Claes Hylingers roman Det hemliga sällskapet från 1986 är en berättelse om att hitta sällskap i tillvaron där man kanske inte väntar sig det. Och att låta det oväntade, rent av drömska, bli en skola. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Finns det ett hemligt sällskap därute? Som ägnar sig åt de stora frågorna och uträttar viktiga uppgifter? Det undrar Knut Johansson, en ung man från Göteborg, som längtar ut i världen. Han vill gärna sola sig i glansen av stjärnförfattare men genom ett missförstånd hamnar han i andra sorters sällskap och gör helt andra erfarenheter.Genom boken Det hemliga sällskapet får läsaren också en introduktion till den surrealistiska och filosofiska traditionen som kallas patafysik. Claes Hylinger berättar själv i korthet om vem som egentligen är en patafysiker. Följ med när frilansjournalisten Hedvig Weibull ger sig ut för att ta reda på om Det hemliga sällskapet finns i den så kallade verkligheten.

Anna Tullberg om den amerikanska science fiction- och fantasyförfattaren Ursula K Le Guins genombrottsroman Mörkrets vänstra hand. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den amerikanska författaren Ursula K. Le Guin (1929-2018) var en av de första feministerna inom genren och skrev romaner, noveller och barnböcker.I genombrottsromanen ”Mörkrets vänstra hand”, som kom ut 1969, undersöker hon vad som blir kvar när könet inte längre definierar människan.”Kungen var gravid”. En mening som stuvar om bland de invanda tankebanorna där uppe i huvudet. Hur är det möjligt att en kung kan vara gravid? I vilket land då? Svaret är: ren science fiction. Genren framför alla för utmanande tankeexperiment.Detta är en repris från 2013.

Det handlar om att vara både dyrkad och drabbad. Om välsignelsen och förbannelsen i att vara utvald. Om en tv-serie, som kan föra tankarna till både Sagan om ringen-trilogin och Gudfadern-filmerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tv-serien ”The Crowns” sex säsonger spänner tidsmässigt från Elizabeths vuxenblivande strax efter andra världskriget och hennes kröning till Drottning 1953, över Dianas död 1997 och fram till Charles bröllop med Camilla Parker Bowles 2005. En av de mest omtalade - och kritiserade - inslagen i den annars hyllade serien var när Diana återkom som spöke i seriens sista säsong. Men mest kretsar handlingen kring Drottning Elizabeth II. Och om hennes komplicerade relation med sin minst lika komplicerade lillasyster, Prinsessan Margaret: hela värmen och kylan i deras förhållande. Många skådespelare har bidragit till att serien fått fina priser och stor internationell publik. Drottningen själv har som vuxen gestaltats av först Claire Foy, sedan Olivia Coleman och slutligen Imelda Staunton.Men kanske spelar ändå själva kronan den verkliga huvudrollen. Symbolen som är och blir större än alla inblandade, än kungligheterna som bär den. Med hela vikten och tyngden i ett ämbete som till sin natur måste sväva ovanför oss dödliga.Kulturredaktionens Mattias Berg har sett, och sett om, de sex säsongerna av tv-serien ”The Crown”.

West Side Story av Leonard Bernstein från 1957 är en modern tolkning av Romeo och Julia, komplex och känslig. Per Feltzin om en milstolpe i musikalens historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En septembernatt i New York. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är ovanligt i USA, och här lät man båda akterna sluta med döda ungdomar på scenen.Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen. I West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler.Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."Samtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.

Han står där bredbent i damasker och tittar på läsaren med något som unga idag skulle kalla en resting bitch-blick. Är det boken som aldrig borde ha tryckts eller rentav en av världens bästa sagor? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tumsugaren Konrad som får sina tummar avklippta. Flickan som leker med elden och brinner upp. De våldsamma och moralistiska berättelserna i Henrich Hoffmanns sagobok från 1845, ”Der Struwwelpeter”, eller ”Pelle Snusk” som den svenska titeln lyder, är en av de mest spridda och översatta barnböckerna någonsin. Den har inspirerat många efterkommande författare och gjort stora avtryck, inte minst i populärkulturen.Men ville Hoffmann skrämma eller underhålla sin unga läsare? Anna Tullberg berättar sin och mormors historia om Pelle Snusk - ”Der Struwwelpeter”.Som uppläsare hör vi Annika Sherwin.

Annandag jul hemma i mormors lägenhetskök. Ugnsluckan öppnas och stängs. Fågeln måste ösas! Anna Tullberg slår ett slag för Rådmannens kalkon, Hirams klassiker för att få en torr fågel att bli saftig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Akta dig för den varma plåten! Mera sherry! Svetten lackar och stressnivån är på topp. En lång stund senare sitter vi där allihop runt ett trångt, utfällt bord och äter tills magen står i fyra hörn.Vi konstaterar som vi brukar att årets kalkon nog är den godaste hittills. Mormor slappnar av.Det geniala receptet som får en torr fågel att bli härligt saftig men middagsätarna att ångra portion nr. fem kommer från matskribenten Hiram, alias Märit Huldt.

Det här utspelar sig på den tiden då tomten fortfarande är grå och grubblar över existensen. Han delar inte ut några klappar men han iakttar familjen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Snön lyser vit på taken endast tomten är vakenDen gamla folktrons tomte var en tvärhand hög, gråklädd och argsint och kunde hämnas om han inte fick smör i gröten. Han hjälpte till med skörden och djuren och ingen människa kunde se honom om han vände luvan avig.Tomten i Viktor Rydbergs dikt från 1881 är en gränsvarelse, som inte en enda gång i elva strofer tappar humöret och det fast inte minsta lilla gröttallrik är utställd. Det sägs däremot att barnen är hans största lycka. Och alldeles snart - i den nya tiden som ska komma - ska han bli den som delar ut julklappar till dem - han vet bara inte om det än, där han går mellan visthus och ladans loft och tänker på existensen och svalans återkomst.Konstnären Jenny Nyström skapade bilden av Tomten så som vi nu känner honom, i röd luva och på gott humör. Han är också ett med moderniteten i hennes populära illustrationer, alla dessa jultidningar och vykort med tomtar som åker bil och tåg och sedermera flygplan, fullastade med paket och med härvor av små tomtenissar omkring sig.I Katarina Wikars Klassiker läser Ulf Palme "Tomten" 1976 och Erik Fylkeson 1996, Gösta Knutsson intervjuar Jenny Nyström 1941, och vi hör Gunnar D Hansson i Ulrika Knutsons program "Tomten i Grottekvarnen" från 1996.

Joakim Silverdal har läst om Sara Lidmans Tjärdalen en snirklig moralsaga om när döden kom till en liten by i Västerbotten. Den slog försäljningsrekord och har kallats för århundradets debutroman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sara Lidman exploderade in på den svenska litteraturscenen med Tjärdalen 1953. Boken såldes i 48 000 exemplar och slog försäljningsrekord för debutromaner. Ett rekord som skulle stå sig ända till Ulf Lundell gav ut Jack, över tjugo år senare.I romanen har bygdens olycksfågel, n'Jonas, trampat sönder en omsorgsfullt uppbyggd tjärdal och skadat sig allvarligt. Men ingen av byns bönder tar på sig att hämta hjälp – han lämnas istället för att dö.Tjärdalen ställer tuffa moraliska frågor: Bär en by egentligen ansvaret för alla sina bybor? Även de mest eländiga och hopplösa?Joakim Silverdal berättar att Sara Lidman är förnamnskändis i Västerbotten och har tittat närmare på Tjärdalens enorma succé.

Under åren som gått har Marlen Haushofers roman Väggen från 1963 tolkats på otaliga sätt. Är det efter kärnvapenkriget eller ett inre sammanbrott? Själv kallade hon den för en katthistoria. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En medelålders kvinna åker upp i Alperna och när hon vaknar på morgonen är hon ensam bakom en osynlig vägg. På andra sidan kan hon se människor, som stelnat i sina gester. Hon finner sig i situationen. Nu måste hon lära sig att överleva: mjölka, hugga ved, odla.Författaren Marlen Haushofer levde ett borgerligt liv i en österrikisk småstad. 1963 kom ”Väggen” ut, och den blev hennes mest kända roman även om berömmelsen var postum.Kvinnan i ”Väggen” skriver ner sin redogörelse, en dagbok på baksidan av några almanacksblad över dagarna som går. Om vänskapen med djuren. Om meningen med livet. Och här finns också dramatik, en osynlig fiende som rubbar balansen. Vad är ont och gott? Vad är gemenskap och vad är ensamhet?Kritikern Rut Halldén skrev om Marlen Haushofer att ”det är som om hon slitit av ögonlocken för att bättre kunna se.”Katarina Wikars ger sig in bakom ”Väggen”, som uppläsare hör vi Anna Godenius och medverkar gör också bokens första översättare Per-Erik Wahlund i en inspelning från sent 90-tal.

Legendarisk sångerska, divornas diva, århundradets största stjärna. Omdömena är många men ett är säkert - den grekisk-amerikanska sopranen Maria Callas (1923-1977) lämnade ingen oberörd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Med sin intensiva röst och stora inlevelse gestaltade hon rader av färgstarka kvinnor på världens stora operascener och hon gjorde det på ett sätt som ingen tidigare upplevt. Men den styrka och självklarhet som hon utstrålade på scenen fanns inte i hennes privatliv. Där var osäkerheten legio och där härskade demonerna.  Kerstin Berggren har lyft på slöjorna och berättar mer om den fascinerande sopranen i dagens Klassikern.

Bara 25 år gammal slog den en belgiska filmregissören Chantal Akerman igenom 1975 med filmen Jeanne Dielman 23, quai de Commerce 1080 Bruxelles. Filmen var lika lång som titeln, drygt 3 timmar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Akerman etablerade redan där sin estetiska stil. långa tagningar med fast kamera, inga pålagda ljud -eller musikeffekter, en filmstil som liknar konstinstallationens. ”Jeanne Dielman” handlar om änkan Jeanne som bor i en enkel men välordnad lägenhet i Bryssel där hon noggrant och på samma vis varje dag, lagar mat, städar, bäddar, handlar, gör sina inköp, går till banken. Hon har två extrainkomster, dels passar hon grannens baby en stund varje dag, dels säljer hon sex till fasta kunder på fasta tider varje dag. Filmen har tolkats i feministiska och modernistiska termer, vem är Jeanne Dielman, vad driver henne? Hon dväljs i skärningspunkten mellan ett respektabelt och ett mycket utsatt liv, och filmen visar sig trots sin monotona och långsamma stil innehålla en antik tragedi, tycker Maria Edström gjort Klassikern om Chantal Akermans film.Vi hör också avsnitt ur en intervju gjord med Akerman 2009, sex år innan hennes död för egen hand 2025, 65 år gammal. Själv kallar Akerman ”Jeanne Dielman 23, quai de Commerce 1080 Bruxelles” för ett kärleksbrev till hennes mor och menade att den nog var hennes bästa film.

Bröderna Maysles dokumentärfilm om mor och dotter i Grey Gardens från 1975 blev med tiden en riktig kultfilm, musikal på Broadway, spelfilm och tv-serie. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Katarina Wikars om den risigaste kåken i hela fashionabla East Hampton på Long Island utanför New York. där Big Edie och Little Edie tillsammans med tvättbjörnarna på vinden och ett tjog katter genomlever sina dagar och minns bättre tider. Det stundar utmätning och sanering. Då är det bra att vara nära släkt med Jackie Onassis, som skickar några som kommer och röjer upp.Och en annan dag kommer två dokumentärfilmsbröder dit, bröderna Maysles. De verkar i genren Direct Cinema, vilket betyder inga berättarröster eller raka intervjuer eller förklaringar. Så de är bara där, i Grey gardens, i sex veckor. Och hundratals filmade timmar blir en och en halv timme redigerad film som kommer att gå till historien om än långsamt.

Dmitri Plax berättar om Maria Stuart av Friedrich Schiller, en pjäs som påverkat hans syn på teaterkonsten. Vad handlar den pjäsen egentligen om? Två 1500-tals drottningar eller något helt annat? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Friedrich Schiller skrev Maria Stuart år 1800, om två historiska drottningar: Maria av Skottland och Elisabeth av England. Maria och Elisabeth. Den svarta drottningen och den röda. Ett schackparti med oviss utgång: vem vinner? Vem förlorar? I stunden och i ett historiskt perspektiv? Idag och i evigheten?Bland flera uppsättningar av den pjäsen återfinns en särskild, en som Ingmar Bergman gjorde på Dramaten i Stockholm. I Sveriges Radios arkiv finns inga ljudupptagningar från just den uppsättningen, men flera andra finns med och lyssnaren får höra små klipp från dem som ljudillustrationer, från 50- 70- och 2000-talet. Uppsättningarna i programmet:”Ur Maria Stuart”, från 1956. Översättning: Bertil Malmberg, regi: Eddie Stenberg. Med bl. a.: Gunnel Broström, Karin Kavli”Maria Stuart”, från 1974. Översättning: Bertil Malmberg, regi: Jan Lewin. Med bl.a.: Marianne Hedengrahn, Marianne Wesén”Maria Stuart”, från 2010. Översättning: Magnus Lindman, musik: Rasmus Persson, regi: Melika Melouani Melani. Med bl. a.: Mina Azarian, Thérèse Brunnander ”Tiden second hand” av Svetlana Aleksijevitj, från 2015. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten, musik: Dror Feiler, regi: Dmitri Plax. Med bl.a.: Pernilla August, Lena Endre

Hösten 1946 fick författaren och journalisten Stig Dagerman i uppdrag av tidningen Expressen att skriva från det besegrade Tyskland. 1947 kom den banbrytande reportageboken Tysk Höst Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Syndikalisten Stig Dagerman var tjugotre år gammal när han satte sig på tåget söderut med uppdrag att rapportera om livet i Tyskland efter kriget. Efter att idéerna om ett tredje rike fallit och de allierade bombat ner, styckat upp och gett sig på att försöka avnazifiera förloraren Tyskland.Resultatet blev en serie i artiklar som publicerades efter hand i tidningen Expressen och sedan samlades i reportageboken ”Tysk höst”1947.I den kliver Dagerman ner i de fuktiga källarhål och offentliga toaletter som är nya hem för de utbombade civila. Han lyssnar till rättegångar och uppgivna politiska möten, klafsar genom lera, svält och ruiner, träffar intellektuella som gömt sig, tyskar ovälkomna i sitt eget land och mödrar som lever av svarta börsen.Jenny Teleman berättar om Sveriges mest nyskapande journalistiska verk. Helt vanliga tidningsreportage som lyckas ge språk åt landskapet, se offer och bödel och möta straff med medkänsla.I år skulle han fyllt 100 år.

Mr. Tambourine man gav popmusiken den poesi den inte visste att den behövde, den är, som Bob Dylan sa om en annan av sina låtar, tusen år gammal. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Filmregissören och radioproducenten Richard Dinter om en ensam sång som lyssnats på av miljoner, i en version som tycks uppstå i det ögonblick man hör den.  Och utan ”Mr. Tambourine man”, turnéerna och de där skivorna Dylan brände ur sig under knappt ett år, ingen Bruno K Öijer, ingen tafatt litteraturpanel i tevestudion när Nobelpriset tillkännagavs i oktober 2016.     

En av konstnären Ernst Josephsons mest kända målningar från 1884 hänger på Waldemarsudde i Stockholm. Den målning som skulle visa för världen vad han ville som konstnär. En målning som gjorde uppror mot Konstakademiens föreskrivna ideal och som istället banade väg för naturalismen och friluftsmåleriet. Och samtidigt som Strömkarlen blivit vår sinnebild för hur vi nu uppfattar Näcken, fann målningen ingen nåd i samtiden då alla ratade den.En Klassiker av konstkritikern Mats Arvidsson från 2009.

Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot, om de två luffarna som väntar på någon som aldrig kommer, är ständigt aktuell på världens scener. Men det var inte helt självklart att den skulle nå publiken. En del konstverk behöver sekler för att bli klassiker. En del blir det på en gång. Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” är 124 sidor lång på originalspråket. Om denna text har det skrivits tusentals sidor. Dramat om de två luffarna blev klassisk samma kväll den mötte sina första åskådare 1953.Ändå var det nära att Godot inte nådde publiken.Mikael Timm berättar historien om hur Samuel Becketts pjäs blev uppsatt och sedermera en av de stora teaterklassikerna.

Kort möte är ett stramt drama i regi av David Lean om tillknäppta brittiska känsloliv. Filmkritikern Mårten Blomkvist om den olyckliga kärlekshistorien människor har snyftat över sedan 1940-talet. Det är förstulna möten på teserveringar och en passion som aldrig tillåts ta över utan bara blir ett kvardröjande smärtsamt minne av chansen som aldrig togs.Celia Johnson och Trevor Howard gjorde beskedliga paret Laura och Alec blygt och försiktigt. Men filmen om deras korta, kyska förhållande finns alltid med i toppen på listor över de bästa kärleksfilmerna.

1907 fick Ett drömspel premiär med Harriet Bosse som Indras dotter på Fria teatern i Stockholm. Jenny Teleman om dramats turbulenta tillkomst och ett äktenskap i upplösning. Ett tag hade hade de det nog rätt fint - den 23-åriga Harriet Bosse och den 52-åriga August Strindberg. I maj 1901 gifte sig de sig, samma år som han gjorde klart det mångskiftande och chockmoderna dramat "Ett Drömspel". Det skulle dock ta hela sex år till premiären på pjäsen som Strindberg helt avspänt kallade "mitt mest älskade drama, min största smärtas barn." "Men luften... sinade hemma hos Herr världstrött och Fru världshungrig." Förutom från det egna kaotiska äktenskapet har "Ett drömspel" influenser från buddhismen, den indiska mytologin och Freuds "Drömtydning". Recensionerna 1907 var förbryllat negativt-positiva och regissören Olof Molander planerade en åttonde uppsättning på dödsbädden. Jenny Teleman berättar om dramat som egentligen är en konstfilm och en hästspark till lönearbete.

1985 kom författaren Margaret Atwoods roman The Handmaid's tale, Tjänarinnans berättelse ut. Den beskriver ett framtida USA där kristna fundamentalister har bildat en ny republik. Gilead. I Gilead tillåts inte kvinnor att äga någonting eller läsa. Födelsetalet har sjunkit som en följd av miljöförstöring. De kvinnor som är fertila, alltså tjänarinnor, utnyttjas för att befruktas av sina anförare.  Även om Gilead är en fiktiv plats i en dystopisk amerikansk framtid är händelserna och underkastandet av kvinnors rättigheter mycket verkliga. Som Atwood har sagt i intervjuer ”hittade hon inte bara på det här”. Romanen har också blivit en framgångsrik tv-serie.När hon började skriva på romanen tidigt 80-tal bodde hon i Västberlin, som ännu omgavs av Berlinmuren. Atwood besökte också Tjeckoslovakien och Östtyskland, där känslan att vara övervakad var påtaglig och likaså tystnaden, människor bytte snabbt samtalsämnen. Inspirationen till romanen är inte begränsad till ett land, en religion eller regim utan kommer från en rad auktoritära och teokratiska regimer, som Iran, ett land som styrts av islamister sedan 1979. Där kvinnornas rättigheter har begränsats rejält.Frilansjournalisten Negar Josephi tar oss tillbaka till det Iran hon växte upp i och ser likheterna med Atwoods ”The Handmaid's Tale” i det uppror kvinnor nu gör mot regimen.

Maria Gripe är (1923-2007) en av våra mest lästa och älskade författare. Många av hennes karaktärer lever ett eget liv, utanför bokpärmarna, tack vara hennes förmåga att ge dem stark och trovärdig gestalt. Tänk bara på Hugo och Josefin, Elvis Karlsson, Pappa Pellerins dotter, Agnes Cecilia...De så kallade Skuggböckerna är fyra till antalet. Den första, Skuggan över Stenbänken kom 1982 och följdes av ...och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och den avslutande Skugg-gömman, som kom 1988. I centrum för böckerna står Carolin, som likt en Tintomara klär ut sig till pojke och därmed kan röra sig mellan olika världar. Kring henne finns den förståndiga Berta, i vars familj hon arbetar under en tid, och senare tvillingarna Arild och Rosilda på slottet Rosengåva.Maria Gripe leker och bygger genom Skugg-serien med övernaturliga sammanträffanden och samband en historia som både är spännande och lite dolsk, men ändå mycket konkret handlar om att växa upp och finna sin väg. Böckerna blev också (1989) tv-serie i regi av Marianne Ahrne, med titeln Flickan vid stenbänken.Elin Claeson ger Skugg-böckerna klassikerstämpel.

Inget ligger mer rätt i tiden än Lilla Hyttnäs i Sundborn. Hemtrevlighetens högborg, hållbarhet och handens verk. En ikon inom heminredning och familjeliv, som det står på hemsidan. Carl och Karin Larssons skapande andar vilar fortfarande över rummens skenbara oordning, som om de bara gått ut en liten stund, för att ha picknick i trädgården.De senaste decennierna har Karin blivit en egen stjärna på konstnärshimlen. Först 1997 slog hon sjuttio år efter sin död igenom internationellt. Och när man nu går på visning är det hennes kläder och broderier och möbler som lyfts fram. Karin Larsson så före sin tid. Gamle Carl hamnar lätt  i bakgrunden. Kanske skulle devisen "Wälkommen kära Du till Carl Larsson och hans fru" nu lyda: "Wälkommen alla och envar till Karin Larsson och hennes Car(l)".”Guds Fred” står det ovanför dörren i matsalen, där de rödmålade vitrinskåpen bryter av mot gräsgrön panel och där Karins geometriska gobeläng De fyra elementen hänger ovanför den bjärt orangea soffan. Har hon gjort djärvt flikiga röda lampskärmar av papper, Karin? Ja, det är ju kaktuslampan, som ska mildra det nyuppfunna elektriska ljuset.En Klassiker av Katarina Wikars. Uppläsare: David Rune och Åsa Furuhagen. Litteratur: Ett hem - Carl och Karin Larssons värld, Carl Larssongårdens app. 

1976 debuterade Ulf Lundell som författare med generationsromanen Jack. Den trycktes i 2000 exemplar men kom att säljas i 200 000. Ulf Lundells författardebut handlar om Jack och hans vänner som kastar sig ut livet på jakt efter extasen utan en tanke på vad som kommer efter den. I Klassikern hör vi debutanten Ulf Lundell själv när det begav sig om vad personerna i hans roman egentligen drömmer om."Det är något slags befrielse. Kunna leva fritt och ha något slags sommarlov kvar hela livet. Tror jag. Dom stretar emot allt vad dom förmår", säger han då. Programmet är gjort av Sandra Stiskalo som läser om "Jack" i vuxen ålder och istället för löften om frihet träder då något helt annat fram.

Ragnar Östbergs mästerverk står sig som attraktion med sin säregna nationalromantik, där venetiansk renässans och nordisk gotik fått bysantinska och islamiska inslag. Fasadens åtta miljoner mörkröda tegelstenar, varav en miljon handslagna, ger byggnaden helhet och enhetlighet, samtidigt som det kryllar av konstnärers stora och små utsmyckningar av torn, tinnar, terrasser, nischer, innerväggar och fasader, många konstverk restaurerade och ibland nyförgyllda till 100-årsjubiléet.Så det finns mycket att titta på och begapa, och det gör troget mängder av turister, som väller in från bussarna som trängs på Norr Mälarstrands parkering. I porten där guidningarna börjar surrar världens alla språk.Och ju mer man begrundar byggnadens väldiga komplexitet kommer frågorna: hur gick det till egentligen, från det politiska beslutet 1908, med byggstart 1911 och invigning 1923?Vi hör några av de som arbetade med stadshusbygget, intervjuade av Stadsmuseet i mitten av 1970-talet. Deras röster hörs också i utställningen "Vi som byggde stadshuset" som visas på Stockholms Stadsmuseum under 2023.En Klassiker av Karsten Thurfjell.

En av de svenska språkets mest citerade poeter dog för hundra år sedan och ända sedan dess har Edith Södergrans liv och död romantiserats och förenklats. Poeten som skrev triumfatoriskt om att finnas till, trots allt, var ingen vek viol, avskuren från omvärlden."Triumf att finnas till" är ett insisterande på att leva på yttersta grenen förbrukandes all energi som finns inkapslat i människolivets kärna. Men den bär också på en vemodig medvetenhet om lidandet och om ändligheten. Det arga ruskandet på huvudet, vägran att godta taskiga premisser.Jenny Aschenbrenner om dikten ”Triumf att finnas till” och om Södergran bortom myterna.I avsnittet hörs Karin Renqvists tonsättning av Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas till”.Medverkar gör också litteraturforskaren Agneta Rahikainen.

"Odysséen" måste vara alla tiders mest kända reseberättelse. Den skapades för 2700 år sedan och har sedan dess fascinerat lyssnare och läsare. Mikael Timm är en av dem. Grundhistorien är enkel: en man som krigat i tio år seglar hem när kriget är slut. Men det händer förstås en del på vägen så det tar tio år innan han ser sitt hus igen. Och för att få återförenas med sin hustru och son måste han utkämpa ännu en blodig strid. Odysseus får uppleva äventyr som skulle räcka till en hel serie katastroffilmer: han träffar människoätande jättar, råkar ut för fruktansvärda monster som sliter hans män i bitar, skeppen slås sönder i hemska stormar men Odysseus. får också uppleva kärlek, vänlighet och helt vanliga problem som brist på mat. Och på vägen möter han inte bara gudar och gudinnor utan också helt vanliga människor som sysslar med matlagning och tvätt.  Odysseus är en hjälte. Han är förstås stark, han är kunnig i mångahanda sysslor men framförallt är han en riktig lurifax. Han överlever genom att vara listig. Fast han behöver förstås  hjälp av en och annan gudinna. Men också den sluge Odysseus glömmer ibland bort att välja sina ord och det händer att han lamslås av tvivel och sorg. Han är alltså mänsklig. Kanske är det just hans mänskliga svaghet som gör att generation efter generation känt igen sig i Odysseus trots att ingen upplevt så märkliga saker.Om författaren Homeros vet vi inget. Han försvinner bakom sin hjälte, men ibland tycks han blinka till läsaren och säga - ”Det är bara en historia - men visst är den bra!”Uppläsare: Max von Sydow   

Mats Arvidsson berättar om ett konstverk som refuserades flera gånger. Carl Larssons omstridda tavla Midvinterblot, som efter 80 år hamnade på Nationalmuseum i Stockholm. Målningen mäter 6,5 x 13,5 meter och är baserad på legenden om den nakne kungen som ska offras för att det varit missväxt. Som pendang i trapphallen på Nationalmuseum hänger en ljusare målning av samme konstnär, där den unge Gustav Vasas tågar in i Stockholm midsommaraftonen 1523.Detta är en Klassiker av Kulturredaktionens konstkritiker Mats Arvidsson från 2009.

Många har fascinerats Ágota Kristófs sparsmakade författarskap. Mest läst är "Den stora skrivboken" om tvillingarna Claus och Lucas som också blivit film och dramatiserats för teatern av Jon Fosse. Pojkarna växer upp med sin alkoholiserade mormor nära gränsen. Här finns varken mat eller kärlek och när kriget kommer får de bevittna bestialiska grymheter som de genast sakligt och utan känslouttryck skriver ner i den stora skrivbok de lurat till sig i bokhandeln. Det är första delen av Kristofs romantrilogi om kriget och om exilens villkor.Kristóf flydde själv från Ungern 1956 och bodde resten av sitt liv i en liten stad i Schweiz. Hon arbetade fem år på en klockfabrik och lärde sig långsamt skriva på franska. Som prosaförfattare debuterade hon först efter femtio 1985 med "Den stora skrivboken". I sin ytterst tunna självbiografi "Analfabeten" som kom ut 2004 skriver hon om den livslånga kampen att erövra det nya språket.Medverkande: Förläggaren Maria Såthe och översättaren Marianne Tufvesson.Uppläsare: Jonas Karlsson ur ”Den stora skrivboken” utgiven som talbok på Bonnier Media och Cecilia Nilsson ur ”Analfabeten”. En Klassiker av Katarina Wikars (ett kortat reportage från P1 Kultur).

Andra spåret på Pugh Rogefeldts debutskiva "Ja dä ä dä" var "Här kommer natten". Det blev den första låten med svensk text på Tio i topp 1969. En låt som varken Pugh eller publiken tröttnade på. Under ett par dagar i juni 1969 spelade 22-årige Pugh Rogefeldt från Västerås in sin första skiva "Ja dä ä dä". Ett album som än idag räknas som en av de bästa svenska popskivorna.Producenten Anders Burmans idé att föra ihop de två jazzrockarna Georg "Jojje" Wadenius på bas och gitarr och Janne "Loffe" Carlsson på trummor med nykomlingen Pugh som sjöng och spelade kompgitarr ledde till ett unikt sound.- Jag blev inspirerad, det var kul att jobba med Pugh och det var ett väldigt fint samarbete som grundade sig i hans ursprungsmusik, säger Jojje Wadenius, som här berättar om hur han improviserade mycket, bland annat när de spelade in "Här kommer natten".En klassiker av Helene Alm.

Hur kunde en 13 pixlar bred och 16 pixlar hög mustaschprydd rörmokare, klädd i overall och röd keps, bli huvudpersonen för den mest framgångsrika spelfranchisen någonsin? I denna klassiker om Super Mario Bros. berättar Saman Bakhtiari om vad som hände då figuren Mario tog steget ut från arkadspelshallarna och infiltrerade miljoner familjers vardagsrum, hur det har förblivit så och varför Mario är ständigt aktuell. Handlingen i Super Mario Bros är enkel: Den utspelar sig i Marios färgglada värld, kungadömet "The Mushroom kingdom" som invaderats av de sköldpaddsliknande Koopa Troopas. Deras kung, Bowser har kidnappat prinsessan Peach, och det är upp till Mario att rädda henne.Marios skapare Shigeru Miyamoto, som även ligger bakom andra Nintendoklassiker som Zelda och Donkey Kong hade en inbjudande filosofi som bidrog till spelets succé. Han designade spelet tillsammans med designern Takashi Tezuka så att första banan guidar i spelets regler, fysik och mekanik. Något som är självklart idag men som under mitten av 80-talet var nyskapande.

En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. Göran Sommardal dyker ner i den mardrömslika berättelsen. Det är inte helt självklart att man ska låta Richard Burton presentera Balladen om den gamle sjömannen. I så fall för att låta den välljudande versen vara huvudsaken i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner, med dess gungande, sjungande förföriska rytmer, rim och allitterationer. It is an ancient Mariner,And he stoppeth one of three.'By thy long grey beard and glittering eye,Now wherefore stopp'st thou me?Men lika gärna kan man peka på Balladens skräckscenario och dess gotiska asso­ciationer. För även om Coleridge tillsammans med sin vän och kollega William Wordsworth har fått stå som portalfigurer för den engelska romantiken, så finns i hans ballad om den gamle sjömannen en uppsjö av gotisk rekvisita: otäcka, slemmiga odjur och övergivna skeppsvrak driv­an­de för vinden.I Den gamle sjömannens sång är albatrossen en budbärare – "en kristen själ och sänd i Herrens namn" – och där den olycksalige sjömannen är diktaren som dödar detta sändebud. Därför får han bära den döda fågeln som ett kors runt halsen och döms till livslång botgöring: att berätta och åter berätta sin historia.

Gloria Gervitz var poet, född i Mexico City och hon skrev på samma dikt i 46 år, "Migrationer", mellan 1976-2022. Det som blev kvar, destillatet, var det hon och dikten tillsammans kommit fram till. Det är en orolig dikt, som oavlåtligen rör sig mellan tiderna, mellan jag-hon-du, barndom och ålderdom, döda och levande. En galen flicka ser på mig inifrånjag är intaktI dikten finns lager på lager av ögonblick: flickan, modern, urmödrarna. En judisk farmor, flickan som kom från Kiev i det tidiga 1900-talet, reste över havet. Här finns en vacker bortvänd mor som spelar bridge och röker, en flicka som onanerar i eftermiddagarnas hetta när barnflickan sover, en mormor som tänder sabbatsljusen, dör av drömmar.Migrationer blev slutligen en flod utan punkter, orden irrar på sidorna, villrådiga frågor, språken blandas: engelska, jiddisch, spanska, judiska ritualer, grekisk mytologi. Dikten återkom i mitt sjunde decenniums vemod, mer levande närmare döden, skriver Glora Gervitz i efterordet, och sen när hon hade slutat skriva, i slutet av sitt sjunde decennium så dog hon men mellan hon var 44 och 78 år så bebodde Migrationerna henne. ”Jag levde för att befinna mig i dikten, att vänta på den, ta emot den när den kom”, så skrev hon.I åratal har jag talat ett språk som inte är mittär jag händelsevis redo att dö?I sju olika upplagor kom den ut på spanska, och den sista versionen av "Migrationer" kom ut på svenska i Hanna Nordenhöks översättning 2022. En Klassiker av Katarina Wikars om Glora Gervitz med Hanna Nordenhök.      

Samed Salman om en folksaga från Mellanöstern, som innehåller mäktiga jättefåglar, blänkande guldskatter och stinkande gravkammare. Och som kan väcka en livslång längtan till havet. "Sindbad Sjöfararens resor" ingår ursprungligen som en del i sagosamlingen "Tusen och en natt", en samling som omfattar folksagor från hela Mellanöstern och Asien. Men berättelserna om den handelsresande hjälten från Bagdad har levt ett eget liv och inspirerat till otaliga nytolkningar, bl.a. en japansk animerad tv-serie på 80-talet. I arabvärlden är Sindbad än idag en av de mest älskade sagohjältarna. I programmet medverkar också Delér Shakely och uppläsare är Martin Berggren. En Klassiker från 2012.

Bruno K. Öijers omfångsrika diktsamling Giljotin har inspirerat inte bara andra författare utan även många artister. Han har stått på scen med bland andra Thåström och Kent och uppfört sina dikter. Bruno K. Öijer har kallats mycket genom åren. Svart dödsdemon och rebell, men också Guds gåva till mänskligheten berättar han för Björn Jansson i Klassikern, men han vill inte ha några stämplar på sig, han vill vidröra människor med sin poesi.”Giljotin” som gavs ut 1981 är hans mest citerade diktsamling, med långdikterna Terror, du tar min hand, och Hey Ängel. I diktsamlingen finns också en avdelning kortare haikudikter. Han har turnerat med sina dikter för fullsatta hus, och uppträtt med musiker som Joakim Thåström, John Holm och Kent. Det är elektrifierat att uppföra dikterna live, säger han. Och jämför med en bluessångare. Om jag inte fick möta min publik med dikterna, det vore som om en bluessångare bara fick spela in skivor men inte uppträda på scen.

Sonja Åkesson kallades folkhemmets skaldinna och diskbänksrealist medan hon klippte sönder språket, var på uppläsningsturnéer i blommiga bussar och uppträdde på nattliga soaréer. 1966 kom hennes åttonde bok, "Jag bor i Sverige". Hon hade debuterat nio år tidigare som poet, då var hon strax över trettio, men den här var en sorts blandbok med scentexter tänkta att sjungas. På omslaget en nerklottrad pressbyråkiosk, högar av prylar som ligger och skräpar i de desperat pyntade vardagsrummen, mammorna som fått nog, de ensamma barnen, de urvattnade orden, en språklig pessimism. Och här finns flera av de dikter som levt kvar som Självbiografi, Åkej, Öron och den konkretistiska Neeeeijjjj.Sonja Åkesson föddes i Buttle på Gotland 1926, och hennes första diktsamlingar hade gotländska landsbygden som motiv, porträtt av människor hon mindes från sin barndom: Post-Agnes med säckpuckeln på ryggen, den ogifta dottern som åldras mellan föräldrarna i utdragssoffan, Anselm på glasverandan som fått båda benen avknipsade av slåttermaskinen, drastiskt men med ömhet.2010 kom skivan Sonja Åkesson tolkad – och det av bland andra Kajsa Grytt, Annika Norlin och Frida Hyvönen.En Klassiker av Katarina Wikars.  

Johann Wolfgang von Goethe skrev på sitt livsverk Faust i sex decennier. Resultat blev därefter ett spretigt mästerverk. Under sitt långa författarliv både följde och formade Goethe olika litterära stilar. Men han förblev trots allt en romantiker: idén om att ondskan drabbar bara de onda och på så sätt neutraliserar sig själv och tjänar godheten låter idag hopplöst romantisk.Så här säger djävulen Mefistofeles om sig själv i dramat: En del utav den kraft, vars lott / är alltid vilja ont / och alltid verka gott. (Översättning av Viktor Rydberg.) Men man kanske ska förlåta den naive Goethe, för hur kunde han ens föreställa sig en djävul av kött och blod.Dramatikern och regissören Dmitri Plax som vuxit upp i Sovjet har däremot inga problem med att föreställa sig en sådan djävul: Stalin var högst närvarande även i sjuttiotalets Minsk.

Efter sångaren Ian Curtis självmord 1980 startade Manchester-bandet Joy Division om som svängiga New Order. Tre år senare kom maxisingeln som världen inte kan sluta dansa till: "Blue Monday". "Blue Monday" är egentligen en omöjlig hit. Den går för fort, med sina 130 slag i minuten är den snabbare än en genomsnittlig dansgolvslåt. Den är för lång, sju och en halv minut. Den är också hemskt inåtvänd. Sången kommer för sent i låten och texten är obegriplig.Det sägs att "Blue Monday" skrevs intill en begravningsplats. Det är en fin bild av hur de döda vakade över gänget som just hade upptäckt den nya teknologin. Låten är ett resultat av att en sequencer, en trummaskin och en synthesizer plötsligt börjar prata med varandra.Och naturligtvis blev det en danshit. Den är möjligen historiens mest sålda maxisingel, och det går fortfarande att höra spår av den i ny dansmusik.Men vad är det som gör den så bra? Lyssna på Klassikern av Emma Engström med Jonas Westman, redaktionschef för musiken i P3 och P4.

1970 hade"En kärlekshistoria" premiär. Roy Anderssons första långfilm om ung spröd kärlek i befintligt ljus. Regissören var 27 år och hade just gått ut Filmskolan. "En kärlekshistoria" handlar också om vuxenvärldens uppgivenhet och krossade livsdrömmar. Och om den stora ensamheten som breder ut sig mellan människorna. Den här ensamma tillsammans-känslan manifesteras i bilderna. Lägenheterna är trånga som tvångströjor, kameran flyttar sig längs klungorna av medelålders som bara staterar i varandras liv, skrattar på fel ställen. Och så har vi tonåringarna, kärlekshistorien, Annika och Pär. Också de har varsin klunga, moppekillarna som planlöst brummar runt, och tjejerna som hänger bakom sina luggar, tuggar, tittar. De där ögonkasten som kommer en sekund för sent för att mötas. Deras kärlek så spröd i den makabra vuxenvärlden.En Klassiker av Katarina Wikars från 2014. Intervju med Roy Andersson från 1969 av Jan Olof Ullén.

Mänsklighetens förmåga att utplåna sig själv, nazismens onda arv och sex är alla bärande teman i Stanley Kubricks satiriska klassiker Dr. Strangelove, en film från 1964 som känns lika kusligt aktuell idag. När "Dr. Strangelove" spelades in 1963 var hotet om kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen överhängande. Stanley Kubricks mästerliga mardrömskomedi skildrade hela den absurda händelsekedja som låg snubblande nära ett möjligt scenario.I filmen beordrar en paranoid amerikansk general en bombattack på Sovjetunionen, och utlöser med militär precision en kärnvapenkatastrof, som en hel kommandocentral full av politiker och generaler desperat försöker avvärja.En Klassiker av filmkritikern Jannike Åhlund.

Fråga en finländare vilken tango som är den mest älskade och du får svaret "Satumaa, Sagolandet". Den nostalgiska tangon om längtan bort till lyckans strand ses som Finlands inofficiella nationalsång. Den klassiska versionen av "Satumaa" är den som Reijo Taipale sjöng in 1962. Den inledde en riktig tangoboom i Finland som varade i tre år. I Helene Alms Klassiker från 2018 hör du även smakprov på "Satumaa" av artister som Arja Saijonmaa, Henry Theel, Tuomari Nurmi och Frank Zappa.

Francis Coppolas film "Gudfadern" har betvingat publiken sedan 1972. Filmkritikern Mårten Blomkvist om en film som lever vidare, influerar de andra och fortsätter att fånga nya tittare. I filmbranschen fanns en skepsis till att göra "Gudfadern", byggd på Mario Puzos bestseller om maffiafamiljen Corleone. Biobesökare föreföll inte intresserade av organiserad brottslighet. Och det tycktes konstigt att den unga filmregissören Francis Coppola ville ha Marlon Brando i huvudrollen. Var inte han slut? Men filmbolaget Paramount vände och satsade på "Gudfadern", med Brando i huvudrollen. Det blev en makalös succé.Den mumlande Marlon Brando fick till slut en av Gudfaderns tre Oscar, den för bästa manliga huvudroll. De andra priserna var för bästa film och bästa manus.

Emily Brontë gav ut sin debutroman 1847, den gotiska och romantiska "Svindlande höjder. Lina Kalmteg om den stormande kärleken mellan Catherine och Heathcliff på heden. Den har blivit film otaliga gånger, första gången redan 1920, och en superhit med Kate Bush i slutet av sjuttiotalet. "Svindlande höjder" fortsätter att ses som en av de största kärleksromanerna, även om det också har ifrågasatts om det är kärlek det handlar om, relationen mellan Heathcliff och Catherine.Samma år, 1847, kom även systrarna Anne och Charlotte Brontës debutromaner "Agnes Grey" och "Jane Eyre". Till skillnad från "Jane Eyre" mottogs "Svindlande höjder" med motstånd, kritikerna såg visserligen det nyskapande i romanen, men många var chockade och förskräckta.I amerikanska "Graham's Lady Magazine" beskrev man boken som en "blandning av vulgärt fördärv och onaturliga fasor" och tyckte att det var ett mysterium hur en människa som försökte sig på en sådan bok inte begick självmord efter bara några kapitel.Emily Brontë fick själv aldrig veta vilken succé hennes enda roman senare ändå blev. Hon dog av tuberkulos, 30 år gammal, 1848, ett år efter att boken gavs ut.Uppläsning av Håkan Engström och Emelie Rosenqvist ur "Svindlande höjder" i översättning av Birgit Edlund.

"Lilla Vera" spelades in 1988 i det som idag är Mariupol. Då hette staden Zjdanov, en industristad i Donbass i den ukrainska sovjetrepubliken. Fredrik Wadström om en film som skapades mot alla odds. Öppningsscenerna i "Lilla Vera" sätter tonen direkt: industrilandskap mot en kolsvart natthimmel med eldslågor ur skorstenar. Sedan en grådaskig gryning där kameran panorerar över enorma fabriksområden. Och så när dagsljuset inträtt: ett godståg som passerar i närbild.I stort sett allting talade emot projektet. De unga filmskaparna var oerfarna, manuset för djärvt till och med för den nya öppenheten under perestrojkan i slutet på 80-talet. Och nästan alla de tilltänkta skådespelarna hoppade av eller föll bort. Men när allting mot alla odds föll på plats skapades en filmklassiker som sågs av en femtedel av alla människor i Sovjetunionen och som gjorde ett internationellt segertåg.Många av de som var inblandade i filmen har sagt att den stora anledningen till att "Lilla Vera" fick så stor publik i Sovjet var att alla trodde att den skulle förbjudas när som helst. Det är inte möjligt att en så realistisk film om det hårda livet i en provinsstad och med så utmanande kärleksscener kan fortsätta visas. Bäst att passa på innan det är för sent.Under mars och april 2022 jämnades stora delar av Mariupol med marken under Rysslands invasion av Ukraina.

1936 skrev Klaus Mann, som var son till Thomas Mann, romanen "Mefisto" om en skådespelande kameleont i Nazi-Tyskland. Mann hade likt många andra kulturellt verksamma lämnat Tyskland redan 1933. Romanen handlar om skådespelaren Henrik Höfgen som anpassade sig till det nya naziststyret trots att han innan maktövertagandet gjort sig känd som kommunist. Hans paradroll som Mefisto i Goethes "Faust" symboliserar hans beredvillighet att underkasta sig ondskan, och Manns roman blev naturligtvis förbjuden av nazisterna.”Mefisto” översattes till tolv språk men stötte även efter kriget på patrull i Tyskland. 1956 kom den ut i DDR men i väst hävdade adoptivsonen till skådespelaren Gustaf Gründgens att Gründgens stått modell för Manns nidbild och var förtalad. Omständliga juridiska processer följde och först 1980, 44 år efter bokens tillkomst och 35 år efter den nazistiska diktaturens fall gavs ”Mefisto” ut i Västtyskland.Klaus Mann som begick självmord 1949 hävdade så länge han levde att, trots att han känt Gründgens, velat skildra en ”symbolisk typ” . Romanens sista ord lyder: ”Alla personerna i denna bok är typer, inte porträtt.”Uppläsare: Gunnar Bolin.En Klassiker av Maria Edström från 2013.

Ivar Arosenius (1878-1909) är konstnären som gjorde sina allra bästa verk som småbarnsförälder. Hör den sorgkantade historien bakom en älskad barnbok. 1909 utkom den allra första upplagan av Kattresan - postumt. På nyårsdagen samma år föll dess upphovsman offer för sin medfödda blödarsjuka. Ivar Arosenius var då 30 år och hade just slagit igenom som konstnär. Efter en bohemisk tillvaro i förra sekelskiftets Göteborg, Stockholm och Paris slog han sig de sista åren till ro och fick ett nytt favoritmotiv: dottern Eva, även kallad Lillan. I Kattresan skickar han ut henne på ett farofyllt äventyr med lyckligt slut.Med hjälp av radioarkivet och Mats Malm, litteraturhistoriker och ständig sekreterare i Svenska Akademien, placerar kulturredaktionens Mårten Arndtzén Kattresan i sitt konstnärliga och historiska sammanhang.

Jan Troells långfilmdebut "Här har du ditt liv" brukar lyftas fram som en av svensk filmhistorias bästa. Han berättar om sin första långfilm och om hur den klassiska cykelscenen blev till. Denna svartvita film anses som ett mästerverk, och är en historia inte bara om en ung mans bildningsresa utan även om det moderna Sveriges framväxt. Eddie Axberg är lysande i rollen som den ständigt registrerande och reflekterande Olof.I Klassikern har Mia Gerdin talat med Jan Troell om den film han gjorde 1966, och där han som vanligt svarar för regi, foto och klippning.En Klassiker från 2014.

Melancholia från 2011 är den andra filmen i den danske regissören Lars von Triers depressionstrilogi, som började med "Antichrist" och avslutades med "Nymphomaniac". I början och slutet av filmen kolliderar planeten Melancholia med jorden. Filmen är uppdelad i två delar och vi följer skeendet från det att himlakroppen dyker upp som en röd prick på himlen och fram till slutet.Lars von Trierh ar själv sagt att han genom att göra filmen bearbetade sin egen depression. Och systrarna Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg), filmens huvudkaraktärer och varandras motpoler, är hans två olika jag: den ångestfulla som blir orolig vid tanken på jordens undergång, och den som finner ro i den och är insiktsfull likt en sibylla.En Klassiker av litteraturkritikern Sara Abdollahi. 

När Kerstin Ekman kom ut med "Händelser vid vatten" 1993 blev hon hyllad och prisad, men kanske inte tillräckligt uppmärksammad som den banbrytande genreförnyare hon faktiskt var. En mordhistoria som påverkar tre olika människors liv och som ju längre tiden går kommer att få sina liv sammanflätade. I sin mäktiga och sammansatta roman låter Kerstin Ekman sitt sinne för intriger gå hand i hand med sin stora människokännedom och djupa samklang med glesbygdens natur, djur och boningar.Det väglösa landet bland fjällen sjuder av ljud och dofter, och det vibrerar av en dov spänning. Vem är inkräktare, vem hör hemma och vem har rätt att avgöra vilket?En Klassiker av Mia Gerdin från 2019

Henrik Ibsens pjäs Hedda Gabler från 1890 har spelats om och om igen världen över. Ett porträtt av en intelligent och vacker kvinna som är uttråkad och fast i hemmet. Hedda är gift med en akademiker som hon föraktar och ointresserad av att sätta barn till världen. När hennes tidigare kärlek Eilert Lövborg dyker upp ställs hon till svars för sina val. Och kan inte låta bli frestelsen att förstöra andra människors lycka.Henrik Ibsens porträtt av Hedda Gabler är en koncentrerad blandning av kärleksintrig och pusseldeckare. Tidigt etableras Hedda Gablers pistoler på scen och innan pjäsen är slut måste skotten avlossas. Ofta har pjäsen tolkats som en uppgörelse med patriarkatet eller en förljugen samhällsklass.Men är det så säkert att Hedda Gabler hade gjort något annat av sitt liv under andra omständigheter undrar Hedvig Weibull i Klassikern.Scener ur Margareta Garpes filmatisering av Hedda Gabler från 1993 och från Malmö Stadsteaters uppsättning 2022 i regi av Ragna Wei.

Ernest Thiel var Sveriges rikaste. I början av 1900-talet hade han allt och förlorade allt. I sin originella minnesbok beskriver sig bankdirektören och konstsamlaren som "ett misslyckandets geni". Ännu under första världskriget var Thiel en av landets absolut mest förmögna personer. Tillsammans med kumpanen Knut Wallenberg finansierade han Sveriges första badort av kontinentalt snitt, Saltsjöbaden, komplett med elektrisk järnväg och förnämt hotell. Liksom utbyggnaden av malmfälten i Kiruna – som skulle bli hela nationens kassakista under det kommande seklet. Dessutom lät han bygga sig ett väldigt bländvitt galleri för sin konst på Djurgården i Stockholm.Tio år senare hade han förlorat alltihop. Förmögenheten försvann i den så kallade deflationskrisen, som svepte över världen under 1920-talet. Den nya hustrun dog ung – och till och med galleriet fick säljas till staten.I "Vara eller synas vara" beskriver Thiel med eleganta formuleringar och en författares blick både sin uppgång och sitt fall. Framför allt går han hårt åt Knut Wallenberg, som lär ha genomdrivit att boken inte skulle ges ut förrän flera decennier efter bägge deras död. Och – inte minst – sig själv.Det är Kulturredaktionens Mattias Berg som har gjort den här klassikern om Ernest Thiels minnesbok. I programmet hörs även Mikael Cohen, som uppläsare av partier ur boken, samt Jussi Björling och Sylvia Lindenstrand som framför en av Thiels egna tonsatta dikter. Dessutom konstkritikern Ingela Lind i ett kort klipp ur radioarkivet.

1940 hade Frankrike förlorat kriget och hundratusentals soldater blev krigsfångar. Det året skrev Olivier Messiaen "Kvartett för tidens slut". Styckets titel Kvartett för tidens ände anspelar på tionde kapitlet i Uppenbarelseboken där en ängel tillkännager att tiden upphör. Men kvartetten är inte 50 minuter ångest, den är ingen tröstemusik och låter inte ana paradiset.  Messiaens tro fungerade kanske som hans färgsinne, alltså att han såg färger när han hörde musik. Gudstron var inget system av dogmer, utan en närvaro.Musiken är teoretiskt uttänkt, samtidigt oerhört känslostark. Allt är tydligt. Lätt att följa. Och samtidigt mystiskt, oåtkomligt.Messiaen hade varit sjukvårdare under kriget och placerades i ett stort tyskt läger. Det var ett hårt liv men vakterna gav honom notpapper och penna. Han fann tre musiker bland fångarna: en cellist, en violinist och en klarinettist. Messiaen satte igång att skriva något för dem, han komponerade där det var tyst, och inte för kallt, som i tvätteriet. Det blev bara ett kort stycke men efter ett tag byggde Messiaen ut det och eftersom det fanns ett piano som han själv kunde spela blev det en kvartett: "Quator por la fin du monde".Denna kammarmusik framfördes i januari 1941 i lägret och skildringarna av hur det gick till skiljer sig åt. Stod publiken i en kall barack? Var de 400 eller flera tusen? Ja, hur som helst sade Messiaen senare att han aldrig haft så uppmärksamma lyssnare.En Klassiker av Mikael Timm från 2017.

Till julen 1843 kom den ut sagan som alla läste, som bär sitt budskap om julglädje utanpå rocken. Det här är inte boken att leta undertext i. Eller? Där satt han, Englands mest uppburne författare Charles Dickens och bet sig fundersamt på nagelbandet. Vid 31 års ålder var livet perfekt. Den unga drottning Victoria låg och sträckläste hans Oliver Twist till långt in på nätterna och han sålde som smör, finare kunde det liksom inte bli.Men ändå … Alla bara talade om pengar nuförtiden. De som hade några. Rastlöst bläddrande i en rapport om barnarbete och nödbostäder bland de fattigaste kom han på det: Kanske en julsaga om orättvisa?Så föddes han, figuren Ebenezer Scrooge, en trästelt vresig, obeskrivligt girig gammal herre, kurande över sina guldmynt, för snål för att att ens tända i spisen. Julen avskyr han. Och allt annat med. Men en natt får han besök av julens tre andar …Vad vann Scrooge och julen på den natten? Och vad förlorade kanske vi undrar Jenny Teleman i denna jul-Klassikern.

Jon Jordås om Nordens äldsta livsvisdomar. I Hávamál som räknas som en av de klassiska fornnordiska texterna finns goda råd för många tillfällen i livet. Från början fördes innehållet i Hávamál vidare från generation till generation genom muntlig tradering. Insamling och nedteckning skedde under 1200-talet, men forskarna tror att Hávamál härstammar från vikingatiden, alltså runt 800-talet.Vad innehöll då Hávamál, som ansågs så viktigt att bevara? I dikten finns goda råd för många tillfällen i livet, exempelvis när man är gäst eller värd - alltså ett slags vett och etikett för vikingarna.Men det finns också mer högstämda livsvisdomar, om hur man blir en lycklig människa och vad som är viktigast efter ens död.Själva ordet Hávamál betyder Odens tal (Har, den Höge=Oden och mal=tal/språk).Medverkande : Heimir Pálsson, nordisk filolog, Magdalena Ribbing, expert på vett och etikett,En Klassiker från 2012.

Åke Göransson räknas till Göteborgskoloristerna. Han målade mamman, katten, krukväxterna, skänken och utdragssoffan i den lilla ettan i Landala, husfasaderna på gatan, skimrande alltmer uppluckrade. Åke Göransson levde på kaffe och cigarretter sägs det. Målningen "Självporträtt med katt" från 1930-33 har konstnären Jan Håfström i en essä beskrivit så här: "Katten sitter i fönstret. Målarens ansikte är fördrivet, ger nästan intrycket av att vara sminkat: Ögonen glasartade, hållningen krampaktig. Till höger tornar möbler upp sig, till vänster skymtar ett ljus. Hans brant sluttande axel och huvudets hållning går igen hos katten i fönstret. Som ett eko. Som om han i det ögonblicket ville vara en katt och försvinna."Åke Göransson identifierade sig alltmer med själva färgen, målade över sina egna äldre målningar, och blev i slutet av 1930-talet intagen på Lillhagens sjukhus i Göteborg.Ur radioarkivet hör vi också kulturredaktionens konstkritiker Mats Arvidsson, poeten Willy Granqvist och konstnären och vännen Arne Stubelius, som var den som fann Åke Göranssons målningar i hans mammas kökssoffa.En Klassiker av Katarina Wikars.

Marie Wennersten om vad den lilla sjöjungfrun och H. C. Andersen har fått utstå, hur berättelsen fick Alice Munro att börja skriva och vad sagan egentligen kan tänkas handla om. Den japanske animationsmästaren Miyazaki har inspirerats av henne i sin film "Ponyo på klippan vid havet". Och Antonin Dvorak komponerade operan "Rusalka", med en delvis stum sopran i huvudrollen. Det handlar såklart om H. C. Andersens saga "Den lilla sjöjungfrun". Hon som offrade sin röst för kärleken och inget högre önskade än att bli odödlig.

Den franska författaren Marguerite Duras har förändrat romanen men vad gjorde hon med filmen? Trött på att få sina filmmanus förvanskade av regissörerna bestämde hon sig för att göra dem själv. Katarina Wikars tar sig en titt på hennes film "India Song" från 1975. De som talar är aldrig i bild. Kameran rör sig lika långsamt som en zenbuddistisk munk. De som är i bild gör ingenting. Bara väntar. Allt har redan hänt. Händer hela tiden. Fast det syns inte på utsidan mer. Vad gör de på dagarna? De har hur mycket tid som helst att vara fångar i sina vaga känslor. Duras urholkar sina karaktärer, sa någon. Nära nollpunkten. De vet ingenting. Dansade de? De dansar. Vicekonsuln gråter. Varje natt. Morgonen därpå finner den egentliga filmen sin form i minnet, sa Duras. Somligt har då redan försvunnit helt. Annat har förändrats på ett avgörande sätt under natten. Ur radioarkivet: Carl-Johan Malmberg, Anita Björk och Anders Ahlbom.

