Winamp Logo
Utrikeskrönikan Cover
Utrikeskrönikan Profile

Utrikeskrönikan

Swedish, News, 1 season, 620 episodes, 1 day, 10 hours, 22 minutes
About
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Klas Wolf-Watz
Episode Artwork

Liv, tid och krig: Lubna El-Shanti, Charkiv

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, måndag.Häromdagen träffade jag Bogdan, en soldat som jag följt genom Rysslands anfallskrig.Sist vi sågs var för ett och ett halvt år sedan, då var han 25 år gammal. I dag är han något äldre, huden något blekare och håret något tunnare. Men han är sig lik, lite rastlös och lågmäld.Berätta, vad har hänt sedan sist? Vad har du haft för dig?Någon annan skulle kanske svara: Köpt bil, bytt jobb, skaffat tjej. Men frågan är ställd till en soldat i krig och Bogdan börjar rabbla namn på byar, samhällen, städer, frontlinjer, Bachmut, Kupiansk och Balakliia. Hans liv i ett och ett halvt år men också så mycket längre.2014 åkte han hemifrån, nyss fyllda 18, sa till föräldrarna att han skulle iväg på jobb men tog i stället värvning i försvaret och kastades direkt in i kriget i östra Ukraina. Det är snart tio år sedan den dagen.”Ja, jag har förlorat det viktigaste i det är kriget – min tid och min ungdom”, sa han.”Och just därför, just för att jag redan har betalat ett så högt pris, så går det inte att backa. Jag personligen skulle inte klara av det, att ge upp”.Bland det dyrbaraste vi har, tid. Krigets yttersta pris, dyrbar, oåterkallelig, oersättlig och försvunnen där i skyttegravarna. Ett pris som många, likt Bogdan, tvingas betala med. Men också värdesätta, de få stunderna, de alltid för korta.Som när jag stod vid Kramatorsk tågstation. Kramatorsk, i Donetskregionen, numera något av en enda stor militärförläggning.En blomkiosk ligger intill, inte så konstigt. För precis innan tåget ska ankomma, tåget västerifrån, fylls perrongen av soldater och nästan alla med en blombukett i handen. Väntandes på sina nära.För soldaterna kan ofta inte lämna basen, i stället kommer deras fruar, flickvänner eller partners hit för att hälsa på.Och tåget kommer och perrongen fylls av par som håller om varandra, så där hårt och efterlängtat och då känns det faktiskt som att tiden står stilla.Ögonblick av total lycka, som känns i luften, trots att det är krig. Och hur banalt det än må låta så är det väl det här människor i krig blir bra på – att värdesätta.Vad värdesätter du Bogdan, frågade jag och han svarade kort – dagen.Lubna El-Shantilubna.el-shanti@sverigesradio.se
2/26/20242 minutes, 56 seconds
Episode Artwork

Djuphavsbrytning – ett ord som väcker känslor: Carina Holmberg, Stavanger

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stavanger, fredag.Jag håller unika och dyrbara mineraler i min hand. Prover plockade från havets botten, på djup där ingen människa varit förut. Upplockade med fjärrstyrda maskiner utrustade med gripklor. Det är hårt, sprött och strävt. Svart, rostrött och till och med lite glimmande blått. Flera olika prover ligger uppradade på ett långt bord. Mineraler, prover som vanvördigt och med ett otränat öga kan beskrivas som vilken sten som helst, men som blivit sprängstoff. Jag är i Stavanger i sydvästra Norge. En anrik hamnstad som präglats först av fiske och sedan av drygt 50 år av oljeutvinning. Stavanger kallas också för oljans huvudstad. Här samsas sagolikt vacker natur, fjordar, en gammal trästad från mitten av 1800-talet sida vid sida med den betydelsefulla oljeindustrin ute på Nordsjön.Stavanger är Norges befolkningsmässigt tredje största ort och har sedan tidigt 1970-tal vuxit rekordsnabbt. En utveckling som stavas olja. Här finns huvudkontoren för både energiföretaget Equinor och statliga Sokkeldirektoratet som ansvarar för att dela ut olje- och gaslicenser.Och det är i Sokkeldirektoratets geobank, inhyst i källaren i huvudkontoret strax utanför centrum som jag får hålla i de unika mineralerna, hämtade på upp till 3000 meters djup långt ut i havet mellan Norge och Grönland. Myndigheten har nu också fått ansvar för Norges planer om djuphavsbrytning efter åtråvärda mineraler. Mineraler som behövs till vår moderna teknik och den så kallade gröna omställningen: batterier, elbilar, vindkraft.Och det finns de som gör jämförelser med norska oljefyndigheter på 1970-talet. Stora fyndigheter av mineraler kan innebära jobb, pengar, framtid. Norska Stortinget har sagt ja till att gå vidare med planerna men kritiken är kraftfull.Det saknas tillräcklig kunskap om vad brytningen i havsdjupen innebär för den unika, och hittills orörda havsmiljön menar kritikerna som manar till försiktighet. Vi måste lita på fakta är beskedet från norska politiker som menar att Norge går tillräckligt försiktigt fram. Och än är det inte fråga om någon kommersiell brytning.I Sokkeldirektoratets källare möter jag personal, som visar upp tjocka buntar av utredningar som gjorts. Kalkyler och beräkningar av vilka fyndigheter som kan finnas och hur de eventuellt ska kunna utvinnas. Men många frågetecken återstår.Jag väger de olika mineralerna i min hand, sten – med så stor betydelse på olika sätt. För miljön, för modern teknik.Djuphavsbrytning – lägg ordet på minnet – det här är med all säkerhet inte det sista du hör om ämnet.Carina Holmberg, Stavangercarina.holmberg@sverigesradio.se
2/23/20243 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Där Amerikas dag börjar: Axel Kronholm, Tokyo

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tokyo, torsdag.Jag är på väg till ön Guam i västra Stilla havet. Där finns ett valspråk som lyder: ”Där Amerikas dag börjar”. För när de första solstrålarna når över horisonten och träffar kalkstensklipporna på ön är det fortfarande eftermiddag dagen innan i New York, femton timmar bakåt i tiden, 13 000 kilometer bort.Under det brittiska kolonialväldets storhetstid sades det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Det gäller även för USA idag.Med undantag för några år av japansk ockupation under andra världskriget har Guam varit amerikanskt sedan ön erövrades från spanjorerna under det spansk-amerikanska kriget 1898. FN kallar ön för ett icke-självstyrande område. En koloni, skulle vissa säga. Den amerikanska konstitutionen definierar området som USA:s egendom snarare än en del av USA – ett ”oinkorporerat territorium”. Konkret innebär det att de 170 000 invånarna där inte har någon röst i det amerikanska representanthuset, och inget inflytande i höstens presidentval.Samtidigt beskrivs Guam ofta som avgörande för USA:s säkerhet, en spjutspets, eller USA:s osänkbara hangarfartyg i Stilla havet. På Andersen Air Force Base på öns norra del står just nu amerikanska B52-bombplan uppradade intill stridsflyg från Japan, Sydkorea, Australien och andra länder som deltar i den omfattande militärövningen Cope North.Ur militär synpunkt handlar detta om avskräckning, om att göra Guam säkrare och projicera amerikansk makt i en region där Kina blir alltmer påstridigt. De på Guam som är kritiska till USA:s militära närvaro menar tvärtom att den gör ön till en måltavla.När myndigheter och tankesmedjor gör så kallade ”war games”, alltså simulerar vad som skulle hända i en väpnad konflikt med Kina kring Taiwan, så blir Guam attackerat i så gott som alla tänkbara utfall.Statsvetaren Kenneth Kuper på University of Guam har påpekat att precis som Stilla havets önationer drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser, så riskerar de också att få bära en oproportionerligt stor del av förödelsen i ett framtida storkrig.Axel Kronholm, Tokyoaxel.kronholm@sverigesradio.se
2/22/20242 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

De danska vildarna: Samuel Larsson, Köpenhamn

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne, onsdag. Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde. Men här märker jag hur journalisten – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för.Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige.Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition.I och med Jamal El-Hajs petning finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum. Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda.  Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken.Eller Dansk folkepartis nuvarande ledare Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare. Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger. Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se
2/21/20243 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Rosa enhörningar som extremister: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.I augusti i fjol fyllde en av Putins närmaste 70 år. Det påstås att det som hände i fredags var en försenad födelsedagspresent till honom från sin gamle universitetskamrat i Leningrad. Denne 70-åring hatade en betydligt yngre man så att han lät honom långsamt dö på en plats där han inte hade en chans att kämpa emot. Som inkvisitionens plågsamma avrättningar av de dödsdömda.”Han borde inte ha kommit tillbaka, viskas det i maktens korridorer, men han gjorde det så han får skylla sig själv.””Kunde han inte nöjt sig med att nästan dö av förgiftning för tre år sedan. Och allt är ändå västs fel”, ylar de förutsägbara propagandisterna på tv:n.Nu sitter 70-åringen som högste chef för den inflytelserika utredningskommittén och beslutar även om kroppen – som om det inte vore nog att föremålet för hans djupa hat är död. Han har också makten över hur kvarlevorna hanteras, hur länge det ska dröja tills de anhöriga ska få se Aleksej Navalnyjs döda kropp? En del av viskarna i maktens korridorer säger att de kanske aldrig får kroppen. För då blir det begravning och hur ska en begravning kunna ske utan att den blir en manifestation till den dödes minne? Det har hänt förr i det stora landet att människor som avlivats för sina åsikters skull bara försvunnit, utan att de anhöriga har fått veta vare sig att de dött, när eller var de nu finns.Hatet hos den långe, men ändå korpulente, 70-åringen grundar sig i en av Navalnyjs alla avslöjande undersökningar. Om hur 70-åringen i Putins närhet berikat sig med tillgångar utomlands och blivit mångmiljardär. Det var länge sedan det avslöjades, men 70-åringen glömmer inte. Han är också känd för att personligen kört ut en av prisade Novaja Gazetas journalister i skogen 2012 och dödshotat honom för artiklar han skrivit om en massmördare, som kom undan för lätt.Så sker i det stora landet – mördarna får kortare straff än de som bara sagt ”stoppa kriget!”.Men det stora landet kommer få problem. Även om de lärt sig hur moln ska sprayas för att få soligt vid de årliga militärparaderna har de ännu inte rått på regnbågen.Och regnbågen ser allt för mycket ut som en extremist. Därför förbjöds i helgen mässan Amore mi, för alla som älskar de rosa enhörningarna My Little Pony. Inte ens det faktum att de bytt de små rosa plasthästarnas manar till färgerna rött, blått och vitt hjälpte.För den främsta ponyn i familjen, som ska se till att himlen är klar och blå, heter ju fortfarande Rainbow Dash och alla vet att hennes man är i regnbågens färger. Med ryska betongmännens logik: En spridare av extremism, en förespråkare för den internationella HBTQ-rörelsen.Min enda tröst i allt eländet, som präglat de senaste dagarna är att döden även kommer ifatt mördarna själva.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
2/20/20243 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Frågor om din lön – något som alltid skaver: Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, måndagEfter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt.För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken.Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund.Det började för några veckor sedan med det här…Knack.En äldre herre kom och knackade på vår port.Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten.Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av.Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal.För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn. Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte. Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med le chef de famille - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet.Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera.Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare.Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla.Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst.Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes.Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster.Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av.Andreas Liljeheden, Bryssel 
2/19/20243 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Knarkkungar och vård för alla – kontraster i Centralamerika: Sara Heyman, Cartago

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Cartago, fredagJag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck.Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo.Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet.Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet.Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse.Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet.Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa.Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
2/16/20243 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

En sak har de två mammorna gemensamt: Samar Hadrous, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.För två veckor sen kom jag tillbaka från min första reportageresa som Mellanösternkorrespondent.Den första anhalten i mitt korre-liv, blev Israel och Palestina.Även om jag kan en hel del om den delen av jorden, så kunde jag vid varje åktur mellan de israeliska och palestinska områdena överväldigas av känslan av att slängas mellan två parallella världar, på så kort tid.I dessa två världar lever två mammor, endast 45 kilometer bort från varandra, men distansen mellan de två känns som ett ljusår.Den ena mamman är israel från Herzilya, norr om Tel Aviv och den andra mamman är palestinier och bor i Tulkarm i Västbanken.Den israeliska mamman ligger sömnlös om nätterna, rädd för att somna för att sen vakna till beskedet att hennes 21-årige son som togs som gisslan av Hamas, inte kommer hem. Morgnarna är lika obarmhärtiga som nätterna.Solen får henne att tänka på sin son, som kanske sitter i en tunnel under jorden och inte har sett solen på fyra månader. Han får förmodligen andningsattacker, eftersom han lider av allvarlig astma. Vad har min son gjort för att förtjäna allt det här? Han skulle bara ut och dansa med sina vänner, men kom aldrig tillbaka, säger mamman.I världen bredvid går en palestinsk mamma runt i ett kallt och kalt hem vars ena vägg har sprängts bort och där spår av granatsplitter har strötts över väggar och golv. 40 dagar tidigare stormades hemmet av den israeliska armen. Mamman hann fly tillsammans med sina barn bara sekunder innan armen började skjuta mot familjehemmet.Det hon inte visste när hon sprang iväg, var att hennes 21-årige son hade dödats i en drönarattack i kvarteret bredvid några minuter innan.Han hade höga betyg men lämnade sina studier för att ansluta sig till en militant grupp, han såg ingen framtid under ockupationen och dess dagliga förnedringar och trakasserier, säger mamman och tillägger att hon har en annan son, en minderårig som inte är involverad i något militärt, men som har suttit i flera månader i ett israeliskt fängelse utan någon formell anklagelse.Mycket skiljer dessa två mammor åt. Allt från tron på vem som har rätt till det här landet, till bilden av vilken part som är den mest inhumana.Men en sak har de gemensamt, kroppsspråket.Båda försvinner i blicken när de talar om sina barn.Båda tar ett djupt andetag för att orka försätta berätta, och båda försöker stå stadigt men måste luta sig mot väggen bakom då och då.Sen jag träffade de två plågade kvinnorna har jag föreställt mig se dem stå bredvid varandra lutandes mot samma vägg, ansikte mot ansikte, samsas om luften när de behöver dra sina djupa tunga andetag, och berätta för varandra om sina smärtor.En mamma till en mamma.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
2/15/20243 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Anteckna är okej – men inte att rita i blocket: Ginna Lindberg, Guantanamo Bay

