar till i dessa dagar? Att kunna leva med naturen som en förlängning av oss själva? I inledningen till Future Primitive: The New Ecotopias, skriver science fiction författaren Kim Stanley Robinson att världen, den är minsann inte en maskin vi kan använda och byta ut hursomhelst, den är mer än så, den är en förlängning av vår egen kropp. Försöker vi hugga av den, dör vi.Taubes texter gestaltar alltså ett tillstånd som många av oss vill uppnå. Han ger också svar på hur det ska gå till. Trots att "Sjösala vals" nämner pengabekymmer, så uttrycks ingen egentlig materialistisk avsaknad. På det viset är Taubes sång mer än en pastoral blick tillbaka i tiden, den är också en uppmaning till att tänka enkelt. Den brittiska filosofen Kate Soper talar i boken The Politics and Pleasures of Consuming Differently, om "alternativ hedonism", med detta menar hon att vi bör öppna våra sinnen för njutningen i ett hållbarare leverne. Soper hävdar att ett mer hållbart användande av resurser inte nödvändigtvis behöver innebära nyutveckling, det kan lika gärna betyda ett återgående till enklare tider. Vi måste, skriver hon, välkomna "nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen." Istället för att betrakta den nuvarande situationen som en kris, så menar Soper att vi istället kan se på den som en möjlighet, en möjlighet till ett bättre liv. Inte ens självförverkligandet behöver komma på efterkälken, säger Soper. Nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen – kanske är det detta som Professor Lawrence Buell syftar på när han talar om begreppet "voluntary simplicity" – "frivillig enkelhet" – ett begrepp han menar har bl.a. Buddha och Gandhi som föregångsgestalter. Frivillig enkelhet förespråkar ett mer hållbart leverne, ett liv där vi konsumerar mindre, och väljer bort en materialistisk livsstil. Buddha, Gandhi och… Rönnerdahl. Taube har gett oss mer än en trevlig visa att nynna på, en fingervisning om njutningen i det lilla. Kanske bör vi helt enkelt följa med Rönnerdahl i dansen ut i naturen bland djuren på väg mot en hållbar, bättre, och – förhoppningsvis – mer njutbar framtid!Eva Stenskär, litteraturvetare

Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom … men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men – skräll! – självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon ”längre fram” avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget – där hon skulle rida i täten av hären – för att befria Konstantinopel från turkarna.Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte – naturligtvis utan framgång – sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att ”jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig”. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för ”attentat”. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.Englund skriver: ”Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?”.Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade … ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods ”bota allt” på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.Linda Skugge, författare och skribentDrottning KristinaFödd 8 december 1626, död 19 april 1689.Drottning av Sverige 1644–54, dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)Böcker som legat till grund för denna essä:Peter Englund: Silvermasken – en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)Erik Petersson: Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)Erik Petersson: Drottning utan land – Kristina i Rom (Natur&kultur)Kristina – brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)Marie-Louise Rodén: Drottning Christina – en biografi (Prisma)Susanna Åkerman: Fenixelden – drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)

Går det att ta emot en gåva utan att försättas i skuld? Konstnären Samira Tohidi undersöker i den här essän gåvans natur, med hjälp av den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns den gåva som kan befria oss eller våra samveten från världens orättvisor? Det är snart jul, och jag är på studiebesök i den framlidne konstnären Guttorm Guttormsgaards arkiv och gamla hem i Blaker, Norge. I ett dokumentskåp ligger ett femtiotal tennaskar. Jag öppnar en efter en. Askarna är tomma. Men på deras fram- och baksida finns amatörmässigt men omsorgsfullt utförda inristningar: CCCP, hammaren och skäran, Norge 1945, ekivoka avbildningar av nakna kvinnor, sexuella akter, namn, blommor och båtar. De enkla men uttrycksfulla inristningarna för mina tankar till Matisse. Särskilt en av graveringarna uppehåller mig. Den föreställer två händer som möts på mitten av askens baksida, i ett slags evigt handslag. Tennaskarna är cigarettaskar, tillverkade av sovjetiska krigsfångar under andra världskriget. Handgjorda gåvor till de norrmän som hjälpte soldaterna överleva fånglägren.I Store Norske Leksikon går att läsa om hur runt hundratusen ryska soldater kördes till nazisternas arbetsläger i Norge. Närmre fjortontusen av dem dog på norsk mark. I lexikonet går även att läsa vittnesmål från norrmän som hjälpt de svältande fångarna, trots att hjälpen varit strängt förbjuden. Jag fastnar vid ett av minnena, från en kvinna vid namn Eli Holtsmark, som berättar om hur hon som tolvåring gått till ett av arbetslägrens staket med matpaket: ”En gång då jag överlämnade mat under stängslet, kom en stor hand fram och greppade min i ett handslag”.Tennaskarna hade de ryska krigsfångarna tillverkat av sina egna tallrikar. Troligtvis ett slags tack och minnessak till de som hjälpt dem överleva. Eller fungerade askarna som ett substitut för pengar– ett försök att förklä hjälpen som transaktion. Jag tänker på ordet tacksamhetsskuld. Tacksamhet och skuld. Kan tacksamhet betala en skuld, och vari uppstår skulden när något getts som gåva? Maten hade norrmännen självmant gett de uppenbart svältande soldaterna, och cigarettaskarna hade trots sitt symboliska värde, inte något betydande materiellt värde. I grund och botten bör vi kanske fråga oss ifall man över huvud taget kan ta emot något, vare sig man bett om det eller inte, utan att försätta sig i skuld.I essän The Gift skriver filosofen Ralph Waldo Emerson:”Det sägs att världen står på randen till konkurs, att världen är skyldig sig själv mer än den kan betala tillbaka, och därför rentav borde beslagtas och säljas. Men jag tror inte att denna allmänna utmätning, som mer eller mindre involverar hela befolkningen, är skälet till den olustiga känsla som infinner sig vid varje jul och nyår, och även andra tillfällen, då man förväntas skänka gåvor – eftersom det alltid är lika angenämt att vara generös, men i lika hög grad, besvärande att sättas i skuld.”Resonemanget låter modernt och till synes anti-kapitalistiskt, men skrevs av Emerson, kallad den amerikanska transcendentalismens fader, i mitten av artonhundratalet. I essän beskriver han gåvans komplexa natur och symbolik. Han urskiljer speciellt en typ av gåva – den nödvändiga gåvan, i form av till exempel mat eller kläder. Enligt Emerson är den nödvändiga gåvan enklare att både ta emot och att ge. Däremot riskerar den att göra parternas ojämlikhet smärtsamt påtaglig. Att givaren då dessutom förväntar sig tacksamhet, menar Emerson är grymt. Enligt honom önskar människor, och särskilt män, att vara självförsörjande. De förändrar hellre hela världen för att besitta det som de menar är rättmätigt deras, än ber om hjälp. Vi förlåter inte helt en främjare, skriver Emerson.Kanske är vi beroende av en varufiering av oss själva och våra skapelser för att undgå att kränkas eller råka förolämpa varandra. Enligt marxistisk teori osynliggör ett objekts eller en tjänsts inträde på marknaden dess nödvändighet för individen. Därmed kan vi maskera våra individuella behov bakom rollerna av köpare och säljare. Jag tänker att vi kanske också har blivit känslomässigt betingade att föredra varufieringen, och gömma oss bakom masker, framför att acceptera den smärtsamma sanningen – att världen är orättvis och att vi alla är beroende av varandra.Emerson presenterar i sin essä en för mig oväntat cynisk tanke – insikten om att människors vänlighet och grymhet ofta är så godtycklig, att det inte ger mening att lägga någon större vikt vid dess betydelse. Våra och andras intentioner är inte så uttänkta som vi kan tro. Jag känner själv igen den skam som kommit över mig, de gånger jag till exempel gett ett par slantar till en tiggare. Hur mycket jag ger, varför just idag och till just den här människan, vet jag är ytterst tillfälligt. Efter att ha räckt över slantarna har jag mest mått illa över mig själv. Som en följd av insikten om människors oberäknelighet, menar Emerson att ingen bör förvänta sig varken vänlighet eller givmildhet, och att vi istället borde överlåta godheten till vårt öde. Här riskerar han att överge sin pragmatiska hållning och istället övergå i ett religiöst tankesystem. Men kanske uppmanar han oss att omfamna det tillfälliga och klumpiga i vänligheten, istället för att skämmas över den eller förvänta oss något i gengäld.Jag är tillbaka på arkivet, och tittar på askens lock: CCCP, Norge 1945. Sovjet, symbolen för en dröm om jämlikhet, men med en verklig terror som följd. Jag har svårt att greppa motsägelserna och tragiken askarna speglar. Huvudsakligen fungerar de som behållare till cigaretter, en av konsumtionssamhällets mest absurda uppfinningar. Men paradoxalt nog är de tillverkade av sovjetiska krigsfångars tallrikar, och till råga på allt, som tack för mat som räddat deras liv. Allt som allt, är cigarettaskarna ett hopplöst försök av den maktlöse soldaten att betala en tacksamhetsskuld ingen människa någonsin borde behöva bära. En produkt av en smärta så stor, att det känns lönlöst för mig att försöka förstå den. Men den tomma asken i min hand väcker ändå frågan om hur ett framtida, mer jämlikt samhälle skulle kunna se ut. Jag tittar på den. Öppnar och stänger locket, som i hopp om att den skulle kunna rymma något svar. Jag vänder bort sidan med hammaren och skäran, och ser det inristade, förevigade handslaget på baksidan. Emerson menade att vi aldrig borde känna tacksamhet, eftersom vi alla, i grunden, har samma rätt till världen vi råkat hamna i. Men han avslutar sin essä The Gift med att hävda att det faktiskt finns ett skäl att ge gåvor: För att visa kärlek. Inom kärlekens irrationella sfär kan vi både ge och förvänta oss presenter från våra nära och kära, utan att sättas i skuld. Emerson skriver: “Då jag försökt förena mig med andra via tjänster, har det visat sig vara ett intellektuellt trick – intet mer. De andra kan äta dina tjänster, såsom äpplen, och lämna dig utanför. Men älska dem, och de kommer att känna dig, och glädjas av dig obegränsat”. Samira Tohidi, konstnär

Döden i Venedig är en av världens mest kända noveller. I dess kölvatten har verklighet och dikt färgat av sig på varandra - ibland med förödande resultat. Det noterar Ulrika Kärnborg i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är vårvinter i Stockholm med kyla och blek sol. Året är 1970 och den världsberömde filmregissören Luchino Visconti har bestämt sig för att göra film av Thomas Manns novell ”Döden i Venedig”.Visconti är perfektionist. Jakten på rätt huvudperson har fört honom till många länder och nu har turen kommit till Sverige. Bredvid Grand Hôtel köar unga pojkar som väntar på att få provspela. De är fyllda av förväntan. Det är nämligen inte vilken ung pojke som helst den italienska filmregissören söker. Till pressen säger han att han letar efter den absoluta skönheten. Efter en yngling som inte är en människa av kött och blod – utan en dödsängel.En av pojkarna heter Björn Andrésen. Han är 15 och bara ljummet intresserad av film. Hemma bor han hos mormor som på olika sätt försöker profitera på sitt barnbarn. Efter en biroll i Roy Anderssons prisbelönta film ”En kärlekshistoria” finns hans bild i Europafilms arkiv. Det är där Visconti hittar honom.Kritikerna har ofta varit oense om ”Döden i Venedig”. Är det en berättelse om kärlek? Om skönheten i livet i kontrast till skönheten i konsten? Eller handlar den om kreativ torka eftersom huvudpersonen, musikern Aschenbach, verkar ha drabbats av skrivkramp.Bara några har vågat nämna författarens egentliga ärende, som var att beskriva en viss sorts abstrakt gossekärlek, den som under antiken kallades pederasti. Tolkningen stärks av Thomas Mann själv. I ett brev till en god vän erkände han frankt att han skrev på ett verk om en åldrad konstnär med pedofila böjelser. Men han menade också att han ville diskutera skönheten som idé.Mann publicerade sin novell 1912. Det var alldeles mot slutet av en apokalyptisk epok som påminner om vår egen tid. Europa stod på randen till ett världskrig. Känslan av undergång var stark. Döden som titeln syftar på kommer från öst. Venedig var vid den här perioden en stad där resenärer från hela Europa möttes. En dag när huvudpersonen Aschenbach går på gatorna märker han att det knappt finns några tyska turister kvar. När han tittar igenom tidningarna på hotellet upptäcker han att just de tyska rapporterar att en pest har drabbat Venedig. Sedan träffar han en välunderrättad britt som kan berätta att pesten alstrats ur ”de varma träsken i Gangesdeltat” och därefter spridit sig till Kina och färdats västerut till Medelhavet på syriska fartyg.I Aschenbachs upphettade hjärna blandas skräcken för sjukdom ihop med hans homoerotiska förälskelse i den tonårige hotellgästen Tadzio. Trots att han vet att de venetianska frukthandlarna sprider smittan genom sina varor, köper han några jordgubbar. När han äter av den förbjudna frukten tänker han på pojken. Snart börjar han smyga på honom för att få en glimt av hans halvnakna kropp. Vad som händer med Tadzio efter att han utnyttjats som minderårigt sexualobjekt får vi aldrig veta. I novellen förblir han okunnig om Aschenbachs uppvaktning. Han ser aldrig den fula gubben som lurar i buskarna. Luchino Visconti var öppet gay och hans version skiljer sig från Manns. I filmatiseringen låter han Björn Andrésens Tadzio bli medveten om Aschenbachs blickar. Pojken inte bara möter dem, han flirtar tillbaka. Och när han på stranden exponerar sin magra överkropp uppträder han kokett, som en eskortpojke.Thomas Manns berättelse utspelar sig mot fonden av det klassiska, kantianska skönhetsbegreppet, där den som betraktar det vackra objektet, till exempel den sköne ynglingen, erfar ett intresselöst välbehag. Det förutsätter distans, och står i vägen för annan exploatering än det rena betraktandets. I Viscontis film avskaffas den distansen när pojken besvarar blickarna och vi förstår att det finns en sexuell avsikt med tittandet. En gräns överskrids, och det får konsekvenser – också i verkligheten.Björn Andrésen, som spelar Tadzio i Viscontis film, vittnar själv om dem i Kristian Petris och Kristina Lindströms dokumentär ”Världens vackraste pojke”. I samband med världspremiären 1971 i London – med drottning Elizabeth och prinsessan Anne på första parkett – sprider demonregissören ut att Andrésen är ”världens vackraste pojke”.Det tar skruv. Alla börjar slita och dra i honom. Beundrarpost väller in i säck efter säck, mest från unga tjejer men också från äldre män som blivit besatta av Tadzio. Vilket inte hindrar Björn Andrésen från att känna sig alltmer exploaterad och övergiven.Och det är Visconti själv som punkterar ballongen. När ”Döden i Venedig” går upp på filmfestivalen i Cannes, skämtar regissören med reportrarna om att hans svenska stjärna håller på att tappa lyskraften. ”Han är 16 nu, han börjar bli för gammal.” Precis som de gamla grekerna verkar regissören anse att gosseskönheter har ett bäst före datum. Björn Andrésen blir ett av filmindustrins minderåriga offer, men då, på det sexliberala 70-talet, är det ingen som bryr sig.  Thomas Manns novell slutar med att Aschenbach dör. Till slut tvingas han erkänna sanningen. Vad han söker är inte den perfekta formen utan den extatiska utlevelsen. Det är inte Skönheten som idé han längtar efter utan det som Nietzsche kallade det dionysiska ruset. Extas i stället för måttfullhet och rå sexualitet snarare än dyrkan på distans. Kanske ville Mann visa att konstnären inte klarar sig utan det dionysiska, att konsten förtvinar när den förlorar kontakten med det primitiva och vilda.Men han förmedlar också en ambivalent medkänsla med den unga pojken och hans sårbarhet. Tadzio är ingen dödsängel utan en vanlig pojke av kött och blod. Mann vet någonstans att en vuxens fysiska närmanden kan krossa honom. I stället för att fullborda tragedin låter han Aschenbach gå under medan Tadzio får leva vidare, lyckligt ovetande.Så barmhärtig var varken Visconti, hans tid eller bransch. Filmatiseringen saknar den empati med sexualobjektet som Manns novell är så fylld av. Därför blir den betydligt svagare som konstverk – av några kritiker avvisad som kalkonfilm – men desto uppriktigare kring den övergreppskultur som kunde råda i gaykretsar under 70-talet.Ulrika Kärnborg, författare

Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.Gabriella Håkansson, författare DubbelgångarlitteraturFjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007

Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad – särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon – och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren”.I den korta romanen befinner sig huvudpersonen – spelaren – i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg – inte alls sjuk – och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat… Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela – och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk ”Besedy o russkoj kulture” (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet – i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas – spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i ”Krig och Fred” låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs ”Spelaren” kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett – där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I ”Spelaren” låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. ”Enligt min åsikt”, säger spelaren, ”är rouletten uppfunnen just för ryssarna. […] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. […] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar […] För min del […] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok”.Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. ”Nu satsar vi”, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. ”Jag är så trött på att inte ha pengar”, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i ”Spelaren”, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden – min allra sista. ”Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!”, utropar han.”Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet”, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.Morris Wikström, journalist

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Vad händer med vår förståelse av den äldre litteraturen när en så grundläggande sak som fysiska kontanter försvinner ur vårt medvetande? Det frågar sig litteraturvetaren Sven Anders Johansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet observerar den franske ekonomen Thomas Piketty att pengasummor är vanligt förekommande i 1800-talets romaner, men däremot inte i 1900-talets. Det beror, menar han, på att pengars värde var stabilt på 1800-talet. Konkreta summor – tusen pund, hundra riksdaler, femtio dollar – betydde något specifikt för läsarna. Detta förändrades i och med Första världskriget och den inflation som följde under mellankrigstiden. Allt blev relativt, och pengasummor försvann därför ur böckerna – de hade blivit flyktiga siffror utan innebörd.Pikettys tes kan illustreras av Fjodor Dostojevskijs romaner. Anteckningar från ett källarhål till exempel. Bara några sidor in i den korta romanen nämns summan sextusen rubel. De har testamenterats till berättarjaget av en avlägsen släkting och gjort det möjligt för honom att säga upp sig från sitt meningslösa jobb för att ägna sig åt skrivandet. Arvet är alltså författandets ekonomiska förutsättning.I avslutningen av romanen spelar en annan pengasumma en avgörande roll. Huvudpersonen försöker ge en femrubelsedel till Liza, en prostituerad kvinna som han vill hjälpa. Hon tar emellertid inte emot gåvan – eller var det en betalning? eller ett hån? eller kanske en missriktad kärleksförklaring?  – utan lämnar sedeln hopskrynklad på ett bord och de skiljs åt. Ett möte, en relation som hade kunnat förändra allt, tar därmed slut.Om Piketty har rätt så hade även denna summa, fem rubel, en betydelse som dagens läsare bara kan gissa sig till. Men har Piketty verkligen rätt? I ett kapitel om Dostojevskij i boken Economies of Feeling visar litteraturvetaren Jillian Porter hur kunskap om den finansiella situationen i Ryssland vid 1800-talets mitt påverkar förståelsen av Dostojevskijs verk. Hennes exempel är novellen ”Dubbelgångaren”, som skildrar hur en person drivs till vansinne av en enerverande dubbelgångare som tränger sig in i och tar över hans liv.Porter läser novellen som en allegori över den ryska statens försök att hantera en finansiell kris genom att trycka fler sedlar och ge ut fler krediter än man hade täckning för. Denna huvudlösa politik ledde till svår inflation, som tacklades med ännu fler krediter… När huvudpersonen i ”Dubbelgångaren”, i sina försök att vinna förtroende, spenderar pengar han inte får något för, och slösar med orden utan att få något sagt, så är det enligt Porter en bild av tidens ekonomiska politik. I bägge fallen resulterar agerandet i ett slags värdeförlust – precis motsatsen till det som eftersträvas.Man kan säga att Dostojevkijs novell undergrävde den litterära realismen, som bygger på att förhållandet mellan ord och verklighet är stabilt. Och det gjorde den i samma historiska ögonblick som pengarna upphörde att vara tillförlitliga tecken för ett visst värde. Förändringarna gick inte bara hand i hand; de ingick också i ett större förflyktigande, där alla värdesystem förlorade sin stabilitet.På så vis kan man säga att Porters artikel både tillbakavisar och bekräftar Pikettys tes. Å ena sidan uppmärksammar hon att inflationen var en realitet i Ryssland redan under tidigt 1800-tal. Å andra sidan utvecklar hon Pikettys tanke om en förbindelse mellan de ekonomiska och de litterära referenssystemen.Och om det nu finns ett sånt samband, hur ser det då ut idag, i en tid där litteraturens betydelse tycks bli alltmer marginell, och där pengarna, som alldeles nyss var fysiska ting, är på väg att bli helt och hållet digitala?För ett par år sedan uttryckte den svenska riksbankschefen oro över den utvecklingen. Den sortens oro brukar ju uttryckas av nostalgiska kolumnister, men nu var det alltså riksbankschefen som var oroad. Varför då egentligen? Det är ju inte kapitalismen som går under när vi slutar använda kontanter – digitaliseringen är, kan man säga, marknadens sätt att göra sina egna transaktioner mer effektiva. Vinster och skulder, räntor och lån, rikedom och fattigdom försvinner inte bara för att kontanterna gör det.Försvinner gör däremot pengarnas konkretion, den som ofta är så viktig i Dostojevskijs universum. Snart kommer det inte längre vara möjligt att i vredesmod kasta växelmynten på en kypare, knyckla ihop en sedel och lämna den i någons hand eller gömma det futtiga bytet från ett rånmord under en sten.Kommer vi därmed alls att kunna förstå Dostojevskijs karaktärer och deras agerande? Hade inte riksbankschefen rätt: om vi slutar använda kontanter så kommer själva förståelsen av vad pengar är att gå förlorad. Ja, kanske är det också något hos oss själva som går förlorat när alla ekonomiska transaktioner blir digitala?Under julhandeln för ett par år sedan rapporterade Sveriges Radio om en ökad mängd falska pengar i omlopp. Antalet förfalskade sedlar som lämnades in till Nationellt Forensiskt Centrum hade fyrdubblats på fyra år. Förklaringen var, sas det, att den minskade kontanthantering hade gjort oss så ovana vid papperspengar att vi inte längre visste hur en äkta sedel ser ut eller känns. När kontanterna försvinner blir det allt svårare att skilja det äkta från det falska.Men rimligen finns det ju fler falska sedlar i omlopp än de som lämnas in till Nationellt Forensiskt Centrum. Så länge ingen klagar fungerar ju den falska sedeln faktiskt lika bra som den äkta. Är då distinktionen mellan dem egentligen så viktig?Sedan man slutade prägla mynt av värdefulla metaller, är pengars värde helt och hållet baserat på överenskommelser och vår tilltro till pengarnas betecknande förmåga. Inte bara i de vardagliga transaktioner där sedlar och mynt fortfarande används, utan också på bolånemarknaden, eller i den internationella valutahandeln. Plötsligt kan den svenska kronan tappa i värde gentemot euron och dollarn. Experternas förklaringar framstår lätt som ett slags bak-och-framvända spådomar, famlande efter en orsak som alltid undflyr dem. För är inte allt psykologi?Falska pengar skulle kunna beskrivas som simulakra: de är bilder som inte föreställer ett original, de föreställer bara andra bilder. Ja, genom sitt sätt att vara hävdar de att det bara finns kopior – originalets existens förnekas. Men är det inte precis så alla pengar fungerar, äkta såväl som falska, fysiska såväl som digitala? Ja, är det inte rent av så att de falska pengarna på ett sätt är de mest äkta, de som tydligast inkarnerar pengarnas essens: de är inte bara instabila och tomma i sig själva, de har raderat ut den referent de hänvisar till. De gör anspråk på ett värde och en verklighet de samtidigt saknar, men genom den avsaknaden griper de in i och förändrar den verklighet de befinner sig i.I det avseendet fungerar falska pengar som litteraturen. De är skandalösa, men också kuriösa. Sällsynta, nästan magiska, så till vida att de genom sin rent fiktiva karaktär kan åstadkomma verkliga förändringar. Precis som litteraturen förmedlar de genom sin falskhet något sant. Kanske uppenbaras på den vägen ytterligare en dimension i exempelvis Dostojevskijs verk: så länge någon tror på illusionen finns magin kvar. Och få förfalskningar är så trovärdiga som Dostojevskijs.Sven Anders Johansson, litteraturvetare

I en ny naturlära kan man lära hur vargen blev ond och vad som hänt med människan när den slutligen kom tillbaka. Katarina Wikars om den sista vargen, varulvarna och de som är håriga på insidan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 4 december 2018.Äta upp barn och gamla, ulliga lamm och lata grisar som inte har ork att bygga hus av sten. För att sedan själv fyllas med sten och ramla i brunnen och få magen uppsprättad av jägaren ­­­ - och ut kommer de helskinnade, Rödluvan och mormor och alla de andra som vargen slukat.Detta var min barndoms andliga spis, jag bläddrar igenom åtta inbundna band av samlade sagor i min jakt efter vargen, och det jag kan konstatera är att vargen till skillnad från nästan alla de andra djuren slipper förmänskligas, få kostym och promenadkäpp som elefanten Babar, slipper fira jul med igelkottsfamiljen, och då björnen måste försvara sin status som djur i berättelsen där människorna bara tror att han är en långhårig kille i päls som inte vill jobba är det aldrig någon som ifrågasätter vargens rätt att vara farlig och fri.I en estetisk utgåva av små naturläror, översatta från tyska, är det nu dags för ”Vargar. Ett porträtt”, i svensk översättning av Joachim Retzlaff.  Petra Ahne följer vargen både i naturen och kulturen. Från ett uppstoppat exemplar från 1904 med ögon av glas av alldeles fel färg, mörkbruna istället för bärnstensfärgade, ett exemplar som först turnerade runt under namnet ”Tigern från Sabrodt”, och som nu står och dammar på ett regionalt museum med skylten ”Den sista vargen i Lausitz”. Överallt i Tyskland finns det sådana sista vargar från 1800-talet, konstaterar författaren.Men vad säger den oss idag? Vi ser ju inte längre ”en best som slutligen mött sitt öde” som dåtidens människor gjorde, de som nästan lyckades utrota vargen både från den europiska och den nordamerikanska kontinenten. Idag är vargen tillbaka. Värnad av vissa, hatad av andra. Det har varit flera incidenter i djurparker med vargar i Sverige de senaste åren, vi som i årtionden vant oss vid att alla djur som är instängda på något outgrundligt sätt ändå borde gå att gulla med, ja, förutom krokodiler, då kanske. Filmer kan heta sådant som ”Dansar med vargar” men inte ”Simmar med alligatorer”.Det är en dubbel blick på rovdjur numera, och på vargen allra mest, som fortfarande gräver skyttegravar mellan människor, mellan jägare och djurrättsaktivister. När vargen kom tillbaka hade den inte förändrats, men människan, som Petra Ahne så klokt skriver. När det på1990-talet kom ett vargpar till skogarna vid just Lausitz, där den sista vargen hade skjutits 1904, så kom de till en tid som bestämt sig för att också djur har rättigheter, i det här fallet rätten att leva obemärkt av människor, och för att vargen ska komma tillbaka behövs inte mycket, den behöver bara få vara ifred. Det här är, som Ahne, skriver, ett nytt och ännu mycket kort kapitel i historien om förhållandet mellan människa och varg som fram till nu gått ut på att utplåna den ända sen de urminnes tider då människan började hålla boskap, skogarna höggs ner och marken odlades upp. Då kom ofrivilligt alla de vilda djuren närmare, och vissa arter klarade inte den omställningen, men vargen, som setts som den vildaste av de vilda, skriver Ahne, klarade sig bra utan vildmark, livnärde sig alltmer på boskap och blev därigenom alltmer hatad i en evig spiral ända till närapå utrotning. Sent 1800-tal fanns nästan inga vargar i Europa.  När vargen hade försvunnit ur naturen fortsatte den att vara ond i litteraturen och kulturen. Vargen fick stå för det mörka, den andra sidan, för natten, det otämjda, pakten med djävulen. Ännu i vår tid är en fjortonhundratalsfigur som varulven gångbar, en dominikanmunk skrev i ”Häxhammaren” 1487 att ”djävulen kan bedra människans föreställning så att en verklig människa framträder som ett djur”, det är alltså på föreställningen varulvarna kommer an. Och det är en obehaglig läsning om pöbeln och kyrkan i maskopi som på 1500-talet anklagade redan marginaliserade människor för att vara varulvar eller häxor, avvärja hot mot den kristna gemenskapen helt enkelt. Jesus sågs ju som herde, omgiven av lamm. En gammal varg i Karpaterna som är bortstött från sin flock jobbar ihop med en korp, Jag ser en fransk dokumentär på tv om en herde med trehundra får och fem varghundar som ser precis ut som vargen men med hängande öron och som verkar i människans tjänst mot och slippa vildmarken. Korpen hittar djur som vargen försöker döda och korpen får sen resterna. Men i och med att både herden och hundarna är på helspänn dygnet runt så lyckas inte vargen ta något enda får, han misslyckas med att döda ett ensamt tjurigt vildsvin och får nöja sig med en kanin som korpen hittar. Kontentan är att i Karpaterna där flest vilda vargar finns i hela Europa har människan lärt sig samexistera med vargarna, alla får plats.För vargen har, kan man läsa, ett beteende som påminner om vårt, om människans, den är ytterst social och gillar familjär samlevnad, lever i utvidgade flockar som består av flera generationer, och om den inte tvingas in i djurparker och hägn reglerar den dominanshierarkierna på egen hand. Genom ylandet kan den också kommunicera med sina likar över stora avstånd, ett yl kan höras 16 kilometer bort. Varglitteraturen kom med tiden att bli full av förslagna flickor, den brittiska författaren Angela Carter låter sin Rödluva ha sex med vargen eller varulvsmannen, inte bara för att inte bli uppäten. Också i en fransk saga för barn släpper två små systrar in vargen om eftermiddagarna när föräldrarna är på jobbet för att leka med honom, efter det att vargen har bett om ursäkt både för Rödluvan och lammen. Flickorna konstaterar att de senast igår själva minsann åt lammstek till middag. Trots alla goda intentioner får vargen en sorts instinkternas kollaps och äter upp flickorna mest av gammal vana, det går inte att hejda sig. Då föräldrarna kommer hem sprättar de rådigt upp vargens mage men flickorna gillar ju vargen så de ber att magen ska sys ihop igen med två meter talgat snöre. Jag ska aldrig mer vara så glupsk, säger vargen och lommar ut.Men vem är det som irrar i kulissen i gråraggig päls? Den senaste vargen jag såg på film värld var Anna Odell i X&Y, som är ett konstnärligt utforskande av identiteterna och sexualiteterna, där inom filmens ram Odell vill ha sex med Persbrandt iförd en vargdräkt hon egenhändigt förfärdigat med öron och nos och allt. Är det de gamla varulvsfantasierna som spökar? Att man kan frikoppla sexualiteten från alla små läbbiga känslor, om man ger den en vargpersona, en rent djurisk drift, besten därinne i sig. Det är ändå bättre att vara varg själv och slippa den gamla unkna drömmen om farliga män, man slipper vara rädd om man själv har päls. Åtminstone i en studio.Vargen därute, den gäckar våra försök att skapa entydighet, konstaterar Petra Ahne i sista stycket i sin Naturlära, den är inte grym och den inte god eftersom de kategorierna enbart gäller för dem som känner till dem, det vill säga människan. Vargen springer bara vidare. Det händer något i ett landskap där det finns vargar, människan flyttas från skogens medelpunkt till marginalen, och skogen blir en rikare, mer hemlighetsfull plats.Och minns vad mormor i Angela Carters saga säger till Rödluvan: ”De värsta vargarna är håriga på insidan.”Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.seLitteratur: "Vargar." Ett porträtt av Petra Ahne, Översättning Joachim Retzlaff, Ersatz, 2018"The Bloody Chamber And Other Stories" av Angela Carter, 1979Film: "The Company of wolves", Neil Jordan, 1984"Vargen och fåraherden", dokumentär, UR Play, 2016"X&Y", Anna Odell, 2018

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.På 1980-talet var det modernt med stickade tröjor i luftiga maskor. Som små öglor av hårigt garn, sammantvinnade till en sorts nät.Jag hade en kycklinggul. Under den bodde två mycket diskreta bröst. Sådana där som fortfarande mer har formen av strutar, orunda, nästan trekantiga. En vacker dag promenerades det i tröjan förbi kvarterets köpcenter. Så plötsligt – satt en tumme fast längst ut på den ögletäckta lilla strutens ovansida och ett pekfinger satt fast under. Ett berusat ansikte svävade på något vis både till vänster och höger i flickans maghöjd. Det tillhörde en person i den kategori hon och kompisarna kallade fullgubbe, en av de högljudda bråkiga och oförargliga, en av de med vinslitna händer och kul hundar.Häpnaden. Så monumental. Absolut. Inte minsta strimmad av skam. Inte alls upphettad av rädsla. Blank.En stor vit yta bara. Lockes tomma papper, som sänkte sig över tumgreppet, trottoaren och tröjan.Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.Men en tolvårig fråga skriver sig så sakta och prydligt överst. "Denna upplevelse är så högst egendomlig, jag behöver ett facit nu, ett svar, den här tummen här och pekfingret som placerat sig på min alldeles nya kroppsdel, hur förhåller jag mig till den tycker ni? Jag gör som ni brukar göra för jag har ingen som helst aning."Den italienske författaren och överlevaren Primo Levi skriver om en enskild incident, den som fick honom att tvivla på sitt människovärde kanske djupast och mest förvirrat. Bland de många fasor han mötte kan den på ytan framstå som en liten kränkning. Han beskriver hur en lägervakt utan att se på honom torkar av sina händer på hans smutsiga kläder som om de vore en trasa. Som om han var en handduk. Som om personen Primo Levi inte fanns alls utan blivit ett tomrum i tyg, praktiskt nära några tillfälliga tummar och pekfingrar. Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.Så vad hände med flickan i tröjan vars bröstvårta någon använde till att killa sin egen tumhud med, vad svarade omgivningen på hennes fråga? Går det bra att gnida sina fingrar över mina kläder?Pang. Farbrorn låg hoprasad vid köpcenterväggen. Mamman tog flickan under armbågen och stormade iväg, fast stannade tvärt och såg med verkligt orolig blick på flickan med de små strutarna som blivit så flyktiga värddjur för vinhanden, och frågade: Vänta lite, du kanske också hade velat sopa till honom? Nä, det är lugnt, sa flickan. Aldrig har hon sen haft nycklar i näven och 112 intryckt när hon vandrar genom parken. Omgivningen hade svarat.Alltså, det är ingen fara med den här historien, som är helt sann. Farbrorn var jättefull, ramlade lätt, kroken var inte så hård, han fick hjälp upp och gjorde sig inte illa. Här förfäktas inte den sträva åsikten att slå till bara, heja våldet, nita dem. Utan att mors omedelbara, blixtsnabba, oreflekterade välriktade nej har varit som en trollfilt att svepa in sig i sen dess. Inte skyddat mot alla faror men det där första och viktigaste svaret jag fick, det första svaret att kreta ner under frågan på det vita pappret: Hur ska jag förhålla mig till tummen och pekfingret på min tröja? Är jag ett tomrum under lite tyg?Svaret blev ett rätt tydligt: Nej det är du inte.I filmen byggd på romanen "Purpurfärgen" av Alice Walker beskrivs ett ofrivilligt men tyst accepterat samlag, någon kommenterar  "men det du säger låter ju som att han går på toaletten på dig" Jag har alltid varit betagen av den bilden. För så blir det med hudblänk och vävnad ibland när det bara blir använt som objekt, subjektet blir toalett.Nåväl trettio år senare ger sig en annan liten flicka ut. Debatten går för tillfället vild kring tystnadskultur, sexuella övergrepp och omgivningens brist på svar på frågan som den under pekfingret och tummen alltid ställer. Poetiska hashtaggar som #tystnadtagning och #visjungerut rullar fram nästan parallellt med de första försiktigt diskuterande nyanstexterna. "Ett missförstått sexuellt spel är inte detsamma som våldtäkt", "kvinnor har också kraftiga begär – och långa fingrar", "det erotiska språket måste också värnas". Intressanta synpunkter, fördjupande, men också förutsägbart vältajmade i sin nyktert, lite ironiskt svalt genomskådande "jag-går-lite-mot-strömmen-nu-opportunism".I vilket fall. Gatan den nya flickan promenerar på heter Instagram och är en lek på nätet där man visar bilder man tycker är fina, roliga eller konstiga.Hon tycker om bilder på sig själv, lökiga citat om kärlek och foton på vänner. Men alldeles särskilt bilder på sig själv. Ett fascinerat elvaårigt självstudium pågår. Den här underläppen … kolla det skimrar i håret när man har gult filter på lampan … mitt nyckelben ser ut som en skål. Tänk, detta är en människa. Men det gäller att stänga dörren om sig.Flickan glömde det där med privat. Efter kompislarm ses följarlistan över. 33 av 77 följare är okända vuxna män. Gulp, säger omgivningen – familj sluter kontot och börjar blocka, gömma, hojta: In från gatan! Små flickor kan ju inte gå där för sig själva med sina knölar.En vemodig stund ändå. Den vaga skuldkänslan, obehaget och genansen hos den stora och den lilla som rensar och rensar bort Ibrahim, Johan och Lars. Den vita häpnaden. Hälften av tummarna upp var en tumme med pekfinger. Tänk jag syntes inte alls.En kylig liten bild av skamkulturen återupprepad som ur ett gammalt manus. Råden desamma som i alla tider: Akta! Håll jungfrun i fredat rum, ulvarna flockas.Omgivningen hade svarat. Helt och hållet en människa är du inte, många kommer vilja torka tassarna på dina kläder.Men medan saxen gick för högvarv genom följarskaran hann det ändå synas hur ensamt det såg ut där på kontot, en oändlig torr öken av medvetet missförstådda signaler mellan det nyblanka flickrouget och hjärtemojisarna på hennes bilder och det helt tysta betraktandet, samlandet, 2000 småflickor var följde dom Bert-Åke och Hasic. Sa aldrig något. En sån absolut ödslighet för bägge parter, de som tittar men inte ens ser på underläppen med den fascinerade tanken i släptåg "tänk detta är en människa", och hon som bär den. En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen.Så flickans mamma mindes en högerkrok för länge sen. Hennes första svar. Och gjorde det mest förbjudna. Hon curlade.Hon curlade hårt, tveklöst, brett.Ett upprop gick till en flock kulturtanter: Hej, jag känner en flicka som är ensam på Insta, (hon måste ju låsa in sig nu sen konerna kom med sina fyra klasskamrater och mormor. Ni vet hur det är, tummen och pekfingret och alltihop, det är ju bara en tidsfråga innan hon inte längre är helt säker på om hon är en handduk eller inte och sen kommer hon aldrig vara det riktigt och det blir en massa röriga lägen och nej blir svårt och alltihop blir) ja, ni vet …Kan ni vara omgivning åt henne tro?Historien har ett soligt slut. Alla tanterna sa ja. Det kanske var dumt. Att sopa och trixa så att flickan nu ovetande skickar sina plutbilder, nyflätade hårstudier och pandor rakt ut in i en madrasserad vägg av vuxenvännineflockens avhandlingar i medeltida latin, arkitektutbildningar, matlagningsbilder och skådespelartalanger.En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen. Jag hör ju att det låter galet.Men alla står någon gång i det vita ögonblicket och kan förväntas komma med ett svar, jag förnimmer tummen och pekfingret närma sig mamma och pappa. Är jag en människa?Jag lutar mig över flickan som nöjt somnat med sina nya 91 följare i den hårt kramade djupt älskade mobilen. De 33 blockade är glömda.Jag viskar i örat: Jag tog den här åt dig. Nästa gång kanske du vill svinga alldeles själv, du människa.Jenny Teleman, medarbetare på kulturredaktionen

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår sätter allt det där i en enskild människas medvetande?I sin ljuvliga lilla bok ”Vad Cilla Banck visste” gör Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn – inte ens 100 sidor – men blir redan efter min första läsning tung av understrykningar och hundöron.Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är ”En 1800-talsmänniskas världsbild” – vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk. Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräktOch att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att hon – till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och bondemiljö vid den här tiden – skrev en sorts dagbok. Där nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags kalendrar.Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild – och stolt berättade att den tillverkats vid en ”förfärligt stor fabrik” i industrialismens England, för att så småningom föras till lilla Arild av sjömän över havet.Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma besökare räknar upp ”fågelbon från Indien, träpapegojor från Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor”. Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv, skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga – som ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva – faktiskt tänkte. Han liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: ”som att hitta en gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan länge gått förlorat.”Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken ”Osten och maskarna”. Den handlade om en så kallad vanlig människas världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi – och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att han brändes på bål som kättare.Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma: att ”ovanliga” människor oftast ändå är intressantare än ”vanliga”. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och lämnar de mindre speciella kvar i historiens skugga.Hur kan man då få reda på någonting alls om dem? Ja, ett sätt, kanske det enda, är att studera hela kollektivet: alltså statistik. Efter att jag själv läst ”Osten och maskarna” när den kom ut i Sverige i början av 80-talet, och då tycktes ligga på vart och vartannat nattduksbord, började jag också studera ämnet i tiden, ekonomisk historia – innan jag alltför snabbt kroknade på alla dessa opersonliga förteckningar. Med viss fasa minns jag särskilt den om årsförbrukningen av salt sill under medeltiden.Cilla Banck gör faktiskt också förteckningar, eller åtminstone listor, men på ett helt annat sätt. Peter K Andersson menar att de påminner om trollformler, som traditionellt användes för att skapa trygghet och kontroll.Så hon listar, bokstavligen, allt mellan himmel och hav. Mycket handlar förstås om religion. Till exempel följande förteckning: ”Guds sons blodsutgjutelser. Först i omskärelsen, 2 i Gethsemane, 3 wid hudflängningen, 4 törnekröningen, 5 wid purpurmantelns afryckande, 6 wid händers och fötters genomborrande, 7 wid sidosårens öppnande”.Men framför allt är det ju havet som i fiskeläget Arild är världens början och slut, alltings mått, livet och döden. Risken för drunkning var också ständigt närvarande. Cilla Banck listar hela släkter som dött ut i sjöfartens spår. Till och med hennes egen bror förekommer i en sådan till synes opersonlig förteckning: ”Efvenledes omnämnes sjömannen Lars Banck som gick bort ifrån skonerten Örnen, det hände i Norsjön den 6 april 1853.”Hon sammanfattar också allt detta tragiska i en speciell lista: ”Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353 Inberäknade i nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet. En hängt sig. Och en sängt sig.”de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Under Cilla Bancks levnad förändras ändå den globala sjöfartens villkor dramatiskt. När hon föds 1830 hade det inte gått mer än ett decennium sedan den allra första överfarten med ångbåt över Atlanten. Sedan kom de stora passagerarfartygens tid. Suezkanalen och Nordostpassagen band plötsligt ihop jordklotet på ett nytt sätt – och med undervattenskablarna för telegrafi vid mitten av 1800-talet blev havet det viktigaste kommunikationsmediet även för den mest inbitna landkrabba.På så sätt flyter havets förändringar ihop med mediehistorien. Dagstidningarnas genombrott skedde också just under hennes livstid. När Cilla Banck precis var på väg att lämna tonåren, 1848, grundades Sydsvenska Dagbladet. 1864 blev Dagens Nyheter den första massmarknadstidningen, riktad till många prenumeranter med ett lägre pris.Vad ser vi då av allt det här i hennes dagbok? Eller, för att tala med bokens titel: Vad var det som Cilla Banck visste?På det ger Peter K. Andersson inget rakt svar, hur nu ett sådant skulle se ut. Men han påpekar till exempel att en dagstidning – och då Helsingborgs Dagblad – bara nämns en enda gång i hennes dagböcker. Däremot märks den parallellt framväxande populärpressen desto tydligare.Framför allt handlar det om Triumf: Sveriges billigaste veckotidning, som den kallades i annonserna. Ur den har Cilla Banck bland annat skrivit av artiklar om ”werldens äldsta bibliotek” och ”den fruktansvärdaste jordbäfning som i historisk tid hemsökt menskligheten”. I sina listor kan hon också blanda rena faktauppgifter om digerdöden och Stockholms grundande med en äventyrlig teori om tidpunkten för Jesu återkomst till jorden.Så allt detta visste Cilla Banck. Med sin bok har Peter K. Andersson nu gett oss en ömsint nyckel till hela den här krypterade historien: visat hur en enda person kan fungera som konkret länk mellan abstrakta begrepp som ”makro-” och ”mikro”. Hur de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.Eller som Andersson själv skriver i bokens allra sista stycke, om Cilla Bancks världsbild: ”Det som utmärker den är inte i första hand dess lantliga utgångspunkt utan dess kumulativa och oanalytiska förhållande till kunskap. Det viktigaste är bara att veta.”Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPeter K Andersson: Vad Cilla Banck visste. Ellerströms, 2017.

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbetoch2) Luigi har tio mynt i sin ficka.Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet. Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen. För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPlaton: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende  – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.Lars Olof Lampers: Palmemordet  –  tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.Evangelierna är inget undantag.Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare

Vi behöver mening och kanske är det därför som gud och religiösa former lever kvar i sekulär skepnad. Dan Korn reflekterar över ateister som predikar och andra former av sekulär tro. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I ett litet hörnhus vid Øster Farimagsgade i Köpenhamn hade min gamle vän Elias Levin en butik för sadlar, grimmor, hjälmar och annat en ryttare behöver. Han bodde på övervåningen. Jag var med där och firade hans åttioårsdag 1989. Elias var en av få danska judar som överlevt Förintelsen. De flesta lyckades ju, i september 1943, fly över Sundet till Sverige i en räddningsaktion genomförd av den danska motståndsrörelsen med den svenska regeringens och den tyske guvernörens tysta medgivande. Elias hade också rest till de små fiskebyarna vid kusten för att hitta en båt för att ta sig över till Sverige. Men de kom inte med någon båt första dagen och i stället för att hitta boende i fiskebyn ville hans pappa hellre åka hem. En granne såg när de återvände, ringde Gestapo och snart var de på väg till Theresienstadt. I krigets slutskede, när tyskarna inte längre förvarade de danska judarna i ett mönsterläger för att maskera vad de höll på med, skickades Elias till Auschwitz.Där blev Elias religiös. Det motsatta brukar vara mycket vanligare. Det var många religiösa människor som i lägren miste sin tro. Men för Elias var det tvärt om. Han berättade för mig att han kom från ett strängt religiöst hem, men själv var han måttligt intresserad före kriget. Men när han var i Auschwitz tänkte han för sig själv:”Det som sker nu runt omkring mig är otroligt, så otroligt att det inte skulle vara möjligt om det inte fanns en gud som styr världen. Jag gillar inte hur han styr den nu, men jag kan inte förneka Gud.”Psykiatrikern Viktor Frankl var också först placerad i Theresienstadt för att senare deporteras till Auschwitz. Efter kriget skrev han den kända boken ”Livet måste ha mening”, där han argumenterar för att människor som kände att deras liv hade en mening hade lättare att överleva lägrens fasor. För de som mördades spelade det givetvis ingen roll om de trodde på livets mening, men för dem som med svält och sjukdomar slet med slavarbete kunde tron på livets mening vara skillnaden mellan liv och död. Frankl skriver:”Vi som levde i koncentrationsläger kan minnas männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd. De må ha varit få till antalet, men de är tillräckliga bevis för att allt kan tas från en människa, utom en sak; den sista mänskliga friheten – att själv välja sin inställning i varje omständighet, att välja sin egen väg.”Det är inte bara för att överleva koncentrationsläger livet måste ha en mening. Den amerikanske psykologiprofessorn Clay Routledge menar att tron på något högre, vad det än är, gör oss till hälsosammare människor. Religionen ger livet mening. När vi väljer bort Gud ersätter vi därför Gud med något annat. Vi tror att det är modern rationalitet, men bak den fasaden lever ofta magi och skrock vidare, fast i annan klädsel.På 1990-talet kände jag en man som bodde i en omålad, fallfärdig gammal stuga i norra Västergötland. Han undslapp sig att han trodde på tomten. Alltså han berättade inte historier om att människor förr trott på tomten, utan han berättade att han fortfarande satte ut ett fat med gröt på julafton för att få tomtens välsignelse för det kommande året. Nästa dag var gröten uppäten, så nog fanns tomten alltid. Och han försvarade sin tro med att säga:”Förr trodde folk på tomten, nu tror de på marknadskrafterna i stället. Men det krävs allt mer än ett fat med gröt för att blidka marknadskrafterna”Den fransk-amerikanske litteraturvetaren och filosofen René Girard säger samma sak i boken ”Evolution and conversion”. Nittiotalets tro på marknadskrafterna, säger Girard, har påfallande likheter med religiös tro. Precis som man tror på en allsmäktig gud trodde många att om marknaden bara får vara helt ostörd och oreglerad kommer allt att lösa sig till det bästa. Marknaden tillskrevs samma vishet och allsmäktighet som Gud. Trots att Girard genomskådade detta tyckte han att det var en bra lösning. Marknaden kräver sina offer, men jämfört med många andra samhällssystem krävde den fria marknaden förhållandevis få offer.På samma sätt kan man i dag se de uppenbara likheterna mellan religion och klimatångest. Det behöver inte alls innebära att man förnekar klimatförändringar eller är motståndare till försök till lösningar att man kan se att klimatet har intagit Guds roll. Det är en straffande, grym gud vi har att göra med, en som inte låter sig blidkas så lätt. Men klimatet tar emot offer i form av klimatkompensation och andra goda handlingar samt har en form av gudstjänst i form av skamkänslor och offentlig bikt för flygande. Klimatet har en profet i form av Al Gore och ett helgon i form av Greta Thunberg. Hon har till och med avbildats med helgongloria på en målning. När saker som detta kritiserats har det kallats för ”hån” och kritikerna fått motta en reaktion som minner om forntida kättarförföljelser. Som sagt, man kan se dessa uppenbara likheter utan att för den sakens skull förneka klimatförändringar.Den brittiske filosofen John Gray menar att vi måste utgå från att livet inte har en mening för att verkligen kunna vara ateister. Nästan allt som kallas ateism är i själva verket monoteistisk religion i nya förklädnader, menar han. Det är en flykt från ett gudlöst samhälle in i det som ger tillvaron mening. I boken ”Seven types of atheism” visar han på de uppenbara likheterna mellan religioner och sekulära ideologier. Dessa ideologier är tillkomna för att verkligheten skulle kännas för skrämmande om tillvaron saknade en kraft som ger ordning och någon form av rättvisa. I stället för Gud kallar vi den kraften naturen, utvecklingen, marknaden eller något annat. Ateismen letar alltså efter surrogat för Gud. Mänsklighetens utveckling har ersatt Guds styrande hand. Tron på att mänskligheten under historiens gång insett gemensamma mål är en sekulär form av den religiösa tron på frälsning.Gray kallar sig ateist, men propagerar inte för ateism, just därför att det propagerandet har uppenbara likheter med religiöst dogmatisk tro på en sanning, i dess mest bokstavstrogna form. Precis som evangeliska kristna tror man att världen blir bättre om alla tror som dem. Men historien lär oss att viljan att tvinga alla att tycka likadant i stället leder till de värsta konflikter. Nästan all form av religion, säger Gray, handlar inte så mycket om vad man tror på, utan mera om vad man gör. Samma sak borde gälla oss alla. Tänk på vad du gör och strunta i vad både du och andra tror på.Dan Korn, författare, debattör och utbildad rabbin

Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre – en bok – maskulinum, une peinture – en målning – femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt.Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre – en målare, un auteur eller un écrivain – en författare. Eller un ministre – en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna – en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna.Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte.Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till  kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse – det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte”– på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr.Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln ”le” och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet ”la”. Det är det här striden främst har handlat om – att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket.Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal – då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering.  Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten.I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter.Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol.Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet – så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur.  Eller rätten att använda slutstavelser som  –aine, –ale, –esse, –ice  eller  det lite skämtsamma –otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring.Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram  och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses.Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär.Nästa steg i utvecklingen i många språk är just  de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt.Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala – det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem – än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen

Var Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) gubbsjuk eller progressiv, sexist eller feminist? Ulrika Knutson hör friheten brusa i hans mustiga kärlekslyrik. Har det funnits en värre tjejtjusare i svensk poesi än Erik Axel Karlfeldt? Skulle vara Tegnér, då. Men biskopen i Växjö var närmast stolt över sitt rykte som häradsbetäckare. Karlfeldt smusslade, ljög och spelade dubbelt, allt för att leva upp till rollen som oförvitlig Nationalskald. Men tjejtjusarna har ju en sida som inte skall föraktas, nämligen att de gillar kvinnor! Många män gör det inte. De tycker att kvällen är förstörd om de måste tala med kvinnor. Det hade Karlfeldt inget emot. Han berättade sagor för damerna, och drog vitsar. Även om han ville fly samtiden, och längtade till ett bondesverige som redan var hotat, av industrialism, folkrörelser och emigration, så är samtiden ofta starkt närvarande i hans dikt. Den trängde sig in. Och denna samtid längtar också bort, efter något exotiskt. Håkan på heden sitter i nordanstormen och knyter nät och drömmer om brudens långa färd hem till heden. Han drömmer om att frälsa "En piskad dotter till en träl I etiopisk bygd, med barm så gul och brun". När vinden slagit om från öster, längtar han i stället efter stäppens eldiga romska sångerska. I dikten Vild kärlek kommer flickan och pojken av resandesläkt loss i en hölada: ”De voro käcka och fagra, fast jäktade, svultna och magra. Som skogarnas skadedjur.” Metaforen skadedjur speglar den utdragna debatt om resandefrågan och resandeplågan, fattigdom och tiggeri. Men det unga paret hos Karlfeldt sprakar av liv och hopp på sin tjuvnadsstråt. De talar om hösten och marknadsfärden,Om strövtåg i vida världen –Tills, det förstås, man blir fast en dag. Paret hos Karlfeldt är fria bohemer, avundsvärda ur ett bonde- eller borgarperspektiv. Det handlar, mycket tidstroget, också om ungdom, primitivism och vitalism. I Sång med positiv träffar vi i stället En dam av ädel vandelSom står i tobakshandelHon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod. Det tidiga nittonhundratalets publik visste att Karlfeldt i denna lätta ton besjöng en bordell. Många av Stockholms cigarrbodar var nödtorftigt kamouflerade horhus. In kliver sjömannen och gör damen sin kur: Så mötas vi bland dosornasom blänka vid din knut,mot aftonen, då rosorna,och lyktorna slå ut. Alla har hämtat näring i Karlfeldts snusbod: Birger Sjöberg, Evert Taube, Dan Andersson och Nils Ferlin. I den mer finstämda För vägens vind finns också ett tidstypiskt porträtt av den fallna kvinnan. Rosenblad heter hon, ett namn som Cornelis Vreeswijk adopterade till sin visvärld på sextiotalet. Du arma, fallna rosenblad,Som virvlar bort i stormig värld. Dikten slutar: Jag minns från min ungdoms rus,En ann som vägens vind tog fatt---Jag minns ej rätt vems felet var,Men kanske, kanske var det mitt. Att tolka denna rad som personlig bikt av Karlfeldt tror jag leder fel, med kunskap om hans känslighet runt den personliga integriteten. Men det lilla tillägget skärper intresset för fröken Rosenblad, och ger en realistisk bild av den utbredda prostitutionen och manliga beteenden, i romantisk clairobskyr. Det är snyggt gjort. De exotiska kvinnorna, från fjärran länder eller i marginaliserade socialgrupper, förekom överallt: i poesin, i reklamen, på chokladkartonger, cigarraskar, sherrybuteljer och parfym. Genom Karlfeldt har flickorna fått visst liv. 1906 stod Karlfeldt på toppen. Hans Fridolindikter är älskade, sedan ett år är han medlem av Svenska Akademien. Hans diktsamling Flora och Pomona hälsas med jubel. Fridolin och dunderkarlarna rider ännu till häst, sjungande, ljungande, råmande, kråmande män, ingen slak eller matt. Men här finns också plats för andra, oroligare tongångar. De allra bästa dikterna, Häxorna och Nattyxne, vågade kritiken inte ta i ens med tång. Detta var inte så kärnfriskt och manligt, utan bar skydrag av hemligt och styggt. Men både kvinnor och män kunde tysta känna igen sig. En poetisk bragd. Få kritiker vågade diskutera stoffet eller psykologin i dikterna, men undantag fanns. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter och själv författare, anmäler i Socialdemokraten: ”Häxorna tilltalar mig starkt, här är omutligheten klar och allvarsam, och formen äkta Karlfeldtsk.” Birger Bäckström i Göteborgs-Posten håller med: ”i Häxorna brusar en djupare, tragisk ton.” Här brusar sexualiteten, inifrån. Läsaren kommer inte undan, kan inte retirera till åskådarplats. Vad handlar dikterna om? Mindre om medeltida demoner, häxhammare och häxbål och mer om modern sexualitet. I en rolig essä i Karlfeldtbladet undrade Lars Gustafsson hur Karlfeldt tordes. Det handlade ju om en ”Äldre herre som med allsköns spännande löften tubbar en ung dam att följa med hem till hans avlägset belägna men imponerade boning.” Skymningsfurstens borg talas det om i dikten, med sitt irrande eldsken - det är väl elektriska ljuset som släcks någonstans på Östermalm.Tungt, tungt går vindarnas spelOch bruset ur flodernas töcken.Det är Isacharums arvedel,De ruvande drömmarnas öken. Karlfeldts kärleksscener undviker dagsljuset. Skickligt gör han läsaren till sin förtrogna och medbrottsling – kliv in i texten och förlusta dig, på egen risk. Vem vet vad som händer, hur du förändras. Trots att Karlfeldt är noga med rekvisitan handlar inte dikten om häxprocesserna, utan om processerna i vårt driftliv. Tvånget drabbar inte utifrån och in, utan lika mycket inifrån och ut. Som den unga Elin Wägner skriver i ett brev vid förra sekelskiftet: "Att hålla en förälskad man på armlängds avstånd är svårt, särskilt om kvinnan själv har en stark erotisk vilja". Här är hon influerad av Ellen Keys kärlekstankar, och Keys svar på Nietzsches retorik: "Medvetna ungmörs salighet är icke att mannen vill; de äro själva vilja." Det är Ellen Keys och Elin Wägners ungmör som dansar in i Karlfeldts dikters hemliga rum. Där det händer saker. Djävulen skryter i viskande ton: På skuldran under särken,du bär som en brännjärnsfläck,och det är mina märken,i dem är kvinnan mig täck. Faderns lag, den grå kaplanen, tystnar snart i dikten. Jaget bestiger lugnt det flammande bålet, knappast som straff. Och vem talar i dikten? Det är hon och han och detet i muntert samspråk: Luften är full av djur ikväll,Full av eld, herr Uriel.Mellan ugglevingarna brinnavintergatsormens blanka fjäll.Tag mig i famn och städ mig till din,Dansa mig yr i din lustgård in. Ulrika Knutson

Vad händer när vi inte längre kan välja vilken roll vi spelar eftersom allt sker samtidigt i den digitala offentligheten? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När min dotter var i femtonårsåldern spelade vi ofta ett sällskapsspel som kallas för Orangino. Spelet går till så att jag drar ett kort som beskriver ett personlighetsdrag i form av ett påstående, till exempel kan det stå: ”Skeptisk. Jag intar en avvaktande hållning i många frågor.” Utifrån en skala från ett till fem ska jag sedan ta ställning till hur väl det stämmer in på min motspelare. Och vad som stämmer avgörs av vad denna själv anser. Så för att jag ska få poäng måste vi vara överens. Det är alltså en sak att jag har en tydlig bild av i vilken grad min dotter är skeptisk, men är min uppfattning i linje med hennes självbild?För oss blev spelandet mer ett sätt att umgås än att försöka vinna eller riskera att förlora. Våra spelsessioner blev till långa samtal om hur vi själva och världen fungerar och som förälder tar man med andakt emot varje tillfälle som ges att få höra tonåringens funderingar kring sig och sitt liv. Men vad som också blev tydligt när vi spelade var hur mycket svårare det var för min dotter. Det hände ofta att hon inte visste huruvida ett påstående stämde på mig eller ej, medan jag, med förälderns ständiga övertag, nästan alltid var rätt ute. Vid något tillfälle ledde detta till påtaglig frustration, varför delade jag inte med mig mer om vem jag egentligen var? Varför kände hon inte mig annat än i min roll som mamma?Hennes frustration påminde mig om hur jag själv tänkte som barn. Hur lång tid det tog för mig att inse att min mamma var en individ med personlighet, känslor och åsikter. Inte bara Mamma. Det finns ju en orsak till att det är så. Som förälder undanhåller man alltid en del av sina mer personliga grubblerier från sina barn. Ibland för att de är för små för att förstå, men också för att de helt enkelt inte ska behöva hantera sina föräldrars ångest och kriser. Relationen mellan barn och förälder är oundvikligen skev på det sättet. Men handlar det också om att föräldrarollen är så snäv att många av våra personlighetsdrag inte ryms i den?Samtalen med min dotter väckte frågor om hur vi människor hanterar den ibland relativt omfattande uppsättning av olika identiteter och roller vi har, och i vilken utsträckning de blandas samman eller hålls separerade. Inte minst i en samtid av ständig uppkoppling och sociala medier, där just identitet prånglas ut och bedöms på löpande band.Ett intressant perspektiv på frågor om identitet, roller och sociala medier utformades något överraskande redan i slutet av 1950-talet av den amerikanske sociologen Erving Goffman. Hans teori om totala institutioner åsyftade egentligen mycket slutna platser, som exempelvis fängelser eller kloster, där en egen världsordning på många sätt skapas och dit det omgivande samhället har svårt att tränga in. Ett av den totala institutionens kännetecken är att gränser mellan olika livssfärer som normalt är separerade, såsom sömn, arbete och fritid, suddas ut eftersom hela livet utspelar sig på en avgränsad plats i en oundvikligt kollektiv miljö.En aspekt av att leva i den totala institutionen är det som kallas för looping och som rör just hur vi blir lästa och bedömda av andra. Alla människor har en rad roller i olika sammanhang och den ena rollen har inte nödvändigtvis betydelse för hur den andra bedöms. Det vill säga, hur jag är som mamma spelar liten roll för hur mina kollegor uppfattar mig i min yrkesroll. Men när loopingen drar igång sätts sådana regler ur spel och allt du gör kommer påverka hur andra läser och bedömer dig oavsett relation eller sammanhang. Det är en skrämmande tanke, att mitt sätt att utöva mitt moderskap skulle få reella konsekvenser för hur mina kollegor anser att jag sköter mitt jobb. Eller kanske ännu värre, om min dotters syn på mig som mamma skulle påverkas av hur jag agerar på jobbet.Men tänk om det är så att looping inte längre är förbehållet de totala institutionerna utan gäller oss alla? För till skillnad från när Goffman utarbetade sina teorier är vi nu så oerhört och oavbrutet synliga för varandra. Vi lämnar digitala fotspår vare sig vi vill det eller inte, och vi lägger frivilligt upp bilder och funderingar på sociala medier där följarskaran för de flesta av oss är ett sammelsurium av släkt, familj, nära vänner, kollegor och ytligt bekanta. Denna sammanblandning av roller gäller i ännu högre utsträckning offentliga personer, vars synlighet knappt längre vet några gränser, och som allt oftare tycks bli föremål för det som går under benämningen cancel-kultur. Det är en process som innebär att när en offentlig person gör eller säger något som omvärlden uppfattar som moraliskt förkastligt tycks det allt oftare få konsekvensen att denna person bojkottas från alla arenor den är verksam på. Men är inte det en form av looping? Goffman talade om hur en persons agerande i en situation kan användas som bevis för dennes (bristande) karaktär i vilken annan situation som helst. Det låter förvillande likt hur cancel-kulturen fungerar.Precis som att gränserna mellan normalt separerade livsfärer suddas ut i den totala institutionen, tycks gränserna för vad som är privatliv, jobb och politik alltmer suddas ut i våra digitaliserade liv. För offentliga personer kan detta få konsekvenserna att de stängs ute från alla tidigare födkrokar och nätverk. I vissa fall är det kanske befogat, men oaktat hur man ställer sig till det är frågan vad gör det med oss som samhällsvarelser. Vad gör det med våra mellanmänskliga relationer om den totala institutionen flyttar ut från sin avgränsade yta och in i våra vardagsliv?Här finns risken för ett mer fängelselikt samhälle där vi inte längre lika lätt kan separera våra roller och anpassa oss till olika situationer och förväntningar, utan i varje stund står nakna på scenen, bedömda från alla håll samtidigt. Å andra sidan kan man tänka sig att samma synlighet också kan möjliggöra en större förståelse för det faktum att varje människa besitter många olika roller och identiteter samtidigt. För om vi alla samtidigt är obönhörligt synliga för varandra så gäller det även fängelsevakten, vars makt att bedöma våra bristande karaktärer i så fall upplöses.Kanske betyder det att nästa gång vi spelar vårt sällskapsspel kan min dotter läsa mig lika bra som jag läser henne, eftersom min roll som mamma inte längre är isolerad och avgränsad från alla mina andra identiteter. Förhoppningsvis innebär det att jag då kan framträda som den komplexa människa jag, likt alla andra, är – också inför mitt eget barn.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

Nu inleds Musikhjälpen, som i år samlar pengar för att motverka barnarbete. Men varför ger vi, och vem ger - på vilka villkor? Maria Küchen reflekterar över givandets ideal och praktik i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det påstås felaktigt att det japanska uttrycket ”ki no doku”, ”denna förgiftade känsla”, är specifikt knutet till känslan inför en gåva man aldrig kan återgälda. Ki no doku skulle vara ett av många sätt att säga ”tack” – tacksamheten har liksom försurats av oförmågan att ge något lika stort tillbaka. Men ki no doku är inte specifikt förknippat med tacksamhetsskuld. Det är ett sätt att säga mer i allmänhet: ”Vad sorgligt, vad svårt.”.Feltolkningen av ki no doku kopplas till föreställningar om just japaner som extra benägna till skuldkänslor när en gåva inte kan återgäldas. Men människor överallt i världen känner igen det svåra med att få utan att kunna ge.Mottagarens underläge ger givaren en överordnad status, som givaren faktiskt ofta eftersträvar. Gåvor kommer ofta hand i hand med makt och skuld.  Att köpa lojalitet genom gåvor, att ge rikligt för att kunna härska och behärska, är en uråldrig maktstrategi. Och människor som tar emot gåvor kan känna med djupt obehag att skuldsätter sig.Genom att ge överordnar vi oss.Gåvan, skrev författaren Lewis Hyde, måste alltid befinna sig i rörelse. I sin bok ”The gift: imagination and the erotic life of property", definierade Hyde på 1980-talet två typer av ekonomier. I en varuekonomi har du högre status ju mer du äger. I en gåvoekonomi har du högre status ju mer du ger. Den sunda gåvoekonomin innebär ett att alla både får och ger – var och en efter behov och förmåga, för att associera till marxismen. Att ge och ta emot behöver vara ett omlopp.Tanken det finns inget omlopp, återkommer gång på gång när jag läser studien ”En svindlande uppgift - Sverige och biståndet 1945-1975” av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén. Det finns inget omlopp dunkar det i mig, genom hela deras sjuhundra sidor tjocka akademiska genomlysning av svenskt bistånd under tre decennier.De fattigas underläge är ett axiom, en statisk förutsättning. Genom att ge, överordnar vi oss. Glamourösa välgörenhetsgalor innebär att kändisar ger åt de stackars fattiga, men bara om de själva får glittra. Välgörenhetsgalor bekräftar och befäster rikedom som ett permanent tillstånd. Och det är de rika som ger åt de fattiga, aldrig tvärtom.Att den som inget har skulle kunna ge den rika något, lära henne något, ses som uteslutet.Men biståndet kommer ändå med en förväntan. Progressiv utveckling, demokrati, ett rättvist fördelat välstånd – det är vad utvecklingsländerna förväntats ge tillbaka. Därför, förmodar jag, blir besvikelsen desto större när förhoppningar inte infrias, när biståndsmedel rinner ut i sanden i ohållbara projekt eller hamnar i fel fickor. Det handlar inte bara om besvikelse över bortslösade pengar, utan också om moralisk och känslomässig besvikelse.Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek.Den rena villkorslösa gåvan – finns den ens? Jag vill så gärna tro det. Därför reagerar jag mot ordet ”gåvoekonomi”. Det låter som en oxymoron, en självmotsägelse. Om jag ger eller tar emot en gåva, då borde det ju snarast vara motsatsen till ekonomiskt utbyte. Men så kanske människan inte riktigt fungerar. Kanske är vi mera homo economicus, en mer ekonomisk art, än jag vill förstå.När vi talar om den villkorslösa gåvan talar vi om hur det borde vara, inte om hur det är. Men ändå. Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek. Det är den Paulus skriver om korintierbrevet i bibeln, om kärleken som en osjälvisk kraft: ”allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”. Att ge hänger inte bara ihop med makt och skuld, utan också med kärlek.Idén om en kärlek som inte söker sitt, är ofta en vacker tanke snarare än vacker praktik, men det är en idé som vi behöver. För att orientera oss i världen sådan den är, behöver vi berättelser om världen sådan den borde vara. Det ger oss riktmärken när vi tar ut kursen, politiskt och socialt och etiskt. Men det är svårt att ens på idéstadiet uppfatta västerländskt bistånd till tredje världen som en kärlekshandling.Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion.Att älska innebär aldrig att försöka förändra och förbättra någon, och bistånd vill definitionsmässigt bådadera. Precis som kolonialismen, har också bistånd motiverats med föreställningen om ”den vite mannens börda” – att försöka få påstått underutvecklade människor långt borta att göra rätt, det vill säga, att göra som vi. Så blev kanske exempelvis det svenska biståndet under nittonhundratalet en förlängning av kolonialismen snarare än en brytning med den, eller ett gottgörande för den.Kolonialismens rovdrift behöver återgäldas – men den innebar inte att Afrika och Asien gav något till oss. Vi stal det. Det är något annat.Vi har gett pengar, fältarbete, expertis. I gengäld måste de som bistås acceptera våra normer som de rätta. Men det har inte alltid stannat där. Bistånd kan urarta till övergrepp. Indiens tvångssteriliseringar på 60- och 70-talet är ett smärtsamt exempel. Hälsoprojekt i internationell regi ”erbjöd kvinnor möjlighet att föda barn under tryggare omständigheter om de lät sterilisera sig” läser jag i boken ”En svindlande uppgift”. ”WHO hade finansierat medicinsk forskning på kvinnor i U-länder som gick ut på att sterilisera dem genom att … tillföra kemiska ämnen genom bukväggen.”Idén om en värld där gåvor är kravlösa och kärlek inte söker sitt, är en utopi. Paradoxalt nog är det en kärlekslös utopi, eftersom innebär att mänskligheten måste förändras och förbättras. Det går inte i praktiken, med mindre än att de påstått oförbätterliga tas bort.Historien ger många exempel på utrotningar i syfte att förbättra människan. Men ändå. Kanske kan gåvan sättas i rörelse oavsett våra brister. Kanske kan det exempelvis uppstå ett omlopp av gåvor mellan den rika och den fattiga delen av världen, men då skulle det krävas att den rika delen av världen ger upp privilegier, det vill säga – att även just jag gör det. Eftersom det är väl känt att den rika delen av världen överkonsumerar på de fattigas bekostnad. Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion. Ki no doku. Vad svårt.Maria Küchen

Kan en författare samtidigt vara en bra kompis? Författaren Lyra Koli funderar på vilka krav vi kan ställa på en skrivande vän och på litteraturen som vännen skriver. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Föreställ dig att din kompis har donerat sin njure. Hon har gjort det av fullständigt osjälviska skäl: på Facebook skriver hon att hennes svåra barndom har fått henne att fatta hur viktigt det är med empati med främlingar. Därefter har hon lyckats träffa den för henne dittills anonyma mottagaren: en ortodox judisk man, och tagit glada bilder ihop med honom och hans familj. Hon blir ett ansikte utåt för organdonationer. På sociala medier hopas hjärtan och kommentarer om hennes storslagna medkänsla.Du stör dig på statusuppdateringarna, bilderna och reaktionerna. Du tycker inte att hennes organdonation verkar särskilt osjälvisk, men du vågar bara gnälla över det i privata chattrådar. Hur skulle du framstå om du öppet anklagade henne för att vara självgod, du som själv aldrig skulle komma på tanken att ge ett av dina organ till en främling? Och vad exakt är det du stör dig på?Tankarna börjar snurra, och med dem inspirationen. Snart har du knåpat ihop en novell om en organdonation, där en av din kompis facebookstatusar förekommer nästan ordagrant. Novellen heter ”Den snällaste” och handlar om en narcissistisk organdonator, en vit riddare som bygger sitt rykte på att gett en bit av sin kropp till ett stackars rasifierat offer. Du försöker dölja novellen för din kompis in i det sista, men snart blir den din genombrottsberättelse som en bokfestival ska trycka i 30 000 exemplar och dela ut gratis i hela Boston. Din kompis blir förkrossad och rasande. Hon stämmer dig och festivalen för plagiat.Ungefär såhär går historien om organdonatorn Dawn Dorland och författaren Sonya Larsen, som väckte stor uppmärksamhet i amerikanska litteraturkretsar när New York Times publicerade en lång essä om dem av Robert Kolker med rubriken ”Bad Art Friend”, i oktober 2021. Larsen och Dorland kände varandra från skrivande kretsar i Boston, och båda kände sig svikna av varandra. Dorland tyckte inte att Larsen hade rätt att ta hennes historia, ännu mindre hennes ord. Larsen ansåg att Dorland försökte inskränka hennes konstnärliga frihet och sabba hennes karriär. Vem var egentligen den dåliga konstkompisen här?Frågan om vad en författare har ”rätt” att göra och inte har ofta svårt att hitta fotfäste, eftersom den skär sig med idén om konstens grundläggande frihet. Det brukar också vara lite otydligt vilken sorts rätt man talar om: juridisk, etisk, social eller estetisk? Ska överträdelsen ställas mot det konstnärliga värdet, som när vissa i debatten om Larsens novell försökte hävda att den var för dålig för att rättfärdigas? Hur bra måste ditt verk i så fall vara för att du ska få såra någon, eller till och med förstöra någons liv? Vad ska hända när du går utanför ”rätten”: ska du censureras, göras ned offentligt eller kanske till och med beläggas med yrkesförbud?Som författare har jag alltid känt mig som en tvivelaktig person. Oavsett hur mycket jag arbetar med fantasier så hämtar jag näring till skrivandet ur verkliga erfarenheter. Allt jag är med om och alla jag träffar riskerar alltså att användas som material för mina fiktioner. Jag är beredd att ta mig nästan vilka friheter som helst, både vad gäller att återge och förvanska verkligheten, även om det knappast skulle vara moraliskt försvarbart.Men litteraturens frihet brukar beskrivas som något rakt igenom gott. ”Skamlös” och ”ohämmad” har blivit positiva värdeord i recensioner, ofta sammankopplade med ”kraftfull”, ”drabbande” och ”modig”. Om det inte handlar om en själv tenderar man gärna att bortse från det stötande med biografiskt inspirerad fiktion, eftersom utlämnande texter kan skapa frigörande läsning. Få skulle kanske vara beredda att gifta sig med en Karl-Ove Knausgård, men många vill ta del av privata detaljer om hans äktenskap.Men litteraturens överträdelser kan inte bara mätas i relation till den information som lämnas ut. Det är snarare något annat som gör författaren obehaglig: en blick som vägrar låta sig slätas över eller relativiseras. Som gärna sväller upp sitt eget godtyckliga omdöme på bekostnad av alla andras, som inte heller avhåller sig från att notera och tänka och känna sådant som man socialt sett borde förtränga. Författaren intresserar sig för det faktum att hon kan känna avsmak för sitt eget barn, begär till sin bästa väns partner eller förakt för sina närmsta vänner. För hennes verk spelar det ingen roll om de här uppfattningarna är rättvisa, rimliga eller direkt skadliga, vare sig för henne själv eller hennes omgivning.Platon ville bannlysa poeterna från sin filosofistat, eftersom han ansåg det förkastligt att uppmuntra människor till att släppa sitt goda omdöme och bara ge sig hän åt alla möjliga känslor. Svartsjuka, lögnaktighet, depressivitet och skadeglädje närs av att man får se inte bara andra som en själv, utan hjältar och gudar, handla utifrån dem. Kanske hade Platon ändå en poäng. Konstens förmåga att gjuta ett ärofyllt ljus över låga känslor kan göra den verkligt farlig. Goethes roman Den unge Werthers lidanden romantiserade ju självmord så övertygande att den gav upphov till en suicidvåg.Det finns alltså ingen garanti för att den kraftfulla litteraturen ska göra mer nytta än skada. Idag finns en något naiv syn på att böcker ska bidra till ”det demokratiska samtalet”, bryta normer och tillhandahålla vittnesmål. Men vad romankonsten ofta synliggör är just de delar av oss själva som vi annars, på gott och ont, helst låter bli att dela med oss av. Konstens frihet överstiger den vi kan ge varandra i en fungerande social samvaro. Freud förundrade sig över diktarens förmåga att få sådant som vi annars inte vill veta av, varken i oss själva eller varandra, att låta vackert. Litteraturen kan sudda ut skammen som bevakar det undanträngda, och frånta författaren sitt sociala ansvar.När Birgitta Stenbergs styvfar dör i Apelsinmannen ser hon både honom och hans sörjande systrar i ett löjeväckande ljus. Birgitta smiter iväg med sitt anteckningsblock, och skriver: ”Det kändes som ett förräderi att förvandla de gamla damernas gråt och jämmer till en berättelse, inlåst i formuleringar och ord. Samtidigt var det en befrielse, skulden jag kände fick en logisk mening som också upplöste den i intet. Den blev litteratur, en dag skulle den bli allmän egendom.”Det är inte bara de gamla damernas gråt, utan framförallt Birgittas något hånfulla blick på dem som blir till allmän egendom. Att litteraturen ibland delger privat information kan göra den suspekt, men det är genom att gestalta de perspektiv och omdömen som vi vanligtvis förstår att hålla för oss själva som den blir verkligt obehaglig. Organdonatorn Dawn Dorland kände inte bara att hennes juridiska rättigheter hade kränkts för att Sonya Larsen hade plagierat hennes facebookstatus. Hon hade blivit framställd som en patetisk narcissist inför hela sin litterära gemenskap. Det är inget man ska göra i en vänskapsrelation, men personligen är jag inte särskilt förvånad över att en författare visar sig vara en usel kompis.Lyra Koli, författare 

Med sina teorier om den eviga återkomsten föregrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) både Nietzsche och senare idéer om parallella universa. Lars Hermansson prövar upprepningens lockelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Cellen på fängelseön Fort du Taureau var trång och cirkelformad men fönstret med utsikt över engelska kanalen kunde möjligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta så fort fången närmade sig fönstergluggen. Under sådana omständigheter skrev Louis­ Auguste Blanqui den märkliga texten "L'éternité par les astres" (Evigheten genom stjärnorna) våren och sommaren 1871, alltså samtidigt som händelserna kring Pariskommunen rasade, och där Blanqui enligt många var den ledargestalt som saknades.I stället satt han alltså i sin cell och skrev den genremässigt svårbestämda text (poesi, traktat, vision) vars bärande tanke är att ett visserligen stort men dock begränsat utbud av möjliga händelser i ett universum som är oändligt i tid och rum, leder till en oändlig upprepning av dessa möjliga händelser.Man behöver inte vara utbildad astronom för att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad gäller det vetenskapliga. Han utgår från den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underkänner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig invändning med tanke på att Blanquis egna spekulationer om dubbelgångarklot och alternativa världshistorier inte direkt bygger på konkreta observationer.Till det skakiga intrycket bidrar också Blanquis nedvärdering av all vetenskap som inte förändrar samhället. Även här faller hans ideal tillbaka på honom själv. Det ska en mycket välvillig läsare till för att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han så hett åstundade.Men det är inte som vetenskap eller politisk pamflett L'éternité par les astres är läsvärd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en människas stäckta förhoppningar. Och kanske är tanken på den eviga återkomsten idag inte lika främmande som innan klimatkris och pandemi, när vi fortfarande levde i en värld präglad av tanken på den eviga utvecklingen. Alltså i en modernitet som ännu inte var fallet när Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett ”universum som står och stampar på stället” som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.”Men exakt vad är det som återkommer i den eviga återkomsten? Här skiljer sig Nietzsche och Blanqui åt. ”Världen lever av sig själv, dess exkrementer är dess näring”, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och så långt är väl vilken kretsloppsinförstådd människa som helst med på noterna.Annat är svårare att hacka i sig. Som det där att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag – alltså att det förekommer strukturella likheter mellan olika historiska händelser – utan i minsta detalj. Franska revolutionen och första gången du drack kaffe, den andra också för den delen, kommer att inträffa igen, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Nietzsche skriver att världen kommer att genomgå ”ett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros tärningsspel. Under en tid som är oändlig kommer varje möjlig kombination någon gång att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett oändligt antal gånger.”Nietzsches eviga återkomst handlar mer om tid och energi än om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje människas (eller endast den utvaldes, därom tvista de lärde) möjlighet att bli en övermänniska, som är så fulländad att hen inget hellre vill än att se varje ögonblick av sitt liv upprepat i oändlighet. Blanqui var som god marxist mer materiellt orienterad och tänker sig oändligheten mest som en rumslig företeelse; han förlägger upprepningen ut i världsrymden med dess, som han tänker sig, oändlighet av identiska och nästan identiska syskon- och tvillingklot.Jag sitter i fåtöljen i arbetsrummet och skriver det jag säger nu. Jag har suttit där många gånger förr. Jag upprepar mig. Jag ser samma dörr, samma fönster, samma bokhylla. Men det jag skriver och nu säger har jag aldrig skrivit förut. Jag kan förstås upprepa mig. Jag kan förstås upprepa mig. Men jag vill inte. Jag vill skriva nytt. Tänka vidare. Samtidigt lockar mig tanken på att återvända till mig själv. Till själva varat. Att alltid få sitta i arbetsrummet och skriva. Arbetsrummet, läsfåtöljen, läslampan. Detta ögonblick. Jag vill inte åka till Grand Damned Canyon eller pyramiderna i Giza. Jag vill inte prova alla maträtter som finns i världen. Det räcker med bläckfiskgryta. Inte varje dag kanske, men ganska ofta, med återkommande mellanrum. Om jag måste välja mellan evig återkomst och evig förnyelse valde jag det förra. Förutsatt att återkomsten gällde den skrivande morgonstunden i läsfåtöljen med kaffekoppen på det lilla bordet vi köpte i Indien och dottern som gör sig i ordning för skolan på övervåningen.Jag vet inte hur Blanqui såg på sitt liv där han satt i sin cell på fängelseön Fort du Taureau, men det är inte svårt att uppfatta hans text som kompensatorisk med sitt insisterande på ett oändligt antal olycksbröder ute i rymden sittande i fängelseceller identiska med hans, skrivande på samma text som han. Fast inte heller på tvillingkloten finns någon utveckling från sämre till bättre, bara en oändlighet av samma. Det finns visserligen några få stjärnor där vi lever de liv vi förvägrades på den här planeten. Men Blanqui uppehåller sig i texten inte särskilt länge vid denna möjlighet.På 1930-talet sysselsätter sig den argentinske författaren Jorge Luis Borges med liknande tankar. Idén om den eviga återkomsten genomsyrar flera av hans noveller och dikter, och den kända prosadikten En dröm ur samlingen La Cifra från 1981 är svår att tänka sig utan Blanquis levnadsöde och märkliga bok: Så här lyder den i Lasse Söderberg översättning: ”I en öde trakt av Iran finns ett inte särskilt högt torn av sten, utan dörrar eller fönster. I dess enda rum (vars golv är av jord och har formen av en cirkel) står ett bord av trä och en bänk. I denna cirkelrunda cell skriver en man som liknar mig, med bokstäver som jag inte förstår, en lång dikt om en man som i en annan cirkelrund cell skriver en dikt om en man i annan cirkelrund cell… Processen är ändlös och ingen kommer att kunna läsa vad fångarna skriver.”Tiden på fängelseön Fort du Taureau var inte den första Blanqui tillbringade i fängsligt förvar. Han hade redan dömts till döden två gånger, livstids fängelse två gånger, samt till ett antal tidsbestämda straff, inklusive en landsförvisning. Rättsystemet i 1800-talets Frankrike var som i alla diktaturer aningen godtycklig Blanqui var bland sina samtida meningsfränder en närmast mytisk gestalt, och kallades ofta på grund av sitt olycksaliga öde och sin ståndaktighet kort och gott för ”Fången”.Lars Hermansson

Berättelser om hur historien hade kunnat gå har ofta en betryggande sensmoral: det är bäst som blev. Dan Jönsson finner ändå hopp i de kontrafaktiska historiernas parellella universa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Columbus år 1492 stiger i land på ön Hispaniola i det vi numera kallar Västindien tas han emot av nyfikna men misstänksamma öbor. Folket på Quisqueya, som de själva kallar ön, inser snabbt var faran ligger: de här främlingarna är visserligen utrustade med okända, livsfarliga vapen, men ganska få till antalet – skulle de däremot lyckas återvända till sitt eget land och hämta förstärkningar vore katastrofen ett faktum. Så Columbus och hans besättning tillfångatas och får aldrig återse Spanien; istället tvingas de avslöja allt de vet om den europeiska civilisation som folket på Quisqueya inser i flera avseenden har kommit längre än de själva. Med sina nya kunskaper kan de snabbt lägga de stora aztek- och inkarikena under sig och skapa en mäktig, fredlig spansk-amerikansk civilisation som utvecklas och stärks under några sekler. Tills de, någon gång på artonhundratalet, finner tiden mogen att sjösätta en första expedition till Europa.Ja, så kunde det kanske ha gått till. Det var i en bokhandel i La Paz för några år sedan jag ramlade över den för mig okände bolivianske författaren Juan Manuel Montes roman ”Historia del continente Colombiano” – Den kolombianska kontinentens historia. Boken är vad som brukar kallas en ”ukroni”, alltså en skildring av ett historiskt förlopp som aldrig fick tillfälle att bli verklighet, men som kanske kunde blivit det om tillfälligheterna hade velat lite annorlunda. I det här fallet rör det sig om en alternativ historisk krönika, illustrerad med fingerade dokument och kartor som påstås visa framväxten av det kolombianska imperiet; här rapporteras om fältslag och upptäcktsresor, successionsstrider och kulturkonflikter, men också om en politisk-filosofisk utveckling som i delar av imperiet leder till förändringar i demokratisk riktning redan på 1600-talet.Fascinerande att tänka sig, bara det. Men det som framför allt slår mig när jag läser Montes roman är hur den kontrafaktiska historien, som den också brukar kallas, tycks få helt olika politisk funktion beroende på varifrån den skrivs. Om den historiska vetenskapen lite förenklat kan sägas handla om att till lika delar besvara frågorna om vad som faktiskt hände, och varför det gjorde det – så är den kontrafaktiska historieskrivningens ärende att göra detta varför osäkert, motsäga bilden av historien som oundviklig. Men själva syftet med detta osäkrande kan alltså skilja radikalt. I vår del av världen har jag intrycket att de kontrafaktiska ukronierna för det allra mesta har en dystopisk tendens – i nio fall av tio spekulerar de i sådant som ”om Hitler hade vunnit kriget” eller ”om Sverige hade blivit en sovjetrepublik”. Genren är med andra ord rätt förutsägbar; vad den vill visa är hur illa det kunde ha gått om inte omständigheterna hade varit, och följaktligen hur lyckliga vi kan skatta oss över att den bestående ordningen blev just bestående.Mot dessa konservativa impulser framträder en författare som Montes som en ideologisk motsats. I det postkoloniala Latinamerika är historien på ett helt annat sätt politiserad, den spanska erövringen fortfarande ett infekterat sår. När femhundraårsminnet av Columbus landstigning skulle firas 1992 väckte det protester över hela kontinenten, och historikernas bild av hur den europeiska koloniseringen blev möjlig har på senare tid stått under ständig debatt. Den traditionella förklaringen, att spanjorerna helt enkelt var militärt, administrativt och teknologiskt överlägsna, är långtifrån självklar numera. Som Inger Enkvist och Vicente Ribes-Iborra konstaterat i sin bok ”Erövringen av Amerika”, var européerna visserligen tekniskt överlägsna, men så få till antalet att de utan vidare kunde ha tillintetgjorts av en stor här som den aztekiska. Något som faktiskt också var ytterst nära att ske för Cortés del vid Tenochtitlán i juli 1520.Men vad spanjorerna var bra på var att så split och bygga allianser – och dessutom fick de hjälp av en desto större, osynlig armé, mikrobernas. Från den gamla världen hade de med sig smittkoppsbaciller, malariamyggor och mässlingsvirus som de själva delvis var immuna mot men som snabbt spred sig över kontinenten med förödande resultat. Det finns beräkningar som uppskattar att mellan 80 och 90 procent av inkarikets befolkning kan ha strukit med i någon av dessa farsoter. Just sjukdomarnas betydelse är också något som den engelske historikern J C Sharman har lyft fram i sin uppmärksammade bok ”Empires of the Weak” – De svagas imperier. Sharman tar perspektivet till en global nivå: vad man lätt glömmer, skriver han, på tal om den europeiska erövringen av Amerika, är att Europa vid samma tid stod under hård press från starka asiatiska imperier, särskilt det ottomanska som så sent som 1683 var nära att få Wien på fall. Samtidigt stod mogulerna i Indien och det kinesiska imperiet på höjden av sin makt. Vad som med tiden gjorde att européerna kunde lägga världen för sina fötter var alltså inte överlägsen militär styrka, utan precis som i Amerika en förmåga att bygga lokala allianser mot en i grunden starkare motståndare, som på vis kunde utmanövreras av de relativt små grupper av frilansande äventyrare och handelsmän som blev den statliga koloniseringens förtrupper – i väst conquistadorerna, i öst de ostasiatiska kompanierna.Så visst kunde historien ha tagit en annan vändning. Och är kanske redan på väg att göra det – i Sharmans ögon är det västerländska världsherraväldet en historisk parentes, som av allt att döma raskt är på väg mot sitt slut. En insikt som av allt att döma börjar få fäste även i Europa: säkert är det ingen slump att en av de skarpaste koloniala ukronierna på senare år faktiskt har skrivits av en europeisk författare. Fransmannen Laurent Binets roman ”Civilisationer” skildrar en värld där den europeiska koloniseringen av Amerika får ett rakt motsatt förlopp. En dotter till Vinlandsfararen Leif Eriksson har på 1000-talet lett en expedition ner i Mellanamerika och gjort hästen och järnsmidet känt bland befolkningen, som därmed är beredda när Columbus kommer. Precis som i Montes roman övermannas spanjorerna snabbt, men istället för att så fröet till en ny, inhemsk civilisation inspirerar händelserna inkan Atahualpa till ett erövringståg mot Europa, som han på kort tid lägger under sig tack vare sitt diplomatiska geni.Historien urartar tyvärr: efter de fredliga inkas följer de brutala aztekerna, som utbreder sitt blodtörstiga välde över Europa och reser en pyramid för människooffer mitt i Paris. Vilket väl är ungefär precis vad belgarna gjorde i Kongo och tyskarna i Namibia, i och för sig, men ändå – lite snopet står man där till slut med en historia som återigen kokar ner till frågan om vinnare och förlorare. Som om vi inte kunde annat. I början av Juan Manuel Montes roman står dedikationen: ”till det europeiska folket” – och ju mer jag funderar på den, desto mer undrar jag om den inte ska tolkas som en politisk förhoppning. Historien kunde inte bara ha varit annorlunda. Den måste kanske också bli det.Dan Jönsson

Den är en öppning mot äventyr och fantasi, men också något som stänger ute. Maja Andreasson reflekterar över dörren som symbol och verklighet i liv och litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.En gång fick jag ett refuseringsbrev från ett större förlag. Det var vänligt formulerat, sa inte blankt nej till mitt manus, utan uttryckte snarare en slags tvekan inför texten. Kanske någon annan gång. Inte nu. Men kanske sen, framöver. På brevpappret syntes dörren in till förlaget. En stor träport med två dörrklappar. Givetvis var den stängd. En öppen dörr hade ju signalerat något annat än budskapet i själva brevet, nämligen att det var fritt fram, att jag var välkommen, inbjuden. Men det var jag inte. Eller var jag det nästan? För en dörr i all sin dörrighet går ju förstås att öppna. Om inte med nyckel så med lite våld, eller ren tur. Tänk om den plötsligt skulle glida upp framför ögonen på mig. Tänk om jag snabbt som attan kunde kila in min lilla fot och kliva in. Det hade varit som i en saga i sådana fall. För i sagans värld är ju dörren den instans som möjliggör det omöjliga. Utanför dörren råder den trista verkligheten, men innanför dörren kan vad som helst inträffa. Tänk bara på Narnia. Berättelsen om syskonen Pevensie som en dag går in ett klädskåp och ut i ett fantasilandskap. Med undantag för Mufasas död i Lejonkungen, är nog BBC:s filmatisering av C.S Lewis epos min största filmupplevelse som barn. Och det var särskilt skåpet som gjorde intryck. Minstingen Lucy som famlar med sina händer bland alla rockar och pälsar för att inse att väggen inte finns där. Istället för en hård yta av trä, breder vit pudersnö ut sig, och lite längre bort kikar en faun fram bakom en lyktstolpe.Vad jag inte förstod som barn men som jag förstår nu, är att Narnia inte bara är ett fantasiland, utan också en tillflyktsort. Syskonen Pevensie har evakuerats från London för att undkomma tyskarnas eventuella flygbombningar, och Narnia blir därför den fristad som barnen behöver. På liknande sätt fungerar pysslingtillvaron för Bertil, som i Astrid Lindgrens saga trycker på en spik för att i miniatyrform kunna ta sig in genom råtthålet och den pyttelilla dörren till Nils Karlssons-Pysslings värld. I den är han inte längre ensam. Där är man alltid två, och till och med den otäcka råttan går att uthärda om man hjälps åt med hyran. Bertil hjälper sin vän att skaffa mat, möbler, elda i spisen och bada. Han ger Nils den omsorg han själv skulle behöva, och pysslingen blir därför både ett sällskap och ett sätt att ta hand om sin egen litenhet i världen. Precis som Freud poängterade för dryga hundra år sedan, kan dagdrömmen, eller fantasin, betraktas som en plats där våra önskningar går i uppfyllelse. I detta vakna, kreativa tillstånd tillfredsställs både ens erotiska begär och ens äregirighet och maktlystnad. För syskonskaran i Narnia kan detta bäst illustreras genom det truliga mellanbarnet Edmund, som finner en lockelse i Häxans löfte om en plats på tronen. Den uppmärksamhet han annars tvingas att slåss om med sina präktiga syskon, blir hos häxan odelad, och som den auktoritära ledare hon är vet hon att mänsklig svaghet går att utnyttja med hjälp av gåvor och fördelar. Dörren in till Narnia blir, enligt detta sätt att se på saken, också en ingång till de egna begären, som kanske inte alltid är så smickrande att möta.Även i vuxenlitteraturen händer det att dörren står som en symbol för våra drömmar och drifter. I en av novellerna i Olga Tokarczuks Spel på många små trummor är det skåpet i sig som är föremålet för åtrån. Berättarjaget känner samma dragning till skåpet som “till en man”, och den glatta lilla knoppen får henne att ligga vaken om nätterna. En natt drar hon upp sin make ur sängen, och de ställer sig båda framför det mäktiga skåpet. Istället för att så att säga “komma ut ur garderoben” går de in i den, och blir sedan kvar där, medan resten av lägenheten står och samlar damm. Vad som faktiskt händer där inne bland alla klänningar och kostymer, får vi inte reda på, och likt många andra noveller som riktar sig till vuxna arbetar Tokarczuk med det tvetydiga och outsagda, snarare än att avrunda berättelsen med en tydlig knorr. I Narnia har berättelsen bara börjat när syskonen kliver in i det väldiga skåpet, men här tar den slut. Dörren stängs om paret, och läsaren får inte tillgång till det slutna utrymme de skapat omkring sig. Isoleringen är egendomlig, på gränsen till obehaglig, men eftersom den är självvald är den enklare att uthärda än det fångenskap som gestaltas hos exempelvis Franz Kafka. I novellen Förvandlingen vaknar den handelsresande och alltigenom rediga Gregor Samsa en morgon upp som en insekt. Även om han själv försöker att se tillvaron från den ljusa sidan, känner hans familj både skam och äckel över den metamorfos han genomgått. Hans mor skriker när hon för första gången får syn på honom och fadern driver tillbaka honom in i rummet med en käpp. Det är bara systern som förbarmar sig över sin bror och när ingen annan ser på smyger hon till honom gammal ost. Om dörren i barnlitteraturen syftar till att öppna andra världar, är dörren hos både Tokarczuk och Kafka en dörr som stänger det fantastiska inne. Den overkliga, absurda skapelse som Gregor Samsa har blivit tillåts inte komma ut, utan motas gång på gång bort av sin egen borgerliga familj. Insektsblivandet i Förvandlingen visar att dörrar är olika lätta att öppna beroende på vilka kroppar vi råkar vara, och Gregor med sin små sprattlande ben och otympliga hydda har mycket svårt att ens nå upp till låset. Han skadar sig själv när han försöker vrida om nyckeln med hjälp av käkarna. En brun vätska tränger ut från munnen och droppar ner på golvet.Att en dörr kan förvandla människor vet alla som någon gång fått en dörr öppnad för sig. Plötsligt får man kliva ut i den vita snön, andas en annan luft, träffa andra varelser än dem man är van vid. Men även om vi nog är många som vemodigt kan berätta om när den där symboliska dörren gick upp, är kanske ändå den stängda dörren ett vanligare fenomen. Alla rum som en inte har tillträde till, som kräver särskilda portkoder, eller misstänksamt stirrar mot en med sina vackert snidade ornament. Samtidigt finns det förstås de som kommer in lite varstans. Som har en nyckel till alla vrår och med självklarhet slår sig ner i den skönaste fåtöljen. Men för majoriteten, vill jag ändå påstå, finns det dörrar och dörrar. Vissa orkar man bara inte öppna. Vissa vill man öppna men vågar inte. Och om man ändå vågar, är det inte säkert att man gillar det man ser. Kanske är insidan sval och skrämmande. Kanske får man en känsla av att dörren var där av en anledning: som en markör, en mekanism för att stänga människor ute. Och då har jag inte ens nämnt alla de dörrvakter som har som jobb att avgöra vilka som får komma in och vilka som får bli kvar. Dörren är därför inte bara en metafor, utan också en realitet. En möjlighet eller en omöjlighet, beroende på vilka vi råkar vara.Att gång på gång mötas av stängda dörrar kan göra en nedslagen. Men att någon gång då och då, tvingas stanna upp utanför en port och undra vad som finns där bakom är nog inte så dumt. Åtminstone inte för ens fantasi. När allt kommer omkring är ju julkalendern som allra mest mystisk och spännande, innan man öppnat själva luckorna.Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare

Det är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa. Varför ägnar vi så mycket kraft åt att förneka det? undrar Aase Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 31 augusti 2020.För några år sen gav jag mig in på ett vansinnesprojekt. Jag skaffade hästar. Det var två ston av en tålig, vildhästliknande ras, och de kom från olika flockar.Taiga var en ljusblack skönhet – alltså, hon var gräddfärgad med vilttecken och vita slingor i sin långa, svarta man. Hon släpptes ihop med den eldröda, nästan lila Nikita, och tog omedelbart kommandot med hot om fysiskt våld, eftersom hon var kraftigare och buffligare. Men egentligen hade Nikita varit ett bättre ledarsto, hon hade haft fler föl än Taiga och var ranghög i sin ursprungsflock. Nikita var klok, subtil och raffinerat kommunikativ.I början var hästarna i stallet på nätterna. Så småningom skulle de gå dygnet runt i den stora hagen, som innehöll både skog och äng, men då behövdes det en ligghall så att de själva kunde välja var de ville ta skydd under nätter och stekheta dagar.När ligghallen äntligen kom på plats iakttog jag de båda stonas kartläggning av läget.Taiga liknade en general som breder ut den strategiska truppkartan framför sig. Hon var en intelligent häst; hon visste till exempel exakt hur man öppnar komplicerade boxhakar för att ta sig ut i stallgången och vräka i sig havre ur förrådet.Den nya byggnaden var luxuös – ljus och rymlig med en djup spånbädd, doftande halm och eluppvärmd vattentunna. Taiga stack in sin sammetsgrå mule genom den breda öppningen, synfältet öppet för vidvinkelscanning, näsborrarna vibrerade och läpparna drogs upp i en grimas – det var en besiktning med alla sinnen. Däremot avstod hon från att kliva in, hon backade istället, och med lätt bakåtstrukna öron och ett diskret blicktryck mot Nikitas bak föste hon in sin underlydande. Det var alltså Nikitas uppdrag att utföra den fysiska undersökningen av den nya, potentiellt farliga arkitekturen. Först efter genomgången kontroll, när Nikita redan låg och vältrade sig i spånet, klev Taiga in. Då betedde hon sig som om hon ägde stället.Det är normalt att fega ur ibland. Ibland kallas smitarbeteendet rentav för att delegera. Alla som utövar ansvar är rädda för att avslöjas som bluffande amatörer. En dominant hund kan inta en avslappnad hållning innan den plötsligt går till attack, medan en osäker hund ofta anser att anfall är bästa försvar. Skenet bedrar, och självsäkerheten är granne med rädslan.När man pratar om ledarskap brukar man låtsas att rädslan inte finns. Det brukar särskilt gälla när människor ska umgås med hästar. På ridskolor och stall förväntas man kliva in i boxen hos helt okända varelser och parera eventuella revirmarkeringar genom att utstråla auktoritet.Varför måste vi människor dölja rädslan som finns i makten?Hästar däremot, de döljer ingenting. De är kraftfulla, men också lättskrämda. De blir rädda för presenningar, jackor, bildäck som ligger på fel ställe. Vi vet att deras rädsla är farlig för oss, vi kan skada oss illa när de skenar eller flippar ur. Det är egentligen ett under att människor kan hantera de här livsfarliga monstren.Den tyska litteraturvetaren Ulrich Raulffs mastodontverk om hästens kulturhistoria, "Farewell to the Horse" som den heter i engelsk översättning, handlar om vår makt över hästen. Hästen blev människans första redskap för att förflytta sig på en helt ny hastighetsnivå – ridkonsten kom tidigare än både hjulet och segelbåten – och det gav möjlighet till snabbare överföring av information och erövring av avlägsna territorier. Globaliseringen påbörjades på hästrygg.Raulff kallar hästen för bondgårdens aristokrat. Och ryttaren till häst, oftast en kung, är den politiska historiens oöverträffade maktsymbol.Man brukar utgå från att det var människan som tämjde och tog makten över hästen, men troligen är det inte så enkelt. Vetenskapsjournalisten Stephen Budiansky, som har skrivit boken the Nature of the Horse om hästarnas evolution och kognition, menar att det var hästen som lät sig domesticeras och på sitt sätt tog makten över människan. Förändrade födonischer drev hästarna ut i marginalen, närmare människornas boplatser, och hästen använde sin nedärvda förmåga till underkastelse för att få fördelar. Att se hästen som förtryckt slav är en alltså förenkling. För vem leder egentligen vem?  Ibland förväxlas ledarskap med demonstrativ styrka. Men är den mest trovärdiga flockledaren verkligen den som verkar stark i alla lägen?Det man ofta glömmer i hästhantering är att ledarskap måste utövas olika med varje individ. Det är rimligt att vara avvaktande till en början, istället för att bara stövla in och domdera.Det gäller även mellan människor. Finkalibrerade verktyg behövs för att tolka varandras signaler och lita på varandra. Även när någon aktivt vill inta en högre maktposition måste denna känna motparten på pulsen innan hen vet om positioneringen är rimlig och hur den i så fall ska gå till.Man ska i och för sig inte lita helhjärtat på ett djur – mänskligt eller annat – ens om man tror sig känna det väl. Förberedelsen för att drabbas av svek eller våld bör ligga som en joker i bakfickan, men den ska inte finnas med i förväntningarna. Alltså: jag måste närma mig en ny häst som om jag litar på den med hela min själ, trots att jag vet att vi, utom vid enstaka ögonblick av nåd, är främlingar inför varandra.Det är mycket svårare att leda eller uppfostra individer som man samtidigt i viss mån är rädd för eller känner sig maktlös inför. Men i naturen är rangordning sällan statisk. Idén om att djurägaren måste ta kommandot och vara konsekvent, eftersom djuret annars ”tar över”, den är gravt förenklad.Själv har jag varit sanslöst inkonsekvent med mina hästar, hundar och barn, det vill säga jag har varit mig själv. Och förresten vill jag hellre kalla min bristande konsekvens för flexibel uppriktighet.Tänk om jag får en komplex hund för att jag är en komplex människa, ett komplicerat barn för att jag själv, på gott och ont, är mångfacetterad? Att barn härmar vuxna, det vet vi. Och mycket tyder på att även hundar kan konsten att härma människor.En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.Jag ville egentligen inte uppfostra mina barn alls. Det är inte samma sak som oengagerad, ”fri” uppfostran. Visst ville jag lära dem saker, men jag ville lära dem avslappnat och levande, ville att de skulle smittas av min kunskap. Jag vill också smittas av deras. Detsamma gäller mitt förhållande till djur.Att umgås med barn och djur är att be om problem, men kontakten med främlingen är också en övning i komplicerad kärlek. Ingen äkta kärlek kan uppstå utan inslag av rädsla, oro, ensamhet och missförstånd. Ingen trygghet heller.Att som förälder få nyckfulla vredesutbrott eller dra in veckopengen ena gången och andra inte, det är inget problem så länge kärleken bär över det irrationella beteendet. Den som vill uppfostra livsdugliga realister och samarbetsvilliga partners i en osäker värld – och det gäller både människor och djur – gör bäst i att gestalta det ofullkomliga snarare än till det tillrättalagt perfekta. Det kallas anpassningsförmåga. Med andra ord: Survival of the fittest.Många ridhästar vet allt om anpassning, så oändligt förlåtande, tålmodiga med barn och nervösa nybörjare. Det stämmer inte att hästar omedelbart tar kommandot och börjar mopsa om människan visar minsta spår av osäkerhet. Så rigida är inte hästar. Tvärtom vet de något som vi också borde lära oss: Pragmatiker överlever längre. Och i förvirringen och bristen har tilliten sitt hem.Aase Berg, författare

Få människor hade ett sådant inflytande över Gustaf Frödings liv och eftermäle som hans syster Cecilia. I denna essä påminner Elisabeth Lindfors om kvinnan bakom den store skalden. Och minns du Ali Babaoch minns du vår gröna salsyrengrotta, lummig och svaldär mörk som den skönasultanen av Sabaoch brunögd och spenslig och smal,du satt och förtaldeen saga, du valdebland en tusen en nätters tal.Så skönt skriver Gustaf Fröding om sin äldre syster, Cecilia, i Stänk och flikar från 1896.  Hon är hans förtrogna och den som alltid tror på hans storhet. Han skriver om när hon som barn berättar sagor för honom och får honom att säga ja till sin fantasi.Cecilia anses vacker, bestämd, trygg och frimodig, men även orolig och svartsjuk. Hon har ögon som är svarta som lysande kolbitar, av vissa anses hon ha ett kyligt intellekt, av andra betraktas hon som en varm kvinna. Friarna står på kö på de europeiska baler hon bevistar.I ungdomen är Cecilia förlovad med en tysk jurist, Eduard Crüsemann, vigseln dem emellan ska äga rum i Göteborg men när beskedet kommer att han har förlorat hela sin förmögenhet blir inget bröllop av. De fortsätter att vara förlovade en tid men enligt Cecilia inser hon under tiden den egna familjens arvsbelastning, alltså galenskapen, och avstår.Hon är konstnärligt lagd men utbildar sig senare till lärare och är under några år anställd på Eva Rodhes skola i Göteborg.Gustaf Fröding är slarvig med pengar, för att inte säga omdömeslös. Fadersarvet rinner honom ur händerna och han lånar mycket av sina studiekamrater i Uppsala. Systrarna, Cecilia och Hedda, får rädda hans heder och många är de som säger sig ha fordringar på honom.Till sist ägnar Cecilia sitt liv åt att hjälpa honom, de bor en lång tid tillsammans på Bangårdsgatan i Uppsala.Hon är den som sköter om honom och systern Hedda, som arbetar på bank i Göteborg, står för ekonomin. De lever ett knapert liv men som tur är får syskonen ibland ärva en del pengar, tidvis blir det också inkomster av utgivningen, och många gånger räddar det situationen. Hon håller Gustaf utanför konflikter och strider och anser att han har nog med sin egen kamp. På den punkten är hon bestämd och kan därför inkräkta på hans frihet och värna om hans intressen.Något hemskt inträffarGustaf Fröding vårdas i Görlitz 1889 – 90. Vårdanstalten anses vara en av de bästa mot alkoholism och Gustaf får förtroende för personalen, han känner ro där, dricker nästan ingenting, och kan avsluta sin första diktsamling ”Guitarr och dragharmonika”, som utkommer på Bonniers 1891. Den får positivt mottagande och Fröding kan därefter på allvar kalla sig skald.När Gustaf skrivs ut från vårdhemmet i Görlitz vill han göra en resa genom Europa men Cecilia vågar inte släppa iväg honom ensam, hon har för avsikt att göra honom sällskap. Emellertid försvinner han under vistelsen i grannstaden Dresden. Efteråt berättar han att han har supit och befunnit sig på ett antal horhus och att något ”hemskt” har inträffat - vilket han ofta skulle återkomma till. Vad det ”hemska” består i förtäljer dock inte historien.Sommaren 1896 vistas syskonen på Utö, en harmonisk tid, där skriver Gustaf Fröding ”Stänk och flikar” som bland annat innehåller dikten ”En morgondröm”, för vilken han senare blir åtalad.Ida Bäckman (1867 – 1950), lärarinna, journalist och författare, söker upp skalden på Utö, Cecilia och hon blir de bästa vänner, de bildar ett slags triangel. Ida är förtjust i båda syskonen, Gustaf föreslår hon till och med äktenskap. Hon skriver även om Cecilias vackra ögon, som hon drunknar i, och om hennes klokskap, hennes dyrkan och ömhet.Men Ida Bäckman kommer så småningom i onåd, då är Gustaf Fröding inskriven på hospitalet i Uppsala. Överläkaren och Cecilia bestämmer att Ida inte är en person som Gustaf bör träffa, det kan vara ”menligt för hans hälsa”. Kanske är det så att han blivit för intresserad av Ida? Det vet vi inte och kommer aldrig att få veta.Sedermera utkommer Ida Bäckman med en bok om sitt förhållande till Gustaf Fröding, ”Gralsökaren” och för den får hon mycken spe. Vissa kritiker anser att hon inte ens har träffat skalden, vilket alltså är fel, men det är klart att hans namn är ett slags ”dörröppnare”, genom honom träffar Ida Bäckman till exempel Gustaf Fjaestad och Selma Lagerlöf.”Och minns du Ali Baba” utkommer 46 år efter Cecilias död och är ett slags redogörelse för Gustafs uppväxt. Gustaf som är fem år yngre än Cecilia och ofta som barn hänger efter sin syster, Mathilda, ett par år äldre, är enligt Cecilia ett geni. Hon skildrar den trasiga familjen, modern som transporteras till Danmark vid Gustafs födelse och som inte orkar ta hand om honom när hon återkommer. Fadern blir underligare och underligare, vissa skulle säga att han blir galen.Cecilia tar stridMen Cecilia blir trött på och av omhändertagandet, dessutom är hon sjuklig, så skalden vårdas från 1905 till sin död av sjuksystern Signe Trotzig på Gröndal och i Tullinge. De kommer förstås varandra nära och det tycker Cecilia inte om.När skalden dör visar det sig att han har skänkt utgivningsrätten till det som senare ska bli samlingen ”Reconvalescentia” till Signe Trotzig och då tar Cecilia strid. Det är hon och ingen annan som ska stå för skaldens eftermäle.Hon är sedan länge den som står för kontakten med Bonniers Förlag och det är hon som ansvarar för sammanställningen av materialet till samlingarna ”Efterskörd” (1910) och ”Efterlämnade skrifter”(1914).Vad är det som gör att en syster tar hand om sin bror som Cecilia Fröding gör? Hon är inte ensam, många är de kvinnor som tar hand om sina syskon, sina föräldrar eller sin make vid den här tiden. Enligt tradition är omhändertagandet kvinnas lott - men är det så enkelt?Om det är brist på pengar eller den ärftliga belastningen eller övertygelsen om att brodern är ett geni som är det avgörande kan ingen veta. För Cecilia kanske det är allt sammantaget?Hon är i alla fall den som ägnar sitt liv åt Gustaf Fröding och initierar tolkningar av skaldens dikter, ibland i samråd med systern, Hedda. Hon har alltså i hög grad bidragit till Gustaf Frödings eftermäle.De sista åren är Cecilia Fröding sjuklig, opereras och dör 1914, 59 år gammal. Gustaf Fröding dör 1911, 51 år gammal. Skalden får en ståtlig begravning, 200 000 personer kantar vägen där hans likkista förs fram. Det får inte Cecilia men så småningom, 2012, och tack vare Värmlands nation får hon en egen gravsten, tillsammans med systern, Hedda, bredvid honom på Uppsalas gamla begravningsplats.Elisabeth Lindfors 

De ofrivilligt kyska män som kallas "incel" både hånas och fruktas av omgivningen, men om ensamheten är de inte ensamma. Anna Nachman tycker att någon borde vidröra dem. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett av mina första minnen - jag måste ha varit tre eller fyra – är att jag tappar bort mina föräldrar i affären. En expedit ropar i högtalarna och snart kommer mamma och pappa rusande.Först blir jag glad, sedan gnager sig en tanke in i mitt barnhuvud: tänk om det inte är dom. Tänk om dessa två ser ut som mina föräldrar, låter som dom, kör samma bil, bor i ett likadant hus. Tänk om dom är dubbelgångare. Den där misstanken satt kvar i mig länge, känslan att vara ensam och utlämnad.Min första vän fick jag som sexåring. Ensamhet var ett normaltillstånd.Somliga texter biter sig fast. Sist i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” utspelar sig en scen som har fastnat i mig: en läkare undersöker bokens mördare, inte för att denne behöver någon medicinsk undersökning men för att läkaren vet att det här är en mycket ensam person som kommer att leva återstoden av sitt liv utan fysisk beröring. Att be mördaren klä av sig för att undersöka kroppen blir läkarens gåva, en medmänsklig handling.Det är tjugo år sedan jag läste boken, jag har glömt orden, minns bara känslan de väckte.Ensamhetens smärta kan i sin allra värsta form få somliga att mörda för att få komma nära. I sin bok ”Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris” intervjuar psykiatern Stefan Krakowski en rad så kallade Incelmän. En av dem berättar hur han går till en läkare - en kvinnlig - och blir så överväldigad när hon rör vid honom att han rusar därifrån.Kanske är det minnet av min egen tid i ensamhet som gör det tungt att andas, när jag läser det där. Incelmän lever i ofrivilligt celibat. Alla har vi någon gång varit där, vi lämnar barndomen, vaknar sexuellt och hungrar efter en annan vuxen att komma nära. Ibland är längtan kort, man vet inte vad som är upp eller ner i den nya tillvaron av rasande hormoner. Man famlar sig fram, blir full på en fest, hånglar med den som sitter närmast, gör bort sig, gör om. Övning, färdighet.Men för en del uppstår inte det där spontana hånglet, man blir nekad gång på gång, man fastnar, låser sig.Förr - före internet - bar man sin ensamhet ensam. Idag är det lätt att dela med sig till andra i samma situation - vare sig det handlar om anorexi, sorg, en udda diagnos eller en handikappande ensamhet.När människor som mår dåligt träffas i grupp och spiller sin smärta inför varandra finns olika vägar att ta. Det konstruktiva är att tipsa varandra om hjälp, bekräfta, ge stöd, låta förstå att ensamheten och bristen på ömhet och sex är något som alla tampas med ibland.Det destruktiva är att bygga ett starkt fort tillsammans med sina olycksfåglar, göra alla utanför till fiender och dom som vill lämna fortet till svikare. Man hittar på mer eller mindre märkliga förklaringsmodeller, påtar sig ridderliga ideal och lever efter en sorts västerländsk hederskultur.Man vänder sig inåt, tillfogar sig själv smärta, i värsta fall tar man sitt liv för att ensamheten blir för tung att bära. I extrema fall vänder man sig utåt, skriver manifest, tar till vapen, genomför en massaker. Och i det där incel-fortet hejar polarna på och upphöjer galningarna till hjältar.Man kan ha vilka förklaringsmodeller man vill: att kvinnor är onda av naturen eller ytliga och bara vill vara med snygga män, att feminismen gått så långt att man tar från män och ger till kvinnor i sån utsträckning att männens tillvaro slås i spillror, eller att flyktingströmmar kraschar demografin och medför mansöverskott. Men till syvende och sidst är det som inceln tampas med en universell känsla.För vad är det att vara människa när man har klätt av allt lull-lull, allt det där som man visar sina bekanta på Instagram för att understryka att man inte alls är ensam, att man har vänner och familj som älskar en, ett bra jobb, meningsfulla fritidsintressen, regelbunden semester?Skala av, och vi är alla lika ensamma, kärlekstörstande, rädda att inte duga i den här världen, att bli lämnade till vargarna. Kanske är det därför jag mår illa när jag läser om incelmännen. Minnet av den egna ensamheten, den som jag så länge har dövat med sexuella förbindelser, relationer, många barn, övertid på jobbet. Alla dessa järn i elden.I incelvärlden låter det ibland att om man bara lyckas tillskansa sig ett ligg så kommer alla problem att vara över. Det är som när överviktiga bantar i tron om att livet blir problemfritt så fort de når målvikten. Efter hångel och sex kommer nästa svårighetsgrad: etablera förhållandet, dela intimitet, få och ge kärlek. Däri ligger det riktigt svåra. Många av oss - kanske de flesta - är intimitets-incels. Men för att ens nå dit måste man komma över det första hindret: att fysiskt vara nära en annan människa.Många incelmän vill inte gå till prostituerade. Prostitution är inte bara förbjudet utan dessutom stigmatiserat, män som köper sex utmålas som förövare. Det strider mot det ridderliga idealet.Det finns en felkoppling i vårt samhälles struktur: den om att kvinnor är väna och män vämjeliga - särskilt när det kommer till sex. Ingen tvivlar på att det finns casanovor - alltså män med många kvinnliga partners. Om de kunde ta betalt för sina kärleksstunder vore det inte märkvärdigt. Kvinnor som kan tänka sig att ligga med många män är färre, det går att slå mynt av det.En tillfällig partner, vars tid man på ett eller annat sätt har betalat för, kan vara en tröst i ensamheten. Sex är bara sex och tillfredsställelsen är kort, det är en halvtaskig fix men kanske ändå ett steg mot att lirka upp den där förbannade låsningen som får en incel att tro att han aldrig kommer att få ligga. Sex är inte kvantfysik när man väl får kläm på det.Att häckla inceln är idag okontroversiellt, han är fritt villebråd. Det ligger något beklämmande i att skämta om människors ensamhet. Är det ett sätt att fjärma sig? Att skratta åt dem blir en besvärjelse. Ensamhet och längtan efter fysisk närhet kan drabba alla. En dag står jag där och vill, men ingen tar längre i mig.”Ju mer kunskap vi kan få om incel-fenomenet och om männens bakgrund, hur de tänker och lever sina liv, desto mer kan vi hjälpa dem och även förebygga framtida tragedier”, skriver Stefan Krakowski.Jag vet inte om jag kommer att förhindra tragedier nu när jag läst hans bok men jag vet att kärlek dödar nihilism.Hur slutade då Kerstin Ekmans bok, ordagrant? Jag går till bokhandeln och bläddrar fram till slutet: ”Han klämde lite på honom och lyssnade på hans hjärta. Det var ju inget fel, det visste han. Hjärtat pumpade. Lungorna höjde och sänkte bröstet. Men han tyckte att nån borde röra vid honom”. Nån borde röra vid dem.Anna Nachman

J.R.R Tolkiens (18821973) postuma utgivning är omfattande. Kristoffer Leandoer reflekterar över tjusningen med och vådan av att skapa ett litterärt universum. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad ska man ha en egen värld till, om inte att fly in i när yttervärlden blir för trist?På femtiotalet reste professor Tolkien regelbundet till Irland för att tjänstgöra som gästexaminator på universitetet i Cork. Uppdraget kan inte ha varit särskilt fängslande, för professorn fyllde alla tomma ytor på examenspapperen med utvecklingar och förklaringar av den kosmologi han själv hittat på. Det var ändå inte i alviska språket som studenterna i Cork tenterades, men det var nyanser och betydelseskiftningar i alviskan som deras ditreste examinator satt och tänkte på.Vi har väl alla drömt oss bort, men Tolkien drömde storskaligare och mer metodiskt än de flesta, vilket i mitten på femtiotalet, samtidigt med irlandsresorna, förde honom ur askan i elden: den exempellösa och ihållande framgången för Sagan om ringen medförde att Midgård inte längre enbart var en tillflykt från akademiska plikter; Midgård innebar en lång rad plikter, om än av annat slag. Brev att besvara, korrektur att granska, rättelser att införa, förklaringar att ge. Och Midgård innebar förväntningar: läsare och förlag ville ha mer.Han gjorde ändå som han brukade: flydde in i Midgård, bara ännu längre in i detaljernas underbara värld. Även förlagspapper, försäljningsredovisningar, avtal och liknande, har tomma ytor där man kan klottra ner nya rön gällande skäggväxt, livslängd, familjebildning, matvanor och språkbruk hos de folkslag som bebor ens värld.Han hittade egentligen aldrig ut igen. Efter Sagan om ringen gav han bara ut skärvor och divertissemang i marginalen av det stora pågående världsbygget.Det stora flertalet titlar i den digra verkförteckningen, från Silmarillion och framåt, är utgivna efter hans död år 1973, och de har sammanställts utifrån mer eller mindre välordnade papperslappar av författarens son Christopher Tolkien, som ägnade ett halvsekel av sitt liv åt att förvalta faderns litterära arv.När Christopher nittiofem år gammal gick bort i januari 2020 tänkte man att detta var vägs ände, nu var den ändlösa strömmen av postuma böcker slut. Men hösten 2021 lades ännu en diger volym till biblioteket, The Nature of Middle-Earth, sammanställd av specialisten Carl F. Hostetter, som började sitt arbete för 25 år sen (allt som har med detta författarskap att göra antar gärna episka proportioner). Det är en bok som ytterligare understryker med vilken extrem noggrannhet denna värld skapats, och vilka problem denna noggrannhet medförde. Han hade ju börjat detta världsbygge från två håll samtidigt – dels det rena filologiska och litteraturhistoriska leklynnet, lusten att själv hitta på något i stil med den fornengelska han sysslade med på arbetstid, dels viljan att berätta en spännande saga. Att skapa konsekvens utifrån dessa motstridiga förutsättningar visade sig svårt och tidskrävande. I The Nature of Middle-Earth bevittnar vi därför hur professorn utkämpar ett tvåfrontskrig, dels bygger upp en fungerande kosmologi, dels försöker få enskildheter i Sagan om ringen, tillkomna utifrån berättartekniska och inte kosmologiska behov, att retroaktivt passa in i denna värld. Denna problemlösning, visar det sig, skapade i sin tur nya problem: ställd inför två tänkbara förklaringar på en synbar inkonsekvens, väljer Tolkien alltid den förklaring som för längst tillbaka i tiden, den som tvingar honom – ger honom en ursäkt – att hitta på en ny legend, ett nytt ursprung. Dels för att han inte vill bli klar med själva skapelseakten. Som gudom är han motsatsen till Voltaires klockmakargud, som vred igång skapelsens urverk och sedan lämnade den för alltid. Dels för att hans ambition verkligen är att skapa en enhetlig, logisk och konsekvent värld, eller med hans egna ord: ”att tillfredsställa kraven på ett sammanhängande teologiskt och metafysiskt system”. Handen på hjärtat, hur många befintliga kosmologier klarar av det? Om våra kyrkor och trossamfund klarat av att leva upp till så höga krav hade religionshistorien sannolikt varit mindre blodig.Det är ingen tvekan att den som vill lära sig i grunden hur man bygger ett litterärt verk som är trovärdigt och sammanhängande ska gå till de stora fantasyförfattarna. Ju brantare uppförsbacke en berättelse har för att vinna läsarens tillit, desto noggrannare måste man vara med detaljerna. Drakar och besvärjare måste bete sig mer enhetligt och konsekvent än snabbköpskassörskor och bartendrar. Detta upptar större delen av professorns tid, ofta i form av listor och tabeller över befolkningstillväxt, genomsnittsålder och så vidare. Hans ändlösa beräkningar av alvers livslängd är till utseendet inte helt olika fransmannen Stephane Mallarmés beräkningar över hur många som ska få plats i publiken när det blir dags att uppföra Verket, symbolistpoetens stora ofullbordade text. Mallarmé var också ständigt på flykt undan vardag och plikter, och hade sannolikt egentligen ingen önskan att någonsin bli klar med sin skapelse. Tankarna leds även till ingenjören och mystikern Swedenborgs försök att systematisera det himmelska. Samma konflikt mellan ordningssinne och ohämmad leklust.Det som sysselsätter Tolkien är minne, äktenskap, tid, tidsuppfattning och livslängd. Frågor som med stigande ålder sysselsätter de flesta av oss – men de flesta av oss har inte skapat en egen värld och ett eget folkslag som kan gestalta dessa frågor.Han hade alverna.Vi får veta att alverna visserligen lever extremt långa liv, men att de är fullt upptagna med sådant som är djupt angeläget och roligt för dem, så därför upplever de ändå att tiden går fort. Vilken tur för alverna, tänker man. Och vilken otur för professor Tolkien, som inte ens efter pensioneringen fick vara fullt upptagen av sådant som var djupt angeläget och roligt för honom. Han var alldeles för väluppfostrad och försökte leva upp till varje krav som ställdes på hans tid.Tolkien, som tänkte även på sitt eget långa äktenskap i alvtermer och hade ett alviskt namn på sin hustru, funderar medan han sysslar med sina tabeller över alvers livslängd: vad händer när man blir mycket gammal? Är det inte sorgligt att det måste ta slut en dag? Nej, även för alver blir tillvaron så småningom tyngande. Även alver lever alltmer i det förflutna. Minnet av tankar och mödor, historiska händelser av såväl allmän som enskild karaktär, blir så småningom en börda för dem. Vad det än gäller tar han omvägen via Midgård och sina egna skapelser – äktenskap, barn, existentiella frågor. Även för honom, den moderna fantasyns fader, är den andra världen både ett sätt att fly livet och ett verktyg för att kunna närma sig det.Han hade naturligtvis aldrig blivit klar, ens om han fått leva lika länge som en alv. (Och då ska man veta att Arwen ändå var 2778 år gammal när hon gifte sig med Aragorn.) Det roliga var ju att ha någonstans att gömma sig. På så sätt liknar professor Tolkien sin egen skapelse Bilbo, som i äldre år gärna grep till sin magiska ring när han ville slippa undan ett trist besök. Kristoffer Leandoer, författare, översättare och skribent

Enligt poeten Paul Celan (1920-1970) utmärker sig dikten genom sin brist på fullkomning - och står därför alltid öppen mot framtiden. Erik Lindman Mata försöker fånga Celans försiktiga optimism. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det framtidshopp. Jag får för mig att mina föräldrar kände så, som del av den generation som växte upp rakt in i välfärdsstatens blomning. Det materiella välståndet ökade, stadigt och till synes outsinligt.Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det inget framtidshopp. Jag behöver knappast säga något om det: Stormarna tornar rent faktiskt upp sig och generationerna som växer upp mitt i ett omvälvande klimat, de kommer att berätta vad hopplöshet är.Förväntningar går i vågor. Ibland verkar det vara ett slags tröskel. De som tvingas växa upp i ruinerna av en katastrof dröjer varken vid den trygga, ljusa självklarhet som förbättring kan kännas som, eller vid en hotande framtids mörka moln. Kanske är tröskel fel ord, för de som tagit sig igenom katastrofen och kommit ut på andra sidan velar inte, har inget val. Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.Den här sortens situation har kanske aldrig formulerats tydligare och mer drastiskt än i 1900-talets mellan- och efterkrigstid. Inte minst befinner sig det tyskspråkiga Europa då i en position som varken tillåter ett framtidshopp eller omfamnar min egen generations ironisvärtade likgiltighet. Den här traumatiska dubbelheten fick en ökänd formulering hos filosofen Theodor W. Adorno, när han berörde det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz. Det rör sig dock om ett missförstånd – han utfärdade inget förbud mot poesi i katastrofens efterföljd, utan pekade på en omöjlighet som bör övervinnas.Omöjligheten i att skriva, leva och hoppas efter katastrofen, tog sig ett emblematiskt uttryck i Paul Celans diktning. Han återkommer ofta till det outhärdliga och ofrånkomliga arv som Förintelsen utgör. Ett exempel är dikten Dödsfuga, där askan från koncentrationslägren sprider sig i själva luften, en luft Celan tvingas gå runt i och andas. Dikten talar om ”gravar i skyn” och målar upp ett scenario där det varken går att luta sig bakåt och ta stöd av det förflutna eller fly undan det som har hänt. Man måste vända bort blicken och samtidigt stå kvar.När han 1960 tilldelas Georg Büchner-priset talar Celan i sitt tacktal om detta omöjliga arv och denna paradoxalt framåtvända situation i termer av en sorts utopi. Men han vänder på sätt och vis på begreppet, ställer det på sitt huvud, genom att kalla sitt tal för ”toposforskning” – alltså en platsstudie. Men hur kan ett tal om utopin, det grekiska ordet för icke-plats, vara ett studium av platsen och det närvarande?Dikten sträcker sig alltid mot något annat.Talet har kommit att få namnet Meridianen, ett ord som betecknar det ögonblick då förmiddagen går över i eftermiddag. Denna övergång, denna vändning, återkommer Celan till, just eftersom det är där – sammanpressat mellan för- och eftermiddag – som förändring kan ske. Det är som att dra efter andan och plötsligt – likt ett sliding doors moment – uppstår en glipa i vilken något omvälvande kan hända.Men vad? Inget märkvärdigt, kan tyckas. Celan säger nämligen att det enda som kan hända där, i glipan mellan före och efter, är att vi lyckas ta ett steg. Något kan förskjutas, förvridas.Vad är det för steg? För att förstå det behöver vi vända oss till Celans beskrivning av poesin. För honom talar dikten alltid till en annan – inte enbart till den som skrivit dikten eller till en viss samtid. Trots att det är samma dikt, kommer den att läsas på en rad olika platser, i olika tider och av olika människor. Ja, dikten sträcker sig alltid mot något annat.Men gäller inte detta all litteratur, all konst? Kanske. För Celan verkar dikten ha en särskild, inneboende rörelse bort från sig själv. Dikten är densamma, den har ett ständigt ”nu” som kan åkallas från en mängd vinklar, men den är också oavslutad och icke-absolut. Skillnaden mellan dikten och de andra konstformerna, tycks Celan mena, är att de senare lyckas nå en fullkomlighet som dikten saknar, ständigt strävar efter och förskjuter. Dikten klarar aldrig av att bli färdig.Ett svårare problem är hur vi ska förstå Celans platsstudie i förhållande till att dikten strävar bort från platsen. Kanske måste vi förstå strävandet ”mot något” på ett annat sätt än som en rak pil in i framtiden. En avgörande aspekt av Celans tanke om att dikten inte är avslutad är nämligen att dikten visserligen rör sig bort, men också ”alltid kommer tillbaka” till sig själv. Den strävar, ständigt ofullbordad, mot något annat, men det är en och samma ofullbordade plats som dikten frammanar – dikten består av samma ord, med nya, ofullständiga innebörder.I den här vändningen tillbaka till sig själv, säger Celan, kan något komma emellan. Tänk på det så: När man återvänder till sin barndomsort blir man inte barn igen. Även om det är exakt samma plats, även om allt ser likadant ut, har något hänt med förhållandet mellan dig och platsen. Något – Celan specificerar inte vad – har kommit emellan, påverkat hur platsen och dikten är, innan jag hunnit vända mig om och gå tillbaka.Vid meridianen vänder jag mig alltså mot möjligheten till något nytt.Men är inte detta bara en förändring hos mig? Är det inte mina erfarenheter och minnen som påverkar dikten? Nej. Celan verkar mena att det är något mer konkret som har förändrats. Som läsare är jag inte bara en passiv tolkare, utan påverkar också dikten. Jag blir del av den. Vid varje återvändande öppnas något nytt upp, nya associationer eller tolkningar, eftersom ingenting kan upprepas identiskt. Något har ändrats, kommit emellan.Kanske kan vi alltså inte säga vad som träder in genom glipan. Celan ger oss ett undflyende och formmässigt svar. Det handlar om möjligheten för något att över huvud taget träda in.Dikten är ett hemvändande till sig själv.Men en sak specificerar han om framtidshoppet. Litenheten. Även om diktens rörelse beskrivs som en revolution, en rörelse bort och tillbaka, så behöver inget dramatiskt ha hänt, för att dikten ska se annorlunda ut. I stället talar ju Celan om att vi bara, kanske, kan ha tagit ”ett steg”.Detta är nyckeln till frågan om vad en platsstudie har med utopin, med icke-platsen, att göra.Det är samma barndomsort, nu och framöver, men ändå en annan. Gotland kan inte helt plötsligt bli Karesuando, men båda kan förändras. Celans utopiska utforskande begränsar sig till att ta ett litet, men avgörande steg utifrån det varande. Möjligheter som till sist återfinns i diktens öppenhet mot något annat. Han vägrar att tänka på utopin som något framtida, fulländat och visar i stället på förändringen här och nu.Dikten är inte absolut, utan ofullständig, och i insikten om denna diktens brist finns det en möjlighet. Dikten är ett hemvändande till sig själv. Man känner kanske inte igen sig, kanske har man lyckats ta ett verkligt steg, förändrats, men man står här.Förväntningar går i vågor. Vågor är märkliga. De rör sig, men vattnet är stilla. När man är i oroligt vatten, fyllt av vågor och underströmmar, kastas man än hit, än dit. Men så – i stillheten mellan två vågor – kan man kanske ta ett simtag, uppnå en liten förskjutning, och slippa ut för ett ögonblick.Erik Lindman Mata