I slutet av 1400-talet målade Albertus Pictor valven och väggarna i Täby kyrka. En av bilderna är unik i sitt slag i Sverige och föreställer ett schackparti med en dödlig motståndare. "Jak spelar dik matt" har det stått på ett språkband över de båda schackspelarna i Täby kyrka. Spelet är över. Döden har vunnit. Albertus Pictors målning är både en klassiker i egen rätt och den stora inspirationskällan till mötet mellan riddaren Antonius Block och Döden i Ingmar Bergmans film "Det sjunde inseglet".Att kunna spela schack räknades på medeltiden till en av det sju "färdigheterna" som en adelsman förväntades behärska. Han skulle kunna rida, simma, dikta, fäkta, skjuta med pilbåge, fånga fåglar och spela schack. Att schackspelandet kom att spridas över hela Europa var mycket tack vare en norditaliensk munk som hette Jacobus de Cessolis. Hans bok "Schacktavelsleken" blev en av senmedeltidens mest spridda texter. Jacobus använde schackspelet och pjäserna som liknelser för olika stånd och yrkesgrupper samlade mängder av allegoriska berättelser som kunde vara såväl uppbyggliga som underhållande. De väckte genklang i ett samhälle där alla hade sin givna plats och sin bestämda position, precis som på ett schackbräde.I Klassikern tar Måns Hirschfeldt med oss upp på orgelläktaren i Täby kyrka där Albertus Pictor fångat kampen mellan liv och död.

Saman Bakhtiari om Phil Collins historiska trumslag på dryga 2 sekunder, som för evigt förknippas med 80-talet - en effekt som senare kom att kallas för gated reverb. Bruce Springsteen, Kate Bush, Whitney Houston, Prince och Madonna. Väldigt många artister kom att använda sig av den här effekten under 1980-talet, likaså Beyonce, Lorde och Taylor Swift i samtiden.Och "In the air tonight" som startade trenden för mer än fyrtio år sedan har åldrats bättre än Phil Collins egna karriär. 2020 blev låten återupptäckt genom en reaktionsvideo på Youtube och hamnade på en av Billboards topplistor. Den var med i första avsnittet av Miami Vice, Eminem och Family Guy har refererat till den och den har även blivit en viral genom ett rådjur.Men i Klassikern tar vi det från början:Det är när en kväll håller på att gå över till en natt som det händer. Året är 1980 och musikern Phil Collins har varit på den lokala puben med några vänner, men nu är han hemma, arg och ledsen. Han går genom en svår period, en jobbig skilsmässa som uppstått på grund de långa turnéerna med bandet Genesis. Collins är ensam i sitt hus. Det stora sovrummet har gjorts om till en hemmastudio och han sätter igång och börjar jobba.Han programmerar ett trumkomp och spelar sedan en ackordföljd som börjar med ett Dm, som han själv kallar för ett av de mest sorgliga ackorden...

Amerikanska författaren Patricia Highsmith skrev fem romaner om sin favoritpsykopat, den amoraliske gentlemannen Tom Ripley, som skapar sig ett bättre liv genom att mörda, men aldrig åker fast. Den första romanen "En man med många talanger" kom ut 1955. Fram till 1991 gav Patricia Highsmith ut ytterligare fyra böcker om Tom Ripley. I USA blev han aldrig riktigt populär. Böckerna ansågs alltför omoraliska, då hjälten var en skurk och psykopat som dessutom aldrig får något straff.Flera av böckerna har filmats genom åren och Tom Ripley har spelats av Alain Delon, Dennis Hopper, Matt Damon, John Malkovich och Barry Pepper.I Klassikern samtalar Heléne Alm med psykoterapeuten Ulf Karl Olov Nilsson, UKON.

Personkrets 3:1 är första delen av Lars Noréns trilogi "Morire di classe". Den bryter med de borgerliga familjedramerna och skildrar ett antihem, en social samhällscontainer för utslagna människor. Världen i ”Personkrets 3:1” är ett kargt stadsrum av nedgångar. Det kunde lika gärna utspela sig i Berlin, London eller Paris som i Stockholm och dess T-central.Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.Att säga att författaren har en uppgift att reparera det som politiken övergivit är idealistiskt men en författare får aldrig vända eländet ryggen. Det visste Simone Weil, en av Lars Noréns ständiga följeslagare, och det visste också han.En klassiker av Sara Abdollahi.Vi hör också Lars Norén ur radions arkiv och scener från tv-uppsättningen av "Personkrets 3:1" med Melinda Kinnaman, Anna Petterson, Shanti Roney m.fl.

Under 1 500 år var hieroglyferna mest vackra bilder, men inget språk. Stenen som Napoleon hittade utanför Alexandria blev verktyget för att knäcka koden - och Mattias Berg förtrollas av stenens magi. Det var den franske egyptologen Jean-Francois Champollion som, med hjälp av Rosettastenen, 1822 återupptäckte hur man skulle tolka hieroglyferna. Skrivsättet som började försvinna ur det kollektiva minnet någon gång på 300-talet efter Kristus, när Egyptens högkultur hade inlemmats i det romerska riket.Napoleons expedition var ett utslag av den egyptologiska trenden över hela västerlandet, Redan 1802 hamnade Rosettastenen också som en av praktpjäserna på British museum i London, där den stått sedan dess.Den vackra, meterhöga stenen har samma text skriven på tre olika sätt - vilket gjorde att den blev en nyckel till en hel högkultur. Dels fanns här texten på antik grekiska, dels med både det mer vardagliga egyptiska skrivsättet och med hieroglyfer.  Härigenom kunde Champollion lösa skrivtecknens nästan 1 500 år gamla gåta. 

2022 gick den österrikiske performancekonstnären Hermann Nitsch ur tiden. Hans omstridda mysteriespel "Orgien Mysterien Theater lever vidare som en bloddrypande men ordlös kommentar till samhället. Sedan decennier har det uppförts på gårdsplanen på Nitsch slott Prinzendorf i nordöstra Österrike. Hans mål var att skapa en enorm, livsbejakande fest, ett "ja till livet".»Orgien Mysterien Theater« är en regisserad extas, där både skådespelare och publik renas och skakas om – bortom språket. Och inte på vilket sätt som helst! För i det här allkonstverket stampas och blandas färska vindruvor med inälvor från djur. Vitklädda eller helt nakna, ofta unga, människor rör sig i en rituell koreografi. Någon har ögonen förbundna, får dricka blod ur en bägare, för att sedan korsfästas.Med åren blev Wienaktionisten Hermann Nitsch erkänd, även av etablissemanget. Hans målningar hänger på väggarna i regeringskansliet och museer har byggt till hans ära. Det är något av en tradition i Österrike att konstnärerna gör uppror mot samhället för att sedan ikoniseras.Författaren Cecilia Hansson träffade en gammal Herman Nitsch i hans slott mitt i frukostgröten för ett antal år sedan.

Katarina Wikars om Selma Lagerlöfs debutroman från 1891. Den tål många omläsningar och har blivit både stumfilm med Greta Garbo och tv-serie på 80-talet. Gösta Berlings saga har en av den svenska litteraturens mest välkända inledningsmeningar: "Äntligen stod prästen i predikstolen."Sagan om den försupne avsatte prästen och kavaljererna på Ekeby är skriven i dialog med läsaren av en författare som sitter uppe på natten, skriver ner skrönorna från långliga tider, och då och då utropar: "O forna tiders kvinnor!".Man kan inte säga att hon slog igenom med buller och bång, den då 33-åriga lärarinnan Selma Lagerlöf. Kritikerkåren var ljum och ansåg verket överlastat men Selma var full av mod och ville bli en diktare för folket. Och 1909 fick hon så Nobelpriset i litteratur.

Den tyska konstnären Paula Modersohn-Becker hann bryta ny mark under sitt korta liv. Aldrig hade kvinnlig nakenhet skildrats på det här sättet som när hon 1906 målar en naken mor intill sin baby. Det finns inga sexuella anspelningar, inte heller några sociala. Det är rätt upp och ner en bild av en urmodersgestalt som skyddar och ger liv åt sitt barn.Liggande kvinna med barn målades under Paula Modersohn-Beckers sista Parisvistelse. Det är en av juvelerna i hennes korta och intensiva konstnärskap. Och storheten i hennes måleri kom att uppskattas efter hennes alltför tidiga död 1907. Då hon själv blivit mor för första gången, men bara ett par veckor efter förlossningen dör av en blodpropp. Hon blir bara 31 år.Paula Modersohn-Becker är en föregångare till den tyska expressionismen. Men hon hörde inte riktigt till dem. Hon går inte riktigt att placera in i någon av de ismer konsthistorien har skapat, utan var en konstnär som gick sin egen väg och rörde sig mellan den tyska konstnärsbyn Worpswede och storstaden Paris.En Klassiker från 2015 av Cecilia Blomberg.

1970 fick Aleksander Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur. Hans debutverk En dag i Ivan Denisovitjs liv kom 1962 och placerade omedelbart den 44-årige författaren på världens litteraturtopp. Det tog bara åtta år från debuten till Nobelpriset. Det kan tyckas märkligt men ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” är en på många sätt märklig bok. Det är den första berättelsen om GULAG som publicerades i statliga medier i Sovjetunionen och är en ständigt aktuell berättelse om fångläger, grymhet och överlevnad.Dmitri Plax berättar hur han som tonåring i Minsk kom i kontakt med ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Eller kanske – om hur och varför han inte kunde läsa den då förbjudna boken.Uppläsare: Erik Ehn.Översättare: Hans Björkegren.

Joyce Carol Oates roman "Blonde" från 2000 om Marilyn Monroes liv skildrar Norma Jeans väg till storhet och undergång genom många blickar som alla vill ha något av henne. Men hur är Oates egen blick? Många år före metoo fick de slemmiga mansfingrarna i Hollywood litterär form i Joyce Carol Oates ”Blonde”. Oates putsar det glänsande kristallprismat ”Marilyn”. V ser våra egna fantasier mångfaldigas i oändlighet och avslöjas alla som fluktare när vi stirrar på Marilyn och tjuvlyssnar på hennes andlösa haranger.Kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner har läst om en klassisk roman. Uppläsare är Jenny Teleman och översättare Ullla Danielsson. Marilyn Monroe sjunger ”I wanna be loved by you”.

Det finns en älskad popsång från 1966 om en engelsk dam som levde och dog utan att någonsin visa sitt riktiga ansikte för någon. Jenny Teleman har lyssnat på låten "Eleanor Rigby"med den legendariska refrängen "Look at all the lonely people." Detta har hon gjort med Ian MacDonalds pophistoriska klassiker om The Beatles alla texter "En revolution i huvudet"  i handen.Hur gick det till när låten skapades? Och vilket ansikte hade egentligen Eleanor Rigby? Och var förvarade hon det?

Filmen "Gökboet" blev en publiksuccé och hyllades av kritikerna när den kom 1975. Jack Nicholson som bråkstaken McMurphy vände upp och ned på sinnessjukhusets låsta avdelning med kuvade patienter. Inget fel på patienterna här, tyckte McMurphy när han kom från fängelset till sjukhuset för observation. Han fick en dödsfiende i Louis Fletchers syster Ratched. Inte minst den svenska publiken älskade att följa kriget mellan McMurphy och Ratched, i Stockholm gick filmen i åratal. "Gökboet" låg helt rätt i tiden. Spelet mellan Nicholson och Fletcher är fortfarande något i särklass, men en del i porträttet av den grabbiga hjälten har åldrats mindre väl, tycker Mårten Blomkvist som sett om Milos Formans flerfaldiga Oscarsvinnare från 1975.  

Gloria Gervitz var poet, född i Mexico City och hon skrev på samma dikt i 46 år, "Migrationer", mellan 1976-2022. Det som blev kvar, destillatet, var det hon och dikten tillsammans kommit fram till. Det är en orolig dikt, som oavlåtligen rör sig mellan tiderna, mellan jag-hon-du, barndom och ålderdom, döda och levande. En galen flicka ser på mig inifrånjag är intaktI dikten finns lager på lager av ögonblick: flickan, modern, urmödrarna. En judisk farmor, flickan som kom från Kiev i det tidiga 1900-talet, reste över havet. Här finns en vacker bortvänd mor som spelar bridge och röker, en flicka som onanerar i eftermiddagarnas hetta när barnflickan sover, en mormor som tänder sabbatsljusen, dör av drömmar.Migrationer blev slutligen en flod utan punkter, orden irrar på sidorna, villrådiga frågor, språken blandas: engelska, jiddisch, spanska, judiska ritualer, grekisk mytologi. Dikten återkom i mitt sjunde decenniums vemod, mer levande närmare döden, skriver Glora Gervitz i efterordet, och sen när hon hade slutat skriva, i slutet av sitt sjunde decennium så dog hon men mellan hon var 44 och 78 år så bebodde Migrationerna henne. ”Jag levde för att befinna mig i dikten, att vänta på den, ta emot den när den kom”, så skrev hon.I åratal har jag talat ett språk som inte är mittär jag händelsevis redo att dö?I sju olika upplagor kom den ut på spanska, och den sista versionen av "Migrationer" kom ut på svenska i Hanna Nordenhöks översättning 2022. En Klassiker av Katarina Wikars om Glora Gervitz med Hanna Nordenhök.      

En vit flickängel bärs på en bår av två sammanbitna pojkar. Vingarna slokar. I handen har ängeln några vita blommor. Med anledning av konstkritikerns Mats Arvidssons bortgång återutsänder vi hans Klassiker"Sårad ängel", om konstnären Hugo Simbergs målning.   Hugo Simberg som föddes 1873 i en högborgerlig familj i Fredrikshamn gick tidigt sin egen väg. Han trivdes aldrig på Konstakademien i Helsingfors, utan blev istället elev hos sin idol Aksel Gallen-Kalela, Kalevalamålare och den finska mytologins profet.Hugo Simbergs bästa målningar rör sig bland djävular och änglar. En mytologisk bildvärld där det finska landskapet också satte sitt avtryck. Hans "Sårad ängel" från 1903 blev omedelbart en succé bland såväl konstnärsvänner, som kritiker och publiken. En målning som reproducerats många, många gång.

Karin Arbsjö återvänder till serien som förgyllde hennes tonår på nittiotalet - men som lades ner efter bara 19 avsnitt: "Mitt så kallade liv". Angela är fjorton år och dödsförälskad i Jordan Catalano. Brian är socialt inkompetent, nördig och lika dödsförälskad i Angela. Rayanne vill synas av alla, hela tiden, och Rickie är gay men har aldrig sagt ordet rakt ut.När den amerikanska tv-serien "Mitt så kallade liv" ("My So-Called Life"), skapad av manusförfattaren och producenten Winnie Holzman, hade premiär 1994 var den unik i sitt sätt att ta både ungdomar och vuxna på allvar.13-åriga Claire Danes, mer känd som Carrie i spionserien "Homeland", lyste med en sådan kraft i huvudrollen att hennes filmstjärnekarriär redan kändes given.Nu går serien att se igen.Detta är en Klassiker som sändes första gången 2011.

Katarina Wikars finner meningar snirkliga som gamla jugendmöbler i Nattens skogar från 1936. Hur närmar man sig texter som gör hårt motstånd? Är det kanske vissa böckers uppgift att vara ogenomträngliga? Den amerikanska författaren Djuna Barnes försökte år efter år skriva sig ut ur förhållandet med skulptören Thelma Woods. Hon jagade henne genom sovrum och parisiska barer i åtta år.Romanfigurerna flockas kring den alkoholiserade doktorn för att fråga honom allt han vet om natten, och han talar oupphörligt för att hålla ångesten borta. Allt har redan hänt, bara referaten är kvar.Nattens skogar betraktas sedan länge som en modernistisk klassiker men Djuna Barnes har inte fått några efterföljare. Katarina Wikars ber Joakim Pirinen och Horace Engdahl om läsanvisningar. Uppläsningar av Jane Friedman och Rolf Skoglund från Teater Aurora 1988.En Klassiker från 2011.

1976 kom Bo Widerbergs snutfilm "Mannen på taket". En film som förändrade den svenska kriminalfilmsgenren. Men det fanns ett stort motstånd mot att låta Bo Widerberg få göra filmen. "Mannen på taket" blev en stor publikframgång på bio och den fick också bra mottagande internationellt. Filmen som Bo Widerberg ville göra till en svensk "French Connection". Med folkkäre Carl Gustaf Lindstedt som kommissarie Martin Beck och Håkan Serner i ett Guldbaggebelönat porträtt av hans kollega Rönn. Men SF ville inte skylta med sitt namn under produktionen och inspelningen tog en paus när filmarbetare blev sjuka av all stress. Så det var ett konfliktfylld filmande där Bo Widerberg främst av allt koncentrerade sig på skådespelarna och deras närvaro. Han ville fånga nuets andning. I Klassikern har Björn Jansson talar med Stefan Jarl som var inspelningsledare under filmningen, scriptan Agneta Elers-Jarleman och skådespelaren Sven Wollter.

En upp- och nervänd James Bond kallades den svartvita filmen Spionen som kom in från kylan av Martin Ritt när den kom 1965. Den byggde på John le Carrés succéroman med samma namn. Spionlivet på båda sidorna om den nyss uppförda Berlinmuren och det tysta kriget mellan väst och öst skildrades här i all sin sjaskiga komplexitet med Richard Burton som i rollen som den brittiske agenten Alec Leamas.En Klassikern från 2014 signerad Maria Edström.

Konstnären Einar Hylander (1913-1989) lämnade efter sig ett ovanligt konstverk. Hela hans lägenhet, i ett gårdshus på Östermalm i Stockholm, var en totalinstallation där allt var byggt för hand. Einar Hylander föds 1913, in i en välbärgad göteborgsfamilj. Livet är utstakat, med en given plats i familjeföretaget. Men han vill något annat. När han till sist vågar följa sin dröm leder det till ett genomgripande uppbrott och långvarig isolering.Först 1977 debuterar Einar Hylander som konstnär. Då ska han fylla 64 år, och har påbörjat det som ska bli hans livsverk: sitt miljöbygge, först på Kungsholmsgatan och sedan på Narvavägen i Stockholm.Efter konstnärens död, under nästan 30 år, tog Moderna museet hand om - och visade ibland - detta verk. Men 2019 såldes lägenheten som bostad. Därmed försvann Einar Hylanders miljöbygge. Enskilda delar har bevarats, men helheten kunde inte räddas.Som ett litet bidrag till bevarandet har kulturredaktionens Mårten Arndtzén gjort den här Klassikern om Einar Hylanders miljöbygge.

"Flotten" fångade den politiska tidsandan, bröt ner föråldrade hierarkier inom teatern och frigjorde skådespelarnas egna idéer. Hör författaren Kent Andersson och regissören Lennart Hjulström. En sådan uppsluppen men samtidigt hårt slående samhällskritik var inget man var van vid på en institutionsteater 1967 säger litteraturprofessorn och teaterkritikern Tomas Forser.  – Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, det finns hur mycket som helst att skriva samtidsdramatik om, sa  Kent Andersson i en radiointervju 1967.  Då hade hans pjäs Flotten haft premiär och hyllats som banbrytande teaterdramatik.Från egna minnen och arkivmaterial har Mia Gerdin hämtat glimtar från föreställningen och Jörgen Cederbergs intervju 1967.Den här Klassikern är från 2014.

Ludvig Josephson om "Gimme Shelter", dokumentärfilmen av Albert och David Maysles, som följer Rolling Stones under deras USA-turné 1969. Under senhösten 1969 gjorde Rolling Stones en turné i USA. Bandet planerade en gratiskonsert på den amerikanska västkusten i början av december, tillsammans med flera av den tidens stora band. Det skulle bli en upprepning av framgången med Woodstockfestivalen i augusti samma år, ett Woodstock West. Med Rolling Stones som huvudattraktion, som skulle kröna dagen med ett framträdande efter solnedgången. Dokumentärfilmarna, bröderna Albert och David Maysles, följde Stones USA-turné och filmen, "Gimme Shelter", skulle avslutas med den planerade friluftskonserten. Så blev det också men festivalen i Altamont blev ingen lycklig pendang till Woodstockfestivalen. Det mesta kom att gå fullkomligt fel. I filmen följer vi förberedelserna inför eventet, medvetna om hur det slutar, medan de inblandade inte gör det. Själva vetskapen om den obönhörliga utvecklingen förvandlar vad som skulle bli en dokumentär till ett ödesdrama.

Pianisten Jan Johanssons tolkning av Visa från Utanmyra väcker många minnen: sommar, gryningsljus, skog och promenad längs en grusväg. Hur hittade han visan och varför blev melodin så omtyckt? Berättelsen om ”Visa från Utanmyra” börjar tidigt 1960-tal. Stora förändringar sker i samhället, i städerna river man gamla kvarter och bygger nya. Även inom svensk jazz sker förändringar: The Beatles är inne, storbandsjazzen är ute och jazzmusikerna får därför färre jobb.Pianisten Jan Johansson inser att han behöver ett nytt musikaliskt projekt för att klara sig, han går till biblioteket och letar i arkiven. Där hittar han en tjock bok, ”Svenska låtar”, en samling med 24 böcker fulla med folkmusik som musikforskare upptecknade under början av 1900-talet. En dag hittar han "Visa från Utanmyra" och blir nyfiken.Journalisten Irma Norrman berättar historien bakom Jan Johanssons tolkning av ”Visa från Utanmyra”. I programmet medverkar Erik Kjellberg, professor i musikvetenskap och kompositören och pianisten Elise Einarsdotter.

Mikael Timm om den tyske konstnären Anselm Kiefers berömda skulptur Bok med vingar. Den är en publikmagnet som lockat museibesökare, fotograferats otaliga gånger och inspirerat till emojis. Vem hade kunnat tro att den flitige Anselm Kiefer som studerade latinska språk och juridik på 60-talet skulle blir en av efterkrigstidens mest omtalade konstnärer. Och förmodligen den med störst ateljé: 35.000 kvadratmeter utanför Paris.Hans konstverk finns i museer världen runt: jättelika oljemålningar av krigslandskap, träsnitt av landskap och blommor, installationer med störtade flygplan och sjunkna u-båtar. Och så hundratals målningar, och skulpturer som på ett eller annat sätt föreställer böcker.En av Kiefers mest älskade verk är Bok med vingar från 1992. De stora änglavingarna ger bokfågeln en vingbredd på drygt 5 meter. Den ser ut att kunna lyfta, den skimrar. Ändå är till största delen gjord av bly, Kiefers favoritmaterial.Kiefer har sagt att skulpturen är en symbol för lärande, för överföring av kunskap. Och tillagt att han gör sina böcker för att orientera sig i myterna.Kanske har den bevingade boken har en direkt koppling till Anselm Kiefers barndom. Han föddes 1945 och växte upp i ruinerna efter kriget och har flera gånger berättat om sina minnen av att leka med allt trasigt som låg i ruinerna.

1900-talets mest berömda roman fyller 100 år 2022. En roman om en enda dag - men en dag som rymmer allt. Hur kan man skriva en roman om allt? Om hela livet... Den irländske författaren James Joyce född 1882 brottades med problemet nästan hela sitt liv. Svaret blev Odysseus.Joyce förnyade romankonsten. I de inre monologerna talar gestalterna i första person direkt till läsaren. Vi ser en situation utifrån men också inifrån en eller flera av deltagarnas medvetande. Yttre fakta och inre tankar är två floder som flyter ihop och läsaren är både i vattnet och på stranden. Inte undra på att Odysseus anses vara 1900-talets främsta roman.I Mikael Timms Klassiker får vi höra James Joyce själv läsa några meningar i en inspelning från 1924.På svenska finns Odysseus i Thomas Warburtons översättning och senare i Erik Anderssons under originaltiteln Ulysses.

När mästerregissören Stanley Kubricks kostymfilm "Barry Lyndon" hade premiär på 70-talet blev den betraktad som vacker - och tråkig. Filmjournalisten Mårten Blomkvist hänfördes dock redan från början! Många filmer har omvärderats i filmhistorien, och uppvärderats efter att ha fått ett ljumt mottagande vid premiären. Men ska en utnämnas till filmens egen den fula ankungen så är det Stanley Kubricks "Barry Lyndon". När den kom beskrevs den som lång och tröttsam. Idag tycks alla tala om den som en svan, majestätisk, nästan den perfekta filmen.Den byggde på den engelska 1800-talsförfattaren William Thackerays roman om en irländsk äventyrare, eller streber, som tar sig upp i samhället i slutet av 1700-talet. Det är en film som berättar om passioner, utan att själv någonsin röja några känslor. Innehållet svallar av känslor men allt berättas med ett stort lugn. Allt är så vackert. Varenda bild är som en tavla. Allt är inspelat på plats, i riktiga slott och herresäten. Recensionerna var negativa. Eller, de var respektfulla, men utan entusiasm. Vackert men livlöst var omdömet. Alla visste att filmen kostat fruktansvärt mycket att spela in och att den tagit enormt lång tid att göra. Det fanns en förväntan på något mer eftertryckligt.Under åren efter premiären har "Barry Lyndon" sakta men säkert stigit i aktning bland filmintresserade. Idag är uppfattningen helt enkelt att Kubricks tionde film underskattades och att det är en av hans bästa. Kanske rentav den bästa. "Barry Lyndon" är den fula ankungen som blev en svan.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik.Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad." Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt.Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar.Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt.När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Vad innebär det att stå bredvid och se någon lida? "De små hästarna i Tarquinia" av Duras utspelas bland uttråkade semesterfirare vid italienska kusten några år efter andra världskriget. Balsam Karam fördjupar sig i katastrofen som samtidigt utspelar sig i bergen intill. Hur skriver man om det allra svåraste, det man kanske själv inte förstår? Och hur kommer det sig att känslor som sorg och förtvivlan, åtrå och glädje kan finnas inuti en människa, på en och samma gång? Ett av klassikerns kännetecken är att den helt eller delvis svarar på de här och många fler aktuella och ur flera perspektiv livsviktiga frågor. Några svar finns i Marguerite Duras lilla och samtidigt mycket stora roman "De små hästarna i Tarquinia" från 1953. Berättelsen kretsar kring en handfull sommarlediga vänner vid kusten i Italien vars dagar flyter ihop i hettan över för många campari bitter. I bergen intill har en minröjare just sprängts till döds. Minröjarens föräldrar dröjer sig kvar, vägrar skriva på dödsattesten och samlar sonens söndersprängda kropp i en tvållåda de fått av specerihandlaren i byn. Vad innebär det egentligen att semestra i närvaron av djup sorg och förtvivlan, och för vilka är en sådan semester möjlig? frågar sig författaren Balsam Karam i Klassikern. Uppläsare: Christina Höglund Översättare: Suzanne Palme

1967 målade Ulla Wiggen ett porträtt av en av de allra första, svenska datamaskinerna. TRASK - förkortning för "transistoriserad sekvenskalkylator" - var den tredje datorn som byggdes i Sverige. Den togs i bruk 1965 och ett par år senare fick den sitt porträtt målat av en 24-årig konstnär som då ännu inte debuterat, men som redan hunnit muta in ett nytt motiv för måleriet. Kan framtiden rymmas i en målning? En Klassiker av Mårten Arndtzén.

"Patriarkens höst" från 1975 av den colombianske författaren Gabriel García Márquez är ett litterärt mästerverk, spiralformat utan framåtrörelse, om en uråldrig tyrann som upprätthåller ett skräckvälde i ett icke namngivet latinamerikanskt land. Katarina Wikars talar med Bengt Packalén om varför den är den bästa av de latinamerikanska diktatorsromanerna från den litterära boomen på 1970-talet. "Man kan se den som urtypen för diktatorsromanen, säger han. García Márquez berättar om en mytisk figur som ett stort forntida odjur men han gör det också inifrån, om maktens ensamhet och vanärans illusioner. 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur.Uppläsare är Nina Fex och översättare är Kjell A Johansson. Detta är en omarbetning av ett litteraturreportage från 2011.

1977 skrev den då nästan femtioårige östtyske dramatikern Heiner Müller utifrån Shakespeares danske prins, pjäsen Hamletmaskinen - som gjorde succé och gav Müller en kultstatus i väst. Redan på tidigt 1960-tal hade Müller blivit utesluten ur DDR:s dramatikerförbund eftersom hans dramatik under åren gått från en socialrealistisk till en alltmer tvetydig stil. ”Att vara en maskin” hade Müller tagit från Andy Warhol och i intervjuer antog han att pjäsen gillades i väst därför att den kombinerade två kända ting; ”Hamlet” och ”maskin” - som en reklamslogan.Müller reste runt i Europa och USA som en rockstjärna och med i sin ständiga cigarr, skinnjacka och svartbågade glasögon svarade han ironiskt och kryptiskt på intervjufrågor - att spela den tacksamme dissidenten låg inte för honom. Han lämnade aldrig DDR, trycket där gjorde att han kunde ”tänka bättre”.Teaterkritikern Maria Edström borrar i Heiner Müllers massaker på Hamletfiguren och varför vi fortfarande behöver detta föga uppbyggliga stycke. Scener ur: "Hamletmaskinen" Radioteatern Sveriges radio 1990 i regi och översättning av Stefan Johansson,"Die Hamletmachine" Hörspielstudio in the Funkhaus 1990 i regi av Blixa Bargeld och Wolfgang Rindfleisch och "HamletMachine" Theatre History Class vid U.C.L.A 2014 i regi av Bryan Puckett 

En succé men en omdiskuterad sådan. Per Feltzin berättar om premiären 1935, om berättelsen och om debatterna efteråt. Vi hör bland annat Summertime, It ain't necessarily so och I got plenty o'nuttin. Broadwaypremiären var 10:e oktober 1935 och dit kom Hollywoodstjärnor som Kathrine Hepburn, Leslie Howard och Joan Crawford - och operastjärnor som Kirsten Flagstad. Gershwin skrev om sin samtid, 30-talets USA, och operan utspelar sig i Charleston, South Carolina. Slaveriet är i färskt minne, bomullsplantagerna drivs inåt landet och hamnen är full av fartyg. Det är långt söderut vid den amerikanska östkusten där fukt, stormar och högvatten ofta drabbar invånarna.På Catfish row finns Bess, den vackra Bess som har problem med både män och kokain. Här finns hennes fästman Crown, en hetlevrad spelare och fixare av det mesta. Här finns Sporting Life - han handlar med både smuggelsprit och kokain. Och - här finns den handikappade tiggaren Porgy. Han är lam i båda benen och tar sig runt med hjälp av en liten vagn... och sjunger.Varför välja just den här inspelningen? Det finns snyggare, mera välsjungna och välspelade men den här har mycket mer dramatik. Det är en live-upptagning hämtad från en uppsättning som är en av de mest framgångsrika scenproduktioner någonsin. Mellan 1952 och 1956 var den på turné i USA, Europa, Sydamerika och Afrika.Porgy och Bess är en succé men en med komplikationer. På 30-talet diskuterade man om det verkligen var en opera - med så mycket jazz och en berättelse om de fattigaste människorna. De trasiga. I en opera? Gershwin själv menade att det inte fanns någon annan musik som var mer amerikansk än jazz. All annan musik härstammar från andra länder och kulturer men jazzen är amerikansk. Perfekt för att skildra just den här historien.Men, det var inte bara jazzen i "Porgy och Bess" som fick kritik, utan det blev också en diskussion om vem som har rätten att beskriva ett visst samhälle, att skriva om en grupp människor som man inte själv tillhör. Kunde verkligen judiska immigranter som tonsättaren George Gershwin och den textförfattande brodern Ira och ett vitt par från Södern gestalta svarta fattiga fiskare?Då var det vanligt med blackface - svartmålade ansikten på vita skådespelare. För att undvika det skrev Gershwin in att endast svarta sångare fick spela. Men det har också tagits för ett utpekande av de svarta. Det underströk att berättelsen var ett öde enbart för afro-amerikaner. Som inte ens kunde tala ordentlig engelska. Porgy och Bess blev operan om svarta - i stället för bara en opera om svarta. Gershwin själv avled två år efter urpremiären när man opererade en hjärntumör han hade fått. Men musiken - den spelades, precis som den spelas än idag.

En succé men en omdiskuterad sådan. Per Feltzin berättar om premiären 1935, om berättelsen och om debatterna efteråt. Vi hör bland annat Summertime, It ain't necessarily so och I got plenty o'nuttin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Broadwaypremiären var 10:e oktober 1935 och dit kom Hollywoodstjärnor som Kathrine Hepburn, Leslie Howard och Joan Crawford - och operastjärnor som Kirsten Flagstad. Gershwin skrev om sin samtid, 30-talets USA, och operan utspelar sig i Charleston, South Carolina. Slaveriet är i färskt minne, bomullsplantagerna drivs inåt landet och hamnen är full av fartyg. Det är långt söderut vid den amerikanska östkusten där fukt, stormar och högvatten ofta drabbar invånarna.På Catfish row finns Bess, den vackra Bess som har problem med både män och kokain. Här finns hennes fästman Crown, en hetlevrad spelare och fixare av det mesta. Här finns Sporting Life - han handlar med både smuggelsprit och kokain. Och - här finns den handikappade tiggaren Porgy. Han är lam i båda benen och tar sig runt med hjälp av en liten vagn... och sjunger.Varför välja just den här inspelningen? Det finns snyggare, mera välsjungna och välspelade men den här har mycket mer dramatik. Det är en live-upptagning hämtad från en uppsättning som är en av de mest framgångsrika scenproduktioner någonsin. Mellan 1952 och 1956 var den på turné i USA, Europa, Sydamerika och Afrika.Porgy och Bess är en succé men en med komplikationer. På 30-talet diskuterade man om det verkligen var en opera - med så mycket jazz och en berättelse om de fattigaste människorna. De trasiga. I en opera? Gershwin själv menade att det inte fanns någon annan musik som var mer amerikansk än jazz. All annan musik härstammar från andra länder och kulturer men jazzen är amerikansk. Perfekt för att skildra just den här historien.Men, det var inte bara jazzen i "Porgy och Bess" som fick kritik, utan det blev också en diskussion om vem som har rätten att beskriva ett visst samhälle, att skriva om en grupp människor som man inte själv tillhör. Kunde verkligen judiska immigranter som tonsättaren George Gershwin och den textförfattande brodern Ira och ett vitt par från Södern gestalta svarta fattiga fiskare?Då var det vanligt med blackface - svartmålade ansikten på vita skådespelare. För att undvika det skrev Gershwin in att endast svarta sångare fick spela. Men det har också tagits för ett utpekande av de svarta. Det underströk att berättelsen var ett öde enbart för afro-amerikaner. Som inte ens kunde tala ordentlig engelska. Porgy och Bess blev operan om svarta - i stället för bara en opera om svarta. Gershwin själv avled två år efter urpremiären när man opererade en hjärntumör han hade fått. Men musiken - den spelades, precis som den spelas än idag.

En av konstnären Ernst Josephsons mest kända målningar från 1884 hänger på Waldemarsudde i Stockholm. Den målning som skulle visa för världen vad han ville som konstnär. En målning som gjorde uppror mot Konstakademiens föreskrivna ideal och som istället banade väg för naturalismen och friluftsmåleriet. Och samtidigt som Strömkarlen blivit vår sinnebild för hur vi nu uppfattar Näcken, fann målningen ingen nåd i samtiden då alla ratade den.En Klassiker av konstkritikern Mats Arvidsson från 2009.

En av de bästa litterära skildringarna av Europas grymma 1900-tal är Elsa Morantes Historien från 1974. Den utspelas under andra världskrigets Rom och är skriven i en ursinnig vrede mot makten. Den är också skriven med en oändlig medkänsla med de arkebuserade, stupade, torterade och ihjälfrusna. Ida Ramundo är nog en av litteraturhistoriens mest osannolika hjältinnor. Lite grå och oansenlig, åldrad i förtid men med en envishet och urkraft när det gäller att skydda sina barn. Egentligen är det kärleken hon skildrar, utifrån dess sista offer, den lille Useppe, frukten av en våldtäkt förövad av en tysk soldat.Useppe har en överjordisk förmåga att förstå djurens språk. Det sägs att Elsa Morante, som dog 1984, inspirerats av en sann historia om en kvinna som hittade sin sexårige son död i hemmet med en vit vallhund vakande över sig.När "Historien" kom ut i 70-talets rigida politiska klimat ansåg många kritiker att den var ointellektuell, rentav reaktionär. Men folket älskade den, och Morante hade låtit trycka upp den i en billighetsupplaga. På ett halvår sålde den i 800 000 exemplar.En Klassiker av Ulla Strängberg.

Romanen Diva kom ut 1998 och stilen bröt av mot Monika Fagerholms tidigare böcker. Hedvig Weibull reser tillbaka i tiden och lyssnar på en intervju om drivkraften bakom att skriva Diva. Tänk om det skulle kunna finnas en huvudperson i en roman som är supersmart. Och jättevacker. Och som är en 13-årig flicka som tar för sig utan att skämmas. En sådan huvudperson skriver den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm fram i romanen Diva. Samtidigt som Diva är en utopisk flicka, någon som "man inte trodde fanns", är hon märkvärdigt verklig. I Klassikern återvänder Hedvig Weibull till ett samtal som ägde rum tjugoett år tidigare, och som spelades in på en skruttig diktafon. Där berättar Monika Fagerholm om vad Diva betyder för hennes skrivande men också om att boken inte hyllats av alla läsare. 

År 1968 vann "I nattens hetta" fem Oscars. Filmen utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern, där en svart storstadpolis och en typisk sydstatssheriff förenar sig i jakten på en mördare. Sedan dess har mycket hänt med skildringen av svarta och rasism på film. Mårten Blomkvist tycker ändå att "I nattens hetta" står sig, den känns förvånansvärt modern och det finns tryck i skildringen av den lilla staden och i den laddade stämningen mellan Sidney Poitiers coola storstadssnut och Rod Steigers lantissheriff.Det är 1960-tal och kvalmig natt när en elegant Sidney Poitier stiger av tåget. Han sätter sig i väntrummet för att invänta ett kommande tåg men istället kommer han att om en stund möta någon som inte rör sig snabbt som tåget, Spartas plufsiga sheriff."I nattens hetta" är en thriller om en svart man som först blir misstänkt för ett mord, sedan blir indragen i jakten på mördaren och kommer att arbeta sida vid sida med en sävlig sydstatssheriff.Den är full av atmosfär, den är en av de bästa amerikanska polisfilmerna från den tiden, och den känns förvånansvärt modern, enligt filmkritikern Mårten Blomkvist.

Saman Bakhtiari berättar historien om låten "Firestarter" som suddade ut gränserna mellan musikens olika genrer. "Firestarter" blev förbjuden att spelas på radio och hade en musikvideo som skrämde hälften av dem som såg den. Trots det öppnade den upp världens ögon för den elektroniska musiken och såg till att den hamnade på de vanliga topplistorna. Och det blev början för bandet "The Prodigys" mest lyckade album.

Cecilia Blomberg om en målning från 1913 med sug i färgerna, som ser ut att knuffa varandra runt över duken i en rörelse. Eller snarare elegant föra varandra - som i en dans. Det är året före Första Världskriget och konstnären Sonia Delaunay och hennes man Robert går varje torsdag till danspalatset Bal Bullier på Boulevard Saint Michel i Paris. Det sägs att Sonia själv inte dansade, utan mest satt nära orkestern och sög in energin och rörelsen i rummet. Men rytmerna gav oss lust att få färgerna att dansa, skriver hon i sin självbiografi. Hon var tidig med att röra sig fritt mellan design och konst. Och hon var uppfylld av tidens tekniska innovationer. Framtiden såg lovande ut och den nya kvinnan var född.Sonia Delaunay föddes 1885 troligen i Odessa. Hennes föräldrar var fattiga och hon adopterades av en välbeställd moster och morbror i Sankt Petersburg då hon var fem år. Hon hade guvernanter som lärde henne tyska, engelska och franska. Mötte konsten. Redan som 19-åring åker hon till Karlsruhe i Tyskland för att studera konst. Resan fortsatte sen till Paris och studier vid Académie de la Palette.Världen var för grå, för svart, för brun, tyckte Sonia Delaunay. Det behövdes inte bara ny konst utan även mer färg i kläder och inredning. Gatan och krogen och nöjeslivet skulle bli en levande visuell gestaltning av hennes tankar om färg, färg och åter mer färg.

Hon är en av de mest utskällda barnboksfigurerna i Sverige. Anklagad för att vara äckligt god, generande präktig och löjligt snäll. Varför är Kulla-Gulla som hon är? Jenny Teleman har svaret. "Jag har så länge bett om ursäkt för Kulla-Gulla" Så sa Martha Sandwall-Bergström i en tidningsintervju när kritikerna varit extra elaka. "Men jag ville att sådana människor skulle finnas. Flickorna skulle läsa om henne och bli som hon. Sen skulle jag lämna min stackars flicka till dem. Det var år fulla av gråt för mig och min skadade dotter. Och Kulla-Gulla var en tröst åt mig själv."Böckerna om Kulla-Gulla gavs ursprungligen ut mellan 1945 och 1951 och var flickböcker som avskyddes av kritikerna men älskades av läsarna.En saga på rullande småländska om statarliv och godsherre-mentalitet, hunger, solidaritet, kärlek och hat som omvärderats från "sentimentalt dravel" till "Vilhelm Moberg för barnen".

Jack Kerouacs roman "On the road", eller "På drift" behövde knappt ges ut innan den blev en klassiker, och än idag lockar den ut läsare på vägarna. "På drift" från 1957 är på en gång en kärlekshistoria och ett sökande efter frihet – och den är ett av den amerikanska beatnikrörelsens viktigaste verk. Cecilia Strömberg läser citaten ur Jan Nyströms och Lars Wilsons översättning.En Klassiker från 2012 av Hedvig Weibull med författaren Per Planhammar.

Peter Lorre spelade barnamördaren som själv såg ut som ett stort barn. När mordlusten grep honom började han vissla en Grieg-melodi. Mårten Blomkvist berättar om det tyska mästerverket "M" från 1931. Peter Lorre gjorde det mesta av sitt glosögda babyface och blev oförglömlig för sin roll i "M" där Berlin vänds upp och ner i mördarjakt. "M" var delvis inspirerad av verkliga händelser. Uppmärksammade seriemord hade lett till att kriminella organisationer erbjudit sin hjälp i jakten på gärningsmannen. Lang lät publiken stiga ner i Berlins undre värld. Filmen var i hög grad en produkt av tiden. Man kan förnimma influenser från expressionismen, Bertolt Brecht och Bauhaus, och den gjordes bara ett par år innan nazisterna tog makten.  

En amerikansk Pulitzerprisbelönad serieroman från 1980-talet. Fredrik Wadström berättar om "Maus" av Art Spiegelman, serieromanen om Förintelsen där judarna är möss och nazisterna katter. "Maus" handlar om författarens föräldrar och vad de upplevde under Förintelsen. Den började publiceras i korta stycken i början av 80-talet, men var inte helt klar förrän 1991. 1992 blev den, som första serieroman, belönad med Pulitzerpriset.

Katarina Wikars ser Bette Davis som åldrad barnstjärna svälta ut sin syster Blanche, spelad av Joan Crawford, i en film helt utan undertext. Bette Davis och Joan Crawford, för evigt kultstämplade i den värsta rivalitet- och systerfilmen av de alla. Det makabra mästerverket "Whatever happened to Baby Jane" av Robert Aldrich från 1962. Bette Davis spelar barnstjärnan som brutalåldrats bredvid sin dockkopia från storhetstiden som åttaåring. Joan Crawford är Blanche Hudson, systern i rullstol, den bortglömda i kulissen men som senare slog igenom och fick allt vad hon pekade på i Hollywood. Ända tills hon råkade ut för en trafikolycka och blev inlåst på vinden.  Allt hon får sig serverat är sin egen undulat. Bette Davis och Joan Crawford var båda som störst runt 1938, och de var inte i samma film förrän i Baby Jane. Men det var bara Bette som fick en Oscar.

Ett revolutionens fartyg på väg mot brukssamhället Grusviken. Molly Johnson från Hofors var bara 24 år när hon debuterade med den modernistiska romanen Pansarkryssaren, inspirerad av Eisensteins film. I dagens Klassikern återvänder Katarina Wikars till Molly Johnsons hyllade "Pansarkryssaren" från 1955, en arbetarroman långt före sin tid med djärvt sönderbrutet språk och kritik av kolonialismen."Jag tänkte på det här problemet med arbetet"I programmet medverkar förutom Molly Johnson också bland andra Anneli Jordahl, Kerstin M Lundberg, Janne Nyström och Karl Vennberg. Uppläsare är Tord Peterson.En återutsändning från 2016, då Molly Johnson avled.

Radioproducenten Ludvig Josephson upptäckte Bowie tjugo år efter alla andra - i en svettig träningslokal. Låten "Up the hills backwards" från 1980 hjälper honom genom löpbandets prövningar. Den 8 januari 2022 skulle David Bowie ha fyllt 75 år. Han avled 2016, nyss fyllda 69 år. Under sin långa artistkarriär gjorde han sig känd som en oförutsägbar hamnskiftare, med en rad nya scenpersonligheter; Major Tom seglande över jorden isolerad i sin rymdkapsel, rockikonen Ziggy Stardust, The Thin White Duke, i självvald exil i Västberlin under murens skugga och med betydligt råare ljudbilder… Albumet ”Scary Monsters (and Super Creeps)” från 1980 innebar ännu ett stilbyte, med utblickar såväl bakåt i hans musikaliska historia som framåt mot nya intryck och influenser.Låten “Up the Hill Backwards” från 1980 kallade Bowie ”ett engagemang förklätt till likgiltighet".  Ludvig Josephson upptäcker låten långt senare - på gymmet där skiftena i takt och tempo följer löpbandets inprogrammerade fart och motstånd. 

Evert Taubes föddes i en fyrmästarfamilj på Vinga, som nummer fyra av tretton syskon. Men Jag kommer av ett brusand´hav är ingen vanlig självbiografi, menar David Anthin, litteraturvetare.  Här beskriver Taube hur han vill dikta, utifrån sin barndom på Vinga.Författaren Taube klagade ofta över att han inte blev betraktad som en seriös författare. - Jag är poet! skanderade han från scenen. Jag gycklar ej med orden, fast jag är mera känd för glada visor om lustig älskog.Uppläsare Peder LostenProducent Ulla Strängberg

1931 publicerades en av modernismens mästerverk Virginia Woolfs roman Vågorna. En berättelse som består enbart av röster, sex människors röster, från barndomslekarna till den uppgivna ålderdomen. Människans mångsidighet fångad i sex röster som pratar nästan enkom om sitt eget lilla liv, letar efter fotfäste för sina bräckliga identiteter, mitt i en av historiens största brytpunkter – mellan två världskrig, i det brittiska imperiets slutskede, decenniet efter att kvinnor fått rösträtt. Allt förändras och allt är detsamma och skrämmande sig likt än idag: ”Jag förstår inte hur man ska lägga den ena minuten till den andra, den ena timmen till den andra, och med hjälp av någon naturkraft förena dem så att de kommer att bilda den hela och odelbara massa som ni kallar livet.” Med sin inbyggda musikalitet har romanen fortsatt att älskas och inspirera, bland andra Patti Smith.  Jenny Aschenbrenner letar strandfynd i Virginias Woolfs ”Vågorna”. Som uppläsare hör vi Katarina Ewers och översättningen var gjord av Jane Lundblad.

Det här utspelar sig på den tiden då tomten fortfarande är grå och grubblar över existensen. Han delar inte ut några klappar men iakttar familjen. Snön lyser vit på taken endast tomten är vakenDen gamla folktrons tomte var en tvärhand hög, gråklädd och argsint och kunde hämnas om han inte fick smör i gröten. Han hjälpte till med skörden och djuren och ingen människa kunde se honom om han inte vände luvan avig.Tomten i Viktor Rydbergs dikt från 1881 är en gränsvarelse, inte en enda gång i elva strofer tappar han humöret och det fast inte minsta lilla gröttallrik är utställd. Det sägs däremot att barnen är hans största lycka. Och alldeles snart - i den nya tiden som ska komma - ska han bli den som delar ut julklappar till dem - han vet bara inte om det än där han går mellan visthus och ladans loft och tänker på existensen och svalans återkomst.Konstnären Jenny Nyström skapade bilden av Tomten så som vi nu känner honom, i röd luva och på gott humör men tomten är också ett med moderniteten i hennes populära illustrationer. Alla dessa jultidningar och vykort med tomtar som åker bil och tåg och sedermera flygplan fullastade med paket med härvor av små tomtenissar omkring sig.I Katarina Wikars Klassiker läste Ulf Palme "Tomten" 1976 och Erik Fylkesson 1996, Gösta Knutsson intervjuade Jenny Nyström 1941, och Ulrika Knutsson Gunnar D Hansson 1996 i programmet "Tomten i Grottekvarnen".

Känd blev Janet Frame med sin självbiografiska trilogi som brukar kallas "En ängel vid mitt bord". Hon skrev den i början av 80-talet när hon återvänt till Nya Zeeland efter en tid i Europa. "En ängel vid mitt bord" har också filmatiserats av Jane Campion 1990. Framgången för filmen är en förklaring till att Janet Frames liv nästan är mer känt än hennes verk.Författaren Janet Frame föddes 1924 på Nya Zeeland och växte upp under enkla omständigheter. Hon var studiebegåvad och fick stipendium för att studera till lärare, blev färdig med studierna men fick aldrig något lärarjobb.Istället blev hon felaktigt diagnostiserad med schizofreni och kom att tillbringa åtta år på mentalsjukhus. Under den tiden skrev hon sin första novellsamling - "Lagunen" - vilken också gav henne ett litterärt pris, något som i sin tur bidrog till att hon så småningom blev utskriven från sjukhuset.Hon nämndes ofta som en kandidat till Nobelpriset i litteratur, men hon dog 2004 och hann aldrig få det.Anneli Dufva har gjort dagens Klassiker, där vi bland annat hör Janet Frame själv i en intervju gjord av radion på Nya Zeeland på 80-talet.En Klassiker från 2010.

Bruno K. Öijers omfångsrika diktsamling Giljotin har inspirerat inte bara andra författare utan även många artister. Han har stått på scen med bland andra Thåström och Kent och uppfört sina dikter. Bruno K. Öijer har kallats mycket genom åren. Svart dödsdemon och rebell, men också Guds gåva till mänskligheten berättar han för Björn Jansson i Klassikern, men han vill inte ha några stämplar på sig, han vill vidröra människor med sin poesi.”Giljotin” som gavs ut 1981 är hans mest citerade diktsamling, med långdikterna Terror, du tar min hand, och Hey Ängel. I diktsamlingen finns också en avdelning kortare haikudikter. Han har turnerat med sina dikter för fullsatta hus, och uppträtt med musiker som Joakim Thåström, John Holm och Kent. Det är elektrifierat att uppföra dikterna live, säger han. Och jämför med en bluessångare. Om jag inte fick möta min publik med dikterna, det vore som om en bluessångare bara fick spela in skivor men inte uppträda på scen.

Neil Gaimans bok "Coraline" är en fantasyklassiker från 2002 om flickan Coraline som flyttar till ett nytt hus och upptäcker en parallell värld med kopior av sina föräldrar bakom en lönndörr. Historien om Coraline är en urberättelse, en arketypisk djupdykning i det mänskliga psyket. Boken handlar om den elvaåriga flickan Coraline som flyttar till ett nytt hus och upptäcker en lönndörr till en annan värld. Där på andra sidan väggen, finns en lägenhet som ser ut som precis hennes egen och där bor två personer som ser ut som hennes egna föräldrar, men som har svarta knappar i stället för ögon. Bokhandlarna har alltid haft problem med vilken hylla boken ska stå på, barn, ungdom eller fantasy. Coraline kom ut på engelska 2002 och året därpå i svensk översättning av författaren Kristoffer Leandoer. Han säger att det var Coraline som gjorde honom till översättare och kallar den ”vår tids bästa barnbok”. Nina Asarnojnina.asarnoj@sr.se

1953 fångade Jacques Tati en fransk badortssommar med dess typer och nöjen. Filmen är både rolig och ljuv och blev en förebild för senare semesterkomedier. Mårten Blomkvist om en legendarisk komedi. I 1950-talskomedin "Semestersabotören" mötte världen för första gången monsieur Hulot. Han spelades av regissören själv, Jacques Tati, som virrade till det mesta på en liten badort.Det var roligt, det var franskt, det blev ett internationellt genombrott och många svenskars älsklingsfilm.   

Hur lät polaroidkameran? Hur lång tid väntade man? Konstnären Annika Elisabeth von Hausswolff och Katarina Wikars bläddrar bland överexponerade minnen och längtar efter en mer taktil tid. Formatet var 7,7 gånger 7,7 centimeter. En bred vit marginal under. Farliga kemikalier. Motivet var nästan alltid någon annanstans än på bilden. Kommer ni ihåg hur förväntansfull man var när den bubbliga ytan transformerades till bleka färger och glåmiga siluetter? Och vad hände i kroppen när bilden väl kom fram? En Klassiker från 2014.

Synthpopbandet Ratatas sista album kom 1989, samtidigt som Europa var i gungning. Världen skulle för alltid komma att förändras. Författaren Cecilia Hansson berättar om hur "Människor under molnen" med sitt benhårda allvar och gnistrande elektroniska vemod ringade in en tidsanda som präglades både av die Mauer och der Mauro. Ratata var stilbildande. Elektronikan, de tjusiga kläderna och den blasé Östermalms-coolheten i kombination med de suktande, sentimentala sångerna kändes helt nytt i det svenska landskapet. Samtidigt hände saker ute i Europa och världen, flera hundra mil bort. Upproren och de fredliga revolutionerna bubblade. Perestrojka, glasnost, den nya öppenheten som om bara några månader skulle förena östra och västra Europa. Människorna under molnen i Östeuropa hade andra planer än att tiga still bakom taggtråd och mur.

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) ritade huset i slutet av sitt liv, när han var över åttio. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975)  är en av Sveriges internationellt mest uppmärksammade arkitekter. Blomsterkiosken är hans mest avskalade och extrema, fri från allt onödigt. Byggnaden saknar hängrännor och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Hit kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin. En Klassiker från 2009.

Vad hade du gjort om du vaknade upp på morgonen förvandlad till en jättestor insekt? Det ödet är vad som drabbar Gregor Samsa i Franz Kafkas världsberömda novell "Förvandlingen". "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." Så inleder Franz Kafka sin novell "Förvandlingen" från 1915. Den har blivit kallad världslitteraturens bästa novell och är en tidlös klassikernas klassiker, öppen för många tolkningar. Själv skrev Franz Kafka till sin fästmö att detta är en avskyvärd berättelse. Han föddes i Prag i en judisk familj och arbetade som försäkringstjänsteman. Hans relation till fadern beskrivs som mycket ansträngd, liksom till systern. Han var storrökare och dog i tuberkulos. Efter sin död blev Franz Kafka en av världens mest kända författare. Hans romaner "Processen" och "Slottet" och novellen "Förvandlingen" har översätts till ett otal språk. Journalisten och författaren Duraid Al-Khamisi läser novellen på nytt och undersöker den omgivande familjens reaktioner på Gregor Samsas klättrande på väggen med smala insektsben. Uppläsare är Ludvig Josephson. Översättare Hans Blomqvist och Erik Ågren. Ljud ur Arne Forsbergs uppsättning av "Förvandlingen" från 1970 med Allan Edwall, Tord Stål och Gun Andersson.

Från Sandarna till Färjestaden, länken mellan arbetarna och fabriken. Hängbron är ett monument över 1960-talets storskaliga samhällsbyggnadsprojekt och ett klassiskt modernistiskt byggnadsverk. Orkestermusik,  fyrverkerier och gratis varmkorvar - Älvsborgsbron vid Göta Älvs mynning invigdes den 8 november 1966 av Olof Palme. Varför var inte brokonstruktören Sven Olof Asplund själv på plats? Älvsborgsbron fick Sveriges längsta fritt hängande brospann vid den tiden och det var den bredaste hängbron i världen när den invigdes 1966. Men Sven Olof Asplund och hans team var aldrig intresserade av att slå rekord. Tillförlitligheten, sa han, det är den viktigaste egenskapen hos en bro. Anna Tullberg berättar historien om Älvsborgsbron och minns de känslor av skräck och längtan som bron också väcker.

"Till sista andetaget" med Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg var en odåga när den kom, utan respekt för filmens konventioner. Nu räknas den till en av nyckelfilmerna inom den franska nya vågen. Den 13 september 2022 kom beskedet att den franske filmregissören Jean-Luc Godard - som var tongivande inom Franska nya vågen - gått bort.I Jean-Luc Godards debutfilm "Till sista andetaget" förenas kärlek till Paris, till filmen och till amerikansk populärkultur. Och, förstås, till upproret.Har den uppkäftiga rebellen bättrat sig, eller ser historien om biltjuven Michel och studentskan Patricia fortfarande lika näbbig ut? Mårten Blomkvist har tagit sig en titt.