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Guantanamo Bay, onsdagVi flyger in med ett militärplan till den amerikanska militärbasen på Kuba. Vi journalister placeras längst bak, försvarsadvokaterna framför, sen åklagarna. Allra längst fram sitter en liten grupp anhöriga till offren, till några av de nästan tretusen människor som dödades i elfte september-attackerna mot USA 2001.Vi är på väg till Guantanamo för att följa det som händer i militärtribunalen. De huvudmisstänkta för terrorattackerna ska ställas till svars. Bland dem mannen som kallats för hjärnan bakom 11-sept-attackerna, Khalid Sheikh Mohammed. I över tjugo år har han suttit i amerikansk fångenskap. Åtalet mot honom kom 2008. Men rättegången har inte startat än. Det vi kommer få se i militärtribunalen är en inledande förhandling. Närmare bestämt den 49e omgången av inledande förhandlingar, inför en eventuell rättegång som ingen vet när eller om den startar.Vi flyger in över den kubanska kusten och landar i fuktig karibisk värme. Femtusen människor bor här på militärbasen Guantanamo. Det är som en amerikansk småstad, med snabbmatsrestauranger, utomhusbio, välklippta gräsmattor i villakvarteren. Några kilometer bort från de pastellfärgade villorna ligger ett av världens mest ökända fängelser, dit terroristmisstänkta män i orangea fångdräkter fördes för mer än tjugo år sen. Idag hålls trettio män fortfarande kvar här.Vi skjutsas i gula skolbussar genom militärbasen, och kommer till militärtribunalens låga byggnad. Vi åhörare får sitta längst bak i salen, bakom en ljudisolerad glasruta. Vi ser det som händer, men ljudet från rättssalen kommer med 40 sekunders fördröjning. Ibland blir det tyst, en röd blinkande lampa indikerar att militären censurerat ljudet. Jag får inte ha med mig bandspelare, bara penna och papper. Anteckna är okej, men att rita i blocket är uttryckligen förbjudet. Av säkerhetsskäl, säger min militära eskort.Så kommer de fyra åtalade in. Khalid Sheikh Mohammed i sitt hennafärgade orangeröda skägg. En stor metallring är fäst i golvet intill hans stol. Den är till för att fästa fotkedjorna i, men den används inte idag. En stolsrad är tom. Där skulle en femte terroristmisstänkt ha suttit. Men han är så psykiskt sjuk att en domare bedömt att han inte kan medverka.När dagens förhandlingar slutat, så kör vår militära eskort runt oss för att visa valda delar av militärbasen. Vi vill se fängelset, men det går inte av säkerhetsskäl, säger militären. Istället erbjuds vi ta foton på stranden, eller framför McDonalds. Vi handlar mat i militärbasens affär, de säljer souvenirer. Orangea muggar med texten ”Relax Guantanamo Style”.Solen går ner över fånglägret på Guantanamobasen, och de kubanska bergen glöder mot horisonten. Den amerikanska flaggan halas som varje kväll. Imorgon hålls nya förhandlingar, nya juridiska diskussioner, inför en rättegång som ingen vet om eller när den blir av.Ginna Lindberg för P1 Morgon, Guantanamo Bay
2/14/20243 minutes, 49 seconds
Episode Artwork

Tänk om väljarna i Sverige hade kunnat påverka som de gör här: Pontus Mattsson, London

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Är det kanske här i Storbritannien som lösningen finns på hur man ska bli av med politikerna ingen vill ha, de politiska vildarna, som lämnat eller blivit uteslutna ur sitt parti, men som ändå envisas med att behålla sin plats tills mandatperioden löper ut – nämligen genom att låta väljarna bestämma.Det kan de ibland få göra här i Storbritannien.Om en ledamot i parlamentet har dömts till fängelse eller gjort något så olämpligt att parlamentets eget granskningsutskott utdelat en reprimand – får väljarna en chans till ett nytt val. Om tio procent av de röstberättigade i valkretsen begär det – så blir det ett nytt val och politikern kan då välja att ställa upp igen, eller att avgå – vilket de flesta gör.Till exempel Margret Ferrier, från det skotska nationalistpartiet. Under pandemin bröt hon mot reglerna. Hon hade känt symtom på covid och tagit ett test, men utan att invänta svaret hade hon sedan besökt ett gym, en skönhetssalong, en gudstjänst och därefter tagit tåget till London och deltagit en parlamentsdebatt, innan hon dagen därpå fick svaret att hon hade covid.Det blev 30-dagars avstängning från parlamentet, partiet ville längre inte veta av henne. Och hemma i Skottland samlades det tillräckligt många namn för att de skulle bli ett nytt val, med en ny kandidat från nationalistpartiet som ställde upp och förlorade.På torsdag är det val i Wellingborough, en timmes tågresa norr om London. De är den konservative ledamoten Peter Bone som parlamentets granskningsutskott förklarat skyldig till att ha trakasserat en anställd, bland annat genom att visa sitt nakna underliv för den anställde. Bone har nekat, men granskningsutskottet bestraffade honom med avstängning tillräckligt många väljare har begärt ett nytt val. Bone ställer själv inte upp.I Sverige har frågan om politiker som misskött sig diskuterats länge. Om det inte handlar om grov brottslighet är det upp till politikern själv att bestämma om han eller hon ska sluta innan mandatperioden är över. Och det kan som bekant handla om stora summor pengar att kvittera ut för den som bestämmer sig för att hänga kvar. För ett par år sedan var de politiska vildarna så många att de fick en helt egen korridor i riksdagshuset.Och nog skulle det vara intressant att veta vad väljarna hade haft att säga som de fått möjlighet att rösta, kring till exempel sverigedemokraten som startade massagesalong samtidigt som hon fick ersättning från riksdagen utan att vara där, eller liberalen som fick pengar av riksdagen för att hyra en lägenhet av sin egen make. Eller vad väljarna i Malmö skulle säga om Jamal El-Haj är en fortsatt lämplig riksdagsledamot, trots att Socialdemokraterna har bytt uppfattning i frågan.I Sverige ges ingen sådan möjlighet förrän vid nästa val.Här kan väljarna få en extrachans att säga sitt.Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se
2/13/20243 minutes, 1 second
Episode Artwork

“Kom och hämta mig”, vädjade sexåriga Hind – nu är hon död: Cecilia Uddén, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt i kriget.Så sa min väninna i Kairo i lördags när den sexåriga flickan Hind Rajab hittats död i en bil i Gaza. Ett barn bland 10 000 dödade barn i Gaza som fått hela världens uppmärksamhet.Efter att flickans vädjan om hjälp när hon satt i en bil i Gaza omgiven av ihjälskjutna släktingar, bandats i ett samtal med Palestinska Röda Halvmånens larmcentral.”Kom och hämta mig”, säger sexåringen, ”jag är rädd, kom och rädda mig”.Det var inte hon själv som ringt larmcentralen, utan i samma bil fanns hennes tonåriga kusin Layan som kopplats till larmcentralen efter att bilen flickorna satt i tillsammans med fyra släktingar beskjutits. Alla vuxna i bilen var döda.Layan, berättade att det bara var hon och sexåriga Hind som var vid liv, hon sa: de skjuter mot oss, stridsvagnen är precis intill oss, sen hörs en skottsalva, Layans skrik och tystnad.Röda Halvmånens larmcentral ringde tillbaka till tonåringens mobil och då svarade sexåriga Hind och vädjade om hjälp.Larmcentralen som talade med Hind höll telefonlinjen öppen i tre timmar medan Röda Halvmånen säger att de koordinerade med Israels militär för att få grönt ljus att skicka en ambulans till platsen.Först sa Hind att släktingarna i bilen var döda, sen sa hon att de sov och kvinnan från larmcentralen försökte lugna flickan med att de sov och att en ambulans var på väg. Hind ska ha sett ljusskenet från ambulansen som körde fram intill den sönderskjutna bilen, sen bröts kontakten med ambulansen, Röda Halvmånen anklagar Israel för att ha bombat den.Först tolv dagar senare, i lördags, kunde släktingar ta sig till området efter att israeliska styrkor dragit sig tillbaka därifrån. Då hittades två döda sjukvårdare i skelettet av en sönderbränd ambulans och i den sönderskjutna svarta personbilen, kvarlevorna av sex människor, inklusive sexåriga Hind och tonåringen Layan.Israels försvarsmakt har ännu inte kommenterat händelsen.Nyheten både om telefonsamtalet och om att Hind hittats död har spritts över hela världen och vissa av mina vänner i Kairo tror att Hinds tragiska död kommer att bidra till ett slut på Gazakriget.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt, som min väninna sa. Men med ett snabbt och cyniskt rakbladssnitt klövs den förhoppningen när en annan av mina vänner sa:Har du glömt Aylan Kurdi? Tvååringen som drunknade i Medelhavet och vars livlösa lilla kropp hittades på stranden? Minns du vad man sa då? Hur FN:s sändebud Staffan de Mistura var övertygad om att Aylan Kurdis död skulle påverka Syrienkriget och flyktingströmmen och få världen att agera. Blev det så? sa den cyniska väninnan i Kairo.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.se
2/12/20243 minutes, 59 seconds
Episode Artwork

Bråkiga fransmän: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 9 februari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.Och detta med övriga befolkningens samtycke.Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.Någon skriver kanske en insändare.Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?Eller är vi bara lättare att köra över?Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?Vad tror du?Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
2/9/20243 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