Det sunda förnuftet är nog det mest åberopade förnuftet av alla. Men är det så förnuftigt? Det frågar sig Eva-Lotta Hultén i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Det förstår väl alla med sunt förnuft!”Frasen får det alltid att krypa i kroppen på mig. Det spelar ingen roll om jag håller med i sakfrågan eller inte. Det är den inbyggda premissen som sätter fart på mina invärtes myror: att alla som kan tänka skulle komma fram till samma slutsats. Men vad som är förnuftigt att göra hänger ihop med vilka mål vi har. Och vilka mål vi har beror på vilka egenintressen, värderingar och föreställningar om världen vi har.Det är samma sak med det sunda förnuftets systerbegrepp: rationaliteten. Risken är att man glömmer de grundvalar som den vilar på.Under andra världskriget dödades judar, romer, homosexuella, kommunister och handikappade för att de inte föreställdes kunna passa in i det fulländade samhälle man eftersträvade. Nazisterna ansåg det vara förnuftigt att döda dem och rationellt att göra det med gas.Ett mindre drastiskt och mer nutida exempel är miljöfrågor och ekonomi. Många anser det rationellt med fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den riskerar att underminera den biologiska tillväxten – som är grunden inte bara för ekonomin utan för fortsatt liv på den här planeten.Det gäller att vara vaksam för det är svårt att argumentera med dem som anser sig företräda förnuft och rationalitet. Ofta finns anledning att tolka det som kodord för en instrumentell syn på världen, och brist på föreställningsförmåga. Idéer om det rationella riskerar att skymma sikten för andra möjliga vägar att gå och för ifrågasättande av de gränser som upprättats runt rationaliteten. Som sociologen Zygmunt Bauman konstaterar i Auschwitz och det moderna samhället: ”Ju mer rationellt organiserat handlandet är, desto lättare är det att vålla lidande – och fortfarande behålla sinnesron.”Med upplevd rationalitet riskerar likgiltigheten att slå följe: ”jag handlar rationellt, alltså är jag ansvarsfull, oavsett vilka konsekvenser mina handlingar får.”De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuftPå ett mer vardagligt plan stör pratet om förnuft och rationalitet mig också eftersom många som hänvisar till det tycks anse inte bara att just deras ståndpunkter är de förnuftiga och rationella utan också att just deras premisser är neutrala eller på något sätt objektiva. De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft. Andra har kommit fram till sina slutsatser för att de är känslomässiga, skygglappade, ideologiskt styrda, okunniga eller har fastnat i grupptänk. Själva står de över sådant.Ett närmast övertydligt exempel är filosofen och författaren Ayn Rand, en av nyliberalismens förgrundsgestalter och en stark förespråkare för förnuft och rationalitet, som döpte sina filosofiska läror till objektivism. Rands åsikter är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Ett av hennes stridsrop lyder ”Kontrollera dina premisser!” Men själv har hon naturligtvis inga.Hennes roman "Och världen skälvde" ger en bra bild. När svaga människor misslyckas är det deras eget fel, när de överlägsna misslyckas är det de underlägsnas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa.Här och var hemfaller Rand åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är ”objektiva värden” och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i den dal dit de överlägsna människorna i Och världen skälvde dragit sig undan. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Och guld är inte en särskilt användbar metall eftersom den är så mjuk. Att guld och silver ansetts mer värdefulla än många andra metaller har alltid främst handlat om människors tro på deras värde.Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se.Det var Aristoteles som kategoriserade människan som det förnuftiga djuret. Descartes tog föreställningen in i den moderna tiden. Vi kunde, menade han, genom vår tankeförmåga kasta loss från vår kultur, våra medmänniskor och våra egna känslor och behov och utifrån givna data fatta klartänkt rationella beslut.Andra har påpekat att vi snarare utmärker oss i djurvärlden som det självbedrägliga djuret. Det är kanske lite väl hårt för nog har vi förmåga till förnuft. Vi kan väga fakta, resonera och dra slutsatser. Men vårt förnuft har många fläckar. Att vi alla lider av bekräftelsebias är väl belagt i forskningen. Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se. Det hjälper inte att vi är aldrig så högutbildade. Naturligtvis sker det helt omedvetet, vilket gör det möjligt för oss att tro att vi dragit våra slutsatser enkom efter moget och objektivt övervägande.Vi är också lättmanipulerade. Ett kul experiment är det där man visade försökspersoner bilder av två personer och lät dem välja vem de tyckte var mest attraktiv. Sedan gav man dem bilden på den de rankat som nummer två och bad dem förklara varför de tyckt denna person var vackrast. De allra flesta gav glatt sina skäl till valet — som de alltså inte gjort. Mindre komisk är den forskning som visar hur vi bildar oss åsikter genom att dras med av flocken. Den som i stunden tanklöst skrattar åt det den egentligen uppfattar som ett fördomsfullt skämt känner efteråt ofta behov av att rättfärdiga snarare än att rannsaka sig själv. Jag skrattade för att jag faktiskt håller med, blir slutsatsen.De båda kognitionsforskarna Hugo Mercier och Dan Sperber har lanserat idén att vår förmåga till förnuft är utvecklad för att användas tillsammans med andra. Vi klarar inte att ensamma på våra kammare lägga pannan i djupa veck och självständigt tänka fram det förnuftiga och rationella. Visst kan vi själva väga för- och nackdelar i våra egna resonemang men vi är flockdjur och gjorda för att möta mothugg på vår väg mot klokskap.Ett ord jag tycker mycket bättre om än förnuft — särskilt om det behäftas med epitetet ”sunt” — är omdöme. I omdömet, menar filosofen Jonna Bornemark i sin bok ”Horisonten finns alltid kvar”, ingår förmåga att förhålla sig till det vi inte vet, att se och erkänna våra känslomässiga kopplingar, att så rationellt som möjligt överväga, vrida och vända; och inte minst att handla lyhört och eftertänksamt. Vårt omdöme utvecklas, menar Bornemark, genom samtal om konkreta händelser som utspelat sig i gråzoner.Med vårt omdöme kan vi till exempel ta ett helhetsgrepp om ekonomi och ekologi och se att de hänger ihop, och att vi ännu inte vet allt om de komplexa samspelen i naturen och därför måste vara varsamma om dem.Omdömet har en koppling till verkliga situationer, människor och relationer. Till själva livet och inte till teorierna om det. Sunt förnuft är kanske däremot mest något vi slänger i ansiktet på varandra när vi är frustrerade — för att vi inte förmår nå varandra eller för att vi inte är riktigt förankrade i den värld vi lever i.Eva-Lotta Hultén

Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:De stötte ihop, sen vände de, och välteåt andra hållet, under höga tillrop:"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"Så fortsatte de rulla tills de möttesvid motsatt punkt på denna mörka cirkeloch skrek på nytt den skymfliga refrängen...Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?Torbjörn Elensky, författare och skribent

Poeten Arthur Rimbaud lade ned pennan för gott vid 21 års ålder. Det gör honom till en av kulturens få förtidspensionärer, vilka Teodor Stig-Matz vill lyfta i denna essä. 1917 signerade Marcel Duchamp en urinoar, placerade den i en utställningssal och skapade därmed Fountain. I över ett sekel har detta verk – och alla de tusentals verk som skapats i dess efterföljd – fått barn att utbrista ”det där kan ju vem som helst göra!” och deras föräldrar att förvirrat försöka förklara vad modern konst är. Men efter detta, och en rad andra banbrytande verk, var Duchamp trött på den i hans ögon genomkommersialiserade konstvärlden – så trött att han i slutet av 1920-talet lämnade den för att i stället ägna sig åt att spela schack. Detta var han för övrigt skapligt bra på, han tävlade både i de franska mästerskapen och i schack-OS. När Duchamp sade upp sig från konstvärlden skrev han in sig i historien som en av kulturens förtidspensionärer. Listan över dessa är kort, men innehåller förutom den franska konstnären några riktiga storheter, som poeten Arthur Rimbaud och Pink Floyd-sångaren Syd Barrett. En fjärde person som brukar räknas till kategorin är jazzmusikern Alice Coltrane. I eftervärldens ögon är hon kanske mest känd för att ha varit gift med saxofonisten John Coltrane, men i slutet av 1960-talet släppte hon en serie skivor som inte låter som någonting annat, där drönande indiska instrument och avantgardistiska frijazzrytmer agerar fond till duggregnslätta improvisationer på harpa. Sedan lämnade hon musikbranschen för ett liv som hinduisk guru. Hur kom hon fram till denna ovanliga blandning av ljud? Och varför pensionerade hon sig? Den amerikanska musikvetaren Franya J Berkman visar i sin biografi Monument Eternal: The Music of Alice Coltrane att svaren på dessa två frågor är tätt sammankopplade. För det första handlar det om musikerns bakgrund. Redan under barndomen i krigsårens Detroit började hon spela piano i stadens gospelsjungande baptistkyrkor. Detta var en ovanligt fri musikalisk miljö; en kör kunde gå från att sjunga en sång till en annan utan förvarning eller paus, och därför var det av högsta vikt att personen som ackompanjerade var snabb, kreativ och kunde improvisera. Det var också här grunden lades för Coltranes andliga utveckling. Som ung vuxen bytte hon gospeln mot bebop och kyrkorna mot rökiga klubbar. Det var på en sådan hon först träffade sin framtida make, och det var med honom hon i mitten av 1960-talet började utforska österländsk religion i allmänhet och hinduism i synnerhet. Detta var de knappast ensamma om under den här tiden. Indien var det trendigaste som fanns, något som kanske bäst exemplifieras med hippierörelsens intresse för transcendental meditation och The Beatles resa till landet 1968. Men för Alice Coltrane handlade det inte om någon fluga, utan om en livsåskådning som skulle komma att ta allt större plats i såväl hennes musik som hennes liv. Fram till 1967 hade Alice Coltrane uteslutande spelat piano, men John trodde att den notoriskt svårspelade – och i jazzmusik ovanliga – harpan också skulle passa hennes musikaliska sinne. Sagt och gjort beställde han en, men innan den hann komma fram dog han plötsligt, 40 år gammal i sviterna av levercancer. Makens död och instrumentet han lämnade efter sig resulterade i två saker. Dels såg Coltrane harpan som ett instrument med vilket hon kunde låta sin mans ande leva vidare i musiken. Under de följande åren kom den därför att bli hennes huvudsakliga instrument. Dels gick hon in i en längre period av depression, där religionen blev det enda som kunde hjälpa henne. Hon började få uppenbarelser, träffade en guru vid namn Swami Satchidananda och besökte Indien för första gången. Att hon sedan lämnade musikbranschen för att enbart syssla med religion kan te sig som både naturligt och märkligt. Å ena sidan hade hinduismen alltså spelat en allt större roll i Coltranes liv efter makens död. Å andra sidan var hon på toppen av sin karriär, och de sista skivorna hon släppte innan beslutet vittnar om att hennes skaparkälla var långt ifrån uttömd. När Marcel Duchamp dog 1968 var den gängse uppfattningen att han inte hade skapat några nya större verk sedan han lämnade konstvärlden. Så visade sig dock inte vara fallet. Kort efter hans död avtäcktes Étant donnés som han hade arbetat på i hemlighet mellan 1946 och 1966. Verket består av ett rum, i rummet finns det en dörr som inte går att öppna, men som har flera springor. När man för sina ögon mot någon av dessa ser man en skulptur av en naken kvinna med en gaslampa i handen, liggande framför ett skogslandskap. I dag ses det som ett av hans allra främsta verk; konstnären hade alltså inte lämnat konsten bakom sig – bara konstvärlden. Något liknande kan sägas för Alice Coltrane. Även om valet att ägna sig åt religion på heltid markerade slutet för hennes bana som professionell musiker fortsatte hon att göra musik med sina följare på det ashram hon byggde upp i Kalifornien. Dessa stycken – som länge bara fanns att höra på mycket sällsynta kassettband, men som nu finns tillgängliga även i digital form – består av församlingens mässande över repetitiva, transskapande, rytmer och Coltrane som bytt ut sin harpa mot en synt. Musiken ger intrycket av att gå runt i cirklar, utan någon egentlig början eller slut; ett försök att komma så nära evigheten som möjligt genom att om och om igen upprepa Guds olika namn. På ett plan påminner den om annat hinduiskt mässande – den närmaste referensen för oss i Sverige är kanske de orangeklädda Hare Krishna-medlemmarna som ibland kan ses sjunga och spela på torg i storstäder – på ett annat är det något väsensskilt: en kvinna på toppen av sin förmåga, en människa som inte kan sluta skapa, trots att knappt någon längre hör på. Teodor Stig-Matz

Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken – bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara – en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: ”I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!”Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet ”Kapten Bouas” ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken – ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap – vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.Kristoffer Leandoer

Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden – vid den här tiden Europas fjärde största – ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ”ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan […] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls” skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: ”Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk.” Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra – den förpassas till den mänskliga sfären.Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ”ondska” får ett minskat förklaringsvärde.Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda – man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst – så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ”ond”? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten – allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: ”Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis” förklarar Wiman. ”Vi behöver det religiösa språket”. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att ”rädda klimatet”, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota – de tidigare hoten reducerades till ”bara natur”. Idag vet vi att denna ”natur” i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något ”där borta” – den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid MittuniversitetetLitteraturSusan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002Immanuel Kant, ”Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte”, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912Malina Abrahamsson, ”Björn Wiman: ’I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket’”, Dagen, 2018-11-23Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016

Det vi inte kan kommunicera kan vi inte heller dela. Smärta, till exempel, är en erfarenhet som språket är dåligt på att uttrycka. Kan vi ändra på det? frågar sig psykologen Celia Svedhem. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Aj. Ont. Smärta. I början av min kroniska migrän, när jag försökte prata om smärtan och det jag gick igenom var det ungefär vad jag fick ur mig. Folk la huvudet lite på sned, såg på mig med såna där hundögon och suckade ett litet jobbigt. Sen var diskussionen över. För dem.För mig däremot var smärtan ständigt närvarande. Något jag hela tiden tvingades förhålla mig till. Den slafsade i sig av mitt tålamod, min ork, min fritid, min arbetskapacitet. Jag upplevde att den höll på att i grunden förändra vem jag var som människa. Men om allt det här kunde jag inte förmedla mig. En väldig stumhet bredde ut sig mellan mig och människorna omkring mig. Det blev ensamt.Karin Alvtegen har beskrivit sin ME-sjukdom som en ranglig båt ute på havet, där de nära och kära finns kvar på stranden. Ibland är båten nära kusten så att hon kan röra vid dem, ibland är hon långt ute till havs.Den amerikanska författaren Susan Sontag har skrivit om sjukdom som två medborgarskap; ett i de friskas land och ett i de sjukas, där de friska inte har tillträde till de sjukas. Både Sontag och Alvtegen verkar ha accepterat det faktum att de i sin sjukdom är ensamma, eller i vart fall att de har upplevelser som de inte kan nå fram med, eller dela med de friska. Men jag kunde bara inte acceptera det! Det gjorde mig frustrerad och arg. Arg på de som inte förstod mig.Men inte bara det - jag alienerades ifrån mig själv. Det var svårt att bearbeta det jag var med om och det jag kände. Och att hitta ett sätt att förhålla mig till det. Utan orden skapades ett vakuum också inom mig själv.I sin essä On being ill funderar Virginia Woolf över hur det kommer sig att så lite litteratur handlar om sjukdom, varför det tillståndet inte alls har fått samma utrymme som exempelvis kärlek och svartsjuka. Det är en intressant iakttagelse. Ta Siri Hustvedt till exempel, en av världens kanske främsta författare som skrivit fjorton böcker. Hon lider själv av kronisk migrän, men allt hon skrivit om det är kortessän Mitt konstiga huvud – anteckningar om migrän. Och de få sidorna ägnas till allra största delen åt synhallucinationerna hon får innan anfallen. Om själva huvudvärken är allt hon skriver att den är svår och plågsam.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat.Längre fram i sin essä On being ill konstaterar Woolf att ”engelskan, som kan uttrycka både  Hamlets tankar och Lears tragedi, har inga ord för darrningar och huvudvärk”. Och ja, så är det ju i svenskan med. Aj. Ont. Smärta. Vi använder samma ord när någon skämtsamt daskar till oss på armen som för det vi känner när vi föder barn, när en annan människa spränger sig ut genom vår kropp.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat. Säkert är det också därför vi så gärna fyller ut med svordomar när vi gör illa oss. Jag fann trots allt en tröst i det. Kanske handlade det inte om en defekt hos mig eller mina vänner när vi inte kunde dela mina upplevelser. Utan om en språklig defekt och en mer allmänmänsklig erfarenhet.Det finns inga färdiga ord att ta till för att uttrycka sig om sjukdom, skriver Woolf, och, fortsätter hon, i engelskan kan man inte bara hitta på ord som helst. Istället sätter hon sitt hopp till Amerikanarna som hon menar förhåller sig annorlunda till språket och är så mycket mer för det där med nyord.En fördel vi har i svenskan är att man kan sätta ihop ord ganska fritt, så något borde ju också vi kunna bidra med. Jag har gjort ett par försök genom åren.- Vad för slags migrän är det du har, frågade en vän.- Eh... bajsmigrän.- Eh va? - Ja men det är vad det är, en jävla bajsmigrän, upprepade jag och kände den där bekanta frustrationen över att inte kunna dela mina upplevelser flamma upp i bröstet.- Jaha, den sorten skrattade han och verkade faktiskt förstå något av vad jag menade. (Men då har han också själv migrän och är en väldigt receptiv person. De allra flesta sammanhang kräver helt klart mer sofistikerade uttryck än så).Siffrorna blev något som gick att dela.När jag började med en ny generation förebyggande medicin skulle man som en del i utvärderingen av behandlingen varje dag skatta sin smärta mellan 1-10. I något skede tidigare hade jag blivit uppmanad att skatta smärtan mellan 1-3, men det här gav trots allt sju ytterligare nyanser. Siffrorna blev något som gick att dela.- Jag har ont, men det är ändå bara en femma idag, till skillnad från sjuan igår, kunde jag säga. Det var i alla fall något, om än inte tillräckligt.I litteraturen letade jag efter människor som beskrivit smärta och hittade Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. Den handlar till stor del om den fysiska smärta som hon åsamkas av sin endometrios. Hon skriver:”Mensvärken var vågor som slog mot ett skär. Obevekliga, omöjliga att stoppa. Jag fick kallsupar med jämna mellanrum. Jag visste inte om jag var vågorna eller skäret, eller bara en torr gren som vaskades i bränningen”Och jag tycker verkligen när jag läser det där att hennes smärta når fram till mig, att jag känner med henne. Det hon hela tiden gör, konstaterade jag, är att använda sig av metaforer så fort hon skriver om smärtan. På samma sätt som otaliga författare genom tiderna förhållit sig till sex. Och kanske är det så, att både de värsta och de bästa sensationerna, både smärta och orgasm, är ordlösa. Och i brist på direkta ord får vi ta till omskrivningar. ”Kastas upp bland stjärnor” eller ”vaskas i bränningen”, ”omfamnas av Gud” eller ”få en kallsup”.Så jag började tafatt, kort och felstavat anteckna i mobilen under anfallen. Famlade efter ord och liknelser: Nubb. I hjässan. Spik. Stor jävla spik. Som någon hamrar på.När jag skrivit några rader i telefonens anteckningsapp var jag tvungen jag lägga ner mobilen mot överkastet, blunda och låta smärtan dunka av sig mot ögongloberna några minuter innan jag kunde fortsätta. När jag mådde bättre berättade jag om min nyfunna metafor för min man. Om nubben i hjässan som blir till en allt grövre spik, och som någon hamrar ner inåt i min hjärna med en allt häftigare frenesi.- Till slut blir det som en sådan här vad heter det? Som en vägarbetare har när de ska göra hål i gatan.- Hm… en bilningshammare?- Aa, exakt!- Åh fy fan, svarade han och något i hans blick berättade att jag nått fram. Förmedlat något som blivit relaterbart. Snart blev det en del av vårt gemensamma språk.Jag har en nubb i hjässan nu, kan jag säga.- Oj då, men gå och lägg dig och vila direkt då innan det blir en spik, kan han svara. Och jag känner mig lite mer i kontakt med både mig själv och med världen.Celia Svedhem, psykolog

Det vi inte kan kommunicera kan vi inte heller dela. Smärta, till exempel, är en erfarenhet som språket är dåligt på att uttrycka. Kan vi ändra på det? frågar sig psykologen Celia Svedhem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången år 2021.Aj. Ont. Smärta. I början av min kroniska migrän, när jag försökte prata om smärtan och det jag gick igenom var det ungefär vad jag fick ur mig. Folk la huvudet lite på sned, såg på mig med såna där hundögon och suckade ett litet jobbigt. Sen var diskussionen över. För dem.För mig däremot var smärtan ständigt närvarande. Något jag hela tiden tvingades förhålla mig till. Den slafsade i sig av mitt tålamod, min ork, min fritid, min arbetskapacitet. Jag upplevde att den höll på att i grunden förändra vem jag var som människa. Men om allt det här kunde jag inte förmedla mig. En väldig stumhet bredde ut sig mellan mig och människorna omkring mig. Det blev ensamt.Karin Alvtegen har beskrivit sin ME-sjukdom som en ranglig båt ute på havet, där de nära och kära finns kvar på stranden. Ibland är båten nära kusten så att hon kan röra vid dem, ibland är hon långt ute till havs.Den amerikanska författaren Susan Sontag har skrivit om sjukdom som två medborgarskap; ett i de friskas land och ett i de sjukas, där de friska inte har tillträde till de sjukas. Både Sontag och Alvtegen verkar ha accepterat det faktum att de i sin sjukdom är ensamma, eller i vart fall att de har upplevelser som de inte kan nå fram med, eller dela med de friska. Men jag kunde bara inte acceptera det! Det gjorde mig frustrerad och arg. Arg på de som inte förstod mig.Men inte bara det - jag alienerades ifrån mig själv. Det var svårt att bearbeta det jag var med om och det jag kände. Och att hitta ett sätt att förhålla mig till det. Utan orden skapades ett vakuum också inom mig själv.I sin essä On being ill funderar Virginia Woolf över hur det kommer sig att så lite litteratur handlar om sjukdom, varför det tillståndet inte alls har fått samma utrymme som exempelvis kärlek och svartsjuka. Det är en intressant iakttagelse. Ta Siri Hustvedt till exempel, en av världens kanske främsta författare som skrivit fjorton böcker. Hon lider själv av kronisk migrän, men allt hon skrivit om det är kortessän Mitt konstiga huvud – anteckningar om migrän. Och de få sidorna ägnas till allra största delen åt synhallucinationerna hon får innan anfallen. Om själva huvudvärken är allt hon skriver att den är svår och plågsam.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat.Längre fram i sin essä On being ill konstaterar Woolf att ”engelskan, som kan uttrycka både  Hamlets tankar och Lears tragedi, har inga ord för darrningar och huvudvärk”. Och ja, så är det ju i svenskan med. Aj. Ont. Smärta. Vi använder samma ord när någon skämtsamt daskar till oss på armen som för det vi känner när vi föder barn, när en annan människa spränger sig ut genom vår kropp.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat. Säkert är det också därför vi så gärna fyller ut med svordomar när vi gör illa oss. Jag fann trots allt en tröst i det. Kanske handlade det inte om en defekt hos mig eller mina vänner när vi inte kunde dela mina upplevelser. Utan om en språklig defekt och en mer allmänmänsklig erfarenhet.Det finns inga färdiga ord att ta till för att uttrycka sig om sjukdom, skriver Woolf, och, fortsätter hon, i engelskan kan man inte bara hitta på ord som helst. Istället sätter hon sitt hopp till Amerikanarna som hon menar förhåller sig annorlunda till språket och är så mycket mer för det där med nyord.En fördel vi har i svenskan är att man kan sätta ihop ord ganska fritt, så något borde ju också vi kunna bidra med. Jag har gjort ett par försök genom åren.- Vad för slags migrän är det du har, frågade en vän.- Eh... bajsmigrän.- Eh va? - Ja men det är vad det är, en jävla bajsmigrän, upprepade jag och kände den där bekanta frustrationen över att inte kunna dela mina upplevelser flamma upp i bröstet.- Jaha, den sorten skrattade han och verkade faktiskt förstå något av vad jag menade. (Men då har han också själv migrän och är en väldigt receptiv person. De allra flesta sammanhang kräver helt klart mer sofistikerade uttryck än så).Siffrorna blev något som gick att dela.När jag började med en ny generation förebyggande medicin skulle man som en del i utvärderingen av behandlingen varje dag skatta sin smärta mellan 1-10. I något skede tidigare hade jag blivit uppmanad att skatta smärtan mellan 1-3, men det här gav trots allt sju ytterligare nyanser. Siffrorna blev något som gick att dela.- Jag har ont, men det är ändå bara en femma idag, till skillnad från sjuan igår, kunde jag säga. Det var i alla fall något, om än inte tillräckligt.I litteraturen letade jag efter människor som beskrivit smärta och hittade Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. Den handlar till stor del om den fysiska smärta som hon åsamkas av sin endometrios. Hon skriver:”Mensvärken var vågor som slog mot ett skär. Obevekliga, omöjliga att stoppa. Jag fick kallsupar med jämna mellanrum. Jag visste inte om jag var vågorna eller skäret, eller bara en torr gren som vaskades i bränningen”Och jag tycker verkligen när jag läser det där att hennes smärta når fram till mig, att jag känner med henne. Det hon hela tiden gör, konstaterade jag, är att använda sig av metaforer så fort hon skriver om smärtan. På samma sätt som otaliga författare genom tiderna förhållit sig till sex. Och kanske är det så, att både de värsta och de bästa sensationerna, både smärta och orgasm, är ordlösa. Och i brist på direkta ord får vi ta till omskrivningar. ”Kastas upp bland stjärnor” eller ”vaskas i bränningen”, ”omfamnas av Gud” eller ”få en kallsup”.Så jag började tafatt, kort och felstavat anteckna i mobilen under anfallen. Famlade efter ord och liknelser: Nubb. I hjässan. Spik. Stor jävla spik. Som någon hamrar på.När jag skrivit några rader i telefonens anteckningsapp var jag tvungen jag lägga ner mobilen mot överkastet, blunda och låta smärtan dunka av sig mot ögongloberna några minuter innan jag kunde fortsätta. När jag mådde bättre berättade jag om min nyfunna metafor för min man. Om nubben i hjässan som blir till en allt grövre spik, och som någon hamrar ner inåt i min hjärna med en allt häftigare frenesi.- Till slut blir det som en sådan här vad heter det? Som en vägarbetare har när de ska göra hål i gatan.- Hm… en bilningshammare?- Aa, exakt!- Åh fy fan, svarade han och något i hans blick berättade att jag nått fram. Förmedlat något som blivit relaterbart. Snart blev det en del av vårt gemensamma språk.Jag har en nubb i hjässan nu, kan jag säga.- Oj då, men gå och lägg dig och vila direkt då innan det blir en spik, kan han svara. Och jag känner mig lite mer i kontakt med både mig själv och med världen.Celia Svedhem, psykolog

När den enskilda berättelsen försvinner, försvinner kanske också möjligheten till verklig förståelse och inlevelse, menar psykologen och författaren Ulf Karl Olov Nilsson i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad har egentligen skett med det enskilda fallet i psykologin? Fallbeskrivningarna som var en given del av psykiatrin och psykoanalysen under 1800- och 1900-talet för nuförtiden en tynande tillvaro.I psykoanalysens barndom presenterade Joseph Breuer och Freud fem fallbeskrivningar i Studier över hysteri från 1895 där patienten Anna O. myntade för psykoanalysen odödliga uttryck som ”talkur” och ”skorstensfejning”. Under följande decennier skrev Freud sina egna fem stora fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, Råttmannen, Senatspresident Schreber och Vargmannen, varav han förvisso aldrig träffade Schreber, endast läste hans självbiografi. Ryske Aleksander Lurias fallstudier Mannen med det obegränsade minnet och Mannen vars värld slogs i spillror tillhör den neuropsykologiska fallbeskrivningens klassiker, en genre som Oliver Sacks vidareutvecklade i flera böcker som En antropolog på Mars och Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Andra fall som gått till historien är Charcots berömda hysterika Blanche Wittman och Marguerite Sechehayes psykotiska Reinée.Psykologiska fallbeskrivningar har en påfallande likhet med litteratur, Freud klagade på att hans fall var så lika romaner, Alexander Luria påminner inte så lite om Jorge Luis Borges och Oliver Sacks kallades en gång elakt ”Mannen som förväxlade sina patienter med en litterär karriär”. Ja, faran med att exploatera den andres, ofta en kvinnas, lidande är uppenbar och alldeles för många övertramp har skett. Freud medgav fallstudiens etiska dilemma men försvarade dess nödvändighet, som här förunderligt brutalt i ett brev till Oskar Pfister: ”Diskretion är oförenligt med en tillfredsställande beskrivning av analysen; för att beskriva den måste man vara skrupelfri, bedra, bete sig som en konstnär som köper färger för sin hustrus hushållspengar eller eldar med sina möbler för att hålla ateljén varm för sin modell.”I psykoanalytiska artiklar nuförtiden har fallstudien ersatts av det vi kan kalla för vinjetter. Istället för en grundlig beskrivning av en patient ges en liten scen eller ett utsnitt ur en terapi som exempel för att utveckla ett tema. Och dagens psykiatriska artiklar – forskningsrapporterna i de referentgranskade tidskrifterna – är i princip oläsbara för lekmän och innehåller nästan bara statistik, diagram och sammanfattningar om vilka mediciner eller behandlingsmetoder som fungerat mer eller mindre bra. Några individuella fallbeskrivningar finns knappast längre, den personliga rösten är utrangerad, och fallen samlade i grupper eller kluster.Den individuella röstens sorti ser vi också i den allmänna utbredningen av torftiga enkäter med flervalsalternativ. Frågeformulären med flerval är den öppna frågans motsats. Vi finner dessa stelbenta enkäter i allt från psykiatriska bedömningar till arbetsintervjuer, public management-influerade medarbetarformulär, surveyundersökningar och likriktade kvartssamtal för skol- och förskolebarn. ”Har du någonsin ljugit?” fick min 20-årige son nyligen som fråga i en arbetsintervju med svarsalternativen ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. Samme son fick som fyra-åring frågan ”Vad tycker du om förskolans personal?” och svarade resolut genom att kryssa i ansiktet med ledsen mun och vägrade prata mer om saken.Ett problem när barn får flervalsfrågor är att de tror att det finns ett korrekt svar och att de andra är felaktiga. Vilket på sätt och vis stämmer eftersom skolan självklart önskar att alla ska vara nöjda. Likadant försöker också den vård- eller arbetssökande regelmässigt att klura ut vad läkaren eller arbetsgivaren önskar höra. Förutom att manualer och enkäter ofta är generande lättsinnigt formulerade är dess blinda fläck att de regelmässigt missar det sammanhang de är ställda i. I depressionsformuläret Beck Depression Inventory ställs exempelvis en person som sökt psykiatrisk hjälp inför att välja mellan ett av dessa fyra alternativ:Jag tycker inte att jag blir bestraffadJag tror att jag kanske blir bestraffadJag förväntar mig att bli bestraffadJag känner att jag nu blir bestraffadJag tvivlar på att enkätförfattaren tänkt på att det sista alternativet ”Jag känner att jag nu blir bestraffad” för ett känsligt öra kan tyda på att själva enkäten som sådan är en bestraffning. Eller att frågan hotfullt framställer den psykiatriska behandlingen som en potentiell bestraffning.Att svara på en enkät är att underkasta sig en ordning och en eventuell protest eller vägran från patientens sida innebär risk att bli utan hjälp. Många är vi som velat vara upproriska inför en korkad enkät, men inte haft modet av rädsla för att det skulle straffa sig. För att våga krävs antingen att man ingenting alls har att förlora eller att man är benhårt övertygad om sitt eget värde. Som i följande anekdot när ovan nämnde Alexander Luria 1962 försökte rehabilitera den notoriskt rebelliske nobelpristagaren i fysik, Lev Landau, som blev svårt hjärnskadad efter en bilolycka: När Luria bad honom rita en cirkel tecknade Landau ett kryss och när han blev ombedd att rita ett kryss tecknade han en cirkel. När Luria till sist sa: ”Landau, varför gör ni inte som jag säger? svarade nobelpristagaren: ”Då skulle ni kanske tro att jag blivit mentalt störd.”Flervalsfrågorna är en effekt av två saker: psykiatrins tidsbrist och önskan om kvantifierbara resultat. Men med det kvantitativa försvinner också en kvalitativ aspekt. I värsta fall blir det som om att räkna antalet tangentnedslag per minut i en pianokonsert av Mozart – man missar allt det väsentliga.I den utförliga fallbeskrivningen finns det plats för detaljerna, komplexiteten och nyanserna och därmed både inlevelse och analys. Fallstudien kan ses som en intellektuell motor för hypoteser och teorier. Försvinnandet av fallbeskrivningen inom psykologin är, vill jag hävda, också det moderna livets sätt att blunda för sorg och mänsklig tragedi. Det enskilda fallets stora forskningsmässiga nackdel är strikt numerärt: det är ju bara ett. Men det är också dess mänskliga fördel. En enskild människas olyckliga öde berör oss märkligt nog mer än ett stapeldiagram över femtontusen, det ser vi exempel på varje dag.Ulf Karl Olov Nilsson, psykolog och författare

Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2017.Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om människor som tror på teorin om intelligent design. Även om man skulle acceptera hypotesen att människan skapats av en gudom borde vår dåligt utformade kropp undanröja alla tankar på att den designades på ett smart sätt.Tänk bara på vårt stora huvud. Vår oproportionerligt stora hjärna har gett upphov till en enorm skalle som orsakat otaliga komplikationer vid födslar genom alla tider. Utöver det besitter hjärnan en värdelös kombination av egenskaper som gör den på samma gång känslig för skador och oförmögen att läka särskilt bra. Vårt immunförsvar flippar allt som oftast ut och attackerar våra egna vävnader. Herregud, vår opraktiskt svaga kropp måste vara totalt avstängd en tredjedel av tiden för att ens kunna fungera normalt. Och vi ska inte ens nämna tala om testiklarnas utsatta placering.Det jag försöker säga är att det finns utrymme för förbättringar. Om du hade haft makt att förändra din biologi, hade du gjort det? Finns det förbättringar du hade infört? Defekter du hade tagit bort? Vad skulle en verkligt intelligent skapare skapa om hen kunde styra evolutionen? Hur hade du skapat den perfekta människan?Dessa frågeställningar som tidigare tillhörde filosofins teoretiska sfär har blivit en praktisk angelägenhet på grund av en ny genredigeringsteknik kallad CRISPR. Det är mycket viktigt, rent av brådskande, att vi som samhälle diskuterar vår nyfunna genförändrande makt. För som en av teknikens skapare Jennifer Doudna skriver i sin bok ”Sprickan i skapelsen”: genredigeringsrevolutionen håller på att utspela sig bakom ryggen på människorna den kommer att påverka.Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismerGenredigeringsforskningen har gjort framsteg i en rasande fart de senaste fem åren. Både lagstiftningen och allmänheten har hamnat på efterkälken. Men makten som CRISPR bär är så stor att den måste underställas demokratin. Demokratisering av forskning kräver intresse och förståelse hos allmänheten. Intresse och förståelse kräver avmystifiering av ämnen som vid första anblick kan verka ogenomträngbara. Och det vore mig främmande att kritisera andra forskares system för att namnge saker men något säger mig att Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats kan verka avskräckande för lekmän, även om förkortningen CRISPR är lite mer sympatiskt. Hade man idag velat ge ett mer passande namn till teknologin hade man kunnat kalla den GenGeneratorn – eller, Easy DNA Förändri-fy – eller, varför inte det mer skräckinjagande: Artutplånaren. Teknologin är nämligen alla de sakerna samtidigt.Vad kan CRISPR göra då? Kortfattat kan man säga att den har gjort genredigering av alla organismer exponentiellt billigare och lättare. I laboratorier kan man nu mycket enkelt klippa och klistra in gener i människors, djurs och växters arvsmassa. Växtförädling som tidigare kunde ta tusentals år genom korsbefruktningar kan man åstadkomma på ett par dagar. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer – jag hade enkelt kunna skapa grönlysande människoceller genom att klippa in en manetgen vid namn GFP i dess arvsmassa.Forskare har skapat tomater som inte ruttnar på månader, grödor som klarar av torka, myggor som inte kan smitta med malaria och ultramuskulösa hundar till polis och militär. Man har, i provrör, åtgärdat de avvikelser i DNA som orsakar genetiska sjukdomar som cystisk fibros, sicklecellanemi och Huntingtons. Man har också kunnat klippa om friska cellers DNA så att de blir både motståndskraftiga mot HIV och aggressivare mot tumörceller. Kliniska prövningar har redan påbörjats för att utreda CRISPRs effekt i cancerbehandlingar.Men teknologin har också mer destruktiva tillämpningsområden. Kombinerar man CRISPR med ett fenomen som kallas ”gendrivare” kan man minera organismers arvsmassa med en genetisk bomb som kan utplåna hela arter från jordens yta. Detta har redan bevisats fungera med bananflugor i laboratorier. Vi kan, om vi vill, få helt myggfria somrar hädanefter.Eller, i fel händer, utplåning av livsviktiga pollinerande bin.Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga?Det mest kontroversiella tillämpningsområdet för CRISPR är förändringar av mänskliga könsceller. Detta ägnar Doudna hela sista delen av boken åt. Man kan, i princip, skapa provrörsbefruktade mänskliga embryon, förändra de genetiskt hur man vill i laboratorier, och sen föra in dem till en kvinnas livmoder för att producera ett designerbarn.Så den egentliga frågan är inte - som jag tidigare lät er tro - ”hade du förändrat din egen biologi om du hade haft makten?”. Den egentliga frågan är: hade du förändrat dina ättlingars biologi om du kunde?De flesta bedömare är överens om att tekniken, om den börjar tillämpas på könsceller, initialt kommer användas för att förhindra foster från att få ärftliga sjukdomar som föräldrarna har anlag för. Saker som Huntingtons, cystisk fibros, och så vidare. Inget ont i det. Men det finns ingen glasklar definition av vad en sjukdom är och kroppens funktioner är mångfacetterade. Vissa genetiska förändringar som kan förebygga sjukdom snuddar vid gränsen till saker som är till gagn i vardagen. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Jag vet att tanken är motbjudande till en början, men om man tänker igenom det lite tvingas man nyansera sig. Rent rationellt är det bara en förlängning av vad de flesta föräldrar redan försöker åstadkomma för sig själva och sina barn med icke-genetiska medel. Man kan - utan att fälla en moralisk dom över samtiden - ändå fastslå att status, kost, fitness och prestation har centrala roller i vår kultur. Blir människors strävan att deras barn ska vara friska och ha bra förutsättningar bara moraliskt förkastligt när den förflyttar sig till det genetiska planet? Man måste fråga sig: är det fel att önska dessa saker för sina barn, eller är det bara fel att åstadkomma det effektivt?kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten?Men det är nu man påminns om Immanuel Kants kategoriska imperativ: ”handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag”. En sak som vidrörs kort i boken ”Sprickan i skapelsen”, men som jag önskar det hade avsatts mer utrymme till, är frågan om jämlikhet.Låt oss säga att människor – efter en initial skepsis som medföljer alla nya teknologier – tar till sig tanken på genredigerade foster. Alla kommer inte ha råd. Kommer vi då se framväxten av en ekonomisk överklass som förstärker sig genetiskt för all framtid? Eller om tekniken blir billigare och rika länder gör den allmänt tillgänglig för alla sina medborgare – kommer människor känna sig tvungna att genredigera sina barn för att inte missgynna dem i förhållande till andra? Eller kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? På vilket sätt hade det påverkat de myriader av sociala frågor som vi brottas med idag? Hade vi rent av kunnat artificiellt skapa flera samtidigt levande människoarter? Vilken hierarki hade ersatt den nuvarande?Frågan är hur en intelligent varelse med sinne för design och fingret på styrknappen förhåller sig till dessa möjliga scenarier. Det är hög tid att börja bestämma sig.Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi

Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: ”Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.”När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: ”Till mig själv.” När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv – eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om – den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa ”lantliga rum” i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ”ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen”. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray – vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper – det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid – tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra – den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat – inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska – det som var min väns modersmål – genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna – men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena – som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse – utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.Henrik Nilsson, författare och essäist

Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi blir alla lite galna efterhand. Eller riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller verktyget gått förlorat. Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert finurliga platser och system  – skruvarna och spikarna ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket, garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp. Efterhand förändras ditt kontrollerade hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer, och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en smula. Men dö ska du ändå. De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv ”dödstädat” som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats. De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning igenkända spåren av inte ett utan många liv. Har inte vi efterlevande i själva verket rätt att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur och varför det gick som det gick? I själva verket är dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete. Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan – av ibland obegripliga skäl – förblivit där. För hur förklarar man plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel, formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp, vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på –oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong i källaren. Det tog åtta månader och närmare trettiotalet sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot vår egen död. Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen Malte Laurids Brigge (1910) om den stora ”enskilda” döden, ställd i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger. Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda, sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig manifestation av sin egen ”tunga död”. Rilke skriver: ”Det var inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga döden” och fortsätter ”Hela det övermått av stolthet, vilja och härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på Ulsgaard och slösade”. Denna död tar sin boning också i tingen, som brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge: Rilke skriver ”Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan ärvda ting?” Barndomen är också begraven med alla minnena, med hus och ting som skingrats. Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång. Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse. Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så mäktigt. Pontus Kyander

Hur ska vi leva efter den stora klimatomställningen - och varför? Den sortens existentiella frågor är märkligt frånvarande i klimatdebatten. Lena Andersson prövar ut en sådan framtidsvision. Världen är enig om att vi måste ställa om, och det skyndsamt. Världen är också full av förslag på hur det ska gå till. Man byter ut energislag och blir vegetarian, upphör att konsumera allt onödigt, slutar flyga och köra fossilbil. Det låter sig sägas, och sägs hela tiden, men det är svårt att se hur det ska gå till, eller nå behövlig effekt, utan att vi först inrättar ett styrelseskick där det inte längre är tillåtet att påverka utomhustemperaturen. Så låt oss prova det här i Obs, och se vart det bär hän.I vårt hittillsvarande styrelseskick utgör lagarna spelregler för samhällslivet, men inte mål för det. Ett samhälle byggt på mål är väsensskilt från ett byggt på spelregler. De planekonomiska folkdemokratierna satte upp mål, samt femårsplaner för deras förverkligande. Liberala demokratier har principer, samt spelregler för marknaden. Mål hör ihop med planer, principer med spelregler. Är då ambitionerna gällande den globala uppvärmningen ett mål eller en princip? Med tanke på att det allt överskuggande målet redan är satt, nollutsläpp, behövs planekonomisk klimatdemokrati bara fram till dess att det är uppfyllt. För att komma dit måste alla utsläppare ställa sig i detta statliga måls tjänst, och produktion och konsumtion styras av målet. Men därefter kan vi åter komma till vila under principer och spelregler. Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Ty när målet är nått övergår det i en princip, som blir ett fundament för styrelseskicket. Man får i vårt styrelseskick till exempel inte ha ihjäl varandra. Det är en princip som inte tillåter graderingar. Så när nollutsläpp blivit ett fundament för stat och samhällsliv är det också att betrakta som rättighet. Men vems rätt? Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Och klimatet bör vi förstå som Parisavtalets temperaturmål, satt av politiker utifrån deras värdering av vetenskapliga prognoser.Vi kan således formulera saken som att det är den globala utomhustemperaturen som ges rätten att förbli där den är, en rätt gentemot vilken människorna samtidigt får en plikt. Något som sällan diskuteras är vilka avvägningar mellan olika värden som behöver göras. Avvägningarna presenteras som om vi valde mellan att skräpa ner på gatorna eller att stoppa skräpet i en papperskorg. Det är oerhört fräckt, för valet har ingen likhet med något så trivialt och självklart, ingen likhet alls med att sluta vara slapp och slarvig. Världens välstånd har inte skapats genom slapphet och slarv. En som funderat mycket på frågan är idéhistorikern Klas Grinell. I sin bok "Eudaimonia – om det goda livet i klimatomställningens tid" talar han klarspråk om vad den kommer att innebära. Det är fasaväckande läsning, även om klarspråket hedrar honom. Eudaimonia är grekiska och brukar översättas med lycka. Grinell vidgar betydelsen till "ett gott liv", eller ännu hellre "mänsklig blomstring". Han menar att den klimatvänliga tillvaron inledningsvis kommer att präglas av sorg över det som går förlorat, ungefär som när en alkoholist i ett tolvstegsprogram måste acceptera sorgen i att inte få dricka. Ständigt dessa verkliga behov! Men när vi övergett vårt nuvarande överflöd för en mer autentisk livsföring kommer vi så småningom märka att det inte bara är ett gott utan ett blomstrande liv. Vägen dit ska gå genom Aristoteles tänkande och blomstringen ska inträffa genom att vi avskaffar tillväxten men inte dynamiken, individualismen men inte rätten till åsiktsmotsättningar, kapitalismen men inte marknaden (kanske är det bondens marknad författaren tänker på). Någon stagnation ska inte bli fallet, men väl ett andligt välstånd där "människors och hushålls verkliga behov" är i centrum.Ständigt dessa verkliga behov! Verkliga behov betyder basbehov och de är inte verkligare än andra mänskliga behov, utan är de behov som äger rum på överlevnadsnivån. Människan kan och vill dock mer än ren överlevnad. I den stund hon fått basbehoven tillfredsställda sätter hon ofelbart siktet mot högre behov, som är lika naturliga för henne men på en mer sammansatt och avancerad nivå. Vi påminns i boken om att Aristoteles ansåg att människans natur är vad den är, och om att besinning och måtta är aristoteliska dygder. Likväl manas vi till "omstörtande förändringar", eftersom läget är akut. Hela vårt samhälle som vi känner det måste förändras i grunden, allt behöver störtas i gruset. Inför denna olustiga revolution ansluter sig författaren till den anmärkningsvärda uppfattningen att skillnaden i livslängd mellan olika människor ska ses som "strukturellt våld". Han fäller det uppseendeväckande omdömet att den liberala rättsstatens verksamhet är att betrakta som våldshandlingar syftande till att upprätthålla "våra privilegier". Vidare undrar han om inte alla på jorden borde vara med och fatta beslut i de globala företagen, eftersom alla påverkas av dem. Det ger en icke obetydlig försmak av diktatur, även om det här kallas folkstyre, förnuft och klokhet. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. Sedan omvälvningen genomförts ska vi inte köpa utan göra själva. Tillsammans ska vi tillverka våra egna möbler, odla vår potatis och sticka våra egna sockar. Vi ska ha gemensam odling och livsmedelproduktion i bostadsområdena, gemensamma kök, gemensamma ateljéer och verkstäder. Vi ska filosofera och kontemplera. Livsmeningen ska komma ur denna gemenskap, med matlag, vandringar och yoga.Det låter faktiskt som att död genom uppvärmning vore att föredra.En sak står klar, livet i det nya samhället blir inte bara materiellt stagnerat, utan också själsligt utarmat. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. När utvecklingen bort från basbehovsnivån förbjudits är människan tvingad till passivitet, för så fort hon strävar mot sin fulla potential kommer naturens rättigheter att kränkas. Så här står vi nu igen, med samma gamla totalitära dröm om kontroll som alltid gör sig påmind när mänskligheten ska möta en förmodad kris. Varje gång drömmen har prövats har den krävt förtryck och ett fullkomligt undertryckande av vår egen natur, den som våra nuvarande rättigheter är grundade i, och som Aristoteles ständigt utgick från.Ett vanligt argument i klimatdebatten är att vårt liberala och kapitalistiska system har gjort bankrutt. Det visar sig inte bara i den engradiga temperaturökningen sedan 1860-talet, utan också i att vi lever i en värld där, som Klas Grinell skriver, "en handfull vita män äger mer än vad hälften av alla människor på jorden sammantaget har". Det hör kanske till en annan essä, men nog är det märkligt att det på detta sätt går bra att i förbifarten peka ut en ansvarig grupp genom dess utseendemässiga kännetecken, när samma sak skulle innebära social död och evigt stigma om det yttrades om andra grupper. Att skylla allt på judarna är en sport för kretiner, som faktiskt har fått hård konkurrens av sporten att skylla allt, inklusive utomhustemperaturen, på "de vita männen". Lena Andersson

Under andra halvan av 1800-talet blev Japan en estetisk förebild för europeiska konstnärer och formgivare. I den här essän undersöker Katarina Wikars japonismens ekon i samtiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först märkte man det hos barnen. Deras kultur var nästan uteslutande japansk vid millenieskiftet: Miniatyrmonstren. Miyazakis filmer. Mangaserierna. Dom läste nerifrån och upp, följde en historia från höger till vänster utan problem. Pokemonerna levlade inne i Nintendospelen och till och med jag lärde mig vad de hette i sina olika utvecklingsfaser. Treåringen ratade hamburgare och ville bara gå på restaurang om där fanns sushi. Sedermera skulle han säga att jag inte fick korsa pinnarna när jag åt. Och inte stoppa pinnarna rakt ner i riset, mamma. Men då hade jag redan börjat med det långsamma och ceremoniella utövandet: ikebana - japanska blomsterarrangemang, med millimeterprecision sticka ner tre krysantemer på en spikplatta enligt matematiska beräkningar. Det gick sämre med den konstnärliga kalligrafin. Efter att stillsamt ha rivit mitt eget bläck kom jag inte längre än till första dramatiska draget med penseln i kanjitecknet. Det blev omedelbart en plump, jag måste ha tvekat i rörelsens början. Fröken ritade en orange ring runt det felaktiga och jag fick börja om från början. Enligt zen återspeglar kalligrafin människans inre karaktär. Som tröst budade jag hem en uppsjö träsnitt på berget Fuji på nätauktion. Träsnitten inspirerade de europeiska impressionisterna, visade dem ett annat sätt att se. Betyder allt detta att jag är en mycket sentida japonist som fastnat i exotism och avskalad estetik? Japan var självvalt stängt för omvärlden i 300 år tills amerikanerna seglade in i Edobukten 1853 och tvingade landet att öppna sig. Strax blev det en rejäl japanvurm bland konstnärerna. Träsnitten inspirerade de europeiska impressionisterna, visade dem ett annat sätt att se. De asymmetriska kompositionerna, skarpa vinklarna och klara färgerna, även om det blev väl många halvklädda kvinnor i kimono och solfjäder som målades i de franska ateljéerna. Författaren Monica Braw menar i sin bok ”Geisha och samuraj? Japan och Japonismen” att japanerna understödde den här kulturella approprieringen, ja eldade på den för att förändra bilden av sitt land, visa att det var en tusenårig kulturnation, bli internationellt respekterade i en tid av västerländsk nedlåtenhet mot Asien. Under tiden Japan moderniserades, gick från shogunstyre till kejsarmakt så exporterade landet mängder av porslin, träsnitt, Buddhastatyer och lackföremål till västvärlden som alla påminde om en förgången tid, som i Japan från början inte ansågs ha något värde alls. Den japanska kulturen fick också en framträdande roll vid de stora europeiska världsutställningarna, som i Wien 1874, där en japansk trädgård med tempel anlades och tusentals solfjädrar såldes redan första veckan. Japanska staten tog snart över kulturexporten och såg till att tillverka konstindustriella föremål som uteslutande skulle säljas utomlands, en estetisk Japanbild konstruerades för omvärlden. Den brittiske författaren Oscar Wilde hävdade på sin tid att Japan bara existerade som en sinnebild. Konsten låg traditionellt nära bruksföremålen i Japan, hantverket. Europa och USA fick upp ögonen för att konsten kunde vara en integrerad del av det dagliga livet. Man skulle kanske kunna kalla det vackrare vardagsvara, alla borde ha tillgång till sköna ting. Tyskarnas Jugend inspirerades av japonismen, likaså Art nouveau i Frankrike och brittiska Arts- and craftsrörelsen. Och måhända är det vad som får urbana medelklassmänniskor idag att meditativt sänka sig ner i varma källor under tallar på ett onsen, och sedan äta en minimalistisk måltid upplagd på asymmetriska fat, andligheten och affärsmässighet går ofta utmärkt hand i hand. Jag minns en resa till ett japanskt badhus i bergen utanför Tokyo häromåret där amerikanerna och européerna iförda yukata och vadderade bäddjackor kämpade med en japansk frukost utan bröd med små fiskar i lackskålar medan japanerna i kostym eller jeans läste tidningen vid bordet intill, rökte och drack kaffe. När jag frågade om kaffe sa servitören bestämt att det inte ingick i den japanska frukost jag hade beställt. Japonismen som rörelse försvann redan i början 1900-talet då Japan moderniserades och manifesterade sig som en militärmakt som underkuvade sina grannländer, för att i det andra världskrigets slutskede bombas sönder av amerikanerna – och trots detta bli ett av världens rikaste länder på åttiotalet innan bubblan sprack. Men visst är Japan fortfarande ett avskalat estetiskt ideal samtidigt som både samurajen och geishan lever vidare som stereotyper i turistindustrin. Inte korsa pinnarna, mamma, förmanar sonen. ”När blir en falsk känsla som upprätthålls med absolut övertygelse autentisk? Japan har upphöjt hyckleriet till sin högsta nivå genom att kalla mördare för samurajer och horor för geishor” - Den brittiska författaren Angela Carters teckentolkande texter från Tokyo sent sextiotal, om förställning, ritualernas betydelse och feminina japanske älskare i speglarnas stad mötte kritik för att vara självmedveten exotism eller magisk turism. Själv var hon analytisk nog att kalla det självironiska parodier när hon porträtterar sig som en europeisk imperialist, och kastar om de rigida könsstereotyperna.  Men hon kan också generalisera det estetiska och ytans betydelse: ”Vilken fruktansvärd disciplin det krävs för att leva harmoniskt. De har krossat all sin kraft för att leva i harmoni, och nu har de samma vemodiga skönhet som blommor som pressats torra i ett herbarium." Vid mina korta besök i Tokyo har jag fullständigt fascinerats av en sorts ödmjuk okuvlighet. Och som turist försöka anpassa mig till en kultur som inte ger vika. Är det en sentida rest av japonismen? Av magiskt turistande? Att mitt i det hypermoderna samhället försöka hitta hålen av andlighet och samtidigt underförstått avkrävas en förfinad förändring av beteendet? Inga skor på tatamimattan, inte lämna pengarna i handen, ringa i klockan vid tempelporten, inte korsa pinnarna, mamma, förmanar sonen. Är det här bara en exotisk längtansrest efter något annat för i Haruki Murakamis romaner äter Tokyoborna pasta med tomatsås och dricker rödvin, lyssnar på jazz och vill åka till Grekland. I de japanska samtidsromanerna är släktbanden mer eller mindre utraderade, äktenskapen upplösta, man bor på ett sjaskigt kontor någonstans, ligger med någon man inte bryr sig om, pratar mest med de döda och håller inte på med vare sig ikebana eller kalligrafi.  Och när mina bekanta i övre medelåldern fortfarande har ägg på kläckning i Pokemon go och irrar runt i rondeller efter fler monster, långt efter det att barnen har tröttnat, är det måhända inte en tredje eller fjärde våg av populärkulturell japonism utan bara ett tidsfördriv som aldrig kommer att ta slut. Det är fullständigt omöjligt att som reklamen utlovar: Gonna catch them all.  Katarina Wikars

Det kompakta mörker som en gång ramade in vår tillvaro har för de flesta ersatts av ett ständigt, konstgjort ljus. Vad har det gjort med oss? Det frågar sig poeten Erik Lindman Mata i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur var det egentligen, vid det förra sekelskiftet, att vänta ut den gamla tidens ljus och bländas av det nya? Vi kan tänka oss en diptyk – två bilder bredvid varandra. Fotogenlampan, utgångspunkten, är den första bilden. Den elektriska belysningen, resmålet, är den andra. Ett mörkt Stockholm, sparsamt upplyst av några få oljelampor, ställd mot vår tids ständigt lysande stad, fylld av skärmar, gatubelysning och elektricitet. Människan tycks vid slutet av 1800-talet ha stått inför en grundläggande, taktil konflikt, den mellan elden och elektriciteten. Man ser framför sig hur stearinljuset dör ut, precis när lampan tänds. I det här fallet är dessutom inte väntan på det gamlas utslocknande enbart en metafor. Det hör nämligen till stearinljusens egenhet att de är dömda att brinna ut. Till skillnad från det elektriska ljuset medför stearinljuset en överblickbar väntan. Det förefaller liksom redan från början vara utmätt, medan elektriciteten tycks pågå i det oändliga. Den här konflikten mellan eld och elektricitet hittar man också i Magnus Florins bok Lykttändaren.  Där undersöker Florin alla de sorters ljus som återfinns hos August Strindberg, både som taktil rekvisita och som lysande metaforer. Och ljusen hos Strindberg är många. Vem är i besittning av elden och ljuset? ”I Fadren”, skriver Florin till exempel, ”sammanhänger kontrollen över lampan med makt – vem är i besittning av elden och ljuset?”. Man kan alltså tänka sig, att övergången till en annan sorts ljus inte bara hotar elden, utan också den som kontrollerade den. Läser man i stället det ökända brevet till Siri von Essen, i vilket Strindberg konstaterar att hans ”eld är den största i Sverige”, då handlar det inte längre om kontroll, utan om en eld som, i Florins ord, ”kan föra med sig ljus och värme, men också brand och förintelse”. Detta förödande ljus står i sin tur i kontrast till dynamon som återfinns i Ordalek och småkonst, vilken Strindberg beskrev som en ”hemsk [elektricitetsmaskin] som sitter nere i källaren […] mörk i mörkret och malar ljus åt hela qvarteret”. Hos Strindberg ser det alltså ut, som om väntan på att det gamla ska brinna ut, är allt annat än en stillsam process; det är en ständig pendelrörelse mellan mörker och ljus, brand och förnyelse, natt och dag, vinter och sommar. Kanske var det så elektricitetens inträde kändes – som när en årstid övergår i en annan. Efter en lång, mörk vinter blir det äntligen – vår. Årstidernas olika ljus återkommer ofta hos Strindberg. Fadren utspelar sig vid vintersolståndet, i den mörkaste vintern, Fröken Julie på sommarens längsta och ljusaste dag. Och i kammarspelet Oväder berörs uttryckligen förhållandet mellan årstidsväxlingen och stadens ljus. I centrum för Oväder står en gammal man som tillbringar sommaren i staden. Men eftersom han skyr de ljusa sommarnätterna så mycket, håller han sig inomhus ända till dess den första lyktan tänds – då vet han nämligen att hösten äntligen nalkas. ”[Tänder] de bara första lyktan”, säger Strindbergs protagonist, ”så känner jag mig lugn igen och kan gå min aftonpromenad.” Men var det verkligen som en årstid det kändes? Kan man verkligen kalla den omvälvande övergången till elektricitet för en vår? När Strindberg beskriver den moderna gaslampans obönhörliga, vita sken med orden ”livet blir offentligt”, då handlar det inte om årstider. Där föregriper han en mer avgörande förändring. Han beskriver hur det elektriska ljuset helt ska komma att ta över och genomlysa varenda vrå i hemmet. Det är ingen ständig växling mellan mörker och ljus, utan något grundläggande och nytt som sker. Kanske bör man snarare förstå den här övergången som analog med tidmätningens historiska utveckling. Ljuset hos Strindberg är som sagt kopplat till makt. Det är lykttändaren som har i uppdrag att vid mörkrets inbrott tända lyktorna i staden. I både Fadren och Dödsdansen är det fråga om en kamp om vem som har makt att tända och släcka lamporna – Ryttmästaren eller Laura, Edgar eller Alice. På samma sätt kan man föreställa sig, att övergången från en kyrklig till en borgerlig-sekulär tid under 1300-talets slut, just var en fråga om makt. När de föränderliga temporaltimmarna, det vill säga de timmar som utgick från dagsljusets varierande längd, ersattes med en för fabriken mer passande mekanisk tid, då var det en rörelse bort från det enskilda och mot det offentliga. I stället för att binda tiden till händelser – solen går upp, ett ljus brinner ned – och arbetet till uppgifter – åkern skördas, huset målas –, så spändes tiden ut som ett abstrakt rutnät av dagar, timmar och minuter. Kyrkans tidigare sparsamma klockringningar för bön, mässa osv., ersattes med fabrikernas och rådhusens ständiga, stränga ringande. Motsvarigheten till Strindbergs tröskel – dvs. väntan på att det gamla ljuset ska brinna ut, inträdet av det belysta, offentliga livet – skulle alltså vara det som så småningom utvecklades till taylorismens effektiviserade fabrik, och som i vår tid får sitt tydligaste uttryck i vårdföretagens mätningar av hur lång tid det egentligen behövs för att byta blöja på en 80-åring. Men det finns risker med en sån här analogi. Det är lätt att man, som den svenske historikern Lennart Lundmark gör i sin bok Tiden är bara ett ord, alltför snabbt tecknar bilden av en entydig, klar utveckling. Först naturlig, sen abstrakt tid; först tystnad, sen klämtande. Stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. För som den tyske historikern Gustav Bilfinger påpekade redan i slutet av 1800-talet är bilden av den tysta förmekaniska tiden rätt och slätt felaktig. Jämte kyrkans kanoniska klockringningar fanns det edsklockor som kallade till möte, särskilda smedklockor, vinklockor som ringde när barerna skulle stänga, arbetsklockor, vaktklockor, varningsklockor, förnödenhetsklockor osv.. I staden rådde alltså ingen tystnad före de mekaniska slaguren, utan snarare tvärtom – kakofoni. Vad säger detta om övergången från eld till elektricitet? Kanske att inga övergångar sker över en natt, att till och med de största revolutioner måste få tid på sig att växa klart, eller att det riktigaste sättet att ta sig an världen och historien på, är just genom att uppmärksamma överflödet av nyanser, i stället för att måla med breda penseldrag. Vissa bilder är nämligen mer slående än upplysande; som när Gunilla Palmstierna-Weiss berättar för Florin, hur hon som barn inte kunde somna förrän lykttändaren gick förbi på gatan och tände gaslamporna. Tolkar man den utsagan som om det gällde en övergång mellan två tillstånd, mellan ett då och ett nu, då missar man nåt viktigt. Gaslyktorna, likt de mekaniska uren, är konkreta, materiella ting. De har inte försvunnit i något slags irreversibel utveckling. Jag menar – stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. Kanske finns det anledning att påminna sig om detta, att det gamla på sätt och vis lever kvar. Om vi vill och anstränger oss, kan vi fortfarande dröja lite i mörkret. Erik Lindman Mata

Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. – Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite… konstig? Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie. – Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu… vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt… spänt. Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimrande pixlar återstår. – Du, jag vet faktiskt inte. Han ser väl bra ut? Min vän drar åt sig mobilen och stirrar på skärmen under bister tystnad. – Du tror inte att han är nån… yxmördare då? – Nä då. Varför skulle han vara det? Själv undrar jag snarare över varför mannen iscensatt sig själv i det skarpa och ganska missklädsamma ljuset i badrummet, men det säger jag inte. Hur skulle jag själv framstå på en dejtingsajt som Tinder eller Happy Pancake med bara ett par vinklar till mitt förfogande? Hur skulle mitt ansikte se ut uppförstorat till makroformat mellan tummen och pekfingret på ett cafébord mellan två vänner? Och vad säger egentligen en blick, en mun eller ett utseende överhuvudtaget om personligheten och egenskaperna hos en människa? 1921 togs initiativet till ett särskilt rasbiologiskt institut i Uppsala, som skulle undersöka just detta. Under ledning av rasbiologen Herman Lundborg mättes och dokumenterades utseendet hos 100 000 svenskar för att hitta de specifika fysiska dragen som förenade dem som ägnade sig åt ”alkoholism, brottslighet, sinnessjukdom och vanart” som det hette den gången. Inte bara blicken och munnen utan också käkbenets form, längden på skallen och avståndet mellan ögonen sas ha betydelse för människors benägenhet att bete sig illa. Genom att särskilja de oönskade individerna skulle man kunna begränsa deras möjligheter att skaffa barn och på sikt göra sig av med alla dåliga människor. En människosyn som låg i tiden och som skulle få fasansfulla följder i 30- och 40-talets Europa. Och som långt efter andra världskrigets slut fick konsekvenser också i folkhemmets Sverige, där delar av befolkningen med den socialdemokratiska ledningens goda minne tvångssteriliserades för att inte föra sina så kallat ”undermåliga” gener vidare. Bakom tanken om det speciella ”förbrytarutseendet” och idén att somliga människor föds som brottslingar stod italienaren Cesare Lombroso som mot slutet av 1800-talet lanserade idén om att grovt kriminella i högre utsträckning än andra människor liknade apor. De hade sluttande panna, kraftigt käkparti, höga kindben och långa aplika armar. Fallenheten för att begå brott satt alltså i generna och var medfödd och kunde därför inte ”botas” vare sig genom straff eller vård. Enda sättet att komma till rätta med brottsligheten var att utrota brottslingarna. Samtidigt gavs likheter mellan förbrytarna och de så kallade genierna, som också tillhörde undantagen och som i sin genialitet ansågs balansera på gränsen mellan briljans och galenskap. Båda grupperna hade enligt Lombrosos studier ovanligt stora hjärnor. Lombrosos idéer ansågs under sin tid nydanande och progressiva och inspirerade bland annat svenska författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg. Strindberg odlade dessutom aktivt bilden av sig själv som ett motsägelsefullt och oberäkneligt geni, på en gång en övermänniska och en uppkomling, psykiskt labil och farlig för sina motståndare. Liksom Lombroso var Strindberg i hög grad upptagen av relationen mellan människors utseenden och deras inre egenskaper. I sina experiment använde han sig av den då nya och spirande fotokonsten som han ansåg hade kapacitet att utöver den rena dokumentationen upprätta en metafysisk kontakt med objektet. Tillsammans med fotografen Herman Anderson konstruerade han 1906 en kamera som han kallade Wunderkamera. Det stora formatet och avsaknaden av en optisk lins gjorde det möjligt för honom att ta bilder av ansikten i naturlig storlek och han föreställde sig att han i dem fångade inte bara motivets utseende utan också personens själ i något han kallade ”psykologiska porträtt”. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer I den fotografiska bilden levde en dimension av människan kvar och enligt Strindberg kunde fortsatta telepatiska samtal föras, djupare och sannare än de som tagit plats i verkliga livet. På uppdrag av Strindberg hade Herman Anderson några år tidigare tagit ett fotografi i helfigur av författarens unga hustru Harriet Bosse. Också detta porträtt var i naturlig storlek och efter skilsmässan hade Strindberg bilden uppsatt bakom ett draperi i sin lägenhet. Exfrun hade kanske flytt sin kos och till råga på allt gift om sig med en annan, men fanns ändå i någon mening kvar hos Strindberg. Via telepatisk kontakt fortsatte deras turbulenta kärleksaffär, noga dokumenterad i författarens ”Ockulta dagboken”. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer. På papperet finns det ingenting som ett ”förbrytarutseende” eller en ”undfallande haka” som tyder på svag karaktär eller en ”hög panna” som signalerar ett utvecklat intellekt. Att mäta människors skallar ses som barbariskt och primitivt och vem behöver telepatiska kontakter med fotografier när vi med en enkel knapptryckning kan förmedla allsköns emojis och andra oumbärliga budskap till vem vi vill i smartphonens kontaktlista. Vi säger oss själva att vi inte dömer människor efter deras yttre, men i praktiken är vi mer än någonsin beroende av hur andra uppfattar våra ansikten. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. Med ansiktets hjälp söker vi allt från bostad till arbete som livspartner. Med våra ansikten håller vi kontakten med vänner och bekanta och upprätthåller efter bästa förmåga illusionen om att vi lever goda liv, att vi är hälsosamma, framgångsrika och lyckliga. Även om vi inte vill erkänna det, är vi alla medvetna om de små detaljerna och dragen som i ett enda ögonkast kategoriserar människor vi möter efter klass och kompatibilitet med oss själva och vårt sammanhang. Numera handlar det inte så mycket om skallens form och käkens bredd som tandstatus, allmänt slitage, hållning och så förstås blicken. Förvissningen den andra utstrålar, om sin egen duglighet och självklarheten i att höra till. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. I lägenheten som går till en annan, i ansökningar om jobb som aldrig leder till en intervju. I pekfingret som svajpar vänster för att det är något i mungipan som stör. – Ser han inte liksom… skev ut? Min vän betraktar Tindermannen som om hon liksom Strindberg förväntar sig att bilden ska ge henne ett svar. – Du får väl skriva till honom och se hur han är. – Nej, det behövs inte. Han går bort, tyvärr. Och det gör han verkligen, glider ut över mobilens rand med sitt sneda leende i badrumslampans sken. Bara för omedelbart ersättas av en ny man, med ett nytt ansikte, med nya ögon och en ny mun. Boel Gerell

Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet – och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet. De två herrarna synade mig från topp till tå. – Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt… (lång paus) ..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras! De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var mitt! Men är det verkligen drömjobbet att vara clown, komiker – yrkesmässigt reta till skratt? Historikern Peter K Andersson ställer frågan i boken Komikerns Historia. För vad händer när rampljuset slocknar? Drar sig komikern tillbaka till en värld av ensamhet och introspektion? Följande episod anges vara autentisk: En djupt deprimerad och livstrött man besöker doktorn. Denne ämnar skriva ut ett recept men får en idé och säger: Gå och se på clownen Grimaldi! Ni kommer att gå därifrån mycket gladare. Patienten suckar. – Det är jag som är clownen Grimaldi. Grimaldi förändrade clownens skepnad för alltid. Det började i London 1806. Han framträdde som harlekin, men överraskade alla genom en helt ny kreation: Grälla färger, djärva mönster. Det vitsminkade ansiktet pryddes med tjocka röda läppar. Ja, Grimaldi skapade cirkusclownen och blev omåttligt populär, men hans barndom och vuxna liv var dystert och vemodigt, så han kom att bli sinnebilden för den melankoliske komikern. Fast det är konkurrens om den titeln. Max Linder – filmens första världsstjärna, liksom Robin Williams - suiciderade. Den manodepressive Spike Milligan, en förebild och föregångare till Monty Pyton, for titt som tätt till psykiatriska kliniken. Lyckligt ovetande om sådant for jag ner till München för att bli clown på anrika Cirkus Krone. Den vita rocken ersattes av en harlekin-kostym med klingande bjällror på huvudet. Jag och fem andra clowner skuttade över en gammaldags plint, fastnade, krockade, snubblade, tappade byxan, fick lavemang. Kort sagt ett klassiskt clown-nummer. Artistgruppen hette Humbugs, ett passande namn, för clowner bör misslyckas med det mesta, te sig betydligt dummare än sin publik. Det var vi bra på. Cirkuspubliken kunde bokstavligt se ner på oss från sin läktare. Våra stunttrix, snubblingar och fall nådde oanade höjder – och bottnar. Botten på cirkusen, dvs cirkusgolvet var hårt och kunde bli snorhalt. Björnurin och papegoj-spillning från tidigare nummer gjorde det geschwint att dratta på ändan. Visst kunde det vara smärtsamt men publikens skratt fungerade likt morfin. Publikens skratt fungerade likt morfin. Några decennier senare frågar jag mig: Hur kom det sig att jag beredd att växla läkaryrkets status och pålitliga lönekuvert mot clownens lågavlönade, kringflackande och frakturbenägna syssla? Vad var det som lockade? Svaret är nog ”skrattretande”. Ja, nu menar jag det bokstavligt: skrattretandet – det som främst lockade var faktiskt lusten, förmånen, glädjen av att framkalla skratt! Då reser sig frågan - Vad är skratt – egentligen? Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Schopenhauer, Darwin, Freud har tacklat frågan, dock utan större framgång. Aristoteles hade fel. Skratt är inte unikt för människan. Schimpanser producerar skratt såväl när de kittlas som när de leker. Fast, skrattande schimpanser låter helt annorlunda än oss, producerar betydligt glesare skrattljud - ett enda skrattljud per utandning och inandning. ”Ha—--Ha—--Ha—--Ha”. Även råttor producerar skrattliknande ljud. Det var evolutionen av vår två-fota gång som liksom ”frikopplade” det mänskliga skrattet från andningen. Bröstkorgens muskler var inte längre oumbärliga vid förflyttning. Detta möjliggör ett mycket snabbare tempo. Det finns två typer av skratt. Det spontana, "ärliga" känslodrivna skrattet brukar kallas Duchenne-skratt. När andra primater än människa brister ut i skratt handlar det alltid om Duchenne-skratt, alltså den ofrivilliga, "ärliga" sorten. Den andra skratt-varianten, det viljemässigt utlösta skrattet kan blott människan leverera. Skrattet har stor social och känslomässiga kraft, och skratt fyller helt olika funktioner i olika situationer. Att skratta åt någon vid fel tillfälle kan utlösa mord, att skratta med någon kan förena, skapa sammanhållning, rent av rädda livhanken i en hotfull situation. Skrattar många samtidigt kan det uppstå något magiskt. Det har clownerna i Humbugs och förstås många andra komiker fått uppleva. Samspelet, timingen med övriga aktörer, och viktigast av allt - publiken. Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet! På en cirkus är publikhavet nära, sinnena alerta, och reaktionerna omedelbara. Dessutom, ekvilibristiska musiker bevakar clownens krumsprång, blåser i trumpeten, slår till cymbalen – i rätt millisekund. Det liksom böljar fram - musik, applåder, skrattsalvor, andningsrörelser. Artister, musiker och publik, barn som gamla, bildar som en stor synkroniserad organism. Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet! Mycket av denna sinnlighet, synkroni och närhet har gått förlorad i dagens komik. Den klassiska clownen finns i bästa fall på barnsjukhuset, men förknippas främst med skräckfilmer som Jokern. Komikern sitter i TV-soffan, eller skämtar via Youtube, fjärran från sin publik. Den postmoderna komikern drattar ej på ändan, nej hen står upp. Trots att självironin är betydande, så tycks stå upp-artisten ändå liksom vara smartare är sin publik. Och där lurar en fara: Med en förtjust publik, blir komikern till det yttre lik en predikare, men en sann komiker behöver snarare vara predikarens motsats. En komiker som tar sig själv på för stort allvar glider lätt in i predikarrollen, och humorn brakar samman. Så, kära stå-uppare: Om du blivit en förkunnare - om din humor gått i stå. Några små tips. Pröva gärna bjällror i hatten, eller varför inte vitmålade kinder, stora röda läppar, grälla färger, djärva mönster. Matz Larsson Referenser: Komikerns Historia av Peter K. Andersson, Natur och Kultur, Falun, 2020 Provine RR. Laughter as a scientific problem: An adventure in sidewalk neuroscience. J Comp Neurol. 2016 Jun 1;524(8):1532-9. doi: 10.1002/cne.23845. Epub 2015 Sep 24. PMID: 26131571.

Vi har länge ansett oss ensamma om att kunna skilja på ont och gott. Men i fablerna står djuren för moralen - som förblir sig ganska lik genom millennierna, noterar Ola Wikander i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag växte upp med Fablernas värld, det klassiska nederländska barnprogrammet, som länge sändes i SVT. Den kloke Ugglan, den gnällige men renhjärtade Päntti varg, den sturska och beskäftiga Fröken Stork: alla gjorde de ett outplånligt intryck. Jag kan ännu citera dem (med dialekter och allt) när de lärde ut sina fyndiga poänger till generationer. År 2018 kom en ny datoranimerad version av tv-serien som hade premiär redan 1968, men dess rötter går betydligt längre tillbaka än så. Ett av de största och viktigaste bidragen till världens fabelhistoria är den klassiska indiska samlingen Pañcatantra, som skrevs ner ett par hundra år före Kristus men som kom på svenska först 2019, översatt från sanskrit av Rolf Jonsson. Det är en av de där texterna som vandrat mellan språk och kulturer utan att förändras särskilt mycket. Först genom genom översättningar till medelpersiska, syriska, arabiska och nypersiska, men även 1600-talets berömde franske fabelförfattare, Jean de La Fontaine, nämner den uttryckligen. Pañcatantras samlar berättelser om kloka, dumma och fyndiga djur, som på olika sätt illustrerar mänskliga egenskaper och svagheter, Redan i de tidigare berättelserna i Pañcatantra lär vi oss att inte blanda oss i ämnen där vi inte har något att göra – genom ett drastiskt exempel med en apa som låter sin pung dingla ned i en öppning i ett bygge samtidigt som han vill dra loss en träbit eller kil som han tycker stör det estetiska intrycket – samtidigt som just denna kil håller öppningen, ja … öppen. Som texten torrt uttrycker den kastrerande poängen: ”Vad som hände när kilen kom lös, det begriper du utan att jag behöver berätta det för dig.” Mindre smärtsam är lärdomen vi får från schakalen som hittar en stor trumma med två skinn. Han utgår från att den är fylld av munsbitar eftersom det låter när vinden blåser på den. Han angriper trumman aggressivt, men den innehåller alls ingenting. Poängen då är, precis som idag, att det är tomma tunnor och trummor som skramlar mest. Att Pañcatantras berättelser syftar på mänskliga dygder och svagheter är uppenbart, och görs närmast övertydligt i berättelsen om ett krig mellan kråkor och ugglor. Här talas om svårigheterna med att ta hand om de svaga i gruppen, som puckelryggar, blinda och rörelsehindrade, mitt i en krigssituation, kanske inte helt tillämpligt på kråkor. Kråkkonungen diskuterar intensivt strategi med sina ministrar. På ett sätt är det omvänd variant av den genom religionshistorien så vanliga tendensen att projicera mänskliga byråkratier upp i den gudomliga världen: här projiceras den på kråkor. Det är inte en bock, det är en människa! En helt annan textsamling som ligger mycket nära mitt hjärta är Frigivelseeposet, ett verk som ursprungligen författades på det mycket utdöda antika främreorientaliska språket hurritiska, men faktiskt finns bevarat i en tvåspråkig upplaga, med ena halvan av kilskriftstavlan på hurritiska och andra med översättning till hettitiska, det äldsta bevarade indoeuropeiska språket. Textens större universum handlar om gudar som besöker varandra och storpolitiska kontroverser – och frigivandet av fångar (därav titeln), men eposet har också med något mera udda: en samling djurfabler som illustrerar moraliska lärdomar. En av dem handlar om en råbock som tröttnar på det berg där han en gång brukade beta och istället i fåfäng jakt efter nymodigheter flyttar till ett annat berg. Eller, om man skall följa textens uttryckssätt: berget (som är personifierat) driver bort bocken från sin kropp. Bocken börjar beta på det nya berget, växer sig tjockt och fett och börjar skrika okvädningsord och förbannelser över det ursprungliga berget. Berget blir då ”sjukt i sitt hjärta” och genmäler bittert att jägarna borde ha ihjäl bocken. Den hurritiska texten gör avsikten tydlig: nāli mannubor, manni taršuvanni – ”det är inte en bock, det är en människa!”. Texten förklarar att den verkliga referenten är en människa som lämnar sin stad, flyttar till en annan och börjar bete sig illa mot den stad där han var född och boren. Den ursprungliga stadens gudar kommer, säger den moraliserande kommentaren, för alltid att hålla honom för förbannad. En moraliserande fabel av till synes mycket klassiskt snitt; genrens popularitet visas redan i det faktum att texten är tvåspråkig: den här textsamlingen ville hettiterna bevara även för dem som inte kunde en stavelse hurritiska. Och populariteten avtog inte: jag har själv i min forskning studerat hur just denna liknelse om det välgödda men trolösa betesdjuret sedan hamnade i Gamla testamentet, i 5 Mosebok kapitel 32, där en  liknande bild används för att beskriva det israelitiska folket i relation till Jahve. Om man tittar på originaltexterna kan man till och med se ett direkt stilistiskt lån mellan den äldre hurritiska versionen och den hebreiska. Kort sagt: liknelsen om det feta betesdjuret som förbannar sitt gamla fina berg och kommer på kant med sin gudomlige beskyddare har varit i diverse säckar innan den kom i påse. Man kan notera hur både den hurritisk-hettitiska texten och Pañcatantra tydligt ställer sig inom genren ”moralisk lärdom”. Den senare, indiska, är en variant på  nītiśāstra, en ”text om gott beteende”, och den främreorientaliska visar tydligt att god medborgaretik står i centrum (man skall inte svika sin fädernesstad, sina nedärvda gudar etc.). I sådana berättelser blir djuren till tydliga symboler. Lagom är bäst, som det heter på ren svenska. Och hur är det då med den Fablernas värld i och vilken jag själv växte upp? Ugglan står utan tvekan för klokskap, Myran för nit och övernitiskhet (som när hon hävdar att hon skall ”piska all världens mattor”), Drulle Sköldpadda för saktmod, den fartgalne och inbilske Moss Hare för obändigt övermod och Bröderna Bäver för noggrant arbete (de bygger till och med vattenledningar och ”drullemobiler”). Fröken Stork blir symbolen för hysterisk, självisk monarkism när hon får ”drottningspader” och utnämner sig till ”Drottning Fröken den Första Stork av Skogen”, men sedan blir hon också en nobel förgångsgestalt när hon är den enda som klarar av att ta hand om invigandet av den nya Ljugarstugan. Päntti Varg är anti, sur och självisk, men visar sig också vara en utstött ”Varg i Veum” – som han själv uttrycker det: ”Veum var bra tills de drog in bussen”. Och han blir en utmärkt speleman som trakterar både munspel och dragspel. Kort sagt: de olika djuren visar, precis som i Pañcatantra och Frigivelseeposet, hur varje dygd också har sin motsats. Noggrann ackuratess kan vändas om i hysterisk övernitiskhet. Av ledarskap kan självisk egocentricitet komma. Och av utanförskap och missunnsamhet kan det å andra sidan bli en poet och speleman. Mêden agan – intet i övermått – som det skal ha stått skrivet vid ingången till Oraklet i Delphi. Och lagom är bäst, som det heter på ren svenska. Denna dygdeetikens smala väg uppmuntrar oss fablerna att vandra. Och då måste ju djuren väl också vara människor? Ja, det är just var de är. I Fablernas värld. Simma Lugnt. Litteratur Pañcatantra. Översättare: Rolf Jonsson. h:ström - Text & Kultur, 2020. Ola Wikander

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan. Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien. Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum. Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer. Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum. Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår. Särskilt inte i vår tid. Thomas Steinfeld

Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra. Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset – men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning. Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar. När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter – och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen. Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom. Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom. Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst. Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget. När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar. Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien. Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en ”italiensk atmosfär” med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi. De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland. När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning. Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är ”italienska” på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna. Torbjörn Elensky

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före. Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar. I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne. Barn är ju så ointressanta! Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta! Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta. Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl. Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem. Idag tänker vi väl inte längre så? Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så? Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan." Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig. De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige? Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna. Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra. Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång. Eva-Lotta Hultén

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög. Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli. Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén. Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum. De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt. Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar. Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till. Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt. I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer. Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen. Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration. De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot. Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Passivitet är inte så uppskattat i vår tid. Men den som håller sig stilla kan vara mer lyhörd än den handlingskraftige. Zara Kjellner stannar upp i den danska författaren Helle Helles sällskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är sensommar och börjar bli kallt i luften. Jag ligger stilla i min soffa. Kajorna har flyttat tillbaka till det stora trädet på innergården och skriker nu dag och natt. En kvinna röker cigarett efter cigarett i fönstret mitt emot. Dagarna är långsamma, liksom slutna i sig själva. En morgon cyklar jag till Stadsbiblioteket och lånar fyra böcker av den danska författaren Helle Helle. Jag lägger mig i soffan igen och läser, och sedan läser jag oavbrutet i fem dagar. En hel arbetsvecka går åt till att läsa. Efter ett tag existerar ingenting utanför min lägenhet, kajorna, kvinnan på andra sidan, och Helle Helle.I den första romanen jag läser, Om detta borde jag skrivas i presens, flyttar den unga Dorte in i ett hus bredvid tågrälsen. Dorte ska egentligen till universitetet men går mest planlöst runt i området, i huset eller i äppelträdgården. Då och då tar hon tåget in till Köpenhamn, men istället för att åka till universitetet går hon i timmar i gallerior. Man skulle kunna beskriva Dorte som en sorts dagdrivare, hon rör sig ofta utan mål och jag föreställer mig att hon går ganska långsamt. Men samtidigt är hon allt annat än loj, även de minsta rörelserna registrerar hon, omgivningen skannas och skannas, och när hon inte lyckas gå av tåget vid rätt station är det för att hon som besatt har iakttagit flugan som dunsat i tågfönstret.Att befinna sig så här många dagar instängd i min lägenhet är egentligen ingenting ovanligt. Ofta fastnar jag i något på morgonen och tar mig inte helt ur det förrän sent på kvällen. Det kan vara en tanke, en text, eller något mer svårgreppbart. Men under Helle Helle-dagarna är jag bara fast i läsandet, helt oförmögen att röra mig bortom det.I den andra boken jag läser, Om du vill, går en man och en kvinna på varsitt håll vilse i en skog. De vet ingenting om varandra när de söker skydd under en tältduk mellan granarna och medan det mörknar i skogen börjar de tala med varandra. Kvinnan, mycket likt Dorte, berättar att hon spenderar mycket tid med att betrakta sin omgivning, hon lever ett ganska ensamt liv trots människorna runt henne. Kvinnan i skogen liksom Dorte går att beskriva som en observatör, som ständigt betraktar och registrerar sin omvärld. Ett tillstånd som påminner en hel del om skrivande.I den tredje boken jag läser dyker så en författare upp. I Ner till hundarna har en kvinnlig författare tagit bussen till ändhållplatsen och blir där sittande när två förbipasserande bjuder in henne till sig på en kopp te. Samtidigt blåser det upp till storm utanför och bussen tillbaka in till staden ställs in. Författaren stannar hos de två under obestämd tid och en sorts mellantillvaro vecklar ut sig. De eldar i kaminen, äter fläskkotletter, löser korsord och går varje dag ut med två stora hundar. Ingenting avbryter eller hotar den slutna världen, författaren gör sig allt mer hemma hos de två främlingarna och snön den bara faller och faller.Den fjärde dagen måste jag bryta min Helle-bubbla för att handla wienerbröd. Helles kvinnor äter nämligen ständigt wienerbröd. Och är det inte wienerbröd, som alltid är något torra, så är det stekt lever eller ostmackor där vaxet på osten skärs bort med en kniv. Maten är genomgående äcklig, något ångestframkallande, men bara på ett vagt molande sätt. Wienerbrödet frasar gott trots att ha blivit lite mosat i påsen. Jag lägger mig i soffan och fortsätter att läsa.”Nu måste vi absolut börja äta råkost” säger Tine till sin syster Jane som just börjat arbeta på parfymavdelningen på Tysklandsfärjan och dagarna igenom äter godis från taxfreen, i den fjärde boken jag läser, Rödby – Puttgarden. Systrarna lever i en sorts ständig transit, de arbetar båda på färjorna som går mellan Danmark och Tyskland, varje dag och natt fylls fartygen med nya passagerare som slussas mellan de två kuststäderna men på systrarnas parfymavdelning vilar samma lite solkiga doft av rosor i luften. Janes kollegor väntar ständigt, på männen med stora plånböcker, på kunderna eller på de kasserade påsarna godis de får äta efter dagens slut, men Jane väntar egentligen inte på något, romanen, liksom de övriga skildrar bara ett liv som mest råkar likna väntan.På fredagen måste jag tillbaka till biblioteket. Jag tvättar håret och tar sedan cykeln. En lång kö rinner ut på Odengatan, när jag kommer in skäller en man genast ut mig, hänsynslöst, menar han, att stinka parfym på ett bibliotek. Jag ursäktar mig och skyndar sedan snabbt vidare till Helle Helle-hyllan och lånar allt jag ännu inte läst.I Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man steker Susanne fläsk i ett sjukhuskök tills hon en dag bestämmer sig för att säga upp sig. Hemma väntar hennes man, författaren, och hennes gravida väninna Ester, som efter att ha insett att hennes man har en annan fått flytta in. Susanne vantrivs snabbt med att bara vanka runt hemma, så för att sysselsätta sig med något börjar hon flacka omkring på stan, med uppgiften att hålla sig borta tills hon blir saknad.Men hur länge hon än flackar omkring så är det aldrig tillräckligt. Det är aldrig någon som saknar henne där hemma. Hon skaffar därför ett städjobb för att sysselsätta sig och medan hon städar andra människors hem fantiserar hon om hur det hade kunnat vara att leva ett annat liv.Helle Helle skriver: ”Det fanns två saker som Susanne brukade föreställa sig och som alltid gav henne tröst, den ena var tanken på ett liv med en man hon en gång hade känt. Det var ett okomplicerat och konkret liv. De skulle ha ägnat tid åt beröringar, utflykter och shopping. Det skulle inte ha varit ett brott att fantisera om familjefester eller en ny lampa över matbordet.”Men Susanne byter inte liv, inte heller Dorte, författaren, kvinnan i skogen eller systrarna på färjorna gör något drastiskt för att förändra sin tillvaro. Helle Helle skapar med sina sävliga kvinnor ett sorts motstånd till idén om personlig utveckling. De arbetar, äter, tar hand om sina nära och somnar. Men trots att tillstånden är relativt statiska blir det aldrig depressivt eller trist.Om kvinnorna som befolkar Helle Helles världar delar en egenskap så är det just förmågan att fästa blicken, stå helt stilla och vara uppmärksam på sin omvärld.När Jane blir uppraggad av en elektriker på färjan och får följa med honom till Tyskland blir hon så rädd för att gå vilse att hon stannar på hotellrummet. Där träffar hon en annan elektriker som är hemma från jobbet med halsfluss och tillsammans med honom vecklar en sorts tillvaro ut sig på det ödsliga hotellet i den anonyma tyska staden.Helle Helle skriver: ”Det var något pojkaktigt och oskyldigt över honom. Jag kände mig fullständigt trygg i hans sällskap. Han bjöd mig på jordnötter. Vi satt där på rummet och tuggade utan att säga något, men det kändes aldrig pinsamt.”Zara KjellnerMusiken i inslaget är "Allt vi passerar är på väg hem" från Ljungens lag av Råå. 

Ska nya byggnader vara samtida eller igenkännliga från äldre tiders bebyggelse? Författaren och journalisten Lars Anders Johansson vill uppmärksamma oss på den mångfald som traditionen erbjuder. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den första november 1903 tändes lanterninen i Tjärvens fyr för första gången. Fyren ligger på ett ensligt skär i yttersta havsbandet i Stockholms norra skärgård. Tjärven är angöringsfyr för Furusundsleden in mot Stockholm. Skäret är bara 200 meter långt och 100 meter brett och dess högsta punkt höjer sig endast sex meter över havsytan. Vid hårt väder sköljer havet över hela klippan och där finns varken träd eller buskar. Endast ett rikt fågelliv. Där går inte ens att förtöja med båt och landstigning är endast möjlig när vädret är lugnt. Att bygga en fyr på en så gudsförgäten plats var ett komplicerat företag och bygget föregicks av intensiva diskussioner. Efter ett antal grundstötningar och skeppsbrott i vattnen runt Tjärven och Söderarm beslutades dock  att göra den lilla klippan till en fyrplats, då den tidigare angöringsfyren Söderarm befunnits otillräcklig och dessutom saknade mistlur. Det mest anmärkningsvärda med Tjärvens fyr är dock inte den svårtillgängliga placeringen, utan den ambitiösa gestaltningen. Arkitekten John Höjer valde nämligen att utforma fyren som en medeltida borg, med krenelerade bröstvärn, burspråk, torn och rundade fönster. Detta trots att byggnaden endast skulle beskådas av sjöfarare på avstånd, och av den stackars fyrpersonalen från Söderarm, som turades om att bemanna Tjärven i tvåveckorsperioder. Det fantasieggande sagoslottet som reste sig ur havet väckte diktaren Gunnar Ekelöfs intresse. I diktsamlingen Köp den blindes sång från 1938 finner man dikten Tjärven, där Ekelöf frågar: Vem flyttade slottet hit och satte det på ett ödsligt skär? Vem tog det ur öknen, djinn eller ande, vem bor i de hundra gemaken, nymf eller fe? Vem flyger i fjäderhamn dit, vem stiger dit upp ur de svartblanka vatten? 1956 renoverades Tjärvens fyr. Vid det laget hade de historiserande stilarna kommit ur modet till förmån för den strama funktionalismen. Dekorationerna skalades bort och fasaden kläddes med tidstypiska eternitplattor, vilket ansågs vara framtidens material. Mig veterligt har ingen diktare skaldat om den eternitklädda kuben, men skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har förlagt en berättelse om zombier till den lilla ön. Den medeltidsinspirerade sagoarkitekturen var av ett slag som idag med största sannolikhet skulle avfärdats som ”pastisch” av dem som anses företräda den goda smaken, å andra sidan var den på många sätt typisk för sin samtid, som excellerade i arkitekturhistoriska referenser, om än kanske inte så ofta  i fyrsammanhang. Byggandet kring det förra sekelskiftet präglades av en hämningslös entusiasm inför arkitekturhistorien. Stilar ur det förflutna blandades hej vilt, men skapade tillsammans en helhet som vunnit uppskattning av eftervärlden. Till Sveriges och Stockholms lycka sammanföll denna eklektiska tidsålder med Stockholms mest expansiva fas. Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Mellan åren 1880 och 1890 bebyggdes 2000 tomter i Stockholms innerstad. Nästan hela den nuvarande stenstaden tillkom under detta decennium. I dag tycks de flesta vara överens om att resultatet blev lyckat. De lägenheter som uppfördes under denna period är de mest attraktiva i dag. Stenstadens popularitet är resultatet av god stadsplanering i kombination med god arkitektur. Denna typ av stadsbyggande skulle dominera fram till slutet av tjugotalet, då det utmanades av, och sedermera konkurrerades ut av, ett annat sätt att planera och bygga: funktionalismen. Skillnaden mellan den traditionella arkitekturen, eller arkitektur i klassisk tradition som den också kallas, och funktionalismen, är mer än en fråga om stil. Det var två helt skilda ideologiska paradigm som ställdes mot varandra. Arkitekturhistorien fram till funktionalismens genombrott är en historia av ständiga experiment. Lyckade grepp kopierades, misslyckade grepp förkastades. Därför är den traditionella arkitekturen paradoxalt nog ofta mer funktionell än den funktionalistiska, eftersom de senare förkastade den nedärvda kunskapen från föregångarna. Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Det gällde inte bara den specifika platsens historia, utan arkitekturhistorien i största allmänhet. Det finns en lekfullhet i stilvalen kring förra sekelskiftet som gav oväntade resultat. På Strandvägen i Stockholm samsas en rad historiska stilar i vad som likväl bildar en sammanhängande helhet. Ett talande exempel är Bünsowska huset, till vars utformning arkitekten Isak Gustaf Clason inspirerades av de renässansslott som han sett på resa i Loiredalen. Arkitekturen i klassisk tradition skiljer sig också från den modernistiska i synen på skönhet. De traditionella arkitekterna ville bygga vackert, och lutade sig därvid på den samlade erfarenheten ur arkitekturhistorien. Trots att skönhet är ett ämne som debatterats sedan antiken är det inte ovanligt att den samlade kunskapen på området avfärdas med relativiserande slagord som att “skönheten ligger i betraktarens öga”. Därför tenderar försvarare av klassisk arkitektur lämna de teoretiska resonemangen därhän och istället hänvisa till opinionsmätningar och attitydundersökningar som visar att människor alltjämt föredrar traditionell arkitektur. Men skönhet är inte en helt och hållet subjektiv fråga. Redan Pythagoras kunde till exempel på 500-talet före Kristus konstatera det gyllene snittets betydelse för vår upplevelse av harmoni. Den traditionella arkitekturen är en flera tusen år gammal experimentverkstad där denna typ av insikter empiriskt prövats. Opinionsmätningar bekräftar empirin. Modernisternas motstånd mot historiserande arkitektur springer ur Sigfried Giedions idé om ”stadens årsringar”, att varje byggnad måste spegla sin tillkomsttid. De flesta skulle nog säga att de historiskt inspirerade byggnaderna på Strandvägen speglar sin tid i lika hög grad som de brutalistiska byggnaderna runt Brunkebergs torg. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert. Att verka i en tradition är inte att vilja vrida klockan tillbaka eller att vilja förvandla staden till ett museum. En tradition är en organisk process av ständigt framåtskridande. Den som kontrasterar det sena 1800-talets mångfald inom arkitekturen mot efterkrigstidens bedövande likriktning blir varse hur begränsad den blir som vill bryta med traditionen och klippa banden till historien. Sverige kring förra sekelskiftet var ett mycket fattigare land än Sverige idag. Att bygga hus var både dyrare och mer komplicerat. Ändå lades så mycket mer vikt vid byggnaders utformning och estetik än idag. Det sena 1800-talets industrilokaler, som Kvarnen Tre Kronor eller Münchenbryggeriet är idag uppskattade märkesbyggnader. Ingen möda sparades när nya byggnader skulle utformas. Inte ens om de låg på ett avlägset skär i Ålands hav. Historien tog inte slut, vare sig med modernismen eller det kalla kriget. Människors upplevelse och behov av skönhet försvann inte med industrialiseringen. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert. I dag befinner vi oss på ungefär lika långt avstånd från den historiserande sekelskiftesarkitekturen som från funktionalismens genombrott. Vi kan välja om vi vill vara en civilisation som reser riddarborgar ur havet, eller en som klär dem i eternit. Lars Anders Johansson

Var Selma Lagerlöf lesbisk? Eller vore en sådan etikett att tvinga på historien vår tids definitioner och begrepp? Anna Blennow reflekterar över kärlekens namn utifrån några gamla fotografier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Två kvinnor ser in i kameran. Den ena, mörka, sitter upprätt i en höghalsad svart klänning. Mot henne, tätt intill, lutar sig den andra, ljushåriga. Hon har en penna i sin uppsträckta hand, nästan som ett vapen. På ett annat fotografi ser vi dem igen. Nu sitter de sida vid sida i varsin stol, inte lika nära. Den mörka håller i en bok. Under de uppslagna pärmarna, nästan skymda, skymtar kvinnornas händer som närmar sig varandra, rör vid varandra. Den ljushåriga kvinnan är Selma Lagerlöf. Den mörka är Sophie Elkan, hon som kallats Lagerlöfs ”reskamrat” och ”väninna”. Men när deras brevväxling offentliggjordes 1990, 50 år efter Lagerlöfs död, visade det sig att deras relation gått betydligt djupare. Nu ser vi ytterligare ett fotografi. En halvnaken kvinna med en lilja i handen sitter på en hög tron i klassicerande stil. Eller är det en kvinna? Hennes nedböjda ansikte påminner om antika avbildningar av androgyna gudar som Dionysos och Apollon. Framför henne knäböjer en annan kvinna, endast iklädd ett par snörda sandaler i grekisk stil. Kvinnorna på bilden är den amerikanska författaren Natalie Barney och hennes älskarinna Eva Palmer. Såväl den explicita scenen som vårt källmaterial tydliggör att de var mer än bara väninnor. Natalie Barney levde öppet som lesbisk i Paris, där hon höll litterära salonger, och Palmer var en i raden av hennes många kärlekar. Fotografierna av de båda paren är tagna runt sekelskiftet 1900. De har många gemensamma beröringspunkter, samtidigt som deras uttryck är väsensskilda från varandra. Hur gestaltades relationer mellan kvinnor vid den här tiden, och varför? Att Selma Lagerlöf levde i flera nära förhållanden med kvinnor har varit välkänt. Genom sin yrkesutbildning till lärarinna mötte hon kvinnor som av olika skäl flytt förväntan om make och äktenskap. Under den tio år långa anställningen vid flickläroverket i Landskrona i slutet av 1800-talet svärmade Selma såväl för kolleger som för kvinnor i Köpenhamns kulturkretsar. Senare blev Sophie Elkan och därpå Valborg Olander hennes långvariga livskamrater. Men när hennes brevväxling med Elkan och Olander publicerades för några decennier sedan fick dess innehåll ett blandat mottagande. Fanns det verkligen tillräckligt med bevis i breven för att Lagerlöf var lesbisk? En recensent menade att man inte borde göra Lagerlöf till ”något slags pionjär för modernt enkönade förhållanden”, utan istället fokusera på hennes verk. Och i sin biografi över Lagerlöf är Anna-Karin Palm genomgående tveksam till att definiera Lagerlöfs sexualitet. Ja, hur ska man benämna de kärleksrelationer mellan kvinnor som vi kan spåra historiskt, och vad får det för följder? Vad kallade kvinnorna själva sina relationer, i en tid då homosexualitet inte myntats som vedertagen term? Den sista frågan behandlas i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”, där litteraturvetare, historiker och genusvetare skildrar kvinnopar i det tidiga 1900-talet, bland annat just Lagerlöf och Elkan. Dokumenterade relationer mellan kvinnor vid den här tiden stod i nära samband med den framväxande kvinnorörelsen, och valet att leva tillsammans med en annan kvinna tolkas därför ibland i ljuset av politik och ideologi. Det framhävs också ofta att brevkulturen under perioden präglas av ett sensuellt språk, där smekningar och kyssar kunde sändas fram och åter mellan kvinnor utan att detta nödvändigtvis behöver tolkas som speglingar av en erotisk situation. Men detta, precis som tidens syn på kvinnlig sexualitet som obetydlig, passiv och ofarlig, kunde å andra sidan skapa frirum där begär mellan kvinnor kunde passera oförmärkt under radarn. Det poängteras av flera författare i antologin att en tid som ännu saknade fasta sexologiska etiketter kan ha möjliggjort en mera fri och flytande skala mellan vänskap och sexualitet. En bildad bakgrund var också något som var gemensamt för många av kvinnoparen, såväl Lagerlöf och Elkan som Eva Palmer och Natalie Barney. Palmer hade läst latin och grekiska vid Bryn Mawr, det första amerikanska högre lärosätet för kvinnor. Lagerlöf studerade vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, den första akademiska utbildningen för kvinnor i Sverige. Men medan Palmer och Barney arrangerade uppläsningar och föreställningar kring Sapfos dikter, raderades alla anspelningar på lesbisk kärlek i svenska tolkningar av Sapfo, och pronomen byttes till och med från feminint till maskulint i översättningar. Lagerlöfs tidiga litterära förebilder är svenska och manliga, som Bellman och Runeberg. Därför är det inte oväntat att de ord som kvinnor som Elkan och Lagerlöf använder för att beskriva sina relationer inte är hämtade från den antika världen. Istället talas det i hemlighetsfulla antydningar om magnetism, trollmakt och livsmakt. Vid samma tid skriver Eva Palmer i ett kärleksbrev hur hon föreställer sig Natalie Barney dansa naken med hennes egen kropp som dansgolv. Och Barneys diktsamlingar dominerades av kärlekslyrik uttalat riktad till kvinnor, med Sapfo som ständig ledstjärna. Det finns också ett högst reellt skäl till att vi finner en så stor skillnad i öppenhet kring hur kvinnornas kärlek gestaltas. I Frankrike, där Barney och Palmer levde, var homosexualitet inte olagligt enligt lagsamlingen Code Napoléon från 1804 (som också medgav religionsfrihet och allas likhet inför lagen). I Sverige var homosexuella handlingar förbjudna i lag ända till 1944, mellan såväl män som kvinnor. När Lagerlöf skriver till Elkan att de borde bränna sina brev – ”Det är farligt för oss, som det nu är” – var det troligen inte bara omgivningens reaktioner hon syftade på, utan också ett påtagligt hot om juridisk straffbarhet. Och öppenhet kan också vara en klassfråga. Natalie Barney kom från en förmögen familj och var ekonomiskt oberoende: hon behövde inte bry sig om eventuell skandalisering. Selma Lagerlöf var tvungen att försörja sig själv, först som lärarinna och sedan som författare, på grund av familjens sviktande finanser. En månskensnatt i Landskrona. Selma Lagerlöf vandrar längs Strandpromenaden med Anna Oom, en av hennes tidiga romantiska förbindelser. Senare skriver Anna till Selma och påminner om hur de stod där tillsammans på udden, och hur hon sedan sökt sig tillbaka dit ensam och plockat en stor bukett blommor. Vi kan aldrig säkert få veta hur mycket fysiskt begär som dolde sig i deras svärmeri. Men om vi inte tar möjligheten i beaktande, kommer vi inte heller att kunna reflektera över den brännande frågan: hur var det att vara lesbisk i Landskrona runt år 1900? Att det då ännu inte fanns någon konkret term för fysiska relationer mellan kvinnor betyder inte att något sådant begär inte existerade. Om vi fortsätter att beskriva sekelskifteskvinnornas kärleksförhållanden som vänskap med inslag av romantik riskerar vi att reprisera en förmodern föreställning om kvinnans svaga och outtalade sexualitet. Då förblir den, som Eva Borgström och Hanna Markusson Winquist skriver i antologin, ”kärleken som inte vågar säga sitt namn” – ”the love that dare not speak its name”. Anna Blennow Litteratur: Eva Borgström & Hanna Markusson Winquist (red.), ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kvinnopar i kvinnorörelsen 1890–1950”, Appell förlag 2018. Ying Toijer-Nilsson, ”Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan”, Bonniers 1992. Ying Toijer-Nilsson, ”En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander”, Bonniers 2006. Anna-Karin Palm, ” ’Jag vill sätta världen i rörelse’. En biografi över Selma Lagerlöf”, Bonniers 2019. Artemis Leontis, ”Eva Palmer Sikelianos. A Life in Ruins”, Princeton University Press 2019. Ingrid Svensson, ”Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris”, Ellerströms 2017. Sigrid Schottenius Cullhed, ”När Sapfo kom ut”, Klassisk filologi i Sverige: reflexioner, riktningar, översättningar, öden, red. Eric Cullhed och Bo Lindberg, Kungl. Vitterhetsakademien 2015.

Det finns ett språk för att ställa världen till rätta, och ett annat som beskriver den som den är. Kiplings dikter hör till det senare slaget, konstaterar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tommy Atkins är på permission från sin militärtjänst i brittiska Indien, och på besök i London, imperiets huvudstad. Några egna kläder äger han inte, utan flanerar genom stadens bakgator klädd i den scharlakansröda uniformsrocken han fått låna ur regementets ekipering. När han lämnade England var han en av rekryterna – the ten year men, som de kallas efter längden på deras tjänstgöringstid – och under åren i den bengaliska hettan har minnet av hans hemstad kommit att förskönas bortom rimlighetens gräns. Mellan exerciserna har han drömt sig bort till Music Hall-teatrarna, gallerierna, dansbanorna och pubarna. Och nu är han äntligen här. Mottagandet blir emellertid inte fullt så varmt som Tommy hade hoppats. Redan vid teaterns biljettkontor börjar problemen. Mannen i luckan hänvisar Tommy till översta läktaren, där man varken kan se eller höra vad som försiggår på scenen. De finare platserna är dessvärre redan upptagna. Men näst på tur står en civilklädd, och just som Tommy ska ta biljetten, och gå in genom entrédörrarna, hör han hur expediten erbjuder mannen två platser på första parkett. Tommy inser att han har blivit lurad. Han är oönskad; ledningen vill inte ha några oborstade soldater bland etablissemangets ordinarie klientel – de förfinade herrarna och damerna som drar efter andan i spelad förfäran över dramats förvecklingar, och kisar bakom sina operakikare fastän scenen är alldeles intill. Hur ska han ha det? undrar expediten. Vill han ha biljetten eller inte? Tommy rycker den till sig, knölar ihop den i näven och slänger den framför sig på kullerstenen. När ridån går upp för krig, svarar han och spottar framför sig, då får vi nog parkett! Händelsen skildras i dikten Tommy ur boken Barrack-Room Ballads av Rudyard Kipling. Samlingen gavs ut år 1890, när det viktorianska England stod på toppen av sitt herravälde. I texterna skildras livet i de brittiska kolonierna genom diktjaget Tommy Atkins, som är soldat i drottningen armé. Dikterna är skrivna på en utpräglad arbetarklassengelska, som blandats med indiska och burmesiska låneord. Som titeln antyder är de skrivna för att sjungas, helst till tonerna av ett concertinaspel – en form av dragspel i behändigt format, som under artonhundratalet var vanligt förekommande i fält och till sjöss. I våra dagar är Kipling främst känd som den tämligen anonyme upphovsmannen till den berättelse som fått stå modell för Walt Disneys succéfilm Djungelboken. Men under sin livstid var Kipling en världsstjärna. Hans alster nådde en läsekrets som sträckte sig över hela det brittiska imperiet, från Kanada i norr till Australien i söder. År 1907 – blott 41 år gammal – tilldelades Kipling nobelpriset i litteratur. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet. Den kanske mest välkända dikten i samlingen bär titeln Gunga din. I den sjunger Tommy om regementets vattenbärare, en man ur det muslimska bhistifolket, som går klädd i fotsid kaftan och transporterar sitt vatten i en säck av getskinn. Hans namn är just Gunga Din, och Tommy håller honom för den främste människa han någonsin mött. En dag, när Tommy ligger sårad i fält kommer Gunga Din springandes till hans undsättning. Just som locket på vattensäcken skruvas upp hörs ett skott, och bäraren faller livlös till marken. Tommy har förlorat sin kamrat. Men i sista versen ser han ändå fram emot deras nästa möte, i livet efter detta. Eftersom de är soldater kan varken Tommy eller den döde hoppas på något himmelrike. Återseendet måste alltså äga rum i helvetet, eller som Tommy beskriver platsen: där det alltid är dubbla manövrar och matrasten alltid är inställd. Beskrivningen är typisk för Kiplings realistiska diktning. Han försöker inte beskriva helvetet såsom han själv föreställer sig det, eller såsom han antar att hans läsare föreställer sig det. Istället beskriver han det såsom den fiktive personen Tommy Atkins måste ha föreställt sig det. Tänk dig in i det: Du är menig i drottningens armé. Reveljen går, och du slår upp ögonen i logementets våningssäng. Frukosten är inställd, och snart väntar dubbla manövrar med tjugo kilos packning i gassande sol. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet. Förutsättningen för Kiplings litterära förmåga var en djup, personlig kännedom om de platser han skildrade. Han var själv uppvuxen i det brittiska Indien, och andra delar av imperiet kände han genom sina många resor. Dikterna i Barrack-Room Ballads är fulla av detaljerade beskrivningar av olika göromål. Ofta tar de formen av rena instruktioner. Läsaren får bland annat lära sig hur man fraktar timmer genom de burmesiska träskmarkerna, hur man undviker att smittas av den afghanska kolerabakterien och hur man nedmonterar ett tältläger på vägen mellan Haryana och Uttar Pradesh. I dikten Loot, skildrar Kipling med samma inlevelseförmåga regelrätta övergrepp på lokalbefolkningen. Där står att läsa om hur man på bästa sätt drygar ut sin lön genom att råna de kuvade folken på deras smycken och dyrbarheter. Innan man lämnar brottsplatsen får man aldrig glömma att slå ut en spann vatten över jordgolvet. Där marken sedan sänker sig sticker man ner sin bajonett, och snart har man funnit det nedgrävda bytet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. En del av innehållet i dikterna är moraliskt tveksamt. En förutsättning för Kiplings realism är nämligen att han aldrig skönmålar de människor han skildrar. För, som Tommy sjunger i sången som bär hans namn: Av ungkarlar i fält blir det aldrig några helgon. Istället för hustru och barn har de sina medsoldater som de äter och dricker och sover med, och som – för de flesta av dem – är det närmsta de någonsin ska komma en familj. Trots det stränga reglementet skildras soldaternas tillvaro som ett liv i frihet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. Där väntar ett liv i manlig gemenskap, fullt av upptåg och vilda fester. För Tommys vidkommande är hela imperiet en form av lekplats. Vissa av dikterna i Barrack-Room Ballads hör till de starkaste i hela Kiplings författarskap. Kanske beror det på den omutliga realism som utmärker dem. Många författare frestas att lägga verkligheten till rätta i syfte att få den att verka mera storslagen än vad den egentligen är. Det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till sådana människor. Den som vill framställa världen i ett visst ljus har nämligen alltid ett ärende. Kanske vill han övertyga sina läsare om storheten i en världsåskådning, eller en religion eller ett politiskt system. På kyrkogården i den malaysiska staden Penang har tiden stått still sedan imperiets fall. I skuggan av ett fikonträd, täckt av rankor och blågröna lavar, står en gravsten i svärtad granit. Den dödes namn har vittrat bort, men skriften förtäljer att han stod i tjänst hos den brittiska kolonialmakten och att han var lika galant som han var godhjärtad. Det är maktens och exploatörernas språk som når oss genom seklen. Men ur Kiplings diktvärld stiger en annan musik. Det är någon som drar ett concertinaspel, och skränar förfärligt på ovårdad engelska. Bälgen är sprucken och tangenterna tröga. Hans namn är Tommy Atkins, och han sjunger om rotlöshet, elände och längtan; om våldtäkt och rånmord och utpressning. Han sjunger om sitt liv, utan omskrivningar och tillrättalägganden. Han sjunger om en människa. Vincent Flink Amble-Naess

En framgångsrik populist måste ha förmågan att piska upp opinioner med hjälp av effektfull propaganda. Men den som slår dövörat till gör det på egen risk, menar litteraturvetaren Jimmy Vulovic. Det finns nog få uttalanden Hillary Clinton ångrar lika mycket som att hälften av Donald Trumps väljare kan placeras i ”the basket of deplorables”. Presidentvalet 2016 slutade illa för henne. Naturligtvis inte enbart på grund av det uttalandet men hennes ord bör ha spelat stor roll för att mobilisera Trumpväljare. Åtminstone efter att hans populistiska kampanj gjort sitt med det Hillary Clinton sa den 9 september 2016. En vecka senare intog han scenen på ett massmöte i Miami, Florida. Entrén skedde till tonerna av ”Do you hear the people sing” från musikalen Les Misérables efter Victor Hugos roman från 1862. Det var en propagandistisk iscensättning av saker, händelser och tider som egentligen inte hör ihop. Sångens militäriska trummor dundrade. Bakom honom projicerades en storslagen revolutionsbild med USA:s fana centralt placerad, tillsammans med bland annat den franska trikoloren och den egna kampanjflaggan. ”Les Deplorables” stod skrivet med stora bokstäver över den revolutionära folkmassan. Publikens jubel visste inga gränser. Publikens jubel visste inga gränser. Skickliga propagandister är alltid också opportunister, alltså den sortens människor som tar tillfället i akt så fort minsta möjlighet till påverkan ges. När nya medieteknologier dyker upp är de bland de första att ta dem till sig. Handskrift, tryckpress, fotografi, film, radio, ja, säg de teknologier som de inte snabbt har lyckats göra till effektiva propagandainstrument. I vår tid har den digitala tekniken med alla sociala medier och globala distributionsvägar förvandlats till både den politiska och kommersiella propagandans viktigaste redskap. Men det räcker såklart inte att bara vara snabb. Skickliga propagandister vet också att precision är viktigt i kampen om människornas känslor och åsikter, till exempel genom att dra nytta av växande trender och opinioner eller att som i Trumps fall effektivt vända en motståndares ord till sin fördel. När publiken lugnat ner sig lite sa han ”Welcome to all of you deplorables.” Jubel igen. Därmed var ett i den politiska debatten nytt, slagkraftigt och långvarigt begrepp skapat. Sedan dess har det varit exempelvis den politiske strategen och rådgivaren Steve Bannons favoritbegrepp. En våg av memes och videos taggade med bland annat ”Les Deplorables” och ”Deplorables Unite” växte snabbt i styrka. Tack vare Hillary Clinton fick Trumps budskap om att återerövra USA från en arrogant och självtjänande elit mycket stor spridning i sociala medier och på videosajter. Propagandamaterialet ljudsattes ofta med ”Do you hear the people sing”, i vilken ett nedtryckt folk stiger mot ljuset efter en avgörande strid. Sången är ett perfekt soundtrack till Donald Trumps populistiska strategi. Alla politiker i demokratier måste väl egentligen, för sin politiska överlevnads skull, vara någon form av populister. Samtidigt är den ideologiska populismen något mer än att bara försöka tilltala så många väljare som möjligt. Det finns alltså allmänna populister och sedan finns det populister med ett mer specifikt uppdrag. De senare bygger i princip all sin politik på föreställningen om ett ofta vagt definierat folks rätt att styra sitt öde. Det är en politisk strategi med lång historia och alla populiströrelser, såväl höger- som vänsterrörelser, när en idé om att det i kontrast till folkets vilja finns en korrupt och självtjänande elit som måste besegras, eller åtminstone regleras och regeras. Federico Finchelstein berättar i sin bok From fascism to populism från 2019 att den moderna populismen är starkt förknippad med fascism, eftersom det var den väg många fasciströrelser valde efter det andra världskrigets slut, alltså efter det totala ideologiska sammanbrott som krigsslutet innebar för dem. Antiliberalism och antielitism, fortsätter han, är två av de idéer som förenar fascismens och populismens retorik, liksom ofta främlingsfientlighet i de fall det rör sig om högerpopulism. Ändå är det enligt honom viktigt att skilja på begreppen. Populismen är inte detsamma som fascism eftersom den i regel inte bejakar våld som politisk strategi. Populister bejakar istället demokratin ledsagad av folkviljan. Den demokratiska idén om folkets självbestämmanderätt är drivande och kampen står för dem därför om att få definiera vem som tillhör respektive inte tillhör folket, samt som en följd av det vilka ”the enemy of the people” är, för att låna Donald Trumps ord om liberal press och väl också om Hillary Clinton och hennes politiska klass. Och på spelplanens andra sida, så som den tog sig uttryck i exempelvis Occupy Wall Street och Bernie Sanders kampanjer, pekas folkfiendefingret istället mot till exempel ”big banks and businesses”. Oavsett sida är risken för en majoritetens tyranni uppenbar, om inte individens rätt till liv, friheter och egendom säkerställs. Uttalandet om ”the basket of deplorables” slog en bro genom tiden. Även om ideologisk populism brukar betraktas som ett modernt efterkrigsfenomen lades grunden för dess diskurs, alltså sättet att tala om och förstå det politiska livet, under 1700-talets amerikanska och franska revolutioner. Det var då de breda demokratiska idealen och idén om ett folk som ett subjekt med suverän rätt till självbestämmande föddes. Cas Mudde och Cristobal Rovira Kaltwasser påminner oss i boken Populism: A very short introduction från 2017 om att omvälvningen i Frankrike skedde på den aristokratiska elitens bekostnad. Ett argument för den blodiga uppgörelsen var den då nya idén om ett folk och en folkvilja som krävde sin rätt. Under efterföljande århundraden har sedan många andra eliter, både verkliga och rena konspirationsteoretiska fantasiprodukter, ställts mot påstådda folkviljor: kapitalister, världsjudendomens konspiratörer, socialister, militarister, globalister och nu alltså även liberal press och politiker som exempelvis Hillary Clinton. Uttalandet om ”the basket of deplorables” slog en bro genom tiden. De nedsättande orden och det Donald Trump gjorde med dem skapade ett retoriskt associativt samband mellan franska revolutionen, dess förlorade ideal som i Les Misérables och valet 2016. Givet den öppet populistiska rörelse han leder är det lätt att förstå varför han så snabbt utnyttjade uttalandet. En maning till uppror mot det folkförakt hans anhängare såg i Hillary Clinton låg ju plötsligt bara där, precis som i en liten ask. Det var bara att öppna den. Svårare att förstå är varför Hillary Clinton bjöd på möjligheten. Kanske därför att hon behövde någonstans att placera alla de rasister, sexister, homofober, xenofober och islamofober hon såg i hans led. De finns ju onekligen där, precis som överallt annars. Men frågan är om det i huvudsak är just det hatet som nu driver denna populiströrelse, där röstandelen för Donald Trump bland flera minoriteter faktiskt ökade 2020. Och om det nu inte är det hatet som driver rörelsen just nu, säger då inte detta exempel något viktigt om faran i att hellre vilja se det man tror sig se än att se det uppenbara rakt framför en, faran med att se världen ur en snäv och död vinkel någonstans snett uppifrån. Jimmy Vulovic

Berättelsen om 1900-talet handlar till stor del om hur automatisering och tekniska landvinningar gjort det möjligt att befria människor i stora delar av världen från tungt och mödosamt arbete. Men i hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför arkitekten Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera. Det funderar arkitekten Rasmus Waern på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande. Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt. Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg.  I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext. Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar. Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur. Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om. Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare. Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog. Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara. Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. ”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter. Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte. Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade. Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig. Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel. Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin? Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner. Rasmus Wærn

Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel – som handlade om intellektet och de intellektuella. Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det ”innersta och egentligaste” av själen ”kan upplysa oss”. När hon så översatte Thomas av Aquinos ”Undersökningar om sanningen” uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas’ nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna – i ett försök att spänna över allt som finns till. Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation – den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser. Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon. Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med ”upplyst visshet”, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar. Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen. Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att ”varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga”, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards ”Inövning i kristendom” – och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer. När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!” Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 – att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis. Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”, enligt egen beskrivning av ögonblicket. Den där sanningen med stort S – som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ”…ordet sant – det låter ju nästan religiöst”. Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes omvändelse – hon blev döpt och upptagen i katolska kyrkan knappa halvåret senare. Men jag föreställer mig att rader som de här av Teresas penna kan räknas dit: de om att längst in i själen finns den gudomliga sanningen – och den är sanningen i sig själv; ”Den är utan början och utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning…”. Jag påminns om den beskrivningen när jag läser en av den tyske filosofen Markus Gabriels böcker: ”Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus" – den eviga sanningen och den nya realismen, från 2019. ”Det finns bara utsnitt, som alltid är utsnitt av något större, men det finns inget Största, ur vilket alla utsnitt är utsnitt” som Gabriel säger där, om vår värld och verklighet; ja, det här är en samtalsbok, filosofen resonerar med en vetenskapsförfattare om de eviga frågorna. De säger delvis samma sak, Markus Gabriel och karmelitnunnan från spanska Àvila. Att all sanning och allt  verkligt är del i något större – i all oändlighet. På en punkt är de oense: om det gudomliga. Gabriel är skeptisk till religion. Fast ger alla troende rätt i att det finns en andlig verklighet – och att den är lika verklig som all annan verklighet. Detta sagt av en filosof som är en av grundarna av den så kallade Nya realismen – som bland annat menar att verkligheten inte är singulär, att det så att säga finns flera verkligheter. Och: att vi kan nå insikt om det verkliga, så som det är; en insikt som också är verklig. På tal om ande, själ och medvetande: Markus Gabriel hävdar bestämt att jaget inte är detsamma som hjärnan, i skarp opposition mot de reduktionistiska neurovetenskaperna. Allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad I ett av hans tidigare arbeten upptäcker jag – just medan jag grunnar på hur jag ska komma vidare med den här essän – en uppräkning av tänkare som, helt i hans egen smak, förvisar hela naturalismen – alltså uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga metoder – ja, filosofer som var och en på sitt sätt förpassar den tanken in i ett sidorum: Platon, Aristoteles, Kant och Hegel finns på listan, bland andra, och – Edith Stein. Alla med sinne för att träda i kontakt med anden. Och som Stein, Edmund Husserls tidigare stjärnelev, skrev i sin artikel om intellektet: allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad för ”den outgrundliga sanningen”. Utslagsgivande för Stein och hennes nya tillförsikt var sannolikt även de här orden av mystikern Teresa av Àvila, om själen: ”Då hon inte kan förstå det hon förstår, är det genom att inte förstå som hon förstår”, som jag läser i den svenska översättningen av 1500-talsmemoarerna. Det är ord som jag inte blir riktigt klok på. Men som inte vill lämna mig. Jag är övertygad: det ligger en djup sanning i dem. Av den sort som inte passar in, inte riktigt räknas, i vår mätbarhets- och hjärnkapacitets-fixerade tid: den intuitiva vissheten. När Edith Stein avslutade sitt filosofiska storverk, om det ändliga och eviga varat, hade hon själv redan trätt in i karmelitorden. En sommardag 1942 hämtades hon från sitt kloster – och deporterades till Auschwitz, tillsammans med andra konverterade judar, och raka spåret till gaskamrarna. Naziregimen kallades av den skarpsynta Stein förresten för ”antikrists välde”. Hon hade insett sanningen om den, och dess farlighet, långt före de flesta andra. Ylva Herholz Litteratur: Das wahre Gesicht Edith Steins. Waltraud Herbstrith Edith Stein. W. Herbstrith, red. Edith Stein biografi – texter. Anders Arborelius Boken om mitt liv. Teresa av Jesus (av Àvila) Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus. Markus Gabriel & Matthias Eckoldt Der Sinn des Denkens. Markus Gabriel

Gränser som nyss var tämligen abstrakta bemannas nu på nytt. Till och med sådana som helt hade fallit i glömska återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ordet "gräns" låter som ett äkta svenskt ord. Eller som ett äkta tyskt ord, för den delen: "Grenze". Men så är det inte. Ordet är en gränsgångare i sig själv. Det kommer från trakterna som numera kallas för Polen. De tyska ordensriddarna, som under 1200-talet hade gett sig iväg för att kuva hedningarna i öst, var de första som hade lärt sig tala om en "greniz" eller en "granica". Samtidigt som riddarna trängde fram österut, bortom gränserna mellan de germanska och slaviska folkstammarna, flyttade ordet till väst. Och så kom det också till Sverige, medan man i södra Tyskland fortsatte at tala om "gegend", "umkreis" eller "ende, dar ein land keret" – änden, där ett land vänder sig tillbaka. Gränstrakter fanns förstås redan innan riddarna övertog ordet. Ofta kallades de för "mark". Ordet finns kvar i dag, för det mesta i förbindelse med ett namn, som i Danmark eller som i Mark Brandenburg, landskapet runt Berlin. En "mark" betecknar ett diffust område, i synnerhet ett skogsområde, som två folkgrupper låter stå emellan sig för att hindra att de börjar slåss med varandra. "Bland germanska stammar gäller det som en ära", skrev fältherren Julius Caesar för drygt tvåtusen år sedan, "att ha stora ödemarker runt sig. De tror att det på så sätt blir tydligt, att ingen kan hålla sig kvar i deras närhet." En mark förutsatte, att det ännu fanns tillräckligt med plats i Europa, så att man kunde gå ur vägen för varandra. Sådana friheter försvann med tiden. Så småningom fanns det inga områden kvar, som inte hade någon herre. Och så drogs det gränser. De bildar ingen areal, utan en linje, där två ytor stöter på varandra, utan övergång. De särskiljer territorier. Man befinner sig vid en gräns, när man med vänstra foten kan stå i ett land och med högra foten i ett annat, om nu gränsvakterna skulle tillåta sådana tvetydigheter. Gränser finns av olika slag. De håller isär grannar, bostadsområden eller landskap. De ordnar världen, men de främjar också misstroende och fientlighet. Statsgränsen verkar vara den egentliga, den hårdaste gränsen. Ingen människa får överskrida den, om hon inte kan bevisa att hon, utöver att vara en människa, tillhör en stat. Hon måste kunna belägga att hon är en person, ett rättssubjekt, innan hon får komma över till den andra sidan. Så hårda verkar gränserna mellan staterna vara, att de leder till ett missförstånd: att de är stabila, nästan oföränderliga. Men så är det inte, även om Sverige, ett land som minst till hälften är omgivet av hav, haft fasta gränser sedan mer än hundra år. Men tänk bara på Danmark, där södra gränsen, den mot Tyskland, brukade flytta upp och ner på kartan som en strumpa som sitter alltför löst. Fram till år 1920, i alla fall. Och så finns det Tyskland, ett land som sedan år 1990 är omgivet än nio grannar, om man bortser från de två områden, där landet stöter mot ett hav. Men bara en gräns, den mot Schweiz, har varit stabil sedan mer än två generationer. Alla andra gränser har varit rörliga. Den största omdragningen, ett ingrepp i den politiska kartan som förändrade livet inte bara för alla tyskar, utan också för hela Europas befolkning, skedde för en generation sedan. De var då järnridån försvann. Men vad betyder "försvann"? Gränsen finns kvar, inte fysiskt, men inom kulturen, inom ekonomin och till en viss mån också inom politiken. Inom Europa, eller mer exakt: i de stater som antingen tillhör den Europeiska Unionen eller som är nära associerade till Unionen, har ett missförstånd brett ut sig. Folk tror att var och en kan röra sig fritt inom detta område, som människa och inte som person, för att enbart individen räknas och inte dess tillhörighet till den ena eller andra staten. Till detta missförstånd hör föreställningen, att var och en av Unionens medlemmar förr eller senare kommer att avstå från sin suveränitet, så att nationalstaterna försvinner till förmån för en enda stor och fredlig gemenskap. Visionen främjades av erfarenheten att man i tilltagande mån kunde passera gränser, som hade blivit osynliga: vakterna hade gett sig av, deras byggnader förföll eller förvandlades till raststationer, ofta syntes inte ens ett tecken på att man förflyttade sig från ett territorium till ett annat. Det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas. Många gränser stängdes dock år 2015, när flyktingar från bland annat Mellanöstern och Nordafrika trängde norrut, till Tyskland och vidare till Sverige. Snart förhindrades flyktingarna att komma, men de fysiska gränserna blev kvar även inom Europa. När ett virus bredde ut sig över hela kontinenten, förstärktes skiljelinjerna. Och det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas. På Öresundsbron eller vid Haderslev, vid gränsen mellan Tyskland och Danmark, vid taggtråden, som drogs runt stora delar av Ungern, kunde man se, hur nya anläggningar som i början enbart varit improviserade steg för steg blev befästade, så att de så småningom kom att likna de fysiska gränserna från förr. De alltmer öppna gränserna tillhörde en tid av allmän ekonomiskt tillväxt. Denna tid är uppenbarligen över. Det har till och med blivit vanligt att nationalekonomier krymper, i alla fall för en viss tid. Och om vissa stater, Tyskland till exempel eller Sverige, tidigare trots allt kunde förteckna en ekonomisk tillväxt, så skedde det förmodligen på grannarnas bekostnad. Därför växte fientligheterna, också inom Unionen, och därför blev de materiellt synliga gränserna en symbol för att man, all globalisering till trots, kunde skydda det egna landet. Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor. Av samma anledning kom inte bara de nationella gränserna tillbaka, utan också mycket äldre gränser, som tycktes vara försvunna sedan många århundraden: I striden om Kataloniens suveränitet till exempel återupptogs konflikten mellan konungariken Kastilien och Aragonien, och i konflikterna kring Skottlands självständighet gentemot Storbritannien drogs gränsen än en gång längs Hadrianus mur. Men så kom också "markerna" tillbaka. Bara att de inte är skogsklädda längre. En del av de nya markerna är bebodda av fattigt folk som man helst inte vill bry sig om. Libyen till exempel, där krigsherrar, stödda av länderna i norr, ser till att ingen flykting kommer för nära gränsen till Unionen. Och så finns det Medelhavet, där örlogsfartyg patrullerar genom ett stort område som inte ägs av någon, men som fungerar som både ett naturligt och ett konstgjort hinder. Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor. Eller så är de som spöken, gengångare som aldrig ger sig iväg, för att gång på gång påminna oss om att också tron på politiska framsteg ofta är en frälsningslära, en illusion som så många andra. Thomas Steinfeld

Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna". Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset. Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar. De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust. Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning. Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng. Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet. Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är. Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet? Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde. Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller. Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte. Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte. En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige. Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna. Anna Axfors

Lord Byron föredrog ett glas vatten. Linda Skugge synar vad det är som gör personer i offentligheten förr och idag så benägna att tygla sina kroppar genom självsvält. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Mad, bad and dangerous to know. Så beskrev Lord Byrons älskarinna Lady Caroline Lamb honom, innan hon skickade en lock könshår med texten ”I cut the hair too close and bled more than you need”. Jag klippte för nära huden så att blodet började forsa. Och det var han. Mad och bad. Så pass att en av hans fruar, Anne Isabella Byron, inte lät honom träffa dottern, Ada Lovelace, som senare kom att bli den första datorprogrammeraren. Anne Isabella Byron hoppades på det viset att Ada skulle hindras från att utveckla den sorts galenskap hon menade att Lord Byron led av. För egendomlig var Lord Byron. Minst sagt. Och mycket är välkänt. Exempelvis att han var en i det där coola gänget av författare och poeter som år 1816 tillbringade en regnig sommar vid Genèvesjön i Schweiz där de utmanade varandra i att skriva spökhistorier och den blott nittonåriga Mary Shelley skrev Frankenstein. Sedan började alla dö som flugor omkring Mary Shelley: endast ett av de fyra små barnen överlevde, hennes styvsyster Fanny tog livet av sig, hennes makes ex-fru Harriet (som hon och mannen Percy Shelley rymde ifrån) gjorde likaså, hennes mamma, Mary Wollstonecraft, som räknas som en av feminismens tidigaste förgrundsgestalter, hade innan hon dog i barnsäng försökt ta livet av sig två gånger på grund av kärleken till män, något som måhända kan kännas lite knepigt för en feminist att acceptera. Och de tragiska dödsfallen slutade inte där, Mary Shelleys man, poeten Percy Shelley, dog år 1822 endast 29 år gammal. I en drunkningsolycka - en olycka Mary Shelley aldrig kom över och som hon på ett enastående dystert sätt skildrat i sin dagbok Book of sorrow som man endast får tag i om man är beredd att pynta si så där en tusen spänn. Som jag har gjort. Och strukit under oförglömliga rader som: What folly is it in me to write trash nobody will read. Destroyed by being nothing. If I could un-one myself and yet. Men tillbaka till Lord Byron. Excentrisk, javisst, men han var nog värre än så - han var skogstokig. Särskilt när det kom till maten. Som han vägrade äta. Lord Byron dog 1824, endast 36 år gammal. Av självsvält. Och Mary Shelley förlorade ytterligare en vän, dessutom den man som försörjde henne och sonen. Det var Lord Byron som fick henne att skriva romanen Den sista människan (i vilken hon låter pesten skona en enda människa, för övrigt baserad på, just det, Lord Byron). Lika knäpp som han var med käket var han när det kom till djur, som han älskade. När han inte fick ha sin älskade bulldog Smut på sitt college i Cambridge hade han en björn på rummet. Hur det fick passera är oklart. Under sitt korta liv hade han ett smärre menageri som innefattade papegojor, hästar (som fick gå fritt inomhus), påfåglar, hönor, tranor, gäss, örnar, falkar, apor, kråkor, vargar, katter och hundar. Det är väl främst hundarna han är känd för. Och som hans älskarinna, tillika Mary Shelleys halvsyster Claire Clairmont formulerade det när deras dotter Allegra hade fötts. ”Jag har noterat ett drag hos dig som jag tycker om.” Och menade att Lord Byron systematiskt såg till att omge sig av personer som var beroende av honom, som tjänare och barn, och hundar. Och så har vi incesten. De amerikanska författarna och livskamraterna Gertrude Stein och Alice B Toklas uppkallade en av sina hundar efter Byron för att den parade sig med sin syster. För det gjorde även Lord Byron. Parade sig med sin syster alltså. Augusta och Lord Byron fick en dotter år 1814 som han valde att kalla Medora. Sedan hade han en fetisch för namnet Mary. Och han avskydde knubbiga kvinnor. Men allra mest hatade han sitt eget fläsk. Oftast bestod hans diet endast av skorpor och sodavatten och allra helst önskade han över huvud taget slapp äta. Han föredrog att äta ensam, vilket förmodligen innebar att inte äta alls. Det sägs att både Byrons syster Augusta och älskarinna Lady Caroline Lamb senare även de utvecklade ätstörningar. ”Var Lord Byron anorektiker?” skrev Wilma Paterson år 1982 i World medicine, och var den första som identifierade vad Lord Byron i själva verket led av. Detta läser jag i The private life of Lord Byron av Antony Peattie. I boken redogör han lite pliktskyldigt för Byrons pappas förhållande med sin syster och om de sexuella övergrepp Byrons barnflicka utsatte honom för, om hans vänskap med Percy Shelley (de lärde känna varandra efter att den senare stulit diktstrofer från den förstnämnda) och hans ”skull cup”-samling, det vill säga skallar han använde för att dricka ur. Men snart nog övergår den fullständigt i det som Byron var allra mest intresserad av och bäst på: självsvält. Den ena kapitelrubriken överträffar den andra i denna sexhundrasidiga bok, eller vad sägs om ”Anorexia Byronica”, ”He would rather not exist than be large”, ”Women and eating part 1”, ”Fattening”, ”Women and eating part 2”, ”Enormously fat”, ”Thin thinner thinnest”, ”And all obey, starved to death”. Enligt Antony Peattie ville Byron med hjälp av obefintlig kost befria själen från kroppen, och på så sätt uppnå en högre medvetandegrad. Han närde en anorektisk längtan efter att slippa allt som var knubbigt. Han brukade ofta fråga sina vänner om de någonsin sett någon som varit så smal som han själv, utan att ha varit sjuk. Han skröt om att han såg ut som ett skelett. Som själv varandes ett skelett är jag övertygad om att det finns en annan sanning bakom Lord Byrons matfobi. Jag är osäker på om han verkligen ville straffa kroppen för att kunna befria själen. Snarare ville han – som de flesta anorektiker – befria sig från sin mamma. Peattie skriver att Byron som ett slags svar på sin mors bortstötande hyste avsmak för sin egen kropp. Inte för att detta vore den enda möjliga orsaken till självsvält. I mitt fall handlar det om att tävla … och vinna. Att skriva är en otäck bedömningssport och kulturbranschen en plats där man aldrig riktigt får vara med, medan ett BMI talar sitt tydliga språk. Det är en ekvation där längden är täljaren och vikten är nämnaren och voilà jag VINNER! Har man sedan barnsben fått höra att man är fel, ful och inte får vara med kittlar det så JÄVLA skönt i kistan att veta att man är BÄST på något! Jag när en dröm om att vinna ett pris och få gå upp på en scen och inför den fulla salen segna ner och dö … av svält. Det kommer krävas en enorm precision, matintaget kommer tarva en exakthet utan dess like. Jag ska be mina KTH-döttrar göra någon graf över hur lite jag måste käka för att dö på scenen. ”Tack alla”, ska jag säga och visa mina magrutor som jag tillskansat mig genom att gymma varje dag i många år och inte äta NÅGONTING och så bara … poff! Och de av er som inte tackar för min trogna tjänst som underhållare under de senaste trettio åren ska jag aldrig sluta hemsöka, likt en vålnad sprungen ur den gotiska litteraturen. Dessutom är jag övertygad om att vi måste gå tillbaka till Mary Shelleys ord om att un-one sig själv för att till fullo förstå Lord Byrons vilja att svälta sig till döds. Det handlar om en vilja att slippa sig själv. Eftersom ingen annan vill ha en. Linda Skugge

Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän. ”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan. I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett. Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare. Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status? Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna. TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild. Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal.  Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet. Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit. Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv. Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han. Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt. Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna. Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades. Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten. Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon. Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst. Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker. Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön. Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning. Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke… Mikael Timm

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, ”Bladet från munnen”, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är ”Bladet från munnen” en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för ”romaner”, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi ”Grand final i skojarfabriken” kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro ”Babba” Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening ”är” Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i ”Grand final i skojarfabriken”. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I ”Bladet från munnen” skriver Elsie Johansson: ”Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar.” Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms ”Som har inget redan hänt” är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln ”Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader”. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar – eller vad det nu kan handla om. Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten. Men så händer något som skingrar detta vemod – i ett slag. Du nyktrar till och ser allting klart. Ingen tvekan, tänker du. Jag måste bort. Det finns en scen mot slutet av Klas Östergrens roman Renegater från 2020 som fångar den här tunna linjen mellan betagande vemod och pånyttfödd lust till flykt. Författaren ska tömma sin övernattningslägenhet i Gamla Stan i Stockholm och sitter vid bordet i köket och känner vemod. ”Inte vankelmod, men just vemod.” Han har lämnat Svenska Akademien när skandalhanteringen efter Kulturprofilen visat sig vara bottenlöst usel och han har gjort det med det där citatet från Leonard Cohen: I’m leaving the table, I’m out of the game. Han har noga iakttagit hur Akademiens ledamöter inte längre förmår skilja mellan roll och person utan helt gått in i rollen, hur de börjar använda medlemskapet för egna syften och låter gammal vänskap överflygla självrannsakan. Ändå, som sagt, detta vemod: författaren sitter vid köksbordet och förstår att han aldrig mer ska återvända dit. Så hör han röster nerifrån gården. Fönstret är öppet. En röst låter bekant, det är Herr Styvrepe, romanens pseudonym för Horace Engdahl. Han verkar prata med en jurist, klart och tydligt, och han avhandlar sådant som verkligen inte borde avhandlas på en gård i Gamla Stan vid den här tidpunkten. Han verkar helt obekymrad av hänsyn och sekretess. Tidigare i romanen har man mer än väl förstått författarens inställning till herr Styvrepe och hans smidiga vältalighet, hans ymniga förråd av nubbevisor och hans sirliga försvar av Akademiens påstådda felfrihet och upphöjdhet. På gården sjöng han ut igen, denna i författarens ögon skrupelfria intrigmakare. ”Effekten av det hela blev något överraskande”, skriver Klas Östergren, ”nämligen att utrymningen av den fina lägenheten blev så mycket lättare att utföra. Vemodet försvann på en gång”. Herr Styvrepes klara stämma från gården förde tillbaka författaren till hans motiv: en överdos av Svenska Akademien, ett akut behov av att fly. Man kan kalla det punkterat vemod, erfarenhetsmässigt nedskjutet. Aktören föregriper sitt avsked och känner av den identitetsförlust som det innebär, men känslan rycks undan av en påminnelse, ett nytt intryck. Aktören är i denna stund både känslovarelse och empiriker. Han eller hon balanserar på gränsen till att förlora sig i en känsla men förmår samtidigt iaktta och lyssna. Det ena inkorporeras i det andra, även i bokstavlig mening. Vemod och tillnyktring samsas i en och samma kropp. Balansen mellan känsla och erfarenhet behöver inte beskrivas mer mystiskt än så. Den kan bestå av vemod vid köksbordet och en röst nerifrån gården som raskt får en på fötter igen. Det är en social bild som målas upp. Vemodet kommer sig av ett stundande avsked, som i sin enklaste form inte kan föreställas utan interaktion: någon säger hejdå till någon annan. Känslorna är innästlade i grupperingar. När Herr Svingel, som Klas Östergren kallar sig själv i romanen, till slut skyndade på utrymningen av lägenheten ingick den handlingen i ett vidare, närmast oöverskådligt socialt sammanhang: Akademien, den riksbekanta skandalen, maktspelet, pengarna och statusen. Subtrahera detta sammanhang och varken vemod eller punktering blir begriplig. Dra bort Herr Styvrepes identitet och rykte och anekdoten krymper ihop och blir relativt banal. Författaren i Renegater längtar efter sin trädgård på Österlen. Han längtar efter att slippa pendla till Stockholm en gång i veckan och han vill bort från sällskapets stegrande löjlighet – det verkade göra också författaren löjlig, som om det dränkte hans identitet – men han förstår samtidigt vad han går miste om. Att lämna Gamla Stan och alla inspirerande gränder och krogar blir ett avbräck i hans författarliv. Det kan verka som om rösten nerifrån gården – intrycket från yttervärlden – är objektiv, men det är bara till hälften sant. Huvudpersonen gör något av sin empiri, lägger till något. Intrycket måste övervägas och tolkas av ett subjekt. En bekant röst från gården kunde i princip lika gärna ha fått huvudpersonen att ångra sig och ställa in sitt avsked, såvida den tolkats annorlunda och mer sympatiskt. Lägenheten utrymdes alltså snabbt, ”vemodet försvann på en gång”. Den punkterade känslan förknippas med handlingskraft. Men väl hemma sitter herr Svingel bara helt stilla med kaffekoppen och matar fåglar. Sällskapet han lämnat sög musten ur honom. Det tar ett tag att hämta sig. Vemodet lyser med sin frånvaro. Det har tagit ut sin rätt och nu ersatts av andra känslor. Det sociala livet kan vara grymt i sina krav och anspråk. Det kan verka så lätt att ingå i en gemenskap och sedan en vacker dag traska vidare, stänga dörren och öppna en ny. Men somliga sammanhang fordrar odelad lojalitet, hängivet engagemang – och avskeden blir inte smärtfria. Sekter och hemlighetsfulla sällskap, revolutionära partier och kloster kan utgöra vad sociologen Lewis Coser kallade greedy institutions, giriga institutioner. Samma sak kan gälla familjer och företag. Ibland vill de bara ha mer och mer av oss, fullständig uppmärksamhet, reservationslös lojalitet. De roffar åt sig av vårt inre och får aldrig nog. Coser menade att greedy institutions systematiskt försöker reducera inflytandet från konkurrerande roller och statuspositioner och pressa sina medlemmar att försvaga eller kapa alla andra band. De måste inte fysiskt isolera sina medlemmar men de överskrider det moderna samhällets normer om privatliv och autonomi. Samtidigt är de lockande. En girig institution erbjuder exklusiva förmåner, gärna hemlig kunskap och upplysning, och medlemskapet är hedrande. Man tillhör de utvalda. För herr Svingel blev väl Svenska Akademien en sådan greedy institution. Men alla har vi säkert stått där och balanserat i mindre dramatiska sammanhang och i förhållande till något mer dämpad girighet – och då kanske skaffat oss ett sista vemodsskingrande intryck som knuffat oss framåt, fått oss att skynda iväg. Det är som om girigheten faller på eget grepp när den blottas i ljuset. Den kan nu ses som just girighet och inte utvaldhet. Och om medlemmen som vill fly fortfarande har några yttre band intakta kan de sannolikt aktiveras och hjälpa – det finns några som kan fånga upp en. Avskedet kan kännas lättare och rentav spännande: att riskera att falla men avgå ändå, att lämna bordet och försvinna från spelet. David Wästerfors

Emotionella egenföretagare och imaginära förhållanden utmärker vår tid. Katarina Wikars läser sociologen Eva Illouz och funderar över frånvarons frekvensnivå. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2020. Var flämtar den lilla kärleken idag? I en tid då många inte vill engagera sig, inte kan välja, inte vet vad de känner. Där det gäller att skapa ömsesidig distansering och inte göra sig några förväntningar. Duktigast på att hantera ovissheten vinner. Och vem har inte suttit med väninnorna och försökt tyda ett knapphändigt mail, vad menade han egentligen med ”ha det så bra”. Den franska konstnären Sophie Calle gjorde en underbar rosa blank bok ”Take care of yourself” utifrån ett sånt standard-göra-slut-mail – hon lät 107 kvinnor med olika yrken tolka det och den eventuella undertexten: dansa det, dissekera det, andas ut det, göra lingvistiska och juridiska analyser av det. En hel skolklass fick jobba med dess dramaturgiska kurva. En ekonom uppställde en balansräkning där upprepningarna kostade extra. Och slutligen åt en papegoja upp brevet. Move on, sa sexologen. 107 konstruktiva lösningar på vad väninnorna och jag har ältat i årtionden, typ mellan femton och femtio. De vaga premisserna. Vad säger dom egentligen? Var vi kulturellt betingade att bli sittande med känsloältandet i knäet? Varför la jag ut 15 000 på en KBT-terapeut som ritade det lilla ledsna barnet i mig på ett blädderblock medan han med en uppgiven gest fadade ut gång efter annan?  Makt är att känna minst men vilka kontrakt skulle då en liten relation behöva för att inte vara helt otrygg? I detta ovissa läge kan man lyfta blicken till en sociologs nivå och granska den emotionella distansen och människans eventuella värde på relationsmarknaden och fråga sig: Är det samhällsordningen som gör att jag fryser så jag skakar? Kärleken har i senkapitalismen blivit allt flyktigare, och det var ett bra tag sen guru-sociologen Zygmunt Bauman skrev ”Liquid love.” Vi kan inte tolka andras känslor eller våra egna eventuella. Vi vet inte vad vi vill ha, bara något annat. Om vi blev nöjda skulle vi sluta att konsumera. Känns det igen? Att aldrig vara tillfreds? Valfrihetens ideologi har blivit vägledande även i känslolivet. Överbyggnaden är tyngre än någonsin: relationsexperter och dejtingindustri för att inte tala om självhjälpsböcker och det tar en halv sekund att bli bortswipad på Tinder. Kan det behövas nya ord för icke-känslorna? frågar den israeliska sociologen Eva Illouz i uppföljaren till succén ”Därför gör kärlek ont.” Den heter ”Därför tar kärleken slut.” Jag kan gå när som. Vi har väl inte lovat varandra något. Ett enda stort kärleksprekariat driver runt. Man kan inte få sparken om man inte ens är anställd. Illouz frågar strängt: "hur har de tillfälliga sexuella förbindelserna och den allmänna sexualiseringen av våra relationer förändrat vårt sätt att bygga relationer?" Kroppen ligger runt. Känslorna svävar i ovissheten. Sex följs numera av den ångestladdade utmaningen att försöka utveckla känslor, hävdar hon. Och samtidigt gör kärleken inte så ont längre om den inte ens förmår finnas. Redan på åttiotalet sa jag ett långhårigt pojkvänsembryo: "Det hade varit bättre om vi hade lärt känna varann innan vi låg med varandra." Han rusade ut ur min lägenhet klockan fyra på morgonen, citerade Gunnar Björling och skrek att jag minsann inte skulle lyckas med att dekonstruera honom. Situationship – är ett ord jag inte hört innan men hade haft stor nytta av i yngre upplaga, det är en klenare variant av Relationship: det finns ingen framtid, vi är inte offentliga, det här leder ingenstans, vi är ju överens om att vi inte har ett förhållande men ooops: jag gick visst helt upp i situationen. Det är ett situationship. Det är som om alla är tonåringar igen. Man behöver inte göra fallstudier utan kan som Zygmunt Bauman bara konstatera. Men kan det vara överflödet som får oss att bli loja och liksom liknöjda? Det finns alltid något bättre tre klick bort. Vad var det Marguerite Duras försökte lära oss för längesen? Att söka sig tillbaka till förlustens punkt. Jag matade några katter en sommar som var vana vid att få konstant för lite mat. De åt ögonblickligen upp sin snålt tilltagna ranson och ylade sen runt i timmar, stirrade på den tomma matskålen tills det var dags igen för några flagor torrfoder. Poeten Anne-Marie Berglund sa en gång att det är helt olika laddningar det handlar om, frånvaron har en helt annan frekvensnivå. Det intressanta i förälskelsen är just saknaden. Är saknad en känsla? Eller är det hålet efter en känsla? Alla söker vi de där ögonblicken när vi drar oss bort från oss själva, skrev Duras, den distans till oss själva som vi har inom oss. Man vet ingenting, skrev hon, inte ett dugg om det man gör. Det duger inte numera när vi lever i ett terapisamhälle så det är bara att fortsätta fråga experterna: Vad gör då alla uppbrott från mer eller mindre imaginära förhållanden med oss? Leder de till känslomässiga skador? Till romaner? Djuna Barnes tillbringade åtta år på barer i Paris på tjugotalet och letade efter sin notoriskt otrogna älskarinna. Det blev det modernistiska mästerverket ”Nattens skogar” till sist. Frågan är vad det blir för litteratur av de klena samtidskänslorna för inget får göra ont så länge som åtta år numera. Alla förespråkar: upp på banan, ut på marknaden, du är värd ett bättre liv, ha det så bra. Det är paradoxalt nog bara börsen som får vara nervös numera, vi andra ska vara emotionella egenföretagare även om vi inte har en aning om hur man bygger just tillit. Även äktenskapen tar slut även om de bara får sista kapitlet i Därför tar kärleken slut. Många mikrotrauman ackumuleras. Det inrutade ifrågasätts. Det sexuella inaktiveras. Någon blir irriterad på det nya bordet och drar. Många män gör sorti för att slippa uttrycka sig, menar Illouz som är sociolog och inte psykolog, för terapeuterna har lärt medelklassens kvinnor att formulera de känslomässiga behoven och starta förhandlingar om allting. Lärt dem sätta ord på flyktiga stämningar. Du ser mig inte. Du motsvarar inte mina känslor. Du begränsar min frihet. Det är bara tonåringar och en och annan kulturarbetare som tror på romantisk kärlek, sa poeten Johan Jönson en gång. Alla andra vet att pengarna och statusen spelar roll. Om det nu skulle slumpa sig så i att två människor blir attraherade av varandra kan de komma överens om att aldrig någonsin ha sex med varandra. Varför då? Just för att bevara mysteriet, inte schabbla bort det. Så sa hör och häpna författaren Erica Jong på äldre dagar, mest känd för sjuttiotalsromanen "Rädd att flyga". Vi måste tillbaka till sexualitetens mysterium, sa hon. Fantasin är alltid rikare än verkligheten. Redan Sapho kallade förresten Eros för en fiktionsvävare. Kan det vara så att saknaden visar vad som är värdefullt, att det går att övervinna den ihåliga känslomässiga distansen med längtans blåa blomma. Antagligen inte, men försöka duger. Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Koli går i den här essän ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik? Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik. I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ” tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva. I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning. Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro. Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst. Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar pepsi eller cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden! Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister. Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken. Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit. Lyra Koli

Olle Hedberg debuterade 1930, skrev ett 40-tal romaner och valdes in i Svenska Akademien. Men själv drömde han om något annat, berättar Elisabeth Lindfors i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den 20 september 1974 hittas Olle Hedberg död i sitt hem. Alltsedan ungdomen drömmer han om döden som befriare men blir 75 år gammal innan han tar sitt liv. Vad har hindrat honom? 1962 skriver Hedberg i den självbiografiska ”Mitt liv var en dröm”: ”Jag blev mycket tidigt övertygad om att Gud finns. Där förelåg ingen tvekan. Jag visste det.    Gud finns. Att dö är att få komma till Gud. Hos Gud är det bättre än på jorden. Vad är det? Jo, det är att människan måste längta och trängta efter att få dö. Ju    förr dess hellre. Man kan inte anmärka på logiken i detta resonemang.” Hedberg är en produktiv författare, hela fyrtiosex romaner hinner han skriva och på nästan samma tema, det lilla och borgerliga livet som han skyr. Skriver han för att överleva i sitt eget fängelse? Redan i debutboken, ”Rymmare och fasttagare” (1930), visar han sin tematik, som kan påminna om Lars Noréns tidiga pjäser, men utan de slagfärdiga replikerna. Den unge huvudpersonen Niklas Lissman är en stum men observant iakttagare. I början av romanen dukas upp till en middagsbjudning hemma hos familjen och iakttagelseförmågan, när Niklas i tysthet dissekerar vad som gömmer sig bakom gästernas konversation, är fenomenal. Efter middagen funderar han: ”Vilken löjlig tanke, att jag skulle arbeta och anstränga mig, konkurrera, knuffas och skuffas, visa ambition – för att till sist få bli som en av er. Skryta och skrävla, tala om var man har varit, pråla med sin bildning, med sitt inflytande, med sina pengar, grina upp sig och göra sig till. – Det stockade sig i halsen på honom, han kunde inte ens för sig själv artikulera, vad det var, som ingav honom denna ovilja. Han ville inte vara med, han ville göra någonting annat, bli någonting annat.” Den unge Lissman, som vantrivs i skolan och i sitt hem där en styvmor härjar, rymmer, bokstavligen, till skogs. Under tiden som avfälling rannsakar han sig själv. Och han är mycket bestämd med löftet: Att han aldrig ska gifta sig. I en scen sitter han i diket med en pistol och undrar om det inte är bättre att skjuta sig än att återgå till civilisationen. Han ifrågasätter sina egna motiv och handlingar och genomgår, på så sätt, ett slags reningsbad. Så småningom återvänder Lissman till det trygga livet i Stockholm, tas om hand av en bekant till familjen Lissman samt senare, som vuxen man, försörjer och fostrar sina båda halvbröder. Liksom Hedberg tar Lissman ansvar för de sina och i författarens fall innebär det att han kommer allt längre ifrån sin dröm om döden som en befriare. På tjugotalet när Olle blir gift (hans uttryck) med Ruth Collin (han kallar henne Chloë) som han träffar under studietiden på Stockholms Högskola flyr paret Stockholms litterära kretsar och bosätter sig på en liten gård i Verveln i Östergötland. Förhållandet mellan dem kan inte beskrivas på annat sätt än som symbiotiskt och rent märkligt är det att han som föraktar det lilla livet väljer att leva i den minsta av världar, i det närmaste isolerad från omvärlden tillsammans med sin kvinna. Föraktet för kretsarna i Stockholm hindrar inte paret Hedberg från att utnyttja sina kontakter i den litterära världen. Olle har skrivit en historisk roman som visserligen refuseras av självaste Fredrik Böök men ändå får ett gott omdöme och när Olle ska debutera med sin första roman använder sig hustrun av Bööks positiva omdöme på ett skamlöst sätt. Manuset har hamnat på villovägar och Ruth tar helt enkelt tåget till Stockholm med Bööks lapp i fickan, med manuset under armen och den nyfödda dottern Birgitta i knäet. Hon inkvarterar barnet hos en väninna, köper en ny hatt och stegar upp till Thorsten Laurin på Norstedts. Som bevismaterial för det ”utmärkta” manuset visar hon upp Bööks lapp, romanen antas och Fredrik Böök sväljer och förlåter. Under tiden går Olle omkring i Verveln och senare ska han skriva: ”Jag är såld…” Varför dröjer då Hedberg så länge med att debutera? Enligt honom själv tänker han sig att han redan från barnsben är författare, född till författare alltså, ändå dröjer det tills han är drygt trettio år. Mellan raderna i Ruth Hedbergs brev till släkt och vänner kan man ana att Olle inte är tillfreds med att vandra omkring i trakterna kring Verveln och betrakta livet men det är först 1928 när Ruth väntar barn som han börjar skriva ”Rymmare och fasttagare”. Paret har ont om pengar, vatten finns inte indraget i huset och inte heller värme, förhållanden som passar illa för ett nyfött barn. Kanske är det ett klassiskt scenario, familjen väntar tillökning, fadern ser sig som familjeförsörjare och tar sig själv i kragen. Men Olle Hedberg som är en ”rymmare” och som har haft döden som möjlig flyktväg blir genom faderskapet fasttagen av själva livet. Som förälder förbjuder Olles moral honom att ens överväga självmord, att lämna en liten hjälplös människa i sticket är ett omöjligt alternativ. I maj 1929 föds dottern och hösten 1930 utkommer alltså Hedbergs första roman. Efter debuten följer i stort sett en roman varje höst, i välartade borgerliga familjer blir hans alster årets julklapp, och från debuten till författarens död utkommer hans böcker på P. A. Norstedts och Söners förlag. Ruth Hedberg skriver rent och bedömer Olles manus, hindrar ovälkomna gäster, ger honom arbetsro och står för det praktiska, en klassisk författarhustru med andra ord. Hon som har doktorerat på Anna Maria Lenngren och under pseudonymen Elsa Eschillius utkommer med ett par egna romaner samt anmäler litteratur, bland annat i tidskriften Idun, blir på gott och ont Vervelns egen gårdvar. Kan vi utgå ifrån att utan Chloë hade Olle Hedberg knappast kommit sig för med någonting annat än sina rymningsdrömmar? Till sin död är Olle Hedberg läst och hyllad, även om populariteten sjunker på sextiotalet. 1957 väljs han in i Svenska Akademien på stol nr 6 men vid den tiden har hans älskade Chloë drabbats av cancer och redan 1959 avlider hon i sviterna efter en operation. På moderns dödsbädd lovar dottern Birgitta att ta hand om sin far. I samma veva gifter hon sig med Svante Milles som är införstådd med äktenskapets förutsättning, den att hon även har en plikt mot fadern att uppfylla. På sätt och vis blir hon den nya Chloë i Olles liv. Sommaren 1974 semestrar Olle och Birgitta samt, periodvis, Svante i Verveln som med åren har förvandlats till ett fritidshus. Man tar det lugnt, ansar trädgården, solar, badar och plockar bär. Men en augustidag drabbas, utan förvarning, Birgitta av en aneurysm (bristning) i hjärnan. Olle finner henne på köksgolvet, han kallar på ambulans men hon går inte att rädda och några timmar senare dör hon på sjukhuset i Linköping. Olle Hedberg håller hårt om sorgen efter sin lilla skyddande familj, ingen ska se hans svärta, men nu är han ju äntligen befriad, om än ofrivilligt, från föräldraskapets fasthållande och några veckor senare tar han sitt liv, efter att först ha bränt alla brev, fotografier och manuskript inom räckhåll. Hans sista roman handlar om två unga människor som möts på ett tåg, den ena på väg hem från och den andra på väg till en begravning. Den utkommer postumt och bär titeln: ”Tänk att ha hela livet framför sej”. Elisabeth Lindfors

Vad kan vi lära oss om världen genom att läsa skönlitteratur? Malin Krutmeijer betraktar de skandinaviska länderna genom ett par amerikanska glasögon, placerade ovanpå en trave med kriminalromaner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanska litteraturvetaren Wendy Lesser läste sin första Sjöwall-Wahlöö-deckare förändrade det hennes syn på hela genren. Hon kände att hon verkligen hade genomlevt något tillsammans med Martin Beck, Lennart Kollberg och de andra figurerna. Det här var mycket mer än en brottsgåta som skulle lösas. Det var på 1980-talet och Wendy Lesser blev besatt, inte bara av Sjöwall-Wahlöö. I över 40 år har hon slukat skandinavisk kriminallitteratur, periodvis 4-5 böcker i veckan. Hon tyckte att hon lärde känna de skandinaviska samhällena, och för ett par år sedan bestämde hon sig för att resa hit. Resan till Sverige, Norge och Danmark är utgångspunkten för hennes bok "Scandinavian noir. In pursuit of a mystery". Lessers tanke är att utsätta sina föreställningar om Skandinavien för verkligheten. Det är en rätt komplicerad idé, inte minst om man tänker på vad som kännetecknar de skandinaviska romaner som hon fått sin bild ifrån. Inflytandet från Sjöwall-Wahlöö är fortfarande starkt, fast det gått över 50 år sedan deras första bok kom ut. De använde ju deckargenren för att skriva politiska romaner, och många av de mest framgångsrika författarna efter dem förvaltar det samhällsmedvetna arvet. Det är alltså inte realism. Kjell Eriksson, Leif GW Persson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Jens Lapidus är några självklara namn i sammanhanget, men också exempelvis Tove Alsterdal som skrivit spänningsromaner om de som försvann i militärjuntans Argentina på 70-talet, och om Sudettyskarna under Andra världskriget. Sjöwall-Wahlöö var i sin tur inspirerade av amerikansk noir-litteratur, och den influensen har stärkts i skandinaviska deckare. Man kan också se vad jag tolkar som ett visst inflytande från superhjältegenren, med omnipotenta ärkeskurkar, overkligt stryktåliga hjältar och datasnillen och hackare i ett slags trollkarlsroller. Det här draget är tydligt i Stieg Larssons och David Lagercrantz Millennium-serie, och i Lars Keplers romaner om poliskommissarien Joona Linna, men det spökar i varierande grad i en hel del skandinavisk kriminallitteratur.Det är alltså inte realism. Det går förstås att söka samband med olika aspekter ur den sociala och kulturella värld som författarna lever och skriver i ändå. Däremot är det orimligt att förvänta sig några konturskarpa spegelbilder mellan litteratur och verklighet. Nu utgår Wendy Lesser väldigt mycket från Sjöwall-Wahlöö, vars böcker är mer realistiska, men det var ändå skönlitteratur de skrev. Dessutom kom deras sista bok ut 1975. Det har hänt en del sedan dess. Lesser hade kunnat öppna för en spännande analys av hur berättelsers verklighet och det vi själva upplevt i den fysiska världen samverkar när vi tolkar vår omvärld, men hon är ganska handfast. Hon berättar hur hon läst och förstått skandinaviska deckare, och hur hon uppfattar de skandinaviska städer hon besöker. Att hon i förbifarten döper en polis fru till Gunnar, och konsekvent kallar Helsingborg för Helsingbörg ger en extra komisk krydda. Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. När hon ska definiera viktiga drag i skandinaviska kriminalromaner klarar hon inte riktigt att generalisera – utan landar i hela 25 teman. Först kommer förstås alkohol. Lesser noterar att en del mordutredare mer eller mindre är alkoholister, som stordrinkaren Harry Hole i norrmannen Jo Nesbøs bokserie. Sjöwall-Wahlöös Martin Beck är mer måttfull, men tar ändå regelbundna turer till "the state liquor store", som Lesser tycker är oerhört exotisk. Det är överhuvudtaget tydligt att hon vet väldigt lite om det verkliga Skandinavien, men det hindrar inte att hon frejdigt tycker till om det mesta. Även om boken är lite ytlig, så är utifrånperspektivet fascinerande.Wendy Lesser noterar till exempel en stark fixering vid hem och inredning hos nästan alla skandinaviska författare. De stilbildande Sjöwall-Wahlöö beskriver i detalj hur det ser ut hemma hos brottsoffer, förövare och poliser. Lesser finner detta spännande men förvirrande. Det tar ett tag innan hon förstår att det är ett sätt att skildra personernas sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar, men hon kan ju inte koderna. Mest är hon besviken över att ingenstans i romanernas värld få möta den sparsmakade, stilrena design som hon förknippar med Skandinavien. Hon är också fascinerad av hur viktiga romanfigurernas hem är för dem. Hemmet är verkligen deras borg, och alla besökare tar respektfullt av sig skorna. Då bor romanfigurerna ändå oftast i lägenhet, vilket Lesser tycker är konstigt. Att inte äga ett eget hus är uppenbarligen ett fattigdomstecken för amerikanen. Hon verkar aldrig ha hört talas om det vi européer brukar referera till som "den borgerliga våningen", eller patriciervåningen. Riktigt intressant, och lite förvånande, är hur många tecken på misogyni hon hittar i romanerna. I den danska, svenska och norska kriminallitteraturen finns än idag väldigt få kvinnliga kommissarier och huvudpersoner. Däremot kryllar det av sexrelaterade brott mot kvinnor, och hos Sjöwall-Wahlöö pratas det ständigt om "nymfomaner". Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. Nåja. Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? Men Stieg Larssons Lisbeth Salander då? Hon representerar en "billig feminism", tycker Lesser, och där känner jag att hon gravt har missförstått sammanhanget och gjort en dålig läsning. Ser hon inte att Lisbeth Salander inte är skriven som en realistisk figur, utan som en anarkafeministisk superhjälte? Efter ungefär halva boken reser Lesser äntligen till Skandinavien, för att konfrontera intrycken från romanerna med verkligheten. Hon hyr en lägenhet i Stockholm och promenerar stjärnögd genom den svenska huvudstaden. Allt är vackert, rent, snyggt och underbart. Entusiasmen kulminerar när hon tittar på midsommarfirandet på Skansen, där hon faller i gråt av rörelse. Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? För att få initierad bild av de skandinaviska samhällenas problem, har Lesser beslutat sig för att intervjua poliser. I Stockholm når hon först inte längre än till en arrogant pressavdelning. I Köpenhamn däremot får hon träffa ingen mindre än Jens Møller Jensen, som var ansvarig för utredningen av mordet på Kim Wall. Han tar omedelbart ur henne uppfattningen att det begås mord på löpande band i de skandinaviska storstäderna. Äntligen hör Stockholmspolisen av sig. Sedan blir Lesser varse den danska så kallade ghettolagstiftningen och debatten om invandrare, muslimer och integration. Hon blir uppriktigt chockerad. Upprörd drar hon slutsatsen att det i Danmark saknas kunskap om vad sådant ledde till i Tyskland på 30- och 40-talet. Lesser reser vidare till Ystad, där hon äcklas av turistindustrin kring Kurt Wallander. Oslo i sin tur tycker hon är litet och folktomt. Något stukad återvänder hon till Stockholm. Och äntligen hör Stockholmspolisen av sig. Lesser träffar Bengt, utredare på grova brott sedan nästan 40 år. Grånad, opretentiös, sensitiv och skärpt berättar han för henne om Sverige, svenskarna, brotten och mordet på Olof Palme. Han är en sann humanist. En "mensch" kallar Lesser honom. Här är han ju, känner hon, hennes älskade kommissarie Martin Beck, livs levande. Malin Krutmeijer

Till skillnad från dina förfäders tiger dina vävnader om var du varit, i detta liv. Poeten och latinforskaren Anna Blennow om globaliseringens vittnesbörd i våra kroppar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ramlösa Brunnspark, vid den vitputsade gamla Vattenpaviljongen nere i dalgången, ligger en brant klippvägg blottad. Små rännilar sipprar ned för den fuktiga sandstensytan och färgar den lysande orange. Det är Järnkällan, som en gång gav upphov till seden att dricka brunn i Ramlösa från 1700-talet och framåt. Vi bodde nära parken när jag var liten, och att dricka några droppar av vattnet sände ilningar av spänning och farlighet genom mig: den metalliska smaken av vatten direkt från naturen till skillnad från det neutrala, renade vattnet från kranen hemma i köket. Man beräknar att det finns ungefär 400 000 så kallade enskilda brunnar vid permanentboende i Sverige idag, och vid fritidshus ungefär lika många till; borrade, grävda, grunda och djupa. En femtedel av dem bedöms ha otjänligt vatten: bakterier eller förhöjda halter av salter och mineraler som till exempel kalk och nitrat. Men det finns också rika och dyra möjligheter att rena sitt vatten genom olika filter, som kan avlägsna allt ifrån någon enstaka till hela floran av skadliga ämnen. Genom vattnet vi dricker och maten vi äter samlar vi inte bara näring till våra kroppar. Det skapas också ett avtryck inom oss, flyktigt eller beständigt: järnet och kalken behövs i oss såväl som i vattnet och jorden. Samtidigt ansamlas miljögifter från besprutning och industriutsläpp i oss och i naturen i alltmer oöverskådliga mängder. Kroppen tar inte hänsyn till ont och gott när den lagrar. Men just denna egenskap, våra vävnaders förmåga att bevara alltifrån tungmetaller till genetiska strukturer, ställer inte bara till hotande problem kring människans framtid. Den ger oss också möjligheter att kunna förstå mer om människor i det förflutna, många tusen år bakåt i tiden. Men vilka var de? Varför hade de blivit halshuggna? Hösten 2016 hittades kvarlevorna av två högresta män i en utgrävning på Köttorget i Falköping. De vilade halshuggna sida vid sida, en bit utanför den tidigmedeltida kyrkogården i närheten. Huvudena hade, makabert nog, placerats mellan de avlidnas knän, något som tydde på att man velat förnedra dem ytterligare. En kol-14-datering av skeletten visade att männen levt någon gång runt år 1000, alltså under vikingatiden. Men vilka var de? Varför hade de blivit halshuggna? Inom arkeologin har man under det senaste decenniet börjat använda sig av nya typer av undersökningsmetoder, som i många fall givit omvälvande resultat. Genom förfinade DNA-analyser av mänskliga kvarlevor kan forskarna nu spåra förhistoriska människors vandringsvägar till såväl Europa som Norden. Men det är inte bara DNA som kan berätta om de platser som en människa varit knuten till. I skelett och tänder från människor och djur lagras grundämnet strontium, som i olika hög grad finns i berggrunden på skilda geografiska platser. Det tas upp i kroppen genom mat och vatten, som för länge sedan i princip alltid kom från platsen man bodde på. I tandemaljen hos människor sparas information om var de tillbringat sin barndom, medan strontiumhalterna som lagrats i skelettet byts ut under en tioårsperiod, vilket gör att man kan följa människors och djurs platssignaler över tid. När arkeologerna i Falköping fick tillfälle att göra en strontium-analys av de två halshuggna männen från vikingatiden, kom det överraskande beskedet att männen troligen var uppvuxna i England, något som bara skapade ännu fler frågor och analysmöjligheter kring kontakterna mellan Västergötland och England vid den här tiden. Hade västgötar deltagit i danskarnas plundringståg till England? Kanske var de högresta männen gisslan som förts hit från England och sedan avrättats? Genom att undersöka utgrävningar och fyndmaterial med de nya metoderna får vi nu också kunskaper om hela folkgruppers förflyttningar och förbindelser i långt äldre tidsperioder än vikingatiden. Det som tidigare bara var teorier har nu kunnat bevisas eller förkastas, och kunskapskoordinaterna på vår förhistoriska karta lyses upp av hittills okända nätverkskopplingar. Flera svenska forskningsprojekt har de senaste åren lagt fram helt nya resultat kring några av de största folkvandringsperioderna vi känner till genom historien. Det var inte sedvänjor och praktiker som flyttat på sig över Europa – det var människor. Tack vare DNA-analyser kunde man se att den jordbrukskultur som etablerades i Norden under yngre stenåldern inte var en sed som planterats hos dem som redan var bosatta här och som levde på att jaga och fiska. Jordbrukarnas genetiska arvsmassa stämde istället i högre grad överens med folk från området öster om Medelhavet, där jordbruket anses ha uppstått för flera tusen år sedan. Det var inte sedvänjor och praktiker som flyttat på sig över Europa – det var människor. Och de nya analyserna har också kunnat användas som facit till språkens uppkomst och irrvägar. Sedan länge hade språkvetenskaplig forskning tecknat ett släktträd för de europeiska språken som hade sitt ursprung någonstans på stäppen norr om Svarta Havet och Kaspiska Havet. Därifrån skulle de så kallade indoeuropeiska språken ha spritt sig österut till Indien och västerut till Europa, en teori som vilade på antaganden om ljudlagar, besläktade ord och regelmässiga språkförändringar. Språkvetarnas karta visade sig stämma helt överens med vad arkeogenetiska och biologiska undersökningar bekräftade: de indoeuropeiska folkgruppernas härkomst från stäppen och den så kallade Yamnaya-kulturen runt 3000 år före vår tideräkning. Och i nya stora samarbetsprojekt arbetar nu svenska språkvetare och arkeologer med att fördjupa förståelsen om vilka kultur- och miljöförändringar som låg bakom dessa migrationer. Vi människor förflyttar oss fortfarande hit och dit över jordens yta. Alltmer sällan förblir vi på den plats där vi föddes, såväl av fattigdomens och förtryckets tvingande skäl som på grund av globaliseringens och välståndets fria vilja. Men vårt sätt att leva på och av jorden har under det senaste århundradet förändrats i grunden. Maten vi äter kommer inte längre från den faktiska plats där vi bor, såvida vi inte är självförsörjande småbrukare, eller bara äter lokalproducerat och är ägare till någon av de där enskilda brunnarna. Vattnet vi dricker tappat på flaska kommer från Frankrike, Jylland, Bergslagen, Italien. Min barndoms dricksvatten kom varken från Ramlösa eller Helsingborg, utan slussades genom vattenverk först från Ringsjön och senare från sjön Bolmen i Småland. Och maten vi åt kom antagligen från alla andra platser i världen än just där vi bodde, bortsett från en och annan självplockad jordgubbe eller trädgårdstomat. Så medan vårt DNA i många fall fortfarande är mer eller mindre identiskt med människor för flera tusen år sedan, lagrar de flesta inte längre materia i sina kroppar från platsen de bor på. Istället bär vi på avtryck från hela världen genom vårt födointag. Det skulle kunna vara en vacker, till och med befriande tanke, men det är uppenbart inte hållbart för det klimat som ska fortsätta försörja oss med mat och vatten. En framtida analys av våra kvarlevor skulle kunna visa vilka vi är släkt med, men på frågan om var vi befunnit oss under vår livstid skulle svarsfältet stå tomt. Anna Blennow Veta mer: Arkeologerna Kristian Kristiansen och Karl Göran Sjögren vid Göteborgs universitet leder projektet ”From correlations to explanations: towards a new European prehistory” som studerar bronsålderns migrationer. ”Miljonsatsning på bronsåldern”, GU Journalen 5, 2020, s. 48–49. Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet, leder projektet ”LAMP – Languages and Myths of Prehistory” som studerar de tidiga indoeuropeiska folkens språk och genetik. Språktidningen 5/2015, ”Om detta talar skeletten”. Helena Malmström vid Institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet, forskar om arkeogenetik. Föreläsningen ”DNA och stenålderns människor” finns på Youtube via Historiska Museets kanal. Egil Josefson, ”Två huvuden kortare – Falköping under vikingatid”, Falbygdens hembygds- och fornminnesförenings årsbok nr 72, 2018, s. 64–77.

Biståndet är, som så ofta, under debatt. Borde vi gå lite djupare med frågan: vad är en gåva för något? Dan Jönsson erbjuder några perspektiv i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När de östeuropeiska tiggarna, oftast romer från Rumänien och Bulgarien, först kom och satte sig utanför svenska närbutiker någon gång kring 2013 eller -14 var det många av oss som kände sig både villrådiga och lite illa till mods. Inte så konstigt: för en befolkning som under ett par generationer hade invaggats i tron att tiggeriet, åtminstone som institution, var något som hörde till historien; ett folk som lärt sig svälja illusionerna om jämlikhet och flosklerna om allas lika värde, verkade tiggarna dyka upp som en globaliseringens hämnd på allt det där, de levande bevisen för vår folkhemska blåögdhet som nu skulle tvinga oss att lära om. Men hur gjorde man? Hur bemötte man, och överhuvudtaget såg man på människor som måste tigga för sitt uppehälle? Kunde man se sig själv i ögonen om man inte gav? Men måste man då ge till alla? Var det kanske bara sitt eget samvete man köpslog med? Eller satt tiggarna där för att avslöja tomheten i våra hjärtan, den förhärdade materialismen hos ett bortskämt, proppmätt folk som inte längre behärskade den enkla handlingen att ge utan att förvänta sig någonting tillbaka? Eller kanske snarare: som inte längre klarade att lämna något ifrån sig utan att se det som en kommersiell transaktion? Den som spar han har, den som ger han får mer, brukade de vuxna säga när jag var liten. I själva verket var man ju fullt på det klara med hur det faktiskt förhöll sig: den som spar han har, och den som ger är bara lättlurad och dumsnäll. Inte förrän i vuxen ålder har jag förstått att det ändå ligger något i det där, eller mer än så: att en gåva som inte återgäldas är ungefär som en fråga som inte får något svar. Att ge och ta emot gåvor är en fråga om tillit och förtroende. Som den franske socialantropologen Marcel Mauss formulerar det i sin klassiska Essai sur le don, Essä om gåvan, från 1925: "I alla samhällen ligger det i gåvans väsen att den till sist är sin egen belöning". Mauss sammanfattar principerna för gåvan som social institution i tre enkla, eviga budord. För det första: det är en plikt att ge. För det andra: det är en plikt att ta emot. Och för det tredje: det är en plikt att ge tillbaka. I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten. Marcel Mauss grundade sina slutsatser på studier av gåvoekonomierna hos urbefolkningar i främst Melanesien och västra Nordamerika. Texten är i allt väsentligt en skrivbordsprodukt; Mauss gjorde inget fältarbete själv, och resonemangen i Gåvan bygger i stort sett helt på data från andra forskare. Det som har gjort boken berömd, och som gör den läsvärd än idag, är den analytiska överblicken: Mauss visar inte bara hur gåvor och gengåvor spelar en central roll i dessa förmoderna ekonomier för att hålla ihop samhället kulturellt och socialt. Han låter också sina analyser kasta ljus över den dolda, informella gåvoekonomin i våra moderna kommersiella samhällen. Och inte minst över de spekulationer om en primitiv, "naturlig" bytesekonomi som traditionellt har brukat ses som ursprunget till marknaden och penningsystemet. I själva verket, säger Mauss, finns ingenting som tyder på att en sådan naturlig marknad någonsin skulle ha existerat. Det ekonomiska utbytets ursprung är istället gåvan, och därmed förpliktelsen att återgälda den. I begynnelsen var inte byteshandeln, utan krediten. Och skälet till det, förklarar Mauss, är mycket mänskligt – ett samhälle där ingen delar med sig och var och en slår vakt om sitt blir ett samhälle som förgiftas av misstro och fientlighet. Där man inte delar, krigar man. De gåvoekonomier som Mauss analyserar grundas på den insikten, och de gåvoinstitutioner som de har byggt upp är verkligen allt annat än primitiva. Mest komplexa är de rituella festligheter som kallas potlatch, och som förekommer främst på den kanadensiska västkusten: ceremonier där klanerna, ofta under våldsamma former, tävlar om vem som kan ge de generösaste gåvorna och som ofta avslutas med spektakulära ritualer där värdefulla tillgångar helt enkelt bränns upp eller förstörs. På så vis uppstår maktrelationer mellan givare och mottagare, social prestige befästs och hierarkier etableras. Det som framför allt skiljer dessa gåvoutbyten från den moderna världens kommersiella transaktioner är att de innehåller en dimension av osäkerhet, av tid. Man vet att gåvan gengäldas – men inte när, och hur. Det krävs inte så mycket skarpsinne för att se att den sortens informella ekonomiska utbyten också lever kvar naturligt, men dolt, i den moderna kulturen. Till exempel fungerar våra julklappar som en institution för att befästa sammanhållningen och stärka banden inom släkten över tid. Företag ger presenter till sina kunder och anställda för att försäkra sig om deras lojalitet. Att ta emot en alltför överdådig gåva kan kännas förödmjukande. Och ens sociala status och prestige kan i vissa kretsar demonstreras och förstärkas om man låter bartendern hälla ut en flaska champagne i vasken eller lämnar ifrån sig en fulladdad elsparkcykel på gatan. Är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar. Men Marcel Mauss analys kan också användas för att förstå dynamiken i de ekonomiska relationerna på ett högre plan. Att det nyliberala marknadssamhälle som tagit form de senaste decennierna upplevs som att det urholkar den sociala tilliten och sammanhållningen borde kanske inte förvåna. Inte heller att de miljarder dollar som slussas från den rika världen till utvecklingsländerna i form av bistånd, investeringar och världsbankslån mest verkar låsa fast dem i ett postkolonialt beroende. I ett skarpt förord till den svenska översättningen av Gåvan föreslår sociologen Bo G Eriksson att man skulle kunna se på Sidas biståndsverksamhet som just ett slags modern potlatch: biståndet blir ett sätt för Sverige att hävda sig i den internationella hierarkin, särskilt i förhållande till u-länderna som, till följd av den prestige Sverige skaffar sig genom biståndet förväntas vilja likna oss, dela vår värdegrund som det heter, och i och med det bli mottagliga för vår export av konsumtionsvaror. Eller, tänker jag mig, ännu hellre: stridsflygplan och robotsystem. Därför var det ju heller ingen som protesterade när den amerikanska marionettregeringen i Afghanistan kollapsade och Sveriges utrikesminister Ann Linde surt deklarerade att "inte en spänn" av svenska biståndsmedel skulle gå till talibanerna. Nej, minsann: är man inte snäll och delar vår demokratiska värdegrund, så kommer inte den svenska tomten med några julklappar. Istället kan man vänta sig att utsättas för det som är gåvans motsats: sanktioner, frysta konton, ekonomiskt sabotage. Det är förstås sällan det sker; ett land som Sverige är vant att få sin moraliska prestige bekräftad, och sitt bistånd tacksamt kvitterat i form av vapenaffärer – så egentligen var den där svenska villrådigheten och obehaget inför tiggarna när de dök upp inte alls underlig. Precis som vi får öva oss på att leva i en mer politiskt komplicerad värld, så har vi lärt oss att hantera våra moraliska reflexer inför tiggarna. Har några spänn i fickan, så vi kan ge lite i förbifarten då och då. Men nog förväntar vi oss åtminstone ett tacksamt leende i gengäld. Som kvitto på vår moraliska överlägsenhet. Dan Jönsson

Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal. Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv. Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.” Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild.  Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne. Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning. Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”. Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi. Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute. Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet. När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.” Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.” Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten. Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika. I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap. I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon. Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls. I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.” Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.” Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på? I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt. Kristoffer Leandoer

Människan lever i och genom språket. Det talade och det skrivna. Men ibland ställs vi inför en verklighet som tycks omöjlig att beskriva. Kanske är det just då vi får syn på oss själva, menar Frida Anund i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som barn var jag aldrig den där flickan i klassen som fick beröm av svenskläraren för mina fina texter. Tvärtom, jag fick snabbt lära mig att jag var en slarver och länge tänkte jag att det var sant. Men som vuxen valde jag att genomgå en utredning och fick då veta att jag hade vissa läs och skrivsvårigheter. För mig innebar resultatet en upprättelse, och det gav mig mod, jag blev modig nog att försöka lära mig att skriva. Mycket har hänt mellan mig och språket sedan dess, vår lite trevande start slutade till sist i en förälskelse och nu för tiden går inte en dag utan att jag skriver. Men varför? Vad är det jag söker efter? Jag vet att det inte är orden som sådana, det är inte språket i sig. Men något söker jag, något får mig, och många med mig, att sitta i timmar, ibland i dagar eller år framför texten. Jag börjar undra om det jag gör när jag skriver är att försöka nå fram till något bortom språket. Det låter motsägelsefullt, jag är inte säker på att jag själv förstår vad det betyder. Jag stod hemma i köket och diskade en dag, det var en helt vanlig tisdag. Som det allt oftare förhåller sig nu för tiden så var det en artificiell intelligens som fyllde lägenheten med ett för mig speciellt anpassat sorl av musik. Men plötsligt spelades en låt som ryckte mig ur vardagslunken. Min smarta högtalare hade genom algoritmer och mystik valt att spela upp musik som slungade mig nästan 20 år bakåt i tiden. Slumrande delar av hjärnan vaknade till liv och jag var tillbaka på bussen som jag suttit på varje dag på väg till högstadiet, med mp3-spelaren i handen och Elliott Smiths lågmälda vrede i öronen. Världen är större än språket. Den amerikanska artisten Elliott Smith släppte flera album under 90- och början av 00-talet. Han är kanske mest känd för sitt speciella sound och mörkret i texterna, och också självmordet 2003, en död som kantas av många frågetecken. Hans musik spelade en viktig roll under mina tonår, år av, för att underdriva, starka känslor. Nu hördes Elliotts röst i min lägenhet. Albumet heter Roman Candle, men vad heter låten? Jag känner den ju så väl, varje textrad, varje ackord, men namnet? Jag var tvungen att dra av mig diskhandskarna och titta på spellistan. Nej just det, låten har ingen egentlig titel, eller den heter No name #3. Av någon anledning kändes det mycket passande. Som om det absoluta mörkret i musiken förstärks av att låten saknar titel. Men varför tycker jag det? Jag vet ju faktiskt inte varför vissa av låtarna på albumet saknar titel. För mig är musiken mer förknippad med den egna ungdomen än med Elliott Smiths faktiska liv. Men vissa saker bör kanske förbli namnlösa tänker jag när jag lyssnar vidare på Elliott Smith. Det finns namnlösa saker i världen och ju mer tid jag ägnar åt språket, desto starkare har känslan blivit.  Känslan av att det jag egentligen ägnar mig åt när jag skriver är just det som inte går att sätta ord på. Världen är större än språket. Vi kan falla ner i ett mörker, eller lyftas upp i ett ljus, i en verklighet långt större än våra kartor förmår överblicka. Det går att inkludera alla konstformer i det här resonemanget men just författarens och den skrivandes arbete blir intressant eftersom det finns något både paradoxalt och samtidigt helt självklart i att en författare kan ägna sig åt det som befinner sig bortom orden. Så går det att sätta ord på det värsta tänkbara? Frågan uppstår när jag hör Journalisten Staffan Heimerson intervjuas i UR-programmet Tänka mot strömmen om Simone Veil. Hon var sjutton år när hon, 1944, föstes ut ur ett godståg på grusplanen i Auschwitz. Staffan Heimerson ägnar inte många ord åt den händelsen men det han säger får mig att fundera. Han säger att alla borde åka till Auschwitz. För åker man dit så kommer man förstå. Han vet att han inte har ord för att beskriva det så han letar inte efter ord, han säger: åk till Auschwitz. Han menar så klart vad han säger, han menar att alla som inte redan har varit där, ska köpa en biljett, ge sig ut på en resa, ta bussen den sista biten och gå in genom portarna: Arbeit macht frei, Arbete ger frihet. Men han menar också något annat, han menar att du, när du vandrar in genom portarna ska öppna dig för det som finns bortom orden. En avgrund så djup att språket aldrig följt människan hela vägen ner. Att vandra ner i djupet. Min far står på kyrkogårdens kortklippta gräsmatta i försommarens bländande ljus. Det är en gammal grav vi står vid, den är äldre än mig. Han sträcker på sig efter att ha klippt av några vissna knoppar från rosenbusken. För en stund stannar han upp och ser på sin dotters gravsten. Han säger: Jag har varit i mörkret, jag vet vad som finns i avgrunden, jag skulle kunna återvända men jag väljer att inte göra det, jag väljer att leva. Vi står tysta en stund och ser på den städade graven innan vi samlar ihop vattenkannan, spaden och den lilla högen löv och blommor och återvänder till bilen. Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge. Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge, men vissa verkar inte kunna värja sig även om de skulle vilja. Elliott Smiths debutalbum Roman Candle var inte tänkt att ges ut från början, och det känns lite som att få läsa någons dagbok när jag lyssnar på hans musik. Elliott Smith var 34 år vid sin död. Han verkar ha levt med avgrunden ständigt framför sina fötter, en avgrund som kanske drev honom att fortsätta skriva. Texterna är så nära självet, kanske så nära att Elliott Smith inte kunde förmå sig att komma på en titel till vissa av låtarna? Är det närheten i sig som skapar namnlöshet? För var är detta bortom i bortom orden? Ett bortom som varje människa kan finna inom sig själv, ett bortom som kanske är så nära att vi inte lyckas få fatt i det. Det som vi inte lyckas distansera oss från är det som vi inte heller lyckas sätta ord på. Teologen Martin Buber närmar sig de här frågorna i verket Jag och du, från 1923. Han menar att människan är den varelse på jorden som kan ingå en relation med sin omgivning, och han menar också att en förutsättning för en relation är distans. Människan kan distansera sig från sin värld, hon kan se den utifrån, hon kan se sig själv i världen och kan ingå i en relation med världen, med den andre och med sig själv. Det här skiljer människan från andra djur, det skiljer henne från räven som är sin värld. Hur det kommer sig att vi har utvecklat den här kognitiva förmågan råder det delade meningar om, men att språket har spelat en viktig roll i människans utveckling är det ingen som tvivlar på. Genom språket har vi kunnat beskriva oss själva och världen och därmed också kunnat distansera oss från den. Men allt har vi kanske inte lyckats distansera oss från? Finns det delar av varat och självet som vi helt enkelt inte förmår sätta ord på? Är vi som räven, odistanserade till vissa aspekter av tillvaron? Är det därför resan till Auschwitz är så svår? Att på riktigt öppna sig för mörkret handlar inte om att möta främmande människors grymma handlingar i en avlägsen tid, det handlar om något som går att finna inom oss själva. Frida Anund

När det nynazistiska partiet NDP fick hela två procent av rösterna i valet till förbundsdagen 1965 gick en chockvåg genom stora delar av det tyska samhället. Ett par år senare håller den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno ett berömt föredrag på Wiens universitet. Författaren Lars Hermansson har läst föredraget, och letar i den här essän efter likheter och skillnader med dagens högerradikalism. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag går in köket där min dotter står och tömmer diskmaskinen, och jag säger, som den stundom docerande far jag är: Vet du vad som är fascismens främsta utmärkande drag? Anledningen till att jag fått lust att föreläsa just den här dagen är att jag läst klart den tysk-judiske filosofen Theodor Adornos föredrag, som han håller på Wiens universitet 1967. Nej, vad är fascismens främsta, utmärkande drag, säger dottern. Och jag: att ingjuta skräck för framtiden i den stora massan. Men, säger dottern: det är ju också ett utmärkande drag för miljörörelsen. Det ligger något i det. Frågan är: kan ”ett utmärkande drag” vara som en tom form som fylls med innehåll av den som tillämpar den? Fascister lika väl som miljöaktivister. Nästa utmärkande drag hos högerextremismen är enligt Adorno att propagandan är målet. Det viktigaste är att höras och synas så ofta och mycket som möjligt genom att ständig förfina den masspsykologiska maktapparaten, inte att ha något att förmedla. Tvärtom, ju mindre du har att förmedla desto bättre, eftersom ett tankeinnehåll kan få folk att tänka, och det är, enligt Adorno, fascismens tredje utmärkande drag: att få folk att sluta tänka, att inte bry sig om sakförhållanden och rationella argument, utan helt enkelt tro på den som hörs och syns mest. Samtida exempel på en sådan strategi saknas som bekant inte. Det där att propagandan är målet påminner en del om Marschall McLuhans idé om att mediet är budskapet – ”The medium is the messege” – som han utvecklar i boken Understanding media från 1964. McLuhan menar i sin ryktbara bok att ett meddelandes innehåll inte har samma djupgående verkan på våra samhällen och medvetanden, som själva det medium genom vilket det uttrycks. I det perspektivet är det ingen större skillnad mellan Hitlers Mein Kampf och t. ex Lina Wolffs senaste roman. Bägge är böcker, tryckta medier, beståndsdelar i det McLuhan i en annan bok benämnde Guthenberg-galaxen. McLuhans teorier är kanske inte till någon större hjälp om man vill förstå fascismens väsen. Fascismen är ju inget medium. Däremot är det intressant att undersöka huruvida dess idéinnehåll passar bättre eller sämre i det medium som dagens fascismer frodas i: internet. På Berkeley Center for Right Wing Studies gör man just det; sedan 2009 har ett tvärvetenskapligt studium givit upphov till en mängd rapporter och texter om ”cyberfascism” och ”bredbandsterrorism”. Den organisatoriska utspriddhet och nyckfullhet som tycks gälla alla internetbaserade rörelser, från vänster till höger, svär förstås mot den klassiska fascismens vurm för militär disciplin och tydlig beslutsordning, men den tycks inte ha ändrat innehållet i fascismernas minsta gemensamma nämnare, som de tyska sociologerna Holger Marcks
och Maik Fielitz
i essän Digital Fascism: Challenges for the Open Society in Times of Social Media formulerar så här: ”föreställningen om en hotad gemenskap som behöver återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder.” Kanske kan man säga att det är radikaliteten i de extraordinära åtgärderna som avgör om en rörelse bör kallas fascistisk eller inte. Att Sverigedemokraterna bygger sin politik kring bilden av en hotad svensk gemenskap är svårt att förneka. Däremot är kanske deras extraordinära åtgärder inte lika radikala som Trumps försök att rasera grunderna för det offentliga samtalet genom införandet av kategorin ”alternativa fakta” och det ständiga tjatet om ”fake news” eller Victor Orbans nedmontering av rättsstaten genom censur och anti-demokratiska ingrepp i rättssystemet. Dessutom kan man förstås hävda att även andra partier i Sveriges riksdag ibland längtar tillbaka till 1974, även om förtecknen då inte handlar om svenskhet. All nostalgi är ju inte fascistisk. Däremot är all fascism, tror jag, nostalgisk. Det tycks alltid finnas ett mytiskt förflutet då män var män, kvinnor kvinnor, folket stod enat mot fienden och den lilla människans strävsamhet byggde landet – det senare en viktig beståndsdel också i den tillbakablickande delen av socialdemokratin, och kanske i all nationalism. Adorno säger i sitt föredrag att fascismen inte förtjänar beteckningen ideologi, eftersom den är för irrationell och ointresserad av andra frågor än att erövra och behålla den politiska makten. Den har ingen teoretisk överbyggnad värd namnet. Kan så vara, men visst finns det en del välkända innehållsliga drag som förenar Trumps, Putins och Orbans rörelser med historiens fascismer, som till exempel nationalism, misogyni, rasism, förakt för svaghet, allt inbäddat i den där idén om en hotad gemenskap som måste ”återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder”. Men hur var det med den där tomma formen som kan fyllas med innehåll av såväl fascistisk som miljöaktivist art? Är jag och min dotter helt fel ute om vi antyder att Fridays for future till exempel delar ”utmärkande drag” med fascismen? Vad är ens ett utmärkande drag? Adorno går inte närmare in på saken i sitt föredrag, men låt säga att ett utmärkande drag inte kan vara något man delar med nästan alla. För en individ kan det till exempel inte vara att ha armar och ben, för en politisk rörelse kan det inte vara att vilja förändra samhället. Men att skrämma folk till lydnad är hyfsat specifikt, och borde kunna kvala in under beteckningen. Man kan hävda att miljörörelsen inte alls vill skrämma utan bara informera. Det kan å andra sidan en fascist också hävda. Om informationen är skrämmande så är den det. Vad det kokar ned till är alltså vad du som politisk varelse finner mest skrämmande: mänsklighetens undergång eller nationens. Men mer oroande än de strukturella likheterna mellan miljörörelsens skrämselpropaganda och fascismens, är det Adorno urskiljer som fascismens enda egentliga tanke: att till varje pris erövra och behålla makten. Där riskerar hela den representativa demokratin av idag att framstå som fascistisk genom dess ständiga oheliga allianser och kovändningar från helvetet. Adorno varnade redan 1967 för en disproportion mellan rationella makttekniker och irrationell eller frånvarande ideologi. Han säger: ”Jag tror att just denna kombination av rationella medel och irrationella syften motsvarar en tendens hos hela civilisationen, som ju till stora delar går ut på perfektion hos teknik och medel, allt under det att samhällets hela syfte lämnas därhän.” Just där, i frånvaron av ett genomtänkt syfte med samhällsbygget, frodas, tror jag, fascismen. Lars Hermansson

Begreppet "cool girl" definierades i romanen Gone Girl 2012. Det står för en kvinna som anpassat sig till sina manliga vänners smak och intressen, och därmed också enligt kritikerna slutat göra motstånd mot förtryck och diskriminering. Men är det så? I den här essän ställer sig Vesna Prekopic på den sköna tjejens sida. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag tror att det alltid funnits en tidlös kvinnotyp som andra kvinnor sneglar på i obevakade ögonblick, som det viskas om lagom hörbart. Titta på henne. Är inte urringningen lite väl djup? Den där kjollängden växte hon ur för flera år sen. Varför sitter hon hellre där, med männen, istället för här med oss? Nu gör hon sig till och tar en rökig whisky när vi andra beställer ett glas vitt. I romanen Gone Girl av Gillian Flynn, representeras denna kvinnotyp av huvudpersonen Amy. Amy som begåvats med både ett tilldragande yttre och en livsbejakande personlighet. Amy som vet exakt vad som krävs för att passa in, för att vara lagom spännande och för att hålla omgivningens intresse vid liv. Hennes arbete är att konstruera personlighetstester för damtidningar – hon vet mycket väl att det alltid finns ett svar som är mer rätt än de andra. Efter att Amy försvunnit spårlöst, och hennes man oundvikligen blir misstänkt för att ha mördat henne, blir det också uppenbart att denna kvinna som Amy varit utåt, en åtråvärd ”cool girl” eller en ”skön tjej”, den som män vill vara med och kvinnor vill vara som, är en illusion. Amy har konstruerat Amy, men denna kvinnotyp är inget annat än en fiktiv skapelse, en drömkvinna skapad utifrån en myriad av manliga fantasier om vad en idealkvinna är. Amy säger i den monolog som fått ge namn åt cool girl-begreppet: Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. ”Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.” Monologens uppmanande andemening är att sluta spela spelet, att våga vägra vara en materialiserad manlig våt dröm. Och vid en första anblick är det så lätt att dras med i skepticismen och kritiken mot den Sköna tjejen, en kritik som utgår från antagandet att hon självmant gjort sig till objekt, iklätt sig en maskeraddräkt, att hon spelar en noggrant utmejslad roll för att vinna poäng och gillande hos männen i det spel där hon alltid kommer att sluta som förlorare. Genom att hon gjort sig till en på detaljnivå utvecklad hybridkvinna, en perfekt mix av attraktiva kvinnliga attribut, men med manligt kodade intressen och personlighetsdrag, är hon Drömkvinnan (männens alltså). Problemet är att priset för att få vara en av grabbarna är att hon sviker systerskapet. Det är i alla fall så de säger, de feministiska talespersoner som har genomskådat den sköna tjejen som del av den gamla vanliga förtryckande patriarkala strukturen. Jag tänker mycket på detta systerskap. Finns det något värre än ett upplevt svek från en kvinna mot en annan? Jag tror inte det. Det har alltid förundrat mig att det inkluderande systerskapet samtidigt är så exkluderande. Som när Åsa Linderborgs dagboksroman Året med 13 månader kom ut 2020, då det spekulerades indignerat och förlöjligande varför hon ställde sig i männens ringhörna och inte sina medsystrars? Hur kunde hon ringa upp sina manliga vänner och gråta ut när hon var ledsen? Hade Coola Åsa glömt vem och vad hon är? Inte bara svek hon sin klasstillhörighet i sina dyra Filippa K-blusar, hon svek framför allt sina feministiska systrar. Det gjorde mig både förbryllad och illa berörd, att andra kvinnor hade så lätt att döma och fördöma henne. Och jag funderar fortfarande på vad det var som gjorde att kritiken av detta förräderi applåderades så okritiskt av så många “systrar”. Var det inte ganska… osysterligt dömande? Jag tänker mycket på detta systerskap. Hur ska jag veta vad som krävs av mig för att bli godkänd för att kunna få ingå i det. Att tänka rätt hellre än fritt? Mitt problem med kritikerna av cool girl-kvinnan är deras inneboende övertygelse om att en kvinna som beter sig som en stereotyp man, som har samma intressen som en stereotyp man, som tänker som en stereotyp man, fejkar. Och att de, eller vi, för jag är en av dem, bara gör det för att vinna poäng hos männen till priset av att svika kvinnorna, att svika systerskapet. Det är så cool girl-kvinnor som Åsa Linderborg har granskats och kritiserats. Och det är så jag ibland anklagar mig själv. För hur vet jag på riktigt vad som är jag och vad som är någons fantasi om mig som jag bekräftelsetörstande förverkligar? Som jag väljer att se det är en cool girl en som ser utanför det andra pådyvlat henne att hon ska vara, det hon får vara. Kanske är det detta som gör att cool girl-kvinnan blir hotfull och bespottad. För hur moderna vi än tror att vi är, ska ju inte en kvinna bete sig som att hon inte väntar på någon eller på något. Cool girl-kvinnan väntar inte på ett sms från gårdagens date, hon skickar det själv eller låter bli att skicka det, av glömska eller bara för att hon inte känner för det. Det kan vara patriarkatet och det kan vara systerskapet, men den dömande blicken är densamma. Jag har svårt att mota bort tanken att den feministiska kritiken mot cool girls, åtminstone delvis, är en variant på det gamla vanliga patriarkala tyglandet av oss kvinnor. Patriarkatets mall av hur en kvinna ska vara är förtryckande och ska motverkas, men kvinnors egenkomponerade versioner av hur man kan och vill vara en kvinna är inte heller godkända. För det finns regler. Det tycks faktiskt alltid finnas regler som någon annan satt upp. Det kan vara patriarkatet och det kan vara systerskapet, men den dömande blicken är densamma. Kanske hade jag inte gått till cool girl-kvinnans försvar, om jag inte känt mig träffad. Kanske är min blick fördunklad av patriarkatet som genomsyrar varje atom runt omkring mig. Men jag när ändå en dröm; att vi blir fler cool girls, inte färre. Jag önskar att existensen av cool girls och kanske-kvinnor uppmuntras istället för att fördömas. Jag önskar mig fler kvinnor som bryter mot normer, som utforskar sig själva och vad det är att vara kvinna, genom att samtidigt upphäva och framhäva beteenden, intressen och fysiska attribut som både ingår i en hegemonisk maskulinitet och en betonad femininitet. Jag önskar mig fler kvinnor som är för mycket. För entusiastiska, för passionerade, för krävande, för arga, för bredbenta och högljudda. Amys problem i Gone girl är inte att hon är en cool girl, det är att hon låtsas vara en. Hon vill inte vara det hon tolkar att andra tolkar en modern kvinna som. Hon gör motstånd mot att vara en cool girl, på samma sätt gör jag motstånd mot att inte få vara en. För att vara en cool girl är att göra motstånd. Det är att skapa sig en tredje position där man vägrar inrätta sig i både patriarkatets underordning och i systerskapets stränga dogmer. För mig är detta essensen i mitt eviga frihetsprojekt. Så länge jag matas med bilden av honom överallt, mannen med makten över sitt eget liv, kommer jag söka och undersöka vägarna till samma frihet. Jag kräver samma rättigheter, samma möjligheter, samma friheter. För det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är, inte inför en man och inte inför en syster. Litteratur Flynn, Gillian, Gone Girl (2014), Modernista, översättning Ulla Danielsson. Vesna Prekopic

Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Och smultronen – för vem blommar de?” Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. ”Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig”, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem. I Harry Martinsons naturessä ”En vandring till bärskogen” går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna ”vettvilla av värme” smattrar mot bärkannorna och ”varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv”. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna – om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt ”Blueberries” är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: ”Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come!” I Sylvia Plaths dikt ”Blackberrying” rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, ”liksom upplysta inifrån”, ligger havet. Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck ”lika som bär”. Blåbären – skriver han – är i själva verket olika. ”På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster”. Men i skuggan är de ”blanka och nästan svarta” och smaken ”mera allvarlig, förstämd och butter”. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar – men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför. bärplockningen tar tid, men den ger också tid Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. ”De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött”, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen. Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna – och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det. ”Bär försiktigt! Spill inte bären!” skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det ”blodets systerskap” som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären – rykande av minusgrader – som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm. Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: ”It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot”. Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys ”Blackberry-Picking”. För diktjaget smakar det första björnbäret ”sött som tjocknat vin”: ”sommarens blod fanns i det”, skriver den irländske poeten. ”En krök till och sedan tar bären och buskarna slut”, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över. Henrik Nilsson, författare och essäist

Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019. ”Natten går mot sitt slut…” Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner. Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten. Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation. Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos. Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare. Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram. Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet. Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos. Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt. Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet. Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv. Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”. Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet. Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…” Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade. Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt. Det gamla är dött. Det nya på väg att födas. Dagen gryr. Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande. Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med. Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt. Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.” Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen. Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare. Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren. Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka. Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning. I första Korinthierbrevet skriver han: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra. I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik: ”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…” Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan. Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen… Finns det något vi behöver mer än jämvikt? Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut. Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet: ”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.” För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss. Mattias Hagberg, författare

Vi rör oss mot en tid där dystopin inte längre är en varning utan en framtid utan framtid. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över klimathotet och vår relation till de som ännu inte fötts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2018. Omslaget till den norska författaren Maja Lundes roman ”Blå” visar en människa som sjunker i ett havsblått djup. Uppe vid vattenytan glittrar solljuset, men läsaren är redan under ytan, omsluten av vatten. Munnen känns som sandpapper bara jag ser det där omslaget. För Lunde har låtit mig uppleva hur törst smakar, hur hetta kan pressa mot skallbenet, hur det känns när det var flera år sen det regnade sist. I flera dagar efter att jag läst ut boken spänns kroppen varje gång jag vrider på kranen, och när vattnet, alldeles klart, rinner ur den kommer en påtaglig lättnad. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. Dessa rent fysiska reaktioner framkallas av Lundes skildring av ett klimatförändrat Sydeuropa på 2040-talet. Tillsammans med sin lilla dotter Lou irrar huvudpersonen David genom ett förvridet sydfranskt landskap, sökande efter någonstans att sova där det finns vatten att dricka – och efter resten av sin familj, som försvann i den senaste branden. Lundes framtidsskildring vilar på insikten om att också teknologiska och vetenskapliga framsteg villkoras av att regnen faller, att insekterna pollinerar, att inte staten vittrar sönder under trycket från alltför många samtidiga kriser. En dag har det gått fem år sedan det regnade sist, en dag är det tomt på butikens hyllor, brandbilarna kommer inte längre och internetuppkopplingen blir alltmer sporadisk. Livet präglas av ovisshet och väntan. Oroande tecken hopas, beskeden är få. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. När samhällskontraktet är brutet blir tidshorisonten andlöst kort. Idag är den dag som ska överlevas. Lundes roman ställer oss inför en av denna nya vardags akuta moraliska frågor. Hur är man egentligen en anständig förälder när omgivningen alltmer börjar likna Thomas Hobbes lakoniska beskrivning av livet utan stat: ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort”. Romanen innehåller en parallell historia som utspelar sig tjugofyra år tidigare, år 2017. Här är det norska Signe som fortfarande mot slutet av sitt liv slits itu mellan insikten om att allt är på väg åt fel håll och kärleken till en man som inte delar den insikten. Han som, efter att ha skakat av sig ungdomens radikalism, blir kommunalråd i det lilla samhället på fjällsidan, och är den som mot slutet av 2010-talet ger klartecken för utvinning och export av den krympande glaciären. Med små, mycket rena motorsågar bryts den kvarvarande isen, isoleras och fraktas till kunder i oljestaterna. Blir en kub exklusivt vitt guld i drinken. I sitt livs konflikt valde Signe glaciären, havet, lojaliteten mot framtiden. Och det valet har skoningslöst mätt ut avståndet till andra, gjort henne ohjälpligt ensam. Som en törstig har hon gått genom livet. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Klimatförändringen river i det vi bryr oss allra mest om. Vildsint sliter den i banden mellan älskande, och i banden mellan generationer. Den allra mest brännande relationen i Lundes roman är den som uppstår mellan de två tidsplanen. Mellan generationer som är främlingar för varandra, men som delar på samma vatten. Lunde frammanar en av klimatkrisens verkligt stora frågor: vilken är egentligen vår relation till framtida generationer? Framtida människor är okända för oss, men åberopas tillräckligt ofta i politiken för att vi ska misstänka att vi på något sätt tillhör samma politiska gemenskap. Men vad innebär detta för oss i politisk, eller rentav demokratisk, mening? Den spanske filosofen Daniel Innerarity skriver i sin bok ”Framtiden och dess fiender: Till det politiska hoppets försvar” att eftersom de framtida generationerna inte är här ännu så kan inte samhällskontraktet mellan oss och dem vara ömsesidigt. Det måste istället utgå från överlämnandets logik. Frågan är vad det är som ska överlämnas. I klimatförändringens tid är de nu levandes påverkan på framtida generationers liv enormt, ja, avgörande. Genom klimatet styr vår tids människor de kommandes tillvaro, själva har de inget att säga till om i fråga om de mest grundläggande förutsättningarna för sina liv. Om vi på allvar tog hänsyn till framtida generationers intressen i den politiska processen så skulle det antagligen förbättra deras situation. Det vore med största säkerhet ett bättre sätt att styra över dem – men likafullt ett styrande över dem utan deras godkännande. Knappast en demokratisk relation med andra ord. Att varje generation måste få styra sig själv, vara suverän, det visste redan Thomas Jefferson. Hur ska det gå ihop? Inneraritys svar är att det vi är skyldiga att lämna över till framtida människor är själva möjligheten för dem att styra sig själva. Och för att kunna göra det behöver de alternativ att välja mellan. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Men det är precis denna öppenhet som den globala uppvärmningen hotar. Förändringarna i klimatsystemet kan nå trösklar och loopar, de kan fördröjas för att sedan komma abrupt. Vid en viss punkt börjar klimatsystemet självt förstärka den redan påbörjade uppvärmningsprocessen. Då hjälper inga utsläppsminskningar i världen längre, Grönlandsisen smälter ändå. Politikers, folkrörelsers och internationella överenskommelsers handlingar blir utan effekt. Demokratins öppna framtid övergår i tragedins tidsstruktur. Avgörandet har då redan skett, det som återstår är ett obönhörligt utrullande av dess konsekvenser. Så är det i Maja Lundes 2040-tal. Där har regnen redan slutat komma, bränderna blivit alldeles för många, samhällskontraktet vittrat bort. Klimatförändringen rullar vidare. Där finns inte längre någon öppen framtid i politisk mening. För varje ton koldioxid vi släpper ut närmar vi oss den där tröskeln då förändringarna inte längre går att stoppa, då den öppna framtiden tar slut. Kärnan i vår politiska relation till framtida generationer är att deras öppna framtid ligger i vår generations händer. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Du skruvar kanske på dig nu? Denna pinsamma överspändhet i klimatfrågan. Har inte människor i alla tider tyckt sig leva i de yttersta tiderna? Trott att just deras historiska ögonblick varit avgörande? Säkert, men också de yttersta tiderna måste till syvende och sist vara en empirisk fråga. Och på sätt och vis är det den empiriska frågan klimatvetenskapen försöker ge svar på. Hur mycket koldioxid till tål den öppna framtiden? Dystopier har alltid kunnat läsas som en framtid som går att undvika, en varning. Mellan mig, läsaren, och Maja Lundes framtid utan framtid öppnar sig möjligheten att styra undan. Det svindlande med att läsa romanen ”Blå” i vår tid är att det är själva denna möjlighet att styra undan som är hotad. Den dystopiska litteraturens resonanslåda slås sönder. Snart kan det vara för sent för varningar, snart kan alternativens tid vara förbi. Det är vår generation som äger en tidsbegränsad möjlighet att begränsa klimatförändringen. Det är vi som lever i den vibrerande tid grekerna kallade kairos, den tid då handling är möjlig, då tillfället finns att gripa. När koldioxiden i atmosfären nått en viss koncentration har den tiden runnit ut. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Liksom vattnet, delar vi den med alla kommande generationer. Julia Nordblad, idéhistoriker

Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018. När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen ”hela människosläktets framtid för alltid”. Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig – ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en – medvetet eller omedvetet – måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig. När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat – jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar ”Adams ursprungliga synd”. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud. Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: ”Den synd som bor i mig”, skriver han, ”utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min – för jag, jag är ju ett barn av Adam.” Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer. Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett ”Om människans värdighet” från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Att vara fri är att alltid kunna börja om från början. Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger? Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att ”förkasta och utrota” allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: ”revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt.” Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet. Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande? På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!” I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!” Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde. Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna. Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi – och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare – måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna … alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan… Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas – och göra henne fri att börja om sitt liv från början. Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång. Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria

Utopier och dystopier har alltid varit en del av människans föreställningsvärld. Men frågan är om inte dagens utopier och dystopier representerar framtidsscenarier vars konsekvenser är mer omfattande och oöverblickbara än någonsin tidigare. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men – vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi – men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre – renare, fredligare, mer rättvis – värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln ”Jäger, Hirten, Kritiker” – jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ”ny klimatregim” som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln ”Où atterir?” – Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: ”Down to Earth”, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna ”det lokala” och ”det globala”, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner ”det jordiska” men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från ”det jordiska”, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Dan Jönsson

Det halvgamla är alltid det mest urmodiga och få värnar om 1980-talsarkitekturen. Kulturredaktionens Katarina Wikars reser tillbaka till tidens byggnader och tar farväl. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2020. Inget årtionde är estetiskt så nedvärderat som 1980-talet med sina solkiga pastellfärger och låga glastak men kanhända kan det komma en framtid då någon bestämmer sig för återupprätta det. Innan dess ska jag försöka berätta vad decenniet var för något för er som är för unga för att minnas eller er som av en eller annan anledning har förträngt det. Jag var nämligen ung på åttiotalet och sen aldrig mer. Åttiotalet var helt analogt. Vi skrev på elektriska skrivmaskiner och vände på vinylskivor. Inne i tjockteven flimrade en snedställd rockvideo från MTV. Fotografier skulle helst vara i svartvitt och sneda de med för att visa att de var en bild och inte verkligheten. Det var kallt krig och Berlinmuren. Om man var arbetslös skulle man skriva ordet arbetslös för hand 100 gånger i rad på rosa kort. Sen kunde det hända att man fick ett beredskapsjobb. Palme blev skjuten och Tjernobyl blåste radioaktiva vindar över oss. Mot andra halvan av åttiotalet avreglerades finansmarknaden i Sverige och yuppien blev en symbol för den nya tiden. Vi lärde oss ord som postmodernism och försökte läsa Walter Benjamins Passagearbetet och Derrida. Orden för åttiotalet var fragment och mellanrum. Detta bara som bakgrund för nu ska vi koncentrera oss på arkitekturen. Den blir ofta inte synlig förrän efteråt. På åttiotalet bodde få unga i åttiotalshus. När jag flyttade till Stockholm 1983 fick man gå på utlagda bräder över ett lerigt träsk som senare skulle bli det nya bostadsområdet Södra Station, byggt på sjöbotten. Detta var fortfarande stadens utkant. Fyllefarbröderna sov i sandcontainrar längre bort på Ringvägen. I antologin ”Tio byggnader som definierade 1980-talet” är förstås Södra station med. Området skulle bli stadens renässans, skriver Rasmus Waern. Ett postmodernt bostadsområde. Det var arkitekturens mest förvirrade tid. Den katalanske arkitekten Bofills båge skulle bli ett palats åt minnena. Futuristisk klassicism möta nymodernism. Vissa kallade det kulissarkitektur och Henning Larsens skyskrapa vid Medborgarplatsen blev både kortare och tjockare än planerat och fick namnet Haglunds pinne efter stadsbyggnadsrådet. Och länge luktade det korv från KF:s korvfabrik på hörnan. Nu står området där mitt på Södermalm, och det har åldrats snabbare än den omkringliggande sekelskiftsarkitekturen, ja, snabbare än 60-talshusen strax intill. Åttiotalets pastellfärger blev fort solkiga slår det mig, och de höga portalerna riktiga blåshål trots alla ambitioner. David Bowie hade konsert på Ullevi 1983, och hårdblonderad i en aprikosfärgad eller var det mintgrön alldeles för stor kostym med axelvaddar ville han få oss att dansa. Man kan säga att tidens arkitektur var ungefär likadan. Mycket av det storskaliga som uppfördes gjordes för ett samhälle som snart inte skulle finnas längre. Posten var fortfarande ett hus och ett statligt verk. Man gick till ett postkontor, gärna stort och ljust och modernistiskt och stod i kö för att köpa frimärken och betala räkningar. Och 1983 byggdes det största posthuset av dem alla i Solna, Tomteboda postterminal mellan motorvägen och järnvägsspåren. I grå betong med 106 000 kvadratmeter golvyta och funktionerna synliga från utsidan. Sedan försvann Posten men vart tog den vägen? I dag är den en lucka i matbutiken, en dröm. Kvar som ett ekande minne står den där, den gigantiska postterminalen i Tomteboda, ett minne av den ideologiska gräns som gick rakt genom åttiotalet, och som Dan Hallemar börjar arkitekturboken med att peka på. Den första halvan av decenniet lever kvar i postproggen, husockupationerna, trädkramarna. Bomässan i Upplands Väsby 1985 slog ett sista slag för det småskaliga, för grannskapstanken och kollektivhusen. Sen kom avregleringen av finansmarknaden, innerstäderna som legat halvt i träda blev investeringsobjekt, skillnaderna mellan de som äger och de som hyr slutligen en avgrund. Och vid vägkanterna står den gamla framtiden kvar. Det var på sent åttiotal alla dessa köpcentrum utmed motorvägen slog upp portarna efter amerikansk förebild.  Bilen var inte det allra nyaste men skulle ha sin rättmätiga plats. Motorhotell med integrerade bensinmackar och inglasade shoppingstråk bredvid en gigantisk parkering. Eurostop hette den utanför Jönköping. Och Eurostop hette fler. De var också en effekt av avregleringen, den nya lättheten att låna pengar, spekulationen i fastigheter innan nittiotalskrisen gjorde att många konkade och andra inte ens hann byggas innan tidsandan ändrades och innerstadens husockupanter sopades bort av nyurbanismen och bostadsrättsomvandlingarna. Atrium var ett riktigt åttiotalsord. Inglasade balkonger och innergårdar. Solna glasade in hela sitt gamla centrum. Även SAS Frösundaviks stora glasade kontorsbyggnader står som ett monument över en era där flygbolagen hörde till samhällets mest innovativa. Nya kontoret halvvägs till Arlanda var stort som sex fotbollsplaner. Glasväggar för den nya synliga kontorsmänniskan. SAS-chefen skrev en bok som hette ”Riv pyramiderna” och bytte första klass mot business class. Framtiden var global 1989, kan man läsa, kan jag minnas. Världen öppnade sig. Berlinmuren föll. Det var bara att sätta sig i ett flygplan utan dåligt samvete - om än bakom skynket. Det kan te sig svårt att återupprätta åttiotalet med alla glastak, tron på flyget och bilen och shoppingen, kanske en och annan arkitektritad villa i linoljefärg slinker igenom tidsfiltret. Även det genomtänkta med ambitioner för alla - som Tensta Gymnasium - har tvingats stänga. Kontorshus från den tiden rivs i allt större omfattning. Det halvgamla är alltid det mest urmodiga, och här talar vi lågt i tak och bleknad pastellbetong. Flera av mina vänner bor i åttiotalshus och säger sig trivas så visst kan här också skapas hemkänsla. Jag bodde en gång efter en separation i ett tegelhus med mycket små fönster från oljekrisens tid och hatade de melerade linoleummattorna, lyhördheten och aprikosväggarna och hade till slut många män från miljöförvaltningen i garderoben som lyssnade efter lågfrekvent buller. Ett pojkvänsembryo i Berlin med Walter Benjamin-komplex hade en gång sagt att min aura var trasig. Så det kanske inte var bostaden som brast, det kanske var jag. Strax söder om söder i Stockholm står i alla fall det som kommer att bli den slutliga åttiotalsruinen, den sneda svartvita minnesbilden en molnig dag. Globen. Invigd 1989 och redan samma år var påven där och höll en mässa för 16 000 personer. Globen är ett tomt tecken redo att fyllas, sa någon inläst på poststrukturalismen, då det begav sig. Och när coronapandemin sedan gjorde Globen till ett tomt tecken som inte ens gick att fylla såg jag hur övergivenhetens tryck förvandlade den till en gigantisk knycklig golfboll. Hej då, åttiotalet. Katarina Wikars, medarbetare på Kulturredaktionen Litteratur Tio byggnader som definierade 1980-talet, Arkitektur Förlag. Skribenter bl.a Dan Hallemar, Emelie Karlsmo, Rasmus Waern, Frida Rosenberg, Helena Mattson

Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i september 2020. Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt. Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji. Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor. Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia. Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik. Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt. Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe. ”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino. Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet. Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig. ”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco Polo då. ”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.” ”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”, svarar Marco Polo. I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur. Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt, strukturellt. Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre. Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal. Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia. Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig. Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan. Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig. Det var konstruerat enligt liknande princip som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur. Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt och vis, hela den här staden. Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns. Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills. Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig. Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi. Venedig är inte heller Den eviga staden – utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något. Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka – återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet – och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Varje gång vi kommer ihåg en händelse förändras minnet en smula. Vad får det för konsekvenser när självbiografier ska skrivas. Ja, vad vet vi egentligen om våra egna liv? Den 17:e november 1995 föll stora mängder snö över Västsverige. Jag har livliga minnen av att befinna mig på Göteborgs centralstation utan att komma hem den kvällen, och av att dagen efter se människor åka längdskidor vid Götaplatsen. Det är bara det att jag inte alls befann mig Göteborg dessa dagar, utan hemma i Ljungskile. Jag tror mig veta att mina falska minnen kommer dels av en väns berätta om sin snöoväderskväll på centralstationen, och dels från en bild i Göteborgs-Posten av skidåkare i centrala stan. På samma sätt har en annan vän berättat att hon tagit över ett av mina minnen. Vi växte upp i samma område av likadana hus. När jag berättade att ett av mina första minnen var av hur stor jag kände mig när jag kunde se en tofs av mitt eget hår i spegeln över den låga badrumsbänken, sa hon att hon hade trott att detta var hennes minne ända tills hon nu hörde mig berätta det igen och insåg att hon bara lånat det. För några år sedan pratades det mycket om falska minnen kopplat till människor som genom terapi letts att minnas övergrepp som aldrig ägt rum. Minnesforskaren Elisabeth Loftus har liknat minnet vid en wikipediaartikel som vem som helst kan gå in och ändra i. På samma sätt skapar och omformar vi alldeles på egen hand hela tiden våra vanliga minnen. Varje gång vi tänker på något vi varit med om förändras det litegrann. Det vetenskapliga ordet för det är rekonsolidisering. Det är en process som kan upprepas många gånger. Detaljer faller bort och tillkommer, ordningsföljder ändras, personer byts ut eller läggs till, olika tillfällen läggs ihop till ett enda. Vittnespsykologin har också visat att vi har svårt att komma ihåg ens grundläggande skeenden i händelseförlopp vi bevittnat. Delvis beror det på att vi redan när det händer feltolkar eller missar viktig information, men studier visar att vi under de veckor som följer även förändrar våra minnen utifrån vad som tycks oss mest logiskt, eller vad våra fördomar och förväntningar säger oss borde ha hänt. Men också känslor kopplade till minnet förändras över tid. Det gamla minnet formas om av det liv vi lever nu, vilken stämning vi är i när vi plockar fram det, hur relationer till de inblandade förändrats, vad som hänt oss i livet sedan det skedde och hur andra återgivit samma händelser för oss. Ett glatt minne kan bli mörkare om vi mår dåligt när vi plockar fram det, eller om relationen till någon inblandad försämrats, och tvärtom. Ju äldre våra minnen blivit desto mer ökar möjligheten att vi hunnit omforma dem, kanske i flera omgångar. Därför är risken stor att den pensionär som skildrar sin barndom misslyckas med att göra det på ett sätt som överensstämmer med hur den upplevdes medan den faktiskt pågick. Vi förskönar och förvränger, förstorar upp våra egna positiva drag och insatser, förminskar och rationaliserar det dåliga vi gjort - och förstärker på så vis vår självkänsla och känslan av trygghet och konsistens. "Troligtvis", skriver hjärnforskaren Pontus Wasling i sin bok Minnet fram och tillbaka, "är hela syftet med vårt dåliga minne att vara självförhärligande.” Vi anpassar helt enkelt våra hågkomster efter våra nuvarande behov och det är viktigare att ett minne är oss till lags än att det är korrekt. Så hur mycket kan vi egentligen lita på en självbiografisk bok? Det funderar Joyce Carol Oates över i boken Det förlorade landskapet. Den innehåller ett antal självbiografiska berättelser från barndomen upp till vuxen ålder. Både ton och teman känns igen från Oates romaner. Här finns starkt dramatiska händelser, som en ungdomväns självmord, mordet på en äldre släkting och incest och våld i en grannfamilj. Joyce Carol Oates skriver att en författares verk är en kodifierad återgivning av författarens liv. Och allteftersom åren går glömmer man det privata livet, sånär som på konturerna av det. Bara då och då kommer man ihåg nyckeln till koden. Med andra ord: när de egna minnena blir till arbetsmaterial bleknar och förvanskas de. Minnen och fantasi flyter samman. Oates erkänner också medvetna förvanskningar för att skydda sig själv eller dem hon skriver om. Flera personer kan också ha slagits ihop till en enda, eller personlighetsdrag lagts till för att skärpa storyn. Hon förklarar att hon väljer essensen av sitt liv, och förbättrar den. Så jobbar vi alla hela tiden men oftast utan att vara medvetna om det. Vi skapar mening och konsekvens där ingen mening eller konsekvens finns. Vi ägnar oss åt det som på marknadsföringslingo kallas storytelling. Vår vänstra hjärnhalva jobbar hela tiden med att ge logiska förklaringar, fylla i luckor, se samband och mönster. Där spinns röda trådar av liv som de flesta av oss levt på måfå, och vi bygger en sammanhängande berättelse som kan visa oss själva och andra vilka vi är. Utan en sådan riskerar vi att framstå som konstiga. Det normala är att presentera sitt liv som en begriplig historia. Kulturen vi lever i erbjuder mönster eller scheman för hur vi skapar våra livsberättelser. När jag läste journalisten Martin Caparròs reportagebok Hunger slogs jag av hur många av dessa jordens fattigaste och mest utsatta människor han intervjuade som beskrev sina liv som resultatet av guds vilja. I västvärlden skulle den som lade fram sin livshistoria så med stor sannolikhet betraktas som ganska udda. Här är vi i första hand agenter i våra liv – ensamma befälhavare på våra skepp. ”Jag gjorde som alla andra utan att tänka på det”, eller ”jag gjorde som jag blev tillsagd” är inget vi hör andra berätta särskilt ofta, trots att det troligen är sant för merparten av våra erfarenheter. Jag hörde en gång en författare som ondgjorde sig över att när hon skrev en roman så trodde alla att den var självbiografisk men när hon skrev självbiografiskt så misstrodde alla sanningshalten. Det kan säkert upplevas som tröttsamt och paradoxalt, men likafullt är det högst relevant att ifrågasätta den som påstår sig återge exakta sanningar om sitt liv. Som Joyce Carol Oates skriver: "Egentligen har vi inte tillgång till de personer vi en gång var. Våra minnen är uppdiktade, även om de är välmenta.” Slut citat. I fallet med snöstormen vet jag att jag "minns" fel. Vad gäller långt många fler minnen är jag osäker. Trots att mina barn inte är så gamla har jag redan svårt att minnas vem av dem som sa och gjorde vad när de var små. Vad gäller de allra flesta av mina minnen tillåter jag mig att vara säker på att minnas rätt. I alla fall ända tills de stöts mot någon annans minnen av samma sak och de visar sig skilja sig åt. Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist

Människor kan varken komma ihåg tidigare evolutionära stadier eller fostertiden, men kanske finns det andra sätt att minnas? Kulturskribenten Malena Forsare reflekterar över vattnets betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019. Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor. Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av? Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten. Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1956 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna. Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över. Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent. Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma. Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar. När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog. Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa. Malena Forsare

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi. Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp. För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27. Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på. Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom. Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större. Den argentinske författaren Borges skrev någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag fabulerat ihop stora delar av hans barndom, det där har aldrig hänt mig, sa han. Och hur skulle jag kunna veta så långt efteråt? Jag minns bara den där historien jag brukar berätta om när han nästan eldade upp smedjan på landet när han hällde ihop två självantändande vätskor. Att lågorna var fem meter höga. Nu är det här inte rätt forum att fördjupa sig i alla litterära jag som finns, i bekännelser, i utgivna dagböcker, och autofiktion hit och dit. Jag försöker komma åt den där mer privata känslan av att vara den enda kvar som minns just det här, att om man inte skriver ner det går det strax förlorat för alltid. Nu är jag den enda som minns. Det måste väl vara ett viktigt arbete, att vara den som minns. Svårare att veta vad man ska ha det till, i det vanliga livet. Min mor har i årtionden pekat ut alla de döda, de som fanns förr, i fotoalbumen, allvarstyngda ansikten hos fotografen, eller mer uppsluppna på någon veranda. Jag känner igen nästan alla de som fanns förut, och ibland går jag igenom hus för hus i min barndomsby, försöker minnas namnen på alla de som bodde där på sextiotalet, tanken svindlar lite, det finns liksom lager på lager med döda, en sorts privatarkeologi. Under tapeterna andra tapeter, under gräsmattan en trappa. What is memory? sjunger Lydia Lunch. Och samtidigt så försvinner det, sällan minns jag slutet på en film eller en roman längre. Hjärnan är en övermöblerad sommarstuga, ska något mer in måste något annat ut. Ibland försöker jag lägga nyårsaftnarna eller sommarsemestrarna i rätt ordning, var var jag 2005? Med vilka? Hålla en inköpslista i huvudet. Göra en inre ritning av alla lägenheter jag bott i. Kronologi och seriemonogami är ju en sak men går det att få fatt i en känsla igen? Eller är det som Rilke skrev i Malte Laurids Brigge: ”Känslor, det har man tidigt nog, man måste skaffa sig erfarenheter också.” Bara man inte blir sittande där sen, med alla surt förvärvade erfarenheterna men utan känslorna. Vart tog den lilla lyckan vägen? Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att därpå omedelbart, skriver Birgitta Lillpers vidare, åter börja klösa på glömskan. Allt det som en gång fallit mellan minnena, ner i luckorna, har kanske blivit glömt av en eller annan anledning, för att orka fortsätta. För alla de med traumatiska minnen, förstås, en nödvändighet. You can´t put your arms around a memory, sjöng Johnny Thunders. Och i min japanska favoritfilm som inte går att hitta längre utan jag får ha i huvudet en stund till, i Efter livet av regissören Kore-Eda hamnar man efter livet vid en gränsstation strax före döden och får i en vecka titta igenom videofilmer från sitt liv för sovra fram ett enda minne som man får ta med sig till evigheten, bara ett, vad välja? Alla de andra kommer att raderas. Ska man välja nöjesfältet eller en strykning över pannan av mamma i barndomen eller nåt erotiskt? Ett enda minne med. Vad skulle du välja? Katarina Wikars

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson har läst en serie böcker om Sigmund Freuds semestervanor. En verksamhet som liknar den psykoanalytiska praktiken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2016. Brittiska konstnären och författaren Sharon Kivland har tagit sig an ett angenämt konstnärligt uppdrag: hon upprepar Sigmund Freuds semesterresor. Under femtontalet år har hon tagit in på samma hotell, försökt äta samma mat på samma eller åtminstone liknande restauranger, skrivit vykort från samma platser och försökt efterlikna små scener som Freud beskrivit. På sin tågresa till Herzegovina hoppas hon exempelvis intensivt kunna inleda en konversation med en okänd belevad medresenär, gärna en advokat, att diskutera freskerna i Orvieto med och turkiska seders förhållande till död och sexualitet. Precis som Freud själv gör i det berömda inledningsavsnittet i sin bok om felhandlingar, Vardagslivets psykopatologi. Freud gjorde semesterresor varje år fram till första världskriget, ofta först med familjen till alperna och sedan i september till Italien med sin yngre bror Alexander, en expert på reserutter och tidtabeller. Och när jag säger expert menar jag det verkligen, Alexander Freud höll föreläsningar om tåg och tariffer på Export-Akademien i Wien och skrev veckovisa rapporter om saken i tidningen Allgemeiner Verkers-Anzeiger. Sharon Kivland i sin tur reser med sin syster och de första åren hänger hennes son med, innan han så småningom menar sig ha fått andra intressen än väderförhållanden och val av bakverk på Sigmund Freuds Italienresor. En bra grej med sonens närvaro är att Kivland sanningsenligt kan underteckna sina vykort med S. F., som förutom att vara Freuds initialer också är de för Sharon och Francis, sonens namn. Kivlands semestrande har resulterat i en serie om åtta nätta och stramt formgivna volymer, ”Freud on holiday”, illustrerade med tidstypiska vykort, tidtabeller och egna foton på gator och torg, båtar, tågstationer. Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor. Kivland presenterar inte Freuds resor kronologiskt utan i förhållande till psykoanalytiska frågor och teman i sitt eget och Freuds liv: i en bok undersöker hon vandringens och flanerandets förhållande till fri association och bor på det förmodligen mest kända Freudhotellet, Hotel du Lac, vid sjön Lavarone i norra Italien. I nästa bok erfar hon med Sigmund och Alexander Freud en känsla av melankoli i Trieste men tar sig som dem med båt till Aten och inte bara närläser utan liksom upplever artikeln ”En minnesstörning på Akropolis”. Freud själv darrade av nervositet och förväntan när han närmade sig Akropolis och när han till sist kom dit utbrast han i ett slags turistens credo: ”Så allt det här existerar verkligen, precis som vi lärde oss i skolan.” I boken ”Freuds dreams of Rome” beskriver hon Freuds sammanlagt fyra återgivna drömmar om Rom och hans resor dit, framför allt den sista från 1923, då han nyligen diagnosticerats med käkcancer. Hans läkare Felix Deutsch ville att Freud skulle få en fin resa och höll inne med sjukdomsbeskedet. Någon som kände till saken var dock hans reskamrat, Anna Freud. Ingen lätt börda för en dotter att bära, får man förmoda. Kivlands Rom-budget tillåter dock inte, som Freuds, tre veckor på fashionabla Hotel Eden, det hade kostat henne 11 tusen Euro, alltså 104 tusen svenska kronor, för ett ordinärt dubbelrum, utan får nöja sig med tre dagar. Vi får hålla tummarna för mer stipendiepengar till henne nästa år. Att frågan om semester har att göra med begäret och livets mening är uppenbart. Det är ju på semestern det finns tid att göra vad man vill. Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra? Det är ingen lätt sak, utan en fråga som regelmässigt ger upphov till mer obehag än lust. Men Freud var på bra humör på semestrarna, han var uppe tidigt, tog en espresso, tände en Trabucco-cigarr och satte på sig äppelknyckarbyxorna, ivrig att komma iväg på vandringar, museibesök, shopping. Som bortblåst var hans vanligtvis lite lynniga och nedstämda allvar. Freud gillade att bada, men inte att fiska. Freud gillade att lukta på den vaniljdoftande Brunkullan, Jämtlands landskapsblomma. Men mest tyckte han om att plocka champinjoner. I de alpina sensommarskogarna hände det att han tävlade med sina barn om att hitta den mest välväxta svampen. När han fick syn på ett präktigt exemplar slängde han sin hatt på den, så att ingen annan skulle hinna före. Den stora skandalen i Freuds liv var dess frånvaro av skandaler. För Kivland liksom för Freud innebär dock själva resandet ett visst mått av ångest: Ska tåget komma i rätt tid? Kommer hotellet att vara bra? Hur ska den främmande miljön inverka på matsmältning, sömn, avföring? Kivland är särskilt nervös inför tågresor, speciellt efter att en gång ha missat ett flyg till Kanada till följd av ett försenat tåg. Och Freud fick 1890 eller 1891, han mindes inte riktigt, en ångestattack på tågstationen i Berchtesgaden och var efter detta alltid orolig för att missa tåget och anlände till stationen i absurt god tid. Avresan är, som han skriver i Drömtydning, en av de vanligaste och mest träffande symbolerna för döden. Kivlands fyra avslutande volymer utgörs av appendix i form av tunna häften med rubrikerna ”Freuds dining”, ”Freuds weather”, ”Freuds hotels”, ”Freuds shopping”. Det är en inventering ur biografier, texter och inte minst dagböcker: Neapel, 31 augusti 1902: ”Middagen var utsökt. Först en soppa med pasta. Sedan fisk, grillat kalvkött med en sötsur sås, en sallad med gröna bönor, tre sorters ost och sedan frukt, bland annat druvor, den egentliga anledningen till mitt besök här. Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.” Shoppingen då? Jo, Freud shoppade entusiastiskt och köpte omsorgsfullt valda presenter till hustrun och gåvor till bekanta, smycken, porslin, kläder. Och till sig själv: rökdon, favoritcigarrerna Don Pedros, böcker och en fin liten låda för sina slipsar. Men framför allt antikviteter som han lät skicka hem till Wien. Semester är en motsägelsefull sak; det är tiden för frihet, vila, avslappning, tupplurar i solstolen, flanerande, vitt vin på hotellbalkongen – varför inte en Sachertorte? Men också upplevelser, intensitet, nya smaker. Det är då vi tar som mest fotografier, det är undantagstillståndet som blir vårt livs minnesbild. Kivlands böcker har som utgångspunkt den på samma gång något ironiskt, men ändå så sanslöst omsorgsfullt, genomförda analogin mellan semestrandet och det psykoanalytiska arbetet. Också på stilens nivå har dessa tunna böcker en alldeles egen tonträff; sommarslö och lika uppmärksam som en tankspridd detektiv försöker hon finna något hon inte ens vet vad det är: det är det perfekta psykoanalytiska utgångsläget! Men semestrandets struktur handlar inte bara om att åka iväg utan också om att komma tillbaka till sitt arbetsjag. Det är det som skiljer semester från arbetslöshet eller pensionärstillvaro. Hemkomstens efterverkan på resan. Semestern är det vuxna livets tittutlek. Fort/Da. Jag var borta, men nu är jag tillbaka. Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Psykedeliska droger är på uppsving och ses av vissa som rena mirakelmedicinen mot diverse psykiska besvär. Men att beskriva upplevelserna tycks fortfarande utom räckhåll, konstaterar Fredrik Sjöberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2020. Betänk följande scenario: en grottmänniska från stenåldern förflyttas genom en hypotetisk tidsresa till Centralstationen i Stockholm, säg en fredagseftermiddag. Han står där i vänthallen och förundras. Kanske går han också en sväng på stan i rusningstrafiken, varefter han så teleporteras tillbaka till grottans dunkel, där kamraterna nyfiket inväntar hans reseberättelse. Vad ska han säga? Han saknar ord för nästan allt han upplevt. Rulltrappor, mobiltelefoner, trafikljus, tåg – och flygplan som går in för landning på Bromma. Inget av detta finns varken i berättarens eller åhörarnas föreställningsvärld. Inga ord kan ge rättvisa åt upplevelsen, och att enbart säga något om träden på Klara kyrkogård, som tycktes bekanta, känns lite futtigt. Kanske påstår han sig ha träffat gudar, om så bara i form av barska ordningsvakter i blåa uniformer, men troligare är nog ändå att han ger upp alla försök att berätta och istället hemfaller åt ganska allmänt hållna utrop av typen ”Jävlar, vilken grej!”. Ja, eller motsvarande på stenåldersspråk. Lyssnarna i grottan ser klentroget på varandra medan resenären ler ett inåtvänt leende. Ungefär så kan man gestalta ett återkommande bekymmer för de forskare som studerar effekterna av psykedeliska substanser. LSD och så, ni vet. Försökspersonerna har helt enkelt väldigt svårt att beskriva sina upplevelser. När de väl återvänder från en tripp, ofta i noga kontrollerad laboratoriemiljö, sitter de ändå bara där och flinar och uttalar banaliteter i stil med ”Kärleken är allt!”. Professorerna tar sig för pannan. Lika fullt är denna vetenskap mycket lovande. Under många år låg verksamheten i träda, delvis på goda grunder, men under senare år har denna akademiska öken åter börja blomma. LSD, psilocybin och liknande kemikalier blir allt intressantare för psykologer och medicinare som sysslar med depressioner, tvångssyndrom, ångest och beroendesjukdomar. Nog finns även de gamla flumtomtarna kvar, ofta kännetecknade av större frisyr än förstånd, men på det hela taget är hallucinogenerna på väg tillbaka in i den vetenskapliga värmen. Det var trots allt där alltsammans började. Det var i slutet av 1930-talet; den schweiziske kemisten Albert Hofmann på läkemedelsbolaget Sandoz framställde då ett lysergsyrederivat som gavs beteckningen LSD. Som så ofta hittade man inga praktiska användningsområden, men några år senare blev Hofmann av misstag sin egen försökskanin. Han råkade få i sig en gnutta av ämnet och upplevde historiens första LSD-tripp. Snart producerade Sandoz enorma mängder LSD som, i hopp om kommersiella tillämpningar, distribuerades gratis till universitet över hela världen. Under femtiotalet och in på sextiotalet var forskningen intensiv, och förhoppningen var att de psykedeliska substanserna skulle bli för psykiatrin vad mikroskopet var för biologin och teleskopet för astronomerna. Om drömmarna, som Freud sa, var kungsvägen till det undermedvetna, ansågs behandling med LSD vara något av en motorväg. Vid det laget hade man även återupptäckt psilocybinet, ett svampgift med urgamla anor inom högkulturerna i Mellanamerika. De spanska erövrarna försökte ihärdigt utrota kunskapen om dessa magic mushrooms, antagligen på grund av att giftet från bara några få svampar gav så starka, andliga upplevelser att katolikerna låg i lä, hur mycket rökelse och tingeltangel de än försökte med. Konkurrensen blev kort sagt för hård. Men svamparna dök alltså upp igen och tilldrog sig neurokemisternas intresse. Vetandet om de psykiska sjukdomarnas biokemiska grunder, som senare skulle avkasta moderna antidepressiva läkemedel, utvecklades fort under de här åren, delvis genom dessa experiment. Försökspersonernas erfarenheter var onekligen märkliga; de rapporterade om att jaget liksom löstes upp, om surrealistiska rymdresor och ytterst övertygande känslor av samhörighet. Ofta förekom även synestesi, alltså förmågan att se ljud och höra färger. Konstnärerna var inte sena att haka på, och när sedan psykologiprofessorn vid Harvard, Timothy Leary, introducerade substanserna inom hippiekulturen gick det snabbt utför. John Lennon, Bob Dylan och en hel armé av andra yngre trallgökar gjorde reklam, och när så The Summer of Love randades i San Francisco 1967, hade myndigheterna redan förbjudit all användning. Det får man förstå. För även om varken LSD eller psilocybin var beroendeframkallande så gav de ändå oönskade effekter. Viljan att kriga i Vietnam, till exempel, avtog betänkligt. Den seriösa forskningen pågick ännu en tid, men snart var det stopp även där. Tusentals vetenskapliga rapporter föll i glömska. Först vid millennieskiftet började man gräva upp dem igen, och vad som sedan hände berättas boken Psykedelisk renässans av den amerikanske författaren Michael Pollan. Jämförelsen med Renässansen, då man återupptäckte antikens litterära skatter är välfunnen. Så nu är man på det igen, och eftersom tekniken har gått framåt, liksom forskningen om serotonin och andra signalsubstanser, kan man i dag säga en hel del om vad som faktiskt händer i hjärnan under en psykedelisk tripp, samt även formulera goda hypoteser om hur det kan komma sig att sådana utfärder ibland har gynnsam inverkan på människor som är låsta i ältande och tvångstankar. Till historien hör att Michael Pollan testar själv, och fastän han tar hjälp av erfarna reseledare är sinnesintrycken fortfarande hopplöst svåra att återge, vilket författare som Aldous Huxley och Ernst Jünger insåg redan för längesen. Intressantare är vad vetenskapen har att säga. Vad händer till exempel när man stoppar in en påtänd person i en apparat för magnetröntgen, eller mer korrekt magnetisk resonanstomografi? Hypotesen var att hjärnaktiviteten skulle vara kaotisk och starkt förhöjd, men det visade sig vara tvärtom. Särskilt svag var aktiviteten inom det så kallade standardnätverket, ett för tänkandet centralt nätverk som kan liknas vid en orkesterdirigent, vars uppgift är att hålla samman systemet och dämpa hjärnans mer bångstyriga tendenser. Beskrivningarna av jagupplösning, och känslor av samhörighet med allt och alla, tycks ha att göra med denna inaktivering av standardnätverket. Som om personens ego stängdes av. Denna inre dirigent finns för övrigt inte från början; små barn antas därför befinna sig på en psykedelisk tripp för jämnan, vilket väl ungefär alla föräldrar någon gång har anat. Hjärnan kan jämföras vid en dator; när den hänger sig behövs en omstart. Så förklaras varför LSD och annat i den vägen kan bryta behandlingsresistenta depressioner och tvångsmässiga missbruk samt, fascinerande nog, även döende människors ångest. Entusiasterna påminner visserligen om hälsofanatiker som har sett ljuset i form av LCHF eller vad det nu kan vara, så man bör nog inte helt byta ut kantarellerna mot slätskivlingar i släktet Psilocybe, men ändå; andra illegala droger – opiater, amfetamin och så vidare – förekommer lika ofta som läkemedel. Så varför inte också psykedeliska substanser? Om inte annat kan sådana kemiska äventyr säkerligen ersätta en del av de resor som ändå inte ger mycket mer än flygskam, tarmparasiter och foton av elefanter som ingen vill se. Fredrik Sjöberg, författare och biolog Litteratur Michel Pollan: Psykedelisk renässans – den nya vetenskapen om medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens. Översättning av Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2019.

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020. ”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.” Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd. Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas. Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal. De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan ”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt. Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning. Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster. Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen. Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras. Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner. Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på. Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat”, skriver en annan man till sin bror. Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden. I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor. Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan. När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se.” De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron. Anna Blennow, latinforskare och skribent. Litteratur Egeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006. Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania State University Press 2005. Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Turismen kritiseras från flera håll, men allting tyder på att resandet kommer att fortsätta öka. Författaren och reseskribenten Per J Andersson reflekterar över vilka resor som är nödvändiga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2020. Turismen har utvecklats till en av världens viktigaste ekonomiska drivkrafter, som kan kopplas till närmare vart tionde jobb och tio procent av världens samlade BNP. Från millennieskiftet till coronaepidemins utbrott våren 2020 dubblerades antalet internationella semesterresor till 1,4 miljarder. Och hittills har alla pandemier, kriser, askmoln och terrorattacker bara inneburit tillfälliga avbrott i en till synes ostoppbar urkraft. I takt med detta har också invändningarna blivit fler. Det har handlat om exotiseringen och resandets ojämlikhet. Som om turismen vore en fortsättning på den europeiska kolonialismen, som Edward Said var inne på i sin klassiska bok Orientalism från 1978. Det handlar också om kritiken av massturismen som gjort att invånarna fått nog på turistiga hotspots som Barcelona, Venedig och Mallorca. Och det handlar förstås om klimatlarmens fokus på flygandet. Visst fick nya begrepp som flygskam och tågskryt svenskarnas semesterflygande att minska något 2018. Men väldigt lite. Bara för att året därpå fortsätta att öka. Som sagt: som om resebegäret vore en ostoppbar urkraft. Att resenärer är smittspridare, det har människan alltid vetat – även innan vi fick vetenskaplig evidens på att det var så. Det konstaterar Johan Norberg i sin essäsamling Viruset och världen, som gavs ut mitt under covid 19-epidemin i april 2020. Därför har resenärer och utlänningar ofta utsetts till syndabockar när epidemierna slagit till. Syfilis kallades polska sjukan i Tyskland, italienska sjukan i Frankrike och fransosen i resten av Europa, medan medeltidens pestepidemier skylldes på judar och romer och andra minoriteter som ofta korsade nationsgränserna. I Sverige låg fokus ett tag på att coronasmittan hade tagit sig in i landet med återvändande skidturister från Alperna. Vilket fick Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman att nöjt konstatera att de hedonistiska afterski-festerna hamnat i ”välförtjänt vanrykte som vår tids centrum för skörlevnad och osunda ångor”. Över 2 000 gotlänningar gick samtidigt med i Facebookgruppen Stoppa färjan med kravet att isolera ön från besökare från fastlandet. Tur att det var stockholmsk medelklass, och inte muslimska flyktingar från Mellanöstern som kom med smittan, konstaterar Johan Norberg sin bok, eftersom det hade kunnat resultera i ett annat syndabocksläge – med betydligt obehagligare politiska konsekvenser. Människan har alltid hittat på förevändningar för att kunna resa. Fascinerad bläddrar jag i Guide till medeltida Rom av Anna Blennow där hon med utgångspunkt i en guidebok från runt år 800 tar läsaren med till den tidens Rom. Mycket är sig likt. Även för 1 200 år sedan, skriver hon, kantades förmodligen vägarna av souvenirförsäljare och mer eller mindre pålitliga matställen. Och precis som idag promenerade turisterna, som då kallades pilgrimer, genom staden för att titta på sevärdheter. Ett typiskt turistmål bestod av en grav med döda martyrkroppar. Tillsammans med kyrkorna gav de upphov till en boomande medeltida reseindustri, som i sin tur möjliggjorde Roms ekonomiska comeback efter kejsardömets sönderfall. Turismen räddade staden efter krisen. Mycket talar för att historien kommer att upprepas. De svenska myndigheternas reseråd, som utfärdas av Utrikesdepartementet, är formulerad som att vi i kristider avråds från icke nödvändiga resor, vilket i praktiken – antar jag, för UD har inte definierat det närmare – betyder resor utan koppling till samhällsbärande funktioner, viktiga affärskontrakt och myndighetsutövning. Men är inte en resa som går ut på att med alla sina sinnen stilla nyfikenheten på världens förunderlighet mer nödvändig, än en resa med syfte att sätta sig i ett sammanträdesrum? Den senare, men knappast den förra, kan ju enkelt ersättas med ett digitalt mötesverktyg. Men inget nytt under solen. Det fria resandet har alltid ifrågasatts. Och är kanske förklaringen till att turistresor, där varken gud, pengar eller administration är inblandad, ifrågasatts extra mycket. När jag sökt i biblioteken efter klassiska resenärer har jag i stort sett bara hittat resenärer med ett uttalat syfte. Har det inte handlat om handel och kolonialism har det varit kartläggning, kategorisering eller insamling. Därför blev jag så glad när jag hittade Ida Pfeifer vars reseliv skildras detaljerat i biografin Wanderlust av vetenskapshistorikern John van Wyhe. Kanske kan man kalla Ida, som var född 1797, för världens första genuina turist – eller varför inte backpacker. Hon började sent, först när hon fyllt 45 och hunnit uppfostra flera barn och stått ut länge i ett dåligt äktenskap. Men då blev det resa av. Från hemstaden Wien for hon till Mellanöstern och Sverige, Norge och Island, innan hon reste jorden runt. Två varv, dessutom. Hon reste på egen hand och till att börja med utan annat uttalat syfte än att se sig omkring. Givetvis blev hon ifrågasatt av sin samtid. Hon beskylldes för att drivas av njutningslystnad. ”Vem tror hon att hon är?” frågade sig en kritiker som undrade vilket syftet var med resorna. ”Samma kritiska frågor som kan ställas till dagens turister”, skriver van Wyhe. För ”vad är det egentligen för nytta med att besöka avlägsna platser om man inte är expert på något?”. Var Ida Pfeiffers resor ändå nödvändiga? Är fritidsresor någonsin nödvändiga? Frågan är fel ställd. Frågan borde snarare vara: Kan man stoppa människan från att resa? Svaret tror jag lyder: tillfälligt, ja. Men på lång sikt, nej. Att behovet är djupt märks på att det inom religionen finns en ständig uppmaning till rörelse. Jesus ber ju sina följeslagare att ge bort alla sina ägodelar och bli vandringsmän. Kristna, judiska, muslimska och zoroastriska predikanter med rötter i nomadismens hjärtland i Mellanösterns öknar använde sig flitigt av herdemetaforer och förespråkade pilgrimsvandring. Och Buddhas anhängare och hinduismens sadhus lämnar hemmet för att vandra sig närmare andlig upplysning. Varifrån kommer all denna längtan efter rörelse? Kanske har det att göra med det man skulle kunna kalla kollektivt minne. Vandringslusten finns i våra gener. Evolutionärt sett var det inte länge sedan vi strövade, samlade och jagade. Därför är resandet inte något pynt i vardagen, utan kanske i grund och botten en terapi för att lindra den bofasta plågan. En rituell upprepning av nomadens förflyttningar. Och att resebegäret är universellt. Som Harry Martinson var inne på i sitt manifest om världsnomaden, som publicerades i Stockholms-Tidningen 1931 och i boken Resor utan mål. Vi ska göra allt för att tänka miljömässigt och hållbart. Vi ska bli bättre på att inse att resmålet kan finnas alldeles i närheten. Redan på andra sidan ån, skogen och ängen börjar ju världen. Men vi ska inte ha som mål att hindra folk från att resa. För då hindrar vi dem från att vara människor. Jag tror att hela historien är full av dem som rest under förevändning att uträtta någonting viktigt, men som egentligen främst försökt få utlopp för den nedärvda driften att förflytta sig. Med det synsättet blir också turistresan, hur onödig och onyttig den kan tyckas, en existentiell nödvändighet, omöjlig att kuva. Per J Andersson, författare och reseskribent   Litteratur Resor utan mål av Harry Martinson. Albert Bonniers förlag (1932). Orientalism av Edward Said (1978, svensk översättning Hans O Sjöström, Ordfronts förslag, 1993). Wanderlust – The Amazing Ida Pfeiffer, the First Female Tourist av John van Wyhe. Ridge Books (2019). Viruset och världen – Är det nu globaliseringen dör? av Johan Norberg. Volante förlag (2020). Guide till medeltida Rom av Anna Blennow, Appell förlag (2020).