Rockgruppen Deep Purple befann sig 1971 i schweiziska Montreux för att spela in albumet "Machine Head" i stadens kasino, med hjälp av Rolling Stones mobila studio. I en paus under inspelningen genomförde Frank Zappa och "The Mothers of Invention" en konsert i kasinot. En person i publiken avfyrade då en signalpistol som träffade dekorationerna i taket som tog eld. Branden förstörde hela byggnaden, men publiken lyckades utrymma lokalen i tid. Medlemmarna i Deep Purple satt sedan på sitt hotell och såg hur röken från branden slog ut över Genèvesjön – Smoke on the Water. Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell berättar historien på plats, utanför kasinot vid kajen i Montreux och sjunger dessutom "Smoke on the water". En Klassiker från 2014.

Latinamerikas öppna ådror är ett centralt verk från 1971. Författaren Eduardo Galeano från Uruguay som gick bort 2015 var fram tills dess en av Latinamerikas viktigaste intellektuella. Sveriges radios före detta latinamerikakorrespondent Lars Palmgren berättar om bokens betydelse och när han själv läste den för första gången på 1970-talet på en febrig resa genom kontinenten. "Latinamerikas öppna ådror", Galeanos skoningslösa uppgörelse med USA och Europa, är också ett verk författaren senare tog avstånd ifrån. En Klassiker från 2015.

Lampan i en mängd färger som har möblerat svenska hem och offentliga miljöer i mer än femtio år. Anders Pehrson tog över lamptillverkarföretaget Ateljé Lyktan efter formgivaren Hans Bergström 1964. Under hans tid tillverkades och formgavs många lampor som i dag har belönats med klassiker-stämpel. En av dem är Bumlingen där Anders Pehrson står som designer. Den fanns i en mängd färger: från gult till blått och brunt och grönt. Lampan tillverkas än i dag av Ateljé Lyktan. Gunnar Bolin talar med designhistorikern Sara Kristofferson, Lena Bong, före detta informationschef på Ateljé Lyktan och kulturjournalisten Eric Schüldt om lampan som möblerat svenska hem och offentliga miljöer i mer än femtio år. En Klassiker från 2009.

Filmen från 1971 var ingen succé när den kom. Trots det har den kommit att påverka en hel genre. Den franska kontakten syftar på en knarkkleverans från Marseille. Filmen blev stilbildande för polisgenren decennier framåt med sina broar, viadukter, gator och en urban metropolisskildring filmad på plats. William Friedkin har regisserat, Gene Hackman spelar huvudrollen och Don Ellis har komponerat musiken. Men ”The french connection” blev ingen publiksuccé vid premiären i Sverige och gick på ödsliga bakgator. Maria Edström har sett om en film från 1971 i en klassiker från programmets barndom 2008.

Kisho Kurokawas kapselhotell i Tokyo är från 1972 och det konstigaste huset i hela världen. Hotellet är själva sinnebilden för den japanska metabolismen. Metabolismen är arkitekturen från glansdagarna, högkonjunkturens 1960- och tidiga -70-tal. Det skulle byggas motorvägar i himlen mellan kluster av skyskrapor, staden skulle växa som en levande organism, reproducera sig, förändra sig efter omgivningen, vara flexibel, flyttbar, temporär och möjlig att återvinna. Metabolismen kom till som ett gigantiskt världsförbättrarprojekt. Ideala städer skulle leda till bättre samhällen. Kan vi i dag lära någonting av metabolismen? Det lilla kapselhotellet  i Shimbashi har länge varit rivningshotat. I Japan är man inte så sentimental då det gäller att bevara hus och lagen skyddar inget byggt efter andra världskriget. I programmet går Katarina Wikars också upp på taket på New Sky Building tillsammans med Mike John Grist, skribent och urban explorer, bosatt i Tokyo. Detta är en Klassiker från 2011 men husen står fortfarande kvar.

Måns Hirschfeldt om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd som gick sin egen väg genom 60-talet och om ett av hans mest kända verk - en annons införd på sidan 10 i New York Herald Tribune i januari 1963. Det är ett minimalt konstverk, bara 5 gånger 45 millimeter, men gesten var desto större: Reuterswärd trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att han tänkte stänga butiken i 9 år. Vilket han förstås inte gjorde men när konstnären gick bort 2016 så stod det ”Closed for holidays” i tidningarnas dödsannonser – stängt för semester.

Gustav II Adolf grundade Göteborg 1621. För att minnas detta lät Göteborgs stad i mitten av 1800-talet beställa en staty av kungen. Hör vad som hände med de olika gjutningarna innan han kom på plats. Hjältekonung har han kallats i historieböckerna, men krigarkonung vore ett bättre epitet. Han var fullt sysselsatt med trettioåriga kriget som till stor del böljade fram och åter över nuvarande Tyskland.Det var viktigt att statyn av Gustav II Adolf "indignerande med högra handen stället för staden”, det vill säga han skulle peka med sin högra hand: där ska staden ligga! Uppdraget gick till konstnären Bengt Erland Fogelberg som mest arbetade i Rom.Första gjutningen fick kasseras, den andra gjutningen lyckades men fartyget som skulle frakta statyn till Göteborg gick i kvav, statyn hamnade på havets botten vid Helgoland. Driftiga helgolandsbor lyckades dock bärga statyn, men staden Göteborg tyckte att den begärda bärgarlönen var för hög och beställde i stället en ny tredje kopia som äntligen kunde placeras på Gustaf Adolfs Torg 1854.Det där andra exemplaret, som legat på havets botten, såldes till Bremen, där den märkligt nog restes i centrala stan och fick stå där tills Andra världskriget bröt ut. Då behövdes statyns koppar till annat, Gustav Adolf smältes ner för att användas inom tyska krigsindustrin.Ett bra exempel på ödets ironi: Gustav II Adolf kom till slut att kämpa på sina forna fienders sida.I programmet intervjuas Håkan Wettre, f d intendent på Göteborgs Konstmuseum och musiken vi hör är Salve Decus Suecorum Rex Gustave Adolphe, en hyllningskör skriven på 1600-talet och utdrag från Hugo Alfvéns Skådespelsmusiken – ett stycke för kammarblåsare som heter Gustav II Adolf.Programmet är gjort av Mia Gerdin och sändes första gången 7 maj 2011.

Där finns den kända scenen med madeleinekakan doppad i lindblomste som aktiverar barndomen och bortglömda minnen - en metafor lika känd som boken. "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust är ett av litteraturhistoriens mest kända verk. Få har tagit sig igenom alla delarna men kanske har man läst den första - "Swanns värld". Ulla Strängberg har också tittat på Prousts säng av koppar på Musée Carnavalet i Paris. Det var i den sängen han skrev den berömda romansviten under sina sömnlösa nätter. Uppläsare är Staffan Göthe. Denna Klassiker sändes första gången 2013.

Rachel Carsons bok "Tyst vår" kom 1962 och innebar starten på den moderna miljörörelsen. Hennes faktaspäckade uppgörelse med de kemiska bekämpningsmedlen och dess tillskyndare förändrade världen. Få böcker har gjort så stor skillnad som Rachel Carsons ”Tyst vår” som kom 1962. Boken som var en bestseller, innebar den moderna miljörörelsens födelse. Carson och hennes forskarkolleger upptäckte att de kemiska medel som användes för ogräsbekämpning och utrotning av skadeinsekter var förödande även för övrigt växt- och djurliv. Bokens titel ”Tyst vår” är alltså bokstavlig, vandringstrastarna låg döda under träden och fågelsången tystnade som en konsekvens av besprutningarna. 1969 förbjöds DDT i Sverige. 1972 stoppades giftet i USA, mycket tack vare Carsons bok och debatten som följde. I  Klassikern om "Tyst vår" medverkar också biologen och författaren Göran Bergengren. Han konstaterar att "Tyst vår" är världens viktigaste bok, och han har burit den med sig ändå sedan 1963 då boken kom på svenska. På den tiden var han en ung, arg fältbiolog som strök under var och varannan rad i denna sammanbitna stridsskrift som förändrade världen. Nina Asarnojnina.asarnoj@sr.se

Om en tid och en plats i världshistorien då två speciella personer möts. Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte gör tre operor tillsammans. Wien under slutet av 1700-talet. Det är en tid då världsordningen ifrågasätts, som till exempel adelns privilegier. Just då, under fyra intensiva år, skriver Mozart de här tre operorna. Några år senare var han död. Den lite äldre äventyraren Lorenzo da Ponte var ständigt på flykt, från Venedig till Wien, och han hamnade slutligen i New York. Författare, retoriker, lärare - påhittig, både som författare och, som ryktena säger, i livet, med sanningen. "Figaros bröllop" var provocerande för sin tid, och pjäsen var förbjuden i Wien för att den ifrågasatte adeln på många sätt. Figaro och Susanna ska gifta sig - han är grevens betjänt och hon är grevinnans kammarjungfru. Det är en berättelse om att få styra sitt eget liv, ungdomlig lust, längtan efter ett drägligt liv. Och om att försöka störta hierarkier. Mozart hittade pjäsen och hade hört talas om Lorenzo da Ponte som en möjlig librettist. Han arbetade på hovteatern i Wien och skrev om pjäsen, tonade ner samhällskritiken och fick den godkänd av kejsar Josef II innan Mozart la till sin fantastiska musik. "Don Giovanni" är också byggd på en pjäs, men mera skissartat. Hela floran av myter om Don Giovanni, alltså Don Juan, kommer från den spanske dramatikern Tirso de Molina som skrev den första texten om förföraren redan tidigt 1600-tal. Den har sedan bearbetats flera gånger, också som opera. Efter dessa framgångar gick de vidare med en helt egen idé. "Così fan tutte" - premiär på Burgtheater i Wien i januari 1790. Ofta bara kallad Così. Den har ett manligt perspektiv och handlar om trohet och om att förklä sig. Två unga par ska prövas innan de ska gifta sig. Männen klär ut sig för att locka kvinnorna till felsteg. Idag går både "Figaros bröllop" och "Don Giovanni" att spela rätt upp och ner, men många regissörer har svårigheter med "Così fan tutte." De här tre da Ponte-operorna ligger ständigt på listan över de femton mest spelade operorna i världen. Per Feltzinper.feltzin@sverigesradio.se

1907 fick "Ett drömspel" premiär med Harriet Bosse som Indras dotter på Fria teatern i Stockholm. Jenny Teleman om dramats turbulenta tillkomst och ett äktenskap i upplösning. Ett tag hade hade de det nog rätt fint - den 23-åriga Harriet Bosse och den 52-åriga August Strindberg. I maj 1901 gifte sig de sig, samma år som han gjorde klart det mångskiftande och chockmoderna dramat "Ett Drömspel". Det skulle dock ta hela sex år till premiären på pjäsen som Strindberg helt avspänt kallade "mitt mest älskade drama, min största smärtas barn." "Men luften... sinade hemma hos Herr världstrött och Fru världshungrig." Förutom från det egna kaotiska äktenskapet har "Ett drömspel" influenser från buddhismen, den indiska mytologin och Freuds "Drömtydning". Recensionerna 1907 var förbryllat negativt-positiva och regissören Olof Molander planerade en åttonde uppsättning på dödsbädden. Jenny Teleman berättar om dramat som egentligen är en konstfilm och en hästspark till lönearbete.

Francis Bacon är en av Storbritanniens största konstnärer genom tiderna. Cecilia Blomberg berättar om målningarna han själv inte var nöjd med, men som anses som hans allra bästa. I många år gjorde Francis Bacon studier av Velazquez porträtt av påven Innocentius X. Bacons påve är upplöst, har uppspärrad mun och det är ett svart regn över bilden, som om han är ensam i världen. En Klassiker som första gången sändes 2009 inför 100-års minnet av Francis Bacons födelse, då Cecilia Blomberg besökte den stora retrospektiva utställningen med Francis Bacons målningar på Tate Britain i London. Dessutom har hon sett Adam Lows dokumentär om konstnären.

Lewis Carrolls bok "Alice i Underlandet" från 1865 sätter skräck i sina läsare och förundrar barn, vuxna, filosofer, psykologer och språkforskare än idag.  "Jag vet vissa som blivit så rädda för boken att de eldat upp den i kakelugnen!" säger barnboksförfattaren och Lewis Carroll-entusiasten Christina Björk. Och visst kan det verka skrämmande att trilla ner genom ett kaninhål och sen möta en bebis som förvandlas till en gris, en drottning som hotar hugga huvudet av alla och en katt som försvinner i luften hela tiden. Men huvudpersonen Alice är aldrig särskilt rädd. Hon konverserar så gott hon kan med Underlandets invånare och har nästan alltid svar på tal. På ett ställe i boken träffar Alice en sömnig kålmask som röker vattenpipa och med släpig röst frågar: ”Vem är du?” Och det undrar reportern Laura Wihlborg också. Vem är Alice och hur kan hon vara så självklar och modig? Bara följa efter den pratande kaninen ner i hålet utan tvekan? Tillsammans med Christina Björk försöker hon hitta svar. Hon har nämligen skrivit en bok om verklighetens Alice, överklassflickan Alice Liddell från Oxford som Lewis Carroll baserade sin hjältinna på.

"Sommaren med Monika" från 1953 blev internationellt starkt förknippad med "den svenska synden" och var början på ett långt samarbete mellan regissören Ingmar Bergman och skådespelaren Harriet Andersson. Manus skrevs av författaren Per Anders Fogelström och den andra huvudrollen spelades av Lars Ekborg. Filmen utspelar sig i Stockholms skärgård dit två unga nyförälskade människor flyr undan vardagens tristess och bråkiga föräldrar. "Vi har gjort uppror, Monika", utropar en glad Harry på skäret. En repa på filmen förlängde inspelningen på Ornö och det blev en romans på riktigt mellan Harriet Andersson och Ingmar Bergman. Harriet Andersson visar Lisa Bergström gulnande internationella pressklipp där "Sommaren med Monika" blev "Monika – the story of a bad girl."

En ung Orson Welles fick fria händer vid filmdebuten. I filmen om en döende tidningskungs sista ord lekte han med bild och ljud som aldrig förr. Mårten Blomkvist om "världens bästa film". Nästan redan vid premiären 1941 knep Orson Welles "Citizen Kane" titeln "Världens bästa film", och det är denna film om en rik och ensam tidningsmogul fortfarande känd som. Den är en färd genom ruinerna av ett liv. Orson Welles spelade huvudrollen, regisserade, och tillsammans med Herman Mankiewicz skrev han manuset. Underbarnet Welles var bara tjugosex och hade aldrig gjort film förut. "Citizen Kane" fick heta "En sensation" när den fick premiär i Sverige. Och en sensation var den. Den är en film, men den är också en sorts filmhistorisk fetisch.

Jean Rhys gjorde Antoinette, Rochesters första hustru i Charlotte Brontës 1800-tals roman till huvudperson i "Sargassohavet", gav den galna kvinnan på vinden en röst. Först med romanen "Sargassohavet" slog Jean Rhys igenom, och då var hon 75 år och satt och frös i en liten stuga på engelska landsbygden, paranoid, alkoholiserad och fattig. Med främlingens ögon tittade Jean Rhys alltid på det England dit hon kommit som sjuttonåring. Det överensstämde inte med den dröm hon haft om England när hon växte upp på Dominica i Västindien i början av 1900-talet för England var kallt och England var grått och ogästvänligt och ändå blev hon kvar. Lika lite hemma där som någon annanstans och det fanns ingen väg tillbaka. I romanen Sargassohavet skriver Jean Rhys om de fattiga vita i Karibien och om engelsmännen, om att vilja vara svart, om hackordningen och hierarkierna, skriver ihop sina erfarenheter, beroendet, spriten och galenskapen, kylan i de kalla rummen som väl ändå inte kunde vara England. Jean Rhys, outsidern, blev till sist en författare i tiden med sina teman: hemlösheten, identitetslösheten, flitigt förekommande på postkoloniala akademiska sajter. Hur handskas då Rhys med Jane Eyre? Vad är det hon vill göra? Litteraturvetaren Carin Franzén kallar Sargassohavet ”ett svidande korrektiv till den västerländska kanoniserade Jane Eyre.” När Jean Rhys fick frågan om hon inte var glad nu när hon blivit berömd författare svarade hon: Det är för sent. En Klassiker av Katarina Wikars. Vi hör också författaren Sara Lidman och förläggaren Diana Athill. Uppläsare Vanja Blomqvist och Christer Fant. Översättare: Ingegerd Martinell.

Skrämmer "Baskervilles hund" än? Anna Tullberg och Claire Wikholm läser om en barndomsfavorit. 1902 publicerades detektivromanen "Baskervilles hund" av Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes och doktor Watson får svettas ovanligt mycket för att lösa gåtan med de otäcka morden på den ödsliga Dartmoorheden. Vad är det för en best som ylar i natten? Är det någon i romanen som kommer ha vettet i behåll? Helt klart handlar det här om en av litteraturhistoriens mest skrämmande hundar. Frågan är om boken håller än i dag. Anna Tullberg och skådespelaren Claire Wikholm har läst om "Baskervilles hund".

Texten till Strange fruit är kort och grym. Två döda kroppar hänger i ett träd, som tunga, underliga frukter. Billie Holiday tolkade den 1939 och Strange Fruit kom för alltid att förknippas med henne. Strange fruit är en både politisk och poetisk sång om hur afroamerikaner lynchades i USA. Den skrevs av Abel Meeropol under pseudonymen Lewis Allan. Han var av rysk-judiskt ursprung, bosatt i Brooklyn och arbetade som lärare på Dewitt Clinton High School. Billie Holiday gjorde den till sin 1939 och laddade den med sin egen erfarenhet av rashat och förtryck. Programmet är gjort av Anton Åström 2013.

När Kulturhuset i Stockholm invigdes 1974 var politikerna glada men många stockholmare tveksamma. I det politiska 70-talet var Kulturhuset en monolit. När Stockholms Kulturhus invigdes 1974 hade själva byggnaden stått klar i flera år, där fanns tillfälligt Riksdagen. Men nu var det dags för kulturen. Mitt bland bankpalats och höghus fyllda av kommers blev det plats för musik, konst, teater, debatt, litteratur – ja, all sorts kultur skulle fylla det nya blänkande huset med utsikt ned över Sergels Torg. Några år tidigare hade kommunpolitikerna besegrats av ungdomar som ockuperat några träd i närliggande Kungsträdgården. Det var den så kalla Almstriden som gällde var en tunnelbaneuppgång skulle ligga. En stor fråga kanske, men den blev symbolisk eftersom de politiker som rivit en stor del av Stockholms centrum nu tvingades ge sig och låta almarna stå kvar. Men 1974 skulle omdaningen av Stockholms centrum, ja hela folkhemsbygget krönas med en kronjuvel – Kulturhuset. Mikael Timm var där redan 1974 och har återvänt många gånger. Han porträtterar ett hus som vägrar bli gammalt. En Klassiker från 2020.

Stephen Kings tredje roman "The Shining" hamnar ofta i skuggan av Stanley Kubricks filmatisering från 1980. Och King trivs inte i skuggan han har alltid ogillat Kubricks film. Stephen King brukar med sina över 50 romaner kallas för den moderna skräcklitteraturens mästare. Bland hans mest omtalade böcker hittar vi bland annat "Pestens tid", "Det" och "The Shining". Stanley Kubricks skräckfilm "The Shining" från 1980 brukar ofta toppa listor över tidernas bästa skräckfilmer, men King har alltid tyckt illa om den. "Det var en varm bok, som blev en kall film", har han ofta sagt och i veckans Klassiker tar Joakim Silverdal reda på vad det egentligen var som retade upp författaren med Kubricks film.

Dokumentären" Ett anständigt liv" är en film som har påverkat samhällsdebatten i decennier. Den är den andra delen i Stefan Jarls modstrilogi. Kulturjournalisten Gunnar Bergdahl har sett om den. "Ett anständigt liv" från 1979 gav regissören Stefan Jarl en Guldbagge för bästa regi. Filmen är den andra delen i den så kallade Modstrilogin, om Kenta och Stoffe och kompisgänget som drömmer om frihet och hånar Svenssonlivet, men där frihetsprojektet slutar i misär med överdoser och utslagning. Kulturjournalisten Gunnar Bergdahl har sett om filmen och reflekterat över vad som händer när vi börjar relativisera människovärdet. Den första delen i trilogin "Dom kallar oss mods" kom 1968 och del tre "Det sociala arvet" kom 1993. En Klassiker från 2016.

All denna blodsutgjutelse: uppätna barn, offrade döttrar, mördade mödrar och makar - för vad? Den antika tragedins fader Aiskylos visade redan för 2500 år sen att barbariets tid aldrig är långt borta. Två år före sin död 456 f Kr lämnade tragöden sitt testamente till eftervärlden; trilogin ”Orestien” - en text unikt bevarad genom historien och vars tre delar ”Agamemnon”, ”Gravoffret”, ”Eumeniderna” fortfarande spelas och vars gestalter inspirerar. Aiskylos kan med fog säjas vara fadern till den den grekiska tragedin - denna hybrid mellan de dionysiska gamla offerriterna och stoff från de homeriska gudasagorna, och där det dramaturgiska greppet med kören som följer skeendet, oftast blodigt, med sina kommentarer och reaktioner skapar en suggestiv och intelligent blandning av inlevelse och distans. Här lever gudar och människor lever tätt ihop, båda kan hämnas och bråka, drivs av passioner, otrohet och vrede. Orestiens släktförbannelse startar i en fasansfull måltid; Agamemnons far Atreus, kung av Argos, hämnas sin bror Thyestes som snott Atreus fru, och som i en skräckfilm tillreder han broderns barn, utom ett, och bjuder på middag. Brodern flyr helt utom sig och det ouppätna barnet Aigisthos dyker omsider upp som älskare hos Klytameistra med hämnd i kikaren. Hela kriget mot Troja startar dessutom då Agememnons brors fru Helena blivit bortförd av en trojansk prins. Dåtidens politiska situation spelade sin roll, men Aiskylos skildring av blodshämndens förödelse och nödvändigheten av en rättstat är nedslående tidlös. Maria Edström har läst om Orestien och lyssnat på Radioteaterns uppsättningar av Aiskylos trilogi. Ur Radioteatern föreställning av ”Orestien” från 1958 i översättning av Emil Zilliacus radioarrangemang av Herbert Grevenius, i regi av Åke Falck. Karin Kavli som Klytameistra, Ulla Sjöblom som Elektra, Berta Hall som Palls Athena, Gun Arvidsson som hämndgudinna och Arne Nyberg som väktare. Ur Radioteaterns föreställning av ”Agamemnon” från 1972 i översättning av Emil Zilliacus, i regi av Ragnar Lyth. Anita Ekström som Kassandra, Olof Thunberg som man i kören. Musik ”Danse” av Jean-Jaques Lemêtre ur Ariane Mnochkines uppsättning ”Les Atrides” på Théâtre du Soleil

Samed Salman om en folksaga från Mellanöstern, som innehåller mäktiga jättefåglar, blänkande guldskatter och stinkande gravkammare. Och som kan väcka en livslång längtan till havet. "Sindbad Sjöfararens resor" ingår ursprungligen som en del i sagosamlingen "Tusen och en natt", en samling som omfattar folksagor från hela Mellanöstern och Asien. Men berättelserna om den handelsresande hjälten från Bagdad har levt ett eget liv och inspirerat till otaliga nytolkningar, bl.a. en japansk animerad tv-serie på 80-talet. I arabvärlden är Sindbad än idag en av de mest älskade sagohjältarna. I programmet medverkar också Delér Shakely och uppläsare är Martin Berggren. En Klassiker från 2012.

"I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked". Så inleds Allen Ginsbergs, "Howl", ett brandtal för kreativitet, skrivande och möjligheten att forma sitt eget liv. Dikten skrevs och gavs ut i mitten av 1950-talet och blev snabbt omtalad. Både för sina litterära kvaliteter och innehållets sprängkraft. Förläggaren, City Lights, anklagades för att ha publicerat och sålt en obscen bok. 520 exemplar konfiskerades och inte förrän nio experter vittnat om diktens kvalitet avslutades rättegången. Men hur har den åldrats? Sex, antikapitalism och stora författaregon - går det att ta den till sig i dag? Den frågan ställer Anton Åström i Klassikern. Här kan du läsa hela dikten i original

Det här är ett badhus där åtta miljoner andar kan vila sina trötta kroppar, säger häxan. Spirited Away av Hayao Miyazaki är den mest framgångsrika japanska filmen någonsin. Och det både inom och utanför Japan, publikt såväl som ekonomiskt. Detta handanimerade mästerverk från 2001 har också fått en lång rad priser, bland dem Guldbjörnen i Berlin (2002) och en Oscar för bästa animerade film (2003).Spirited Away heter Sen to Chihiro no Kamikakushi på japanska. Det brukar sägas att Japan har just åtta miljoner andeväsen, och varför skulle inte de behöva ett badhus? Särskilt som reningsritualer är så viktiga inom Japans urgamla naturreligion, shintoismen. Kamikakushi betyder dold eller hållen av gudarna, eller andarna - Kami. Det är det som kan ha hänt när någon plötsligt försvinner spårlöst, enligt gammal japansk folktro.I den här filmen händer det på riktigt. Ett program av Susanne Skog.

"Flicka och hyacinter" är en melodram med djupa skuggor om ett liv som gick för tidigt förlorat och samtidigt en pusseldeckare utan brott i samma anda som Orson Welles klassiker Citizen Kane. Hasse Ekman var inspirerad av Hollywood, skrev manus och regisserade över fyrtio filmer under den svenska filmens guldålder på fyrtio- och femtiotalet. Sen drog hans sig tillbaka, ännu inte 50 fyllda. "Flicka och hyacinter" från 1950 räknas som hans bästa, det tyckte till och med Ingmar Bergman, och den enda han på ålderns höst själv var nöjd med. Stockholm är mörkt och kylslaget. Det är några år efter andra världskriget. Den ensamma barpianisten Dagmar Brink bor vägg i vägg med en begravningsbyrå, och tar redan i filmens början sitt liv, hänger sig i lägenheten på Olofsgatan efter att ha stått på en bro och stirrat ner i vattnet. Liksom Rosebud i Citizen Kane finns här ett namn som återkommer, Alex, en försvunnen kärlek. "Flicka och hyacinter" är en av de första svenska filmerna som har ett uttalat lesbiskt tema även om Hasse Ekman i sena intervjuer trodde att delar av publiken inte hade märkt det. Mötet på krogen mellan Dagmar Brink (Eva Henning) och konstnären Elias Körner (Anders Ek) satte Hasse Ekman själv högst. Filmskribenten Leif Furhammar beskrev den som den svenska filmhistoriens heligaste spelscen. Vad tyckte då samtiden om "Flicka och hyacinter", en film som den snabbproducerande Hasse Ekman tog osedvanligt lång tid på sig att färdigställa? I en kritikeromröstning i Biografbladet 1950 kom den allra först, före både Alf Sjöbergs "Bara en mor" och Ingmar Bergmans "Törst". Trots övervägande bra kritik uteblev den stora publiken och filmen gick med förlust men den gjordes inte heller med tanke på den breda publiken, utan var en hjärteangelägenhet. I "Klassikern" medverkar också filmskribenten Mikaela Kindblom och Hasse Ekman själv i arkivintervjuer med Stig Olin och Jannike Åhlund. Katarina Wikars

När Andrej Tarkovskijs film Offret hade premiär våren 1986 slogs många av det profetiska. Var Tarkovskij en synsk person som förutsåg både kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och mordet på Olof Palme? I slutet av juni 1985 placerar Tarkovskij sin filmkamera på just den gata i Stockholm där den svenske statsministern mördas ett halvår senare, för att ta de scener som skildrar flyende människor och som i filmen är en del av huvudpersonens mardrömslika vision av den totala katastrofen. När Tarkovskij senare samma sommar är tillbaka på gotländska Närsholmen för att spela in den långa slutscenen i ”Offret” där Alexander för att blidka Gud sätter eld på sitt eget hus, då går allting snett. Filmkameran hakar upp sig och branden hinner inte registreras på rätt sätt. Lars Lönroth glömmer aldrig den frostiga vårvinterdag 1985 då han som radioreporter begav sig till Austerviken vid Närsholmen på sydöstra Gotland för att intervjua de medverkande i denna svensk/fransk/engelska samproduktion regisserad av en ryss i exil. Denna Klassiker sändes första gången 2009

En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. Göran Sommardal dyker ner i den mardrömslika berättelsen som börjar "Det är en gammal sjöman..." It is an ancient Mariner,And he stoppeth one of three.'By thy long grey beard and glittering eye,Now wherefore stopp'st thou me? Det är inte helt självklart att man ska låta Richard Burton presentera Balladen om den gamle sjömannen. I så fall för att låta den välljudande versen vara huvudsaken i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner, med dess gungande, sjungande förföriska rytmer, rim och allitterationer: The fair breeze blew, the white foam flew,The furrow followed free:We were the first that ever burstInto that silent sea. Men lika gärna kan man peka på Balladens skräckscenario och dess gotiska asso­ciationer. För även om Coleridge tillsammans med sin vän och kollega William Wordsworth har fått stå som portalfigurer för den engelska romantiken, så finns i hans ballad om den gamle sjömannen en uppsjö av gotisk rekvisita: otäcka, slemmiga odjur – övergivna skeppsvrak driv­an­de för vinden – överjor­d­isk stiltje och undervattnisk skräck. Så många lärda, påhittiga och överambitiösa tolkningar som Balladen om den gamle sjömannen har beståtts med ända intill dessa dagar, är det inte utan att det blivit rätt trångt i tolkningskorridoren. Ändå före­faller intrigen och händel­se­­förloppet i dikten både lättöverskådligt och osammanhängande, sam­tidigt nyckfullt och logiskt. Att tränga sig in bland alla uttolkare för att hävda sin egen version förefaller inte bara över­maga utan också som en missriktad ambition. Vad som behövs är ändå några ord om havsfågeln med det imponerande vingspannet: Albatrossen. I Den gamle sjömannens sång är albatrossen en budbärare – "en kristen själ och sänd i Herrens namn" – och där den olycksalige sjömannen är diktaren som dödar detta sändebud. Därför får han bära den döda fågeln som ett kors runt halsen och döms till livslång botgöring: att berätta och åter berätta sin historia.

En far och en dotter, en mor och son, en far och son, en annan far och son, ytterligare en mor och en dotter och - maktkamp. Och gränslös kärlek. Det gäller Rigoletto, Trubaduren och La Traviata. Giuseppe Verdi skrev tre av sina mest uppskattade operor under tre år (1851-53). Det är operor som ännu i dag är bland de mest spelade i världen. Hur kom det sig och vad, om något, har de gemensamt? Per Feltzin berättar. P2s operapodd Operaguiden tar upp samtliga av dessa tre. Inspelningarna vi har använt dirigeras alla av Riccardo Muti.

Nina Asarnoj om filmatiseringen av romanen "Paradistorg" som ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Filmen drabbade Sverige som ett knytnävsslag 1977. Ulla Isakssons roman Paradistorg kom 1973 och ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Kunde det möjligen vara så att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen? En tanke som prövades i romanen. Där talades om en ny människotyp – Aniarabarnen – kyliga varelser utan empati, som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet. Berättelsen om den 58-åriga läkaren Katha och hennes idylliska sommarhus i Stockholms skärgård, Paradistorg, blev 1977 film i regi av Gunnel Lindblom och med Ingmar Bergman som producent. På Paradistorg samlade Katha sin familj - döttrarna, barnbarnen, de åldrade föräldrarna men också den olyckliga Ingrid och hennes oönskade son King. Nina Asarnoj har rest tillbaka till 70-talet och sett om filmen som drabbade Sverige som ett knytnävsslag.

Nina Asarnoj om filmatiseringen av romanen "Paradistorg" som ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Filmen drabbade Sverige som ett knytnävsslag 1977. Ulla Isakssons roman Paradistorg kom 1973 och ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Kunde det möjligen vara så att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen? En tanke som prövades i romanen. Där talades om en ny människotyp – Aniarabarnen – kyliga varelser utan empati, som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet. Berättelsen om den 58-åriga läkaren Katha och hennes idylliska sommarhus i Stockholms skärgård, Paradistorg, blev 1977 film i regi av Gunnel Lindblom och med Ingmar Bergman som producent. På Paradistorg samlade Katha sin familj - döttrarna, barnbarnen, de åldrade föräldrarna men också den olyckliga Ingrid och hennes oönskade son King. Nina Asarnoj har rest tillbaka till 70-talet och sett om filmen som drabbade Sverige som ett knytnävsslag.

Ni har säkert hört sången, troligen också sett bilder på Marlene Dietrich i den kvinnliga huvudrollen, men vet ni egentligen vad filmen "Blå ängeln" handlar om? Mårten Blomkvist fördjupar bilden. Sex, förnedring och en lärare som tvingas att gala som en tupp på scenen är något av innehållet i "Blå Ängeln". Josef von Sternbergs film är egentligen mer känd för sången Ich bin von kopf bis fuss auf liebe eingestellt. Faktiskt den första sång som blev en hit genom en film. Året var 1930 och ljudfilmen hade bara några år på nacken. Filmen har till stor del glömts bort, men kabarésångerskan Lola har förblivit odödlig. Människor tröttnar aldrig på att höra Marlene sjunga om hur hon förbrände män. Sången från "Blå ängeln" blev sen en hit även på engelska, då med titeln Falling in love again.

Oktoberteaterns film från 1976 om brytningstiderna i slutet av 50-talet när dansbandsmusik kolliderar med jazz i en liten skånsk småstad. Sven Klangs kvintett handlar om en dansorkester i Hässleholm som låter likadant varje onsdagsrepetition och lördagsspelning. När jazzmusikern Lasse kommer med utmanar han den auktoritäre och konservative Sven Klang. För Lasse är musiken ett sätt att leva och en möjlighet till förändring. Sven Klang har köpt sina unga bandmedlemmars lojalitet och de är inte vana att ifrågasätta honom, men Lasse får dem att växa och börja tro på sig själva. Konflikterna trappas upp, men filmen är komplex och ger inga tydliga svar. Sven Klangs kvintett är en väldigt bra musikfilm; rolig, vemodig och full av skön schlager och fantastisk jazz. Miljöerna är träffsäkra och skådespeleriet på topp hos Oktoberteaterns ensemble: Lasse (Christer Boustedt, saxofon), Kennet (Henric Holmberg, trummor), Gunnel (Eva Remaeus, sång), Sven (Anders Granström, bas) och Rolf (Jan Lindell, piano). Gruppen valde Stellan Olsson som regissör då han jobbade i den poetiska, sensuella och humoristiska anda de sökte, samma anda som hos Bo Widerberg, Jan Troell och Milos Formans tjeckiska filmer. Filmen fick också stort genomslag både hemma och utomlands och hör till de svenska filmer som oftast visas på filmfestivaler runt om i världen. Ett program av Helene Alm.

Greta Garbos nästa sista film är en komedi från 1939 och den är också en av de bästa komedier som gjorts tycker Mårten Blomkvist. I Ninotchka spelar Greta Garbo ett ideologiskt övertygat sändebud som kommer från Stalins Sovjet till Paris. Väl där möter den benhårda Ninotchka greven och charmören Leon och förvecklingar och känslor uppstår. "Ninotchka" regisserades av Ernst Lubitsch. Hans specialitet var sofistikerade komedier.Mårten Blomkvist berättar om filmen i Klassikern.

Låt mig ta er med till en natt i New York. Den 26 september har just övergått i den 27:e. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Per Feltzin om Leonard Bernsteins musikal West Side Story. Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever. Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon." Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia. Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet. Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande." Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen. Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen. Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka? När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig. Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i. Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera. Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra! Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans. En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen". Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner. Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents. Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det." Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story. Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna. Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda. Per Feltzinper.feltzin@sverigesradio.se Samtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960. Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber. Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

Lars Lönnroth om en västernfilm från 1969 som gav John Wayne hans första och enda Oscarstatyett.

Elegans och stepp är två ord som hänger samman med danslegendaren Fred Astaire. Vad var det som gjorde honom unik? Per Feltzin går till arkiven och experterna i Klassikern. Fred Astaire levde 1899-1987 och var aktiv i över 75 år, medverkade i dussintalet musikaler på scenen, 31 musikalfilmer främst på 30-talet plus många andra filmer som skådespelare. I Klassikern om Fred Astaire, som är gjort av Per Feltzin, hör vi bland andra dansaren Karl Dyall och Sveriges Radios mångårige musikalexpert Bengt Haslum om legendaren Astaire.

Destroy All Monsters var det första renodlade noisebandet, enligt Thurston Moore i Sonic Youth. Själva kallade de sig för ett anti-rockband och ville vara en skulptur. Konstnärerna Mike Kelley, Jim Shaw, Cary Loren och Niagara loopade kassettband och körde gitarrer genom faxmaskiner i källaren på God's Oasis Drive-In Church, ett viktorianskt hus i Ann Arbour i Michigan. De uppträdde ett par gånger på 1970-talet men publiken avskydde dem. Anna Tullberg berättar historien om Destroy All Monsters och träffar en av originalmedlemmarna, Cary Loren, i hans bokhandel The Book Beat utanför Detroit.

Mats Arvidsson berättar om ett konstverk som var känt redan innan det hade målats. Carl Larssons tavla Midvinterblot, som finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Lovikkavantarna kom till av en tillfällighet. En utskälld stickerska i tornedalsbyn Lovikka kom en hemlighet på spåren när hon försökte göra varmare vantar... Terese Torgrim, nomadskolelärarinna i Norrbotten, stickade av alla mönstrade samiska vantar hon såg. Hon till och med lät sänka sig i rullstol ner under kyrkgolvet i Jukkasjärvi kyrka. Där nere låg de döda. Med vantar på sig! Terese Torgrim stickade mönstren på tumvantar och halvvantar. Gravvantarna visade att stickning var känd bland samer redan på 1600 talet. Lovikkavantarna har en annan historia. De kom till av en tillfällighet. En utskälld stickerska i tornedalsbyn Lovikka (Erika Aittamaa i slutet av 1800-talet) kom en hemlighet på spåren när hon försökte göra vantarna varmare. En idé som gav henne mat för dagen, succé bland forbönder och som fortfarande lever.

Lars Lönroth om Jacques Demys Paraplyerna i Cherbourg från 1964.

Matilda Källén minns en skräckfilm som förnyade genren. När "Blair witch project" hade premiär 1999, gick spekulationens vågor höga. Var filmen dokumentär? Var den sann? I kulisserna fanns en lyckad marknadsföringskampanj – en av de första som framförallt fokuserade på internet. Men det var inte bara marknadsföringen som gjorde "Blair witch project" så populär. Det är inte på grund av marknadsföringen som filmen fortsätter att skrämma vettet ur publiken, 20 år efter premiären. Med sin skakiga handkamera, sitt sätt att skapa rädsla utan att någonsin visa ett monster, och sitt återerövrande av häxan som en ond figur, gjorde filmen upp med flera av 90-talets skräckfilmstrender. Genren blev aldrig mer sig lik. Matilda Källénmatilda.kallen@sverigesradio.se

Det sägs att stora förändringar blir synliga först i efterhand. Men det går att höra dem. I Beethovens femtonde stråkkvartett föds den moderna världen. Efter den är allt subjektivitet och oro. Beethoven har inte ett budskap som går att sammanfatta med ord, snarare ger han oss en ljudbild av världen. Brottet mot musikaliska traditioner och styckets komplicerade struktur signalerar att inget är riktigt säkert. Intensiteten i musiken, till exempel cellostämman i början av första satsen talar om att det inte är en formell lek utan viktigt. Sammantaget så är hela stråkkvartetten en undersökning, inte en sammanfattning. I denna stråkkvartett hör vi början till modernitetens mångfald. Ett program av Mikael Timm.

I Klassikern berättar Lars Lönroth om filmen Prinsessa på vift, regisserad av William Wyler 1953. Här spelar Audrey Hepburn prinsessan Ann som gör uppror mot sina kungliga förpliktelser och upptäcker den italienska huvudstaden på egen hand... Hon möter förstås kärleken i form av den amerikanske journalisten Joe, spelad av Gregory Peck. Filmen gav Hepburn en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och var också den film som gjorde henne världsberömd.

Vilhelm Mobergs utvandrarserie är ett av de mest lästa verken i Sverige och som ständigt ger upphov till nya versioner inom film och teater. Alla hade de olika motiv för att lämna Sverige 1850: svält eller förföljelse, men enligt författaren Vilhelm Moberg som skrev Utvandrarna så förenades de alla i en dröm om frihet. På över 2000 sidor i fyra volymer ger Vilhelm Moberg liv åt personer som blir lika verkliga som IRL. Mia Gerdin berättar om ett litterärt verk som skrevs i mitten på 1900-talet men utspelar sig 100 år tidigare och som fortsätter leva in i 2000-talet.

Resan till Melonia är en helt animerad film av Per Åhlin från 1989. Filmen utspelar sig på två öar i havet, den grönskande paradisön Melonia och den stinkande, förgiftade plåtön Plutonia. Det är en tecknad saga inspirerad bland annat av Shakespeares "Stormen", Jules Vernes "Maskin-ön" och Dickens "Oliver Twist", men framför allt är det en fri fantasi om kampen mellan ont och gott och hoten mot vår miljö. Nina Asarnoj reste till Skåne och besökte Per Åhlin för att få veta mer om tillkomsten av "Resan till Melonia". Programmet är från 2010.

Resan till Melonia är en helt animerad film av Per Åhlin från 1989. Filmen utspelar sig på två öar i havet, den grönskande paradisön Melonia och den stinkande, förgiftade plåtön Plutonia. Det är en tecknad saga inspirerad bland annat av Shakespeares "Stormen", Jules Vernes "Maskin-ön" och Dickens "Oliver Twist", men framför allt är det en fri fantasi om kampen mellan ont och gott och hoten mot vår miljö. Nina Asarnoj reste till Skåne och besökte Per Åhlin för att få veta mer om tillkomsten av "Resan till Melonia". Programmet är från 2010.

Jack Kerouacs "On the road" /"På drift" behövde knappt ges ut innan boken blev en klassiker. "På drift" är på en gång en kärlekshistoria och ett sökande efter frihet – en bok som än idag kan locka ut läsaren på vägarna. Ett program från 2012 av Hedvig Weibull.

Hur kunde en 13 pixlar bred och 16 pixlar hög tv-spelsfigur bli så stor att Japans premiärminister kom utklädd som honom under avslutningsceremonierna under OS i Rio? Den 13 september 2020 var det 35 år sedan tv-spelet Super Mario Bros. gavs ut. Ett spel som blev starten för det som kom att bli den största spelfranchisen någonsin. I denna klassiker om Super Mario Bros., berättar Saman Bakhtiari om vad som hände. Då figuren Mario tog steget ut från arkadspelshallarna in till miljoner familjers vardagsrum och hur det har förblivit så, och varför Mario är ständigt aktuell.

Francoise Sagan var tonåring när hon debuterade med semesterdramat "Bonjour tristesse" som blev en omedelbar sensation och sålde i 650 000 exemplar bara i Frankrike. Francoise Sagan, eller Francoise Quoirez som hon egentligen hette, var 18 år när hon 1954 debuterade med kortromanen ”Bonjour tristesse”, eller ”Ett moln på min himmel” som den först kom att heta på svenska. Hon hade skrivit den på tre veckor efter att ha relegerats från en klosterskola. Medierna älskade den finlemmade, kortklippta författaren med rådjursögonen. Francoise Sagan i sin tur älskade snabba bilar och fest. Hon blev den illusionslösa ungdomens ansikte. Sandra Stiskalo berättar om hur debutromanen och författarskapet har kommit att omvärderas.

Violeta Parra från Chile skrev både starkt politiska sånger och vackra kärlekssånger. Hennes vackraste sång till livet skrevs kort innan hon tog sitt liv 1967. Gracias a la vida är en sång som finns i många versioner runt om i världen och som ständigt spelas in på nytt. Det finns samba- bossa-, jazz-, kör-, opera- och popversioner av denna låt som skrevs 1967 av Violeta Parra i Chile. I Sverige har den kommit att ingå i den svenska visskatten och används ofta vid begravningar. Hon fick aldrig uppleva framgången med sin låt eftersom hon tog livet av sig kort efter det att skivan släppts. Mia Gerdin samtalar med Jan Hammarlund om Violeta Parras liv och låtskrivande. Om du mår dåligt och behöver hjälp hittar du telefonnummer här.

Martin Scorsese höll sig länge ifrån maffiafilmgenren. När han väl gjorde Maffiabröder 1990 blev den en modern klassiker. Mårten Blomkvist om gangsterfilmklassikern som bröt mot genrens konventioner. Nio år efter Maffiabröder kom tv-serien Sopranos. Den plockade över massor av skådespelare från "Maffiabröder" och blev en betydande del av det som kallats tv:ns nya guldålder. Fler gangsterfilmer följde och när Scorsese i slutet av 2019 åter tog sig an maffian i The Irishman blev det en av årets mest emotsedda filmer.Hur blev Martin Scorsese gangsterspecialist? I Klassikern återvänder Mårten Blomkvist till Maffiabröder och funderar över hur den ändrade bilden av en av de mest beundrade amerikanska regissörerna.

Night and day blev Fred Astaires signaturmelodi, men Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, Dionne Warwick, U2, Billie Holiday, Arne Domnerus och Lars Gullin har också spelat in Cole Porters hit från 1932. Cole Porter skrev "Night and day" till musikalen "Gay divorce" som kom 1932. I Klassikern hör vi ett utdrag ur den allra första inspelningen, faktiskt något av en signaturmelodi för Fred Astaire som Cole Porter skrev den för. Sedan dess har "Night and day" spelats in i närmare 1000 tolkningar, i vårt arkiv på Sveriges Radio har vi nästan 600 stycken. I Klassikern, som är gjort av Per Feltzin, hör vi musikern och pedagogen Peder Hofmann som vid pianot visar uppbyggnaden av Night and day. Vad är det som gör den till en evig hit som sätter sig på melodiminnet direkt?

Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot", om de två luffarna som väntar på någon som aldrig kommer, är ständigt aktuell på världens scener. Men det var inte helt självklart att den skulle nå publiken. En del konstverk behöver sekler för att bli klassiker. En del blir det på en gång. Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot är 124 sidor lång på originalspråket. Om denna text har det skrivits tusentals sidor. Dramat om de två luffarna blev klassisk samma kväll den mötte sina första åskådare 1953. Ändå var det nära att Godot inte nådde publiken. I Klassikern berättar Mikael Timm historien om hur pjäsen blev uppsatt och blev till en teaterklassiker.

"Bridget Jones dagbok" har sålt i 15 miljoner exemplar och räknas också som ett pionjärverk i den lättsamt kvinnligt orienterade genre som även på svenska kallas "chic lit". "Bridget Jones Dagbok" är en berättelse av journalisten och författaren Helen Fielding som uppstod i form av krönikor i tidningen "The Independent" 1995. Texterna blev så småningom en bok (1996) som också filmatiserades med Renée Zellweger i huvudrollen som antihjältinnan Bridget Jones. En ung kvinna 30+, bosatt i London och besatt av sin vikt, sitt alkoholintag och drömmen om sann kärlek. Berättelsen är inspirerad av Jane Austens "Stolthet och fördom" och Bridget Jones drömprins heter Mark Darcy och är människorättsadvokat. I Austens bok heter han Mr Darcy (förnamn "Fitzwilliam") och gestaltas i BBC-serien från 1995 - "Pride and Prejudice" (1995) av Colin Firth, som även spelar hans namne i filmatiseringen av "Bridget Jones dagbok". Han är även med i film nummer två och tre. I Klassikern har Nina Asarnoj fördjupat sig i "Bridget Jones dagbok", ett av den engelskspråkiga litteraturens 100 mest inflytelserika texter, enligt en lista sammanställd av BBC Arts 2019.

Det var med Akira Kurosawa som japansk film blev känd i väst. I år skulle Kurosawa ha blivit 110 år och Mårten Blomkvist bugar för mästaren och hans mästerverk "De sju samurajerna". Det var ett internationellt genombrott både för japanska filmregissören Akira Kurosawa och för japansk film när hans "Demonernas port" vann Guldejonet vid filmfestivalen i Venedig 1951. Några år senare, 1954, gjorde Akira Kurosawa "De sju samurajerna", filmen som fortsatt ständigt hamnar på topplistor över världens bästa filmer. "De sju samurajerna" handlar om bybor som måste försvara sig mot rövare på japansk landsbygd i slutet av 1500-talet och tar hjälp av samurajer. Filmen sveper fram med samma suveräna auktoritet som de samurajer som gett den titeln. Från den första minuten till den tvåhundrasjunde och sista är "De sju samurajerna" bara muskler. I Klassikern berättar Mårten Blomkvist om hur Kurosawa lyckas kombinera längd och koncentration i den nästan tre och en halv timme långa "De sju samurajerna".

Det är nu fyrtio år sedan filmen hade premiär, men nyligen kom ännu en version på bio. Materialet från den mytiska inspelningen tycks också ha blivit regissören Francis Ford Coppolas egen apokalyps. "Apocalypse Now" kretsar kring den amerikanske kaptenen Willards uppdrag att döda sin landsman Överste Kurtz, som gått vilse i sig själv och kriget: förskansat sig längst in i djungeln bland avhuggna huvuden och blivit en sinnebild för ondskan själv. Den är också en sorts filmatisering av Joseph Conrads klassiska roman "Mörkrets hjärta", med handlingen förflyttad från kolonialismens Kongo till Vietnamkriget. Kulturredaktionens Mattias Berg har sett och sett om "Apocalypse Now" och funderat över filmens dragningskraft - som fortfarande har sin verkan både på publiken och regissören själv. Musiken i programmet är den som även genomsyrar filmen: "The End" med bandet The Doors och sångaren Jim Morrison. Vi får dessutom höra Max von Sydow läsa ur romanen "Mörkrets hjärta" i Radioföljetongen från 1984.

1976 debuterade Ulf Lundell som författare med generationsromanen Jack. Den trycktes i 2000 exemplar men kom att säljas i 200 000. Ulf Lundells författardebut handlar om Jack och hans vänner som kastar sig ut livet på jakt efter extasen utan en tanke på vad som kommer efter den. I Klassikern hör vi debutanten Ulf Lundell själv när det begav sig om vad personerna i hans roman egentligen drömmer om."Det är något slags befrielse. Kunna leva fritt och ha något slags sommarlov kvar hela livet. Tror jag. Dom stretar emot allt vad dom förmår", säger han då. Programmet är gjort av Sandra Stiskalo som läser om "Jack" i vuxen ålder och istället för löften om frihet träder då något helt annat fram.

Den är uppskattad i både hemlandet och internationellt. Men Rysslands nationalsång har en text som förändrats flera gånger i samband med politiska omvälvningar. Ord har försvunnit, symboler bytts ut och i perioder har texten helt strukits för att ingen vet vad som är lämpligt att sjunga. Om kompositören till den ryska nationalsången, Aleksander Aleksandrov, förblivit relativt okänd så har textförfattaren gått till historien. Han var poet och hette Sergej Michalkov. Fredrik Wadström har letat fram Michalkovs röst och berättar historien om hur han fick skriva om sin text flera gånger under ett drygt halvsekel.

Den har kallats "en av de mest betydelsefulla böcker som skrivits om hur det är att växa upp som kvinna". Mer än 150 år senare älskas fortfarande berättelsen om systrarna March av många läsare. Louisa May Alcott var skeptisk till att skriva en "flickbok" när hon fick beställningen. Så kom hon på att hon kunde utgå från sig själv. I september 1868 låg den första upplagan av Unga kvinnor på bokhandelsdiskarna i USA. Berättelsen om de fyra systrarna March är en av de mest älskade ungdomsromanerna genom tiderna. Varför? Och håller den än? Anna Tullberg ser Greta Gerwigs filmatisering fån 2019, hittar dramatiseringar från 1935 i radions arkiv och läser om Unga kvinnor tillsammans med 16-åriga Rita Nygren.

En av världens bästa och kanske "farligaste" filmer gjordes redan 1925. Pansarkryssaren Potemkin påverkade publiken så starkt att den förbjöds i många länder då den ansågs kunna hetsa till uppror. Stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin av den ryske regissören Sergej Eisenstein gjordes på beställning av sovjetregeringen. Men propagandafilmen om upproret 1905 i tsarens svartahavsflotta och hamnstaden Odessa blev lika mycket propaganda för filmkonsten. Här föddes filmmontaget och det moderna sättet att klippa film. Filmen gjorde så starkt intryck på sin publik att den i flera länder, däribland Sverige, länge var förbjuden på grund av att den ansågs kunna hetsa till uppror. Scenen med barnvagnen som studsar nerför den långa trappan i Odessa har blivit ikonisk och inspirerat otaliga filmare. I De omutbara från 1989 gör till exempel Brian de Palma trappscenen i gangstermiljö. Helene Alm berättar om hur Sergej Eisenstein aldrig tummade på det konstnärliga i sitt filmskapande och därför gjorde ett mästerverk, i stället för en redovisande journalfilm.

Violeta Parra från Chile skrev både starkt politiska sånger och vackra kärlekssånger. Hennes vackraste sång till livet skrevs kort innan hon tog sitt liv 1967. Gracias a la vida är en sång som finns i många versioner runt om i världen och som ständigt spelas in på nytt. Det finns samba- bossa-, jazz-, kör-, opera- och popversioner av denna låt som skrevs 1967 av Violeta Parra i Chile. I Sverige har den kommit att ingå i den svenska visskatten och används ofta vid begravningar. Hon fick aldrig uppleva framgången med sin låt eftersom hon tog livet av sig kort efter det att skivan släppts. Mia Gerdin samtalar med Jan Hammarlund om Violeta Parras liv och låtskrivande. Om du mår dåligt och behöver hjälp hittar du telefonnummer här.

Hervé Guiberts roman "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" vågade berätta om sådant som fram till dess varit hemligt och väckte stora reaktioner när den kom för trettio år sedan. Författaren Hervé Guibert fick sitt hiv-besked 1988. 1990 kom romanen som på svenska heter "Till vännen som inte ville rädda mitt liv". När romanen kom handlade den monumentala uppmärksamheten inte bara om skildringen av aids utan också om Muzil. Så kallas den franske filosofen Michel Foucault som är en stor del av  romanen. Han dog i aids redan 1984. Men det berättade han inte offentligt. Kanske visste han det inte. Ville inte veta. Ville i vilket fall inte att någon skulle veta. I "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" berättar Hervé allt. I Klassikern hörs Jenny Teleman om Hervé Guiberts "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" (1990), aidsromanen som sände en chock och jubelvåg genom Frankrike när den kom. Programmet är en repris från 2016.

Det var med Akira Kurosawa som japansk film blev känd i väst. I år skulle Kurosawa ha blivit 110 år och Mårten Blomkvist bugar för mästaren och hans mästerverk "De sju samurajerna". Det var ett internationellt genombrott både för japanska filmregissören Akira Kurosawa och för japansk film när hans "Demonernas port" vann Guldejonet vid filmfestivalen i Venedig 1951. Några år senare, 1954, gjorde Akira Kurosawa "De sju samurajerna", filmen som fortsatt ständigt hamnar på topplistor över världens bästa filmer. "De sju samurajerna" handlar om bybor som måste försvara sig mot rövare på japansk landsbygd i slutet av 1500-talet och tar hjälp av samurajer. Filmen sveper fram med samma suveräna auktoritet som de samurajer som gett den titeln. Från den första minuten till den tvåhundrasjunde och sista är "De sju samurajerna" bara muskler. I Klassikern berättar Mårten Blomkvist om hur Kurosawa lyckas kombinera längd och koncentration i den nästan tre och en halv timme långa "De sju samurajerna".

Med tv-serien "Brideshead revisited" fick regissören Charles Sturridge sitt genombrott. I Klassikern hör vi historien om hur han fick uppdraget trots att han var ung och oerfaren. 1981 hade tv-serien Brideshead revisited, baserad på Evelyn Waughs roman En förlorad värld, premiär. Den blev omedelbart älskad och har förblivit så. Regissören Charles Sturridge fick också sitt stora genombrott med tv-serien och det finns en rätt speciell historia bakom att det blev just han, en ung oprövad regissören, som regisserade den. Anneli Dufva träffar regissören Charles Sturridge i Klassikern som är från 2018.

Gång på gång återkom Prins Eugen till samma motiv: ett stort moln. På hans mest berömda tavla finns molnet på en blå himmel över en väg mellan två kullar. Varför lockade molnet arvsprinsen? "Molnet" från 1895 är en av den svenska konsthistoriens mästerverk. Motivet är alldagligt: en väg slingrar sig fram mellan två kullar, över den lyser ett stort vitt moln. Tavlan är inte en impressionistisk naturstudie målad i det fria. Mikael Timm berättar hur arvsprinsen som alltid tvivlade på sin förmåga och i alla sammanhang var en främling, lyckades skapa en av Sveriges mest älskade målningar och vad det var i molnet som motiv som lockade honom.