En mammut vid presidentpalatset: Love Lyssarides, San Salvador

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Salvador. Torsdag. I folkhavet utanför presidentpalatset i San Salvador känner jag plötsligt hur någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och där står dom: två fnittriga tonåringar. Deras ögon lyser. Dom tittar på min mikrofon. En av dom tar sats och säger:-Vi måste bara fråga…är du Youtuber? Dom tittar på varandra och fnissar. Den ena har selfiekameran redo i handen. Jag har fått den här frågan förut här under valrörelsen av tonåringar som har sett mig jobba och jag vet hur besvikna dom blir av att höra svaret. - Näe… jag jobbar med radio, säger jag. Den ena tjejen blir tyst en sekund. Hon ser fundersam ut. Hennes kompis hjälper henne och flikar in. - Ja… Radio. Han jobbar med radio. Du vet en sån som finns i bilar. Dom glittrande ögonen har slocknat. Dom ser besvikna ut. Ja, alltså radio, fortsätter jag. Jag är här och bevakar valet för svensk radio. Jag gör reportage. Reportage som går på radio. Som man kan lyssna på när man åker bil, till exempel. Nu tittar dom på mig så som man tittar på en morfar som berättar en alldeles för lång anekdot. Så, du är inte youtuber? Jag känner hur jag håller på att förlora dom. Jag säger att vi faktiskt också gör grejer på sociala medier. P3 Nyheter har ju faktiskt en ganska stor Tiktok, till exempel. Dom nickar artigt. -Vad kul… säger dom och lägger försiktigt tillbaka selfiekameran i fickan. Just Youtubers har spelat en viktig roll i det här valet. President Nayib Bukele har i princip bojkottat etablerade medier under sin valkampanj. Han fokuserar nästan bara på sociala medier och förlitar sig på en armé av lojala Youtubers som sprider hans budskap - ofta helt okritiskt. Jag undrar om det vi ser i El Salvador kanske är en liten glimt in i hur framtidens valrörelser kommer att se ut. Inga valstugor. Inga valmöten. Inga TV-debatter eller utfrågningar. Bara sociala medier. För varför ska politiker utsätta sig för kritiska frågor i en TV-studio när dom kan prata ostört och direkt till sina väljare i sina egna kanaler? För Nayib Bukele har den här strategin varit extremt framgångsrik. Han struntade i journalisterna och vann valet med 85% av rösterna. Youtubers verkar har blivit superstjärnor som tonårstjejer vill ta selfies med. Borta vid presstältet framför presidentpalatset finns några av världens största och mest ansedda nyhetsmedier. Det är journalister från New York Times, Le Monde, El Pais och The Guardian. När tonårstjejerna går förbi tittar dom förundrat på det stora pressuppbådet - ungefär med samma typ av fascination som när man tittar på en uppstoppad mammut på ett museum. Som om att dom tänker: ”wow… vad stora dom var innan dom utplånades.” Love LyssaridesP3 Korrespondent – San Salvador
2/8/20243 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Rysslands hängivna anhängare: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 7 februari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagDet förlovade landet, så såg de så kallade Kirunasvenskarna på Sovjetunionen när de lämnade Sverige för att vara med och bygga kommunismen. Det skulle visa sig vara en chimär, som bara några få återvändande kunde vittna om. Nu tycks ett gäng misslynta svenskar vara på väg igen, åtminstone påstår en 80 årig kvinna det i mejl till mig. De vill inte bo kvar i lydstaten Sverige eller det förhatliga väst. De är tydligen de flesta pensionärer med tid att surfa runt bland konspirationsteorierna på nätet för att få stöd för sina fasta övertygelser om att väst velat invadera Ryssland sedan 1991 och att Ukrainakriget är en sammansvärjning mellan Storbritannien, USA och vapenindustrin. Allt för att få Ryssland på fall och dela upp det rika landet i smådelar. Men,påstår de, så kommer det inte bli för väst har underskattat den ryska styrkan och nu sjunker Europa ned i misär tillsammans med USA. Så de smider sina planer på en mycket bättre tillvaro i Ryssland.... Den verklighet jag försöker berätta om i Ryssland går dessa människor spårlöst förbi, eller så ses det som lögner. Precis som inga varningar bet på Kirunasvenskarna då på 30-talet. Ett exempel på hur det var är finsk-svenska filmen Den eviga vägen, som finns på SVT Play. Men antagligen tittar inte pensionärsgänget på SVT, för public service är i deras ögon krigshetsare köpta av vapenindustrin och USA förståss. De har heller inte hört om barnläkaren Nadesjda 67 år, som riskerar fängelse för att ha baktalat ryska armén. Det påstår en mamma, som besökte doktorn för att få ordning på sin sons ovanliga beteende. Sonens far strider i Ukraina och kvinnan anmälde doktorn för att ha sagt att det var orsaken till pojkens problem. Barnläkaren nekar, men redan har husrannsakning gjorts i hennes enrummare i Moskvas förorter. Och inte vill de höra om Valeria, som riskerar fängelse för att hon hade örhängen med regnbågsfärger, dvs hon är en del av den världsomfattande extremistiska gayrörelsen och då brottsling.Eller om alla lokalpolitiker, lärare, universitetslektorer och forskare som sparkats för att de är för fred och emot krig. Det svenska gänget vet inte att det är riskabelt att gå med fredsduvor i Ryssland eller ännu värre, lägga gulblå blommor vid statyer, hänga ut gröna band, eller bära en vit sjalett, allt symboler mot krig och för fred. Sen det storskaliga ryska anfallet på Ukraina för snart två år sedan har nära 20 000 ryssar gripits för att de är emot kriget. Över en miljon har tvingats lämna landet för att undvika att straffas för sina åsikters skull. Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sr.se
2/7/20243 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Den svenska frågan i Sachsen: Daniel Alling, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin tisdag,I går var jag i vackra Dresden, huvudstad i delstaten Sachsen, för att tillsammans med kollegor träffa den kristdemokratiske regeringschefen där, Michael Kretschmer. Han leder Sachsens regering som består av hans eget parti Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och De gröna.Den förste september i år det val till Sachsens delstatsparlament, samma dag är det också val till delstatsparlamentet i granndelstaten Thüringen.Och tro mig när jag säger det, det är två tyska delstatsval som många av världens blickar faktiskt kommer riktas mot.En av anledningarna har tre bokstäver och stavas förstås AfD.Det tyska partiet, med sina likheter och skillnader med Sverigedemokraterna men som likt Sverigedemokraterna för några år sen i Sverige, nu fullständigt dominerar den tyska politiska diskussionen, i Sachsen såväl som Thüringen samtidigt som det pågår stora demonstrationer mot partiet och det ropas på förbud.De tyska partirepresentanterna, framförallt de kristdemokratiska, som just exempelvis Michael Kretschmer i Sachsen, får ständigt nu liknande frågor som borgerliga svenska politiker framförallt fick förr, om man uteslöt eller på något sätt kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna.I Tyskland är nu frågan till politiker som Kretschmer istället:– Kan du på något sätt tänka dig att samarbeta med AfD?Hittills utesluter alla det, kristdemokrater, såväl som liberaler och socialdemokrater.Men det gjorde man ju länge i Sverige också.Men den svenska regeringslösningen, en borgerlig minoritetsregering som stöds av SD har förstås inte gått spårlöst förbi här i Tyskland.I somras träffade jag två förbundsdagsledamöter från AfD, efter ett tag framkom det att de hade full koll på den svenska lösningen och ja, det var något man hade diskuterat, kanske inte med partiledningen ännu men iallafall vissa ledamöter sinsemellan.Så på besöket i Dresden igår hos kristdemokratiske Kretschmer var det förstås läge att fråga om han kunde tänka sig ett liknande parlamentariskt samarbete med AfD i Sachsen, om det skulle bli läge?– Jämför du mig med den svenske statsministern, sa Kretschmer först och log och sa sen att han hade uteslutit ett samarbete så många gånger redan att han inte behövde göra det en gång till.Men Michael Kretschmer och flera med honom kommer få den där Afd-frågan många gånger till.Och inte bara den, i Thüringen ser AfD ut att kunna bli så pass stort att kristdemokraterna där kanske måste samarbeta med vänsterpartiet för att få ihop en regering, vilket man hittills också uteslutit, eller varför inte med det nya partiet kring den förra vänsterpolitikern, Sahra Wagenknecht.Utanför rann floden Elbe förbi, bred och präktig.Det hinner helt enkelt rinna många, många liter politiskt vatten under broarna i Dresden och i Thüringen före och efter valet den förste september.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
2/6/20243 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Svärmor vågar säga sanningar: Milan Djelevic, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Att vara korrespondent i den delen av världen där jag håller till, i sydöstra Europa, är för det mesta minst sagt spännande. Konflikter, klimatkatastrofer och dramatisk storpolitik, men även hoppingivande och glada berättelser.Och utöver detta finns också något som är ack så ljuvligt, men mer eller mindre livsfarligt – en stor kulinarisk variation, där i synnerhet charkuterier i förädlad form är svårt att stå emot.För min del har jag snöat in på kallrökt salami i alla dess olika utföranden. Den ska helst vara ungersk, men det går också bra med serbisk, kroatisk eller slovensk. Men denna passion har en baksida – en kroppslig sådan. Man lägger på, så att säga.Nå, salamiorsakad viktuppgång går inte jättefort. Pö om pö händer saker och skjortor sitter lite trängre och byxor är svårare att få på.Nånstans mellan jul och nyår inser jag trots allt att salami-kosten bör reduceras en smula, men ständiga jobbuppdrag och egentligen få reaktioner från familj och vänner, får sådana tankar att skingras ganska snabbt.Några dagar in på det nya året kommer vändningen, och då är det en annan specifik egenskap, vanligt förekommande i sydöstra Europa, som står för upplysning och kunskap. Att smussla, dölja eller prata i gåtor är inte östeuropéns starka sida – man säger vad man tycker.I det här fallet är det svärmor, en svårimponerad från Polen invandrad dam, som visar prov på denna speciella, låt oss kalla den, förmåga.Hon är inbjuden på middag, kommer vid utsatt tid och stiger in i bostaden. Något hej eller annat normalt kommer dock inte, utan första meningen är: ”Men Milan, du har blivit tjock!” Det sägs med bestämd betoning på ”tjock”. Bakom står hustrun och i ögonvrån ser jag chocken sprida sig i hennes ansikte. Detta är inte vad man bör förmedla så direkt, inlindat ja, men inte rakt upp i ansiktet, som en hälsningsfras från helvetet. Men jag själv – känner mig som hemma.Detta sätt att påpeka sakernas tillstånd är mig så välbekant – från de levande och ibland brutala konversationer jag som liten fick ta del av bland fastrar och mostrar och annan släkt under sommarsemestrarna i dåvarande Jugoslavien. Men även idag under mina vistelser i den östeuropeiska hemisfären.För min del blir svärmors hälsningsfras befriande på många sätt – äntligen någon som tar upp det jag själv inte velat se och med det – möjligheten till en åtgärdsplan.Hennes kalla konstaterande får mig att vakna upp – relationen är över, den till salamin alltså. Och när svärmor kommer på middag om några veckor igen, ska det bli spännande att höra hennes första kommentar när hon stiger in genom dörren. Då kommer man med säkerhet få veta hur landet ligger.Milan Djelevic för P1-Morgon.
2/5/20243 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Odlingsglädje som hemlöshetsbarrikad: Roger Wilson, San Francisco

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Den som ger sig ut på en promenad i den här stan kan få intrycket av att San Fransico är en stad där odlingsglädjen står orimligt mycket i centrum. På vissa gator fylls trottarerna av rader av nästan badkarsstora aluminiumbaljor där man planterat suckulenter. Kant i kant längs hela kvarter. Ibland även i de allra mest smala, mörka och bortglömda gränderna.Visst finns det en San Francisco-tradition av att husägare sätter ut stora krukor med vackra växter på trottoaren, men den senaste vågen av odlingskärl i gatumiljön har dessvärre ganska lite att göra med gröna fingrar.Planteringarna är ofta ditsatta av lokala grupper, och är ett sätt att hindra hemlösa från att slå upp sina tält på trottoarerna.På min gata försökte man till en början inte ens låtsas att det handlade om någon form av utsmyckning. I en månad eller så innehöll odlingskärlen bara lite cement på botten, så att man inte skulle kunna flytta på dem. Nu, efter att växterna planterats, så verkar ingen riktigt sköta om odlingarna. Suckulenterna börjar försvinna från odlingskärlen. I en del finns bara jorden kvar, andra har börjat fungera som ovanligt stora soptunnor.Defensiv arkitektur, ja så betecknade lokaltidningen Mission Local de här odlingskärlen, som fungerar som ett slags barrikader mot stadens hemlösa, från vissa boendes sida. Reportrarna från Mission Local räknade till mer än 2 000 odlingskärl i stadsdelen Mission, och den typen som står i rader på en av gatorna vid mitt hus kostar tydligen runt motsvarande 7 500 svenska kronor att köpa in.Det är alltså hundratusentals kronor av misslyckade planteringar som finns bara i mitt grannskap.Eventuellt är det också en kostnad som står i paritet med de skyhöga boendekostnaderna i den här stan, något som också drivit på att folk förlorat sina boenden. San Francisco har kämpat med hemlösheten i årtionden, men många jag pratar med här säger att det var efter pandemin som allt blev riktigt akut. Den pågående fentanylepidemin i USA har ytterligare förvärrat läget.Det här är förstås också det stora ämnet inför valet här i San Francisco i höst, där man bland annat ska välja borgmästare. Just nu ser det ut som om valkampanjen kan komma att handla om vem som lovar mest polisnärvaro och tuffare tag – medan rösterna som vill se mer satsningar på boenden och sociala åtgärder verkar ha hamnat i bakgrunden. Det krävs pengar för att göra sin röst hörd i en valrörelse i San Francisco.En del av stadens techmiljonärer har i flera år pumpat in pengar i organisationer för att försöka förändra den ofta extremt liberala stadens politiska inriktning. En av dem som utmanar den sittande borgmästaren London Breed är Daniel Lurie, en av arvingarna till förmögenheten från ett av stadens mest kända klädmärken: Levi's.Roger Wilson, USA-korrespondent
2/2/20243 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Solastalgi – sorgen när en kär miljö förändras: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag,Igår lärde jag mig ett nytt ord: Solastalgi. Litet som nostalgi, men ändå inte. Sola-stalgi.Om nostalgi beskriver längtan och saknaden man kan känna efter att själv ha förflyttat sig i tid och rum, så handlar solastalgi om den psykiska smärta man kan känna när man själv är kvar på samma plats, men då en kär miljö omkring en har förändrats.Nostalgin kan eventuellt botas av att åka tillbaka till en plats där man lämnat en del av sin själ. Tillbaka till barndomshemmet, barndomsstranden eller barndomens skidbackar.Med solastalgi är det annorlunda – där finns inte mycket man kan göra själv. Att mitt barndoms gnistrande, vintervita sagolandskap alltmer byts ut mot gråslask och ishalka på svart asfalt i en varmare värld, kan jag bara sörja.På Österlen kommer en av de vackraste badstränderna i Simrishamn att vara stängd i sommar efter att starka vinterstormar gjort stranden för farlig att besöka. ”Här har barnen lekt och badat sedan de kom till jorden” skriver en sorgsen pappa och beklagar sig över de ”absurt” många besökarna – men även över hur väder och vind hela tiden ökar stranderosionen. SMHI varnar för stora havsnivåhöjningar här de kommande decennierna.I ett annat kustnära område som hotas när havet stiger har en pappa dragit på sig vadarstövlarna gång på gång den här vintern. Familjens hus i den lilla nordfranska staden Bleneques har översvämmats tre gånger efter att rekordstora regn öst ner vatten över villakvarteren.”Här är våra barn födda, här har de tagit sina första steg, lekt och sprungit mellan husen. Nu är allt borta”, säger Vincent med sorgsen blick.De två första gångerna huset fylldes med meterhögt, smutsigt vatten ville tonårsbarnen tillbaka till varje pris. Men efter den tredje gången på två månader, då föräldrarnas rädsla och förtvivlan inte längre gick att dölja, förstod alla. Ett mysigt hem, en gård med grönsaksland och klätterträd intill en liten å – som gjort för äventyr – var för alltid borta.Ingen har skadats, även om pappa Vincent drömmer mardrömmar varje natt om vatten som forsar in i sovrummet, så är familjen intakt. Men naturen och omgivningarna är för alltid borta. Sorgen, förtvivlan och saknaden efter det som gått förlorat har nu ett namn – solastalgi.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.marie-louise.kristola@sverigesradio.se
2/1/20243 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Nyheten om Gareca slog ner som en bomb i Peru: Ivan Garcia, Bogotá

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, onsdag.Fotboll väcker passion här i Latinamerika, och ibland väcker den också nationalistiska känslor som finns latenta i folksjälen i de olika länderna.Senast i raden av uppblossande patriotiska känslostormar har ägt rum i Peru.Det handlar om en argentinsk tränare som 2017 lyckades ta det peruanska herrlandslaget till fotbolls-VM efter 36 år. En hel generation peruaner såg alltså aldrig sitt landslag i VM. Peru var i många år parian i den sydamerikanska fotbollen, men så kom argentinaren Ricardo Gareca, med smeknamnet Tigern, och gav landet tillbaka den förlorade stoltheten.Utöver en plats i VM i Ryssland 2018 så kom Peru tvåa i den regionala toppturneringen Copa America 2019 och Fifa rankade landslaget som det tionde bästa i världen – den högsta placeringen Peru haft i Fifa-rankningen.Peruanerna dyrkade honom. I huvudstaden Lima restes en staty över Ricardo Gareca, regeringen gav argentinaren ett symboliskt peruanskt medborgarskap och familjerna döpte sina barn till Gareca.Men allt förändrades i ett slag i förra veckan. Då kom nyheten om att den nu 65-årige Ricardo Gareca blivit ny tränare för ett nytt herrlandslag – Chile.Nyheten slog ner som en bomb i Peru – och den har dominerat i flera dagar. Att den folkkäre Gareca tog ett nytt jobb, det tycker alla är okej. Men att han valde att ta jobb hos ärkefienden Chile, det är mer än vad en peruan kan tåla.I sanningens namn finns det personer som försvarar Garecas beslut, han är ett proffs och ska kunna jobba var han vill. Han gjorde sitt för Peru och det ska landet vara tacksamt över.Men de röster som hörs mest är de som är förbannade på argentinaren – varför valde han inte ett landslag i Asien eller Afrika? Men Chile! Chile som i kriget 1879 tog stora territorier ifrån oss. Chile som i fotbollssammanhang är vår fiende nummer ett.En sportkommentator kallade Gareca för landsförrädare, en annan lovade att ta ner affischerna med hans bild hemma, en tredje föreslog att man skulle ta ifrån honom det symboliska peruanska medborgarskapet. Och så vidare…Debatten har blivit så het att tunga politiker har uppmanat till besinning.Fallet Gareca visar hur djupt ärren från ett krig för många år sedan kan sitta i folksjälen. Bland många vanliga peruaner frodas Chile-hatet, det finns liksom under ytan. Och likaså i Chile är det vanligt med rasistiska yttringar mot grannarna i norr.Som tur är så är det ingen som tror att det finns nån risk för en kris mellan Peru och Chile på grund av Ricardo Gareca. De två länderna är kommersiellt väl sammanlänkade och varken den chilenska eller den peruanska regeringen är intresserade av en konflikt.Det värsta som kan hända är nog att statyn över hjälten Gareca försvinner från Lima.Ivan Garcia, Bogotaivan.garcia@sverigesradio.se
1/31/20243 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Glada emojigubbar på världens farligaste plats: Moa Kärnstrand, Stockholm