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer. Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades." Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor. Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor. Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol. Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar. Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken. I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset." Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma." Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få. Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen. 1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul. Det spårade ur även på andra sätt. Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås  bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l. Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot." Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt? "Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken  Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade." Det spårade ur även på andra sätt. Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933. Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd. På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen. Ulrika Knutson

Svensk kulturpolitik sägs vila på principen om armslängds avstånd, där politiken får sätta ramar och fördela resurser men inte lägga sig i innehållet. Men kanske är det naivt att föreställa sig en politik som inte vill utöva makt? Författaren och kritikern Dan Jönsson reflekterar över kulturpolitikens väsen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om jag säger ”kulturrevolution”, så tänker du kanske på kinesiska rödgardister med Mao Zedongs lilla citatbok i händerna. Eller på sovjetiska Proletkult-kommissarier, i färd med att stöpa om det gamla Rysslands alla kyrkor till biografer. Eller kanske på förra kulturministern Alice Bah Kuhnke, som i mitten på tiotalet gärna poserade framför en broderad väggbonad av konstnären Anders A med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Jag blev själv aldrig riktigt klok på vad kulturministern menade med det där poserandet, vad det var för revolution hon tyckte behövdes och hur den skulle gå till – men visst, jag håller med: vi behöver en kulturrevolution, och det nu, eftersom vi alltid gör det, helt enkelt för att det är så kulturen utvecklas och lever. En kultur som inte hela tiden utmanas av idéer om en radikal omvälvning är snart en död kultur. Det jag vill säga är alltså att kulturrevolutionen inte ska ses som det historiska undantaget utan som regeln. Det finns en utbredd föreställning om kulturen som något som utvecklas mer eller mindre organiskt, ett ”arv” som förs vidare från släktled till släktled, från epok till epok med nästan omärkliga förändringar, ungefär som i naturen där fåglar anpassar sin teckning eller sina läten till en förändrad miljö. I själva verket finns inte mycket som talar för en sådan kultursyn. För även om den kulturella odlingen vilar på en grundläggande och helt nödvändig dimension av långsamhet, historiskt djup, av tradition kort sagt – så sker den konstnärliga och institutionella förnyelsen språngvis: inte nödvändigtvis våldsamt, men i ofta hård och oförsonlig konflikt. Det här betyder i sin tur att begreppet ”kulturpolitik” redan i sig har något omstörtande, revolutionärt över sig. Kulturpolitiken i vid bemärkelse – det vill säga när man räknar in till exempel skolpolitik och mediepolitik – sätter ramarna för våra tankar och värderingar, lägger grunden för på vilket sätt vi uppfattar oss som medborgare eller undersåtar i den stat som styr oss. En politiker som verkligen vill förändra något vill förstås förändra denna grund, förskjuta dessa tankeramar. Kulturrevolutioner tar därför ofta formen inte av rebelliska uppror, som man kanske vill tro, utan av påbud och dekret från makten själv. Även i ett så skenbart fredligt och reformsinnat land som Sverige är kulturhistorien en omvälvande berättelse: från Gustav Vasas protestantiska så kallade reformation – som i ett slag krossade den katolska kyrkans andliga herravälde – över Gustav III:s franskinspirerade institutionsbyggande, fram till socialdemokratins folkbildningspolitik, som gjorde arbetarrörelsens motkultur till en del av den statliga välfärdsbyråkratin. Och förstås vår egen tids marknadsliberala friskolereform och kulturella näringspolitik, som har förskjutit ramverket på nytt och fått medborgaren att foga sig i rollen som kund och driftig entreprenör. Hela detta vida fält av intellektuell maktutövning – över konst och religion, museer och biblioteksväsen, skolsystem och medier – har historiskt sammanfattats med den administrativa termen ecklesiastik. Ordet kommer från det grekiska ekklesia, som i det klassiska Aten var namnet på den demokratiska folkförsamlingen, men i den kristna kulturen kom att stå för den troende församlingen och så småningom blev roten till de latinska språkens ord för kyrka. Det var också förhållandet mellan kungamakt och kyrka som från början var ecklesiastikens viktigaste uppgift; eftersom kyrkan skötte skolväsendet och var den viktigaste konstmecenaten följde de frågorna så att säga med på köpet. När vi idag lite slappt säger att kulturen har övertagit religionens roll och att museerna är den moderna tidens kyrkor är det alltså egentligen en ganska korrekt beskrivning av hur ecklesiastikens fokus har förskjutits. Och frågan är om den här utvecklingen också med tiden har gjort den överflödig. Eller kanske: förvandlat den till någonting annat. I sin bok ”Kulturstrider och statskonst” tecknar författaren Mikael Löfgren den svenska ecklesiastikens historia och beskriver hur kulturpolitiken under den moderna epokens olika skeden har tagit sig uttryck som försvarspolitik – under den oscarianska nationalkonservatismen – som fördelningspolitik – i välfärdsstatens kulturspridningsprogram – som näringspolitik – med tjugohundratalets kulturentreprenörer och entreprenörkultur – och kanske framför allt: som identitetspolitik. Den som eventuellt fått för sig att identitetspolitik är en postmodern, akademisk uppfinning har fullständigt glömt bort hur till exempel arbetarrörelsen runt förra sekelskiftet organiserade sig inte bara fackligt och politiskt, utan också kulturellt med tidningar, förlag och bildningsverksamhet: en hel separatistisk motoffentlighet där begreppet arbetarkultur stod i skarp opposition mot den borgerliga kultur som ansågs tjäna klasstatens intressen. Identitetspolitik är det förstås också när dagens radikala höger utmålar mångkulturen som ett hot mot det nationella kulturarvet. Hur avgör man demokratiskt vad som är kvalitet? Ja: identitet är helt enkelt vad kultur i grund och botten handlar om. Och de kulturstrider som har satt sin prägel på tjugohundratalet – med statybråk och karikatyrkriser, akademiskandaler och kanondebatter, är sannerligen inget nytt. Det nya är snarare att den statliga kulturpolitiken inte längre har samma möjlighet att gripa in i dem. I de moderna marknadsdemokratierna är politikerna numera i stort sett överens om att hålla, som det heter, ”armlängds avstånd” till kulturen. Kulturpolitikens roll är att skapa förutsättningarna, sätta ramarna och kanske målen, men aldrig blanda sig i konstens uttryck eller innehåll. Faktum är, skriver Löfgren, att för demokratin blir själva idén om kulturpolitik till ett dilemma: den ska ju samtidigt vara demokratisk och borga för konstnärlig kvalitet – men hur avgör man demokratiskt vad som är kvalitet? Som i melodifestivalen: genom folkomröstning? Eller är ett varierat och kvalitativt kulturliv en demokratisk rättighet, som istället måste tillgodoses på andra sätt? På sådana frågor finns helt enkelt inga slutgiltiga svar. Och bör väl heller inte finnas, menar Löfgren. Istället ser han för sig hur kulturpolitikens processer – just i kraft av denna olösliga motsättning – faktiskt skulle kunna tjäna som en förebild för demokratin som helhet. Hellre än att se demokratin som en uppsättning procedurer vill han förstå den som en pågående dialog, en samhällsgenomsyrande kultur med andra ord – och tänker sig ett ideal i stil med den tyske filosofen Jürgen Habermas ”deliberativa”, samtalande demokrati, en process där medborgarna prövar hållningar och argument mot varandra med målet att för stunden uppnå något slags enighet. Kulturpolitik som utopi, alltså; tanken kan verka lockande, men eftersom en rättvis dialog aldrig kan baseras på över- och underordning framstår den åtminstone just nu, i ett land och en värld av växande ojämlikheter, som inte bara idealistisk utan rent naiv. Vad vi behöver är, som vanligt, en kulturrevolution. Dan Jönsson

"Inspiration" var länge något som helgon och apostlar drabbades av. Den som googlar "inspiration" idag hittar mest inredningstips, men visst söker vi fortfarande andlig vägledning hos andra? Bara inte hos Linda Skugge, konstaterar Linda Skugge själv i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Jag är en obehaglig människa Det är jag övertygad om Vad skulle jag annars vara Hur skulle man annars kunna vara Jag försöker inte ens” Läser jag i Lars Noréns prosalyriska Efterlämnat och funtar på att göra något av det där att jag en obehaglig människa. Som jag så ofta fått höra. Kanske upprepa det som ett slags omkväde i min kommande tusensidiga Lundell- slash Norén-ripoff som bär titeln Rigor mortis. Eventuellt använda mig av kursiver. Eller bara be mina barn skriva det på min gravsten om jag dör. Jag är en obehaglig människa. Fast gudarna ska veta att jag försökt. I hela mitt liv har jag försökt att passa in. Att vara som folk är mest. Att vara som något slags härlig Pippi Långstrump som på morgonen till synes i blindo rafsat ihop något att klä på sig och sedan så där ofantligt populärt komma minst en halvtimme för sent. Problemet är bara att det inte går så bra. Faktum är att det går jättedåligt. Så dåligt att mina vänner aldrig missar en chans att tråka mig näst intill ren mobbning. En tjejkompis och jag är på väg till en av de där jättelika sportbutikerna för att köpa nya längdskidor till Vasaloppet och hon råkar på ett jättepajigt sätt spilla något över hela sig bakom ratten och vänder sig mot mig och säger ”för jag är perfekt och jag har alltid näsdukar med mig, ge mig en!” Ja, hon har känt mig hur länge som helst och trots min till synes så vidriga persona – Jag är en obehaglig människa – vill hon uppenbarligen umgås med mig. Och hon gör ju på ett förvisso kärleksfullt sätt narr av mig, men ändå. Händelsen slår an något hos mig och får mig att i en enda sittning att vräka ur mig den här texten – att en gång för alla bearbeta mitt livs trauma, som är att vara perfekt. För det visade sig att jag var lurad. Att det som vuxenvärlden lärde ut och jag ANAMMADE (kom i tid, håll deadlines, håll koll på dina grejer, var hel och ren) visade sig inte stämma. Att de som gjorde tvärtom (bohemiga slarvers) blev de som alla älskar och går att känna igen sig i och får ofantligt många sociala medier-följare. Har du aldrig tänkt skriva för scenen och uppträda med din egen text? Att inspirera andra? frågar en teaterproducent. Nej, svarar jag omedelbart. För jag inspirerar INGEN. Ingen skulle komma, säger jag och berättar om den gången då jag fortfarande trodde på det vuxenvärlden lärt mig om noggrannhet och att vara ordentlig. Då jag på någon sorts inspirationsdag stod på en scen och inledde med att berätta hur jag brukade trippelnatta mina tre barn under sex år så att de jämt sov klockan sju sharp så att jag kunde fortsätta läsa och skriva hela kvällen och en kvinna ur publiken efter endast ett par minuter avbröt mig och reste sig för att upprört fråga: ”På vilket sätt inspirerar du oss?” Jag har aldrig urladdad mobil, det är ju bara att ladda den. Efter mig talade Amelia Adamo om sin livsresa: fattig mamma, Italien, revansch i Sverige et cetera. Och sedan en idrottskvinna som berättade hur ofantligt mycket tid hon lagt ner på träning för att ta sig till den absoluta toppen där hon nu befann sig. Hur mycket hon försakat. Hur hårt hon pressat kroppen gällande både träning och kost. De inspirerar. Det gör inte jag. Har aldrig gjort. Kommer aldrig göra. Ingen tycker om en perfekt människa. Jag är en obehaglig människa. Jag har aldrig urladdad mobil, det är ju bara att ladda den. Jag glömmer aldrig något, det är ju bara att lägga fram det man vill komma ihåg. Jag kommer aldrig för sent, det är ju bara att se till att ha tillräckligt med tid på sig och alltid ta höjd för force majeure så som stopp i tunnelbanan och eventuella bilköer. Framför allt, det handlar om att bara gå upp en timme tidigare. Jag orkar inte längre bry mig varför en idrottare som exempelvis en fridykare som kan hålla andan i upp till tio minuter, eller en företagsledare som snittar hundra arbetstimmar i veckan, inspirerar. Jag har förstått att jag, som säger att det är ju bara att ladda mobilen, inte gör det. Det är okej. Jag har ändå gett upp. Jag är en obehaglig människa. Jag kommer aldrig mer likt min gamla 00-talsbok Ett tal till min systers bröllop mot en bakgrund av Sylvia Plaths liv LJUGA ihop en historia om en kämpande – fullständigt ojämställd och helt misslyckad – mamma, för att någon antingen ska tycka om mig, eller för att jag ska sälja några böcker. För det funkar ändå inte. Att jag på fullaste allvar tycker att det är ju bara att ladda mobilen lyser liksom igenom. Jag har insett att det är kört. Det är som en av mina döttrar sa när en närstående råkat ta min airpods-dosa: Har du airpodsen i en liten fryspåse? Ja, annars försvinner de ju! Det kommer dröja en evighet innan jag får tillbaka dem. Vet du, du skulle platsa i det militära eller kanske som någon högt uppsatt inom Hitlers Schutzstaffel. Alla hatade Sylvia Plath. Det sa till och med hennes man Ted. På hennes begravning till på köpet. Hon var med sin perfekta persona den där obehagliga människan Lars Norén skriver om. Hon var, hur mycket hon än åt, naturligt mager. Hon var lång, Hon var extremt beläst. Hon älskade att städa och höll sitt hem nitiskt rent. Hon sa alltid vad hon tyckte. Alla hatade Sylvia Plath. Hade det funnits mobiler på Sylvias tid hade hennes naturligtvis aldrig varit vare sig sprucken eller urladdad. För hallå, det är ju bara att inte tappa den eller att ladda den. Och likt mig hade hon PLUS att alltid ha laddad mobil hunnit göra precis allt hon brinner för. För egen del är det att dagligen gå upp klockan fem för att läsa en timme och sedan jogga i fyrtiofem minuter och sedan gymma en timme och sedan … ja, jag vet: på vilket sätt inspirerar jag er? Point taken. Jag fattar. Jag är körd. Jag är en obehaglig människa. New York University-journalisten och -professorn Katie Roiphe skriver i The power notebooks att ”om jag inte visar mig tillräckligt svag är jag unlikable. Om jag visar för mycket svaghet blir jag unlikable.” Hennes elever vill gärna prata om vikten av att en författare är ”likable” eller ”relateble”. Kan något vara bra eller fascinerande utan att man kan identifiera sig med författaren? Kan man ens tycka om något om det inte är ”relatable”? Eleverna nämner författare de anser vara ”relatable” och ”likable: Zadie Smith, Leslie Jamison, Roxane Gay och till och med Joan Didion – trots att hon äter middag med filmstjärnor på dyra LA-krogar är ”relatable” och ”likable”. Katie Roiphe har identifierat att för eleverna är ”relatable” och ”likable” synonymt med ”mitt liv är kaos, jag gråter offentligt, jag skär mig, jag dricker för mycket, jag har absolut ingen koll”. Det vill säga, det finns inte särskilt mycket för en sådan obehaglig människa som jag att hämta där. Trots att – även jag – druckit för mycket, gråtit vid bardiskar och vällustigt noterat hur Erika i Elfriede Jelineks Pianolärarinnan med ett rakblad skär sig i underlivet (snacka om att INGEN kommer upptäcka såren. Dessutom förhöjs ju BDSM-et av blodet och smärtan. Det är genialt.) blir en sådan som jag aldrig någonsin relaterbar. Bara för att jag aldrig haft en oladdad mobil. Eller tappat bort ett paraply. Eller kommit för sent. Jag är en obehaglig människa Jag återgår till Lars Norén. ”Noggrannheten skall göra er fria”, skriver han. Tyvärr kan jag inte fråga honom om han tyckte att det var så. Linda Skugge

Poeten Willy Granqvist debuterade 1974, det år han fyllde 26, och gick bort bara tio år senare. Under en tid av isolering har författaren Kristofer Folkhammar funnit gemenskap i Willy Granqvists dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa vaknar. Dåsigt frigör han sig från de sammanblandade medvetandenivåerna, och tar sig i vardaglig strävan ut i köket. Han gör frukost. Rester från drömmar tassar som små hundar genom skallen, med kliande nosar. Han försöker samla ihop sig. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Han vill vara en del av världen som pågår där ute. Med sina sociala koder och regler och uppdelningar i ditt och datt. Han skakar ur en duk i slasken. Och i fönsterglaset ser han immiga speglingar av längtan. Genomskinliga händer trevar mot rutan, delar av större sammanhang blåser ihop där och fastnar. Genomlysta. Poeten och radiomannen Willy Granqvists böcker, utgivna under 1970- och 80-talen, präglas av en sorts mjuka eller porösa kollisioner. Mellan nuet och det förflutna. Mellan vardag och metafysik. Texterna präglas av en naturvetenskapligt influerad faktiskhet å ena sidan, och av något vindlande musikaliskt och improviserat å den andra. I sin samtid placerade han sig bland de tidiga, postmodernistiskt influerade poeterna, strax efter 1960- och 70-talens explicit politiska och socialt engagerade poesi. En inte fullt så drastisk Lars Norén. En inte riktigt så patosfyllt vibrerande Göran Sonnevi. Men där någonstans, mellan Norén och Sonnevi i tonen, med stänk av generationskamraten Eva Runefelts sinnliga elegans, och kanske också av den något äldre Anna Rydstedts sätt att få stenar och gräs att ruva på livets bråddjup. Det subjekt, eller den gestalt, som rör sig genom de formmässigt spretiga Granqvistböckerna, verkar ha tappat något. Han verkar i alla fall leta, i själva existensen. Kanske har något hemskt hänt i den barndom som sipprar in i texterna, via tablåer som ibland präglas av brutalt våld, och ibland av en fridfull vila. Alltså, barndomen omväxlande förstådd som total utsatthet, alternativt som en plats där man får vara sig själv och bli lämnad i fred, ungefär. Säkert är i alla fall att det där tappet präglar den strävan efter tillhörighet som finns genomgående hos Willy Granqvist. Som en oupphörlig sträckning. På ett par ställen, i samlingen Kropp (1980) står det, som suckar, "Länge har jag sökt sammanhangen." Ett sökande som kännetecknas av "En skör och förtvivlad saklighet", som det formuleras i samlingen En ängel i vår tid (1976). Jag läser om alla Willy Granqvists böcker, långsamt, under ett år i mitt liv då jag inte får träffa de jag tycker om, hur jag vill. Och inte heller får lära känna nya personer, hur som helst. Mina relationer har sällan känts så laddade som nu. I alla fall inte på ett såhär märkligt, uteblivet, liksom dovt icke-sätt.    Herregud, vad jag längtar efter alla.   Men shit, kommer vi ens känna igen varandra sedan?   Och, åh, vad jag är tacksam, för att jag har en liten flock i isoleringsbubblan. Ett barn och en kille att snubbla över mellan tvättställ och klädhängare.   Men oj, vad kommer hända när vi ska börja vara på hundra olika ställen hela tiden, igen? Ett sådant år går Willy Granqvists texter, som man brukar säga, rakt in, i mig. Även om Granqvists universum är starkt förankrat i en pågående, vanlighetens tickande vardag, lägger det sig som ett skört raster över det utdragna undantag som ett år av social distansering utgör.  Granqvists poetiska forskande i ensamhetens minsta beståndsdelar blir något mycket speciellt att dröja vid, vid sidan av larmen, restriktionerna och kurvorna. Lite som att allt annat tystnar när jag läser. Något vill hela tiden djupare i Willy Granqvists diktning. Något vill så otröstligt gärna förstå, och greppa. En trevande rörelse sjunker. Den andas inåt och nedåt. Genom tidslager och materia. Och här vimlar av stoft och partiklar. Som vore det möjligt att till slut hålla fast och röra vid det mellanmänskliga. "Det måste finnas delar. / Som inte går sönder" står det, återkommande, som ett omkväde, i Kropp. Och det syftar lika mycket på mikrobiologi som drömmen om att verkligen komma nära en annan människa. Att komma innanför skaven och missförstånden. Som vore det möjligt att förstå också bindningar till andra, genom att bryta ner dem till små, små bitar, odelbara korn, hitta ett slags existensens minsta beståndsdelar att lita på. Att borra djupt, för att slutligen slå i, mot en verklig tillit. Ett företag, lika behjärtansvärt, som dömt att misslyckas. Kanske drog Willy Granqvist sitt ömsinta sönderdelande av tillvaron allra längst i just samlingen Kropp. Den reser sig i mitten av författarskapet, som den sjätte av sammanlagt tio böcker. Utgiven 1980 ser den såhär på håll ut som en portal till det decennium, då ordet "kropp" blev ett verkligt modeord i svenskspråkig poesi. Det är Granqvists tätaste bok, skulle jag säga. De smalt satta, kort radbrutna dikterna i Kropp, saknar de första samlingarnas enkla luftighet, men bär inte heller på prosaböckernas, eller de sista tre diktsamlingarnas, häftiga flöden. Den där eruptiva, forsande rörelsen, som nådde sin desperata kulmen i den postumt utgivna, kultförklarade boken Natten (1987). Kropp är också den bok där Granqvist lägger sig närmast idolen Paul Celan, som tillägnas en lyrisk essä, i slutet av boken. De poetiska bilderna är ibland hårt kondenserade. Dödsflingor sugs in i kroppen och gör den skör av dödsljus. Dödsflingor lagras tills de blir kristaller av liv. Sexualiteten tar också plats i Kropp. Emellanåt är den en tillfälligt sammankittande, mänsklig energi. I diktrader som är extatiska och gränsupplösande väller sekreten, munnarna och könen fram, triumfatoriskt. Och i andra fall är åtrån en tom och övergiven plats, där telefonsignalerna går fram och lämnar en avvisad och bortgjord. Blottad. Som ett ensamt, huttrande barn i simhallen. I dessa ödsliga begärsmarker blir också dikten mer avskalad, mer stilla. Påminner mer om de första samlingarnas mjukt trevande enkelhet. Som i slutet av dikten "Sömn av sten", som gestaltar avskedet efter ett träningspass: I duschen kysser jag hastigt din panna. Du fnissar till. Mina darrande händer Försöker omsluta dig. Hinner inte. Efteråt går vi över skogsbacken ner mot Parkeringen. Jag kör dig hem. Du lägger handen mot min axel Innan du försvinner ut. Innanför porten tänder du inte trappljuset, Från gatublänket kan jag omöjligt se dig. Ett stoft av besvikelse faller Som från naturen själv. Är det en bild av att inte se sig själv, och sitt begär, i föreställningen om natur? Som i naturlighet, normalitet, fertilitet, reproduktion? Den samkönade kärlek som anas mellan raderna, omtalas på andra ställen i Willy Granqvists författarskap som "omöjlig". I Kropp fortsätter den att glida undan. Men kanske gör den här, i dikter från 1980, ett slags uppror både mot naturen, och den bestämmande fadersgestalt som återkommande dyker upp. Ett försiktigt och ledset uppror. Vars spröda puls rör sig som partiklar av sorg genom dikterna. En människa vaknar. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Men hejdar sig. Gör det svårt för sig. Vrider och vänder på ditt och datt. Lyckas inte riktigt ta någonting för givet. Plockar isär saker. Och sätter samman en underlig dikt. Kristofer Folkhammar

Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska – ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt – Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen – Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder./…/ Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos – "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här – en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" – "Och har ni tänkt på" – sade han – "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna – "just nu, just då" – insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll – den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

Sex är så mycket mer än sex. Under 1960- och 70-talen var sex och frigörelse intimt förknippade, men hur är det idag? Författaren Ulrika Kärnborg spårar en förskjutning i sexualitetens innebörd. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I augusti 1986 gick en liten dansfilm upp på biograferna i USA. Förväntningarna var rekordlåga. ”Bränn negativen och plocka ut försäkringspengarna”, lär producenten ha sagt, medan han rekommenderade ”Dirty dancing” för distribution direkt till videohyllan. Manuset ratades fyrtiotre gånger innan ett litet bolag vid namn Vestron förbarmade sig och erbjöd sig att bidra med några miljoner dollar. De dåliga förhållanden som rådde vid inspelningen är numera filmhistoria. Jennifer Gray och Patrick Swayze, som spelar huvudrollerna, avskydde varandra sedan ett tidigare samarbete, och vattnet i sjön där en av de viktigaste dansscenerna spelades in var iskallt. Eftersom man av budgetskäl tvingades filma på hösten, hade löven på träden hunnit gulna och fick målas gröna som en del av rekvisitan. Resultatet ser vi på teveskärmen. I den omgivande naturen råder ett fuktigt dunkel, förvildad höstflox lyser i skymningen och giftiga insekter dunsar omkring. Semesterorten i Catskills får en mörk och hotfull inramning. Ändå blev det succé. Till dags dato har ”Dirty dancing” spelat in över 200 miljoner dollar och blivit en modern klassiker. Till skillnad från tidens andra ungdomsfilmer med danstema som ”Flashdance”, ”Footloose” och ”Fame”, har den åldrats med behag. Jag undrar varför. Kanske beror det på att ”Dirty dancing” har en skorrande svärta som är svår att hålla ifrån sig. Filmvetaren Oliver Gruner jämför “Dirty dancing” med Oliver Stones Vietnamdrama “Plutonen”, även den från 1986. I sin bok ”The time of our lives: Dirty dancing and popular culture” menar han att båda filmerna kan ses som coming-of-age-berättelser om två unga människors politiska och psykologiska uppvaknande med det amerikanska 60-talet som fond. Producerade i ett betydligt mer konservativt samhällsklimat, markerar de slutpunkten för 60- och 70-talens radikala våg. Ut med socialliberalism och kvinnokamp, in med Reaganomics. Men i Eleonor Bergsteins självbiografiska berättelse som ligger till grund för ”Dirty dancing”, ekar fortfarande 70-talet. Klassfrågan är central på ett sätt som ingen dårdrypande sentimental iscensättning kan dölja: det enda sättet som medelklassflickan Baby och arbetarpojken Johnny kan mötas på är genom dansen. Sex som utopi, inte som trauma. Och erotiken, förstås. Tack vare det täta spelet mellan Gray och Swayze, extra laddat genom den ömsesidiga antipatin, färgas även sexualiteten in av den ursprungliga textens frihetslängtan. Den blir ett instrument för Baby Housemans självförverkligande. Intressant nog visas inga samlag, och nästan inget naket. Där sexualiteten idag oftast skildras explicit, men i termer av övergrepp, eller reduceras till en populärkulturell markör, som när väninnorna i ”Sex and the city” pladdrar på om dater, är sex i ”Dirty Dancing” fortfarande förknippat med frigörelse. Både social och mänsklig, bortom alla kvävande konventioner. Sex som utopi, inte som trauma. Den dimensionen har gått förlorad i vår tids film och teveunderhållning, antingen det handlar om de maniska incestlekarna i ”Game of thrones”, det trolösa knullandet i ”The Affair” eller det ömsesidiga utnyttjandet i ”House of cards”. Det sägs ibland att positiva sexskildringar inte platsar i den seriösa samtidslitteraturen, trots att ett optimistiskt utforskande av driftslivet var närmast obligatoriskt för många banbrytande modernister. Jag tänker förstås på James Joyce och D H Lawrence. Men i samtidslitteraturen skildras sex som destruktivt och i grund och botten alienerande. Det är sex som frånvaro och brist, eller som symtom på något allvarligare: en civilisation som spårat ur. Det kan ske i skildringar av dejtingkulturen i Tinder-eran, som i Tone Schunnessons ”Tripprapporter” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”; i berättelser om incest som Vigdis Hjorths hyllade ”Arv och miljö” eller i diskussioner om mansrollen som hos Geir Gulliksen. Hans senaste bok ”Bli snäll igen” handlar om Henning, drygt femtio år, som lever med två döttrar och otaliga kärleksförhållanden bakom sig. Nu har han hamnat i ett läge där han tvingas reflektera. Har han verkligen fullt ut lyckats leva ut sina begär, känslomässiga och sexuella, med kvinnor eller behöver han söka en manlig partner? Intelligent dissekerar Gulliksen vår tids krav på oavbruten behovstillfredsställelse och tomheten det leder till. Hur blev sexualitetens koppling till tomhet och destruktivitet en estetisk norm? Liksom för att understryka vad som står på spel, delar Literary Review varje år ut ett beryktat pris, ”Bad sex award”, som ska gå till en författare som skapat en dålig sexscen i en annars bra roman. De som får priset har ofta försökt vara högstämda i sin sexskildring, en synd som i den litterära världen brukar kallas pekoralism. Hur har det förhållningssättet blivit ett tabu? Hur blev sexualitetens koppling till tomhet och destruktivitet en estetisk norm? Jag ser Netflix storsatsning, miniserien ”Halston”, med Ewan McGregor i huvudrollen som det hatade och hyllade modegeniet Roy Halston Frowick. På 60- och 70-talet var Halston en av USA:s ledande kläddesigners, dyrkad för sin snobbiga stil, sitt partajande på Studio 54 och glamorösa entourage, där stjärnor som Liza Minelli, Bianca Jagger och New York-societetens primadonna nummer ett, Babe Haley, ingick. Regissören försöker skildra konstnären Halston som ett lackmuspapper för sin tid. På bara några få år lyckades giganten gå från kompromisslös visionär till tomt varumärke i en likgiltig storkoncern. Ewan McGregor kämpar som ett lejon för att rädda projektet. Djärvt kastar han sig in i rollen, verkar upplivad av att som hetero få spela bög och bli påsatt i den ena mekaniskt upprepande scenen efter den andra. Men just det misslyckade med ”Halston” gör den tidstypisk. Här används populärkulturens alla dramaturgiska tricks: kokainsnortandet, det kärlekslösa liggandet, sex som självskadebeteende, gymnastiskt sex som erzats för riktiga spelscener. Det är en bländande långtråkig uppvisning som får mig att tänka på Freuds teori om hur livsdriften, Eros, står i motsats till dödsdriften, Thanatos. En osund eller hämmad libido ger sig tillkänna som aggressiva störningar eller narcissism. I stället för att uttrycka känslor, länkas sexualiteten till död och undergång. Huvudpersonens måttlöshet förebådar hans fall. I teveserierna liksom i den seriösa samtidslitteraturen kan sex alltså representera nästan vad som helst, utom kärlek. Den frodas någon annanstans. Vilket kanske är ofrånkomligt i en värld där pornografi finns överallt och varufieringen av relationer drivits till sin spets. När marknadskrafterna drar och sliter i oss, backar vi hellre tillbaka till privatsfären. Där, i lugn och ro och utom räckhåll för kameror och sociala medier, kan vi ägna oss åt en sexualitet som inte behöver beskrivas. Den nya kyskheten är kanske vår motsvarighet till 70-talets sexuella frigörelse. Ulrika Kärnborg

Hur lever den florentinske renässansdiplomaten Niccolò Machiavellis tankar om statskonsten vidare i vår demokratiska tid? I allt från westernfilmer till karriärplanering, menar kulturjournalisten Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Mannen utan namn närmar sig byn San Miguel i New Mexico, rider han genom ett mytiskt landskap. Jorden är ofruktbar som om Guds förbannelse vilade på den sedan evigheter. Ett rep hänger från ett torrt träd, som ett "memento mori", en renässansens eller barockens påminnelse om människans dödlighet. En ensam kyrkklocka ringer. Och så möter den ensamme mannen, spelad av Clint Eastwood med en näst intill orörlig min, döden själv i form av ett lik, som i upprätt hållning bundits fast på en häst. På ryggen bär den döde ett papper: "Adios amigos" står på lappen, men alla åskådare vet att vännerna snart kommer att återförenas, förmodligen i sjunde kretsen av en plats som poeten Dante Alighieri kallade för "il inferno", helvetet. Den italienska västernfilmen, som regissören Sergio Leone spelade in år 1964, heter i originalet "Per un pugno di dollari", för en handfull dollar. Den förnyade en ursprungligen amerikansk genre genom sitt avsked från moralen, som hade burit filmerna under mer än femtio år: Här finns det inga goda människor och inget samhälle som kan räddas. Här finns det bara två gäng, lika hänsynslösa, lika giriga, lika mordiska. Och när den ensamme legoknekten efter det sista blodbadet rider vidare, så har han visserligen återförenat den älskade kvinnan med sin make och sitt barn. Men han, Mannen utan namn? Han har fyllt en kyrkogård med korsprydda kistor, av inget annat skäl än för några handfull dollar, som han sedan skänker bort. Hjältar finns det av många slag. Somliga kämpar för sina närmaste, andra kämpar för himmelriket eller äran, återigen andra dör för fäderneslandet. Mannen utan namn - eller Clint Eastwood, så som han uppträdde i de flesta av sina tidiga filmer - dödar för sin egen skull. Han är förlösaren som inte vill befria någon förutom sig själv, men förlösningen inställer sig aldrig. En hjälte är han ändå, bara att hans ärende inte går ihop med ett uppdrag för allmänheten: Han kämpar för sin suveränitet, i absolut bemärkelse. Och eftersom den ensamme är svag, och eftersom de två gängen är starka, med minst tjugo revolvermän på var sin sida, så måste hjälten vara klokare än både gänget Rojo och gänget Baxter: Han måste känna till dem bättre än de känner sig själva, han får inte väja för förräderi, och framför allt måste han spela ut det ena mot det andra. Erfarenheten visar, heter det i en gammal bok, som kunde ha fungerat som en handledning för mannen utan namn, "att just sådana människor åstadkom stora prestationer, som ringaktade trovärdigheten och som förmådde att med lömskhet vilseföra andras huvuden". Denna bok skrevs år 1513, och dess titel är lika berömd som dess innehåll är föga känt. "Il principe" heter verket - fursten. Niccolò Machiavelli, fram till året innan filosof och diplomat i republiken Florens‘ tjänst, skrev boken som en manual för en ny typ av härskare som skulle återvinna makten från de två makterna som under denna tid höll på att underkasta sig Italien, och framför allt de mindre staterna som Mantua, Ferrara eller just Florens. Konungariket Frankrike och huset Habsburg bildade de två gängen, mot vilka de påtagligt svagare italieniska staterna fick hävda sig. Och så börjar "Il principe" med en definition av vad ett furstedöme är, och så behandlas många sätt om hur man kan vinna eller förlora makten, och så slutar avhandlingen med en uppmaning att befria Italien från barbarerna. På vägen ges många goda råd: "Måste en man oskadliggöras, så borde såret bli så allvarligt, att man inte måste frukta hämnden", lär Machiavelli. Eller: "ett löfte var en nödvändighet i det förflutna, det brutna ordet är en nödvändighet i nuet". Eller: "om en erövrare tar en stat i besittning, borde han genast fundera på alla nödvändiga våldsdåd och utföra dem i ett slag". Jag vet inte om Clint Eastwood hade läst Machiavelli, varken innan han kastade ponchon över axlarna eller senare. Men Mannen utan namn känner till paroller som låter som tagna ur Il principe: "You shoot to kill, you better hit the heart", till exempel, eller "I get the wrong idea only when it suits me". Sergio Leone visste förmodligen att de nihilistiska idéerna som han placerade i vilda västern hade någonting med renässansens politiska filosofi att göra. Likaså borde han känt till hur historien slutar, åtminstone för Machiavellis del: Furstarna lyssnade inte på honom. Han dog i exil, fattig och utan politiskt inflytande. Och så fortsatte de främmande gängens herravälde över Italien, åtminstone fram till år 1861, när Viktor Emanuel II utnämndes till det enade Italiens konung. Men det italienska folkets förtroende för staten var lågt, och fortsätter att vara det än idag. Men om mannen utan namn är en italiensk fiktion, djupt rotad i landets historia och besläktad med allehanda desperadon, "briganti" och andra kondottiärer: Hur kommer det sig att en ny filmisk stil som snart kallades för "Spaghetti Western" hittade sin väg över halva Europa, för att göra succé också i Förenta Staterna? Svaret på frågan finns kanske inte inom politiken eller filosofin, utan i ekonomin eller företagslivet. På den anglosaxiska bokmarknaden – eller för den delen: den tyska, franska eller italienska bokmarknaden – finns det dussintals rådgivare som heter "Machiavelli Leadership Secrets", "Machiavelli für Frauen: Strategie und Taktik im Kampf der Geschlechter" eller "Il metodo Machiavelli". Världen utan moral och hänsyn, där bara den mest durkdrivna aktören överlever, flyttades till kontorslandskapen, som verkar vara lika förbannade som öknen i vilda västern. Quentin Tarantino, den amerikanske regissören som mer än någon annan filmskapare står för spaghettiwesterns bestående inflytande inom filmkonsten, förklarade för några år sedan genrens verkningskraft med att den lyckades foga samman surrealism och våld, i en känd omgivning: Den tog vad som fanns, för att förstora det till mytiska mått, under klangerna av en symfoniorkester. Och är det inte något liknande de här rådgivningsböckerna gör, när de skildrar yrkeslivet som en värld bortom ont och gott, en värld där man inte kan förlita sig på någon, allra minst på bäste vännen, där det gömmer sig en förrädare bakom varje benjaminfikus och där vägen till chefens skrivbord är kantad av utslagna konkurrenter? Kanske det händer varje morgon, klockan nio, i miljontals kontor? Tjänstemannen – eller tjänstekvinnan – utan namn rider förbi repet och den ringande kyrkklockan, in i ett samhälle som verkar vara en by men som faktiskt är ett helvete. Thomas Steinfeld Thomas Steinfeld är professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef och Italienkorrespondent för Süddeutsche Zeitung.

Vad är egentligen den innersta kärnan i vår identitet vårt jag? Filosofen Fredrik Svenaeus söker sin och din kärna i det som händer varje morgon innan han kliver ur sängen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad är det som gör dig till just den person som du är? Att du är just du och inte en annan. Ett sätt att besvara den frågan är att gå tillbaka till det som händer varje morgon när du vaknar. Hur går det egentligen till när världen vaknar till liv som just din erfarenhet? För mig känns det ungefär så här: Det första är en känsla av att vara lokaliserad, att ha en utgångspunkt och fylla upp en volym som befinner sig i något annat – oftast i sängen – även om jag inte är medveten om att den är en säng när min kropp vaknar i den. Känslan kan börja i huvudet, i bröstet, i magen eller i könet, i undantagsfall i en arm eller ett ben om de har ”somnat”. Var vaknandet börjar beror på drömmen som jag lämnar och på hur kroppen mår för övrigt. Den obehagligaste upplevelsen är att vakna ur den djupa drömlösa sömnen, väckt av mobilens alarm eller genom att bli skakad av en annan människa ut ur den vila som också är en form av medvetslöshet. Att vakna under protest skulle vi kunna kalla det. Drömmen kan ha sina sidor när vi vaknar upp ur den. En orolig dröm sträcker sig in i vakenheten, antingen som en mardröm som väcker oss i panik eller som en känsla av allmän olust som färgar av sig på dagen. Ibland kan istället njutningsfyllda drömmar vibrera i oss som en slags eftereffekt av nattens upplevelser. I det första fallet skulle jag säga att det är bröstet som ger sig till känna för oss, i det andra magen och i ett tredje fall, som väcker oss ännu längre ner, kan det handla om lusten. Eller, vanligare för män över 50, hur urinblåsan väcker oss till liv. Andra kanske väcks av hunger, törst eller en huvudvärk. Så kan det vara. Allra vanligast för mig är inte att bröstet, magen eller könet ger sig till känna först i uppvaknandet, utan att det börjar i huvudet. Som ett brus jag befinner mig i, eller, kanske snarare, som en kroppslig vibration, bakom ögonen och i näsan och munnen, som stämmer upp dagens första melodi. Eftersom jag är morgontrött är symfonin nästan alltid i moll och det vibrerande fältet av förvirring eller olust i huvudet sprider sig snabbt ner i bröst, mage och kön, för att sedan stråla ut i armar och ben. Jag har återigen tagit plats i världen i form av min kropp och öppnar ögonen. Jag har vaknat. Kanske har jag redan hört något, ett ljud som väckt mig, men om jag inte har gjort det börjar jag nu varsebli saker och ting omkring mig med hjälp av hörseln som får sällskap av det som syns i rummet när jag gnuggat mig i ögonen. Ännu mer grundläggande är känseln: är det kallt i rummet, är jag varm och svettig, hur känns lakanen och var har jag kudden? Hur smakar det i munnen, gör det ont någonstans? Alla de här sinnesintrycken binds samman och koordineras av den vibrerande känsla av att finnas till som är medvetandets kroppsliga form. Som är jag. Varje gång någon vaknar till liv i världen och varseblir sin omgivning är det i och genom en sån här insamlande och utvecklande känsla, en kroppslig vibration som bär och möjliggör erfarenheten. Sängen och rummet som jag vaknar upp till är först obestämda men känns snart igen som vanliga eller ovanliga. Om de är ovanliga inleds en serie av tankeprocesser för återuppliva min personliga livslinje. Aha, det är hotellrummet, jag är på semester på västkusten, eller, på konferens i Italien. Om jag är hemma behövs ingen sån reflektion men tiden sträcks ändå ut när känslan gradvis fylls av olika varseblivningar och tankar. Vad är klockan? Var det möte idag? Har jag inte lite ont i halsen? På så vis vaknar vi inte bara upp till världen varje morgon men också till oss själva och den historia vi skapat tillsammans med andra. Vi gör det just genom en känsla av att finnas till som aldrig lämnar oss så länge vi är vid medvetande. I de olika känslor som vi känner under dagen ryms många olika värderingar och tankar om världen, men i botten av erfarenheten finns alltid den personliga livskänsla som är du. Du är naturligtvis inte bara denna livskänsla, du är som sagt en person som har en historia klädd i minnen och olika typer av föreställningar, men du är icke desto mindre i grunden just en kropp som känner. Känner att den är du. Drömmen har naturligtvis också sin känsla som bär det drömmande medvetandet genom inbillningens landskap. Drömmandet är kroppsligt på så sätt att saker och ting upplevs som kroppsligt lokaliserade för den som drömmer, även om hjärnan har slagit av förbindelsen till musklerna. Om jag är kissnödig i drömmen och springer runt i någon absurd miljö på jakt efter en toalett och slutligen lättar på blåsan så känns det som om jag kissar. Eller i alla fall nästan, skillnaden är att nödigheten inte ger vika eftersom jag inte är sängvätare. Som regel slutar det med att den fulla blåsan väcker mig, plågad och skamsen över hur jag har gjort bort mig. Vi minns våra mest intensiva drömmar, ibland explicit och ännu oftare implicit i form av de stämningar som de lämnar efter sig i vakenlivet. Vad kommer egentligen först i en människas liv, drömmen eller vakenheten? Svaret nog är att de uppkom tillsammans i en form som ännu inte kunde skiljas från att vara vaken respektive drömma, men om vi tänker oss att drömmen har ett innehåll, att den handlar om någonting, så förutsätter drömmen att vi först har upplevt någonting i en värld för att sedan kunna drömma om det. Att vi först känner att vi är där som ett här. Däret och häret är i människans fall livmodern där fostret vaknar till liv någon gång kring den 22:a graviditetsveckan, alltså mellan fyra och fem månader efter att embryot blivit till och lika långt innan fostret i normalfallet föds som ett barn. Det första medvetandet är förmodligen en känsla som är primitiv i meningen av att vara begränsad till enkla former av lust eller olust som inte ger upphov till några tankar eller reflektioner om att finnas till – det kommer långt senare – men den är inte desto mindre början på en individuell medveten existens. Du började alltså existera i meningen att du kände att du fanns till i din mammas mage långt innan den dag du föddes och skrek ut denna livskänsla för första gången. Många andra djur än människan känner hur det är att finnas till. Däggdjur, fåglar och fiskar, vissa leddjur, som eremitkräftor, och blötdjur, som bläckfiskar, och kanske till och med några insektsarter, men det är mer omtvistat. Det första djuret som kände något var förmodligen ett slags tidig fisk som för runt en halv miljard år sedan för första gången upplevde hur det var att röra sig, känna av sin omvärld och smälta valda delar av den i sin mage. Eller så kände den av hur det var att fångas och smältas i någon annans mage, dock först efter att ha lämnat efter sig en avkomma om vi tänker på djuret som urmodern för vårt eget medvetna släkte. Att känna innebär att ha ett perspektiv på världen som gör att livet spelar någon roll. Att känna innebär att vara någon, en varelse som lever och som en dag kommer att dö. Från den första morgonen till den sista insomningen känner du att just du finns till. Det är det som är ett liv. Fredrik Svenaeus Fredrik Svenaeus är professor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola

Vardagens eufori och erotikens syntax. Kristofer Folkhammar visar några vägar in i österrikiska Friederike Mayröckers inflytelserika poesi. Man måste hänge sig och segla med, konstaterar han. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i maj 2020. En av mina kökslådor är sprängfylld av små lappar. Varje vardagsmorgon drar jag av ett tunt blad från den pastellfärgade kloss som är mitt kom-ihåg-lappar-block, och skriver. Veckodag och dagens datum högst upp. Och sedan några år tillbaka, efter att jag läste en roman av Elisabeth Hjorth, brukar jag även skriva dit orden "Dagens möda".    Sedan följer en glest eller tätt skriven lista av vad jag hoppas hinna med under dagen. Arbete. Saker som jag ska handla. Vänner och kollegor som jag ska maila och ringa. Böcker som jag ska beställa från biblioteket. Städning. Någon gång en fras att använda i en dikt eller essä.    Jag tittar sällan på de där lapparna efter att jag skrivit dem. Ändå tar de emot att slänga. Jag sparar dem i lådan tills köksknivarna blir svåra att hitta och jag får skyffla ner dem i soporna och påbörja ett nytt block, en ny kloss av dagar.    Kanske tar det emot att slänga dem, helt enkelt för att jag är rädd att ha glömt något. Och att jag en riktigt vacker dag ska ha tillfälle att omsorgsfullt gå igenom ansamlingen av anteckningar, och kompensera för alla bortglömda sysslor och löften, och ta vara på alla briljanta formuleringar.    Eller handlar det kanske om att de där lapparna rymmer något helt särskilt om mig och mitt liv, något sant. De klottriga orden mot de ljusa färgtonerna. Brokiga små följeslagare genom det ständiga tröskandet. I harvandet. Ogarderat och precist finns ju min tillvaro dokumenterad i dem. Mindre förskönat än i något jag skriver för att visa för någon annan. Mindre gnälligt än i min dagbok. Bitterljuva påminnelser om vardagens ändlösa utsträckning. Med poeten Friederike Mayröckers ord: "Och dagarna gick utan att livets grundläggande frågor blev lösta." Det klara, enkla citatet dyker upp en kort bit in i det flödande prosadunder som utgör boken Och jag ruskade en älskling. Friederike Mayröcker har ofta porträtterats tillsammans med sina lappar. I sitt hem i Wien, i sitt "skrivhål", som hon kallat det. Med allsköns litterärt bråte, böcker och anteckningar omkring sig. Det är spåren från ett långt, skrivande liv som breder ut sig runt författaren. På vissa bilder tycks hennes kropp, hela hennes väsen, vara en integrerad del av den där bråten. Schamanlikt och svartklädd hukar hon i röran.    Det kan ligga nära till hands att koppla Mayröckers snåriga flödesdiktning till automatisk skrift, surrealism eller modernistisk medvetandeström. Men på något sätt är hon både ytligare och innerligare än så. Hennes sätt att låta språket vindla har något egendomligt vaket över sig.    Ett erfarande och aktivt skrivande "jag" står fram tydligt, och siktar det häftiga flödet. Ett smått profetiskt jag. Någon som tar sats för att med stor intensitet få ha med språket och andra människor, att göra.    De många datum-angivelserna i texterna förankrar det visionära "jaget" i en sorts euforisk vardaglighet, där språket gnistrar och gnisslar. Jag tänker på hur flera kritiker använt metaforen "elektriskt" för att beskriva Mayröckers stil. I sådana fall bör detta "jag" i texterna, ses som en sorts diktens ledare. En gåtfullt skimrande, snirklande koppartråd, men praktisk och isolerande. Datumen skulle med samma bild kunna tänkas utgöra dikternas relä. Mayröcker föddes i Wien 1924, och denna grafomana författare har ett svåröverskådligt stort antal titlar bakom sig. Poesi och experimentella prosaböcker. Men också hörspel och barnböcker. Hon fick sitt genombrott för en tyskspråkig publik under 1980-talet. Och hon levde tillsammans med poetkollegan Ernst Jandl, fram till dennes död år 2000. Han lever vidare i hennes böcker, som en återkommande litterär samtalspartner. Och det är framförallt dessa böcker, skrivna på tjugohundratalet, som nått svenska läsare.    Perspektivet där är den åldrade poetens. Ett perspektiv präglat av en uppspelt, förälskad blick. Här finns krämpor och sorg. Minnen och förlust. Men den rastlösa formen erbjuder ingen vila, låter inte läsaren dröja i någon enkel sentimentalitet. Tiden swishar förbi. Dåtiden, nuet.    Och om gestaltningen av åldrandet tillhör de mer uppseendeväckande dragen i Mayröckers poesi, tillhör bilden av erotisk energi de mer kongeniala. Hettan i den snubblande, klumpiga och samtidigt förföriskt musikaliska meningsbyggnaden utgör en sorts förälskelsens sanna syntax. Som ville språket bara få hänga ihop med mer och mer, ha mer, sluka allt.    I den krispiga samlingen Om omfamningar läser jag i dikten "Om att kyssa" följande rader: klykan = tvättklämman de 1:a 3 bokstäverna i hans namn ("bri.") i sidfacket på axelremsväskan i mina båda lungor och jag flyger prasslande med mina pappersvingar susande berusad av morgonens blekhet, men störtar för varje steg ned i tankeexistensens avgrund / hängdrivor medan en (fantastisk) persons ofärd, tvekönade ljus, som förbluffa Översättaren Ulla Ekblad-Forsgrens gärning kan inte kallas för något annat än underbar. Hon låter Mayröckers tyska vandra in i svenskan, och svänga till den. Inte bara överfört genom den täta, jazziga meningsbyggnaden, utan också i hur enskilda ord böjs till för att behålla sin Mayröckerska färg. I Och jag ruskade en älskling står det till exempel: "De små anteckningslapparna schvittrade i mitt knä". I en rak översättning hade tyskans "zwitscherten" bara blivit "kvittrade".    Jag tror att den strida ström av Mayröcker-översättningar som utkommit hos förlaget ellerströms har varit oumbärliga för den svenskspråkiga poesin. Vissa unkna ordval och delar av den grandiosa poet-positionen skulle nog en relativt enad trupp av samtidspoeter avsäga sig. Men hennes rytmrubbade långdyk genom ett litteraturens vardagsliv, präglat av samtal med författarvänner och andra texter – har helt uppenbart vitaliserat samtida svenskspråkig litteratur. Visat vad språklig uppfinningsrikedom vill säga, och vad ett lyriskt självförtroende kan göra. En dikt som älskar språket medan den bryter sönder det, och gör det oförutsägbart, utan att rädas det vackra och romantiska. Tydligast kan denna influens skönjas i Hanna Hallgrens diktböcker. Men den syns också hos Erik Lindman Mata och Gabriel Itkez-Sznap. En mer pastoralt sinnad släkting finns hos Eva-Stina Byggmästar. Man måste hänge sig när man läser Mayröcker. Att försöka avkoda varje enskild rad, och få fram en klar betydelse eller mening är bara frustrerande. Det gäller att följa med på färden, låta sig intas av ett tricksande, hypersensuellt språkligt universum.    Samtidigt gäller det att inte läsa för fort. Det är lätt hänt att bara störta genom texterna och missa allt som händer i dem. Alla detaljer. Allt poetiskt guld. Alla konstiga små lekar med vardagsspråket.    Det gäller att liksom segla när man läser. I slutet av 2019 utgavs på svenska prosaboken Patos och svala. Skriven i skuggan av en sjukhusvistelse, då Mayröcker tvingades bort från sitt hem, och från alla sina anteckningslappar.    Det är verkligen en välfunnen titel för en Mayröckerbok, Patos och svala. Den nålar fast hennes omisskännliga sammanföring av pompös högstämdhet och luftigt svepande sätt att komponera texter.    De rastlösa vingarna högt upp i skyn. Visst låter de som scvhvittrande papperslappar? Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Mayröcker på svenska Patos och svala, 2019. Vill ej mer gå i vall: Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel, 2017. Om omfamningar, 2013. Jag är på anstalt: fotnoter till ett ickeskrivet verk, 2012.Scardanelli, 2011. Och jag ruskade en älskling, 2010. Indianhår, 2005.Alla i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren och utgivna på ellerströms förlag. Ekblad-Forsgren tilldelades Svenska Akademiens översättarpris för år 2020.

Paul Celan var askans diktare, men skrev också dikter fulla av färg. Författaren Eva Ström ger en inblick i arbetet med att översätta dem till svenska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i november 2020. När coronapandemin bröt ut 2020 isolerade jag mig. Jag kunde inte längre umgås nära med människor, men under sommaren började jag närma mig träden. Jag vandrade bland dem, fotograferade dem. Bara några hundra meter från mitt hem i Kristianstad upptäckte jag ett jättelikt mullbärsträd som övervakar barnens lekplats, ett träd som jag inte tidigare lagt märke till. Och kanske hade jag inte lagt märke till det om det inte vore för att jag samma sommar också vandrat omkring i den tyskspråkige judiske poeten Paul Celans poetiska universum. Tillsammans med Björn Sandmark arbetade jag med att ge hans tidiga poesi en svensk språkdräkt. Det var som att träda in i mörk kristall, en svart diamant, men efter hand kunde jag urskilja fler och fler kolörer. Celan, askans och mörkrets diktare har skrivit dikter som skimrar av färger. I hans dikter förekommer ord som stenblått och mögelgrönt, flaggrött och kungsblått, lergult  och oljegrönt. Här lyser också mängder av blommor, blommor som vallmo och fingerborgsblomma, syrener och maskros, ögontröst och krusmynta. I ett brev skickat från Paris till väninnan Erica Lillegg i Wien skriver Celan: ”Jag är bara ett blad, som man varje dag på nytt måste påminna att det finns träd” Och i dikterna hittar man även mandelträd och plataner, popplar och cypresser, aspar och karelska björkar och så mullbärsträdet. Det återfinns i en senare samling, ”Andningsvändning”; en bok som jag inte översatte – ändå gick jag och grubblade över dikten hela sommaren: Du kan med förtröstan bjuda mig snö Var gång jag skred genom sommaren skuldra vid skuldra med mullbärsträdet skrek dess yngsta blad. Jag läste dikten om och om igen. Varför utövade den en sådan magi över mig, från dess första inledande förtröstan, till skriket i dess yngsta blad?  Var det silkesmaskarna som angrep bladet, för att skapa den vackraste av vävar ? En väv lika skimrande som en dikt? Hade det någon betydelse att Celan på sitt sommarställe i Moisville hade planterat tre stycken mullbärsträd med vita bär i stället för röda? Kanske var det just de där vita mullbären som var den snö han talade om i dikten? Jag läste sägnen om Pyramus och Thisbe, att blodet från deras genom missförstånd åstadkomna dubbla självmord färgade de från början vita bären röda. Samma natt hade jag en dröm. Paul Celan hade kommit till Skåne! Han satt på ett brunnslock i en trädgård och lutade sig framåt, han stödde underarmarna mot benen, han såg glad och avslappnad ut. Så fantastiskt att han tagit sig hit, så underbart att han såg så lycklig ut! Och vilket tillfälle jag hade nu att fråga honom direkt om hans dikt! Jag störtade mig fram i största förväntan. Men just innan jag skulle öppna munnen hejdade jag mig. Paul Celan dog redan i sitt femtionde år, då han dränkte sig i Seine i april 1970. Hans dikt fortsätter att fascinera genom sin gåtfulla utstrålning, med sin kristalliska, nästan skulpturala struktur. Men hur ta sig in i denna svarta diamant? Många som likt mig blivit fångade av hans dikt vill läsa så mycket som möjligt om hans verk och också om hans liv, eftersom de var så djupt förbundna. Meine Gedichte sind meine Vita, sa Paul Celan själv,  ”Mina dikter är mitt liv”. Kanske kan man få några ingångar genom att läsa brevsamlingen  ”etwas ganz und gar Persöhnliches, (något helt och hållet personligt)  som innehåller 691 brev, där Paul Celan många gånger får anledning att berätta om sig själv och sitt liv. Även om han ofta nämner sin diktning ger han inga tolkningar, men han berättar sin livshistoria som flykting från det forna Östblocket, som tyskspråkig jude från Czernowitz i Rumänien, hans föräldrar dödades av nazisterna. Celan beskriver sin kamp som tyskspråkig diktare i exil, men också lyckliga stunder, i brev riktade till sin älskarinna Ingeborg Bachmann eller till hustrun Gisèle Lestrange. Men trots allt som har skrivits om Celan är det  dikterna man känner hans unika, gåtfulla särprägel, den som man aldrig  riktigt kan utröna, även om man känner förutsättningarna för hans dikt: Förintelsen och det judiska ödet. En av dikterna jag översatte bär den för 2020 så ödesdigra titeln ”Corona”. Det är en kärleksdikt till Ingeborg Bachmann och här ingår de vackra orden som gett diktsamlingen ”Mohn und Gedächtnis” dess titel: ”Vi älskar varandra som vallmo och minne.”  Corona, är latin för krona, men det är också en musikalisk term för en fermat, alltså ett ställe i musiken där man håller ut tonen i en tonsatt vila, kärlekens vila. Under ett år präglat av pandemi gav mig läsningen av Paul Celans dikter just en sådan tonsatt vila, jag upplevde glädjen att få vistas i hans dikter och umgås nära och varsamt med dem, för översättning är framför allt noggrann och uppmärksam läsning. Det menade Celan själv som när människor fann hans dikter svårförståeliga, skrev i ett brev, att man skulle ägna dem uppmärksamhet, likt den uppmärksamhet en blind flicka ägnar den gata hon tar sig över med sin blindkäpp. Celan var själv översättare av ryska poeter som Mandelstam och Jesenin, och han förstod vilket mödosamt och svårt arbete det kunde vara. I ett annat brev säger han att en översättning var som att skeppa något över en flod: ”man ska därvid beakta inte bara antalet rader utan också roddartagen. ” I drömmen frågade jag aldrig Paul Celan om vad han menade med sin dikt. För det är inte så man gör. Man läser dikten, man tar den till sig, men man frågar inte. Och med denna insikt vaknade jag. Dikten behöll sina underjordiska flöden intakta, och poeten vaktade leende dess källor. Jag vet inte om de tre mullbärsträden med vita bär i Moisville i Frankrike ännu står kvar, men jag vet att det står ett mullbärsträd i hans dikt och ett i Tivoliparken i Kristianstad. Jag vet inte vet om det har hjälpt mig att förstå dikten bättre, men vill gärna tro det. Och när jag upptäckte det, med sina ännu ljusa mullbär, blev jag lycklig; lika lycklig som Paul Celan såg ut att vara i min dröm när han satt på ett brunnslock i en skånsk trädgård på Österlen. ”Jag är bara ett blad som man varje dag måste påminna om att det finns träd” skrev han i sitt brev, ett utryck fylld av oändlig ensamhet. Jag tänker att alla vi som läser hans dikt är sådana träd, och att också vi är blad på dessa stora träd, och jag hoppas Paul Celan skulle glädja sig åt att förstå hur många vi är som läser hans dikt och finner den livsnödvändig. Eva Ström, författare Litteratur Paul Celan: Etwas ganz und gar Persönliches. Die Briefe 1934–70. Redaktörer Barbara Wiedemann och Bertrand Badiou. Suhrkamp Verlag AG, 2020. Petra Rychlo (redaktör): Mit den Augen von Zeitgenossen. Erinnerungen an Paul Celan. Suhrkamp Verlag AG, 2020.

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  ”Alltid har människan älskat broar” inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur – med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp – kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes – allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. ”Mina böcker kommer från detta hus”, skriver Duras och fortsätter, ”Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen.” Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

Melankoli är en form av djup depression, som länge förknippades med tänkande och kreativitet. Poeten Ellen Nordmark slår ett slag för melankolin och en musikalisk liten insekt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hör du syrsornas sång? Den minner om doften av hur solvarmt gräs svalnar i sommarkvällen; hur middagsbordet aldrig dukas av; hur samtalen bara fortsätter. Förda till samma toner som för 2400 år sedan ackompanjerade Sokrates och Faidros. Fast egentligen har det aldrig varit syrsor som spelar, utan svenska vårtbitare och grekiska cikador. Inte konstigt att uttrycket ”sätta griller i huvudet” kommer från grekiskans gryllos som betyder gräshoppa. Och därför grubblar vi, för att sådan är livsgången: svårdefinierad som syrssången. ”Det berättades” förklarar Sokrates ”att cikadorna en gång i tiden hörde till det människosläkte som fanns innan muserna blev till. När så muserna kom med sång och filosofi, blev några av dessa människor så utom sig av förtjusning att de glömde mat och dryck och dog utan att själva märka det”. Berättelsen om hur människor uppslukas av konsten så till den grad att de förvandlas till insekter, är på sitt säregna vis vacker. Samtidigt ligger det något lika melankoliskt över den som över sången i sommarkvällen: en kontinuitet präglad av entonighet, kombinerad med självutplånande förgänglighet. Kanske är det ingen tillfällighet att den mörka, kalla jorden är cikadornas habitat. Inom humoralpatologin, en antik lära där sjukdom anses bero på en obalans mellan kroppsvätskorna, kopplas jorden till svart galla – och därigenom till melankoli. Tankarna var tongivande långt in på 1800-talet och renässansförfattaren Robert Burton hänvisar direkt till Sokrates berättelse, när han i mastodontverket Melankolins Anatomi resonerar kring varför de bildningstörstande oftare tycks hemfalla åt melankoli än sina medmänniskor. Till detta finner han två grundorsaker: ”Det ena är att de lever ett stillasittande, ensamt liv, för sig själva och Muserna” skriver han. Det andra är kontemplationen i sig, den ”torkar ut hjärnan och släcker all naturlig glöd”. Från antiken hämtar Burton också sin melankoliske arketyp: Aristoteles som sägs offra sin hälsa för tänkandet. Men som samtidigt kanske var den förste att koppla samman melankoli och geni. Till denna tveeggade tradition sällar sig även modernare tänkare. Exempelvis fastställer filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin att han ”kom till världen i Saturnus tecken” – Saturnus som är den svarta gallans och melankolins planet. Han förklarar vidare i avhandlingen Ursprung des deutschen Trauerspiels att melankolin är ”den mest genuint sinnliga av de kontemplativa impulserna, och det har alltid varit känt att dess kraft lika gärna kan återfinnas i den galne hundens blick som hos geniet”.  Burtons omvärld är med hans egna ord ”jäktad och ärelysten”, författarna är ”förhäxade efter begär och berömmelse” – defekter som också vår tid anklagas för. Renässansen kan betecknas som övergången mellan en medeltida kollektivism med kristna förtecken till modern individualism. Livet går från att vara en färdsträcka mot himmelriket, till att bli något som ska självförverkligas. Hanna Arendt - som för övrigt gör just Benjamins liv till en karaktäristisk melankoli när hon liknar det vid ett nät av meriter, talanger, klumpighet och stor otur – beskriver i sin essä ”Arbete, tillverkning, handling” omställningen i samhällets värdegrund med begreppen Vita Contemplativa, det kontemplerande livet, och Vita Activa, det aktiva livet. I och med moderniteten nedvärderas kontemplationen och handling blir viktigare än tanke. Samtidens Vita Activa-människa klagar visserligen på att lärare och vårdpersonal inte hinner med sina primära arbetsuppgifter i och med det ökade kravet på dokumentation, och att ”det är för mycket snack och för lite verkstad” i politiken. Men i slutänden är målet med allt detta ”snack” snarare mätbar prestation än verkligt begrundande. Tidsandan sammanfattas av Donald Trumps versalröst: ”Jag tycker inte om att analysera mig själv, eftersom jag kanske inte kommer tycka om vad jag får syn på”. Så dränks syrsornas sång. Att likt Sokrates förlora sig i tankar och fastna i farstun på väg till nästa möte, eller gästabud, accepteras inte. Ändå är det hans reflektioner som väcker mest insikt och förundran när han väl kommer fram. ”Melankolin förråder världen till förmån för kunskapen”, fastslår Benjamin. Den blir en anomali, ett hot mot tidsandan, och har därför allt sedan Burtons dagar definierats som diverse sjukdomstillstånd. En inkräktare på det ”riktiga”, ”friska” jaget som ska avlägsnas. Burton förespråkar åderlåtning och avhållsamhet från svårsmält viltkött. Tvåtusentalssvensken vänder sig till självhjälpsböcker, raw food och high intensity interval training för att bli sitt bästa jag. Psykisk ohälsa kan medföra stort lidande och förödande konsekvenser, det bör inte romantiseras. Men kanske kan det vara värt att ställa sig frågan om det verkligen finns ett riktigt jag helt skiljt från det sjuka, och om det som anses sjukt enbart är av ondo. Vår upplevelse av världen sker trots allt ofrånkomligen genom kroppens lins. Ändå klarar vi inte av att tala om dess melankoliska svaghet som en naturlig del av livet. Att se in i sjukdomens rätta ansikte kräver, som Virginia Woolf uttryckt det, ”modet hos en lejontämjare, en robust filosofi och ett förnuft djupt rotat i jorden.” Djupt rotat i den melankoliska jorden finner vi Vita Contemplativa, vars avsaknad av resultatinriktning och inneboende svaghet gör det till ett uppror: det öppnar för en tolerantare världsbild, där varje enskildhet också är helhet och nödvändighet. ”Det enda nöje en melankoliker tillåter sig är allegorin” förklarar Benjamin. Det allegoriska synsättet utvidgar tingens mening och bygger nya helheter av dem. Sokrates tycks kanske svamla om garvare och packåsnor, andra gånger om stjärnor, bergarter och vaser: det är inte förrän åhörarna tittar in i resonemangen som det avslöjas att otaliga, fängslande bilder ryms därinne. Den melankoliska allegorin bygger mening också av livlösa ting på en grund av meningslöshet, och står därmed i direkt korrelation till död och förfall. Livets mening skapas i förhållande till döden, och dödens ofrånkomlighet gör melankolin till en grundsten i världsordningen, inte en parasit på den. Snarare då en cikada, lika odödlig som tingen, som krälande och småäcklig spelar förtrollande musik. I Vita Contemplativas melankoliska farstu lurar alltid handlingsförlamningen och meningslösheten. ”Jag har en talang för misslyckanden” suckar Benjamin inför alla sina oavslutade projekt. Liksom Sokrates måste kontemplationen våga sig in på festen. Men förgäves om inte gästerna vill höra på: för dialog krävs som bekant två. Det är kanske dags för Vita Activa att sänka rösten, se in i lejonansiktet och acceptera att den livssång vi lever i också är syrsornas melodi. När cikadorna blev cikador fick de, berättar Sokrates, en gåva av gudarna: de behöver varken mat eller dryck. ”Ser de oss” fastslår han ”däremot inbegripna i samtal och oberörda av deras sirensång, då kanske de med glädje skänker oss den.” Troligen blir vi aldrig behovslösa gudar, men kanske kan vi acceptera människans mångfacetterade, självmotsägande natur och bli melankoliska aktivister i sommarkvällen. Ellen Nordmark KÄLLOR - Arendt, Hanna. 2013. ”Arbete, tillverkning, handling”. ARNE MELBERG (red. & övers.) Essäer. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. - Arendt, Hanna. 1968. ”Walter Benjamin”. Zohn, Harry (övers.). Men in dark times. San Diego/New York/London: Harvest Book Harcourt & Brace Company. Tillgänglig: fdocuments.in_hannah-arendt-men-in-dark-times.pdf [hämtat 21-03-23]. - Barbaro, Michael. 2016. What Drives Donald Trump? Fear of Losing Status, Tapes Show. New York Times. 25 oktober. Tillgänglig: https://www.nytimes.com/2016/10/26/us/politics/donald-trump-interviews.html [hämtat 201108] - Benjamin, Walter. 1998. The Origin of German Tragic Drama. Osborne, John (övers.) LONDON: Verso. - Burton, Robert. 2019. Melankolins anatomi. Melberg, Arne (övers.). Stockholm: Atlantis. - Platon. 1969. ”Faidros”. Wester, Ellen (övers.). ERIK BERGGREN (red.). Dialoger Sokrates Försvarstal Faidon Faidros. Stockholm: Bonniers. - Platon. 2000. ”Gästabudet”. Stolpe, Jan (övers.). JAN STOLPE (red.). Platon. Skrifter. Bok I. Sokrates försvarstal/ Kriton / Euthyfron / Laches / Den mindre Hippias / Gästabudet / Faidon /Gorgias. Stockholm: Atlantis. - Woolf, Virginia. 2015. The Moment and Other Essays. Project Gutenberg of Australia. Tillgänglig: http://www.gutenberg.net.au/ebooks15/1500221h.html#ch3 [hämtat 201108] - Öhman, Marie. 2007. ”Här kan jag äntligen tala”. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap. Diss., Örebro Universitet. Tillgänglig: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:135308/FULLTEXT03.pdf [hämtad 201108] - Birnbaum, Daniel. 1993. Melankolisk trio. Labyrintiskt om Saturnus och svart galla. Dagens nyheter. 23 mars. Tillgänglig: https://www.dn.se/arkiv/kultur/melankolisk-trio-labyrintiskt-om-saturnus-och-svart-galla/ [hämtat 21-03-23]

Den nya offentligheten bar på ett löfte om ett genuint demokratiskt och fördjupat samtal. Det blev inte riktigt så. Litteraturvetaren Frida Beckman reflekterar över kritikens möjligheter i denna tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i december 2019. Kritik är inte nödvändigtvis detsamma som en negativ synpunkt. I en filosofisk, estetisk, och politisk tradition utgör den snarare grunden för ett reflekterande vridande och vändande på påståenden i syftet att förstå dess, och även våra egna, förutsättningar och gränser. Kritik i denna bemärkelse har en central funktion för individ och samhälle, en funktion som har varit grundläggande för det moderna samhällets självförståelse. Poeten och översättaren Magnus William-Olsson beskriver kritiken som det skelett som hållit upp både den individuella och den samhälleliga kroppen. 1700-tals filosofen Immanuel Kant såg kritiken som en förutsättning för Upplysningen. I utvecklingen från mer despotiska och auktoritära samhällen mot mer demokratiska var en central faktor att få människor att ta sig ur vad Kant kallar deras ”självförvållade omyndighet.” För honom handlar alltså kritiken om att alla måste tänka själva, men också att vi måste göra det tillsammans och att det måste ske ute i offentligheten. Denna fria, gemensamma, kritiska aktivitet måste alltså ta plats i ett offentligt utrymme. Under tidigare perioder fanns torgen som möjliga sådana, under Upplysningen växte det fram akademier, salonger, skrifter, och på 1800-talet tar det ordentlig fart med framväxten av tidningar och tidskrifter tillgängliga för gemene man, eller, ja, för medelklassen i alla fall. Den tyske 1900-tals tänkaren Jürgen Habermas beskriver det som ett framväxande av vad han kallar en ”borgerlig offentlighet”. I det ideala samhälle som Habermas teoretiserar består denna offentlighet i samtal baserade på vad han kallar ”kommunikativ rationalitet.” Dessa samtal är beroende av deltagare som aktivt brukar sitt förnuft och utarbetar gemensamma strategier för att föra samtalet – och kritiken – vidare. Redaktioner, moderatorer och kritiker utformar mer eller mindre beständiga former för samtalet. Redan på 1960-talet oroade sig Habermas för denna offentlighets försvinnande. Och sedan dess har också många påpekat att offentligheten har förändrats. Inte minst har ju andra sociala kategorier än just de bildade medelklassmän som Habermas hade i åtanke gjort sig hörda sedan 60-talet. Från 1990-talet och framåt har ju även Internet inte bara tagit plats i våra salonger utan också alltmer kommit att utgöra våra salonger. I början sågs nätet som en fantastisk plats för offentligheten, där en mångfald av röster och åsikter kunde få ta plats i demokratins namn. I princip kan ju vem som helst uttrycka sig och kommunicera med vem som helst. Eller så var tanken. Men i den nya offentligheten har samtalets former flutit ut. En allt större del av det offentliga samtalet formas och ägs av kommersiella aktörer och plattformar såsom Facebook och Twitter och deras sponsorer. Samtidigt blir gränserna mellan privat och offentligt, mellan kommersiellt och ideologiskt, mellan tyckande och kunnande, mellan publikt samtal och hatstorm allt mindre tydliga. Och det tycks inte finnas någon väg ut – inget utanför denna sörja av urholkad och urskillningslös interaktion. Som Marcia Sá Cavalcante Shuback noterar i William-Olssons antologi Kritiken i den nya offentligheten från 2018, ”Kritiken är redan i den nya offentligheten, det vill säga alla försök att utveckla en kritik av den nya offentligheten är redan absorberad av den nya offentligheten” (36). Håller alltså skelettet som William-Olsson beskriver det, på att vittra sönder? ”är vi på väg” undrar han, ”att falla samman i små högar av hud och kött och hjärna?” (5). Ja, ibland verkar det sannerligen inte bättre. Studie efter studie visar hur vi går på ”magkänsla” när vi väljer vilka fakta och vilka sanningar vi vill tro på. Visst har internet och sociala medier gjort plats också för produktiva kontaktytor och givande samtal. Men alltför ofta tycks den ”kommunikativa rationaliteten” formligen drunkna i mer eller mindre oredigerat tyckande och kännande. Och när det eller den som låter högst och skapar starkast reaktioner får styra samtalet ligger rationaliteten risigt till. Fast det kan ju låta både ganska kritiskt och ganska rationellt ibland. Lever vi själva verket inte i en tid där kritiken frodas? Aldrig har väl auktoriteter ifrågasatts med samma intensitet. Förutom tyckande och känslor präglas också den nya offentligheten av vad litteraturvetaren Christopher Castiglia kallar ”critiquiness” – alltså typ ”kritiskhet.” Kritiskhet låter som kritik men saknar dess etiska ställningstagande. Kritiskhet är ett slags iscensättande av ett sinnelag som består av indignation och brist på tillit. Detta sinnelag karaktäriseras också av brist på öppenhet – man har liksom bestämt sig, redan innan man möter sin omgivning, vad man tycker. Castiglia kopplar kritiskhet till vad komikern Stephen Colbert kallar ”truthiness.” Detta begrepp är ännu mer svåröversatt. ”Sanning-het”? Sanning-het är produktionen av något som låter sant enligt de som redan tror på det som sägs och som därför inte avkrävs bevis eller ens logik. Detta kopplas i sin tur ihop med det numera välkända begreppet ”postsanning.” Det är också i denna kontext som vi landar i begreppet ”postkritik.” Under denna rubrik frågar man sig vad som är kritikens förutsättningar i dag. Många som arbetar med kritik, oavsett om de är filosofer, akademiker eller kritiker, och oavsett om sig de befinner sig i Sverige eller i USA, tittar nu kritiskt på kritiken själv. Vissa befarar att den har spelat ut sin roll. Den har ersatts av kritiskhet – av en brist på tillit och öppenhet. Vissa oroar sig till och med att kritiken, i sitt ständiga vridande och vändande på kunskap, inte bara tagits över av utan till och med gynnat samtidens relativisering av sanning och korruption av fakta. Andra ser denna kris som en öppning mot nya sätt att se på tillvaron och litteraturen. Inom ”postkritiken” har producerats en mängd nya tolkningsmodeller som vill gå ifrån kritikens impuls att ständigt avslöja påståendens och texters bakomliggande betydelser och maktstrukturer. I dess plats söker man utforma läsningsstrategier som uppmärksammar de läkande och produktiva krafter som litteraturen och kulturen bär på – hoppet, förståelsen, tillförsikten, tillhörigheten. Så kanske är inte kritiken utspelad ändå. Det hör till kritikens själva väsen att vara i kris – de två orden hör till och med ihop etymologiskt. Det är i själva verket en av kritikens egenskaper att också vara självkritisk och undersökande i relation till sin samtid. I det perspektivet kanske postkritiken helt enkelt bör ses som vår samtids kritik. Med tanke på de allt mer misstänksamma, för att inte säga paranoida, drag som präglar samhällsdebatten, inte minst på internationell nivå, gör postkritiken rätt när den är vaksam mot kritiskheten – mot indignationen och bristen på tillit. Läkande, skapande, produktiva krafter behövs. Samtidigt måste vi vara vaksamma också mot idén att kritiken själv blivit överflödig. Exakt hur denna balans mellan kritiskt granskande och produktiva krafter uppnås har postkritiken fortfarande inte helt lyckats svara på. Men så länge det får fortsätta att vara en fråga som tar plats i offentligheten fortlever bevisligen den kritiska aktiviteten. Och vi kan ha kvar våra skelett lite till. Frida Beckman Litteraturlista Habermas, Jürgen (1991) The Structural Transformation of the Public Sphere: An Inquiry into a Category of Bourgeois Society, trans. Thomas Burger with the assistance of Frederich Lawrence, Cambridge MA: The MIT Press (1962). Kant, Immanuel (1989) ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” Vad är upplysning? Red. Bruno Östling, Stockholm: Symposion. Sá Cavalcante Schuback, Marcia (2018) ”Kants kritiska revolution,” Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, red. Magnus William-Olsson, Ariel litterär kritik 11. William-Olsson, Magnus (red.) (2018) Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, Ariel litterär kritik 11.

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Innan den viktorianska erans intågande i Storbritannien var det vanligt med privata museer, många i nyklassicismen anda. Gabriella Håkansson har tittat närmare på en av de mer spektakulära samlingarna från den tiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2019. År 1780 kunde man i engelska guideböcker läsa att världens största samling av antika föremål, utanför Rom, fanns i London. Samlingen var inrättad i ett hus på nummer 7 Park Street, och turisterna vallfärdade för att besöka det spektakulära privatmuseet som, skapats av en mr Charles Townley – och som somliga menade övertrumfade självaste British Museum. Vad museigästerna inte kände till, varken under eller efter besöket, var att de deltog i en hemlig initiationsrit. Jag återkommer till det. Museets storhetstid varade i knappt tjugofem år. Efter Townleys död skingrades objekten, husets såldes och den berömde samlaren raderades ur historieböckerna. Det skulle dröja tvåhundra år innan man återupptäckte honom – vad var det egentligen som hände? Charles Townley var kolgruvebaronen som hade vuxit upp i ett katolskt hem i norra England, och blivit mångmiljonär genom arv. Förmögenheten lades på att supa, spela kort och gå på bordell. På Londons klubbscen var han känd som den störste hedonisten och något äktenskap var det inte tal om. Townley fortsatte klubba ända fram till trettio, då han sent omsider begav sig ut på sin Grand Tour. Och i ett slag förändrades allt. Bildningsresan följde den sedvanliga rutten genom Europa ner till Rom och Neapel, där Townley hamnade i kretsen av intellektuella kring den bourbonske prins Felipe på Palazzo Portici. Här fanns bland andra sir William Hamilton, Johann Winckelmann, Joseph Nollekens, baron d´Hancarville och en rad andra intellektuella som gärna kombinerade frihetlig upplysning med hårt festande, och ett brinnande intresse för Felipes utgrävningar av Pompeiji och Herculaneum. Den bourbonske prinsen hade strukits från tronföljden på grund av en sexuell mani, och i källaren på sitt museumspalats hade han ett hemligt rum, Gabinetto Segreto, där han förvarade alla föremål av erotisk karaktär som hade grävts upp, och som inte var lämpliga att visa för allmänheten. Hit fick bara vissa utvalda tillträde, här försökte man försöka förstå antikens mörkare sidor genom de märkliga erotiska fynden. En av de utvalda var Charles Townley. Den knappt trettioårige Charles hade aldrig intresserat sig för Rom, Grekland eller Egypten tidigare – nu började han samla frenetiskt. Statyer, vaser, mynt – han rensade marknaden på fynd. Den första Neapelresa resulterade i trettio lårar med historiska objekt som skeppades hem till London – och med dem följde också hans nya vän, författaren och pornografen, baron d´Hancarville. Townley hade ett tydligt samlarfokus, alla föremål han köpte anknöt till den romerske guden Bacchus. Allt som var esoteriskt och rörde fruktbarhetsriter, falloskult, mysteriespel och backanaler, var av intresse. Det verkar som att d´Hancarville hade övertygat honom om att de grekiska mysteriekulterna hade bevarat spår av mänsklighetens allra tidigaste religiösa ritualer. Och att spåra, tolka och återskapa dessa hedniska riter, verkar också ha varit det hemliga band som knöt männen runt Gabinetto Segreto samman. Ursprungskulten det rörde sig om var dyrkan av en tidig fallosgud, som man menade var alla religioners ursprung – även kristendomens. Hemma i London satte Townley igång att bygga ett museum för sina obskyra artefakter. Tillsammans med d´Hancarville åkte han runt och studerade alla engelska antiksamlingar i jakt på esoterisk kunskap om ursprungskulten. Det var ett mångårigt arbete som i baronens fall resulterade i ett trebandsverk om utvecklingen av grekisk konst, och i Townleys fall, i en helt unik idé om hur privatmuseet skulle konstrueras. Den berömde arkitekten James Wyatt anlitades och 1780 stod huset klart och dörrarna kunde slås upp för allmänheten. Med all inredning, färgsättning och dekor kopierad från Pompeiji blev det ett nyklassicistisk landmärke. Rumlaren Charles Townley hade blivit en erkänd konnässör. Men museet bar på en stor hemlighet. För vad besökarna inte visste var att dess inre var konstruerat som en hemlig kod, och att byggnaden i själva verket var ett tempel helgat åt Bacchus. Utställningen var arrangerad så att gästens rundtur efterhärmade initiationsriten till backanalen, där novisen gick från död till uppståndelse i en ockult ceremoni som ledde från underjordens mörker till sanningens ljus. Målet var att påverka gästernas sinne i smyg. I entrén möttes de av sarkofager och andra föremål förknippade med död, begravning och ceremoniell tvagning. I nästa rum kunde man beskåda fruktbarhetsgudar som Faunus och Priapus, därefter anträdde man husets mittpunkt, biblioteket, där Townleys stora samling av böcker om religion och hedniska praktiker fanns. I takets i alla rum slingrade sig en girlang av murgröna, Bacchus symbolväxt, varvad av de instrument som spelades under Bacchus-orgierna för att åskådarna inte skulle höra skriken från de som initierades. Inget av detta förstod de intet ont anandes besökarna, som i dagböcker och brev beskrev museet i förtjusta ordalag. Men succén blev inte långvarig. Efter sekelskiftet 1800 skedde ett drastiskt filosofiskt och klassmässigt paradigmskifte i England, där allt som kunde knytas till den franska revolutionen sågs med ogillande, där ibland nyklassicismen. Stilen hade varit en symbol för upplysningens hedonistiska, frihetliga ideal, och ersattes nu snabbt av den nationella nygotiken – samtidigt som grekofilernas sexfixering hånades offentligt. I den växande, urbana medelklassen var det kristen moral, och inte hedendom, som stod på agendan. Man engagerade sig i djurrätt, antislaveri och regleringar av dryckenskap och barnarbete – bland annat i Townleys kolgruvor – och tog avstånd ifrån privatsamlande, och den ansvarslösa skörlevnad, som man menade att 1700-talets upplysningsmän hade ägnat sig åt. Det nya samhället skulle formas av och för fria människor, i transparenta rum – inte i slutna ordenskammare. Klenoderna i Townleys samling hade sålts dyrt till British Museum på 80- och 90-talen, men vid hans död 1805 fanns inte längre något intresse. Flera av hans berömda statyer var, som det hette på 1700-talet, renoverade – antikvitetshandlarna hade satt på nya armar och ben på gamla statyfragment så att de blev hela, och sen blekt och slipat dem innan de visades för säljarna. Nya krav på vetenskaplighet gjorde att dessa statyer nu tappade värde. Konnässörerna betraktades som oseriösa förfalskare, och deras privatmuseer revs ett efter ett. När drottning Victoria 1838 besteg tronen var alla jämnade med marken. sir John Soanes hus på Lincoln’s Inn Fields är idag det enda vittnesmålet som finns kvar av Townleys epok, och de upplysta män som byggde sina drömmar på antika ideal. Men kanske är historiens gränser inte så skarpa ändå. På sätt och vis kan hela den viktorianska perioden liknas vid den excentriske engelsmannens Bacchusbygge. Den djuriska driften var väl dold, men ändå allestädes närvarande, bubblande under  de sociala ceremoniernas blanka yta. Den som med full kraft skulle riva fasaden var ingen engelsman, utan en Wienbo vid namn Sigmund Freud. Han kartlade hur bråddjupet inom oss trädde fram i drömmar, konst och vardagliga felsägningar. Och hans stora intresse, vid sidan av psykets och sexualitetens vindlingar, ja, det var att samla på antika statyetter. Gabriella Håkansson, författare

Hon var en internationellt erkänd skulptör, hon var svart och hon var kvinna. Men länge tycktes hon utraderad ur historien. Anna Blennow pusslar ihop några bitar i Edmonia Lewis exceptionella liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i oktober 2020. Utanför det som en gång var skulptören Antonio Canovas atelje finns Roms kanske märkligaste fontän. Över ett vattenfyllt kar i granit ligger en naken mansfigur utsträckt. Hans kropp är skulpterad i en vittrad, brungrå vulkanisk stenart, medan huvudet – en sorglöst flinande gubbe – är marmorvitt. Figuren föreställer den ständigt vinberusade halvguden Silenus. Hans mörka stenkropp – en återbrukad antik skulptur – skulle föra tankarna till den vilda och ociviliserade naturen. Kring år 1800 var Canova en av de främsta representanterna för nyklassicismens tolkning av antikens skulpturkonst, och han porträtterade samtidens kändisar alltifrån påven till Napoleon i bländvit marmor. Men vad man ännu inte visste var att antiken var allt annat än färglös. Grekiska och romerska skulpturer var ursprungligen bemålade i starka färger, men när de återfanns framgrävda ur marken från renässansen och framåt hade färgen flagnat, och eventuella rester tvättades bort. Antiken blev vit, och de bleka skulpturerna laddades med föreställningar om ett idealiserat förgånget. Under andra hälften av 1800-talet arbetade Roms stora koloni av konstnärer fortfarande i samma stil. Av dem var många amerikaner. Så många att amerikanska tidningar regelbundet rapporterade om deras verksamhet. I februari 1867 skriver The Evening Telegraphs utsände: ”I Canovas gamla studio fann jag miss Edmonia Lewis, som, förmodar jag, är den enda färgade skulptrisen i världen – en dam på kanske 23 år, med afrikanskt och indianskt blod i sina ådror. Hon kom till Rom för lite mer än ett år sedan som en främling okunnig i italienska. Men hon hade redan bestämt sig för vad hon skulle ägna sig åt…” Historien om Edmonia Lewis innehåller så många exceptionella detaljer att de spränger ramarna för vilken berättelse som helst. Ändå är stora delar av hennes liv fortfarande okända. Trots att Lewis levde i Rom i nästan trettio år tycks hon utraderad ur stadens minne, och trots att hon blev en av sin tids mest framgångsrika konstnärer var hon länge osynlig också i konsthistorien. Hon föddes i New York omkring år 1844, barn till en ursprungsamerikansk mor och en afrikanskättad far. Tidigt blev hon föräldralös och växte upp hos sin mors släkt i Ojibwe-stammen. Om den tiden skulle hon senare säga: ”Det finns ingenting så vackert som den vilda skogen. Att fånga en fisk, steka den över elden och äta den i det fria, är den största av alla njutningar. Jag skulle inte stå ut en vecka i stan, om det inte vore för att jag älskar konsten.” Men vägen från den fria skogen till den fria konsten var lång. Lewis halvbror, som hade tjänat lite pengar på att arbeta som barberare, bekostade hennes utbildning vid Oberlin College i Ohio, det första amerikanska lärosäte som välkomnade icke-vita. Ändå utsattes hon för rasistiska angrepp där, och efter att ha gått i lära hos en skulptör arbetade hon målmedvetet för att ge sig av utomlands. För det enda hon ville var att verka som konstnär utan att ständigt bli påmind om sin hudfärg, och det var inte möjligt i Amerika. Hon specialiserade sig på porträttbyster av kända slaverimotståndare, som sålde så bra att hon hade råd att resa till Europa, till Rom. Via kontakter etablerade sig Lewis snabbt i Roms konstnärsvärld, och följde självsäkert sin egen väg. Hon gjorde inte, som andra skulptörer, förlagor i lera för att sedan låta lokala stenhuggare arbeta fram dem i monumentalt format i marmor. Hela den tunga processen utförde hon själv. Hon brydde sig inte om att invänta beställningar på kostsamma större skulpturer, utan skapade de verk hon ville, och lyckades oftast hitta köpare till dem. Och i Rom förde hon en ständig frihetskamp i sin konst. ”Forever Free” visar ett afrikanamerikanskt par som lägger av slaveriets bojor. Skulpturgruppen ”Hiawathas bröllop” inspirerades av poeten Henry Wadsworth Longfellows dikt Hiawatha’s Song, som byggde på ursprungsamerikanska myter. Lewis popularitet bara ökade, och hon reste ofta tillbaka till Amerika för att visa sina verk. Störst uppseende väckte en skulptur av Kleopatras självmord på världsutställningen i Philadelphia år 1876. Drottningens dödsögonblick framställdes av Lewis som en seger: Kleopatra kunde inte underkuvas av den romerska övermakten. Mot slutet av 1800-talet tappade nyklassicismen i popularitet, och konstens huvudstad flyttade från Rom till Paris. Lewis stjärnstatus dalade, och hon hamnade till slut i London, där hennes vidare öden är okända. Länge visste man inte ens var hon låg begravd, men för bara några år sedan lokaliserades hennes omärkta grav på en Londonkyrkogård. Där ligger nu en blank, svart sten med inskrift i guldbokstäver: ”Edmonia Lewis, skulptör”. Men under de senaste decennierna har man börjat rekonstruera Edmonia Lewis historia, som precis som många av hennes verk skingrats och gått förlorad under 1900-talet. Kleopatraskulpturen, som förblev osåld, hamnade till exempel som gravmonument över en kapplöpningshäst i en förort till Chicago, köptes senare av en lokal tandläkare, och förpassades sedan till ett förråd där en konsthistoriker fann den i slutet av 1980-talet. Idag finns den i Smithsonian American Art Museum. Få fotografier av Lewis är bevarade. Bara ett av dem kommer från hennes tid i Rom. Hon poserar klädd i en kritvit klänning med spetsar och volanger i lager på lager. Och historien om henne är ett lapptäcke av färg och vithet, historia och ideal, hud och kropp. Författaren Henry James raljerade över hur hennes hudfärg, som ”pittoreskt kontrasterade mot hennes material”, var den främsta orsaken till hennes berömmelse, svart mitt i den ”marmorvita flocken” av kvinnliga konstnärer i Rom. Men själv sade hon: ”Vissa berömmer mig för att jag är färgad, och den sortens beröm vill jag inte ha. Anmärk hellre på mina brister, för det kommer att lära mig något.” Lewis positionerade sig med självklarhet mitt i den västerländska, vita kulturhistoria vars centrum vid den tiden fortfarande var Rom. Hon signerade sina verk på latin: Edmonia Lewis fecit Roma. Hennes skulpturer av icke-vita individer avbildade i vit marmor tog plats i samtidskonsten utan den tidstypiska exotisering och sexualisering av det främmande som till exempel kom till uttryck i idén om den ädle vilden. Men varken Lewis eller hennes samtida visste att den värdighet som det marmorvita skulle låna sina bärare byggde på en felaktig premiss om den vita antiken. Och antikens skulptur var inte bara bemålad. Precis som i skulpturen av Silenus använde man färgad sten för att signalera det främmande hos såväl ociviliserade naturgudar som de avlägsna folkslag man införlivat i sitt rike. Också stensorterna kom från områden i romarrikets utkanter: grön marmor och röd porfyr från Egypten; rödspräcklig och svart marmor från Turkiet. Den färgade stenen blev både exotisk markör och maktdemonstration från väldet som sträckte sig över hela den kända världen. Kontrasten kunde inte vara större mot den frihet som genomsyrade Edmonia Lewis liv och verk. Anna Blennow, latinforskare och poet Litteratur Edmonia Lewis – internationally renowned sculptor, Charlotte Etinde-Crompton & Samuel Willard Crompton, 2020. The Lure of Italy. American Artists and the Italian Experience, 1760–1914, ed. Theodore Stebbins, Jr, Museum of Fine Arts, Boston, 1992. Barbro Santillo Frizell, ”Antikens marmorstatyer en vit lögn”, Svenska Dagbladet 2009-02-11 Sarah E. Bond & Sean P. Burrus, ”Barbarians and Sculpture’s Color Barrier in Ancient Rome”, Hyperallergic 2018-05-31 Heidi Morse, ”Roman Studios. The Black Woman Artist in the Eternal City, from Edmonia Lewis to Carrie Mae Weems”, i Classicisms in the Black Atlantic, eds. Ian Moyer, Adam Lecznar & Heidi Morse, 2020.

Diskussionen om vad en dikt ska vara - och inte - har pågått åtminstone sedan antiken. En viktig fråga är hur dikten ska förhålla sig till verkligheten. Teodor Stig-Matz synar oenigheten i denna fråga bland några av 1900-talets stora poeter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är du för eller emot verkligheten? Det kanske låter som en märklig fråga – ingenting att bråka om; verkligheten är ju verkligheten, den bara är – men för flera av 1900-talets stora poeter var den både infekterad och central. Ta till exempel svensken Werner Aspenström. En av hans mest älskade dikter, Ikaros och gossen Gråsten från 1956, inleds så här: Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen. Det är en hyllning av det jordnära kontra det mytiska, det fysiska kontra det metafysiska, det småskaliga kontra det storslagna. Är du för eller emot verkligheten? Vissa såg gossen Gråsten som ett direkt svar på Erik Lindegrens dikt Ikaros från 1954. Inte särskilt konstigt; dels känns Aspenströms användande av just Ikaros som exempel som en diss hemmahörande mer bland nutida rappare än de svenska fyrtiotalisterna – dels skriver Lindegren i sin dikt om att störta den verklighet som Aspenström håller så mycket av. Aspenström själv menade att dikten inte hade något med Lindegren att göra. Men icke-konflikten väcker ändå intressanta frågor om poesin i stort: Vilka ämnen ska den behandla? För vem är den till, de breda folkmassorna eller de som redan på förhand kan sin litteraturhistoria? Ska den sikta mot stjärnorna eller stanna kvar på jorden? Ungefär 30 år tidigare verkade två amerikanska poeter, T.S. Eliot och William Carlos Williams, på varsin sida av just dessa skiljelinjer. Båda var modernister starkt influerade av Ezra Pounds imagism, men där den förstnämndes diktning är akademisk och refererande – har den andres en kärlek till allt som har med naturen och det folkliga att göra. Och precis som i fallet Aspenström/Lindegren illustreras det skilda synsättet mellan dem bäst med två dikter: Eliots Det öde landet och Williams Paterson. Det öde landet har kallats för ett av 1900-talets viktigaste litterära verk. På 434 rader uppdelade i fem delar trycker Eliot ur sig bilder som är lika knivskarpa som de är kryptiska, lika domedagsdoftande som de är vackra. Framför allt är det en dikt som känns som att gå in på sin lokala pizzeria och be om extra allt. Här finns – och det är bara en bråkdel av alla hundratals referenser – myten om den heliga graal och bilder av första världskrigets fasor. Här finns hinduismen, kristendomen och buddhismen. Här finns referenser till Shakespeare och Dante, Ovidius och Augustinus, Baudelaire och Verlaine, Richard Wagner och barnvisan London Bridge is Falling Down. Dessutom använder sig Eliot av inte mindre än sex språk förutom engelskan: latin, grekiska, italienska, tyska, franska och sanskrit. William Carlos Williams avskydde Det öde landet William Carlos Williams avskydde Det öde landet – och, till skillnad från Aspenström, var han helt öppen med sitt ogillande. I sin självbiografi kallar Williams dikten ”en katastrof för litteraturen”. Den kritik han själv tar upp handlar om att Eliot med sitt överflöd av referenser, sitt bitvisa användande av versmått och sina språkbyten förde poesin tillbaka till akademin. Williams menade att den amerikanska lyriken sedan Walt Whitman, på andra sidan sekelskiftet, hade rört sig i en mer folklig riktning, med ett språk som gemene man kunde förstå. Detta var han nu rädd att Eliot skulle sätta stopp för. Men Williams hat gentemot Det öde landet skulle också kunna förklaras med vilka de båda poeterna var som personer, och hur detta i sin tur formade deras diktning. Williams hade förvisso en mångkulturell bakgrund – hans mamma var från Puerto Rico och i barndomshemmet pratades det spanska – men någon kosmopolit var han knappast. Amerika, och speciellt miljöerna runt hemstaden Rutherford i delstaten New Jersey, var det han höll närmast hjärtat. Hela sitt vuxna liv arbetade han som läkare där, och kontakten med patienterna utgjorde, tillsammans med den lokala naturen, de stora inspirationskällorna. Eliot däremot var en riktig världsmedborgare. Efter att ha tagit examen från Harvard drog han till Paris och pluggade filosofi. Som 25-åring flyttade han till Storbritannien och han sa senare upp sitt amerikanska medborgarskap. Kosmopolitismen märks av på flera ställen i Det öde landet, bland annat i denna passage: vad är det för stad över bergen störtar och formas om och brister i luftens lila torn som faller Jerusalem, Aten, Alexandria, Wien, London overkliga. Det är enkelt att föreställa sig att Williams inte tyckte om dessa rader. Dels har vi det globala: fem metropoler nämns på två rader, dels har vi det faktum att Eliot kallar städerna overkliga och dessutom kryddar på med bilder av fallande lila torn. Overkligheten var det sista Willams var intresserad av – för honom var det i människorna och tingen som allt det viktiga och vackra fanns att hämta. Eposet Paterson, som av många setts som ett svar till Det öde landet, innehåller de främsta exemplen på denna världsåskådning. Williams dikt är precis som Eliots skriven i fem delar.  Men där den senare är relativt kort – det tar inte mer än 15 minuter att läsa Det öde landet i normal takt – är Paterson med sina 250 sidor betydligt maffigare. Bortsett från sidantalet är dock allt med Williams dikt mindre än Det öde landet. Där Eliot rör sig fritt över världen, mellan meter och fri vers, fantasi och verklighet, är Williams lågmält betraktande och skildrar bara en enda plats. Den lilla staden Paterson, där eposet nästan uteslutande utspelar sig och från vilken den fått sitt namn, ligger en kort stund från Williams hemort. Han brukade åka dit på hembesök i sin yrkesroll som läkare och fascinerades av byggnaderna, människorna, och av det väldiga vattenfall från vilket stadens gryende industri hämtade sin energi. Paterson blev en ram för dikten, men inte bara det: staden fungerar även som en levande organism, som en metafor för Williams själv och för livet i stort. I vissa passager är Paterson en stad, i andra en man – sin livskraft hämtar han alltid från vattenfallet och floden i vilken det störtar ner. Dikt blandas med små prosastycken innehållande berättelser från stadens historia, och hela tiden strävar poeten efter att hålla fast vid den metod han sammanfattar i eposets inledning: – Säg det: inga idéer utom i tingen – ingenting utom husens tomma ansikten och cylindriska träd böjda, kluvna av fördom och slump – splittrade, fårade, skrynklade, fläckade – hemliga – ända in till ljusets kropp! Så, vem hade rätt, Williams eller Eliot, Aspenström eller Lindegren? Ska vi vända oss till gossen Gråsten eller till Ikaros – till den samlade världslitteraturens kunskap eller till det vackra i en liten blomma – när vi söker svar på livets gåtor via poesin? Är du för eller emot verkligheten? Du kan så klart ha en åsikt i frågan – det hade trots allt poeterna själva – men du behöver inte heller välja. För att citera Louise Glück, 2020 års Nobelpristagare i litteratur, om Elliot och Williams: – Jag älskar båda de här poeterna, hela tiden. Teodor Stig-Matz

Trots att vi aldrig egentligen kan veta något om framtiden går vi runt och lovar varandra saker. Kanske är löftet så viktigt eftersom det svarar mot ett annat fundamentalt inslag i våra liv: hoppet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä publicerades första gången i september 2020. – Vad gråter du för? Du ska gjuta klockor och jag ska måla ikoner! Det är konstnären Andrej Rubljov i Tarkovskijs film ”Den ytterst domen” som efter en lång tid äntligen bryter tystnaden. Krigets fasor har gjort att han förlorat tron på mänskligheten och därigenom det djupast väsentliga, tron på Gud. Utan sin gudstro kan han inte måla. Men han håller en dörr på glänt. Just om detta –  att hålla en dörr på glänt, att nära ett hopp, skriver Charles Péguy i boken ”Portalen till hoppets mysterium”. Han framhåller att det är ett vågstycke, ett beslut som är något av det svåraste man kan utsätta sig för. Péguy skriver: ”För att hoppas måste man ha beskärts en stor nåd.” I Tarkovskijs film avlägger Rubljov ett löfte. Han beslutar sig för att tiga. Inte ett ord ska komma ur hans mun. Det är ett uppror mot Guds frånvaro. Så länge Gud inte talar i världen ska inte heller han. Det är ett löfte som blir till en bön. Han går igenom brinnande byar, döende människospillror, bestialiska avrättningar av barn och djur. Tigande iakttar han fasorna omkring sig utan att möta något försonande. I flera timmar låter Tarkovskij filmpubliken tillsammans med Rubljov vara vittne till detta det mest fasansfulla. Men så dyker pojken Boriska upp. Den gamla kyrkklockan är förstörd och man föreställer sig nu att klangen från en ny ska få slut på allt elände. Men ingen vet längre hur man gör. Hemligheten har försvunnit med den siste klockgjutaren. Pojken lovar att han känner till den, han ensam vet hur man får en klocka att ljuda. Hans liv står på spel och detta är hans chans att överleva. Rubljov förstår pojkens belägenhet och iakttar honom i tystnad. Publiken väntar på upplösningen när allt ska uppdagas. För visst är pojken en lögnare som kommer att bli avslöjad? Hans tid är utmätt, hans död närmar sig. Sammanbiten iscensätter han klockgjutningen. Dagen för installationen infinner sig. Alla samlas. Människorna i den lilla byn väntar andäktiga. Miraklet sker. Klockan ljuder över landskapet. Pojken är förbi av spänning och trötthet och faller gråtande samman. Det är då Rubljov bryter tystnaden. – Vad gråter du för? Du ska gjuta klockor och jag ska måla ikoner! Undret har inträffat. Gud har åter vänt sitt ansikte till oss. Att hoppas är svårt men för den som inte ger upp finns möjligheten. Både pojken och Rubljov har ”beskärts en stor nåd.” Men handlar filmen om Rubljovs väntan på att Gud ska visa sig i världen? Eller är det så att Rubljov just genom sitt löfte, sin bön får det att ske? Det går också att göra en betydligt enklare tolkning; just genom att våga hoppas får Rubljov förmågan att möta undret när det inträffar. För man behöver inte tro på Gud för att känna igen sig i filmen. Det räcker med att referera till dagsaktuella händelser, politiska beslut eller sitt eget liv. Som när man är förälskad utan att veta om kärleken är besvarad. Eller när man är sjuk utan att veta om man ska bli frisk igen. I en mängd situationer utsätts vi för händelser om vilka vi inte vet utgången. Hur gör vi när det enda som återstår är hoppet? Hur lever vi, hur hanterar vi det dag för dag, timma för timma? Tarkovskij återkommer gång på gång till den här problematiken i sina filmer. I Offret från 1986 finns berättelsen om munken vars lärjunge vattnar ett visset träd. Varje dag år ut och år in vattnar han det vissnade förtorkade trädet. Alla skrattar åt honom, hånar honom och skakar på huvudet. Tills en dag när ett löv slår ut. Men vad hade hänt om inget hade inträffat? Hade lärjungens handling varit meningslös då? ”Varför leva i verkligheten när man kan drömma om den”, skrev den italienska poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini och vände på en invand utsaga. Som om undret inte finns mitt ibland oss. I naturen, i det liv vi faktiskt lever. Som om inte allt är beroende av vårt tilltal, vår blick eller det vi förmår offra för det vi vill nå. Som om själva uppsåtet vore betydelselöst. Faktum är att uppsåten styr många viktiga beslut. Utifrån dem formulerar vi våra löften. Löften som också våra politiker avger i valrörelsens stund. Bättre sjukvård, kortare köer, skolor som ger alla samma möjlighet till utbildning. Det är vad vi har att hålla oss i när vi går till valurnorna. Utan garantier måste vi helt enkelt förlita oss på löften. Vi hoppas och tror att de ska genomföras och på så sätt förvandlas till verklighet. Tarkovskij bär med sig arvet efter Dostojevskij, som behandlade problematiken i flera böcker. Efter att den unge Raskolnikov i ”Brott och straff” mördat en pantlånerska döms han till ett långvarigt straffarbete i Sibirien. Det är dock det egna samvetet som utgör den största plågan, men för att han ska förändras krävs något mer. Det är tack vare Sonja som dag efter dag väntar på honom som Raskolnikovs inre förvandling är möjlig. Hennes tålmodiga förhoppning, hennes tysta löfte om att finnas där är den nåd som förmår förändra honom på djupet. Men varför ska vi sätta vår tillit till något så skört? Vi vet ju att allt är föränderligt. Att nya situationer uppstår, att löften om att älska i nöd och lust har fängslat människor i plågsamma äktenskap. Vi kastas mellan det föränderliga och det eviga. Vi längtar efter något som är hållbart, men bryter löften till varandra varje dag. Vi lovar att komma på evenemang som vi aldrig dyker upp på. Vi återberättar saker vi hört i förtroende, kanske för att vi tror att det nog trots allt gynnar en god sak. Samtidigt hoppas vi att vår terapeut aldrig bryter sin tystnadsplikt. Varför har vi så bråttom? Oroliga tar vi temperaturen på löften vi avgivit för att se om de fortfarande bör gälla. Vi vill helt enkelt inte ha valt fel eller tillhöra förlorarna. Samtidigt finns risken att vi förlorar oss själva, att vi inte längre är trovärdiga utan istället gör oss till offer för tillfälligheternas spel. Men varför avge så radikala löften nästan omöjliga att uppfylla? Räcker det inte med att avläsa vardagen och anpassa sig efter den? Utan sin besvärliga förpliktelse hade Rubljov kunnat måla kriget och fasorna. Det är ju det Tarkovskij gör i sin film när han iscensätter varje detalj av krigets grymheter. Men det räcker inte. Det Tarkovskij säger är att perspektivet är viktigt. Ett löfte som det Rubljov avger förmedlar ett hopp som kan rädda människan från att dras ner i krigets avgrund. Det utesluter inte att vi ibland måste svika de löften vi avgivit. Men detta bör ske efter att vi uttömt alla ansträngningar att hålla dem. Bara så kan den som bryter sitt löfte behålla sin trovärdighet. Grethe Rottböll, författare

"Människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet" så lyder Kants klassiska definition av Upplysningen. Men hur träder man ut ur sin omyndighet? Torbjörn Elensky finner en metod i upplysningsmannen Diderots delvis frustrerande romaner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För några år sedan hade jag förmånen att få besöka det bevarade 1700-talsbiblioteket på Adelsnäs slott i Östergötland. En vacker och fascinerande samling, där inte minst de många franskspråkiga utgåvorna av seklets engelska bestsellerromaner är en roande påminnelse om att engelska inte alltid varit ett världsspråk. Men mest fascinerande fann jag ett antal årgångar av den franska tidningen Le moniteur universel, som grundades revolutionsåret 1789, stadigt inbundna i läderband. Här satt alltså en baron på Östgötaslätten och fick hem tidningen från Paris med allt det senaste, revolutionära bulletiner, politiska tal och världsnyheter. Men det som fascinerade mig mest var de sista spalterna på sista sidan, från terrorns år. Exempelvis i numret från 19 mars 1794: först en lista över dagens domar, inte så få dödsdomar, följd av listan över dagens spektakel, opera, teater, cirkus och annan underhållning. Den krocken i spalterna gav mig en blixtlik insikt i livet under terrorn: för de flesta var livet som vanligt och avrättningarna bara ett spänningsmoment bland andra. Jag påminns om den där närheten i spalterna mellan avrättningar och underhållning när jag läser Denis Diderots roman "Jakob fatalisten och hans husbonde", som han arbetade med mellan 1765 och 1780. Den namnlöse husbonden säger där till sin betjänt Jakob att folket inte dras till avrättningar för att de är grymma. Tvärtom skulle de rädda den olycklige fången om de bara kunde. Det de söker är något att berätta när de kommer hem, och egentligen gör det detsamma vad det råkar vara. Men en avrättning är naturligtvis något spektakulärt och den som kan berätta om en sådan blir centrum för grannarnas intresse. Hela romanen om Jakob och hans husbonde, som rider och rider, tar in på värdshus och råkar ut för olika mer eller mindre vardagliga äventyr är framställd i form av samtal och berättelser. Den röda tråden är Jakobs historia om sin stora kärlek, en långdragen berättelse med många turer, som gång på gång avbryts – och som han faktiskt aldrig avslutar i romanen. Men det är inte det viktiga, det viktiga är att här skrivs en värld fram där alla hela tiden samtalar, där personligheterna utvecklas i möten, och berättelser gömmer sig i berättelser som ryska gummor. Det är helt följdriktigt att de båda huvudpersonerna, en sorts upplysningstidens don Quijote och Sancho Panza, aldrig blir färdiga med sina historier och att själva romanen mynnar ut i en allmän oklarhet om vad som egentligen hände sedan, vart de var på väg, hur historierna slutade – eller om det faktiskt är en berättelse om verkliga personer eller bara en litterär lek i Diderots samtide författarkollega Laurence Sternes anda. Vart är de på väg? Jakob utbrister: ”Ja, det är verkligen sorgligt att aldrig veta, varthän man beger sig”. När jag tänker på det är husbonden och hans Jakob inte så mycket en senare variant av riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare, utan snarare är de Godot: på väg, ständigt på väg, mot några som evigt väntar förgäves. Men, som det sägs i en annan av Diderots böcker, "D'Alemberts dröm", som även den är uppbyggd helt av samtal och berättelser: ”Vad spelar det för roll, vi författar inte, vi bara samtalar.” För en läsare som kräver handling, vill veta hur det går och varför det ena eller det andra sker kan denna typ av litteratur vara frustrerande. Men för den som vill att böcker ska spegla livet är det egentligen höjden av realism: det finns ingen riktning, det finns inget facit, alla är på väg och samtalen är den väv som förenar oss. Samtal mellan människor, men också med böcker, mellan böcker, med författare som både är levande och döda – och tro mig, Diderot tillhör sannerligen de mest levande av alla de författare som bidrog till Upplysningen. Han var drivande bakom det stora projektet Encyklopedin, som skulle samla all världens kunskap och göra den tillgänglig för alla människor. Ett med nödvändighet dialogiskt projekt, med flera olika författare, livlig korrespondens och en på något sätt hela tiden tillfällig natur: för varje gång ny kunskap tillkommer måste de gamla artiklarna skrivas om, kanske kasseras helt och hållet, och de som redan köpt sig verket en gång skulle behöva komplettera med nya band hela tiden. Diderots universum är ett samtalande universum, ett där allt hela tiden befinner sig i rörelse. Den mest frustrerande av hans böcker, för den som vill ha raka enkla svar, är "Rameaus brorson". Bokens jag, som väl får antas vara Diderot själv, möter den store tonsättaren Rameaus brorson, som visar sig vara en märklig figur, en slusk och parasit, en sorts äventyrare av det slag som kan finnas i storstäder som Paris, som ena natten sover på gatan och nästa är bjuden på supé i något palats. Hans blandning av cynismer, dumheter, klokskap och vassa iakttagelser inger den som kallas jag förtvivlan, men han verkar ändå inte kunna slita sig. Mitt i flödet är det för många träffande iakttagelser, som är värda att uthärda allt det andra för. Den kalejdoskopiska, ständigt växlande, ständigt samtalande livskänslan som genomsyrar hela Diderots verk koncentreras i dialogen med Rameaus brorson. Bortom alla de enskilda replikerna skriver han fram en vision av allts villkorlighet, av motsatsernas samtidiga sanning, av oupplösliga paradoxer som vi är tvungna att leva med och hantera, och inför vilka vårt enda val är om vi ska förtvivla över dem eller skratta åt dem. Brorsonen säger vid ett tillfälle, i en replik som ger en aning om de spänningar som skulle leda vidare till revolutionen att: ”I naturen förtär alla arter varandra; i samhället förtär alla grupper varandra.” Diderot dog visserligen redan 1784, fem år före revolutionen, men han är en av de som anses ha inspirerat den, i sin egenskap av upplysningsfilosof och omstörtande författare. Han tillhör dem som revolutionens motståndare hatade allra mest, inte minst för det honom tillskrivna yttrandet att mänskligheten skulle bli lycklig först då den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar. Något han aldrig sagt, även om det låter som en replik som kunnat ligga bra i munnen på Rameaus brorson. Samtidigt tillhörde Diderot dem som även revolutionärerna tog avstånd ifrån, för att han uppfattades som ateist, och att vara ateist ansåg dessa samhällsomstörtare tydde på dålig moral. Om Diderot själv hade fått uppleva revolutionsårens väg från folkligt uppror över giljotinens terror till Napoleons diktatur föreställer jag mig att han betraktat den som han betraktade sin samtid: som en väv av samtal, fulla av olösliga motsättningar, och berättelser som vi människor aldrig kommer till slutet på, liksom Jakob aldrig tillåts avsluta historien om sin kärlek. Hela denna livskänsla sammanfattas i läkaren Bordeus replik ur D'Alemberts dröm: Nästan alla samtal är som lathundar (Var har jag gjort av käppen nu då), man har ingen klar föreställning för ögonen (Och hatten!), och av den enkla anledningen att den ena människan inte är den andra fullständigt lik förstår vi aldrig helt, blir vi aldrig helt förstådda... Och ändå, trots det, tror jag inte att Diderot var någon pessimist, utan att han insåg att vi måste vi fortsätta att samtala med varandra, för något annat alternativ gives icke. Torbjörn Elensky Denis Diderot: Jakob fatalisten och hans husbonde, övers. David Sprengel. Denis Diderot: D'Alemberts dröm, övers. Jan Stolpe. Denis Diderot: Rameaus brorson, övers. Jan Stolpe.  Samtliga titlar finns utgivna på svenska av Bokförlaget Faethon

Bör bokförlagen stå som garanter för anständigheten hos de författare de representerar - eller ska man skilja på litteraturen och dess upphovsman? Litteraturvetaren Alexander Bareis reflekterar över litteraturens uppgift med anledning av några exempel i den tyska bokdebatten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1981 när det västtyska förlaget S. Fischer gav ut Monika Marons debutroman "Flugasche", som skildrar den miljöförstörelse som orsakades av brunkolkraftverk i Östtyskland. Sådant gick på den tiden förstås inte att publicera i DDR, inte ens för Maron, styvdotter till den trogne socialisten och DDR:s tidigare inrikesminister Kurt Maron. Det var politiskt omöjligt. Istället blev det alltså S. Fischer på andra sidan järnridån som publicerade boken, och alla hennes böcker därefter. 40 år senare har förlaget – ja, det måste nog uttryckas så – i princip sagt upp sin författare, och även denna gång var anledningen politisk. Hon har nämligen vid sidan av yttrat sig i sammanhang som kan tolkas som högerradikala, enligt förlaget. På liknande sätt har Uwe Tellkamp, författaren till "Der Turm" - den hyllade romanskildringen av ett Dresden under sen DDR-tid - blivit persona non grata i vissa sammanhang. Även han har fått uppleva att det egna förlaget, i detta fall det kanske ännu mera anrika Suhrkamp, offentligt har tagit avstånd från sin författare. Förutom sin östtyska bakgrund har både Maron och Tellkamp gemensamt att de har yttrat sig kritiskt mot att islam enligt deras uppfattning alltmer breder ut sig i det tyska samhället – men märk väl, inte i sina romaner, utan i intervjuer och publika framträdanden. Det går säkert att diskutera om Marons och Tellkamps yttranden måste betraktas som klandervärda och islamofoba, eller som legitim kritik av en politiserad och radikaliserad perversion av religionen. Så har också gjorts – debatten om Monika Maron dominerade de tyskspråkiga kultursidorna och kulturprogrammen under flera veckor när det begav sig. Men som litteraturvetare är jag inte intresserad av att agera åsiktspolis. Det som får mig att reagera är det tankesätt som ligger bakom att en förläggare slutar att ge ut böcker av en författare vars politiska åsikter man ogillar. Visserligen hittade Maron sedan ett annat förlag; det är inte heller en mänsklig rättighet att få bli publicerad. Detta är för mig verkligen inte någon anledning att skrika 'censur' och 'lügenpresse', eller 'fake news' som en annan 'wutbürger' (som man på tyska kallar alla dessa arga medborgare som har fått nog). Däremot undrar jag vilken förståelse av litteraturens roll man har när man väljer att avsluta ett fyrtioårigt samarbete på detta sätt? Det känns onekligen som ytterligare ett exempel på att offentlighetens skyttegravar blir allt djupare. Polariseringen påskyndas. You are either with us or against us. Men är inte litteraturens roll precis den omvända? Att få oss att ifrågasätta, att nyansera, att se saker och ting ur ett annat, och än mer så – ur en annans perspektiv? Låt mig utveckla tankegången ytterligare, med hjälp av ännu ett litterärt och östtyskt exempel: Ingo Schulzes roman "Die rechtschaffenen Mörder," som direktöversatt till svenska blir till De rättskaffens mördarna, tar sig an denna problematik på ett ovanligt sätt. Schulze, som i en rad lysande romaner tematiskt har behandlat Tysklands återförening, riktar i denna roman blicken mot en östtysk antikvariatsägare före och efter murens fall. Den egendomliga berättelsen i tre delar börjar med en vördnadsfull kärleksförklaring till en sann bibliofil, protagonisten Paulini, som fann sitt kall i böckerna. Han skulle ägna sitt liv åt att läsa, och i andra hand åt att möjliggöra det för andra att få tag i de böcker de ville läsa. En författare med ett snarlikt efternamn som bokens verklige författare – Schultze, men med ett t – berättar hur Paulinis antikvariat avancerar till en mytomspunnen mötesplats för Dresdens och snart hela DDR:s intelligentia, och som litteraturälskande läsare är det mycket lätt att känna sympati för denna besynnerliga bokmal. Men förstås, Paulinis antikvariat klarar inte omställningen till en marknadsekonomi med förändrad efterfrågan och utbud. Han kan sin kanon, men tvingas ta jobb som snabbköpskassör och nattreceptionist. Där hamnar han i slagsmål med dryga västtyska hotellgäster, och så förlorar han dessutom många av sina böcker i en av de stora översvämningskatastroferna vid Elbe under 2000-talet. Då tycker man faktiskt duktigt synd om denna särling, och det är nästan så att man börjar förstå hur han därefter så smått börjar radikaliseras allt mer. Det är exempel som dessa som synliggör vad som gör skönlitteraturen, eller kanske mera precist fiktionen, till en skola för empati. Visst, man blir inte en bättre människa av att läsa skönlitteratur. Jag har suttit i tillräckligt många styrelsemöten med andra litteraturvetare för att veta att flitiga läsare inte nödvändigtvis också är bättre människor. Vi bibliofiler är inte moraliskt bättre rustade än andra, och empati kan också användas för betydligt mindre ädla ändamål. Empati är inte samma som sympati. En empatisk förmåga är också förutsättningen för att manipulera någon. Men litteraturen och fiktionen öppnar ett utrymme där andras erfarenheter och känslor kan göras tillgängliga för läsaren. Ingo Schulzes roman skulle kunna vara ännu ett exempel på just detta, en berättelse som får oss att tänka till, även om vi har svårt att förstå varför så många östtyskar röstar på partier i utkanten av det demokratiska spektrumet. Och det kanske är och hade varit gott nog så. Skyttegraven skulle då plötsligt bli lite mindre djup. Men Schulzes roman är än slugare än så, den slutar med en rejäl twist. I romanens avslutande del, som berättas av den fiktive författaren Schultzes förlagsredaktör, ifrågasätts nämligen allt det vi som läsare hittills trodde vara sant, och vi får veta att Schultze just hade det i åtanke: vi godtrogna bibliofila 'gutbürger' skulle endast luras till att fyllas av välmenande förståelse för den besvikne östtyska mannen som plötsligt blir högerradikal. Han älskar ju trots allt böcker, så illa kan han inte vara! Den verklige Schulze (utan 't') vet mycket väl hur man kan använda sig av fiktionens empatiska kraft. Men för högst varierande och i detta fall oväntade ändamål. Hans roman är en konstfullt gillrad fälla, där läsaren i sista tredjedelen av boken måste rannsaka sig själv, och vare sig man vill eller inte så tvingas man att erkänna sina egna fördomar, om både öst och väst, om författare och förlag. Där och då blir litteraturen till just det korrektiv som gör den oumbärlig. Nej, litteraturen löser inte alla problem. Litteraturen är inte heller – åtminstone inte för mig, även om Schiller och Brecht nog inte skulle hålla med mig – någon moralisk uppfostringsanstalt. Men ibland kan en roman rubba ens cirklar och få en att tappa balansen en aning. Då blir det riktigt bra. Och för en stund känns det offentliga ställningskrigets skyttegravar precis så meningslösa som de är. Schulzes roman "Die rechtschaffenen Mörder" publicerades för övrigt av S. Fischer, samma förlag som avslutat sitt samarbete med Monika Maron. Alexander Bareis

Nya sätt att konsumera skönlitteratur har medfört nya krav på det skrivna. Författaren Boel Gerell undrar vad som går förlorat när litteraturen produktifieras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året är 1996 och jag har just debuterat som författare. Nu befinner jag mig på Göteborgs bokmässa för första gången och känner mig rätt förvirrad. Inspirationen som jag trott ska överskölja mig infinner sig inte, tvärtom blir jag beklämd och stressad av allt det kommersiella, högljudda och pockande. På kvällen följer jag med min redaktör till en middag med förlagets medarbetare, som enda författare ska det visa sig. Efter några glas glömmer förlagsfolket att jag inte är en av dem och diskuterar allt frispråkigare andra författare och aktuella böcker. Rätt snart kommer Magnus Dahlström och hans nyligen utkomna roman "Hem" på tal och vid bordet är de flesta eniga. Boken är ett mysterium. Att den överhuvudtaget getts ut, som den är. Ofärdig. Att bygga upp all denna spänning, att skapa en så stark förväntan. Och sedan bara överge romanbygget, spretande med sina byggnadsställningar i vinden. Senare den hösten ska jag medverka i samma litteraturprogram på SVT som Dahlström, men han dyker aldrig upp. I stället inflikas en inspelad intervju med honom i programmet och jag sörjer mötet, eftersom jag efter läsningen av "Hem" fortfarande är förundrad. Eller rättare sagt; frustrerad. Jo, frustration är känslan jag upplever, en otillfredsställelse som liksom kliar i kroppen. Kanske hade ett verkligt möte med författaren kunnat ge något slags förlösning eller förklaring. Åtminstone inbillar jag mig det. På många vis är Magnus Dahlström ett litterärt under, som gör det till synes omöjliga. Efter "Hem" försvinner Magnus Dahlström från den litterära arenan. Det ska dröja till 2011 innan han återigen ger ut en bok och också detta är ett avsteg från det förväntade, ett kardinalfel om man så vill. En författare som inte publicerar sig regelbundet finns inte, kan inte förvänta sig att minnet av aldrig så starka prestationer ska leva kvar. Men Magnus Dahlström kommer tillbaka och har sedan återkomsten 2011 med romanen "Spådom" i tät följd skrivit flera nya romaner. På många vis är Magnus Dahlström ett litterärt under, som gör det till synes omöjliga. Som banar sin egen väg i ett allt mer inrutat och mallat landskap, där mycket handlar om just att uppfylla läsarens förväntningar. Genom nätets algoritmer ringas vi in som konsumenter och med utgångspunkt i våra befintliga val snävas sökfältet åt tills vi snart nog bara erbjuds sådant som vi redan fått och uppenbarligen gillat. Mer av samma och ingenting nytt och motspänstigt spretande. Inga besvikelser men heller inga överraskningar. Också inom förlagsvärlden har åtskilligt hänt sedan Magnus Dahlström debuterade som författare 1986 och firade sina första framgångar på 90-talet. Böcker som den gången avfärdades som "Harlekin-romaner" och såldes på bensinmackar fyller nu även de största och mest prestigefyllda förlagens utgivning och håller dem vid liv. Läser gör vi heller inte längre i samma utsträckning som vi lyssnar och med de nya konsumtionsvägarna kommer nya krav på litteraturen. Intrigen ska vara rak och lättfattlig och utan sidospår och tillbakablickar. Karaktärerna få och med namn som är lätta att uttala och känna igen, kapitlen ska med fördel avslutas med en cliffhanger. Och viktigast av allt; boken ska motsvara förväntningarna. Eller som Anna Öqvist Ragnar, creative director på ljudboksförlaget Storytel, säger i en intervju med Tidningen Skriva 2019:"De som konsumerar böcker genom lyssning är mer otrogna. Därför är det särskilt viktigt att vara tydlig mot läsaren redan i presentationen av boken. Vad kan de förvänta sig? Vad är det för genre? Och när man väl har sålt in en genre måste man vara den trogen. Har man presenterat en feelgood-bok som visar sig vara en hemsk krigsskildring, byter lyssnaren bok direkt." Tipsen i Tidningen Skriva sorteras in under rubriken "Vässa ditt skrivande" och är en guide av många i hur man ska lyckas som författare. Läsningen är i stora delar beklämmande för den som tror på litteraturen som en konstnärlig genre. Hellre än att uppmuntra den aspirerande författaren att skapa något nytt och unikt ges råd om hur hen bäst anpassar sitt alster för att motsvara marknadens behov. Litteraturen ska inte spreta och ta emot, inte frustrera eller skapa friktion utan glida igenom systemet enligt en på förhand bestämd dramaturgisk modell. Anslag – presentation – fördjupning - upptrappning – klimax – premiss - avrundning. Svar på alla frågor, förlösning från all spänning, tillfredsställelse och vidare till ett nytt klick, snarlikt det förra. Genom digitala plattformar som Betareader ges förlag och författare möjlighet att låta sina manus möta testläsare. Här fastställs tiden texten tar att läsa, tillsammans med spänningen och nöjet läsaren upplever för att på så vis kunna maximera textens potential att behaga sin målgrupp. Låt oss här göra ett tankeexperiment och byta ut begreppet litteratur mot säg – bildkonst. Medan Betareader inom bokbranschen är en tjänst som köps och används på fullt allvar hade den i en annan konstnärlig kontext varit en lekfull provokation. Att skapa konst på beställning, att använda sig av digital teknik för att åstadkomma det ultimata, av så många som möjligt gillade konstverket. Så vad är det då som gör att villkoren för just litteraturen allt mer styrs av de krassaste marknadskrafterna? Litteraturen ska inte spreta och ta emot, inte frustrera eller skapa friktion utan glida igenom systemet... Det snabba svaret är förstås pengar. Det finns helt enkelt goda möjligheter att göra sig en hacka på flera plan av den litterära processen. Inte bara för förlagen som kan kränga läsupplevelser i stor skala och smidigt format utan också för den stadigt växande skaran skrivpedagoger – eller författarcoacher som det heter – som lever på de mångas längtan efter att formulera sina tankar i skrift och kanske till och med ge ut en bok. Det märkliga med denna nisch är det tydligt teoretiska i kunskapsöverföringen. Lika lite som redaktörerna bakom Tidningen Skriva behöver ha någon egen erfarenhet av skönlitterärt arbete, har skrivpedagogerna alltid ett eget författarskap att utgå från i sin handledning. Det skönlitterära skrivandet är alltså ingenting man nödvändigtvis måste behärska själv för att lära ut. Frågan är om den här modellen hade kunnat tillämpas inom ett annat fält? En körskola med lärare som inte själva har körkort, även om de är nog så habila mekaniker? En filmhögskola med handledare som inte själva skapat någon film? Det är väl ändå tveksamt. Men inom författarutbildningar långt upp på universitetsnivå är detta numera en normalitet. På köpet går något förlorat vill jag mena. Inte bara en förståelse på djupet för vad det innebär att vara författare utan också en beredskap för litteratur som inte motsvarar förväntningarna. Som inte håller formatet, som bryter mot reglerna och egentligen inte borde fungera. Men som ändå gör det, i kraft av något helt annat som inte går att mäta eller förklara med aldrig så avancerade program. Och jag tänker igen på Magnus Dahlström och hans berättelser som bara tuggar på i sin alldeles egna genre, utan entydig konflikt, dramatisk kurva eller klimax. Hade han haft en chans att bli utgiven som ny och oprövad debutant i dagens Sverige? Jag hoppas verkligen det. Boel Gerell

Induktion är metoden att ur enskilda exempel sluta sig till vad som gäller i allmänhet. Inom vetenskaperna är den historiskt omstridd - men i våra liv styr den med järnhand. Det menar författaren Helena Granström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort. Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden? Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så. Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så. Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista. En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation. Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar". Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund". Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem. Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang. Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg. Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen. Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare". Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen. Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på. Helena Granström

Emily Dickinson reste aldrig till Italien, men kände sig besläktad med vulkanerna. Josefin Holmström spårar efterskalven i hennes poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2017. Vulkanutbrottet är ett av naturens allra mest spektakulära och skräckinjagande skådespel. Heta strålar av lava kastas upp högt i luften och strömmar sedan ner och förgör allt som kommer i deras väg. Röken förmörkar himlen, askan täcker marken. Flygtrafik avstannar, hus utryms, städer överläggs. Utbrottet kan få långtgående konsekvenser för både människor och miljö. Till exempel tror forskare nu att Franska Revolutionen delvis kan ha orsakats av ett vulkanutbrott som gav uteblivna skördar och därmed ledde till utbrett missnöje bland folket. Det var också kring den tidpunkten som vulkanen började bli populär som metafor för politiska oroligheter. Den förekom i all möjlig sorts litteratur, direkt eller indirekt. 1816 besökte Mary Wollstonecroft, sedermera Shelley och Percy Shelley sin vän, poeten Lord Byron, som då bodde i Geneve i Schweiz. De blev tvungna att stanna inomhus på grund av köld och regn. 1816 kallades för ”året utan sommar”, eftersom ett askmoln från vulkanen Tambora i Indonesien förmörkade himlen och kylde ner stora delar av den norra hemisfären. Det var under en av de där trista inomhuskvällarna som Mary Shelley påbörjade skräckromanen ”Frankenstein”. Andra författare har inspirerats mer direkt av detta fenomen. En vulkan som är bekant för många är J R R Tolkiens Domedagsberget, eller Domberget som det heter i Erik Anderssons nyöversättning – på engelska kort och gott Mount Doom. Tolkien sade att det ondskefullt mullrande berget i Mordor var baserat på Strombolivulkanen på Sicilien. Även Vesuvius var mycket aktiv under 1800- och 1900-talet, och kanske figurerade även denna berömda vulkan någonstans i Tolkiens fantasi. Vulkanen utgör ofta ett slags riktmärke i ett litterärt verk, symboliskt såväl som geografiskt. I just ”Ringarnas herre rör sig hobbitarna Sam och Frodo mot Domberget för att förgöra den enda ringen. Den måste kastas ner i del helveteslika gapet. Där, vid vulkanens kant, fulländas Tolkiens kristna allegori när den trogne Sam bär den lidande Frodo på sin rygg, rakt genom svavel och aska. Man kan också minnas Astrid Lindgrens eldsprutande drake Katla i ”Bröderna Lejonhjärta”, som Skorpan och Jonathan måste konfrontera innan sagan kan bli all. I Malcolm Lowrys kultroman ”Under vulkanen” lever, dricker och dör den olycklige brittiske konsulen Geoffrey Firmin i skuggan av den mexikanska vulkanen Popocatépetl. Vulkanen reflekterar både livets osäkerhet, människans destruktivitet och de ondskans krafter som måste övervinnas. En författare som tog starkt intryck av vulkaner var den amerikanska poeten Emily Dickinson. Dickinson levde i en tid och ett land med verklig Italienfeber. I sin morgontidning kunde hon läsa resebrev från Neapel, Rom, Florens och så förstås Pompeji, staden som begravdes av Vesuvius utbrott år 79 e Kr. Under artonhundratalet ökade den naturvetenskapliga förståelsen för vulkanens mekanismer. Den kom att ses som en dubbeltydig symbol, en naturkraft som både kan skapa och förgöra. Konstvetaren Katherine Manthorne, som forskar om artonhundratalets konst, talar om hur vulkanutbrott leder till bildandet av nya öar och förmodat utdöda arters återkomst. Men samtidigt ödelägger utbrottet hela städer. Från Pompejis förstörelse har vi en ögonvittnesskildring. Plinius d.y. berättar i ett brev om hur ett rökmoln till formen likt ett pinjeträd setts stiga upp från vulkanens topp. Så småningom började flagor av aska singla ned och himlen förmörkades. Plinius d.y. släkting Plinius d.ä. gav sig ut i sin båt för att hjälpa ett par vänner att fly och dog under den dramatiska räddningsaktionen. Under flera timmar regnade det sten från vulkanen och snart var tusentals människor döda. Knappt två millenier senare började man gräva fram de av aska bevarade kropparna, och idag är Pompeji en turiststad. För en vulkanfantast som Dickinon var Vesuvius utbrott mycket fascinerande. Men till skillnad från många andra författare och konstnärer verksamma under 1800-talet reste hon aldrig till kontinenten för att själv beskåda det Italien som blivit centrum för så många poetiska, konstnärliga och litterära drömmar, och där de mest berömda vulkanerna fanns. Dickinson, berömd för sin tillbakadragenhet, stannade hemma i sin fars hus i Amherst där hon läste artiklar, böcker och tidningsnotiser om de europeiska vulkanerna. Som barn tyckte hon om Peter Parleys geografiböcker för skolan, små barnböcker med pedagogiska illustrationer av bergskedjor och vulkanutbrott. Där lärde hon sig om hur en vulkan fungerade, kunskap som hon senare skulle begagna sig av i dikten ”I have never seen ’Volcanoes’”, där beskriver hon hur vulkanen lånar sina ljudeffekter från slagfältet, som på 1860-talet inte var särskilt långt bort:                       I have never seen ”Volcanoes” –                       But, when Travellers tell                       How those old – phlegmatic mountains                       Usually so still –                       Bear within – appalling Ordnance                       Fire, and smoke, and gun,                       Taking Villages for breakfast,                       And appalling Men – Det amerikanska inbördeskriget pågick mellan 1861 och 1865 och sammanföll alltså i tiden med det ivriga amerikanska turistandet i Italien. Det man såg på sina resor tog man med sig hem, och därför dyker vulkanen upp som en bild för nationell kris under 1800-talet. Poeten Walt Whitman kallade beskjutningen av Fort Sumter, den utlösande faktorn i inbördeskriget, för en ”nationens vulkaniska omvälvning”. Länge hade landet ”sovit på en vulkan”, som en tidning skrev. Nationen vacklade ”på avgrunden till en vulkan”, dess ”politiska institutioner … hängde” över ”en den mänskliga passionens vulkan”; det pågick en ”utomordentlig kris, lika plötslig som ett vulkanutbrott”. Man hade försökt ignorera det växande problemet med slaveriet i sydstaterna, men nu gick det inte längre. Ett utbrott var nära förestående. Harriet Beecher Stowe skrev den berömda romanen ”Onkel Toms stuga” om slaveriets orättvisor. Där beskrev den förslavade George Harris hur han hade en ”hel vulkan av bittra känslor brinnande i bröstet”, en som sänder ”strömmar av eld genom hans blodådror” och hotar ”ett häftigt känsloutbrott”. Emily Dickinson skrev om en vulkan full av ”eld, och rök, och vapen” som kunde svälja hela byar till frukost – men också om vulkanen som en kraft associerad med kvinnligt skapande. I en dikt föreställer hon sig en vulkan som är verksam om natten, precis som hon själv var. Dess tunga är av lava, dess tand av granat. Dickinson skriver att det visserligen finns vulkaner i Sydamerika och Sicilien, men att hon har en ”Vesuvius hemma”. Kanske har hon lånat bilden av en av sina favoritförfattare, den brittiska poeten Elizabeth Barrett Browning. Barrett Browning skrev långdikten ”Aurora Leigh” om en halv-engelsk, halv-italiensk ung kvinna som finner sin poetiska röst i Italien. Aurora upplever att hon har en ”sång som brinnande lava”, ”hänsynslöst episk”, i sitt bröst. För henne är det en bild av frihet. Men Dickinsons vulkan förlorar aldrig sin hotfulla potential. Den nattliga vulkanen är inte bara en metafor för poesiskrivande, den är också en förgörande kraft med väsande läppar som släpper ur sig lava och förgör hela städer:                       The Solemn – Torrid – Symbol                       The lips that never lie                       Whose hissing Corals part – and shut –                       And Cities - ooze away – Josefin de Gregorio

Vad är viktigast för ett hållbart samhälle: äganderätten eller inskränkningarna i densamma? Vad gör vi när äganderätten hamnar på kollisionskurs med andra rättigheter? Eva-Lotta Hultén efterlyser en ny syn på ägande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Två gånger per dag matade kvinnan vilda björnar med donuts medan de strök sig mot hennes ben. Ett tiotal av de stora djuren hade gjort det till sin vana att gå till hennes hus och bli utfordrade. Samtidigt vågade hennes granne knappt gå ut längre av rädsla för att bli attackerad av björnarna. En tredje granne tjänade emellertid pengar på björnjakt och tyckte därför att det var bra att björnstammen hölls uppe. Ytterligare andra tyckte att björnfrågan inte var deras huvudvärk och fortsatte slarva med sin sophantering så att björnarna lockades in bland husen. Det uppstod kort sagt björnkaos i det lilla samhället Grafton i New Hampshire, USA. Under bara några år blev tre människor attackerade och skadade. Senaste björnolyckan i trakten före dess låg troligen 150 år tillbaka i tiden. Journalisten Matthew Hongoltz-Hetling, författare till boken "A Libertarian Walks Into a Bear. The Utopian Plot to Liberate an American Town (And Some Bears)" snubblade över historien om björninvasionen i Grafton när han som lokalreporter skulle intervjua en kvinna om ett helt annat ärende och hon i förbigående nämnde att hon inte längre vågade släppa ut sina katter efter att ha fått några av dem uppätna inför sina ögon. Det visade sig att invasionen av björnar hade föregåtts av en invasion av libertarianer. Människor som ville se så litet inflytande från myndigheter som möjligt hade sökt sig till Grafton för att ta över det lilla samhället och skapa ett libertarianskt utopia. I Grafton ledde det bland annat till att man röstade igenom så stora skattesänkningar att samhället inte längre hade råd med gatubelysning, vägunderhåll eller en riktig brandkår. Det senare fick stora konsekvenser eftersom libertarianerna ju motsatte sig alla former av regler för vad man får göra på sin egen mark. Visst ska man ha rätt att elda även när det är snustorrt! Bland annat samhällets gamla, vackra träkyrka brann ner. Och så har vi då detta med björnarna. Äganderätten är helig för libertarianer och vill man utfordra björnar på sin egen tomt så ska man få det även om de börjar anfalla människor. Den enes frihet blev den andres fängelse. Det här är ett ganska extremt sätt att se på äganderätt. De flesta ser det nog som självklart att man inte bör bidra till att utsätta sina grannar för björnfara. Inte heller tycker vi att man ska få släppa ut giftgas eller anlägga ett privat kärnkraftverk bara för att man äger marken där det sker. Vi är alltså med på att vissa inskränkningar av äganderätten är rimliga. Men var går de rätta gränserna? Vad ska sättas främst: den biologiska mångfalden eller den enskilda ägarens intressen? Om man har skyddsvärda arter på sin mark kan man åläggas restriktioner. En liten damm med vattensalamandrar får inte läggas igen hur som helst; ett skogsparti med rara lavar kan få avverkningsförbud. Vad ska sättas främst: den biologiska mångfalden eller den enskilda ägarens intressen? Och om vi levat i ett fattigare land: vem bör ha rätten på sin sida, den som samlat mat på hög i svälttider eller den som stjäl lite av maten för att överleva? Den som har ett stort hus med tomma rum, eller den hemlöse som ockuperar ett av dem för att slippa frysa ihjäl? Frågorna är gamla, men i nya tider aktualiseras de på nya sätt. Artikel 3 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." Vanligen tolkas det här som att vi har rätt att slippa bli avrättade, orättfärdigt fängslade eller torterade av staten men en vidare tolkning är fullt möjlig. Vi skulle kunna läsa det som att alla har rätt att se fram emot ett rimligt långt och friskt liv; eller som rätten till överlevnad för människan som art. Då skulle vi bli skyldiga att arbeta emot sådant som underminerar de möjligheterna. Som klimatförändringar och galopperande artutdöende. Inget säger heller att sådana strävanden måste inskränkas till enbart stater. Om rätten till liv krockar med äganderätten tycker kanske de flesta redan att den förstnämnda ska väga tyngst. Men hur långt in i framtiden ska rätten till liv kunna villkora vad vi gör idag? Ska till exempel min idag rådande rätt att bruka matjorden på min mark på ett sätt som utsätter den för erosion övertrumfa människors rätt att kunna odla sin mat på samma jord också om en eller två generationer? Jag leker med tanken att vi skulle börja dela in ägande i olika kategorier, och på så vis skilja på ägande av saker och ägande av land och annat som kan förväntas vara av intresse för många generationer framåt, som exempelvis byggnader. Visst ägande skulle kunna börja betraktas som något som drar åt förvaltande. I praktiken finns så klart redan många inskränkningar av vad man får göra med sin egen mark och i viss mån även med byggnader så omställningen är kanske främst mental. Om inte annat så skulle en större erkänsla av kommande generationers rättigheter kanske kunna öka acceptansen för inskränkningar i äganderätten som är till för att skydda de unga och ännu ofödda. Diskussionen om nyttan med, och gränserna för äganderätten har gissningsvis funnits med oss åtminstone sedan vi blev bofasta. Tankar kring vad och hur mycket man har rätt att äga, om något alls, finns i religiösa texter med flera tusen år på nacken – inte minst Bibeln. På 1200-talet slog teologen och filosofen Thomas av Aquino fast att privat äganderätt endast är berättigad i den mån den tjänar att främja allas välfärd. Allmänningar har fortlevt långt in på 1900-talet. Privat ägande av mark har alltså inte varit självklart ens inom västerländsk tradition särskilt länge. I sin bok "Insurgent Universality. An Alternative Legacy of Modernity" menar den nutida politiska filosofen Massimiliano Tomba att avskaffandet av det gemensamma ägandet var det som skapade den moderna medborgaren – en individ, snarare än en del av ett kollektiv. Den individualistiska ideologi som blev följden syns i gymmens upplysta fönster, utbudet av självförbättringsböcker och framväxten av alltfler olika sorters salonger som ska hjälpa oss att se bra ut. Att sköta om sig själv är naturligtvis inte fel men kanske kunde vi använda åtminstone lite mer av vår energi åt att ta hand om vår gemensamma samhällskropp och jordens ekosystem istället? En svagare äganderätt kan stärka demokratin Massimiliano Tomba ifrågasätter hur vi valt att koppla äganderätt till demokrati och modernitet. Inget säger att dessa begrepp måste hänga ihop. En svagare äganderätt kan stärka demokratin och hjälpa oss att hitta vägar bort från det som orsakat den ekologiska kris vi befinner oss: i ovanan att betrakta hela planeten som materia att exploatera. Ser vi på jorden som en gemensam kropp så är det dags att sluta bränna ut den genom att tvinga den till för mycket arbete och för lite återhämtning.Om det privata ägandet ska ha en framtid så går det inte längre att låtsas som att det jag gör på min markplätt inte påverkar andra, även om effekterna inte är omedelbara björnattacker. Björnar är rentav ett riktigt hanterligt problem i jämförelse med klimatförändringar, miljöförstöring och ekologisk kollaps. Så låt oss fundera över vad ska vi ge för namn åt det där mer ansvarstyngda ägandet som kräver hänsyn till kommande generationer. Eva-Lotta Hultén

Gotisk litteratur förknippas med plågade hjältinnor, övernaturliga inslag och ett högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad det är som också lockar så många kvinnor till berättelserna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017. I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes  beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet. Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman ”Den gula tapeten” från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet. Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den. Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut. Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i ”Förfärande kvinnor”, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet. Begreppet ”gotisk litteratur” uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade ”gotisk” enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen ”Borgen i Otranto”, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln ”A gothic story”. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling ”De mörka labyrinterna” att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i ”Förfärande kvinnor”, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga. Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv. Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin ”Udolphos mysterier”, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin ”Northanger Abbey” som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner. Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner. Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla. Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i ”Den kalla omfamningen” hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera. Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier. På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Skrivarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet inrättade nyligen en speciell ”häxskola” där unga kvinnliga författare uppmuntras att skriva fram sin inre häxa. Det danska litterära stjärnskottet Olga Ravn är en av de två lärarna, vars egen debutroman ”Celestine” går direkt tillbaka till gotiken när hon låter huvudpersonen leva ett parallellt liv i en inmurad 1500-talsflickas kropp. Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur ”Förfärande kvinnor – gotisk skräck från Brontë till Gilman” i urval och översättning av KG Johansson.