Katarina Wikars om Selma Lagerlöfs debutroman från 1891. Den tål många omläsningar och har blivit både stumfilm med Greta Garbo och tv-serie på 80-talet. Gösta Berlings saga har en av den svenska litteraturens mest välkända inledningsmeningar: "Äntligen stod prästen i predikstolen." Sagan om den försupne avsatte prästen och kavaljererna på Ekeby är skriven i dialog med läsaren av en författare som sitter uppe på natten, skriver ner skrönorna från långliga tider, och då och då utropar: "O forna tiders kvinnor!". Man kan inte säga att hon slog igenom med buller och bång, den då 33-åriga lärarinnan Selma Lagerlöf. Kritikerkåren var ljum och ansåg verket överlastat men Selma var full av mod och ville bli en diktare för folket.

Gun-Britt Sundströms "Maken" är berättelsen om den långa, ganska oglamorösa relationen mellan Gustav och Martina som träffas som studenter i 60-talets Stockholm och håller ihop i sju år. En förhållanderoman, det kallar Gun-Britt Sundström sin roman "Maken" för. Den kom 1976 och är sedan länge en klassiker. Den handlar det om kärlek som moralfilosofisk fråga. För hur ser ansvaret ut i ett förhållande när man sagt ja till att dela sitt liv med en annan människa? Och går det att praktisera fri kärlek och ändå hålla svartsjukan borta? Det är några av de frågor som Martina och Gustav brottas med och bråkar om. Programmet är från 2008 och är gjort av Cecilia Blomberg.

När mästerregissören Stanley Kubricks kostymfilm "Barry Lyndon" hade premiär på 1970-talet blev den betraktad som vacker och tråkig. Många filmer har omvärderats i filmhistorien, och uppvärderats efter att ha fått ett ljumt mottagande vid premiären. Men ska en utnämnas till filmens egen den fula ankungen så är det Stanley Kubricks "Barry Lyndon". När den kom på 1970-talet beskrevs den som lång och tröttsam. Idag tycks alla tala om den som en svan, majestätisk, nästan den perfekta filmen. Filmjournalisten Mårten Blomkvist var en av dem som föll för den redan vid premiären. I Klassikern ser han tillbaka på denna långa films långa väg från sömnpulver till klassiker.

Cesária Évora, känd som "Barfotadivan", spred den melankoliska musikgenren morna från Kap Verde till en världspublik. När hon dog utlyste Kap Verde tre dagars officiell landssorg. Cesariá Évora har kvar sitt världsrykte också efter sin död. När hon skulle ha fyllt 78 år hyllade sökmotorn Google henne genom att låta hennes bild utgöra deras logga den dagen.I Klassikern får vi lära känna "Barfotadivan" genom Miguel Pinto som kände henne personligen.Programmet, som är från 2012, är gjort av David Mehr.

Night and day blev Fred Astaires signaturmelodi, men Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, Dionne Warwick, U2, Billie Holiday, Arne Domnerus och Lars Gullin har också spelat in Cole Porters hit från 1932. Cole Porter skrev "Night and day" till musikalen "Gay divorce" som kom 1932. I Klassikern hör vi ett utdrag ur den allra första inspelningen, faktiskt något av en signaturmelodi för Fred Astaire som Cole Porter skrev den för. Sedan dess har "Night and day" spelats in i närmare 1000 tolkningar, i vårt arkiv på Sveriges Radio har vi nästan 600 stycken. I Klassikern, som är gjort av Per Feltzin, hör vi musikern och pedagogen Peder Hofmann som vid pianot visar uppbyggnaden av Night and day. Vad är det som gör den till en evig hit som sätter sig på melodiminnet direkt?

"Dagarnas skum" från 1947 blev den stora kärleksromanen och kultboken bland ungdomar på 60- och 70-talet. Boris Vian (10 mars 1920 – 23 juni 1959) var en fransk tusenkonstnär: författare, poet, trumpetare, sångare, uppfinnare and ingenjör. Först gjorde han skandal med romanen Jag ska spotta på era gravar, och sedan succé, om än fördröjd, med "Dagarnas skum" 1947. Göran Sommardal läser om Boris Vians klassiker "Dagarnas skum" för att se om den håller måttet 40 år senare.

Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot", om de två luffarna som väntar på någon som aldrig kommer, är ständigt aktuell på världens scener. Men det var inte helt självklart att den skulle nå publiken. En del konstverk behöver sekler för att bli klassiker. En del blir det på en gång. Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot är 124 sidor lång på originalspråket. Om denna text har det skrivits tusentals sidor. Dramat om de två luffarna blev klassisk samma kväll den mötte sina första åskådare 1953. Ändå var det nära att Godot inte nådde publiken. I Klassikern berättar Mikael Timm historien om hur pjäsen blev uppsatt och blev till en teaterklassiker.

Antihjältinnan Bridget Jones uppstod i en kolumn i den brittiska tidningen "The Independent" 1995. Nyligen valdes "Bridget Jones Dagbok" av BBC Arts till en av de hundra mest betydelsefulla engelskspråkiga romanerna någonsin. "Bridget Jones Dagbok" är en berättelse av journalisten och författaren Helen Fielding som uppstod i form av krönikor i tidningen "The Independent" 1995. Texterna blev så småningom en bok (1996) som också filmatiserades med Renée Zellweger i huvudrollen som antihjältinnan Bridget Jones. En ung kvinna 30+, bosatt i London och besatt av sin vikt, sitt alkoholintag och drömmen om sann kärlek. Berättelsen är inspirerad av Jane Austens "Stolthet och fördom" och Bridget Jones drömprins heter Mark Darcy och är människorättsadvokat. I Austens bok heter han Mr Darcy (förnamn "Fitzwilliam") och gestaltas i BBC-serien från 1995 - "Pride and Prejudice" (1995) av Colin Firth, som även spelar hans namne i filmatiseringen av "Bridget Jones dagbok". Han är även med i film nummer två och tre. Totalt har Helen Fielding skivit fyra böcker om sitt alter ego. Efter "Bridget Jones dagbok" (1996) kom "På spaning med Bridget Jones" (1999). I boken "Mad about the Boy" (2013) - är Bridget Jones över femtio och har fått två barn, men den har inte blivit film. Än. Den senaste boken "Bridget Jones baby" kom 2016, samma år som filmen med samma namn. Det har sammanlagt gjorts tre långfilmer om Bridget Jones: "Bridget Jones dagbok" (2001), "På spaning med Bridget Jones" (2004) och "Bridget Jones's Baby" (2016). Filmerna går till exempel att se hos Viaplay eller SF Anytime. Nina Asarnojnina.asarnoj@sr.se

"Långt ner i halsen" ses som den mest framgångsrika och inflytelserika porrfilmen. Den var gjord på 35 millimeters film, hade specialskriven musik och en handling med stora inslag av humor. Efter premiären 1972 blev den snabbt en snackis, New York Times skrev om den med rubriken "porno chic" och även folk från övre medelklassen och kändisar började strömma till biografen på 49:e gatan på Manhattan. Sedan var det bara en tidsfråga innan den blev ett nationellt samtalsämne. Filmen landade i ett mycket kluvet politiskt klimat, där å ena sida den sexuella frigörelsen hade börjat ta fart samtidigt som det pågick flera juridiska processer mot porren. Programmet som är gjort av Marie Liljedahl är en repris från 2013.

Martin Scorsese höll sig länge ifrån maffiafilmgenren. När han väl gjorde Maffiabröder 1990 blev den en modern klassiker. Mårten Blomkvist om gangsterfilmklassikern som bröt mot genrens konventioner. Nio år efter Maffiabröder kom tv-serien Sopranos. Den plockade över massor av skådespelare från "Maffiabröder" och blev en betydande del av det som kallats tv:ns nya guldålder. Fler gangsterfilmer följde och när Scorsese i slutet av 2019 åter tog sig an maffian i The Irishman blev det en av årets mest emotsedda filmer.Hur blev Martin Scorsese gangsterspecialist? I Klassikern återvänder Mårten Blomkvist till Maffiabröder och funderar över hur den ändrade bilden av en av de mest beundrade amerikanska regissörerna.

La dolce vita blev Federico Fellinis stora kommersiella genombrott mycket tack vare Anita Ekbergs stjärnglans. Men hur stor del av filmen var hon egentligen med i? En av världshistoriens mest berömda filmscener är Anita Ekbergs och Marcello Mastroiannis nattliga bad i Fontana di Trevi. Men La dolce vita är också en film om ett liv i lyx som ekar tomt. La dolce vita hade premiär 1960 och blev Federico Fellinis stora kommersiella genombrott. Till det bidrog Anita Ekberg med sin Hollywoodglans och blonda skönhet. Men ingen inblandad anade då filmens mytologiska potential och att den skulle förbli Anita Ekbergs höjdpunkt i karriären, oavsett hur många filmer hon gjorde efteråt. Fredrik Wadström berättar om skandaljournalisten Marcello Rubinis jakt på framgång, men där depressionen istället tar över. Och om hur relativt liten del av filmen Anita Ekbergs Sylvia egentligen var med i.

Det är nu fyrtio år sedan filmen hade premiär, men nyligen kom ännu en version på bio. Materialet från den mytiska inspelningen tycks också ha blivit regissören Francis Ford Coppolas egen apokalyps. "Apocalypse Now" kretsar kring den amerikanske kaptenen Willards uppdrag att döda sin landsman Överste Kurtz, som gått vilse i sig själv och kriget: förskansat sig längst in i djungeln bland avhuggna huvuden och blivit en sinnebild för ondskan själv. Den är också en sorts filmatisering av Joseph Conrads klassiska roman "Mörkrets hjärta", med handlingen förflyttad från kolonialismens Kongo till Vietnamkriget. Kulturredaktionens Mattias Berg har sett och sett om "Apocalypse Now" och funderat över filmens dragningskraft - som fortfarande har sin verkan både på publiken och regissören själv. Musiken i programmet är den som även genomsyrar filmen: "The End" med bandet The Doors och sångaren Jim Morrison. Vi får dessutom höra Max von Sydow läsa ur romanen "Mörkrets hjärta" i Radioföljetongen från 1984.

Maria Edström om Ira Levins kultskräckbok "Rosemarys baby". Ira Levins bok som kom 1967 blev en av författarens största succéer, inte minst efter Roman Polanskis filmatisering av boken året därpå med Mia Farrow i huvudrollen som Rosemary. Tillsammans med sin man Guy flyttar hon till den stora svarta viktorianska hyreshuskolossen Bramford på Upper Manhattan där kusliga saker börjar hända... Ira Levin föddes i Bronx, New York 1929 och dog på Manhattan 78 år senare. Han skrev också många pjäser och kände väl till teaterlivet på Broadway som är bokens bakgrundsmiljö. Andra kända böcker som filmatiserats är "Fruarna i Stepford", "Pojkarna från Brasilien" och "Sliver" - den sistnämnda handlar ockå om mystiska saker som försigår i ett stort hyreshus. Maria Edström har läst om boken "Rosemarys baby" och ser en modern Faust-historia som fortfarande är lika ruggig.

Så ändrade filmen vår syn på vem som egentligen kan vara actionhjälte. Yippi ki-yay! Julfilmernas julfilm! Die Hard hade biopremiär 1988 och inte mycket skulle vara sig likt i actiongenren efter det. Hör om hur Bruce Willis blev utskrattad innan biopremiären, var berättelsen föddes och hur en känd Hollywoodregissör började sin bana med att försöka göra thrillern "Die Hard with a Cat" hemma i sina föräldrars kök. Joakim Silverdal har djupdykt i filmbloggar och DVD-kommentarer för att reda ut några viktiga frågor. Vad tycker till exempel regissören James Cameron om Die Hard? Det får du veta i veckans Klassikern.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade.Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom – själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är att det populära och det seriösa kunde förenas. Och det blev tydligt att konstmusiken kunde hämta inspiration från jazzen och inte bara från folkmusiken som tidigare. Förut hade jazzen och den klassiska musiken i princip bara hälsat på hos varandra och artigt konverserat.Men Gershwins musik gjorde mer än så. Han smälte samman sätten att spela i en enda klang.Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.Per Feltzinper.feltzin@sverigesradio.seMusiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

Måns Hirschfeldt har lyssnat på Sam Cookes "Live at the Harlem Square Club" och tar oss med till en svettig nattklubb i Miami. Programmet sändes första gången 2008

Den fick en oväntad Oscar för bästa manus. Den startade trenden att tatuera in "Carpe Diem" i svanken. Den skapade debatt om skolan, lyrikromantiken, den fria tanken och Robin Williams charm. En hösttermin 1959 på privatskolan Welton Academy i Vermont. ett lärosäte för unga män styrt av tradition, disciplin, plikt och lydnad, kliver den nya läraren Mr Keating in, spelad av Robin Williams. Som tidigare elev på skolan, som också kallas "Hellton", vill han införa nya undervisningsmetoder och nya sätt att närma sig lyrik för att lära eleverna att tänka själva. Det ska man göra genom att "suga märgen ur livet med poesin, fånga dagen med den, låta den sippra ur munnen likt honung". En film som delar publiken. Somliga ser den som världens bästa skolfilm och ett upprop för den konstnärliga friheten. Andra tycker den är romantiskt dravel och ett tydligt exempel på humaniorans kris. Men debatten den väckte när den kom 1989 den rasar vidare. Hårda tag eller liberalt jönseri? Kompisförälder eller vuxen i rummet? Tänka själv eller tänka som kaptenen? Författarens ord i guld eller blir text till i läsaren? Fånga dagen och bli din bästa framgångsgud eller ska man bara sitta mitt i dagen utan att utnyttja dess extraordinära potential? Helt enkelt: Flumskola eller "ta-av-kepsen-skola?" Jenny Telemanjenny.teleman@sverigesradio.se

Tio stycken jazzstandards och poplåtar suveränt framförda av sångerskan Radka Toneff och pianisten Steve Dobrogosz. Luftigt och känsligt tolkat och stark i sin egen rätt. Men ett mörker skuggar den. Det här är ett album jag har burit mig länge, det är en av de där jag skulle ta med mig på en öde ö. Perfekt inspelning i både tolkning och teknik. Uttrycken är mycket personliga men ändå lockande för många fler. Pauseringar och attacker i röst och pianospel ger överraskning, ger spänning. Fairytales har också ett bra upplägg, bra ordningen av de där tio jazz- och poplåtar som norska Radka Toneff och svensk-amerikanen Steve Dobrogosz spelade in i februari 1982 i Grieghallen i Bergen. Vi hör musik av bland andra Rodgers och Hart, Elton John, Kurt Weill, Eden Ahbez och Jimmy Webb. Plus egna kompositioner. Fairytales har sålt massor över hela världen men mest i Norge förstås där det dessutom skrivits en bok om det. Det är ett album som lever helt på sin egen kraft - men... Det finns också en skugga över det. Några få veckor efter utgivningen i oktober 1982 tog Radka Toneff sitt liv - 30 år gammal. Jag träffade Steve Dobrogosz för ett samtal om Fairytales. Per Feltzinper.feltzin@sverigesradio.se

Klassikern handlar paradoxalt nog om att slänga just klassiker överbord! De ryska futuristerna, som skrev manifestet En örfil åt den offentliga smaken, var sin tids konsthuliganer i 1910-talets Ryssland. 1912 skrev de ryska futuristerna manifestet ”En örfil åt den offentliga smaken” . Det handlade om att göra sig kvitt klassikernas språkdräkter, vilka kändes för trånga och tråkiga för konstavantgardet i det förrevolutionära Ryssland. ”Släng Pusjkin, Tolstoj etc överbord från samtidens skepp!” Snart nog skulle Sovjetunionens konstnärer och författare tvingas in i socialrealismens små tröjor, men det här var en tid då den modernistiska grytan kokade för fullt i hela Europa och några av de ledande och mest experimentella avantgardisterna fanns i Ryssland. Hela manifestet står att läsa på svenska i boken ”Den Vrålande Parnassen - den ryska futurismen i ord, bild och dokument” av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt från 1976. Den här Klassikern sändes första gången 2012 Helene Almhelene.alm@sverigesradio.se

1941 gjorde den franske konstnären Francis Picabia (1879-1953) en målning som förbryllat eftervärlden. På ytan hör den till avantgardisten Picabias enklare: en mörk man i en röd mantel, flankerad av en leende kvinna. Men 1941 var året då nazisternas planer på att förinta Europas judar tog form, och titeln i Picabias målning - Le Juif errant - anknyter till en medeltida legend med antisemitiska undertoner.Var Picabia antisemit? Varför hyllade han Pétain? Varför målade han i en stil som stämde med nazisternas smak, under ockupationen? Och vem är hans slitne vandrare i den röda manteln?Kulturredaktionens Mårten Arndtzén försöker räta ut frågetecknen kring en 75 år gammal bild.

En annan bild av revolutionären och den knivskarpa teoretikern Rosa Luxemburg får man i hennes "Fängelsebrev". Hon studerar molnen och uppmuntrar håglösa vänner. När Rosa Luxemburg arresterades 15 januari 1919 stoppade hon Goethes Faust i handväskan. Hon och spartakistkollegan Karl Liebknecht misshandlades, sköts och slängdes i Landwehrkanal i Berlin. Rosa Luxemburg var internationalist. Hon trodde på spontana massstrejker, en långsam resning underifrån. "Arbetarklassens väg till seger är beströdd med nederlag", sa hon i talarstolen. Hon hamnade i fängelse första gången 1904 för ärekränkning av tyske kejsaren. Hon uppmanade tyska arbetare att vägra ta till vapen 1914, att krigsstrejka, vilket inte skedde. Hon satt åter i fängelse 1915-1918, kom ut och var med och grundade Tysklands kommunistiska parti.   Nu är det 100 år sedan hon mördades men fortfarande vallfärdar människor till henens grav i Lichtenberg i östra Berlin. Katarina Wikars läser hennes "Fängelsbrev" i översättning av Ture Nerman och funderar över den film om henne Rainer Werner Fassbinder aldrig hann påbörja. Ur arkivet: Ingegerd Lundgren, Karin Borgström, Bo Gustafsson, uppläsningar av Claire Wikholm och Alexandra Tolstoy.

"Ett litet torg i en fransk småstad" är en detaljerad, lite naiv målning av en värld som inte längre finns men som man tack vare målningen kan gå in i. Hilding Linnqvist levde i 93 år och målade de flesta av dem. Han fick nästan alla svenska konstpriser som går att få, var älskad av den stora publiken, respekterad av kollegerna för sina många målningar i olika stilar. Men Mikael Timm bryr sig bara om en enda tavla: Torget i Chinon.

Tänk dig en middagsbjudning för några av historiens viktigaste kvinnor. Det var idén till "The Dinner Party" - ett konstverk fyllt av kvinnohistoria. "The Dinner Party" anses idag som ett banbrytande feministiskt konstverk. Och konstnären Judy Chicago utsågs 2018 till en av världens mest inflytelserika personer av Time Magazine. Men det har inte alltid varit så. Judy Chicago har gått mot strömmen. Var med och ledde förtruppen för att ge kvinnliga konstnärer större plats i det offentliga konstlivet. En framgångshistoria - men vägen dit har varit lång och krokig. Vernissagen för "The Dinner Party" ägde rum på Museum of Modern Art i San Francisco i mars 1979. Då fanns en  hel förhistoria om verkets tillkomst som involverade 400 kvinnor i allt från att göra grundforskning i kvinnohistoria, till broderi och porslinsmåleri.Museet slog sen också besöksrekord under de tre månader utställningen pågick. Så var det på varje plats där "The Dinner Party" sen visades. Trots att kritiken i pressen ofta var nedgörande. Även från feministiskt håll riktades kritik för att majoriteten av de kvinnor som lyfts fram i verket är vita från Europa och USA. Ändå hände något med "The Dinner Party". Det öppnade nya dörrar för kvinnlig konst. Och idag har det fått en permanent placering i den 770 kvadratmeter stora feministiska avdelningen på Brooklyn Museum i New York. Cecilia Blomberg har sett verket och berättar historien. Och om du är intresserad av att se tallrikarna, dukarna och veta mer om kvinnorna i Judy Chicagos verk så finns det på Brooklyn Museums site. Cecilia Blombergcecilia.blomberg@sr.se

Den nationella minnesvården över Estoniakatastrofens offer invigdes den 28 september 1997, på dagen tre år efter det skeppsbrott som kostade 852 människor livet. Liksom mycket annat i katastrofens efterspel kantades dess tillkomst av konflikter och beslut som togs tillbaka. Uppdraget gick till den polske skulptören Miroslaw Balka, men hans första förslag stoppades och han tvingades tillbaka till ritbordet. Hur påverkade den komplicerade processen slutresultatet? Och varför fattas fortfarande 37 namn i muren? Ett reportage av Mårten Arndtzén.

Karsten Thurfjell fördjupar sig i en av symfonirockens pionjärlåtar, författad och framförd av en före detta gatusångare som klev in i studion med sitt band, stor kör och en hel orkester. I London 1972 bildade Steve Harley det experimentella popbandet Cockney Rebel, med synt och fiol som dominerande instrument. Bandet blev snabbt uppmärksammat, skivkontrakt skrevs och året därpå 1973 kom första singeln och första albumet ”The human menagerie”. Ingen av dem blev någon kommersiell succé, särskilt inte singeln ”Sebastian” som framfördes med full symfoniorkester och kör, alldeles för lång för att spelas i radio. Däremot fick skivorna fina recensioner i tidningarna, och Cockney Rebel blev ett band för initierade, ett kultband redan från början. Det oväntade var att ”Sebastian” snabbt blev en hitlåt på kontinenten. Den toppade i Holland, Belgien och Tyskland, och senare tog den sig ner till Italien, Grekland och Jugoslavien. Men i 70-talets England tog den sig inte upp på några listor, trots flera försök att lansera den på nytt. Den behöll dock sin ryktbarhet i musiktidningarna, och snart hade denna pionjärlåt inom symfonirocken vuxit fram till en klassiker.

Lars Lönroth gör ett porträtt av Woody Strode, en av de svarta skådespelare som kämpade sig fram i ett Hollywood fullt av rasism och fördomar. För dig som vill se någon av Woodys filmer, så finns det bara ett fåtal att få tag på dvd här i Sverige. Men vår expert Lars Lönroth har för säkerhets skull listat både svenska och engelskspråkiga titlar på Woodys sex filmer. STORMELD (”Pork Chop Hill” 1959, regi Lewis Milestone) SPARTACUS (“Spartacus” 1960, regi Stanley Kubrick) KAPTEN BUFFALO (“Sergeant Rutledge” 1960, regi John Ford) MANNEN SOM SKÖT LIBERTY VALANCE (The Man Who Shot Liberty Valance” 1962, regi John Ford) DE PROFESSIONELLA (“The Professionals” 1966, regi Richard Brooks) HARMONICA - EN HÄMNARE (”Once Upon a Time in the West” 1968, regi Sergio Leone) Det här programmet sändes första gången i augusti 2011

Filmen "Daughters of the dust" utspelas 1902 på en ö utanför Georgias kust och handlar om familjen Peazant. Vi träffar både levande och döda släktingar en söndag på stranden i denna afroamerikanska klassiker. Julie Dashs "Daughters of the dust" är den första film gjord av en afroamerikansk kvinna, som fått biodistribution över hela USA. Det är fortfarande hennes enda långfilm men detta visionära, bildsköna drama har klassikerstatus i filmhistorien och ingår i det amerikanska filmarvet. 2004 kvalade filmen in i den nationella filmskatt som utgörs av "National film registry". "Daughters of the dust" som av Helena Lindblad i Dagens Nyheter beskrevs som "en subtropisk kostymfilm", tog närmare 15 år att göra. Filmen är ett mytologiskt drömspel som handlar om hur slaveriet satt spår i människornas själar, men utan att visa en enda piska eller ett enda bomullsfält i bild. De enda visuella tecken från slaveriets tid vi ser i filmen, är familjens indigofläckade händer. De närmast tatuerade blålila spåren efter att ha slitit på indigoplantagen. Det är kvinnorna som står i centrum och den som för ordet är ett ofött barn som befinner sig i historiens mellanrum av mormödrar, mödrar och deras barn. Alla är klädda i edwardianska vita klänningar och de vandrar, och dansar och för samtal längs de vita palmkantade ständerna - om familjehistorien och de olika öden som drabbat familjemedlemmarna under slaveriet och efter befrielsen. Nu vill den yngre generationen lämna ön och gå vidare. När Beyoncés visuella album Lemonade kom 2016 i anslutning till hennes album med samma namn, var det många som såg influencerna från Julie Dash film. Något som gav filmen något av en pånyttfödelse. Samma år digitaliserades och restaurerades den också till ursprunglig filmkvalitet och med korrekt färgåtergivning och tillgängliggjordes på Netflix. Nina Asarnojnina.asarnoj@sr.se

Barnboken Häxan och lejonet av CS Lewis skrevs 1950 och kom på svenska i översättning av Birgitta Hammar strax efter. Författaren Clive Staples Lewis - mer känd som bara C S Lewis - var en brittisk akademiker som också var kompis med J RR Tolkien. De var båda två intresserade av andra världar, av språk-, religions- och litteraturhistoria och de skapade också varsin litterär värld som fascinerat läsare i alla åldrar sedan dess. CS Lewis mest berömda böcker blev de sju i Berättelsen om Narnia:Min morbror trollkarlenHäxan och lejonetHästen och hans pojkeCaspian, prins av NarniaKung Caspian och skeppet GryningenSilvertronenDen sista striden CS Lewis var djupt troende och han lät många av Bibelns berättelser flytta in i Narniaserien, till en början på ett så skickligt sätt att det inte överskuggar sagans inneboende styrka och lockelse. Men för den intresserade kan man tillexempel hitta Skapelseberättelsen i Min morbror trollkarlen, Kristuslegenden i Häxan och lejonet samt Uppenbarelseboken i Den sista striden. I Klassikern hör vi Elin Claeson kliva in i den magiska garderoben för att se om det går att hitta tillbaka till Narnia. Här finns en intervju från 1998 med Maria Nikolajeva, numera professor i barnlitteratur vid Cambridge University, tidigare professor i det samma vid Stockholms universitet. Här finns också uppläsningar ur Häxan och lejonet av Claire Wikholm, ur en P3 följetong från tidigt 90-tal.

1909 färdigställde konstnären Richard Bergh det stora porträtt av Gustaf Fröding där poeten sitter i sin sjuksäng med armarna i kors och blicken i fjärran ett av det mest omedelbart igenkännbara verken i svensk konsthistoria. Porträttet står på spiselkransen i stora salen på Nedre Manilla i Stockholm, som ett av portalverken i Bonniers porträttsamling. Bergh ville från början måla porträttet direkt på väggen i villan, men husbygget drog ut på tiden. Istället blev resultatet "en färglagd teckning" som Bergh själv kallar det i essän Några ord till Frödings bild. I Klassikern tittar Måns Hirschfeldt närmare på "Frödings bild" som poeten, till konstnärens lättnad, aldrig själv såg: "Därtill fruktade jag för mycket hans dom." I programmet medverkar konsthistorikern Nina Öhman och uppläsare är Ludvig Josephsson.

En sann klassiker ur litteraturhistorien. Men också en klassisk film! Lars Lönnroth om filmatiseringen från 1943 av Charlotte Brontës roman från 1847. Charlotte Brontë (1816-1855) släpar på syskon och familj genom litteraturhistorien. Mamman dog tidigt i cancer, systern Emily fick en förkylning på broderns begravning, det blev tuberkulos av det hela och så - döden. Charlotte Brontë, nummer tre i syskonskaran, levde längst av barnen, ända tills hon var 38. Hon dog gravid med sitt första barn. Men då var hon åtminstone berömd, känd för sin roman Jane Eyre. En berättelse hon skrev färdigt 1847, i raseri över att hennes första roman blivit refuserad.

Först ansågs den för "svår". Det var faktiskt på vippen att boken inte skulle ges ut. Nu är "Linnea i målarens trädgård" av Christina Björk och Lena Andersson översatt till 22 språk. "När vi hade tittat på både trädgården och huset hade vi ändå det bästa kvar: näckrosdammen. För att komma dit fick vi gå längst ner i trädgården och genom en liten tunnel under stora landsvägen.- Japanska bron, Blomkvist!" I Linnea och målarens trädgård möter vi tillsammans med Linnea och Blomkvist en av de verkliga klassikerna: den franske impressionisten Claude Monet. Christina Björks och Lena Anderssons bok från 1985 har också den blivit en barnkulturklassiker och för många en introduktionen till både trädgårdslivet och konsthistorien. Men först ansåg förlaget att den var "svår" och det var faktiskt på vippen att boken inte skulle ges ut. Nu finns den översatt till 22 språk och i dagens Klassiker hör vi också Lovisa Lamm och Sven Lindberg läsa ur ljudboksutgåvan. Malin Sandberg tar med oss bland solrosor, dahlior, hortensior och vallmor, stockrosor och fingerborgsblommor i målarens trädgård.

En av de mest älskade moderna psalmerna är Ylva Eggehorns "Var inte rädd" (psalm 256) med musik av Lars Moberg. Vid minnesceremonierna vid tsunamin i Thailand sjöng man den när kistorna skickades hem. "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken". Så börjar författaren Ylva Eggehorns dikt som hon skrev 1972 och som tonsättaren och kyrkomusikern Lars Moberg tonsatte två år senare. "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken." Första meningen är naivt enkel, men ekar ändå av historiska symboler och religiöst språk. I Bibeln säger Jesus ofta: Var inte rädda. Den innehåller en spänning. Vad är det för hemligt tecken, vad ska det säga mig? Det hemliga är något som är dolt för oss, men det är inte farligt - det är istället ett löfte om trygghet. En psalm som älskas av människor som inte är religiösa eller av människor som tror på en annan Gud. Eggehorns dikt är både öppen och konkret. Lätt att tolka på olika sätt - men - ändå precis. Den handlar om slutet. Döden. Men också om förändringar som inte är så drastiska. Jag har hört att den använts vid en vigselliknande ceremoni mellan två män. Människor som bryter ny mark kan lyssna på den. Rädsla kan vara stor och mindre stor. Men döden är där och då kan dikten ge tröst. Som efter tsunami-katastrofen i Thailand. Varje gång kistorna med de döda svenskarna skickades hem sjöng man Var inte rädd. Den finns också inristad i en svart minnessten vid havet vid Phukets flygplats. Per Feltzin I Klassikern är det Rigmor Gustafsson och Steve Dobrogosz som framför Var inte rädd i en inspelning gjord här på Sveriges Radio 1999. I psalmboken har den nummer 256 och finns under rubriken "Förtröstan- trygghet" tillsammans med - bland andra - de tre stora psalmerna: Vår Gud är oss en väldig borg av Martin Luther och Tryggare kan ingen vara och Blott en dag av Lina Sandell. I de första fyra raderna avslöjar Eggehorn att det hemliga tecknet är ett namn som skyddar dig. Det är troligen Gud, med tanke på att det ändå är en psalm, men det sägs inte.Oavsett: Det är någon som kan ta bort din rädsla, någon som kan skydda dig i allt.För även om du är ensam, är din ensamhet större än du själv. Och runt omkring dig finns det stränder, i sanden finns det spår - och dem kan du följa mot ljuset... Vi har det igen. Spår, hemliga tecken. "Var inte rädd" har inte sonettens form, men liknar den. Två rader fler än sonettens 14, men det finns på ett liknande sätt vissa rimord som håller ihop dikten. Det är oftast tio stavelser per rad. Dikten består av fyra delar och varje har i sin tur fyra rader. I den första delen är det bara ett namn, just bara det ordet som skyddar dig - och - "Var inte rädd" betyder att du inte behöver vara orolig för att sänka garden, att lämna det trygga och färdas mot det okända. I den andra delen är det en person som väntar på dig, som älskar dig, men som också ger dig ett ansvar. Det är inte ensidigt. I ett religiöst perspektiv, där han är skaparen, så är han också ljuset i ett mörker, han ger dig liv och han tar ditt liv. Men: "Var inte rädd." Boken Psalmernas väg är ett kommentarverk till Den svenska psalmboken. Där berättar man om bakgrunden till Eggehorns dikt. Hon var 22 år 1972 när hon träffade en ung kvinna och hennes far. De var judiska flyktingar och modern hade dött långt tidigare och brodern hade nyligen tagit sitt liv. Eggehorn ville - citat - "skriva något som skulle bli värdigt hennes ovanligt mogna sätt att förvalta sitt livs varför." Slut på citat. Eggehorn ville inkludera flera, med olika tro, genom att utesluta det specifika namnet Gud. Vi har spåren i sanden, vi har hemligheten, vi har någon som längtar efter dig, men som också ger dig betydelse i hans liv. Han är ljuset, men.... "Det finns en mörklagd hamn." Så då går vi på stranden, följer fotspåren som rör sig längs strandkanten... Vi ser mot gräset i kanten där sanden övergår i ljungdungar och små vindpinade tallar... vi går där... och långt borta ser vi ljuset från en stad... det är en stad med liv men med en hamn som ligger i skugga från ljuset. Mörkret gör att vi inte ser hamnen men vi går mot den. Där finns en överfart - en hamn, där skeppen lämnar land, men inga anlöper. Så når du till sist hamnen. Att du skulle komma dit har du vetat hela ditt liv. "Du är på väg." Här finns det där ljuset som flera av de som varit nära döden talar om. En ljustunnel. Det strålar ett ljus - "en dag blir natten vit". "Stjärnor växer ur hans famn." Eggehorns dikt är alltså både öppen för tolkningar och sakligt konkret. I sin enkelhet hittar vi ändå mycket av det vi känner väl till. Symbolorden strand, spår, hamn, sand. Mysteriorden som hemlighet och tecken. De religiösa orden som kärleksfrid och evighet. Och: Var inte rädd. Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn. Du ser den inte nu, men färdas dit. " Per Feltzinper.feltzin@sverigesradio.se

Mats Arvidsson och Karsten Thurfjell tog sig till Dessau för att besöka denna modernismens vagga, Bauhaus. Det har kallats för modernismens urhem, Bauhaus i tyska Dessau.Enligt Nationalencyklopedin beskrivs grunden till verksamheten så här: "Staatliches Bauhaus in Weimar, pedagogiskt och designhistoriskt viktig konst- och hantverksskola, grundad av Walter Gropius 1919 efter en sammanslagning av den konsthantverksskola som Henry van de Velde lett sedan 1902 och konstakademin i Weimar. Gropius avsikt var att upphäva gränserna mellan hantverk och konst och att foga in dem i ett arkitektoniskt sammanhang." 1925 flyttade verksamheten till Dessau - tvingad därtill på grund av den politiska utvecklingen. I början av 30-talet stänges skolan helt och lärarna lämnade Tyskland. 1939 återuppstod skolan i USA under namnet Institute of Design i Chicago.Mats Arvidsson och Karsten Thurfjell tog sig till Dessau för att besöka denna modernismens vagga.

Matilda Källén minns en skräckfilm som förnyade genren. När "Blair witch project" hade premiär 1999, gick spekulationens vågor höga. Var filmen dokumentär? Var den sann? I kulisserna fanns en lyckad marknadsföringskampanj – en av de första som framförallt fokuserade på internet. Men det var inte bara marknadsföringen som gjorde "Blair witch project" så populär. Det är inte på grund av marknadsföringen som filmen fortsätter att skrämma vettet ur publiken, 20 år efter premiären. Med sin skakiga handkamera, sitt sätt att skapa rädsla utan att någonsin visa ett monster, och sitt återerövrande av häxan som en ond figur, gjorde filmen upp med flera av 90-talets skräckfilmstrender. Genren blev aldrig mer sig lik. Matilda Källénmatilda.kallen@sverigesradio.se

Bakom Rambo hittar vi förutom Sylvester Stallone även Hisingen, ett äpple och en författare som desperat söker ett namn. Det är 1971 och författaren David Morrell som då bor i Pennsylvania sitter och sliter med sin debutroman. Han har bestämt sig för att den ska heta First Blood, men problemet är att han inte har något namn ännu på sin ”hjälte”, den hemvändande Vietnamsoldaten. Morrell har kört fast. ”I struggled to find that Character´s name”. På eftermiddagen kommer hans fru hem från affären. Hon har köpt äpplen, en ny sort, säger hon. Han är mitt uppe i sitt skrivande, han har annat att tänka på, kanske blir han irriterad när hon berättar om dom nya äpplena som ska vara så goda. Men han vill ju inte vara otrevlig så han tar han ett äpple, biter i det lite förstrött och tycker det har en frisk och fin smak och frågar vad det är för sort. Hon säger att äpplet heter Rambo. Då klickar det till hos David Morrell. Han känner direkt styrkan och kraften i namnet Rambo. Debutromanen First Blood  - som på svenska heter Tvekampen - blir en succé och så föds actionhjälten, Vietnamveteranen, supersoldaten som har sin egen agenda. Och boken blir till film med Sylvester Stallone, alias John Rambo. Sylvester Stallone har gjort många andra roller under sin karriär, men det är med den våldsamme krigaren Rambo han fick sitt stora internationella genombrott. Och – och här kommer det mest häpnadsväckande - därmed är han för evigt sammanbunden med Hisingen och Göteborg! För det där äpplet som David Morrells fru köpte i Pennsylvania 1971 odlades ursprungligen vid Rambergets fot på Hisingen, i Göteborg. Peter Gunnarsson hette lantbrukaren som mer än 300 år tidigare utvandrade till Amerika.  Det var 1639. Han tog sig namnet Peter Gunnarsson Rambo efter berget därhemma, och Rambo gav namn åt en av hans äppelsorter som bl a användes till cider. Det gick väldigt bra för Gunnarsson Rambo. Släkten Rambo - liksom äpplena med ursprung från Ramberget - spred sig i Delaware och grannstaterna.  Det finns beskrivet i boken The Rambo Family Tree, en släkthistoria som sträcker sig över 350 år, från 1611 till 1986, skriven av Beverly Nelson-Rambo. Det var det goda äpplet som fick David Morrell att ge sin huvudperson namnet Rambo, men han tänkte också på att namnet påminde om engelskans sätt att uttala den franske poeten Arthur Rimbauds namn, alltså Rambou, och det var inte alls fel association, tyckte han.  Tvärtom. Morrell var väl förtrogen med Rimbaud och tyckte att hans mest kända verk, En tid i helvetet, kunde ses som en metafor över den här f d Vietnamsoldatens upplevelser. Att huvudpersonen i en bok eller film har ett namn som stämmer överens med personen man vill skildra och som dessutom fastnar lätt hos publiken, den sortens psykologi har Morrell utvecklat i sin essä What’s in a name. Och det kanske också gäller för äpplen? I Sverige dog äpplet Rambo ut under den hårda vintern 1709 som tog död på de flesta fruktträd i landet. Men när Carl von Linné firades stort 2007, kom äpplet tillbaka genom ympkvistar från USA och det var USA:s ambassadör som fick plantera Rambo på nytt. Det skedde inte vid Ramberget utan i Uppsala. Sylvester Stallone tillfrågades om medverkan vid återplanteringen i Sverige men tackade nej. Mia Gerdinmia.gerdin@sverigesradio.se

Paul Bowles skickade ut amerikanerna i Sahara i sin debutroman "The Sheltering Sky" 1949. Som Bertolucci sedan gjorde en lite utvattnad filmatisering av med Debra Winger och John Malkovich som det äkta paret Kit och Port. Som förutom hundra resväskor tar med sig sina egna trauman och missbruk ut i hettan och tomheten. Kit vacklar runt i pumps av ödlehud och pimplar champagne. Port drivs av en rastlös längtan bort och vidare och aldrig tillbaka. Öknen skalar av människan, bryter ner försvaren, tunnar ut den skyddande himlen. Paul Bowles som också var kompositör, kom från New York till Marocko på fyrtiotalet och blev kvar där. På åttiotalet blev han kult och unga adepter vallfärdade till hans hem. Han dog 1999. Ett program av Katarina Wikars.

I över 35 års tid har han tagit andras låtar, gjort sig löjlig och sålt miljontals album. Med hjälp av MTV, Michael Jackson och sina flinka dragspelsfingrar slog Alfred Yankovic igenom 1984 och blev Weird Al med en hel värld. Musikparodiernas mästare Weird Al Yankovic fick så sent som för fem år sedan för första gången toppa Billboardlistan. Men allt startade 1984 för Weird Al, när världens största artist, släppte en singel från världens kanske största album. Michael Jacksons Beat it från albumet Thriller – blev parodilåten Eat It. Parodiversionen var mindre intresserad av originalets gängvålds-tematik och mer intresserad av att du minsann inte skulle lämna någon mat på tallriken. Låten slungade iväg Weird Al Yankovic med en sådan kraft att han inte verkar ha landat riktigt än. Det som hände med Eat it skulle visa sig vara ett startskott snarare än en engångsföreteelse. Gång på gång under de 35 år som följde skulle Weird Al Yankovic plocka upp samtidens populäraste musikaliska uttryck, göra sig larvig och totalt sälja över 12 miljoner skivor världen över. Joakim Silverdaljoakim.silverdal@sverigesradio.se

En upp och nervänd James Bond kallades filmen Spionen som kom in från kylan när den kom 1965 och som byggde på John le Carrés succéroman med samma namn. Spionlivet på båda sidorna om den nyss uppförda Berlinmuren och det tysta kriget mellan väst och öst skildrades här i all sin sjaskiga komplexitet med Richard Burton som i rollen som den brittiske agenten Alec Leamas.Maria Edström har sett om filmen i regi av Martin Ritt.

"Valfrändskap" utkom första gången 1809 och har sedan dess varit föremål för många tolkningsförsök. Den kan läsas på många olika sätt vilket gör den till en mycket modern roman, trots sin ålder. Termen "valfrändskap" har Goethe lånat från den svenske 1700-talskemisten Torbern Bergman och den betecknar den dragning mellan två ämnen som kommer dem att uppgå i varandra.  Goethe har använt begreppet för att beskriva relationer mellan människor. Han låter paret Edvard och Charlotte få besök av kaptenen, en ungdomsvän till Edvard, och av Charlottes unga släkting Ottilie. Edvard och Ottilie blir häftigt förälskade och ett liknande förhållande uppstår mellan Charlotte och kaptenen... Programmet sändes första gången 26/9 2009.

1959 började den första versionen av Tintinäventyret "Månen tur och retur" publiceras. Först som en följetong med titeln "On a marché sur la lune" (Man har gått på månen). Sen omarbetade Hergé äventyret som så småningom kom ut i två delar. Att läsa Tintin är för många människor den fullkomliga avkopplingen, spänning blandas med slapstick och dessutom hamnar man i främmande länder! Louise Epstein läst "Månen tur och retur" och intervjuat Tintinöversättaren Björn Wahlberg och pratat om skuld, spänning och Tintins personlighet.

Bödeln kan läsas som en antifascistisk kamproman, som belyser massans våldsdyrkan och flockmentaliteten. Men har den något att säga oss idag? Ulla Strängberg har läst om Pär Lagerkvists roman från 1933. Håkan Möller, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som skrivit om Lagerkvist i ”Ögonblicket och marknaden” menar att den i högsta grad är en röst i samtiden. Kanske har tiden hunnit ifatt Lagerkvist, som aldrig fick något större gensvar för romanen om den sorglige figuren som vandrar genom århundradena och bär människornas behov av att döda som ett kors.

En vecka innan Döderhultarn dör i mars 1925, täljer han sin märkligaste skulptur, Den obarmhärtige fosterfadern. Än idag är denna fulländat skulpterade misshandelsscen lite av en gåta. Klassikern är gjord av Helene Alm.

Pinnstolen är en av våra mest älskade möbler. I 200 år har den hittat sin plats i svenska hem - hos allmoge och herrgårdar, i arbetarkök och funkisvåningar. Idag har den blivit en designikon. Johan Wilhelm Thunander startade Sveriges första pinnstolsfabrik i Hagafors i Småland år 1863. Inspirationen kom från den engelska Windsorstolen, som en välbeställd dam på Hooks herrgård kommit i kontakt med  och bett en snickare i byn att tillverka. Hagafors pinnstolsfabrik blev en i raden av små fabriker i Smålandsskogarna som lade grunden till den småländska möbelindustrin. Fabriken köptes upp av Nässjö stolfabrik, som vid förra sekelskiftet var Nordens största möbelfabrik och sysselsatte hela staden. Den lades ned 1992 och den fina samlingen pinnstolar är numera inlåsta i ett källarutrymme- i väntan på en utställningslokal. Nirvan Richter är arkitekt och formgivare. – Om det är nån möbel som man kan säga är ursprunget till den småländska snickeriindustrin är det pinnstolen, för den var så oerhört enkel att tillverka. En trampsvarv var allt som behövdes. – Jag gillar saker som har lång hållbarhet och som man kan leva med under lång tid, och det är fallet med pinnstolen. Modellerna som har blivit ett slags ikoner idag  har ett rykte om att vara unika, men de är ju gjorda efter gamla förlagor som har förenklats. – Pinnstolen är ungefär som en japansk haiku. Man kan destillera ner den till det allra finaste, den är materialsnål och det går att få hög sittkomfort. Men lyfter den med ett finger men trots det kan den vara en stor gest i rummet. – Den är bondenkel helt enkelt! Ulla Strängbergulla.strangberg@sverigesradio.se

En annan bild av revolutionären och den knivskarpa teoretikern Rosa Luxemburg får man i hennes "Fängelsebrev". Hon studerar molnen och uppmuntrar håglösa vänner. Nu är det 100 år sedan hon mördades. När Rosa Luxemburg arresterades 15 januari 1919 stoppade hon Goethes Faust i handväskan. Hon och spartakistkollegan Karl Liebknecht misshandlades, sköts och slängdes i Landwehrkanal i Berlin. Rosa Luxemburg var internationalist. Hon trodde på spontana massstrejker, en långsam resning underifrån. "Arbetarklassens väg till seger är beströdd med nederlag", sa hon i talarstolen. Hon hamnade i fängelse första gången 1904 för ärekränkning av tyske kejsaren. Hon uppmanade tyska arbetare att vägra ta till vapen 1914, att krigsstrejka, vilket inte skedde. Hon satt åter i fängelse 1915-1918, kom ut och var med och grundade Tysklands kommunistiska parti.   Nu är det 100 år sedan hon mördades men fortfarande vallfärdar människor till henens grav i Lichtenberg i östra Berlin. Katarina Wikars läser hennes "Fängelsbrev" i översättning av Ture Nerman och funderar över den film om henne Rainer Werner Fassbinder aldrig hann påbörja.  Ur arkivet: Ingegerd Lundgren, Karin Borgström, Bo Gustafsson, uppläsningar av Claire Wikholm och Alexandra Tolstoy.

I sportlovstider kanske det kan passa med en färd längs en numera världsarvsklassad järnvägssträcka i schweziska Alperna. Ciceroner är Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin. Glaciärexpressen som förbinder skidorterna Zermatt och St Moritz brukar kallas ”Världens långsammaste expresståg”. Färden tar åtta timmar och passerar 291 broar och 91 tunnlar, varav Furkatunneln är den längsta med 15,4 km och en stigning på 1500 meter, upp till Furkappassets snövita glaciärlandskap. Sedan 2008 finns denna järnvägssträcka på Unescos världsarvslista. Måns Westfelt läser ur Eyvind Johnsons skildring från sin resa på tåget i Dagbok från Schweiz 1948

1998 hade filmen "American History X" av Tony Kaye premiär. Men den är fortsatt högaktuell. Emma Engström om filmen och vad den kan påminna oss om idag. Med attentat som det mot en synagoga i amerikanska Pittsburgh i slutet av oktober 2019 där elva personer sköts ihjäl, har filmen American History X blivit aktuell igen. När den kom 1998 sedan fångade den hur 90-talets sociala spänningar i Los Angeles ledde till att nynazistiska gäng växte fram. Idag kan den påminna om att extremism växer bäst i slutna rum. Emma Engström om veckans Klassiker, American History X, i regi av Tony Kaye och med manus av David McKenna.

Vågar man se om en film som gjorde stort intryck på en för många, många år sedan? Anna Tullberg börjar med att ta sig in på Staatsbibliothek zu Berlin, där änglarna i Himmel över Berlin hängde i Wim Wenders film från 1987. Änglarna som vandrar runt i ett sargat Västberlin och avlyssnar människornas innersta tankar. En stad som lämnats märkt av ett krig. På det öde Potsdamer Platz irrar en vilsen man som inte hittar tillbaka till det som var före kriget, och inte känner sig hemma i det som blivit sen. Han sjunker ner i en dumpad fåtölj. Ett förvirrat Europa, där livet ändå gått vidare. Det går att dricka kaffe och känna vad det smakar. Det finns kärlek. Det ska bli bättre imorgon. Producent Anna Tullberg

Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson. "Feberboken" är ett modernistiskt manifest från 1931 med ord fortfarande bär: bitterbrev, samhällsmikrober, nervspetsliv. "Jag tror jag måste dö för att ge ut den här boken. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak". Redan 1929 hade Stina Aronson skickat in "Feberboken" till den litteraturpristävling dit också den finlandssvenske modernisten Henry Parland hade sänt sitt tunna trasiga romanfragment "Sönder". Värt att notera är att ingen av dem vann och att båda texterna fortfarande känns hypermoderna. "Feberboken" kretsar kring före under och efter mötet i Paris mellan författaren Mimmi, 32, som längtar ut ur sitt borgerliga äktenskap och den glupske poeten Hugo, 23, som vill skriva dynamiska symfonier och välta världen med vital erotik. "Feberboken" är 130 sidor vånda, fixering och ett begär som måste låta sig skrivas, Hugo är liksom predestinerad till att bli i bok. Det går att lägga en söndersprängd dramaturgisk kurva över denna feber, upptakt och intrig, "fabulera orkar jag inte – jag upplever allt för massivt för att riva upp och väva om det." När "Feberboken" kom ut under pseudonymen Mimmi Palm 1931 ansågs den vara pinsamt självbiografisk, för alla visste ju att den handlade om Stina själv och hennes relation till poeten Artur Lundkvist. "Kvinnlig bikt, hysteriska monologer" var några omdömen. Ingen såg den som ett modernistiskt manifest, skriver Ebba Witt Brattström i förordet till den nya upplagan. Det var inte lätt att vara reflexiv kvinna i trettiotalets primitivistiska strömningar.  Mimmi skriver sig genom kapitlet Hugo, alltmer lakonisk, och inser att hon måste täcka hans försvinnande med medel ur egna fonder. "Detta är slutet mellan två ordtränade individer med förhandskunskap." Som uppläsare bl.a. Sara Lundin och vi hör också Stina Aronson ur radioarkivet. Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

När konstnären Carl Fredrik Reuterswärd gick bort så stod det Closed for holidays i tidningarnas dödsannonser stängt för semester. Det här lilla meddelandet anspelade också på ett av hans allra mest kända verk, en annons införd på sidan 10 i New York Herald Tribune i januari 1963. Det är ett minimalt konstverk, bara 5 gånger 45 milimeter, men gesten var desto större: Reuterswärd trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att han tänkte stänga butiken. Vilket han förstås inte gjorde. Måns Hirschfeldtmans.hirschfeldt@sverigesradio.se

Lars Lönroth om en klassisk film med Elvis Presley. Lars Lönroth har rotat i arkivet och hittat en av Elvis Presleys bättre filmer. För säga vad man vill om 50-talets största idol, filmerna han gjorde går inte till historien som världens bästa. Det hann bli över 30 filmer under åren. Viva Las Vegas hade premiär 1964 och var extravagant, glittrande och rapp. Elvis spelar racerbilföraren Lucky Jackson som kommer till stan för att delta i Las Vegas Grand Prix och som där träffar den vackra simlärarinnan Rusty – spelad av Ann Margret. En skådespelare bördig från Valsjöbyn i Jämtland...

"Rosas danst Rosas" gjorde koreografen Anne Theresa de Keersmaeker till ett världsnamn redan vid premiären 1983. Cecilia Blomberg återvänder till en modern dansklassiker som fortsätter att turnera. Det finns de verk som bryter ny mark för ett helt konstområde. Dit hör "Rosas danst Rosas", ett av koreografen Anne Theresa de Keersmaekers allra tidigaste verk. Det har också blivit något av hennes signaturverk som koreograf. Den där samtidigt exakta och lite slängiga stilen. Alltid i en nära dialog med musiken. Än idag turnerar Rosas danst Rosas, nu med helt nya dansare som inte ens var födda 1983 då verket hade premiär. I höstas visades det bland annat på Dansens Hus i Stockholm. Cecilia Blombergcecilia.blomberg@sverigesradio.se

Karsten Thurfjell om Åke Hodells konkreta poesistycke General Bussig. Åke Hodells livshistoria hör till de mytiska bland 1900-talets avantgardister. Som stridsflygare under andra världskriget kraschade han med sitt plan under en övning och slog sig sönder och samman. Han fick tillbringa åratal på sjukhus för att läka ihop, men i sjuksängen fick han tid att läsa, och där upptäckte han litteraturen, inte minst den moderna poesin, som han sedan själv blev en del av. På 1960-talet började Åke Hodell uppträda i kretsen av konkreta poeter, där språket och bokstäverna användes både för sina ljudmässiga och innehållsliga kvaliteter. På Moderna Museet, i totalt mörker lyste Åke Hodell iförd pannlampa på sitt partitur och på publiken, som terroriserades både visuellt och språkligt med det pacifistiska slagnumret General Bussig.

Mikael Timm om en av världens mest framgångsrika och mest cyniska författare, Somerset Maugham (1874-1965) som älskade teater, lyx och elaka skämt.

I Klassikern berättar Lars Lönroth om filmen Prinsessa på vift, regisserad av William Wyler 1953. Här spelar Audrey Hepburn prinsessan Ann som gör uppror mot sina kungliga förpliktelser och upptäcker den italienska huvudstaden på egen hand... Hon möter förstås kärleken i form av den amerikanske journalisten Joe, spelad av Gregory Peck. Filmen gav Hepburn en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och var också den film som gjorde henne världsberömd.

Henry Parland utnämnde ordet "vadsomhelst" till det största av alla ord i sin diktsamling Idealrealisation som kom ut i Finland 1929 när han bara var 21 år gammal. Den kom att bli hans enda. I det korta formatet skrev han om sakernas uppror och hostpastillernas idealism. Om tingens egenvärde, de får ta över ägarens reaktioner eller snarare brist på. Diktsamlingen var uppdelad i fyra avdelningar, "Fläckar", Strumpor", "Influensa", "Grimaser". "Ungdom: hunger eller en trötthet som dansar?" Henry Parland satt med de andra finlandssvenska modernisterna på krogarna i Helsingfors och när studierna havererade skickade hans föräldrar honom till släktingar i Kaunas för rehabilitering. Där kom han i kontakt med de ryska formalisterna och såg före alla andra Eisensteins filmer. 1930 dog han i sviterna av scharlakansfeber, bara 22 år gammal. Hans roman "Sönder" kom ut postumt. "Ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt" sa Gunnar Björling I Katarina Wikars "Klassiker" medverkar författaren och modernistexperten Torsten Ekbom i en intervju från 90-talet, och litteraturvetaren Per Stam, aktuell med "Henry Parland, Dikter", där också tidigare outgiven poesi publiceras för första gången. Som uppläsare hör vi Ludvig Josephson.

De fyra bilderböckerna om pojken Nisse har många fans i alla åldrar och är givna presenter till alla små barn. Trots att böckerna är tunna, blir det aldrig tråkigt att läsa om hur Nisse lär sig simma eller får en ny frisyr. Det beror på att författarna och konstnärerna Olof och Lena Landström lämnar precis lagom mycket utrymme åt läsarens egen fantasi för att man ska ha lust att läsa böckerna om och om igen. Helt plötsligt upptäcker man något nytt i bilderna. Och frågan dyker upp: Hur föddes Nisse? Och varför har han så rak nacke? I Klassikern intervjuar Anna Tullberg konstnärerna Olof och Lena Landström, ni hör också Rebecka Hemse läsa ur "Nisse på stranden".

Mer än 20 år har gått sedan filmen "American History X" släpptes. Men den är fortsatt högaktuell. Emma Engström om filmen och vad den kan påminna oss om idag. Med attentat som det mot en synagoga i amerikanska Pittsburgh i slutet av oktober där elva personer sköts ihjäl, har filmen American History X blivit aktuell igen. När den kom för 20 år sedan fångade den hur 90-talets sociala spänningar i Los Angeles ledde till att nynazistiska gäng växte fram. Idag kan den påminna om att extremism växer bäst i slutna rum. Emma Engström om veckans Klassiker, American History X, i regi av Tony Kaye och med manus av David McKenna.

Resor är populära motiv på filmer. Allt kan hända längs vägen. Kärlek, komedi eller fara. Det visste regissören Henri-Georges Clouzot. Berättelsen om en liten stillastående by på den sydamerikanska landsbygden belönades med Cannesfestivalens stora pris 1953, det pris som numera kallas Guldpalmen. Den fick också en Guldbjörn i Berlin samma år. Den resa filmen beskriver är en riskfylld färd med nitroglycerin i lasten. Sprängämnet är nödvändigt för att släcka den brand som uppstått på ett oljefält i närheten av byn. En transport som får fyra män att riskera livet. Mårten Blomkvist utnämner Henri-Georges Clouzots film Fruktans lön från 1953 till världens mest spännande.