Utrikeskrönikan, 30 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Just hemkommen från Taiwan, som kallats världens farligaste plats, funderar jag på varför ön jag besökt inte alls känns som en farlig plats.Taiwan har fått sitt utnämnande på grund av att ön befinner sig mitt emellan ett Kina som hotar att ta Taiwan med våld – och ett USA som då väntas komma till undsättning.I somras reste jag till Taiwan för att intervjua öns utrikesminister om risken för krig. Inför mötet skulle jag bli kontaktad av en högt uppsatt person i ministerns stab. Men det som dök upp i min telefon var en gullig vinkande emojigubbe med rosa kinder och glad mun.Jag frågade: ”Vem är det här?”Svaret jag fick var: ”Det här är utrikesdepartementet.”De står i bjärt kontrast till varandra: Bilden av en ö som balanserar på randen till krig. Och så den glada emojigubben. Den senare stämmer mycket bättre överens med känslan på marken. I Taiwan är allting nämligen vad som på kinesiska kallas ”hěn kě'ài” – väldigt gulligt. Så gulligt, faktiskt, att det är lätt att glömma att det finns ett hot om krig över huvud taget. Och kanske är det poängen?När jag är i Taipei åker jag ofta buss. Ombord möts jag av planscher föreställande gulliga hundar i polisuniform som uppmanar mig att rapportera misstänkt beteende. Och tecknade björnar som ringer till larmcentralen på sina gulliga mobiltelefoner för att anmäla sexuella övergrepp. Jag betalar med mitt busskort som har formen av en katt som sitter i en matskål.Det är något särskilt med just katter. Den sittande presidenten Tsai Ing-wen är landets kändaste cat lady och somliga säger att hon har använt sina katter för att framstå som mjukare. Och den nya vicepresidenten har redan utnämnt sig själv till ”kattkrigare”. Som en motvikt till Pekings ökänt stenhårda ”vargkrigardiplomater”.Det är anekdotisk bevisföring, jag vet. Men jag får ibland känslan av att ”gullifieringen” – låt oss kalla den det – har som syfte att få invånarna att känna sig trygga. ”Kě'ài” är visserligen ett fenomen som vuxit till en jätteindustri både här och i grannländerna. Men att ta rygg på det blir ett sätt för myndigheterna på Taiwan att flytta vardagsfokus bort från farorna.Kanske var det så regeringen tänkte när det var dags att informera om det impopulära beslutet att förlänga värnplikten från fyra månader till ett år. Statens information skickades nämligen ut i form av – en gullig tecknad serie. I serien får en kille ta på sig en magisk hjälm med kattöron och testa att göra lumpen. Jag minns några unga killar som jag mötte i en bar och visade serien för. De bara skrattade.Men där under någonstans ligger det ett allvar. En medvetenhet om hur snabbt livet skulle kunna förändras. Även om man tar till mycket för att slippa tänka på det. ”Det är så här vi gör”, säger min taiwanesiska kompis. ”Vi försöker till och med göra krig gulligt.”Moa Kärnstrandmoa.karnstrand@sverigesradio.se
1/30/20243 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Vardagsbetraktelser från en huvudstad: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönikan 29 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag.Tidigt på morgonen, järnvägsstationen i Kiev. Jag går upp för trapporna från perrongen till utgången, kånkandes på min resväska, snö, isiga trappor, halkar mig fram.En äldre man sopar bort snö och grus på gatan, skyfflar långsamt i kylan, en annan, i militäruniform står lutad mot stationsväggen och röker, gummor med hucklen och tjocka halsdukar säljer blommor, för här går de åt, alla möten, alla farväl – Kiev, du är dig lik, trots allt.Till och med snabbmatsrestaurangen är öppen. Jag hatar den. För drygt tio år sedan, innan allt, innan Rysslands annektering, innan kriget, så gick jag upp för samma trappsteg.Då hade jag precis kommit med tåget från Moskva. Ja, en gång så gick det sådana tåg.Det var en sommardag och jag och mitt sällskap var vrålhungriga.Och tanklös som jag var föreslog jag att vi skulle äta på snabbmatsrestaurangen, fastän våra ukrainska vänner väntade på oss.– Kan inte du hålla dig, de har säkert lagat mat, sa mitt sällskap.Nej, jag det kunde jag inte. En halvtimme senare kom jag mätt till ett dukat frukostbord med hemlagade pannkakor, pajer, omeletter, sallader. Ångrar mig fortfarande. En annan tid.Ändå är allt sig likt, fastän allt är annorlunda.Sätter mig i taxin. ”Brinn du ryska stridsvagn, brinn”, chauffören skruvar upp volymen, sjunger med i låten. Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret, ser gator, människor svepa förbi. Reklamskyltar, gå med i tredje anfallsbrigaden, delta i den historiska striden, står det på en, på en annan – Ukrainas bästa psykologer hittar du hos oss – utifall du behöver prata ut.Ett konditori, i skyltfönstret, rosa fluffiga bakelser, marängtårtor, kakor i alla dess slag, intill, en butik med funktionskläder och militära prylar.Plötsligt tystnar musiken, flyglarm över hela Ukraina, ryska stridsplanet MIG-31 i luften, chauffören trycker bort varningen på mobilen och låten fortsätter att dåna ur högtalarna, brinn du ryska stridsvagn, brinn.Jag tänker tillbaka på den sommardagen för mer än tio år sedan, frukostbordet hos vänner i Kiev. Var har det blivit av alla nu…Pratar med en ukrainsk vän över telefon, hon har nyligen kommit tillbaka till Kiev efter att ha hälsat på sin man som tjänstgör i Donbas. Han är trött, har ångestattacker, dricker för att bedöva känslan. Missat, födelsedagar, begravningar, bröllop.Men det var fint att hälsa på honom, även om vi fick bara två dagar. Jag hade med mig finporslinet hemifrån, två tallrikar som vi bredde mackor på, precis som hemma. Han grät, sa att han längtade hem.Ingenting är som förut, ändå, ändå är Kiev sig likt. Ärrad, skadskjuten men på fötter… Hur underligt det än må vara…”Ha en bra dag, må himlen vara klar”, säger taxichauffören när han lämnar av mig och åker sin väg.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se
1/29/20243 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Oväntade motgångar: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 26 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, fredag.Ibland, och kanske särskilt i Afrika, så stöter man på de där oväntade problemen. Min dotter tillsammans med några andra ryttare fick avbryta en uteritt på grund av en aggressiv giraffhane som blockerade vägen nyligen, eller när stora delar av elen i huset slogs ut av att regnvatten hade runnit genom en vägg och blött ner en enda stickkontakt.Oväntade problem.Men det var egentligen inte det jag tänkte prata om, utan om oväntade problem för Elfenbenskusten i den pågående Afrikanska cupen. Ja, jag brukar kallade den det, och får bassning av Radiosporten varje gång, det ska heta de Afrikanska mästerskapen.Kanske är jag influerad av franskans, Coupe d'Afrique des Nations, CAN, eller engelskans Africa Cup of Nations, en slags motsvarighet till EM och kontinentens största återkommande idrottsevenemang där talanger och nykomlingar från 24 länder drabbar samman vartannat år.Det är alltid lika underhållande, även för mig som i vanliga fall inte är så fotbollsintresserad. Gruppspelet håller nu på att avslutas och redan har det varit ett par skrällar, bland annat för värdnationen till hela turneringen – just Elfenbenskusten, som riskerar att åka ut efter en katastrofförlust mot ett land som i vanliga fall skulle vara en lätt match, lilla Equatorialguinea, det enda spanskspråkiga landet på fastlandet i Afrika, som utklassade ivorianerna med 4-0 häromdagen.Det råder nästan landssorg i Elfenbenskusten som tidigare vunnit hela mästerskapet två gånger och kommit tvåa två gånger. Nu hänger de löst. En annan skräll är Ghana, som alltid presterar bra, åkte ut efter en målvaktsmiss mot Egypten, eller att Algeriet möter samma öder efter att ha fått spö av det lilla grannlandet Mauretanien. Nästan alltid har det varit så att länder från Västafrika och Nordafrika dominerat helt, därför var den återigen en skräll när Namibia, i sin första seger någonsin, slog ut Tunisien.Sen har vi namnen på landslagen som verkligen är etablerade smeknamn i just Afrika, ofta med djurtema, som signalerar styrka och uthållighet. Bland de favorittippade finner vi de otämjbara lejonen, les Lions Indomptables – alltså Kamerun, les Aigles, örnarna, alltså Mali och och hur ska det gå för Os Tubaroes Azuis, blåhajarna, alltså Kap Verde som leder sin grupp? Även för Os Palancas Negras, sabelantiloperna, alltså Angola, ser det bra ut.Och så här kan jag hålla på. Det är ett underhållande evenemang, med oväntade motgångar och en lika spännande fortsättning. Själv håller jag på mitt gamla vanliga lag – les Etalons – hingstarna – det vill säga Burkina Faso.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
1/26/20243 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Protesterna som tystnat – och de som uppstått: Samuel Larsson, Warszawa

Utrikeskrönika 25 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa, torsdag.Runt det stora TV-huset mitt i stan är tyst och tomt. Här hade den polska public service TV:n TVP sina nyhetsredaktioner, ökända för att ha stått det förra regeringspartiet så nära att det bara gick att beskriva deras verksamhet som partitrogen smörja - i bästa fall. I sina sämsta stunder som förtal, hatkampanjer, lögner och propaganda. Idag är huset tomt, på entrédörren en kort text om att objektet är avspärrat och utanför tysta och uttråkade står ett par poliser på vakt.Ja, den förra regeringens propagandistiska vänner på statliga TV:n hörs inte mer, men det är en annan historia.För det är alltså även tyst och tomt utanför TV-huset. Borta är även de demonstranter som de senaste fyra fem åren stått här varje dag, i protest mot vad som pågick inne i huset. Tanter och farbröder i stödstrumpor, gubbakepsar, blommiga mobilskal och som med megafoner i händerna outtröttligt skrek och skränade att TVP var lögnare.Jag slår en lov runt det tysta TV-huset, åtföljd bara av polisernas vakande blickar, och jag tänker att det kanske är såhär en politisk förändring ser ut? Protester som tystnar. Det var ju det de pratade om när jag träffade dem i höstas – längtan efter att tystna, gå i pension efter alla år med megafon och plakat i sanningens högljudda tjänst.I Polen har det skett ett maktskifte. Lag och rättvisa, partiet som under åtta år envist skadesköt den polska demokratin, är borta och med dem alltså även många av de som lika envist protesterade mot utvecklingen.Ett annat exempel är Aldona Krawczyk, den gamla damen som pyntade sin balkong här i Warszawa med subtila symboler för missnöje och motstånd. En lång historia, men bland annat innebar det en fastkedjad ganska ful anka i plast. Aldona blev med tiden berömd i hela stan, men nu har hon beslutat att auktionera bort allt pynt till välgörande ändamål. Förändringen har skett, protesten är över, den fula plastankan ska få göra nytta på annat sätt.Men, inser jag rätt snart, maktskiftet i Polen är inte bara protester som tystnar. Utanför polska parlamentet sitter Maciej Bajkowski i sitt tält. Här har han bott och demonstrerat i åtta år, lika länge som Lag och rättvisa satt vid makten. Hans hem är lite rörigt och påminner om en blandning mellan loppmarknad och politiskt kampanjkontor. Ute blåser en snål vind, här inne susar gasolvärmaren och lådan med hemmalödade batterier lyser upp i stöket. Warszawa stad, som styrs av Lag och rättvisas politiska motståndare har låtit honom hållas i alla år. Nu, efter maktskiftet i parlamentet, är staden mer angelägen om att få bort honom. Men ser jag ut som att jag är på väg någonstans, frågade han mig retoriskt när jag hälsade på honom i veckan. Så länge Lag och rättvisa ens existerar kommer jag vara kvar här, slog han fast.Men den politiska förändringen i Polen orsakar i ärlighetens namn även nya protester. Fram till för någon vecka sedan var det tysta tomma TV-huset ockuperat av Lag och rättvisa och deras supportrar, i protest mot nya regeringens omstöpning av den gamla propagandaapparaten. En av flera nya protester som svar på maktskiftet och dess politik.En del protester tystnar, några fortsätter – och andra uppstår. Klart är ändå att politiska förändringar går att förstå genom protesterna som omger dem.Samuel Larsson, Warszawasamuel.larsson@sverigesradio.se
1/25/20243 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Det fina i kråksången; Axel Kronholm, Bangkok

Utrikeskrönika 24 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Nattsvart, så när som på sina blodröda ögon, sätter han i gång redan vid femtiden varje morgon – den asiatiska koeln.Alla som någon gång varit i Syd- eller Sydostasien har nog hört den här gökfågelns skarpa sång tidig morgon eller sen kväll.Den omnämns redan för över tre tusen år sedan, i den hinduiska vedalitteraturen, som Anya-Vapa, eller ”den som sår åt andra” – eftersom koeln lägger sina ägg i andra fågelarters bon.För den fågelintresserade är Thailand verkligen ett paradis, här finns över 1 000 olika arter. Även i en storstad som Bangkok, där jag bor, finns en imponerande fågelfauna. På min kontorsbalkong får jag ibland besök av fjällig munia och olivryggig solfågel. I kvarterets trädtoppar har jag sett vitbrynig bulbyl, svartnackad gylling, blåstjärtad biätare och svartvit solfjädersstjärt, för att nämna några.I en större park här i stan kan man få syn på kinesisk dvärgrördrom, kopparslagarbarbett och så den alltid lika underhållande härfågeln, med sin karaktäristiska fjäderplym på huvudet som den reser när den blir exalterad.Det här är ju ingalunda några sällsynta fåglar i ett thailändskt sammanhang, men för mig som har ett ganska nytt fågelintresse är det alltid lika roligt att få syn på dem eller att lära sig en för mig ny fågel.Jag trodde aldrig att jag skulle bli en som står med kikare och spanar på fåglar. Jag har funderat på vad det är som gör dem så fängslande. Kanske är det det flyktiga i dem: i samma stund man får syn på en fågel försvinner den in i lövverket. Till skillnad från så mycket annat går de inte att få på beställning. De bjuder gärna den tålmodige på sin sång och skönhet, men på sina egna villkor.Och så är det ju svårt att inte ömma för dem. För tyvärr är ju fåglar här i Sydostasien, liksom i Sverige, hotade. De största hoten här i min region är skogsskövling, till exempel för att göra plats åt palmoljeodlingar, samt illegal handel med hotade djurarter. Forskare varnar för att uppemot 90 fågelarter i regionen kan komma att dö ut under det här århundradet.På klimattoppmötet 2021 enades över 100 länder om att hejda och vända avskogningen i världen – ett lovande löfte för inte bara fåglarna. Ett av de länderna var Indonesien, hem för en stor del av världens fågelarter, över 100 av dem hotade. Men kort efter toppmötet förtydligade landets miljöminister i ett uttalande att Indonesiens åtagande att stoppa avskogningen inte får ske på bekostnad av landets ekonomiska utveckling.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se 
1/24/20243 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Det är valyra i Finland: Carina Holmberg, Helsingfors