Med 2000-talet har racercykeln fått en renässans - ett fordon som utan bullriga motorer nästan tycks kapabel att upphäva själva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar över det snabba cyklandet som kulturfenomen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Visst, det ser löjligt ut att tulta fram till en racercykel, i hårda, uppåtpekande skor som klickar mot asfalten. Men sitter man på sadeln, och har gungat iväg de första meterna, så inställer sig en känsla av trivsel. Så många timmar har man redan tillbringat på denna cykel, så ofta har man trampat, svettats och flämtat, att kroppen känner en elementär förtrogenhet med tvåhjulingen. Och inte bara det: Av alla sätt att ta sig fram är cyklandet det lättaste. Utan motor, utan främmande drivkrafter, med bara ett litet, smalt och elegant ställ under sig, rullar kroppen iväg. Snabbt kommer den upp till det fyra- eller femfaldiga av hastigheten, som man skulle uppnått om man hade gått – och då måste fötterna bära kroppens vikt, medan den vid cyklandet ligger på ramen och hjulen, även om dessa inte är bredare än två centimeter. Alla industriländer, åtminstone de i väst, genomgår en kulturell förändring, som man kunde kalla för italienisering. Den pågår sedan decennier och verkar tillta i styrka. Den började med pastan och pizzan, den gick över till espresson och vinägern, den frambringade den lilla röda sportbilen och den snäva bubbeljackan. Framför allt i Italien, men också i Frankrike eller i Belgien brukar flockar av entusiastiska dilettanter på kolfibercykel sprattla genom landskapet, ofta medelålders, ibland ännu äldre, mestadels under helgerna och under alla årstider. Till sist kom de också till Sverige, först några få, sedan många. Och så viner de fram över landsvägen, oigenkännliga under sina hjälmar, bakom sina solglasögon, med böjda ryggar och med blicken vänd halvt nedåt. Dock är det lätt att sortera cyklisterna efter kön och näringsstatus: Deras mångfärgade dräkter är trångsydda nog för att inte lämna något tvivel om kroppsfettets fördelning. Under industrialiseringens begynnelse brukade arbetarna cykla till fabriken, i synnerhet när det gällde att bemästra längre sträckor. Fram till femtiotalet stammade alla italienska mästare på racercykel från arbetarklassen eller bondemiljön. De hade varit cykelbud, bagarlärlingar eller brevbärare. Och inte bara i Italien: Sven Johansson, Sveriges mest populära cyklist under fyrtiotalet, hade varit springpojke. Framgångsrika cyklister brukade därför bli folkhjältar: Bröderna Pettersson från Fåglum i Västergötland till exempel, fyra bondpojkar, som vann världsmästerskapen i lagtempo för amatörer mellan 1967 och 1969, eller belgaren Eddy Merckx, snickarsonen, som dominerade de stora cykeltävlingarna i början av sjuttiotalet. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Ju längre man går tillbaka i racercykelns historia, desto större tycks kopplingen till proletariatet bli: Under tjugotalet kallade sig en däcktillverkare i Milano för "Pneumatico Carlo Marx". En av världens mest betydande cykeltävlingar före och efter andra världskriget "Le Grand Prix cycliste de l'Humanité", arrangerades av franska kommunistpartiets pressorgan. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Visst cyklas det ofta i grupper. Men kollektivet finns framför allt för att främja den enstaka cyklisten. En medcyklist kan vara en kamrat, men den är också en konkurrent. Hur långt man har kört, med vilken hastighet, över vilka höjder, allting mäts, och när det inte finns någon annan människa, som man kan tävla emot, så kämpar man mot sig själv, med hjälp av gps-sändare med dynamisk prestationsregistrering, vätskevarning och pulsmätare. Man kan glädja sig över förflyttningens lätthet, åkrarnas lukt och medvinden från havet. Men utan tävlingsandan skulle det inte finnas några racercyklar och inga grupputflykter på lördag eftermiddag. Konkurrensen är stinget som sätter igång hela sporten. Vissa växlar gör ett klickande ljud, när bakhjulet löper fritt. Nästan varje någorlunda avancerad cyklist vet vad tillverkaren heter, när ett sådant ljud rullar förbi. Cykelsportens närhet till fabriken eller metallverkstaden må ha försvunnit, i alla fall när det gäller politiken. I en annan bemärkelse är den kvar. Vilket material som används för rören, hur svetsfogarna är utförda, hur kolfibret med sin ringa vikt förhåller sig till stålets elasticitet: alla dessa insikter ingår i dyrkandet av ett hantverk, som tycks bli desto större, ju mera automatiserad all annan industriproduktion blir. I detta avseende liknar en fin racercykel en schweizisk klocka med ett mekaniskt urverk. Tävlingscyklandet, förklarade den italienska författaren Dino Buzzati redan år 1949, är "en av de sista fästningarna för fantasin, en romantikens pelare, belägrad av framstegens ynkliga krafter". Det är denna fantasi, en förening av hjältesport, finmekanik och landskap, som skickar ut alla dessa mänskliga projektiler på vägarna. Egentligen är det ett under att de inte bara håller sig upprätta, utan att de också kommer fram. Att det finns ett slags våld i tyngdkraften, ett våld, som man inte upplever, eftersom man under hela sitt liv har vant sig vid denna kraft – detta märks först, när gravitationen tycks upphävd, för några korta ögonblick. Ibland händer det när man tar en kurva, neråt, förstås. När man då ligger snett, på susande däck, och fortfarande kan styra, och när man då trots allt inte hamnar i diket, så har det visserligen någonting med hastighet att göra, med axelavståndet och castervinkeln. Men det känns som om man plötsligen kunde flyga. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. Racercykelns senaste återkomst är inte gammal. Den började strax före tjugohundratalet, efter att terrängcykeln hade blivit ett redskap för vardagen, och även om renässansen ledde till förvånansvärda framsteg i tekniken, till allt smalare vevar till exempel, tedde den sig dock alltid nostalgisk, med en speciell förkärlek till den italienska stålramen. Men det är ingen tillfällighet att just racercykeln blivit så populär, bland kvinnor och män: Den är en praktisk metafor för ett samhälle bestående av människor i permanent rörelse. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. De måste tävla mot varandra, ensamma som de är, för konkurrensen av alla mot alla uppfattas som ett naturligt tillstånd. Och när det inte finns någon möjlighet av att vara bättre än de andra, så börjar man att tävla mot sig själv, i en oändlig kamp för ett bättre jag som alltid ligger just utom räckhåll. Och så kämpar människan på sin racercykel och kämpar och kämpar för att ibland uppleva denna sports elementära under: Att man håller sig uppe och susar framåt, i perfekt balans och skenbart befriad från fysiska lagar. Thomas Steinfeld

Är mäns och kvinnors beteende styrda av biologi eller är könet en social konstruktion? Författaren Helena Granström dyker ner i forskningen och ser samma studier tolkas på mycket olika sätt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en evolutionsbiolog är Me too kanske inget mysterium. Enligt en viss version av berättelsen om människans ursprung bär mäns aggressiva och opportunistiska beteende inte vittnesbörd om manlig sexualitet i en viss kulturell kontext, utan om manlig sexualitet så som den finns inskriven i mäns genom sedan urminnes tider. Och på motsvarande sätt är kvinnors motvilja inför dessa närmanden inte en biprodukt av männens okänslighet, utan uttryck för en fortplantningsstrategi som årmiljoner av evolution har inpräntat i kvinnokroppen. Betrakta bananflugan, ber oss hjärnforskaren Markus Heilig i sin bok ”Hon, han och hjärnan”. Denna enkla organism har åtminstone en sak gemensam med människan, nämligen skillnaden mellan honors och hanars fortplantningssystem. I en serie experiment utförda av biologen Angus Bateman vid 1900-talets mitt stängdes honor och hanar av denna art in i en glasbehållare. Efter några dagar kontrollerade Bateman hur många avkommor individer av de olika könen hade producerat, och med hur många olika partners – och utifrån detta tyckte han sig kunna dra slutsatsen att hanarnas reproduktiva framgång ökade med antalet parningstillfällen, men att detsamma inte gällde honorna. Å ena sidan har vi, konstaterar Heilig, hanar med ett närmast outtömligt förråd av enkla könsceller, och en minimal kostnad för att skicka iväg dem, å andra sidan honor med ett begränsat förråd av ultrasofistikerade könsceller, vars befruktning också innebär åtaganden i form av havandeskap och, i däggdjurens fall, digivning. en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner  Utifrån detta är det lätt att dra slutsatsen att män av naturen är sexuellt konkurrensinriktade, initiativtagande och aggressiva – faktiskt perfekt anpassade till den traditionella mansrollen – medan kvinnor, också det i enlighet med etablerade könsmönster, är passiva, selektiva och omvårdande. Man skulle även, vilket många forskare också gör, kunna hävda att sådana könsbundna särdrag inte begränsar sig till sexualiteten, utan gäller mer generellt, vilket skulle ge en biologisk förklaring till exempelvis den manliga dominansen inom många risk- och konkurrensbetonade yrken. Hanar av de flesta arter försöker maximera antalet parningstillfällen, honor försöker begränsa dem, slår Heilig fast, och dessa skilda preferenser präglas i hjärnan redan på fosterstadiet. Trots att jag inte finner några otvetydiga belägg för saken i mitt eget liv, har Heilig närapå övertygat mig när jag öppnar en bok skriven av psykologen Cordelia Fine, med titeln ”Testosteron Rex – myten om våra könade hjärnor”, år 2017 utsedd till årets bästa vetenskapliga bok av den brittiska vetenskapsakademin. Jag hinner inte läsa mer än några sidor innan det blir komplicerat. Den klassiska bananflugestudien, skriver Fine, har på senare år visat sig ha stora brister. När man upprepar experimentet med tillgång till modern teknik framgår det att resultatet inte alls kan tas till intäkt för att sexuell konkurrens är en fungerande fortplantningsstrategi enbart för hanar – tvärtom, faktiskt, vilket också observation av flera andra arter visar. Med andra ord kan man bara utifrån hanars och honors olika fortplantningsorgan inte dra några generella slutsatser om ”manlig” respektive ”kvinnlig” sexualitet, än mindre om ”manligt” respektive ”kvinnligt” beteende i stort. Och dessutom, påpekar Fine torrt, är ett parningstillfälle inte detsamma som en framgångsrik befruktning. Efter att ha räknat på saken kan hon konstatera att en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner under samma tid. Allting framstår plötsligt som mycket mer otydligt. Under tiden fortsätter Fine med att informera mig om de råtthanar vars maskulina fortplantningsbeteende inte fullt ut är kodat i DNA:t, utan aktiveras först genom moderns omhändertagande. Det faktum att inte ens något så basalt som reproduktion avgörs enbart av gener visar, menar Fine, det orimliga i tanken att könsrelaterade beteenden hos människor skulle vara statiska, snarare än en uppsättning dynamiska potentialer som tar sig olika uttryck beroende på sammanhang. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. När jag åter vänder mig till Heilig får jag å andra sidan ta del av en helt annan aspekt av gnagarnas sexualliv, nämligen den så kallade Coolidge-effekten. När en råtthane sammanförs med en parningsmottaglig hona kommer resultatet till en början, skriver Heilig, att bli vild kopulation. Men kopulation kostar på, och så småningom uppväger nyttan med denna sexuella aktivitet inte kostnaden, så att hanen, nu förmodligen både hungrig och utmattad, lugnar sig. Men, om en ny råtthona introduceras i buren händer något: Som genom ett mirakel återfår den uttröttade hanen sina krafter, och börjar återigen att ägna sig åt intensiva parningsförsök. Och, anmärker Heilig, den som påstår att något liknande inte gäller för människor ”är antingen en drömmare eller en hycklare”. Jaså. Cordelia Fine skulle, misstänker jag, inte hålla med. Som motvikt till påståenden om en fundamental olikhet mellan könen refererar hon en studie genomförd av ett forskarlag lett av psykologen Daphne Joel, som sägs visa att det inte finns någon specifikt kvinnlig eller manlig hjärna; istället utgörs varje hjärna av en unik mosaik av olika komponenter. Visst finns det vissa egenskaper som oftare uppvisas av kvinnor eller män, men andelen individer som enbart besitter antingen ”manliga” eller ”kvinnliga” särdrag är försvinnande liten – motsvarande slutsats gäller för övrigt också när man studerar mäns och kvinnors beteende i olika situationer. Men av detta låter sig Heilig knappast imponeras: ”Joels studie”, skriver han, är ett ”vetenskapligt 'god dag, yxskaft'.” Vad Joel och hennes grupp gjorde var att mäta volymen hos olika delar av mäns och kvinnors hjärnor, trots att storlek i princip inte säger något väsentligt alls om funktion. Av långt större relevans är styrkan hos olika typer av kopplingar inom hjärnan, anser Heilig. I en stor amerikansk studie härom året kunde forskarna se att pojkars och unga mäns hjärnor i genomsnitt hade starkare kopplingar längs med de enskilda hjärnhalvorna, vilket innebär en bättre samordning mellan sinnesintryck och motorik, medan flickor och unga kvinnor hade starkare kopplingar mellan hjärnhalvorna, och därmed bättre förmåga att samordna den vänstra hjärnhalvans analytiska tänkande med den högra hjärnhalvans mer intuitiva. Så blir alltså män, i genomsnitt, bättre på baseball, och kvinnor på cocktailpartyn.  Men kan man verkligen veta att dessa skillnader enbart, eller ens huvudsakligen, har med det biologiska könet att göra? Skillnaderna, skriver Heilig, uppstår tidigt – men då bör vi hålla i minnet att de yngsta deltagarna i studien var åtta år. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. Forskarna själva drar emellertid slutsatsen att kvinnors hjärnor är utformade för att underlätta en viss typ av förbindelser och mäns hjärnor andra. På många sätt framstår det som osannolikt att mäns och kvinnors kroppar skulle vara så olika som de är, utan att det skulle finnas några som helst inre olikheter; för min egen del är graviditet och amning två erfarenheter som gjort tydligt att hjärnan och den könade kroppen inte alltid går att skilja åt. en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll.  Jag tänker på detta, men jag tänker också på det faktum att inte ens något så könsbundet som könshormon är entydigt bestämt av biologin – män som tar hand om spädbarn får högre nivåer av östrogen, medan kvinnor som fattar beslut uppvisar högre nivåer av testosteron. Var det inte meningen att vetenskapen skulle vara tydlig? Utmattad lägger jag ifrån mig böckerna. Men en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. Sexuella trakasserier är lika oacceptabla oavsett om de har biologisk grund eller ej, och oavsett om en kvinnlig börs-vd är en statistisk avvikelse eller representativ för sitt kön, har hon precis samma rätt att vara där hon är. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Cordelia Fine: Testosteron rex – myten om våra könade hjärnor. Översättning: Linus Kollberg. Daidalos, 2018. Markus Heilig: Hon, han och hjärnan. Natur & kultur, 2018.

Skandalös, fånig eller sexistisk så har D H Lawrence erotiska litteratur avfärdats. Men just i vår tids diskussioner om sex och moral har vi något att lära av honom, enligt författaren Lyra Koli. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den engelska författaren D.H. Lawrence har aldrig slutat vara skandalös. Flera av hans verk ansågs för oanständiga för att publiceras i Storbritannien under hans livstid. Först 1960, 30 år efter hans död, vann förlaget rätten att ge ut den oavkortade versionen av Lady Chatterley’s älskare. Det var inte bara otroheten som ansågs stötande. Det var framförallt det grafiska språkbruket: Lady Chatterley låter sig inte bara förföras av sin mans skogsvaktare, hon knullar med honom, både i fittan och röven, ett ordval som fortfarande kan få folk att haja till framför radion. Sådan litteratur funkar ofta som kattmynta på frigjorda teoretiker som romantiserar det förflutnas överträdelser. Att Lawrence idag blivit relativt bortglömd beror snarare på en annan tvivelaktighet, som bara blivit mer skandalös med tiden: hans kvinnosyn och hans rasism. 1970 utkom Kate Milletts klassiska studie Sexual Politics, där hon ingående kritiserar hans stereotypiserande syn på kvinnlig sexuell passivitet. Att försvara honom har därefter sammanblandats med att förminska kritiken, som när Doris Lessing säger: ”Vissa kvinnliga hysterikor har bestämt att [hans romaner] inte är ’politiskt korrekta’ – men vad mig anbelangar så är ingen som använder den frasen en seriös person.” Citatet kommer från en mailenkät som en professor skickade ut till samtida författare, när han på nittiotalet fann det i princip omöjligt att undervisa om Lawrence. Motståndet från studenterna var för stort. Ett av de mest kritiska svaren kom från Ursula K. Le Guin: ”Såklart han var sexist. Han var en vit, engelsk arbetarklassman född på artonhundratalet. Han var sexist och rasist, det är väl inget snack om saken? En man som skrev något i stil med: ’att knulla en svart kvinna vore som att knulla lera’?” Men Le Guin tillägger att hennes önskan som feminist vore att få se hans läsare ” gå bortom det rena fördömandet och försöka urskilja vad som har blivit oacceptabelt, och vad som fortfarande är giltigt för samtida läsare i en oerhört bristfällig, ofta frånstötande, ofta fånig, väldigt intressant och väldigt kraftfull författares verk.” Det är svårt att inte läsa in ett visst klassförakt i synen på Lawrence som fånig och uppblåst. Hans skrivande har en naiv kvalitet som inte ska förväxlas med brist på sofistikation, utan snarare är ett högst avsiktligt sökande efter en närvaro som går utöver det självmedvetna. Filosofen Cora Diamond föreslår att hans otidsenliga syn på sex presenterar ett alternativ att ta på allvar. Enligt henne visar han att sex bör ses som ett specifikt moraliskt problem, till skillnad från den samtida hållningen där ”vad som helst är okej så länge man respekterar personen på alla de sätt som en icke-sexuell moral förutsätter”. Diamond är något på spåren. I en tid när alla verkar tro att sexualmoral bara kan betyda ’för eller emot sex’ är Lawrences djupgående och nyanserade syn på sex befriande. På de vanliga kategoriska frågorna svarar han aldrig ett okvalificerat ja eller nej. Äktenskap? Lawrence är emot konventionsgiftermål, men en idog försvarare av de äktenskap som baseras på ”blodsympati och blodkontakt”. När Lady Chatterley smälter samman med skogsvaktaren Mellors till ”ett mörkt och hävande hav” ingår de ett förbund som borde äras, oavsett om det socialt sett är otrohet. Prostitution? Lawrence är tveksam men inte kategorisk. Pornografi? Tja, säger han, vem ska avgöra vad som är oanständigt? De flesta av oss uppskattar att bli lite vagt upphetsade. Hälften av världshistoriens största konstverk uppskattas på grund av sin sexuella dragningskraft. Verklig pornografi är allt som framställer sex som något smutsigt och trivialt, och det anklagar han till exempel Wagner, Charlotte Brontë och ett flertal kristna psalmförfattare för. Onani? Nej, i onani finns ingen ömsesidighet, och det riskerar att trubba av oss. Onani bildar ”en ond cirkel av självmedvetenhet, som aldrig är fullständigt självmedveten”, vilket gör oss till avstängda narcissister. Gång på gång beskriver han en sexuell apati som ekar i vår tid. Vi, med vår rationella inställning till erogena zoner, självmedvetna preferenser och identiteter, tenderar att betrakta sex som individuell behovsuppfyllelse snarare än sårbara möten. Lawrence kallar detta för ”mekaniskt”, ”sterilt”, ”blodlöst”, ”kallhjärtat” och ”förfalskat” sex. De unga, som tror sig vara frigjorda, liknar bara tränade hundar i hans ögon. ”Och för att de här hundarna är tränade till att göra saker som de gammaldags hundarna aldrig gjorde så kallar de sig själva fria”, skriver han. Vad sant, fritt sex är kan med andra ord inte abstraheras: det är alltid situationsbundet hos Lawrence. Hans romaner är fulla av sådana vågor av erotisk livsnärvaro, som lika gärna kan upplevas under analsex som genom ögonkontakt. I romanen Regnbågen behöver den unga Ursula inte ens titta på sin åtrådda lärarinna: ”När de var i samma rum var de medvetna om varandra, nästan så att allt annat uteslöts. Winifred Inger kände en het glädje under lektionerna när Ursula var närvarande, Ursula kände hela sitt liv börja när Miss Inger kom in i rummet. Sedan, med den älskade, subtilt intima läraren närvarande, satt flickan som i strålarna från ett berikande solsken, vars berusande hetta rann rakt in i hennes ådror.” I Lawrences livsverk finns också otvivelaktigt sexistiska passager. Men det är intressant att kritikerna tycks uppfatta all passivitet och jagupplösning som förnedrande. Kate Millett skriver om hur han i ”Söner och älskande ”reducerar” Clara, den ”en gång formidabla, oberoende kvinnan till nivån av skälvande passion”. Skulle våra begär alltså göras rättvisa om vi uppnådde total självkontroll och oberoende? Måste mysteriet med sex verkligen överges tillsammans med exotifieringen av den andra? Många känner idag att det finns något lite pinsamt med det man brukar kalla för Lawrences sexuella metafysik. Men sex, om det fattas på rätt sätt, är ett mysterium – som intimt hänger samman med det chockerande och det banala. Därför kunde Lawrence inte förmå sig till att ta bort de grova orden ur Lady Chatterleys älskare, trots att han ville få den igenom censuren. För att erotiken inte ska stelna till något pompöst måste Mellors få säga till Lady Chatterley: ”Jorå, du älskar att knulla, men du vill att det ska kallas något grandiost och mystiskt, bara för att smickra din självbild.” Ärlighet kring sex krävde för D.H. Lawrence ett bibliskt språkbruk likväl som ett förbjudet. Den här dubbelheten har gjort honom oaptitlig för båda lägren än idag, i en debatt som fortfarande inte klarar av ett mer nyanserat perspektiv än ”för” eller ”emot” sex. Lyra Koli Litteratur: Sons and Lovers, Penguin, 1999 (1913). The Rainbow, Penguin, 2001 (1915). Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1928). “A Propos of Lady Chatterley’s Lover”, i Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1929). “Pornography and Obscenity”, I The Bad Side of Books: Selected Essays, 2019 (1929). Silver Bronzo. "Cora Diamond. Philosophy in a Realistic Spirit. An Interview", Iride 26.2, 2013. Kate Millett, Sexual Politics, University of Illinois Press, 2000 (1970). Gary Adelman, “The Man Who Rode Away: What D. H. Lawrence Means to Today's Readers”, TriQuarterly 107 (2000). Elizabeth Ladenson, Dirt for Art’s Sake: Books on Trial from Madame Bovary to Lolita, Cornell University Press, 2007.

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä ”Diktaren och samvetet” från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser ”att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet”. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de ”snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar” mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen ”Diktaren i verkligheten” att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen ”Om kräks själsliv”, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa ”skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk”, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för ”det tomma esteteriet” i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: ”Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet –––” Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag söker i Vårdguiden på begreppet tröst. Det ger 64 träffar, nästan alla handlar om barn. Barn som ska tröstas. Spädbarnskolik och mardrömmar. Plåster på såret. Tröstnappen. Nationalencyklopedin förestavar att tröst är det samma som lindring i sorg eller bekymmer. Ordet finns belagt i äldre fornsvenska. Etymologiskt är det besläktat med tro. Jaha ja.I Svenska Akademiens Ordlista hittar jag 13 sammansättningar med tröst: tröstekälla, tröstlöshet och tröstpris till exempel. Men vad är tröst egentligen och finns det någon definition? Forskning talar om att ”Tröst innefattar fysiska, psykospirituella och sociokulturella upplevelser, och leder till förbättrad hälsa.” Jag förstår också att det ska vara minst två människor inblandade: en som är ”tröstfärdig”, det vill säga mottaglig för tröst, och en givare. Med hjälp av tröstande samtal ska det då uppstå en citat ”djupt delad känsla av samhörighet.” Den tröstfärdiga ska härigenom få hjälp att se på sitt lidande ur ett nytt perspektiv. För att sedan kunna ägna sig åt annat. Kontentan verkar vara att trösten kommer via en annan människa. It takes two alltså. Precis som i tango. När jag var elva år (1974) var jag mycket berörd av Barbro Hörbergs melodiradio-hit ”Gamla älskade barn” det som grep mig mest var dessa rader: ”Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt? Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?” Att själv ta hand om sin gråt verkade så outsägligt sorgligt. Jag var nog rädd att mista barndomens tröstprivilegier och tänkte nog också på alla tröstlösa, både unga och gamla solstrålar på parkbänkar och annorstädes där ute. Barbro Hörbergs fråga har hängt med mig sedan dess. När måste man själv ta hand om sin gråt? Och ser man på, nästan 40 år senare dyker svaret upp i Beate Grimsruds bok ”En dåre fri”, en roman om skapande och sjukdom. Huvudpersonen Eli konstaterar att nu får hon värma mjölken själv när hon är vaken om nätterna. Hon säger: "Det är att vara vuxen. Att vara god mot sig själv när det behövs och ingen annan finns till hands." Att kunna trösta sig själv och själv ta hand om sin gråt, kanske inte måste vara något sorgligt eller ens något hotfullt. I psykologen Marta Cullberg Westons bok från 2012 ”Tröst och reparation – finn din egen tröstfunktion” finns mycket att hämta för den som vill bli bättre på konsten att ta hand om sin gråt. Det handlar om att bygga upp en ”inre tröstande instans som fungerar stödjande när det blåser i livet.” Marta Cullberg Weston varnar också för ”självtröst som går snett”. När vi tror att vi tröstar oss men är ute på fel spår. Eller fejktröst som vi skulle säga på nusvenska. Varningsflagg för överdrivet intresse för: mat alkohol tabletter droger omåttlig aktivitet shopping Några moderna bubblare att lägga till den listan skulle kunna vara: Manisk renlevnad träning och yoga heminredning Jag är dock inte den som ska kasta första stenen på dem som ägnar sig åt ovan nämnda sysselsättningar. Jag tror att överdrivet undvikande av företeelserna på listan i lika hög grad skulle kunna klassas som bedräglig tröst. Vår förmåga att trösta oss själva grundas, gissa när! Jo, i barndomen. Om föräldrarnas förmåga att trösta är bristfällig får barnet ingen god modell att ta med sig. Man blir då svårare att trösta och stressen kan då lätt citat ”stegras till en överväldigande känsla av nödställdhet.” En överväldigande känsla av nödställdhet. Jag vet inte varför denna mening slår an så djupt hos mig. Marta Weston Cullberg är säkert något viktigt på spåren i sin bok. Ledsamt bara att omslaget pryds av ett snyggt par i en softad omfamning i ljus och fräsch miljö.Budskapet blir lite dubbelt: Finn din egen tröstfunktion, javisst, men först ändå en rejäl parrelation. En gyllene medelväg mellan å ena sidan tröst via en annan person och å andra sidan självtröst måste vara litteraturen. I sin bok ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” beskriver Jeanette Winterson en fruktansvärd uppväxt och hur systematisk läsning av folkbibliotekets skönlitterära bestånd från A till Z räddade livet på henne. När allting är en trasa, när livet suger, säger Winterson så här: "Jag tror på skönlitteratur och på berättelsens kraft [ ... ] Vi kan vända oss till dikten. Vi kan öppna boken. Någon har varit där för vår räkning och dykt efter orden." Visst är det är en trösterik tanke. ”Någon varit där för vår räkning.” Och att denna person formulerat något som nu kan vara mig till tröst, när det är som värst. När jag är i beråd. Detta är en personlig läsning, ett tröstebrev från en författare till mig. Ibland används lyrik för att trösta många på samma gång. Vid stora naturkatastrofer, krigsutbrott, terrordåd händer det att dagstidningarna publicerar en nyskriven tröstdikt av en känd författare. När vi inte orkar mer reportage och faktarutor över antalet döda och skadade kan dikten ta en genväg till förståelse. Och till tröst. Jag tänker på döden varje dag. Vem gör inte det? Poeten Bodil Malmsten gjorde det säkert. Dagens Nyheter publicerade hennes dikt Sorg i början av januari 2005, strax efter tsunamin. ”Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa. Vi är här. Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.” Sorgen är bara din skriver hon och just då, paradoxalt nog, delas den med den som läser. Och vi blir mindre ensamma. I någon mån tröstade. Just sådana finesser kännetecknar litteratur av bästa märke. Ingen är där, men från avlägsna orter och tider når oss ändå orden som stillar vår oro. Lägger sig som svalkande händer över våra hettande kinder och svidande ögon. Elisabeth Skog, bibliotekarie Sändes första gången 05-12-2017 Litteratur:Beate Grimsrud: En dåre fri, Albert Bonniers förlag, 2010 Marta Weston Cullberg: Tröst och reparation: finn din egen tröstfunktion, Natur & Kultur Akademisk, 2012 Jeanette Winterson: Varför vara lycklig när du kan vara normal?, översättare Ulla Roseen,Wahlström & Widstrand, 2012 Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Albert Bonniers förlag 2012 (Santamäki Fischer & Dahlqvist, 2009, s. 115-135). Kolcaba (1991; 1994, 2001; 2003) beskriver tröst som ett stärkande tillstånd, i vilket människors behov av lättnad (relief), lindring (ease) och mentalt gränsöverskridande (transcendence) tillgodoses i fysiska, psykospirituella, 13 sociokulturella och miljöberoende dimensioner http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:369769/FULLTEXT01.pdf

Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (18611937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella. Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av.  De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska. I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift. Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt. I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt. I sin essä Der mensch als weib – Människan som kvinna - uppmanade Salomé  kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva. Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten ”Hem, familj, hushållerska och barn – det är mig främmande, främmande, främmande… Kärlek och äktenskap är inte samma sak. ” I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad. Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra". I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar.  Nyckeln finns i titeln Menschenkinder – människobarn. Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning. I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är ”full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med.” Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder. Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" – som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström – finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism.  Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan. Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. ”Tråkiga”, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast. I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv. Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger. En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud. ”Hon är svår”, sa Brøgger. ”Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv.” Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet. Anneli Jordahl, författare Sändes första gången 22-08-2019Litteratur: Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press Andreas – Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory

Henrik Nilsson besöker Borges gamla övergivna bibliotek i Buenos Aires och funderar över den intrikata frågan om hur man ska sortera sitt bibliotek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 22 januari 2019. För en tid sedan besökte jag Buenos Aires för första gången. En dag gick jag till Nationalbiblioteket. Inte till det nuvarande nationalbiblioteket som uppfördes i brutalistisk stil på 70-talet i stadsdelen Recoleta. Utan till det gamla, på Calle México – det som författaren Jorge Luis Borges länge var chef för och som också förekommer i flera av hans berättelser. Det är en bedagad byggnad där det växer ogräs på taket och som idag hyser det lite bortglömda Nationellt centrum för musik och dans. Jag frågade en vakt om jag kunde få se mig om där inne. Han skakade först på huvudet, men efter en kort pratstund gick han med på att visa mig den stora läsesalen. En vit skyddsduk hängde från taket i det ståtliga men övergivna rummet. Längs väggarna och på balkongerna stod alla de höga bokhyllorna kvar. I sirliga bokstäver kunde man fortfarande läsa namnen på avdelningarna, som Historia, Geografi och Filosofi. Men det kändes som att träda in i ett bibliotek efter ett långvarigt krig eller en allvarlig naturkatastrof – för vart jag än vände mig gapade alla bokhyllor tomma. ... en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer –  den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering Den argentinske författaren Alberto Manguel, som också har varit chef för Nationalbiblioteket i Buenos Aires, berättar i sin bok Nattens bibliotek om hur han redan som sjuåring hade skapat ”ett Alexandria i miniatyr” och hela tiden organiserade böckerna i det på nya sätt. Ibland efter storlek, så att böcker med lika långa ryggar hamnade bredvid varandra. Andra gånger efter ämne, så att sagoböckerna placerades på en hylla och böckerna om vetenskap på en annan. Den vuxne Manguel skriver att han ibland har funderat på att ha en särskild avdelning som består enbart av hans mest tummade volymer. När man ska inrätta sitt privata bibliotek har man förstås en annan frihet än på ett offentligt bibliotek. Själv organiserar jag mina skönlitterära böcker enligt de språk som författarna skriver på, och sedan samlar jag andra böcker ämnesmässigt, till exempel reseskildringar och ordböcker för sig. Men jag har alltid åtminstone en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer – den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering. I flera av den uruguayska författaren Carlos María Domínguez böcker finns en återkommande gestalt. Det är den excentriske bibliofilen Carlos Brauer som tillbringar sin tid på antikvariaten i Montevideo och sedan sitter hemma och sträckläser böckerna han köpt. I Domínguez mest kända roman La casa de papel – Huset av papper – får vi veta mer om den mystiske Brauer, som lever ensam i ett hus med 20 000 böcker. Särskilt då om hans egensinniga sätt att organisera denna väldiga boksamling. Brauer vågar aldrig ställa författare som blivit fiender bredvid varandra, till exempel García Márquez och Vargas Llosa. Han ändrar också hela tiden placeringarna på sina böcker, i takt med att han upptäcker nya släktskap eller avstånd mellan dem. Med tiden utvecklar Brauer ett avancerat matematiskt system för att organisera sitt bibliotek, som ingen annan förstår sig på. Efter att han en sen kväll glömt ett tänt stearinljus och en brand brutit ut, har Brauer spårlöst försvunnit. Innan dess har någon skymtat en samling böcker som organiserats på ett hittills helt okänt sätt i hans hem – enligt den överraskande formen av en människokropp. Men det finns också sådana böcker som drar sig undan alla försök till klassificering. En sorts särlingar eller udda figurer i böckernas persongalleri. De kan ha hamnat hos en på de mest skilda sätt – böcker som man kanske hittat kvarglömda i en tågkupé eller som man fått syn på i någon second hand-butik och som utövat en märklig dragningskraft just eftersom de tett sig så annorlunda. Ibland hittar man dem i trälådor utanför antikvariaten, där sådant slumpas bort som egentligen inte går att sälja. Där uthärdar de kylan och vinden tills någon förbarmar sig över dem. Men när man kommer hem vet man inte var man ska ställa dem, vilka andra böcker de hör samman med. De påminner om bekantskaper som har dykt upp på de mest oväntade sätt i livet. Det är inte utan en viss ömhet som jag tänker på egna sådana böcker som jag inte vet var jag ska placera men som jag heller inte kan göra mig av med. Som den där gamla reseskildringen jag haft nästan så länge jag kan minnas, Georg Stenlunds Señor Trampa från början av 40-talet. Den berättar om hans vagabondliv i Mexiko – men på internet hittar jag inte det minsta spår av varken författaren eller boken. Ändå kan jag inte låta bli att öppna den på måfå, slå upp ett av alla äventyr, som när han simmar bland giftormar i någon insjö eller hamnar i fängelse efter ett slagsmål i hamnstaden Tampico. Eller den där underliga boken som jag en gång fick av en turkisk författare på en litteraturfestival i Istanbul. Han hade inte bara gjort sig en förmögenhet i den kvinnliga underklädesbranschen, utan också skrivit en rikligt illustrerad bok – Sütyen – om behåns historia, där författaren poserar bland lättklädda skyltdockor på baksidesbilden. Bland böckerna jag inte vet var jag ska göra av finns också den gammalmodiga arabiska parlören som jag köpte i Syrien långt innan kriget bröt ut. Där får man lära sig hur man kan köpa Shakespeares samlade verk, eller hur man ber hotellpersonalen att skicka upp penna, bläck och papper till ens rum. Och hur skulle jag någonsin kunna göra mig av med Introduktion till spindelstudier från tiden som fältbiolog i tonåren, trots att ingenting tyder på att jag någonsin kommer att börja identifiera olika spindelarter igen. Eller reportageboken Nattens København från 1971, som jag en gång hittade på ett antikvariat i den danska huvudstaden, och som handlar om alla tusentals nattarbetare på tidningsredaktionerna och bryggerierna, sjukhusen och polisstationerna. Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket. Vissa av dessa böcker har jag ibland förpassat till någon kartong i källaren. En dag har jag fått syn på dem igen, när jag letat efter annat, och drabbats av dåligt samvete, dammat av dem och tagit upp dem i värmen igen. Sedan dess ligger de lite här och var i hyllorna, flyttar runt utan att hitta någon definitiv position. Ibland har jag funderat på att samla dem, låta dem stå bredvid varandra. Men jag låter bli. Jag vill inte ordna dem, utan behålla dem utspridda. Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket. Hur Señor Trampa slår följe med skyltdockorna i underkläder, spindlarna och nattarbetarna i Köpenhamn gör varandra sällskap, och tillsammans bildar ett hemlighetsfullt förbund, en särlingarnas kanon som spränger alla klassifikationer och kategorier. Och i samma stund vet jag att jag aldrig kan göra mig av med dem. Att inte gallra ut dessa böcker, att mot alla odds försvara dem, är kanske också att försvara det udda i sig själv, att inte gallra ut det omotiverade och överraskande inom sig. Vem – frågar jag mig – vill vara ett bibliotek där allting står i rätt ordning? Henrik Nilsson, författare och essäist Sändes första gången 14-1-2020

Ovidius diktning tycks ha närmast evigt liv, men drev honom själv i evig exil. Kristoffer Leandoer reflekterar över "Metamorfosers" ständigt nya skepnader i ljuset av ny forskning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan vi förvandlas? I Ovidius diktverk Metamorfoser sker det hela tiden. På femton sånger hinner han berätta tvåhundrafemtio förvandlingssagor och dessutom sammanfatta trojanska kriget och romarrikets historia. Kvinnor förvandlas till floder och källor, deras armar blir till trädgrenar, på ryggen växer det ut vingar. Stjärnbilder, blommor, vilda djur och tama, kräldjur och fåglar, klippor, havsskum och vattendrag – det finns ingen gräns för gudarnas makt, ett ord från dem och människor förlorar både form och talförmåga. Oftast sker det som straff, för att man trotsat gudarnas vilja, men ibland är det en sorts skyddad identitet, en räddning undan övergrepp. Någon gång sker rentav förvandlingen som belöning för lång och trogen kärlek, som när det äkta paret Filemon och Baukis på ålderns höst får stå träd intill varandra – han en ek, hon en lind – eller Kadmos och Harmonia förvandlas till ormar, och fridsamt sammanslingrade kan dra sig tillbaka och se fram mot en lugn ålderdom i Illyriens land. De nöjda hör till undantagen, långt vanligare är Ios reaktion inför sin förvandling till kviga: hon ”flyr från sig själv i förfäran”. Ovidius betonar reaktionen snarare än förloppet. Han är intresserad av den subjektiva upplevelsen, hur det känns att förvandlas. Det han vinnlägger sig om är att låta sina gestalter få ge ord åt själva förlusten – förlusten av mänsklighet, förlusten av en älskad, förlusten av hemort, av familj. Åtskilliga av dessa förluster kommer han snart att få uppleva i sitt eget liv, men det vet han inte än. Än så länge är förvandlingen en lek. Men vad innebär den? Kan man byta sitt väsen, eller är det bara den yttre formen som fås att bättre spegla ens inre? Ja, påfallande ofta blir den våldsamme en varg, den fogliga ett vattendrag. Men vad som förvandlas är inte det centrala för Ovidius, utan att det sker; att tillvaron förblir instabil och stadd i ständig rörelse. Shakespeare, som sätter stabilitet högst av allt, värjer sig mot tanken på förvandling. När han låter hantverkarna i En midsommarnattsdröm göra teater av Metamorfosers berättelse om Pyramus och Thisbe är det för att få gyckla med den: sitt väsen kan man aldrig dölja hos Shakespeare, på sin höjd förklä det en stund. Med eller utan öron är Botten en åsna som det är förnedrande för en drottning att förälska sig i. Vi är minsann inga gudar. Idag ger den tekniska utvecklingen oss illusionen att vi med silikon och skalpell kan bli våra egna gudar, få vår yttre form att sammanfalla med den föreställning vi har om oss själva, eller åtminstone den föreställning vi vill inge andra. Tidigare var det psykoanalysen, nu är det i stället plastikkirurgi, genetisk ingenjörskonst och hormonbehandlingar som ger Metamorfoser en plats på läslistan i en modern värld där även den egna spegelbilden är ställd inför det ständiga kravet att leverera eller uppdateras. Det påpekar Alessandro Barchiesi i antologin Metamorphic Readings, där redaktörerna Alison Sharrock, Daniel Möller och Mats Malm samlat ett urval av dagens ledande Ovidiusforskning. Man tycker att vi borde veta allt som är värt att veta om ett verk som låg färdigt år 8 efter Kristus. Men det går att hitta nya dimensioner även i en dikt som vätts av studenters svett och tårar i åtminstone åttahundra år, sen medeltiden upptäckte den på nytt. Det går till och med att diskutera vad som hör till själva texten, och vad som lagts till efteråt: det är en möjlighet Ovidius öppnat för själv. I exilen vid Svarta havet, i romarrikets absoluta utkanter, dit han förvisats av kejsar Augustus samma år, försöker Ovidius nämligen hålla alla vägar fria. Han vill så gärna tillbaka till Rom, han är redo att avsvära sig allt, även den dikt som skulle blivit hans biljett till odödligheten. I sina klagosånger från exilen hävdar han nu att Metamorfoser är oavslutad, vilket gör honom fri att beveka kejsaren och ta tillbaka vartenda ord: ”dikterna speglar / bättre mitt jag”, säger han, ”läs dem, vad deras värde än är / – jag menar verket som handlar om hur mänskor förvandlas / och som jag ej hann få klart innan jag gick i exil.” I Metamorphic Readings visar Mathias Hanses – med hjälp av en hundratjugo år gammal filologisk studie från Österrike – hur Ovidius med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver lagt in det dolda budskapet ”jag är en gud” i sin dikt. Bara gudar har makten att förvandla, och den makten demonstrerar Ovidius gång på gång i sin dikt. Men att framställa sig som Jupiters like är en sak – göra sig till kejsarens like en helt annan, och betydligt farligare. Metamorfoser bidrar till kejsar Augustus självmytologiska bygge, men undergräver det på samma gång diskret: att lyftas till den himmelska sfären var knappast lika mycket värt om man måste dela gudarnas hiss med en simpel versmakare. I klagosången från exilen talar Ovidius om ”dikten och misstaget”, carmen et error, som fått honom förvisad. Det brukar antas att han syftar på Konsten att älska, men jag undrar om det inte snarare var en metamorfos för mycket; metamorfosen av sig själv till gud och därmed till kejsarens like. Kan man alltså förvandlas? Den frysande skalden vid Svarta havet, beredd till vilka eftergifter som helst för att få komma in i värmen igen, är nog övertygad om det. Han tycks som en helt annan person än den jublande självsäkre poet som nyss satte punkt för Metamorfoser med följande ord: ”Det som är ädlast hos mig skall lyftas högt över stjärnor, / odödligt blir mitt namn och utplånas inte av glömskan. / Överallt i en värld som styrs av Rom skall jag läsas, / och om de ting som förutspås av poeter besannas / kommer, av ryktet buren, min dikt att leva för evigt.” Och det är möjligt att hans dikt för egen del har vad vi brukar kalla evigt liv, men sin upphovsman gav den snarare evig exil. Han kastar verket på brasan, men inte får han komma hem för det. Mathias Hanses menar att Ovidius och Augustus namn för evigt är knutna vid varandra i en härva av skuld, förvisning och förgudning. Om Augustus går till eftervärlden, blir det som fursten som förvisade Ovidius, menar Hanses. Det är vackert med en sån tro på skönlitteraturens kraft, men jag undrar om det ändå inte i första hand är en annan, något senare text som kommer att försäkra att Augustus namn aldrig suddas ut ur minnet. En text som är ännu kändare, ännu mer läst och begrundad än Metamorfoser. En text som också gör kejsaren till en bifigur i det egentliga händelseförloppet. Jag tänker givetvis på julevangeliet: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” Detta är alltså vad som återstår av världens stora och mäktiga när tiden fått utföra sitt arbete: ett pekfinger. Ett pekfinger som skickar poeter till exil vid Svarta havet, som skickar timmermän till skattskrivning i Betlehem. Det är också en form av förvandling. Och det enda som är säkert om förvandling är att den aldrig blir riktigt klar. ”Allting ändras, men inget förgår”, säger Ovidius. Det gäller inte minst hans egna Metamorfoser. Litteraturen är outtömlig. Just dess förmåga att förvandlas gör att den finns kvar. Ännu efter tvåtusen år tycks dikten rymma lika många sätt att läsa som ett schackbräde rymmer spelmöjligheter. Som om Borges oändliga Babelsbibliotek rymdes i en enda bok. Nog är det tillräckligt skäl för viss optimism. Kristoffer Leandoer, författare och skribent  Första sändning 29-9-2020 Litteratur Alison Sharrock, Daniel Möller, och Mats Malm (red). Metamorphic Readings: Transformation, Language, and Gender in the Interpretation of Ovid's Metamorphoses. Oxford university press, 2020.Publius Ovidius Naso: Metamorfoser. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2015.

1860 utkom en nederländsk bok som bidrog till mildra det koloniala förtrycket i Indonesien, men som också fick inflytande över svensk litteratur. Jimmy Vulovic berättar om en viktig bok om kaffe. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När pastorn talar känns allt bra igen. Församlingen sitter i det trygga koloniala Nederländerna, med ekonomiska intressen som sträcker sig långt ut i världen. I sin predikan mot allt annat än den egna kristendomen ger han klara besked. Det finns inget att ha dåligt samvete för. Tvärtom. Alla kristna är i själva verket skyldiga att omvända de icke-kristna. Uppdraget är heligt. Och hedningarnas väg till frälsning, förklarar han, går genom hårt arbete. Deras anletes svett är den enda vägen. Så talar han. Kyrkobesökarna, det vill säga kolonialismens vita vinnare, kan andas ut. De kan finna själsfrid i sitt värv, njuta frukterna av den lukrativa handeln. För deras profit är ju sanktionerad av Gud. Det har pastorn sagt. ”Multatuli är den sannaste bok jag läst – fast den blott är en bok om kaffe.” Så skriver Eyvind Johnson i ett brev till författarkollegan och vännen Rudolf Värnlund i juli 1921. Romanen han syftar på är den antikolonialistiska Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner som gavs ut i Nederländerna 1860. Multatuli är latin. Det betyder ”jag har lidit mycket”. Och bakom den pseudonymen döljer sig författaren Eduard Douwes Dekker som föddes 1820 och dog 1887. Efter flera år i tjänst för den nederländska kolonialmakten i Indonesien, bestämde han sig för att avslöja det förtryck som pågick där. Med Max Havelaar ville han visa både orättvisorna och den förljugna världsförbättrarsjälvbild som förtryckarna tog till sig för att slippa se och förstå kolonialismens negativa konsekvenser.   Multatuli ekar länge i Eyvind Johnsons författarskap. Han lärde sig att det krävs ett nytt språk, en ny form, för att synliggöra ett förtryck som annars bara syns och känns underifrån, exempelvis de många orättvisor som även svenska arbetare upplevde. Och norrlänningen i honom såg och skildrade dessutom periferins underordning i relation till centrum. I den anarkistiska tidskriften Brand skrev han 1922 att Eduard Douwes Dekker ”var en av de stora plöjarna för den fria tanken, för den fria höga moral som bryta vanans udd”. Och när han romandebuterade med Timans och rättfärdigheten 1925 är sonen till en egoistisk och girig fabrikör huvudperson. Sonen heter Stig. Hans blick inifrån borgerligheten avslöjar de falska och självförhärligande motiveringarna till de överordnades makt i klassamhället. Ungefär som när Multatuli ger oss interiörer från kolonialismens förljugenhet. Ett nytt perspektiv eller en oväntad berättarteknik är grepp som kan bryta vanans udd, en strategi för att skaka om och synliggöra något nytt. Och Max Havelaar är unik i sin tid inte enbart på grund av den antikoloniala blicken. Även formen är unik. Inte minst därför att tre personer för ordet i romanen. Titelpersonen Max Havelaar gör det bland annat via avslöjande dokument som han tagit med sig hem till Nederländerna efter att ha avskedats från sin tjänst i den koloniala administrationen. Anledningen till avskedet var att han tagit ställning för de fattiga inhemska bönderna. Dokumenten vittnar om total rättslöshet under en vit makt. Men de visar dessutom att de rika lokala härskarna spelar en avgörande roll i det systematiska förtrycket. Begreppet rasism räcker alltså inte ensamt till för att förklara orättvisan. I grunden handlar det mesta i romanen om ekonomi och ekonomisk vinst. Max Havelaar lämnar i förhoppning om utgivning dokumenten till Betavus Droogstoppel. Han är en vän från skoltiden och affärsman på den internationella kaffemarknaden. Om det inte vore för att det kanske skulle kunna gynna affärerna, hade den snikne affärsmannen aldrig befattat sig med skrifterna. Men entreprenören i honom ser möjligheter att utveckla en sydostasiatisk kaffehandel. Med en bok om kaffebönans vidare vinstpotential i ännu outnyttjade jordområden hoppas han framstå som framsynt. Samtidigt som han hoppas att det ska leda till fler intäkter. Men någon författare är han ju inte. Därför engagerar han i sin tur en ung skribent, Stern, för att skriva boken. Men Stern, som visar sig vara idealist, väljer att fokusera på det Max Havelaars dokument berättar om kolonialismens orättvisor. Istället för att skriva den bok som Droogstoppel önskar sig. Sterns berättelse visar det systematiska förtryck där fattiga indonesiska bönder till svältpris tvingas odla varor åt en redan övergödd västerländsk marknad istället för ris till den egna svältande befolkningen. Dessutom beskattas de hårt. Svälttillvaron och skatterna gör det omöjligt för dem att bygga upp ett eget kapital. Därmed ges de heller inte möjlighet att bygga upp ett eget välstånd. Omöjliggjord social mobilitet är som bekant ett av klassamhällets allra tydligaste kännetecken. Bönderna är dessutom enligt lag förbjudna att flytta ifrån sina hemtrakter för att söka lyckan på annat håll. Slaveri är ett ord som ligger väldigt nära till hands. Det uppstår snabbt en öppen konflikt mellan berättarna. I själva romanen alltså, från det ena kapitlet till det andra. Den vinsthetsande affärsmannen Droogstoppel går i sina kapitel till hårt angrepp mot det som den humane Stern framför i sina. Konflikten är retoriskt effektiv. För genom den avslöjar Droogstoppel sig själv som den giriga egoist han är. Ingen behöver då ens påtala att affärsmannen, i allt han gör, enbart drivs av egenintresse. Och med den konflikten uppstår även en för romanen viktig diskussion om vad skönlitteratur är bra för, egentligen. Svaret är tydligt. Litteratur ska påvisa förtryck och påverka världen i en rättvis riktning. Udden riktas mot den högtravande parnassens navelskådande tomgångslitteratur. Och Eyvind Johnson tog starkt intryck av det resonemanget också. Det framgår av ett brev till Rudolf Värnlund i februari 1922: ”Han är min avgud – ty han har räddat min själ – han har räddat mig från vansinne och hopplöshet –, Å – Multatuli du ”litteraturens” föraktare och ändå en diktens konung!” Den förljugna självgodhet som är Droogstoppel och hans likars kännetecken säger att allt i världen är helt i sin ordning, att allt är exakt som det bör vara och dessutom går mot det bättre. Därför finns det alls ingen anledning att ifrågasätta den rådande ordningen. Men många läsare höll inte med. Idag är Max Havelaar en oförtjänt bortglömd roman, vilket är konstigt med tanke på den historiska påverkan verket har haft. I essän ”The book that killed colonialism”, publicerad i New York Times 1999, beskriver den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer utgivningen som ”earth-shaking”. De nederländska liberaler som krävde en reformering av kolonialsystemet gjorde den till ett vapen i rättvisekampen. Det resulterade så småningom i lite bättre förhållanden i kolonierna, till exempel då det gällde möjligheter till utbildning. Det ledde i sin tur till att romanen på ett mer direkt vis kunde nå ut till och inspirera de förtryckta indoneser som skulle komma att leda en av 1900-talets största och viktigaste antikoloniala frihetskamper. Jimmy Vulovic, litteraturforskare, skribent och föreläsare Sändes första gången 27-02-20   Lästips Multatuli [Eduard Douwes Dekker], Max Havelaar. Or, the Coffee Auctions of the Dutch Trading Company, New York Review Books, 2019. Boken utgavs även på svenska senast 1979 som "Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner" i översättning av Ingrid Wikén Bonde. Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling, red. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh, Albert Bonniers förlag, 2018. Pramoedya Ananta Toer, ”The book that killed colonialism”, New York Times 1999-04-18. https://www.nytimes.com/1999/04/18/magazine/best-story-the-book-that-killed-colonialism.html

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Faktum är att den har följt människan i flera tusen år. Maria Küchen undersöker vävens roll som poetisk text och meningsskapare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet Sverige.  I början av förra seklet vävde hon handdukarna för hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst som inte hörs. Det latinska ordet textus betyder både ”text” och ”textil”.  På grekiska har ordet hýfos samma tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok ”Myrstigar” från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens Grekland. En hellenistisk dikt som Svenbro citerar presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både ”fin väv” och ”subtil text”. Bilden av texten som väv är med andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt härbärgera berättelser? Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok ”Broderier” från 2018. ”Vi ärver tunga tyger i turkos” står det, ”en symaskin / viknålar / blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd”. Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken, innehållet i linneskåpet – alla dessa textilier i Burcu Sahins poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete, flykt, migration, kärlek och sorg. I essän ”Tyst text” i tidskriften Ord och bild, fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors textilier som kunskapsbärare. ”Jag rörde vid tyget och trådarna. Jag betraktade stygnen” skriver hon. ”Jag förstod med tiden att även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap; stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom det talade och skrivna.” Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs mycket billigt – förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon, kökslinne, sänglinne, grytlappar. Text, väv och minne är intimt länkade till varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga rymdfartens repminnen, rope memories. Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn koppartråd och magnetiska ringar. Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en tråd som leddes förbi en ring representerade 0. Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen. Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade information – i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer, men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen. Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd. Tidiga textilier – tillverkade före det skrivna språket, före historien – kan se ut ungefär som ett rope memory i datorn på en tidig rymdfarkost. Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare, men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas träskmarker. Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center. Från Kennedy Space Center har NASA sedan 1960-talet sänt upp raketer med rymdfärjor, satelliter, sonder och månfarare. I Windover Pond återfanns kvarlevor av 167 ursprungliga invånare i det som långt senare skulle bli USA. Fynden var mer än sjutusen år gamla. De döda låg i fosterställning med huvudet västerut och ansiktet mot norr. De var svepta i tyg. Tretusenfemhundra år innan Egyptens pyramider byggdes, vävde dessa jägare och samlare på den amerikanska kontinenten textilier av palmblad – inte bara stora begravningssvepningar utan också mattor och väskor. Minst sju olika komplexa vävmetoder användes och det antyder att någon form av vävstol krävdes. Medan årtusendena gick, förvandlades deras textilarbeten i dammen sakta till torv. Tygerna i Windover vävdes långt före den skrivna historien, av människor som inte hade något skriftspråk. Textilierna är äldre än texten. Det är skriften som är en metafor för väven, snarare än tvärtom. Men relationen mellan text och textil är inte bara metaforisk. Den kan vara oerhört påtaglig, som i rymddatorernas repminnen och inkafolkets khipu-trådar. I sin essä berättar Sahin om khipu, ”ursprungligen ett slags skriftsystem som användes av inkabefolkningen före kolonieringen av Amerika. ”En khipu”, skriver Burcu Sahin, ”bestod av färgade trådar, spunna eller flätade, av alpacka- eller lamahår. Trådarna hade numeriska värden och kodades i form av knutar i ett decimalsystem. Det sägs att när spanjorerna anlände till Amerika förstörde inkabefolkningen sina textilier för att förhindra att de hamnade i händerna på kolonisatörerna eftersom det var där de dokumenterade sin troslära och kunskap.” Den etymologiska relationen mellan textil och text finns i fler språk än grekiska och latin. Orden ”sutra” och "sutur", kirurgtråd, har samma rot i sanskrit. En sutra i den indiska klassiska litteraturen är en koncentrerad litterär form för undervisning i huvudsakligen muntliga traditioner, en skriven tråd att följa när stora mängder muntlig tradition memoreras. Den skrivna indiska sutran speglar något som egentligen primärt är muntligt. Och även i den arkaiska grekiska diktningen som Jesper Svenbro beskriver i ”Myrstigar”, är skriften egentligen sekundär. Dikten han citerar tycks av poeten själv ha uppfattats som en väv, ett spindelnät, som fångar rösten och dödar den. ”I denna metaforiska väv” skriver Svenbro, ”har rösten fastnat som en snara.” Inte bara Burcu Sahins förmödrars tyger är tysta texter, nät som har fångat och tystat en röst. Den skriva dikten i sig, är det också. Och även i de sjutusenåriga tygerna från Windover pond finns en tystnad, en tystad röst. Vilka var dessa människor? De talar inte längre, utom genom resterna av sina kroppar och textilier. Alla dessa trådar och tystnader, texter och fibrer, rymdfartens repminnen och ursprungsfolkens svepningar – de ingår i den stora texten om människan, en enorm mångskiftande väv i tid och rum. Också den här betraktelsen, den här rösten som har befriat sig själv ur den skrivna textens nät, ingår där som ett litet inslag, en av alla oräkneliga trådar. Maria Küchen, författare och kulturjournalist

Får monarkin sin legitimitet ur svenska hjärtans djup eller hålls den vid liv genom ironisk distans? Dan Jönsson reflekterar över en svensk paradox. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan skrev en gång att ”om en dåre som tror att han är kung är galen, så är en kung som tror att han är kung inte mindre galen”. Alltså borde enda sättet för en kung som vill få oss att tro att han inte är galen vara att abdikera, kan man tycka – men det var nog inte riktigt så Lacan menade. Det han ville var att sätta fingret på glappet mellan utanverket och identiteten, titeln och personen: hur bilden av den vi tror att vi är byggs upp av fiktioner som vi måste upprätthålla tron på, inför andra och inför oss själva. Uppstår det en rämna av tvivel i fiktionen kan det hända att den fullständigt spricker sönder. Frihet och galenskap är nära besläktade. Och en kung som förlorar sin kungavärdighet riskerar ju att bli galen på riktigt: i William Shakespeares pjäs Richard II till exempel tvingas kungen att abdikera, något som får honom att fullständigt förlora all självkänsla. ”Jag är ju ingenting”, klagar han. ”Vad ska jag kalla mig?” Den berömda scenen slutar med att han beställer fram en spegel för att se hur förlusten har förändrat honom, och när han inser att han fortfarande är densamme, slänger han spegeln i golvet så den krossas. ”Skört lyser äran över detta anlet, och anletet är lika skört som äran.” Jag har sett kungen i verkligheten några gånger, senast när min hemkommun firade hundra år och han och drottningen, för första gången någonsin vad jag vet, gjorde visit i den lilla staden. Besöket varade väl några timmar men för de flesta kommuninnevånare blev det inte mer än en hastig skymt när kungaparet defilerade genom centrum i en kortege av raggarbilar på väg till en mottagning i medborgarhuset. En äldre dam bredvid mig snavade mot en stenmur och slog hål på knät; i en korsning stod en handfull republikanska demonstranter med sina plakat men inte ens de, och knappast någon annan heller verkade ifrågasätta att det verkligen var kungen som kom åkande. Om kungen själv tvivlade så märktes det inte. För honom var det förstås en dag på jobbet; dessa rutinartade kommunbesök är en del av den kungliga vardagen, men för kommunerna innebär de en stund i glans och ära som kanske aldrig kommer tillbaka och som därför måste förberedas minutiöst så att inget går fel, inga fiktioner spricker: för då hotar som sagt galenskapen. Etnologen Mattias Frihammar berättar i sin avhandling från 2010, ”Ur svenska hjärtans djup”, om ett sådant här kommunbesök vars förberedelser han följer på nära håll: om den kommunala näringslivssekreteraren som efter ännu en dag av planering och nervösa repetitioner, och vid tanken om all annan verksamhet som skjuts åt sidan för denna offentliga teater, suckar att nu får han väl ta och anmäla sig till någon republikansk förening. Han är nära, men ändå inte riktigt där. Jag tror de flesta av oss har varit nära då och då. När Carl XVI Gustaf besteg tronen 1973 var det i ett samhällsklimat där ingen vettig människa trodde annat än att han snart skulle bli tvungen att stiga ner igen, eftersom han måste inse att hans jobb var meningslöst. Två år tidigare, i den så kallade Torekovskompromissen, hade kungen berövats de sista resterna av sin formella makt och statsminister Olof Palme fällde de bevingade orden om att det numera bara återstod ”en plym” av monarkin. Vad varken Palme eller någon annan begrep var att det var just denna ”plym” som var det väsentliga. Under det halvsekel som gått sedan dess har monarkin visat sig ha en envis förmåga att, som Frihammar kallar det, ”reproduceras”. Genom tevesända bröllop och folkliga födelsedagsfiranden, offentliga graviditeter och hovskvaller, upprätthålls bilden av en extraordinär familj, liksom bortom alla krav på jämlikhet och modernitet. Visst har ytan krackelerat ibland, som i skandalen med de så kallade kaffeflickorna, men galenskapen har aldrig riktigt brutit fram. Vi har vänt blad, låtit plymen sitta kvar. Denna plym, som vidmakthåller monarkin som något som knappast existerar någon annanstans i ett modernt samhälle – nämligen en institution utanför tiden, en evig konstant som oavsett den enskilda regentens person och eventuella kvaliteter förblir densamma, förblir den odödliga inkarnationen av nationens själ. Låter det förnuftigt? Inte direkt. Om ingen annan trodde på det skulle vi anse att dessa människor var galna. I Selma Lagerlöfs ”Kejsarn av Portugallien” går backstugusittaren Jan i Skrolycka in i en förtvivlad, rojalistisk fantasi när dottern Klara Gulla lämnat föräldrahemmet och rest till Stockholm. För att hålla den grymma verkligheten ifrån sig diktar han sin egen saga; dottern är en mäktig kejsarinna i ett rike där det inte finns någon fattigdom och inga råa människor, ett land där det råder ”ständig frid och goda år”. Med sin käpp till kejsarstav och med sin plymförsedda kaskett räknas han förstås som galen av byfolket, men hur galen är han egentligen? ”Kejsarn av Portugallien” är förstås inte skriven som en satir över monarkin som institution – verkligen inte: 1914 hade det nog klassats som majestätsbrott – men det är samtidigt ett faktum att berättelsen om Jan i Skrolycka helt saknar ironisk distans. Selma Lagerlöfs lojalitet med sin dåraktige usurpator sviktar inte för ett ögonblick – eller jo, kanske för ett ögonblick, när han ser ut att svepas med i sin inbillade ståndshögfärd – men mot alla de bondförståndets röster som skrattar åt honom framstår han till slut ändå som den klokaste av alla. Och ett år senare, i novellen ”Monarkmötet”, när kejsar Johannes, som Jan i Skrolycka kallar sig själv, får träffa självaste kung Oscar II på stationen i Kil, blir det ett möte som avlöper under ömsesidiga artighetsbetygelser – för kungen, skriver Lagerlöf, ”var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like”. Sin like i vad, måste man fråga sig? I galenskap? Man kan, som Mattias Frihammar, fascineras och förundras av hur samtidens folkliga och ofta lite skämtsamma rojalism uttrycker sig: av sedvanan att pryda våra utedass med gamla kungaporträtt, av hur människor ömt vårdar en cigarett som de en gång blev bjudna på ur kungens hand, av hur en servett som kungen använt under en tevesänd galamiddag genom olika märkliga turer hamnar på livrustkammaren – men man kan knappast kalla det för galenskap. Galna är de som spelar upp en föreställning som ingen tror på. Fetischismen som omger kungliga föremål är ju i grunden precis densamma som får folk att betala tusentals kronor för Thore Skogmans tandborste, eller en bok signerad Selma Lagerlöf – men den är, om vi nu ett ögonblick ska prata allvar, en fetischism som fyller funktionen att upprätthålla en föreställning om evig, social överordning. Det är här plymen blir politisk: i ett samhälle som med läpparna ständigt bekänner sig till idén om ”allas lika värde” accepterar och reproducerar vi en institution som med sin blotta existens vittnar om motsatsen. Hör ni hur det knakar och krackelerar? Det är möjligt att dagens mer distanserade rojalism är ett sätt att hantera den paradoxen; att den är ett uttryck för vad filosofen Peter Sloterdijk kallat ”det cyniska förnuftet”, det vill säga en postmodern strategi som låter människor acceptera ojämlikhet genom att vara ironiska mot makten. Men cynism är i grunden inget annat än ett sätt att hålla samman en fasad som redan är på väg att rämna. Under ytan vidgas sprickan. Galenskapen, och befrielsen, är nära. Dan Jönsson, författare och essäist Litteratur Mattias Frihammar: Ur svenska hjärtans djup: reproduktion av samtida monarki. Carlssons, 2020 (originalutgåva 2010).

I takt med den artificiella intelligensens framväxt kommer de mänskliga förmågorna att bli mer efterfrågade. Så varför värderar vi dem inte högre? Eva-Lotta Hultén slår ett slag för praktisk kunskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den rättrådiga stenhuggarhustrun Gertrud vill inte bara att hennes sju barn ska bli duktiga på att hjälpa till hemma och få bra yrken; hon vill att de ska bli goda människor. Därför lär hon dem att läsa, skriva, räkna och uppöva yrkeskunskaper men också att reflektera och visa medkänsla. De får träna konkret på de kunskaper hon förmedlar. Matematik övas genom att stega upp avstånd i hemmet och jämföra olika väggars längd med varandra. Eftertanke uppmuntras varje lördagskväll när alla redogör för vad de kunde gjort bättre under veckan. Empati praktiseras genom att barnen får fundera över hur de kan hjälpa andra och sedan genomföra de goda gärningarna dagen därpå. De får dessutom lära sig att spinna garn och utövar denna syssla medan de repeterar bibelverser eller tränar stavelser. Learning by doing. Uttrycket har använts för att beskriva en skolundervisning som ger eleverna möjlighet att lära in och tillämpa sina kunskaper genom praktiska övningar. Begreppet förknippas med filosofen och pedagogen John Dewey. Han använde aldrig själv exakt de orden men utvecklade idéer i den andan på sin experimentskola i Chicago kring sekelskiftet 1900. Men andra hade gått före honom. En var Johann Heinrich Pestalozzi som utvecklade sina tankar i slutet av 1700-talet. Det var han som i romanen ”Lienhard och Gertrud” lät bondkvinnan Gertrud visa hur hans idéer om utbildning för yngre barn såg ut i praktiken. Gertruds praktik uppmärksammas i berättelsen av lokala myndighetspersoner som bestämmer att byskolan ska börja arbeta enligt hennes principer, inklusive spinnande på lektionstid. Lienhard och Gertrud handlar inte bara om fostran och utbildning av barn utan om livet i en schweizisk bondby i slutet av 1700-talet och var en populär bok i sin samtid. I den engelska upplaga jag hittar på nätet, och som kom ut 1895, alltså runt 100 år efter att boken först publicerats, konstaterar emellertid översättaren i sitt förord att berättelsen i sitt originalskick bitvis är så tråkig att den är omöjlig att läsa utan att gäspa. Det är inte för sina litterära kvaliteter den fortsatt att vara relevant utan för sina tankar om utbildning. Pestalozzi fortsatte utveckla både idéer och praktik genom att förestå, och själv driva skolor, med blandad framgång. En skola fick läggas ner på grund av bristande ekonomi, från en annan blev han bortkörd men en tredje var under en tid mycket populär bland rika och ansedda i Europa, som skickade sina barn dit. I en senare bok beskriver Pestalozzi sina idéer mer ingående och förklarar varför han anser att barn behöver utvecklas inte bara kunskapsmässigt utan också som medborgare och medmänniskor. Gertrud förekommer inte alls i denna bok, som är en samling brev skrivna till vännen Gessner, men Pestalozzi kapitaliserar med titeln på sin tidigare romans popularitet. Det var säkert klokt för ”Huru Gertrud fostrar sina barn” är rörig och tjatig och sannerligen ingen njutning att läsa. Man får verkligen vara intresserad av Pestalozzis idéer för att ta sig an den. Det var bland andra Otto Salomon, som var en av dem som utvecklade den svenska skolslöjden. Han drev kursverksamhet och slöjdseminarium vid Nääs, utanför Göteborg och lät 1896, 150 år efter Pestalozzis födelse, ge ut boken på svenska, med ett eget, förklarande och upplysande förord. Otto Salomon verkade i Pestalozzis anda. Han hade ett socialt patos, ville höja aktning och status för kroppsligt arbete och utveckla sina elever som hela människor. En annan person som tog intryck var Ellen Key som refererar till Pestalozzi i sin banbrytande bok Barnets århundrade. Hon lyfter främst fram hans betoning av att arbeta med barnets själsliv men det går att se många likheter dem emellan vad gäller exempelvis synen på de praktiska sysslornas betydelse. Barn bör få lära känna verkligheten omkring sig och själva bidra till den. I Sverige har idéer om att göra lärande konkret, stimulera alla sinnen, utbilda individen i sin helhet och främja värderingar och förmågor traditionellt haft en stark ställning men också alltid mött motstånd. Varför lägga tid på att grupparbeta eller teckna när katederundervisning är mer effektivt för faktaförmedling? Det finns nog heller ingen som sanningsenligt skulle kunna hävda att handens kunskap någonsin haft lika hög status som huvudets. Att ha kvar ämnen som slöjd, idrott och bild har allt som oftast motiverats med att de har positiv inverkan också på de mer akademiska ämnena, istället för att hävda deras värde i egen rätt. Något som också slagit mig som egentligen märkligt är hur viktigt många tycker att det är att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande, alltså ge möjlighet att läsa vidare på högskola; medan ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för att klara ett konkret yrke och bidra till samhället direkt efter gymnasiet. Men varför skulle inte alla som läser exempelvis naturvetenskapligt program också kunna få läsa till en undersköterskebehörighet på köpet, och alla som läser samhällsprogrammet ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri? Vi är uppenbarligen inte särskilt angelägna om att höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin: från handens till huvudets domäner. Vilket bör tilläggas är en förenkling av hur det ligger till för många mer fysiska yrken kräver naturligtvis också stora doser tankeverksamhet. I tider av artificiell intelligens spås arbetsmarknaden komma att efterfråga framför allt de specifikt mänskliga förmågorna, som omdöme, samarbetsförmåga eller inlevelseförmåga. Men också kvalificerade hantverkskunskaper och omsorgskunskaper anses ha en lysande framtid. Robotar är dåliga på att efterlikna både mänskliga känslor och rörelser. En förskolepedagogs, rörmokares eller renoverande snickares arbetsuppgifter kommer troligen inte kunna tas över ens av den mest intelligenta maskin. Till det kommer att vi också i framtiden kommer ha behov av att känna mening och stå i relation till samhället och till andra människor. Forskaren Martin Lackéus och läraren Maria Wiman är några av de som nu börjat forska kring och arbeta med vad de kallar för värdeskapande lärande. Alltså lärande som ger eleverna möjligheter att konkret bidra och göra något för andra. Det kan handla om att läsa sagor för yngre barn, hjälpa gamla eller nyanlända eller rädda utrotningshotade djur. För den som undrar: ja, det ger också mätbara effekter på elevernas studieresultat, även om det inte är huvudpoängen. Det går att se en båge från Pestalozzis skola till dagens, där samma tankar och praktik stötts och blötts genom århundradena och det är en vacker båge. Den bär utbildningens roll för att utveckla det sant mänskliga hos oss. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den  december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872–1945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 – Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. ”Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det” skrev hon till Scott från sjukhuset. ”Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv”, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:”Du höll på att bli galen och kallade det genialitet.” Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden. Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning. Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala. Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse ”Skuggan över Innsmouth”, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. ”Skuggan över Innsmouth” publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år. Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: ”Då väntar vi bara.” Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig – litterärt, religiöst och filosofiskt – till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om. Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet. Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring. I den keltiska kristna traditionen talas det om ”tunna platser”, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra – med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne. År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag. Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död? Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards Eldens psykoanalys läser jag hur den tyske romantikern Novalis ”drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en ’upp-och-nedvänd astrolog’.” Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas. Bachelard fortsätter såhär: ”I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror.” Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i ”Gyllene verser”: ”Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.” Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet ”berg” är i själva verket ett verb. Kristoffer Leandoer, författare och skribent Litteratur Robert Macfarlane: Underland – En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

George Orwells "1984" har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän ”Hängningen” från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: ”När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom.” En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet. Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. ”Ens namn ströks ur registren”, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, ”all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes”. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning. "Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ”ingen bryr sig om vad proletärerna säger”. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt. Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre. Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt ”slog det honom för första gången att hon var vacker”. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon ”slet genom hela livet och fortsatte sjunga”. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen. Jimmy Vulovic, litteraforskare och författare Litteratur George Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.

Med utgångspunkt i dikten Ansiktena, av den polske poeten Adam Zagajewski, vrider och vänder Marie Lundqvist på vad ett ansikte är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2011. Att se en dikt i ögonen och avläsa den kan vara en alltför överväldigande upplevelse. Att nalkas en människa kan på samma sätt vara förödande. Ens eget jag kan sugas in i en annans kropp och försvinna. Som om man aldrig hade funnits. Det är därför blyghet, hur kamouflerad den än är, är en överlevnadsstrategi. Adam Zagajewskis dikt ”Ansiktena” är inte blyg. I alla fall inte till en början. Det finns ett jag i den, ett jag med lysten blick. En erövrarblick. Alla dessa ansikten. Hur ska de bli mina? Så här låter första strofen i dikten: Om kvällen på torget lyste ansiktena på människorjag inte kände. Jag tittade lystetpå människoansiktena: de var alla olika,vart och ett sade någonting, förfäktade,skrattade, led. Så långt Adam Zagajewski. Att nudda vid någons ansikte med sin blick är en vardaglig handling som man gör utan att reflektera. Ändå är det sällan man verkligen ser på en annan människa, också sig själv, avsöker anletsdragen som om man trevade sig fram i ett okänt landskap. Om jag rör vid detta landskap med min öppna hand är det antingen en provokation, eller så är det en mycket intim handling, förbehållen älskande och blinda.  Det finns ett ansikte i dikten som vi inte ser. Jagets ansikte. Det som så begärligt betraktar alla dessa andra. Hur ser det ut? Det vet vi inte. Det enda vi vet är att det är ensamt. Därför att ensamheten är en förutsättning för betraktandet. För att se måste man ibland bli ingen. Också för att skriva om det man ser.  Stå där ensam på torget och låta världen filtreras genom en, vara genomsläpplig, inte försöka fånga de bilder som strömmar förbi, men ändå anamma dem, förvandla dem till språk, utan att deras egenart går förlorad. Ibland måste man också blunda för att höra vad som sägs. Alla dessa ansikten i dikten talar. En kakofoni av röster, alla olika. ”Vart och ett sade någonting”, säger dikten. Gör de verkligen det?  Kanske är det den dubbeltydigheten i ordet säger, som svenska språket tillåter, som ger mig det intrycket.  Ett ansikte kan säga mig något också utan att tala.  Ett ansikte kan tala till mig fast det tiger. Ansikte. Jag lyfter upp det välbekanta, nästan triviala ordet ur dikten och smakar på det. Plockar isär dess olika delar. Lägger helt enkelt an siktet in mot det. I Elof Hellquists etymologiska ordbok hittar jag ordet mellan Ansgarius och Ansjovis. Ser att det stammar från lågtyskans ansichte och att det sinne som utgör grunden för det är synen. Påseende och åsyn är besläktade ord.  Ansiktet uppenbarar och avslöjar: känslor, identitet, släktskap. Kanske är det därför vi så ofta döljer det.  Bakom en ansiktsmask kan man råna banker eller leka att man är en annan. Starka sinnesrörelser, det gäller gråt såväl som skratt, medför gärna att man slår händerna för ansiktet.  Bara ljuden tränger ut mellan fingrarna och avslöjar vad som pågår där innanför. Ansikte mot ansikte är ett uttryck som i vår kultur har något rättframt och liksom hederligt över sig.  Men det finns också andra sätt att nalkas en människa. Själv har jag alltid varit lika fascinerad av nackar som av ansikten. Av att betrakta människor bakifrån.  En av mina egna dikter börjar ”Länge har vi begått misstaget att tro att ingången till en människa sitter på framsidan av ansiktet. Det är nacken som inte blivit öppnad på länge och vars gångjärn nästan rostat sönder som är den verkliga porten” (slut på citat) . Blicken bakifrån har ett perspektiv som tillåter ett långsammare närmande.  Inte detta överrumplande nakna ansikte som så beredvilligt ställer sig öppet för omedelbar tolkning. Istället ges utrymme för gissningslekar och oförutsägbarheten får fritt spelrum när föreställningen om en människas fram och baksida inte går ihop. Det långa utsläppta hår som man trodde tillhörde en ung flickas bakhuvud visar sig ha ett ålderstiget rynkat ansikte och det tar en stund tills de båda bilderna flyter ihop till en och samma människa. Ett av ansiktets mest framträdande drag är tidlösheten. När liket av Tollundsmannen, det som så mirakulöst bevarats i den jylländska mossan, blev funnet i maj 1950, trodde man att det rörde sig om ett nyligen begånget mord. Ingenting i mannens välbevarade anletsdrag skvallrade om att det i själva verket handlade om en kropp som dödats genom hängning omkring 300 år före Kristus. Också med slutna ögon och med varje erfaren och knivskarp rynka talar detta ansikte till oss idag, som om det  tillhörde någon av dem som med Tranströmers ord ”har spända anletsdrag / som om de låg i hård träning för evigheten”. Häromåret i Paris köade jag länge i duggregnet för att komma in och se på en utställning med Tizians porträtt. Jag minns att det var mycket mörkt där inne i salarna, och kallt från den utomhusliga fukten som lagt sig över mitt hår och mina axlar.  När mina ögon vande sig vid mörkret var det som om porträtten börjar lysa av sig själva: huden, ögonen, det blanka håret, sammetskläderna, allt det där som skapats av hårfina penseldrag kom mig till mötes med en ljusstyrka som bländade mig. Hur kunde ett målat ansikte från 1500-talet förefalla så mycket mer levande än de verkligt levande ansikten hos besökarna som omgav mig i dessa salar? En annan gång i den lilla bokhandeln The Corner Bookshop,  högt upp på Madison Avenue i New York, hittade jag en bok jag inte kunde låta bli att bläddra i: Fair face av den nederländske fotografen Koos Breukel.  Omslaget, en bild tagen år 2004, visade en ung pojke, Maarten med hög panna,  smala ögon, fylliga läppar, luggen klippt alldeles intill hårfästet. Nästa dag besökte jag en utställning med renässansmålningar.  Stannade framför en florentinsk konstnär Agnolo di Cosimo,  som vid 1500-talets mitt målade ett porträtt av en ung man, klädd i svart väst med trådklädda knappar. Intill målningen stod det att hans namn var Ludovico Capponi.  Jag visste inte vad jag skulle tro. Han var till förblandning lik Maarten, den unge man jag nyss hade sett på det nutida fotografiet. Samma höga panna, samma amorbåge, samma veka haka och en smula undflyende blick.  Kan ett ansikte gå igen, upprepa sig genom seklen, överbrygga tid och rum genom sin nästan retfulla spegling? Tillbaka till Adam Zagajewskis dikt: Jag tänkte att en stad byggs inte av hus,inte av torg, boulevarder, parker, breda gator,utan av ansikten flammande som lyktor,som brännare i händerna på svetsare,vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn. I diktens andra strof har ansiktena tagit över. Också så fasta, orubbliga och bestående värden som hus, torg, boulevarder och gator har förvandlats, lösts upp i sina beståndsdelar och består nu av dessa ansikten. En stad, byggd av mänsklig materia där speglingarna skapar oräkneliga facetter. De ansikten som lyste i första strofen har nu börjat flamma. Som om språkets vindil gett dem syre. En flammande låga kan lätt slockna. Eller så kan den sätta eld på allting. I diktens två sista rader går det plötsligt mycket fort. Dikten antar den förtärande hastighet som är eldens. Ansiktets flamma, ännu instängd och kontrollerad bakom lyktans glas, förvandlas till ett verktyg, eller ett vapen om man så vill: en brännare, i händerna på en svetsare och jag minns plötsligt hur jag som barn alltid stod som fastfrusen på gatan när jag gick förbi en byggarbetsplats och såg en svetsare i arbete. Lika vettskrämd som fascinerad stod jag där.  Stirrade på mannen med det sotiga visiret nedfällt framför ansiktet och armarna förlängda till en eldstråle. Den som i mötet med materien förvandlades till en gnistrande stjärnhimmel som föll ner framför mina fötter och slocknade. All denna eldkraft som krävdes för att löda samman eller skära isär. Vilka är då dessa diktens svetsare som ”i moln av gnistor reparerar järn”? De som har makten att omvandla ansikten till eld. Det säger inte dikten. Men kanske säger den något om den barnsliga hänförelsen inför ett gnistregn och om kraften hos ett ansikte, som också sönderbränt och splittrat, kan brukas för att reparera järn. Marie Lundquist, poet och översättare

I den så kallade Wienkretsen söktes under 1920- och 30-talen gränserna för det säkra och meningsfulla. Mycket av filosofin kvalificerade inte. Olof Åkerlund reflekterar över denna strävan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag en vinter för många år sedan drabbades av en allvarlig sjukdom hade de en dålig dag på lasarettet i den lilla universitetsstaden. Akuten och specialistavdelningen var båda överbelagda och de bråkade om vem som skulle behöva hantera ännu en patient. Till slut blev jag inrullad på ett kontor, och den enda information jag fick kom från en undersköterska som till svar på beredvilligt framsträckt pekfinger utbrast “nej, där sticker vi inte om du skulle bli blind sen”. Dagen efter flyttades jag till en helgöppen avdelning där jag fick dela ett rum med en bitter man som förlorat båda sina fötter till följd av sjukdomen. Det var av honom jag fick min första, mycket subjektiva, introduktion till hur mitt liv nu skulle gestalta sig. Det var kort sagt något omtumlande. Och som någon som främst alltid kunnat uttrycka sig och förstå saker genom skrift, så var jag mån om att få en anteckningsbok till sjukhuset. Jag antar att jag föreställde mig att jag skulle föra någon sorts dagbok, men det blev inte mycket skrivet. Jag gjorde bara några små teckningar, fram tills att jag vid ett tillfälle plötsligt tittade ner i anteckningsboken och såg att jag omedvetet hade fyllt sidorna med små uppställningar. Det tog ett litet tag innan jag insåg att det rörde sig som om de sanningstabeller som introduceras i Ludwig Wittgensteins "Tractatus Logico Philosophicus". Det handlar om grundläggande relationer i elementär logik, så kallad satslogik, och är på många håll än i våra dagar det sätt som filosofistudenter introduceras till logik som ämne. Enkel, skön och obestridlig sanning. När jag begrundade vad jag hade skrivit fylldes jag för första gången på flera dagar av något slags lugn. För den som har en vag bild av filosofi kan det låta märkligt att logik tillhör dess domäner. Men det går faktiskt tillbaka ändå till Aristoteles och handlar om det som alltid, på olika sätt och med blandad framgång, varit filosofins mål: att skapa klarhet. Och vad Aristoteles gjorde var inget annat än att systematisera grunden för allt detta - tänkandet självt. I hans verk “Första analytiken” som utkom på svenska år 2020 kan man själv studera denna alltför sällan uppmärksammade revolution i idéernas historia. Likt Euklides geometri skulle Aristoteles logik få ett längre liv än så gott som alla vetenskapliga teorier, det var egentligen först på 1800-talet som avgörande landvinningar skulle erbjuda en ny logik med nya möjligheter. Och då väcktes också hoppet om att kunna härleda hela matematiken ur logiken och ge det säkraste mänskligheten visste en ännu säkrare grund. Sjukdomen jag drabbades av var kronisk. Att säga att jag fortfarande lider av den är alltså en tautologi, ett påstående som uttrycker en utifrån förutsättningarna redan etablerad sanning om man talar om retorik, en sats som är sann oavsett vilket sanningsvärde man tillskriver dess variabler om man talar logik. Wittgenstein framhöll att hela satslogiken var tautologisk. Om man tycker att det får den att verka meningslös, så bör man fundera över om man även anser att datorprogrammering är meningslöst. Man kan kanske sammanfatta mitt nedtecknande av sanningstabeller på sjukhuset som att det i omskakande tider är en en tröst med tydlighet och klarhet. En period i behov av logikens tröst var onekligen tiden under och mellan de två världskrigen. Det var också då den så kallade Wienkretsen samlades. Matematikprofessorn Karl Sigmund ger sin högintressanta bok om dessa filosofiskt intresserade vetenskapsmän och vetenskapligt sinnade filosofer den passande undertiteln “Filosofi vid avgrundens rand” eller i original “exakt tänkande vid undergångens rand”. I kretsens kärna ingick framträdande samtida profiler som Moritz Schlick och Otto Neurath samt den framstående analytiske filosofen Rudolf Carnap. De såg sig som företrädare för den vetenskapliga världsbilden och ville göra sig av med alla sorters resonerande som inte stod på bergfast grund. Med i gruppen fanns också matematiska genier som Kurt Gödel – den främsta logikern sedan Aristoteles enligt Albert Einstein. Han skulle dock med tiden visa sig vara en metafysiker av platonska  proportioner, och representerade alltså i hemlighet allt gruppen bekämpade. Filosofin hade ju genom årtusendena, i takt med att metoder och teorier utvecklats, knoppat av sig i olika vetenskapliga discipliner. Det som återstod torde antingen kunna omvandlas till vetenskap eller förkastas som nonsens. Och med de nyvunna framstegen i logik så kändes tiden inne för nästa steg. Wien var en god jordmån  för dessa tankar. Härifrån kom fysikern Ernst Mach som hävdade att vi inte hade något “jag” bortom våra sinnesförnimmelser. Hans kollega Ludwig Boltzmann, tänkte i liknande banor, men i en berömd debatt dem båda emellan tog han ställning för atomens existens, vilken Mach förnekade. Och Boltzmann plågades av att de filosofiska problemen ständigt dök upp, hur mycket han än försökte göra sig av med dem. Särskilt frågan om varför något överhuvudtaget existerar gav honom mardrömmar. För Wienkretsen blev också Ludwig Wittgenstein snabbt en fixstjärna. Hans Tractatus förstods som ett försök att göra sig av med filosofisk spekulation, genom att med logikens hjälp visa på gränsen för det meningsfulla språket. De läste boken både ivrigt och ihärdigt och ur gruppen strömmade många olika försök att skilja på meningsfullt och meningslöst, pseudoproblem och verkliga problem. Svårigheterna med detta företag blev dock plågsamt tydliga. Vetenskapen är ju så mycket mer än matematik och logik, och likt Mach sökte många en fast grund i sinnesförnimmelserna. Olika förslag om att bara det som kunde kontrolleras empiriskt var meningsfullt, eller att meningen med ett påstående var identisk med metoden med vars hjälp man kunde bekräfta det, lades fram.  Problemet med alla dessa antaganden är förstås att de själva inte går att bekräfta empiriskt och alltså bör betraktas som meningslösa. Men för vissa i gruppen fortsatte korståget mot filosofin oförtrutet och de såg metafysik och mystisk spekulation i var och varannan buske. Denna misstanke restes också mot Tractatus av vissa av Wienkretsens medlemmar. De gjorde en enkätundersökning där de före, under och efter sin noggranna läsning fick bedöma de mest centrala av bokens 526 numrerade påståenden enligt en färgskala. Blått betydde medhåll, rött oenighet och grönt att tesen var meningslös. Som Karl Sigmund krasst noterar utgjorde enkätsvaren en brokig palett. Wittgenstein kom att lägga så gott som allt i Tractatus bakom sig, men han upphörde aldrig att försöka göra slut på det mesta av det som genom århundradena kallats filosofi. Hans utsagor om disciplinen har blivit legendariska. Filosofins syfte, skrev han i “Filosofiska undersökningar”, är att visa flugan vägen ut ur den flugfälleflaska den lockats ner i. Det är språket som ständigt lurar in oss i dessa fällor och varje fråga måste filosofin behandla som om den vore en sjukdom. Yttrandet får mig att tänka på fysikern Boltzmann som alltmer kom att plågas  av filosofins obeveklighet. Driften att filosofera liknar kräkreflexen vid migrän, menade han, den vill kasta upp något fast inget finns där, men, framhärdade han samtidigt, det är filosofins höga, majestätiska uppgift att bota mänskligheten från denna fruktansvärda migrän. Ja, kanske är filosofin i viss mån en sjukdom. Men efter 2500 år av försök med avancerad medicinering, huskurer, åderlåtning och andeutdrivning är det nog dags att vi accepterar att den är kronisk. Olof Åkerlund, producent för OBS  Litteratur Aristoteles: Första analytiken. Översättning, inledning och kommentarer Per-Erik Malmnäs. Bokförlaget Thales, 2020. Karl Sigmund: Wienkretsen – filosofi vid avgrundens rand. Översättning av Jim Jakobsson. Fri tanke förlag, 2017. Ludwig Wittgenstein: "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg. Bokförlaget Thales, 1992.Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson. Norstedts, 2014.

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” 1921 publiceras det som senare ska bli ”Tractatus logico-philosophicus” för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi. Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi. Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. ”När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester”, rapporterar Ramsey, ”men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. … Han är fantastisk.” Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: ”Det är förfärligt när han frågar ’Är det klart?’ och jag säger ”nej” och han säger ’För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen’. … Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare.” Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: ”Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. ” Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: ”Han visslar fantastiskt”. Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: ”Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.”. Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen ”den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt”. Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, ”som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem.” Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom ”jag är så hopplös” – för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt. Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande. Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt – ”i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma” – stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv. Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse – ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. ”Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om”, påminde han sin vän och fortsatte ”och vi kan inte vissla det heller.” Helena Granström, författare Litteratur Cheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020) F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923) Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014) Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992) Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)

Sökandet efter den rena och eviga sanningen leder alltid in i dess motsats. Författaren Mattias Hagberg spårar det irrationellas roll i tänkandets historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 7 maj 2020. – Tanken är att göra ett kolossalt teaterstycke. Kompromisslöst och sant. [---] Ett teaterstycke som är stort, ärligt och svårt. Orden tillhör dramatikern Caden Cotard, huvudpersonen i Charlie Kaufmans film ”Synecdoche, New York” från 2008. Med pengar från ett mycket fördelaktigt stipendium ska han skapa det totala konstverket, en teateruppsättning som är fullständigt realistisk och därmed rakt igenom sann. Han hyr en väldig hangar i teaterdistriktet i New York och påbörjar repetitionerna, men projektet förlorar alla proportioner (rimlighet). Det stora och kompromisslösa tar sig snabbt megalomaniska proportioner. Ett helt igenom realistiskt verk kräver nämligen inget mindre än att det är en exakt kopia av verkligheten. I hangaren påbörjar Caden Cotard bygget av en fullskalig reproduktion av kvarteren i New York där pjäsen ska utspela sig. Men han inser under arbetet att inte ens detta räcker. Sanningen fordrar att han bygger hela New York i naturlig storlek, ja, kanske hela världen. Caden Cotards ambitioner rör sig obönhörligen mot det absurda – sanningen blir ett monster. Charlie Kaufman anspelar så klart på Jorge Luis Borges klassiska kortnovell ”Om exakthet i vetenskapen”, om ett rike där kartritarna uppnått en sådan precision att deras kartor är lika stora som landet de avbildar. I Lars Gustafssons roman ”En biodlares död” finns en science fictionhistoria med ett liknande motiv. På en avlägsen planet existerar en civilisation som befattar sig direkt med verkligheten utan några symboliska mellanled. Varelserna på planeten kan inte föreställa sig att ett tecken på ett papper eller ett ord kan föreställa något annat än sig självt. Ska de kommunicera måste de helt enkelt visa upp det som de menar. Vill de säga ”en varm sten” måste de plocka med sig en varm sten. Vill de berätta om ett särskilt äppelträd måste de visa upp just det äppelträdet. I denna civilisation är lögnen omöjlig – men också all vettig kommunikation. ”Sanningens pris är högt”, konstaterar Lars Gustafsson kort. Drömmen om sanningen – om ett rationellt och klart språk som klär av verkligheten – har länge funnits som en kraftig ström i det västerländska tänkandet, såväl inom konst som vetenskap. Men det helt rationella föder alltid sin motsats – det irrationella. Det är denna födelse som Charlie Kaufman och Lars Gustafsson så övertygande gestaltar. Det vill säga, själva övergången från det förnuftiga och logiska till det orimliga och befängda, det där förloppet när logiken faller samman. Det finns många liknande berättelser inom konsten och litteraturen, men frågan är om inte den starkaste ändå återfinns inom idéhistorien. I början av förra seklet satte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein ner och påbörjade en brutal rensning av filosofin. Han ville bli av med allt gammalt och nå fram till ett rent och klart tänkande. Han tog avstamp i logiken och naturvetenskapen men landade till slut ändå i det mystiska. Hans ”Tractatus logico-philosophicus” är en tunn skrift med filosofiska postulat som slutar med en dunkel sats som blivit klassisk: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Wittgensteins ”Tractatus” kan läsas som en slingrande resa mot intellektets mörka hjärta, mot den punkt där det outsägliga bryter in. I boken ”Irrationality – A History of the Dark Side of Reason” formulerar idéhistorikern Justin Smith allt detta enkelt och elegant: ”Det är irrationellt att försöka eliminera det irrationella, såväl i samhället som i vårt personliga tänkande.” Eller som litteraturvetaren Steven Connor uttrycker det i boken ”The Madness of Knowledge”: ”Kunskap är galenskap, eftersom vi aldrig kan veta vad det är vi inte vet.” Nåväl, de här insikterna är inte särskilt nya; att sanningen är en sällsam gäst har länge varit en naturlig del av det intellektuella livet, åtminstone sedan Friedrich Nietzsche fattade pennan och började skriva ner sina tankar i slutet av artonhundratalet. Ändå är det som att vi ständigt måste bli påminda om detta. Som om vårt samhälle, med sina gamla drömmar om det rationella, gång på gång faller tillbaka till idén om det sanna, eviga och äkta. Steven Connor talar i ”The Madness of Knowledge” om en sorts patologisk kärlek till den absoluta kunskapen, till den där föreställningen om det sanna och rationella, som i förlängningen alltid bygger på språkets möjlighet att avbilda verkligheten så som den är. Han har till och med uppfunnit ett namn på denna patologi, på denna västerländska folksjukdom. Han kallar den för epistemofili, ungefär sjuklig kunskapskärlek. Denna sjuka grasserar ofta inom konsten, med den återkommande vurmen för det autentiska. Och den infekterar gång på gång det politiska livet med föreställningen om att samhället går att styra rationellt, som en maskin. Det vill säga att politik inte handlar om att bryta olika intressen mot varandra och hitta kompromisser, utan om att komma fram till den rätta lösningen på byråkratiska problem. Finns det då något botemedel mot denna sjuka? Steven Connor knyter an till en pragmatisk tradition inom filosofin och lyfter fram fantasin, alltså vår mänskliga förmåga att skapa, leka och skämta, som en verksam medicin. Enligt honom är det bara med fantasins hjälp vi klarar av att tänka bortom de enkla dikotomierna, bortom begrepp som sant och falskt, rätt och fel, ont och gott, och istället premiera sådant som samtal och dialog. Det är i leken, humorn och i den gestaltande konsten och litteraturen som vi kan omfamna kunskapens begräsningar och inse att det irrationella alltid är en naturlig del av vår verklighet. Eller, för att återvända till Wittgenstein och en tilltalande bild ur hans liv: I ett möte med den så kallade Wienkretsen och dess positivistiska filosofer i början av trettiotalet satte han sig med ryggen åt dem och avbröt deras diskussioner om logikens väg till sanningen genom att läst högt ur en av Knut Hamsuns romaner. På ett ställe skriver Wittgenstein: ”Vi känner att till och med om alla vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret.” Det är vackert och mättat. Wittgenstein rörde sig oundvikligen mot den gräns där hans intentioner blev obegripliga, där tanken och språket upplöstes och det irrationella började sippra in, där filosofin själv blev till poesi. Mot slutet av ”Tractatus” skriver han: ”Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…”. Ja, kanske är det dit allt detta leder oss, till ett meningslöst struntprat, till ett dravel som är svammel, som är ett bladder och ett pladder. Kanske är det just här, i språkets övergång till nonsens, som vi når en insikt. Vem vet? Gunnar Ekelöf har fångat detta på ett elegant sätt: Det enda som finns är någonting annat! Det enda som finns i detta som finns är någonting annat! Det enda som finns i detta som finns är det som i detta är någonting annat! Hos Ekelöf blir själva språket en lek. Men, kanske är det ändå till slut katten i ”Alice i Underlandet” som uttryckt allt detta bäst: – Här är vi galna allihop, sa katten, Jag är galen. Du är galen. – Hur vet du att jag är galen, frågade Alice. – Det måste du vara, sa katten. Annars hade du inte kommit hit. Mattias Hagberg, författare

I Allan Janik och Stephen Toulmin klassiska studie "Wittgensteins Wien" från 1973 var det judiska ljuset över staden ett bärande stråk. Kenneth Hermele ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det judiska Wien säger jag med längtan i rösten, och tänker på alla judar som verkade i den  kreativa blandning som utgjorde förra sekelskiftets Wien: från politik till ekonomi, från musik till filosofi, från arkitektur till psykoanalys och litteratur. Wien har med rätta hyllats för att ha lockat till sig all denna förmåga, allt detta nytänkande, all denna judiska inspiration. Men vänta ett tag, vad var det som var så judiskt med den grupp människor som verkade under Wiens storhetstid, från Mahler till Freud, från Klimt till Victor Adler och Theodor Herzl, från Arthur Schnitzler och Stefan Zweig till Ludwig Wittgenstein. Många av dem såg visserligen på sig själva som judar, men lika många hade lämnat den judiska traditionen och övergått till kristendomen, eller bara ställt sig utanför alla religiösa trossystem. När konstnären och keramikern Edmund de Waal i boken ”Haren med bärnstensögon” försöker förstå sina anförvanter i den enormt välbeställda familjen Ephrussi är det den frågan han ställer sig: jag vet att de är judar, men jag vet inte vad de gör som judar, jag vet bara vad de inte gör, de går inte i synagogan, de håller inga judiska traditioner, de uppfostrar inte sina barn judiskt, de är inte sionister- På sin höjd bidrar de med pengar till den judiska församlingen och låter sig begravas på en judisk begravningsplats, det kanske räcker för att vara jude? Ja, det gör det, i alla fall i den berättelse som Hugo Bettauer publicerar 1922, ”Die Stadt ohne Juden”, Staden utan judar. Bettauer, som var född jude men redan 18 år gammal övergick till kristendomen, låter oss spana in i framtiden när Österrikes kansler går judehatarna till mötes och får parlamentet att förbjuda judar att leva i landet, en judisk förälder räcker, lämna judendomen kan man inte.  Österrike töms på judar och folket jublar, slut på rofferi och exploatering, äntligen ska riktiga österrikare få ta över ruljangsen. Där slutar första delen i Bauers bok, och så långt var hans framtidsspaning pricksäker, sexton år senare är det just det som sker när Nazityskland införlivar Österrike i sitt Rike. Men i bokens andra del svänger berättelsen 180 grader: allt går dåligt för Österrike utan judar, valutan kraschar, ekonomin står still, folket svälter, oro på gatorna, uppror. För de fördrivna judarna går det däremot utmärkt, de välkomnas särskilt i Tyskland där de bidrar till den tyska ekonomins snabba återhämtning. Då ändrar sig förstås opinionen i Österrike, den judehatande kanslern tvingas bort och hans efterträdare bjuder judarna att återvända: Kom tillbaka, vi behöver er! Slutet gott, allting gott, det som såg ut som en dystopi förvandlas medan jag läser till en sedelärande historia: utan judar står hjulen stilla, utan judar förblöder Österrike. Men en noggrannare läsning av Bettauers bok pekar ut en motsättning som nog även mången antisemit skulle gilla: det är skillnad på judar och judar. Närmare bestämt är det skillnad på de bildade, verksamma och uppfinningsrika affärsmän som funnits länge i Österrike och som i många fall övergått till kristendomen, å ena sidan, och de judar som särskilt efter dubbelmonarkins sammanbrott översvämmar Wien, så kallade Östjudar, fattiga gårdfarihandlare och hantverkare, religiösa fanatiker, våldsamma revolutionärer. Den judehatande kanslerns misstag var alltså inte att han ville bli av med judar, det var att han inte gjorde skillnad på goda och dåliga judar: behålla de goda och skicka iväg de andra. Att detta skulle visa sig vara en illusion vet vi, i och med den rasistiska synen på judar är ju alla judar likadana och lika främmande för den tyska folkkroppen, alla ska bort, de rika såväl som de fattiga, de drivande och verksamma såväl som de parasitära. Och det slår både mot Ephrussi och Wittgenstein, men på olika sätt. Och här finner vi en paradox när vi jämför hur dessa två stenrika familjer drabbas av judehatet i Wiens trettiotal. Till skillnad från Ephrussi såg sig familjen Wittgenstein inte som judisk, och det var de väl strängt taget inte heller: två generationer innan vi stöter på barnen Wittgenstein, pianisten Paul, filosofen Ludwig, husbyggaren och mecenaten Margarete samt välgöraren Hermine, hade redan far- och morföräldrarna övergått till kristendomen. Så Wittgensteins hade ”räddats” om Bettauers avgränsning gällt, men sedan 1938 gällde Nürnberglagarna även i Österrike – och så långt i rasism kunde inte Bettauer föreställa sig att man skulle kunna gå. Ett av de mer okända syskonen Wittgenstein, äldsta systern Hermine, skriver i sin dagbok om de diskussioner hon och hennes syskon har om judendomen. Det är en besynnerlig religion, säger hon, den går inte att bedriva vid sidan av utan den ingriper, till skillnad från alla andra som hon känner till, i vardagen, i snart sagt alla dagliga handlingar. Ingen av hennes bröder är särskilt imponerad av judendomen, pianisten Paul hävdar ”med den största häftighet” att man inte kan lita på judar, ”varje jude bär oärlighet som grund”. Och filosofen Ludwig menar, enligt sin syster, att judar blivit onaturliga väsen då de tvingats leva bland främmande människor, underkastade främmande lagar. Ingen större vilja att återknyta till ett judiskt arv således, inte bland dessa upplysta wienare. Det är en bild som strider mot den dominerande berättelse om Wittgensteins judiska bakgrund och det judiska Wien som filosoferna Allan Janik och Stephen Toulmin spred 1973 i sin inflytelserika bok ”Wittgensteins Wien”, där just det judiska ljuset över Wien är ett av flera bärande stråk. De påstår till och med att nazisterna var beredda att se Wittgensteinbarna som icke-judar – men att en av döttrarna, Margarete, inte ville förneka sitt judiska ursprung, så genomsyrade ska Wittgensteinarna ha varit av ”judisk estetisk idealism”, vilket också ska förklara deras stora intresse för den samtida wienska konsten och musiken och deras stöd till de judar som utövade dessa konstarter. Denna identifiering med något judiskt stämmer dock inte med vad vi idag vet. Tvärtom, använde barnen Wittgenstein en del av familjens förmögenhet för att förfalska en förfaders stamträd så att han förvandlades från en jude som övergått till kristendomen till ett oäkta barn till en kristen adelsman – vilket gjorde honom till icke-jude och hans barnbarn till Mischlinge enligt den nazistiska rasläran, det vill säga människor med blandad bakgrund, vilket skyddade dem ända till krigsslutet då de nu bara delvis sågs som judar. Men så stark är bilden av det judiska Wien runt förra sekelskiftet som en gyllene epok inte bara i Österrikes utan även i Europas judiska historia, att fler än jag med glädje ser judar överallt, även där de inte finns. Kenneth Hermele, ekonom och författare Litteratur Otto Bettauer (2016/1922): Die Stadt ohne Juden. Ein Roman von Übermorgen, Holzinger. Margaret Greiner (2018): Margaret Stonborough-Wittgenstein. Grande Dame der Wiener Moderne, Kremayer & Scheriau. Allan Janik och Stephen Toulmin: Wittgensteins Wien, översättning av Birger Hedén. Santérus, nyutgåva 2014. Edmund de Waal: Haren med bärnstensögon. Översättare: Margareta Eklöf. Bonniers, 2012.

Katarina Wikars försöker se skönheten i slitna ytskikt och undrar vart alla de utrivna originalköken tog vägen. Och vilka hemskheter kan egentligen hända en om man blir klar med renoveringen? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 24 oktober 2018. Utrivna gamla kök låg i drivor utanför fastigheterna i Stockholms innerstad. Det måste ha varit tidigt 2000-tal. Eller? Det var hur som utförsäljningen av allmännyttan, massomvandlingarna till bostadsrätter. Inte nog med att köket skulle bytas ut, det skulle flyttas också. Alla rummen i bostadsrätten skulle byta plats med varandra. Det har alltid fascinerat mig som ihärdig läsare av heminredningsmagasin, där man utan att skämmas kan titta in i andra människors sovrum och garderober, det där med att flytta runt rumsliga funktioner, dra om alla ledningar, knacka ner de gamla väggarna.  Att husen liksom imploderade. Varför kan inte rummen bara vara där de var från början? Någon måste ju ha tänkt på hela huset bästa då det ritades och inte bara ditt lilla investeringsobjekt på tredje våningen till vänster. Och sen visade sig också mycket riktigt att en och annan bärande vägg hade tagits bort, att en och annan för tung Aga-spis var på väg genom bjälklagren ner till grannen. Att husen liksom imploderade.  En tung bok jag har på mitt förstärkta bord heter ”Byggnadsvård för lägenheter 1880 -1980” och är sammanställd av byggnadsantikvarierna Stellan Ridderstrand och Vicki Welander. Den handlar om att lära sig se skönheten i det gamla men försöker vara ödmjuk i sitt förhållningssätt, det är upp till var och en hur långt man vill gå i sina byggnadsvårdande ambitioner. Den går också pedagogiskt igenom lägenhetsbestånden under hundra år. Hur såg husens fasader ut på 1890-talet, var placerades köket? Hur högt var det i tak? Tre och en halv meter si så där i paradvåningarna kan man konstatera för att åttio år senare krypa ner mot 2,40 i miljonprogrammen. Det är för en amatör som jag olidligt spännande att efter läsningen gå runt och försöka härleda husen till rätt årtionde utifrån ornament eller inte, taksluttningar och vindsfönster etc. För in i några pampiga trapphus kommer man inte utan kod. Jag bläddrar genast fram till trettiotalet. På tal om utrivna kök. När mitt hus blev bostadsrättsförening var redan alla originalkök utrivna och ersatta med laminatluckor som efter några decennier blivit mycket trötta och nötta. Däremot är köken kvar där de alltid har legat - mot norr - med ett skafferi med ventil ut i världen. Alla lägenheter på trettiotalet skulle också nås av solstrålarna.  Utställningarna hette sådant som ”Bo Bättre”. Mest byggdes det tvåor på trettiotalet med fiskbensparkett och linoleummattor och diskret småmönstrade tapeter och ljusa kulörer. I bokens andra del finns själva varsamma renoveringsdelen. Och nu heter det: ”Slitna ytskikt - bevarad charm”. Men det gäller förstås en sotig 1880-tals lägenhet med kakelugnarna kvar och inte ett sunkigt badrum med plastmatta i 1970-talsbeståndet. Du förstår väl att man måste vänta in huset? Min mamma sa alltid att man aldrig skulle bli klar med en renovering. För när man var klar - så dog man. Hon brukade hänvisa till en väninna som renoverat köket och sen dött i hjärntumör. Jag vet fortfarande inte var gränsen mellan klar och oklar går. Om det räcker med att det fattas några lister eller om det fortfarande är oklart så länge vissa rum är i behov av en uppfräschning. I vår generation har vi noterat andra samband mellan familjekatastroferna och renoveringarna. Otaliga är de par som köpt hus på landet, och börjat med en totalrenovering av stora mått, till och med köpt gamla frikyrkor med altare och allt. De lägger tak, knackar puts, river ut golv, bygger till och med nya våningar, sätter in bergvärme och tar dit ett heminredningsmagasin och sen så när det är klart och de bara skulle kunna sätta sig i varsin soffa och titta in i den påkostat uppmurade kakelugnen, så skiljer de sig. Som om det bara var renoveringen som höll dem samman. Nu är det bara vi kvar. Och vad har vi gemensamt. Vad har vi att prata om? Jo, tapeteter, och hantverkare, och originalkrokar, själva renoveringen. I heminredningsmagasinen kan man läsa om människor som gjort det till sitt livsinnehåll, de renoverar och faktiskt vågar bli klara, och sen säljer de och flyttar till nästa ställe och börjar om från början igen med ytskikten. Hade det varit förr i världen hade de rivit ut allt men nu vet vi alla bättre. Att rummen måste få tid på sig att berätta, som det står i byggnadsvårdsboken. På nittiotalet satt vi om somrarna i ett gammalt reviterat soldattorp från sjuttonhundratalet där det var mörkt som i graven. Och där spisen rykte in. Och där det var hästmyrorna bakom väggarna, i timret. Kanske. Kan vi inte bara riva ut hela skiten och sätta upp gipsplattor så det blir lite rakare och måla vitt, sa jag, för det hade jag sett på teve att de gjorde. Min exman som då inte var min exman stirrade med fasa på mig, insåg min okänslighet, och sa: Du förstår väl att man måste vänta in huset. Hur lång tid tar det då? Det kan ta några år, sa han. Jag frammanade den krokiga soldatänkan som åldrats där medan spisen rykte in och gröten möglade. Skulle man bara ge sig till tåls? Varför har vi en grön bidé i badrummet? Det som annars är bra med gamla hus är just detta - att det under ett ytskikt gömmer sig ett annat. Att man kan göra ett försiktigt snitt under det Stockholmsvita och få fram lager av lager av tapeter från förr. Att det under ett plastgolv och den spikade masoniten finns ett redan såpat skurgolv - om man har tur. Men ett utslängt originalkök är för alltid utslängt. Och då får man anlita några hantverkare som platsbygger ett gammalt för dyra pengar, om man inte bara lugnar ner sig lite och försöker bo in sig i det befintliga halvslitna. Vem vet, det kanske går att måla på laminat. När vi var unga och det ändå fanns någonstans att bo för unga flyttade vi runt i andra hand och så småningom mellan olika hyresrätter. Vi lärde att det inte fanns så mycket att göra med själva bostaden och kunde koncentrera oss på annat som det inre livet. Lägenheten såg ut som den såg ut. Oj, nu hamnade vi i ett laxrosa masonitkök. Varför har vi en grön bidé i badrummet? Det var inte mycket att göra åt. Om man hackade för mycket i en hyresrätt blev man ersättningsskyldig när man skulle flytta. Vi försökte måla schablonmässiga gråa romber på en vägg i Hökarängen men det gillade inte bostadsbolaget. Jag noterar att det ligger färre utrivna kök på trottoarerna numera. Jag vet inte vad det betyder. Kan det vara så att människor har insett att det är livsfarligt att renovera? Själv har jag precis lärt att mina fönsterhaspar är original från trettiotalet och heter spanjoletter. De är inget vidare på att hålla tätt men det ska vara lite dragit i gamla hus. Som mamma brukade säga. Annars vet man inte vilka åkommor man kan dra på sig. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion

Hur mycket gentrifiering tål en stad? Elin Grelsson Almestad reflekterar över Jane Jacobs som ägnade nästan hela sitt liv åt att diskutera samhällsutveckling och demokrati utifrån ett stadsperspektiv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 19 augusti 2019. För vem eller vilka existerar staden? Frågan har diskuterats intensivt de senaste decennierna, både i Sverige och utomlands. Gentrifieringsprocesser, där ett områdes sociala status höjs genom inflyttning av invånare med högre inkomster och påkostade ny- och ombyggnationer, har blivit ett allt större fenomen i många västerländska städer under 2000-talet. I städer som vuxit som turistmagneter, såsom Barcelona och Venedig, protesterar invånarna mot turismen och inte minst den lukrativa turistlägenhetsuthyrning som tränger undan heltidsbosatta. Andra städer kämpar med att ”sätta sitt namn på kartan” för att intressera både investerare och turister. Lägg därtill skönhetsråd, rivningar, bostadsbyggarprotester, ombildningar och alla verkar ha en åsikt om staden idag. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att författaren Jane Jacobs fått en renässans. Jacobs, som slog igenom med boken Den amerikanska storstadens liv och förfall 1961, och som ägnade sitt liv åt att diskutera samhällsutveckling och demokrati utifrån staden, både som författare och som aktivist. Hennes resonemang har också inspirerat många av de största samtida stadsteoretikerna, däribland Richard Florida som myntade begreppet ”den kreativa klassen” – en teori som föreslår att storstadsområden med hög koncentration av högteknologi och konstnärligt verksamma personer står i samband med en hög nivå av ekonomisk utveckling. Men vad tänkte egentligen Jacobs och hur står sig hennes teser idag? För Jacobs är den vardagliga erfarenheten av att leva i en stad, upplevelsen av att röra sig fritt, utföra sina sysslor och handla sina varor, en värdefull källa till verklig kunskap. I Samhällsbyggandet som mysterium, en antologi helt tillägnad Jacobs tankemässiga arv, kallar sociologen Catharina Thörn henne för en ”i första hand observatör”. Och det är en observatör som inte bara ser människor röra sig genom staden, utan också någon som lägger märke till att staden de bor i inte är byggd för dem. Hon ser också vem som är skyldig till att det blivit så – de amerikanska stadsplanerarna som utgått från abstrakta kartor, i stället för människors konkreta erfarenheter. De blir hennes huvudmotståndare. Jacobs studerade aldrig Sverige men det ligger inte långt borta att tänka sig att hon haft en hel del att säga om den urbana omvandling som pågick här under samma tid, med storskaliga rivningar, Norrmalmsregleringen och ABC-städer. Hennes vision var en stad av mångfald. Mångfald i människor, bebyggelser, samhällsservice, företag och kultur som gav en dynamisk och levande stad. I Den amerikanska storstadens liv och förfall lägger Jacobs fram fyra förutsättningar för att en sådan mångfald ska vara möjlig; För det första krävs blandade primära funktioner. Med det menar hon att en stad eller stadsdel både måste innehålla detaljhandel, parker, kultur, samhällsservice och bostäder. Det ger ett dynamiskt flöde av människor som rör sig i kvarteren alla tider på dygnet. För det andra argumenterar hon för de små kvarteren, snarare än de långa gatorna. Även detta ökar spridningen av människor, möten och rörelser. Bevarandet av gamla hus är hennes tredje punkt. Det behöver inte nödvändigtvis vara K-märkta, historiska byggnader utan vanliga gamla hus med vettiga hyror som både mindre företag och mindre ekonomiskt bemedlade boende har råd med. Slutligen argumenterar Jacobs för nödvändigheten av koncentration av människor i området för att skapa en levande stadsdel. ”En tät bostadsbebyggelse är så viktig för en stads utveckling och så förbisedd som källa till vitalitet”, konstaterar hon och påpekar att det är de människor som bor i ett område som framförallt kommer använda parkerna, samhällsservicen, restaurangerna och liknande. Jacobs kämpade både i skrift och som aktivist mot den likriktade stadsplanering som innebar rivningar, utflyttningar och enformighet i de amerikanska storstäderna. Men den stad eller stadsdel av mångfald som hon drömde om är samma sorts mångfald som såväl internationella investerare som turister numera söker i de västerländska storstäderna, på jakt efter kreativitet och autenticitet och inte sällan, ironiskt nog, tar död på. Jacobs förutsåg detta i något som hon kallar för ”mångfaldens självdestruktivitet” och skriver ”På grund av framgångarna, som beror på en blomstrande och magnetisk mångfald, blir det hård konkurrens om utrymmet på denna plats. De som vinner striden om utrymmet kommer bara representera ett smalt segment av de många verksamheter som tillsammans skapade framgången. Den typ av verksamhet som gör de största vinsterna kommer att växa och kopieras, tills den tränger undan och kväver de mindre lönsamma verksamheterna. Om stora mängder människor väljer att bo eller arbeta i området kommer vinnarna i den tävlingen på samma sätt att utgöra ett smalt segment av befolkningen. När så många vill komma in blir ekonomin ett sorteringsinstrument.” Den Berlinbaserade arkitekturteoretikern Niklas Maak menar att städer de senaste decennierna gått från att vara ”platser att leva på, till promenadvänliga investeringsportföljer” och blivit ”en lyxens lekplats för en välbärgad elit och turister”. Ändå är det Jane Jacobs vision om staden som såväl boende som turister eftersöker och det är mångfaldsstaden som genererar intresse hos investerare, inte nybyggda, själlösa komplex. Hon hade förmodligen inte ens kunnat ana hur självdestruktiv mångfalden skulle visa sig vara, med bostadsrättsinnehavare som klagar på ljud från krogar i Stockholm och kedjor som breder ut sig i innerstäderna när hyrorna höjs. Jane Jacobs har dock förslag på två motåtgärder; fasthet i offentliga lokaler och stadsplanering för mångfald. För att motverka destruktiviteten krävs att staden går in och säkrar offentliga platser genom sitt ägande och genom att anpassa hyror och markkostnader så att alla aktörer och boende får plats. En aktiv stadsplanering krävs för att stävja destruktiviteten. Det är också de motåtgärderna som fattas idag. Idag har planeringen har lämnat walk over till det globala kapitalet och enskilda bostadsrättsägares behov av värdehöjningar och staden säljer ut såväl bostadshus som hela centrum. Arkitekten Dan Hallemar påpekar i en artikel i Expressen kultur att staden idag byggs ”inifrån och ut”. I stället för att se staden som en helhet utgår blicken ifrån bostadsrätten, kontoret eller hotellrummet. Det är en blick långt ifrån den myllrande mångfald som var Jane Jacobs vision när hon studerade människors rörelser och liv på New Yorks gator under 1960-talet. Om stadsplanerarna då var hennes huvudfiende skulle hon sannolikt se på dagens storstäder och ropa efter deras återkomst. Elin Grelsson Almestad, författare och skribent Litteratur: Dan Hallemar: Ta bort det döda från vår huvudstad. Expressen Kultur 1 juni 2019. Jane Jacobs: Den amerikanska storstadens liv och förfall. Översättning: Charlote Hjukström. (Bokförlaget Daidalos 2015) Niklas Maak: Hur kommer livet vara i lyxifierade stadskärnor? Översättning: Julia Svensson. Tidskriften Arkitektur 2/2019. Jesper Meijling och Tigran Has (red.): Samhällsbyggandet som mysterium. Jane Jacobs idéer om människor, städer och ekonomier. (Nordic Academic Press 2018)

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaire’s Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99. I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium – vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna. Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: ”Alla hatar varandra här.” Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade ”Urban Disaster”-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om ”gator i himlen” ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen. Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning – illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra. Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord. Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade ”tower blocks” iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering. Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: ”Allt här var kamouflage”, sa hon. ”Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat.” Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg. Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Vilken adress du har kan spegla både vilket liv du lever och hur länge det pågår. Men inte alltid. Journalisten och författaren Katarina Bjärvall reflekterar över postortens avgörande roll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var bor du? Den frågan ser oskyldig ut där den dyker upp i en mötespaus, en lekpark eller ett hörn av kalasbordet. Men ofta är den gillrad med underliggande undringar som är mer laddade: Vad tjänar du? Vad har du för utbildning? Och ännu offensivare: Vem tror du att du är? Jag brukar svara med namnet på kommunen där mitt och min familjs lilla radhus råkar ligga, men då kommer motfrågan blixtsnabbt: Var där? Och det är då jag måste gå ner i spagat. Min postort, alltså den där platsen man skriver efter postnumret, är en av Sveriges mest högklassiga. Den signalerar saltstänkta nationalromantiska villor vid havet. På Ica i det lilla centrumet, tolv minuters promenad från oss, är det är allt som oftast rea på hummer. Och kundvagnarna är faktiskt guldlackerade. Men vi har också ett annat centrum, dit det bara är nio minuter och där vår närmaste lokaltågstation ligger. Namnet på stationen och centrumet sänder andra signaler: armerad leda och drogad betong. Inne på den Icabutiken blev en ung man knivskuren för inte så länge sen. Trots att detta centrum ligger närmare havet än det guldlackerade. Så när jag ska tala om var jag bor måste jag vrida upp min socialpsykologiska GPS på maximal finkalibrering. För säger jag namnet på tågstationen riskerar jag att utdefinieras som fattig och lågutbildad. Men säger jag namnet på min postort riskerar jag att placeras i ett högutbildat höginkomsttagarfack, något som kan ge gräddklickar i delar av umgängeslivet – men röda bockar i kanten i kulturarbetarkretsar. Där ger det stilpoäng att bo en miljonprogramsförort. Till och med Sveriges mest förmögna förstår att den fina adresslappen ibland måste kompletteras med en brasklapp. En gång, när jag intervjuade fastighetsmiljardären Sven-Olof Johansson frågade jag var han bor. Han svarade med en av Stockholms dyraste adresser, känd från  Monopol – Narvavägen på Östermalm. Fast på fel sida om gatan, la han till, liksom för att blidka mig. Alltså den sidan där fönstren bara har morgonsol. Jag tänker på det när jag läser Deirdre Masks reportagebok The Address Book, vars undertitel förklarar att boken vill avslöja gatuadressens betydelse för identitet, ras, rikedom och makt. Det sägs ju att de tre viktigaste aspekterna att hålla i tankarna när man letar ny bostad är läget, läget och läget. Men som Donald Trump har påpekat så är läget inte alls avgörande – för det kan man förändra, med PR och psykologi. Så som han själv gjorde när han som fastighetsägare i New York kapade åt sig dyrbara adresser till sina kåkar. Ja, det går för sig i New York, där man utan att flytta en meter kan köpa sig en mer imponerande adress. 11 000 dollar kostar det, skriver Mask. Den risk man tar om man har adress Park Avenue fast man bor en bra bit från Park Avenue är, förutom att man framstår som pinsamt fåfäng, förstås att folk inte hittar en. Till exempel ambulansförare. Människor har dött av det skälet. Men på de flesta håll i världen är adresser till salu bara i samma paket som den bostad de hör till. Deirdre Mask själv hittade den perfekta lilla trean med solig uteplats för sig och sin familj i stadsdelen Tottenham i London. Huset låg, skriver hon, mitt i det antagligen mest mångkulturella postnummerområdet i hela Europa, grannarna pysslande om sina blomkrukor, puben på hörnet såg snäll ut och skolan i närheten hade något så superpedagogiskt som ett trädgårdsklassrum. Men familjen Mask avstod ändå, på grund av den rasistiskt klingande gatuadressen: Black Boy Lane. Mina tankar går till Fittja, en förort några mil sydväst om Stockholm. Fittja ligger på ett näs mellan Mälaren och Albysjön – många lägenheter och radhus har glittrande sjöutsikt. Dessutom är kommunikationerna finfina med tunnelbana till stan på en halvtimme. Men området är ändå ett av Stockholms läns minst eftertraktade. Av ungefär samma skäl som området runt min närmaste station: betong. Eller för att uttrycka det ännu hårdare: kortare liv. Det skiljer flera år i förväntad medellivslängd mellan Fittja och Östermalm på samma tunnelbanelinje. Deirdre Mask har också rader av exempel på adresser som är oönskade eftersom de kan leda tankarna till snusk och sex. Jag undrar om inte Fittja avskräcker även av det skälet. Och jag är inte säker på att associationerna blir mindre påtagliga när fakta i frågan presenteras – att platsnamnet och benämningen på kvinnans sköte har samma etymologiska ursprung, våt ängsmark. Annars är ju den svenska vanan att ge platser namn från naturen ett skydd mot det kontroversiella. I Ryssland finns det fortfarande 4 000 gator döpta efter Lenin, i USA kämpar Black Lives Matter och andra för att hitta vänligare namn på platser namngivna efter slaveriets förkämpar under inbördeskriget. I Sverige har vi Linnégator på rätt många platser, något som skulle kunna reta den krets som ser honom som rasbiolog, men mycket mer provocerande än så är det nog inte. Deirdre Masks bok spänner över hela skalan av adresser, från 1 Central Park i New York – som Trump deltog i en krigisk huggsexa om – till platser som faktiskt saknar adress. Där bor dels de hemlösa och dels de förvånansvärt många världen över som har ett stabilt men adresslöst hem – kanske i en kåkstad i någon av världens megastäder, kanske tvärtom på någon av civilisationens fortfarande vita fläckar, till exempel vid grusvägen som går in bortom det tredje majsfältet efter fågelskrämman till vänster om en nedlagd bensinmack i West Virginia. När ambulansen ska hitta dit får de adresslösa ha telefonkontakt med föraren, lyssna efter sirenerna och säga till om ljudet närmar sig eller försvinner. Att sakna adress – eller att ha en skamfylld adress – är naturligtvis ett problem i alla former av officiella kontakter. Men behövs adressen i denna digitala och mobila tid? En lösning som Deirdre Mask föreslår är att den ruta där man ska fylla i sin adress ska bort från alla former av blanketter. Till exempel borde den vara otillåten i samband med rekrytering, på samma sätt som arbetsgivare i en rad amerikanska delstater inte får fråga jobbsökande om de har avtjänat ett fängelsestraff. Var bor du? skulle alltså bli en förbjuden fråga. Inte otänkbart – egentligen en mindre revolution än den tredje ruta som nu finns under rubriken Kön på många blanketter. En annan lösning är att vi alla anstränger oss för att tygla vår amygdala, den mandelformade del av hjärnan som sätter våra fördomar i spel. Jag jobbar hemma. Ofta går jag ut mitt på dagen, kanske till biblioteket i det lilla centrumet nere vid stationen. Då ser jag folk som sitter på bänkarna vid torget och småpratar – har de inget jobb att gå till? Och så promenerar jag upp till golfbanan, inte långt från det andra centrumet, det med guldkundvagnarna – och även där är det folk, har de inget jobb att gå till? Men golfarna kanske jobbar natt som bussförare eller undersköterskor, vad vet jag? Och småpratarna vid torget kanske jobbar natt som läkare på intensiven, vad vet jag? Vad vet jag? Det är alltid den viktigaste frågan. Så mycket viktigare än Var bor du? Katarina Bjärvall, författare och journalist

Att vara sårbar är priset man betalar för att kunna utvecklas till en unik individuell person som upplever sig vara verklig och levande. Johan Eriksson utforskar det personliga varats mysterium. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från och med den tid i vår psykologiska utveckling då vi i fullödig mening börjar existera som personer eller subjekt så kommer vårt levande att lyda under andra lagar än tidigare. Från denna stund drivs vi inte längre av en strävan efter att tillfredsställa våra primära behov och drifter, åtminstone inte i första hand. I stället drivs vi nu ytterst av en strävan efter att upprätthålla, försvara, utveckla och förstärka vår hårt tillkämpade och inte sällan sköra personliga identitet. I egenskap av subjekt eller personer fruktar vi inte i första hand döden, i fysisk mening, utan vad vi fruktar mest är det personliga sönderfallet – att förlora vår inre organisation och vår meningsfulla förankring i existensen. Det är jobbigt att vara människa. Till skillnad mot tingen så ”har” människan inte bara en identitet i kraft av yttre egenskaper, utan den personliga identiteten – alltså den form av identitet som inte handlar om ”vad” någonting är, utan om ”vem” någon är, från ett första-persons perspektiv – är följden av ett psykologiskt arbete. Förlusten av vår personliga identitet är därför en specifik mänsklig fara, och upprätthållandet och utvecklandet av identiteten en specifik mänsklig nödvändighet. I allt vi gör, tänker och säger står identiteten på spel, mer eller mindre dramatiskt. Medvetet eller omedvetet arbetar vi konstant med att försöka vara det som vi inom vårt kulturella och sociala sammanhang kommit att identifiera oss som – män, kvinnor, föräldrar, plikttrogna, intelligenta, rörmokare, liberaler, konservativa, och så vidare. Den kanske mest berömda illustrationen av detta mänskliga predikament står att finna i Jean-Paul Sartres existensfilosofiska klassiker Varat och Intet där han i en ofta citerad passage beskriver en servitör på ett café och hur dennes manierade gester och rörelser är som ett spel i vilket servitören desperat försöker göra sig till vad han är – en servitör. Servitören, konstaterar Sartre, leker sin identitet i syfte att försöka förverkliga den. Utifrån denna tanke att människan så att säga är dömd att hela tiden försöka förverkliga, bekräfta och definiera sin identitet så skulle man lätt kunna dra slutsatsen att den personliga identiteten från grunden och upp bara är en kulturell produkt, en socialt konstruerad artefakt. Att det skulle finnas ett genuint eller sant själv bakom eller bortom alla våra kreativa försök att inom ramen för ett kulturellt och socialt sammanhang försöka vara någon – detta tycks vara en falsk och sentimental föreställning med sina rötter i en romantisk syn på den mänskliga subjektiviteten. Efter att under flera år har arbetat heltid med psykoanalys och psykoterapi är det dock ganska svårt att värja sig från intrycket att det kan ligga, och ofta ligger, en djup och omvälvande existentiell erfarenhet bakom det slitna uttrycket ”att hitta sig själv”. Onekligen, säger min kliniska erfarenhet, finns det ett genuint själv att hitta – eller att förlora. Att kulturella identifikationer såsom att vara man, kvinna, förälder, intelligent eller läkare spelar en väsentlig roll för utvecklandet av den personliga identiteten är tveklöst sant, men tänker man närmare på saken upptäcker man snart att en stor del av vårt moraliska och vardagspsykologiska språkbruk faktiskt skulle förlora sitt logiska spelrum om vi inte förutsatte att det finns en kärna av personligheten och den personliga identiteten som överskrider eller befinner sig bortom alla hårt tillkämpade kulturella identifikationer. Utan denna kärna så skulle det till exempel saknas logiskt utrymme för att reflektera över oss själva och vår personliga identitet i termer av sanning och falskhet. De moraliska och psykologiska problem som är centrerade kring temat autenticitet skulle inte existera. Den personliga identiteten tycks alltså inte vara identisk med summan av mina identifikationer. Jag är med andra ord inte samma sak med alla de egenskaper, intressen, verksamheter, grupptillhörigheter och värderingar som jag under olika perioder av mitt liv har investerat så pass mycket känslomässig laddning i att de kommit att bli väsentliga delar av vem jag upplever mig vara. Kärnan i den personliga identiteten befinner sig bortanför allt detta. Samtidigt utgör den inte något fullödigt ”vem” under den personliga identiteten i högre mening, en annan och mer sann person som liksom döljer sig därbakom. Snarare bör vi förstå den som en aspekt eller en nivå: kärnan i den personliga identiteten innebär att jag – bortom min upplevelse av mig själv som människa, förälder, försäkringstjänsteman eller socialdemokrat – på ett direkt och intuitivt plan kan identifiera och uppleva vad som skulle kunna kallas för mitt eget unika känslomässiga idiom, alltså mitt eget unika böjningsmönster för livets alla erfarenheter och upplevelser, min egen psykologiska estetik. Tagen för sig självt har detta djupt personliga idiom mer karaktären av ett ”att” (jag är) än ett ”vem” (jag är), men det är ett ”att” med en känslomässigt utstakad ”vem-riktning”. Det pekar i riktning mot ett ”vem” och i detta pekande sänder det liksom ut en ton tvärsigenom vårt utvecklade medvetandeliv, en ton i relation till vilken allt vem-innehåll som jag kommit att identifiera mig med kan börja klinga på skalan sant eller falskt. Detta unika idiom, denna unika psykologiska hjärtrytm, är en väsentlig och nödvändig del av den utvecklade identitetens infrastruktur, kan man säga. Och det är en del som inte kan förstås i termer av att vara ett resultat av en kulturell prestation. Det är individualitetens och individuationens mysterium, det personliga varats mysterium. Det skapas inte, det ges. Som en gåva. Och det är till sin inre karaktär aldrig re-aktivt. Det är ren spontanitet: ett inifrån kommande och djupt individuellt anspråk där vi är som mest oss själva och därmed som mest sårbara, sköra och famlande. Samtidigt måste vi, hur riskfyllt det än är, ha kontakt med detta idiom, lyssna till det och svara på det när vi skapar våra liv och våra personliga identiteter. Att vara sårbar – detta är priset man betalar för att kunna utvecklas till en unik individuell person som upplever sig vara verklig och levande. Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut och docent i teoretisk filosofi

Ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Dan Jönsson reflekterar över eldens djupa historia och över bränderna vi inte ser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla som någon gång har stått mitt i en brand har ett litet eldsmärke inbränt i minnet. Jag har varit med om det en gång, och glömmer det inte: flammorna från den årliga vårbrasan vid sommarstugan som plötsligt fick fäste och spred sig med vinden i det torra fjorårsgräset, på ett par minuter var hela ängen övertänd. Paniken, hettan som svedde fingrar och ögonbryn, maktlösheten när lågorna skenade iväg över ett allt större område och började slicka staketstolpar och trädgrenar. Författaren Sven Olov Karlsson beskriver suggestivt i sin bok Brandvakten hur han och familjen flyr undan den stora skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. ”Det är ljusan dag. Ändå är solen bara ett sudd. Orangea bollar i trädtopparna, sväller och lättar. En enveten kör brusar och sjunger.” Även här var alltihop ett ögonblicks verk: en skogsmaskin – närmare bestämt en så kallad markberedare – slog emot en sten och denna första gnista växte till vad som blev den största branden i Sverige i modern tid. En eldstorm med lågor upp till fyrtiofem meter höga drog fram genom skogen och lade en yta tre gånger så stor som hela Stockholm i aska. När elden är lös, som det heter, blir den en urkraft som förintar allt i sin väg. ”Vi trodde att vi bestämde här,” skriver Sven Olov Karlsson. ”Men elden har alltid funnits. Och till sist bestämmer alltid den.” Så är det nog – men samtidigt: ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Borta är bilarna och flygplanen, borta är lamporna och värmeelementen. Borta är all industriell produktion, alla metaller och plaster och textiler, allt glas och papper. Ända sedan människorna först lärde sig att kontrollera och göra upp eld, för en halv miljon år sedan eller mer, har makten över elden stått i centrum för all mänsklig kultur och civilisation. Om eld handlar myterna om världens uppkomst och undergång; kring helig eld har religioner och imperier flammat upp och slocknat ut. Och ju modernare vi blivit, desto bättre har vi lyckats gömma undan den. Men ser jag ut över en motorväg, ser jag hundratals små eldar som far fram. Slår jag på min dator, vet jag att det någonstans brinner en eld, som ger mig ström i uttaget. Som sagt: vi tror att vi bestämmer här. Men utan eld skulle vi inte finnas. Människan är en eldvarelse på en eldplanet. Av kända himlakroppar är det bara Jorden som har de rätta förutsättningarna – organiskt liv, rätt temperatur och rätt mängd syre i atmosfären – för att eld ska kunna uppstå och brinna. Och av alla djur på Jorden är det bara människan som har lärt sig kontrollera elden. Men som den amerikanske eldhistorikern Stephen Pyne har påpekat: hur den här kontrollen utövas och uttrycks varierar stort, från kontinent till kontinent, från civilisation till civilisation och från tid till tid. Under nästan fyrtio år har Pyne utforskat ämnet i ett tjugotal böcker, som tillsammans tecknar en global eldhistoria där han beskriver det han kallar de ”eldregimer” som upprättats i människans olika samhällen. Hur jägarstenålderns facklor och lägereldar blev till bondesamhällets härd och kök. Hur härden blev till ugn, och bålet till en ångpanna. Hur framför allt den kristna civilisationen ansåg bruket av öppen eld för hedniskt och primitivt, och strävade efter att dölja och stänga in. Eldkontroll blev en fråga om makt och social disciplin. Av lägerelden blev stearinljuset – och teveapparaten. Men förutsättningarna för eldbruk och eldkontroll skiftar också med de geografiska betingelserna. Pyne beskriver hur människorna på den eldfängda australiska kontinenten i årtusenden har lärt sig att leva med gräs- och skogsbränder på ett helt annat sätt än i det svala Europa – eller det varmare men fuktigare Sydamerika, där naturbränder är ovanliga men elden ständigt närvarande. Hela denna mångfald av eldregimer, som vuxit fram genom ett samspel av väderlek, ekologi, och religiösa och kulturella traditioner, har bit för bit trängts tillbaka i takt med att den kristna, europeiska civilisationen har brett ut sig över världen. I det koloniala projektet ingick nämligen inte bara att införa europeisk administration och religion, språk och kultur, utan också att ersätta inhemska eldbruk med Europas civiliserade och kontrollerade nyttoeld. Makten över elden har helt enkelt alltid varit en nyckel till symbolisk och politisk dominans. Inte minst den här kopplingen, hur synen på eld alltså hänger ihop med den politiska och ekonomiska kulturen, är fascinerande. Även Europa har förstås sina olika eldregimer, som följer ekologiska och kulturella skiljelinjer. Det förstod vi om inte förr under branden i Västmanland, när brandflyg från mer eldvana länder i Sydeuropa fick rycka till undsättning. I sin fantastiska bok om den europeiska eldens historia, Vestal Fire, visar Pyne exempelvis hur de spanska kolonisatörerna alltid var mer toleranta mot de inhemska eldbruken i sina kolonier än vad engelsmän och holländare var; hur utbredningen av svedjebruket i den amerikanska mellanvästern var en följd av den skandinaviska invandringen; han kartlägger hur mängden okontrollerade bränder ökat under sociala orostider och hur urbaniseringen lett till fler och större skogsbränder på landsbygden. Han beskriver hur myndigheterna i Sovjetunionen organiserade sitt brandförsvar så militaristiskt effektivt att det nog gjorde mer skada än nytta, och hur Sverige och andra länder i Nord- och Mellaneuropa förvandlat naturen till en trädgård, där eld ses som ett främmande och hotfullt element. Särskilt bilden av den svenska eldregimen växer till en intressant kulturkritik. Tvärtemot vad många naturromantiska svenskar nog föreställer sig påpekar Pyne att den svenska vildmarken faktiskt bara upptar några futtiga procent av landets yta. Resten är till största delen en enorm barrträdsplantage. Den svenska vildmarksvurmen är en nationell myt; det inofficiella idealet är den välordnade trädgården, där elden ska brinna som värmepannan i det trygga folkhemmet. Jag läser i en tidningsartikel att upp emot en fjärdedel av den skog som avverkas i Sverige idag eldas upp som biobränsle; det är alltså inte så att Sveriges skogar inte brinner, vi vill bara helst inte se det – och de stora skogsbränder som på senare år har härjat landet har av allt att döma inneburit ett plågsamt uppvaknande till den globala verkligheten. Stephen Pyne lanserade 2015 begreppet ”pyrocen” för att beskriva den av människan orsakade eldtid vi nu lever i. Elden har alltid funnits; alltid varit en del av det ekologiska kretsloppet – många växter och djur kan inte leva utan den, där den drar fram blir jordmånen och växtligheten rikare. Människan har också alltid använt elden för att förändra sina ekologiska betingelser: skillnaden är att vi numera gör det på en global nivå. I naturen brinner det helt säkert betydligt mindre idag än det gjorde på femtonhundratalet, skriver Pyne; det är vårt skenbart kontrollerade eldande av fossila bränslen som har gjort att vi har tappat kontrollen. Ja: vi trodde att vi bestämde här. Men den som låter makten över elden stiga sig åt huvudet lär förr eller senare, som det heter, få sota för det. Dan Jönsson, författare och essäist

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres "Existentialismen är en humanism". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far, bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat honom åt sitt öde i ett dike  Föga förvånande så hann mannen dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa besvärliga frågor.En av dessa frågor handlar om gudaktighet. “Älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?”. Denna kniviga fråga skulle orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt har kunnat avgöra det eller något gott, rätt och sant för att någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi existentialisterna?Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet, och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick, upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: “Det gäller […] att finna den idé för vilken jag vill leva och dö”.Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om individens stjärnstunder.Jean-Paul Sartre och hela den moderna existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober 1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning “Existentialismen är en humanism”. Ett tag var det osäkert om den skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod och trängdes utanför för kommunister som kommit för att demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal sammanfattar kvällen “Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes”. Det var med andra ord en succé.Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man förstås läsa det större verket “Varat och intet” från 1943, men föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan.Här finns alla slagorden:  människan är inte mer än summan av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt ansvariga för våra handlingar – med citat som: “[en] feg person är ansvarig för sin feghet […] hon är inte sådan utifrån en fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort sig till en feg människa genom sina handlingar.”Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: “existensen föregår essensen”. precis som den som tillverkar ett objekt, har en idé om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft en mall enligt vilken människan och jorden skapades. Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall.Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i “Varat och intet” som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den onda tron uttryckligen ta  form. Den återfinns i formuleringar som “jag kommer att vara er kypare i kväll” och hur många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med  “Som din förälder är det min uppgift att …”.Jämfört med de andra personer han vill bilda skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var inte utan ironi som Heidegger kommenterade “Varat och intet” med att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre har något så få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar.Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt, bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att existentialisterna, även de religiösa,  är de som tar Guds död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken.Men som sagt, de existentiella tänkarna  är knappast fria från motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i “Existentialismen är en humanism” och det saknar inte sin ironi att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals människor har utgjort introduktionen till existentialismen i själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och slutorden i Sartres självbiografi “Orden” förblev en dröm: “En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst”.2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs Heideggers “Vad är Metafysik?”, den första bok i den existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att existentialismens tid är nu.När Sartre höll sin föreläsning stod han likt Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med sina ogudaktiga läror. Och “Existentialismen är en humanism” har verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet. Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära – allt är möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer.Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke.Olof Åkerlund, OBS producentLitteraturMartin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism. Översättning av Hans Johansson,  en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers. Albert Bonniers Förlag, 1964.Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir’s Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti – klangen – slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen – och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen ”På drift” så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron. Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet. Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen. 1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll. Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske. Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med – familjen därinne som tagit hand om honom – eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. ”Stay here”, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn. Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet. Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss: Vad har hänt med våra drömmar? Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig mot den amerikanska mardrömmen: the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila. Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen. Det gick åt helvete för nästan alla. Ferlinghetti blev en av de få överlevarna, kanske för att han tog hand om sina egna barn. Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy. Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel. Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag. Inte att förklara, utan att uppenbara. Han skriver: ”Världen är en underbar plats                                     att vara född på om du bortser från att lyckan                                          inte alltid är                                                          särskilt trevlig om du inte har något emot att helvetet öppnar sig                                                              då och då      precis när allt är som bäst                                               för inte ens i himlen                        sjunger de                                     hela tiden” Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar – ”A Coney Island of the Mind” som fick bli ”Själens cirkus” när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren – lyssna här! ”Ständigt utsatt för det absurda                                           och döden när han uppträder                             ovanför publikens                                                huvud klättrar poeten likt                          akrobaten på rim                               till den finaste tråden i sin egen skapelse och balanserar på ögonbryn                                      ovanför ett hav av ansikten            stegar sin väg                              till dagens andra sida – ” Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol, spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan – Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet. Cirkusdirektören äskar tystnad. Där, precis under taket, säger Ferlinghetti: ”I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad.” Det säger han däruppe från sin lina. Vill han skrämma oss? ”Natten är ett slags barbarisk sfinx”, deklamerar han. ”Inga svar där inte!” Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket; han borde han väl veta vad som är det viktiga? Plötsligt inser vi: Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret, för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år, att förstå hur lite vi vet – och se det som en möjlighet. Där börjar det stora äventyret. Sökandet efter kunskap, förståelse. Hans resedagböcker 1960-2010 ”Writing Across the Landskape” befäster insikten: Poeten äter Prousts madeleinekakor och sköljer munnen med sång. I en tom rymd. Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse. Målet är kärlek, inlevelse, extas. Ferlinghetti säger: Drömmen är att försöka förstå. ”Vi är alla här under de drömmande träden, ansikte mot ansikte med oss själva.” Hans sista ord från linan däruppe är: ”Min kompis Allen Ginsberg sa: Det viktiga när man ska dö är att fokusera, att man koncentrerar sig på det. Detsamma gäller livet. Döda inte alla drömmar!” Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich Nietzsches "Så talade Zarathustra". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 28 oktober 2019. ”Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som kommer på duvfötter styr världen”, jag läser från sidan 149, i band sex, av Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Det sjätte bandet utgörs av Så talade Zarathustra, vars fyra delar skrevs av den tyske filosofen mellan 1883 och 1885. Vi nietzscheaner älskar sånt: den sortens ord, uttryckta på den sortens vis; poetiskt med ett högstämt och aningens hotfullt anslag. Vad är på gång? Tankarna som kommer på duvfötter, hurdana är de? Kommer de med Dantes nedre kretsar eller med paradiset? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Nietzsche är kungen av mystiska och täta formuleringar och allra mest är han det i boken om vad Zarathustra sa. Nietzschean, ett epitet som heter duga! Sedan jag hörde att man kunde vara det (från Albert Camus) har jag instinktivt vetat att jag är det. Oktober 1953 skriver Camus i sin dagbok ”Ofta har jag tänkt på dessa eldar, och dess flammor har dansat bakom hela mitt intellektuella liv”. Flammorna kommer från de eldar Nietzsche tände på stränderna kring Genuas havsvik; han vandrar ensam omkring i bergen efter brytningen med förälskelsen Lou Salomé, gör upp brasor som han står och glor på tills de brunnit ut. Värdet i denna handling, kvaliteten i den, får Camus att placera andra tänkare framför dessa eldar, bara för att se dem reduceras till aska. ”Kyssande den kalla stenen, säger jag: här är ditt första barn i glädjetårar. Gäckande sitter jag på din grav såsom ett hån – skönare än du drömt dig. Sällsamme fader! Dina barn svika dig ej” skriver en annan nietzschean: Edith Södergran, i dikten Vid Nietzsches grav. Liksom Camus dras Södergran till Nietzsche som mal dras till ljus. Alla tre har något gemensamt, de förstår sig på att man inte väljer. Livet, världen, till och med ens intellektuella förebilder: Man väljs av allt det där, inte tvärtom. "Så talade Zarathustra" handlar om att börja välja trots att det inte går. Att märka de osynliga vågor som bär en. Övervinna sig själv och på det viset betvinga ödet och det är vad övermänniskan, Nietzsches omstridda begrepp, innebär. Zarathustra är övermänniskans profet och Nietzsches längtan efter en till gudomlighet uppdaterad människa. Gud är död! Mördad av oss! Säger Nietzsche. Sörj inte. Gud, var en ur människans bitterhet frammanad makt i en förtryckande struktur som upprätthöll det värsta Nietzsches visste: Slavmoralen. Zarathustra är uppföljningen på Guds död, ett nytt moraliskt landskap: Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara mordet värdiga? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Paradis eller helvete? Camus och Södergran, det är trevliga namn att nämna. Men det finns andra namn, tonåringarna Lindsay Souvannarath och James Gamble möttes online, de var fans till Columbine-mördarna och planerade 2015 en masskjutning i ett varuhus i Kanada. James skulle döda sina föräldrar, Lindsay möta upp, hon kom från USA. För resan packade hon favoritboken, Så talade Zarathustra. Polisen hann stoppa planerna, James tog livet av sig och Lindsay sitter (inne) på livstid. Trots att det vederlagts att Nietzsche var en föregångare till nazisterna, fake news som hans syrra jobbade hårt på att etablera, fortsätter han vara flugpapper för diverse illvilliga och fascister. “Nietzsche, gav mig det röda pillret” säger Richard Spencer, en av USA:s ledande vit makt-nationalister. Att svälja det röda pillret är ett begrepp från filmen The Matrix som alternativhögern använder för att beskriva uppvaknandet till det de kallar sanning: Den vita mannens överlägsenhet och tron att det är just vita män som utsätts för rasism och hat. Tydligen kan man utvinna det ur Nietzsche. Oroar det mig? Att lockas av samma tänkare som de som önskar kategorisera människor och sedan mörda vissa kategorier? Vår art är benägen att hitta flotta namn och läror som rentvår våra sämsta sidor – det oroar mig. Men, jag vet hur Spencer läser Nietzsche – ytligt. Vi för samtal på två vis, med andra och med oss själva. Hannah Arendt beskriver det i sin bok Den banala ondskan. Våra inre samtal gör människor verkliga, i inre dialog värderar och dömer vi oss själva och ger samvete en chans att uppstå. Spencers flacka läsning inspirerar honom till ”Övermänniskan, c’est moi!” En instrumentell tolkning där Spencer använder filosofen som ytterrock för att inte bara försvara sitt mörker utan också ge det legitimitet. Just det är vad Nietzsche försöker komma åt när han lånar in Zarathustragör honom till låtsaskompis och förkunnare. Sluta va den som behöver inordnas, oavsett vilken ordning det gäller. Nietzsches ärende blir att på gott och ont befria människan från alla trossatser. ”Alltför många föds: för de överflödiga uppfanns staten” säger Zarathustra. Förfärligt, eller hur? Låter som nåt nazister skulle gilla. Men de överflödiga är de som vill gömma sig i kollektivet, slippa skuld, alternativt utnyttja gemenskaper för att manipulera andra. Hårda puckar, visst. Din plikt är att bli allt du kan, annars kommer Zarathustra och kallar dig överflödig. Nietzsche vill inte locka någon från skocken till en annan ännu värre skock! Inte från stat till sekt utan från stat till autonomi. Du kommer aldrig att få se en övermänniska marschera i en armé eller bli föreningsmänniska. Vore Spencer nietzschean skulle han döma sig själv, erkänna att det är han som har behov av att känna sig överlägsen. Övermänniskan kan vara ond eller god men är ingen hycklare, hon klär inte ut sina hemliga tyrannlustar i dygde-ord, hon kan drivas av förgrämd högfärd, avund eller hämnd men är fri från tanken på att klä mörker i ljusa glosor. "Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också denna dynga till guld så är jag förlorad” skriver Nietzsche till en vän, dyngan = livet. Hans Ruin citerar brevet i sitt efterord.  Vid tiden för författandet av Zarathustra är Nietzsches självkänsla låg och självföraktet stort. Men det är tvära kast med Friedrich, enligt honom själv blir Så talade Zarathustra den största gåva mänskligheten fått – dyngan blev till guld. Zarathustra är myt och saga, billiga tricks och djupa sanningar; världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Nietzsche är antisystemets systematiker, han erbjuder en nollpunkt – det kan mycket väl vara nåt gudomligt med det. Tankarna som kommer på duvfötter; helvete eller paradis, anständighet eller ressentiment, Södergran eller en tonåring som ser mord som ett beundransvärt upptåg? Denna nya ”moral” (moral inom citationstecken) som Zarathustra presenterar sedan Gud kilat vidare, låter det inte skört? Jo, det är skört. Hur kan Gud vara god och allsmäktig och världen se ut som den gör!? Ett kristet svar är att Gud gav människan frihet, väljandet gör oss gudsfruktiga. Ok? Vi är Guds labbråttor? Det får Gud att framstå som både grym och överflödig. Men, väljandets betydelse passar in i den moraliska utgångspunkt som Nietzsche råkar skissa. Vägen till värde går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara höra ekot av vår egen röst. Vad svarar du? Det är det som är grejen. Jenny Maria Nilsson, skribent och författare Litteratur Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. Översättning: Peter Handberg. Symposion, 2017.

Du måste välja: antingen eller. Dan Jönsson reflekterar över Søren Kierkegaard stränga filosofi och över osannolika kopplingar till hans samtida Karl Marx. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2013. I november 1840 hade Søren Kierkegaard bestämt sig för att hans fästmö, den artonåriga Regine Olsen, kunde må bra av att hållas på halster ett tag. Det unga parets amorösa onsdagsritual, som några månader hade bestått i brevväxling och då och då en stunds gemensam högläsning ur pastor Mynsters predikningar, hade, tyckte Kierkegaard, börjat urarta i en alltmer opassande erotisk iver från Regines sida. Därför iscensätter han nu en plötslig frysning av deras bekantskap. Onsdagen den elfte november väntar alltså Regine förgäves på ett brev från Søren. Nästa onsdag likadant; först onsdagen därpå, den tjugofemte, kommer det en hjärtlös, elak liten epistel som i sarkastiska ordalag uppmanar Regine att inte ”ønske idelig at omkredses af en kielen Elskers forliebte Møllegang”. Efter ett kort och, får man anta, knappast övertygande ”Din S.K.” kommer en sista, egendomlig upplysning: ”I dette Øieblik gaaer jeg forbi dit Vindue. Jeg seer på mit Uhr, det betyder, at jeg har seet dig; hvis jeg ikke seer på Uhret, har jeg ikke seet Dig.” Man kan försöka föreställa sig scenen: Kierkegaard som i sällskap med sin betjänt – som agerar brevbärare – vandrar genom Köpenhamn, från sin dåvarande bostad i närheten av Nørreport, förbi domkyrkan, en bit längs Strøget – som på den tiden kallades ”Routen” – och ner till Børsgade där Regine bodde. Man kan förresten upprepa den själv. En regnig torsdag i april traskar jag nerför Nørregade, utmed Vimmelskaftet på Strøget, där Kierkegaards skräddare Küntzer hade sin butik – han som kom att dra öronen åt sig några år senare, i mitten på fyrtiotalet, när skämtteckningarna i tidningen Corsaren gjorde Kierkegaard känd som mannen med två olika långa byxben. Nu finns här Jack&Jones, Vero Moda ochsåvidare: garanterat lika långa byxben överallt. Och Børsgade 66, Regines adress, den existerar inte längre. Knippelsbron över till Christianshavn är idag en brusande genomfartsled. Jag fryser, regnet börjar tränga igenom anoraken. Kierkegaard hade förstås paraply (fem stycken, enligt bouppteckningen); själv har jag inte ens en klocka – eller: jo förresten, på mobilen. Med trafiken i nacken försöker jag se scenen framför mig – hur filosofen väntar utanför på gatan medan tjänaren går upp med brevet; hur han avvaktar den tid det tar för Regine att läsa det, för att sedan kasta en blick upp mot hennes fönster, se på klockan (13:21) om hon står där, annars inte. Vad nu det i så fall skulle vara bra för. Och om han nu överhuvudtaget hade tänkt stå kvar. Det var november. Det kanske regnade. Kanske. Faktum är att den märkliga scenen på Børsgade mycket väl kunde vara hämtad ur ”Förförarens dagbok” i Antingen-eller, Kierkegaards första stora verk, där han beskriver konflikten mellan två motstridiga livshållningar, den etiska och den estetiska. Kierkegaard började skriva på Antingen-eller strax efter att han slog upp förlovningen med Regine – av kärlek och moralisk övertygelse, inget annat! - och gjorde ingen hemlighet av att den reflekterade hans eget liv. Precis som det mesta han skrev, för övrigt. Livet igenom närde Kierkegaard en djup misstro mot ”det allmänna” och ”objektiva”, till förmån för ”det personliga” och ”subjektiva” som han såg som var och ens plikt att efter förmåga försöka odla. Antingen-eller kan läsas som en berättelse om en sådan personlig kamp. Johannes förföraren, som skriver dagbok i bokens första del, lider precis samma kval som Kierkegaard själv i sitt förhållande till Regine; han förälskar sig huvudlöst i den unga Cordelia, men när han äntligen får vad han vill ha återstår bara tomhet och förtvivlan. I bokens andra del låter Kierkegaard ännu ett av sina alteregon, assessor Wilhelm, dra upp principerna för en livshållning som visar en väg ut ur denna förtvivlan: att låta livets svåra beslut bottna i ett etiskt överlagt val. Ett absolut antingen-eller. Det viktiga är inte, skriver han, vilket beslut man tar – det som betyder något är att det bottnar i en autentisk och personlig övertygelse. Att man själv verkligen tror att det man gör är rätt. Jag ser många skäl att läsa Kierkegaard idag. Den konflikt han målar upp mellan det etiska och det estetiska, till exempel, verkar ju peka rakt in i en postmodern offentlighet där moral och fantasi, politik och konst, ständigt hamnar på kollisionskurs. Likaså tycks hans kritik av tidens framstegstro – i Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift – och den misstro han där utvecklar mot vetenskapens ”objektiva” sanningar träffa vår tids klimatdebatt och teknikskepsis med nästan radiostyrd precision. För att inte tala om den syra han häller ut över den framväxande borgerliga offentligheten i En literair Anmeldelse – denna medelmåttans triumf som gjort det ansiktslösa monstret ”Publikum”, publiken, till enväldig domare i ett tidevarv präglat av institutionaliserad missunnsamhet, av ”nivellering”. Men Kierkegaards förbluffande modernitet handlar nog främst om hans sätt att resonera, i ett språk fullt av drastiska anekdoter och skarpa bilder, och med en subjektivistisk självsvåldighet som aldrig någonsin behöver några auktoriteter för att underbygga sina idéer. Hans originalitet är kort sagt enastående – och det är på något paradoxalt sätt helt i linje med hans tänkande att han hela tiden måste gömma sig bakom dessa eviga pseudonymer, Victor Eremita, Constantin Constantius, Johannes Climacus och allt vad de heter. Som om han för att utveckla den absoluta, subjektiva ståndpunkt han strävar mot blir tvungen att för var gång uppfinna ett nytt subjekt. Bli en annan för att bli sig själv. Men att reducera Kierkegaard till en postmodern civilisationskritiker avant la lettre är förstås att göra det för enkelt för sig. Hans filosofi är trots allt en religiös filosofi, hans etik en religiös etik. Det han ytterst strävar efter är att fullt ut förstå kristendomens konkreta innebörd, helt enkelt få ett svar på frågan hur man bör leva som kristen – det vill säga, hur man som timlig, ofullkomlig varelse förhåller sig till det absoluta. ”Utan risk ingen tro”, skriver Kierkegaard: att vara kristen handlar om att våga språnget, våga överskridandet. Våga brottet med det objektiva, med den allmänna meningen. Om den så rentav skulle råka vara kyrkans. Här är han ju verkligen ett barn av sin tid. Joakim Garff konstaterar i sin suveräna Kierkegaardbiografi att det är ett ödets spratt att samtidigt som Kierkegaard sitter i Köpenhamn och skriver på Kjerlighedens Gjerninger sitter Karl Marx – som förresten fyllde år samma dag – i Bryssel och filar på Det kommunistiska manifestet. Och visst kan avståndet emellan dem verka svårt att överbrygga. Kierkegaard, som våren 1848 nästan på parkett kunde följa den stillsamma danska ”revolutionen” hade sin ståndpunkt klar i frågan om demokratin. ”En Folke-Regjering er det sande Billede paa Helvede”, skrev han i en samtida anteckning. Det är också sant att Kjerlighedens Gjerninger till stora delar är en stridsskrift mot det tidsfenomen han kallar ”Communismen”. Men Marx och Kierkegaard hade inte bara samma födelsedag. De tillhörde också samma borgerliga, europeiska intelligentia, under samma omvälvande epok: den frambrytande kapitalismens. Från var sitt håll betraktade de samma genomgripande samhällsförändringar, och kom i någon mening till lika radikala slutsatser. På sätt och vis angriper de ju samma fenomen – det som Marx kallar ”alienationen”; Kierkegaard alltså ”nivelleringen”. Men strävandet efter ett autentiskt liv är för Kierkegaard ett individuellt och etiskt, där det för Marx är ett kollektivt och socialt projekt. Den ”jämlikhet” som båda hävdar som det högsta goda är för Kierkegaard en jämlikhet i kristen mening: en likhet inför Gud, som den troende manifesterar i den kärlekens gärning som heter barmhärtighet. Barmhärtigheten är kärnan i Kierkegaards tänkande; själva förutsättningen för ett autentiskt liv. Barmhärtigheten är för Kierkegaard vad solidariteten är för Marx: den etiska grunden för ett oegennyttigt handlande. Men alltså inte – som i Manifestet – sprungen ur gemensamma materiella intressen, utan ur den enskilda människans förmåga till identifikation med en annan. Och det är onekligen en ståndpunkt som fortfarande kan vara både radikal och kontroversiell. Kanske är det därför Kierkegaard inte, som HC Andersen, har blivit någon turistattraktion; därför, alltså, som man inte kan gå in en regnig dag i en butik på Vimmelskaftet och köpa sig ett par byxor med olika långa ben. Men det är också därför som jag fortfarande inte klarar av att läsa vad han skrev utan att bli provocerad. Hans etiska subjektivism, med dess kompromisslösa krav på autenticitet och uppriktighet går inte nödvändigtvis hand i hand med jämlikheten och barmhärtigheten. Man kan ju också, käre Sören, mycket väl göra en människa illa bergfast övertygad om att man, i någon högre mening, gör det rätta. Där jag står på Knippelsbron i regnet och söker ett för länge sedan försvunnet hus bland molnen skulle jag ge mycket för att höra vad Regine Olsen tänkte den där onsdagen i november 1840. Dan Jönsson, författare och essäist

Det omtalade lågmälda arkeologidramat "The dig" sätter fingret på britternas dubbla identitet. Författaren Ulrika Kärnborg gräver vidare i frågan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Arkeologerna med sina hackor och spadar liknar myror, utspridda som de är i det soldränkta, vidsträckta landskapet. Högt ovanför dem jagar stridsflygplanen, men de gräver oberört vidare, besatta av uppgiften att avtäcka det förflutna. Netflixfilmen ”The dig” med Ralph Fiennes och Carey Mulligan huvudrollerna, utspelar sig vid en arkeologisk fyndplats alldeles innan utbrottet av andra världskriget. Orten heter Sutton Hoo och ligger nära Ipswich på Suffolks kust, nordost om London. Det är en lågmäld, nästan utstuderat odramatisk film. Den lilla spänning som finns byggs upp genom att Ralph Fiennes rollfigur, den fåordige amatörarkeologen Basil Brown, fantiserar om vikingar samtidigt som Royal Air Forces bombplan visslar förbi mot solnedgången. Den är i sin tur blodröd, som en påminnelse om lågorna från den brand som snart ska rasa i världen. Det förestående kriget gör sig ständigt påmint, men de lokalbor och de utsända från British Museum som med liv och lust går upp i utgrävningen, försöker med all kraft förtränga det. Det är en mänsklig, gripande och ofta tragisk historia om en nation, ett imperium, som famlar efter sina rötter, samtidigt som den står inför hot om utplåning. I all sin lokala anspråkslöshet påminner ”The dig” också om biograffilmens dubbla historia som statlig och regional kulturpolitisk angelägenhet. På 1990-talet blev det en trend att olika regioner runt om i Europa oberoende av och utan kännedom om varandra tog initiativ till att starta filmproduktionscentrum utan nationalstaternas välsignelse. Filmpolitiken i hela Europa bytte fokus. Filmindustrin kom att ses som en viktig ekonomisk näringsgren med stora potentiella möjligheter att skapa tillväxt och ökad sysselsättning. Särskilt i Storbritannien började argument framföras för att stödja framväxten av kulturföretag i städer och regioner som på grund av den traditionella industrins avveckling, hade drabbats av ekonomisk kris. Fram tills dess att förövningarna till brexit kom igång på allvar, knöt regissörer till internationellt inriktade storfilmer ofta an till Storbritanniens roll på den världspolitiska arenan, inte minst som grym kolonialmakt. Men efter den kulturpolitiska förskjutningen började lokala och regionala berättelser hamna mer i fokus. I sin bok ”Cinema and Brexit: The politics of popular English film” skiljer filmforskaren Neil Archer mellan en brittisk och en engelsk identitet, där det förstnämnda begreppet syftar på det globala och universella, och det sistnämnda på det lokala och specifika; allt det som i takt med att de brittiska öarna mentalt och kulturellt hållit på att frigöra sig från EU och Europa blivit allt viktigare. Filmer av den karaktären utmärker sig för att de ofta har tillkommit med specifika, smala marknader både hemma och utomlands i tanke. De filmer som mer traditionellt talar till den brittiska identiteten, utgår i stället från de globalt spridda, mer stereotypa föreställningar som sprids genom populärkulturella verk som Harry Potter-serien eller filmatiseringar av händelser från de båda världskrigen, där Christopher Nolans episka drama ”Dunkirk” tillhör paradnumren. Ibland kan båda dessa hållningar, som verkar svårförenliga, samsas i en och samma film. Framgången för Bondfilmen ”Skyfall” från 2012, som lyckades slå både internationellt och på hemmaplan, kan förklaras av att den anknöt till hotet från en terrorism med globala förtecken, samtidigt som den hakade i det då fortfarande pågående lokala sorgearbetet efter de bombdåd som skakade London 2005. ”The dig” kan vid första anblicken te sig som en rakt igenom engelsk film. Först när man tar till sig den föga publikfriande arkeologiska diskussionen som förs, öppnar den sig för vidare tolkning. För vad arkeologerna vid Sutton Hoo slutligen finner, är ett tjugofyra meter långt klinkbyggt fartyg, som till formen påminner om en båt från skandinavisk vikingatid. Intill båten ligger många fantasieggande föremål: en vapensamling – hjälm, svärd, flera spjut och filar – och annan personlig utrustning som bälten av guld, smycken och olika kärl för mat och dryck. En tanke dyker upp: Är det en vikingahövding som fått sin sista vila här? Mysteriet tätnar under den märkliga rättegång som följer på fyndet. Enligt en i England på 1930-talet gällande lag, hade kronan viss rätt till inlösen av forntida skatter. Men domstolen gick en annan väg. Eftersom skatten hade begravts i full offentlighet med avsikten att den aldrig ska hämtas upp igen, borde den tillfalla markägaren, resonerade man. Alltså fick Edith Pretty, som också tog initiativet till utgrävningen, full dispositionsrätt, som hon utnyttjade på ett storslaget vis. Några dagar senare donerarade hon hela fyndet till British Museum. Men ännu märkligare än själva domslutet i sig är den bevisföring som användes. För att beskriva fyndets karaktär användes nämligen citat ur det litterära fornengelska Beowulfkvädet, som utspelar sig i södra Skandinavien under folkvandringstiden. De överdådiga berättelserna i vad som nu anses vara det enda överlevande anglosaxiska hjälteeposet, handlar om hur danerna lade kung Scylds kropp tillsammans med värdefulla föremål i ett skepp, som sköts ut i havet, och om hur geaterna i den minneshög, som uppförts på platsen för Beowulfs bål, sänkte kostbara ting hämtade ur en drakes håla. När ett merovingermynt av guld hittas på fyndplatsen, går dessvärre alla förhoppningar om kopplingar till Skandinavien upp i rök. Merovingerna expanderade sitt rike redan på 500-talet och lade under sig ett område som i stort sett motsvaras av dagens Frankrike. Den person som vilar vid Sutton Hoo är därför troligtvis av anglosaxisk börd, även om gravskicket har stora likheter med fynd i likartade gravar från Vendel och Valsgärde i Uppsala. Vi påminns än en gång om hur många och avgörande kontakterna mellan England, Sverige och resten av Europa var under Vendeltiden. Det lokala blir det kontinentala. ”The dig” är i flera bemärkelser en beredskapsfilm, men hemfaller aldrig till chauvinism. När den hade premiär i början av 2021 hade Storbritanniens befolkning levt ett knappt år med ryckiga lockdowns till följd av coronapandemin, samtidigt som de förberedde sig för en annan sorts isolering till följd av den mjukare brexit som Boris Johnsons till slut lyckades förhandla fram. ”The dig” blev en påminnelse om hur nära de trots allt befinner sig Europas bultande hjärta. Och så blir också gravsättningen i Sutton Hoo en referenspunkt för både drömmar och förankring: en sagans gyllne skepp som bär påminnelse om det dubbla medborgarskap som varje britt tilldelats: på platsen och i den historiska europeiska gemenskapen. Ulrika Kärnborg, författare

Pandemi, poesi och parker kanske hör dessa tre de ihop? Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss. Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin – och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina. När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds. Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser  – ja, hela staden! – nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen. Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade ”negativ kapacitet”. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa. Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa. Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där. Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk. Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg. När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi. I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys ”Hymn to Intellectual Beauty” för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder. När han talade lät det som  dikten Sång i ”Howl och andra dikter”, här i översättning av Per Planhammar: Världens tyngd             är kärlek. Under ensamhetens börda, under missnöjets börda                så är tyngden, tyngden vi bär               kärlek. Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, ”nederlagets vrål” som William Carlos Williams skrev i förordet till ”Howl”. I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980: ”Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig.” Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen: ”Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet.” ”Ingen vila           utan kärlek – ” Jag tänker i Tiergarten: Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia, söker kontakt utan förpliktelser – Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten – Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser: Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island. När han var ung kunde han se timvisarna också. Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav. Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget. När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi. När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon: ”I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.”. Vad menade hon? Ginsberg visste. Han gjorde t’ai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken. Min mamma levde elva år till efter operationen. När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa: ”Poesin är själens energi, om själen existerar.” Då hör jag plötsligt någon säga: ”Du glömde oss.” Så jag tillägger: ”Träden är livets energi, och ni existerar.” ”Danke!” säger träden Yin och Yang, med en och samma röst. Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den schweiziske författaren Robert Walser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 11 september 2019. I Robert Walsers allra första roman från 1907 – ”Syskonen Tanner” hade den hetat om den översatts till svenska – finns en scen som ett knappt halvsekel senare skulle ges en spöklik relief i juldagssnön i utkanten av den schweiziska staden Herisau. Det av syskonen Tanner som påminner mest om författaren, den unge dagdrivaren och daglönaren Simon, är ute på en spatsertur i ett av de eviga vinterlandskap som gång på gång återkommer hos Walser – som blanksidor där läsarens tankar kan sjunka in och nästan lämna synliga små avtryck. På väg uppför en bergssluttning får Simon syn på en man som ligger utsträckt bland tallarna i snön. En alltför tunt klädd man, med hatten snett över ansiktet som om han låg och tog igen sig en varm sommardag. Inga spår i snön avslöjar hur han har kommit dit, och vandraren inser att mannen är död och legat där länge. Han lyfter bort hatten och känner genast igen den döde. Det är den unge diktaren Sebastian, som drömt om att dra sig tillbaka från världen för att leva ”som en japansk munk”. Också Robert Walser skulle komma att dra sig tillbaka från den offentlighet där han gästspelat under nittonhundratalets första decennier: som författare till en rad romaner och novellsamlingar som ignorerades av den läsande allmänheten och de litterära institutionerna. Från och med 1929 drog han sig tillbaka från världen i stort, och tillbringade de sista tjugoåtta åren av sitt liv på mentalsjukhus. ”Vår tids kloster”, som en av Walsers mest passionerade beundrare, Nobelpristagaren Elias Canetti, kallade dem. Canettis beundran var så stor att han ska ha fantiserat om att BLI den schweiziske författaren från Biel – vars målsättning för egen del med tiden verkar ha sammanfallit med den hos huvudpersonen i hans mest berömda roman, ”Jacob von Gunten” från 1909. Den inleds med orden: ”Man lär sig mycket litet här, det saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något mycket litet och underordnat senare i livet.” Benjamentainstitutet är en litterärt tillspetsad variant av den betjäntskola Walser gått på i Berlin 1905. En kort tid senare tog han plats som betjänt på slottet Danbrau i Oberschlesien, där han i lackskor och guldglänsande frack gick under namnet ”Monsieur Robert”. Precis som för Simon Tanner, som hittade den döde diktaren i snön, blev de korta anställningarna därefter många. Ofta fick de bidra med miljöer till små förabsurdistiska dramer i prosaform som i synnerhet Kafka skulle stå i uttalad skuld till. Men från och med 1933 är allt en enda stor snövit blanksida. I och med att den 55-årige författaren, med den diskutabla diagnosen schizofreni, förflyttades från en öppnare anstalt i Bern till en mer sluten i Herisau lade han ner pennan för gott. Blyertspennan. Att skriva rent i bläck, för insändande av manuskript till de förlag som tröttnat på att hålla hans osålda böcker i lager eller de tidningar han inte längre kunde verka i efter att nazisterna jagat redaktörerna på flykten, hade han vid det laget redan slutat med. Åt läkarna som ställt skrivdon till hans förfogande fräser han: ”Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen!” Åren dessförinnan hade han förfinat vad han kallade sin ”blyertsmetod”. Han tog första bästa papperslapp – ett reklamblad, en teaterbiljett eller baksidan av ett telegram – och fyllde de vita områdena med knappt millimeterhöga bokstäver i en snirklig frakturliknande handstil. Efter sig lämnade han inte mycket mer än en skokartong. Den innehöll 526 fullklottrade blad. Länge togs de som ett utslag av den galenskap han blivit inlagd för. Pyttesmå svårtydbara tecken, upprepade i prydliga rader eller slingrande mönster till synes för sin egen skull – en monoman syssla som inte är ovanlig bland en del schizofrena. Det var först under åttiotalet, när litteraturvetarna Werner Morlang och Bernhard Echte påbörjade sitt arbete med att dechiffrera texterna, som de visade sig utgöra fullt begripliga och därtill fullkomligt utsökta prosastycken, dikter och minidramer – skrivna i Walsers omisskännliga, på en gång artiga och drastiska stil. När de båda kryptograferna var färdiga i slutet av nittiotalet resulterade deras mödor i över 1800 boksidor av dessa så kallade mikroskrifter. Walser har kallats den ultimata försvinningskonstnären. Lika gåtfull och pytteliten som sina blyertsbokstäver. Man måste använda förstoringsglas för att han ska träda fram. Och det är svårt att inte se en parallell mellan mikroskrifterna och Walsers roll i litteraturhistorien. Sedd från långt håll verkar den närmast obefintlig, men vid närmare granskning framträder han som den hemliga ingrediensen i flera av de långt mer berömda författarskap han influerat – inte bara Kafkas, utan även Robert Musils och Hermann Hesses för att bara nämna några. Mikroskrifterna har i två olika omgångar givits ut på svenska, översatta av den outtröttlige Peter Handberg. Först i den ena av två volymer som bokförlaget Symposion gav ut 2001, under den odiskutabla titeln ”Att vi lever i en ond värld”. Därefter, våren 2019, på det lika filosofiskt inriktade förlaget Faethon, under en titel som i få ord sammanfattar så mycket av Walsers humor och livshållning: ”Betydande människor kallar mig ett barn”. Samtidigt gav förlaget ut Handbergs översättningar av kortromanen ”Promenaden” från 1917 – och ”Vandringar med Robert Walser” från 1957 av vännen och sedermera förmyndaren Carl Seelig. Walser älskade att röra sig. Gå. Spatsera. Promenera. Vandra. I ur och skur. Mil efter mil. Gärna i snö, med en trådsliten hatt som Seelig inte vågar anmärka på av risk att fördärva hans morgonhumör – sedan de 1936 börjat vandra tillsammans, så ofta de får tillåtelse av sjukhusledningen och åtminstone varje söndag. De äter och dricker gott på den ditreste välgörarens bekostnad, och Robert Walser strör citatvänliga omdömen om litteratur och livet och till och med politik omkring sig. På andra sidan Bodensjön rasar snart kriget. Den tystnade författaren viker kuvert och klistrar påsar mellan utflykterna. Kriget tar slut. Så på juldagen 1956 snör han på sig kängorna efter en rikt tilltagen lunch för att bege sig ut på vandring. Carl Seelig har fått förhinder. Hans dalmatiner Ajax är sjuk. Han vill inte lämna hunden ensam och har skjutit upp nästa besök från jul till nyår. Men ingenting kan stå emellan den 78-årige patienten och hans enda egentliga källa till glädje, och snart är han omgiven av nyfallen snö. ”Detta snölandskap önskar jag mig vackert”, står det i en av hans mikroskrifter. Den fortsätter: ”Förhoppningsvis utfaller det också så. Det var alldeles färskt, med en viss mjukhet var snön fortfarande av tillräcklig hårdhet. Inom mig ser det nu dygdesamt ut.” Ute på samma fält där han långfredagen året före vandrat med Carl Seelig faller han ihop. Läkarna ska senare konstatera att han drabbats av en dödlig hjärtinfarkt. På polisfotografierna kan man se spåren i snön som lett honom fram till hans sista fotsteg. Den trådslitna hatten vilar visserligen inte över ansiktet som på diktaren Sebastian i hans första roman; den ligger en halvmeter från kroppen. Vänsterarmen är utsträckt. Det ser ut som om han börjat göra en snöängel, redo att lätta från marken. Dygdesamt. Niklas Qvarnström/författare och kritiker

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khayashar Nedervandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna ”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion. Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka. Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last. Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån? De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen. M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom. Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats. Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte. Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne. Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet? Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit. Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga. Khashayar Naderehvandi, författare

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khashayar Naderehvandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion.Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka.Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last.Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån?De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen.M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom.Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats.Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte.Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne.Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet?Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit.Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga.Khashayar Naderehvandi, författare

Obelisk och Olympia press gav ut böcker ingen annan vågade röra. Några blev odödliga klassiker. Gabriella Håkansson berättar den vilda historien om Parisförlagen som förändrade litteraturhistorien.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2017. William S Burroughs, Samuel Beckett, Jean Genet, Henry Miller och James Joyce: alla har de en sak gemensamt – de har publicerat sig på ett obskyrt litet förlag i Paris, som under 1950-talet gav ut engelskspråkig litteratur i små gröna pocketböcker i serien ”Traveller’s Companion”. Bakom den gemytliga rubriken dolde sig all den litteratur som inga andra förlag i Europa eller USA ville ta i med tång, av rädsla för att bli stämda. Allt började med att den brittiske dandyn Jack Kahane 1914 trampade på en landmina i Ypern (Ieper) i Belgien och entledigades från sin krigstjänstgöring. Under konvalescensen träffade han sin fru, fransyskan Marcelle Girodias, flyttade till Paris och började skriva böcker. Kahanes produktion var medelmåttig och innehöll lite för många erotiska anspelningar för att de engelska biblioteken skulle känna sig bekväma, så böckerna plockades bort och han fick dåligt rykte. Samtidigt började romanerna efterfrågas i bokhandeln. Kahane fick en insikt. Minsta inslag av erotik och den mest mediokra bok börjar sälja. I USA och England rådde fortfarande ålderdomliga censurlagar som satte stopp för allt som uppfattades som moraliskt eller erotiskt utmanande, men i Frankrike var situationen en annan, och nu hade Kahane fått en affärsidé. Han registrerade en fransk firma under namnet Obelisk Press och hyrde sunkig kontorslokal på vänstra stranden, nu gällde det bara att hitta sexuellt frispråkiga författare. Det var lättare sagt än gjort. I slutet av 20-talet kontaktar Kahane Sylvia Beach på bokhandeln Shakespeare & Co och får henne att förmedla kontakt med James Joyce, som några år tidigare gjort skandalsuccé på hennes förlag med den frispråkiga ”Ulysses”. Hade Joyce möjligen något mer som kunde publiceras? Det hade han. Experimentboken ”Haveth Childers Everywhere” blev Kahanes första framgångsrika publikation, snabbt åtföljd av Radcliffe Halls lesbiska roman ”Ensamhetens brunn”, som precis blivit förbjuden i England. Även D H Lawrences indragna ”Lady Chatterley’s älskare” lades till på utgivningslistan, och nu rullade det på. Kahane fick snabbt rykte om sig att ge ut sånt som ingen annan vågade publicera, och snart köade folk utanför kontoret. Först ut var en helt okänd författare som hette Henry Miller och hade skrivit en bok med en titel som lät som något som handlade om cancer. Det var ”Kräftans vändkrets”. Snart hade även hans vänner Anaïs Nin och Lawrence Durrell fått manus antagna och Kahane var på banan, men när ”Kräftans vändkrets” efter många turer väl skulle ut, ja, då hade Kahane slut på pengar. Ett mönster som skulle komma att upprepa sig. Anaïs Nin visade handlingskraft och finansierade via sin psykoanalytiker Otto Rank trycket av både Millers och Durrells böcker. Som en gentjänst betalade sedan Durrell tryckningen av hennes bok ”Incest”. Sedan hann inte Kahane ge ut mer. Han dog oväntat 1939 vid bara 52-års ålder. Och med det kunde allt ha tagit slut. Det gjorde det inte. Hans 27-årige son Maurice Girodias hade hjälpt pappa på förlaget sedan han var liten, och när andra världskriget var över bestämde han sig för att blåsa liv i verksamheten igen. Nu skulle kampen för den sexuella frispråkigheten stegras ytterligare. Han började med att byta förlagsnamn till Olympia Press och kontaktade sedan faderns gamla författare för att sondera terrängen. Miller skickar in ”Plexus” men sedan var det stopp, så Girodias låter översätta alla franska erotiska böcker han hittar; Genet, Apollinaire, de Sade, Bataille, Queaneau, Reage men det räcker inte, läsarna går inte igång på litterär erotika, de vill ha hederlig porr som kan läsas med vänsterhanden. Girodias gör nu ett genidrag. Han kontaktar klicken kring avantagardetidskriften Merlin som som var de som hade översatt de franska erotiska böckerna, och frågar om de kan tänka sig att börja skriva pornografi istället. Naturligtvis under pseudonym, och gärna med lite kinky inslag. På så vis skulle de kunna finansiera sin tidskrift. Det vill de gärna. Merlin består av ett gäng jazzdansande, amfetaminsnortande utlänningar av båda könen, ledda av författaren Alexander Trocchi och finansierade av amerikanskan Jane Lougee. Kvinnor som män tar sig an uppgiften med förtjusning, och nu börjar Olympia Press glanstid. Merlin flyttar in på kontoret och redaktionen blir förlagets hårda kärna av redaktörer, sekreterare, korrekturläsare och allmänna hangaroaunds. Ur tryckpressarna spottas heta titlar som ”Tender was my flesh” och ”The Loins of Amon”. Olympia Press billiga gröna pocketböcker förses med myndigheternas varning att de inte får säljas i England eller USA, och sprids sedan till turister, matroser, soldater och pornografer som smugglar dem över gränserna en masse. Inkomsterna flödar, men Girodias är ännu värre än sin far vad gäller det ekonomiska. Han vägrar skriva kontrakt och betalar ut royalties lite när det passar. Författarna får köa utanför hans kontor när han är på gott humör, och hoppas på det bästa. Inte heller för han bok över hur många utgåvor han trycker. Ibland ger han ut en censurerad version för bokhandeln, och en annan för illegal spridning. Allt detta fungerar till en början väl med Merlins glada pornografer, men det går inte med riktiga författare som J.P. Donleavy och Vladimir Nabokov. De rasar och drar honom inför rätta. Inte heller går det att betala skatt med vänsterhanden. Bara några år in på det nya äventyret är Maurice Girodias skuldsatt, belånad och åtalad för såväl brott mot obscenitetslagarna som obetalda royalties. Och så här håller det på. Mygel, skulder, porr, åtal – allt i en eskalerande spiral, tills Girodias mot slutet av sextiotalet tröttnar på myndigheternas hetsjakt och författarnas pengatjat, och flyttar till USA för att starta ett amerikanskt Olympia Press. Där går det ännu sämre. Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Förläggaren som hela sitt liv bekämpat censuren verkar ha grävt sin egen grav. Den nya tidens libertiner behövde inte längre hans förlag, och när han 1968 struntar i att publicera en av sina nya författare som det är bestämt, så går hon upp på kontoret för att skjuta honom. Girodias är inte på plats och Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Girodias är inte sen att utnyttja publiciteten och får snabbt iväg SCUM-manifestet till tryck, det blir hans sista viktiga utgivning, innan allt går utför i ett träsk av hårdporr, scientologi och boxningsböcker. Hans livshistoria kan låta tragisk, men den ledde faktiskt fram till en av 1900-talets stora landvinningar: avskaffandet av censuren. De många och långa rättsprocesserna Girodias drogs inför och tappert utkämpade blev prejudicerande, och satte stopp för en puritanism som präglat bokbranschen i flera hundra år. Vi har familjen Kahane/Girodias att tacka för den frihet litteraturen åtnjuter idag. Och för att banbrytande böcker som Millers ”Kräftans vändkrets”, Burroughs ”Den nakna lunchen”, Trocchis ”Young Adam” och Nabokovs ”Lolita” överhuvudtaget kom i tryck. Och de gröna pocketböckerna som på 50-talet kostade några kronor när de kom ut, betingar idag skyhöga priser på den antikvariska marknaden. Samlarna dammsuger gamla lumplådor och porraffärer för att hitta kvarglömda Olympia Press, och granskar sedan böckernas omslag med lupp för att avgöra vilken utgåva det kan röra sig om. Finns påklistrade prislappar, myndighetsstämplar och korrekta tryckorter där, kan de ha stött på en äkta förstautgåva. Är det någon av klassikerna, som till exempel ”Lolita” kan de räkna med att vara 100 000 kronor rikare. Maurice Girodias dör utblottad och bitter 1990 och begravs på Père-Lachaisekyrkogården i Paris. På hans gravsten låter brodern Eric Kahane gravera ”Une journée sur la Terre”. En dag på jorden. Gabriella Håkansson, författare LitteraturJohn de St Jorre – Venus Bound. The Erotick Voyage of the Olympia Press and its Writers, Random House, 1994.A Life in Pieces. Reflections on Alexander Trocchi. Edited by Alan Campbell & Tim Niel, Rebel Inc, 1977.Lawrence Durrell and Henry Miller. A Private Correspondance. Edited by George Wickes, Faber&Faber, 1962.Sylvia Beach – Shakespeare and Company, översättning ERik Andersson, Ellerström, 2008. Ett urval av berömda Olympia Press-titlar från Parisåren:Samuel Beckett Watt (1953)Henry Miller Plexus (1953)D.A.F. de Sade 120 Days of Sodom (1953)Jean Genet The Thief's Journal (1953)Pauline Reage The Story of O (1954)Vladimir Nabokov Lolita (1955)J.P. Donleavy The Ginger Man (1955)Jean Cocteau The White Paper (1957)William S. Burroughs The Naked Lunch (1959)Lawrence Durrell The Black Book (1959)Raymond Queneau Zazie dans la Métro (1959)

Biblioteksboken är ett objekt vi fortfarande delar på och äger tillsammans. Magi enligt vissa, omodernt enligt andra, men oavsett så har biblioteket blivit en förebild, konstaterar Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den4 juni 2019. Det finns de som inte lånar på bibliotek eftersom de tycker att biblioteksböcker är äckliga. Och jo, även jag finner det mindre trevligt att hitta snorkråkor och matkladd mellan sidorna men jag har ändå oftast uppskattat spåren av andra i de böcker jag lånat: de gamla datumstämplarna, hundöronen, chokladfläckarna - eller var det kanske blod? Jag tycker om att föreställa mig vilka dessa andra läsare är, vad de har tänkt när de läst och vad som orsakat de där fläckarna, som kanske är blod, kanske choklad. Andra människors understrykningar och marginalanteckningar får mig att känna mig lite delaktig i deras liv, fast jag sitter ensam på mitt rum. Det formas små historier i mitt huvud: har någon använt boken som underlag för en uppsats? Vad studerar hen för något? Riktigt obegripliga markeringar triggar fantasin särskilt. I en bok hade någon strukit under enstaka ord här och var, som på måfå. Kanske var det ett hemligt budskap till någon, men jag lyckades inte dechiffrera det. Spår efter språkpoliser är också roliga: de som ilsket rättat stav- eller meningsbyggnadsfel med extra bokstäver eller pilar i radernas mellanrum. De gemensamma böckerna bär helt enkelt på fler historier än de som är skrivna med bokstäver. Alla vet också att böcker med sexskildringar faller upp av sig själva på de mustigaste sidorna. Även det en sorts meddelande mellan läsare.  Mitt första bibliotek var en ganska oansenlig lokal med en barn-, en ungdoms- och en vuxenavdelning, lite sittplatser och några tidningsställ men för mig var det en skattkammare – alla dessa böcker som jag fick ta med mig hem! För att få lånekort var man tvungen att kunna skriva sitt namn. Som fyraåring lyftes jag upp på altaret, det vill säga lånedisken, för att plita mina spretiga bokstäver på ett ljusgult pappkort. Självklart gick jag inte till bibblan ensam i den åldern och behövde följaktligen inget eget kort - det var mer som en invigningsritual. Jag har fortfarande kortet kvar i en låda. Vi som värnar om biblioteken pratar gärna om dem som platser för magi, men också som viktiga institutioner för bildning och utbildning och som skapare av kompetenta medborgare. Som en plats där vi kan få hjälp att reda ut vad som är riktiga fakta och vad som är alternativa, ett ställe där människor från olika delar av samhället möts, där de med litet ekonomiskt kapital kan skaffa sig kulturellt kapital, och där man kan få kloka råd av bibliotekarier. Att gå till en psykolog kostar ofta runt en tusenlapp för en knapp timme, juridisk rådgivning betydligt mer men på biblioteket kan vi få intellektuell rådgivning helt fri från avgifter! Detta är präktiga lovsånger som sjungits många gånger förut men något som nog färre tänker på är att bibliotekets verksamhet tränat oss i gemensamt ägande och ansvarstagande också i tider då det gemensamma nedvärderats och marginaliserats. Det handlar inte bara om rummet, som med simhallar eller lekplatser, utan om en sak – boken - som vi kan bära med oss hem till vår privata sfär. Kanske är det därför som det känts så sorgligt de gånger då jag hittat lådor med utrensade böcker till salu på bibliotek. De var ju våra, och ingick i en stor familj, och nu får de inte vara med längre. Men det finns de som är beredda att kämpa för biblioteksböckerna. När nedläggningsbeskedet kom gömde lokalborna i Ramsberg i Lindesberg bibliotekets böcker undan förskingring och makulering och inledde sedan en envis kamp för att bevara både dem och själva biblioteket. I Ramsberg blev det gemensamma ägandet och det ansvar som följer påtagligt. Byborna har sitt bibliotek kvar – men nu får de förstås driva det själva under täckmantel av att vara en ”servicepunkt” med café och turistinformation, som berättigar till bidrag till lokalhyra. I Kungliga bibliotekets rapport ”Den femte statsmakten” kan man läsa om hur de fysiska biblioteken läggs ner i rask takt och att digitalisering håller på att förändra både vår läsning och vårt lånande. Vi lånar fortfarande inte så många e-böcker men förändringen går fort och med den följer också en uppluckring mellan traditionell litteratur och dataspel, när e-böcker öppnar för interaktivitet. Den vurm för den fysiska boken och av biblioteken som plats, som jag själv vuxit upp med – kommer den att överleva? Eller kommer vi snabbt acceptera att med bok menas ett ljudspår vi spelar upp i vår telefon och med bibliotek en sajt eller app vars utbud innefattar både traditionell text och hybrider med andra kulturella uttryck? Kommer unga läsare i så fall få vibbar av välbehag av att gå in på denna sajt, som jag fick av att öppna dörren till mitt första bibliotek, Vallhamra i Partille? Som numera för övrigt är ersatt av en ”biblioteksstation” på fritidsgården, med begränsat utbud och bemannat av bibliotekarie endast på torsdagseftermiddagarna. Om jag nu gillar gemenskap med andra läsare borde jag kanske tycka att det är spännande att digitaliseringen av böcker öppnar för så kallad social läsning där vi kan välja att lägga ut egna och att se andras marginalanteckningar, understrykningar och taggar men jag är kluven. Känslan av att faktiskt äga något tillsammans kommer inte hålla i sig när texten inte längre tillhandahålls i en fysisk bok hämtad på ett fysiskt bibliotek där det doftar gamla böcker. Jag föreställer mig också att något i själva marginalanteckningarna kommer förändras och bli mer opersonligt när de presenteras i prydliga typsnitt i stället för med halvt oläslig handskrift i blyerts. Det som tidigare handlat om avkodning av privata kråkfötter riskerar att bli ännu en arena att visa upp sig på. Det är visserligen spännande att biblioteken skulle kunna erbjuda låntagare att få veta vilka andra som läser samma bok samtidigt så de kan kontakta varandra och skapa tillfälliga läsecirklar - men samtidigt en klen tröst för förlusten av alla de verkliga, fysiska böckerna. Jag tycker om att tänka på de kommunala biblioteken som vår tids allmänningar där vi medborgare tillåts plocka med oss den frukt och det byggmaterial vi behöver. Bland biblioteksböckerna får vi släppa oss själva på bete för att äta upp oss intellektuellt och själsligt. Precis som för de traditionella allmänningarna finns det regler och begränsningar men de har inget med köpkraft att göra. Det är intressant att se hur betydelsen av ordet bibliotek nu håller på att förändras när andra saker än böcker börjar lånas ut på institutioner som kallar sig bibliotek. Jag tänker på de verktygs- och klädbibliotek som växer fram i ideell, och ibland kommunal regi. I vissa fall är det de traditionella biblioteken som också börjat låna ut leksaker, sällskapsspel eller symaskiner. Vissa prylar kan vi ju faktiskt inte ersätta med virtuella tjänster. Kanske ser vi där en början på hur nya allmänningar växer fram och att vi formar framtidens samhällen och vår relation till saker alltmer efter bibliotekens idé: äga tillsammans, låna vid behov och av lust. Det är en hoppfull tanke: samhället som ett huvudbibliotek med filialer för varje syfte. Men de ursprungliga bibliotekens magi klarar nog inte omvandlingen, förstås. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Hur viktig var den underjordiska litteraturen för sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien? Både mindre viktig och viktigare än man kanske tror. Förläggaren Per Bergström berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/11 2019. Det sägs att Tigris inte flöt röd av blod utan svart av bläck efter att mongolerna erövrat Bagdad. Nära 800 år senare fortsätter det fria ordet och litteraturen att vara det första offret i varje totalitär regim. Runt om i världen sitter författare, förläggare och journalister fortfarande fängslade. Också svenska. Förbjudna böcker får dock lätt en air av mystik för dem som har möjlighet att läsa dem. Än idag kan vi förundras av vad det var i Ovidius texter som tvingade honom i exil, Marquis de Sade finner ständigt nya, ofta ganska besvikna, läsare och fatwan mot Salman Rushdie mångdubblade upplagan av Satansverserna. Det är inte utan att denna mystik riskerar att bli till ett romantiskt skimmer, som när kritikern George Theiner 1984 i brittisk teve beskrev den västerländska litteraturen som ”fullständigt värdelös och i avsaknad av kvalitet […] de stora skildringar av den mänskliga själen, mästerverken, kan enbart springa ur själar som krossas av regimer som den i Tjeckoslovakien”. Men kanske är det inte de stora skildringarna av den mänskliga själen som makten i själva verket behöver oroa sig för. Den amerikanske bokhistorikern Robert Darnton har studerat trycklistor med verk som smugglades in i Frankrike från Schweiz i stora upplagor under upplysningstiden.  Han drar slutsatsen att det var smädesskrifter och satirer som eldade på föraktet mot monarkin och påverkade samhällsutvecklingen – inte Voltaires, Rousseus och de andra filosofernas verk. Men hur var det då i det Tjeckoslovakien där generalsekreterare Gústav Húsaks regim, efter de friare åren 1968–69, sannerligen gjorde sitt yttersta för att krossa de skapande själarna och förbjuda deras mästerverk. Efter Warszawapaktens invasion 1968 försattes landets kulturliv i en extrem situation. Av det tjeckoslovakiska författarförbundets 590 medlemmar uteslöts 473 och 130 svartlistades och försattes med publiceringsförbud. František Janouch noterar i sin dagbok 1973 om regimen att: ”Den vaktar sina gränser för litteratur och trycksaker strängare än för hasch och marijuana … Regimen är rädd för anekdoter, för cirkulerande manuskript och böcker från emigrantförlagen.” Sättet för dessa författare att sprida sin litteratur blev genom samizdat, samlingsnamnet för egentillverkade underjordiska böcker som spreds i östblocket. Produktionen av en samizdatbok gick oftast till så att texten skrevs av med så många tunna karbonpapper som fick plats runt skrivmaskinsvalsen. På så sätt kunde man få sju till femton kopior på en avskrivning. Exemplar som sedan spreds från hand till hand och fortsatte att lånas ut för att skrivas av och spridas vidare av läsaren. Redan 1990 upprättades i Prag samizdatbiblioteket Libri Prohibiti av dissidentförläggaren Jiří Gruntorad, men det skulle dröja ytterligare decennier innan forskningen förstod värdet av samlingen med över 30 000 samizdat- och exilböcker. När jag själv kring millenieskiftet började intressera mig för denna bokutgivning kunde jag när jag frågade efter samizdatböcker på antikvariat i Tjeckien mötas av oförståelse och motfrågan: Varför vill du ha det, de finns ju i nytryck? Men personer som hade varit en del av rörelsen tog gladeligen emot mig för att berätta, tacksamma för ett intresse de väntat på. Under Sammetstevolutionen var de intellektuella rösterna med Václav Havel i spetsen ledande. Under de kommande åren på 90-talet skulle de tidigare officiella författarskapen snart falla i glömska medan de förra dissidentförfattarna utgavs och lästes i massupplagor, från 1950-talets katolska präster till unga samtidsskildrare som skrev på talspråk och aldrig tidigare publicerats. Samizdattidskrifter började ges ut officiellt och en kulturtidskrift som Revolver Revue är än idag en av Tjeckiens viktigaste. Havel själv uttryckte det: ”Farväl samizdat […] välkommen tryckpress, välkommen nya läsare, välkommen frihet!” Samtidigt blev den nya situationen något av en paradox för nu stod författarna utan den särskilda funktion de tidigare haft. Författandet blev en privat angelägenhet vilket också märktes i litteraturen som kom att bli mer självcentrerad. De forskare som försökt undersöka hur stor läsekretsen av samizdatböckerna var har ställts inför en omöjlig uppgift: själva principen för spridandet var ”ställ inga frågor om du inte behöver ställa några frågor”. Att sitta inne på kunskap var det samma som att ha information som kunde vara av intresse för säkerhetspolisen StB och därmed en risk för både dig själv och den från vem du fått boken. Kanske är det talande att Václav Havel i samtalsboken ”Fjärrförhör” från 1986 säger att han inte särskilt väl känner till den tjeckiska exillitteraturen. Och att den kanadensiske Tjeckoslovakienforskaren H. Gordon Skilling bekriver samizdat med det grekiska ordet batrachomyomachia, ett slag mellan möss och grodor av intresse endast för de direkt inblandade. Mängden läsare är dock kanske inte av lika stor vikt som att se vilken roll de ändå spelade i samhällsförändringarna. Eller som författaren Ivan Klíma en gång uttryckte det för mig över ett glas lemonad på sitt arbetsrum: ”Du måste förstå, ingen brydde sig vad jag skrev för något, det var mycket viktigare om vi slog Sovjet i hockey än något jag någonsin skrev.  Men samizdatböckerna fick oss som skrev och trodde på en förändring att känna att vi inte var ensamma, de var ett kitt som höll oss samman.” En paradox för Húsaks, med Havels ord, posttotalitära stat och hårdförhet mot det fria ordet var att personer som annars inte att hade något samröre kom samman. En katolsk präst hade kanske inget direkt gemensamt med avantgardistiska poeter, inte heller äldre filosofiprofessorer med progressiva rockmusiker, ändå så dök Jan Patočka upp på spelningar som Havel ordnade i sin sommarstuga med rockbandet The Plastic People of the Universe och när gruppen arresterades ledde det till att de tog initiativ och undertecknade Charta 77. Förtrycket förde samman en dissidentgrupp som var estetiskt och även politiskt diversifierad, vilket också kom att märkas och splittra den efter demokratiseringen. Stora delar av den tjeckiska intelligentia som varit involverad i skrivandet och distributionen av samizdat fick en direkt betydelse för sammetsrevolutionen. Inte bara de som konkret engagerade sig politiskt  utan också många skribenter som blev reportrar, korrespondenter och krönikörer inom den nya pressen. Skribenter som stod bakom ett idéspridande som tidigare varit begränsat till samizdatläsekretsen men nu fick fri distribution till sitt förfogande. En roll som ”lärare i demokrati”, som det har uttryckts, där traditionen med spridandet av samizdat låg till grund för den demokratiprocess som följde. Böckerna omkullkastade inte regimen men som författaren Jáchym Topol har sagt: ”Över hela Österuopa förberedde dissidenterna folket på demokratin”. Och till det bidrog de förbjudna böckerna och tidningarna som hamrades fram på skrivmaskiner. Per Bergström, förläggare Litteratur Darnton, Robert, The Forbidden Best-Sellers of Prerevolutionary France, New York 1995. Glanc, Tomas, Samizdat Past & Present, Prag 2019. Havel, Václav, Fjärrförhör, Stockholm 1990. Havel, Václav, En dåre i Prag, Stockholm 1990. Janouch, František, Nej, jag klagar inte. Dagbok från "normaliseringen" i Tjeckoslovakien 1968–75, Stockholm 1981. Priban, Michal (red.), Ceske literarni samizdat 1949–1989, Prag 2018. Skilling, H. Gordon, Samizdat and an Independent Society in Central and Eastern Europe, Ohio 1989. Theiner, George (red.), They shoot writers, don't they?, London/Boston 1984. Ljud Filaments av Scott Buckley: www.scottbuckley.com.au samt skrivmaskinsknappande från Sveriges radios arkiv.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson Almestad undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019. Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag. Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt? Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så. I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för. Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron. Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning. Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext. Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Källor Bokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018. Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019. Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018. ”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018. Omnämnda romaner: Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019. Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019. Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019. Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Under lång tid har vi funderat på vilka de tidiga människorna på savannen var. Sedan mitten på 1900-talet har bilden alltmer präglats av forskning. Erik Isberg ser hur den också präglas av sin tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I augusti 1947 stiger Julian Huxley ut ur Unescos nyinvigda högkvarter i Paris. Ett bländande solljus skiner över trappstegen, Huxleys kritstrecksrandiga kostym är oklanderligt struken. Han är på väg att börja sitt nya jobb som generalsekreterare för Unesco, FN:s underorganisation för utbildning, vetenskap och kultur, och, tänker han sig, bygget av en ny, mer kosmopolitisk värld. För biologen Huxley vilar detta bygge på evolutionsteoretisk grund: människan är till sin biologiska konstitution samarbetsvillig och demokratisk, något som kan spåras hela vägen tillbaka till våra förfäder. Det mänskliga ursprunget skrevs efter andra världskriget samman med drömmen om en annan världsordning. Om vi bara tittade närmare på mänsklighetens evolutionära bakgrund skulle vi förstå att vi egentligen var gjorda för att samarbeta. Detta var inte första gången mänsklighetens ursprung användes för att förstå den egna samtiden. Redan 60 år före Kristus spekulerade den romerske diktaren Lucretius om inte de första människorna var av starkare virke än den bortskämda civiliserade motsvarigheten och under 1700-talet gav filosofen Jean-Jacques Rousseau uttryck för en liknande tanke, där en idealiserad bild av ett harmoniskt naturtillstånd kontrasterades mot en korrupt samtid. Men efter andra världskriget fick teorierna om mänsklighetens ursprung en ny tyngd: de skulle beläggas vetenskapligt snarare än filosofiskt. Sedan dess har skildringar av savannen och de jägare-samlare som först befolkade den blivit en egen populärvetenskaplig genre. I dag är savannen ett återkommande motiv i bästsäljande böcker som Anders Hansens Skärmhjärnan  och Anders Wallenstens Hälsogåtan. Där tas vi återigen med till mänsklighetens första stapplande steg, men nu verkar savannens invånare, som vi ska se, ha fått nya intressen. I sin bok Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, skriver idéhistorikern Erika Lorraine Milam ett slags savannens kulturhistoria från och med andra världskrigets slut. 1950-talets populärvetenskapliga berättelser om mänsklighetens ursprung betonade samarbete, allas gemensamma rötter och förmågan till kommunikation som ett essentiellt mänskligt karaktärsdrag. Ofta var de påhejade – intellektuellt och finansiellt – av Huxleys Unesco. Men i takt med att drömmen om en harmonisk värld började falna och kalla krigets terrorbalans ta vid förändrades också stämningen på savannen. Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr från 1968 inleds med en scen där en människoapa slår sönder ett djurskelett med till synes meningslös våldsamhet. Den österrikiske zoologen Konrad Lorenz föreställer sig i sin bok om aggression från 1963 en utomjordings syn på mänskligheten, och landar i att denna utomjording sannolikt skulle tänka att människan varken var rationell eller moralisk, men däremot aggressiv. Kubrick och Lorenz var inte ensamma om att under 60-talet uppmärksamma människans inneboende aggressivitet. En ny generation populärvetenskapliga författare lyfte fram egenskaper som våldsamhet och dominans som definierande för de första människorna. Denna inneboende aggressivitet hade dikterat villkoren för tillvaron på savannen, där den som ville överleva var tvungen att etablera ett våldskapital. Och eftersom detta fungerat för våra förfäder, gick resonemanget, fanns det också moraliska incitament för att tillämpa samma logik på det politiska planet. Inte heller denna savann kom att bli särskilt långlivad. Milam placerar slutet för idén om The Killer Ape, den dominerande hannen som härskare på savannen, till 1980-talet. Vem var det som klev in och tog hans plats? Ingen, svarar hon. ”När våld och fördomar blev personliga” skriver Milam, ”kom biologiska teorier om aggression och den mänskliga naturen att framstå som otillräckliga”. Kollektiva förklaringsmodeller tappade status och när kalla krigets maktordning började luckras upp försvann även terrorbalansen hos våra förfäder. Tiden hade sprungit ifrån savannen, The Killer Ape ersatts av fria individer som lämnat stenyxorna i gräset och inte ville kännas vid någon gemensam förhistoria. Men savannens kulturhistoria tar ju trots allt inte slut här. På bokhandlarnas topplistor är den överallt, i SVT-produktioner och sommarprat utgör den en självklar fond. Snarare än att ha försvunnit verkar savannen bara ha bytt skepnad. Den förhistoria som framträder i hälsolitteraturen framstår som en fortsättning på de föreställningar som Milam beskriver i sin bok, men där det individuella är mer intressant än det gemensamma. Idag hänvisar vi inte till våra förfäder i frågor om våld och fördomsfullhet, utan de används istället för att besvara frågor om hur man ska leva ett bättre liv. På så sätt behåller savannen sina moraliska implikationer, men inte för samhället i stort, utan för den enskilda individen. Huxleys samhällsvision är ersatt av självoptimering. I Anders Hansens bästsäljare Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda,  skiljer sig savannens invånare från sina föregångare på 1900-talet på flera sätt. De är varken särskilt samarbetsvilliga eller aggressiva, däremot är de ensamma i en instabil och otrygg värld. Hansen ger dem namn som Maria och Karin, de interagerar inte särskilt mycket, utan används som exempel på olika individers förmåga att överleva i en ombytlig tillvaro och deras individuella egenskaper speglar hur vi idag fattar beslut i vår samtid. På Anders Wallenstens savann är gemenskapen större och gruppens sammanhållning avgörande för dess fortsatta överlevnad. Men målet med gemenskapen är inte, som var fallet i 1950-talets utopiska beskrivningar, ett nytt samhälle, utan hur individer, genom gemenskapens stöd, ska skapa sig ett gott liv. Samarbete och gemenskap ter sig inte som mål i sig själva, utan som medel för att individen ska förverkliga sig själv. Och individens ansvar tycks närmast absolut. Sedan Julian Huxley stod på trappan i Paris har savannens invånare gång på gång bytt skepnad, och framtidens populärvetenskapliga författare kommer sannolikt att låta savannen befolkas av ytterligare nya invånare, där rekvisitan blir kvar men ensemblen byts ut. Kanske kommer de självoptimerande savannmänniskorna behöva göra uppoffringar för varandra när pandemier och klimatförändringar drabbar deras samtida motsvarigheter. Eller så händer något helt annat. Det mest intressanta är kanske inte vilka svar savannen kan ge oss, utan vilka frågor vi tror att den kan besvara. Erik Isberg, idéhistoriker Referenser Anders Hansen, Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, Bonnier Fakta, 2019. Anders Wallensten, Hälsogåtan: Evolution, forskning och 48 konkreta råd, Bonnier Fakta, 2020. Erika Lorraine Milam, Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, Princeton University Press, 2019. Glenda Sluga, “Unesco and the (One) World of Julian Huxley”, Journal of World History, 21:3, 2010. Julian Huxley, Unesco: Its Purpose and its Philosophy, Preparatory Commission of the United Nations Educational, Scientific, and Cultural Organisation, 1946.

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin. Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut. En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut. ”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.” Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop  kontinuiteten som gått itu. ”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen? Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning. Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”. Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar. Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning: Väderkänsliga hand, träskpölen visar den vägen.   Luminiscens.   Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en- bent, han vinner en starkstråle förlust. Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas. Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga. Min egen favorit bland de metaforskeptiska poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång” som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln. Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande ord? Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en kort dikt ur ”Solgrönt”: Att tro att mänska mun och läppar att tro att att bröst mot bröst och hela världen! som sorl och kullerbytta, och gick dag bort. Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”. Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen och liksom snubblar fram över alla motsättningar och invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!” Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort. Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes. Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för respekt. Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland ganska krångliga dikter. För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så ansvarstagande hållning. Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är tryggt        för läsaren att vara i. Jag tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en oformulerad sorg att singla runt i dikten: Juli gråter  barnen sover  Natten dricker mig  och sjön som lyser mellan trädens fingrar  med sin tunna hy  som kaffe   Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör någonting. Förutom att låta sig drickas av natten. Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör, oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel. Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt. Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter dem gå, för att använda en metafor. Anna Hallberg, poet och kritiker  Litteratur Gunnar Björling, Solgrönt (1933). Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap, översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska Lichtzwang (1970). Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011). Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020). Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).

Esther "Etty" Hillesum sökte efter en kärlek bortom ha-begäret. Helena Granström följer den andliga utvecklingen i Hillesums berömda dagböcker och funderar över begärets och kärlekens djupa innebörd. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången i januari 2019. Den där intensiva känslan av att vilja äga. Du står inför ett vackert landskap, ett landskap vars storslagenhet du inte var beredd på. Det väcker något till liv inom dig som du knappt kan uthärda. Du vill klamra dig fast vid det; det enda sättet att stå ut med att så mycket skönhet existerar, är att göra den till din. Du står inför ett ting, och allt du kan tänka på är hur detta ting ska kunna bli ditt, som om det vore en sedan länge förlorad kroppsdel som äntligen återfunnits. Du vill ha det, just i den stunden är du säker på att du behöver det för att vara den du borde vara, för att vara hel. Eller: Du står inför en annan människa. ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den. När Etty Hillesum, en 27-årig holländsk-judisk jurist och översättare, möter den drygt 50-åriga psykoanalytikern Julius Spier är det denna känsla som infinner sig: Viljan att ha honom, och att ha honom för sig själv. De träffas på hans praktik, där han bedriver en okonventionell form av analys, som inbegriper såväl brottning som att han läser i hennes händer, i det han kallar för ”hennes andra ansikte”. Deras relation överskrider snart de terapeutiska ramarna, och kommer att utgöra motor för en intensiv inre utveckling hos Hillesum. I dagboken skildras hennes kluvna känslor inför Spier, de tvära kasten mellan tungsinne och lycka, åtrå och förtvivlan som hon upplever under 1940-talets första år – allt medan förföljelse och misär stegras i världen utanför, och snart tränger in också i hennes egna inre rum. Begär hon honom? Inte som en man, skriver hon, men som en människa; ändå är det sinnliga ständigt närvarande, inte alltid som åtrå men hela tiden som en vilja till intimitet. Och som klangbotten för denna längtan finns strävan att släppa taget om livet för att på så vis kunna leva det fullt ut, viljan att kunna nå fram till Spier på samma sätt. Här måste också det konstnärliga skapandets drivkrafter utsättas för prövning: Att skriva är, menar Hillesum, bara ”ett annat sätt att 'äga'. Det är att med ord och bild dra föremålen till sig och på så sätt ändå äga dem. Att i all stillhet smyga sig undan i ensamhet med alla skatter jag samlat mig, och skriva ned alltihop, behålla det och avnjuta det för mig själv.” All skönhet är plågsam, eftersom ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den. Det sexuella begäret utgör förstås en alldeles egen sorts habegär, nog så omutligt när det uppstår, men utan verkligt djupgående ägandeanspråk. Men det finns en annan känsla, ännu girigare, ännu mer glupande, som i högre grad än den direkta, situationsbundna lusten kräver fullständig kontroll över sitt objekt: Du ska tillhöra mig. Du är bara min. Du ska se, åtrå, älska bara mig. Är det denna känsla som vi ibland kallar kärlek? I alla händelser är det den som Hillesum, vägledd av Spier, strävar bort ifrån, i riktning mot en urskiljningslös kärlek till mänskligheten. Han säger, skriver Hillesum, att kärleken till alla människor är mer än kärleken till en enda. För kärleken till en enda människa är strängt taget bara egenkärlek. Den sanna kärleken, har det sagts, har ingen annan avsikt än att älska. Men begäret har ingen annan avsikt än att söka sin tillfredsställelse, och denna tillfredsställelse är i sista instans en inre, kanske till och med en inåtvänd, upplevelse. Den förälskades intensiva upptagenhet av föremålet för förälskelsen, är den inte lika mycket en upptagenhet vid det egna tillståndet, en vilja att hålla kvar de jublande känslorna av upprymdhet och lycka? Och ändå är det från denna källa som drömmen om ömsesidighet hämtar sin näring, drömmen om ett möte där min egen vilja förenas med den andres: Något i honom svarar mot något i mig, något mellan oss gör distinktionen oviktig. Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte – erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt man tror sig ha Upplevelsen av en sådan korrespondens gör det möjligt att undkomma föreställningen om det erotiska mötet som en transaktion, två individer som använder varandra för att stilla sina respektive lustar. För ett ögonblick gör den det möjligt för mig att tro att verklig ömsesidighet existerar, och dessutom är inom räckhåll; att det finns ett vi, som inte bara är resultatet av förhandlingar mellan två hungriga jag. Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte – erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt man tror sig ha, till och med allt man tror sig vara. Under det dryga år som Hillesums relation till Spier utvecklas, utvecklas också hennes relation till det hon kallar Gud – men denna Gud tycks inte vara en yttre kraft, snarare något i kärnan av det egna jaget: ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud.” Att uppgå i Gud blir kanske därför detsamma som att lyckas bli den människa som man burit gömd inom sig själv, vilket i sin tur kan betyda att omfatta en kärlek som inte längre kräver att få äga sitt objekt. Att acceptera alltings flyktighet: förälskelsens, skönhetens, den egna identitetens och slutligen också själva livets. Jag kommer att tänka på psykologen Erich Fromm, som i sin bok Att ha eller att vara? ställer ägandet mot varandet, och konstaterar att den som vill slippa dödsskräck inte bör lägga sina krafter på att förbereda sig för döden, utan på ”en fortgående ansträngning att inskränka ägandets livsform och utvidga varandets”. Den som inte tror sig äga något, har inte heller något att förlora. Först när denna insikt verkligen är vunnen, kan vi sluta klamra oss fast vid världen, och först då kan vi erfara den rent och fullt, utan att erfarenheten grumlas av smärta, längtan och sorg. ”Mitt liv”, skriver Hillesum, ”har så att säga utvidgats till att inbegripa döden […] Genom att utesluta döden ur sitt liv har man inte ett fullständigt liv, och genom att räkna med döden utvidgar och berikar jag mitt liv.” Man skulle kunna se denna hållning som en form av kapitulation – att själv välja att släppa in döden i sitt liv kan låta vackert, men för den som vilken dag som helst kan deporteras till ett koncentrationsläger, är det inte bara en förskönande omskrivning? Den död som man tror sig har bjudit in, har den inte alldeles på egen hand sprängt dörren och intagit ens hem, ditsänd av en främmande och okontrollerbar makt? Med ett sådant förhållningssätt förlorar också överlevnaden sitt självklara egenvärde, den är i sig själv inte nog: ”När vi inte har mer att erbjuda en utblottad efterkrigsvärld än våra till varje pris räddade kroppar och ingen ny mening, som är sprungen ur de djupaste brunnarna av vår nöd och vår förtvivlan, då kommer det inte att räcka till.” Att undvika döden tycks för Hillesum mindre viktigt än att lära från den. Det kan framstå som att lättvindigt släppa taget om livet – men skulle lika gärna kunna vara att insistera på dess djupaste innebörd. Kanske kan det till och med förstås som uttryck för en innerlig kärlek, storsint nog att ge upp också det som den älskar mest. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Etty Hillesum: Dagböcker och brev i urval. Översättare: Brita Dahlman och Olov Hyllienmark. Faethon 2018.

Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att ”såhär ser inte en dotter ut”. Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som ”slender, pale and serious” (”späd, blek och allvarlig”). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar ”varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle”. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke. Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp. För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än ”så här ser inte en dotter ut” har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten. Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen till förmån för intellektet vet inga gränser tycks det mig. Detta avståndstagande från kroppen innebär också, som Johannisson skriver, ett avståndstagande från sexualitet och reproduktivitet, från kvinnan som underställd naturlagarna. Det är destruktivt, men det behöver inte enbart handla om att förstöra utan kan också ses som ett försök att skapa. Nobelpristagaren Louise Glück beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget själv. Genom att säga nej till mat kunde hon genom att motsätta sig andras vilja använda den för att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, är att dess avsikt inte är självdestruktiv, men dess konsekvenser blir det. Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns förnekande av aptiten, av begäret, är att förstå som ett tecken på en dualistisk förståelse av världen i vilken hon har att välja på att antingen helt och hållet överskrida kroppen och därigenom bli vad Bordo kallar ”ren manlig vilja”, eller så måste hon kapitulera inför kvinnokroppen, denna förnedrande situation med dess vämjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelvägar här, det är det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur. Denna berättelse, så enkel för patriarkatet att utnyttja, har alltså gått ut på att för att vara en skapande kreativ kvinna behöver jag förneka min femininitet, jag behöver bli “ren manlig vilja” manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket alltså är vad jag försökt med i 25 år utan att lyckas. Och det är därför jag till slut sitter i ett av öppenpsykiatrins väntrum och andas i fyrkant för att inte drabbas av panikångest. För att lära om och tänka om, för att försöka kapa denna koppling mellan konstnärlighet och späkelse, intellekt och maskulinitet. Men som Louise Glück påpekar så innehåller sjukdomen ytterligare en paradox. Sättet som strävan efter oberoende och ren tanke manifesterar sig är kroppslig, det är kroppen och förmågan att inte följa dess signaler som står för bekräftelsen. Anorexian visar alltså inte själens överlägsenhet, utan dess beroende av köttet. Och varför kan inte detta kött vara en kvinnokropp. Det är det jag övar mig att tänka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstnärlig och skapande, vad än de dominerande föreställningarna fortsätter påstå. Vad jag successivt har börjat lära mig är att min hjärna, och därmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt är mer min egen än den var innan, eftersom den inte längre i lika hög grad är kidnappad av tvångstankar om svält och försakelse. Och ätstörningsdemonerna som åter börjar rumla om när jag läser hur kvinnliga författare fortsätter porträtteras lugnar sig när jag kan sätta mig ned och skriva denna text. Ett tänkande och ett skrivande som kräver att mitt intellekt fokuserar på texten och inte svälten. Skapandet genom skrivandet blir på så sätt inte bara tillgängligt även för denna kvinnokropp, det är också vad som gör det möjligt att fortsätta befinna sig i denna situation. Här finns således inte längre den gräns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha kämpat för att upprätthålla. Tvärtom är denna kropp själva min förutsättning för mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett sätt att befinna sig i denna kropp. Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete Litteratur Louise Glück: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995. Karin Johannisson: Får den kvinnliga kroppen närma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.

Vad är rättvisa? Vilket samhälle vill vi bygga om vi inte har en aning om vilken plats vi kommer att få i det? Dan Jönsson återvänder till filosofen John Rawls idéer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När mina tvillingar var mindre hade de en metod för att dela rättvist på någonting, till exempel en bit tårta, så att båda blev nöjda. Det hela fungerade förvånansvärt smidigt och gick helt enkelt ut på att den ena sa: ”du delar, jag väljer”. De hade förstås inte kommit på det där själva – faktum är att det egentligen är ett skolexempel på vad som i rättsfilosofin kallas för ren procedurrättvisa – men jag kom att tänka på det när jag för ett tag sen läste om en ny och nästan lika enkel metod som några forskare har tagit fram för att lösa komplicerade vårdnadstvister. Man tänker sig här att rätten bjuder ut barnets vårdnad på en sorts auktion, där föräldrarna var för sig får ange hur många procent av tiden man skulle låta den andra föräldern umgås med barnet, om man själv fick vårdnaden. Den som så att säga bjuder högst vinner, på villkor förstås att den andra får precis så mycket umgängestid som den har blivit lovad. Det finurliga med den här metoden är att ingen vet på förhand vilken position de kommer att befinna sig i när processen är över. Man skulle kunna säga att de befinner sig bakom vad den amerikanske filosofen John Rawls skulle kalla en ”okunnighetens slöja”. Rawls myntade uttrycket i sin klassiska bok ”En teori om rättvisa” från 1971, där han gör ett heroiskt försök att härleda de allmängiltiga principerna för ett rättvist samhälle genom ett stringent, moralfilosofiskt resonemang. Rättvisan, förklarar Rawls, är för politiken vad sanningen är för vetenskapen: den yttersta grunden, som hela idébygget står och faller med. Precis som en vetenskaplig teori måste förkastas om den visar sig vara osann, så blir den politiska ordningen omöjlig att försvara i samma ögonblick den visar sig vara orättvis. Problemet är förstås hur man avgör en sådan sak. Vetenskapliga teorier kan falsifieras genom empiriska experiment, men hur fastslår man egentligen en orättvisa? Rawls lösning har sina rötter i upplysningstidens filosofi – i John Lockes idé om människan som ett ”oskrivet blad”, i Jean-Jacques Rousseaus tankar om ”samhällskontraktet”, och kanske framför allt i Immanuel Kants kategoriska imperativ, alltså principen att vi bör handla på ett sätt som går att upphöja till allmän lag. Rawls tänker sig i samma anda en ursprunglig kontraktssituation, där medlemmarna i det blivande samhället svävar i total ovisshet om vilka de är. När de ska enas om rättvisans principer vet de alltså inte om de är rika eller fattiga, om de är män eller kvinnor, gamla eller unga, eller vilken religion eller hudfärg eller nationalitet de har. Ingen sådan situation har förstås någonsin existerat i historien, men för Rawls blir den en nödvändig utgångspunkt för att hitta fram till en sorts minsta gemensamma nämnare för den politiska rättskänslan, bortom alla snäva egenintressen. Rawls antar att människorna bakom ”okunnighetens slöja” skulle kunna enas kring två grundprinciper för en rättvis ordning. För det första: att var och en har rätt till samma grad av medborgerliga friheter. Och för det andra: att en social eller ekonomisk ojämlikhet bara kan tolereras om den gör att de minst gynnade i samhället får det bättre. Principerna är vad Rawls kallar ”lexikaliskt” ordnade, det vill säga att den ena föregår den andra: med andra ord får en ojämlikhet aldrig rättas till på ett sätt som innebär ett ingrepp i någon annans frihet. Den naturliga ordning som växer fram ur de här premisserna visar sig vara en social liberalism, eller liberal socialism, beroende på hur man tolkar argumenten – som i ”En teori om rättvisa” först och främst riktar udden mot den klassiska liberala utilitarismen och dess idé om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. En princip som dragen till sin spets kan rättfärdiga slaveri, enligt Rawls, och därför knappast skulle verka särskilt lockande bakom ”okunnighetens slöja”. Rawls enkla teori fick ett enormt genomslag, men att han ägnar bortåt sexhundra tättskrivna sidor åt sin argumentation visar kanske att han också själv insåg att enkelheten var förrädisk. Till exempel gör han vissa grundläggande antaganden om människorna bakom okunnighetens slöja – han nämner själv att de inte drivs av avundsjuka. Han förutsätter också, får man tillägga, att de var och en faktiskt kan lita på att de andra är ärliga och konsekventa i sina avsikter. Ni som kan er Astrid Lindgren minns kanske hur Karlsson på taket lyckas kollra bort den väluppfostrade Lillebror när de ska dela upp några kolor. Lillebror låter artigt Karlsson välja först, varpå Karlsson helt fräckt snor åt sig den största kolan och sedan inför Lillebrors upprörda besvikelse ställer den självklara motfrågan vilken han själv skulle ha valt om han fått välja först. Den minsta förstås, snyftar den skenhelige Lillebror. Jaha, säger Karlsson, nu fick du ju den minsta, vad tjurar du för? Så får det givetvis inte gå till. Men vad Karlsson gör i det här exemplet är ju att han utnyttjar en sorts grundläggande social flexibilitet, som knappast några mänskliga sammanslutningar kan fungera utan. Ska människorna bakom slöjan verkligen tänkas utan sådana instinkter – eller omvänt, går det alls att föreställa sig en personlig identitet och därmed några moraliska grundvärderingar hos människor helt utan egenskaper? Invändningarna mot Rawls resonemang har varit många, både filosofiska och politiska – till exempel ansåg den nyliberale tänkaren Robert Nozick att det med Rawls principer inte finns några rimliga motiv för att minska ojämlikhet, eftersom den sortens åtgärder alltid begränsar friheten för någon annan. Från andra sidan kan det påpekas att Rawls förbehåll, att ojämlikheter bara får uppstå om de leder till förbättringar för de sämst ställda, med facit i hand låter som ett förebud om just nyliberalismens ”nersippringsteori”. Den idé som Rawls baserar sitt resonemang på i ”En teori om rättvisa”, att ojämlikheter har en tendens att jämnas ut över tid, har kort sagt visat sig vara historiskt felaktig. Till sist är det väl med ”okunnighetens slöja” som med alla stora idéer: det är förmågan att provocera till motangrepp som gör den levande. Strax före sin död 2002 återvände Rawls till frågan i sin bok ”Justice as Fairness” – ”Rättvisa som skälighet” – där han bemötte kritiken men också kritiserade det moderna amerikanska samhället för att i väsentliga delar baseras på orättvisor, till exempel vad gäller pengarnas roll i det politiska systemet, och den ojämlika tillgången till hälso- och sjukvård. Och säga vad man vill, det fina med hypotesen om ”okunnighetens slöja” är ju att den kan användas just så, som ett lackmustest på rättvisan. Alla brister till trots låter den oss i sin nästan cartesianska radikalitet ta ett steg tillbaka, se på vår egen tid, vårt eget samhälle utifrån, ur ett utopiskt perspektiv, och ställa frågan vilka värderingar och principer vi egentligen, i den bästa av världar, anser borde vägleda oss. Vilken form av ojämlikhet skulle du, handen på hjärtat, vara beredd att finna i dig i om du själv utsattes för den? Fundera noga på saken. Det kan hända att du är en flykting, på väg över ett stormigt Medelhav i en överlastad, sjunkande båt. Dan Jönsson, författare och essäist

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019. En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul. När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom. En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen. Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet ”Norénjul”. Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen. Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa – det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten – ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk. Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman. Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken. Jag säger ”lär ha skrivit” för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap. Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar – alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre.  Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord. Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för ”årets sämsta pjäs”. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid. Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är – finns man då? "Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar. I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar – eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket? Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor. Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar. Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik. NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit? När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga – regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene O’Neill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade. Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta. I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags “Slutspel” för att associera till Becket – men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ. Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen ”Stoft”. Rytmen understryks av Noréns regi – som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram. Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen – de utstötta i den tidiga poesin till – kärnfamiljen – och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande. Mikael Timm, kulturredaktionen

I Sommar i P1 2004 så frågade Ingmar Bergman lyssnarna varifrån musiken kommer. Läkaren och evolutionsbiologen Matz Larsson har söker efter svaret i hav och på land. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä börjar i livmodern. Hjärnan formas av tidiga sinnesintryck. Nyfödda minns till exempel doften av sitt fostervatten. Det mamman ätit påverkar spädbarnets smakpreferenser. Mammans röst avlyssnas och gör liknande avtryck. När Ingmar Bergman ställt sin fråga strömmade svaren från lyssnarna in. Några lästes också upp i radio. Barnläkaren Stellan Håkansson gav uttryck för det som många tror, att ”det är ljuden från urmoderns hjärtslag och andetag som är musikens ursprung”. Moderns hjärtslag hörs ungefär 27 miljoner gånger under en graviditet, så det är en tilltalande hypotes, men den har brister. Vår närmaste släkting schimpansen är totalt omusikalisk trots ett hjärta som låter precis som vårt. Något som däremot skiljer oss från aporna är vår tvåbenta gångstil. Schimpansen kan gå på två ben men gör det väldigt sällan. De rör sig på andra vis. Deras knog-gång och trädklättring skapar svagare, ojämna rytmer. Hjärtljud stimulerar ett enda sinne – hörseln. Men när mamman går stimuleras inte bara fostrets hörsel utan även balans, känsel och ledsinne – det som läser av ledens läge. Böj och sträck, böj och sträck, gung, gung, allt synkroniserat med mammans steg! Med andra ord: När vi låg i magen fick vi alla en rejäl grundkurs i dans. Rytmen var kring 120 slag per minut, människans normala gångtakt. Samma takt är vanlig i pop, jazz, folkmusik, klassisk, ja all musik. Hjärtat slår cirka 70 gånger per minut – långsammare än nästan all musik. Frågan om musikens uppkomst gäckade även Darwin, som hade svårt att se dess evolutionära nytta. Han syftade förstås bara på den allra, allra första musiken. Franz Liszt förförde kvinnor, Beethoven fick floriner, Stickan Andersson och ABBA blev ordentligt rika. Men hur uppstod musik, innan det fanns instrument, noter, konsertlokaler? Den allra första musiken. Visst, musik stimulerar dopaminutsöndring, gör oss nöjda, men ren och skär njutning skapar inte evolutionära fördelar. Vi behöver en hypotes för hur rytmkänsla tog plats och kunde bevaras i vårt DNA. Låt oss blicka ner i havet. (Det var där grunden till vår hjärna anlades.) Vi härstammar från fiskar och i fiskstim synkar individerna, deltar liksom i en ändlös dans. Simma fel och du blir uppäten. Lurar dansen rovfiskens öga? Förmodligen, men rovfisken har ett ännu viktigare sinnesorgan – sidolinjen! En ensam mört skapar vattenrörelser, akustiska signaler när den simmar. Den hamnar som mitt i en darttavla - för gäddan. Gäddan känner mörtens rörelser med sin sidolinje – hugger.  En klokare mört simmar in i ett stim – synkade rörelser, många individers signaler överlappar. Komplicerat för gäddan. Mörten gömmer sig i kollektivet. Fiskar som synkade överlevde, de klumpiga blev hajmat. I vattnet lönade det sig att vara synkroniserad. Några ryggradsdjur, tog sig upp på land. Synk-förmåga fanns kvar i DNA men mattades av, eller försvann hos arter där synkroni inte gav ökad överlevnad. På samma vis som ögonfärg, kroppslängd lagras i DNA, kan ett beteende som rytmkänsla, förmågan att synka, lagras i generna. Vår grupp, primaterna etablerade sig i trädkronorna. Prasslande löv, knakande grenar gjorde det svårt och onödigt att synka med grannens rörelser. Rytmkänsla fyllde ingen större funktion, tynade bort, men kunde kanske väckas till liv? Genom evolutionen utvecklades olika primater. Vår närmaste släkting schimpansen gick på fyra ben, eller bland prasslande löv, oregelbundna grenar. Sånt skapar inga förutsägbara ljud. Men våra föregångare blev tvåbenta. Vår tvåbenta gång ger rytmiska förutsägbara rörelseljud. Forskning visar att på plan mark brukar människan gå i förutsägbar, jämn takt, nästan likt en metronom. Ett promenerande par av samma längd har en stor tendens att hamna i takt, att synka stegen. En gängse förklaring är att beteendet skapar samhörighetskänsla. Mindre omtalat är att synkade steg faktiskt ger akustiska fördelar. I farlig terräng kan det vara nog så viktigt. Människor samordnar sina steg omedvetet – på något vis känns det bra. Dopaminutsöndring i hjärnans belöningssystem kan vara nyckeln. Men ren och skär njutning räcker inte. Ökad överlevnad måste till. Och synkroniserade steg skapar ju korta intervall av tystnad – mellan stegen. Bara bråkdelar av en sekund men det kan räcka för att upptäcka en fiende eller en sabeltandad tiger. Dessutom, om fotstegen är likartade lyckas vår hjärna gruppera ihop dem, särskilja dem från andra ljud. Ett par som går i takt lyssnar bättre. Uthålligt lyssnande och rytmisk gång kunde öka chansen att överleva. Under årmiljoner kan evolutionen på detta sätt ha selekterat fram rytmiska individer - sådana egenskaper som synkroniserade rörelser, nyfikna öron och rytmkänsla har fått en allt starkare ställning i vårt DNA. Om synkade rörelseljud (fotsteg) kan skapa dopaminfrisättning blir en tänkbar effekt: synkade rörelseljud kan alstra välbehag även i säker omgivning.  I så fall var vår hjärna som klippt och skuren för musik när tidig sådan - så kallad protomusik – första gången kittlade våra sinnen. Hur gick det till? Låt mig gissa! Jag anar en grupp runt en lägereld, hör fötter som stampar, händer som klappar, taktfasta tjut, någon dunkar på en trädstam. Det sker i takt och dopaminet flödar. Steget till dans och musik var kanske kort? Säger bara gånglåt, marsch, allegro, foxtrot och step. Musiken gav sammanhållning, lust och glädje, blev en omistlig del av vår kultur. End of story? Nej, en essä om fötter och musik kräver nog en fot-not eller två. Fotnot 1: Vem var den främsta musikern? Bach, Mozart, Beethoven? Listan kan diskuteras men inte blir det många nutida musiker. Varför? Förr fanns varken tåg, spårvagn, bil, buss eller cykel. Nästan alla, även gravida fick ta apostlahästarna. Johan Sebastian, Amadeus och Ludvig fick därmed en rejäl grundkurs. Fotnot 2: Rullar Bergman runt i sin grav på Fårö om han hör detta? Beethovens femma från fiskstim och fotsteg! Eller kan eko av förfäders fötter ge musiken nya dimensioner? Matz Larsson, läkare och evolutionsbiolog Referenser Populärvetenskapliga artiklar med anknytning till essän  https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/music-my-ears-how-language-evolved  https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/why-do-birds-flock-and-fish-shoal Vetenskapliga artiklar Larsson M, Richter J, Ravignani A. Bipedal Steps in the Development of Rhythmic Behavior in Humans. Music & Science. January 2019. doi:10.1177/2059204319892617 Larsson, M. (2014). Self-generated sounds of locomotion and ventilation and the evolution of human rhythmic abilities. Animal Cognition, 17, 1–14. doi:10.1007/s10071-013-0678-z Larsson, M. (2009). Possible functions of the octavolateralis system in fish schooling. Fish and Fisheries, 10, 344–355. Larsson, M. (2012b). Why do fish school? Current Zoology, 58, 116–128. Larsson, M. (2012a). Incidental sounds of locomotion in animal cognition. Animal Cognition, 15, 1–13. doi:10.1007/s10071- 011-0433-2 Larsson, M., & Abbott, B. W. (2018). Is the capacity for vocal learning in vertebrates rooted in fish schooling behavior? Evolutionary Biology, 45, 359–373. doi:10.1007/s11692-018-9457-8 Larsson, M., Ekstrom, S. R., & Ranjbar, P. (2015). Effects of sounds of locomotion on speech perception. Noise Health, 17, 227–232. doi:10.4103/1463-1741.160711 Meehan A., Abbot B, Larsson M, Movement is the Song of the Body: Reflections on the Evolution of Rhythm and Music and its Possible Significance for the Treatment of Parkinson’s Disease, Evolutionary Studies in Imaginative Culture DOI: 10.26613/esic/1.2.49

Om vi ska delta i samhället på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Sociologen David Wästerfors funderar över blåsans koppel och toalettens politik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Så hur får det dig att känna dig?” ”Jag känner mig generad och jag blir irriterad över att jag blir genererad eftersom jag inte känner att jag borde bli det … jag har inte gjort något fel men jag känner mig som en börda, jag känner mig som ett besvär och det innebär också att man får allas uppmärksamhet, människor lägger märke till en och det blir en prövning och det borde det inte vara.” Vad är det han pratar om, denne 26-årige Pete som intervjuas i Phillippa Wisemans avhandling Reconciling the ‘Private’ and ‘Public’ från 2014? Pete bor i Edinburgh och han pratar om att sitta på puben och behöva gå på toaletten. Han lever med ett amputerat ben och följaktligen en funktionsnedsättning, men det borde inte hindra honom. Han har lagarna på sin sida och moralen, men det hjälper inte. Pete kan inte räkna med att toaletten på puben är anpassad och tillgänglig, vare sig i Skottland eller i Sverige. Det han kan räkna med är uppståndelse och krångel. Toaletten kanske finns men den kräver en särskild nyckel, så man måste be om lov för att göra sina behov – och kanske är den också full med lådor eller skurhinkar som måste flyttas för att man ska kunna komma in med rullstolen. Så kallade handikapptoaletter har en tendens att bli förråd eller städskåp. Eller så finns de inte just här, men grannpuben har en. Den kan du väl använda och sen komma tillbaka hit? Det som är lätt och diskret för många blir genant och besvärligt för somliga. Folk i ens sällskap börjar engagera sig. En del vill ”hjälpa till”, de kanske vill ta strid eller kompensera, oavsett vad man själv önskar. Privata angelägenheter blir offentliga, personliga omständigheter blir föremål för mikropolitik – och nöjet i att sitta på puben blir avhängigt en särskild sorts oro som nästan alla personer med erfarenhet av funktionsnedsättningar känner igen. Finns det en lämplig toalett där vi ska vara? Om inte, hur länge kan jag då vara där? Wiseman talar om the bladder’s leash, blåsans koppel. Utan användbara toaletter blir människor underordnade detta ”koppel” – alla människor, förstås, med eller utan funktionsnedsättningar – ett koppel som bestämmer hur långt bort man kan ta sig och hur lång tid man kan spendera där innan det liksom börja dra i en och det är dags att vända hemåt till en fungerande toalett. Phillippa Wisemans informanter – unga personer med funktionsnedsättningar – pratar mycket om toaletter. Med stöd i sitt material hävdar hon att toalettbesök måste förstås som en del av vårt medborgarskap. Om vi ska delta i samhällslivet på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Utan toaletter ingen jämlikhet. Förekomsten av en tillgänglig toalett blir ett lackmustest för frågan om inkludering och deltagande. Om vissa kroppar utesluts från toaletterna utesluts de också från offentligheten. Samhällets budskap blir besvärande och genant. Du får stanna hemma. Det är där du har din toalett. Att leva med funktionsnedsättning innebär i regel en hel del planerande. Man måste vara mycket organiserad – det förstår man utifrån Wisemans insamlade berättelser och även utifrån de berättelser jag själv samlat in i olika forskningsprojekt. Man kan inte ta för givet att det offentliga står på ens sida. Tvärtom – en person som lever med en nedsättning lever också med insikten om att det offentliga rakt inte måste hålla vad det lovar. Man lever med en ständigt pågående analys av undantag och bortförklaringar, som med tiden inte sällan ger näring till en bitvis resignerad men också stridslysten blick på hur den trilskande rumtiden bäst ska besegras. Toaletterna kan placeras i förgrunden av nästan all planering. Det är där äventyret står och faller. Säkrast blir att hålla sig till bekanta platser och sammanhang, men då blir det å andra sidan inte mycket till äventyr. Ytterligare en öl på puben i Edinburgh och frågan om den exakta utsträckningen av bladder’s leash blir kanske själva risktagandet för kvällen. Toaletten är också dramaturgiskt viktig. Vi går på toaletten även med regitekniska motiv, kan man säga. Vi går dit för att putsa vårt utseende, kontrollera det och besvara vår inre och ibland självkritiska röst. Jodå, vi ser okej ut, vi klarar den här kvällen, vi har rentav jävligt roligt, eller hur? En blick i spegeln kan räcka för att staga upp ett ängsligt självförtroende och säkra ett lyckosamt framträdande – utanför toaletten. En toalett som du inte kan använda är inte bara en teaterloge vars belysning och smink förvägras dig utan ett saknat rum för respit och andhämtning. En toalett i det offentliga rummet ingår även i denna del av vårt medborgarskap. Det handlar inte bara om formella rättigheter, om de lite gråa orden deltagande och tillgänglighet. Det handlar om möjligheten att fördelaktigt presentera sig själv, som sociologen Erving Goffman talar om. Det handlar om vardaglig intrycksstyrning och att kunna ordna med det utan rabalder och ståhej. Extra tragikomiskt, då, när den rymliga och tillgängliga toaletten existerar men visar sig sakna spegel. Det är inte svårt att tolka den signalen. Den här kroppen, just den här, har tydligen ett utseende som inte behöver kollas. Vi kan föreställa oss ett samhälle där handlingen ”att gå på toaletten” saknar vissa av de här betydelserna. Historiskt har våra behov minsann inte alltid uträttats i skymundan eller enskilt. Först i modern tid och bland högre klasser blev toalettbesöket en åtminstone skenbart hemlig och taktfull manöver – och alltså en pärs för den stigmatiserade. I ett historiskt perspektiv är det som om vissa inte fullt ut har välkomnats till modern tid. De får delvis nöja sig med gamla tiders toalettmoral, det vill säga att hanteras i klump och inte alls särskilt diskret. Pete gnisslar tänder. Ursäkta mig, ursäkta mig, får han säga när han ska leta upp sin toalett som kanske inte ens finns – och inte vill han protestera öppet heller. ”Jag säger inget för folk kommer att kolla på mig och tänka ’åh, han är bara en av de bittra funktionshindrade människorna som behöver skrika ut det hela tiden’”. Lagen placerar egentligen genansen hos pubens ägare – eller hos de ansvariga på skolan, arbetsplatsen, teatern, köpcentret eller var vi nu befinner oss – alltså en karakteristisk tillgänglighetsgenans som infinner sig närhelst dagens rättigheter inte materialiseras i praktiken. Men när väl situationen uppstår och toaletten inte fungerar eller existerar, då får Pete personligen känna den där genansen. Det borde inte vara så, säger han, det gör honom irriterad, men generad blir han likafullt. Nog är det talande att hans toalettbesök blir en praktisk, social och emotionell prövning – talande för den offentliga toalettens enastående kapacitet att fria eller fälla. Jag bläddrar i Phillippa Wisemans intervjucitat. Ingenstans läser jag att Pete tänker sluta gå på puben. Nej, det tänker han inte. Det kommer han aldrig ge dem. David Wästerfors, sociolog

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstjärnorna till, men vilka är det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar över blixtens kulturhistoria och dialektik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Federico Fellinis film ”Det ljuva livet” från 1960 förekommer en scen, där Anita Ekberg lämnar ett flygplan. Hon spelar en filmstjärna, hon bär solglasögon och breder ut sina armar, hon stiger långsamt nerför landgången. Vid trappans ände sprattlar ett gäng pressfotografer. Allihopa är utrustade inte bara med tunga kameror, utan också med stora, blänkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt på dagen. Det kan inte finnas några hemligheter som måste ryckas ur mörkret. Det blixtrar ändå. Reflektorena är en del av en iscensättning, så som själva stegen ur flygplanet är ett spel inför publiken. Scenen visar att förhållandet mellan stjärnan och fotograferna inte bara är tätt, utan att de behöver varandra, ömsesidigt: Skådespelaren blir inte till stjärna, om den inte bjuder offentligheten på sig själv. Offentligheten ombesörjes av blixtfotograferna, med licens till alla möjliga kränkningar av privatsfären. De blottar och de lyser upp, ofta på en och samma gång. ”Paparazzo“ kallas en sådan stjärnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen ”La dolce vita“. Denna figur är en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, när de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, för att det var så mycket billigare att spela in vissa filmer där, filmer som ”Ben Hur“ med åttatusen italienska statister utan anslutning till någon fackförening. I Hollywood, utanför dåtidens Los Angeles, hade denna tidens filmstjärnor varit skyddade. I Rom, där de brukade bo på ett av hotellen på Via Veneto, mitt i staden, blev de däremot ett lätt offer för “attackfotografen”, så som han heter på italienska: ”fotógrafo d’assalto“. Paparazzon övertog en amerikansk teknik. Det bländande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten väska eller bara hängande över axeln, hade redan innan andra världskriget varit ett redskap för pressfotografer. De hade specialiserat sig på att försörja tidningarna med bilder på brottsplatser eller till och med på brottsoffer. Deras gärningar följde samma dialektik som paparazzons verksamhet. Så som fotografen formade stjärnan genom att bära dennes bild till offentligheten, så dokumenterade dess amerikanske föregångare inte bara brottsplatsen. Han skapade den också, för en publik av miljontals voyeurer. Förr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens mörker. Sedan kom blixten för att skära ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: Här har det hänt. Mörkret omkring blev då ännu mörkare, liksom ingen människa blir så ensam som en stjärna som ingen vill se. Både detektiven och reportern tillhör demokratins pionjärer: Detektiven upptäcker brottet var än det har gömts. Reportern underrättar offentligheten om vad detektiven upptäckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln ”Man with a Camera“. I hjälten, spelat av Charles Bronson, förenas båda yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan förmår att ta. Hans viktigaste redskap är en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, människan bakom en ännu idag populär varelse med namnet ”Spiderman“, är en arvtagare till mannen med kameran, med garanti på att vara på brottsplatsen först. När många fotografer blixtrade samtidigt, förr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande små explosioner och vit rök. På engelska kallas detta skådespel ”a flurry of flashes“. På tyska är ordet ännu vackrare: “Blitzlichtgewitter”. Rakt översatt: “blixtljusåskväder“. Uttrycket påminner inte bara om att blixten brukade markera en övergång till det övernaturliga, så som i de flesta historier om ”Frankenstein“, där monstret föds, medan blixtarna kommer från alla håll. Ordet bevarar dessutom en känsla för våldsamheten med vilken blixten slår till. Motivet användes i en av historiens mest berömda filmer, i Alfred Hitchcocks “Fönstret mot gården” från 1954. I slutet vinner hjälten genom att blända boven med hjälp av några fotoblixtar. Han hade lagt dem tillrätta som om de varit patroner för en revolver. Hjälten, trots att han spelas av James Stewart, är även han av tvivelaktig karaktär. Det finns för mycket fönstertittare i honom, för att man ska kunna tro att han är en helt oklanderlig man. De gamla blixtlamporna, de som kort fräste till för att sedan bli blinda, är numera försvunna. Dels behövs de inte längre, för att ljusstyrkan i moderna kameror är högre än de varit i analoga tider. Dels ersattes de med elektroniska, gasfyllda blixtlampor som kan användas tusentals gångar. I mobiltelefoner används lysdioder, som är svagare, och ljuset är svårare att styra. Men de förknippar minimal storlek med enkel användning. Visserligen blixtrar det fortfarande, när skådespelare skrider över röda mattan, eller när världspolitiker träder fram till mikrofonen. Blixtrandet är dock inget undantag längre. Det blixtrar numera alltid och överallt. Ibland ser man en öppen buss körandes genom Via Veneto i Rom. Medan guiden förklarar var exakt Anita Ekberg, Marcello Mastroianni, Elizabeth Taylor och alla de andra höll hus, blixtrar det från alla telefoner, mot ett utomhuscafé utan gäster, mot en hotellfasad, mot en tom plats på trottoaren. Det är mitt på dagen. Det finns ingenting som man inte kunde se utan blixt. Åskvädret har förvandlats till en vardagsföreteelse av beskedliga mått. Den blottar ingenting, och den lyser inte upp någonting, förutom fotografens självmedvetande. ”Jag var där“, säger denna fotograf till sig själv. Eller kanske ännu mer: ”tänk att det var jag som var på detta ställe“. I detta självförsäkrande upprepas hela dialektiken som kännetecknade blixtfotografiet från början. Men den tar en vändning till. Så som den gamla blixten skapade stjärnan, som utan denna upplysning enbart varit ett hål i luften, så skapar den moderna blixten fotografen själv, i mån som stjärna. Logiken som gäller för alla ”selfies“ kommer till användning även om fotografen själv inte skulle synas på bilden: ”Tänk att det var jag.“ Samtidigt återvänder brottsplatsen. Visst utmärker sig  trottoaren inte på något sätt från oändligt många andra trottoarer i Rom. Men det var där det hände. Och det var där jag var. Och så börjar blixtarna och bilderna, stjärnorna och de okända, fotograferna och publiken bilda ett kretslopp, där alla positioner går över i varandra, i allt snabbare takt. Tänk hur opraktiskt det hade varit om blixtrarna, som i gamla dagar,  enbart hade kunnat användas en enda gång. Thomas Steinfeld, författare, professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef på Süddeutsche Zeitung

Om våra identiteter hela tiden förändras av faktorer utanför vår kontroll vad händer då med idén om personligt ansvar? Det resonerar författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången i september 2020. Jag har alltid tyckt om att fundera över vem jag hade varit om jag hade levt under andra omständigheter. Om jag hade vuxit upp i ett jägar- och samlarsamhälle – hade jag då haft samma törst efter att förstå och sätta ord på världen? Hade jag haft större eller mindre behov av att vara ensam om jag hade vuxit upp i en fattig torpstuga med tio syskon i stället för i ett relativt rymligt 70-talsradhus med bara två? Vem hade jag varit om jag bott på en annan plats, med andra grannar, en annan man, andra barn och andra vänner? Många vill nog svara att de trots vissa variationer hade varit ungefär samma personer som de är nu, att vår kärna ändå är fast. Men är det så? På senare år har man inom forskningsområdet epigenetik visat att vårt genetiska arv kan få helt olika utfall beroende på vilka liv vi lever, och att det inte bara påverkar vår fysiska hälsa utan också vår personlighet. Den ständigt växande medicinska forskningen om bakterierna i våra tarmar tyder på att de kan ha betydelse för exempelvis hur depressiva vi blir till vår läggning. Kattparasiten toxoplasma överförs lätt till människor via kattens avföring och studier tyder på att den kan göra män mer inåtvända och misstänksamma och kvinnor mer tillitsfulla och kontaktsugna. Men framför allt formas vi av andra människor. Vi anpassar oss efter situationer vi hamnar i och personer vi umgås med och anpassningarna blir en del av våra jag. Hur vi fostrats till att tala och föra oss som barn påverkar i sin tur vilket bemötande vi får och antingen öppnar eller stänger dörrar för oss i livet – vilket också det formar våra personligheter. Jaget, skriver filosofen Kwame Anthony Appiah i boken ”Identitetsillusionen”, är en produkt av hur vi svarar på andras sociala krav. Som exempel ger han bland annat ett socialpsykologiskt experiment från 50-talet då två grupper av pojkar fick leva lägerliv en sommar. Först när grupperna var för sig svetsats samman fick de vetskap om varandra och möttes i olika tävlingar. Snabbt växte en stark fiendskap fram mellan dem och trots att de alla hade liknande bakgrund och livsomständigheter började de definiera sin egen grupp utifrån den andra och skilja sig åt alltmer. Gruppen Rattlers utsåg sig själva till tuffingar som svor och då beslutade sig Eagles för att skärpa till sig eftersom de inte ville vara sådana lodisar som Rattlers. Appiah beskriver det som att etiketterna på grupperna kom först men att essenserna, det som utmärkte pojkarna i de olika grupperna, följde snabbt därpå. Han skriver ”Pojkarna utvecklade inte motsatta identiteter för att de hade olika normer – de utvecklade olika normer för att de hade motsatta identiteter.” Liknande processer pågår hela tiden, inte minst i våra i skolor. Flera forskare har pekat på att pojkar utvecklar en ovilja att anstränga sig i skolan eftersom det stämplats som tjejigt. Duktiga pojkar med låg status presterar till och med sämre med flit, för att inte ytterligare sjunka i hierarkin. Och eftersom våra handlingar påverkar hur vi ser på oss själva riskerar identiteten som ointresserad av skolarbete att sätta sig och bli en verklig del av personligheten. Till råga på allt har vi människor dåligt minne, vilket också bidrar till att forma oss. Vi gör som alla andra, tycker som dem vi umgås med, låter våra känslor påverkas av reklam, tv-serier och böcker, och glömmer snabbt att vi nyss tänkte och kände på ett annat sätt. Vårt dåliga minne kompenserar vi med fantasi, vilket kan resultera i allt från att en rätt medioker barndom i efterhand kan framstå som lycklig till att vi får falska minnen av att ha blivit utsatta för övergrepp. Våra jag är kort sagt oerhört föränderliga. Så vilka är vi egentligen, och vad styr våra handlingar – som ju är det som andra ser av oss och uppfattar som våra jag? Och hur ska vi se på sådant som rättvisa när så mycket i våra liv inte alls ligger i vår egen makt att styra över? Är det verkligen jag som gjort mig förtjänt av något, eller har jag bara tur som blivit arbetsam och fått förmåga att fokusera? Det finns också något motsägelsefullt i att straffa människor när deras handlingar i så hög grad beror på hur deras föräldrar betett sig mot dem när de växte upp, vilka gener de råkat få, vilka människor de har omkring sig och vilka situationer de hamnat i. Sällan ställs väl denna problematik på sin spets lika tydligt som i krig, där ofta mycket unga människor som under värnplikten tränats i att lyda order försätts i extrema situationer och med mycket lite utrymme för eftertanke ändå förväntas bete sig rationellt och moraliskt. I Niclas Sennertegs biografi över Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss, ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”, finns en talande scen återgiven. Höss förhörs i krigsförbrytarrättegången i Nürnberg om hur han såg på Himmlers order att mörda alla judar. Hade han inte kunnat vägra lyda order? ”Nej”, svarar Höss: ”utifrån hela vår fostran var det otänkbart att vägra lyda order, oavsett vad för slags order det handlade om … Jag antar att ni inte kan förstå vår värld. Naturligtvis var jag tvungen att lyda order och nu måste jag ta konsekvenserna.” Han tycks både anse att han var ett viljelöst offer för omständigheterna och att han är ansvarig för det han har gjort. Det går inte ihop. Det går att diskutera hur viljelös just Rudolf Höss egentligen var. Sennerteg menar i sin bok att han snarare agerade utifrån stark ideologisk övertygelse, men faktum kvarstår att det finns många studier som visar att vi kan förmås att göra saker som går helt på tvärs med våra normala uppfattningar, om bara auktoriteter och omständigheter driver oss att göra det. Vi kan emellertid inte se på människan som bara ett offer för omständigheter. Hela samhällsordningen skulle falla om vi slutade betrakta alla som i någon mening både fria och ansvariga för sina handlingar. Samtidigt är det ohederligt att inte beakta att yttre faktorer styr oss i väldigt hög grad. Hur ska vi lösa upp denna knut? Kanske räcker det inte att bara hålla människor rättsligt och moraliskt ansvariga? Kanske skulle vi också behöva aktivt efterfråga att människor skaffar sig insikt om hur de själva och andra fungerar - hur lättpåverkade och utifrånstyrda vi är. Vi lever i en tid då instrumenten för att manipulera oss förfinas hela tiden, av företag som vill sälja saker till oss och av stater och organisationer som vill styra oss politiskt. Men det finns ju inget som säger att vi inte kan göra motstånd. Kan man tänka sig att alla medborgare erbjuds en psykologisk värnplikt där vi lär oss grunderna i hur vi människor fungerar och hur vi kan bygga och freda våra egna psykologiska gränser? Det skulle kanske som bonus också kunna ge en hälsosam samhällsinjektion av ödmjukhet inför både våra egna framgångar och andras motgångar. Omständigheternas orättvisa märks på många sätt i vårt samhälle, i sjukjournaler, bidragsstatistik och i brottsregistret. Den klokaste vägen framåt kan inte vara att i efterhand försöka kompensera för alla dessa olikheter, utan att i möjligaste mån göra omständigheterna mindre orättvisa och människor mer medvetna om både dem och sina egna sköra och töjbara jag. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

När algoritmer avgör hur en självkörande bil ska agera, så låser vi etiken i dåtiden. Skribenten och ingenjören Christina Gratorp funderar över den tekniska utvecklingens betydelse för människan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprunglingen publicerad den 15 oktober 2019. Vem är det som kör egentligen? frågar Musse Pigg sina medresenärer i Walt Disneys kortfilm Mickey’s Trailer från 1938. Det är ju jag som kör, svarar Janne Långben med sitt sorgfria höhö, medan bilens övergivna förarsäte gapar tomt genom husvagnens vindruta. Varje gång jag läser om utvecklingen av självkörande bilar hör jag den frasen som ett eko i min skalle. Vem är ansvarig om ingen håller i ratten, och vad innebär etik när tekniken fattar besluten åt oss? När vi bara följer protokollet. Ur ett samhälleligt perspektiv tycks protokollet utgöra en modern dygd. I effektiviseringens namn förlitar vi oss i allt större utsträckning på algoritmiserade beslut, i dag realiserade i datorprogram, där socialarbetaren, handläggaren eller juristen enkelt kan trycka på en knapp för att få fram ett beslut för sitt ärende. Vem får bostadsbidrag, hemtjänst eller böter? Besluten finns i ökande grad inkodade i programvaror utvecklade av tekniker, långt ifrån de verksamheter som utgör vårt sociala skyddsnät och de institutioner som vårt gemensamma samhälle vilar på. Om den globala trenden håller i sig innebär det att inrättningar som socialkontoret och åklagarmyndigheten på sikt inte behöver befolkas av socionomer och jurister utan kan reduceras till platser där någon trycker på en knapp. Möjligheten att tolka lagar och regelverk utifrån nya samhälleliga villkor försvinner – morgondagens beslut baseras på gårdagens föreställningar. För det är just vad ett algoritmiserat beslut innebär. Till skillnad från tekniska hjälpmedel som ett räkneprogram eller en vädersimulator, är program som används för att svara på hur vi ska agera något som binder oss till ett beteende. Om vi med teknikens hjälp kan förutspå vilken dag det kommer regna bestämmer det ingenting åt oss. För bonden kan regnet vara välkommet, för semesterfiraren troligtvis inte. Datorprogrammet Compas däremot, som används i domstolar i USA för att förutsäga vem som med stor sannolikhet kommer att bli en återfallsförbrytare, fungerar determinerande. Det knyter inte bara en individs öde till andras beteenden i en redan passerad dåtid, utan avskaffar också medmänniskans blick på individen som just sin egen. För den åtalade vars livsöde står på spel innebär det både att kategoriseras utifrån föreställningar om grupptillhörighet, som klass, kön och etnicitet, och samtidigt att berövas synen på sin domare som en egen, etisk instans. Överfört på en större del av samhället är frågan vilka vi blir för varandra om vi inte längre kan betrakta våra medmänniskor som etiska aktörer. Vem är det jag möter om det inte är hon själv som agerar och vad gör det med min syn på henne? Och vad innebär det i sin tur för min egen förmåga att handla etiskt att betrakta min nästa som förutbestämd? Den moderna byråkratins målrationella tänkande – att bara utföra de uppgifter vi åläggs – var enligt sociologen Zygmunt Bauman en förutsättning för andra världskrigets terror. Försvaret för de algoritmiserade besluten utgår ofta från argument om rättssäkerhet och likabehandling. Genom att eliminera den så kallade mänskliga faktorn ska inga fördomar slingra sig in, ingen behandlas orättvist. Den juridiska lagen upphöjs till naturvetenskap och ges samma status som gravitationen eller ljusets konstanta hastighet – som om lagens ursprung var en objektiv kunskapskälla, i sig fri från fördomar och statisk över tid. I själva verket har det visat sig att det som på pappret kan verka rättssäkert i praktiken ofta fått motsatt effekt. Datorprogrammet Compas har till exempel visat sig dra slutsatser i linje med rasistiska fördomar, vilket både beror på programkodens design och på den statistik som används. Men att se etiskt på sin omvärld är att värja sig mot tron att allt går att reducera till fakta. Kunskap är att äta, men människan får aldrig förbrukas som vetenskap; vi får inte göra den Andre till det Samma genom att tugga och svälja henne. Vår syn på detta andra som inte får objektifieras – kategoriseras, katalogiseras, kartläggas – är enligt moralfilosofen Emmanuel Lévinas avgörande för vår möjlighet att tänka bortom det totalitära. ”Att möta en annan människa är att hållas vaken av en gåta” säger han, och pekar på att det oförutbestämda också bär möjlighetens frö. Kanske mot helt nya samhällsordningar, kanske mot en hjälpande hand i en stund då man minst förväntar sig en. Kanske kan man kalla det en tillåtelse att frångå protokollet. Men kan inte ett automatiserat beteendet vid sidan av argument om effektivitet och ekonomisk vinning också vara av godo? För att ställa frågan på sin spets kan den självkörande bilen statuera exempel. Dessa skulle, sägs det, kunna rädda tusentals liv. Det amerikanska lärosätet MIT – Massachusetts Institute of Technology – har ett interaktivt test på sin hemsida. Testet heter Moral Machine och går ut på att jag som användare utifrån ett visst antal situationer ska avgöra hur en självkörande bil bör agera. Jag startar testet. Ett blått fordon och några röda människofigurer dyker upp. Det är inte utan obehag som jag tvingas peka och klicka på vem av dem som måste dö. I scen efter scen väljer jag sedan mellan gångtrafikanter, passagerare och djur. När testet är klart inser jag att det i varje scen funnits mer information än vad jag först trodde. Av sammanfattningen framgår inte bara hur många passagerare och gångtrafikanter jag dödat, utan också hur många män, kvinnor, vältränade, överviktiga och personer som beskrivs ha högt respektive lågt socialt värde som jag låtit stryka med. Detta är den verklighet programmeraren ställs inför. Utan denna kategoriserande verksamhet går det helt enkelt inte att skapa ett program. Etikens fråga sliter sig från nuet och forslas bakåt till en annan beslutsfattande instans. Ett sätt att se det är att framtiden blir låst – där kan helt enkelt inte ny information påverka situationen. Det jag möter i trafiken är en kunskap producerad i en svunnen tid – en redan uppäten bit av världen. Men om det räddar liv? På ett filosofiskt plan ställer frågan i stort en föreställning om ett utfall mot ett avsägande av oss själva som aktörer med etisk agens. För att ekvationen om etik ska gå ihop måste dock framtiden vara obestridligt ny, vilket bara kan ske om den också samtidigt är o-förutbestämd. Lévinas liknar ett nu där allt hopp om förnyelse har gått förlorat med ett tillstånd av sömnlöshet: där råder förvisso vakenhet men det är ”alltid samma nu eller samma förflutna som varar.” Vakenheten blir dröm, en o-personlig medvetenhet. I fallet med den självkörande bilen är det kanske rättvisare att inte ställa den mot en bil med chaufför, utan mot ett samhälle där vi strävar bort från bilism. Inspirerade av en annan moralfilosof, Immanuel Kant, skulle vi också kunna grubbla över intentionen med resan. Kan man kalla en maskin moralisk utan att samtidigt betrakta den struktur den opererar i? Är ett samhälle uppbyggt kring förbestämda beslut en plats där etiken är möjlig? Frågan om vem som kör verkar inte räcka till. Vi måste också fråga oss: vart är vi på väg? Christina Gratorp, skribent och ingenjör