Karsten Thurfjell på Kammarspiele i München, där han sett en iscensättning av en riktigt grym barnsaga. Jacob och Wilhelm Grimm, tillsammans kända som Bröderna Grimm, var två tyska språkforskare som har gjort sig omtalade genom att de samlade in och bearbetade folksagor. Den första upplagan av deras sagosamling Kinder- und Hausmärchen kom ut 1812. I den sjunde och sista upplagan (1857) finns 211 sagor samlade. Sagan om eneträdet är en riktigt grym berättelse om en liten gosse som får huvudet avhugget, blir hackad i småbitar och serverad som pölsa av sin elaka styvmor. Karsten Thurfjell berättar mer i Klassikern.

I Klassikern uppmärksammar vi ett av Colettes mest kända verk, romanen Chéri från 1920. Den franska författaren Colette, som föddes 1873, lade av sina förnamn och sin tids idé om det passande - och klev ut i den litterära parnassen med rak rygg. Hennes kända roman Chéri har både filmatiserats och iscensatts som teater - en klassiker från 1920 som Jenny Aschenbrenner har läst, i svensk översättning av Maria Björkman. Vi får även höra Claire Wikholm läsa ur Chéri från ett kulturradioprogram från 1993 och på slutet hörs bitar ur Dramatens iscensättning 1950.

Vad är det för en best som ylar i natten? Anna Tullberg och Claire Wikholm läser om en barndomsfavorit. 1902 publicerades detektivromanen "Baskervilles hund" av Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes och doktor Watson får svettas ovanligt mycket för att lösa gåtan med de otäcka morden på den ödsliga Dartmoorheden. Är det någon i romanen som kommer ha vettet i behåll? Helt klart handlar det här om en av litteraturhistoriens mest skrämmande hundar. Frågan är om boken håller än i dag. Anna Tullberg och skådespelaren Claire Wikholm har läst om "Baskervilles hund".

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade.Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom – själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

1868 begåvades landets folkskolebarn med en bok på 564 sidor med läsning i blandade i ämnen: dikter, fabler, vetenskap, geografi också vidare. Den var och förblir unik som den första icke-religiösa bok som fick spridning i bredare folklager i Sverige. Tidigare var det katekesen och psalmboken som gällde. Första upplagan var på 25 000 exemplar och inom tre år trycktes ytterligare 75 000 böcker. Som alltså skulle lära landets barn vad som var värt att veta. Det handlar om "Viborgska gatloppet" och "Slaget vid Svolder", och "Göken" och "Hjorten", "Livet vid fäboderna" och "De ätliga svamparna". Här kunde man av George Washington lära sig vikten av att alltid tala sanning, även om man hade sågat ner päronträdet. Men läseboken var förstås begränsad till det som var lämpligt.  Läsebok för folkskolan skapades i en tid av nationsbyggande och identitetskapande och den gav oss vår nationalsång, den formade det  som länge var en nationell litterär kanon och de många skildringarna av den svenska naturen har nog spelat en avgörande roll för föreställningen om naturkänslan som något mycket svenskt. Och den kom också så småningom att kallas för en "nationalolycka" av Ellen Key. Idag kan den tyckas vara både lite löjlig, bisarrt nationalistisk och en rätt charmerande äldre variant av Bill Brysons populärvetenskapliga succé En kortfattad historik över nästan allting.  Måns Hirschfeldt har läst dikter, fabler och landskapsbeskrivningar och talat med fil.dr. Inga-Lisa Petersson om Läsebok för folkskolan.

Karin Björquist arbetade i 44 år på Gustavsbergs porslinsfabrik. Hör Karin Björquistkännarna Marie Nyreröd och Magnus Palm tala om hennes klassiska utsmyckning på Mariatorgets T-banestation i Stockholm och om deras egna favoriter i Björquists produktion. En Klassiker av Gunnar Bolin

"Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag. Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst. Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

I Klassikern tittar vi närmare på tre av Astrid Lindgrens flickböcker från femtiotalet - serien om Kati. Böcker som kanske inte har officiell klassikerstatus men definitivt inofficiell. Nina Asarnoj och Eva Beckman har vandrat i Katis och Astrid Lindgrens spår längs Kaptensgatan i Stockholm där böckerna om den unga kontorsflickan Kati utspelar sig.

Kulturredaktionens Anneli Dufva om "en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesins megahit". Författaren Erik Lindegren föddes 1910 i Luleå och dog 1968 i Stockholm. Han var verksam som kritiker och översättare och blev 1962 invald i Svenska akademien. Som poet hade han debuterat 1935 med Posthum ungdom, men han fick sitt riktiga genombrott med den formmässigt avancerade mannen utan väg 1942. Den gav han ut på eget förlag, efter att ha blivit refuserad. Dikten Arioso fanns med i Lindegrens nästa diktsamling, Sviter från 1947, och är egentligen inte alls typisk för Erik Lindegren. Den är en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesins megahit.   "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly, någonstans, o, någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat " lyder diktens första och mycket välkända rader. Anneli Dufva har bland annat hittat en inspelning där Erik Lindegren själv läser Arioso i radioarkivet och funderat kring frågan om en dikt som är SÅ populär också kan vara bra?

Pinnstolen är en av våra mest älskade möbler. I 200 år har den hittat sin plats i svenska hem - hos allmoge och herrgårdar, i arbetarkök och funkisvåningar. Idag har den blivit en designikon. Johan Wilhelm Thunander startade Sveriges första pinnstolsfabrik i Hagafors i Småland år 1863. Inspirationen kom från den engelska Windsorstolen, som en välbeställd dam på Hooks herrgård kommit i kontakt med  och bett en snickare i byn att tillverka. Hagafors pinnstolsfabrik blev en i raden av små fabriker i Smålandsskogarna som lade grunden till den småländska möbelindustrin. Fabriken köptes upp av Nässjö stolfabrik, som vid förra sekelskiftet var Nordens största möbelfabrik och sysselsatte hela staden. Den lades ned 1992 och den fina samlingen pinnstolar är numera inlåsta i ett källarutrymme- i väntan på en utställningslokal. Nirvan Richter är arkitekt och formgivare. -Om det är nån möbel som man kan säga är ursprunget till den småländska snickeriindustrin är det pinnstolen, för den var så oerhört enkel att tillverka.En trampsvarv var allt som behövdes. -Jag gillar saker som har lång hållbarhet och som man kan leva med under lång tid, och det är fallet med pinnstolen. Modellerna som har blivit ett slags ikoner idag  har ett rykte om att vara unika, men de är ju gjorda efter gamla förlagor som har förenklats. -Pinnstolen är ungefär som en japansk haiku. Man kan destillera ner den till det allra finaste, den är materialsnål och det går att få hög sittkomfort. Men lyfter den med ett finger men trots det kan den vara en stor gest i rummet. -Den är bondenkel helt enkelt! Ulla Strängbergulla.strangberg@sverigesradio.se

2011 gjorde Lars Lönroth en Klassiker om filmen Ormens ägg från 1977. Hör Liv Ullman sjunga cabarévisor på tyska. Två arbetslösa cirkusartister får jobb hos professor som utför medicinska experiment i Berlin i mellankrigstiden.

Den tyske skådespelaren Klaus Kinski gjorde under sin livstid enormt mycket film - varav det mesta är glömt idag. Katarina Wikars tar sig igenom hans självbiografi. Han skriver att han tackade nej till Pasolini, Fellini, Kurosawa och en handfull andra berömdheter. De betalade för dåligt, jag är en hora, jag gör det bara för pengarna. Kinski slängde bort sina Guldbjörnar, sina tyska filmpriser, de idioterna vet inget om lidande. Det är för rollerna i Verner Hertzogs filmer han blev geniförklarad. Har man en gång sett till "Fitzgeraldo" är det Klaus Kinskis förryckta blick man minns mest.

Maria Gripe (1923-2007) är en av våra mest lästa och älskade författare. Det är många av hennes karaktärer som också lever ett eget liv, utanför bokpärmarna, tack vara hennes förmåga att ge dem så stark och trovärdig gestalt. Tänk bara på Hugo och Josefin, Elvis Karlsson, Pappa Pellerins dotter, Agnes Cecilia... De så kallade Skuggböckerna är fyra till antalet. Den första, Skuggan över Stenbänken kom 1982 och följdes av ...och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och den avslutande Skugg-gömman, som kom 1988. I centrum för böckerna står Carolin, som likt en Tintomara klär ut sig till pojke och därmed kan röra sig mellan olika världar. Kring henne finns den förståndiga Berta, i vars familj hon arbetar under en tid, och senare tvillingarna Arild och Rosilda på slottet Rosengåva. Maria Gripe leker och bygger genom Skugg-serien med övernaturliga sammanträffanden och samband en historia som både är spännande och lite dolsk, men ändå mycket konkret handlar om att växa upp och finna sin väg. Böckerna blev också (1989) tv-serie i regi av Marianne Ahrne, med titeln Flickan vid stenbänken. Elin Claeson ger Skugg-böckerna klassikerstämpel.

Älskad och uppskattad i både hemlandet och internationellt. Men Rysslands nationalsång har en text som förändrats flera gånger i samband med politiska omvälvningar. Ord har försvunnit, symboler bytts ut och i perioder har texten helt strukits för att ingen veta vad som är lämpligt att sjunga. Om kompositören till den ryska nationalsången, Aleksander Aleksandrov, förblivit relativt okänd så har textförfattaren gått till historien. Han var poet och hette Sergej Michalkov. Fredrik Wadström har letat fram Michalkovs röst och berättar historien om hur han fick skriva om sin text flera gånger under ett drygt halvsekel.

Älskad och uppskattad i både hemlandet och internationellt. Men Rysslands nationalsång har en text som förändrats flera gånger i samband med politiska omvälvningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ord har försvunnit, symboler bytts ut och i perioder har texten helt strukits för att ingen veta vad som är lämpligt att sjunga. Om kompositören till den ryska nationalsången, Aleksander Aleksandrov, förblivit relativt okänd så har textförfattaren gått till historien. Han var poet och hette Sergej Michalkov. Fredrik Wadström har letat fram Michalkovs röst och berättar historien om hur han fick skriva om sin text flera gånger under ett drygt halvsekel.

Det goda franska köket av Simone Beck, Louise Bertholle och Julia Child. Disciplin, lydnad vid grytorna och underkastelse är de tre viktigaste ingredienserna i denna klassiker från 1961. Det finns kockar och det finns kockar. Det finns kokböcker och det finns kokböcker. Och så finns det Julia Child och hennes Det goda franska köket. Julia Child liknar föga dagens arga tv-kockar, men det var hon som satte i gång alltsammans. Hon var inte den första att laga mat i TV, men det behövdes bara några minuter då hon lagade en omelett för att genren skulle leva upp. Och för den som verkligen vill lära sig laga klassisk mat är Det goda franska köket lika grundläggande som notsystemet för en musiker. Därmed sagt att både författaren och boken är i en klass för sig själva. När Julia Child öppnade köksdörren i tv, öppnade hon också dörren till en annan värld och en annan tid, bägge skrivs Europa. Som en Linné ordnade hon smakernas rike så att alla skulle kunna laga mat och förstå vad de åt. Det handlade förstås om djup kunskap men lika mycket smakens centralperspektiv. Julia Child var en Mat-Missionär. En omelett är inte bara en omelett.  Precis som i alla sagor så var de goda féerna tre: Julia Child kom från USA och såg, nästan en och 90 lång, inte ut som reklamens husmoder. Hon hade arbetat som copywriter och sedan under kriget med olika former av underrättelsetjänst. Simone Beck och Louisette Bertholle träffade Julia Child i Frankrike dit hon åkte efter kriget eftersom hennes man hade en lägre befattning på franska ambassaden i Paris. Nu blev den sysslolösa före detta underrättelsebyråkraten kock. Hennes franska väninnor visade riktningen och hon lärde sig snabbt. En station var Cordon Bleus berömda köksskola. Det där var inte Julia Child, det var myten om Julia Child. För hon har förstås porträtterats många gånger, här av Meryl Streep. Det goda franska köket har jag haft länge, den där hemma är alldeles kladdig så nu har jag skaffat en ny. Speciellt sid 347 återvänder jag till. Lammstek penslad i en slags smet med senap, olivolja som huvudingredienser. Det jag gillar med Det goda franska köket är den passionerade kyligheten. Inget inbjudande tjatter om läsarens personliga smak, inget utrymme för subjektivitet. Det är inte mer improvisation när man tillagar en lammstek än när man monterar en kulspruta. Matlagning är först vetenskap, sedan hantverk, sedan – möjligen, om begåvningen finns där – konst. Men först vetenskap. På engelska heter boken Mastering  the Art of French Cooking.  Bemästra är nyckelordet. När Det goda franska köket var färdig så refuserades den av ett förlag med motiveringen av att den var mer en uppslagsbok än en kokbok.  Titeln speglar nog Childs ansträngningar att ta sig från salongen till köket, men uppslagsverk är då inte boken. Nej, snarare då en motsvarighet till Shakespeares samlade verk. Här finns allt. Ljud Boeuf Bourgignon Numera är det vanligt med kokboksförfattare som så där lite i förbifarten förandligar maten, gör kulturella kopplingar de näppeligen behärskar. Julia Child sysslar inte med sådant. Hon förmedlar en samlad kunskap från generationer av kockar, en kunskap som är en lika självklar del av fransk kultur som Descartes eller Sartres böcker. Som amerikan fick hon erövra detta enorma kulturarv, som tv-kock måste hon i sin tur erövra publiken. Hon gör det trygg i förvissningen att mat är viktigt.    Naturligtvis var hon en rätt bisarr figur i dåtidens tv. 2009 gjordes ett försök att skildra henne på film i Julie och Julia om en ung matintresserad kvinna som bestämmer sig för att laga sig igenom Julias recept. Julia spelas av Merryl Streep. Här ett par klipp. Först Merryl Streep, sedan den verkliga Julia.  Det är förstås något övermänskligt med Julia Child, hon var liksom i Cinemascope format redan från början. Därför är hon omöjlig att förkroppsliga.  I kokboken avslutar de tre författarna sitt förord med att likt en idrottstränare be läsaren öva sina händer och fingrar ”de är underbara instrument” förklarar de. Det är kombinationen av disciplin och dold sensualism som fascinerar. All denna träning för att framkalla njutning. Och det är förstås värt att tänka på när jag är lite stressad inför helgernas måltider. Matlagning ska ju vara roligt, inget arbete. Fast skulle Julia ha sett det så? Nej, hon gjorde nog ingen skillnad mellan arbete och njutning.   Det märks i henens fulsnygga kök, numera utställt på museum. Också jag har två spisar, professionell fläkt. Diskbänk som man kan skära direkt på osv. Men för Julia Child var köket en scen. Eller kanske ett slagfält. Eller en plats för riter.  Det är något oåtkomligt med hennes sätt att luta sig fram mot tittaren. Något med den där totala övertygelsen om att slaget vid kastrullerna kan vinnas men att det handlar om något annat än mat. Suck Undrar om jag kan ändra lammreceptet och ta mer ingerfära. Nej, då kommer Julia och spökar i natt. OK, så är efterrätten kvar. Det gäller att skärpa sig. Man måste förstå att det som är skrivet som ett matrecept egentligen är ett recept för hur livet ska levas. Kan man inte erbjuda gästerna evig kärlek och lycka bör de åtminstone få chokladmousse. Faen också, den blir inte bra! Det är bara att börja om! Mikael Timmmikael.timm@sr.se

Per Feltzin och Karsten Thurfjell om Aymeric Picauds resehandbok från 1130-talet för pilgrimer till Santiago de Compostela. Nyligen kom Picauds bok Codex Calixtinus ut på svenska med översättning, inledning och kommentar av Michael Nordberg. Vi citerar ur den och funderar vilka illasinnade rövare som ligger på lur vid bäckar, större vattendrag och härbärgen. Missa inte Pilgrimspodden med Per Feltzin och Karsten Thurfjell Per Feltzin, Sveriges Radioper.feltzin@sverigesradio.se Karsten Thurfjell, Sveriges Radiokarsten.thurfjell@sverigesradio.se

Filmen "Daughters of the dust" utspelas 1902 på en ö utanför Georgias kust och handlar om familjen Peazant. Vi träffar både levande och döda släktingar en söndag på stranden i denna afroamerikanska klassiker. Julie Dashs "Daughters of the dust" är den första film gjord av en afroamerikansk kvinna, som fått biodistribution över hela USA. Det är fortfarande hennes enda långfilm men detta visionära, bildsköna drama har klassikerstatus i filmhistorien och ingår i det amerikanska filmarvet. 2004 kvalade filmen in i den nationella filmskatt som utgörs av "National film registry". "Daughters of the dust" som av Helena Lindblad i Dagens Nyheter beskrevs som "en subtropisk kostymfilm", tog närmare 15 år att göra. Filmen är ett mytologiskt drömspel som handlar om hur slaveriet satt spår i människornas själar, men utan att visa en enda piska eller ett enda bomullsfält i bild. De enda visuella tecken från slaveriets tid vi ser i filmen, är familjens indigofläckade händer. De närmast tatuerade blålila spåren efter att ha slitit på indigoplantagen. Det är kvinnorna som står i centrum och den som för ordet är ett ofött barn som befinner sig i historiens mellanrum av mormödrar, mödrar och deras barn. Alla är klädda i edwardianska vita klänningar och de vandrar, och dansar och för samtal längs de vita palmkantade ständerna - om familjehistorien och de olika öden som drabbat familjemedlemmarna under slaveriet och efter befrielsen. Nu vill den yngre generationen lämna ön och gå vidare. När Beyoncés visuella album Lemonade kom 2016 i anslutning till hennes album med samma namn, var det många som såg influencerna från Julie Dash film. Något som gav filmen något av en pånyttfödelse. Samma år digitaliserades och restaurerades den också till ursprunglig filmkvalitet och med korrekt färgåtergivning och tillgängliggjordes på Netflix. Nina Asarnojnina.asarnoj@sr.se

1931 gavs romanen "The Good Earth" ut i USA. Den var skriven av Pearl Buck och vann genast publikens och kritikernas gillande. "The Good Earth" belönades med Pulitzerpriset och det gjordes film i Hollywood. Även i Sverige uppmärksammades romanen och några år senare tilldelades författaren det finaste priset av dem alla: Nobelpriset i litteratur. Vem var Pearl Buck? Och är boken "Den goda jorden" en klassiker? Det tycker i alla fall Elin Claeson. Detta är en repris från 2009,

Den hålmönstrade betongen var avskydd av arkitekter och allmänhet. Nu finns den bara kvar på Åhléns i Farsta Centrum. Och en titt på parkeringshuset Parkaden med arkitekturhistorikern Martin Rörby. De hålmönstrade betongfasaderna ritades av arkitekten Bengt Edlund för arkitektfirman Backström & Reinius. Idén föddes vid projekteringen av det moderna Farsta centrum som skulle invigas 1960 men då ett likadant Tempovaruhus uppfördes i Uppsala blev allmänheten upprörd och även delar arkitektkåren förfasades. Det stred mot de mer strama modernistiska idealen. Och slutligen delades betongbitar ut till de som ville ha. Det blev bara tre Tempovaruhus i tårtpapper. Farsta Centrum, Uppsala och så Borås. Vad hände med dem? Det i Borås har rivits för längesen och på en blogg på nätet står att betongen numera ligger i skogskanten utanför stan och vittrar. När fastighetsägaren skulle byta den slitna betongen mot en glasfasad på Åhléns i Uppsala 2015 hade tårtpappret fått en stor fanclub. Många ansåg fasaden värd att bevara och slutligen delades betongbitar ut till de som ville ha. Vill man se tårtpappersfasaden på riktigt får man bege sig till Farsta Centrum där den bevarats, även om den är skymd på torgsidan av en kurvig träfasad efter en totalrenovering på 90-talet. Kvar i Stockholms City kan man på Regeringsgatan ta sig en titt på parkeringshuset Parkaden. Det är lätt att associera till tårtpapper men här finns inget bakom betongen. Parkaden har också levt farligt men ska nu bli en del av det nya samlade NK med gym, 3500 kvm butiksyta och en swimmingpool och juicebar på taket. Ett program av Katarina Wikars med arkitekturhistorikern Martin Rörby.

1981 hade tv-serien Brideshead revisited, baserad på Evelyn Waughs roman En förlorad värld, premiär. Den blev omedelbart älskad och har förblivit så. Anneli Dufva har träffat regissören Charles Sturridge. Det finns en särskild kärlek hos många till tv-serien "En förlorad värld". Sedan den visades för första gången 1981 har den behållit sin position som en av de bästa tv-serierna som någonsin gjorts. Regissören Charles Sturridge fick också sitt stora genombrott med tv-serien och det finns en rätt speciell historia bakom att det blev just han, en ung oprövad regissören, som regisserade den. Ett program av Anneli Dufva.

Den georgiske målaren Niko Pirosmani upptäcktes av det ryska konstavantgardet på 1910-talet men fick aldrig själv uppleva det stora internationella genombrottet. Idag hänger hans målningar på stora konstmuseer runt om i forna Sovjetunionen och visas på utställningar världen över. Fredrik Wadström tittar närmare på Pirosmanis målning ”Druvskördefesten” och berättar historien om hur en av konsthistoriens verkliga särlingar blev nationalklenod i hemlandet. Ett program av Fredrik Wadström.

I George Stevens "En plats i solen" (1951) möttes filmstjärnorna, Montgomery Clift och Elizabeth Taylor och Shelley Winters. Resultatet? "Som en Äta sova dö à la Hollywood", menar Mårten Blomkvist. I inledningen står Montgomery Clift och liftar. Kanske hör ni bilarna blåsa förbi under musiken. Det är Hollywoodpampig musik. Franz Waxman vann Oscar för den. Det är musik som ska förföra - samtidigt, nog hörs det att det kommer att gå illa? Lyssna på Mårten Blomkvists klassiker om "En plats i solen" av George Stevens (1904-1975) – en av de stora amerikanska regissörerna som gjorde komedi och äventyrsfilm och dansfilm med Fred Astaire, alltid lika elegant. Med några av sin tids största filmstjärnor, Montgomery Clift och Elizabeth Taylor och Shelley Winters, gjorde han med samma stil och klass en tragedi som är ett av filmhistoriens skarpaste klassdramer. Den vann sex Oscar, varav en till Stevens.

Den kinesiska filmen Förvandlingsflickan - en lesbisk kärlekshistoria som leker med könsroller spelades in 1936 under en frihetlig period i Kinas historia. Filmen är fortfarande förbjuden att visa och förvaras på filmarkivet i Peking. En nyinspelning från 1956 går dock att se på Youtube. Frilansjournalisten Tilde Lewin besökte arkivet i Peking för att försöka beställa fram och se originalet…

"Stjärnor på morgonhimlen" av Aleksander Galin handlar om Moskva-OS 1980 men inte om spelen egentligen - utan om en pjäs om OS 1980. Sommaren 1980 interneras prostituerade och socialt utslagna människor i Moskva inför sommar-OS i staden. Aleksander Galins pjäs utspelar sig på ett mentalsjukhus utanför Moskva där några av dessa människor låsts in under OS för att inte störa stadsbilden för utländska besökare. "Stjärnor på morgonhimlen" blev en stor händelse på sovjetiska teaterscener under perestrojkan i slutet av 80-talet och har spelats på många platser runt om i världen.

Stjärnor på morgonhimlen av Aleksander Galin handlar om Moskva-OS 1980 men inte om spelen egentligen - utan om en pjäs om OS 1980. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sommaren 1980 interneras prostituerade och socialt utslagna människor i Moskva inför sommar-OS i staden. Aleksander Galins pjäs utspelar sig på ett mentalsjukhus utanför Moskva där några av dessa människor låsts in under OS för att inte störa stadsbilden för utländska besökare. "Stjärnor på morgonhimlen" blev en stor händelse på sovjetiska teaterscener under perestrojkan i slutet av 80-talet och har spelats på många platser runt om i världen.

Den 20 januari 2018 avled mästerkocken Paul Bocuse i sitt hem utanför Lyon, 91 år gammal. Frånfället meddelades av Frankrikes inrikesminister Gérard Collomb, som hyllade Bocuses universella betydelse. Karsten Thurfjell ger ett porträtt med hjälp av krögarna Gunnar Forssell och Carl Jan Granqvist som båda träffat Paul Bocuse många gånger genom åren.

När "Den lena huden" hade premiär 1964 blev den avfärdad av de franska kritikerna. Men på senare år har den fått en renässans. Hör Mårten Blomkvist om vad han tycker är en av de bästa otrohetsfilmerna. François Truffaut är kanske främst känd för filmer som "De 400 slagen" och "Jules och Jim", men otrohetsdramat "Den lena huden" har fått bättre anseende de senaste åren. Truffauts otrohetsstudie skiljer sig från andra filmer om affärer och snedsteg. Vanligen handlar filmerna om vad otroheten orsakar: mord, komik, social katastrof. I "Den lena huden" fördjupar sig Truffaut i hur man genomför en affär. En familjefar får ihop det med en flygvärdinna. Att smyga med telefonsamtal och hitta ställen att träffas på är inte så lätt. Och vad gör man med en bekant som sätter sig fast på en som en kardborre, när man vill slinka iväg till ett hemligt möte?

Helene Alm berättar historien om en av de mest populära kvinnosakslåtarna från 1970-talet: "Det ska bli slut på rumban, si senor" med Röda Bönor. En rumba som kanske inte är en rumba var först en tango som hette "Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia". Louise Waldén hade skrivit den ironiska texten om männen i historien och kvinnorna bakom dem. Ann-Britt Ryde gjorde musiken. Men tangon spelades aldrig in. I stället fick Röda Bönor spela in sin bearbetning av Waldéns text och det blev "Det ska bli slut på rumban, si senor". Ett uttryck som kom från Castros Kuba. Det är den som levt kvar och sjungs än idag. -Den tappar inte i aktualitet, säger Kaya Ålander som var med i Röda Bönor och skrev musiken till rumban. Man kan göra hur många verser som helst, man kan skriva nya verser. I Klassikern kan du höra Kaya Ålander sjunga en del av tangon också. Låten "Det ska bli slut på rumban, si senor" finns på albumen "Röda Bönor" från 1976 och "Repris" från 1993.

Helene Alm berättar historien om en av de mest populära kvinnosakslåtarna från 1970-talet: Det ska bli slut på rumban, si senor med Röda Bönor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En rumba som kanske inte är en rumba var först en tango som hette "Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia". Louise Waldén hade skrivit den ironiska texten om männen i historien och kvinnorna bakom dem. Ann-Britt Ryde gjorde musiken. Men tangon spelades aldrig in. I stället fick Röda Bönor spela in sin bearbetning av Waldéns text och det blev "Det ska bli slut på rumban, si senor". Ett uttryck som kom från Castros Kuba. Det är den som levt kvar och sjungs än idag. -Den tappar inte i aktualitet, säger Kaya Ålander som var med i Röda Bönor och skrev musiken till rumban. Man kan göra hur många verser som helst, man kan skriva nya verser. I Klassikern kan du höra Kaya Ålander sjunga en del av tangon också. Låten "Det ska bli slut på rumban, si senor" finns på albumen "Röda Bönor" från 1976 och "Repris" från 1993.

Karsten Thurfjell tar sig an två verk ur världsdramatiken som kretsar kring den franska revolutionen: Stanisawa Przybyszewskas Affären Danton och Peter Weiss Mordet på Marat. Przybyszewska skrev sin mest känd pjäs Affären Danton 1929. Den handlar om den politiska kampen mellan Danton och Robespierre men urpremiären 1931 blev ingen större framgång. Przybyszewska återupptäcktes dock under 1960-talet och 1975 satte  Andrzej Wajda satte upp Affären Danton vid Allmänna teatern i Warszawa. Peter Weiss pjäs Mordet på Marat heter egentligen Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade och uruppfördes 1964. Det är ett drama om ett drama och utspelar sig 1808 på ett mentalsjukhus där patienterna sätter upp en pjäs om mordet på den revolutionären Marat 1793.

Karsten Thurfjell tar sig an två verk ur världsdramatiken som kretsar kring den franska revolutionen: Stanisawa Przybyszewskas Affären Danton och Peter Weiss Mordet på Marat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Przybyszewska skrev sin mest känd pjäs Affären Danton 1929. Den handlar om den politiska kampen mellan Danton och Robespierre men urpremiären 1931 blev ingen större framgång. Przybyszewska återupptäcktes dock under 1960-talet och 1975 satte  Andrzej Wajda satte upp Affären Danton vid Allmänna teatern i Warszawa. Peter Weiss pjäs Mordet på Marat heter egentligen Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade och uruppfördes 1964. Det är ett drama om ett drama och utspelar sig 1808 på ett mentalsjukhus där patienterna sätter upp en pjäs om mordet på den revolutionären Marat 1793.

Pinnstolen är en av våra mest älskade möbler. I 200 år har den hittat sin plats i svenska hem - hos allmoge och herrgårdar, i arbetarkök och funkisvåningar. Idag har den blivit en designikon. Johan Wilhelm Thunander startade Sveriges första pinnstolsfabrik i Hagafors i Småland år 1863. Inspirationen kom från den engelska Windsorstolen, som en välbeställd dam på Hooks herrgård kommit i kontakt med  och bett en snickare i byn att tillverka. Hagafors pinnstolsfabrik blev en i raden av små fabriker i Smålandsskogarna som lade grunden till den småländska möbelindustrin. Fabriken köptes upp av Nässjö stolfabrik, som vid förra sekelskiftet var Nordens största möbelfabrik och sysselsatte hela staden. Den lades ned 1992 och den fina samlingen pinnstolar är numera inlåsta i ett källarutrymme- i väntan på en utställningslokal. Nirvan Richter är arkitekt och formgivare. -Om det är nån möbel som man kan säga är ursprunget till den småländska snickeriindustrin är det pinnstolen, för den var så oerhört enkel att tillverka.En trampsvarv var allt som behövdes. -Jag gillar saker som har lång hållbarhet och som man kan leva med under lång tid, och det är fallet med pinnstolen. Modellerna som har blivit ett slags ikoner idag  har ett rykte om att vara unika, men de är ju gjorda efter gamla förlagor som har förenklats. -Pinnstolen är ungefär som en japansk haiku. Man kan destillera ner den till det allra finaste, den är materialsnål och det går att få hög sittkomfort. Men lyfter den med ett finger men trots det kan den vara en stor gest i rummet. -Den är bondenkel helt enkelt! Ulla Strängbergulla.strangberg@sverigesradio.se

Ingen kunde skriva fram kärlekens plågsamma trianglar som Carson McCullers. Den amerikanska södern var hennes spelplats och nya generationer upptäcker ständigt hennes romaner om våld och ensamhet. Som i "Balladen om det sorgsna kaféet". Ett ansikte skymtar i fönstret på det förfallna kaféet om eftermiddagarna. Och så rullar balladen ut om den långa skelögda smått våldsamma Miss Amelia i snickarbyxorna. En dag kommer en puckelryggig liten man till stan, kallar sig kusin, och miss Amelia klär honom i siden, älskar honom. De öppnar kafé, miss Amelias sprit gör att de nedslitna innevånarna börjar se svärdsliljorna i sumpmarken och för en stund kan glömma känslan av att de inte är så mycket värda. Vad vet man om kärlek mer än att den aldrig är ömsesidig? Det är outhärdligt att vara den som älskas. Det finns alltid struktur, komposition, rytmik, omtagningar i Carson McCullers prosa. Människor börjar röra på sig, stretar och stannar i minnet. Nya generationer, nya översättningar. När hon var liten och för lång och för konstig kastade barnen sten och skrek: "weird, freak, queer" efter henne. I "The New Yorker" skriver litteraturvetaren Sarah Schulman att McCullers förmåga att leva sig in alla sorts människor inte kommer från empati utan från att ha en identitet som historien ännu inte har upptäckt. Och för att hon inte visste vad hon var, hade hon ingen plats att utgå ifrån. Så därför hon kunde skapa tillhörighet med andra som officiellt inte heller existerade. Redan i trettonårsåldern strök hon förnamnet Lula, två efternamn räckte gott, och vid 23 blev hon geniförklarad med sin debutroman "Hjärtat jagar allena" som kom ut 1940. Hon blev bara hälften så gammal. Dog 1967 efter att ha legat i koma i 45 dagar. Hon jämfördes tidigt med både Faulkner och Hemingway, själv tyckte hon att hon hade mer att säga än Hemingway och sa det bättre än Faulkner.

Ingen kunde skriva fram kärlekens plågsamma trianglar som Carson McCullers. Den amerikanska södern var hennes spelplats och nya generationer upptäcker ständigt hennes romaner om våld och ensamhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Som i "Balladen om det sorgsna kaféet". Ett ansikte skymtar i fönstret på det förfallna kaféet om eftermiddagarna. Och så rullar balladen ut om den långa skelögda smått våldsamma Miss Amelia i snickarbyxorna. En dag kommer en puckelryggig liten man till stan, kallar sig kusin, och miss Amelia klär honom i siden, älskar honom. De öppnar kafé, miss Amelias sprit gör att de nedslitna innevånarna börjar se svärdsliljorna i sumpmarken och för en stund kan glömma känslan av att de inte är så mycket värda. Vad vet man om kärlek mer än att den aldrig är ömsesidig? Det är outhärdligt att vara den som älskas. Det finns alltid struktur, komposition, rytmik, omtagningar i Carson McCullers prosa. Människor börjar röra på sig, stretar och stannar i minnet. Nya generationer, nya översättningar. När hon var liten och för lång och för konstig kastade barnen sten och skrek: "weird, freak, queer" efter henne. I "The New Yorker" skriver litteraturvetaren Sarah Schulman att McCullers förmåga att leva sig in alla sorts människor inte kommer från empati utan från att ha en identitet som historien ännu inte har upptäckt. Och för att hon inte visste vad hon var, hade hon ingen plats att utgå ifrån. Så därför hon kunde skapa tillhörighet med andra som officiellt inte heller existerade. Redan i trettonårsåldern strök hon förnamnet Lula, två efternamn räckte gott, och vid 23 blev hon geniförklarad med sin debutroman "Hjärtat jagar allena" som kom ut 1940. Hon blev bara hälften så gammal. Dog 1967 efter att ha legat i koma i 45 dagar. Hon jämfördes tidigt med både Faulkner och Hemingway, själv tyckte hon att hon hade mer att säga än Hemingway och sa det bättre än Faulkner.

I Klassikern ägnar sig Karsten Thurfjell åt den feministiska provokatören och performance-pionjären Valie Export som gjorde sin första gatuaktion 1967. Den performancekonst som utvecklades i USA och Europa på 1960-talet hade länge manliga förtecken, med några få undantag som Yoko Ono och Carolee Schneemann. Österrike fick sin ryktbara grupp wieneraktionister, och mot slutet av decenniet bröt de första feministiska pionjärerna ny mark. Valie Export klev ut på Wiens gator 1967 och blev snabbt ryktbar med sina provokationer, inte sällan av sexuell art. Denna legend är vid 77 års ålder fortfarande verksam, och när hennes filmer och foton visades på en festival i Karlstad och Kristinehamn besökte hon för första gången Sverige.

I Dostojevskijs mästerverk "Bröderna Karamazov" trängs frågor om moral, etik, teologi och passion. Här döljer sig också en berättelse på bara nitton sidor som heter Storinkvisitorn. Legenden är i romanen författad av Iván Karamazov - intellektuell sanningssägare med slitstarkt munläder - som läser upp den för sin fromme broder Aljosja när de möts på ett kafé i S:t Peterburg.   Historien utspelas under inkvisitionen i 1500-talets Sevilla, där kättarbålen varje dag tänds till Guds ära. Då - efter femton sekler - dyker Kristus upp, vilket skapar problem för inkvisitorerna som styr och ställer i just Kristi namn. Kristus kastas i fängelse och på kvällen kommer Storinkvisitorn till hans cell för att tala allvar… Ett program av Peter Sandberg.

En midsommarhelg fylld av kärlekstrassel och relationsproblem tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans "Sommarnattens leende". Shakespeares komedi har blivit ett samtida relationsdrama som tar sin början i en föreläsningssal på Manhattan.   Filmen utspelas sedan i ett hus på landet där tre par umgås och där till slut alla är kär i fel person. Lars Lönnroth om Woody Allens film "A Midsummer Night's Sex Comedy" från 1982.

1940 hade Frankrike förlorat kriget och hundratusentals soldater blev krigsfångar. Det året skrev Olivier Messiaen "Kvartett för tidens slut", en av 1900-talets märkligaste kompositioner. 1940 hade Frankrike förlorat kriget och hundratusentals soldater blev krigsfångar. Messiaen hade varit sjukvårdare och placerades i ett stort tyskt läger. Det var ett hårt liv men vakterna gav honom notpapper och penna. Han fann tre musiker bland fångarna:en cellist, en violinist och en klarinettist.Messiaen satte igång att skriva något för dem, han komponerade där det var tyst, och inte för kallt, som i tvätteriet. Det blev bara ett kort stycke men efter ett tag byggde Messiaen ut det och eftersom det fanns ett piano som han själv kunde spela blev det en kvartett. Quator por la fin du monde. Styckets titel Kvartett för tidens ände anspelar på tionde kapitlet i Uppenbarelseboken där en ängel tillkännager att tiden upphör. Men kvartetten är inte 50 minuter ångest, den är ingen tröstemusik och låter inte ana paradiset.  Messiaens tro fungerade kanske som hans färgsinne, alltså att han såg färger när han hörde musik. Gudstron var inget system av dogmer, utan en närvaro. Musiken är teoretiskt uttänkt, samtidigt oerhört känslostark. Allt är tydligt. Lätt att följa. Och samtidigt mystiskt, oåtkomligt. Denna kammarmusik framfördes i januari 1941 i lägret och skildringarna av hur det gick till skiljer sig åt. Stod publiken i en kall barack. Var de 400 eller flera tusen? Ja, hur som helst sade Messiaen senare att han aldrig haft så uppmärksamma lyssnare. Mikael Timmmikael.timm@sverigesradio.se

"Allt om Eva" (1950) utspelar sig i New Yorks teatervärld. Den är ett glansnummer. Mårten Blomkvist lutar sig tillbaka och njuter. "All About Eve", eller "Allt om Eva" som den heter på svenska, visar vad riktigt stjärnspel går för. Den har Bette Davis i hennes mest kända roll, divan Margo Channing. Runt henne briljerar andra proffs som giftiga kritiker, blåögda starlets, och beska påklädare. Den sofistikerade dialogen är full av elakheter, kvickheter, cynismer och dubbeltydigheter. Filmen handlar om hur den unga Eve klöser sig fram till en skådespelarkarriär och hennes väg till toppen blir en rundtur genom ett galleri av karikatyrer av teatertyper. "Allt om Eva" är en klassiker som det bara är att luta sig tillbaka och njuta av, säger Mårten Blomkvist.

Göran Sommardal om Boken som egentligen heter "Citat ur ordförande Maos verk" och är precis det: 427 olika citat indelade i 33 kapitel, med avsnitt från Maos militärpolitiska skrifter och viktigare tal. Boken var tänkt att fungera som en handbok i genomförenadet av Kulturrevolutionen och ambitionen var att det skulle finnas en "lilla röda" per innevånare i landet (750 miljoner, 1967). Den slutgiltiga upplagan blev dock flera miljarder exemplar och 100-tals tryckerier var i åratal helt sysselsatta med mångfaldigandet. Efter att Mao Zedong avlidit 1976 uppmanades dock de kinesiska medborgarna att lämna sina exemplar till pappersinsamlingen och 1979 förbjöds fortsatt försäljning av boken, som sedan dess inte tryckts i Kina, annat än i piratutgåvor. Editionshistoriskt sett, och sådant bör man ju vara noggrann med när det gäller en "helig skrift", har det funnits tre principiellt mycket särskilda utgåvor. En första upplaga innan Lin Biao officiellt utsågs till Mao Zedongs efterträdare. En andra upplaga med just denne försvarsminister Lin Biaos sanktfierande företal, med ett antal glödande argument för varför man måste studera Citaten och varför man bör följa ordföranden i vått och torrt. Och till sist en tredje upplaga med Lin Biao lika sorgfälligt utrensad, efter dennes störtdykande i ett flygplan över Manchuriet. Göran Sommardal har i dagens Klassikern tagit fram sitt eget, av Lin Biao förordsförsedda exemplar av Maos lilla röda ur bokhyllan. Hans favoritcitat för dagen: "Revolutionen är ingen middagsbjudning".

Astrid Lindgrens novell från 1949 om två små gossar som förenas av ensamhet är en klassisk berättelse om sorgearbete och nyorientering. Jenny Teleman tar sig an Nils Karlsson Pyssling. "Jag tror inte jag varit riktigt varm någon gång sedan i somras" De saliga orden är Nils Karlsson Pysslings. Han och Bertil har just fått eld i den lilla blå kakelugnen i råtthålet och en vänskap gror i värmen.Den innehåller också finurliga referenser mellan arkitektur, heminredning och det undermedvetna.Fast vad händer om en filmregissör missförstår alltihop?Killevippen!

Karsten Thurfjell om Åke Hodells konkreta poesistycke General Bussig. Åke Hodells livshistoria hör till de mytiska bland 1900-talets avantgardister. Som stridsflygare under andra världskriget kraschade han med sitt plan under en övning och slog sig sönder och samman. Han fick tillbringa åratal på sjukhus för att läka ihop, men i sjuksängen fick han tid att läsa, och där upptäckte han litteraturen, inte minst den moderna poesin, som han sedan själv blev en del av. På 1960-talet började Åke Hodell uppträda i kretsen av konkreta poeter, där språket och bokstäverna användes både för sina ljudmässiga och innehållsliga kvaliteter. På Moderna Museet, i totalt mörker lyste Åke Hodell iförd pannlampa på sitt partitur och på publiken, som terroriserades både visuellt och språkligt med det pacifistiska slagnumret General Bussig.

Urskogarnas hjältedikt inspirerade till Finlands självständighetskamp och fortsätter att fascinera än idag. Helene Alm har läst Kalevala och minns en färd till runosångernas karelska byar. Elias Lönnrot var den finske läkaren och forskaren som vandrade runt i Karelens byar på 1830-talet och samlade in många av runosångerna som blev grunden till hans nationalepos Kalevala. Sånger som förts vidare muntligt i generationer.Det blev ett diktverk om forntida träsk- och barrskogshjältar, den levnadsvise Väinömöinen, mästersmeden Ilmarinen och den liderlige Lemminkäinen från det ljusa Kalevala, som alla strider med den onda frun Louhi från det mörka norr, Pohjola.Kalevala gavs ut första gången 1835 och blev ett viktigt verk i den finska kampen för självständighet och mot försvenskning och förryskning.Än idag inspirerar Kalevala som fick en ny lättillgänglig översättning till svenska 1999.

Fredrik Wadström om den ryska regissören Andrej Tarkovskijs film "Nostalghia" från 1983 och filmscener som etsar sig fast i minnet, som en vandring med ett stearinljus i en damm i nio minuter. Det var Tarkovskijs första film som spelades in utanför Sovjetunionen.

Dokumentären "Citizen Schein" gjorde succé på biograferna. Men innan dess var det en bok... Anneli Dufva klassikerstämplar den unike mångsysslaren Harry Schein. Harry Schein (1924-2006) spelar i en helt egen roll i den svenska kulturhistorien. Han var den första chefen för Svenska Filminstitutet, som för övrigt i mycket skapades efter de förslag han formulerat i den kulturpolitiska idéskriften Har vi råd med kultur? på 60-talet. Han kom som ensam fjortonårig judisk flykting till Sverige från Wien i Österrike 1939. Han skrev i sin ungdom filmkritik i både BLM och Aftonbladet. Han var ekonomiskt oberoende efter att han, som kemiingenjör, utvecklat ett system för vattenrening, vilket han tog patent på och i förlängningen kunde sälja. Schein var under en period chef för Investeringsbanken och en mycket läst krönikör i Dagens Nyheter. Men han var också författare och skrev bland annat böckerna Schein, Makten och Sluten. Dessutom var han gift med Ingrid Thulin och god vän både med Ingmar Bergman och Olof Palme. "Citizen Schein" heter ett nytt praktverk, som från olika perspektiv belyser människan och kulturpolitikern, filmkännaren och dandyn Harry Schein. Anneli Dufva har läst boken och klassikerstämplat den unike mångsysslaren Schein.

Bakom Rambo hittar vi förutom Sylvester Stallone även Hisingen, ett äpple och en författare som desperat söker ett namn. Det är 1971 och författaren David Morrell som då bor i Pennsylvania sitter och sliter med sin debutroman. Han har bestämt sig för att den ska heta First Blood, men problemet är att han inte har något namn ännu på sin ”hjälte”, den hemvändande Vietnamsoldaten. Morrell har kört fast. ”I struggled to find that Character´s name”. På eftermiddagen kommer hans fru hem från affären. Hon har köpt äpplen, en ny sort, säger hon. Han är mitt uppe i sitt skrivande, han har annat att tänka på, kanske blir han irriterad när hon berättar om dom nya äpplena som ska vara så goda. Men han vill ju inte vara otrevlig så han tar han ett äpple, biter i det lite förstrött och tycker det har en frisk och fin smak och frågar vad det är för sort. Hon säger att äpplet heter Rambo. Då klickar det till hos David Morrell. Han känner direkt styrkan och kraften i namnet Rambo. Debutromanen First Blood  - som på svenska heter Tvekampen - blir en succé och så föds actionhjälten, Vietnamveteranen, supersoldaten som har sin egen agenda. Och boken blir till film med Sylvester Stallone, alias John Rambo. Sylvester Stallone har gjort många andra roller under sin karriär, men det är med den våldsamme krigaren Rambo han fick sitt stora internationella genombrott. Och – och här kommer det mest häpnadsväckande - därmed är han för evigt sammanbunden med Hisingen och Göteborg! För det där äpplet som David Morrells fru köpte i Pennsylvania 1971 odlades ursprungligen vid Rambergets fot på Hisingen, i Göteborg. Peter Gunnarsson hette lantbrukaren som mer än 300 år tidigare utvandrade till Amerika.  Det var 1639. Han tog sig namnet Peter Gunnarsson Rambo efter berget därhemma, och Rambo gav namn åt en av hans äppelsorter som bl a användes till cider. Det gick väldigt bra för Gunnarsson Rambo. Släkten Rambo - liksom äpplena med ursprung från Ramberget - spred sig i Delaware och grannstaterna.  Det finns beskrivet i boken The Rambo Family Tree, en släkthistoria som sträcker sig över 350 år, från 1611 till 1986, skriven av Beverly Nelson-Rambo. Det var det goda äpplet som fick David Morrell att ge sin huvudperson namnet Rambo, men han tänkte också på att namnet påminde om engelskans sätt att uttala den franske poeten Arthur Rimbauds namn, alltså Rambou, och det var inte alls fel association, tyckte han.  Tvärtom. Morrell var väl förtrogen med Rimbaud och tyckte att hans mest kända verk, En tid i helvetet, kunde ses som en metafor över den här f d Vietnamsoldatens upplevelser. Att huvudpersonen i en bok eller film har ett namn som stämmer överens med personen man vill skildra och som dessutom fastnar lätt hos publiken, den sortens psykologi har Morrell utvecklat i sin essä What’s in a name. Och det kanske också gäller för äpplen? I Sverige dog äpplet Rambo ut under den hårda vintern 1709 som tog död på de flesta fruktträd i landet. Men när Carl von Linné firades stort 2007, kom äpplet tillbaka genom ympkvistar från USA och det var USA:s ambassadör som fick plantera Rambo på nytt. Det skedde inte vid Ramberget utan i Uppsala. Sylvester Stallone tillfrågades om medverkan vid återplanteringen i Sverige men tackade nej.   Mia Gerdinmia.gerdin@sverigesradio.se

Klockstapeln med sin klocka är från 1500-talet. I kyrkan fanns S:t Jacobs relikskrin vilket blev beslagtaget av Gustav Vasa. Altartavlan är en kopia av Rubens vars original finns i Antwerpen. Porten in till kyrkan antas vara från slutet av 1200-talet. Inne i porten leder en trappa upp, varifrån man tidigare delgav folket kungörelser. Vapenhuset är ovanligt stor och här finns ett altare placerat med torson av det gamla triumfkrucifixet. Vid en restaurering i slutet av förra seklet gjorde man ett drastiskt ingrepp och fönstren fick sin tredelta form och kyrkan rappades vit. Vid inträdet möter man en träskulptur föreställande aposteln Jakob från 1300-talets senare hälft. En madonna med Jesusbarnet härstammar från 1400-talet och från samma tidsålder härstammar valven.

Fredrik Wadström berättar om en serie kortfilmer från sovjetisk tv, filmer som än idag fascinerar barn i Ryssland och andra delar av forna Sovjetunionen. Kortfilmerna om vargen och haren har setts av miljoner barn i Ryssland och Sovjetunionen.  Med olika fantasifulla ramberättelser som fond upprepar alla filmerna samma grundtema: vargen jagar haren för att äta upp den men blir alltid bortkollrad, fintad, förödmjukad och mörbultad. Och så slutar det varje gång med att han utslungar sitt vid det laget fullständigt tomma hot mot den oberörda haren. "Vänta bara!" - nu pogodi! I första hand inspirerad av Disney men oftare jämförd med Tom & Jerry skapade den sovjetiska statliga animationsstudion bara 18 stycken tiominutersavsnitt under åren 1969 – 1995. Idag finns de samlade på klassiker-dvd:er som fortfarande säljer i hela forna Sovjetunionen.

Ett av konstnären Mike Kelleys sista stora verk var att skapa en fullskalig kopia av huset han växte upp i på 50-talet i Westland, en förort till Detroit. Anna Tullberg går på husesyn. Efter upploppen i Detroit 1967, när ”The White Flight” inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonin för sitt konstverk. Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

Kulturredaktionens Mattias Berg går tillbaka ned i sin barndoms spökhus: Gruvan på Tekniska museet i Stockholm. Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet? Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans. Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen. - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han. - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson. Vad är det som låter? - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han. - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson. För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här. - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln. Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl? - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson. Kan du beskriva dem, om vi går närmare? - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han. - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet. Vad är det för uttryck ni har sökt? - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson. Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen? - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han. Vad var det du blev besatt av? - Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från Tekniska museet som liten var Gruvan! Att det var någonting som var mörkt, att det var något ljus någonstans, någonting som... Det är spännande med underjorden. Vad sade du att det här var för något? - Det kallas för "skjutkoja". Och om man tittar härinne så är det väldigt kraftiga stockar sammansatta med hjälp av järnbeslag. Det ska då ge skydd för Skjutaren. Och så räknade man skotten, för att vara säker på att alla hade brunnit av ordentligt, säger Lars Paulsson. - På den här sidan har vi en docka som står och handborrar. Så såg ut det i slutet av 1800-talet, till och med början av 1900-talet. Det tog då ungefär åtta timmar att borra ett hål som var 80 centimeter djupt... - Och på 1940-talet kom en ny teknik, nya borrar. Tidigare hade borrarna varit stora och tunga och fick monteras på stora pelare - men nu kom lätta borrmaskiner, som kunde skötas av en person. Och en sådan person har vi stående här. Men senare skulle det ju visa att det här ger vibrationsskador: både i fingrar och på inre organ och så där. Vi kan lyssna på hur det lät med de maskinerna, säger han. Tror du att man kan få liknande insikter om vår teknik i dag, i till exempel gruvbrytning: att det vi tror är väldigt bra och säkert kommer man att skratta åt i framtiden? - Ja, det tror jag faktiskt. För om man tittar på gruvbrytning kan man se att det blir färre och färre människor som behövs hela tiden - och fler och fler maskiner, alltså en ständigt ökande mekanisering. Och varje gång som man gjort ett sådant här tekniksprång, har man ju tyckt att det var väldigt mycket bättre än tidigare. Jag tror att nästa utvecklingssteg i gruvor är att det inte kommer att vara några människor överhuvudtaget där nere: då kommer man se tillbaka på den tid när det fanns folk i gruvorna. Hur ser du på det att när ni visar äldre, förgången tid - blir det automatiskt någon sorts utvecklingsoptimism av det? - Jo, det blir det ju... Men om man tittar på allt industriarbete förr i tiden så var det ju egentligen ganska hemskt: oerhört många olyckor inträffade inom alla industrigrenar. Och särskilt hemskt var det säkert i gruvorna. Att vara under jorden, utan belysning och hantera sprängämnen, stå och borra för hand och allt det här. Det var ju en extrem miljö på många sätt, säger Lars Paulsson. Var det en svår fråga, internt på museet, om ni alls skulle bevara den här utställningen? - Nej, inte den här gången. För 20 år sedan, då vi skulle göra om, minns jag att det var det. Men nu har det liksom gått så långt med den här utställningen - och så har den ett sådant klassikervärde. Det är ju den enda utställningen här på museet som finns kvar sedan 30-talet. På något sätt lever Tekniska museets själ lite kvar här nere. Och alla vill bevara den, säger Lars Paulsson. Mattias Bergmattias.berg@sverigesradio.se

I decennier har den stått där och skrämt och fascinerat, Henrik VIIIs tornerspelrustning i blankt stål i sin monter på Towern i London. Sönder, infekterad, förvirrad. Ett axelsstycke på vänster sida höjer sig som en våg, där för att stoppa motståndarens lans. Också hjälmen har en lite ås av högst upp. För att varje riktat hugg ska glida av. Allt är konstruerat för att stöta bort, skydda trycka undan. Längst ner ett par oxmuleskor, som bottnade hovar nästan. Men smyger man runt till baksidan är kungens lår inte skyddade. Sönder, infekterad, förvirrad Henrik den VIII använde troligen aldrig den här rustningen. Han var 49 år gammal. Fet. Han hade ett sår på benet som livläkaren höll öppet genom att strö guld i det. Han var psykiskt skör och livsfarlig. Han hade fallit från en häst och led möjligen av hjärnskador eller hormonrubbningar eller allt på en gång. Han hade redan mördat flera hustrur, gav kontraorder på eftermiddagen till de order han gett på morgonen. Och ändå. Byggdes detta sköldpaddsskal av gudomlighet att spänna på feta värkande ben med remmar. Varför? Jenny Telemanjenny.teleman@sr.se

I decennier har den stått där och skrämt och fascinerat, Henrik VIIIs tornerspelrustning i blankt stål i sin monter på Towern i London. Sönder, infekterad, förvirrad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett axelsstycke på vänster sida höjer sig som en våg, där för att stoppa motståndarens lans. Också hjälmen har en lite ås av högst upp. För att varje riktat hugg ska glida av. Allt är konstruerat för att stöta bort, skydda trycka undan. Längst ner ett par oxmuleskor, som bottnade hovar nästan. Men smyger man runt till baksidan är kungens lår inte skyddade. Sönder, infekterad, förvirrad Henrik den VIII använde troligen aldrig den här rustningen. Han var 49 år gammal. Fet. Han hade ett sår på benet som livläkaren höll öppet genom att strö guld i det. Han var psykiskt skör och livsfarlig. Han hade fallit från en häst och led möjligen av hjärnskador eller hormonrubbningar eller allt på en gång. Han hade redan mördat flera hustrur, gav kontraorder på eftermiddagen till de order han gett på morgonen. Och ändå. Byggdes detta sköldpaddsskal av gudomlighet att spänna på feta värkande ben med remmar. Varför? Jenny Telemanjenny.teleman@sr.se

Den skotske författaren Eric Linklater skrev boken om systrarna Dina och Dorinda under brinnande krig 1944. Systrarna uppmanas att vara snälla och lydiga. Annars kan en ond vind blåsa in i deras hjärtan. Den skotske författaren Eric Linklater skrev boken om systrarna Dina och Dorinda mitt under brinnande krig.(1944). Systrarna uppmanas att vara snälla och lydiga. Annars kan en ond vind blåsa in  i deras hjärtan. De uppstudsiga flickorna gör helst som de själva vill; äter så mycket pudding och paj att de blir stora som ballonger, och provar Fru Häxelins trolldryck som förvandlar dem till kängurur. Tillsammans befriar de Silverfalken och Guldpuman ur djurparken och beger sig till Bombardiet för att befria sin pappa som kämpar för att störta diktatorn Hula-hu. – Berättelsen är aktuell idag, även om den utspelas i en sagovärld, säger regissören Ellen Lamm och fortsätter: – Det handlar om ett land med en diktator och förtryck på många olika plan. Föreställningen har ändå ett politiskt anslag eftersom det handlar om att tänka själv och det finns situationer där det är rätt att göra uppror. Flickorna är berättelsens hjältar. De befriar sin pappa och ett helt folk. De förmedlar ett tidlöst budskap: Våga mer! Ulla Strängberg

Måns Hirschfeldt träffar Jonas Bohlin och talar med honom hans första möbel. Stolen som han, som skulle bli byggnadsingenjör, inte ens tänkte att skulle användas att sitta på. I möbelföretaget Källemos produktbroschyr på Möbelmässan 1982 stod: "Jonas Bohlin har gestaltat en stol som har en plats i möbelkonstens historia." Och så sist, kanske lite mer desperat: "Den som kommer först till kvarn". Betongstolen, eller "Concrete" som den egentligen heter, blev ingen försäljningssuccè och Källemo fick dumpa priset till 1900 kr styck. Men en plats i möbelkonstens historia fick den och som mest har "Concrete" sålts för 170 000 kronor på auktion. Detta är en digital repris från november 2010

En plan. Fem skurkar. Och så en gammal dam som försöker stoppa dem. Bovarna oroar sig knappt. Men engelska komedin "Ladykillers" från 1955 visar vådan av att ta något för givet. Alec Guinness, idag av alla känd som Obi-Wan Kenobi i "Stjärnornas krig", spelar förbrytargeniet professor Marcus som inte räknat med mormorslika mrs Wilberforce och hennes papegoja general Gordon.77-åriga Katie Johnson gjorde mrs Wilberforce, och det blev hennes livs roll.2004 gjorde bröderna Coen en nyinspelning av filmen men det är 1955 års version som är klassikern, slår Mårten Blomkvist fast.Musiken till "Ladykillers" var komponerad av Tristram Cary.