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors tisdagDet är valyra i Finland. En ny president ska väljas. Landets främsta företrädare med ansvar för utrikes och säkerhetspolitik.Men det är ett ämbete som innebär så mycket mer än så.Presidentens roll i Finland är en slag semiproduktion mellan starka politiska presidenter som vi ser i Frankrike och USA och de mer ceremoniella kungligheterna som finns i monarkier som till exempel Sverige.Det finska presidentämbetet har också monarkistiska rötter som går tillbaka till den svenska gustavianska regeringsformen på 1700-talet, när Finland var en del av Sverige. Den författningen hängde också kvar över den ryska eran/tiden fram till 1919 berättar historieprofessor Pasi Ihalainen på universitetet i Jyväskylä.Finlands president hade också tidigare starka maktbefogenheter både i inrikes- och utrikesfrågor.Många minns säkert Uhro Kekkonen. Finlands starke man som var president under drygt 25 år. Från 1956 och framåt. På Kekkonens tid utsågs presidenten av elektorer och kunde sitta på obegränsad tid.Men under 1980-talet skrevs författningen om och presidents maktbefogenheter begränsades.Å 1991 var första gången som Finland valde president i ett allmänt val. Samtidigt begränsades också tiden för en sittande president till max två perioder, totalt 12 år.Så 28 januari när Sauli Niinistös efterträdare ska väljas så är det en ganska ny företeelse att Finland röstar om en ny president.Det kommer bli ett spännande val.Väljarna är engagerade och allt tyder på att ingen kandidat kommer få mer än hälften av rösterna. Det går då till en andra omgång som kommer bli mellan de två toppkandidaterna.Förhandstipsen handlar om Samlingspartiets Alexander Stubb och Pekka Haavisto, före detta utrikesminister för de gröna.Det är ett utpräglat personval när finska folket ska välja den man vill se som sin främste företrädare.Presidenten har en stor betydelse som en stark enande faktor som representerar Finland.Å nog finns det fortfarande lite rojalistiska drag i det finska presidentämbetet.När presidenten kliver in i rummet så reser sig alla.Å Självständighetsdagen den 6 december då presidenten bjuder till fest i presidentpalatset och står på röda mattan och tar emot - det är så nära du kan komma en bal på kungens slott – nästan som i en Askungesaga.Vem det blir som bjuder till bal i år i det vackra presidentpalatset i Helsingfors det återstår att se.Det lutar åt en valrysare i Finland.Carina Holmberg för P1 Morgoncarina.holmberg@sverigesradio.se
1/23/20243 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Den enes död, den andres bröd: Naila Saleem, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagDen enes död, den andres bröd brukar det ju heta. Ta de senaste huthirebellledda attackerna på fartyg i Röda havet. Geopolitik som, kan man argumentera, inte har det minsta med en textilarbetare i Bangladesh att göra. Men snart har det med just en underbetald textilarbetare i Bangladesh att göra. För när frakten av våra stickade tröjor stöter på hinder så tar det inte lång tid för problemet att likt en bumerang återigen hamna på fabriksgolvet.Och där på golvet knorras det redan en hel del. Ett nytt minimilöneavtal har slutits och arbetarna är inte nöjda med de knappa 1200 kronorna i månaden som den nya lönen ligger på. I höstas gick de ut på gatorna i huvudstaden Dhaka och protesterade.Bangladesh är ju en av världens största klädproducenter och för branschen är låga kostnader och korta ledtider A och O. Medan textilfabrikörerna i Dhakas förorter nu funderar på hur de ska hantera skenande fraktkostnader för kläderna de säljer till Europa och Nordamerika, så är det desto gladare miner i grannlandet Sri Lanka. Hamnen i huvudstaden Colombo har fått så mycket förfrågningar de senaste veckorna, när fraktföretagen lägger om sina rutter, att man måste säga nej tack till kunder rapporterar lokal media.Sri Lankas strategiska läge är det stora försäljningsargumentet för den som fraktar varor i väst- och österled. Och det finns både konkreta planer och stora förhoppningar om att landet ska kunna tjäna än mer pengar på just detta läge. En av Indiens rikaste män, Gautam Adani, har börjat konstruera ytterligare en terminal i hamnen. USA:s utvecklingsbank har sagt sig vara villigt att agera medfinansiär. I samma hamn finns också en kinesisk terminal. Tydligare än så kan nästan inte geopolitik bli. Genom lån och investeringar har de tre länderna länge försökt öka sitt inflytande över makthavarna i huvudstaden Colombo.För Sri Lanka, som försöker återhämta sig från landets värsta ekonomiska kris någonsin, är mer business och investeringar oändligt välkommet även om det beror på huthiattacker och ett krisande Mellanöstern. Internationella Valutafonden som kontinuerligt utvärderar regeringens reformarbete sa häromdagen att man ser tecken på att ekonomin börjar återhämta sig men att det ännu inte lett till förbättrade levnadsvillkor för befolkningen.Ett av regerings drag för att få landet på fötter har varit att öka skattetrycket. Det ena fackförbundet efter det andra har senaste året protesterat på Colombos gator mot att bördan av den ekonomiska krisen hamnar hos befolkningen i stället för hos den korrumperade eliten. Nu senast i veckan var det de sjukvårdsanställdas tur att genomföra en landsomfattande en dagars strejk.Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
1/22/20243 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Kan en svensk få toppjobb i EU? Ekots Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, fredag.Förra julen fick jag ett pussel av min sambo.Det var baserat på ett foto från en resa till Rom tidigare det året. Där jag och yngsta sonen poserade framför en muralmålning av stadens fotbollsikon, Francesco Totti, på en bakgata nära Colosseum.Det tog sin tid att lägga. Särskilt de där Roma-orangea-bitarna som alla såg likadana ut.Jag lägger väldigt sällan pussel och stundtals var det frustrerande får jag erkänna men samtidigt en rätt skön känsla när bitarna sakta men säkert föll på plats, en efter en.Och nu är det så dags att börja lägga ett nytt pussel. Ett Brysselpussel där bitarna består av politiker.För efter valet till Europaparlamentet i sommar ska man fylla EU:s topposter: ny talman i parlamentet, ny ordförande i kommissionen och ny ordförande i Europeiska rådet som leder stats- och regeringschefernas arbete och EU:s toppmöten, plus den tunga tjänsten som utrikeschef.Och att tillsätta de toppjobben – det är ett komplicerat pussel.För att få alla bitar att passa måste man nämligen ta hänsyn till massa faktorer som partitillhörighet, nationalitet, kön, mm.Fast en pusselbit är hyfsat given: EU-kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen lär bli omvald, förutsatt att hon själv vill.Och med den von der Leyenbiten skulle vi kunna ticka av ett antal boxar. Vi har ett västland i form av Tyskland, vi har kristdemokrat och vi har kvinna.Detta ska sen matchas med andra bitar och checklistor där det kan behövas en socialdemokrat och en liberal liksom en sydeuropé och en person från ett östland och gärna då från ett mindre land eftersom stormakten Tyskland redan tjingat en av topposterna.Därtill bör ordföranden i Europeiska rådet vara en före detta stats- och regeringschef som suttit med på EU-toppmöten tidigare. Men den personen får inte heller vara en alltför stark ledare som kan överglänsa de andra egona, hmm, jag menar de andra ledarna.Här i Bryssel pågår nu spekulationerna för fullt och det är många namn som florerar kring de här topposterna.Portugals socialdemokratiska premiärminister, Antonio Costa, sågs som en tidig favorit fram till dess att han drogs in i en korruptionsskandal på hemmaplan. Därefter har andra namn dykt upp: Italiens Mario Draghi, Nederländernas Mark Rutte, Danmarks Mette Fredriksen, Estlands Kaja Kallas och den nuvarande talmannen i parlamentet Roberta Metsola. Men också Sveriges Stefan Löfven har nämnts i dessa sammanhang.Men så har vi också en sista faktor att ta med i beräkning. Nämligen att de namn som nämns tidigt för den här typen av poster tenderar att inte bli valda. Förutom att pusselbiten måste passa med de övriga behöver den alltså läggas vid rätt tillfälle.Som sagt, det här Brysselpusslet är riktigt svårt. Och jag är rätt glad över att jag inte behöver lägga det. För mig är ett pussel från en semesterbild i Rom mer än nog.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
1/19/20243 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

En av de viktigaste men minst uppmärksammade frågorna: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 18 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.En kvinna jag mötte i San Francisco berättade att hon valde bort att hämta ut mediciner hon behövde för att ha råd med de viktigaste, de för hennes psykiska sjukdom. Hon hade en vän som hade slutat hämta ut tabletterna för sin hiv-behandling. Det fanns inga pengar.En sjuksköterska i Chicago fick tvillingar som föddes för tidigt, och som behövde månader av neonatalvård. Både hon och hennes man hade sjukförsäkringar, men de räckte inte. De åkte hem från sjukhuset med två små bebisar och en skuld som nu är på 80 000 dollar.En pappa i Arizona fick inte boka tid hos sin läkare för en svår tarminfektion, eftersom han hade obetalda räkningar.Det finns hur många exempel som helst. När jag i höstas reste i USA rapporterade jag om att uppskattningsvis 100 miljoner amerikaner, 40 procent av den vuxna befolkningen, är skuldsatta på grund av sjukvårds- eller tandvårdsräkningar.Enligt en Gallupundersökning säger mer än en tredjedel av amerikanerna att de själva eller en familjemedlem har avstått från vård de senaste tolv månaderna på grund av brist på pengar. Andelen som avstår vård har ökat stadigt de senaste två decennierna, men har accelererat de senaste åren.Vi kommer få mycket rapportering om USA de kommande månaderna, med primärval och presidentval. För mycket rapportering, kommer säkert vissa tycka. Vad som händer på andra sidan Atlanten brukar följas hängivet av svenska nyhetsredaktioner.Jag ger mig inte in i den debatten, huruvida vi lägger för mycket eller för lite sändningstid på USA. Det jag – lite nördigt jag vet – hoppas få höra om är det som är kanske världens mest dysfunktionella sjukvårdssystem. För USA lägger mest pengar på sjukvård av alla höginkomstländer. USA betalar mer än dubbelt så mycket för sin sjukvård som andra jämförbara länder, som till exempel Storbritannien och Kanada.Och amerikanernas hälsa är inte bättre, utan tvärtom. Levnadslängden är kortare, sjukdomsbördan enorm. Av alla OECD-länder har USA den högsta barnadödligheten. Mödradödligheten: mer än tre gånger så hög som i andra höginkomstländer.Så vad beror det här på? Det kan man prata i timmar om, och ingen, varken politiker eller experter, verkar ha några enkla svar på hur man kan komma tillrätta med problemet. Systemet är så snårigt så att patienter som kan ha rätt till bistånd inte begriper hur de ska gå tillväga. Förklaringar till de höga kostnaderna är bland annat ett system som är marknadsstyrt, men där den fria konkurrensen inte fungerar som den ska. Stora sjukvårdskoncerner köper upp varandra och sjukhus tar helt enkelt 123 000 dollar för en hjärtoperation – för att de kan.När ett år av intensiv USA-bevakning nu inleds hoppas jag på lite mer ljus på det som ofta hamnar i skymundan av annat mer dramatiskt, men som spelar en så stor roll i amerikaners såväl som alla människors liv: rätten av att få vård när det behövs.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
1/18/20243 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Måste man tänka själv? Pontus Mattsson, London

Utrikeskrönikan 17 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdagFår man lov att tänka själv?Inte i det som lett fram till postskandalen, som det verkar.Förra veckan återupptogs utfrågningarna i den utredning som söker svar på vad det var som gick snett när den brittiska Posten i mer än femton år oskyldigt anklagade tusentals postombud för att ha försnillat pengar, nästan tusen dömdes, mer än 200 hamnade i fängelse. I själva verket var det Postens nya it-system det var fel på.En av de som frågades i förra veckan ut var postens internutredare Stephen Bradshaw. En sorts intern polis som förhörde postombuden. Han fick nu frågor om vad det var han sade i den rättsprocess, för drygt tio år sedan, som ledde till att oskyldiga hamnade i fängelse.Hans svar då, för tio år sedan, var entydigt: Posten har fullständigt förtroende för säkerheten och integriteten i it-systemet. Så svarade också alla andra från Posten då.Hur kunde du säga så? frågande nu en av juristerna som håller i den utredning som pågår. Det finns ju mejl som visar att du hade fått information om att it-systemet hade problem.Internutredaren svarade: jo visst, men den informationen hade jag fått från andra, inte från mina överordnade. Så därför hade jag ingen anledning att misstänka att det var något fel.Så berättade internutredaren att både han själv och andra hade fått instruktioner från Postens advokater och pr-avdelning om vad de skulle säga i processen mot postombuden.Advokaterna och pr-avdelningen på statligt ägda Posten ska alltså ha instruerat internutredare att fara med osanning i en process där oskyldiga kastades i fängelse.Många i det här landet är chockade efter att historien skildrats i ett tv-drama.Posten säger inte mycket för närvarande, mer än en ständigt upprepad talepunkt om att de delar den pågående utredningens ambition med att ta reda på vad som gått fel och fördela ansvaret.Det är ett auktoritärt system som nu åskådliggörs. Och det är inte bara personer längre ned i hierarkin som inte lyssnar på information som kommer från fel håll i kommandokedjan.De första avslöjandena om bristerna med it-systemet och att postombud verkade bli oskyldigt dömda kom redan 2009 i tidningen Computer weekly. Året därpå blev Ed Davey, nuvarande partiledare för Liberaldemokraterna, postminister. I ytterligare flera år kunde posten fortsätta att dra oskyldiga inför rätta. Ed Davey får många frågor nu. Han säger att det var Postens ledning som ljög för honom, de sade att det inte var något fel på it-systemet. Det var därför han inte ingrep.Att också söka information någon annanstans ifrån verkar inte ha varit aktuellt.Måste man tänka själv?Helst inte, uppenbarligen.Pontus Mattsson, London
1/17/20242 minutes, 54 seconds
Episode Artwork