Vad innebär det att vara en moralisk person? Lars Hermansson menar att det alltför ofta ses som synonymt med att säga rätt sak och att vara emot rätt saker. Vi måste våga tänka och tala friare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2018. I tjugoårsåldern hade jag en period när jag bara med svårighet kunde avhålla mig från att sparka till duvor och små hundar när de kom så nära att det vore möjligt. Detsamma gällde människor på kryckor. Det var inte för att jag ogillade duvor och små hundar och människor på kryckor, utan för att det hade varit så lågt, så i allmänhetens ögon förkastligt. Ju mer jag tänkte på vilket kräk jag skulle vara om jag gav efter för trycket desto större blev trycket. Jag antar att jag led av en mild variant av det som på engelska brukar kallas ”call of the void”, den plötsliga insikten om att livet är oändligt bräckligt och att vem som helst, även jag, nästan när som helst, genom att bryta en överenskommelse, kan krossa det: det räcker med att vrida på ratten ett halvt varv när man möter en bil på landsvägen, eller att med kraft knuffa till en person som står och väntar på perrongen när tåget dundrar in. Eller att bara släppa ett spädbarn man fått i famnen. Ett ögonblicks verk, som det heter. Det är rätt obehagligt när man tänker på det. Det är väl därför vi inte gör det så ofta. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men om vi aldrig tänker på det: vilka blir vi då? Om vi aldrig tvivlar på att vi är goda rätt igenom? Jag tror svaret är: vi blir moralister. Immanuel Kant menade i sitt första moralfilosofiska verk, ”Grundläggning av sedernas metafysik”, att den goda handlingen måste kännas lite som en uppoffring annars är den inte riktigt god. Att säga sanningen till exempel, är bara en god handling om du har något att förlora på att inte ljuga. Det går ju faktiskt att vara sanningsenlig av egoistiska skäl. Du ska handla av plikt, inte för att du själv eller någon annan eller samhället som helhet tjänar på det. Pliktetiken, som den här moralläran brukar kallas, är känd för att innehålla fler förbud än påbud. Du ska inte ljuga, inte stjäla, inte sparka undan folks kryckor och så vidare. Länge var förbuden förankrade i en kristen etik som till stora delar handlade om att inte bejaka sina begär, att avstå från världslig makt, köttets lust och andra fåfängligheter. Men när det kristna fundamentet relativiserades i och med sekulariseringen kom pliktetiken som morallära på skam. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men pliktkänslan kan vara omedveten, det är en av de tankar den slovenske filosofen Slavoj Žižek blev berömd för genom otaliga föreläsningar och böcker som ”Njutandets förvandlingar” och ”Ideologins sublima objekt” på 1980- och 90-talen. Žižek menar att det senkapitalistiska samhället visserligen håller sig med en del gamla nedärvda förbud om att inte döda och så vidare, men att det som framför allt kännetecknar denna kapitalism utan kristendom är påbudet att njuta, unna sig, utforska driftslivets tidigare så mörka vrår och bli en fri människa – den ekonomiska tillväxten till fromma. Men påtvingad frihet är som bekant sällan upplevd frihet. Och det är svårt att njuta på befallning, i synnerhet om någon ska tjäna pengar på det. Chailatte var kanske en kul grej, men det där designköket: kostade inte det lite mer än det smakade? Och hur var det med moralen under dessa konsumismens glansdagar? Tja, Stig Larsson sammanfattade det ganska bra i en ofta citerad diktrad: ”God är den som smakar gott.” Fast inte bara så. Det var också en hederssak (fast man kanske inte använde just det ordet) att inte framställa sig som godare än man var: cynism stod högre i kurs än idealism, ironi högre än utopi. vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Och idag? För ett tag sedan fick jag hemskickat ett korrektur från en publikation jag ska delta i. Längst upp på en högersida, på egen rad, skild från resten av ordet som återfanns på föregående sida, stod stavelsen ”na.” ”Bilder-na” stod det helt korrekt, men ordet blev svårläst när det var uppdelat på två olika tidskriftssidor. Därför hade korrekturläsaren ringat in den ensamma stavelsen, ritat en pil till den och skrivit ordet ”horunge”. Men har de inte rensat ut den där typografiska termen för länge sedan, var det första jag tänkte. Jag googlade, och visst, men inte för så länge sedan. 2016 rekommenderade Svenska språkrådet att vi ska börja använda ”ensamrad” istället, och två år tidigare, 2014, utlyste Föreningen Svenska tecknare, som organiserar också svenska typografer, en tävling om vilket ord som borde ersätta den nedvärderande termen. ”Sladdis” vann, tätt följd av ”busunge.” Jag sitter där med korret och stirrar på den ensamma stavelsen, pilen och det nedvärderande ordet, och försöker föreställa mig hur jag skulle känna om jag faktiskt var son till en prostituerad. Skulle jag ta det personligt och tro att typografen kände till något om min familj, att ordet var en medveten skymf? Eller skulle jag känna mig ledsen och arg, inte bara för egen del, utan också å alla andra sexarbetarbarns vägnar? Eller skulle jag tycka att det var komiskt att den där ensamma stavelsen på något sätt skulle kunna representera mig? Jag vet inte. Men jag vet att vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Nästan så att somliga tror att det finns ett inneboende ont i vissa ord. Jag hör ofta människor använda det så kallade n-ordet i satser som ”Och då sade hon n-ordet” eller ”På den tiden man kunde säga n-ordet”, i situationer när det inte finns någon svart människa i rummet som skulle kunna ta illa vid sig. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Jag är inte den första att se likheten med medeltidens teologiska och filosofiska så kallade universaliestrid, som grovt förenklat stod mellan nominalister och realister, där nominalisterna – den mest kände är kanske Wilhelm av Ockham – menade att allmänbegreppen, de ord vi använder för att beskriva inte ett enskilt ting i världen, utan tinget i allmänhet – som stol, demokrat, horunge eller sanning – att de är tomma skal som vi kan fylla med vad som helst, medan de mest extrema realisterna verkligen trodde att det till exempel fanns en satanisk essens i ordet satan. Och att vi därför måste väga varje ord på guldvåg. Jag tänker att strävan efter moralisk renhet, då som nu, har med rädsla att göra. Det gäller att inte vackla, när det finns så mycket smuts därute, i Ungern, Polen, inuti Donald Trump, ja till och med på självaste Östermalm. Vi måste stå enade och starka nu, täppa till alla sprickor där ”the call of the void” skulle kunna höras. Det är inte läge för nyanser och självrannsakan. ”God är den som säger rätt”, skulle man kunna travestera Stig Larsson. Och det är förstås bra att vi står upp för alla människors lika värde och det fria ordet. Men när alla står upp på samma sätt. Allt högre ropar vi som till varje pris vill vara goda självklarheter eftersom en visserligen stor men dock minoritet, uttalar det för oss otänkbara. Allt vi vill är att de där 20 procenten inte ska växa och bli 30, 35, 40, 50. Men om det är allt vi vill, då kommer det att bli så. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Och vara oeniga, inte bara med varandra, utan också med oss själva. Jag ger kanske inte så mycket för Kants pliktetik, men jag tror ändå på det där att den goda handlingen inte ska vara alldeles lätt att utföra. Och att vi inte ska stirra oss blinda på ondskan hos andra, utan också erkänna att den har fäste djupt inom oss själva. Lars Hermansson, författare och kritiker

Om inte jag gör det, så gör någon annan det. Det personliga ansvaret tycks ha förlorat sin poäng i vår tid, men kanske är det precis då moralen blir relevant, funderar författaren Helena Granström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018. Homo homini lupus est. Människan är människans varg; det gamla latinska ordstävet har i vår tid fått en förnyad, och kanske än mer skrämmande, innebörd. Med undantag för klimatförändringarna – som i och för sig är människans verk, men ett oavsiktligt sådant – är de allvarligaste hoten mot människan skapade av henne själv, inte omedvetet utan tvärtom målinriktat och metodiskt. I flera fall är de största farorna för den mänskliga civilisationen också nära förbundna med dess uttalade mål. Dystopin är inte en motpol till utopin, bara en lätt förvanskning av den. Avancerad artificiell intelligens är ett sådant exempel, en teknologi som vissa menar kommer att kunna lösa klimatfrågan och andra problem som vi inte klarar av på egen hand, och på sikt till och med hjälpa oss att kolonisera universum – men som samtidigt befaras kunna utradera inte bara mänskligheten utan också allt annat biologiskt liv från planeten, om vi inte lyckas hantera den rätt. Medvetenheten om att AI-forskning medför en sådan allvarlig existentiell risk är spridd, också bland de forskare som själva driver utvecklingen. Trots det höjs i princip inga röster för att forskningen på detta område omedelbart bör upphöra, inte ens från dem som finner det osannolikt att missöden ska gå att undvika.  Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Varför inte? Svaret är enkelt: Helt enkelt för att det inte längre är ett alternativ. Dynamiken är densamma som för entydigt destruktiva tekniker som kärnvapen och biologiska stridsmedel, eller för den mer tveeggade möjligheten till genmodifiering av människan: Den som behärskar tekniken vinner makt, och att som person, organisation eller nation avsäga sig den makten innebär bara att man placerar den i händerna på någon annan – och kanske mindre ansvarsfull – aktör. Om detta var sant redan tidigare, under det 1940-tal då det amerikanska Manhattan-projektets forskare lyckades bli först med att konstruera en fungerande atombomb, är det giltigt i än högre grad inom den globaliserade världsordning som råder idag. En nation som med hjälp av etiskt tvivelaktig vetenskap och teknik skaffar sig politiska eller ekonomiska fördelar, kan snabbt komma att behärska världen. När amerikanerna fällde atombomben över Hiroshima hade den tyske fysikern Werner Heisenberg 25 år av intensiv atomforskning bakom sig. Det var resultatet av hans och andra atomfysikers arbete som nu brände människor till döds, slet dem i stycken, förvandlade dem till aska. Men begreppet skuld var, menade Heisenberg, trots det ”inte direkt applicerbart, även om vi alla var länkar i den kedja av orsakssamband som ledde fram till denna stora tragedi.” Såväl teknikutveckling som vetenskap är historiska processer i vilka individen är utbytbar. Hade Einstein inte upptäckt relativitetsteorin hade någon annan gjort det, och hade inte Heisenberg själv och hans kollegor genom sin forskning bidragit till att lägga den teoretiska grunden för kärnvapen hade någon annan varit där för att fylla hans plats. ”Av det skälet kan den individ som gör en avgörande upptäckt inte sägas ha mer ansvar för dess konsekvenser än alla de andra personer som kunde ha gjort den. Pionjären har bara blivit placerad på rätt ställe av historien, och har inte gjort något mer än att utföra den uppgift han blivit ålagd.” Och detta, tillägger Heisenberg, är det värsta av allt: Insikten om hur oundvikligt alltihop faktiskt var. Mer än hundratusen människors plågsamma död finns med andra ord härbärgerad redan i den teoretiska atomforskningen, eftersom den förr eller senare kommer att leda fram till kunskap som möjliggör bomben, en kunskap som i sin tur kommer att driva någon till att konstruera denna bomb, vilket så småningom kommer att få någon att använda den. Genom forskning görs tekniken möjlig, och så snart den är möjlig är den också nödvändig. Därmed kan forskarens moraliska ansvar i synnerhet, och kanske till och med det personliga ansvaret i allmänhet, i viss mening sägas vara avskaffat i det moderna samhället. Detta inte av ideologiska skäl, utan av praktiska: De krafter som människan i och med byggandet av en teknologisk civilisation har satt igång har visat sig starkare än hennes moral, starkare än hennes politik, ja, starkare än hon själv. Kanske är den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inte oundviklig i något principiellt avseende, men i praktiken tycks den numera fullständigt ohejdbar. Det dilemma som möter den moraliskt sinnade forskaren liknar i många avseenden det som vi alla står inför idag, i relation till de klimatförändringar som inom en nära framtid kommer att bli förödande om utsläppen av växthusgaser inte upphör. Och den kapitulation som de flesta av oss väljer att möta det med, är också besläktad med den som Heisenberg ger uttryck för: Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Och dessutom är våra egna handlingar, de förändringar som vore möjliga för att själva att åstadkomma, så små att de saknar betydelse. Begreppet skuld är, säger vi oss, inte direkt applicerbart. Utifrån ett sådant perspektiv snöps kraften hos varje individuell handling redan innan den har hunnit utföras: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga och köra bil, om ingen annan gör det? Vad spelar det för roll om jag sopsorterar, blir vegan och slutar nöjesshoppa, när alla andra fortsätter som förut? Det enkla svaret är förstås: Ingen roll alls. Och därmed verkar saken vara avgjord. Moral och personligt ansvar tycks ha spelat ut sin roll. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som – med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita – ”har blivit döden, världarnas förstörare”. Men frågan är om det inte förhåller sig precis tvärtom: att det är just i ett sådant här läge som moralen som idé blir verkligt betydelsefull. Ju mer svårgripbara effekterna av den enskilda människans agerande blir, och ju otydligare hennes möjligheter att påverka, desto viktigare blir en känsla för rätt och fel som åtminstone till viss del är oberoende av den enskilda handlingens konsekvenser. På samma sätt som begrepp som värdighet, godhet och respekt hämtar dessa kategorier sin näring från någonting som ligger djupare än de omedelbara effekter som ofta kan vara både oöverblickbara och svåra att förutse. När vi värderar handlingar med deras hjälp, värderar vi inte bara handlingarnas konsekvenser, utan också hur de formar den individ som begår dem. Kanske var atombomben oundviklig, och kanske var den enskilda forskarens roll i dess tillkomst fullständigt utbytbar. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som – med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita –  ”har blivit döden, världarnas förstörare”. Kanske – eller rentav troligen – kommer vi att misslyckas med att dämpa klimatförändringarna och annan mänsklig förstörelse av planeten; kanske kommer vi till sist att gå under i en värld som vi själva slagit i spillror. Och kanske kan ingen av oss göra någonting för att förhindra det. Betyder det att vi lika gärna kan fortsätta som hittills, och acceptera att historien har gjort oss till ”världarnas förstörare” –  i en mindre storslagen, men minst lika reell bemärkelse som Oppenheimer? Inte om vi tror att begrepp som godhet, värdighet och vördnad äger någon mening, inte om vi tror att det har betydelse att kunna se oss själva i ögonen och säga: Jag levde så gott jag förmådde. Det – åtminstone det – står ännu i vår makt. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019. ”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.” Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.” Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. ”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.” Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia. ”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.” Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Många svenskar tillbringar stora delar av året med att längta efter ljuset. Eva-Lotta Hultén är inte en av dem och i denna essä varnar hon för det artificiella ljusets lockelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Får man längta efter mörker i det här landet? Någon gång på senvåren börjar det. I takt med att dagarna blir längre blir jag allt mer nedslagen. Årstidsbunden depression drabbar de flesta på hösten och vintern men mig slår den mot på sommaren. Det tog ett tag att förstå vad det var för fel på mig. Jag tycker ju om att bada, odla, spana på växter och mycket annat som man främst kan ägna sig åt på sommaren. Ändå mådde jag så dåligt. Med september kom befrielsen men jag greppade inte att det var själva mörkret som var medicinen. För det är ju så med vårt språk och vår kultur att ordet ljust är synonymt med gott och glatt och alla förväntas älska sol och värme. Det gjorde det svårt för mig att få syn på att hösten äntligen gav mitt mörkerälskande jag löfte om ljusare tider. Men eftersom normen är att älska ljus försöker vi förvandla även höst och vinter till en enda lång ljusmanifestation och förstör de njutningar som mörkret erbjuder. Som promenader i så starkt månljus att träden kastar långa skuggor; eller vandring under stjärnklara himlar som gnistrar och överväldigar med sin oändlighet. Vi sätter upp fasadbelysningar och ljusslingor och gatlampor och strålkastare för att belysa träd och hus och pyntar vartenda fönster med lampor och allt detta ljus bildar ljusföroreningar. Människor som bor i städer ser allt färre stjärnor och märker allt mindre av månens sken. Eftersom gatlampor bara gör det riktigt ljust något tiotal meter omkring sig så upplever vi dessutom områden bortanför lampskenet som mörkare än om inte det artificiella ljuset funnits där som kontrast. Och så känner vi oss manade att lysa upp mer och mer av våra samhällen, för ingen människa ska ju behöva vara rädd för mörker. En effekt av det har fått det poetiska namnet himlaglim: ett diffust sken som i värsta fall kan bädda in hela städer i en gul kupol helt utan natthimmel.  Alltfler människor lyser också upp alltmer av sina trädgårdar. Men om en massa lampor lyser i trädgården går det ju inte att se vad som finns bortanför ljuskäglorna. Sikten blir kortare, världen mindre. Och nattliga vandrare får sin mörkersyn förstörd. Det är inte bara vi mänskliga mörkerälskare som lider av det myckna artificiella ljuset på fel tider av dygnet och året. I boken ”Mörkermanifestet” berättar författaren och biologen Johan Eklöf om hur ljusföroreningar påverkar även djur och växter. Han börjar med sitt eget expertområde: fladdermössen. För 40 år sedan gjordes en studie som visade att två tredjedelar av kyrktornen i Västergötland hyste fladdermösskolonier. Eklöfs forskning visar att siffran nu sjunkit till en tredjedel. Skälet är att många kyrkor numera är upplysta av strålkastare för att synliggöra arkitekturen. Fladdermössen blir förvirrade och vet inte om det är natt eller dag. Istället för att ge sig ut och söka föda kurar de kvar inne i mörkret och svälter ihjäl. En tredjedel av alla ryggradsdjur och nästan två tredjedelar av de ryggradslösa djuren är nattlevande. De får sina dygns-, parnings- och födosöksrytmer störda, med förödande konsekvenser. Nattfjärilar är en av de mest drabbade arterna. De är lika viktiga pollinerare som bina men utför sitt jobb nattetid och fastnar lätt i ljuskäglor av olika slag när de försöker orientera sig efter månen, och dör. Den totala insektsbiomassan minskar i naturen och ökar i våra städer eftersom insekter som borde hålla till i skogen eller på ängen men förvirras av artificiellt ljus, är många. Jag förstår dem. När jag precis flyttat ut på landet blev jag själv lurad eftersom det såg ut som att solen gått ner rakt i söder, där himlen glödde vackert röd. Tills jag fick förklarat för mig att det var ljuslågorna från raffinaderiet i Stenungsund, två mil bort. Överbliven gas behöver emellanåt eldas upp och från de höga skorstenarna kan lågorna stå 20 meter höga. En annan ahaupplevelse fick jag för några år sedan då jag ännu flög och färdades över Egypten nattetid. Under mig syntes Nilen som en starkt upplyst orm genom landskapet. Människorna hade koncentrerats kring vattnet och ljuset spillde 10 000 meter upp i atmosfären. Men inte bara människor behöver vatten för att kunna leva. Vad gjorde den starka belysningen med alla andra levande varelser som rimligen är koncentrerade kring Nilen? Ljusföroreningarna rubbar och utarmar våra ekosystem och Johan Eklöf går till storms mot vår vansinniga strävan att lysa upp allt i vår värld. Förutom att det stör djur- och även växtliv är det också ett gigantiskt energislöseri – en tiondel av all vår energiförbrukning går till belysning. Studier visar att för mycket, och fel sorts, artificiellt ljus bidrar till sömnsvårigheter, depressioner, fetma och vissa cancerformer. Så vad innebär det för invånare, djur och växter i den kinesiska staden Chengdu om en artificiell måne följer staden; en satellit som ska spegla ner solljus åtta gånger starkare än naturligt månljus om natten? Visserligen minskar kriminaliteten i mer upplysta miljöer men vi kanske kunde prata lite om vilket pris vi betalar för det? Lösningen måste inte vara total mörkläggning. Vi skulle inte bara kunna minska på ljuset utan också bli mycket bättre på att skärma av ljus så att det lyser på rätt ställen och inte strålar ut i atmosfären. Och vi skulle kunna välja färg på våra ljuskällor med större omsorg. Nattinsekter flyger framför allt mot grönt, blått och ultraviolett ljus. Gatlampor som lyser i orange är ett mindre problem än de som lyser med vitt sken – som innehåller stora mängder violetta nyanser. Också andra djur och växter, och vi människor, påverkas olika av olika färger på ljuset. Och till skillnad från andra föroreningar kan vi göra något åt de som har med ljus att göra och få omedelbar effekt. Några av mina allra starkaste naturupplevelser har jag haft i mörker: nätter med mareld så intensiv att fiskars flykt under bryggan blir till långa ljusblixtar i vattnet och varje vågskvalp upp på stranden ser ut som flytande guld över sanden; nattliga bad i mörka sjöar, lägereldar, månljuspromenader, att ligga i sovsäck under bar himmel med åskblixtar i fjärran. Mörker gör det möjligt att se det naturliga ljuset och de ljusfenomen naturen bjuder på. Därför blir jag glad av att läsa i Mörkermanifestet att man runtom i världen börjat uppmärksamma problemen med ljusföroreningar alltmer och också börjat värna mörkret. Strandpromenader släcks ner för att invånarna ska kunna se havet ordentligt även när det är mörkt; LED-belysning anpassas för att lysa med olika sken beroende på när på dygnet det är; länder stiftar lagar som sätter stopp för ljusföroreningar ut i atmosfären och kräver ljusavskärmning; The International Dark Sky Association certifierar mörkerparker, kommuner och reservat som kan uppvisa extraordinär natthimmel, fri från störande ljus. Låt oss, som Johan Eklöf formulerar det, fånga natten - carpe noctem. Mörkrets krafter, mobilisera er! Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Vackra teorier har haft stor framgång inom fysikvetenskapen. Men kanske har det kommit till en punkt när vi måste ge upp skönheten? Helena Granström reflekterar över det sköna och sanna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Beauty is truth, truth beauty”, skaldade en gång den brittiske romantiske poeten John Keats – skönhet är sanning, sanning skönhet – men trots skönheten i denna poetiska formulering, är åtminstone jag benägen att ifrågasätta dess sanningshalt. Faktum är att Keats påstående borde betvivlas av alla som någon gång har låtit sig förföras av en vacker men otillförlitlig yta – och då har vi inte ens kommit in på skönhetens förgänglighet, som väl i sig måste anses sätta den i motsatsposition till den eviga sanningen. Men det är värt att lägga märke till hur dikten fortsätter, nämligen ”that is all ye know on earth, and all ye need to know” – att det sköna och det sanna sammanfaller är hos Keats inte bara allt vi människor vet, utan också allt vi behöver veta. Att skönheten utgör en kungsväg till sanningen är emellertid inte enbart en poetisk devis, utan sedan länge även en naturvetenskaplig. I synnerhet bland fysiker är det lätt att finna ståndpunkter som att ”en vacker teori inom den fundamentala fysiken har en större chans att vara korrekt”, och att naturen bäst beskrivs i ”ekvationer som är så enkla, vackra, kompakta och allmängiltiga som möjligt”.  Den tyske 1900-talsfysikern Hermann Weyl beskriver hur han i sitt arbete ”alltid har försökt förena det vackra med det sanna”, men när han någon gång blivit tvungen att välja, ”vanligtvis valt det vackra” – ett val som i Weyls fall mer än en gång visade sig vara det riktiga. De ekvationer som deras upphovsman ansåg för vackra för att överge beskrev visserligen inte det de ursprungligen avsåg att beskriva, men i slutändan visade de sig ändå vara giltiga för någon aspekt av naturen. Historiskt har skönheten med andra ord erbjudit en värdefull vägledning i sökandet efter sanningen om verkligheten. Alla kända naturlagar svarar mot någon form av matematisk symmetri; en egenskap som är av central betydelse för att någonting ska anses vackert inom fysiken. Frågan är om detsamma gäller för den fysik vi ännu inte upptäckt – om Keats, det vill säga, faktiskt hade rätt. En som anmäler stark skepsis i frågan är den tyska fysikern Sabine Hossenfelder i boken ”Lost in math”. Att skönhetsidealen spelade en roll för tillkomsten av exempelvis den allmänna relativitetsteorin, innebär inte att de gagnar fysiken idag. I synnerhet inte som grundforskningens förutsättningar förändrats under det senaste seklet: Om den teoretiska fysikens uppgift tidigare var att förklara redan gjorda observationer, är det numera snarare teorierna som avgör vilka observationer som görs, i ofta både kostsamma och tidskrävande experiment. Om vi enbart är villiga att pröva de eleganta hypoteserna, är risken att vi inte hittar något alls. Dessutom har förkärleken för det vackra, menar Hossenfelder, alltmer kommit att byggas in i matematiken, så att det inte längre är tydligt vad den faktiskt är, nämligen en estetisk preferens. Vi förväntar inte bara av våra teorier att de ska ge korrekta förutsägelser, utan också att de ska ha en hög grad av symmetri, inte innehålla någonting till synes godtyckligt, och dessutom gärna kunna ge en gemensam förklaring till flera skilda fenomen – i slutändan inte av något mer stringent skäl än att vi tycker att sådant är fint. Effekten av allt detta är att det som fungerar kritiseras för att det inte är vackert nog: På samma sätt som vissa fysiker inledningsvis sade sig ha varit beredda att tro på den numera etablerade kvantelektrodynamiken ”om den inte hade varit så ful”, anklagas partikelfysikens standardmodell idag allmänt för att vara, med Stephen Hawkings ord, ”ful och ad hoc”. Samtidigt som samma fysiker vägrar avfärda det som inte fungerar, och istället justerar sina eleganta teorier för att slippa ta konsekvenserna av uteblivna resultat. De är ju helt enkelt så vackra att de borde vara sanna: Gud är subtil men inte ondsint, som Einstein en gång uttryckte det, med vilket han alltså ville säga att Gud är subtil men han har inte dålig smak. Fysikvetenskapens belägenhet påminner en hel del om biologins, som den beskrivs av ornitologen Richard Prum i boken ”Skönhetens evolution”. På 1990-talet rådde i princip konsensus i forskarvärlden om sambandet mellan ett symmetriskt utseende och god genetisk kvalitet – en uppfattning som så småningom visade sig sakna vetenskapligt stöd. Vilket inte innebär att idén övergetts – tvärtom. Inte minst lever den vidare i form av det så kallade kostsamhetsargument som gör gällande att estetiska uttryck i djurvärlden – allt ifrån ståtliga fjäderdräkter till invecklade parningsritualer – är en manifestation av fitnessöverskottet hos den som uppvisar dem: Jag kan inte bara överleva, jag kan dessutom göra det medan jag bär runt på en jättestor stjärt. Men, betonar Prum, Darwin själv insåg att det inte är så enkelt: Skönheten är inte bara en indikation på någonting annat, utan en evolutionär kraft i egen rätt. Istället för att vittna om förmågan till anpassning och överlevnad, tycks ett attraktivt yttre tvärtom kunna stå i direkt konflikt med den, särskilt som den som dras till den vackra ytan ofta nog är beredd att bortse från det som finns under. ”Begäret efter skönhet”, skriver Prum, ”kommer att hävda sig och underminera törsten efter sanning.” Det finns emellertid en uppenbar skillnad mellan fysik och biologi i detta avseende: Om vi tror att det existerar en djup koppling mellan skönhet och sanning – här i bemärkelsen funktion – är det i fallet med sexuellt urval lätt att föreställa sig att känslan för den skulle ha inpräntats i oss av evolutionen. Att vi skulle vara i besittning av samma genetiskt betingade intuition när det gäller den abstrakta matematiska beskrivningen av fenomen som vi aldrig haft och aldrig kommer att få någon sinnlig erfarenhet av tycks onekligen mer långsökt. Vad är egentligen den evolutionära fördelen med kvantgravitation? Men icke desto mindre tycks många forskare finna analogin oproblematisk: Nobelpristagaren Steven Weinberg liknar fysikerns förkärlek för skönhet vid den hos en hästuppfödare som känner igen en vacker häst. Uppfödarens erfarenhet säger honom, menar Weinberg, att den vackra hästen också är den sortens häst som vinner lopp. Hans kollega Frank Wilczek ser samma samband, men i omvänd riktning: Det har alltid funnits ett evolutionärt värde i att tro på det som är sant, och upplevelsen av skönhet är i grunden ingenting annat än de biologiska belöningssystemens reaktion när de ställs inför det sanna. Hossenfelder, å sin sida, förblir kallsinnig. Att fysiker och matematiker tycker att ekvationer är vackra är knappast mer betydelsefullt än att bilmekaniker gillar att betrakta en väloljad motor. Att dessa specialisters skönhetssinne skulle ha något att säga oss om universums beskaffenhet finns det helt enkelt mycket få skäl att tro. Kanske kommer den slutliga sanningen om universum, när vi väl finner den, visa sig vara precis så otymplig, stökig och bristfällig som verkligheten i stort. Eller kanske kommer vi inte att finna den alls – och bor det i så fall inte en sorts skönhet också i det? Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Sabine Hossenfelder: Lost in math. How beauty leads physics astray. Basic Civitas Books, 2019. Richard O Prum: Skönhetens evolution. Hur Darwins bortglömda teori om det sexuella urvalet formar djurriket – och oss. Natur & kultur, 2019.

Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017.Sapfo. Fragment 47Eros skakade mitthjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår.Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa.Fragment 48Du kom, som jag längtade!och kylde av mitt hjärta som brann av begärSapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse.Fragment 177genomskinlig dräktVarje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi – kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar – skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse – Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg.Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar. Rekonstruktionen av dikten blir en konstruktion av Sapfo som person: delvis mytbaserade biografiska byggen som ofta uppkommit som försök till äreräddning, där den ansiktslösa, gudomligt undanglidande poeten porträtterats som heteronormativt förankrad, gift flickskolefröken.Fragment 46På en mjuk kuddelåter jag min kropp fallaDen utgåva och översättning av dikterna som gjorts av den kanadensiska poeten och Sapfoforskaren Anne Carson ser istället fragmenten som helheten. Bokens titel, ”If not, winter”, (”Om inte, vinter”) är ett citat ur fragment 22, och står som symbol för Carsons förhållningssätt till sitt material. En rad ryckt ur sitt sammanhang kan plötsligt bli till en ny dikt, en dikt i sig, när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Carson betonar fragmenten genom att tydligt markera varje lucka i texten, och undviker att rekonstruera ett enda ord i dem. Hon beskriver i intervjuer hur hon själv dragits som magnetiserad just till frånvaron och fragmenten. Att presentera texten i sitt faktiska tillstånd istället för att, som vid mera traditionell textutgivning, försöka återskapa en trolig text, blir för Carson en poetisk akt i sig. Det ställer krav på läsarens elasticitet och aktivitet, men är kanske det enda sättet att som översättare försöka nå fram till ekot av Sapfo, som Carson kallar det, genom tolkningarna som liksom tidslager lagt sig tätt över dikten. Den tomma platsen för Sapfos förlorade ord blir i Carsons händer till ett anti-poem som lyser starkare än både tomrum och myt.Fragment 176lyra lyra lyraCarsons utgåva synliggör hur lite vi vet, såväl om Sapfo som om hennes verk. Men en av de få biografiska uppgifter vi faktiskt har är att Sapfo vid en viss tidpunkt tvingats i exil från Lesbos till Sicilien. Vi vet inte varför, bara att denna notis huggits in i marmor på ön Paros i en kalender över viktiga händelser från Athens mytiske kung Kekrops och framåt. Monumentet återfanns på 1600-talet och nådde så småningom Ashmolean Museums samlingar i Oxford. Noggranna avteckningar gjordes tidigt av den grekiska texten. Men den som besöker museet idag kommer att upptäcka att texten på stenens nedslitna yta är nästan helt oläslig. Väder och vind har slipat ner marmorn till ett glittrande hav, som svept fram över bokstäverna skrivna i den sicilianska sanden.Men det finns ett textspår till om Sapfo på Sicilien. Gaius Verres, girig romersk guvernör på Sicilien under första århundradet före vår tideräkning, stal med sig ett stort antal konstverk från ön, bland dem en bronsstaty av Sapfo som stått i rådhuset i Syrakusa. Vid återkomsten till Rom väntade rättegång. Den då unge och lovande advokaten Cicero kallade just denna staty till tyst vittne i sina tal mot Verres. ”Hur djupt den stulna Sapfostatyn saknats kan knappt beskrivas. Nu finns bara inskriften på den tomma statybasen kvar, som berättar om vad som funnits där, men samtidigt visar att det är försvunnet”, dundrade Cicero.Verres hade senare försökt dölja sitt brott genom att avlägsna även statybasen, som stod kvar som vittne till stölden, men överbevisades och dömdes.Vi vet att statyn var ett hellenistiskt arbete, men inte hur den såg ut. Hur såg Sapfo ut? Sokrates kallar henne skön, Ovidius kallar henne ful. Vad visste de? Och vad vet vi? Vår kunskap om Sapfo liknar den tomma statybasen på Sicilien: vi vet att hon funnits, men att hon är förlorad.Fragment 168 BMånen har gått ned nu ochplejaderna. Midnattär passerad. Tiden rinneroch jag ligger ensam.Den fragmentariska kroppen och den fragmentariska texten. Konstnären Anselm Kiefers verk ”Sapfo” visar en tom, böljande klänning som bär upp en hög hopslagna böcker av bly. Kroppens frånvaro, textens närvaro. Textens otillgänglighet speglad i den fysiska frånvaron. Är det inte detta som är poesins kärna?Dikten hjälper oss att hantera längtan och skräck, glömska och frånvaro, och den förlust som är inbyggd i våra egna kroppar. Kanske är det därför Sapfos poesi talar så starkt till oss: inte trots sin ofullständighet, utan på grund av den. Den längtan som drev fram dikten blir än mer betonad genom bokstävernas balansgång på randen till utradering. Dagens åtrå, morgondagens minne. Men dikterna andas på nytt varje gång en läsare sammanfogar dess kroppsdelar.Fragment 147Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtidenAnna Blennow, latinforskareLitteraturDe svenska översättningarna av Sapfos diktfragment är hämtade ur ”Sapfo – dikter och fragment” av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (FIB:s Lyrikklubb 1999), utom fragment 175, 176 och 177 som inte finns i denna utgåva, men som finns översatta till engelska i Anne Carsons utgåva ”If not, winter. Fragments of Sappho (2002). Ett urval av Sapfos dikter har också översatts till svenska av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson i ”Eros skakar mig – Sapfo och Alkaios” (Ellerströms 2013).

John le Carré, spionromanens mästare, har avlidit. I denna essä från 2016 reflekterar Mikael Timm över författaren, spionen och hans verk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 28/11 2016. I en tid när högljuddheten är norm utövar det lågmälda en särskild lockelse, inte för att det är lugnande utan därför att det får mig att lyssna bättre. Eller om man så vill: det lågmält sagda gör mig ännu oroligare. Duvornas tunnel kallas av sin upphovsman helt anspråkslöst för en minnesbok. Ända sedan genombrottet med Spionen som kom in från kylan i början av 60-talet har John le Carré fascinerat, både genom sina berättelser och genom det som skymtar av författaren själv i romanernas värld av skuggor och svek. Så när det för ett par år sedan talades om att David Cornwell skrev sin självbiografi växte förväntningarna. Jag är inte den ende le Carré-läsare som undrat vad David Cornwell verkligen gjorde som spion, innan han satte sig att skriva och blev John le Carré? Det får vi naturligtvis INTE svar på. En av John le Carrés förläggare berättade en gång om ett par dagar han tillbringade i le Carrés sällskap, dagar fyllda av märkliga berättelser. Och tillade:  -Men vem han är vet jag fortfarande inte. Han spelade sig själv och han spelade så bra att vi inbjudna bara såg det han bestämt att vi skulle se. För något år sedan kom en tjock biografi om le Carré, men författaren hade uppenbarligen inte haft något vidare samarbete med sin huvudperson. Och efter läsningen av Duvornas Tunnel undrar jag om David Cornwell verkligen haft tillgång till John le Carré? Nja, redan detta att använda pseudonym i en tid när alla vill bli igenkända signalerar att detta är en författare med ett ambivalent förhållande till sin samtid. Och att använda en pseudonym alla vet är en pseudonym signalerar att detta handlar om en författare med ett ambivalent förhållande till sig själv. Och minnesboken är alltså skriven av le Carré, inte av Cornwell. Hmmm…    Och krångligare blir det genom att Duvornas tunnel inte är en sammanhängande berättelse om Cornwells liv utan en samling scener ur en drömlik existens. Journalister vet sedan länge att Cornwell gör sitt bästa för att nyfikna inte ska kunna undersöka hans liv. Men han verkar också hålla sig själv på avstånd från sig själv. Så tolkar jag i alla fall raderna i Duvornas tunnel om att le Carré anlitade två privatdetektiver för att gräva fram material om sitt eget liv. Som skäl anger han att han som författare blandar ihop fakta med fiktion, men också att minnet är osäkert. Likt en spion misstänker jag att le Carré befinner sig så långt från sitt inre att han måste ha hjälp att få syn på sig själv. Kanske är David Cornwell en annan än John le Carré. Le Carré är förvisso en av samtidens mest drivna författare men författarskapet framstår i denna minnesbok som en biprodukt av slumpen. Eller är det möjligen så att hela le Carrés liv utspelas i någon sciencefiction-film där ett datavirus gör att människan aldrig kan känna sig själv. Distansen har måhända varit nödvändig, för det Cornwell låter framskymta om sin barndom räcker för att fylla en hel tv-säsongs gråta-ut-program. Modern överger David när han är fem, efter det sover han utanför styvmoderns rum med en golfklubba bredvid sig för att kunna slå ned fadern om denne skulle försöka misshandla sin andra hustru. David och brodern placeras i internatskolor men lär sig tidigt att leva på rymmen eftersom fadern inte kan betala avgifterna. Fadern bedrar alla han träffar, framförallt de som litar på honom – och han låter David hjälpa till. Han lurar dem på pengar, kärlek, vänskap. Och när sonen blivit en framgångsrik författare stämmer fadern honom för att han inte fått nog erkännande för sonens framgångar. Jag har läst få barndomsskildringar som rymt så mycket smärta som le Carrés men allt berättas med utsökt torr humor, som vore det anekdoter han läst i någon annans bok. En del av scenerna har skymtat tidigare, t ex i A perfect spy, den romanen har en intensitet som saknas i minnesboken där ironin dominerar. Översättaren Klas Östergren måste haft roligt. Också David Cornwells vuxna liv – som lärare i tyska och franska på det prestigefyllda Eton, tjänsteman på UD, spion och sedan professionell spänningsförfattare i världsklass - passerar som scener ur en film. Ändå – eller just därför – är le Carré en faktasökare. Är det något i minnesboken som förvånar är det hur verklighetsbaserat hans skrivande varit. Le Carré berättar med uppenbar förtjusning om egendomliga resor där han intervjuar alla från PLO:s ledare Arafat till oligarker, spioner och soldater. Han tycks vara i konstant sökande efter gestalter att hänga upp sin fantasi på. Han uppfinner sina romanfigurer, men han bygger dem på verkliga människor som han jagar, likt Vladimir Nabokov fångade fjärilar. Bägge var flerspråkiga, kyliga och briljanta. Det intressanta med le Carré är att han i sin diskreta minnesbok, där så många namn och konkreta adresser är utlämnade, antyder en tredje väg för litteraturen. Om romankonsten idag är utpräglat självbiografiskt som hos Norén och Knausgård å ena sidan och å andra sidan underhållande samhällstillvänd som hos de amerikaner som inte fick nobelpriset i år, väljer Carré en tredje väg där författaren är osynlig och samhällskritiken indirekt. Det som intresserar honom är de strukturer i vilka människan är fångad, här finns en koppling till1600-talets franskklassicism. Fast den nämns förstås inte. Och så något annat: Le Carré är i stor utsträckning en bildskapare. Han reser för att se människor och konflikter som kan omformas till fiktion. En metod som för tankarna till hur en målare i detalj studerar ett träd för att sedan, just därför att kunskapen finns, kunna förvandla det till en bild som ger känslan av ett träd snarare än den exakt visar ett träd. Och den känsla som dominerar är ångest. Fadern Ronnie hävdade att det var han som var orsaken till sonens framgångar. Och på sätt och vis verkar han ha rätt. le Carrés hela karriär kan ses som en besvärjelse av skräcken för att världen skall falla samman. Allt som förefaller stabilt kan i nästa ögonblick upphöra. Döden är bara ett förfluget ord bort. Mest av allt verkar le Carré beundra förmågan till förvandling. Ett av bokens roligaste avsnitt berättar om filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan. Le Carré kunde inte föreställa sig Richard Burton i huvudrollen och än mer tvekande blev han när Elisabeth Taylor kom på besök i sin Rolls. Men Burton tyr sig till le Carré, det är som om skådespelaren vill suga all kunskap om berättelsen ur författarens blod. En vampyrs bildningsresa. Och så småningom är Burton den slitne Alec Leamas trots att inte en atom i hans kropp borde kunna vara det. Varpå le Carré inte behövs längre. Jag misstänker att le Carré i mörka stunder likt de filmproducenter och regissörer han träffar, tycker att författaren bara är någon står i vägen för berättelsen. Det är därför le Carré försvinner bakom sina figurer. Kvar av dessa 55 år av skrivande, dessa 25 böcker, finns sorgen, sveken och humorn. Vilken mäktig treenighet är det inte, en treenighet vars makt bevisas av le Carrés oöverträffade förmåga att skapa liv i sina romaner. Liv så skimrande att skuggorna är den enda tänkbara boplatsen för författaren själv. Mikael Timm

Att läsa Clarice Lispector kan vara omvälvande. Författaren Zara Kjellner berättar om en vistelse på en skärgårdsö, i sällskap av en roman och flugor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är en blåsig vecka i slutet av september och jag befinner jag mig på en öde ö i den yttersta skärgården. Den starka vinden och de många grunden gör att inga båtar kan lägga till eller lämna ön. Går jag rakt in i den tjocka skogen bakom huset får jag vandra i timmar innan jag når den andra änden. I marken syns spår efter klövar, i det iskalla vattnet längs stränderna ligger maneterna i tjocka klumpar och på himlen hovrar hela tiden två svarta rovfåglar. Men i huset är det tyst. Stilla. Jag är här för att skriva, men ligger istället och läser Clarice Lispectors bok ”Passionen enligt G.H” (i översättning av Örjan Sjögren). Romanen handlar om kvinnan som kallas G.H och som vandrar omkring i sin välvårdade lägenhet på en höjd i Rio de Janeiro, ensam och full av tankar, när öppnar hon en garderobsdörr och det plötsligt kryper ut en kackerlacka. Ögonblickligen sprider sig en skräck i kvinnan, hon står still, oförmögen att röra sig, oförmögen att tänka. Det mörka lilla djuret tittar på henne, blickstilla från garderoben. Ett mjukt surrande stör min koncentration. En fluga, nej flera flugor. Det är slutet på säsongen, sista rycket innan vintern och den oundvikliga dvalan, och de feta svarta insekterna är särskilt aktiva. Surrandet övergår snart i ett dunsande när alltfler flugor till synes mållöst studsar mot väggarna. Jag reser mig och stänger fönstret och börjar systematiskt att döda dem, en efter en. Dunsandet mot fönstren fortsätter medan jag dödar flugor med Lispectors lilla bok. Efter att den första skräcken har lagt sig slås G.H. av hur gammal kackerlackan faktiskt är. Uråldrig och ändå samtida har kackerlackan i sin befintliga form existerat på jorden genom alla tider. Kackerlackan som klarar att leva utan varken föda eller vatten och har på sätt har överlevt i hennes garderob, börjar nu långsamt och mödosamt krypa ut medan G.H står som paralyserad. ”Jag hade aldrig förr sett munnen på en kackerlacka: jag hade i själva verket aldrig sett en kackerlacka. Jag hade bara äcklats av dess uråldriga och ständigt närvarande existens – men jag hade aldrig betraktat en öga mot öga, inte ens i tankarna”, tänker hon. Jag har med mig för få cigaretter till ön men räknar ut att om jag röker två om dagen klarar jag mig i en vecka. Så jag går ut, röker några bloss i taget, fimpar och går in för att fortsätta arbeta. Så fort jag stiger in möts jag av åter av surrande och dunsande och surrandet. I ett aggressivt tillstånd rör jag mig omkring i huset och dödar fluga efter fluga. Men dödandet gör mig stissig och jagad och jag inser att jag inte har en chans att få tyst på dem alla. Jag resignerar. De får leva. Varannan timme går jag ut och röker de uträknade blossen. Då får livet en form igen, sedan åter in till surrandet, dunsandet, surrandet och den gemensamma kroppen vi bildat i det lilla huset. Insektskropparna är tjocka och blodfyllda. Är det i själva verket bromsar och vems blod är det de bär på? När G.H. till slut bestämmer sig för att döda kackerlackan kräks hon först av skräck men lyckas till sist ändå smälla igen garderobsdörren rakt på insekten. Men kraften räcker inte till för att ta livet av kackerlackan. ”Den levde och tittade på mig” konstaterar hon. En vit massa har sipprat ut ur kackerlackans mörkbruna skal. Det är livet, den mjuka vita livet som nu börjat rinna ut i rummet. Hon tänder en cigarett och sätter sig på golvet och tittar på den halvdöda insekten. ”Det är elva på förmiddagen i Brasilien. Det är nu. Det rör som ett exakt nu” konstaterar G.H. Det enda som finns är nu. Kackerlackans svarta, blanka ögon och det vita livet som börjar röra sig. Flugorna sover när jag sover, om natten är huset stilla. Sen vaknar vi alla när solen går upp. Då börjar åter surrandet och dunsandet. De är fler än dagen innan. Var tar de sig in? Föds de i huset? Vissa dagar är ljuden monotont regelbundna, andra mer mer desperata, som mina egna hjärtslag. Jag lämnar huset allt oftare. Jag lägger mig naken i ett lingonris och ser små insekter börja klättra över magen. I tanken: surrandet, dunsandet, Lispector, kackerlackan och flugornas blodfyllda kroppar, fyllda av mig. Fyllda av nu. När kackerlackans vita massa börjar rinna ut ur den mörkbruna skalet börjar kvinnan fundera över sina egna gränser: ”Vad är det som säger att jag inte är lika smutsig som kackerlackan? Varför gjorde jag mig inte lika smutsig? Vad fruktade jag?” […] ”Jag hade övergett min mänskliga organisation för att nå fram till detta – för att komma in i denna monstruösa sak som är min levande neutralitet.” Den levande neutraliteten som ett tillstånd där allting existerar på samma nivå, kvinnan, kackerlackan och allt annat. För att slutligen lösgöra sig ur skräcken bestämmer sig G.H för att hon måste äta kackerlackan. Hon måste förenas med den. Det får inte finnas några gränser kvar. Om allting befinner sig på samma nivå kan hon också vara en kackerlacka, äta en kackerlacka. G.H kräks igen, nu torrare, hon har suttit på golvet länge. Sedan tar hon steget och stoppar insekten i munnen. Om allting är neutralt är också kackerlackan det. Hon konstaterar: ”Äntligen hade mitt hölje brustit på riktigt, helt gränslös var jag”. Vinden håller i sig och maten börjar ta slut på på ön. Vad finns här jag kan äta? Jag skulle kunna äta jord, eller en manet. Till slut hittar jag några potatisar. Denna neutrala, tidlösa mat. Från jorden och upp i människan. När jag äter är det som att jag äter rummet. Det smakar ingenting. Utanför fönstret har himlen samma färg som havet. Jag sträcker ut min hand. Den syns knappt. Jag går ner till vattnet och lägger mig i sanden. Solen står i zenit. Från alla håll kommer de små och svarta insekterna. De kryper, klättrar och tar sig in. Allting är neutralt, allt är samma, jag sluter ögonen och öppnar försiktigt munnen. Zara Kjellner, förattare Musik: IB Sundström, Antropofagerna, 2020.

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen.” Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman ”Kärlek och främlingskap”. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor – allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp. ”O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd” skrattar han när vännen talar om sin tjej som att ”varje tugga” är en välsignelse. I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. ”Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam.” För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen. I Philip K. Dicks roman ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”, som filmen ”Blade runner” delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret? I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet. I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor – ”ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina.” Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. ”Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer.” Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt. När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig – som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är ”livets bröd” och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra. I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till mottagare av Nobels fredspris var det mot en situation i världen där 135 miljoner människor stod på randen till akut svält. Läget har förvärrats, främst på grund av krig och konflikter, där svält används som ett vapen mot civila. Maten i världen är inte slut. Ändå framställs svält inte sällan som ett beklagligt men naturligt tillstånd, där skördar slår fel eller det helt enkelt bara finns för många munnar att mätta. I den klassiska och utskällda jullåten “Do they know it’s christmas?” sjunger Bono, George Michael och resten av gänget i Band aid till exempel om ett Afrika där ingenting växer och inga regn faller – trots att det är tämligen etablerat att svältkatastroferna i Etiopien på åttiotalet snarast berodde på korruption. Människor hungrar, trots att rätten till mat är fastslagen i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna – som är ett av få ställen i deklarationen där kroppen och människans bräcklighet som fysisk varelse blir synlig. Rätten till mat svarar mot ett ursprungligt behov som inte går att förhandla med, i en tid där allt tycks förhandlingsbart och där distansen till den levande kroppen blir allt större. Det är ju så det fungerar i en begärsekonomi, att ingen önskan är objektivt mer värd än någon annan. En vill kunna äta sig mätt, en annan är redan mätt men längtar efter ett maffigt årgångsvin – och vilka är vi att säga att det ena är viktigare än det andra? Att det ändå är något särskilt med den mänskliga hungern blir tydligt genom att den så ofta får en normupplösande karaktär, rent dramaturgiskt. Den som är hungrig får frisedel. Först kommer maten, sedan moralen, som det heter i Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Alla håller nödvändigtvis inte med om det, men premissen att hunger står över lagen återkommer gång på gång i litteraturen. I Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla straffas till exempel en dräng som har stulit ägg från Herrgården med sju slag vinande över handen, sju slag för det sjunde budet. Drängens mor är sjuk och behöver mat, och trots att tjuven har brutit både mot statens och guds bud så vet läsaren i sitt hjärta att det var rätt att stjäla de där äggen. Den som är hungrig har helt enkelt rätt att stjäla. Detsamma gäller för den centrala stölden i Victor Hugos roman ”Samhällets olycksbarn” från 1862, där konsekvenserna av hunger pekar ut stora delar av intrigen. Den fattige Jean Valjean bryter sig in på ett bageri, stjäl en limpa och döms till fem års straffarbete. Den närmast perversa diskrepansen mellan brottet och straffet talar för sig själv, men omedelbart efter domen kliver Victor Hugo dessutom ut ur berättelsen med upplysningen om att engelsk statistik visar att fyra av fem stölder i London vid den här tiden är direkt kopplade till hunger. Litteraturvetaren David Bellos berättar om en episod där Hugo i verkliga livet såg en mager stackare klädd i trasor ledas bort av polis med en bit bröd i handen. Hugo såg inte en man, utan en symbol för ett samhällssystem – och skrev in Jean Valjean i sin stora roman. I Stig Dagermans novell ”Saltkött och gurka” stjäl i sin tur en hungrig klasskamrat den överblivna matsäck som huvudpersonen har för vana att slänga i en av skolans tomma bänkar. Kamraten avslöjas offentligt som en ”jävla tjyv”, men något händer i det ögonblicket också med vår huvudperson. Han fryser och svettas, känner ett tryck växa inom sig och vill sprängas. Han försöker förmå den utpekade förbrytaren att ta emot en smörgås för att själv få absolution, men förgäves. ”När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen”, skriver Kallifatides, och det är sant. Det är den trygga glömskan som störs inför åsynen av andras brist på mat och påminner om en ojämlikhet som är rent existentiell, som en reva i själva mänskligheten. Inför tomma magar är det den som är mätt som står där med skammen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur David Bellos. ”The Novel of the Century: The Extraordinary Adventure of Les Misérables” (Farrar, Straus and Giroux, 2017). Bibeln: Psaltaren 50:7-14, Lukas 4:1-4 och Johannes 6:35. Stig Dagerman: Saltkött och gurka ur ”Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment” (Norstedts, 2014).  Philip K. Dick, ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” (Random House, 1968). På svenska som "Blade runner", Bakhåll förlag. Victor Hugo, ”Samhällets olycksbarn. Del 1” (Niloe, 1981). FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Theodor Kallifatides, ”Kärlek och främlingskap” (Albert Bonniers förlag, 2020).

Psykoterapi har spelat en avgörande roll i Nobelpristagaren Louise Glücks liv och poesi. Jonas Brun, en av hennes översättare och själv psykolog, reflekterar över sambandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Psykoanalys lärde mig att tänka. Lärde mig att använda min tendens att inte vilja formulera tankar om mina egna tankar, lärde mig att använda tvivel, att uppmärksamma undvikanden och utelämnanden i mitt eget tal. Det gav mig en intellektuell uppgift som gjorde det möjligt att omvandla paralysen jag upplevde – som är en extrem form av självtvivel – till insikt.” Det är den amerikanska Nobelpristagaren och poeten Louise Glück som skriver detta. Hon är knappast den första eller siste Nobelpristagaren som gått i psykoanalys. Och hon är inte heller den första författaren som ställt sig frågan – tänk om terapin tar något från mig? I essän ”The Education of the Poet” skriver hon: ”Jag trodde att det som höll mig vid liv, att det som gav mig hopp, var min ambition, min känsla av ett kall. Jag var rädd för att mixtra med mekanismen. Men en viss grundläggande pragmatism sa mig att jag ännu inte skapat något som skulle stå sig, därför kunde jag inte tillåta mig att dö.” Essän beskriver Glücks familjebakgrund, vad hon läste som barn, viktiga lärare: de centrala upplevelserna som format henne som författare. Hon berättar också varifrån det ytterst konkreta hotet om död kom. Som sextonåring drabbades hon av svår anorexia, som hon beskrivit som ett slags destruktiv frigörelseprocess. Hon påbörjade på eget initiativ en psykoanalys som skulle vara i sju år. Det hände att hon anklagade sin analytiker, sa att han skulle göra henne så frisk och hel att hon aldrig skulle skriva igen. Till sist fick han, som hon skriver, tyst på henne: (citat) ”Världen, sa han, kommer att ge dig nog med sorger ändå. Jag tror att han väntade med att säga det för, inledningsvis, var det faktum att världen alls finns bortom min förståelse, som den är för alla egocentriker.” I Glücks fall var farhågorna obefogade. Behandlingen tog inte bort grunden till kreativiteten, utan möjliggjorde den. Hon har i flera sammanhang återkommit till hur den psykoanalytiska erfarenheten har format henne, inte bara som människa, utan också som författare. Ibland syns kännedomen om psykoanalys mycket konkret i Glücks poesi, i dikter som beskriver en terapisituation, stundtals underförstått, stundtals utsagt. Som i dikten ”Svärdet i stenen” från samlingen "Faithfull and Virtuous Night" från 2014: Min analytiker tittade upp hastigt. Självklart kunde jag inte se honom men jag hade lärt mig, under våra år tillsammans, att intuitivt uppfatta rörelsen. Som vanligt vägrade han bekräfta om jag hade rätt eller inte. Min påhittighet mot hans undanglidanden: vår lilla lek. Jag har haft stor nytta av att vara psykolog när jag översätter poesi. En översättare måste, precis som en psykolog, vara en god lyssnare. Jag behöver inte bara vara uppmärksam på ordens mening, rytm och nyanser, utan också på vad som inte blir sagt, vad som rör sig under ytan. För att översätta är alltid att också tolka en text. Och som jag måste vara uppmärksam på om en patient plötsligt säger något oväntat, måste jag vara uppmärksam på när texten jag översätter tar en oväntad vändning. I diktsamlingen "A Village Life", från 2009 heter en av bokens sista dikter "Fladdermöss". Den avslutas med ett citat: ”Som Margulies säger: Döden / förskräcker oss alla till tystnad.” A Village Life är på många sätt Glücks mildaste bok, dikterna sträcker ut sig och talar lugnt och sakligt. De kretsar kring personer, händelser och natur i en by där jorden brukas traditionellt och småskaligt och där man samtidigt vet att något annat väntar om hörnet. Det slags liv man lever kommer snart att förändras i spåren av ny teknologi. Men just nu pågår livsrytmen som den alltid gjort, med sorger och glädjeämnen. Citatet bryter textens överenskommelse med läsaren, tilltalet är annorlunda liksom vid sidan av den beskrivande och kontemplativa stämning vi vant oss vid. Längst bak i boken finns en not där man får veta att citatet är hämtat från ett föredrag som psykoanalytikern Alfred Margulies höll 1998 på The Massachussets School of Professional Psychology. Det är det enda angivna citatet i boken och ett av mycket få rena citat i hela Glücks författarskap. Jag läser citatet som en sorts hälsning till resten av boken – glöm inte att döden förskräcker också i den här byn jag skriver fram. Citatet sticker alltså ut, som texttyp betraktat. Men tematiskt ligger det i linje med Glücks författarskap. Dödens realitet och rädslan för att tystna är motiv som förgrenar sig genom hela hennes verk. Som det står i dikten Vild iris, ur diktsamlingen med samma titel: Det är fruktansvärt att överleva som ett medvetande begravt i den mörka jorden. Inte bara psykoterapi, utan även psykofarmaka förekommer i Glücks författarskap. Främst i den syrliga skilsmässoboken "Meadowlands" från 1996, där många dikter är uppbyggda som dialoger (eller snarare gräl) mellan paret som snart ska separera.  ”Du borde ta någon av de där kemikalierna, / då kanske du skulle skriva mer”, säger den ena parten till den andra i en dikt. Och i en av de sista dikterna berättar den andra parten något om deras bröllop som aldrig sagts tidigare: ”Jag tog valium den kvällen.” Men det är ett sidospår. I Louise Glücks diktvärld är det som det borde vara i den riktiga världen – psykoterapi, inte psykofarmaka, är förstahandsvalet när det gäller att behandla och förstå psykiskt lidande. Insikt är det långsiktiga målet, de som talar i Glücks dikter –oavsett om de är växter, gudar, eller människor – vet att snabba lösningar bara är tillfälliga. De ser livet utan skygglappar och tar sig an det som en uppgift som är både smärtsam och hänförande. De vet att allt kan förändras, också det som framstår som mest hopplöst, så länge man fortsätter, så länge man talar. Ord kan göra tillvaron begriplig och därmed förvandla den, i poesi såväl som i psykoterapi. Därför är det är inte bara dödsmedvetandet och skräcken för stumhet som präglar Glücks diktning. Ett lika grundläggande motiv är helandets och återfödelsens möjlighet. Den är inte lättvunnen. Men den finns. Som när man tror att vintern ska vara för evigt och snödropparna plötsligt bryter genom den kalla jorden. I Vild iris ger Glück snödropparna röst och låter dem säga: rädd, ja, men bland er igen gråtande ja riskera glädje i den nya världens råa vind. Jonas Brun, författare, översättare och psykolog

När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet? Kaj Landberg vill ifrågasätta en ideologi som nästan alla tycks omhulda: meritokratin. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 28 augusti 2018. Begreppet meritocracy, en sammanslagning av latinets meritum – förtjäna –  och grekiskans kratos – styre – förekommer ganska ofta i den anglosaxiska världen. Det försvenskade meritokrati är lite ovanligare även om det då och då dyker upp även här, och då som ett positivt laddat begrepp av borgerliga debattörer. Men även utanför borgerligheten tycks knappast någon ha några större invändningar mot begreppets själva princip: att individens lämplighet – inte börd eller pengar – ska bestämma ens position i samhället och att nepotism, oligarki och aristokrati är både mer orättvisa och mindre effektiva system för att styra vårt samhälle än vad en meritokrati är. När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet? Få tycks dock känna till ordets etymologiska ursprung som härrör från den brittiske sociologen Michael Youngs bok ”The rise of the meritocracy” från 1958. Boken är en märklig politisk satir. Den utger sig för att vara en historisk sociologiavhandling skriven år 2034 där en framtida Michael Young beskriver hur Storbritanniens utveckling lett fram till det lyckliga meritokratiska tillstånd det nu befinner sig i. Steg för steg får vi se hur resterna av den gamla aristokratin försvann, med start i de reformer i utbildningsväsendet som garanterade lika möjligheter till studier även för arbetarklassens barn. Den påstådda bakgrunden till avhandlingens uppkomst är de oroligheter som på senare tid drabbat landet där en kvinnoledd grupp benämnd ”populiströrelsen” skapat oro med vilda strejker och upplopp. Populiströrelsen företräder ett förlegat jämlikhetsideal och är där med hundra år efter sin tid, slår författaren fast. Vår framtida Michael Young vill därför sakligt redogöra för varför den långa vägen mot meritokratin har varit nödvändig och varför något alternativ vare sig är önskvärt eller realistiskt. I det gamla orättvisa samhället där idioter och genier fanns blandade om vartannat bland både fattiga och rika, bland styrande och styrda, blev det naturligt att idéer om människans jämlikhet växte bland de förfördelade. Men, frågar sig författaren, ”När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet?” Boken slutar med att vi i en fotnot får läsa att då författaren dog under revolutionen som bröt ut  beklagar utgivaren att han därmed inte fick möjlighet att redigera några av de felaktiga slutsatser han drog. ”Sociologins misslyckanden är lika belysande som dess framgångar.” Lyder slutklämmen. Att kompetens och intelligens bör avgöra ens position i samhället är idag så självklart att det inte ifrågasätts och både socialdemokrater och moderater pratar om hur deras Sverige ska präglas av social rörlighet och att det ska vara lätt att göra klassresor. Young ville med sin bok istället ifrågasätta detta antagande, och det borde även vi. För ett samhälle där det är lätt att göra klassresor är fortfarande ett klassamhälle. Idén om meritokratin förändrar mentaliteten hos den nya överklassen. De som tror sig veta att de befinner sig i sin position helt efter egen förtjänst behöver inte längre visa respekt för dem under sig. Övertygade om att deras position är uppnådd genom rättmätig tävlan kan de lugnt gå förbi tiggare på stan och behandla anställda inom tjänsteyrken som de lägre stående väsen de enligt den meritokratiska ideologin faktiskt är, och att lyssna på folket blir naturligtvis poänglöst då alla som har något att komma med redan återfinns bland de övre skikten. I ett förord till en senare upplaga av sin bok skriver Young att filosofen John Rawls noterat den andra aspekten av meritokratins mentalitetsförändring. Nämligen att det vid sidan av den allt arrogantare överklassen också skapas starka underlägsenhetskänslor hos underklassen. En annan filosof, Hannah Arendt, funderade även hon över meritokratin. Ställd under den snabba omvälvningen inom den högre utbildningen som USA genomgick, där studentprotester och radikala undervisningsidéer vällde fram, undrade Arendt i förbifarten i sina essäer ”Om våld” och ”Kris i uppfostran” från slutet av 60-talet om meritokratins förespråkare egentligen tänkt igenom dess yttersta konsekvenser. I slutändan kommer den oförsonliga antagonism som skapas mellan de nya samhällsklasserna troligen leda till något som liknar rashat och den meritokratiska oligarki som oundvikligen kommer skapas kan knappast, liksom någon annan oligarki, vara förenlig med demokratiska principer, resonerar hon vidare. Skapar ett system med lika möjligheter för alla i själva verket ett väldigt olyckligt och också väldigt bräckligt samhälle? Själv kommer jag att tänka på David Graeber och hans bok ”Skuld – de första 5 000 åren”, där det slås fast att skuldrelationen är en väldigt instabil maktrelation. Ståndssamhällen eller kastsamhällen är i regel stabila då de där nere, även om vi kan tycka att systemen i grunden är ojämlika och orättvisa, ändå garanteras en given plats i gemenskapen. Skuldrelationen genomsyras istället av mindervärdeskomplex och självhat hos den skuldsatte, vilket just beror på relationens jämlika urtillstånd – den skuldsatte har sig själv att skylla för sin situation. Men när man slutar se skulden som individuell blir de skuldsatta istället till en revolutionär kraft. Uppror bland lägre kaster eller stånd som syftar till att avskaffa själva uppdelningen i sig är väldigt sällsynta medan alla de uppror som krävt skuldavskrivningar genom historien är oräkneliga. Kan meritokratins mekanismer  fungera på samma sätt? Skapar ett system med lika möjligheter för alla i själva verket ett väldigt olyckligt och också väldigt bräckligt samhälle? ”The rise of the meritocracy” utforskar just det tankespåret. Det smarta med Youngs bok är den tvetydiga framställningen. Ytligt sett är det en lovsång till meritokratins förtjänster, och den argumenterar bitvis också övertygande för denna sak, men läsaren kan samtidigt inte undgå att se den arrogans och det bakomliggande förakt för de sämre bemedlade som fullkomligt dryper mellan raderna. Och de som bara nämnts i förbifarten, antingen med öppet förakt eller, vanligare, genom att de klappats på huvudet, de gör sig oväntat hörda i bokens sista meningar, då vi förstår att de redan störtat hela det meritokratiska samhället över ända. För det finns nämligen – om vi blickar bortom det politiska etablissemangets tankekonsensus – konkurrerande berättelser och andra värdesystem som utmanar idén om det rättfärdiga klassamhället. I Youngs bok utgör populiströrelsen och dess kommunistiska ideal den utmanare som till slut blir meritokratins dödgrävare. Men jag tänker att det även kan finnas andra konkurrenter. Att ens värde sitter i hudfärgen eller i den rätta religionen kan vara en minst lika potent utmanare och lockande ideal för en underklass som tröttnat på att ständigt dumförklaras av de där uppe. För är det verkligen otänkbart att föreställa sig att de som vuxit upp i ett samhälle som predikat individens evinnerliga möjligheter och där med sett sig själva som misslyckade istället kan komma att gå samman och kollektivt rikta hatet mot de smarta, de duktiga och de lyckade? Det ligger en fantastisk ironi i att det satiriska begrepp Michael Young skapade 1958 har kommit att nästan uteslutande användas i positiva ordalag av människor inom eliten, och då inte sällan uttryckta i liknande resonemang som den dryge och arrogante berättaren i boken. ”The rise of the meritocracy” är inte minst därför läsvärd än idag. Kaj Landberg, historiker, skribent och lagerarbetare

Många är de som har gjort utläggningar om Jorge Luis Borges författarskap. När en stor del av hans verk nu samlas på svenska har Niklas Qvarnström beslutat sig för att absolut inte bli en av dem. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 7 mars 2018. Berättaren är noga med att tassa ut på tå ur sjukrummet. Angelägen om att göra så få rörelser som möjligt för att inte ytterligare belasta medvetandet hos mannen som ligger i bädden. Mannen som inte kan glömma. Vars minne är ett ofyllbart tråg, i vilken allt han hör och ser, allt han upplever och någonsin har upplevt; allt han tänkt och sagt och känt doften eller stanken av, men också allt han försökt glömma och redan tidigare lagt på minnet, får plats. Tar plats. Ett expanderande tråg, med egenskaper som fysikens krökta rum. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad Berättaren skulle helst göra sig osynlig. Omemorerbar. Smärtsamt medveten om att mannen i bädden är en fånge i sitt eget minnespalats, där han irrar omkring som ett spöke i serveringsgångar till och från kök och matsalar och bibliotek. I korridorer av minnen av minnen av minnen. Varenda måltid han någonsin ätit, varenda stavelse han läst. Minnen som reproducerar sig i det oändliga som mellan motställda speglar, med tunneleffekter som, allteftersom hur speglarna vinklas, får gångarna att kränga hit och dit. Återigen: som krökta rum. Jag återger slutscenen av berättelsen ur minnet. Lyckligtvis är det ofullständigt, och min återgivning utan tvivel full av felaktigheter. I en annan historia av samme författare hälsas glömskans välsignelse när dess berättare – som, det nämns i förbigående, heter Borges – till sin lättnad kan konstatera att han inte längre känner igen alla ansikten han ser på gatan. Jag borde inte prata om den berättelsen. Den står inte att läsa i den volym som legat på mitt skrivbord i månader. Svart som kabastenen i Mecca. Författaren återvänder gärna till kabastenen i Mecca. Han återvänder gärna till olika oändlighetsprinciper. Till krängande serveringsgångar mellan kök och matsalar och bibliotek, där hans läsare och forskare och uttydare irrar omkring som spöken mellan motställda speglar. Yra i huvudet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Speglar, står det inom parantes sagt på ett annat ställe, citerat ur en encyklopedi i ett uppslag om en värld där endast det någon tänker kan äga rum; speglar har den förfärliga egenskapen gemensamt med samlag att de ökar människornas antal. Korridorerna blir längre och längre som i alla den teoretiska fysikens och högre matematikens lustiga hus. Ett sådant lustigt hus kallas Hilberts Hotell, efter den tyske matematikern David Hilbert. På hans hotell finns det alltid plats, trots att det är fullbelagt. I den mest berömda versionen av exemplet vill en prinsessa boka in sig för natten. Receptionisten löser det genom att låta gästen i rum 1 flytta till rum 2, gästen i rum 2 till rum 3 och så vidare i all oändlighet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Funes heter han. ”Funes med det goda minnet.” Berättelsen om honom börjar på sidan 419 i den svarta volymen på mitt skrivbord. Den luktar fukt, eftersom den nyligen legat på nattygsbordet i ett underkylt rum på ett hotell, där det alltid verkade finnas plats för en gäst till. Det låg i en sydeuropeisk stad, men när jag vaknade på nätterna kunde jag ha svurit på att jag var i Buenos Aires. Ute i korridoren hörde jag en berusad osynlig granne varva obegripliga otidigheter med korta stycken ur olika milongas – eller snarare korta stycken ur samma milonga. I gryningen låg mannen död i korridoren. Nej, det gjorde han inte. Det var bara som jag drömde, efter att ha läst exakt den meningen kvällen före – på sidan 356 i den svarta volymen på nattygsbordet. 1923-1944 står det på omslaget. De första tjugoett åren i författarens bana. En till synes rät linje, längs vilken så många filosofer gått vilse att en enkel läsare mycket väl kan tappa bort sig där. I ”Döden och kompassen”, på sidan 454 i den svarta volymen, är den räta linjen en labyrint – och läsaren en detektiv. Men jag vill inte prata om det. Jag vill inte ytterligare belasta det allmänna medvetandet med ännu en katalog av uppräknade motiv och teman, av nygamla perspektiv på ett och samma svindlade författarskap. Kataloger av litterär memorabilia, som kommer i ständigt nya och utökade upplagor. Jag vill gå varsamt fram, smärtsamt medveten om att vi alla är fångar i de runda ruinerna efter ett minnespalats, och skulle kunna ägna oss åt arkeologiska utgrävningar bland resterna tills vi får kroniskt ryggskott. Angelägen om att inte mer än nödvändigt fresta på det kollektiva minnet, som med Funes i hans sjukbädd. Hur fullt det än är finns det alltid plats för mer. Jag vill överhuvudtaget inte prata om Jorge Luis Borges. Inte om att han dog den fjortonde juni 1986 i Genève, blind men klarsynt enligt uppgift, efter att ha fötts den tjugofjärde augusti 1899 i Buenos Aires: den stad han mutat in och befolkat med tankespöken som fortfarande leker tafatt på Recoleta-kyrkogården, i irrande sökan efter en gravsten som verkar saknas där. Jag tänker inte citera att han var nöjd över att ha fötts på 1800-talet, som han var mycket förtjust i: även om han kunde säga till dess nackdel att det ledde till 1900-talet. Jag vägrar. Jag tänker inte säga ett ord om hans ojämförliga verk – som det å andra sidan är beklämmande lätt att jämföra hans efterföljare med, till deras ständiga nackdel. Den som numera skriver ”labyrint” eller ”dröm i drömmen” eller till och med ”spegel” och ”korridor”, är dömd till upprepning – som i en drömskt labyrintisk korridor behängd med speglar. Dömd att bli förföljd av efterhängsna citattecken, som klistrar sig fast vid glosorna som våta höstlöv. Som om han var först i världshistorien med motiv som är mycket äldre än gatan. Gamla som stranden under asfalten, och lika följsamt formbara. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller Till och med äldre litteratur kan ha något Borges-aktigt över sig – som Hypnerotomachia Polophili, kanske skriven av Fransesco Colonna och tryckt 1499 i Venedig, eller de anonyma Rosencreutzar-manifesten från början av 1600-talet; den spanske Barockdiktaren Calderons drama Livet en dröm från 1635 eller Alice i Spegellandet av Lewis Carroll. Samtidens, och i förlängningen framtidens, påverkan på det förflutna var ett favoritämne för författaren till den fiktiva bokrecensionen med titeln ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, från 1939. Men det tänker jag inte yttra ett ord om. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad – som Lasse Söderberg, en av Borges svenska översättare, kan intyga. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller: ”Emma Zunz” och ”Tre versioner av Judas”, och hur det fördunklat gatubilden i närheten av Fersens bro. Det vore åtminstone rätt så obruten mark att dröja vid hans lika skira som robusta ungdomspoesi från tjugotalet, som inleder den svarta fuktstinna volymen på mitt skrivbord. Men jag väljer att avstå från det också. Det skulle bara bli fel. Däremot skulle jag gärna dela med mig av något som hände på en bar i Lissabon för tio eller tolv år sedan. Jag träffade en gammal argentinsk sjöman. ”Jag ska berätta en hemlighet om Borges”, viskade han. Och han höll vad han lovat. ”Är det sant?”, frågade jag. Han lade upp sin ena hand på bardisken och sa: ”Avgör själv!” Ingen rysning jag förr eller senare upplevt kan mäta sig med den jag kände då. Den dröjer fortfarande kvar i ryggslutet på mig, och framkallar bilden av en orm som lyckats svälja ner sig själv hel och hållen. Det skulle jag mer än gärna prata om. Niklas Qvarnström, författare och kritikerLitteraturJorge Luis Borges: Borges 1 – 1923–1944. Redaktörer: Lasse Söderberg och Oscar Hemer. Översättare: Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Johan Laserna, Ingegerd Wiking, Sun Axelsson/Marina Torres. Bokförlaget Tranan, 2017. Sedan essän sändes första gången har ytterligare två volymer med Borges utvalda skrifter utkommit.

Litteraturkritikern Ann Lingebrandt återvänder till 1960- och 1970-talen och utforskar plakatpoesins era. Men hur ideologiskt rättrogna var egentligen poeterna? Och hur ser det ut idag? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 15/1 2019. ”Plakatpoesi” har länge varit ett av de värsta skällsorden i lyrikkritikerns vokabulär. Ofta kombinerat med förolämpningen ”som på 70-talet”. Mer än så behöver inte sägas för att avfärda ett verk. Till och med Göran Greider har sagt att han inte gillar plakatpoesi. Men vad är egentligen en plakatdikt? Är den per definition dålig? Begreppet kan spåras tillbaka till den sovjetiska propagandan och Vladimir Majakovskij, som när han hade svårt att få gehör för sin futuristiska estetik försörjde sig på att måla agitationsaffischer. Han skrev regeringstrogna nyttodikter och reklamverser på rim för statliga produkter som cigaretter och galoscher. Alltså rent bokstavlig plakatpoesi, dikt som klistrades upp på husväggar och nådde en stor publik, även om den inte riktigt rymde den språkliga förnyelse Majakovskij drömt om. ”Är det så illa med plakatlyrik?” frågade sig kritikern och poeten Lars Bäckström i en polemisk artikel 1959. För honom är det ett ord med positiv laddning och han efterlyser svenska poeter som vill ägna sig åt annat än den ”privata poetiska företagsamheten”. Varför inte författa slagord till valaffischer eller nykterhetskampanjer? Att kläcka nyskapande texter till reklamannonser – nog kan det vara ett sätt för poeter att nå ut till folket? egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget Nu blev det ju inte riktigt så att poesin florerade på reklamaffischerna. Men det följande årtiondet, det som kallats ”det politiska uppvaknandets decennium”, skulle allt fler poeter lämna sitt privata poetiska företag för att fånga upp tidens vänstervindar. ”Debattpoesi” kallar Björn Håkanson sina dikter redan 1963. Två år senare publiceras den dikt som skulle göra större avtryck än någon annan: Göran Sonnevis ”Om kriget i Vietnam”. Där svingas den plakatmässiga frasen ”USA’s vidriga krig” som en örfil i en annars lågmäld dikt, som utgår från tevenyheterna och poetens egen vardag i Lund. Dikten utlöste omedelbart en intensiv debatt: var det här rätta sättet att förhålla sig till omvärldens lidande? Poeten Ann Margret Dahlquist-Ljungberg utropade i Dagens Nyheter: ”Reagera! Ropa ut med ett språk som pressar, skriker, tvingar, målar, splittrar, stryper, värker, bränner, plågar, hetsar, provocerar protest mot alla vidriga krig”. Men egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget. Det här är reportagets tid. Rapportens. Dokumentets. Ja, facklitteraturen får en allt mer dominerande roll på skönlitteraturens bekostnad. Särskilt illa var det för poesin. I slutet av 60-talet minskade utgivningen med trettio procent. Antalet lyrikdebutanter på de stora förlagen nådde en bottennivå. Samtidigt var poesin livligt omdiskuterad. Det ställdes krav på poesin. Den ansågs ha ett ansvar. Dikterna fylldes med Vietnam-krig, Palme och Nixon, kapitalister och tillväxtgangstrar, studentbarrikader, polisbatonger, stridsvagnar och strejkande gruvarbetare. I romanen ”Off” från 1969 berättar Britt Arenander hur hon skickar en dikt om den grekiska frihetskampen till Aftonbladet och blir refuserad av Karl Vennberg. Inte för att dikten var dålig, utan för att han numera rös när han ”vädrade engagemangsdikter”. Det fick inte gå inflation i engagemanget. Det är ett argument som gör henne upprörd: ”Det skrivs så mycket dålig engagemangspoesi, säjer man också. Dålig poesi som kommer till på världens lidandes bekostnad. Och vad då, då? Det skrivs mycket dålig poesi om allt möjligt, om kärlek, om tunnelbanor och tekoppar och kosmos och hela skiten”. Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt På senare år har det kommit flera böcker som velat omvärdera och uppvärdera den förhånade 60- och 70-talslitteraturen. Johan Svedjedal skrev om tidens protestlitteratur i essäsamlingen ”Ner med allt?” 2014 och samma år försvarade Ebba Witt-Brattström kvinnlig bekännelselitteratur i ”Stå i bredd”. Också den finlandssvenska litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius vill nyansera bilden av en schablonmässigt vänstervriden poesi. I avhandlingen ”Dikt och ideologi”, som utkom våren 2018, läser hon Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons dikter från tiden och hittar lekfull och mångtydig poesi som ruckar på invanda synsätt. Marxisten Gösta Ågren kan visserligen utropa: ”Känslan av vanmakt inför poesins tillstånd / är hybris. / Ta reda på FNL-insamlingens postgironummer!” Men hans dikt är också, och blir med tiden alltmer, en plats för eftertanke, och paradoxer av slaget: ”Den, som har någonting att säga / undviker ofta ord.” Lika tvivlande på vad poesin kan åstadkomma är Claes Andersson i en dikt från 1967: ”Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesin är ingen lögndetektor / utan själva lögnen”. Men om just de här poeterna inte var så enkelspårigt plakatpoetiska, då var de kanske heller inte särskilt typiska för sin tid? Frågan är vilken dikt som bäst representerar en epok: den där tidens ideal avtecknas så tydligt att de blir schabloner eller den som med hjälp av idealen lyckas göra konst av bestående värde? Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt: ”Bjud borgarna just vad de inte tål: Kultur / i klasskamp / och kallt stål”. (Som Guri Holmsen uttryckte det 1970.) Men mycket är skrivet med humor, och faktiskt också distans. Åtskilliga dikter är ironiska och raljanta, ibland grällt satiriska, ibland lågmält underfundiga, och många ifrågasätter likt Claes Andersson diktens roll. Ju mer man läser, desto mer upplöses generaliseringarna. Det blir uppenbart hur poesin drivs framåt, eller bakåt, av debattens brytningar, att en trend föder en motsatt trend och att estetiska ideal inte tillåts stelna utan att få mothugg. Poesin befinner sig alltid i rörelse. Ett tecken på det är att den politiska dikten på senare tid kommit tillbaka med besked: det skrivs avhandlingar om den aktivistiska lyriken samtidigt som kritiker muttrar om 70-talets återkomst. Men kanske är det inte bara det politiska engagemanget som återfötts i ny skepnad, utan också den poetiska pluralismen. För 70-talsdikten gjordes det i själva verket upp med redan på 70-talet. Redan i början av decenniet fanns en uppfattning om att den politiska poesin var uttömd, att det var dags att kliva ned i människans undermedvetna och återinföra lyriken i lyriken. Poeten i slängkappa gjorde comeback, om än i svarta solglasögon. Upproret förkroppsligades av Bruno K Öijer, som med bildberusade besvärjelser ville bryta upp lyrikens handklovar. Själv tyckte han sig stå för en folkets poesi och inspirerades av Majakovskij – om än inte plakat-Majakovskij. Hans antagonister såg däremot en poet som isolerade sig i sitt elfenbenstorn istället för att skriva ”raka dikter om förtrycket”. Det bet knappast på plakatpoesihataren Öijer, som deklarerade att ”Kapitalet vill att man ska skriva reklamtexter, enkla, som tunnelbanespråket.” Man skulle också kunna uttrycka det som Gösta Ågren gör i diktsamlingen ”Massmöte på jorden” från 1972: ”Gärna skulle jag förenkla min dikt, / men det finns ingen genväg.” Det är något som skulle vara värt att skriva på ett plakat. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Anna Möller-Sibelius: Dikt och ideologi – Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960–70-talspoesi. Apell förlag, 2018.

"Berlin Alexanderplatz" är en myllrande roman som blev en kultserie på tv och nu en prisbelönt film med handlingen förflyttad till nutid. Författaren Ulrika Kärnborg söker efter kärnan i en klassiker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Rainer Werner Fassbinder talade gärna om kärleken som kärnan i sitt filmskapande. Han gick så långt att han påstod att han funnit nyckeln till sin övertygelse i Alfred Döblins 20-talsroman ”Berlin Alexanderplatz”. Vid några minnesvärda tillfällen, skrev han, hade den räddat hans liv. Det var i tonåren; den blivande regissören kämpade med sin homosexualitet, och Döblins blåögda huvudkaraktär Franz Biberkopf gav Fassbinder någon att identifiera sig med. Jag förstod aldrig det där, sade skådespelaren Hanna Schygulla långt senare i ett samtal med författaren Susan Sontag, ”men han hade kommit på att kärlek utan direkt mening, och utan syfte, låg nära hans ideal”. Kärlek utan ett syfte. Det är i förklädnad en annan version av den gudomliga och mänskliga kärlek som beskrivs i Första korintierbrevet. ”Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt.” Vid en ytlig läsning av Döblins myllrande epos, är det svårt för mig att uppfatta det som en roman om osjälvisk kärlek. Berättelsen startar med smågangstern Franz Biberkopfs symboliska återfödelse efter sin tid på fängelset Tegel i Berlin. Åren bakom galler har gett Franz en läxa. Väl i frihet vill han ändra sitt liv och förbättra sin moral. Han strävar efter att bli ”ein anständiger Mensch”, men det visar sig vara svårt. Trots goda föresatser, vandrar Franz mellan prostituerades dragiga hyresrum och billiga pilsnerkaféer, och klarar nätt och jämt att knoga sig fram med småjobb. Skrattet som ibland strömmar ur honom som smattret från en automatkarbin, ljuder allt mer glädjelöst. Mentalt lever han kvar i Bismarcks och den tyska kejsarmaktens tysknationella tänkande, det som senare ytterligare förråas av nazisterna. Bristen på fingertoppskänsla får honom att på en krog full av kommunister, stämma upp kejsarväldets gamla paradsång ”Der Wacht am Rhein”. Inte ens romansen med den hjärtegoda Mieze, som delar Franz naiva öppenhet inför världen, slutar lyckligt. Mieze låter Franz bli hennes hallick, och efter det ödesdigra beslutet går hon snabbt mot sin undergång. Om det finns en underberättelse om villkorslös kärlek i ”Berlin Alexanderplatz” handlar den om relationen mellan Franz och småtjuven Reinhold. Den svekfulle vännen är en Mefistofeles. Han ljuger, bedrar och drar sig inte för att försöka mörda Franz, som fortsätter att hysa blind tilltro till sin förgörare. Det är en kärlek som mest liknar underkastelse. Parallellen till tyska medborgares ödesbetingade lydnad i  ett samhälle som håller på att ruttna inifrån, är lika kuslig som Döblins sätt att förebåda den apokalyps som väntar med det nazistiska maktövertagandet. Just individens maktlöshet är något som den afgansk-tyske filmregissören Burhan Qurbani tar fasta på i sin nytolkning av Döblins roman. Till skillnad från Fassbinders mästerverk, utspelar sig hans ”Berlin Alexanderplatz” i vårt eget 20-tal. Franz Biberkopf blir immigranten Francis från Guinea-Bissau, som försöker finna sin plats i ett vinterkallt Berlin. Utan vare sig identitetshandlingar eller arbetstillstånd kämpar han för att hålla huvudet över vattenytan. Vreden över de omänskliga arbetsförhållanden som råder för papperslösa flyktingar, försätter honom i en svår situation. Lika lite som Döblins Franz förmår han kontrollera sina känslor, eller styra sina handlingar efter de rasistiska påhopp han ständigt utsätts för. När han av den karismatiske Reinhold, en knarkhandlare med psykopatiska drag, får ett erbjudande att tjäna snabba pengar, dras han sakta men säkert ned i en tungt kriminell värld. Francis Berlin är olik den stad som möter oss i romanen, som delvis är konstruerad som ett skitigt, socialt kollage med inkorporerade textsnuttar från tidningsartiklar, sportreferat och väderleksrapporter. Döblin uppfattar Weimar-Berlin som en mytiskt myllrande modern plats som Upton Sinclairs Chicago eller James Joyces Dublin, men samtidigt en stad som fortfarande är provinsiell, och som därför lider av både växtvärk och rotlöshet. Därigenom blir den också en berättelse som bär på något universellt, och det är därför den har inspirerat till mästerverk. Döblin kallade mycket riktigt sitt Berlin för Brandenbergs Nineveh, med en anspelning på Assyriens forntida huvudstad. Quarbanis film vill kasta ljus över marginaliserade grupper av invandrare från Afrika söder om Sahara. Han gör Francis till representant för ett namnlöst proletariat, en del av den tyska vardagen men ändå osynlig. Platserna han rör sig igenom – fabrikerna, nattklubbarna och bakgårdarna – ter sig märkligt anonyma, de kunde ligga i vilken europeisk storstad som helst. Poängen är att den fysiska staden inte spelar någon roll, det är ett tillstånd Quarbani vill gestalta. Filmens flyktingar lever i en parallell verklighet. Hur mycket de än kämpar klarar de inte att krossa den osynliga glasruta som skiljer ”dem” från ”oss”. Franz och Francis hade nog ändå, om de fått möjlighet att träffas, förstått varandra. För de tyskar som överlevde första världskriget, hade världen gått under. De tvingades, liksom våra dagars flyktingar i EU-zonen, till inre exil. Vid krigsslutet stod Tyskland på gränsen till revolution och inbördeskrig, och snart följde olyckorna hack i häl: Spartakistupproret 1919, nazisternas första kuppförsök i München 1923 och mordet på utrikesministern, Walter Rathenau, 1922. Till dessa politiska fasor kom massarbetslöshet och svält. Hur bevarar man sin anständighet i en oanständig tid, en tid som på förhand dömer ut en som människa? Det är en fråga som såväl Franz som Francis blir tvungna att förhålla sig till. Ändå lyckas Francis behålla en liten strimma av hopp. Den strimman rymmer en stark kärlek, som tar fysisk gestalt i den dotter av kött och blod som han avlar. För om Fassbinder var fascinerad av den masochistiskt färgade kärlek man kan känna för en person som inte älskar en tillbaka, går Burhan Qurbani ett steg längre. I hans filmversion älskar Francis inte en människa utan ett helt land: det Tyskland som kastar bort honom som en använd trasa. Det är en kärlek som inte söker sitt, som väcker löje och hat, men som till sist får sin belöning vid återföreningen med dottern. För jordens fördömda, de som övergett sitt hemland och inte tillåts finna ett nytt, knyts hoppet till nästa generation, till barnens förmåga att på grund av sina invandrade föräldrars genomgångna svårigheter, känna större empati med sina olycksbröder och systrar. Susan Sontag säger i anknytning till intervjun med Schygulla, att mötet med Fassbinders tevedrama för alltid förändrade hennes moraluppfattning. När hon i fortsättningen passerade en tiggare på gatan, kunde hon inte låta bli att föreställa sig att han var Franz Biberkopf, som satt där med utsträckt handflata och tiggde om villkorslös kärlek. Ulrika Kärnborg, författare och skribent

Varje språk är en värld, men nya världar kan vara svåra att erövra och ibland krockar de med andra. Henrik Nilsson reflekterar över sitt liv med flera språk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Allt började på ett sjukhus i den mexikanska staden Zacatecas för trettio år sedan. Under min första resa på egen hand hade jag drabbats av tyfoidfeber. Dagarna rörde sig framåt med en omtöcknad långsamhet, och under frosskakningarna fixerade jag krucifixet på väggen med blicken. När jag så småningom började repa mig, var jag tvungen att bryta ensamheten på sjukhusrummet. Därför tog jag mig på ostadiga ben till det väntrum där anhöriga till andra intagna patienter brukade samlas. De betraktade mig med medlidsam nyfikenhet och ville höra hur det var med mig.    Problemet var att jag hade svårt att kommunicera med dem. Under upptäcktsfärderna i Chihuahuas bergstrakter och längs kusten i Nayarit hade det visserligen alltid legat en nybörjarbok i spanska i ryggsäcken. Men särskilt långt hade jag inte kommit med det främmande språket. Det var först på detta sjukhus, i detta väntrum – iklädd en vit patientskjorta och med droppställningen som ständig följeslagare – som jag på allvar försökte närma mig spanskan; ett språk som jag fortfarande lever och arbetar med. När jag tillfrisknat köpte jag mitt livs första spanskspråkiga skönlitterära bok, argentinaren Ernesto Sabatos omfångsrika och hallucinatoriska roman Sobre héroes y tumbas (Om hjältar och gravar). Med hjälp av en ordbok tragglade jag mig igenom alla de sex hundra sidorna på enkla pensionat i Morelia och skeva parkbänkar i Cuernavaca. Hur mycket kan jag egentligen ha förstått av Sabatos underjordiska drömvisioner och Río de la Plata-uttryck? Trots bristfälligt ordförråd och haltande grammatik stod det ändå klart att jag läste, nej genomlevde ett omskakande mästerverk.    När jag ibland bläddrar i mitt första exemplar av Om hjältar och gravar – som i en personlig urkund – och ser de okända orden jag en gång strukit under, påminns jag om tidens gång och språkinlärningens mödosamma process. Hur är det möjligt att jag på den tiden inte visste vad sendero – ”stig” – betydde? Och ännu hade jag inte fällt mina första lágrimas – tårar – på spanska. Att lära sig ett främmande språk kan vara ett högst medvetet beslut eller ett resultat av slump och tillfälligheter. Kanske ett val man gör i skolan eller för att förbättra sina karriärmöjligheter. Andra gånger har man hamnat i ett visst land, lärt känna en viss människa; ja kanske till och med läst en viss bok eller hört en viss låt. Men liksom när det gäller de stora kärlekarna i livet kan jag inte låta bli att fråga mig – hur gick det egentligen till? Precis som varje kärlekshistoria har sina geografiska koordinater, sina platser och adresser – har också vägarna till våra främmande språk det. Lingvisterna kan hjälpa oss att förstå språkinlärningens olika faser och vilka faktorer som försvårar eller underlättar den. Men hur vi själva lever med ett nytt språk, hur vi brottas och bråkar med det, förvånas och förundras över det; hur vi till slut känner det bulta i kroppen som efter en långvarig blodtransfusion – om detta kan bara vi själva berätta. I sin bok Assim nasceu uma língua (Så föddes ett språk) beskriver lingvisten Fernando Venâncio ingående hur ett annat viktigt språk med rötter på den iberiska halvön utvecklades ur vulgärlatinet – portugisiskan. På 1100-talet blev Portugal en självständig nation som utvidgade sina gränser söderut i takt med att de kristna återerövrade områden från morerna. Processen sammanföll med portugisiskans utveckling ur galiciskan till ett eget språk, som kung Dom Dinis ett sekel senare gav officiell status i det nya landet.   För min del föddes portugisiskan i en biografsalong i Paris i mitten av 90-talet, efter att jag en kväll råkat gå förbi affischen för A Comédia de Deus (Den gudomliga komedin) av João César Monteiro, den portugisiska filmens enfant terrible. Den excentriska berättelsen om ägaren till en glassbar visade sig vara originell, men egentligen var det något annat som fångade min uppmärksamhet i salongens mörker – det portugisiska språket. Jag hade haft få kontakter med det, och fast det var besläktat med spanskan, var det svårt att begripa skådespelarnas surrande och slutna portugisiska, som Cervantes en gång beskrev som ”kastilianska utan ben”. Det lät som när man motvilligt yppar en hemlighet – och hade en närmast hypnotisk effekt på mig. Ett par år senare hade jag flyttat till Lissabon och tillbringade långa eftermiddagar i den humanistiska fakultetens källare. Där kunde man låna kassettband med portugisiska sånger och inlästa texter av den buttre vaktmästaren i språklaboratoriet, sätta sig i ett bås med mikrofon och hörlurar – och långsamt slipa sitt uttal tills det närmade sig en infödd talares. Jag minns att det sällan var någon annan där, när diftongerna böljade i mitt medvetande, när ordförrådet växte och knakade, och att det därför kändes som om jag var på tu man hand med det portugisiska språket. Nästan som med en levande människa. En människa som jag långsamt – ord för ord, mening för mening – lärde känna.    I mitt minne kan jag inte skilja den första hösten med det portugisiska språket från oktoberregnen som föll utanför kaféerna i Graça, från gloslistorna som bågnade av den fuktiga luften i studentkollektivet, från de stapplande samtalen på spårvagnar och indiska restauranger. Och från de amerikanska filmerna som jag såg på teve om kvällarna, eftersom de till skillnad från i Spanien aldrig dubbades utan textades – utan att några svordomar eller slanguttryck gick förlorade. Mitt språkliga dubbelliv hade börjat. Men att försöka leva med två närliggande språk – som spanskan och portugisiskan – kan lätt få en känna sig som en jonglör som bara lyckas fånga en boll i taget. Under perioder koncentrerade jag mig därför mer på antingen det ena eller det andra språket – alltid med dåligt samvete för det som försakades. Jag minns melankolin då jag en svensk midsommar plötsligt inte kunde komma ihåg det portugisiska ordet för jordgubbar – morangos – bara spanskans fresas.    Men tiden har gått. Gloslistorna jag samlat på mig liknar alltmer en sorts fragmentariska memoarer. De berättar om dagar med läsningar och översättningar, resor och samtal. Jag ler för mig själv varje gång jag stöter på någon av de båda språkens så kallade ”falska vänner” – som exquisito (esquisito) – som betyder ”utsökt” och ”delikat” på spanska, men ”konstig” eller ”besynnerlig” på portugisiska.    Numera behöver jag inte längre välja sida. Jag kan växla som jag vill mellan språken; splittringen är fullbordad, dubbellivet inrättat. De båda ordböckerna försöker inte längre tränga ut varandra i bokhyllan, utan lutar sig istället mot varandra. Och när jag stöter på ett ord som jag inte förstår, fylls jag av en hastig glädje över att allting fortfarande är i rörelse. Ännu en gång släcks ljuset och biosalongen fylls med röster. Hjulen på droppställningen börjar gnissla, när jag tar mig igenom sjukhuskorridorerna till platsen där de andra väntar. Henrik Nilsson, författare och essäist

Sainte-Victoire utanför Aix-en-Provence var Paul Cézannes favoritmotiv. Långt senare sökte även Peter Handke en insikt hos berget. Dan Jönsson reflekterar över vilka lärdomar berget har att ge. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – för även om Cézanne långt ifrån bara målade utomhus så har han för eftervärlden blivit något av en friluftsmåleriets apostel, och man tänker sig honom, på den här bilden, stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv. Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt? Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, som en direkt fortsättning på romanen ”Långsam hemkomst”, vars huvudperson, geologen Sorger, efter en tid i Amerika här förvandlas till författaren själv. Tillbaka i Europa alltså, men fortfarande med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder han till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, för den beskriver ju på sätt och vis en pilgrimsfärd; men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt? Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs. Det kan vara så – men å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd. Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så. Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre, som hos impressionisterna, framträdde som ljusintryck i ett subjektivt medvetande utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål. På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare. Dan Jönsson, författare och essäist

På statens ungdomshem får man poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Likheterna med samhället utanför institutionen är slående, konstaterar sociologen David Wästerfors ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Jag blir så arg alltså, jag blir riktigt, riktigt, riktigt arg, så jag vill bara se blod. Så jävla arg blir jag.” En kille på ett av statens ungdomshem berättar om ett eskalerande bråk kring en fjärrkontroll framför teven: två killar mot en tredje, en förolämpning, ett slag och en spark, stolar som kastas eller nästan kastas, hot som skär genom luften. Personal kommer rusande och skiljer dem åt. Det blir explosivt men kort och avbrutet. Det blev inget blod, de tre killarna höll tillbaka och institutionen också. Det hade kunnat sluta illa men alla vet var de befinner sig. Om det hade skett utanför institutionen eller på akutavdelningen, däremot: ”jag hade försökt döda han”, säger han som ville se blod. ”Det är nog det jag hade gjort.” Killen syftar på ungdomsvårdens akutavdelning. Att hamna där är en radikal åtgärd mot en ungdom och samtidigt ett sätt att påbörja en vandring mellan olika institutioner och behandlingar, en vandring som är tänkt att hejda ett så kallat nedbrytande beteende, ofta med droger och kriminalitet. På akutavdelningen – där borde väl beteendet vara än hårdare reglerat jämfört med andra ställen, såsom i soffan framför teven på den avdelning där den här killen befinner sig nu? Jo, i princip så hårt reglerat som det går. Samhällets ändstation är nådd, ingen idé att hålla igen. Akutavdelningen är därför lik isoleringen (eller ”avskiljningen”) på varje avdelning – en slutgiltig åtgärd och anhalt. Det är platser där raseri och galenskap passar bättre än behärskning, åtminstone som intervjupersonen i det här fallet beskriver det. Institutionernas värld är egendomlig. Små saker blir stora när dagarna segar sig fram på liten yta, när man måste tigga och be om lite extra yoghurt eller några minuter Internet och när självrespekten till slut kokar ned till hur man blir tilltalad framför teven eller hur de andra tittar på en. Snart är små saker inte längre små. De är helt enkelt de enda sakerna. På ungdomshem är tyglat humör belönande. Man får poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Även personalen får ett slags poäng om de behåller lugnet – den mest beundrade behandlingsassistenten är sannerligen inte den lättantändlige. Och de unga talar om risken att ”förstöra för sig själva” om de blir våldsamma. Deras behandlingstid kan förlängas, de kan mista privilegier och framstå som omöjliga för en utevistelse eller fritidsaktivitet. Killen som egentligen ville se blod säger att han vill hålla sig ”i mitten”, alltså i balans och på lagom-nivå i konflikter, ”så jag kommer härifrån”. Att agera alltför undfallande är inte heller att rekommendera. Då kan man bli slagpåse, hamna underst i hierarkien och få krypa. Exemplet säger också något om behärskning i det fria livet. I otaliga sammanhang är tyglat humör belönande, liksom att hålla sig ”i mitten”. En institution är förstås speciell men ändå en del av samhället, och omvänt: det finns drag av institution i varje samhälle. Jag får visserligen inga poäng om jag avstår från häftiga utfall i vardagen – i arbetsliv, familjeliv eller bland vänner – och yoghurt och utevistelse kan jag styra över på egen hand. Men man kan framstå som stadig och vinna andras respekt. I vardaglig självbehärskning syns vårt nödvändiga sneglande på andra. Endast i extremfall kan vi låta raseriet löpa fritt – då blir situationen extrem. Det blir lite som ett slags privat akutmottagning eller isolering, utan personal men med likartad förtvivlan och desperation. Att ”behärska sig” underförstår herravälde. Makten över en själv tillkämpas och bevaras. En rad situationer i livet ställer en på prov och det kan då kännas som om alltför starka sinnesrörelser förskingrar ens herravälde och säljer ut makten. Andra får makt över mig då jag tappar fattningen. De sänker poängen, drar in privilegierna och skaffar sig stoff till förebråelser. Om vår självbehärskning – å andra sidan – blir alltför stark och börjar rullas ut som en bedövande matta över minsta reaktion förlorar vi också något. Vi blir en icke-person, återhållsam intill karaktärslöshet. Den fullständigt behärskade människan är knappast känslomässigt mottaglig – eller mottagligheten är så väl dold att alla kan betvivla den. Under ”behärska” i Svenska Akademiens Ordbok läser jag: Det låg ett beherskadt drag i hans ansigte, som gjorde uttrycket litet stelt och otillgängligt. Den ständigt reserverade uppfattas till slut som onåbar. ”Så jävla arg blir jag.” Det är lätt att himla med ögonen över tonåringar på ungdomshem. En förolämpning kring en fjärrkontroll framför teven verkar så futtigt som bråkmotiv – och än futtigare som gnista för att önska livet av någon. Men rannsakar vi vardagsilskan utanför institutionerna kanske inte motiven är så mycket ädlare eller gnistorna så mycket mer storslagna. När livsytan krymper och självrespekten hängs upp på allt färre personer med alltmer inrutade vanor – i ett litet hem där flera personer trängs under en pandemi, till exempel – skulle jag gissa att många får bita sig i läppen. Då råder verkligen självbehärskningens tid. Och att behärska sig är en handling, inte enbart ett karaktärsdrag. Det är en social gest som rymmer sin motsats: det vi hade kunnat göra, det vi höll tillbaka. Det är som om något nästan blir synligt just för att det döljs. Om du känner någon väl och ser hur han eller hon behärskar sig så vet du också i samma stund ungefär vad som inte blir sagt eller uttryckt, vad som hänger kvar som en icke-kastad stol i luften för att det kämpades ned. David Wästerfors, sociolog

I en samtid som älskar trauman riskerar underdogskildringar att reduceras till starka berättelser. Elin Grelsson Almestad funderar över vad som då går förlorat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett avsnitt av den amerikanska komediserien ”Community” börjar två av seriens huvudpersoner att ta lektioner i improvisationsteater. Men innan de kan ikläda sig rollen som någon annan måste de berätta om sina egna sår. I denna cirkel av delgivna trauman, ledd av en dramatiklärare besatt av andras svåra erfarenheter, sitter Troy, en populär och lyckad high school-atlet, och känner sig alltmer desperat efter att vinna respekt som riktig konstnär. Slutligen ljuger han ihop en historia om att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och går från ointressant till gruppens stjärna. När han sedermera erkänner sin lögn falnar snabbt intresset för honom. Avsnittet kan ses som en satir över myten om den lidande konstnären, men är idag applicerbart på samhället i stort. För vem älskar inte en bra underdogberättelse? Personen som betraktas som uträknad och svag, men som trots dåliga odds slår världen med häpnad och lyckas. Vi älskar underdogen så mycket att det motsatta – en lycklig barndom eller förväntad framgång för någon som har rätt förutsättningar - är ointressant. Eller som David Lagercrantz, med överklassbakgrund och stort kulturellt kapital, uttrycker det i Anneli Jordahls intervjubok ”Klass – är du fin nog?” från 2003: ”Jo, jag kan känna avund inför dig. Inför någon som gått en lång väg och slagit sig till ett yrke. Instinktivt känner jag att du måste vara mer begåvad. För jag hade inte orkat göra den resan du har gjort.” Att inte ha kämpat mot sina förutsättningar på något sätt skapar misstänksamhet. Som Lagercrantz säger; hur begåvad är du egentligen om du inte slagit dig fram? Således måste idag alla hitta sin egen underdoghistoria. De senaste decennierna har det vuxit fram en hel industri av inspiratörer med det egna livet som främsta kunskapskälla. De skriver bästsäljande självbiografier och anlitas som föreläsare, både av företag och offentlig sektor. De bjuder på berättelser från sina egna resor; tuffa uppväxtförhållanden, olyckor och katastrofer, svåra sjukdomar som övervunnits och sorg som genomlevts. På andra sidan av den mörka tunneln väntar insikten som föreläsaren och författaren nu kan delge andra. Vår samtid älskar, som det brukar heta, ”en stark berättelse”. Men en underdog måste i viss mån också förbli en underdog för att vara intressant. När det är såret i sig som skapar framgången måste det också bibehållas. Och även för oss som inte är inspirationsföreläsare eller har överlevt en katastrof är våra bakgrunder och trauman idag en del av våra individuella varumärken och identiteter. Behovet av att påvisa sin särart, sin unique selling point, som individ skapar incitament för att också hålla fast vid våra sår. Någon som fördjupat sig i denna tendens är den amerikanska samhällsteoretikern Wendy Brown. ”Det förflutna kan aldrig återlösas, såvida inte identiteten klipper sina band till det, och detta kan den inte göra utan att identiteten som sådan går förlorad”, skriver Brown i artikeln Att hålla fast vid sin skada. Det är också något som är typiskt för de senaste decenniernas politiska debatt. När den politiska identiteten växer fram som en protest mot marginalisering eller förtryck riskerar den samtidigt att knytas samman med sin egen exkludering. ”Den politiska identiteten utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken”, menar Brown och ser detta som en konsekvens av vårt senmoderna samhälle där vi tappat tron på verklig politisk förändring och lider av en ständig vanmakt. I stället ägnar sig rättviserörelser åt så kallad ”ressentimentets politik”: en politik som klandrar den som inte lider, den privilegierade, snarare än att bedriva en framåtriktad politik. Hon utgår här ifrån det som Nietzsche betecknar som ”ressentiment” – de maktlösas moraliserande hämnd, de svagas triumf som svaga, och menar att detta är en inneboende del av vår tids liberala samhälle. Rörelserna har gett upp försöken att ta makten och ägnar sig i stället enbart åt att kritisera den. Risken med den politiska underdogberättelsen i en samtid som älskar trauman och sår är också att den reduceras till en ”stark berättelse”, snarare än väcker tankar om samhällsförändring. Det märks inte minst i mottagandet av litteratur som skildrar klass, där det ofta är innehållet snarare än språket och det konstnärliga utövandet eller eventuella politiska slutsatser som står i centrum. Eller som Patrik Lundberg, författare till den självbiografiska romanen ”Fjärilsvägen” uttryckte det i en text i Dagens Nyheter hösten 2020: ”När jag skriver de här raderna har jag avverkat merparten av intervjuerna om ”Fjärilsvägen”. Jag har knappt fått frågor om mitt skapande, förutom hur det kändes att skriva om mammas död.” I texterna om ”Fjärilsvägen” stack en ut. Den liberala debattören och författaren Mattias Svensson gick i tidningen Arbetet hårt åt romanens politiska innehåll. Visst var det en välskriven och intressant berättelse om sorgen efter en död mor och den egna klassresan, men Svensson ifrågasatte hur mycket bäring de politiska slutsatserna i boken egentligen hade. Var det verkligen samhällsutvecklingens fel och på grund av socialdemokratins högergirande som Lundbergs mammas liv började gå utför efter föräldrarnas skilsmässa? Texten väckte både positiva och negativa reaktioner, men Eric Rosén, själv författare till den självbiografiska klassreseskildringen ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”, försvarade Svenssons text och menade att det var ett sätt att visa boken respekt. ”Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel”, påpekade han. Men till saken hör ju att underdogens berättelse inte behöver mötas politiskt eftersom det är ett individuellt vittnesmål. Här uppstår i stället en dynamik mellan samhällets intresse för trauman och svårigheter och ressentimentets politik; läsare och publik vill höra om de svåra erfarenheterna och författaren måste hålla fast vid sin marginaliserade position, påtala sin klassbakgrund eller det förtryck hen utsätts för, för att behålla sin ställning i det litterära fältet och i samhällsdebatten. Så oskadliggörs också berättelsens eventuella politiska innehåll. En underdogs berättelse om sin lyckade resa kommer alltid att vara ofarlig jämfört med en stor grupp underdogs som ställer politiska krav. Wendy Brown efterfrågar därför en framåtblickande, kollektivt organiserad kamp med målsättningar om samhällelig förändring. Hon föreslår att politiska identiteter måste utöka sitt ordförråd. I stället för att bara säga ”jag är” måste vi också börja säga ”jag vill detta för oss”. En liten förskjutning som skulle göra stor skillnad i de politiska anspråken. Plötsligt är det inte bara starka berättelser, utan en rörelse som kräver någonting av samhället. Elin Grelsson Almestad, kulturskribent och författare Litteratur Anneli Jordahl, Klass – är du fin nog?. Bokförlaget Atlas, 2003 (i nyutgåva 2018). Wendy Brown, Att vinna framtiden åter, red. Leila Brännström och Henrik Gundenäs, övers. Leila Brännström, Sara Edenheim, Henrik Gundenäs, Anders Kalat och Annika Karlsson. Bokförlaget Atlas, 2008. Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i Samlade skrifter: Band 7, övers. Peter Handberg och Lars Holger Holm. Symposion, 2019. Evelina Johansson-Wilén, Mellan jaget och världen. Feminism & etik under nyliberala villkor. Tankekraft förlag, 2019. Patrik Lundberg, Fjärilsvägen. Albert Bonniers förlag, 2020. Patrik Lundberg, ”Ju oftare jag vittnar om min fattiga barndom, desto mindre konstnär blir jag”, Dagens Nyheter 11 september 2020 Mattias Svensson, ”Fjärilsvägen skildrar en identitetspolitisk nostalgi”, Arbetet 14 september 2020 Eric Rosén, ”Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt”, 15 september 2020 Eric Rosén, ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”. Natur & Kultur, 2019.

I en samtid som älskar trauman riskerar underdogskildringar att reduceras till starka berättelser. Elin Grelsson funderar över vad som då går förlorat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ett avsnitt av den amerikanska komediserien ”Community” börjar två av seriens huvudpersoner att ta lektioner i improvisationsteater. Men innan de kan ikläda sig rollen som någon annan måste de berätta om sina egna sår. I denna cirkel av delgivna trauman, ledd av en dramatiklärare besatt av andras svåra erfarenheter, sitter Troy, en populär och lyckad high school-atlet, och känner sig alltmer desperat efter att vinna respekt som riktig konstnär. Slutligen ljuger han ihop en historia om att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och går från ointressant till gruppens stjärna. När han sedermera erkänner sin lögn falnar snabbt intresset för honom.Avsnittet kan ses som en satir över myten om den lidande konstnären, men är idag applicerbart på samhället i stort. För vem älskar inte en bra underdogberättelse? Personen som betraktas som uträknad och svag, men som trots dåliga odds slår världen med häpnad och lyckas. Vi älskar underdogen så mycket att det motsatta – en lycklig barndom eller förväntad framgång för någon som har rätt förutsättningar - är ointressant. Eller som David Lagercrantz, med överklassbakgrund och stort kulturellt kapital, uttrycker det i Anneli Jordahls intervjubok ”Klass – är du fin nog?” från 2003:”Jo, jag kan känna avund inför dig. Inför någon som gått en lång väg och slagit sig till ett yrke. Instinktivt känner jag att du måste vara mer begåvad. För jag hade inte orkat göra den resan du har gjort.”Att inte ha kämpat mot sina förutsättningar på något sätt skapar misstänksamhet. Som Lagercrantz säger; hur begåvad är du egentligen om du inte slagit dig fram? Således måste idag alla hitta sin egen underdoghistoria.De senaste decennierna har det vuxit fram en hel industri av inspiratörer med det egna livet som främsta kunskapskälla. De skriver bästsäljande självbiografier och anlitas som föreläsare, både av företag och offentlig sektor. De bjuder på berättelser från sina egna resor; tuffa uppväxtförhållanden, olyckor och katastrofer, svåra sjukdomar som övervunnits och sorg som genomlevts. På andra sidan av den mörka tunneln väntar insikten som föreläsaren och författaren nu kan delge andra. Vår samtid älskar, som det brukar heta, ”en stark berättelse”.Men en underdog måste i viss mån också förbli en underdog för att vara intressant. När det är såret i sig som skapar framgången måste det också bibehållas. Och även för oss som inte är inspirationsföreläsare eller har överlevt en katastrof är våra bakgrunder och trauman idag en del av våra individuella varumärken och identiteter. Behovet av att påvisa sin särart, sin unique selling point, som individ skapar incitament för att också hålla fast vid våra sår.Någon som fördjupat sig i denna tendens är den amerikanska samhällsteoretikern Wendy Brown. ”Det förflutna kan aldrig återlösas, såvida inte identiteten klipper sina band till det, och detta kan den inte göra utan att identiteten som sådan går förlorad”, skriver Brown i artikeln Att hålla fast vid sin skada. Det är också något som är typiskt för de senaste decenniernas politiska debatt. När den politiska identiteten växer fram som en protest mot marginalisering eller förtryck riskerar den samtidigt att knytas samman med sin egen exkludering. ”Den politiska identiteten utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken”, menar Brown och ser detta som en konsekvens av vårt senmoderna samhälle där vi tappat tron på verklig politisk förändring och lider av en ständig vanmakt. I stället ägnar sig rättviserörelser åt så kallad ”ressentimentets politik”: en politik som klandrar den som inte lider, den privilegierade, snarare än att bedriva en framåtriktad politik. Hon utgår här ifrån det som Nietzsche betecknar som ”ressentiment” – de maktlösas moraliserande hämnd, de svagas triumf som svaga, och menar att detta är en inneboende del av vår tids liberala samhälle. Rörelserna har gett upp försöken att ta makten och ägnar sig i stället enbart åt att kritisera den.Risken med den politiska underdogberättelsen i en samtid som älskar trauman och sår är också att den reduceras till en ”stark berättelse”, snarare än väcker tankar om samhällsförändring. Det märks inte minst i mottagandet av litteratur som skildrar klass, där det ofta är innehållet snarare än språket och det konstnärliga utövandet eller eventuella politiska slutsatser som står i centrum. Eller som Patrik Lundberg, författare till den självbiografiska romanen ”Fjärilsvägen” uttryckte det i en text i Dagens Nyheter hösten 2020: ”När jag skriver de här raderna har jag avverkat merparten av intervjuerna om ”Fjärilsvägen”. Jag har knappt fått frågor om mitt skapande, förutom hur det kändes att skriva om mammas död.”I texterna om ”Fjärilsvägen” stack en ut. Den liberala debattören och författaren Mattias Svensson gick i tidningen Arbetet hårt åt romanens politiska innehåll. Visst var det en välskriven och intressant berättelse om sorgen efter en död mor och den egna klassresan, men Svensson ifrågasatte hur mycket bäring de politiska slutsatserna i boken egentligen hade. Var det verkligen samhällsutvecklingens fel och på grund av socialdemokratins högergirande som Lundbergs mammas liv började gå utför efter föräldrarnas skilsmässa? Texten väckte både positiva och negativa reaktioner, men Eric Rosén, själv författare till den självbiografiska klassreseskildringen ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”, försvarade Svenssons text och menade att det var ett sätt att visa boken respekt. ”Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel”, påpekade han.Men till saken hör ju att underdogens berättelse inte behöver mötas politiskt eftersom det är ett individuellt vittnesmål. Här uppstår i stället en dynamik mellan samhällets intresse för trauman och svårigheter och ressentimentets politik; läsare och publik vill höra om de svåra erfarenheterna och författaren måste hålla fast vid sin marginaliserade position, påtala sin klassbakgrund eller det förtryck hen utsätts för, för att behålla sin ställning i det litterära fältet och i samhällsdebatten. Så oskadliggörs också berättelsens eventuella politiska innehåll. En underdogs berättelse om sin lyckade resa kommer alltid att vara ofarlig jämfört med en stor grupp underdogs som ställer politiska krav. Wendy Brown efterfrågar därför en framåtblickande, kollektivt organiserad kamp med målsättningar om samhällelig förändring. Hon föreslår att politiska identiteter måste utöka sitt ordförråd. I stället för att bara säga ”jag är” måste vi också börja säga ”jag vill detta för oss”. En liten förskjutning som skulle göra stor skillnad i de politiska anspråken. Plötsligt är det inte bara starka berättelser, utan en rörelse som kräver någonting av samhället.Elin Grelsson, kulturskribent och författareLitteraturAnneli Jordahl, Klass – är du fin nog?. Bokförlaget Atlas, 2003 (i nyutgåva 2018).Wendy Brown, Att vinna framtiden åter, red. Leila Brännström och Henrik Gundenäs, övers. Leila Brännström, Sara Edenheim, Henrik Gundenäs, Anders Kalat och Annika Karlsson. Bokförlaget Atlas, 2008.Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i Samlade skrifter: Band 7, övers. Peter Handberg och Lars Holger Holm. Symposion, 2019.Evelina Johansson-Wilén, Mellan jaget och världen. Feminism & etik under nyliberala villkor. Tankekraft förlag, 2019.Patrik Lundberg, Fjärilsvägen. Albert Bonniers förlag, 2020.Patrik Lundberg, ”Ju oftare jag vittnar om min fattiga barndom, desto mindre konstnär blir jag”, Dagens Nyheter 11 september 2020Mattias Svensson, ”Fjärilsvägen skildrar en identitetspolitisk nostalgi”, Arbetet 14 september 2020Eric Rosén, ”Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt”, 15 september 2020Eric Rosén, ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”. Natur & Kultur, 2019.

Hildegard av Bingen var en av det medeltida Europas mest begåvade personer. Hon är känd som tonsättare och intellektuell, men hon skapade också ett eget språk. Magnus Florin fascineras av projektet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad första gången den 5 mars mars 2019. Jag minns ett besök hos Willy Kyrklund, författaren, resenären och – inte minst – språkkännaren. Vi hade stämt träff en eftermiddag i hans hem utanför Uppsala och jag kom dit på utsatt tid, ringde på porten, men utan resultat. Dörren var öppen, jag steg in, det var tyst därinne, hade något hänt? Nej, det visade sig att han helt enkelt tog en tupplur och jag beslöt mig för att vänta. Lät blicken vandra längs bokhyllorna, såg Euripides dramatik i grekiskt original och flera persiska verk. På en trave böcker låg ett öppnat litet kuvert med ett brev, handskrivet i stora bokstäver. Man ska inte tjuvtitta, men min nyfikenhet beviljade undantag och jag läste. Avsändaren var en elvaårig pojke som hade sett Kyrklund berätta i tv att han som just elvaåring hade skapat ett alldeles eget språk med nya ord. Och nu undrade den brevskrivande pojken hur Willy hade gjort, för det ville pojken väldigt gärna göra, han också – skapa ett eget språk. Ja, vad är det som är så lockande – inte bara för elvaåringar – i att uppfinna nya språk och nya ord? ”Ranzgia” är ett ord som inte kan hittas i något vanligt lexikon. ”Ranzgia”, det betyder ”tunga” och är uppfunnet av Hildegard av Bingen, den tyska 1100-talsnunnan, berömd för så mycket. I musikvärlden är Hildegard den stora pionjären som skapare av vokalmusik, bortglömd i flera sekler men i våra dagar återupptäckt med ständigt nya uppföranden och inspelningar. För teologer och filosofer är hon den främsta intellektuella kvinnan i sin tid, den benediktinska abbedissan och klostergrundaren som brevväxlade med kejsare och påvar, ibland kallad ”Sibyllan från Rhenlandet”. Konsthistorikerna uttolkar hennes religiösa visioner som hon fångade i praktfulla och färgrika målerier. Och både idéhistoriker och naturmedicinare har näsan i hennes skrifter om örter, mineraler, kosmos och läkekonst. Tidigt sågs hon som helgon i den katolska kyrkan och blev 2012 kanoniserad av påven, med fortsatt och stigande berömmelse som följd. Men mindre berömd, nästan helt obekant, har Hildegard varit som skapare av nya ord. ”Ranzgia” var inte hennes enda ordskapelse. Här är några till ord: ”Zirinz” – ”finger”. ”Scorintz” – hjärta. ”Foscal” – fot. ”Auziel” – Vatten. Jag skulle kunna fortsätta med uppräkningen ganska länge. För Hildegard skapade en helt egen språkvärld med över tusen ord, samlade och bevarade i två samtida handskrifter. Jag läser hennes nyord i en utgåva av den främsta kännaren av denna språkvärld, den amerikanska medeltidsforskaren Sarah Higley. Titeln på hennes bok är ”Hildegard av Bingens okända språk”– och det var just vad Hildegard själv kallade det hon skapat – ”ett okänt språk”, ”Lingua ignota” på latin. Okänt i betydelsen att det var ett nytt språk, annorlunda än alla de kända. Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk Men varför uppfann Hildegard ett eget språk? Egentligen är det inte ett helt språk, utan en mycket lång ordlista med substantiv i obestämd form – som en inventarieförteckning över vad som finns på jorden. Och Hildegard väjer inte för det allra mest jordiska, även det som ansågs lågt, vulgärt och syndfullt: ”Suinz” – svett. ”Maluiza” – prostituerad. ”Menguiz” – avföring. ”Zirzer” – anus. ”Creuviz” – penis. ”Fragizlanz” – slida. Artonhundratalets filologer ville inte tänka att nunnan Hildegard hade befattat sig med sådana ord – så de beslöt att hennes nya språk inte alls var hennes, utan gjort av någon annan. Men dagens forskare är överens om att Hildegard är upphovskvinnan. Och att hon såg som sin avsikt att noga förteckna allt jordiskt, just för att det är en del av skapelsen. I handskrifterna är varje ord försett med en översättning till två språk, latin och tyska, just som i ett lexikon. Fast i det här lexikonet finns de främmande orden ingen annanstans än inom lexikonet. Bara en enda gång låter Hildegard ett nyuppfunnet ord ta plats i den vanliga världen. Det sker i en av hennes sånger: ”O Orzchis Ecclesia”. ”Ecclesia” är lika med kyrka, men ”Orzchis” – det är ett påhittat ord som bara finns hos henne, med betydelsen ”väldig”. Så ”O Orzchis Ecclesia” betyder ”O väldiga kyrka”. Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk, till användning i klostret som hon ledde. Men användning och nytta är inte kärnan i hennes ordskapande. Hon försökte knappast bilda något alternativ till latinet som religiöst ceremonispråk. Inte heller något nytt universellt idealspråk, i stil med esperanto. Vad var då avsikten? Flera har menat att det var ett ”adamitiskt” projekt – att Hildegard avsåg att återskapa Adams tungomål, urspråket i Bibeln, det som den första människan uttalade när han på Guds maning gav namn till alla djuren. Ja, man kan säga att hon gör som Adam - men det verkligt fascinerande är att hon inte alls försöker återskapa, utan vill skapa något alldeles nytt. Hon – en medeltida kvinna – gör sig till en ny Adam, en ny ord- och världmakare. Med den djärva handlingen är Hildegard en magnifik kraft i 1100-talet som förändringens och förvandlingens sekel – då människans vetande och kunnande manifesterade sig i de första universitetens framväxt och i mäktiga katedralbyggen utan motstycke. Hildegard visade att också språket kunde tänkas och skapas på nytt. På så vis har hon blivit en hyllad förebild bland våra dagars språkskapare – och sådana skapare finns i en häpnadsväckande omfattning. ”Conlang” är budordet, ”conlang” som kortform för ”constructed languages” – ”konstruerade språk” – och på internet finns en intensiv trafik mellan hängivna språkskapare från hela världen: lingvister, matematiker, programmerare och filosofer. För dem är J.R.R. Tolkien den ofrånkomliga pionjären, lika mycket en språkskapare som berättelseskapare. Men Hildegard är 800 år före Tolkien. Hon är den verkliga pionjären. Och vill vi förstå vad hon var ute efter kan vi tänka på ett ord som ofta återkommer hos henne – ordet ”grönska”. Hon ville få språket och människan och världen att grönska med de nya orden, ge frisk sav till de jordiska språk som vissnat. bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt. Så blir hon en remarkabel kusin till alla ordvrängande trubadurer och poeter genom tiderna, metaforiker som språkmaterialister - och till alla historiens banditer och barnungar som pratat rövarspråk och fikonspråk. Kort sagt en kusin till alla som inte nöjer sig med det språk som redan finns. Ett ord saknas i hennes lexikon, ett av de allra enklaste - ordet ”dotter”. Orden för ”mor” och ”far” finns med, liksom ”bror”, ”syster” och ”son”. Men inte ”dotter”.  Tankarna går till hur Hildegard som åttaårig flicka gavs bort av sina föräldrar till ett kloster. Hon blev ingens dotter. Och bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt. Jag tänker återigen på den där elvaåriga pojken och hans brev till Willy Kyrklund. Medan jag väntade på att Kyrklund skulle vakna från sin tupplur läste jag brevet igen. Med pojkens fråga hur man skapar ett eget språk med nya ord. Hur gör man? Jag tror att Willy Kyrklund kunde ha ett antal goda råd att ge. Men jag vet inte om pojken fick svar. Och jag själv hade inte tillfälle att fråga den gången, för Kyrklund fortsatte att sova och jag beslöt mig för att komma tillbaka en annan gång. Magnus Florin, författare och dramatiker Lästips Om Hildegard av Bingens uppfunna språk: Sarah L. Higley, Hildegard of Bingen’s unknown language: an edition, translation, and discussion, Palgrave Macmillan, New York, 2007. Om rövarspråk med mera: Daniel Heller-Roazen, Dark Tongues: The Art of Rogues and Riddlers, Zone Books, New York, 2013.

Det är fasanfullt, nästan outhärdligt att läsa. Men Toni Morrisons romaner avslöjar inte bara rasismens djupa verkningar, den ger också en annan bild av vad kärlek kan vara, konstaterar Anna Remmets. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gammal kvinna predikar i en glänta. Hon har varit slav under större delen av sitt liv och förkunnar nu för andra svarta amerikaner att de ska älska sitt eget kött, sina ögon, skinnet på sina ryggar, sina händer, sina munnar, sina halsar och sina inälvor. En tid senare skär en ung kvinna halsen av sitt eget barn. Det kanske låter märkligt, men båda dessa situationer är berättelser om kärlek. Kärleken och sexualitetens ställning i den samtida litteraturen är föremål för återkommande diskussioner. Det talas ibland om ett posterotiskt tillstånd, inte minst i svenska romaner, där avförtrollningen är norm. Så inte hos Toni Morrison. De scener jag  beskrev ovan är båda hämtade ur den amerikanska Nobelpristagarens mest berömda roman ”Beloved” – ”Älskade” – från 1987. Den skildrar slaveriets grymheter i 1800-talets USA genom huvudpersonen Sethes ögon, men kan också ses som ett svar på frågan: Hur är det är möjligt att älska i en värld som hatar en? Det är Sethe som, när hon rymt och blir upphunnen, dödar sin dotter för att rädda henne från de fasor hon själv har tvingats utstå. Morrisons sätt att skildra kärlek mellan älskare, mellan föräldrar och barn och inte minst kärleken till sig själv är ofta påfallande ocyniskt. Både den sexuella och den platoniska kärleken skildras på ett ganska högstämt, men också mycket kroppsligt sätt – precis som i den gamla kvinnan Baby Suggs predikningar. När hon talar om att älska sig själv så är det inte en livsstilscoach som talar för en medelklass som tappat känslan av mening i tillvaron, hon talar till dem vars ryggar har blivit piskade, vars könsorgan har utsatts för övergrepp; människor som tvingats fungera som avelsmaskiner, och vars munnar stängts in i järnanordningar. Baby Suggs säger åt dem att älska alla sina kroppsdelar eftersom ingen annan gör det. Eftersom det rasistiska hatet i Morrisons böcker på ett mycket konkret sätt riktas mot den svarta kroppen, är det begripligt att denna kropp hamnar i centrum också för läkandet och kärleken. När Paul D och Sethe, två före detta slavar, efter många år återförenas i ”Älskade” och han tar hennes bröst i sina händer, får det som skulle kunna vara ett klichéartat och tafatt sexuellt närmande en ny innebörd när vi senare får veta att de bröst han varsamt håller i sina händer är samma bröst som många år tidigare har tvingats in i en vit mans mun under ett groteskt övergrepp. När Paul D:s händer sluter sig kring dem känner Sethe inte så mycket upphetsning som en lättnad över att han genom att omsluta henne bär en del av den vikt som minnena av alla övergrepp och trauman tynger hennes kropp med. När kärlek i nutida litteratur inte beskrivs med en alienerad posterotisk blick skildras den ofta tvärtom som ett närmast totalt upplösande av jaget, att man lämnar sig själv. En sorts bortomkroppslig trancendens med religiösa undertoner. Hos Morrsion får vi återigen ett slags motbild. Hos henne kan kärleken vara det som gör det möjligt att man återfår sig själv, får syn på sig själv och lär känna sig själv. När slaven Sixo i ”Älskade” talar om sin kärlek till kvinnan han ständigt smiter iväg för att träffa säger han ”Hon samlar ihop mig, gosse. Dom bitar som är jag, dom samlar hon ihop och ger tillbaka dom till mig i rätt ordning.” Slaveriet handlar om att beröva människor deras ”jag”, att plocka isär det för att sedan bruka bitarna som arbetsredskap och ting. Kärleken, tycks Toni Morrison vilja säga, sätter samman dessa bitar, återför jaget till sig självt. I essä- och talsamlingen ”The Source of Self-Regard” skriver hon att medan vita kvinnor har kämpat för rätten att slippa bli mödrar om de inte vill, har svarta kvinnor sedan slaveriets dagar kämpat för att få vara mödrar: för att deras barn inte ska säljas, tas ifrån dem eller dödas. På plantagen med det ironiska namnet Sweet Home betraktas Sethe som ett avelssto och hennes barn som produkter att sälja vidare. Till och med hennes bröstmjölk berövas henne. När hon flyr tar hon sig rätten att faktiskt vara mor till sina barn. För henne är inte moderskapet ett upplösande av den egna identiteten, utan ett sätt att insistera på den egna mänskligheten. Hon tar sig rätten att vara en människa som kan älska och ge omsorg, och för det blir hon senare grymt bestraffad när slavjägarna kommer för att hämta tillbaka henne.

Toni Morrison visar inte bara hur samhället straffar svarta människor som försöker skratta, älska, dansa och leva. Hon visar också vad som händer med själva kärleken när den sänks ner i en jordmån av rasism och fattigdom. I slaveriets värld blir döden den största kärlekshandling som Sethe kan erbjuda sitt barn. I romanen ”Sula” beskrivs hur en ensamstående mor gröper ur hård avföring ur sitt barns anus för att rädda honom från en livshotande förstoppning. När hennes dotter i vuxen ålder säger att hon inte kan minnas att modern någonsin lekte med dem som små och frågar om hon verkligen älskade sina barn svarar modern att det var den kärlek hon hade, eller gavs möjlighet, att ge. När sonen många år senare kommer hem från Första Världskriget så svårt traumatiserad att han inte klarar av att leva ger modern honom samma gåva som Sethe gav sitt barn: hon dödar honom. Medan ”Älskade” är en nästan outhärdlig skildring av slaveriets brutalitet och ofrihetens konsekvenser, måste romanen ”De blåaste ögonen” vara en av de mest obarmhärtiga berättelser om internaliserad rasism som någonsin skrivits. Den handlar om den trasiga familjen Breedlove. De har grundligt införlivat omgivningens syn på dem som fula och mindre värda, vilket också gör den kärlek som finns och skulle kunna finnas ful. Kvar finns en tillvaro marinerad i gräl, glåpord och våld. I en scen från faderns ungdom hånglar han med en jämnårig flicka i buskarna. Då kommer ett gäng vita män och börjar håna och hota dem. De beordrar den unga mannen att göra färdigt det han påbörjat. Den lustfyllda, trevande situationen förvandlas med ens till en ful våldtäkt. Cirkeln fullbordas sedan med obönhörlig symmetri när fadern som vuxen man våldtar sin egen dotter. I hans förvridna resonemang blir det den enda kärlek någon som han förmår erbjuda någon som hon. Den vita blicken och det vita hatet har malt ner Mr Breedlove och gjort honom till det brutala odjur som det vita majoritetssamhället alltid har utgått ifrån att han är. Kärleken må vara ett av litteraturens mest utslitna motiv, men hos Toni Morrison blir kärlek en radikal form av motstånd. Ett motstånd mot en rasism som inte bara fråntar människor deras barn och deras kroppar, utan själva förmågan att älska sig själv och sina likar. Anna Remmets, skribent och redaktör Litteratur Toni Morrison: De blåaste ögonen, övers Kerstin Hallén, Trevi 1994. Sula, övers Mikael Mörling, Trevi 1980. The Source of Self-Regard: selected essays, speeches, and meditations, Alfred A. Knopf 2019. Älskade, övers Kerstin Hallén, Bonnier Pocket 2015.