En plan. Fem skurkar. Och så en gammal dam som försöker stoppa dem. Bovarna oroar sig knappt. Men engelska komedin Ladykillers från 1955 visar vådan av att ta något för givet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Alec Guinness, idag av alla känd som Obi-Wan Kenobi i "Stjärnornas krig", spelar förbrytargeniet professor Marcus som inte räknat med mormorslika mrs Wilberforce och hennes papegoja general Gordon.77-åriga Katie Johnson gjorde mrs Wilberforce, och det blev hennes livs roll.2004 gjorde bröderna Coen en nyinspelning av filmen men det är 1955 års version som är klassikern, slår Mårten Blomkvist fast.Musiken till "Ladykillers" var komponerad av Tristram Cary.

I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria. Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995. Charlie Christensen nya seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder. Idag, efter 33 år, finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

I Klassikern hörs Jenny Teleman om Hervé Guiberts "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" (1990), aidsromanen som sände en chock och jubelvåg genom Frankrike när den kom. Författaren Hervé Guibert fick sitt hiv-besked 1988. 1990 kom romanen som på svenska heter "Till vännen som inte ville rädda mitt liv".Det blev inte hans sista roman men nästan. Le Monde-journalisten, den hyllade författaren, prisbelönte filmaren och fotografen Guibert, född 1955. Den unge mannen med det ovanligt spefullt änglalika utseendet, vän och älskare till Michel Foucault dog i aids i december 1991, 36 år gammal. Och alla sina sista år skrev han om, och filmade sjukdomen, och kom också att ändra den allmänna franska blicken på något som fortfarande kunde kallas "bögpesten".Tydligen skrattade Michel Foucault nästan ihjäl sig när han fick viruset beskrivet för sig för första gången: "En cancer som bara drabbar homosexuella, det är för bra för att vara sant!"Sådan var nämligen den fortfarande häpna, chockade tonen inför en obegriplig epidemi vid tiden för bokens utgivande. En roman eller kanske dagbok i 100 korta stycken om viruset som tar plats, form och färg inuti författaren och alltfler vänner. "Ett räkneverk mot döden" kallar han det på ett ställe.För viruset som var omöjligt att stoppa kunde i alla fall mätas, Verkningarna gick att mäta. Så det blir möjligen den första romanen om T4, beteckningen för den typ av vita blodkroppar som först angrips av aidsviruset med en successiv försvagning av immunförsvaret som följd. En fullt frisk person har mellan femhundra och tvåtusen T4. Medan de ödesdigra attackerna som drabbar lungorna och toxoplasman som slår sig på hjärnan sätter in i gränsområdet under tvåhundra T4. Då är döden nära, månader eller veckor bort. Så det är en punkt romanen räknar mot: under tvåhundra.1990 fanns bara ett läkemedel att ta till, ett kraftigt cellgift som kallas AZT. Det kunde stoppa upp processen en aning, ge lite mer tid. Men AZT är så starkt att få tålde det mer än ett år. Så det är en annan punkt att räkna mot: slutet på AZT.Det är en roman om blodet dettaden sysslar med händelser inne blodet, blottlägger det, det är i blodet läsningen sker kan man säga.Under 1991 gjorde Hervé också en hemmagjord dokumentär, "La Pudeur ou L'impudeur". I bara en liten liten sekvens som fladdrar på Youtube sitter han i en undersökningsstol och möter som så många gånger förr en sjuksköterska som ska tömma blod ur hans arm, för att mäta, läsa i det, ser man på det där lilla filmfragmentet så sammanfattar det vad romanen räknar och räknar ner."Nedbrytningsprocessen som satt i gång i mitt blod fortgår dag för dag …Långt innan min sjukdom hade konstaterats genom undersökningarna kändes det som om mitt blod plötsligt hade blottlagts, lagts i dagen, som om det förut varit skyddat av någon sorts klädsel som jag inte vetat om. Mitt blod är avslöjat, för alla överallt och för alltid, mitt blod är naket på tunnelbanan och bussen, på gatan där jag går, en pil är ständigt riktad mot blodet och mot mig.Syns det i ögonen?"Den börjar med en stillbild på Guibert uppkrupen i en fåtölj. Placerad vid en sprängfylld bokhylla. På golvet framför ligger utspridda papper, manussidor, men han läser i inget, han har lagt handen över ögonen.Alla böcker att inte skriva. Det kan bli två till resonerar han, kanske, med AZT. Ingen utan. Alla böcker att inte läsa. Det är en blivande världsberömd författare som ska dö här, och räkneverket äter upp hans eftermäle.Handen över ögat, det är utmattning. För detta är också en bok om omänsklig trötthet, skriver han. Viruset kommer från grönapan. Det fascinerar honom."Detta är hästens eller apans trötthet inympad på en mans kropp."Nästa bild i det lilla utsnittet från filmen är bara hans tändstickssmala ben som cyklar och cyklar och cyklar och cyklar. Motionsredskapet kommer ju förstås ingen vart. Inga muskler blir till. Bara den lilla kilometerräknaren tickar. Sista bilden är en luftboxning bara, mot spegeln. Tunna kraftlösa jabbar. En oresonligt envis, glupsk, svart, allvarlig blick.Men när romanen kom handlade den monumentala uppmärksamheten inte bara om blodet utan också om Muzil. Så kallas den franske filosofen Michel Foucault som är en stor del av  romanen. Han dog i aids redan 1984. Men det berättade han inte offentligt. Kanske visste han det inte. Ville inte veta. Ville i vilket fall inte att någon skulle veta.I "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" berättar Hervé allt.Om hans hosta, hans partner Stephane, hans sadomasochistiska köttiga farliga lekar i uppbyggda långtradarhytter och noggrant nedsmutsade badkar på avancerade gayklubbar i San Francisco. När Muzil dör går Hervé ut på gatan och gråter och sjunger en hel dag. Han tvättar också, äcklad och rädd, sin tunga med tvål efter att ha kysst hans hud. Han skriver om de unga män som beklagande får sina negativa besked och inte blir del av den dödsmärkta gemenskap som också är djupt, tungt och svart romantiserad.Utan att hämta andan eller verka tveka ett ögonblick får glupskheten på smitta växa sida vid sida med den skamfyllda rapporteringen om en växande böld i munnen. Opedagogiskt berättas hur hiv kallas "den underbara sjukdomen" av osmittade längtande, och att som Hervé skriver mitt i skräcken sög faran: "vi hade kunnat dricka spetälska om vi kunnat."Foucault kom aldrig ut offentligt. Och Hervé kom ut med en roman som berättar allt om detta bakvända, motsägelsefulla, intensiva.Klart det blev liv när den kom, denna blodisande heta klassiker med så många giftiga teman utrullade på polerad, smutsig prosa. Men förutom hyllningar och inbjudningar till litterära tv-program fick den sjuke författaren en svekdebatt i hasorna. En som återkommer då och då: Vad får man egentligen berätta om sin vänner och om levande nationalikoner? "Jag var i min fulla rätt, det var inte främst min väns dödskamp jag beskrev utan min egen", han svarade så.Jag skulle kunna prata och prata om den här romanen tills skymningen föll. Så lite blev sagt. Om äktenskapet till exempel. Och förstås om själva vännen som inte ville rädda hans liv. Chefen för ett läkemedelsbolag, som dinglar ett komplett värdelöst vaccinationslöfte, ett botemedel, framför näsan på den noggrant nedräknande sjuke och kastar grus i själva mätinstrumentet. Själva romanen.Tänk om tiden går att stoppa? Kan klockan räkna bakåt? Det skall visa sig vara den plågsammaste fasen av alla: Hoppet.Men som sagt, ibland är tiden slut.Jenny Telemanjenny.teleman@sr.seHervé Guibert dog den 27 december 1991 i sviterna av ett självmordsförsök.Översättning: Anders Bodegård. Förord: Jenny Högström.

New York-bon Don DeLillo är en ständig lågoddsare när det drar ihop sig till Nobelpris i litteratur. I Klassikern hör vi Peter Sandberg om Don DeLillos roman Vitt brus. Han har bortåt tjugo romaner bakom sig och genombrottet kom med romanen White noise (Vitt brus) 1985. Läraren Jack Gladney ger kurser om Hitler på ett universitetet i en amerikansk småstad . Allt vore frid och fröjd, om han bara kunde sluta tänka på döden.Andra titlar som nått en stor publik är Underground (1997) och Falling man (2007). Hans senaste roman Zero K (Noll K) kom nyligen på svenska.

Helene Alm om filmen "Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag. Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst.Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är att det populära och det seriösa kunde förenas. Och det blev tydligt att konstmusiken kunde hämta inspiration från jazzen och inte bara från folkmusiken som tidigare. Förut hade jazzen och den klassiska musiken i princip bara hälsat på hos varandra och artigt konverserat.Men Gershwins musik gjorde mer än så. Han smälte samman sätten att spela i en enda klang.Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.Per Feltzinper.feltzin@sverigesradio.seMusiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria. Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995.Charlie Christensen seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder.Mer än fyrtio år enare finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

Viola Gråsten (1910-1994) kom från ullbristens Finland under andra världskriget och lyckades etablera sig som en av Sveriges mest färgstarka och tongivande textilkonstnärer. Viola Gråsten var modernisten, inspirerad av  Matisse och Picasso, som gjorde revolution i inrednings-Sveriges femtiotal som fortfarande var brunmurrigt och småblommigt. Hon kom som en främmande fågel  från ett mörklagt  Helsingfors och gjorde succé med sina färgsprakande, långhåriga ryor. Idag minns man henne främst för hennes egensinniga färgkombinationer som blått/grönt och rött/turkos, som i mönstret ”Oomph” med sina lysande trianglar som nu återupptagits i produktion. Anne-Marie Ericsson har skrivit "Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst". Hon vill särskilt framhålla hennes betydelse som ryakonstnär- hon tog med sig de långhåriga, färgstarka ryorna från Finland. Men hon vävde bara en enda rya själv- och den blev sned. "Hon var en typisk konstnär som ville förverkliga sina idéer. Det var bilderna och uttrycket som skulle bli rätt," säger Anne-Marie Ericsson."Det var det som var det viktiga, inte att det skulle gå att trycka". Ulla Strängberg

Dramatikern Edvard Albees debutpjäs från 1958 The Zoo Story är kanske Albees mest fascinerande pjäs tycker Maria Edström i dagens Klassiker. Den amerikanske dramatikern Edvard Albee - räknas till vad som i USA kallades ”desperata generationen”. Arvtagare till storheter som Eugene O´Neill, Tennesse Williams och Arthur Miller och vars stora glansnummer var ”Vem är rädd för Virginia Woolf” som också filmades med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Men hans debutpjäs från 1959 ”The Zoo Story” hålls av många som Albees mest fascinerande pjäs – så också av Maria Edström i dagens Klassiker om ”The Zoo Story”.Denna Klassiker är en redigerad version från 2009.

Nina Asarnoj om filmatiseringen av romanen "Paradistorg" som ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Filmen drabbade Sverige som ett knytnävsslag 1977. Ulla Isakssons roman Paradistorg kom 1973 och ledde till en animerad och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Kunde det möjligen vara så att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen? En tanke som prövades i romanen. Där talades om en ny människotyp – Aniarabarnen – kyliga varelser utan empati, som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet. Berättelsen om den 58-åriga läkaren Katha och hennes idylliska sommarhus i Stockholms skärgård, Paradistorg, blev 1977 film i regi av Gunnel Lindblom och med Ingmar Bergman som producent. På Paradistorg samlade Katha sin familj - döttrarna, barnbarnen, de åldrade föräldrarna men också den olyckliga Ingrid och hennes oönskade son King. Nina Asarnoj har rest tillbaka till 70-talet och sett om filmen som drabbade Sverige som ett knytnävsslag.

Filmregissören Roman Polanski debuterade 1962 med "Kniven i vattnet". Det är en liten, makaber pärla om en dag på sjön som utvecklar sig till ett farligt triangeldrama, värd att kallas klassiker. Här kan man se ett koncentrat av den Roman Polanski som senare skulle göra succé med filmer som "Rosemarys baby" och "Chinatown", och vinna Oscar för "The pianist".Mårten Blomkvist tycker att "Kniven i vattnet" stått sig som en av de bästa Polanskifilmerna.

1941 gjorde den franske konstnären Francis Picabia (1879-1953) en målning som förbryllat eftervärlden. På ytan hör den till avantgardisten Picabias enklare: en mörk man i en röd mantel, flankerad av en leende kvinna. Men 1941 var året då nazisternas planer på att förinta Europas judar tog form, och titeln i Picabias målning - Le Juif errant - anknyter till en medeltida legend med antisemitiska undertoner.Var Picabia antisemit? Varför hyllade han Pétain? Varför målade han i en stil som stämde med nazisternas smak, under ockupationen? Och vem är hans slitne vandrare i den röda manteln?Kulturredaktionens Mårten Arndtzén försöker räta ut frågetecknen kring en 75 år gammal bild.

1996 lade den feministiska tidningen Darling ut sitt första nummer på nätet. Nina Asarnoj har träffat två av grundarna: Brita Zilg och Marie Birde för en minnesstund. Darling var en feministisk milstolpe i tidskriftsvärlden, paradoxalt nog gjord av en redaktion som från början inte ens visste att de var feminister. Två av de drivande krafterna var art directorn Brita Zilg och redaktionschefen Marie Birde. Det är nu tjugo år sedan den feministiska tidningen Darling lade ut sitt första nummer på nätet. Året var 1996 och Darlingredaktionen var väldigt tidiga med att utnyttja internet för billig tidningsproduktion. En kreativ experimentverkstad långt före den digitala revolution som nu förändrat tidningsbranschen i grunden. På nätet kunde de göra sitt fanzine-liknande formexperiment i lugn och ro. Året därpå 1997, började tidningen även komma på papper. I programmet hörs också Emma Hallenberg som var en passionerad Darlingläsare och som också skrev sin B- och en C-uppsats i informationsvetenskap om Darling. Tidningen lades ned 2002.

Destroy All Monsters var det första renodlade noisebandet, enligt Thurston Moore i Sonic Youth. Själva kallade de sig för ett anti-rockband och ville vara en skulptur. Konstnärerna Mike Kelley, Jim Shaw, Cary Loren och Niagara loopade kassettband och körde gitarrer genom faxmaskiner i källaren på God's Oasis Drive-In Church, ett viktorianskt hus i Ann Arbour i Michigan. De uppträdde ett par gånger på 1970-talet men publiken avskydde dom. Anna Tullberg berättar historien om Destroy All Monsters och träffar en av originalmedlemmarna, Cary Loren, i hans bokhandel The Book Beat utanför Detroit.

Den italienske filmregissören Federico Fellini har en given plats i filmhistorien. Och i början av 70-talet skapade han en odödlig film med lika odödlig musik. Peter Sandberg minns en Filmklassiker. Filmregissören Federico Fellini berättar om sin uppväxt i Rimini, med humor och ironi om kyrkans makt och fascismens inflytande i en liten stad på 1930-talet.

Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst –-  och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid,  man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum – en ministad med hus, gränder och torg under samma tak – en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.-Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.-Och vad pratade ni om?-Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:”Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!”(Citat ur ”Skapelseberättelsen Shopping” av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)-Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....-Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.-Ett ägg?-Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.-Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?-Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.Musik: The Shanes “Let Me Show You Who I Am”Helene AlmHelene.alm@sr.se  

Freak Out! av och med Frank Zappa och The Mothers of Invention var ett av rockens första dubbelalbum, fylld med oberäknelig och obändig musik framförd av provokativa musiker.  ”Vi var fula killar med knasiga kläder och långt hår, precis vad underhållningsindustrin behövde, åt helvete med alla vackra hippie-band!” säger Frank Zappa i sin självbiografiska bok från 1989. Året var 1966 och Mothers of Invention debuterade med Freak Out!, ett av rockens första dubbelalbum för visst hann Bob Dylan före med Blonde on Blonde! Freak Out! var inte en skiva som byggdes kring en eller två hitlåtar med lite utfyllnad, utan här stod varje låt för sig själv men alla hängde ändå ihop genom sin satiriska ton och det vi idag skulle säga attityd. Det här är mitten på 60-talet, det finns gott om andra band som tänjer och bänder på begreppet popmusik – The Who med My Generation, The Beatles med Revolver, Jimi Hendrix med Are you experienced, bara för att nämna några. Och på USA:s västkust exploderar hippie-eran med folkrock och psykedelisk rock – The Byrds, Grateful Dead, Jefferson Airplane, The Mamas and the Papas osv Och Mothers, som började som ett bluesbaserat band på kaliforniska landsorten, och hette just bara The Mothers - kom till Los Angeles – som blev deras fäste - och de kom som outsiders.  Zappa berättar att de hade väntat sig att de andra grupperna skulle vara väldigt spektakulära och nyskapande, men blev besvikna. De möttes av plastiga folkrockgäng som spelade riktigt lam musik. Redan 1963 skickar Zappa in några av sina låtar till ett skivbolag men där kan man inte se någon ”kommersiell potential” i det han gör och tackar därför nej. Mothers spelar till en början rythm’n bluesinspirerad pop och rock men övergår till att spela Zappas låtar och på Freak Out! har Frank Zappa gjort allt, och där finns parodisk dowop-sång, satir över samtiden och en förkärlek till det groteska. Peter Öberg: Jag hörde Freak Out! första gången många år efter utgivningen och själva produktionen var ju inte så elegant som hos den 70-talsZappa jag kände till, men jag kände igen den obstinata obändigheten och dragningen åt det fula som ändå är så snygg på nåt sätt. Innan skivan släpptes var gruppen tvungen att byta namn. På skivbolaget var man övertygad om att det inte skulle bli några radiospelningar med ett gäng fula killar som kallade sig för The Mothers. Då uppfann gruppen the Mothers of Invention. Men namnet var inte det största problemet, berättar Zappa i The Real Frank Zappa Book, utan det var drogerna, och det här är 60-tal i Kalifornien. Zappa ville inte jobba med folk som ständigt var höga på gräs eller syra, han skällde, det blev konflikter och det fanns dom inom gruppen som ville göra sig av med Zappa eftersom han var så sträng och jobbig! Redan från första albumet lade Zappa ut kursen, en mycket medveten mediastrategi. Att vara ”weird” eller excentrisk, d v s att bryta normer både inom och utanför musiken. Till exempel det foto som tas för en artikel i The Times Magazine 1967, där Frank Zappa sitter på muggen. Den bilden blev en affisch som spreds lika snabbt i västvärlden som affischen med Che Guevara. ”Jag är förmodligen mer känd för att sitta på toaletten än för min musik”, sa Zappa självironiskt många år senare. Zappa var oförutsägbar i sin musik och sina uttalanden, "I was always a freak, never a hippie", är ett sådant uttalande, ett annat är då han möter vänsterradikala studenter på ett universitet i London och säger ”revolution is this years flower power ”– han ville inte ingå i någon grupp, han ville vara free floating freak. ”Konservativ libertin” är det någon som kallat honom.  Frank Zappa var tidigt fascinerad av experimentell konstmusik, T ex av den fransk-amerikanske kompositören Edgar Varese, Där fanns teknisk precision och expressivt uttryck, precis det Zappa själv eftersträvade. Och redan på denna debutskiva syns han perfektionistiska drag – han dirigerar och grupperar sina Mothers som delar av en symfonisk helhet. Detta är en brutalt nyskapande collageform. Freak Out! var ingen kioskvältare när den kom, men ack så betydelsefull när det gäller synen på vad rockmusik kan vara; att våga gå mot strömmen. Till och med The Beatles lånade en del idéer när de satte ihop Sgt. Pepper-albumet följande år. Men alla var inte lika förtjusta: I Zappas självbiografiska bok citeras Los Angeles Times som skrev att Freak Out! kunde bli det största som hänt tillverkarna av huvudvärkstabletten Aspirin sedan inkomstskatten infördes. Mia Gerdin: För mig blev Freak Out! en livräddare då jag var utbytesstudent i en småstad i Michigan där alla var snälla och trevliga, men jag störde mig på prydligheten, på de stereotypa uppfattningarna om vad en tjej eller kille skulle vara, vad som var rätt klädsel, rätt utseende och rätt uppfattning. Freak Out! bröt vaneseendet. Den var provokativ och nyskapande. Och rolig. Mia Gerdin och Peter Öberg mia.gerdin@sr.se peter.oberg@sr.se 

Den svartvita franska filmen "Medan vi faller" (1995) har vid det här laget fått kultstatus. Det är också vår medarbetare Saman Bakhtiaris favoritfilm. Eller, som han kallar den, en modern klassiker. Det är historien om en man som föll från 50:e våningen, För att gör att lugna sig själv under fallet, upprepar mannen vid varje våning han passerar, att än så länge är allt bra, än så länge är allt bra, än så länge är allt bra. Det spelar ingen roll hur man faller. Det viktiga är hur man landar. Så börjar filmen. Franska regissören Mathieu Kassovitz var bara 27 år när han regisserade sin andra långfilm "Medan vi faller", eller som den heter på franska "La haine", hatet. Kanske ett mer passande namn för en film som utspelar sig mitt under våldsamma upplopp i en Parisförort i början av nittiotalet. Mathieu Kassovitz har sagt att han började skriva manuset till filmen 6 april 1993, samma dag som en 17 årig man skjutits ihjäl medan han var omhändertagen av polisen i Frankrike. Det dödsfallet och ett annat från 1986 då en 22 årig student blev misshandlad till döds av kravallpoliser, efter en demonstration, som han inte ens deltog i, inspirerade regissören att göra sin film som vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes 1995. I filmen har en ung man, Abdel, blivit svårt slagen av polisen under ett förhör och ligger på sjukhus med livshotande skador. Under nästan ett helt dygn följer vi hans tre vänner och deras liv utanför sjukhuset. Kvällen innan har ett våldsamt upplopp ägt rum i deras förort. Vinz som spelas av Vincent Cassel kommer från en fransk judisk familj och är den den mest omogna och aggressiva av sällskapet. Han känner att han har mycket att bevisa och är också den som har hittat en borttappad polispistol under upploppen kvällen innan. Och har lovat att döda en polis som hämnd ifall Abdel dör. Hubert som spelas av Hubert Koundé, kommer från en fransk afrikansk familj och är den visaste av dom tre. Han är boxare som försörjer sig som knarklangare och drev ett gym som brändes ner under upploppen. Det är Huberts röst som berättar historien om den fallande mannen, en slags metafor för situationen i de franska förorterna. Som en tidsbomb. Hubert är också den som vill ta sig ifrån förorten och alla problem han ser. Och så har vi Said som spelas av Said Taghmoui som kommer från en fransk nordafrikansk familj och är den som ständigt hamnar mellan dessa två. Under dygnet som vi får följa trion får vi ta del av allt från breakdance uppvisningar, nazistgäng, kravaller och en resa från förort till innerstaden som känns mycket längre än kilometrarna den består av. Huvudtemat är motsättningen mellan poliser och unga män från förorten som inte känner sig som en del av samhället. Det ligger en dimma av frustration hos alla inblandade. Som i en scen där Vinz och Hubert sitter i en bil påväg mot en polisstation. Mannen som kör dom är själv en polis som kommer från samma förort. Han ses av Vinz som en förrädare fastän han bara försöker hjälpa Said som har blivit arresterad efter lite tumult då trion försöker besöka Abdel på sjukhuset och blir stoppade av poliser. Polismannen i bilen försöker desperat att försäkra Vinz och Hubert att de som misshandlade Abdel kommer att straffas. Han säger att polisen är här för att beskydda er. Hubert svarar men vem ska beskydda oss från er? "Medan vi faller" hade ett massivt genomslag då den kom. Filmen skulle egentligen bara släppas i 70 kopior men efter den stora uppmärksamheten den fick under filmfestivalen i Cannes blev det 260 stycken. Förutom priset för bästa regi uppmärksammades också filmen under filmfestivalen på grund av polisernas protest mot filmen. De vände symbolisk ryggen mot filmteamet. De tyckte att filmen var anti poliser. Ett annat sätt att tolka filmen är att den visar poliserna ur de unga i förorternas perspektiv. Något som blir extra tydligt när trion är i själva Paris och Said får vägbeskrivning från en polis och blir chockad över hur artigt han blir bemött. Han niade mig, säger han förvånat. "Medan vi faller" blev också uppmärksammad på politisk plan på grund av att två nya upplopp skedde kort efter premiären. Filmen både beskylldes för att spä på oron men den visades också i pedagogisk syfte. Både för skolor och politiker. Det är den första franska mainstream filmen som visade den franska förorten, den så kallade banlieuen för den franska publiken. Och gjorde det på ett rått och ärligt sätt. Filmteamet bodde i förorten Chanteloup-les-Vignes där filmen mestadels utspelar sig i. Både före och och under inspelningarna. För att få den rätta känslan. Regissören Mathieu Kassovits lyckas förmedla det råa och ärliga med ett lekfullt och många gånger humoristiskt sätt. Både genom filmteknik, med massor av ögongodis i form av nyskapande perspektiv och lek med speglar. Och genom sin dramarturgi med oväntade vändningar både åt det hemska hållet och det lättsamma. Som det oväntade mötet med den korta gubben i en offentlig toalett. Som avbryter trions diskussioner om Vinz löfte om att döda en polis ifall Abdel dör. Med att berätta en bajs anekdot som kommer från ingenstans. Det som gör "Medan vi faller" till en modern klassiker är tidlösheten i historien. Mer än tjugo år har gått sedan filmen visades i Cannes för första gången men inte mycket har förändrats. Om det inte hade varit för de väldigt tydliga tidsmarkörerna, som kassettband och tjock tv och brist på smartphones. Så hade det kunnat vara en historia som utspelar sig idag. Vi behöver inte backa många år i svensk historia för att hitta våldsamma upplopp som påståtts ha utlösts på grund av en dödskjutning av en obeväpnad man vid ett polisingripande. Det utanförskap från samhället som skildras i filmen som känns igen av många unga. Har lett många till en jakt efter tillhörighet, vissa hittar det hos sina vänner, i kulturen eller i själva förorten. Andra genom kriminella gäng. Men att många unga i förorterna har börjat hitta sin tillhörighet genom religionen är ett fenomen som filmen inte alls rör vid. Det är ett nytt fenomen i förorterna som inte fanns under tiden som "Medan vi faller" gjordes. Att många unga män och kvinnor påverkas av religiösa krafter som samlar upp dom och ger dom en plats och något att tro på kanske är en konsekvens av politiken hittills när det kommer till förorterna. Att det för länge funnits en inställning som säger att än så länge är allt bra. För det viktigaste är inte hur man faller. Det viktigaste är hur man landar. Frågan är om vi fortfarande faller eller om vi har landat. Saman Bakhtiari

Låt mig ta er med till en natt i New York. Den 26 september har just övergått i den 27:e. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Per Feltzin om Leonard Bernsteins musikal West Side Story. Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet.Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande."Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen.Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen.Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka?När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig.Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i.Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera.Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra!Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen".Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner.Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents.Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story.Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna.Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda.Per Feltzinper.feltzin@sverigesradio.seSamtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

Riksteatern har spelat Lorraine Hansberrys pjäs "En druva i solen" från 1959. Pjäsen har aldrig tidigare spelats i Skandinavien men länge varit en klassiker i USA. "En druva i solen" var Lorraine Hansberrys debut, hon var den första svarta dramatikern och den yngsta som fick New Yorks kritikerpris. Den skildrar sociala, ekonomiska och rasmässiga motsättningar under några dagar i en familj och har kallats en svart "En handelsresandes död." En klassiker av Maria Edström från 2016.

Max Books konstnärskap var ett av de centrala i det svenska 1980-talets uppgörelse med modernismen. Hans måleri kännetecknas av brutala kollisioner mellan olika sätt att gestalta verkligheten. En svart siluett smyger fram genom ett stämningsfullt, abstrakt bildrum. Var är den på väg? Vad försöker den säga med sin ordlösa pratbubbla? Med utgångspunkt i målningen "Trädgården" från 1987 försöker Max Book och Mårten Arndtzén att ringa in ett viktigt begrepp i Books konstnärskap: glappet.– Men det kommer alltid att krypa ur kostymen, säger Max Book.Ett program av Mårten Arndtzén

Euripides skrev dramat Medea för 2500 år sedan. En tragedi om kvinnan som dödar sina barn för att hämnas sin man (Jason). Daniel Börtz har skrivit musiken till operan Medea. (2016). Daniel Börtz lyfter fram flyktingtemat. Mytens Medea färdades långt och blev landsförvisad av kungen, vars dotter gifte om sig med Jason. Jag fascineras ständigt av de klassiska myterna därför att de känns så moderna. Daniel Börtz. - Det märkliga är att i den moderna översättningen av Agneta Pleijel och Jan Stolpe står det att man inte får stänga bommar, inte stänga människor ute, för de som gör det må drabbas av samma öde. Detta sades alltså för 2500 år sedan! Ulla Strängberg

Fredrik Wadström om den ryska litterära guldålderns särskilda guldgosse Likt den mäktiga bronsryttaren i Aleksander Pusjkins långdikt från 1833 fortsätter den ryska litteraturens portalfigur att hemsöka samtidskulturen. För att gå hela vägen i den ryska upplagan av "Vem vill bli miljonär?" måste du vara beredd att kunna svara på frågor om Pusjkin, Och vill du hänga med i alla nyanser i politisk satir som häcklar dagens makthavare i Kreml måste du kunna de klassiska Pusjkin-verken. Aleksander Sergejevitj Pusjkin föddes 1799 och publicerade sin första dikt redan vid 15 års ålder. När han dog i sviterna av en duell bara 37 år gammal lämnade han efter sig en litterär skatt som det ryska kulturlivet öser ur än idag. Fredrik Wadström har under lång tid förföljts av Pusjkin som ett ständigt upphov till skratt och gräl på lägenhetsfester i Sankt Petersburg, i ryska politiska radio-talkshows och i underhållningsprogrammen i de stora ryska tv-kanalerna.

Det är dags för veckans klassiker som handlar om den legendariska teatern Old Vic i London. Kerstin Berggren träffar bland andra Kevin Spacey. Sen gammalt kallas den bara rätt och slätt Old Vic- ett av Londons klassiska teaterhus. Här på södra sidan av Themsen, vid Waterloostationen har alla de stora namnen trampat på tiljorna. Laurence Olivier, Peggy Ashcroft, Sybil Thorndike, John Gielgud - listan kan göras hur lång som helst. Efter många krisår räddades teatern och Kevin Spacey blev sensationellt ny konstnärlig ledare för tio år sen och det blev starten på en ny blomstringstid. I Klassikern berättar Kerstin Berggren om Old Vic och den kvinnliga eldsjäl som drog igång verksamheten vid förra sekelskiftet, pionjären Lilian Baylis.I programmet medverkar också den legendariske teatermannen Peter Hall och Kevin Spacey.

Pierre Drieu la Rochelle var en av mellankrigstidens mest uppmärksammade franska författare. Provokativ, elegant och välskrivande. Hans roman Tag mitt liv kom 1931 och har filmats två gånger. Pierre Drieu la Rochelle är död sedan 70 år men läses fortfarande i Frankrike trots att han samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Och trots att han i så hög grad var ett barn av sin tid känns hans bästa romaner som de hade kunnat vara skrivna för någon månad sedan. Tag mitt livfinns i nya utgåvor. Huvudpersonen är den genomskådande Alain som inte finner sin plats i livet, en typisk anti-hjälte, föregångare till en hel rad rotlösa unga män. Tag mitt liv är en kort roman, ca 170 sidor och strukturen är lika enkel som perfekt. Väl i Paris söker Alain upp den ene efter den andre av sina nära. Varje möte är ett misslyckande, han kommer närmare och närmare sin död.  Först i tur är Lydia, ja det är hos henne han vaknar när romanen börjar. Lydia är amerikanska, hon är på väg tillbaka till New York och har sagt till sig själv att hon bara ska stanna i Paris 3 dagar. Hon vet att Alain just kommit ut från kliniken. Hon känner hans oro. Hon är lika genomskådande som Alain, vet hans svaghet, hans obeslutsamhet. Vet att han behöver pengar. Alain vill att hon stannar, men han kan inte uttala orden. Inte heller hon kan säga hur hon känner sig. De är ensamma tillsammans, stelnade i sina jag som vackra skalbaggar i bärnsten. Drieu la Rochelle mejslar frammanar denna grundfrusna livskänsla med ett konstlöst språk. Jämförd med andra romaner från 30-talet är stilen enkel, men också otålig. Här finns inga utvikningar, mycket berättas i dialoger som interpunkteras av Alains inre tankar om det som sägs, och inte minst om sig själv. Tag mitt liv filmatiserades 1962 av Louis Malle, som naturligtvis fick frågan om självmord. Malle sade att berättelsens kärna egentligen inte var om Alain skulle ta sitt liv eller ej utan gällde en person som gjorde upp ned sin ungdom: -Det är ungdomen som räknas, allt som följer efter är förfall. Det som händer i ungdomen är allvarligt och vackert. Det som följer inger en smula avsmak. Och kanske är det den där känslan av förlust som gör romanen så gripande oavsett vilken generation som läser den. När den filmatiserades på nytt för något år sedan, i en fri version av den norske filmaren Joachim Trier uttrycker sig människorna på ett annat sätt än i Drieu la Rochelles roman, men känslan är densamma. Mikael Timmmikael.timm@sr.se

Den brasilianska författaren Clarice Lispector fortsätter att verka långt efter sin död 1977. "Stjärnans ögonblick" är hennes mest sålda roman - men hur ska man läsa den? När börjar den? Clarice Lispectors litteratur fortsätter att verka och förbrylla. "Stjärnans ögonblick" är den sista roman som kom ut medan hon fortfarande levde, en metaberättelse om att skriva, om att solidarisera sig med en av världens allra minsta, om att dö med sin gestalt.Clarice Lispector låter i romanen den manliga författaren Rodrigo S M våndas över sin skapelse, Macabéa, en kvinna som inte gör något som helst väsen av sig, en ur den anonyma massan i Rios slum.Katarina Wikars vrider och vänder på "Stjärnans ögonblick" med författarna Anneli Jordahl och Ebba Witt-Brattström och översättaren Örjan Sjögren som hon alla hittade i radions arkiv. Vi hör också citat ur radioteaterföreställningen "Stjärnans ögonblick" i regi av Magnus Berg.  

Den brasilianska författaren Clarice Lispector fortsätter att verka långt efter sin död 1977. Stjärnans ögonblick är hennes mest sålda roman - men hur ska man läsa den? När börjar den? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Clarice Lispectors litteratur fortsätter att verka och förbrylla. "Stjärnans ögonblick" är den sista roman som kom ut medan hon fortfarande levde, en metaberättelse om att skriva, om att solidarisera sig med en av världens allra minsta, om att dö med sin gestalt.Clarice Lispector låter i romanen den manliga författaren Rodrigo S M våndas över sin skapelse, Macabéa, en kvinna som inte gör något som helst väsen av sig, en ur den anonyma massan i Rios slum.Katarina Wikars vrider och vänder på "Stjärnans ögonblick" med författarna Anneli Jordahl och Ebba Witt-Brattström och översättaren Örjan Sjögren som hon alla hittade i radions arkiv. Vi hör också citat ur radioteaterföreställningen "Stjärnans ögonblick" i regi av Magnus Berg.  

Ett drygt decennium tog det för den franske filmaren Claude Lanzmann att färdigställa sin film om förintelsen - Shoah. Den nio timmar långa filmen var klar 1985 och anses som ett mästerverk. Claude Lanzmanns film utspelar sig i Polen, i tomrummet efter nazisternas förintelseläger under andra världskriget. En kamera söker spår i det som inte längre finns, bland de tomma barackerna i Auschwitz, snårskogen och minnesstenarna på den plats där lägret i Treblinka låg, tågen, spårområdena. Under sitt insamlande av berättelserna om livet i de judiska ghettona, om transporterna till lägren, om ankomsten, trängseln och de fasansfulla rutinerna utkristalliserade sig ett spår, som skulle bli ämnet för Shoah, och det var det som ingen kunde berätta om, döden i gaskamrarna, Shoah skulle handla inte om överlevandet utan om döden. Han söker upp de judiska män som tvingades arbeta i förintelselägren, träffar polska bybor som levde sina liv strax intill lägren och smygintervjuar bödlarna, de tyska nazisterna. Intervjuerna har återutgivits i bokform och härom året kom även Lanzmanns självbiografi "Haren i Patagonien" ut på svenska. Katarina Wikars

Ettore Scola gjorde debut som filmregissör 1964 och är mest känd för sina 1970-talsfilmer "Vi som älskade varann så mycket", "Fula, skitiga och elaka" samt "En alldeles särskild dag". I en digital repris från 2009 samtalar kulturredaktionens Anneli Dufva med filmjournalisten Ronny Svensson om just Ettore Scolas "Vi som älskade varann så mycket"från 1974.

1956 landade Harry Martinsons versepos Aniara - En revy om människan i tid och rum. Om en emigrerande mänsklighet. Jenny Teleman lyssnar när Ulf Palme läser och hör dagens båtflyktingar sörja. Hela mänskligheten sitter i samma båt, ett väldigt rymdskepp, för alltid vilse kosmos. Aniara blev en av de viktigaste anledningarna till att Harry Martinson fick sitt olycksaliga Nobelpris i litteratur ett par decennier senare. För allting är olycksaligt med detta versepos. Det saknar hopp, framtidstro och lösningar. Der intresserar sig för begreppen försent och förbi och förlorat. Det har kallats en Kassandra varning om en kommande ekologisk katastrof, en vandring genom människan förlorade själ och en sång om den moderna döden. Jenny Teleman kallar det världens bästa läsning vid politisk depression. Hör Klassikern om lyriken för de som sitter hemma och gett upp för de som sitter i gummibåtar och i bagageutrymmen för alla de rekorderliga och inte rekorderliga som tappat passet och riktningen, entreprenörsandan och fastnat i mellan Lyran och solsystemet.  

Hon ville inte utvandra till Nordamerika ett land hon aldrig kom att kalla hemma men hon gjorde det, för barnens skull. Kristina från Duvemåla står i centrum i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal som redan vid premiären 1995 blev en publik- och kritikersuccé och som sedan dess har setts av över en miljon besökare. Men vägen dit var lång – hade inte alla redan läst Vilhelm Mobergs böcker och sett filmerna – och – vad skulle författaren själv ha sagt om att göra musikal av hans nationalepos?Kulturredaktionens Magdalena Brenning Louko om musikalen ”Kristina från Duvemåla” från 1995.***På raka armar förs den lilla flickan – Kristinas förstfödda – ut ur ljuset in i mörkret. Efter år av missväxt och svält föråt hon sig på korngrynsgröten. Hon blev fyra år.Kom till mig allaAlla som svälterAlla som fryser Kommen till migDotterns död får Kristina att ändra sig. Ske Guds vilja, hon ska följa sin make, Karl-Oskar, till Amerika – för barnens skull.Ett beslut och dess konsekvenser. Det är vad musikalen Kristina från Duvemåla handlar om, främst för Kristina Nilsson och hennes käresta, men också för människorna omkring dem som i mitten av 1800-talet utvandrade till Nordamerika för att undkomma svält och förtryck i Sveriges Småland. Björn Ulvaeus.– Och att ta det steget, att förflytta sig till andra sidan jorden och veta att man aldrig kommer tillbaka fastän man längtar och längtar. Och aldrig bli av med det. Det finns någonting. Det finns mycket musik i det.Ett av flera citat ur Ulla Strängbergs program Öronmärkt från 1995.Musiken kommer först, så har det alltid varit när Benny och jag arbetar tillsammans, skriver Björn Ulvaeus i boken Bortom en vid ocean från 1996. Först med ABBA på 70-talet – Sveriges mest framgångsrika popgrupp genom tiderna – sedan med musikalen Chess från 1986 och nu Kristina från Duvemåla som redan vid premiären 1995 blev en publik- och kritikersuccé och som sedan dess har setts av över en miljon besökare.Benny Andersson har skrivit musiken och Björn Ulvaeus sångtexterna. Musikalen har dramatiserats och regisserats av Lars Rudolfsson och Robin Wagner har gjort scenografin.En musikal måste ha en berättelse som bär - det hade inte Chess – och därför letade Björn Ulvaeus och Benny Andersson i flera år innan de hittade rätt.– Det enda som jag kunde tänka mig, som jag hade lust att göra en musikal av, var utvandrarna. Och det, därför att det är det mest gripande som jag har läst.  Benny Andersson ur Öronmärkt från 1995.Valet föll på Vilhelm Mobergs utvandrarsvit från 1949 - och på Kristina. Till skillnad från Karl-Oskar utvecklas hon hela tiden och därför valde dem att lyfta fram hennes historia. Till rollen som Kristina letade de efter ”en öppen, klar, chosefri röst, men inte bara en röst, utan en hel människa, gärna någon som hade en blick”, skriver Benny Andersson i Bortom en vid ocean. Det fann de i Helen Sjöholm. Hon gjorde rollen som Kristina i uruppförandet och sjunger också på CD:n från 1996 som spelas här.”Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de företagsamma som fattade beslutet. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet”. Så inleder Vilhelm Moberg sitt epos. Men Kristina är inte en av dem. Hon vill inte lämna Sverige.Amerika…Där skulle aldrig jag förstå ett ord av vad dom sägerJag skulle irra runt som bortbytt, främmande och vilseHar du aldrig tänkt på hur förtvivlat ensamt livet skulle bliOch har du tänkt på, om man flyttar så långt bort i världenDå kan man aldrig komma hem igen, då får man aldrig se föräldrar, syskon, vänner mer. Man mister alla på en gång.Nej, Kristina lär sig aldrig engelska. Och trots sin kärlek till Karl-Oskar och barnen, går det inte en dag i det Nya Landet utan att hon längtar hem.Denna hemlängtan gestaltar Benny Andersson med symfonisk folkmusik. Det är just hans kärlek till den svenska folkmusiktraditionen som fick honom att välja Mobergs berättelse, skriver han i Bortom en vid ocean: ”Hela den här historien är så förknippad med jordens folk, det är vanliga bönder som bestämmer sig för att göra storslagna saker. Sådan är folkmusiken”.Men komVi öppnar alla grindarKomJa, vi bereder vägKom till mig allaOch världen ska förändras av det märkliga som händerMen komVi öppnar alla grindarKom Ja, vi bereder vägKom till mig alla Vårt äventyr ska leva kvar i sagor och legenderPlötsligt lättar den småländska stenen från scengolvet – den svävar - upp - mot himlen. Och genom scengolvet skjuter det mogna vetet i det bördiga Amerika.När den första euforin över att det ändå var en bra ide att göra musikal av Utvandrarna hade falnat, så uppstod många tankar – hade inte alla redan läst böckerna eller sett filmerna? Det var inte förrän Benny Andersson insåg att ingen faktiskt ännu hade hört musiken, som det gick att komma vidare. Det skriver han i programbladet till 2015 års uppsättning.– Det var ett stort kliv, tycker jag. Jag har kommit över det nu men respekten för Vilhelm Moberg var så otrolig. Man ville ju inte peta på någon annans bästa, största, finaste – vårt national arv. Ska jag, Björn och Carl-Johan, fixa det till något som vi vill göra. Det är jävligt förmätet, säger Benny Andersson.2 000 sidor skulle bli en föreställning på tre timmar. Uppdraget att skriva manus gick först till Carl-Johan Seth, men sammarbetet skar sig och Lars Rudolfsson och Jan Mark fick ta över – de står också som upphovsmän till manuset efter att saken prövats i domstol och parterna förlikats.– Det är när man går ifrån den dialog som finns i böckerna som problemen kommer fram vilket språk man egentligen ska använda. Man kan inte, om man ska uttrycka sig poetiskt, uttrycka sig på det sättet som ”jag tyar inte”. Det räcker liksom inte – i en musikal måste de få en dimension till, säger Björn Ulvaeus. Björn Ulvaeus läste böckerna två gånger innan han under den tredje läsningen vågade skissa på en möjlig bearbetning. Resultatet blev en glänsande prosa, där ”varje stavelse i folkmyllret polerats som det finaste astrakanäpple”, som Camilla Lundberg skrev i sin recension av premiären i Expressen 1995. På något vis är det som om den oskrivna musiken alltid finns, men att jag måste spela hela tiden för att komma åt den, skriver Benny Andersson i Bortom en vid ocean. Han vet hur det känns när han har gjort något bra. Som Du måste finnas.Kristina är ensam på scenen. Bara hon. De många graviditeterna – åtta till antal –har tärt på hennes kropp. Hon har förlorat ett barn. Ännu ett och hon dör, säger doktorn. Finns Gud verkligen, frågar hon sig.Nej, Du måste finnas. Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.Du måste finnas. Du måste, hur kan Du då överge mej.Jag vore ingenstansvore ingenting om Du inte fanns.Kristina övervinner sitt gudstvivel, precis som hennes och Karl-Oskars kärlek övervinner allt, men de varken kan eller vill avstå från varandra. Återigen är Kristina en välsignad kvinna. Men hon blir allt sämre.  Tätt ihopslingrad med sin älskade, möter hon slutet - på Amerikas vida fält, i månljusets sken.Den lyser dej väg, en gång ska vi mötas återBeskyddet av en ängel som står vaktDet vet du att jag harJag vill att du ska minnas vad jag sagtJag är i gott bevar

1967 bildades Cullbergbaletten och redan från början var den unik - ett turnerande, statligt och helfinansierat danskompani för modern dans var något nytt i världen. Cullbergbaletten blev en permanent ensemble vid Riksteatern 1967 och 1982 kom det stora internationella genombrottet för Mats Ek med Giselle. Cullbergbaletten blev en framgångsrik kulturexport jämförbar med Strindberg eller ABBA. Men, åsikterna om balettkompaniets utveckling har varit - och är - många, hur ska arvet efter Birgit Cullberg förvaltas? En Klassiker av Bodil Persson.

Bröderna Maysles dokumentär Grey gardens från 1975 blev sent omsider en riktig kultfilm som blev musikal på Broadway, spelfilm och teveserie. Katarina Wikars om den risigaste kåken i hela fashionabla East Hampton på Long Island utanför New York där Big Edie och Little Edie tillsammans med tvättbjörnarna på vinden och ett tjog katter genomlever sina dagar och minns bättre tider. Det stundar utmätning och sanering. Då är det bra att vara nära släkt med Jackie Onassis, som skickar några som kommer och röjer upp. Och en annan dag kommer två dokumentärfilmsbröder dit, bröderna Maysles. De har gjort dokumentärfilmer förut, de verkar i genren Direct Cinema, vilket betyder inga berättarröster eller raka intervjuer eller förklaringar. Så de är liksom bara där, i Grey gardens, i sex veckor. Och hundratals filmade timmar blir en och en halv timme film som kommer att gå till historien om än långsamt.

Kulturredaktionen lyfter fram klassiska verk ur historien och utnämner moderna Klassiker. Den nationella minnesvården över Estoniakatastrofens offer invigdes den 28 september 1997, på dagen tre år efter det skeppsbrott som kostade 852 människor livet. Liksom mycket annat i katastrofens efterspel kantades dess tillkomst av konflikter och beslut som togs tillbaka. Uppdraget gick till den polske skulptören Miroslaw Balka, men hans första förslag stoppades och han tvingades tillbaka till ritbordet. Hur påverkade den komplicerade processen slutresultatet? Och varför fattas fortfarande 37 namn i muren?Klassikern om Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm. Producent: Mårten Arndtzén.

Anna Odell var inte först. Nellie Bly wallraffade mentalvården redan 1887. Konstnären Anna Odell är aktuell igen, med sitt omtalade konstprojekt "Okänd, kvinna 2009-349701", på Kulturhuset i Stockholm. Men Anna Odell var inte först med att "wallraffa" mentalvården. Redan hösten 1887 spelade den unga, amerikanska journalisten Nellie Bly sinnesförvirrad för att bli intagen på ett mentalsjukhus i New York. Kulturredaktionens Mårten Arndtzén om Nellie Blys reportage "Ten Days In a Mad-House" från 1887. Uppläsningar av Frida Röhl. En repris från 2009.

Yat Malmgren har blivit legendarisk inom den engelska teatervärlden. Sean Connery, Anthony Hopkins, Colin Firth och Pierce Brosnan är några av den långa rad skådespelare som hade honom som lärare. Till eleverna hörde också  en hel generation svenska skådespelare i Göteborg. Yat Malmgren hette egentligen Gert Malmgren. Han föddes i Gävle 1916 och blev tidigt fascinerad av teatern och började som skådespelare. Så småningom  inledde  han  en framgångsrik danskarriär utomlands och blev guldmedaljör i dans 1939 i Bryssel. I början av 60-talet startade han  Drama Centre i London. Kerstin Berggren träffade Yat Malmgren i London när han var 84 år och strax därefter blev han hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Två år senare dog han. Hans kollega och samarbetspartner Christoffer Fettes skrevboken: A Peopled Labyrinth, som sammanfattar Yat Malmgrens teaterpedagogiska teorier.

Om Evert Taubes självbiografi. Redaktör Ulla Strängberg. (SR Jönköping) Evert Taubes självbiografi ”Jag kommer av ett brusand´hav” (1952) I år firar vi 125-årsminnet av Evert Taubes födelse. Han föddes i en fyrmästarfamilj på Vinga, sista utposten mot väster, som nr fyra av tretton syskon. Men ”Jag kommer av ett brusand´hav” är ingen vanlig självbiografi, menar David Anthin, litteraturvetare och Taubekännare.Här beskriver Taube hur han vill dikta, utifrån sin barndom på Vinga.David Anthin.Författaren Taube klagade ofta över att han inte blev betraktad som en seriös författare. - Jag är poet! skanderade han från scenen. Jag gycklar ej med orden, fast jag är mera känd för glada visor om lustig älskog.Evert Taube.Uppläsare Peder LostenProducent Ulla Strängbergulla.strangberg@sverigesradio.se   

Ett av konstnären Mike Kelleys sista stora verk var att skapa en fullskalig kopia av huset han växte upp i på 50-talet i Westland, en förort till Detroit. Anna Tullberg går på husesyn. Efter upploppen i Detroit 1967, när ”The White Flight” inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonien för sitt konstverk. Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

1967 bildades Cullbergbaletten och redan från början var den unik - ett turnerande, statligt och helfinansierat danskompani för modern dans var något nytt i världen. Cullbergbaletten blev en permanent ensemble vid Riksteatern 1967 och 1982 kom det stora internationella genombrottet för Mats Ek med Giselle. Cullbergbaletten blev en framgångsrik kulturexport jämförbar med Strindberg eller ABBA. Men, åsikterna om balettkompaniets utveckling har varit - och är - många, hur ska arvet efter Birgit Cullberg förvaltas? En Klassiker av Bodil Persson.

När första världskriget bröt ut blev Schweiz en fristad för upproriska konstnärer. På en restaurang i Zürich samlades dadaisterna genom Cabaret Voltaire. En plats för uppror och experimentlusta. Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell återvänder till Restaurang Meiereis i Zürich den plats som dadaisterna gjorde till sin.Första Världskriget pågick i länderna runt om Schweiz. I Zürich samlade Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings några konstnärer kring sig för att bryta med gammalmodiga estetiska ideal. Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp. Konsten skulle stå vid sidan av sociala hierarkier. Cabaret Voltaire blev samlingspunkten för den här konstnärliga explosionen där bullrig musik, diktuppläsning, och bisarra danser ramades in av bilder och kostymer under återkommande soaréer.

Ett drygt decennium tog det för den franske filmaren Claude Lanzmann att färdigställa Shoah. Filmen var klar 1985 och anses som ett mästerverk. I år är det sjuttio år sedan Andra världskrigets slut. Det innebar också befrielsedagen för de människor som fortfarande var vid liv i de olika förintelseläger Tyskland upprättat i Europa. Flera läger låg i Polen och det är där som filmaren Claude Lanzmanns drygt 9 timmar långa dokumentär Shoah utspelar sig. Han samlade vittnesmål från de polska bybor som bodde nära lägren, han träffade judiska överlevande och intervjuade tyska SS-män. Intervjuerna har återutgivits i bokform och förra året kom även Lanzmanns självbiografi Haren i Patagonien ut på svensk

En midsommarhelg fylld av kärlekstrassel och relationsproblem tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans Sommarnattens leende. Shakespeares komedi har blivit ett samtida relationsdrama som tar sin början i en föreläsningssal på Manhattan.  Filmen utspelas sen i ett hus på landet där tre par umgås och där till slut alla är kär i fel person. Lars Lönroth om Woody Allens film A Midsummer Night’s Sex Comedy  från 1982.

Går det att tänka sig en sommar utan Sommar? Det är svårt eftersom radioprogrammet Sommar blivit synonymt med svensk sommar - hur har det blivit så? Mia Gerdin pratar med Bibi Rödöö som varit programmets projektledare sedan 1997 och med Alf Björnberg, professor i Musikvetenskap vid Göteborgs Universitet, och konstaterar att programmet gjort en enastående resa sedan starten 1959.  Från ett lättsamt underhållningsprogram med lite prat och skivor till något som blivit en angelägenhet för nästan hela svenska folket – en svensk klassiker. Den årliga presskonferensen då värdarna presenteras har blivit en av de största inom svensk underhållning.Vilken roll spelar signaturmelodin, hur viktig är graden av självutlämning hos sommarvärdarna, och vilken roll spelar deras musikval?

Ett 33 centimeter högt krucifix i plast och trä placerat i konstnärens urin. Ljussatt så att Kristusbilden tycks bada i ett bärnstensgyllene skimmer. Utan titeln är bilden bara vacker. Vi backar bandet till 1980-talet. En tid då många konstnärer experimenterade med kroppsvätskor. Så också Andres Serrano. Blod, urin och sperma fick ny politisk innebörd i och med AIDS-epidemins spridning.Men som om det inte räckte tog Andres Serrano kroppsvätskorna in i en religiös bildvärld. Stoppade ned alltifrån reproduktioner av Leonardos Nattvarden till Madonnafigurer i Urin. Men inget verk blev så hatat och omdebatterat som just Piss Christ.Cecilia Blomberg om ett av den samtida konstens mest omdebatterade konstverk som inte minst retat upp den kristna högern i USA.

Tecknaren och författaren, Vätternskildraren Folke Dahlberg (1912-1966) gav ut fem landskapsböcker. "Leva vid Vättern," den fjärde boken, berättar om vardagslivet och årstidernas växlingar. Folke Dahlberg, seglingsfantasten och Vätternskildraren framför andra  tillbringade åtskilliga somrar på öarna i Vätterns norra skärgård. Här skrev han sina fem landskapsböcker. Han skrev om båtar och segling men avskydde all seglarromantik. Han skrev om sommaren, men genom hans prosa går ett stråk av död. Så tog också Vättern hans liv – hand drunknade i Karlsborgsviken år 1966. Dagen efter utkom diktsamlingen ”Havet- slutet.” Tomas Bannerhed, som fick Augustpriset för romanen "Korparna",  kom i kontakt med Folke Dahlbergs böcker och blev inspirerad, inte minst av rytmiken i prosan. Lyssna på vokalerna! Vi hör utdrag ur "Leva vid Vättern"  i uppläsning av Peder Losten. Folke Dahlberg:” Leva vid Vättern” (1958) Ulla Strängberg

Gunilla Woldes böcker om Totte har lästs av flera generationers barn. Totte finns i tio böcker för mycket små barn. Totteböckerna har genom åren burits runt och slitits ut av flera generationers barn - och dessutom genom översättningar vunnit tvååringars hjärtan i andra länder. Marie Lundström fångade Tottes tecknare och författare Gunilla Wolde just när hon satt hemma i skogen på Öland och tittade på bläckfiskars parningslek på TV. Programmet gjordes 2009.