Ryska kylans offer: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 16 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdag.Som vore jag i Moskva – isvinden viner och biter i kinderna och snön knarrar trivsamt under skorna. Snökatastrof heter det här.I Moskva klagades sällan vare sig på snöröjning eller kyla. Allt fungerade så obegripligt bra. Vakna i gryningen till gårdskarlarnas rytmiska snöskyfflande på gården och sen svettas i den extremt väl uppvärmda lägenheten.Poeten Lev Rubinstein skrev kort före sin död på ett övergångsställe i Moskva:”Vi som vet hur man går på golvet, på mattan, på asfalten, på Sobjanins hala kakel, på en oframkomlig snödriva, på en isig trottoar, på tinat slask, på hala steg, kan inte förstå vår egen lycka”.Idag råder brist på snöskottare och gårdskarlar eller gårdskvinnor i den ryska vinterverkligheten. Huvudstaden har för första gången lejt in unga kubanskor att skotta snö. Tydligen har de ryska snöröjarna antingen skickats till kriget eller fått bättre betalda jobb, gjort som så kallade gastarbeiters – gästarbetare. De tjänar bättre som cyklande matbud än som gårdvar.Riskerna som cykelbud är mindre till och med i svinkyla och snömodd.Häromdagen föll två takskottare när stegen på fasaden de skulle klättra upp på lossnade och båda föll handlöst flera meter.Ett bevis för bristande underhåll.Före kriget fanns statistik som visade att nära 80 procent av bostäderna krävde omedelbara reparationer.Från hela Ryssland kommer i år rapporter, som visar att ingenting har gjorts. I Astrachan rasade två hela trappuppgångar mitt i ett hyreshus. I Novosibirsk frös vattenrör sönder så varmvatten rann ut på snöiga gator. I Orjol med 300 000 invånare strömmade plötsligt glödhett vatten från takarmatur och elkontakter på skola nummer 40. I städer som Kaluga, Podolsk, Tjeboksary, Samara och i Moskva är lägenheter utan värme.Mängder av människor lägger dessutom ut filmsnuttar på sociala medier om hur snöröjningen helt slutat fungera. Trottoarer begravda under meterdjup snö, vägar som spåras av bilar och gårdar där snön ligger kvar i drivor.En följd av kriget eller hade det kanske varit lika illa utan krigsekonomin?Det går inte att säga säkert så klart, men från huvudstaden rapporteras i alla fall en sak, som helt klart är kopplat till kriget och sanktionerna.På lyxvaruhuset Tsum där de mest exklusiva märkeskläder såldes före kriget har de sovjetiska så kallade kommisionka gjort comeback. Något som sågs som fult förut har blivit fint – lyxiga secondhandkläder säljer i finaste varuhuset.Maria Persson Löfgren, Stockholm maria.persson_lofgren@sverigesradio.se
1/16/20243 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Jag har utvecklat mina må bra-knep: Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönika 15 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Att bevaka ett område som är präglat av krig och elände sätter sina mentala spår.Men som tur är så har jag sedan länge utvecklat mina må bra-knep.Den mänskliga hjärnan är lättlurad, formar sig utefter det vi matar den med.Många gånger räcker det för mig att sjunka ner i tv-soffan, dra över mig en mjuk filt och titta på bra ståuppkomedi för att känslan att världen håller på att gå under ska omvandlas till höga skratt.Det ska gärna vara svart humor. Någon som blottar oss, petar på tabuna.Min favorit ståuppkomiker är asiat-amerikanskan Ali Wong. Hon drar sig inte för att stå på scen med sin höggravida mage och djupdyka i sin beskrivning av sexuella relationer hon har haft med män med olika bakgrunder, eller raser, som hon uttrycker det.Innan hon till sist valde att gifta sig med en asiat.”Vet ni, fördelen med att gifta sig med någon som tillhör samma ras är att man kan åka hem och vara rasister ihop, vår kärlek består av att tala lilla om andra”. Så lyder en av Wongs punchlines som får publiken att skratta.Ja, vi människor verkar finna gemenskap i att smäda, dumförklara och till med avhumanisera andra grupper människor. Och kan lägga otroligt mycket tid och energi på att göra det.De senaste tre månaderna har jag följt de hätska debatterna mellan pro-palestinier och pro-israeler på nätet. Varje diskussionstråd är ett argument-maraton, där vinnaren är den som får sista ordet.Folk gräver fram videor, artiklar, bilder, och statistik. Går tillbaka i historien, läser på om Balfourdeklarationen och FN:s fördelningsplan 1947 – gör allt för att sätta en främmande människa som kan bo på andra sidan jordklotet på plats.Ibland tänker jag att det ändå finns något uppfriskande i det jag ser på nätet.Människor sluter inte sig samman längre, utifrån etnisk bakgrund eller religion utan utifrån värderingar och moraliska kompasser som varje individ kan forma på egen hand, inte genom sockenprästen eller imamen i byn.Det finns de iranier som demonstrerar till stöd för Israel och de judar som stödjer palestinierna.Jag undrar om människans intellektuella utveckling kommer leda oss till ett stadie där vi genuint och med ett öppet sinne anstränger oss för lyssna på den andres argument för att förstå, inte för att svara.Har vi lyckats lämna stammentaliteten som vi hade på savannen, så klarar vi det här med.Den mänskliga hjärnan är trots allt formbar.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondentsamar.hadrous@sverigesradio.se
1/15/20243 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Den överlevandes skuld: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönika 12 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag.Om man tar av till höger på Port Said gatan efter Sayeda Zeinab moskén och går förbi polisstationen och fool- och tameyarestaurangen Gahsh, så kommer man till ett litet hål i väggen där Hamoksha samlar olika sorters skräp som han säljer vidare, häromdan stod där en orange folkabubbla med punktering på alla fyra däck. Hamoksha är en mäktig man i kvarteret, han avgör vilka gathörn olika haschförsäljare får hänga i, men när jag besökte honom häromdan sa han: för första gången på många år känner jag mig totalt maktlös. Jag mår dåligt, jag känner skuld över att palestinierna håller på att utrotas.Hamoksha hör inte till de politiskt medvetna i Egypten och han känner inte till begreppet den överlevandes skuld. Det gör däremot flera andra av mina Kairovänner och på en middag med några av dem häromdagen sa de sig alla lida av just den överlevandes skuld - maktlösa inför bilderna av döda och lemlästade barn i Gaza. Jag mötte samma känslor förra månaden i Jordanien. För många araber symboliserar Palestina så mycket mer än Palestina - det är en blandning av kolonialism, maktlöshet och kollektiv förnedring och alla kan identifiera sig med de palestinska män i Gaza som tvingas falla på knä i bara kalsongerna på befallning av israeliska soldater.På middagen i Kairo fick vi marockansk kyckling kryddad med kanel, lime, vitlök och chili och en av gästerna sa: hur mycket jag än avskyr allt vad Hamas står för, kan jag inte fördöma de enda som gör motstånd mot Israel. De andra sa emot henne och Mohamed sa att Hamas gjort en allvarlig felkalkyl den 7 oktober, de borde ha förstått vad attacken skulle leda till.Jamen det var ju exakt vad de gjorde, sa då min väninna Hoda, allt som skett fanns med i deras beräkning - de ville locka Israel till en fradgande furiös vredesrespons där tiotusentals palestinier skulle dödas. Hamas bryr sig inte om hur många palestinier som dör, bara det gynnar hatet mot Israel, Hamas mål är inte en palestinsk stat utan Israels undergång - och nu svänger världsopinionen, sa Hoda, unga människor i USA och Europa vänder sig emot Israel och inom ett par decennier har de makten, och ju längre kriget pågår, desto mer hatat kommer Israel att bli - detta är början på slutet av den judiska staten, sa Hoda.Tystnad. Chock. Förvåning runt bordet där alla de andra tänkt att det tvärtom är palestinierna som inte kommer att överleva fördrivningen.Vid bordet satt också Liz, en amerikansk judinna och psykolog bosatt i Kairo sedan många år. De flesta middagsgäster var inte medvetna om att hon är judinna - hon har alltid setts som en amerikanska med oamerikanska åsikter och alla tyckte det var naturligt att också hon deltog i fördömandet av Israels krig, vilket hon gjorde. Men sen sa Liz:  Men ni ska veta att min resväska står packad hemma i hallen. Vem vet hur länge jag kan bo kvar här i Kairo, jag är ju trots allt judinna.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
1/12/20243 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

Hemma bra, borta bäst: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 11 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag. Jag har blivit lurad.Av en taxichaufför. Inte i Palermo eller Neapel eller Marrakech eller Marseille. Nej, i Stockholm. Jag har nämligen varit i Sverige några dagar och skulle åka från centralstationen till hotellet sent på kvällen – en resa på några kilometer som vid den tiden på dygnet tar elva minuter. – Det blir 589 kronor, sa taxichauffören. – Skojar du, sa jag. För de pengarna kommer jag ju normalt ända till Ekerö centrum, två MIL bort. Vilket mottagande! Jag kände mig kränkt på djupet.Man kommer hem till trygga lilla Svedala, släpper garden och bam, lurad av mina egna.Jag gjorde ju bara som i Paris. Tog taxibilen som stod först i kön.Här skapar man bråk om man inte gör det. Men tydligen ska man absolut inte bara ta taxin först i kön i Stockholm, utan hålla sig till de stora bolagen, aldrig åka med friåkare. Men det är ju inte lätt för turister att veta. Eller för damer som inte bott i Stockholm på tre och ett halvt år. Jag brukar annars försöka hålla mig till de etablerade taxibolagen, de gånger jag behöver åka taxi i jobbet i nya städer, eftersom de ändå är någon form av kvalitetsmarkör. I Valetta på Malta var dock rådet från lokalbefolkningen att ta en uber. Det var extremt många, snabba och billiga. Misstänkt billiga, tyckte jag.Å inte vill man gynna en bransch som exploaterar folk, inte! Jag kanske ändå ska ta en från det etablerade bolaget...Men på det etablerade bolagets taxistopp stod chaufförerna och snackade, och hade jättetrevligt och verkade inte alls vilja bli störda med nåt jobbigt jobb. När jag väl lyckades få en att nappa, visade det sig att han, oj visst hade sin kompis djupt sovande i passagerarsätet fram. – Det är inget att bry sig om sa chauffören, men efter det höll jag mig till ortsbornas rekommendationer...Lurad blev jag dock aldrig... I lilla staden Crotone i Kalabrien i allra södraste Italien, dit landets myndigheter inte alltid når fram,där var det inte så ordnat med taxiriet...Nån ringde bara nån som kunde köra mig dit jag behövde åka helt enkelt, och jag betalade den summa vi kom överens om, och alla var nöjda.Lite ovant, men lurad? Näpp...I Rom kan det vara rätt rörigt med taxi men alltid hjärtligt.En gång hade en chaufför glömt kortmaskinen hemma sa han, så tokigt det kan bli.– Men jag har verkligen inga kontanter, sa jag. – Ingen fara, sa han, du kan ta ut i automaten på flygplatsen.Jag lämnade så superstressad resväskan i bilen för att slippa släpa...Tanken slog mig att jag kanske inte skulle se den, men ja nä ingen ko på isen då heller. Min erfarenhet är att man verkligen kan LITA PÅ taxichaufförer. Visst råkade en chaufför i Paris en gång lägga på en nolla på beloppet, men de pengarna fick jag sen tillbaka med ränta när jag väl hittade honom. Å sen var det ju han som frågade om jag hade bråttom. – Nja, inte jättebråttom kanske. – Är det ok då om jag passar på att tanka...? frågade han.När jag hade suttit själv i baksätet på hans bil i tio minuter, på någon mack i utkanten av Paris mitt i natten lovade jag mig själv att från och med då alltid ha bråttom… Men hem kom jag ju, hel och ren. Hur gick det med lurendrejaren i Stockholm då?Ja, efter att jag protesterat tydligt och högljutt, så bjöd han på resan.Men nu är taxigarden höjd även i gamla Svedala.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
1/11/20243 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

En annan sorts klimataktivism: Love Lyssarides, Windhoek

Utrikeskrönikan onsdag 10 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Windhoek, onsdag.Pizzan framför mig ser mer ut som en tårta än en pizza. Det var längesen jag såg så mycket kött på en pizza. Stora, stekta köttbitar och en sås. Någon sorts gräddliknande sak. Jag är på en pizzeria i Namibia med en av landets mest kända klimataktivister.– Klimataktivister i din del av världen tjatar om veganism och kött, säger hon till mig och tar en stor tugga av köttpizzan. Här prioriteras andra saker. Hon har ägnat större delen av sin vakna tid den senaste tiden åt sin aktivism här i Namibia. Allt handlar om en enda sak: ett kanadensiskt oljeföretag som har fått en licens på att borra efter olja i nordvästra Namibia och Botswana. Företaget säger sig ha hittat enorma mängder olja under marken – på en plats som ligger nära det berömda UNESCO-världsarvet Okavango.Det är en unik plats. Det är ett av världens största inlandsfloddeltan – vilket betyder att vattnet, som kommer rinnandes från Angola, inte mynnar ut i något hav – utan istället rinner ut i Kalahariöknen. Det är hem till vilda elefanter, afrikanska vildhundar, flodhästar och krokodiler. Det sägs vara en av världens sista orörda vildmarker.Det sägs vara lite som platsen i öppningsscenen i Lejonkungen. Ni vet, den där alla djuren samlas runt den där klippan och tar emot Simba när han ska bli kung. Fast i verkligheten då utan sjungande lejon och istället nu alltså granne med en kanadensisk oljeborr.Oljeföretaget har lovat att borrandet inte ska påverka Okavangodeltat men klimataktivister och geologer här är skeptiska till företagets löften. Klimataktivisten med pizzan säger att hela projektet gör henne deprimerad. Borrandet riskerar att få stora miljökonsekvenser i regionen och i förlängningen för Okavango, eftersom att borrande nära floddeltat riskerar att förorena vattnet. Företaget har själva sagt att det kan röra sig om uppemot hundra miljarder fat olja som kan tas upp ur marken och eldas upp i atmosfären.Hon har anordnat demonstrationer, gått på möten, ifrågasatt företagets planer och försökt få världens blickar riktade mot projektet. Hon har betalat ett högt pris för det. Hon säger att hon vid flera tillfällen har blivit gripen, förlorat vänner, blivit censurerad och erbjuden mutor för att sluta.Klimataktivisten tar en till bit av köttpizzan och säger att hon aldrig någonsin kommer att sluta protestera mot oljeföretagets planer – oavsett vilka konsekvenser det innebär för henne. Klimatfrågan är för stor och akut. Det här är på liv och död, säger hon och gestikulerar med den namibiska köttpizzaslicen. Som namibisk klimataktivist kan man inte fokusera på enskilda personers veganism. Allt fokus måste vara på att hålla oljan kvar i marken.Love Lyssarides, P3-korrespondentlove.lyssarides@sverigesradio.se
1/10/20243 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Vilka står med på Trumps lista? Ginna Lindberg, Washington