1980-talet var ett banbrytande årtionde för individualismen och en katastrof för mänskligheten, menar Aase Berg. Men kanske kan indivualismen användas till något bra om alla erbjuds rå självkännedom? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En kortare version av essän publicerades ursprungligen i april 2016. Det är 80-talets fel att vi mår skit idag. Det är 80-talets fel att vi lever i ett samhälle fullt av omogna, karriäristiska idioter. Man kan peka på flera startpunkter, men en var kärnkraftsomröstningen. Det var då luften gick ur vänstern, 70-talet dog. Och 60-talet, som fanns inbyggt i 70-talet, det dog också. Välfärdsstaten dog. 80-talet däremot, det dör aldrig. Det är som en kackerlacka. På 80-talet kläcktes många okrossbara varelser med exoskelett från Armani och ett inkråm utan styrsel. Globala män i dyra kostymer vällde fram och la världen för sina fötter, drog igång interkontinentala halvskumraskaffärer, gastade i yuppienallar och skaffade den sortens arrogansdryga och suggestiva personligheter som kan lura den naiva populasen men som egentligen är vanlig hederlig psykopatcharm. Så tänker jag när jag läser ett Ord & Bild-nummer, som handlar om just 80-talet. Själv blev jag tonåring exakt 1980, så texterna sätter förstås igång en orgie av igenkänning och nostalgi. Det är trevligt med igenkänning, men det är en återvändsgränd också. Man måste göra något mer än att känna igen sig när man hittar ett identifikationsobjekt, nämligen krossa det. Annars är det omöjligt att utvecklas. Och när vi är inne på punk så tänker jag att det är svårt att förstå ett decennium utan att analysera musiken. På 80-talet gick jag verkligen i musikens hårda skola, nämligen i Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Jag tyckte att musikundervisningen var reaktionär och auktoritär och satt hellre med mina polare i Tegnérlunden på lektionstid och låtsades dricka öl ur tomma ölburkar. Nån gång repade vi till och med mod att kröka på riktigt. Vi blev uppkallade till rektorn för uppläxning: ”Här sköter vi oss”. Tankeväckande, tyckte jag, för vilka är vi? Jag skiter i ditt jävla vi, blev min slutsats. Jag missade tyvärr punkens storhetstid rent livemässigt, jag var några år för ung, men jag satt i alla fall hemma och lyssnade på radioprogrammet Ny våg. Min favoritlåt var extremt deppig och exakt i linje med min svartklädda smak, den fanns på punkbandet Dom Vässades enda skiva. Det var många som hette nåt på Dom under de åren. Stavat DOM. Dom Dummaste var först. Sen fanns Dom Intelligens Befriade (det ska vara särskrivet då alltså) och Dom Fåglarna. Dom skulle kunna vara just en intelligensbefriad översättning från engelskans The, som i Dom Köns Pistolerna, Dom Skalbaggar och Dom Rullande Stens. Dom Vässades låt hette En ghasel, den erbjöd laddade bilder: ”Jag står och ser på världen genom gallret” och ”först när jag krossas, krossas gallret.” Men, alltså: En ghasel. Vad fan var en ghasel? Jag tog reda på fakta, att det är ett versmått, och jag spårade texten till Fröding, som jag sen faktiskt läste andra dikter av utan att någon pedagogisk befälhavare behövde tvinga mig till det. Jag lärde mig en hel del både av musik och film. I Ord och Bildnumret läser jag Marit Kaplas text om filmen Himmel över Berlin, och självklart går det inte att komma runt den filmen om man ska förstå 80-talet. Här snackar vi kvalitet. Men vad händer om man går tillbaka till de skräpiga och pulpiga skapelserna? En film som gjorde starkt intryck på mig var Experimentet, eller Altered States som den heter på engelska. Den är extremt flummig, jättekonstig och kvasivetenskaplig: William Hurt snöar in på mexikanskt ödleknark och badar floatingtunna så att hans gener förvandlas, det är lite oklart exakt hur, och han blir grottmänniska, det verkar jobbigt och plågsamt. Filmen består mest av hallucinationer, dialogen är i stort sett obegriplig, William Hurt går runt och svettas och flämtar. Filmen kom 1980 och jag såg den då. Jag fattar inte varför jag aldrig har kunnat glömma den. Den är inte ens bra. Jag tror det är det kyliga tonfallet som tilltalar mig. Människans inre är bara primitivt, vidrigt och obegripligt. Schamanerna i Mexiko är allmänt sluskiga och kladdmålade med vit gegga i ansiktet, hoppar omkring och skriker. Ingen harmonisk transcendens där inte. Det öververkliga framstår om möjligt som ännu skitigare och mer meningslöst än den vanliga verkligheten. Allt är ensamhet. Filmen var en förutsägelse om det åttiotal jag snart skulle växa in i, som skulle förvandla välfärdstryggheten till en hårdare och mer ensam värld. Jag skulle tvingas bli individualist. Vi blev individualister allihop. Det fanns inget vi. När någon ändå använde det ordet betydde det bara att hen ville bestämma. Jag fascinerades av William Hurt där han låg isande ensam, intrasslad i elektroder i en rostig ”isolation tank”. Ni minns väl floating, som hade sin storhetstid på 80-talet? Man ligger eller står i en tank full med saltvatten och förväntas uppnå sinnesro. Det var här må bra-kulturen startade. Ett förstadium till spa och mindfulness. Det var här det naiva groddkäkandet från hippiekollektiven började utvecklas mot dagens panikslagna kroppskontroll inklusive sammanbiten avslappning, frenetiskt framtvingad yogamindfulness och tvångsuppfostran i att idissla bulgur och quinoa och andra skräckinjagande cellulosasubstanser med smak och konsistens som om de hade slevats fram ur en cementblandare. Jag tackar individualismens lyckliga stjärna för att jag är den jag är. Men jag använder den inte som det var meningen, till tillväxt, pengaroffande och egotrippar. Jag använder den till att hata, sura och vägra. Rätten att avvika behöver kanaler, alltid. Anarkismen var enda alternativet till nyliberalismen på den tiden, och den anarkistiska praktiken skulle ju funka utmärkt om alla människor vore mogna. Seriös politik borde alltså handla om människouppfostran. Hur får man då ihop den ursinniga fjortonåringens individualanarkism med en mer vuxen tanke om samarbete och kollektiva instanser? Alla som bor i min kolchos ska först genomgå psykoanalys. En seriös utbildning i stenhårt opjoskig självkännedom som skalar bort narcissism, egoism, manipulationer och maktbufflande. Och obs: nu pratar jag inte om självhjälpsideologi eller tyck om dig själv-kurser, om att ligga och vara härlig i floatingtunnan. Jag pratar om psykoanalytisk, krasst avslöjande självkunskap, som faktiskt är raka motsatsen. Det betyder att människor skapar inre trygghet istället för yttre. Bort med yuppierans exoskelett, slit rustningen av kackerlackan. Det är strävan efter yttre trygghet – ofta i form av snikenhet och fasadpalats byggda av pengar – som bryter ner samhällen. En självtrygg människa har mindre behov av maktspel. Hon står ut med sin egen ensamhet. En självtrygg människa behöver inte hela tiden tänka på sig själv. Hon behöver inte beveka sin kropp med en massa individualistisk mindfulness. Hon finns liksom ändå. Så det vi missade på 80-talet, det är följande: Människor som tänker på sig själva utan att ha självkännedom, de är väldigt farliga. De kan förstöra en hel värld. De är på god väg att lyckas. Aase Berg, författare Läsning Ord&Bild 4 2015: 1980-talet

På 1980-talet blev hela det svenska avantgardet stöpt i en postmodernistisk form och poesin sjöng dekonstruktionens och relativismens lov. Eller? Göran Sommardal dyker ner i minnets grumliga vatten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När scener ur historien fladdrar förbi mig, på tv-skärmen, eller på bioduken, och det handlar om bilder ur min egen samtid, kolliderar det flödet ofta med mina egna minnen, och jag blir mer uppfordrad, emellanåt till och med uppretad att reagera. Ofta vad beträffar detaljer som: hade Palme verkligen en så spetsig näsa? Fan att Krustjev verkligen tog av sig skon i FN och dunkade den i bordet framför sig! Och inte var det som kvinna som Ulla Lindström vägrade hovniga inför drottning Elisabeth på Sverigebesök, det var ju som republikan! När vi så närmar oss det begränsade utsnitt av historien där jag själv i en mer bestämd mening har vistats, så blir kalibreringen mer problematisk. Håller jag med, eller inte? En sak minns jag inte, men likafullt är den där, en annan sak finns inte med men borde ha gjort det. Vad var det som utspelades i litteraturen där uppe, medan jag själv befann mig i mina tidiga tonår nere i den svenska blåbärsskogen? Nog stod det klart att det jag just hade börjat bekanta mig med var nå­gonting annorlunda nytt än vad mina dårvarande modernistiska hjältar kunde prestera, det var uppenbart. Och då hade jag ändå stött på sådana som Rimbaud, Alfred Jarry, Apollinaire och surrealisterna. Den första kilen in i den höglitterära högtidligheten som jag gärna vill minnas det utgjordes av Bröderna Casey, en romanparodiroman av Peter Husberg, bakom vilken dolde sig innertrion Torsten Ekbom, P O Enqvist och Leif Nylén. Det var vår svensk­­lärare Torsten Sandhammar som under en lektion i andra ring i gymnasiet 1964 ur sin slitna portfölj plockade fram den nyutkomna boken och började läsa högt. Han gjorde sånt för att chocka oss med "det nya", litteratur som bröt mot normen för vad litteratur fick vara. Sedan dök de upp, en efter en: Carl Fredrik Reuterswärd med I lagens namn och Prix Nobel, den senare en sobert gul volym, som signalerade finfin roman, men vars textuella innanmäte uteslutande bestod av skiljetecken. Sedan Sonja Åkessons Husfrid, Bengt Emil Johnssons Gubbdrunkning, Lars Noréns Inledning nr: 2 till SCHIZZ. Mest häpnade jag nog över Åke Hodell: Bruksanvisning för Symaskinen Singer Victoria, nytryck av originalbroschyren med tilläggen: Åke Hodell, roman och förlaget Kerberos. Och sen böckerna som Hodell gav ut på samma förlag: Elis Eriks­sons oför­glömliga tecknade serie Pavan med felstavade pratbubblor i fem häften, och Stig Bröggers To Lady Victoria Welby, som be­stod av lösa ark nerstoppade i ett brunt A5-kuvert, med adressen utanpå.                      Tillsammans med mitt pågående bing-läsande av den nya franska romanen framträdde detta omedelbara nya utan en skymt av den tänkta undermineringen av universalismen, den objektiva verkligheten, moralen, sanningen, den mänskliga naturen, förnuftet och framsteget – allt det som "postmodernismen" senare skulle kom­ma att beteckna. Det var bara sinnesvidgande nytt, helt och enkelt. Kanske först som en effekt av min egen bildningsgång och beläsenhet. Kanske senare på grund av ett scenbyte. Men hur gick då detta svårbeskrivliga till? I Sverige är det ju främst 1980-talet som kommit att förknippas med den postmoderna vändningen. I Kungliga bibliotekets arkiv av Svenska dagstidningar lyckas jag sent omsider spåra det första pratet om postmodernism. Jag söker från början på 1975 till slutet av 1980 och hittar sex förekomster, första gången 1977, i en intervju som Pia Sandelin gör med John Gardner. När jag utökar t.o.m. 1985 blir det 219 träffar. Och omfattar tiden ända fram till och med 1990 dyker postmoder­nismen upp 857 gånger i tidens tidningar. De första fem åren handlar det framförallt om arkitektur och konst. Både utskåpningar, ifrågasättanden och spridda hurrarop. Ingela Lindh skrev i Dagens Nyheter 1982, att den svenska debatten föreföll nyrmornad. Ännu 1985 kunde en insändare till GöteborgsPosten fråga sig: "Vad betyder POSTMODERNISM? Undrar en som aldrig frågat förr.” När jag nu läser Victor Malms litteraturvetenskapliga avhandling "Är det detta som kallas postmodernism?" gör jag det av synnerligen privata skäl. Inte för att jag har något emot att få veta något nytt och intressant om huvudpersonerna Katarina Frostensons och Stig Larssons poetiska författarskap, men det som lockar mig bäst är att få bekanta mig med förslaget till karta över ett territorium där jag faktiskt en gång själv har klampat. Går det att hitta tillbaka till mina egna ingrodda och närgångna litterära upp­levelser av tidens tvister och texter? Eller – Ve och fasa! – om de i den akademiska eftertankens kranka blekhet skulle te sig förverkade, eller åtminstone underminerade. Jag hade ju varit där, i realtid, med hull och hår, läst och recenserat, träffat och t.o.m. blivit bekant med några av huvudpersonerna, till skillnad från Malm, som ju är född 1990 och som varit mer utlämnad åt arkiven och de litterära texterna och figuranternas egna levande minnen för att orientera sig i landskapet. Jag ville känna mig som en orienterare som utan karta och kompass hade hittat ut ur skogen, och nu försökte lokalisera på kartan var jag hade varit. Att äntligen – kanske, och naturligtvis med en viss ironi – få syn på skogen som till äventyrs skymts av alla träd. Eller kanske rentav skymta ett helt annat skogsbryn, skymt av helt andra träd. Men Malm verkar gå en annan väg och gör sig på sätt och vis av med postmodernismen som ett begrepp med tydligt estetiskt och intellektuellt innehåll. Den postmoderna litteraturen definieras helt enkelt som den som skrivs under den period eller det tillstånd som kallas postmodernitet. Den förklaras som en mångfald av svar på den globala kapitalismens fladdrande bilder. För min egen del erbjöd 80-talet på ett till synes gränslöst och hejdlöst flöde av nya poeter, men det föll mig ändå aldrig in att försvenska det postmoderna till att gälla dem: Kristina Lugn, Göran Greider, Katarina Frostenson, Stig Larsson, Ernst Brunner, Ann-Marie Berglund, Ann Jäderlund, Eva Runefelt, Birgitta Lillpers, Arne Johnsson, Konny Isgren, Magnus William-Olsson, Magnus Jacobsson, Eva Kristina Olsson, Jörgen Gassilewski, Håkan Sandell, och som fortsatte att flöda under 90-talet. Jag avläste det alltid som en saliggörande diversifiering av poesin, aldrig som produkten av en samlande -ism. Möjligen som resultatet att alla kulturideologiska sammanfattningar, och framförallt i en positiv mening, är dömda att misslyckas. Inte ens när nya tidskrifter som Kris, Montage och Res Publica äntligen kunde erbjuda läsning av kontinental filosofi och litteraturteori, i tillägg till det som redan hade smugit sig in i gamla följeslagare som Ord och Bild, BLM, Lyrikvännen och Häften för kritiska studier – inte ens då föreföll det mig som något avgörande inbrott eller ge­nom­­brott för det specifikt postmoderna. Utan mer som en upphämtning av en bild­nings­tradition som bara alltför länge hade fått ligga för svensk fäfot. Och när det pro­klamerade postmoderna ovädret hade dragit förbi, så visade sig återstå strax bakom stugknuten "vår" gamla vanliga förtröstan. Där "alla" nyss med ljus och lykta hade le­tat efter en värld att kunna dekonstruera, strävade nu den stora kulturmenigheten plötsligt lika enträget efter alltings entydiga uppbygglighet. Såna blev de postmoderna tiderna när de väl fått av sig camouflagedräkten. Säger en som fortfarande undrar. Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019. Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter.  Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman. Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz. Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz. I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.” en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet. Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Det har sagts att Celan genom sina åtta diktböcker ställde frågan som motiverade Adornos svar. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål. Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning: Kropparna kastades ut hastigt eftersom nya transporter anlände: kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring, och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar. Två dussin arbetare var upptagna med att öppna de dödas munnar med bräckjärn och ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar; på andra platser skar andra arbetare upp de döda för att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned. Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala. Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen: Centralperspektivet är viktigt; det är det som försvinner och världen ställs upp bit för bit i bredd med sig själv. Så är den här dikten gjord. Den ställer saker så att de blir lika stora och sedda som med egna ögon någonstans ifrån Beckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv. Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna: Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europas gulgrå          slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim.  Och nu är Auschwitz nämnt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv: Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner:                                                                      man måste återgå till det enda hederliga skrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte. Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig. Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden. Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli. Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt. Sara Abdollahi, kulturskribent och kritiker Litteratur Theodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951. Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007. Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004. Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992. Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman’, (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen  3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999. Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson.  Rámus Förlag, 2013. Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Författaren bakom Hitchcocks succéfilmer Fåglarna och Rebecca är en mästare på att skildra det obehagliga starkt och realistiskt. Ludvig Josephson slår ett slag för Daphne du Maurier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 25/5 2017. Det är något drömlikt och tablåaktigt med Daphne du Mauriers skildringar av lyckliga tillfällen, av någorlunda normalitet och vardagstrivsel då katastrofen ännu inte inträffat. De liknar snarare idéer om lycka, normalitet och trivsel. Allteftersom det hos du Maurier ständigt lurande obehaget tränger sig på blir ljuden, bilderna och till och med dofterna mer påtagliga, inlevelsen starkare och stilen personligare. Modernista förlag har gett ut två böcker med äldre översättningar av du Mauriers verk: ”Fåglarna och andra noveller” samt romanen ”Rebecca” från 1938. Och det finns alla skäl att än en gång upptäcka den engelska författaren och dramatikern, som levde 1907 till 1989 och gärna lät sig inspireras av den trakt i Cornwall där hon bodde stora delar av sitt liv. I novellen ”Äppelträdet” blir en nyligen pensionerad tjänsteman änkling, då hustrun efter en kort tids sjukdom avlidit. Äktenskapet har varit olyckligt. Utan att någonsin gräla eller höja rösten har hustrun ideligen låtit maken förstå hur mycket hon vantrivs med tillvaron. De mest triviala vardagsbestyr har blivit till bördor som bokstavligen böjt och krökt henne. Onödiga och självpåtagna uppgifter, städmanier, inköpsrundor och andra plikter har utförts med ständigt antydda förebråelser mot maken och alla hans försök att avlasta hustrun har bestämt avvisats med ännu mer skuldbeläggande. När hustrun dör kommer maken snart över det. Pensionerad från sitt kontorsslaveri och med ordnad ekonomi ska han nu ägna sig åt att äta ute, gå på bio och göra en ordentlig semesterresa i det efter Andra Världskriget nu någorlunda återuppbyggda Europa. Men det dröjer inte länge innan han lägger märke till att ett av äppelträden i trädgården faktiskt påminner om den avlidna hustrun. Det avviker från de andra friska träden med sin knotighet och brist på frukt. Och istället för att njuta av tillvaron så som han tänkt, ger sig änklingen in i en allt mer besatt kamp mot äppelträdet som inte lämnar honom någon som helst ro. Och, än en gång, det är något ytligt och klichéartat i skildringarna av hur änklingen turistar i Italien och vågar sig på att bjuda upp unga flickor till dans på en piazza. Interiörerna från det lokala värdshuset, med sitt trivsamma småprat och lugna fryntlighet känns mer som hämtat från en turistbroschyr än en verklig upplevelse. Medan den utförliga beskrivningen av hur hustrun, medan hon ännu är i livet, nästan driver honom från vettet med sina ständiga demonstrativa gäspningar är nästan obscen i sin realism och tydlighet. Som om allt det vackra och roliga i livet ligger oåtkomligt som i ett sånt där påskägg med titthål. Mera ett önsketänkande än något verkligt. Föraningen, obehaget, den brutala fasan är det verkliga, då varenda detalj plötsligt blir synlig och minsta ljud hörbart. Lukterna blir kväljande och sticker i näsan. Paradoxalt nog är det ofta när händelseförloppet hos Daphne du Maurier övergår i det orimliga eller rent hallucinatoriska, som den där känslan av verklighet börjar inträda. I novellen ”Titta inte nu” möter vi det gifta paret som försöker få lite andrum från sorgen efter ett förlorat barn med en semester i Venedig. De solbelysta piazzorna och de pittoreska kanalerna med sina gondoler flimrar distanserat, som om det bländande ljuset skymmer detaljseendet. Först när det skymmer och paret går vilse blir staden synlig och påtaglig. Mycket av händelserna kommer att kretsa kring en syn som mannen får, ett varsel som det ska visa sig. Illusionen är så verklig i sin detaljrikedom att den förleder mannen att ställa till med en ordentlig oreda, där han drar in polis, hotellpersonal och ett par excentriska gamla tvillingsystrar. I den avslutande berättelsen, titelnovellen ”Fåglarna”, går vi från de oroande aningarna och förebuden rakt in i den slutliga katastrofen. Och här är den inte privat och personlig, även om vi följer händelseförloppet genom den heroiskt kämpande familjen Hocken. Nu är det hela samhället och kanske resten av världen som drabbas, då fåglar av alla sorter gemensamt bestämt sig för att invadera hus och hem och attackera allt i sin väg. Från det första olycksbådande knackandet av en näbb på familjen Hockens sovrumsfönster skenar händelseförloppet mot undantagstillstånd och samhällskollaps. Annars trivsamma småfågelarter som kvittrar anspråkslöst i häckar och på åkrar, rasslar nu i flaxande pickande drivor över takets tegelpannor och svärmar in genom fönster och rökgångar i kollektivt ursinne. Liken efter starar och gärdsmygar som störtat in väggar och fönsterrutor ligger travade ända in i familjens förstuga. Och tolkningsmöjligheterna står nästan på kö. Det mer än antyds att de invaderande fågelsvärmarna kan uppfattas som en effekt av såväl rubbningar i det arktiska klimatet som av det hotande tredje världskriget. Precis som ”Fåglarna” blev även romanen ”Rebecca förlaga till en av Hitchcocks mest kända filmer. Här är det inte bara olyckorna och mardrömmarna som gör berättelsen alltmer synlig och tydlig allteftersom de hopar sig. Själva huvudpersonen Rebecca, som vi aldrig möter men som är ständigt närvarande, är till en början osynlig just genom att alla som känt henne, med den demoniska hushållerskan fru Danvers i spetsen, prisar och lovsjunger henne så till den grad att läsaren inte får något som helst grepp om vem hon kan ha varit. Sikten grumlas ännu mer av den änklingens alla tvångsmässiga tabun kring den döda, som han också tvingar på sin nyblivna flickhustru. Nya tabun byggs kring de gamla och Rebecca blir än mer otydlig, tills hon mera är en idé än en tidigare levande person. Först när sanningen om hennes verkliga karaktär uppenbaras får vi syn på människan bakom legenden. Hon får plötsligt ett utseende och en personlighet. På samma sätt som det idylliska slottet Manderley med sina ägor får någon sorts påtaglighet först när dimman tätnar och trädgården bara tillfälligt lyses upp i skenet från nödraketerna från det grundstötta skeppet i havsviken, den kväll som är början till slutet för alla de lögner och illusioner som försänkt godset i ett slags tvingande halvslummer. Att läsa du Maurier är lite som att ställa sig frågan ”Om du och jag bytte sinnen med varandra, skulle vi känna igen världen då?” Vistas vi i samma verklighet? Kan vi lita på våra intryck? Det enda rimliga sättet att förhålla sig till den tanken utan att bli galen, är att till slut, som kvinnan i novellen ”De blå linserna”, ödmjukt böja sig för att det är så här världen ser ut – för mig. Oavsett hur den upplevs av alla andra får man finna sig tillrätta i sin egen illusion, acceptera den och leva i den så gott det går.  För vad var egentligen en illusion? Så som världen såg ut innan en oförutsedd händelse, eller så som den efter denna händelse plötsligt framstår? Ludvig Josephson, producent på Sveriges radio Litteratur Daphne du Maurier: Fåglarna och andra noveller. Översättning Gerd Lilliehöök, Lisa Rothstein och Gösta Sellin. Förord av Johan Theorin. Modernista förlag, 2017. Rebecca. Översättning Dagny Henschen och Hilda Holmberg. Förord Mattias Fyhr. Modernista förlag, 2017.

Två gånger blev han drabbad av Apollon. Friedrich Hölderlin skrev några av den tyska poesins eldigaste dikter, men betalade ett högt pris för ingivelserna. Aris Fioretos spårar förändringen i hans dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fem år ligger mellan dikterna. Ändå löper en ravin mellan dem. Den första vänder sig till antikens ödesgudinnor. ”Till parcerna” skrevs 1799. Då var Friedrich Hölderlin 29 år gammal. Bakom sig hade han flöjtlektioner, klosterskola och prästseminarium. Han hade läst klassikerna, umgåtts med Goethe och knåpat med vers. Han hade varit reformator hos en bankir i Frankfurt, förälskat sig i mannens fru och givit ut brevromanen Hyperion, i vilken en olycklig kärlek skildrats som påminde om hans egen. Kort sagt: Fastän Hölderlin var ung när dikten trycktes hade han ett stormigt förflutet: O unna än en sommar, ni väldiga,   Och bara en höst till mig för mogen sång,      Så att mitt hjärta villigare         Brister, så mättat av ljuva toner! Min själ fick inte gudarnas rätt till liv,   Och inte heller Orkus ger någon ro;      Dock det som ligger mig om hjärtat,         Dikten, den heliga, fann gehör förr.   Välkommen då, o fridfulla skuggors värld!   Tillfreds är jag, om också mitt strängaspel      Ej leder ned; en gång var livet         Gudarnas likt, mer behövs nu inte. Trots vemodet andas dikten kraft. Det märks på utropen – riktade ena gången uppåt, andra gången nedåt. ”O […] ni väldiga!” ”O fridfulla skuggors värld!” I sitt tidiga verk använde Hölderlin ofta tecknet. Brevromanen var visserligen full av avsked. Men de många lodräta strecken med punkt under som förekom på varje sida darrade av tilltro till ordets makt. Ännu var språket hett; utropstecknet erbjöd snabbaste vägen att förbinda dödligas sysslor och gudars ärenden. Fem år senare hade tecknet försvunnit. När den andra dikten – ”Hälften av livet” – publicerades 1805 saknade verserna spänst. Orden var få och svala. Vid det laget vårdades Hölderlin på en klinik i Tübingen. Snart flyttades han över till ett tornrum vid floden Neckar, där han omhändertogs av en snickarfamilj. 37 år gammal skulle han bli kvar i tornet lika många år till, till dess han dog 1843. Hade poeten spänt lyran för hårt? Drabbades han, som vissa trott, av en psykos? Några år tidigare hade han rest till Frankrike. Kanske utlöste vistelsen där sammanbrottet? Med den ledsne hjälten i Hyperion kan bara konstateras: ”Vem vet?” I december 1801 bröt Hölderlin upp från södra Tyskland. När han bestämt sig för att bli poet istället för präst hade modern ställt in sitt understöd. Nu skulle han tillträda en tjänst som ”privatlärare och predikant” i den tyske konsulns hem i Bordeaux. Vandringen över bergen utlovade äntligen en självständig tillvaro som homme de lettres, en ordets man. ”Jag får verkligen lov att hålla ihop huvudet, i Frankrike, i Paris”, förklarade han för sin vän Böhlendorff före avresan. ”Världen ligger ljusare framför mig än tidigare, och allvarligare.” Efter att ha vandrat genom Schwarzwald nådde han Straßburg. Det politiska läget var oroligt. Napoleon hade nyligen utnämnt sig till konsul på livstid och skulle snart gripa makten; polisen och armén stod i alarmberedskap. I ett brev hem rapporterade han: Här är nu så oroligt att man endast i innerlig åtanke på dem som känner oss och ju även är goda finner sig själv igen. Vandringen blev en resa lika mycket genom en vådlig yttervärld som i ett turbulent inre. Då Hölderlin kom fram kallade han sig följaktligen ”nyfödd”. Under våren arbetade han i konsulns hem. Klimatet var behagligt; människornas ”atletiska kroppar” och temperament lämnade spår i hans poesi. Ändå återvände han hem redan i maj. Tvingades han mot tidigare överenskommelse att predika för hela den tyska kolonin? Hade han nåtts av beskedet att bankirhustrun låg för döden i Frankfurt? Upprördes han av politiska skäl? Vem vet? Då Hölderlin nådde hemtrakten i slutet av juni var han i uselt skick. Enligt vittnesmål tycktes han ”blek som ett lik, avmagrad, med vilda, djupt liggande ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare”. Detta var inte längre gudarnas gunstling, utan skuggan av ett jag. I ett nytt brev till Böhlendorff berättade Hölderlin om tiden i Frankrike: Det våldsamma elementet, elden från himlen och människornas stillhet, deras liv i naturen och deras begränsningar och tillfredsställelse grep mig oupphörligen, och som man säger om hjältar kan jag nog säga att Apollon slagit mig. Sedan dess har eftervärldens diagnos lytt: dubbelt drabbad av diktkonstens gud. Å ena sidan skrev Hölderlin några av den tyska poesins eldigaste dikter, å den andra betalade han för ingivelserna med tappat huvud. Den andra dikten, ”Hälften av livet”, skildrar denna den utbrändes värld:      Av gula päron dignar     Och fullt av vilda rosor     Landet i sjön,     Ni vackra svanar,     Och druckna av kyssar     Doppar ni ert huvud     I helignyktert vatten.      Ve mig, var finner jag, då     Det blivit vinter, blommor,     Var solens sken     Och jordens skugga?     Murarna står     Mållöst kalla, i vinden     Gnisslar flöjlarna.   Kraften har gått ur jaget. Diktens stilla, nästan slappa rytm markeras av kommatecken som uppgivet droppar från ena raden till nästa. Ett ensamt utrop dröjer kvar. Men det riktas inte längre till högre makter och följs inte av något streck med en punkt under. Istället beklagar poeten sig själv och avslutar med villrådighetens krumma frågetecken: ”Ve mig, var finner jag, då / Det blivit vinter, blommor, / Var solens sken / Och jorden skugga?” Bara flöjlarna gnisslar vilset i vinden – som vore de osäkra på i vilken riktning luften blåser som fyllt poetens bröst. Sedan Hölderlin insomnade en juninatt 1843 har hans livsöde lockat i samma utsträckning som dikterna. Han har tagits i anspråk av brunfärgade nationalister, som tolkat poesin som en hyllning av fosterlandet, men även av marxistiskt skolade läsare som varit lika säkra på dikternas socialrevolutionära anda. Han har redigerats av filologer, dekonstruerats av teoretiker och lästs av sentida poeter. Kort sagt: Hölderlin är ett monument. Men monumentet är lika mycket en ruin. Flera dikter existerar bara som brottstycken. Häftena i vilka han mot slutet av sin aktiva tid som poet skrev kors och tvärs med ett bläck för att fortsätta med ett annat bläck mellan raderna hyllar i hemlighet det ofärdiga. Eller som det heter i ett sent fragment: Men när det blå Utsläckts, detta egenartade, skiner Det matta som liknar marmorn, likt malm, Tecken på rikedom. Aris Fioretos, författare och professor i estetik  Översättningarna är essäistens egna.

Carl-Henning Wijkmarks (19342020) författarskap var mångförslaget. "Dressinen" från 1983 är en äventyrlig idéroman med tre apor i centrum. Helena Granström ser hur vår mänsklighet sätts under lupp. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det börjar som tre par ögon bara, tre par ögon som skymtar i dunklet inne i den täta grönskan. Den lätt uppgivne belgiske jesuitprästen Henri Moulin befinner sig på tjänstgöring vid ett järnvägsbygge djupt inne i den kongolesiska djungeln när han och hans kollega, baningenjör Jean Dittel, får syn på vad som tycks vara tre apor som närmar sig lägret. Deras ögon uppfångar och återkastar skenet från manskapets eldar, bakom dem griper de höga trädens rötter kring flodbanken, en mörkgrön best av växtlighet som slagit sina klor i jorden. Är de apor? Med jämna mellanrum lämnar Dittel lägret på sin dressin, en pumpbar järnvägsvagn som han genom sin ingenjörskonst upphöjt till en rälsens fregatt med kajuta och mast, för att överse arbetet med banans fortsatta sträckning. Och en dag kommer han tillbaka något senare än vanligt, med hela sin gestalt glödande av pojkaktig triumf: Intill honom står, helt upprätta och med en vaket granskande uppsyn, de tre aporna. Är de apor? När författaren Carl Henning Wijkmark i sin roman ”Dressinen” från 1983 låter prästen Moulin ställas inför deras nästan-mänskliga ansikten, deras blickar som växlar mellan djurisk instängdhet och mer-än-djuriskt medvetande, är de frågor han ställer inte bara de som upptar hans huvudperson: Är dessa varelser, som varken liknar schimpanser eller gorillor, apor – eller är de en sorts människor? Utgör de ett för vetenskapen okänt steg på hominidernas utvecklingstrappa, eller är de tvärtom våra ättlingar, en hybridform med vårt eget blod i ådrorna? Är de tysta för att de är att oförmögna att tala, eller har de en gång kunnat tala men bara glömt hur? Nej, den verkligt brännande fråga som stiger ur Wijkmarks skröna – i vilken apor och präst i Dittels ombyggda dressin snart är i färd med att genomföra en vansinnesseglats över oceanen, allt medan första världskriget brakar loss omkring dem – är en annan, nämligen: Under vilka omständigheter kan en människa, eller för den delen en apa, förmås att uppvisa någon grad av mänsklighet? Utgör det civilisatoriska projektet – som under den tid då boken utspelar sig inte minst förkroppsligas av den belgiska kolonialmakten – en förlösning av det i djupaste mening mänskliga, eller ett slutgiltigt dråpslag mot det? I Sigmund Freuds allegoriska genesisberättelse för den mänskliga kulturen, börjar civilisationen med ett mord: Freud föreställer sig i Darwins anda en urhord styrd av en dominant och svartsjuk fadersgestalt som underkuvar sina uppväxande söner för att behålla alla kvinnor för sig själv. Den freudianska mytens vändning består i att sönerna en dag sluter sig samman och dräper fadern, för att sedan äta hans kött. De förtryckta sönernas kollektiva hämnd är, menar Freud, den ursprungliga offerrit som ekar i den mänskliga kulturen: ”detta minnesvärda brottsliga dåd med vilket så mycket tog sin början, de sociala organisationsformerna, de moraliska restriktionerna och religionen.” I begynnelsen var dådet, alltså, för att likt Freud citera Goethes ”Faust”. Och så även hos Wijkmark: De tre aporna – av sina mänskliga ledsagare kallade Mathilde, Jakob och Paul – påbörjar sin rälsburna resa mot civilisation genom att ta livet av dressinkonstruktören Dittel. Dråpet är med andra ord inte ett uttryck för deras djuriska natur, utan för motsatsen: det var, resonerar Moulin, ”ingalunda framsprunget ur killerinstinkter och djuriskt raseri. Det var ett behärskat dåd.” Långt senare ska en liknande iakttagelse tas till intäkt för samma sak, när den av Mathilde framfödde lille Bertrand, den mest människolika av gruppens medlemmar, visar sig med stor precision ha skurit köttstycken ur en döende, men ännu levande griskropp, ”kallt och ondskefullt”: ”Det var hans första riktigt mänskliga handling, och den var bestialisk.” Moulin ger sig i kast med uppdraget att studera aporna, men mer än så: Han vill frambringa deras mänsklighet, den mänsklighet som han då och då tycker sig ske skymta som genom en spricka i masken av djuriskhet. Det blir en strävan präglad av växelspelet mellan grusade och hela tiden återvunna förhoppningar, men också av den tolkningens ambivalens som i någon grad kännetecknar varje möte med ett annat subjekt: Vad pågår i dem, egentligen? När de fängslas av dressinens mekanik, är det ett tecken på mänsklig innovationslusta? Eller är det ett tecken på motsatsen, en tom ritual bara, en djuriskt upprepningstvång? Kanske är det en närmast existentiell praktik; genom hävarmens regelbundna upp-ned-upp-ned sätter de sig i förbindelse med en för dem dittills okänd dimension: tiden. Den outsagda frågan i alla dessa motstridiga tolkningsförslag är förstås: Hur ska vår egen tekniska upptagenhet – och med den vår egen kultiverade version av mänsklighet – beskrivas? Om människan är ett slagfält mellan natur och kultur, hur säkra kan vi vara på att vi känner de stridandes verkliga identitet? I sin isolering med aporna upplever Moulin ett hot om att falla ut ur civilisationen; ”ett starkt sug”. Men samtidigt finns den lika hotfulla risken, både för aporna och honom själv, för ett fall in i det framskridna industrisamhällets vegetativa liknöjdhet. Apornas blick – den blick som inte är vår egen, men som icke desto mindre härrör från ett annat medvetande – tvingar oss på ett obehagligt vis att bli varse oss själva. De där ögonen som betraktar oss ur dunklet, vad är det de ser? Wijkmarks apor uppvisar, liksom många av verklighetens djur, tydliga tecken på empati, planeringsförmåga och abstrakt tänkande. Och vad mer är: De uppvisar förmågan att luras och dupera. Så snart de blir betraktade överger de sin naturliga, upprätta gång och börjar lunka fram på alla fyra, som apor. Samtidigt som vi gör oss en föreställning om dem, gör de sig en föreställning om vilken föreställning vi gör oss om dem: De spelar, hinner ingenjören Dittel konstatera före sin död, teater. Något som för övrigt också det tycks gälla en hel del av de verkliga icke-mänskliga varelser vi har omkring oss – ytterligare en likhet mellan oss och dem. Vad gäller språket, den förmåga till symbolisk kommunikation som länge tagits för den främsta skiljelinjen mellan oss och vår omvärld, är det en bastion på väg att falla: Forskning har visat att de färgsignaler med vars hjälp vissa bläckfiskar meddelar sig med varandra har en utvecklad grammatik, och såväl schimpanser som kråkor använder sig av ljud och åtbörder som alla har en mycket specifik betydelse. Men språket – det vi själva uppfattar som språk – förblir hos Wijkmark, och i samhället i stort, emblematiskt för människans särart. Där vanliga apors tjatter och rop i viss mening negerar deras mänsklighet, tycks stumheten hos de märkliga halvaporna i ”Dressinen” utgöra ett löfte om den. Aporna blir barn i bemärkelsen av latinets infans: den som ännu inte talar. Men när detta tal ändå uteblir vänder vi oss, likt Moulin, bort: Naturen förblir på sin sida av skranket, och vi på vår. Vilket väl i sig är ett tecken så gott som något på att det vi kallar mänsklig civilisation verkligen förutsätter ett mord: om inte på en fantiserad urfader, så i alla fall på vår naturliga omgivning, våra icke-mänskliga släktingar och, i överförd bemärkelse, även på centrala delar av oss själva – inte minst de som skulle kunna vara förmögna att uppfatta en grund för mänsklig empati också i en apas icke-mänsklighet. Helena Granström, författare

Svamparna finns överallt. Under marken, i begrunden och på våra mest intima ställen på kroppen. Men vad är de egentligen? Eva-Lotta Hultén begrundar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 4 april 2019. Jag står framåtlutad och rafsar bland gräs och ljung när en granne hittar mig med handen så att säga i kantarellburken. Och jag blir förvånad över min reaktion. Det är som om jag blivit påkommen med att sitta och kissa mellan björkarna. Man låter sig inte synas vid sina svampställen. På en area av kanske 150 kvadratmeter poppar det varje år upp gula, fina kantareller. Inte nödvändigtvis på exakt samma platser men alltid inom området. Under marken breder det som egentligen är själva svampen: mycelet, ut sig. Som en mystisk urtidsvarelse ruvar det där nere i mörkret under mina fötter, bildar sinnrikt mykhorrizasystem med trädrötter som matar det med kolhydrater i utbyte mot mineraler; hjälper träden att kommunicera med varandra och skickar under några månader varje år upp sina fruktkroppar åt mig och andra att slåss om. Varelse kanske är fel ord men jag kommer inte heller på något bättre. Som de flesta har jag vuxit upp med att betrakta svamp som tillhörande växtriket men i själva verket är svamparna något mittemellan. Varken växt eller djur, utan lite av båda. Carl von Linné tyckte inte om svampar eftersom han inte kunde placera dem i någon av kategorierna växter eller djur. Han kallade dem för Floras vandrande pack berättar biologen och vetenskapsjournalisten Jesper Nyström i sin bok ”Svamparnas planet”. Numera anses svamparna ha mer gemensamt med djur än med växter. Deras cellväggar byggs upp av kitin, ett ämne som finns i skalet hos skaldjur och insekter. Liksom djur lagrar de sin energi i form av glykogen och inte stärkelse och inte har de någon fotosyntes heller. Jesper Nyström berättar om Humongous fungus — en honungsskivling som bildat det största upptäckta mykhorrizasystemet på jorden. Ett samarbete mellan svampens mycel och trädens rötter som täcker motsvarande 1200 fotbollsplaner. Den lever i Oregon i USA och väger minst 7500 ton. Som 50 fullvuxna blåvalar därnere under jorden. Men svampar kommer i många former och somliga nöjer sig inte med att ruva stilla i marken. På nätet kan man se rena skräckfilmer av bladskärarmyror som infekteras av svampen cordyceps. Svampen tar kontroll över myran genom att bygga upp ett eget nervsystem i dess kropp och styr den upp i en växt ovanför en myrstig. Där tvingas myran bita sig fast innan svampens fruktkropp börjar växa ut ur myrans huvud för att sprida sina sporer över de intet ont anande myrorna på marken nedanför. Det tar onekligen begreppet svampinfektion till en helt ny nivå. Kan svampar alltså planera och ha avsikter? Rentav bedriva odling? ”En lav är en svamp som har upptäckt jordbruket.” Så citerar Jesper Nyström lavexperten Trevor Goward. Att lavarna inte är en egen organism utan en symbios av svamp och alg är gammal kunskap men vissa forskare menar nu att det nog inte handlar om symbios utan mer om parasitism eftersom svampen drar mycket mer nytta av samlevnaden än vad algen gör. Och andra menar alltså att det går att se det som att svamparna odlar algerna. De senaste åren har vi sett ett ökat engagemang för berättelser om biologi. Böcker om våra magbakterier, träds kommunikation och insekters okända liv har fått stort genomslag och betalkanalerna producerar storslagna naturserier från vartenda skrymsle av vår planet. Kanske är det en effekt av att vi nu lever under en bila vi själva skapat åt oss av enorma mängder okunskap och lika delar högmod; en senkommen insikt om att vi är beroende av, och behöver veta mer om de sinnrika system av liv som vi är invävda i? När ekosystemen börjar falla sönder och vi måste uppfinna nya sätt att leva med och nyttja dem kanske biologen blir den nya hjälten. Det har i alla fall blivit alltmer uppenbart att det knappast är ekonomerna som kommer leda oss igenom sam- och framtiden på ett säkert sätt. Eller är biologiintresset i själva verket en flykt från de komplexa samhällskriser vi ser som handlar om ökande polarisering, populism, extremism och fake news? När samhället krackelerar känns det kanske trots allt lättare att lära sig allt om sina egna magbakterier än att försöka förstå världsläget. Så är det svamparnas tur att få sin beskärda del av rampljuset nu? Svensk forskning visar att svampen som livsform är minst dubbelt så gammal som man trott. Den tidigare föreställningen var att svamparna utvecklades i havet för drygt en miljard år sedan och följde med växterna upp på land för 500 miljoner år sedan och utvecklade sina mer avancerade strukturer där. Men borrningar i gamla havsbottnar visar på fossiliserade svampmineral med hyfer, alltså svamptrådar och mycel, som är 2,4 miljarder år gamla. De största svampmarkerna finns fortfarande i havsbottnarna och nere i berggrunden. Svamparna är verkligen överallt och en stund får jag en föreställning av att det är som i filmen ”The others” där människor och spöken delar på samma hus och parallellt förnimmer att det finns en annan sorts liv där de trodde sig vara ensamma. Kanske tycker svamparna att de är den enda livsform som verkligen räknas och är omedvetna om att växter och djur också är levande på riktigt? Vad är vi människor för svamparna? Vår hud är som ett ekosystem fullt av bakterier, kvalster — och svampar. Svampar och bakterier tycks ha delat upp vår kropp emellan sig likt gäng som har sina territorier. På armarna har bakterier övertaget och där finns få svamparter. På bålen är det tvärtom. Fötterna är svamparnas paradis: bara på hälen huserar runt åttio arter och på tånaglarna ett trettiotal. I de flesta fall gör de oss vare sig skada eller glädje. Vi blir helt enkelt utnyttjade utan att märka det. Kanske ser de det rentav som att de odlar oss och alla andra djur och växter de utnyttjar, eller betraktar oss som råvara. I svamparnas långa utvecklingshistoria blir utvinningen av människor då möjligen bara en kort parentes — kanske lite som fossiloljeeran för oss. Men i dagsläget har utnyttjandet kommit att bli alltmer ömsesidigt. Vi använder svamparna inte bara som föda eller i form av penicillin. I Svamparnas planet räknar Jesper Nyström upp en lång rad nya användningsområden, inom exempelvis medicin, byggteknik och miljörening. Möjligheten att vi kan komma att bo i hus byggda av mycelblock ger onekligen Electric banana bands gamla refräng ”Jag vill bo i en svamp” en ny kul innebörd. Människan får nytt byggmaterial och svamparna utökar sina territorier genom att bara leva på som svampar gör mest. Om vi människor lyckas förstöra planeten så att växter och djur dör kommer självklart alla de svampar som är beroende av oss också att dö men då väntar ändå svamparna nere i berggrunden på att leta sig upp och kanske tillsammans med bakterier skapa nya intressanta livsformer. Jag ser framför mig hur framtidens intelligenta liv för ett betydligt mer hållbart och stillsamt liv än vi gör idag. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

I sina tarmar bär termiterna nyckeln till en bättre framtid på jorden. Men består ett termitsamhälle av individer eller är det snarare en stor hjärna? undrar biologen och författaren Fredrik Sjöberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 4 april 2019. Stöld av ord och idéer sägs vara ett stort bekymmer nuförtiden. Inget är ju enklare än att klippa och klistra i texter som är digitala. Det är säkert sant; problemet är i alla händelser inte nytt. Exempelvis var nobelpristagaren i litteratur, belgaren Maurice Maeterlinck, en ful fisk. Hans berömda bok ”Termiternas liv”, utgiven på svenska 1926, visade sig vara annans egendom. Hela storyn var stulen från Eugène Marais, en obemärkt poet från Sydafrika. Marais, som hade ägnat sitt liv åt att studera och skriva om termiternas underjordiska samhällen, arbetade periodvis även som jurist, varför det föll sig naturligt att väcka åtal mot Maeterlinck. Plagiatet var verkligen flagrant. Men det gick inget vidare. Brott mot upphovsrätten har alltid varit besvärliga; det hela rann ut i sanden varefter Marais, som även var morfinist, avslutade sin plåga på samma sätt som senare Ernest Hemingway. Med hagelbössa. Otack är väldens lön. Lyckligtvis har eftervärlden givit honom rätt, och en av dem som skyndar till hans försvar är den amerikanska författaren Lisa Margonelli. Hon bygger som ett äreminne över honom i boken ”Underbug” vars lockande undertitel – ”An Obsessive Tale of Termites and Technology” – antyder att här ska det bli åka av. Det blir det också. Efteråt är man alldeles matt.Profant och religiöst. Den biotekniker som på syntetisk väg lyckas kopiera den processen kan förändra världen. Så låt oss tala om termiter. Små, charmlösa insekter – i stora, komplicerade samhällen. Lisa Margonelli, som tidigare har skrivit om oljeberoendets historia, halkade in på detta nya spår via den lovande forskningsgren som sysslar med syntetisk biologi. Den dag man lyckas räkna ut hur det går till när termiter i sin matsmältningsapparat bryter ner cellulosa, kan man i princip framställa oändliga mängder energirikt bränsle som sedan kan ersätta oljan utan att vi måste ändra våra levnadsvanor. Där börjar det. Boken ”Underbug” handlar emellertid, som en kritiker skrev, om termiter ungefär på samma sätt som Bibeln handlar om gubbar med skägg: bara delvis. Själva poängen är mer avancerad än så. Termiter finns nästan överallt i tropikerna och därikring. Hittills har man funnit fler än 3 000 olika arter och en del av dem bygger enorma stackar, som till skillnad från vanliga myrstackar oftast består av tätt packad jord, byggnader som kan bli över åtta meter höga. Till historien hör även att Jordens alla termiter tillsammans antas väga tio gånger mer än planetens alla människor. Deras inverkan på ekosystemen är inte oväntat stor. Termiterna, som är närmare släkt med kackerlackorna än myrorna, lever i komplexa kastsystem och livnär sig ofta på svamp som de odlar själva i hålor under marken. De kan alltså även, likt många andra insekter, tillgodogöra sig cellulosa från gräs och trä, en omvandling av energi vars effektivitet har att göra med de bakterier som lever i kräkens tarmar. Den biotekniker som på syntetisk väg lyckas kopiera den processen kan förändra världen. Problemet är bara att i denna knappt synliga tarmsnutt lever i runda slängar 500 olika arter bakterier och andra mikroorganismer som dessutom samarbetar på ett för vetenskapen obegripligt sätt. Vi kan kartlägga deras gener, till och med räkna ut vilka proteiner dessa gener bidrar till att bygga, men allt är ändå ett mysterium. De symbiotiska relationerna har utvecklats under miljontals år; komplexiteten är liksom ogenomtränglig. Än så länge. Forskning pågår. Margonelli reser mycket; hon besöker fältstationer i Arizonas halvöknar, i Namibia och Australien, och träffar en hel rad hyperintelligenta forskare som rekryteras till amerikanska elituniversitet från världens alla hörn. Genetiker och matematiker, ekologer, datorutvecklare, alla möjliga. Efter hand blir det uppenbart att forskarna och termiterna har mycket gemensamt. Samarbetet och symbiosen. Ett slags kollektiv intelligens. Grundfrågan är bedrägligt enkel. Vad är liv? Är det generna? Eller är det kanske processerna, själva metabolismen? Är de enskilda termiterna meningsfulla enheter i sammanhanget? Eller bör vi uppfatta hela termitstacken med alla dess invånare som en superorganism? Det finns inga självklara svar. Frågan om termiterna odlar svamp, eller om svamparna odlar termiter, leder ingen vart, mer än möjligen till skenbart vrickade idéer om termitstacken som en hjärna, och alla småkrypen som nervceller. Det mänskliga medvetandets biologi är ju också en ganska svårbegriplig historia. Haken är just att vi ännu inte förstår biologi på samma sätt som fysik och kemi. På ett par ställen i boken liknas forskningsläget vid Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot”; som om alla dessa teoretiker i gränslandet mellan teknik och biologi bara går och väntar på att någon ska räkna ut och bevisa de komplexa biologiska systemens grundläggande algoritmer. Inom fysiken upptäckte man redan för 200 år sedan termodynamikens grunder, som senare ledde till en kunskapsexplosion inom fysiken, vilken i sin tur gav uppfinningar av allt möjligt, från kärnvapen till mobiltelefoner. Biologin har helt enkelt inte kommit lika långt. Den dagen då vi verkligen förstår hur de symbiotiska relationerna uppkommer och fungerar, och när vi lyckas utveckla teoretiska modeller som gör att vi kan kopiera dem, då öppnar sig oanade möjligheter. Därför bör ingen bli förvånad över att mycket av den här forskningen finansieras av den amerikanska militären. Särskilt stort intresse visar man för den forskning, både om termiter och andra sociala insekter, som handlar om så kallad svärmintelligens. Det autonoma samarbetet. Det militärindustriella komplexets våta dröm är bestyckade drönare, små som bin eller getingar, som kan angripa fienden i stora, autonoma svärmar; tusentals flygande robotar med ett slags kollektiv, artificiell intelligens. Och jag vet, det låter som science fiction. Redan Ernst Jünger var inne på samma spår i en av sina romaner, men faktum är att så kallade robotbin redan finns. Själva hårdvaran utvecklas mycket fort. Haken är just att vi ännu inte förstår biologi på samma sätt som fysik och kemi. Kanske, skriver Lisa Margonelli, kan den döde poeten Eugène Marais bidra med avgörande pusselbitar – han som talade om termiternas själ. Visserligen bara som en metafor, men ändå. Resten är skräckvisioner, obligatoriska numera i böcker om insekter. På sista sidan i ”Underbug” talas om en ryktbar studie från Tyskland, som i händerna på okunniga journalister säger att alla insekter håller på att dö ut. Medier över hela världen larmar om det just nu. Publiken älskar budskapet. Jag hittade på ett uttryck för det där en gång, efter ett annat utbrott av denna ständigt lika bekväma skräck för kommande katastrofer. Att lösa problemen går, men är mycket jobbigare. Apokalypsens ombonade mörker. Det var så jag skrev, och jag tycker att orden står sig än i dag. Fantasier om undergången kan verkligen vara vilsamma, ungefär som självömkan och bitterhet – vilket för övrigt påminner mig om att min formulering långt senare blev stulen. En yngre författare gjorde den till sin. Plagiatet var inte ett av de grövre, men lika fullt en stöld, åtminstone snatteri. Otack är världens lön. Fredrik Sjöberg, författare och biolog

Clarice Lispector ville skriva en bok utan ord och beskriva en hunds inre liv. Katarina Wikars sjunker ner i hennes värld där döda talar och framtiden redan har inträffat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Skapas nästa ögonblick av mig eller skapar det sig självt?Jag vill fånga mitt är. Ögonblicket är vad Clarice Lispector försöker få fatt i. Och framtiden är bara ett förflutet som ännu inte har förverkligats. Flera decennier efter hennes död 1977 så fortsätter hennes texter att förbrylla. Den franska filosofen Hélène Cixous analyserar, studenterna närläser, många är vi som vrider och vänder på hennes meningar. Går vilse, ger upp men aldrig lämnar. Och hon blev Brasiliens lysande litterära stjärna i världen, både frimärke och staty. Sitt sista år i livet lät sig Clarice Lispector för enda gången intervjuas i brasiliansk teve, det finns på Youtube i ett evigt nu, hon är 56 år gammal och ska snart dö i cancer men inte än. Hennes ena hand är svårt bränd efter en incident med cigarrett och nylonnattlinne. Makeupen är permanent. Man kan se att hon är obekväm i situationen, hon säger att den brasilianska författarens roll är att tala så litet som möjligt, att förr förstod ingen henne men nu gör de unga det. Hur tror du att det kan komma sig? frågar reportern. Jag tror att allting ändrade sig för jag gjorde det inte, säger Clarice, jag har inte gjort några eftergifter. Clarice Lispector hade judiskt påbrå, föräldrarna emigrerade från svältens och pogromernas Ukraina tidigt tjugotal, och hon gjorde succé som författare redan vid tjugotre års ålder med romanen ”Nära det vilda hjärtat”, som var hennes manifest bortom den mänskliga moralen men framgången gjorde henne trött, så fruktansvärt att redan vara fullbordad. Jag får lust att riva sönder den och bli fri igen, skrev Clarice i ett brev efter debuten. Lättheten skrämde henne och det är som om resten av livet går åt till att hitta tillbaka till sin svårighet. Jag saknar bara det jag inte kan säga, skriver hon i ett annat brev. Jag förstår en höna, sa hon som barn, hennes inre liv. Jag vet hur det är. Ända sen tidig ålder hade hon velat vara ett djur och den fascinationen följde henne genom livet, en katt till exempel. Bara vara i ögonblicket. Fri från den förödande introspektionen människor ägnar sig åt. Hon var uttråkad diplomathustru runt om i världen i årtionden, allt såg likadant ut överallt, hon gick upp i sin roll som mor till två söner men bodde efter skilsmässan de sista tjugo åren i en lägenhet i Rio med hushållerskan Olga och hunden Ulysses. Om jag kunde beskriva en hunds inre liv skulle jag ha nått en höjdpunkt, skrev hon mot slutet. Det var först med "Stjärnans ögonblick", den sista romanen som kom ut när Clarice Lispector ännu levde som hon blev en sorts bestseller-författare. Mot alla odds kan man tycka. Här våndas en författare, Rodrigo S M över sin huvudperson, Macabea, en obetydlig kvinna från Rios fattigkvarter. Han vill helst bara meditera utan ord över ingenting. Skrivandet trasslar till livet för honom. Hur ska man kunna börja från början om saker sker innan de har skett? Det finns massor av sådana frågor överallt som går oss förbi men som Clarice Lispector stannar vid. Kan det bli litteratur, en med början, mitt och slut följt av tystnad och regn som faller? Stjärnans ögonblick är själva berättelsernas skelett. En ut- och invänd-roman. Hennes avsikt är att skriva enklare och enklare. Skriva av sig själv lika viktlöst som vore författaren en vit fjäril. Och på vägen frågorna: Hur skapa en bok utan ord, som är som ett stumt fotografi. "Stjärnans ögonblick" blev en tunn bok lika tunn som huvudpersonen Macabea, men man får inte vara disträ som läsare, förklarar Hélène Cixous för då hör man nästan ingenting. Jag skulle vilja skapa en historia full av alla ögonblick, så skrev Clarice en gång i ett brev, och kanske var hon slutligen där. Och det kanske inte är så komplicerat som det verkar. Den sista romanen "Blåsa liv" har mottot: Jag är rädd för att mitt ämne är tämligen spännande. Och eftersom jag inte tycker om spänning ska jag ta mig an det på ett försiktigt diskret och omständligt sätt. "Blåsa liv" kom ut först när Clarice Lispector var död. Det var hushållerskan Olga Borelli som sin vana trogen samlade ihop alla anteckningar på papperslappar och cigarettpaket och fogade ihop det till en roman - till viss del efter eget huvud. Titeln är en talande beskrivning. En författare blåser ju liv i en gestalt, och också här är det en manlig författare som andas ut - Angela Pralini, som omgående börjar agera på egen hand. Bli sin författare övermäktig. Perspektiven förskjuts, är det vi människor som blir betraktade av sakerna? Hur är livet som död? Det är som Clarice Lispector ser tillbaka på sin död som redan har ägt rum och berättar för oss som ännu inte vet. När man dör får man aldrig glömma att döden kommer att gå över. Man dör inte för evigt. Det är bara en gång och det är över på ett ögonblick. På tv ser Clarice fortfarande rakt genom oss med sitt orörliga ansikte. Hon sitter hopsjunken i skinnfåtöljen med en vit väska i ena handen som hon oavlåtligen plockar i, i den andra cigarretten. Detta är sannerligen den alla märkligaste intervjun. Reportern frågar: Skriver du något som du river sönder?Jag lägger undan det… nej, jag river sönder.Är det en rationell reaktion eller en plötslig känsla?Ilska, en liten ilska.På vem?Mig själv.Varför, Clarice?Vem vet. Jag är lite trött.På vad?På mig själv.Men föds du inte på nytt med varje verk? Det är den sista frågan, och hon svarar:Nu är jag död. Vi får se om jag kan födas igen. För nu är jag död. Jag talar från min grav. Det slutar där. Och sen dör hon i äggstockscancer vid 57. Hon var redan en myt men ensam. Det talas om hennes omöjlighet att knyta an till andra, de plötsliga raseriutbrotten. Hon tog tabletter för som hon sa, då hör jag inte mitt skrik. Och med romanen "Blåsa liv" talar Clarice verkligen från graven. Jag försöker läsa den högt om morgnarna. Kanske måste man bo in sig i den som i ett hus, eller läsa vissa sidor på långt avstånd, andra alldeles intill. Mer än någonting annat handlar Blåsa liv kanske om själva skrivprocessen, det där att lära sig av med: jag låtsas att jag inte vill, till slut tror jag att jag inte vill och först då blir det något. Clarice Lispector sa i en av sina sista intervjuer att litteraturen inte förändrar någonting, jag skriver utan hopp men hon upphörde kanske ändå inte att tro på fiktionens mirakel för i taxin den allra sista gången, på väg till sjukhuset i Rio med hushållerskan Olga, säger hon: Låt oss låtsas att vi inte ska till sjukhuset utan till Paris, låt oss låtsas att jag inte är sjuk.Taxichauffören som är trött efter att ha kört hela natten frågar: "Kan jag också följa med?"Visst, ta med din flickvän också."Hon är gammal, sjuttio år, och har inga pengar", säger taxichaufförenClarice svarar: Ta med henne. Vi låtsas att du vunnit på lotteri. Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges radios kulturredaktion Litteratur Clarice Lispector: Brev i urval. Översättning Wera von Essen, 2020Clarice Lispector: Blåsa liv. Översättning: Örjan Sjögren, 2014Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick. Översättning: Örjan Sjögren 2001  Alla Bokförlaget TrananBenjamin Moser: Why this world, 2009, Oxford University Press.

Man behöver inte vara kleptoman eller yrkeskriminell för att stjäla. Många har tagit med sig en hittad sak hem. Få har nog dock stulit ett psalmodikon. Dan Jönsson berättar hur det känns. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle lära mig spela psalmodikon. Ett psalmodikon, för er som inte känner till det, är ett gammalt stråkinstrument som nästan ingen spelar längre men som för sådär hundrafemtio år sedan ska ha varit Sveriges vanligaste instrument. Antagligen är det också det som är lättast att lära sig. Konstruktionen är den enklast tänkbara, en avlång låda med en enda sträng som likt ett dåligt samvete avger sina toner liksom trevande i luften. En fattigmansfiol, kan man säga, och det var också just som en ersättning för fiolen det lanserades i början på artonhundratalet av prästen Johan Dillner. Hans enkla siffernotskrift gjorde snabbt psalmodikonet till ett stående inventarium i landets alla byskolor och sockenkyrkor. Orglar var det på den tiden i stort sett bara domkyrkorna som hade råd med, och psalmer som ”Blott en dag” spreds alltså bland allmogen till denna vinande, kvalfyllda understämma. Jag tänker mig att det dystra saktmod som svenska psalmer alltid brukar sjungas med nog måste vara ett arv från psalmodikonets tid. När man spelar på det ser det ut som om man sågar ved. Jag har haft mitt psalmodikon stående i ett hörn i många år, lite skamset lutat mot en bokhylla där det aldrig riktigt har sett ut att känna sig hemma. Orsaken till det är mycket enkel: jag har nämligen – och här måste jag göra en paus, för att ta lite sats, för det här känns verkligen inte bra att säga i radio: jag har nämligen stulit det. Hur och var kan göra detsamma, brottet är hur som helst sedan länge preskriberat, men faktum är faktum, man ska – som jag också brukar tala om för mina barn – naturligtvis inte göra så. Att stjäla är en tarvlig handling, det är att bryta mot, törs jag nog påstå, ett slags kollektivt, allmänmänskligt samvete. Och att bli bestulen är en upprivande erfarenhet, det vet alla som någon gång har råkat ut för det. Man blir besviken på människorna, stukad i sin tro på det där osynliga kittet som ska få civilisationer och kulturer att hålla ihop. Jag tror verkligen att nästan alla människor i själ och hjärta skriver under på det sjunde budets otvetydiga och självklara: Du skall icke stjäla. Och ändå gör vi det. Ja, kära lyssnare: erfarenheten säger mig att jag inte direkt är ensam om det här. Jag vet förstås att ni är många därute som aldrig någonsin har stulit en knappnål, ens av misstag – men tyvärr, det mesta tyder på att just ni är i minoritet. Ett liv är långt, och att stadigt hålla sig på den smala vägen är som bekant inte så lätt; då och då inträffar det att vi förirrar oss ut på den breda och råkar knycka till exempel ett psalmodikon. Eller vad det nu kan vara som slumpen för i vår väg – jag är säker på nämligen att de målmedvetna, planerade stölderna är relativt ovanliga, att nittio procent av tjuvnaden försiggår oöverlagt och spontant. Själv har jag aldrig någonsin kastat några lystna blickar på något psalmodikon och har ingen annan förklaring till att det var just ett psalmodikon jag tog än att det råkade ligga där det låg, ute på den breda vägen, när jag kom förbi, precis som alla andra föremål jag råkat stjäla genom åren, och som nu tittar förebrående och konspiratoriskt på mig ur sina lådor och hörn: böcker och pennor, uppstoppade djur och kaffemuggar, en bulgarisk ölsejdel, morgonrocken från hotellet i Berlin. Tillsammans skulle de kunna bli ett litet miniatyrmuseum över stulna föremål, och jag funderar på om inte den sortens utställningar rent allmänt kunde vara ett ganska bra sätt att lära känna våra medmänniskor. Säg mig vad du stulit och jag ska säga dig vem du är. Eller kanske: vem du inte är. Det stulna är de föremål vi inte har rätt till; de ingår i vårt liv som en sorts parasiter, omger vår tillvaro med sin obehörighet. Ju mer vi stjäl, desto mer växer denna obehörighet, desto mer inkräktar den på vår egentliga identitet. Kanske är det också därför det är tabu att stjäla: det hotar vända hela vår existens ut och in. Att stjäla är att för ett ögonblick befinna sig på utsidan av alla sociala konventioner, på andra sidan tryggheten och skammen, känna livet som riskabelt och kaotiskt. Det kan vara en hisnande, rusig upplevelse. Antagligen är det därför vi gör det. Stölden är ett ögonblicks flykt från det freudianska överjaget, en visit i den nietzscheanska övermänniskans värld. Stölden är, skulle man kunna säga, en sorts djävulspakt: Goethes Faust är visserligen ingen tjuv i snävt materiell mening men får, genom sin överenskommelse med Djävulen, tillgång till kunskaper och krafter som annars är dolda för människan. Och priset för affären är som bekant högt: Faust tvingas i utbyte ge Djävulen sin själ. Mot denna absoluta moral har det ju alltid funnits invändningar. Titanen Prometheus, som i den grekiska myten stal elden från gudarna och gav den åt människorna, blev av Olympen gruvligt straffad för sitt brott men har i konst och litteratur ändå i alla tider framställts som en hjälte, en martyr. På samma sätt kan man ju som Bertolt Brecht fråga sig vad det egentligen är för brott att råna en bank jämfört med att äga en, och känna sympati för ficktjuven i Ruben Nilssons visa som bara följer tjyvsamhällets allmänna principer där alla ”snor åt sig vad man kan”. Och ja – något måste det vara som gör att svenska folket varje julafton tindrar med ögonen till tjuven Karl-Bertil Jonsson och hans Robin Hood-moral: att ta från de rika och ge åt de fattiga. Stölden är med andra ord inte alltid lika syndig. I ljuset av en högre rättvisa kan den ibland rentav försvaras. Men – i praktiken, i förhållande till samhället och dess rättsordning är och förblir stölden en förbrytelse. Att stjäla är att – åtminstone för stunden – göra sig till en utstött. En fredlös. Kanske märker ingen annan, men det känns i själen. Som den franske författaren Edouard Louis skriver är problemet med stulna saker att man aldrig kan tänka på dem som att de verkligen tillhör en, och därför måste man fortsätta att stjäla dem, i evighet. Det är bara de som redan från början har fått allt, säger han, som kan utveckla en verklig känsla av ägande. Inte de andra. ”Ägandet är ingenting man kan förvärva.” Jag tror att han har rätt. Men om vi nu ser på de stulna föremålen som en sorts utstötta, de också, som rotlösa och urspårade existenser i egendomens värld, kan det då inte tänkas att man med rätt sorts insatser skulle kunna återintegrera dem i en moraliskt ordnad tillvaro? I Nordiska Psalmodikonförbundet, där jag numera är medlem, är alla psalmodika lika mycket värda, stulna som ostulna, och jag föreställer mig nu att om jag med ny sträng på stråken och med hjälp av Johan Dillners siffernoter skulle, till exempel, kunna glädja familjen med ”När juldagsmorgon glimmar” efter att Karl-Bertil i teven har gjort sitt, kunde det kanske vara en sorts försoning. Ett sätt att bjuda mitt psalmodikon in i värmen bland de hederliga föremålen. Vi får väl se om det fungerar; ett stulet föremål är trots allt för tid och evighet ett stulet föremål, märkt av sitt dunkla förflutna – så om psalmerna jag spelar skorrar falskt är det nog ingenting att göra åt. Jag har sålt min själ för ett psalmodikon, och är för evigt dömd att höra hur Johan Dillner vrider sig i sin grav. Dan Jönsson, författare och essäist

Sexpositivism har blivit status quo, så vad det är det folk tror att de gör uppror mot när de matar företagen med alltmer detaljerade sexuella identiteter? Författaren Lyra Koli ser en kamp gå vilse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Prideparaden i New York, 1990. AIDS-epidemin har härjat i snart ett decennium. En samling texter skrivna av anonyma, desperata och rasande hbtq-personer delas ut av aktionsgruppen Queer Nation. Slagord som "Everytime we fuck we win", "Varje gång vi knullar vinner vi", viskas och skriks från sidorna i vad som snart kommer att bli känt som det ikoniska Queer Nation-manifestet. Det var en tid av extrem sårbarhet för communityt. Hundratusentals dog i AIDS, och istället för att göra allt för att rädda dem använde konservativa makthavare epidemin som en ursäkt för att smutskasta deras sexualitet. Unga människor, som ofta redan blivit utkastade av sina familjer och förlorat sina jobb, förtvinade nu i sjuksängar under fruktansvärda plågor. Samtidigt fick de höra att deras lidanden var ett rättmätigt straff från Gud. Att framställa queera begär som vackra och njutbara och eftersträvansvärda var under den tiden verkligen en radikal handling. Att lyckas mötas och älska varandra, när så många krafter i samhället bara ville låta hela folkgruppen självdö, kändes som en seger. Men lång tid har passerat sedan dess, och jag är rädd för att det som en gång var ett livsviktigt motstånd numera mest liknar lydnad. Sexpositivism har blivit status quo. Att kritisera en term som låter bejakande (som valfrihet, kreativitet och flexibilitet) är svårt, vilket marknaden sedan länge vetat. Termen ”sexpositiv” lanserades av porrlobbyn för att få den feministiska porrkritiken att framstå som sexnegativ. Att vilja begränsa den massmediala förnedrande objektifieringen av kvinnokroppen blev plötsligt jämställt med att inte kunna släppa loss och ha kul. Den språkliga manipulationen fungerade så bra att termen idag har adopterats av de flesta feminister, och dessutom kommit att omfatta en alltmer spridd positiv inställning till prostitution. Vi är positiva till sex i alla dess former, det känns progressivt, frigjort, och ja, sexigt. Att skylta med sina egna sexuella preferenser och praktiker ses som subversivt, samtidigt som det har blivit norm. Begrepp som ”subversion”, omstörtning, och ”trangression”, överskridande, har blivit legio i samtida humaniora, i takt med att de har urvattnats. Som litteraturvetaren Elisabeth Ladenson poängterar så brukar termerna sällan granskas närmare, utan används som tomma tecken för värde. ”Vi tenderar att läsa böcker som Madame Bovary och Lolita för deras ’subversiva’ kvaliteter”, skriver hon, ”men vad som slarvas bort på vägen är att de värden som omstörtas är andra än våra egna.” Det råder i princip konsensus idag om att sexualiteten ska bejakas. Ändå ses sexuellt utmanande skildringar som subversiva, för att de en gång hotats av censur. Trots att humanioran numera ofta anklagas för att domineras av så kallat postmoderna tänkare som Michel Foucault, får man lätt en isande känsla av att allt färre faktiskt läser Foucault. I Sexualitetens historia säger han nämligen klart och tydligt att vi inte ska tro att vi säger nej till makten genom att säga ja till sex. Tvärtom. Det är bara en skenbild att den verkliga makten vad gäller sex skulle handla om förbud och censur. Själva illusionen av att det finns ett slags allmänt ”nej” vi överträder genom att bejaka vår sexualitet är snarare en lockande uppmaning till oss att delta i produktionen av våra offentliggjorda begär. Makten verkar, skriver Foucault, genom ”att förnya, annektera, uppfinna, penetrera kropparna in i minsta skrymsle och kontrollera befolkningen på ett alltmer omfattande sätt”. Det är i kravet på att agera ut och bekänna det vi tror är vi själva som den verkliga politiska styrningen finns. På det viset kan alltmer av våra kroppar och relationer bevakas, kontrolleras och profiteras på. Sexpositivismen gör inte uppror mot den här utvecklingen. Den driver på den. Det implicita kravet på att konstant definiera och manifestera sina egna lustar har blivit så ihärdigt att alla inställningar kräver särskilda identiteter. De som blir kära innan de blir kåta kallar sig demisexuella, och de som inte vill ligga alls definierar sig som asexuella. Faktum är att queerrörelsen, som en gång var inriktad på att kritisera uppdelningen av människor i essentialistiska roller, numera mest sysslar med att försvara en alltmer detaljerad taxonomi av identiteter. Sådana här senkapitalistiska klassifikationssystem skapar illusionen av unikhet, samtidigt som de utraderar all skillnad. Ivrigt slåss man för självbilder som ambivert, switch och pansexuell; tre termer som egentligen bara betyder att man gillar lite olika saker. Samtidigt gör man nedärvda upprorsberättelser som Queer Nation-manifestet till fetischer, för att få en anakronistisk kick av motstånd. Homo- och transfobin har naturligtvis inte upphört. Men föreställningen om att detta förtryck framförallt skulle utgå från en rädsla för sex är, åtminstone i vår del av västvärlden, gravt förlegad. Situationen är inte densamma som när Queer Nation delade ut sitt manifest i New York 1990. Pridefestivaler har blivit till lukrativa folkfester. Paraderandet av sexuella praktiker är idag mera säljbart än omstörtande. Sociala medier gör det också uppenbart att det som vi tror är upproriska självbilder i själva verket fungerar som konsumentprofiler. När vi ”tar ställning” och ”hittar oss själva” ger vi material åt algoritmerna för att lotsa oss in i de kanaler där uppmärksamhetsekonomin kan skörda som mest av vår tid. Att kartlägga våra känslor kring sex är förstås helt centralt. Ingenting genererar så mycket klick. Varje gång vi knullar registrerar platsdatan i våra telefoner att vi har tillbringat natten ihop, vilket förskjuter informationen vi får se om varandra i sociala medier dagen därpå. Inte bara du och jag förresten, utan också vänner och eventuella partner, som får upp oss som ”personer du kanske känner” för att trigga dem till ett skvallrigt eller svartsjukt stalkande som kan hålla dem uppslukade av sina skärmar i timmar. Varje gång vi knullar vinner någon. Men jag är inte längre så säker på att det är vi. Lyra Koli, författare och tillsammans med Elin Bengtsson översättare av Queer Nation-manifestet.

För den sekulariserade människan har skogen blivit ett tempel, men är kärleken till träden besvarad? Kulturredaktionens Nina Asarnoj funderar på om kärleken verkligen är besvarad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En sommar blev årorna till min roddbåt stulna. En billig Blekingeeka, köpt på Blocket för att kunna ro runt i den lilla dypöl till sjö där vi hyr ett hus. Jag stod där på den lilla flytbryggan och spanade ut över vattnet. Först hade jag stampat hårt för att vattensnoken och hennes sju ungar skulle hinna krypa undan, tillbaka in mellan brädorna. På andra sidan sjön tyckte jag mig se något vitt. Kunde det vara mina åror? Jag simmar tvärs över och ja, där ligger de. När jag ska gå i land finns det ingen fast botten. Jag sjunker allt djupare i dyn och minns nu att grannen i samband med ett bryggbygge mätte upp dydjupet till elva meter. Jag har alltid anat att naturen är helt likgiltig för min existens, och nu var det uppenbart. Jag skulle bli till gyttja i botten av en sjö. Inte ens en måltid åt en varg eller näring åt en rosa akleja. Så ser döden ut. Bara några grumliga bubblor och sedan är man borta. Ända sedan jag läste filosofi i skolan har jag grubblat över det där klassiska exemplet om passivitet, alltså om bristen på handlingskraft är att betrakta som ett brott. Är det den som knuffar någon i sjön som är skurken eller den som står kvar på berget utan att agera? Och för att verkligen hårdra det hela: Är de björkdungar som susade utanför Auschwitz till exempel medskyldiga till de brott som begicks innanför stängslet? De flesta människor säger förstås nej. Träd eller gyttja kan inte ställas till svars. Träden är tvärtom våra nya ständigt förlåtande gudar och åtminstone här i Sverige är det ofta just bland susande björkar och vajande granar vi söker tröst och sammanhang. I det som brukar kallas världens mest sekulariserade land har naturen på många sätt ersatt kyrkorummet. Jag läser om det här fenomenet i religionshistorikern David Thurfjells bok ”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion”. I sin forskning har han intervjuat 72 personer om deras relation till naturen. Han ställer frågan om varför det är i skogen så många moderna människor upplever andlighet och frid? Samtliga av de intervjuade vittnar om hur de söker sig till strövområden och parker för att komma i kontakt med sig själva och något större, men de vill ändå inte tala i termer av tro. I vår tid är det känsligt med religiösa uttryck. Gärna existentiella naturupplevelser men blanda inte in Gud. Thurfjell skriver om de doftämnen granar och tallar utsöndrar, fytoncider, som stärker immunförsvaret och får blodtrycket att sjunka. Hur hälsobringande det är med frisk luft och solsken. Det intressanta är bara att de där lugnande doftämnena som växterna ger ifrån sig, sannolikt är till för att stöta bort skadeinsekter. Tallspinnare, granbarkborrar och trädkramare. Men alla finner inte frid i naturen. För somliga får varannan tall, varannan gran bara blodtrycket att stiga. Axel Lindén är skogsägare och författare och har skrivit ett slags realitybok om sin ambivalenta relation till livet med skog. Han står med en stövel i naturromantiken och den andra på gaspedalen i traktorn. Hans bok heter ”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” och handlar om hur han försöker bedriva alternativt skogsbruk. I stället för att sköta skogen på det sätt som ger störst ekonomisk avkastning, vandrar han planlöst och smådeprimerat runt med en motorsåg och fäller en asp här och en björk där, mest för att få ved till pannan. Hans idéer om att låta skogen förbli blandad och att inte gallra så hårt, möts av skepsis av manliga bybor och skogsbolag. Axel Lindén slits mellan viljan att vara en professionell skogsägare, att maxa vinsten som pappa och farfar gjorde, och sin egen natursyn. För vem är han själv i släktkedjan? Hur kommer det sig att mormors blåbärssylt var perfekt, mammas bra men hans egen undermålig? Hur ser kunskapsöverföringen ut mellan generationerna? Vem är bäst på att tala med träden, den som optimerar avkastningen på en skog eller den som låter den växa igen? Vad säger träden själva? Föreställningen att blommor och träd har själ och kan kommunicera har beskrivits i ett flertal böcker de senaste åren. Titlar som ”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC”, ”Trädens hemliga liv” och ”Naturens dolda nätverk” påstår att träd kan berätta om olika faror och att till exempel bokträd skyddar och hjälper varandra. Varför kommer alla dessa böcker just nu? Kan det vara en liknande rörelse som inom djurrättsrörelsen, att allt fler börjar ana att träden lider? Har de ropat om nåd utan att vi hört dem? Vi människor lyssnar ju ganska dåligt på träd och ofta är våra skogsupplevelser helt självcentrerade. Det handlar som så ofta, mest om vad skogen betyder för oss. David Thurfjell skriver i ”Granskogsfolk”: att ”även den romantiska naturupplevelsen är till stora delar antropocentrisk” och förklarar att vi människor visserligen har en psykologisk kapacitet att uppleva existentiella djuperfarenheter med inslag av estetik, jagupplösning och romantik. Men att det är en helt och hållet egoistisk upplevelse. Den sönderstressade nutidsmänniskan söker tröst och i takt med att vi blivit allt mer sekulariserade har lövsalarna blivit våra heliga rum. Skogen har blivit vår kyrka. Frågan är då bara hur ömsesidig den här existentiella relationen är? Hur förhåller sig naturen själv till människan och hennes liv och död? Väldigt passiv, skulle jag säga. I dokumentärfilmen ”Shoah”, Claude Lantzmanns nio timmar och 27 minuter långa mästerverk om ”Förintelsen” är träden hela tiden närvarande. Det växte björkar och fruktträd längs rälsen till Sobibór. Den susande blandskogen blev vittne till miljoner människors död. De flesta av nazisternas förintelseläger placerades på landsbygden, utanför små byar, vid skogsbrynen. Det var viktigt att ingen fick veta vad som pågick och träden hjälpte till att dölja barbariet. Massgravarna gömdes i skogen. Krematorierna eldades med kol och i den gång av taggtråd som ledde fram till de stora brännugnarna i Treblinka, fogades grenar av tall in mellan trådarna för att skydda för insyn. Ett slags förintelsens egna gärdsgårdar. Det kanske låter märkligt men den här passiviteten bland träden kan provocera mig. Min farmor och hennes två söner fanns med på de listor som redan fanns förberedda i Sverige om nazisterna skulle kommit hit. Farmor svimmade när hon fick se sitt och barnens namn flimra förbi i Aktuellt eller Rapport många år senare. Det är alltid svindlande att tänka på hur nära det var att även Sveriges judar skickades iväg. Mormor däremot, bodde under kriget i Stockholms skärgård där hon och morfar fiskade och odlade för att överleva. Och även om kunskapsöverföringen i min familj varit lika usel som blåbärsreceptförmedlingen i Axel Lindéns, är det väl ändå någon sorts genetiskt överförd envishet och livsvilja som fick mig att gripa tag efter knivskarpa vasstrån och dra mig upp ur dyn vid jakten på de där stulna årorna. Varannan gran och varannan tall blev tysta vittnen till min kamp. De var min gröna, högst ointresserade publik. Vi människor kommer alltid att ha en relation med det som växer, det är bara det att den inte är ömsesidig. Träden älskar oss inte tillbaka. Nina Asarnoj, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur ”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion” (2020) av David Thurfjell ”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” (2020) av Axel Lindén ”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC” (2019) av Isabel Kranz i översättning av Joachim Retzlaff ”Trädens hemliga liv” (2016) och ”Naturens dolda nätverk” (2018) av Peter Wohlleben i översättning av Jim Jakobsson Film: ”Shoah” (1985) dokumentär av Claude Lantzmann, finns med svensk text på Youtube, längd 9 h och 27 min.

Träd som minns och känner smärta. Träd som stöttar sina grannar och delar med sig av näringsämnen. Katarina Wikars avlyssnar skogens hemliga och mångförgrenade liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-06-13. På mitt kylskåp har jag ett urklipp på granen Old Tjikko, den är bara tre meter hög men världens äldsta träd. Den är lite snedvuxen också, för den står alldeles ensam på Fulufjället i norra Dalarna. Men hur gammal är Old Tjikko då? Forskarna från Naturgeografiska institutionen på Uppsala universitet säger 9 950 år för granar kan föröka sig genom nya kloner som genetiskt är samma som urspungsgranen. Ett matriarkat av granar som under årtusendena växt, blåst omkull, invaderats av barkborrar, blivit gamla och trötta och rasat, och långsamt, långsamt gett plats åt sticklingen Old Tjikko. Old Tjikko är faktiskt ganska ful, ser lite ut som en gran på en teckning av konstnären Carl Fredrik Hill som jag har på väggen. Ensam och spretig i blåsten. Det finns en anledning till att jag helt plötsligt har börjat intressera mig för granen. För jag har blivit med skog, inte många hektar men nog mycket för att tala med skogsbolaget om gallring. Kanske skulle jag istället tala med granarna om gallring för nu har jag läst ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben som skogsvaktare i kommunen Hümmel i Tyskland. Och det här är inte rätt forum för att redogöra för bokens alla biologiska processer, de hemliga nätverken träden emellan, hur de hjälper mer än stjälper varandra. Men efter hundratalet sidor om kloryfyll och parasiter så kommer jag som skenbart urbaniserad ändå att se på min svampangripna gamla lönn med nya mer förstående ögon, och veta att den trots angrepp nog ändå kan klara sig några decennier till. Känner jag till och med mer förståelse för de glesa granarna som ingen gillar? Skogsbolaget och skogsstyrelsen och sönerna och väninnorna säger: ta bort granarna. Det kommer att bli så ljust sen. Och jag tror inte ens att Peter Wohlleben som ändå menar att träden kan skrika egentligen gillar granarna. Han ömmar mer för lövskogarna, och vem kan invända mot det. Träd kan minnas och träd kan känna smärta, skriver han. De är oftast sociala och stöttar sina sjuka exemplar och förser dem med näringsämnen tills de mår bättre. Som en hjord elefanter. De kan sända ut signaler om att de är angripna av larver och utsöndra skrämselluktämnen via bladen för att försvara sig, och också tala genom att knacka med rötterna, utbyta information via ljudvågor. Nu är jag inte kapabel att invända mot denna australienska forskarrapport för jag är ju kulturskribent och inte biolog men har vi inte alla hört björkar som susar, aspar som rasslar, tallar som knakar? Vissa träd är mer sociala än andra kan man också lära av ”Skogens hemliga liv”, bokar kan inte stå för tätt, de delar vatten och näringsämnen mellan sig medan björken är en utpräglad solitär, växer så snabbt att barken spricker, den vita som skyddar mot solbränna för björken gillar att stå för sig själv: ”Björken jagar fram genom livet, lever över sina tillgångar och lakar till sist ut sig själv.” Björkar blir inte så gamla. Även aspen är en rastlös en. I skogens hemliga liv finns också hackspettar och lavar och mossor. Och alla de där jag alltid tyckt var så fina visar sig vara rent av skadliga: murgrönan och vildkaprifolen och misteln. Är sådana som livnär sig på andras näring, som stryper och kletar och klänger till döds. Och läsningen får fäste, förändrar blicken, och hädanefter kommer jag nog att se på träden, de levande och de döda, på ett annat sätt. Fast det räcker inte långt i denna tid av massavverkning och virkespriser. Så långt tillbaka jag kan minnas har timmertågen haft hundra vagnar där de står på stationen i Borlänge. Träd blir pappersmassa men nu behövs det inte så mycket papper som förr. Norra barrskogsbältet, sa någon i min ungdom att vi bodde i. Norra barrskogsbältet. Norra rusbältet. Det kan vara en missuppfattning att granskogen alltid har stått så där mörk och sluten intill husknutarna. Det beror på att den moderna människan inte har användning för den. Förr sköttes den om, blev ved för husbehov, gallrades av nödvändigheten. Bara intill ödetorpen marscherade granen fram. Min morfar brukade på sextiotalet berätta om kolmilorna, om skogsrået som varnade männen som somnat om milan höll på att brinna ner. Kan jag vara den sista i min generation som tillbringat ett halvt liv med att fundera över skogsrået? Som barn förväntade jag att förr eller senare se en kvinna med långt grönt hår och en ihålig rygg springa mellan stammarna. Skogsrået var en väldigt solitär varelse, aldrig hade man sett flockar av dem. Och någonstans inom mig kan jag tycka att det är lite synd om skogen har slutat att befolkas av troll, vättar och vildvittror och allt vad de kan tänkas heta trots att jag med förnuftet inser att vi inte alla i dessa urbana tider kan flänga runt som några sentida Ronja Rövardöttrar på bergsknallar och hyggen och anropa de små under jorden. Precis som skogsvaktaren i ”Skogens hemliga liv” kan jag drömma om en lövskog på hösten, även om jag nu lärt mig varför träden måste fälla sina löv och varför vissa skiftar så tidigt i rött. De är trötta, de är mätta. De har inte plats för mer sockerproduktion. Det vackraste jag någonsin har sett är en japansk lövskog i bergen i oktober, flera tusen olika sorters lönnar skiftar i allt från ljusgrönt över ockra till mörkaste vinrött. En sådan skog är nog motsatsen till en planterad industriskog med raka trista tallar som växer en stund för att snart åter fällas. Skogen är så mycket för människan, rekreationszon och arbetsplats, både estetik och kapital. Den gigantiska skogsbranden sommaren 2014 utanför Fagersta i Bergslagen orsakades av en skogsmaskin och fick förödande konsekvenser. Fotografen Heléne Schmitz har vandrat bland de kala gråa stammarna med sin japanska storformatskamera och ställer ut sina bilder på Fotografiska i Stockholm. Där och då något försvinner uppstår också något nytt. Mellan de döda trädstammarna som ser ut att vara i svartvitt spränger sig ljusgröna grässtrån fram, spirar som om inget hade hänt. Naturen har alltid varit bra på att komma igen, ta tillbaka som om människan bara vore en parentes. En annan svit av bilder visar den japanska växten kudzu. Om granen Old Tjikko har växt 3 meter på 9 000 år så växer Kudzu istället tre decimeter om dan. Den var en gåva till Amerika från Japan vid något jubileum och uppskattades för sina vackra blommor, för skuggan den skänkte på verandorna. Men snart tog den över inte bara verandorna utan hela landskapen där den drog fram. Hus, träd, bänkar, allt blir inbäddat i mattan av kudzublad. Den kväver alla andra och ser samtidigt så förrädiskt mjuk ut. Här tar inte naturen tillbaka något utan lägger sig över sig själv. Blir ett hav av grönska, meterhöga varelser av blad, som om landskapet blivit förtrollat av en ond fe, rötterna är snår ingen längre kan såga sig igenom men där i myllan kommer nog att uppstå en liten larv eller borre som förr eller senare rår på kudzu också. Skogen har alltid varit bra på att sköta sig själv. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen "Trädens hemliga liv" Författare: Peter Wohlleben. Översättning: Jim Jakobsson. Norstedts.

"Åh, vilken sagoskog! En riktig Bauer-skog!" Bilden av skogens magi är för många förknippade John Bauers verk. Men hur mår en sådan skog egentligen? Eva-Lotta Hultén går på jakt efter ett nytt ideal. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursrpungligen publicerad den 20 november  2018. ”John Bauer-skog”. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är kluven. Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” som de flesta av hans mest kända bilder publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan Tuvstarr och deras skog till livs.  Och medan sagorna i många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid – symbolism, sagor och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer rentav den konstnär som allra starkast format våra föreställningar om skogen. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog betraktad. John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev formulerar han det såhär: ”Så svepte åter igen vinden något hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och var åter liten.” Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen perfektion. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. I en riktig naturskog är trädens stammar av olika ålder och tjocklek, döda träd står upprätta mellan de ännu levande eller ligger på marken i olika stadier av förmultning. Gran samsas med tall, asp, björk, rönn och många andra arter. Här och var står träden tätt, på andra ställen bildas gläntor där flera träd fällts av storm eller ålder. På marken finns ofta en rik och blandad vegetation: mossor, ris, kärlväxter, småplantor. Men i sina målningar röjde John Bauer upp i skogen. Trädrötter blev snirkliga ornament och den mångfald av olika sorters mossa som ryms i en gammal skog reducerades till mjuka kuddar i samma färg och av samma fason. Allt kantigt blev mjukt och böljande och där finns aldrig några döda träd. Stammarna är alla ungefär lika grova och bildar inramning till motiven. Lilla prinsessan Tuvstarr vid sin tjärn är perfekt innefattad av två stora stammar långt fram i bilden och ytterligare två en liten bit bakom henne. Hon själv befinner sig precis i mitten av målningen. Skogens färger består av olika nyanser av brunt och grått och Tuvstarrs kropp lyser ljus som en sol. Det är uppenbart om man tittar på denna målning, eller på bilderna av lilltrollet Humpe och hans mor, trollet som skötte kungens storbyk, Bianca Maria och trollen, pojken och trollpackan, och alla de andra kända figurerna - att Bauer älskade symmetri. Men är det något en naturlig skog saknar så är det just symmetri. Och lika lite som alla kvinnor antingen är häxlika monster eller väna, med blont hår ner till ryggslutet, ser naturlig skog ut som i Bauers konst. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. Och det sköna när det gäller skogen är i Bauers ögon det ordnade. John Bauers strävan mot förenkling och förädling i sin framställning av naturen var fullt medveten, och med en agenda. I ett brev till en vän skrev han under sin utbildningstid: ”Jag tänkte på alla jag kände. Alla hjälpte sin nästa och gjorde nytta, och de flesta bättre än jag. Men om jag försökte bli god, målade och ritade naturen intimt och visade människorna hur vacker den var. Kunde jag då inte något förädla den och på så sätt göra den en gentjänst. Jo, om jag kunde.” Slut citat. John Bauer ”förädlade” skogen. Han städade den och gjorde den prydlig och dekorativ, i övertygelsen att han gjorde den en tjänst men kanske var det snarare en björntjänst. Det är ingen större skillnad mellan John Bauers miljöer och en modern produktionsskog i avverkningsmogen ålder, där träd står på raka led och bildar en pelarsal – den skogstyp som undersökningar visar att många av oss moderna svenskar fortfarande rankar som vackrast och mest tilltalande för vår rekreation i skogen. Långt innan denna odlade, gallrade, städade skog blev standard i Sverige präntade alltså Bauers bilder in dess utseende som skönhetsideal och urbild av skogen i den svenska folksjälen. Hans troll rör sig i en natur där ordning råder. En onaturlig ordning. Det är naturligtvis inte John Bauers fel att den svenska skogen idag är artfattig, vind- och brandkänslig och lätt drabbas av insekts- och svampangrepp men kanske är det dags för nya bilder, nya föreställningar och nya drömmar om skogen än de han en gång skickade med oss, hur vackra och lockande hans målningar än är. Kanske kan vi, för skogens skull, lära oss att älska oordning, asymmetri och förruttnelse; det där vilda och ostädade som bara blir vackrare ju mer förståelse man får för dess komplexa samspel. Miljöer där kanske inte sagoväsen, men likväl många alldeles verkliga väsen av alla de slag kan trivas. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Gabriela Mistral har avradikaliserats för att passa som nationalhelgon, samtidigt försöker en ny tid göra henne till symbol. Dan Jönsson reflekterar över den chilenska poetens liv och litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-09-10. ”Som en brännande bitter dryck, framräckt i ett glas av kristall” – så beskrev Johannes Edfelt Gabriela Mistrals dikt ”Sången om en son”, när den kom ut i svensk översättning av Hjalmar Gullberg 1945, samma år Mistral som första latinamerikanska författare fick Nobelpriset i litteratur. En träffande bild, verkligen: denna långa elegi om vad som väl idag skulle kallas ofrivillig barnlöshet är fortfarande lika kraftfull i sin kollision mellan våldsam förtvivlan och en arkaisk, glasklar poetisk form. De visionära fantasierna om det ofödda barnet bryts mot de lika högspända som fruktlösa försöken att försona sig med det biologiska ödet: ”Hell detta bröst, där jag de mina dränker!/ Hell detta sköte, där min ras blev dömd!/ Min moders blick ej mer på jorden blänker/ i vindens klagan hennes röst blir glömd./ Det växer skog, där skogar blevo brända/ som åter hundra gånger yxan slår/ Men jag skall skördas och ej återvända/ min ätt går in i natten som består.” Gabriela Mistral, eller som hon egentligen hette, Lucila Godoy Alcayaga, föddes 1889 i en liten by i de chilenska Anderna och växte upp under fattiga förhållanden. Pappan lämnade familjen tidigt, och skolan fick Lucila läsa in på egen hand – men redan vid femton års ålder hade hon kommit så långt att hon själv kunde börja undervisa, något hon med tiden kom att se som en av sina stora livsuppgifter. Den andra var förstås lyriken. Som poet slog hon igenom i en tävling i Santiago 1914, där hennes mörka, strama ”Sonetos de la muerte”, Sonetter om döden, förbluffade publiken och vann första pris. Hon publicerade egentligen inte mycket poesi – fyra koncentrerade diktsamlingar på fyrtio år, och en postum långdikt, det är egentligen allt – men det hon skrev gjorde henne till ett litterärt nationalmonument. Hennes ansikte har funnits på femtusenpesosedlarna ända sedan åttiotalet, nästan varje stad i Chile har en gata uppkallad efter henne, och det stora kulturcentret mitt i Santiago bär sedan tio år tillbaka hennes namn. Till skillnad från Chiles andre nobelpristagare, Pablo Neruda, framstår Mistral som politiskt okontroversiell, lika hyllad av Allendes socialister som av Pinochetdiktaturen och dagens liberala demokrati. ”Sången om en son” skrev Mistral om en ungdomsförälskelse som svek henne och sedan tog sitt liv. Episoden har bränt sig fast i bilden av Mistral som kvinnan som, sårad av livet, vände ryggen åt den världsliga lyckan och istället följde sitt kall som diktare och lärare. En ställföreträdande moder, i livet liksom i lyriken, självuppoffrande, osminkad och asketisk i sin strama lärarinnedräkt, som skrev bittra verser om döden – men också idylliska dansvisor på vers som chilenska skolbarn i flera generationer har fått lära sig. Hennes kyska framtoning och djupa religiositet gav henne redan i livet epitetet ”Santa Gabriela”, en upphöjelse hon själv avvisade. Men mytbildningen kring hennes person fick definitivt näring av hennes egen hemlighetsfullhet. Mycket i Mistrals liv är höljt i rykten och dunkel: att hennes farmor var judinna verkar till exempel vara ett rent påhitt, och att ungdomens djupa kärlekssorg skulle ha fått henne att avstå från andra förbindelser stämmer knappast. Och hur var det förresten med pojken Yin-Yin, som hon tog hand om och påstod var hennes brorson? Eller de kvinnor hon periodvis bodde med och stod nära? Var hon homosexuell? Ingen vet. Kanske var Yin-Yin hennes eget barn, kanske inte. Kanske var vänskapen med den tjugo år yngre följeslagerskan Doris Dana också en sexuell kärleksrelation – även om de båda två förnekade det. Vad man däremot utan tvivel kan slå fast är att den offentliga helgonbilden har ställt sig i vägen för många av de radikala ställningstaganden som i hennes livstid gjorde Mistral till en ganska omstridd person i hemlandet. Hon bröt med katolicismen och närmade sig istället buddhismen och teosofin i sitt sökande efter en religion som också stod för socialt engagemang och rättvisa. Hon stred för kvinnlig jämställdhet, men tvivlade på feminismen som hon såg som en överklassideologi. I en tid av växande intolerans, fascism och krig fördömde hon Francos militärregim och tog avstånd från den chilenske diktatorn Carlos Ibáñez del Campo. Hemma i Chile höjde hon rösten för mapucheindianernas rättigheter och förespråkade en jordreform liknande den som Allenderegeringen skulle genomföra flera decennier senare. I själva verket hade Mistral ett djupt problematiskt förhållande till sitt hemland. Hon kände sig sviken och oönskad, efter att under förnedrande former ha blivit utmobbad från en tjänst som rektor vid en skola i Santiago – troligen på grund av de innovativa undervisningsmetoder hon inspirerats till framför allt av den indiske Nobelpristagaren Rabindranath Tagore: antiauktoritära idéer som under många år av praktisk undervisning hade gett henne en ställning som pedagogisk auktoritet, men också mäktiga fiender. Istället togs hennes idéer upp av den revolutionära regeringen i Mexico, som engagerade henne för att leda reformeringen av skolsystemet där på tjugotalet. Sina sista två decennier levde hon sedan i mer eller mindre självvald exil i Europa och USA, och reste bara motvilligt hem för att ta emot ett statligt litteraturpris hon uppfattade som pliktskyldigt och senkommet. Sådana här fakta passar förstås illa med den nationalromantiska bilden av den helgonlika jungfrumodern – och i dagens Chile har Mistrals porträtt istället börjat tecknas med alltmer rebelliska, normbrytande drag. På omslaget till tredje delen av journalisten Jorge Baradits storsäljande ”Historia secreta de Chile” – Chiles hemliga historia – har hon till exempel stajlats om till en punkig, piercad queerdrottning, med rakade tinningar, ringar i öronen och ett ömsint ”Doris” sirligt tatuerat över kinden. Lika långt från sanningen det, antagligen – men var tid har ju sina helgon, och kanske var ett av skälen till Gabriela Mistrals hemlighetsmakeri just det att hon förstod att en diktare inte har något privatliv, liksom att dikten, när den väl överlämnats till offentligheten, inte längre står i hennes makt. Som hon skrev i ett av de konstnärliga budorden i sin debutsamling ”Desolación”, Förtvivlan, som väl är så nära man kan komma en poetisk programförklaring: ”Du skall utge ditt verk som om det var ditt barn och låta det få liv av dina egna dagars blod.” Just så, i sin tidlösa klarhet och med sitt skarpslipade allvar får Mistrals poesi i sig själv en sällsynt integritet. Hennes dikt är kanske inte uttryckligt politisk – men när hon i den postuma ”Canto de Chile” gör en mytisk drömresa genom hemlandet från norr till söder är det också en personlig återerövring. När hon i dikten ”Bägaren” liknar sitt poetiska uppdrag vid en balans- och koncentrationsövning som tvingar henne att avstå från jordisk lycka och rikedom, är det också en oavhängighetsförklaring. Hon skriver: ”Inte hälsade jag städerna;/ inte höll jag lovtal till deras torns flykt mot skyn/ inte öppnade jag armarna för den stora Pyramiden/ och inte byggde jag mig ett hus och satt i söners krets.” Gabriela Mistral bar sin fyllda bägare – som hon skriver: ”från en ö till en annan utan att väcka vattnet” – och överlämnade den. En diktare kan aldrig göra mer än så. Dan Jönsson, författare och essäist

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen. Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd  – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt: “På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.” Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i  tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.” Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!” Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima. Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim! Fly bullersamma getingars fördömda stim då du vill göra artiga och goda rim. Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är  – precis som det har sagts  – tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet! Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om. Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga  – och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna  – behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt. Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet. Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det.  Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet. Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt. Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens. Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden. Om så det skulle hända att ingen talar till mig alls; vart skall jag då mig vända, vafalls? Jag då skall tala till-mig-själv, och jag ska sjunga för-mig-själv, och jag skall dansa med-mig-själv en vals. Text: Isabella Nilsson, författare och översättare Tal: Christina Höglund

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sofia Strandberg. Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till. Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker – romaner som Thomas Manns ”Bergtagen”, André Gides ”Falskmyntarna”, Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” och Herman Hesses ”Stäppvargen”. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro. Thomas Mann har kallat människan för ”livets sorgebarn”. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden – romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna. Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande. På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Jag undrar om inte känslan av förlust återfinns i dagens efterkrigsskildringar. Vilket krig, tänker du kanske. Och det är talande nog. Kanske handlar det inte om ”efterkrigsskildringar” i traditionell mening, men likväl om litteratur som behandlar olika sorters förlust. Skuggorna faller från två håll. Dels från historien: århundradet innan millennieskiftet rymde ett evigt stridande, från de två världskrigen till blodiga infernon i bland annat Rwanda och Balkan. Och dels faller skuggan från framtiden: den pågående förstörelsen av vår planet. Det ger avtryck i litteraturen, om än med viss fördröjning. När det gäller kriget i Syrien tog det flera år innan det började dyka upp romaner för att vittna och bearbeta. Böckerna skrevs framförallt av författare i exil, som Samar Yazbek i Frankrike och Khaled Alesmael i Sverige. En liknande fördröjning skedde under första världskriget. Några böcker kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman ”På västfronten intet nytt”, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden. 1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget – utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: ”Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar.” Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande – eller på nytt – i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne – för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen. Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid…. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser? Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: ”Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga.” Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter. Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg. Text: Anna Thulin, journalist Tal: Sofia Strandberg Läsning och lyssning Åke Lundqvist: ”Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner”, Carlssons bokförlag, 2018. ”Knausgård: In Search of a New Form” av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019: https://www.youtube.com/watch?v=PDMz_I8b9gQ

Det som gör människor till människor, kanske till och med till något storartat, är också det som fördärvar våra liv. Helena Granström reflekterar över det hypotetiska tänkandet och all oro det medför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den briljante österrikiske logikern och matematikern Kurt Gödel vägde vid tidpunkten för sin död knappt trettio kilo. Han hade då i flera år lidit av svår paranoia, som bland annat fick som konsekvens att han vägrade inta någon mat som inte hans fru Adele först hade provsmakat, för att försäkra honom om att den inte var förgiftad. När Adele så blev inlagd på sjukhus under en längre tid och inte kunde vara vid hans sida, slutade Gödel helt enkelt att äta – och svalt ihjäl. Rädslan för att bli förgiftad genom födan var inte den enda som plågade denne man, som kom att bli känd för eftervärlden främst tack vare sina så kallade ofullständighetsteorem. Nästan lika mycket bekymrade sig Gödel för risken att dö av kolmonoxidförgiftning, senare av förgiftning av i princip vilken gas som helst; för risken att någon besökande matematikerkollega skulle se sin chans att ta honom av daga; för risken att ådra sig sjukdom om han gick ut; för risken att läkarna gav honom falska mediciner som skulle orsaka hans död. Det aldrig tystnande ”tänk om” som under hela hans levnad förband Kurt Gödel med en omedelbart förestående förintelse, blev alltså i slutändan det som kom att ta hans liv. Inte ens när det faktiska blev i bokstavlig mening livsfarligt, släppte hotet från det kontrafaktiska sitt tag. Men vad är då egentligen detta ”tänk om”, detta frenetiska trevande med tanken över platsen för en katastrof som ännu inte inträffat, och som kanske aldrig heller kommer att göra det? Vi ser det återkomma i en mängd olika psykiatriska tillstånd: I hypokondrins ”Tänk om huvudvärken är en hjärntumör”, i den sociala ångestens ”tänk om alla egentligen hatar mig”, i panikångestens ”tänk om jag dör nu”, och i förlossningsdepressionens ”tänk om jag skadar mitt barn”. Det är, om man får tro sociologen Roland Paulsen, diagnoser som är ytterst signifikativa för den kultur vi lever i, faktiskt för allt det vi kallar civilisation. Descartes emblematiska ”jag tänker, alltså finns jag” är verkligen en giltig beskrivning av människan i ett samhälle som baserar sin försörjning på tidmätning, långsiktig planering och kontroll. I boken ”Tänk om. En studie i oro” konstaterar Paulsen att planeringshorisonten i de jägar–samlarkulturer där människans evolutionära födelse utspelade sig, med nödvändighet låg närmare än i det jordbrukssamhälle som senare kom att ersätta dem, och i synnerhet närmare än i det högteknologiska samhälle vi bebor idag. För att överleva var det mer avgörande att vara intensivt uppmärksam på nuet – bytesdjurens rörelser, växternas tillstånd, bärens mognadsgrad – än att kunna förutsäga hot i framtiden: först i och med övergången till bofasthet och jordbruk blev oro för torka, skyfall, skadedjur och stöld tydligt befogad. En utveckling som underströks i och med den mekaniska tidmätningens inträde för omkring trehundra år sedan: För den som en gång fjättrats av ett armbandsur är framtiden aldrig riktigt frånvarande. I det moderna samhället har riskmedvetande och planering som livsattityd tagits till ytterligare en ny nivå: Du förväntas bekymra dig för ditt barns skolgång innan det är fött, och ditt pensionssparande innan du fyllt trettio. Inte bara tror vi att det är möjligt att påverka framtiden, utan vi ser det också som vår plikt att göra det; i varje ögonblick är du lika ansvarig för ditt jag idag, som för ditt jag om tjugo år. Utan tilltron till att det är både möjligt och önskvärt att påverka tillvarons förlopp – genom allt från storskalig ingenjörskonst till individuell hälsovård och karriärplanering – skulle en stor del av vår oro troligen försvinna, eller åtminstone förlora sin udd. Tyvärr råkar just denna övertygelse utgöra grunden för det samhälle vi lever i, ett samhälle djupt främmande för all form av osäkerhet, oförutsägbarhet och bristande kontroll. Ett ständigt överhängande ”tänk om” är alltså – om vi ska tro Paulsen – den civiliserade världens gissel. Men, i minst lika hög grad måste det förstås som dess framgångskoncept. Utan den moderna mänsklighetens fallenhet för det hypotetiska hade vi knappast haft någon vetenskap att tala om idag. Man påminner sig exempelvis om den 16–årige ynglingen Albert Einstein, som plötsligt upptas av en tanke: Hur skulle det vara att färdas jämsides en ljusstråle, med samma hastighet som den? En vän av verklighet hade lätt kunnat avfärda honom (och gjorde det säkert också): ”Att rida på en ljusstråle? Försök att vara lite seriös, annars kommer du väl att hamna på patentkontoret när du går ut skolan.” Istället visade sig denna tankegång, när han så småningom följde den till dess slut, leda fram till det som kom att bli den speciella relativitetsteorin, en epokgörande upptäckt som förändrade fysiken i grunden. Och vad det kontrafaktiska anbelangar är förresten matematikerna ännu värre än fysikerna: Ett av den matematiska slutledningens mest använda grepp, det så kallade motsägelsebeviset, går nämligen ut på just att förutsätta motsatsen till det man tror är fallet. Vill du, som den grekiske matematikern Euklides en gång för länge sedan, bevisa att antalet primtal är oändligt? Anta då att det inte är det, och se om du på så vis kan komma fram till en motsägelse. I så fall måste ditt grundantagande ha varit felaktigt, och ditt grundantagande var ju precis motsatsen till det där du ville bevisa, och så är saken klar. Just ett motsägelsebevis utgjorde faktiskt en del av den intrikata logiska kedja som ledde Kurt Gödel fram till det senare av hans två berömda ofullständighetsteorem, som slår fast matematikens oförmåga att göra reda för alla sina egna sanningar. Den första och mest kända av hans satser lär oss att inom varje matematiskt system, oavsett hur välordnat och logiskt, kommer det alltid att finnas ett eller flera påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas med systemets egna redskap. Försöker man lösa problemet genom att lägga till ett redskap till systemet som klarar uppgiften, dyker nya obevisbara sanningar genast upp. En påminnelse om de formella systemens begränsning, alltså, och en sådan utgjorde väl också Gödel själv där han låg på sin dödsbädd, insnärjd i tanken ”man vill förgifta mig”, omöjlig att såväl bevisa som vederlägga i hans eget logiska system. I det avseendet skulle man kunna påstå att detta paranoida geni utgjorde ett förkroppsligande av vår kultur – som oavsett vart tänkandet leder oss vägrar att göra något annat än att tänka, som oavsett vilka skadeverkningar våra teknologiska byggen för med sig insisterar på att åtgärda dem med mer teknik. Om Gödel hade förmått att för ett ögonblick häva sig ut ur sitt eget huvud och se sig om i sjukhusrummet där han låg och matvägrade sig till döds, skulle han sett människor som visade honom omsorg och ansträngde sig för att rädda hans liv. Och om vi själva förmådde att se oss om med samma öppna blick, skulle vi kanske se en värld som varken begär mer av tänkande eller mer av tal om handling. Men som Paulsen konstaterar: ”Rörande överens om att något måste göras ställs vi nakna inför vår egen impotens: just att göra är ju det enda vi inte kan.” Helena Granström, författare med bakgrund inom matematik och fysik

Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt. Mattias Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens radikalitet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Nästan i slutet av Todd Phillips film ”Joker” från 2019 finns en scen som är mättad med kristen ikonografi. Arthur Fleck, spelad av Joaquin Phoenix, står på motorhuven på en kvaddad polisbil. Det är natt och Gotham City har exploderat i våldsamma kravaller. Blodet rinner ner över hans ansikte och han sträcker ut armarna, som en korsfäst. Han har precis lämnat sitt gamla liv; begravt sitt forna jag och återuppstått som Jokern. Han är en nihilistisk hämnare, en fullständigt gränslös varelse formad av en tillvaro i total förnedring. Runt honom samlas folket och deras jubel stiger mot den svarta himlen. Han är deras frälsare. Det är en märklig scen – vacker och skrämmande på en och samma gång. Efter ett liv präglat av förödmjukelser och våld träder Arthur Fleck fram som ett monster. Han är en bisarr och grotesk symbol för en stad i uppror mot allt vad lag och ordning heter. ”Joker” är en rå film, full av oprovocerat våld och oförklarliga grymheter, men också förvånansvärt familjär. Regissören Todd Phillips knyter, medvetet eller omedvetet, an till en lång västerländsk tradition, en tradition som i ett par tusen år ständigt ställt moralen på huvudet. Arthur Fleck är narren som avslöjar världen genom att vända den ut och in. Han är dåren som får verkligheten att rämna. Rabbinen och filosofen Jacob Taubes lokaliserade en gång den här traditionens ursprung till aposteln Paulus och den tidiga Jesusrörelsen. I Paulus brev läste han in ett skarpt brott med hela den antika världens mentalitet och moral. Ja, mer än så. Han såg ett fullständigt överskridande av allt som dittills uppfattats som rätt och riktigt. Mot den grekisk-romerska kulturen, som premierade styrka, skönhet, framgång och vishet, satte Paulus, enligt Jacob Taubes, allt som var lågt, fult och skamligt. Paulus frälsare var en torterad och korsfäst brottsling, hans anhängare ett gäng förlorare. Till församlingen i Korinth skrev han: ”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många var förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till …”. Paulus återkommer gång på gång till korset. I sina brev beskriver han föreställningen om frälsaren på korset som ren dårskap, omöjligt att begripa, som ett upphävande av allt som har varit. Ja, när han skriver använder han det grekiska substantivet móros och verbet moraino, som egentligen är betydligt starkare än dåre och dårskap och som närmast kan översättas med ren galenskap, med ett tillstånd av total förvirring, sinnessjukdom. Paulus förkunnelse var provokativ och skandalös. För sina samtida måste hans budskap ha framstått som lika orimligt som om någon idag skulle påstå att Jokern var Guds fiktiva sändebud till världen, och att vi alla borde sänka våra huvuden i vördnad inför hans galna grin. Till och med Gud själv är i Paulus brev ett freak: ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.” För Jacob Taubes bar Paulus brev på ett genuint och subversivt patos. Han talade om Pauls fulhet, om en sorts heligförklarande av allt som var utstött och förlöjligat – om en dårskapens politik. Läser man Paulus brev med Jacob Taubes ögon blir det tydligt att den tidiga Jesusrörelsen bars fram av en revolutionär anda. Allt skulle kastas om och bli nytt. De sista skulle bli de första, och de första skulle bli de sista. Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt. Men allt det subversiva och överskridande förbleknade i samma stund som Konstantin den Store klev fram och gjorde korset till en symbol för imperiet och för sina egna militära framgångar. Med orden ”I detta tecken ska du segra” återställde han den gamla ordningen. Fast ändå inte. Motkulturen levde vidare som en underström i det europeiska samhället, som ett ständigt närvarande korrektiv till makten och härligheten. Under medeltiden blev karnevalerna, narrspelen och gycklarna bärare av denna revolutionära potential i väst, liksom de heliga dårarna i öst. Den burleska folkkulturen blev en skrattspegel, en grotesk utmaning av rådande normer. I karnevalen var just omkastandet av den sociala och moraliska ordningen själva kärnan. Eller, för att tala med Michail Bachtin, den medeltida folkkulturens främsta uttolkare: ”[Karnevalen] hjälpte människan att befria sig från den förhärskande synen på världen, från alla konventionella regler, etablerade sanningar, alldagliga och banala gängse meningar, den gjorde det möjligt att se världen med andra ögon, att känna att allt som existerar är relativt och följaktligen att en annan världsordning är möjlig.” Samma anda kom senare att prägla konst och litteratur, ja, kulturen i sin helhet. I ett brev till en författarkollega, skrivet under Pariskommunens sista skälvande dagar i maj 1871, kastade Arthur Rimbaud ner några rader som blivit klassiska, ett slags motto för den radikala modernismen: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning.” Insikten har senare förvaltats av undergroundkulturens främsta företrädare, som punkmusiker och skräckförfattare. Med andra ord: Genuin förnyelse kräver ett visst mått av galenskap. Det absurda och groteska har också sin plats i tänkandets historia, liksom det underhållande, lekfulla och gränslösa. Det handlar, med en paradoxal sats, om att tänka det otänkbara. Eller, för att återknyta till Michail Bachtin: ”Alla stora omvälvningar, till och med inom vetenskapens område, föregås och förbereds av en viss ’karnevalisering’ av medvetandet.” Ja, kanske är det just så vi måste möta samtidens överväldigande utmaningar; avklädda och förryckta, likt heliga dårar. Kanske är det dags att släppa in clownerna. Vända världen upp och ner. Låta de sista bli de första. För hur ska vi annars klara av att ta oss ur den rådande ordningen och hantera allt från klimatförändringar till ökade klyftor? I Todd Phillips film ”Joker” faller den sociala ordningen samman samtidigt som Arthur Fleck transformeras. Till sin socialsekreterare säger han retoriskt: – Är det bara jag, eller blir det allt galnare där ute? Kanske är det dags för oss alla att ställa oss den frågan. Mattias Hagberg, författare

George Eliot var mycket filosofiskt bevandrad och översatte bland annat Spinozas "Etiken". Eliotforskaren Sara Håkansson reflekterar över det djupa sambandet mellan författaren och filosofen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1856 skrev en man vid namn George Henry Lewes till förläggaren Henry Bohn: ”Eftersom jag utan förbehåll undanbeder mig vidare affärer med en människa som uppvisar en sådan fantastisk talang för glömska och en sådan förnekelse av ingångna avtal så ber jag Er skicka tillbaka manuskriptet och betrakta hela affären som avslutad”. George Henry Lewes ville ha £75 för den engelska översättning av Baruch Spinozas filosofiska klassiker ”Etiken”, som hans klient Mr Kelly färdigställt; Henry Bohn menade att överenskommelsen var £50. ”Etiken” i översättning var inte en självklarhet vid mitten på 1800-talet. Spinoza var kontroversiell. Filosofen växte upp i en portugisisk-judisk miljö i 1600-talets Amsterdam och blev med sitt rationalistiska, mångfacetterade och systematiska tänkande en föregångare till upplysningen. Men hans strikta determinism, som inte lämnade utrymme för någon fri vilja, och hans synbara jämställande mellan Gud och världsalltet, gjorde att många betraktade honom som ateist. Den engelska tolkningen blev hursomhelst inte publicerad och översättaren Mr Kelly, som i verkligheten var George Henry Lewes livskamrat Mary Ann Evans, la sin karriär som översättare åt sidan och inledde istället ett skönlitterärt projekt under pseudonymen George Eliot. Det skulle visa bli en mycket framgångsrik satsning. Eliot blev en av sin tids stora författare och hon blev det genom sin fallenhet för att återge realistiska livsöden såväl som sin förmåga att gräva djupt i människans inre. I mästerverket ”Middlemarch”, som utsetts till den främsta engelska romanen genom tiderna, meddelar berättaren sin uppgift: ”att reda ut några bestämda människoöden, se hur de är vävda och sammanvävda med varann, att allt det ljus [hon] kan förfoga över måste koncentreras på just denna speciella väv”. Det är också vad som sker. En rad till synes separata handlingar sammansätts till en helhet. Till väven knyts politiska, religiösa och vetenskapliga trådar som bidrar till komplexiteten men samtidigt skänker förståelse för personer och skeenden. Läsaren befinner sig i en märklig situation där hon genom fantasin ingår i väven samtidigt som hon kan betrakta den utifrån. Eliot intresserade sig för fler filosofer och fritänkare än Spinoza. Redan innan hon träffat George Henry Lewes hade hon översatt David Friedrich Strauss ”Jesu liv” och Ludwig Feuerbachs ”Kristendomens väsen”. Även dessa verk ansågs vid den tiden vara högst problematiska. De ifrågasatte Bibelns trovärdighet och kopplade uppfattningar om övernaturliga religiösa fenomen till mänskliga psykologiska behov. Dessa psykologiska behov utgör ett tema i Eliots romaner. Och inflytandet från Spinoza är påtagligt. I hennes texter är det mänskliga och det gudomliga, precis som hos honom, sammanvävt i ett deterministiskt universum. Alla delar i skapelsen är sammankopplade och inget existerar isolerat från något annat – mänskliga öden utgör en komplex väv; dåtid, nutid och framtid kan endast förstås i relation till vartannat. Eliots karaktärer mognar i medvetenhet om att Gud och skapelsen är en och densamma, att alla människor är del av det gudomliga som är komplett och perfekt. Men om Spinoza var snål med att tillskriva människan fri vilja, lämnar Eliot öppet för att vi kan styra något över våra livsval och att förnuftet kan ta makten över känslorna. Det går illa för de romanfigurer som drivs och uppfylls av känslor. Deras handlingar har sitt ursprung inte i en förståelse av hur väven fungerar utan i en villfarelse om att de själva utgör ett universellt epicentrum. De har inte kunnat frigöra sig från vad de känner och kan därför aldrig bli lyckliga. Det är ungefär samma tidsliga avstånd mellan Spinoza och Eliot som mellan Eliot och vår tid. Men deras tankar om tillvaron knöts samman över århundradena. De var båda högintellektuella skribenter som led av och levde med konsekvenserna av att vara före sin tid, progressiva och kontroversiella; de tog avstånd från konventionella föreställningar om Gud och människans plats i universum och utsattes båda för fördomar och utfrysning av sin egen samtid. Ingen av dem hade en dragning till rampljuset: Spinoza tackade nej till utmärkelser och akademiska tjänster och försörjde sig på att putsa optiska glas. Eliot hade gärna förblivit anonym bakom sin pseudonym om inte märkliga omständigheter tvingat henna att avslöja sin identitet; en fifflare vid namn Joseph Liggins tillskrev sig äran för hennes första roman och beklagade sig i en av Londons största dagstidningar att han inte fått betalt för boken. Men medan Spinoza levde i kyskhet och skapade skandaler genom skrifter och uttalanden, så väckte Eliot uppseende genom att förälska sig i och leva med en gift man. Och genom att vara  missklädsamt intelligent för en kvinna i sin tid. I vår tid har Eliot retat upp feministiska kritiker för hur hon till stor del ger sina kvinnliga romanfigurer möjlighet att nå lycka genom självförnekelse. Kanske är det en motiverad kritik. Kanske inte. Alla tolkningar görs utifrån olika perspektiv. Den spruckna spegeln är den metafor Eliot använder. Spegelbilden ändras beroende på från vilket håll vi närmar oss sprickorna. Det skulle dröja till 1981 innan Salzburgs universitet gav ut hennes översättning av Spinozas ”Etiken”, tryckt i ett par hundra exemplar och främst avsedd för en redan insatt akademisk målgrupp. I januari 2020, drygt 200 år efter Eliots födelse, publicerades äntligen en ny upplaga av Princeton University Press. Inte långt därefter gavs ”Middlemarch” ut för första gången under namnet Mary Ann Evans, det namn hon fick vid födseln. På något vis tycks hon förutbestämd att ständigt återkomma och ge nya perspektiv på ett ständigt växlande nu, samtidigt som hon aldrig står helt i samklang med sin tid, alltid lite avig, lite motsägelsefull. Men dit hon går bär hon Spinozas ande med sig, tätt sammanbundna i den stora väven. Sara Håkansson, universitetslektor i engelska

Kommer ni ihåg när orden "du vill bara ha uppmärksamhet" sågs som en förolämpning? Det var tider det! Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson reflekterar över uppmärksamhetens nya betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.” Så lyder en berömd rad i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Vi kan lägga märke till att Doktor Glas lilla uppräkning egentligen utgör en i uppskattning fallande skala över olika sätt att bli uppmärksammad. Kan man inte vara bäst kan man åtminstone bli bäst på att vara sämst; och att vara avskydd och föraktad är i alla fall bättre än att vara bortglömd och ignorerad tycks han mena. Det förstår man inte minst när man ser att citatet fortsätter med följande rader: ”Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” "Doktor Glas" kom ut 1905 men nuförtiden verkar detta gälla i än högre grad. Ansträngningarna för att väcka intresse tar sig alltmer drastiska uttryck i denna tid av stenhård uppmärksamhetskonkurrens. Ja, när började alla längta efter att vara kända hela tiden? Eller har det alltid varit så? Nä, knappast jämnt och knappast överallt och knappast lika mycket och knappast på det här sättet, vill man inskärpa. Ty med individens egna publiceringsmöjligheter på sociala medier blir – som vi alla vet och måhända hört till leda – kampen om andras uppmärksamhet märkbar och mätbar och självklar och jämförbar på ett historiskt nytt sätt. Och dessutom utbrett i folklager som helt enkelt aldrig tidigare funderat över saken. Kom ni ihåg när uttrycket ”Du vill bara ha uppmärksamhet” kunde användas som ett skällsord. Det var tider det! Vem skulle idag säga något sånt om en hat-tweet på twitter, ett spektakulärt politiskt utspel eller när en influencer målar läpparna i fluorescerande guld. Det vore som att klaga på att en reklambyrå vill väcka intresse. Ett ”Du-vill-bara-ha-uppmärksamhet” skulle mötas av en oförstående blick och kommentaren: ”Eh, ja, det klart jag vill. Det är ju vad det hela går ut på.” Det som tidigare var skamfullt i beteendet har blivit oförblommerat eftersträvansvärt. Och om vi följer Dr Glas regredierande lista baklänges och betraktar uppmärksamhetssträvanden som den kärleksönskan de i grunden är så visar det sig att det inte heller är skamligt att avslöja att man lever i ett romantiskt och sexuellt bristtillstånd. Det visar om inte annat dating-programmen på teve. För trettio år sedan däremot skulle knappast någon yppa att man lagt ut en kontaktannons. Men det är inte bara vi som slåss om andras uppmärksamhet. Kampen är rentav ännu tuffare från andra hållet, betänk alla rent ofattbara krafter som slåss om vårt intresse, alla informationsmängder som vi måste välja bort, alla som vill värva oss, sälja oss, köpa oss, sälja sig till oss. Det är därför inte konstigt att det är just på distraktionens och koncentrationssvårigheternas område som de psykologiska diagnoserna epidemiskt breder ut sig. De själsliga åkommor som ökar mest handlar i princip samtliga om frågor som har med uppmärksamhet att göra, som i bokstavsdiagnoserna ADHD och ADD, där första versala A och D betyder ”attention deficit”, vilket på svenska brukar översättas med uppmärksamhetsstörning; men vi har också den sociala fobins rädsla för uppmärksamhet, vi har människor med utmattningsdepression och kroniskt trötthetssyndrom som helt enkelt inte orkar med flödet länge; vi har de bokstavligen avskärmade hemmasittande barnen som vägrar gå till skolan; vi har bipolaritetens pendlande mellan att försöka att ta in allt och den överhettade kortslutningen, och vi har demensen som en sista avstängningsknapp och flykt in i glömskan. Vad är detta om inte individens försök att hantera sinnesintryck, fördela ymnigheten, alternativt oförmågan att göra just det. Något vi kanske inte alltid tänker på är att det tycks löpa två slags uppmärksamhetsverksamheter bredvid varandra. Dels en avsiktlig och medveten uppmärksamhet där vi vet vad som intresserar oss och vet vart vi riktar oss. Men vårt nattliga drömliv avslöjar samtidigt en parallell och liksom inofficiell informationsuppsamling, där vi noterar saker utan att veta om det och utan att ens förstå syftet med det. I drömmar ser vi ofta detaljer från dagen innan som vi inte ens vet att vi lagt märke till. Varför drömmer jag om färgen på min chefs skor, varför sysselsätter sig min dröm så intensivt med den där kommentaren eller blicken som jag i vaket tillstånd inte ens noterade? Det tycks alltså vara så att vi minns saker som vi själva inte medvetet uppmärksammat. Sigmund Freud försökte med sin drömteori och sin psykoanalytiska metod just närma sig drömmens inofficiella uppmärksamhet. Inte bara skulle patienten associera fritt under sessionerna, psykoanalytikern själv skulle också lyssna med vad Freud kallade ”en jämnt svävande uppmärksamhet”. Det var Freuds försök att hålla sinnet öppet, att undvika att bara hitta det han sökte eller redan visste. Vetskapen om exakt vad man ska vara uppmärksam på kan ju i värsta fall vara ett sätt att inte vara uppmärksam – nämligen på allt det andra. Dessutom skulle psykoanalytikern vara tyst och disciplinerat hålla tillbaka sina förklaringsförsök; ja, tänk vad ofta anledningen till att någon börjar förklara någonting är rädslan för att bli överraskad. Hur går det till när vi observerar just en specifik sak men inte den andra? Varför går det ibland att dela sin uppmärksamhet och alternera fokus medan det andra gånger tycks fullkomligt omöjligt? Varför lägger vi märke till just det vi lägger märke till? Hur mycket har det med objekten att göra och hur mycket med vår perception? Det psykologin kallar för kognitivt bias eller kognitiv partiskhet – alltså att händelser tolkas utifrån individens förutfattade verklighet – gäller inte bara grupper och individer utan egentligen också varje enskilt sinnestillstånd, den hungrige ser exempelvis på världen på ett väldigt annorlunda sätt än den som är mätt. Ja, blir man inte nästan galen av att tänka kring uppmärksamhet. Man befinner sig ju ofrånkomligen inuti någonting man vill betrakta på avstånd. Att leta efter uppmärksamhet är ju ofrånkomligen ett meta-sökande, ett sökande efter sökandets väsen. Själv drar jag mig till minnes ett tillfälle när min äldste son just lärt sig sjunga ”Blinka lilla stjärna” med hög och tydlig två-årsröst. En kristallklar kväll pekade han på en briljant stjärnhimmel och frågade var stjärnan fanns. Jag svarade givetvis att det fanns jättemånga stjärnor, att dom fanns överallt på hela himlen. Men han såg inte alls nöjd ut utan upprepade sin fråga: ”Var är stjärnan?” Varpå jag pekade på en enda, den starkast lysande, av de ungefär femtusen stjärnor man lär kunna se från jorden med blotta ögat och sa, ”där är den, stjärnan”. Och se, det svaret gillade han. Det var alltså själva mängden som var problemet. En enda utpekad stjärna gav fokus. Och det var väl bra. Om man inte tänker för mycket på de fyratusen niohundranittionio stjärnor han inte såg. Uppmärksamhetens pris. Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog, översättare med mera

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar. Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat. Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk. Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar. Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv. Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”. Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker. En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna. Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte. Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra. I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar. Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare: Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good. Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden. Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits. Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken. Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. ”Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död. Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande likaväl som den ouppnåeliga längtans blå blomma, som han är mest känd för. Hans ideal var en filosofi som inte var ett teoribygge, utan en kritisk aktivitet, i vilken poesi och känsla och självreflektion samspelar i en helhet vars mål är mänsklig mognad, i djupare, och mera ursprunglig mening alltså bildning. Som en tidig prototyp till Wittgensteins yttrande att mitt språks gränser är min världs gränser skriver Novalis, i en kommentar till filosofen Fichte att: ”Känslans gränser är filosofins gränser”. Det handlade för Novalis alltså inte om att sätta känslan över förnuftet, utan om att få dem att samspela. Ett färdigt system kan låsa ens tänkande, men helt utan förutsättningar blir det slumpmässigt istället. I bägge fall blir det meningslöst. Novalis ville läsa, texter såväl som världsalltets hieroglyfer, och uttyda dem i sitt sammanhang, men även låta känslan spela. Hans ideal var filosofi som en aktivitet som sammanfaller med livet. Även i dett för övrigt en föregångare till Wittgenstein. Hans uppväxt i ett pietistiskt hem var säkert en bidragande orsak till detta förhållningssätt. Pietismen var en väckelserörelse inom den tyska lutheranismen, som fick avläggare även här i Sverige. Den var en föregångare till de senare frikyrkorna och betonade personlig fromhet lika mycket som studiet av Bibelns texter. Sedd mot den bakgrunden blir det tydligt att Novalis filosofi, som var ett med hans livsinställning och poesi, i hög grad var ett slags sekulariserad fromhet, i vilken reflektionen över texten och världen skulle samverka med en reflektion över en själv, ens handlingar, känslor och tankar. Den självreflektion det handlar om är alltså inte navelskåderi, inte selfieålderns paradoxalt exhibitionistiska narcissism, utan en sorts självkritisk aktivitet som förutsätter ett engagemang i omvärlden och som i djupare mening handlar om bildning, alltså bildning inte som ansamlande av kunskaper, utan om personlig mognad och andlig växt. Novalis, som var ingenjör och i någon mening vetenskapsman, som rentav själv förde anteckningar med sikte mot en universell, romantisk encyklopedi, var inte heller främmande för systematik i tänkandet, och den vetenskapliga grenen av filosofin jämställde han i hög grad med filologin, den historiskt adekvata närläsningen. Den typ av läsning som utvecklats som ideal inom den protestantiska kristendomens Bibelsyn. Bland Novalis mest älskade verk finns även "Hymner till natten". En dikt som finns i två versioner. En som publicerades år 1800 i bröderna Schlegels tidskrift Athenäum, och en som återfanns efter Novalis död. De skiljer sig åt på flera sätt, varav det intressantaste nog får sägas vara att religionen är så gott som bortredigerad ur den tryckta versionen, medan den är central i det efterlämnade manuskriptet. Diktsviten fördjupar känslan av fördubbling och spegling, där himlens stjärnor återspeglas av gruvans gnistrande kristaller, och allt är en helig text, hieroglyfer som den förstår som vågar lyfta slöjan och se Isis, Gud, sig själv, universum, rakt i ansiktet, inte som i en grumlig spegelbild, utan direkt. Natten är äldre än dagen, mörkret än ljuset, och det gömmer insikter som inte återfinns i solsken. Du måste ha den rätta känslan, gå in i dig själv, men också studera texten, lära dig läsa världen - det han i "Lärjungarna i Saïs" beskriver som: ”... den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, i äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och det yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus ...”. Det är i mötet mellan tanke och känsla, förflutet och framtida, ljus och mörker, upplysning och romantik, vi finner Novalis, och han pekar vidare, rakt emot oss själva. Torbjörn Elensky, författare Litteratur Novalis: Hymner till natten. Översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen. Faethon, 2020. Novalis: Lärjungarna i Saïs. Översättning av Margaretha Holmqvist. Faethon, 2020.