Bönen Adon Olam - Världens Herre - avslutar de judiska gudstjänsterna. Men den har också blivit en av Israels mest populära sånger sen den tonsattes av Uzi Chitman. Den israeliska sångaren Uzi Chitman växte upp med föräldrar som var överlevare från Förintelsen. En religiös far och en sekulär mor. Chitman dog när han var 52 år men efter sig lämnade han många verk. En av de mest älskade är sången "Adon olam", en judisk bön. Negar Josephi berättar om Adon Olams storhet med hjälp av rabbinen Isak Nachman och fanet Miriam.

Författaren Nan Inger Östman förnyade hästboksgenren. I en intervju från 1991 berättar hon om hästböckernas låga status. Författaren Nan Inger Östman förnyade hästboksgenren med sina realistiska beskrivningar av stallvärlden och tonårsvardagen.  Amanda Rydman och Nina Asarnoj träffade Nan Inger Östman i hennes hem i Stallarholmen i juni 1991. Det blev ett samtal om rädda hästtjejer, besattheten av ryktborstar och när drömmen om en egen häst blir en mardröm. I böcker som ”Sedan red jag Dunet” (1968), ”Ridsommar i Västanås” (1973) och ”Önskas köpa: Litet sto” (1976) skrev hon med fingertoppskänsla om hästvärlden. Med fyra döttrar som alla red, hade hon god detaljkännedom om hästlivets alla mysterier. Nan Inger Östman skrev närmare 40 barn- och ungdomsböcker under sin karriär och var länge en av de mest utlånade författarna på Sveriges bibliotek. 1987 belönades hon med Astrid Lindgren-priset.

Per Feltzin och Karsten Thurfjell om Aymeric Picauds resehandbok från 1130-talet för pilgrimer till Santiago de Compostela. Nyligen kom Picauds bok Codex Calixtinus ut på svenska med översättning, inledning och kommentar av Michael Nordberg. Vi citerar ur den och funderar vilka illasinnade rövare som ligger på lur vid bäckar, större vattendrag och härbärgen. Klicka på den grå knappen nedan - Pilgrimsvandra med Per och Karsten - för att se hela utbudet av program och poddar. Per Feltzin, Sveriges RadioKarsten Thurfjell, Sveriges Radio  Den här vandringen ingår i ett större projekt som italienska radion RAI, tillsammans med europeiska radiounionen EBU, arrangerar. Information finns på den italienska webbplatsen hos RAI: CammineRai

De isländska sagorna har kallats för den moderna romanens födelse. Professor Lars Lönnroth som svarar för den senaste översättningen av Njalsagan intervjuas av Mia Gerdin. Att slå vakt om sin heder och hämnas oförrätter i ständiga släktfejder  - nej, det handlar inte om den italienska maffian utan om Njals saga, den längsta och mest kända av alla de isländska släktsagorna.  Berättelsen tecknades ner på 1280-talet då  hjältarna Njal och Gunnar på Lidarende sedan länge var döda men deras kärva dialoger och deras bravader lever kvar än idag. Sagan finns översatt i hela världen och kommer precis som Shakespeares dramer och andra klassiker ut i ständigt nya översättningar.I radions arkiv finns flera inläsningar av hela eller delar av Njals saga och i denna Klassiker hör vi citat lästa av skådespelarna Johan Gry (från 2012), Iwar Wiklander (från 1996) och Ulf Palme (från 1976).

Emma Engström om Robert Wienes stumfilmsklassiker som fortsätter att fascinera. Sömngångaren Cesare var filmhistoriens första emo och ger nycklar till att förstå både mellankrigstiden och vår samtid. I snart hundra år har "Dr Caligaris kabinett" fascinerat människor på ett personligt och psykologiskt plan, men filmen är också en kulturhistorisk pärla.  En berättelse om den tillfälliga fristen från våld mellan två världskrig, om den expressionistiska tyska konstscenen och om den gryende psykiatriska vetenskapen. Helt enkelt en karta över den tidens idéer. Men  framför allt är det stilen som gjort filmen inflytelserik. Tänk på en av filmens rollfigurer Cesare som filmhistoriens första emo, så får du en bild. Repris från 2015.

Lewis Carrolls bok "Alice i underlandet" från 1865 fortsätter att förundra barn, vuxna, filosofer, psykologer, språkforskare än idag och som rent av sätter skräck i sina läsare. - Jag vet vissa som blivit så rädda för boken att de eldat upp den i kakelugnen! Säger barnboksförfattaren och Lewis Carroll-entusiasten Christina Björk. Och visst kan det verka skrämmande att trilla ner genom ett kaninhål och sen möta en bebis som förvandlas till en gris, en drottning som hotar hugga huvudet av alla och en katt som försvinner i luften hela tiden. Men huvudpersonen Alice är aldrig särskilt rädd. Hon konverserar så gott hon kan med Underlandets invånare och har nästan alltid svar på tal. På ett ställe i boken träffar Alice en sömnig kolmask som röker vattenpipa och med släpig röst frågar: ”Vem är du?” Och det undrar reporter Laura Wihlborg också. Vem är Alice och hur kan hon vara så självklar och modig? Bara följa efter den pratande kaninen ner i hålet utan tvekan? Tillsammans med Christina Björk försöker hon hitta svar. Christina Björk har nämligen skrivit en bok om verklighetens Alice, överklassflickan Alice Liddell från Oxford som Lewis Carroll baserade sin hjältinna på.

En av världshistoriens mest berömda filmscener är Anita Ekbergs och Marcello Mastroiannis nattliga bad i Fontana di Trevi. Men La Dolce Vita är också en film om ett liv i lyx som ekar tomt. La Dolce Vita hade premiär 1960 och blev Federico Fellinis stora kommersiella genombrott. Till det bidrog Anita Ekberg med sin Hollywoodglans och blonda skönhet. Men ingen inblandad anade då filmens mytologiska potential och att den skulle förbli Anita Ekbergs höjdpunkt i karriären, oavsett hur många filmer hon gjorde efteråt.Fredrik Wadström berättar om skandaljournalisten Marcello Rubinis jakt på framgång, men där depressionen istället tar över. Och om hur relativt liten del av filmen Anita Ekbergs Sylvia egentligen var med i.

En av världshistoriens mest berömda filmscener är Anita Ekbergs och Marcello Mastroiannis nattliga bad i Fontana di Trevi. Men La Dolce Vita är också en film om ett liv i lyx som ekar tomt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. La Dolce Vita hade premiär 1960 och blev Federico Fellinis stora kommersiella genombrott. Till det bidrog Anita Ekberg med sin Hollywoodglans och blonda skönhet. Men ingen inblandad anade då filmens mytologiska potential och att den skulle förbli Anita Ekbergs höjdpunkt i karriären, oavsett hur många filmer hon gjorde efteråt.Fredrik Wadström berättar om skandaljournalisten Marcello Rubinis jakt på framgång, men där depressionen istället tar över. Och om hur relativt liten del av filmen Anita Ekbergs Sylvia egentligen var med i.

Med utgångspunkt i Ismaïl Kadarés roman Drömmarnas Palats funderar Göran Sommardal över stor konst och yttrandefrihet i en kommunistisk regim som Albanien en gång var. Hur det går till i romantexten och i berättelsen, när Kadaré lyc­kas bli en av förra halvseklets mest intresseväckande författare, och hur det är möjligt att begå den konsten i ett land där yttrandefriheten är så strängt reglementerad som i det kommunistiska Albanien. Romanen kom ut i Albanien 1980 och i Sverige 1992, i Agneta Westerdahls översättning från franskan. Försökare är Göran Sommardal

Med utgångspunkt i Ismaïl Kadarés roman Drömmarnas Palats funderar Göran Sommardal över stor konst och yttrandefrihet i en kommunistisk regim som Albanien en gång var. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hur det går till i romantexten och i berättelsen, när Kadaré lyc­kas bli en av förra halvseklets mest intresseväckande författare, och hur det är möjligt att begå den konsten i ett land där yttrandefriheten är så strängt reglementerad som i det kommunistiska Albanien. Romanen kom ut i Albanien 1980 och i Sverige 1992, i Agneta Westerdahls översättning från franskan. Försökare är Göran Sommardal

Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin på plats i författarens födelsestad Grenoble för att berätta om Rött och svart från 1830, den första moderna realistiska romanen. Med Rött och svart skapade Stendhal 1830 den första moderna realistiska romanen. Med sin blandning av liderlig passion och cynisk analys hör Stendhals böcker idag till den franska litteraturens främsta. Henri Beyle, som han hette egentligen, föddes 1783 i Grenoble, en stad han hatade. Som ett barn av den franska revolutionen kom Stendhal att följa Napoleons armé kors och tvärs genom Europa innan han slog sig ner i Italien. Handlingen till Rött och svart hämtade han från ett uppmärksammat rättsfall i hemstaden 1828 då en ung prästelev, Antoine Berthet avrättades för mordförsöket på en tidigare älskarinna. Berthet blev förebild till romanens huvudperson, prästen Julien Sorel. I klassikern besöker Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin avrättningsplatsen Place Grenette, alldeles om hörnet från Stendhals födelsehus på 14, rue Jean-Jacques Rousseau.

Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin på plats i författarens födelsestad Grenoble för att berätta om Rött och svart från 1830, den första moderna realistiska romanen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Med Rött och svart skapade Stendhal 1830 den första moderna realistiska romanen. Med sin blandning av liderlig passion och cynisk analys hör Stendhals böcker idag till den franska litteraturens främsta. Henri Beyle, som han hette egentligen, föddes 1783 i Grenoble, en stad han hatade. Som ett barn av den franska revolutionen kom Stendhal att följa Napoleons armé kors och tvärs genom Europa innan han slog sig ner i Italien. Handlingen till Rött och svart hämtade han från ett uppmärksammat rättsfall i hemstaden 1828 då en ung prästelev, Antoine Berthet avrättades för mordförsöket på en tidigare älskarinna. Berthet blev förebild till romanens huvudperson, prästen Julien Sorel. I klassikern besöker Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin avrättningsplatsen Place Grenette, alldeles om hörnet från Stendhals födelsehus på 14, rue Jean-Jacques Rousseau.

"Ett litet torg i en fransk småstad", målat för nästan hundra år sedan, är en detaljerad, lite naiv målning av en värld som inte längre finns men som man tack vare målningen kan gå in i. Hilding Linnqvist levde i 93 år och målade de flesta av dem. Han fick nästan alla svenska konstpriser som går att få, var älskad av den stora publiken, respekterad av kollegerna för sina många målningar i olika stilar. Men Mikael Timm bryr sig bara om en enda tavla: Torget i Chinon.

Kvinnotjusaren och förföraren Don Juan är en av operakonstens mest slitstarka gestalter. Det kan vi tacka Mozart för. Det är hans version av Don Giovanni som vi oftast förknippar Don Juan-begreppet med. Som alla klassiker kan Don Juan stöpas i olika former. Regissören  Michael Haneke gjorde honom till kallhamrad företagsledare i modern kostym på operan i Paris.  På la Scala i Milano fick han vara teaterchef och riva ner ridån i början av föreställningen när Robert Carsen höll i trådarna. I Klassikern tittar Kerstin Berggren närmare på Don Juans olika skepnader och i programmet medverkar Peter Stormare och Peter Mattei.

Kvinnotjusaren och förföraren Don Juan är en av operakonstens mest slitstarka gestalter. Det kan vi tacka Mozart för. Det är hans version av Don Giovanni som vi oftast förknippar Don Juan-begreppet med. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Som alla klassiker kan Don Juan stöpas i olika former. Regissören  Michael Haneke gjorde honom till kallhamrad företagsledare i modern kostym på operan i Paris.  På la Scala i Milano fick han vara teaterchef och riva ner ridån i början av föreställningen när Robert Carsen höll i trådarna. I Klassikern tittar Kerstin Berggren närmare på Don Juans olika skepnader och i programmet medverkar Peter Stormare och Peter Mattei.

Filmaren Chris Marker är ett av filmhistoriens mest hemlighetsfulla namn. Han ville inte fotograferas och inte intervjuas. Med mycket enkla medel gjorde han filmer som inspirerat många andra regissör. Terry Gilliam gjorde "De 12 apornas armé" efter Markers kortfilm "Terrassen". Chris Markers film Terrassen (La Jetée) är en svart-vit science fiction-film från 1962. Den utspelar sig i en postapokalyptisk värld efter tredje världskriget där överlevare experimenterar med tidsresor. Filmen består nästan enbart av stillbilder. Ett program av Mikael Timm

Den samiska spelfilmen föddes med en dundersuccé. Nils Gaups Vägvisaren 1987 är en andlig action. En film gjord av samer på samiska. Den nominerades till en Oscar för bästa utländska film 1988 och har än idag ett starkt symbolvärde och ikonstatus i Sapmi. En klassiker av Helen Alm.

Den franska författaren Marguerite Duras må ha förändrat romanen men vad var det hon gjorde med filmen? Så trött på att få sina filmmanus förvanskade av regissörerna bestämde hon sig för att göra dem själv. Och Katarina Wikars tog sig en titt på hennes film India Song från 1975. Dansade de? De dansar. Vicekonsuln gråter. Varje natt. Morgonen därpå finner den egentliga filmen sin form i minnet. Sa Duras.

"Begrav mig stående, hela mitt liv har jag legat på knä", säger en romsk aktivist Isabel Fonseca träffade under resorna i Östra Europa i början av 90-talet. Resultatet blev en bok om den stora minoritetsgruppen romerna, deras levnadsförhållanden och historia. Isabel Fonseca reste runt i Östra Europa i början av 1990-talet för att ta tempen på de nya demokratierna. Hon bestämde sig tidigt för att undersöka hur minoriteterna och i det här fallet romerna behandlades. Hon förstod inte varför de var så förtryckta. Boken blev ett oroande samtidsdokument. Om ett förtryck som pågått under många sekel. Där fördomarna är djupt rotade och grundade i okunskap. Karine Mannerfelt har läst om Isabel Fonsecas bok och tagit fram en intervju hon gjorde med Fonseca för många år sedan.

Går det att intressera en publik för en film om en osympatisk präst i glåmigt novemberljus? Ingmar Bergman visste att han med Nattvärdsgästerna gjorde en film som var svår att tycka om. Nattvardsgästerna handlar om prästen Tomas som börjar tvivla på sin tro, spelad av Gunnar Björnstrand. Andra kända skådespelare är Ingrid Thulin som Tomas älskarinna. Och så fiskaren spelad av Max von Sydow som är rädd för "kineserna" i en tid då kärnvapenhotet var en reell fara. Och fiskarhustrun spelad av Gunnel Lindblom. ”Nattvardsgästerna” spelades in vintern 1961-62 och hade premiär i februari 1963. Den här perioden, början av 1960-talet var en intressant tid i svensk film, förnyelsens tid. Bo Widerberg debuterade, Vilgot Sjöman debuterade, Jan Troell var på gång. 1963 grundades Svenska filminstitutet, på initiativ av Harry Schein, som ville se bättre svenska filmer. Också för Ingmar Bergman var det dags för förnyelse. Han ville förenkla, något som många strävade efter just då. Förenkla betydde ”inte försköna”. Inte bjuda på vackert foto, vackert ljus, charmerande rollfigurer. Knapphet var nyckelordet. Det var därför man till ”Nattvardsgästerna” sökte sig till det glåmiga novemberljuset. En Klassiker av Mårten Blomkvist

Den tyska konstnären Paula Modersohn-Becker hann bryta ny mark under sitt korta liv. Aldrig hade kvinnlig nakenhet skildrats som när hon 1906 målar en naken mor som ligger bredvid sin baby. Det finns inga sexuella anspelningar, inte heller några sociala. Det är rätt upp och ner en bild av en urmodersgestalt som skyddar och ger liv åt sitt barn. Liggande kvinna med barn målades under Paula Modersohn-Beckers sista Parisvistelse. Det är en av juvelerna i hennes korta och intensiva konstnärskap. Och storheten i hennes måleri kom att uppskattas efter hennes alltför tidiga död 1907. Då hon själv blivit mor för första gången, men bara ett par veckor efter förlossningen dör av en blodpropp. Hon blir bara 31 år. Paula Modersohn-Becker är en föregångare till den tyska expressionismen. Men hon hörde inte riktigt till dem. Hon går inte riktigt att placera in i någon av de ismer konsthistorien har skapat, utan var en konstnär som gick sin egen väg och rörde sig mellan den tyska konstnärsbyn Worpswede och storstaden Paris.

Den tyska konstnären Paula Modersohn-Becker hann bryta ny mark under sitt korta liv. Aldrig hade kvinnlig nakenhet skildrats som när hon 1906 målar en naken mor som ligger bredvid sin baby. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det finns inga sexuella anspelningar, inte heller några sociala. Det är rätt upp och ner en bild av en urmodersgestalt som skyddar och ger liv åt sitt barn. Liggande kvinna med barn målades under Paula Modersohn-Beckers sista Parisvistelse. Det är en av juvelerna i hennes korta och intensiva konstnärskap. Och storheten i hennes måleri kom att uppskattas efter hennes alltför tidiga död 1907. Då hon själv blivit mor för första gången, men bara ett par veckor efter förlossningen dör av en blodpropp. Hon blir bara 31 år. Paula Modersohn-Becker är en föregångare till den tyska expressionismen. Men hon hörde inte riktigt till dem. Hon går inte riktigt att placera in i någon av de ismer konsthistorien har skapat, utan var en konstnär som gick sin egen väg och rörde sig mellan den tyska konstnärsbyn Worpswede och storstaden Paris.

Serietidningen Min Häst kom ut första gången 1972. För många, många barn i åldern åtta till fjorton har den sedan dess varit en trogen vän. Här får den som vill läsa om träns och svettfuxar sitt lystmäte. Men tidningen är också ett sätt att drömma sig bort till en onåbar värld. Men tidningen är också ett sätt att drömma sig bort till en onåbar värld. För vad gör man om man inget hellre vill än att rida, men är rädd för hästar? Man läser om dem - helst i serieformat! Serier om underskattade hästar som får revansch, om långritter i skogen med stallkompisarna eller om skämtaren Mulle - som gärna vrålar "Gamle Svarten" i hagen. Anna Tullberg tycker det är dags att ge tidningen klassikerstatus och hon har bland annat intervjuat Lena Furberg, som är en av dem som gör Min Häst, och som varit med nästan från början. Detta är en repris - programmet sändes första gången i januari 2015

Serietidningen Min Häst kom ut första gången 1972. För många, många barn i åldern åtta till fjorton har den sedan dess varit en trogen vän. Här får den som vill läsa om träns och svettfuxar sitt lystmäte. Men tidningen är också ett sätt att drömma sig bort till en onåbar värld. För vad gör man om man inget hellre vill än att rida, men är rädd för hästar? Man läser om dem - helst i serieformat! Serier om underskattade hästar som får revansch, om långritter i skogen med stallkompisarna eller om skämtaren Mulle - som gärna vrålar "Gamle Svarten" i hagen. Anna Tullberg tycker det är dags att ge tidningen klassikerstatus och hon har bland annat intervjuat Lena Furberg, som är en av dem som gör Min Häst, och som varit med nästan från början.

Det finns en älskad popsång från 1966 om en engelsk dam som levde och dog utan att någonsin visa sitt riktiga ansikte för någon. Men utanför vilken dörr låg krukan där hon förvarade det? Jenny Teleman har lyssnat på låten med Ian MacDonalds bok, En revolution i huvudet i handen. Och fann dörren.

Annandag jul hemma i mormors lägenhetskök. Ugnsluckan öppnas och stängs, öppnas och stängs. Fågeln måste ösas! Anna Tullberg slår ett slag för hundraåriga kvinnor och Rådmannens kalkon. Hirams klassiker för att få en torr fågel att bli saftig. Akta dig för den varma plåten! Mera sherry! Svetten lackar och stressnivån är på topp. En lång stund senare sitter vi där allihop runt ett trångt, utfällt bord och äter tills magen står i fyra hörn. Vi konstaterar som vi brukar att årets kalkon nog är den godaste hittills. Mormor slappnar av. Det geniala receptet som får en torr fågel att bli härligt saftig men middagsätarna att ångra portion nr. fem kommer från matskribenten Hiram, alias Märit Huldt.

Vid en utgrävning 1953, vid foten av den mäktiga kullen vid byn Vix, stötte man på en grav från 500 år före Kristus, alltså tidig järnålder, där en keltisk högreståndskvinna vilade med en väldiga bronsbägare intill, 164 cm hög och rymmande 1100 liter. Proverna visade att den innehållit vin, vilket tydde på att vin dracks i trakten 2500 år bakåt i tiden. Karsten Thurfjell har besökt museet i Châtillon-sur-Seine, där den berömda vasen pålitligt får alla besökare att tappa hakan genom sin väldighet. Karsten Thurfjell berättar mer

Bödeln kan läsas som en antifascistisk kamproman, som belyser massans våldsdyrkan och flockmentaliteten. Men har den något att säga oss idag? Ulla Strängberg har läst om Pär Lagerkvists roman från 1933. Håkan Möller, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som skrivit om Lagerkvist i ”Ögonblicket och marknaden” menar att den i högsta grad är en röst i samtiden. Kanske har tiden hunnit ifatt Lagerkvist, som aldrig fick något större gensvar för romanen om den sorglige figuren som vandrar genom århundradena och bär människornas behov av att döda som ett kors.

Klassikern handlar i dag om Richard Strauss opera Arabella, en romantisk Strausshjältinna som hamnat litet i skymundan av de mer dramatiska dominanterna Salome och Elektra. Adelsfamiljen Waldner är på obestånd och räddningen heter Arabella, den vackra dottern som ska bjudas ut på äktenskapsmarknaden till en man så rik som möjligt. Eftersom familjen bara har råd att gifta bort en av döttrarna, får systern Zdenka klä ut sig till ung man. Falska brev och kärlekstrassel förstärker förvecklingarna. Det är 1860-talets Wien med musik, baler och vackra miljöer. I våras gjorde den svenska sopranen Malin Byström stor succé på Metropolitanoperan i New York i rollen som Arabella och hon medverkar också i dagens Klassikern, liksom Straussexperten och tillika dirigenten Ralf Weikert. Programmet av gjort av Kerstin Berggren

Rockgruppen Deep Purple befann sig 1971 i schweiziska Montreaux för att spela in albumet Machine Head i stadens kasino, med hjälp av Rolling Stones mobila studio. I en paus under inspelningen genomförde Frank Zappa och The Mothers of Invention en konsert i kasinot. En person i publiken avfyrade då en signalpistol som träffade dekorationerna i taket som tog eld. Branden förstörde hela byggnaden, men publiken lyckades utrymma lokalen i tid. Medlemmarna i Deep Purple satt sedan på sitt hotell och såg hur röken från branden slog ut över Genèvesjön – Smoke on the Water.Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell berättar historien på plats, utanför kasinot vid kajen i Montreux.

Rockgruppen Deep Purple befann sig 1971 i schweiziska Montreaux för att spela in albumet Machine Head i stadens kasino, med hjälp av Rolling Stones mobila studio. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I en paus under inspelningen genomförde Frank Zappa och The Mothers of Invention en konsert i kasinot. En person i publiken avfyrade då en signalpistol som träffade dekorationerna i taket som tog eld. Branden förstörde hela byggnaden, men publiken lyckades utrymma lokalen i tid. Medlemmarna i Deep Purple satt sedan på sitt hotell och såg hur röken från branden slog ut över Genèvesjön – Smoke on the Water.Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell berättar historien på plats, utanför kasinot vid kajen i Montreux.

Molnet från 1895 är en av den svenska konsthistoriens mästerverk. Motivet är alldagligt: en väg slingrar sig fram mellan två kullar, över den lyser ett stort vitt moln. Tavlan är inte en impressionistisk naturstudie målad i det fria. Prins Eugén hade tänkt ut målningen i ateljén. Han ville visa mer än skönhet. Han ville gestalta ett själstillstånd, kanske till och med göra ett självporträtt. Mikael Timm berättar hur arvsprinsen som alltid tvivlade på sin förmåga och i alla sammanhang var en främling, lyckades skapa en av Sveriges mest älskade målningar.

På önskemål från Janicke Johansen Hammer i Schweiz tränger Lyssnarklassikern in i skiftnyckelns universum. Ett klassiskt verktyg som från början uppfanns av en engelsman, men fick sin moderna form av den svenske uppfinnaren J. P. Johansson på slutet av 1800-talet. På flera språk heter den också något motsvarande engelsk nyckel, medan den på danska kan kallas för svensknyckel. Men skiftnyckeln kan också vara en symbol för inställningar i ett datorprogram, eller ett litet mordvapen i plast i sällskapsspelet Cluedo. Mattias Berg talar med teknikhistorikern Nina Wormbs på KTH i Stockholm och intendenten Magdalena Tafvelin Heldner på Tekniska Museet om verktygens förmåga att förlänga människas verkningsgrad. Och hur skiftnyckeln därmed blir en släkting till både datorn och rymdskeppet. I programmet hörs också ur radions arkiv dikten ”Verktyg i levande livet” av Siv Arb, i uppläsning av Pia Arnell, samt musikstycket ”Adjustable Wrench” av Michael Torke.

Roy Anderssons första långfilm om ung spröd kärlek i befintligt ljus. Om vuxenvärldens uppgivenhet och krossade livsdrömmar. Och om den stora ensamheten som breder ut sig mellan människorna. 1970 hade den premiär, filmen En kärlekshistoria. Roy Andersson var 27 år och hade just gått ur Filmskolan. Det var en av Sveriges första färgfilmer i stereo. En Klassiker önskad av Daniel Alzén. Producent: Katarina Wikars. I programmet också arkivmaterial från 1970 och 1982.

Efter Arne Sucksdorffs enda spelfilm 1961 flyttade han från Sverige och gjorde därefter inga fler renodlade spelfilmer. Men idag ses den, med sina brister, som en svensk filmklassiker. Stefan Jarl berättar för Gunnar Bolin hur Sucksdorff fick honom att bli filmregissör. Tomas Bolme, filmens huvudrollsinnehavare berättar om hur en ung Quincy Jones fick uppgiften att göra musiken och Jörn Donner recenserar filmen ur SR:s arkiv.

Jenny Teleman om bilderboken av Piija Lindenbaum som har förundrat barnboksforskarna sedan 1990. Vad handlar den om? Att vuxna alltid är sju, minst. Och att de är barnens ansvar. "I skolan förstår jag ingenting av det fröken säger. Jag hör fel och svarar konstiga saker hela dagen. När fröken frågar hur mycket två plus fem potatisar är, svarar jag, sju pappor. Alla verkar tycka att det är väldigt roligt”?

Klassikern handlar om en mycket speciell uppläsning av en av Gustaf Frödings mest älskade och lästa dikter: Ett gammalt bergtroll ur samlingen Stänk och flikar. "Ett gammalt bergtroll" är en av Gustaf Frödings mest älskade och lästa dikter. Den ingår i samlingen "Stänk och flikar" från 1896. Fröding, som föddes 1860, var alltså en relativt ung man när dikten skrevs. När skådespelaren Alf Nilsson på 90-talet gjorde program med Kerstin Wixe om den svenska diktskatten försökte hon få honom att göra en inläsning av den berömda dikten. Till slut lät han sig övertalas. Alf Nilsson gjorde en enda inläsning av "Ett gammalt bergtroll". -  Det var värt allt tjat, säger Kerstin Wixe, producent. Alf Nilsson har arbetat med teater och film sen mitten av 1950-talet och blev ett känt ansikte för den breda publiken genom TV-serierna "Hem till byn" och deckarserien "Polisen i Strömstad". Vi har också sett honom i filmer som "Jägarna" och "Masjävlar".

Klassikern handlar om en mycket speciell uppläsning av en av Gustaf Frödings mest älskade och lästa dikter: Ett gammalt bergtroll ur samlingen Stänk och flikar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "Ett gammalt bergtroll" är en av Gustaf Frödings mest älskade och lästa dikter. Den ingår i samlingen "Stänk och flikar" från 1896. Fröding, som föddes 1860, var alltså en relativt ung man när dikten skrevs. När skådespelaren Alf Nilsson på 90-talet gjorde program med Kerstin Wixe om den svenska diktskatten försökte hon få honom att göra en inläsning av den berömda dikten. Till slut lät han sig övertalas. Alf Nilsson gjorde en enda inläsning av "Ett gammalt bergtroll". -  Det var värt allt tjat, säger Kerstin Wixe, producent. Alf Nilsson har arbetat med teater och film sen mitten av 1950-talet och blev ett känt ansikte för den breda publiken genom TV-serierna "Hem till byn" och deckarserien "Polisen i Strömstad". Vi har också sett honom i filmer som "Jägarna" och "Masjävlar".

Den kända bysten av drottning Nefertiti har samma självlysande kraft som en hyllad rockstjärna. Cecilia Blomberg om ett konstverk som klarat sig genom krig och så sent som på 2000-talet ledde till en diplomatisk kris. Skulptören Thutmoses anses vara upphovsman till bysten som såg dagens ljus ca 1350 före Kristus. Bysten låg orörd i sin grav från Nefertitis död på 1300-talet  före Kristus fram till att den tyske arkeologen Ludwig Borchardt hittade den i en utgrävning 1912. Efter långa förhandlingar med Frankrike hamnade Nefertiti i Berlin och skulpturen har följt Europas och Tysklands händelserika 1900-talshistoria. Bysten är en knapp halvmeter hög, väger 20 kilo och är tillverkad i sandsten som täckts med gips och sen målats. Det som gör skulpturen så speciell är förutom den kvinnliga skönhet den förmedlar, också att den är i så gott skick. Numera finns den i en monter på Neues Museum på museiön i Berlin. Genom sin ikonstatus har också skulpturen varit en stor inspirationskälla för konstnärer, musiker och inte minst - den har blivit ett emblem som både Tyskland och Egypten gjort till sitt.

Nationalbiblioteket i Sarajevo brann ner efter att ha beskjutits med serbiska granater från bergen 1992. Marie Liljedahl berättar byggnadens historia. I slutet av 1800-talet löd Bosnien Hercegovina under Österrike-Ungern och kejsardömets finansminister hade stora planer för staden Sarajevo. Det största projektet av de dem alla var det som skulle bli stadens stadshus och senare nationalbibliotek. Det byggdes i en så kallad neo-morisk stil, en stil som hämtade inspiration från den islamiska världen - bland annat från Egypten och Andalusien. Det var inte bara ett stycke europisk kulturhistoria som förstördes i augusti 1992 utan av även mängder med unika böcker och manuskript. Idag håller man fortfarande på med återuppbyggnaden som man hoppas ska vara färdig om två år. En klassiker från 2012.

Katarina Wikars läser Nattens Skogar från 1936, och finner meningar snirkliga som gamla jugendmöbler.  Den amerikanska författaren Djuna Barnes försökte år efter år skriva sig ut ur förhållandet med skulptören Thelma Woods. Hon jagade henne genom sovrum och parisiska barer i åtta år. Romanfigurerna flockas kring den alkoholiserade doktorn för att fråga honom allt han vet om natten, och han talar oupphörligt för att hålla ångesten borta. Allt har redan hänt, bara referaten kvar. Djuna Barnes betraktas sedan länge som en modernistisk klassiker. Katarina Wikars berättar om Nattens skogar med hjälp av Joakim Pirinen och Horace Engdahl. Uppläsningar av Jane Friedman och Rolf Skoglund.

Dagarnas skum från 1947 blev den stora kärleksromanen och kultboken bland ungdomar på 60- och 70-talet. Göran Sommardal läser om Boris Vians klassiker för att se om den håller måttet. Boris Vian (10 mars 1920 – 23 juni 1959) var en fransk tusenkonstnär: författare, poet, trumpetare, sångare, uppfinnare and ingenjör. Först gjorde han skandal med romanen Jag ska spotta på era gravar, och sedan succé, om än fördröjd, med Dagarnas skum 1947. Andra romaner från hans penna är Det röda gräset och Höst i Peking. Men just Dagarnas skum var den stora publiksuccén som nyligen också blivit långfilm i regi av Michel Gondry.

Ett första liv mellan 1959 och 1965, då han höll till i ett eget radioprogram, och på 80-talet fick han komma tillbaka, i repris den här gången, i Barnradion. Sedan som stenkaka, vinyl-skiva, kassettband, och senast som CD-skiva. Och på Youtube, förstås. Hans skapare och röstlige iscensättare hette Ragnar Falck. Ragnar Falck var född 1905 och dog 1966. Han gick på Dramatens elevskola 1925-28, filmdebuterade 1918 i Mauritz Stillers Tomas Graals bästa barn och var sedan verksam både som regissör och framförallt skådespelare i en rad kända filmer från 20- till 50-tal. Allt från dvärgarna Prosits och Trötters röster i originaldubbningen av Disneys tecknade version av Snövit (1937) till Rya-Ryas man mot Eva Dahlbeck i Alf Sjöbergs filmatisering av Ivar Los Bara en mor. Men inget han gjorde har stannat längre i minnet och hos fler än när Ragnar Falck förvandlade sig till Nicke Lilltroll. Göran Sommardal har gjort den här Klassikern.

Hur kan ett över tvåhundraårigt författarskap fortsätta att fascinera? Jane Austens romaner kommer ständigt i nya upplagor och nya översättningar. Ett önskemål från kulturradions publik var just Jane Austen (1775-1817)  och Ulla Strängberg valde  est mogna romaner, om kärlek med förhinder. Var Anne Elliott, som  bröt sin förlovning med kapten Wentworth,  en tvättäkta romantiker, eller fångad i sin tids konventioner om förnuftsäktenskap?  Med humor, intelligens och ironi blev Jane Austen  en av de första författarna som ansåg att kvinnor skulle gifta sig av kärlek, inte för pengar. Sen dess är  hon en ikon, ett varumärke och kanske en av de mest inflytelserika författarna genom tiderna

Katarina Wikars om en samhällskritisk sagoroman för alla åldrar. 1973 kom den ut på tyska, Michael Endes Momo- eller kampen om tiden. Det är själva tidens gåta boken handlar om - att skapa utrymme i livet för lek och fantasi. Att romanen slagit an hos vuxna också är nog de kedjerökande tidstjuvarnas förtjänst. De grå männen vill få människorna i den lilla staden att spara sin tid i tidssparbanken genom att arbeta snabbare och upphöra med allt roligt. Momo bestämmer sig för att söka upp tidens förvaltare, mäster Hora. Som bor på platsen där tiden kommer ifrån. Lyssnaren Signe Propst läste den som barn och tycker att den idag är mer aktuell än någonsin.

Katarina Wikars om en samhällskritisk sagoroman för alla åldrar. 1973 kom den ut på tyska, Michael Endes Momo- eller kampen om tiden. Det är själva tidens gåta boken handlar om - att skapa utrymme i livet för lek och fantasi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Att romanen slagit an hos vuxna också är nog de kedjerökande tidstjuvarnas förtjänst. De grå männen vill få människorna i den lilla staden att spara sin tid i tidssparbanken genom att arbeta snabbare och upphöra med allt roligt. Momo bestämmer sig för att söka upp tidens förvaltare, mäster Hora. Som bor på platsen där tiden kommer ifrån. Lyssnaren Signe Propst läste den som barn och tycker att den idag är mer aktuell än någonsin.

1971, 1972, 1973 kom de ut, de tre böcker av Barbro Lindgren, baserade på hennes egna dagböcker, som bär titlarna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Kulturradions Anneli Dufva, som själv är en hängiven Lindgren-läsare tyckte att böckerna förtjänar sin plats i radions klassikerarkiv - inte minst med tanke på att Barbro Lindgren också fått ALMA- priset 2014, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. I programmet hörs Barbro Lindgren själv samt några av hennes trogna läsare.

Karsten Thurfjell om Åke Hodells konkreta poesistycke General Bussig. Åke Hodells livshistoria hör till de mytiska bland 1900-talets avantgardister. Som stridsflygare under andra världskriget kraschade han med sitt plan under en övning och slog sig sönder och samman. Han fick tillbringa åratal på sjukhus för att läka ihop, men i sjuksängen fick han tid att läsa, och där upptäckte han litteraturen, inte minst den moderna poesin, som han sedan själv blev en del av. På 1960-talet började Åke Hodell uppträda i kretsen av konkreta poeter, där språket och bokstäverna användes både för sina ljudmässiga och innehållsliga kvaliteter. På Moderna Museet, i totalt mörker lyste Åke Hodell iförd pannlampa på sitt partitur och på publiken, som terroriserades både visuellt och språkligt med det pacifistiska slagnumret General Bussig. P1 29 september 2012 kl 10.45, repris 30 september 2012 kl 21.35Bilder finns hos SR och SVT.

Denna svartvita film anses som ett mästerverk, och är en historia inte bara om en ung mans bildningsresa utan även om det moderna Sveriges framväxt. Eddie Axberg är lysande i rollen som den ständigt registrerande och reflekterande Olof. Mia Gerdin har talat med Jan Troell om den film han gjorde för snart 50 år sedan där han som vanligt svarar för regi, foto och klippning.

I augusti 1914 utbröt första världskriget. Då var den 20-årige Louis-Ferdinand Destouches underbefäl i den franska armén och förlagd nära gränsen till Belgien.  Céline, som han kom att kalla sig som författare, deltog bara några månader i kriget men hans roman Resa till nattens ände som utkom 1932 är både den definitiva krigsskildringen och början på ett nytt sätt att skriva. Producent: Mikael Timm

Lars Lönroth om Woody Allens film A Midsummer Nights Sex Comedy från 1982. Shakespeares komedi har blivit ett samtida relationsdrama som tar sin början i en föreläsningssal på Manhattan. Filmen utspelas sen i ett hus på landet där tre par umgås och där till slut alla är kär i fel person. En midsommarhelg fylld av kärlekstrassel och relationsproblem – tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans Sommarnattens leende.

Hur lät polaroidkameran? Hur lång tid väntade man? Vad hände i kroppen när bilden väl kom fram?Kommer ni ihåg hur förväntansfull man var när den bubbliga ytan transformerades till bleka färger och glåmiga siluetter? Formatet var 7,7 gånger 7,7 centimeter. En bred vit marginal under. Farliga kemikalier. Motivet var nästan alltid någon annanstans än på bilden. Katarina Wikars och fotografen Annika von Hausswolff bläddrar bland utfrätta minnen och längtar efter en mer taktil tid.

1971-72 målade Peter Tillberg det som kommit att bli hans mest kända målning och en verklig klassiker, ja, närmast ett begrepp: Blir du lönsam, lille vän? Karsten Thurfjell återstiftar bekantskapen med de allvarsamma fjärdeklassarna  bakom bänkarna i Korsavadskolan i Simrishamn som numera ingår i Moderna Museets samlingar.

En upp och nervänd James Bond kallades filmen Spionen som kom in från kylan när den kom 1965 och som byggde på John le Carrés succéroman med samma namn. Spionlivet på båda sidorna om den nyss uppförda Berlinmuren och det tysta kriget mellan väst och öst skildrades här i all sin sjaskiga komplexitet med Richard Burton som i rollen som den brittiske agenten Alec Leamas.Maria Edström har sett om filmen i regi av Martin Ritt.

En upp och nervänd James Bond kallades filmen Spionen som kom in från kylan när den kom 1965 och som byggde på John le Carrés succéroman med samma namn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Spionlivet på båda sidorna om den nyss uppförda Berlinmuren och det tysta kriget mellan väst och öst skildrades här i all sin sjaskiga komplexitet med Richard Burton som i rollen som den brittiske agenten Alec Leamas.Maria Edström har sett om filmen i regi av Martin Ritt.

Resor är populära motiv på filmer. Allt kan hända längs vägen. Kärlek, komedi eller fara. Det visste regissören Henri-Georges Clouzot. Mårten Blomkvist utnämner hans film Fruktans lön från 1953 till världens mest spännande. Berättelsen om en liten stillastående by på den sydamerikanska landsbygden belönades med Cannesfestivalens stora pris 1953, det pris som numera kallas Guldpalmen. Den fick också en Guldbjörn i Berlin samma år. Den resa filmen beskriver är en riskfylld färd med nitroglycerin i lasten. Sprängämnet är nödvändigt för att släcka den brand som uppstått på ett oljefält i närheten av byn. En transport som får fyra män att riskera livet.

De känsliga dagarna när livet inte är helt kul, hjälper det att ha en särskild bok i beredskap. Anna Tullberg föreslår Det röda trädet av Shaun Tan. En bilderbok som har en unik förmåga att ingjuta hopp i en nedstämd kropp, oavsett om man är fyrtiosex eller elva år gammal.

New York-gruppen Television spelade in låten Marquee Moon i en enda tagning, trummisen Billy Ficca trodde bara att de repeterade. Karsten Thurfjell berättar med hjälp av gruppens gitarrister Tom Verlaine och Richard Lloyd. Trots några felslag och att tempot varierar starkt med intensiteten så ville inte sångaren och gitarristen Tom Verlaine ta om. Skivan kom ut 1977, med ett snyggt omslagsfoto, givetvis taget av epokens store fotograf Robert Mapplethorpe. Nick Kent hyllade Marquee Moon i New Musical Express och beskrev den som epokgörande, inte minst titellåtens fem minuter långa solo. Så hade aldrig ett gitarrsolo spelats tidigare.Karsten Thurfjell berättar med hjälp av gruppens gitarrister Tom Verlaine och Richard Lloyd.

Den franske sångaren och kompositören Charles Aznavour har skrivit mer än 750 sånger och har en förmåga som ingen annan att ständigt förnya sig. Programmet är gjort av Kerstin Berggren

1971, 1972, 1973 kom de ut, de tre böcker av Barbro Lindgren, baserade på hennes egna dagböcker, som bär titlarna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Kulturradions Anneli Dufva, som själv är en hängiven Lindgren-läsare tyckte att böckerna förtjänar sin plats i radions klassikerarkiv - inte minst med tanke på att Barbro Lindgren nu i år också fick ALMA- priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. I programmet hörs Barbro Lindgren själv samt några av hennes trogna läsare.

1971, 1972, 1973 kom de ut, de tre böcker av Barbro Lindgren, baserade på hennes egna dagböcker, som bär titlarna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Kulturradions Anneli Dufva, som själv är en hängiven Lindgren-läsare tyckte att böckerna förtjänar sin plats i radions klassikerarkiv - inte minst med tanke på att Barbro Lindgren nu i år också fick ALMA- priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. I programmet hörs Barbro Lindgren själv samt några av hennes trogna läsare.

Fråga en finländare vilken tango som är den mest älskade och du får svaret Satumaa, Sagolandet. Helen Alm om den nostalgiska tangon om längtan bort till lyckans strand. Den klassiska versionen av Satumaa är den som Reijo Taipale sjöng in 1962. Den inledde en riktig tangoboom i Finland som varade i tre år. I programmet hör du även smakprov på Satumaa av artister som Arja Saijonmaa, Henry Theel, Tuomari Nurmi och Frank Zappa.

Sandemoses roman Vi pynter oss med horn från 1936 fortsätter berätta kring de teman som redan fanns med i berättelsen om Sandemoses mytiska alter ego Espen Arnakke i romanen En flykting korsar sitt spår, som utkom i Norge 1933. Under kriget tvingades Sandemose fly till Sverige på grund av sitt samröre med den norska motståndsrörelsen. Här pub­licerade han 1944 romanen Det svundne er en drøm, på svenska betitlad med Dan Andersson-raden Det gångna är en dröm. Efter kriget återvände Aksel Sandemose till Norge och 1958 publicerade han sitt kanske mest berömda litterära verk: Varulven – en succé på båda sidor om Kölen. Ett program av Göran Sommardal.

Sandemoses roman Vi pynter oss med horn från 1936 fortsätter berätta kring de teman som redan fanns med i berättelsen om Sandemoses mytiska alter ego Espen Arnakke i romanen En flykting korsar sitt spår, som utkom i Norge 1933. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Under kriget tvingades Sandemose fly till Sverige på grund av sitt samröre med den norska motståndsrörelsen. Här pub­licerade han 1944 romanen Det svundne er en drøm, på svenska betitlad med Dan Andersson-raden Det gångna är en dröm. Efter kriget återvände Aksel Sandemose till Norge och 1958 publicerade han sitt kanske mest berömda litterära verk: Varulven – en succé på båda sidor om Kölen. Ett program av Göran Sommardal.

Katarina Wikars om en samhällskritisk sagoroman för alla åldrar. 1973 kom den ut på tyska, Michael Endes Momo- eller kampen om tiden. Det är själva tidens gåta boken handlar om - att skapa utrymme i livet för lek och fantasi. Att romanen slagit an hos vuxna också är nog de kedjerökande tidstjuvarnas förtjänst. De grå männen vill få människorna i den lilla staden att spara sin tid i tidssparbanken genom att arbeta snabbare och upphöra med allt roligt. Momo bestämmer sig för att söka upp tidens förvaltare, mäster Hora. Som bor på platsen där tiden kommer ifrån. Lyssnaren Signe Propst läste den som barn och tycker att den idag är mer aktuell än någonsin.

I augusti 1914 utbröt första världskriget. Då var den 20-årige Louis-Ferdinand Destouches underbefäl i den franska armén och förlagd nära gränsen till Belgien.  Céline, som han kom att kalla sig som författare, deltog bara några månader i kriget men hans roman Resa till nattens ände som utkom 1932 är både den definitiva krigsskildringen och början på ett nytt sätt att skriva. Producent: Mikael Timm

Hur kan ett tvåhundraårigt författarskap fortsätta att fascinera? Jane Austens romaner kommer ständigt i nya upplagor och nya översättningar. Ett önskemål från kulturradions publiknätverk var just Jane Austen (1775-1817)  och Ulla Strängberg valde  den postumt utgivna Övertalning i nyöversättning av Maria Ekman. En av Austens mest mogna romaner, om kärlek med förhinder.  Var Anne Elliott, som  bröt sin förlovning med kapten Wentworth,  en tvättäkta romantiker, eller fångad i sin tids konventioner om förnuftsäktenskap?  Med humor, intelligens och ironi blev Jane Austen  en av de första författarna som ansåg att kvinnor skulle gifta sig av kärlek, inte för pengar. Sen dess är  hon en ikon, ett varumärke och kanske en av de mest inflytelserika författarna genom tiderna

Fredrik Wadström om Aleksander Galins pjäs "Stjärnor på morgonhimlen" från 1982. Sommaren 1980 interneras prostituerade och socialt utslagna människor i Moskva inför sommar-OS i staden. Aleksander Galins pjäs utspelar sig på ett mentalsjukhus utanför Moskva där några av dessa människor låsts in under OS för att inte störa stadsbilden för utländska besökare. I samband med vinter-OS i ryska Sotji har pjäsen fått ny aktualitet när migrantarbetare och politiska aktivister förföljs på liknande sätt. "Stjärnor på morgonhimlen" blev en stor händelse på sovjetiska teaterscener under perestrojkan i slutet av 80-talet och har spelats på många platser runt om i världen.

Fairytales är en av konstnären Cindy Shermans kända fotoserier från mitten av 80-talet. Sagor för vuxna. Bilder fulladdade av stämningar och ett pågående händelseförlopp. Den skygga Cindy Sherman ger numera väldigt sällan intervjuer, men Kulturredaktionens Cecilia Blomberg träffade henne då hon ställde ut på Malmö Konsthall.  Då pratade de bland annat om Fairytales. Om mörka sagor påhittade för skrämmas. Om hur saker kan ligga i tiden. Om Cindy Shermans ständiga ovilja att stoppas in i olika tolkningsmodeller. Och om att hela tiden utmana sin publik med allt äckligare och allt mer provocerande fotografier. Cindy Sherman som är född 1954 är en av vår tids mest kända konstnärer. Hon slog igenom på 80-talet då fotografiet fortfarande var ett fulmedium för konstnärer. Hon var snarare inspirerad av populärkultur än traditionell konst. Hon var också sin egen verkstad - var såväl fotograf, som modell, sminkös och rekvisitör. Ett ensamjobb i ateljén där Cindy Sherman testat de flesta kvinnliga stereotyper och en och annan manlig.

Mycket har skrivits om hans återhållna spelstil där det viktiga aldrig sägs rakt ut. Han slog igenom redan innan kriget som gangster på flykt i Pépé från Marseille och fick definitiv stjärnstatus i Den stora illusionen och Dagen gryr. Humphrey Bogart, Robert Mitchum, Robert de Niro – alla har de studerat Gabin. Men ingen har kunnat vara lika blytung framför kameran. Gabin förblir filmhistoriens orubbligaste skådespelare. Hans specialitet var att visa hur en man bär sitt öde utan att klaga. Gabin behärskade också konsten att åldras med behag och fortsatte att göra stora roller fram till sin död 1976. TV-kanaler världen över fortsätter att visa hans filmer. Och generationer nya skådespelare försöker komma på hur någon som var så oberörd kunde röra vid så mångas hjärtan. Producent: Mikael Timm

Snödrottningen kommer alltid tillbaka - som Disneyfilm och som opera. HC Andersens saga som skrevs i mitten av 1800-talet handlar om den elaka snödrottningen som kidnappar pojken Kai och om hur kompisen Gerda rycker ut till undsättning. Balett, film, tv-film, animerad film, opera och diverse utflykter till litteraturen är exempel på vad denna isiga kvinna gett inspiration till. En saga som redan då den skrevs var populär, särskilt i hemlandet Danmark. Klassikern är gjord av Kerstin Berggren.

Paul Bowles skickade ut amerikanerna i Sahara i sin debutroman The Sheltering Sky. Som Bertolucci sen gjorde en lite utvattnad filmatisering av med Debra Winger och John Malkovich som det äkta paret Kit och Port. Som förutom hundra resväskor tar med sig sina egna trauman och missbruk ut i hettan och tomheten. Kit vacklar runt i pumps av ödlehud och pimplar champagne. Port drivs av en rastlös längtan bort och vidare och aldrig tillbaka. Öknen skalar av människan, bryter ner försvaren, tunnar ut den skyddande himlen. Paul Bowles som också var kompositör, kom från New York till Marocko på fyrtiotalet och blev kvar där. På åttiotalet blev han kult och unga adepter vallfärdade till hans hem. Han dog 1999. Ett program av Katarina Wikars

Annandag jul hemma i mormors lägenhetskök. Ugnsluckan öppnas och stängs, öppnas och stängs. Fågeln måste ösas! Anna Tullberg slår ett slag för hundraåriga kvinnor och Rådmannens kalkon. Hirams klassiker för att få en torr fågel att bli saftig. Akta dig för den varma plåten! Mera sherry! Svetten lackar och stressnivån är på topp. En lång stund senare sitter vi där allihop runt ett trångt, utfällt bord och äter tills magen står i fyra hörn. Vi konstaterar som vi brukar att årets kalkon nog är den godaste hittills. Mormor slappnar av. Det geniala receptet som får en torr fågel att bli härligt saftig men middagsätarna att ångra portion nr. fem kommer från matskribenten Hiram, alias Märit Huldt.

Den amerikanska science fiction- och fantasyförfattaren Ursula K Le Guins genombrott kom med "Mörkrets vänstra hand". Den amerikanska författaren Ursula K. Le Guin var en av de första feministerna inom genrerna och skrev romaner, noveller och barnböcker. I genombrottsromanen ”Mörkrets vänstra hand”, som kom ut 1969, undersöker hon vad som blir kvar när könet inte längre definierar människan? ”Kungen var gravid”. En mening som stuvar om bland de invanda tankebanorna där uppe i huvudet. Hur är det möjligt att en kung kan vara gravid? I vilket land då? Svaret är: ren science fiction. Genren framför alla för utmanande tankeexperiment. Anna Tullberg läser om en SF-klassiker, enligt önskemål från radiolyssnaren Alissa Anderson i Göteborg. Detta är en repris från 2013.

Den amerikanska science fiction- och fantasyförfattaren Ursula K Le Guins genombrott kom med Mörkrets vänstra hand. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den amerikanska författaren Ursula K. Le Guin var en av de första feministerna inom genrerna och skrev romaner, noveller och barnböcker. I genombrottsromanen ”Mörkrets vänstra hand”, som kom ut 1969, undersöker hon vad som blir kvar när könet inte längre definierar människan? ”Kungen var gravid”. En mening som stuvar om bland de invanda tankebanorna där uppe i huvudet. Hur är det möjligt att en kung kan vara gravid? I vilket land då? Svaret är: ren science fiction. Genren framför alla för utmanande tankeexperiment. Anna Tullberg läser om en SF-klassiker, enligt önskemål från radiolyssnaren Alissa Anderson i Göteborg. Detta är en repris från 2013.

Vid nyårsrevyn 1930 på Södra Teatern i Stockholm uppträdde Fridolf Rhudin som hund i en märklig monolog skriven av Kar de Mumma. Sketchen gjorde omedelbar succé, och när den sedan gavs ut på grammofonskiva slog den säljrekord. ”Den ensamma hunden” lär fortfarande vara den mest sålda talskivan i Sverige. Fridolf Rhudin var populär både på scen och inom stumfilmen, och när ljudfilmen etablerades under 30-talets första år blev Fridolf Rhudin landets populäraste filmstjärna. När han plötsligt rycktes bort av en hjärnhinneinflammation, endast 39 år gammal, utbröt landssorg.Karsten Thurfjell besöker Owe Clapson, skaparen av Fridolf Rhudinmuseet i Munkfors.

Med Suecia antiqua et hodierna skulle stormakten Sverige hyllas. På 353 planscher samsas tekniska landvinningar, fornminnen, slott och stadsvyer. I klassikern letar Roine Wiklund och Anton Åström efter ett rådhus i Luleå som aldrig funnits. Arbetet med Suecian antiqua ett hodierna påbörjades av adelsmannen Erik Dahlberg på 1660-talet, och den första upplagan låg färdig först efter hans död. Suecia antiqua et hodierna har digitaliserats av Kungliga biblioteket, och finns tillgänglig här.

Fairytales är en av konstnären Cindy Shermans kända fotoserier från mitten av 80-talet. Sagor för vuxna. Bilder fulladdade av stämningar och ett pågående händelseförlopp. Den skygga Cindy Sherman ger numera väldigt sällan intervjuer, men Kulturredaktionens Cecilia Blomberg träffade henne för snart tjugo år sedan då Cindy Sherman ställde ut på Malmö Konsthall.  Då pratade de bland annat om Fairytales. Om mörka sagor påhittade för skrämmas. Om hur saker kan ligga i tiden. Om Cindy Shermans ständiga ovilja att stoppas in i olika tolkningsmodeller. Och om att hela tiden utmana sin publik med allt äckligare och allt mer provocerande fotografier. Cindy Sherman som är född 1954 är en av vår tids mest kända konstnärer. Hon slog igenom på 80-talet då fotografiet fortfarande var ett fulmedium för konstnärer. Hon var snarare inspirerad av populärkultur än traditionell konst. Hon var också sin egen verkstad - var såväl fotograf, som modell, sminkös och rekvisitör. Ett ensamjobb i ateljén där Cindy Sherman testat de flesta kvinnliga stereotyper och en och annan manlig.

Klassikern är idag kulinarisk: Spaghetti med köttfärssås. Eller kanske: Pasta Bolognese. Gunnar Bolin söker denna älskade rätts sanna rötter.

Snödrottningen kommer alltid tillbaka. HC Andersens saga skrevs i mitten av 1800-talet och blev liksom hans andra sagor mycket populär särskilt i hemlandet Danmark. Klassikern ägnar sig åt berättelsen om den elaka snödrottningen som kidnappar pojken Kai och hur kompisen Gerda rycker ut till undsättning.  Balett, film, tv-film, animerad film, opera och diverse utflykter till litteraturen är exempel på vad denna isiga kvinna gett inspiration till. Klassikern är gjord av Kerstin Berggren.

Vem känner idag till det klassiska paret Kal & Ada två huvudpersoner i göteborgsvitsarnas persongalleri. Och måste alla från Göteborg vara vitsiga och roliga, även författare och konstnärer? Mia Gerdin har pratat med Sture Hegerfors om göteborgshumorns historia och med författaren Ragnar Strömberg om hur göteborgshumorn kan vara både befriande och hämmande.

Vem känner idag till det klassiska paret Kal & Ada två huvudpersoner i göteborgsvitsarnas persongalleri. Och måste alla från Göteborg vara vitsiga och roliga, även författare och konstnärer? Mia Gerdin har pratat med Sture Hegerfors om göteborgshumorns historia och med författaren Ragnar Strömberg om hur göteborgshumorn kan vara både befriande och hämmande.

Jean Gabin har kallats filmhistoriens coolaste skådespelare. Mycket har skrivits om hans återhållna spelstil där det viktiga aldrig sägs rakt ut. Han slog igenom redan innan kriget som gangster på flykt i Pépé från Marseille och fick definitiv stjärnstatus i Den stora illusionen och Dagen gryr. Humphrey Bogart, Robert Mitchum, Robert de Niro – alla har de studerat Gabin. Men ingen har kunnat vara lika blytung framför kameran. Gabin förblir filmhistoriens orubbligaste skådespelare. Hans specialitet var att visa hur en man bär sitt öde utan att klaga. Gabin behärskade också konsten att åldras med behag och fortsatte att göra stora roller fram till sin död 1976. TV-kanaler världen över fortsätter att visa hans filmer. Och generationer nya skådespelare försöker komma på hur någon som var så oberörd kunde röra vid så mångas hjärtan. Producent: Mikael Timm

Kan man hitta grunderna för den svenska kulturpolitiken i Grekland? Och vad har franska 1600-tals filosofer med Nobelpriset att göra? När man pratar om kulturpolitik och dess grunder brukar man hänvisa till Gustav III och grundandet av de vetenskapliga akademierna i allmänhet och Svenska Akademien i synnerhet. Mattias Berg berättar varför.