Utrikeskrönikan 9 januari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdagEn av mina amerikanska grannar har varit på semester i Europa. Hon visar mig bilder i mobilen på gröna böljande landskap, glittrande ljus på en julmarknad i Dublin. Vi har ju släktforskat, säger hon, och det ska nog gå att få dubbla medborgarskap. Vi har ju irländsk bakgrund i generationer bakåt.Min granne har aldrig tidigare funderat på att lämna USA eller ens flytta från Washington. Hon har bott i samma kvarter här i stan de senaste 25 åren, men nu vill hon ha en utväg säger hon. En plan B. Om Donald Trump vinner valet.Några dagar senare tar jag en kaffe med en politisk expert på en av Washingtons många tankesmedjor. Han är en tongivande debattör, bergfast konservativ, har alltid röstat republikanskt. Han är också öppet kritisk till Trump, och nu funderar han över sin framtid.Hur svårt är det egentligen att emigrera till Sverige, tror du? frågar han. Och när jag skrattar åt hans otippade fråga, så tittar han allvarligt på mig och säger: alltså, jag skojar inte. Jag behöver en reservplan. Jag är rätt säker på att mitt namn är på listan. Trumps lista är ett av de återkommande samtalsämnena just nu i Washington. Vilka namn står med? Finns det verkligen en konkret lista? Och vad kommer hända med de som står med om Trump vinner presidentvalet i november?Donald Trump har ända sen han förlorade valet 2020, namngett den ena efter den andra som han menar har svikit eller motarbetat honom. Det är tidigare medarbetare, politiska motståndare, men också tjänstemän, åklagare och domare. De senaste månaderna har han på sina kampanjmöten gång på gång sagt att om han blir president på nytt så kommer han att ge igen.Jag är er hämnd, er vedergällning, säger Trump på sina valmöten. När han fått frågor i intervjuer om vad han egentligen menar, så har han förklarat att planen är att rensa upp i justitiedepartementet och ge order om att motståndare utreds, åtalas. Det är inte mer än rätt, resonerar Trump, med tanke på den häxjakt han själv hävdar att han utsätts för.Trumps lista över upplevda fiender blir allt längre. Enligt Washington Post står Trumps förre justitieminister Bill Barr högt upp på listan, liksom förre stabschefen John Kelly och Trumps tidigare advokat Ty Cobb.På måndag drar primärvalssäsongen igång i USA. Väljarna ska utse partiernas presidentkandidater, och Iowa är den delstat som är först ut. Om opinionsmätningarna stämmer blir det jordskredsseger för Donald Trump.I huvudstan packar vissa sina väskor.Ginna Lindberg för P1 Morgon i Washington
1/9/20243 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Att få sjunga i Berlinfilharmonin: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 8 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin måndag,”Deine Zauber, binden wieder, was die Mode streng geteilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt”.Det är de här klassiska tonerna av Beethoven, de som är komponerade till de bevingade orden av Schiller, de som handlar om en förhoppning om förbrödring och fred, det är de mitt huvud är fyllt av denna morgon.Ni vet, ”Ode an die Freude”, en hyllning till glädjen, Beethovens nia, inte så illa en måndagsmorgon i januari med iskyla i Sverige, krig i världen och jobbstart för många efter julledigheten.För igår eftermiddag var det så dags för en personlig stor premiär, då fick jag nämligen för första gången i mitt lilla liv överhuvudtaget sjunga i en av den klassiska musikens mest berömda konserthus alla kategorier – Filharmonin i Berlin.Det var just Beethovens nionde symfoni med den berömda fjärde satsen med hyllningen till glädjen som stod på programmet med Karl Forst Chor och Sinfonia Leipzig.Inte den namnkunnigaste kören eller orkestern i världen men vad gör väl det, blotta känslan att gå omkring i de ganska slitna korridorerna backstage i det stora gula konserthuset vid Potsdamer Platz, se var legendariska dirigenter som Herbert von Karajan och Claudio Abbado haft sina kontor, äta en korv och en boulette, Berlins svar på pannbiff, i filharmonins kantin och sedan få gå upp på scenen i denna mytomspunna byggnad och sjunga den tyskspråkiga musikens kanske mest berömda verk, med hjärtans lust, tillsammans med ett 80-tal sångentusiastiska berlinare inför fullsatta läktare. Ja, det var i sanning en hyllning till glädjen som blir ett fint minne i mitt liv och som får måndagsmorgonen att kännas lite lättare – trots allt elände.Och det slog mig under repetitioner och samlingen inför konserten, körvärlden är rätt universell i sitt interna agerande oavsett var man är i världen och oavsett musikalisk nivå.I alla körer världen över måste dirigenten ideligen säga till att folk ska vara tysta under repetitionerna, det är alltid lika stissigt när man ska ställa upp på scenen första gången, när det ska bestämmas hur man ska gå in till konserten, vem som ska gå först och från vilket håll – och det är alltid någon som glömt noterna eller slipsen eller att putsa skorna. Samtidigt är körmänniskor, världen över, ofta i grunden genuint trevligt folk som gör sin yrkesplikt utan att klaga under dagen och sedan kommer till sina körer och gör något stort musikaliskt tillsammans.Så också i Berlin.Som en god sångarkollega sa en gång när vi för några år sedan sjöng Mahlers makalösa Uppståndelsesymfoni så det stod härliga till i Berwaldhallen hemmavid – det gäller att komma ihåg vad man får vara med om och uppskatta det, för man vet aldrig när och om man får göra det igen.Så sant som det är sagt.Daniel Alling, Berlin.daniel.alling@sverigesradio.se
1/8/20243 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Hur känns en stulen framtid?

Utrikeskrönikan 5 januari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagDet är några få dagar kvar till ett nytt år när jag sitter på en trevlig restaurang i Belgrad, halvvägs genom middagen och reflekterar över hur obekymrad framtiden ter sig.Hur det gångna året än förflutit har vi ynnesten av att nästan alltid kunna räkna med, eller åtminstone hysa gott hopp om, ett bättre kommande år.Men hur känns det när hoppet är så fjärran: När ljuset är så långt bort att det inte ens kan förnimmas?Jag befinner mig i en stad, ett land, inte olikt flera andra länder i just den här delen av Europa, några numera i åtnjutande av kredibilitet utifrån medlemskap i en fin union, andra på väg dit.Men flera av de här länderna styrs utifrån andra kriterier än vad som skulle kunna kallas fritt, rättvist och format ur en gemensam värdegrund - sprungen ur allas rätt till fria tankar och där allas röster räknas.Autokratier kallas dem, kvasidemokratier. Kritiserade, men ändå... Välkomnade i en klubb som säger sig stå för något helt annat?Några bord bort sitter tre välklädda män ur den välmående medelklassen i staden.Jag hör deras obekymrade skratt och skämt. Kvällen innan hade jag haft ett samtal med några av stadens studenter. Samtliga involverade i en bitter kamp, samtliga bärande på en stark känsla av att ha blivit bestulna på sin framtid.På restaurangen tänker jag på studenternas oro, samtidigt som glada skratt klingar i lokalen. De tre männen äter gott och skålar i finvin. Är inte deras framtid också orolig, rentav stulen, tänker jag?Eller kanske är den det, men deras nutid är så bra att framtiden - ja, den kan man lägga på... Framtiden? Eller?Vad gör det med ett land och dess medborgare, när ytan bara känns som en vacker fasad? Och där under finns en porös fallfärdig massa som är det enda som blivit kvar. Vad gör det när skadedjur i decennier tuggat och tuggat och tuggat och tagit det de vill ha men ändå vill ha mer.Hur känns det när man upptäcker att ofrihet maskerats till frihet? Det måste göra ont, tänker jag, för allt ser ju så bra ut på ytan. En kyla sveper plötsligt in i den varma och mysiga restaurangen.En isande tanke tar form: Tänk om det skulle vara min, mina käras och mina vänners vanliga vardag. Bara känslan av att aldrig vara säker på om någon laborerar med våra tankar, vårt fria val: Om någon lägger ut dimridåer, om någon helt enkelt manipulerar oss, i det lilla och i det stora.Jag ber om notan, betalar och lämnar restaurangen.Jag går mot ett palats med vackra fanor vajande på taket, en byggnad med fasad av tjusig medelhavssten: En maktens boning.Utanför hör jag en tusenhövdad människomassa. Jag hör de redan långt innan jag är framme. Studenterna, åldringarna, medborgarna.Hör deras ilskna rop,Lopovi, lopovi, lopoviTjuvar, tjuvar tjuvar.Milan Djelevic för P1 Morgon
1/5/20243 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Kommer prisgalans ägarbyte märkas?: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 4 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.När Golden Globe-galan drar igång på söndag så kanske en del är spända över att se hur det ska gå för de nominerade svenskarna. Alexander Skarsgård för sin roll i tv-serien Succession, och Ludwig Göransson för musiken till filmen Oppenheimer.Själv är jag nog mest intresserad av att se om prisgalans ägarbyte kommer att märkas även i tv-rutan.Golden Globes är en prisgala som de senaste åren kantats av skandaler. Mutanklagelser mot prisjuryn, interna motsättningar, anklagelser om sexuella närmanden från en tidigare tongivande medlem i juryn, och så det som till sist fick galan på fall – bristen på mångfald i den lilla klick av personer som under många år bestämde vem som skulle få priserna.Och när galan nu tagit steget fullt ut och förvandlat hela priset till ett vinstdrivande företag, så var det liksom helt i Golden Globes traditionella småmyglande anda att man sålde hela verksamheten till bland annat mannen som hade posten som Golden Globes vd. Även om man förnekat att försäljningen var någon form av insideraffär.På ett sätt är det kanske ärligare att göra Golden Globes till ett renodlat affärsprojekt. Då blir det också enklare att acceptera de nya priskategorier som finns med på årets gala. Som priset för bästa filmiska- och biljettförsäljningsprestation. Någonstans måste det ju finnas en kategori för Super Mario Brothers-filmen och Taylor Swifts konsertfilm, verkar man ha resonerat. För att ens kunna nomineras i kategorin måste filmen ha dragit in åtminstone 150 miljoner dollar i biljettintäkter. Den andra nya kategorin i år är till för årets ståuppare i en tv-produktion.Och visst, på något sätt måste prisgalorna förnya sig för att locka ny publik. Tittarsiffrorna minskar stadigt för den här typen av galasändningar, och en av de orsaker som brukar nämnas är det faktum att den stora breda biopubliken och filmprisernas nomineringsgrupper sällan gillar samma filmer. Ja, förutom kanske just i år, då ju både Barbie-filmen och Oppenheimer gick hem hos både kritiker och den stora publiken.Själv hoppas jag bara att Golden Globe-galan inte blir för tillrättalagd och strömlinjeformad. Det har ju just varit att ingen riktigt tagit den här galan på allvar, som gjort att den ibland blivit väldigt rolig tv. Många gånger eftersom de nominerade hunnit dricka lite för mycket innan de kommit upp på scen. Och förra årets värd, Jerrod Carmichael, slog någon form av rekord i ärlighet när han under fjolårets tv-sända gala i en monolog slog fast att han fått jobbet för att han var svart, eftersom Golden Globes behövde bättra på sin mångfaldsprofil.Kommer den nya, vinstdrivande, Golden Globe-galan att ha råd med den typen av ärlighet?Roger Wilson, USA-korrespondent.
1/4/20243 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Frankrike förbereder sig på en fyragradersvärld: Marie-Louise Kristola, Montpellier