Texten till Strange Fruit är kort och grym; två döda kroppar hänger i ett träd - som tunga, underliga frukter. Det är två afroamerikanska män har mördats av en lynchmob. Billie Holiday tolkade Strange Fruit 1939 och laddade den med sin egen erfarenhet av rashat och förtryck. Strange Fruit skrevs tre år tidigare av Abel Meeropol under pseudonymen Lewis Allan. Han var av rysk-judiskt ursprung, bosatt i Brooklyn och arbetade som lärare på Dewitt Clinton High School. Programmet sänds även 20 april kl 19.50.

Den kända bysten av drottning Nefertiti är ett konstverk med samma självlysande kraft som hos en hyllad rockstjärna. Det är en av konsthistoriens riktiga ikoner. Bysten finns idag i en monter på Neues Museum på museiön i Berlin. Men Nefertitis väg dit har varit dramatisk och innehållsrik.Cecilia Blomberg berättar om ett konstverk som klarat sig genom krig och som fortfarande in på 2000-talet ledde till en diplomatisk kris på hög nivå mellan Tyskland och Egypten. Skulptören Thutmoses anses vara upphovsman till bysten som såg dagens ljus ca 1350 före Kristus. Bysten låg orörd i sin grav från Nefertitis död på 1300-talet  före Kristus fram till att den tyske arkeologen Ludwig Borchardt hittade den i en utgrävning 1912. Efter långa förhandlingar med Frankrike hamnade Nefertiti i Berlin och skulpturen har följt Europas och Tysklands händelserika 1900-talshistoria. Bysten är en knapp halvmeter hög, väger 20 kilo och är tillverkad i sandsten som täckts med gips och sen målats. Det som gör skulpturen så speciell är förutom den kvinnliga skönhet den förmedlar, också att den är i så gott skick. Genom sin ikonstatus har också skulpturen varit en stor inspirationskälla för konstnärer, musiker och inte minst - den har blivit ett emblem som både Tyskland och Egypten gjort till sitt.

Boris Vian var en fransk tusenkonstnär: författare, poet, trumpetare, sångare, uppfinnare and ingenjör. Dagarnas skum blev en enorm framgång som kärleksroman bland unga på 60- och 70-talet. Först gjorde han skandal med romanen Jag ska spotta på era gravar, och sedan succé, om än fördröjd, med Dagarnas skum 1947. Andra romaner från hans penna är Det röda gräset och Höst i Peking.Göran Sommardal läser om den roman han läste för första gången för 40 år sedan för att se huru-vida den håller måttet.

1936 skrev Klaus Mann, son till Thomas Mann, romanen Mefisto romanen om en karriär i exil i Amsterdam. Mann hade likt många andra kulturellt verksamma lämnat Nazi-Tyskland redan 1933. Romanen handlar om skådespelaren Henrik Höfgen som likt en kameleont anpassade sig det nya naziststyret trots att han innan maktövertagandet gjort sig känd som kommunist. Mann hade likt många andra kulturellt verksamma lämnat Nazi-Tyskland redan 1933. Romanen handlar om skådespelaren Henrik Höfgen som likt en kameleont anpassade sig det nya naziststyret trots att han innan maktövertagandet gjort sig känd som kommunist. Hans paradroll som Mefisto i Goethes Faust symboliserar hans beredvillighet att underkasta sig ondskan och Manns roman blev naturligtvis förbjuden av nazisterna. ”Mefisto” översattes till tolv språk men stötte även efter kriget på patrull i Tyskland, 1956 kom den ut i DDR men i väst hävdade adoptivsonen till skådespelaren Gustaf Gründgens att Gründgens stått modell för Manns nidbild och var förtalad. Omständliga juridiska processer följde och först 1980, 44 år efter bokens tillkomst och 35 år efter den nazistiska diktaturens fall gavs ”Mefisto” ut i Västtyskland. Klaus Mann som begått självmord 1949 hävdade så länge han levde att, trots att han känt Gründgens, velat skildra en ”symbolisk typ” . Romanens sista ord lyder: ”Alla personerna i denna bok är typer, inte porträtt.”

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Byggnaden saknar hängränna och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) som blivit allt mer uppmärksammad över hela världen ritade huset i slutet av sitt liv när han var över åttio. Byggnaden är hans mest avskalade och extrema. Till kiosken kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) som blivit allt mer uppmärksammad över hela världen ritade huset i slutet av sitt liv när han var över åttio. Byggnaden är hans mest avskalade och extrema. Till kiosken kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin.

1891 invigdes Skansen i Stockholm. Det är världens äldsta friluftsmuseum i sitt slag. Grundaren, Artur Hazelius, ville rädda delar av det gamla Sverige undan förgängelse. Idag är det ett av Sveriges största turistmål med runt 1,3 miljoner besökare varje år. Hur ser Skansens själ ut? Och vad rymmer den för hemlighet? Anna Tullberg söker svaren tillsammans med Ingeborg Borgenstierna, fd intendent på Nordiska museet. En Klassiker från 2009.

En av landets mer berömda byggnader hyser "maktens innersta kärna", men hur ser det ut egentligen? I Klassikern får vi veta mer. Mats Arvidsson besöker arkitekten Ferdinand Bobergs Rosenbad. Från 2008

Om man åker på guidad visning runt Stockholm finns det ett hus som man alltid besöker. Ett hus som många ibland tror är kungligt, eftersom det har tre kronor på toppen. Cecilia Blomberg och Katarina Wikars berättar mer om Ragnar Östbergs klassiska byggnad. Konstnären Mattias Olofsson (som Stor-Stina) och guiden Sonja Sidorow-Lapington medverkar.

Porrfilmen Långt ner i halsen ses som den mest framgångsrika och inflytelserika i sin genre. Den var gjord på 35 millimeters film, hade specialskriven musik och en handling med stora inslag av humor. Efter premiären 1972 blev den snabbt en snackis, New York Times skrev om den med rubriken "porno chic" och även folk från övre medelklassen och kändisar började strömma till biografen på 49:e gatan på Manhattan. Sedan var det bara en tidsfråga innan den blev ett nationellt samtalsämne. Filmen landade i ett mycket kluvet politiskt klimat, där å ena sida den sexuella frigörelsen hade börjat ta fart samtidigt som det pågick flera juridiska processer mot porren. Men historien om filmen Långt ner i halsen är också historien om huvudrollsinnehavaren Linda Lovelace. Från att ha varit den sexuella revolutionens affischnamn och porrindustrins stora försvarare ger hon åtta år efter filmens premiär ut boken Skärseld – en bok där hon beskriver hur hennes man Chuck Traynor har tvingat in henne i prostitution och att agera i porrfilm. Hon blir nu porrmotståndarnas levande bevis på att porren är teorin och våldtäkten praktiken. Senare kommer hon att anklaga radikalfeministerna för att återigen ha blivit utnyttjad. Hennes tragiska levnadsöde, ständigt förknippad med filmen Långt ner i halsen, dyker ständigt upp i nya dokumentärer och spelfilmer. Ett program gjort av Marie Liljedahl

Helmut Newtons bilder är omstridda. Var han en klassisk voyeur med pornografisk blick eller någon som visar fram kvinnan som vet vad hon vill? Newton erkände alltid att han var en manipulatör. Nakna tvåmeterskvinnor i pumps, filmvamper i uppslitsad latex, ljuset faller så vackert över en uppfläkt kyckling. Helmut Newton var världens bäst betalda modefotograf men blev också uppmärksammad för sina svartvita aktstudier av de rika och berömda. Strax innan hans död 2004 öppnade Helmut Newton Foundation, hans fotografiska museum i Berlin, i ett gammalt kasino bakom Bahnhof Zoo. Katarina Wikars tar i dagens Klassiker avstamp på Neue Nationalgalerie i Berlin, där Newton inför sin åttioårsdag för ett antal år sen hedrades med en gigantisk utställning. Till sin hjälp har hon Teresa Tönisberg och konstnärsgruppen OK girls.

Helmut Newtons bilder är omstridda. Var han en klassisk voyeur med pornografisk blick eller någon som visar fram kvinnan som vet vad hon vill? Newton erkände alltid att han var en manipulatör. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nakna tvåmeterskvinnor i pumps, filmvamper i uppslitsad latex, ljuset faller så vackert över en uppfläkt kyckling. Helmut Newton var världens bäst betalda modefotograf men blev också uppmärksammad för sina svartvita aktstudier av de rika och berömda. Strax innan hans död 2004 öppnade Helmut Newton Foundation, hans fotografiska museum i Berlin, i ett gammalt kasino bakom Bahnhof Zoo. Katarina Wikars tar i dagens Klassiker avstamp på Neue Nationalgalerie i Berlin, där Newton inför sin åttioårsdag för ett antal år sen hedrades med en gigantisk utställning. Till sin hjälp har hon Teresa Tönisberg och konstnärsgruppen OK girls.

-Hur kort skulle klänningen vara? Det var den stora frågan när sopranen Hjördis Schymberg hade en uppfattning och Isaac Grunewald en helt annan. Klassikern handlar om Hilding Rosenbergs opera Lycksalighetens ö , som hade premiär på Kungliga Operan i Stockholm under krigsvåren 1945.  Operan har satts upp i Sverige i tre omgångar. Förutom 1945 och 1962 i Stockholm så blev det just” ”Lycksalighetens ö” som fick inviga Norrlandsoperans nya scener år 2002. I samband med det träffade Kerstin Berggren den svenska legendaren Hjördis Schymberg som då hunnit bli 93 år. I programmet berättar Hjördis Schymberg om sin roll som västanvinden Zephyr och hur det kunde gå till bakom kulisserna på 40-talet. Det var Isaac Grunewald som svarade för kläder och scenografi och lyssnaren får också höra sopranen Margareta Hallin berätta hur det var sjutton år senare när operan togs upp på nytt, då med henne i rollen som drottning Felicia och med Hilding Rosenberg i salongen under repetitionerna.

En av de bästa litterära skildringarna av Europas grymma och blodiga 1900-tal är Elsa Morantes Historien från 1974. Den utspelas under andra världskrigets Rom, skriven i en ursinnig vrede mot makten, krigen och härskardrömmarna och med en oändlig medkänsla med de arkebuserade, stupade, torterade och ihjälfrusna. Ida Ramundo är nog en av litteraturhistoriens mest osannolika hjältinnor. Lite grå och oansenlig, åldrad i förtid men med en envishet och urkraft när det gäller att skydda sina barn. Egentligen är det kärleken hon skildrar, utifrån dess sista offer, den lille Useppe, frukten av en våldtäkt förövad av en tysk soldat. Useppe har en överjordisk förmåga att förstå djurens språk (inte olikt Dostojevskijs Aljosja i Bröderna Karamazov). Det sägs att Elsa Morante (som dog 1984) inspirerats av en sann historia om en kvinna som hittade sin sexårige son död i hemmet med en vit vallhund vakande över sig. När "Historien" kom ut i 70-talets rigida politiska klimat (nyutgåva 2012) ansåg många kritiker att den var ointellektuell, rentav reaktionär. Men folket älskade den, och Morante hade låtit trycka upp den i en billighetsupplaga. På ett halvår sålde den i 800 000 exemplar. Producent Ulla Strängberg

Det handlar om romanen Howards End skriven av den engelske författaren E M Forster (1879-1970), känd också för romaner som Ett rum med utsikt och En färd till Indien. Den brittiske författaren E M Forster (1879-1970) är känd för sina romaner; framförallt Ett rum med utsikt, En färd till Indien och Howards End. Flera av hans romaner har också blivit film och därmed nått en ännu större ryktbarhet. ”En ambivalent revolutionär - i både sitt liv och i sin konst” har någon skrivit om honom. Hemligt homosexuell under en tid när det var brottsligt i England, omåttligt populär som författare i vissa perioder, förklarad ointressant i andra… I programmet hörs Forsters svenska översättare Maria Ekman, litteraturforskaren Jason Finch och författaren David Nicholls. Uppläsare är Ludvig Jospehson. Producent: Anneli Dufva

Vågar man se om en film som gjorde stort intryck på en för 25 år sedan? Anna Tullberg börjar med att ta sig in på Staatsbibliothek zu Berlin, där änglarna i Himmel över Berlin hängde i Wim Wenders film från 1987. Änglarna som vandrar runt i ett sargat västberlin och avlyssnar människornas innersta tankar. En stad som lämnats märkt av ett krig. På det öde Potsdamer Platz irrar en vilsen man som inte hittar tillbaka till det som var före kriget, och inte känner sig hemma i det som blivit sen. Han sjunker ner i en dumpad fåtölj. Ett förvirrat Europa, där livet ändå gått vidare. Det går att dricka kaffe och känna vad det smakar. Det finns kärlek. Det ska bli bättre imorgon. Producent Anna Tullberg

Sveriges vackraste byggnad ser ut som en lappkåta, är rödmålad och luktar tjära. Kiruna kyrka uppfördes för 100 år sen och rivs som plockepinn när underjordsgruvan gör marken osäker. Och ska återuppstå nån annanstans. Från 2012, Kiruna kyrka har bara ett kors. – Kyrkan ska inte vara för biblisk, tyckte gruvdisponenten, som byggde och betalade. Så blev till exempel altartavlan en solbelyst träddunge och målades av prins Eugen.

Nyfikenhet var själva synden i den bilderboksversion av Guldlock som Anna Tullberg växte upp med. Men bokens sensmoral fick omvänd effekt på programmakaren. Guldlock äter gröt, sitter sönder stolar och somnar i den lilla, lilla björnens säng. Godnattsagan om flickan Guldlock som gör intrång hos björnfamiljen är läst och lyssnad till av generationer barn sedan den första gången skrevs som prosaberättelse 1837 av den brittiske poeten Robert Southey.

Surrealism. Dystopi. Gotik. Magisk realism. Den nya Evas passion handlar om ett USA i sönderfall, sex, sekter och sterila öknar. Romanen kom ut 1977 och är samtidigt en samhällssatir, ”en förfärande mix av genusaction och brutalfilosofi.” Angela Carter har blivit en kultförfattare och får ständigt nya läsare, men är relativt okänd i Sverige. Hon var feminist, marxist, ateist. ”En medelålders kultiverad engelska med mild stämma som svor som en borstbindare när hon blev upprörd.” Katarina Wikars och Ulrika Larsson, Carterexpert och före detta förlagsredaktör, benar ut några handlingstrådar. Det här programmet är en repris från 2012.

Klassikern handlar om en av världens mest framgångsrika och mest cyniska författare, Somerset Maugham (1874-1965) som älskade teater, lyx och elaka skämt.

Nästan hela Sveriges befolkning har någon gång varit där - på Ullevi i Göteborg. Antingen på någon konsert med Springsteen, för att höra monstertruckarna vråla eller se speedwayfältet sätta fart i kurvorna. Dessutom skridskor, friidrott, boxning – och så fotboll förstås. Vad allt kan inte en arena rymma!Vad betyder en arena för en stad; hur viktigt är det hur den ser ut, och varför har Ullevi blivit en svensk klassiker?Mia Gerdin pratar med konsertarrangören Thomas Johansson och idrottshistorikern m m Håkan Sandblad.

Hon är en ikon, Rafaels Sixtinska Madonna. Den kända målningen som idag är tryggt placerad i Dresden har blivit ett av världens mest kända konstverk . Under århundradena har verket varit utsatt för en rad äventyrligheter.Madonnan bär sitt barn i trygghet och i nederkanten av målningen kikar de båda änglarna på henne. Änglarna som själva blivit en spin off, finns på allehanda sidoprodukter- allt från bokmärken till toapapper och kylskåpsmagneter. Kerstin Berggren har träffat Madonnan med ny renässansram i Dresden och berättar om mötet i Kulturradions Klassiker.

Utgivningen av Julio Cortázars roman Hoppa hage, år 1963, innebar en jordbävning i latinamerikanska litteraturen. Den fick ett oerhört gensvar, särskilt bland unga läsare. Det är en antiroman, präglad av surrealismen, av jazzkaféernas Paris och nattliga samtal om existentialismen.Julio Cortázar, som kom till Paris 1951, har sagt att han skrev den ” för att han inte kunde dansa den, spotta ut den eller skrika den.” Detta modernistiska romanexperiment är också en labyrintisk kärlekshistoria om Horacio Oliviera, en intellektuell som driver omkring på gatorna och den  undanglidande Maga, och  om  den avantgardistiska Ormklubben och författarens alter ego Morelli och hans tankar om romankonst. Fantasi och allvar, banalt och sublimt blandas   i denna häxbrygd serverad av  jazzgenerationens egen James Joyce, som lär ha yttrat:”Vad duger en författare till om inte att förstöra språket?” Producent: Ulla Strängberg

I höst är det 20 år sedan nationalbiblioteket i Sarajevo brann ner efter att ha beskjutits med serbiska granater från bergen. Marie Liljedahl berättar byggnadens historia. I slutet av 1800-talet löd Bosnien Hercegovina under Österrike-Ungern och kejsardömets finansminister hade stora planer för staden Sarajevo. Det största projektet av de dem alla var det som skulle bli stadens stadshus och senare nationalbibliotek. Det byggdes i en så kallad neo-morisk stil, en stil som hämtade inspiration från den islamiska världen - bland annat från Egypten och Andalusien. Det var inte bara ett stycke europisk kulturhistoria som förstördes i augusti 1992 utan av även mängder med unika böcker och manuskript. Idag håller man fortfarande på med återuppbyggnaden som man hoppas ska vara färdig om två år.

Jon Jordås om vikingarnas vett och etikett, och om Nordens äldsta livsvisdomar. Hávamál räknas till de klassiska fornnordiska texterna. Från början fördes innehållet vidare från generation till generation genom muntlig tradering. Från början fördes innehållet vidare från generation till generation genom muntlig tradering. Insamling och nedteckning skedde under 1200-talet, men forskarna tror att Hávamál härstammar från vikingatiden, alltså runt 800-talet. Vad innehöll då Hávamál, som ansågs så viktigt att bevara? I dikten finns goda råd för många tillfällen i livet, exempelvis när man är gäst eller värd - alltså ett slags vett och etikett för vikingarna.Men det finns också mer högstämda livsvisdomar, om hur man blir en lycklig människa och vad som är viktigast efter ens död.Själva ordet Hávamál betyder Odens tal (Har, den Höge=Oden och mal=tal/språk). Medverkande i programmet:Heimir Pálsson, nordisk filologMagdalena Ribbing, expert på vett och etikett.

Berättelser från träskmarkerna av Luo Guanzhong och/eller Shi Naian. Presenterade av Göran Sommardal. När det ska gå riktigt hett och snabbt till i den kinesiska klassikern Berättelser från träskmarkerna brukar uttrycket ?????? dyka upp innan slagsmålet drar igång. ”Det har berättats hur Xue Bao lyfte sin batong med båda händerna och måttade ett dråpslag mot Lin Chongs huvud. Ord är för tröga att skildra hur snabbt det gick till när det hände! När Xue Ba lyfte sin batong skymtade en man fram bakom ett träd och det dundrade till som när åskan går när munkstaven av järn drämde till batongen så att den flög högt upp bland molnen. Fram störtade nu en fet och stöddig munk: – Mandrom har lyssnat till er länge inifrån skogen!” Munken i fråga är ingen mindre Lu Zhishen, rubrikhjälten i andra delen av Göran Malmqvists översättning av den kinesiska berättarklassikern och sedermera rövarromanen 水浒传 , Berättelser från träskmarkerna, och om nu vill veta mer om det, så blir ni tvungna att på ett eller annat sätt lyssna till det här programmet. Och sedan läsa: Berättelser från träskmarkerna. 4 volymer. 1: Den törstige munken och hans dryckesbröder. 2: Tigerdödaren Wu Song och hans vapenbröder. 3: Den svarta virvelvinden och hans kumpaner. 4: Hjältarna på berget Liang. Samtliga i översättning av Göran Malmqvist.

Violeta Parra var sagoberättaren som kunde älska som en orkan och hon ses av många som Chiles kärna... Trots att Violetta Parra varit död sedan 1967 så är den chilenska musikern och mångkonstnären Violeta Parra ständigt aktuell. Hon slog alltid hårt mot makten och demonstrerade mot Franco och för gruvarbetarnas villkor i Chile. Och många unga, kvinnliga chilenska artister jämförs idag med Violeta Parra - de säger också själva att de går i hennes fotspår.I Klassikern hör ni mer av och om Violeta Parra, och programmet är gjort av Julia Lundberg 2012.

Skulptuen Fruit Bats, Flyghundar, från 1991. Verket består av en paraplyformad tvättvinda och på den har konstnären Lin Onus hängt 100 handgjorda sovande flyghundar med vingarna hopvikta runt kroppen. Vingar som målats i traditionella klanmöstern. Skulpturen är ett av de mest populära konstverken på Gallery of New South Wales, ett av Sydneys stora konstmuséer. En riktig publikmagnet som både är rolig att titta på, och som på ett underfundigt sätt påminner om den aboriginska kulturens starka närvaro i Australien. Om både de drömmar och mardrömmar som finns inbäddat i landets historia, även i din egen trädgård. Och precis som flyghundar kan den aboriginska kulturen vara både skitig och högljudd. Cecilia Blomberg har träffat konstcuratorn Hetti Perkins som valt Lin Onus Fruit Bats som aboriginsk klassiker. Aboriginerna och Torres Strait Islanders har funnits på den australiska kontinenten i minst 40 000 år, men efter att européerna koloniserade Australien har urbefolkningens historia varit sorglig och brutal. Konsten har blivit ett sätt att bearbeta och läka de här såren. Och sen den aboriginska konsten gifte sig med ett modernt urbant liv så har det blivit en av de starkaste och vitalaste kulturyttringarna i Australien idag. Klassikern tar fasta på ett av de centrala verk som vuxit fram i mötet mellan den här storstadskulturen och urbefolkningens historia.

Skulptuen Fruit Bats, Flyghundar, från 1991. Verket består av en paraplyformad tvättvinda och på den har konstnären Lin Onus hängt 100 handgjorda sovande flyghundar med vingarna hopvikta runt kroppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vingar som målats i traditionella klanmöstern. Skulpturen är ett av de mest populära konstverken på Gallery of New South Wales, ett av Sydneys stora konstmuséer. En riktig publikmagnet som både är rolig att titta på, och som på ett underfundigt sätt påminner om den aboriginska kulturens starka närvaro i Australien. Om både de drömmar och mardrömmar som finns inbäddat i landets historia, även i din egen trädgård. Och precis som flyghundar kan den aboriginska kulturen vara både skitig och högljudd. Cecilia Blomberg har träffat konstcuratorn Hetti Perkins som valt Lin Onus Fruit Bats som aboriginsk klassiker. Aboriginerna och Torres Strait Islanders har funnits på den australiska kontinenten i minst 40 000 år, men efter att européerna koloniserade Australien har urbefolkningens historia varit sorglig och brutal. Konsten har blivit ett sätt att bearbeta och läka de här såren. Och sen den aboriginska konsten gifte sig med ett modernt urbant liv så har det blivit en av de starkaste och vitalaste kulturyttringarna i Australien idag. Klassikern tar fasta på ett av de centrala verk som vuxit fram i mötet mellan den här storstadskulturen och urbefolkningens historia.

Cesaria Evora var kvinnan som spred den melankoliska Mornan från Kap Verde till en världspublik. Hennes sånger handlade om öbornas liv och vardag. Om kärlekens förgänglighet, avvisandets smärta och om sorgen hos de landsförvisade som drömmer om att återvända. Hon var känd som "Barfotadivan" för att hon alltid uppträdde utan skor.I hamnstaden Mindelo, där Cesaria brukade sjunga, växte Miguel Pinto upp. Han träffade henne första gången redan i tonåran. Idag bor Miguel på Tyresö. När han var hemma på Kap Verde i december 2011 träffade han Cesaria en sista gång. Två dagar efter deras möte gick hon bort, 70 år gammal.i Klassikern berättar han för David Mehr om deras sista möte.

Somalia sägs vara ett land av poeter. Ett land där människor bär med sig orden i sitt minne och där dikter har ett syfte och en mening en historia att berätta. Den mest kände poeten är Sayyid Muhammed Abdille Hassan. Han dog 1920 i malaria men man kan fortfarande höra hans dikter läsas. Sayyid Muhammed Abdille Hassan var poet och frihetskämpe. Han samlade människor till väpnat motstånd mot kolonisatörerna – främst britterna i ett krig för självständighet, mot förtryck. Ett krig som varade i tjugo år. Förutom poesin och frihetskampen ägnade han sig också åt religion. Han stred mot att den kristna kyrkan tog somaliska barn till kyrkans skolor och gjorde dem kristna, han menade att islam på detta sätt splittrades. Den somaliska frihetsrörelsen blev så småningom besegrad, när britterna ägnade sig åt de första flygraiderna över Afrika, och motståndet krossades. Det skulle dröja fyrtio år innan Somalia blev självständigt. Då mindes ingen nederlaget utan Saayid Muhammed Abdille Hassan hedrades för sin kamp för frihet. Och han hedrades med poesi. Ett program av Helen Ardelius från 2012

Ahmad Zahir är en ikon och en legend som kallats för "kungen av afghansk musik", "den afghanska näktergalen" eller "Afghanistans Elvis Presley". Zahir var den som fick det afghanska folket i alla samhällsklasser att lyssna på musik och det är svårt att hitta någon som varit lika stillbildande som han.Det få vet är att hans historia lever vidare: i Sverige. I en lägenhet i Farsta sitter Abdul Jalill.  Under andra halvan av 1960-talet gick han i samma klass på gymnasiet som Ahamad Zahir. I Klassikern berättar han, i en unik intervju, om hur Amhad Zahir blev Afghanistans genom tiderna största artist. Ett program av Simon Moser.

Den franske tecknaren och grafikern Gustave Doré (1832-1883) illustrerade de verkligt stora klassikerna: Milton, Dante, Balzac, Poe, Byron och Bibeln förstås - i vissa fall har hans bidrag överlevt texterna som de ursprungligen ackompanjerade. Milton, Dante, Balzac, Poe, Byron och Bibeln förstås - i vissa fall har hans bidrag överlevt texterna som de ursprungligen ackompanjerade. 1869 påbörjade Doré arbetet med en bok om jättestaden London tillsammans med skribenten Blanchard Jerrold. Doré arbetade i London tre månader om året, rörde sig i alla slags kvarter och eskorterades av polis till de allra värsta ställena. 1872 stod porträttet av staden klart och bestod av 180 graveringar. "London: A Pilgrimage" blev en stor framgång men kritiserades också för att den skildrade både fattigdom och "vulgäriteter". I Klassikern berättar Mats Arvidsson om bokens tillkomst och förlorar sig i bilder som fortfarande är djupt fascinerande.

Denne galjonsfigur för den franska viskonsten som skrivit mer än 700 sånger har en förmåga som ingen annan att ständigt förnya sig. En Klassiker av Kerstin Berggren från 2011

1868 begåvades landets folkskolebarn med en bok på 564 sidor med läsning i blandade i ämnen: dikter, fabler, vetenskap, geografi också vidare. Den var och förblir unik som den första icke-religiösa bok som fick spridning i bredare folklager i Sverige. Tidigare var det katekesen och psalmboken som gällde. Första upplagan var på 25 000 exemplar och inom tre år trycktes ytterligare 75 000 böcker. Som alltså skulle lära landets barn vad som var värt att veta. Det handlar om "Viborgska gatloppet" och "Slaget vid Svolder", och "Göken" och "Hjorten", "Livet vid fäboderna" och "De ätliga svamparna". Här kunde man av George Washington lära sig vikten av att alltid tala sanning, även om man hade sågat ner päronträdet.Men läseboken var förstås begränsad till det som var lämpligt. Läsebok för folkskolan skapades i en tid av nationsbyggande och identitetskapande och den gav oss vår nationalsång, den formade det som länge var en nationell litterär kanon och de många skildringarna av den svenska naturen har nog spelat en avgörande roll för föreställningen om naturkänslan som något mycket svenskt. Och den kom också så småningom att kallas för en "nationalolycka" av Ellen Key. Idag kan den tyckas vara både lite löjlig, bisarrt nationalistisk och en rätt charmerande äldre variant av Bill Brysons populärvetenskapliga succé En kortfattad historik över nästan allting. Måns Hirschfeldt har läst dikter, fabler och landskapsbeskrivningar och talat med fil.dr. Inga-Lisa Petersson om Läsebok för folkskolan.

Fånge i Kaukasus av Aleksander Pusjkin. Och av Michail Lermontov. OCH av Lev Tolstoj. Och så vidare ända in i våra dagar. Fredrik Wadström berättar om en snart 200-årig tradition i den ryska kulturhistorien. Det börjar år 1820 när nationalskalden Alexander Pusjkin skriver en långdikt som skulle bli väldigt populär i hans samtid. Pusjkin är 21 år gammal och den slutliga versionen av dikten är klar året därpå. Dikten får titeln Kavkazkij plennik, fånge i Kaukasus, och är den romantiska berättelsen om den tillfångatagne ryssen som får hjälp att fly av en ung, vacker kvinna i byn där han hålls gisslan. Men litteraturen då och ryska filmer av idag speglar också en brutal och högst aktuell verklighet.

När Ariane Mnouchkine och hennes teatertrupp Théâtre du Soleil, på filmfestivalen i Cannes 1978, gick in sig i salongen på galavisningen visste de att de franska kritikerna redan skrivit sin avrättningar. Två års arbete, en stor budget som spruckit, 120 skådespelare, 600 statister, 1300 kostymer, 220 scenerier. Slutresultat: en fyra timmar lång film som kritikerna sablade ner för att den handlade för lite om... Molière.Men galapubliken jublade och Mnouchkine lyckades vända nederlaget till både en publiksuccé och till en konstnärlig triumf som står sig än i dag. En film om teatern som liv. Om truppen som en familj. Om en man och ett helt sekel. Två års arbete, en stor budget som spruckit, 120 skådespelare, 600 statister, 1300 kostymer, 220 scenerier. Slutresultat: en fyra timmar lång film som kritikerna sablade ner för att den handlade för lite om... Molière. Men galapubliken jublade och Mnouchkine lyckades vända nederlaget till både en publiksuccé och till en konstnärlig triumf som står sig än i dag. En film om teatern som liv. Om truppen som en familj. Om en man och ett helt sekel.

"Jag tror inte jag varit riktigt varm någon gång sedan i somras" De saliga orden är Nils Karlsson Pysslings. Han och Bertil har just fått eld i den lilla blå kakelugnen i råtthålet och en vänskap gror i värmen. Astrid Lindgrens novell från 1949 om två små gossar som förenas av ensamhet är en klassisk berättelse om sorgerarbete och nyorientering, men innehåller också finurliga referenser mellan arkitektur, heminredning och det undermedvetna. Fast vad händer om en filmregissör missförstår alltihop? Jenny Teleman tar sig an Nils Karlsson Pyssling. Killevippen!

Serieförfattaren Sofia Olsson har träffat Cecilia Torrud som skapat en av Sveriges mest populära serier någonsin. Den börjar med smulor och tonårsångest, och slutar med att äldsta barnet Mia, flyttar hemifrån. 1985 debuterade Cecilia Torudds Ensamma mamman på Dagens Nyheters Namn och nytt-sida och allt som allt blev det 500 seriestrippar, tecknade under tre år. För Cecilia Torudd var serien som en slags självterapi efter ett par kaotiska och utmattande år som tonårsförälder. Den blev med tiden till av Sveriges mest populära serier någonsin och har sedan starten alltid gått i någon svensk tidning någonstans. Sofia Olsson har i Klassikern tillsammans med Cecilia Torudd återsett de eviga smulorna, de skoltrötta tonåringarna, fästmannen med bekräftelsebehov, den gamla pappan med dödsångest och så den aldrig ensamma och ändå alltid Ensamma mamman.

Sommaren 1975 hade Stephen Spielbergs Hajen premiär och gjorde succé på ett sätt som Hollywood inte sett maken till. Sofia Bagge dyker på djupt vatten i Klassikern. Filmbolaget hade storsatsat efter framgångsrika testvisningar och lät filmen gå upp på många biografer över hela USA samtidigt. Tidigare hade nya filmer visats på ett fåtal biografer för att sen, beroende på mottagandet, sprida sig över landet. Hajen blev startskottet för de amerikanska filmbolagens stora sommarsatsningar och den brukar kallas för "The Father of the Summer Blockbuster". Men halva filmen hinner faktiskt gå innan vi för första gången får se hajen! Och vad vore filmen utan den pulserande musiken? Filmen förändade helt synen på hajar och skapade en mängd falska föreställningar om ett havets monster. Peter Benchley som skrev originalberättelsen med samma namn som filmen, ångrade sig senare i karriären och blev en engagerad hajaktivist. Han ska ha sagt att om han visste vad boken skulle innebära för världens hajar, skulle han aldrig ha skrivit den där romanen.

Upplägget var det enklast tänkbara; ett förlossningsrum, en svettig mammam en blek pappa och en superpedagogisk barnmorska. En dramaturgisk urscen som fick några att stänga av teven men desto fler att sitta kvar. Upplägget var det enklast tänkbara; ett förlossningsrum, en svettig mamma och en blek pappa och en superpedagogisk barnmorska. En dramaturgisk urscen som fick några att stänga av teven men desto fler att sitta kvar.  Dokumentärserien Barnmorskorna sändes under åtta onsdagar, våren 2008 i SVT. Det blev en succé med närmare en miljon tittare per avsnitt. Det visade sig också att det var somliga som var lite mer än bara intresserade. Som blev besatta, som spelade in avsnitten och såg dem om och om igen på SVT play.Nina Asarnoj träffade två av de besatta, Clara Mannheimer och Anna-Klara Bratt för ett samtal om livets mirakel och förlossningsfrossa.

Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson (1892-1956). Katarina Wikars läser om Feberboken, Aronsons modernistiska manifest från 1931 och upptäcker ord som fortfarande bär: "bitterbrev", "samhällsmikrober", "nervspetsliv". Feberboken publiceras under pseudonymen Mimmi Palm och är en delvis självbiografisk roman om författarens förhållande med Artur Lundkvist. (Sändes första gången 17/10 2009)

1900-talets utan jämförelse mest spridda revolutionära skrift är den i fickformat tryckta Maos lilla röda. Boken heter egentligen Citat ur ordförande Maos verk och är precis det: 427 olika citat indelade i 33 kapitel, med avsnitt från Maos verk, militärpolitiska skrifter och viktigare tal. Boken var tänkt att fungera som en handbok i genomförenadet av Kulturrevolutionen och ambitionen var att det skulle finnas en "lilla röda" per innevånare i landet (750 miljoner, 1967). Den slutgiltiga upplagan blev dock flera miljarder exemplar och 100-tals tryckerier var i åratal helt sysselsatta med mångfaldigandet. Efter att Mao Zedong avlidit 1976 uppmanades dock de kinesiska medborgarna att lämna sina exemplar till pappersinsamlingen och 1979 förbjöds fortsatt försäljning av boken, som sedan dess inte tryckts i Kina, annat än i piratutgåvor. Editionshistoriskt sett, och sådant bör man ju vara noggrann med när det gäller en "helig skrift", har det funnits tre principiellt mycket särskilda utgåvor. En första upplaga innan Lin Biao officiellt utsågs till Mao Zedongs efterträdare. En andra upplaga med just denne försvarsminister Lin Biaos sanktfierande företal, med ett antal glödande argument för varför man måste studera Citaten och varför man bör följa ordföranden i vått och torrt. Och till sist en tredje upplaga med Lin Biao lika sorgfälligt utrensad, efter dennes störtdykande i ett flygplan över Manchuriet. Göran Sommardal har i dagens Klassikern tagit fram sitt eget, av Lin Biao förordsförsedda exemplar av Maos lilla röda ur bokhyllan. Hans favoritcitat för dagen: "Revolutionen är ingen middagsbjudning." Boken heter egentligen Citat ur ordförande Maos verk och är precis det: 427 olika citat indelade i 33 kapitel, med avsnitt från Maos verk, militärpolitiska skrifter och viktigare tal. Boken var tänkt att fungera som en handbok i genomförenadet av Kulturrevolutionen och ambitionen var att det skulle finnas en "lilla röda" per innevånare i landet (750 miljoner, 1967). Den slutgiltiga upplagan blev dock flera miljarder exemplar och 100-tals tryckerier var i åratal helt sysselsatta med mångfaldigandet. Efter att Mao Zedong avlidit 1976 uppmanades dock de kinesiska medborgarna att lämna sina exemplar till pappersinsamlingen och 1979 förbjöds fortsatt försäljning av boken, som sedan dess inte tryckts i Kina, annat än i piratutgåvor.Editionshistoriskt sett, och sådant bör man ju vara noggrann med när det gäller en "helig skrift", har det funnits tre principiellt mycket särskilda utgåvor. En första upplaga innan Lin Biao officiellt utsågs till Mao Zedongs efterträdare. En andra upplaga med just denne försvarsminister Lin Biaos sanktfierande företal, med ett antal glödande argument för varför man måste studera Citaten och varför man bör följa ordföranden i vått och torrt. Och till sist en tredje upplaga med Lin Biao lika sorgfälligt utrensad, efter dennes störtdykande i ett flygplan över Manchuriet.Göran Sommardal har i dagens Klassikern tagit fram sitt eget, av Lin Biao förordsförsedda exemplar av Maos lilla röda ur bokhyllan. Hans favoritcitat för dagen: "Revolutionen är ingen middagsbjudning."

Tidningen som grundades 1892 av läraren Stina Quint hette då Folkskolans Barntidning. 1950 bytte man namn till Kamratposten. Från början var det mer av en pysseltidning med läsning för barn, men på sextiotalet ändrade tidningen inriktning och blev mer politiskt orienterad och tog även upp frågor om sexualitet. Under chefredaktören Margareta Toss, som arbetade på Kamratposten mellan 1957-1979, ställde sig tidningen allt tydligare på barnens sida och drev barnens egna frågor. Nina Asarnoj har besökt redaktionen där Ola Lindholm sedan 2006 arbetar som chefredaktör och även talat med två KP-läsare: Moa Larsson och Klara Andersson för att undersöka vad det är med KP som lockar nya generationer och hur tidningen har utvecklats i takt med tiden.

1909 färdigställde konstnären Richard Bergh efter flera års arbete det stora porträtt av Gustaf Fröding där poeten sitter i sin sjuksäng med armarna i kors och blicken i fjärran. Det har blivit ett av det mest omedelbart igenkännbara verken i den svenska konsthistorien och står på spiselkransen i stora salen på Nedre Manilla i Stockholm som ett av portalverken i Bonniers porträttsamling. Bergh ville från början måla porträttet direkt på väggen i villan, men husbygget drog ut på tiden. Istället blev resultatet "en färglagd teckning" som Bergh själv kallar det i essän Några ord till Frödings bild. I år var det 100 år sedan Gustaf Fröding dog, 50 år gammal och Klassikern tar idag därför tillfället i akt att titta närmare på "Frödings bild" som poeten, till konstnärens lättnad, aldrig själv såg: "därtill fruktade jag för mycket hans dom."I programmet medverkar konsthistorikern Nina Öhman och uppläsare är Ludvig Josephsson.

Angela är 14 och dödsförälskad i Jordan Catalano. Brian är socialt inkompetent, nördig och lika dödsförälskad i Angela. Rayanne vill synas av alla, hela tiden, och Rickie är gay men har aldrig sagt ordet rakt ut. När den amerikanska tv-serien Mitt så kallade liv (My So-Called Life, skapad av manusförfattaren och producenten Winnie Holzman) hade premiär 1994 var den unik i sitt sätt att ta både ungdomar och vuxna på allvar. 13-åriga Claire Danes lyser med en sån kraft i huvudrollen, att hennes filmstjärnekarriär redan kändes given. Ingen som har sett serien kan glömma hur det känns att kyssa Jared Leto för första gången. I veckans Klassikern återvänder Karin Arbsjö till serien som förgyllde hennes tonår - men som lades ner efter bara 19 avsnitt. Rayanne vill synas av alla, hela tiden, och Rickie är gay men har aldrig sagt ordet rakt ut. När den amerikanska tv-serien Mitt så kallade liv (My So-Called Life, skapad av manusförfattaren och producenten Winnie Holzman) hade premiär 1994 var den unik i sitt sätt att ta både ungdomar och vuxna på allvar. 13-åriga Claire Danes lyser med en sån kraft i huvudrollen, att hennes filmstjärnekarriär redan kändes given. Ingen som har sett serien kan glömma hur det känns att kyssa Jared Leto för första gången.I veckans Klassikern återvänder Karin Arbsjö till serien som förgyllde hennes tonår - men som lades ner efter bara 19 avsnitt.

Den blev föremål för flera rättegångar och censurförsök. Och älskad av många för sin fria och experimentella blandning av sex och politik. Klassikern idag handlar Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul. En film om idealism och realiteter och inte minst om att vara en ung kvinna i Sverige, 1967. Lena Nyman gör huvudrollen som den "nyfikna" och hon guldbaggebelönades för sin insats. Men hon fick också utstå kraftiga påhopp, inte minst från filmkritikerhåll, för att hon visade upp sig naken och för sin kroppsform. Även dåvarande ecklesiastikministern Olof Palme kritiserades för sin medverkan i filmen. Efter en tvist med den amerikanska tullen som beslagtog filmen släpptes Jag är nyfiken gul också i USA och den är fortfarande en Sveriges mest framgångsrika filmexporter genom tiderna. Måns Hirschfeldt har sammanställt programmet där också Göran Sommardal talar om filmen och dessutom hör vi intervjuer ur radioarkivet med Lena Nyman och Vilgot Sjöman. Samt Lennart Swahns berömda recension i Ekot, 1967.

Seriens skapare David Simon har sagt att trots att The Wire kan framstå som ett kriminaldrama så handlar den egentligen om en amerikansk stad, Baltimore och "om hur vi lever tillsammans. och "om hur vi lever tillsammans. Om vilken inverkan samhällets institutioner har på den enskilde individen". Idag är serien föremål för universitetskurser på flera amerikanska universitet både i sociologi och filmvetenskap. Det första av de sammanlagt 60 avsnitten av serien visades 2002 och den femte och sista säsongen sändes 2008. Viktor Hariz ger The Wire klassikerstatus.

I Klassikern minns Maria Edström hans gärning och vi hör Per Oscarsson själv i en intervju som Lennart Swahn gjorde 1961 och från Cannesfestivalen 1966 där han vann pris som Bäste skådespelare för sin huvudroll i Svält. Dessutom ur Nattcafé med Monica Malmström 1980 och inför premiären av Sverige åt svenskarna samma år. Programmet är sammanställt av Katarina Wikars.

Dagens Klassiker från Kulturredaktionen är just precis det - en riktig klassiker. Mats Arvidsson berättar om ett konstverk som var känt redan innan det hade målats! Carl Larssons tavla Midvinterblot, som finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Hagaparken (som ligger i Solna kommun i Stockholms län) ritades av Fredrik Magnus Piper på uppdrag av Gustav III. Kungen ville ha en plats där han kunde dra sig undan för att umgås med sina närmaste, men också för att planera statskupper och krig utan att någon störde.Parken är ett tydligt exempel på en lekfull engelsk park där naturen är milt friserad, så att den skulle passa för kontemplation och promenader. I Klassikern går Louise Epstein runt med arkitekten Christian Laine i parken för att hitta spår av Pipers 1700-tal, ni hör också skådespelaren Nina Fex läsa ur "Beskrifning öfwer Idéen och General-Plan till en Ängelsk Lustpark" skriven av Fredrik Magnus Piper.Från 2010

Vietnamkriget rasar som värst och omslaget har ingen information, ingen text och inga bokstäver. Bara en bild målad i enkla vattenfärger. Den bilden har etsat sig fast hos många, bland annat hos Lars Bryngelsson, som fastnade - inte bara för den utan också - och kanske i första hand - för musiken som fanns på skivan.King Crimson räknas som en av de mest inflytelserika inom den progressiva rocken och influerade många andra band - bland andra Genesis. Många musiker har kommit och gått i bandet King Crimson, bara grundaren Robert Fripp har varit med på samtliga skivor. I Klassikern gör Lars Bryngelsson en betraktelse över omslaget till skivan från 1969 och så spelar vi Twentyfirst century schizoid man från LPn In the court of the Crimson King.Håll i hatten och njut!

Legendarisk sångerska, divornas diva, århundradets största stjärna. Omdömena är många men ett är säkert - den grekisk-amerikanska sopranen Maria Callas (1923-1977) lämnade ingen oberörd. Med sin intensiva röst och stora inlevelse gestaltade hon rader av färgstarka kvinnor på världens stora operascener och hon gjorde det på ett sätt som ingen tidigare upplevt. Men den styrka och självklarhet som hon utstrålade på scenen fanns inte i hennes privatliv. Där var osäkerheten legio och där härskade demonerna.  Kerstin Berggren har lyft på slöjorna och berättar mer om den fascinerande sopranen i dagens Klassikern.

Frilansjournalisten Rita Rusanen har lyssnat på favoritskivorna och läst bland annat Laura Joplins bok om sin syster Love, Janis, översatt av Eva Haskå. I Klassikern berättar hon historien om flickan som växte upp i Port Arhtur, Texas men som aldrig ville inordna sig eller acceptera en framtid som hemmafru utan i stället slog sig fri, sökte sig till bluesen och fann sin plats.  Janis Joplin var en av 60-talets störtsta sångerskor, en rocklegend redan under sin livstid som efterlämnade klassiska inspelningar av låtar (både egna och andras) som tilexempel: Mercedez Benz, Piece of my heart, Ball and Chain, Summertime och Me and Bobby McGee.

Resan till Melonia är en helt animerad film av Per Åhlin från 1989. En klassiker, enligt kulturredaktionens Nina Asarnoj. Det är en tecknad saga inspirerad bland annat av Shakespeares "Stormen", Jules Vernes "Maskin-ön" och Dickens "Oliver Twist", men framför allt är det en fri fantasi om kampen mellan ont och gott och hoten mot vår miljö. Den fick två Guldbaggar, en för Björn Isfälts musik och en för Per Åhlins animationer. Mirandas röst görs av en ung Robin Carlsson, artisten Robyn, och Prospero av Allan Edwall. Och över produktionen svävade även Tage Danielssons goda ande.Filmen utspelar sig på två öar i havet, den grönskande paradisön Melonia och den stinkande, förgiftade plåtön Plutonia. Nina Asarnoj reste till Skåne och besökte Per Åhlin på PennFilm Studio i Hököpinge för att få veta mer om tillkomsten av "Resan till Melonia".

Claude Chabrol debuterade som filmregissör 1958 med filmen Vännerna. Innan han dog hann han med dryga 70 långfilmer plus en och annan tv-serie: Slaktaren, En man och två kvinnor, Ceremonin och många andra. Göran Sommardal berättar om den franske filmregissören Claude Chabrol, en av männen inom franska "nya vågen" - en benämning på den grupp av regissörer som vitaliserade och förändrade den franska filmen från genombrottsåret 1959 och några år in på 1960-talet.

Hur många fröknar von Pahlen kan det finnas? frågar sig Katarina Wikars i dagens Klassiker. Det finns i alla fall sju romaner att sluka, från "Den blå rullgardinen" till "Av samma blod". Merete Mazzarella menade att "ambivalensen ger Fröknarna von Pahlen dess skälvande liv". Temat bakom alla halvgångna emotioner och överspända utfall är som alltid: hur kombinera kärlek, moderskap och ett aktivt liv? På trettiotalet utlöste serien moralpanik för sina erotiska skildringar. Skribenten Stig Ahlgren kallade den på sin tid en "förbittring av flickboken"

Hur många fröknar von Pahlen kan det finnas? frågar sig Katarina Wikars i dagens Klassiker. Det finns i alla fall sju romaner att sluka, från Den blå rullgardinen till Av samma blod. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Merete Mazzarella menade att "ambivalensen ger Fröknarna von Pahlen dess skälvande liv". Temat bakom alla halvgångna emotioner och överspända utfall är som alltid: hur kombinera kärlek, moderskap och ett aktivt liv? På trettiotalet utlöste serien moralpanik för sina erotiska skildringar. Skribenten Stig Ahlgren kallade den på sin tid en "förbittring av flickboken"

Hur många fröknar von Pahlen kan det finnas? frågar sig Katarina Wikars i dagens Klassiker. Det finns i alla fall sju romaner att sluka, från Den blå rullgardinen till Av samma blod. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Merete Mazzarella menade att "ambivalensen ger Fröknarna von Pahlen dess skälvande liv". Temat bakom alla halvgångna emotioner och överspända utfall är som alltid: hur kombinera kärlek, moderskap och ett aktivt liv? På trettiotalet utlöste serien moralpanik för sina erotiska skildringar. Skribenten Stig Ahlgren kallade den på sin tid en "förbittring av flickboken"

Kulturredaktionens Anneli Dufva om "en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesins megahit". Han föddes 1910 i Luleå och dog 1968 i Stockholm. Han var verksam som kritiker och översättare och blev 1962 invald i Svenska akademien. Som poet hade han debuterat 1935 med Posthum ungdom, men han fick sitt riktiga genombrott med den formmässigt avancerade mannen utan väg 1942. Den gav han ut på eget förlag, efter att ha blivit refuserad.Dikten Arioso fanns med i Lindegrens nästa diktsamling, Sviter från 1947, och är egentligen inte alls typisk för Erik Lindegren. Den är en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesiens megahit. "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly, någonstans, o, någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat " lyder diktens första och mycket välkända rader.Anneli Dufva har bland annat hittat en inspelning där Erik Lindegren själv läser Arioso i radioarkivet och funderat kring frågan om en dikt som är SÅ populär också kan vara bra?

Syd Barrett var en av rockbandet Pink Floyds grundare. Han blev kickad från bandet sent 60-tal och försvann in i missbruk. Frilansjournalisten Lars Bryngelsson berättar om en man vars musikaliska hjärna liknade inte så många andras. Under hans tid, mitten av 60-talet, var bandet mer inriktat på vad som brukar kallas den psykedeliska rocken, senare efter Barretts avpollettering brukar Pink Floyd snarare kategoriseras som progressiva.

Barnboken Häxan och lejonet av CS Lewis skrevs 1950 och kom på svenska i översättning av Birgitta Hammar strax efter. Författaren Clive Staples Lewis - mer känd som bara C S Lewis - var en brittisk akademiker som också var kompis med J RR Tolkien. De var båda två intresserade av andra världar, av språk-, religions- och litteraturhistoria och de skapade också varsin litterär värld som fascinerat läsare i alla åldrar sedan dess. CS Lewis mest berömda böcker blev de sju i Berättelsen om Narnia:Min morbror trollkarlenHäxan och lejonetHästen och hans pojkeCaspian, prins av NarniaKung Caspian och skeppet GryningenSilvertronenDen sista striden CS Lewis var djupt troende och han lät många av Bibelns berättelser flytta in i Narniaserien, till en början på ett så skickligt sätt att det inte överskuggar sagans inneboende styrka och lockelse. Men för den intresserade kan man tillexempel hitta Skapelseberättelsen i Min morbror trollkarlen, Kristuslegenden i Häxan och lejonet samt Uppenbarelseboken i Den sista striden. I Klassikern hör vi Elin Claeson kliva in i den magiska garderoben för att se om det går att hitta tillbaka till Narnia. Här finns en intervju från 1998 med Maria Nikolajeva, numera professor i barnlitteratur vid Cambridge University, tidigare professor i det samma vid Stockholms universitet. Här finns också uppläsningar ur Häxan och lejonet av Claire Wikholm, ur en P3 följetong från tidigt 90-tal.

Den brittiska regissören Andrea Arnold slog igenom i mitten av 00-talet med filmen "Red Road" , ett handhållet hämnddrama i Glasgows utkanter. Katarina Wikars slår ett slag för att Andrea Arnold. . Jackie övervakar mer än lever. Hon jobbar på ett bevakningsföretag, framför en vägg av monitorer, hon ser ut över Glasgows hårdhänta utkanter, hon ser strömmen av människor, de som är på väg till jobbet, mannen som varje dag släpar runt på sin feta bulldog, samlagen mot murarna, droghandeln i hörnen. Hon är på väg in i medelåldern, hon är ensam, men man förstår att hon inte alltid varit där, i fragment, i stickrepliker kan man pussla ihop minnet av en familj. Ibland har hon ett samlag i bilen med en kollega på ett öde fält.  Den här filmen av regissören Andrea Arnold, går nästan inte att berätta om utan att fullständigt förstöra filmupplevelsen. Den har en långsam, lite monoton upptoning, Jackie framför monitorerna, det bara pågår, tills hon en dag får syn på en rödhårig man i en vindtygsjacka, den mannen som förstört hennes liv, utplånat hennes familj. Är han ute igen? Hon går där han går, i cirklar, allt närmare, han bor på Red road, i ett slitet, gigantiskt bostadskomplex, hon tar kontakt, hon söker sig allt närmare honom, nu är det fest, hundmat på golvet, vilsna tonårstjejer i köket, dansa inte med honom, gå hem, vill man skrika, men hon trycker sig istället allt tätare mot honom, mannen som förstört hennes liv. Red road är hur som helst ett barn av Dogma-estetiken, det är lite ruffigt, handhållet, befintligt ljussatt. Andra halvan av filmen är jag medagerande, gå inte dit, klä inte av dig, varför gör du så här, och så vänder det, och vänder igen, sympatierna far handlöst åt andra hållet, ge inte igen, försök förlåta. Det är på tvärs mot all logik, mot all fadd hemtrevlig erotik, mot allt bättre vetande. Och samtidigt innehåller den en av de finaste porträtt av en halvgammal blandmissbrukare jag sett på länge. En Klassiker från 2010.

Att musiker spelar sig själva på film är vanligt, att de blir intervjuade i dokumentärer är ännu vanligare. Men regissören Edgar G. Ulmer placerade en fiktiv historia inne i ett verkligt konserthus. Att musiker spelar sig själva på film är relativt vanligt, att de blir intervjuade i regelrätta dokumentärer är ännu vanligare. Men det som regissören Edgar G. Ulmer gjorde i slutet av 40-talet var att placera en fiktiv historia inne i ett verkligt konserthus... En ganska elaborerad form av dubbelt berättande och det blev en film med mycket klassisk musik - framförd av dåtidens stora stjärnor. Carnegie Hall är en av New Yorks mest kända byggnader. Konserthuset invigdes på 1890-talet och är berömt både för sin arkitektur och sin akustik, det ligger på 7:e avenyn på Manhattan. Lars Lönroth berättar om filmen Carnegie Hall från 1947.

Det finns en brittisk skådespelerska som prisats och hyllats i decennier: Charlotte Rampling. Hon fick sitt genombrott 1974 i filmen Nattportiern. De mest mediokra projekt lyfter när Rampling gör sin entré. Allt det oupplevda som en sorg över Ramplings ansikte, som ett litet litet tics i ögonvrån. Charlotte Rampling är faktiskt en jävel på att illustrera kvinnor som inte är vad de ser ut att vara. Hon säger sig ha valt såna roller, människor som faller sönder och tvingas bygga upp sig på nytt. På frågan Du spelar ofta kvinnor med hemligheter ofta svarade hon en gång: Det finns en massa saker jag aldrig låtit komma fram i livet och jag kan låta dom komma fram på film. Hade jag kunnat göra det i livet på ett lättare mer normalt sätt hade det inte fungerat lika bra. 55 filmer eller så har hon varit med i. Vicontis depraverade "De fördömda "från 1969. Där spelar hon Elisabeth, en av de någorlunda friska i den nazikorrupta incestuösa tyska industriätten, som lärt sig investera sitt hat och inte ödsla det på futiliteter. I små gester och rörelser, bara är Rampling i en film där många andra spelar över å det grövsta. ”Will you act for me?” frågade Visconti henne. Han blev hennes mentor, säger hon nånstans. Lyfte henne ur det engelska minishirtträsket till en annan nivå. Han visade henne en typ av film, som blev hennes matrix och som hon aldrig säger sig ha avvikit från.

Om man åker på guidad visning runt Stockholm finns det ett hus som man alltid besöker. Ett hus som många ibland tror är kungligt, eftersom det har tre kronor på toppen. Cecilia Blomberg och Katarina Wikars berättar mer om Ragnar Östbergs klassiska byggnad. Konstnären Mattias Olofsson (som stor-Stina) och guiden Sonja Sidorow-Lapington medverkar.

Cecilia Blomberg har läst om en bok som handlar om kärnfamiljen - och som trots att den skrevs i början på sjuttiotalet fortfarande känns som ett viktigt inlägg i debatten om kvinnans plats i samhället.