Utrikeskrönikan 3 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Montpellier, onsdagDet finns en bild av jorden som är illustrativ för det år som gått. ClimateReanalyzer publicerar dagligen temperaturavvikelser världen över. Stora delar av vår planet har under hösten och vintern lyst i olika nyanser av orange, mörkrosa, illrött – temperaturer över eller mycket över det normala för årstiden. Och så mitt i allt det röda – en liten ring av blått som illustrerar den kyla som samtidigt svept in Skandinavien. Som en liten blå gallisk by av motstånd mitt i det stora, röda romarriket, för den som känner till den franska klassiskern Asterix.Året som gått blev det varmaste som uppmätts på jorden. Utanför Sverige slogs temperaturrekord på löpande band.Här i Frankrike har regeringen redan börjat förbereda sig för en fyra-graders värld. Jo, du hörde rätt, fyra graders medeltemperaturökning vid slutet av århundradet, istället för två, eller drömscenariot 1,5.”Man kan säga att vi lämnat ett stadium av förnekelse”, sa Frankrikes miljöminister Christophe Béchu när planerna presenterades.Istället för att låtsas att vi kommer att klara Parisavtalets temperaturmål vill franska regeringen vara ”realistisk” och arbeta efter två scenarior. I det ena kan uppvärmningen hejdas vid 2 grader. Då kommer extremväder och andra oönskade konsekvenser att fortsätta öka, men världen kan förhoppningsvis undvika det värsta.I det andra scenariot rusar vi vidare ungefär som idag och då räknar den franska regeringen med att Frankrike går mot minst tre, på sina ställen fyra graders medeltemperaturhöjning. Idag ligger den på 1,2.En sådan utveckling skulle sända chockvågor genom EU:s näst största ekonomi. Enligt beräkningar kan BNP minska med upp till 13 % redan 2050. Vill vi kunna använda statens pengar till någonting annat än att reparera klimatorsakade skador och förluster i framtiden är det hög tid att börja anpassa sig, är budskapet.Hur ska Frankrikes alpina skidorter klara sig om alla glaciärer smälter? Hur ska jordbruket överleva i en värld där torka blir det nya normala? Hur ska människor kunna bo bland städernas betong och asfalt?2024 blir ett supervalår då EU:s medborgare ska välja nytt parlament och USA ny president. Två val som kan avgöra om världen ska lägga i en högre växel för att minska utsläppen eller om vi ska lätta på gasen.Under tiden förbereder sig Frankrike för det värsta. ”Inte för att vi vill, men för att vi måste”, säger miljöministern.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.marie-louise.kristola@sverigesradio.se
1/3/20243 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Farväl från hemlandet: Inte Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 2 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogota, tisdag.Jag var 11 år gammal, pappa släpptes från ett av Santiagos koncentrationsläger där den chilenske diktator Augusto Pinochet höll tusentals oppositionella inspärrade. En månad senare, i oktober 1976, var vi på väg till Sverige.Dagen innan avresan samlades grannarna och tog farväl – det kramades, det skålades, flera grät. Jag sa hejdå till mina barndomsvänner, utan att riktigt förstå vad som väntade.Och över en natt var de borta – vännerna, klasskamraterna, den snälla läraren Fresia, den herrelösa hunden Tevito som vi hade tagit hand om.En rejäl brytning, men det var nog tuffare för pappa och mamma, som förstod bättre. Vi skulle kanske aldrig mer återse dem.För några månader sen träffade jag ett venezuelanskt par på ett härbärge för migranter i centralamerikanska Costa Rica, dit hade de vandrat i fyra månader med treåriga dottern Isabella, Snart skulle de återuppta vandringen mot slutmålet, USA.När jag tittade på lilla Isabella som glatt lekte med andra barn på härbärget kom jag att tänka på mig själv som 11-åring. Jag förstod visserligen mer om situationen än vad treåringen Isabella gör, men jag var ändå ett barn, bena var fulla med spring, resan ut i exil var ett äventyr.För de vuxna innebär migrationen visserligen ett hopp, men det är ett hopp omgärdat av rädsla, bekymmer, oro, ängslan, ovisshet. Kommer vi att klara det här?Här i min region har vi återigen rekordsiffror på människor som flyr från fattigdom, våld och utsatthet, de flyr norrut, mot USA. Kring en halvmiljon korsade den fruktade och farofyllda tropiska djungeln Darien i Panama i år. En halv miljon.En av dem var treåriga Isabella, hon på härbärget i Costa Rica. Under vår träff berättade mamma Oscarlis om familjen som drunknade framför deras ögon när den kraftiga flodströmmen tog dem med sig, om liken längs vägen och den ruttna lukten, om nätterna i ett tält medans de vilda tigrarna gick runt utanför och vrålade av hunger.Lilla Isabella grät, fast de täckte för hennes öron, berättade Oscarlis medans hon sträckte mot sig dottern och kramade henne hårt.En halv miljon migranter här i min region. Över 100 miljoner i hela världen enligt FN. Och en av dem är treåriga Isabella. Siffrorna är fruktansvärda, men de säger så lite. Isabellas och mamma Oscarlis kram däremot säger så gott som allt.Ivan Garciaivan.garcia@sverigesradio.se
1/2/20243 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Glass eller piller: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönika 29 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag.Att arbeta utomlands är att möta nya kulturer, seder och värderingar. Det är ofta spännande men visst blir det krockar ibland, som häromveckan.Två herrar på var sin sjukhusbrits. En akutmottagning i staden Kandahar i södra Afghanistan. De har sökt vård för förkylnings- och influensasymptom och ska strax behandlas med antibiotika. Intravenöst. Alltså en hästdos med antibiotika rakt in i blodet. Det är så man gör här för att snabbt komma på benen igen. Fler hostiga och hängiga herrar kommer och går i det rena och fräscha behandlingsrummet. Lägger sig ner en stund, får sin behandling och traskar hem.Rena och fräscha akutrum är kanske inte det första man tänker på när orden sjukvård och Afghanistan förs ihop i en och samma mening. Men för den som har pengar och bor i en stad så finns kliniker av det här slaget. För landets många fattiga är situationen en helt annan. Det råder stor brist på både mediciner och läkare.Ett annat exempel, den här gången från Pakistan.Patienten har varit på sjukhus för samma förkylnings- och influensasymptom. Ordinerad behandling blir, förutom antibiotika och allehanda piller, också en påse blod för värdena är låga. Nu ligger patienten hemma med blodpåsen upphängd på väggen på en krok där en tavla nyss hängde. Varför är du inte kvar på sjukhuset undrar jag? Det tog så lång tid för blodet att rinna in i kroppen. Jag ville hem, lyder svaret.Just hälsa och hur man bör ta hand om sin kropp och knopp för att hålla i långa loppet är en återkommande källa till diskussion när jag är ute på reportageresor. Att ligga hemma med feber, hosta och snuva i ett antal dagar gör man bara inte i Sydasien – om man har råd med ett läkarbesök vill säga. När jag berättar att jag och mina barn går runt på smärtstillande och febernedsättande, lite örtmediciner och varmt honungsvatten med citron och ingefära i, i upp till en vecka utan att ringa vårdcentralen skakas det på huvudet. Stackars barn som fått en sådan oansvarig mor! När jag lägger till att ungarna får chips så att de ska bli törstiga och dricka och glass om febern är hög döms jag ut totalt.Jo, men antibiotikaresistens försöker jag. Om ni fortsätter att ta antibiotika i tid och otid kommer ni att dö av en förkylning drar jag till med. Jo, det har man hört talas om men att omsätta det i praktik och lida utan läkemedel? Nähä du. Samma blir det när jag försöker propagera för att vi ska promenera några kvarter till nästa intervju istället för att ta bilen. Jo, motion är bra och jag rör gärna på mig säger mina medföljare ofta och så hålls bildörren upp. Bilen ses som ett kvitto på framgång. Gå gör de fattiga. Så ökar också livsstilssjukdomarna även i den här delen av världen.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se
12/29/20233 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Putinljus eller Putintvål: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan torsdag 28 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Häromdagen påmindes jag om en jul för många år sen då jag tände på Putin. Bokstavligt talat.Han brann så sakteliga ned från veken till roten, runt hans kala huvud lade sig stearinet i drivor. Det var det enda som blev kvar. Det var ett ovanligt juleljus – men vem hade väl kunnat tro då att jag satte eld på en blivande efterlyst krigsförbrytare.En härförare – en man som både rustar och ställer till med krig på 2000-talet. Vem hade kunnat tro det på 1900-talet? Att en Napoleon – Stalin – ja, Hitler går igen. Den internationellt efterlyste krigsförbrytaren, tillika ryske härföraren Vladimir Putin, har han tänkt sig att likt Stalin eller Lenin dö på sin post? Kanske föreställer han sig en evig vila jämte Vladimir Illitj Lenin i maouseleet på Röda torget i Moskva? Eller kanske vill han likt Lenin få sin hjärna dissekerad i 55 000 små skiktbitar. En gång på 90-talet besökte jag Lenins hjärninstitut, där forskare skulle komma fram till vad som gjorde ledaren till den han var. Men behöver Putin ens fundera på det? Det finns de som hävdar att kriget är en följd av Putins fullständiga ointresse för framtiden – alltså den framtid då han själv inte längre finns med. Därmed verkar han också helt skippa andras framtid – inkluderat de barn och barnbarn han själv är upphov till. Bryr han sig inte om deras framtid heller?Snart är det ett nytt år – i Moskva och andra städer pryds torgen med gigantiska ljusdekorationer med 2024, allt för att fira in det nya året. Men för många ryssar är det som livet blivit en ständig Svansjön av Tjajkovskij. Tecknet som förr betydde att något stort, okänt var på gång att ske, då spelades Svansjön på stats-tv:n.Frågan är väl hur länge det dröjer innan både Svansjön och Tjajkovskij rensas ut i den utrensning som pågår i ryssdespoternas rike.Och i brist på annat är det en variant av Kejsarens nya kläder, som får fokus. Ryska societetens nakenparty, där en kändis kom klädd i enbart sneakers och en strumpa, och den satt inte på någon fot... Andra klädda som Kraka. Nätet kokar upprört med krav på fängelsestraff eller tvångsmobilisering – minst... En av deltagarna är dessutom kompis med Putins presstalesman Dmitrij Peskov – så detta spiller även över på honom. Peskov som talar perfekt engelska är nog en västlakej.Men i Sibirien dit alla förr eller senare skickas i diktaturen, där vill de gärna tvåla in sig med Putin och har därför tillverkat en tvål i form av Putins huvud. Fördelen med tvålen är att den tar slut. Fast innan dess lär den bli förbjuden – precis som Putinljuset blev en gång.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
12/28/20233 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Nyhetsspråket: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan onsdag 27 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, onsdag.Min språkutveckling går hand i hand med nyhetsagendan – på gott och ont. Inte sällan saknar jag av någon anledning ord av det grövre slaget, som för övrigt inte heller finns i mina ordböcker. Det krävs googling och ibland även rundringning.I höst har jag till exempel lärt mig ”puticlub”, spanska för bordell. Det kallade nämligen högern Socialdemokraternas högkvarter i Madrid, när demonstrationerna mot premiärminister Pedro Sánchez pågick som mest för att han var på väg att bilda regering med stöd av de två katalanska separatistpartierna. Han hade sålt sig menade kritikerna, regeringsmakten mot Katalonien, och på gatan demonstrerade de med uppblåsbara dockor...I samma veva lärde jag mig ”hijo de puta”, som inte riktigt kan översättas till svenska, men vi kanske skulle säga ”ditt svin” eller något. Detta kallade i alla fall den absoluta toppolitikern Isabel Díaz Ayuso premiärministern, under hans installationsdebatt i det spanska parlamentet. När det gäller de nedre regionerna är jag generellt något ordfattig på alla språken, tycker jag. Men efter att jag sett dokumentären om Gérard Depardieu så är – tyvärr måste nog tilläggas – ordförrådet stärkt på det området.I den visas bilder från en resa till Nordkorea där Gérard Depardieu genomgående beter sig som ett praktarsle skulle man nog kunna säga, och jag lär mig ord som ”bander” – ha stånd, ”peloter” – tafsa på och ”jouir” – få orgasm. Det senare menar han är vad som händer med en liten flicka, om hästen som hon rider på börjar galoppera. Ett exempel från filmen bara, och en mycket mycket osmaklig kommentar, anser många fransmän. Kulturministern tyckte det var läge att ta ifrån Depardieu den fina utmärkelsen Hederslegionen till och med, men då protesterade president Emmanuel Macron. Han sa att det inte var ett moralpris och att han sällar sig till skaran som inte känner sig helt övertygad om bildernas äkthet, vilket fick dokumentärmakarna att ta in en expert för att granska filmen och som bekräftar att ljud och bild stämmer. Depardieus advokat kontrade då med att det som förefaller vara avslöjande filmsnuttar från verkliga livet, i själva verket är en del av något som skulle bli en spelfilm, Depardieu spelar alltså bara sig själv. Å en rad kulturarbetare har rusat till skådespelarens försvar. Han är den störste, säger de, och låt rättsväsendet döma honom. Inte folkdomstolen. Fortsättning lär följa. Ett annat område där jag kan dimpa ner i svarta hål av okunskap är jordbruks- och fiskesektorn. Skördetröska? Ingen aning. Trålare? Nope. Varken på franska spanska eller italienska... Men nu har jag varit i Normandie och fyllt på – ”ostréiculture” – ostronodling. Frankrike är nämligen det land där det både produceras och äts mest ostron i hela Europa. Och nu under jul och nyår är det högsäsong. Ordet fred kan jag redan på alla mina språk. Paix – pace – paz. Men låt oss ändå hoppas hoppas att 2024 blir året då vi får flera skäl att använda det ordet på många av värdens språk. Gott nytt år! Önskar,Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
12/27/20233 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Mor- och farföräldrar, vilka hjältar: Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent

Utrikeskrönika 22 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.“Har ni hört, de tog säcken med potatis, åtta kilo. Vad ska jag nu säga till mitt barnbarn? Hon fyller ju år och potatis från Ukraina var allt hon önskade sig” Den äldre farbrorn uppenbart uppgiven berättar för oss i kön till flyget från Polen till Sverige.Han hade alltså stoppats i tullen – potatis får man inte ta med sig i handbagaget, sa tullpersonalen och han fick lämna ifrån sig säcken, födelsedagsgåvan till barnbarnet i Sverige. Vi i kön nickar medlidande, för vad ska man säga? Tänk att han släpat åtta kilo potatis från Ukraina för att göra sitt barnbarn i Sverige glad. Mor- och farföräldrar, vilka hjältar. Överallt i Ukraina stöter man på dem, när föräldrar inte räcker till, när pappor lämnar huset för fronten, när mammor inte orkar, när föräldrar dör, då är de ofta de som ställer upp, tar hand om barnen, hjälper till, ger kärlek, lagar mat, berättar och uppfostrar. Nästan en fjärdedel av Ukrainas befolkning är över 60 år, också en av de mest sårbara grupperna i samhället. Hittills har de i alla fall fått sin pensioner utbetalda, två till tre tusen hryvna per månad, ungefär 600 till 800 svenska kronor.De säljer blommor vid tunnelbaneuppgångar i huvudstaden Kiev, sina syrade grönsaker, sånt de skrapat ihop i hemmet. De klagar sällan i det offentliga, men de flesta som jag pratat med säger att de lever knapert. För att inte tala om de som bor nära fronten. Oftast är det just pensionärerna som inte vill fly, lämna sina hem, trots beskjutning, trots att de ibland varken har el eller vatten, stannar de kvar, odlar det de kan i sina kolonilotter, lagar läckande tak, hjälper sina barn och försvaret, knyter kamouflagenät, lagar mat till soldater, kämpar på i tysthet, på ålderns höst. I det ukrainska parlamentet pågår nu diskussioner om att höja pensionen, att landet ska trots situationen på något sätt bli bättre på att ta hand om sina äldre, diskussioner som förs mer av samvetskval – för just nu har man inte råd. Ukrainas tysta hjältar. Jag tänker på den uppgivne ukrainske farbrorn på flygplatsen i Polen. Jag kan inte hans historia, jag vet inte vem han är och vad han har sett och genomlevt men förmodligen lagar han väldigt god potatis, så pass god att det är det är det enda ett barnbarn önskar sig i födelsedagspresent. Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se
12/22/20232 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

Danska julens likheter och olikheter: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 21 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn torsdag,Dan före dan före dan före dopparedan, och det är den tiden på året igen då redaktionerna ringer runt till korrespondenter och vill veta hur julen firas på andra håll i världen. I jakt på likheter och olikheter, finstämda traditioner och kanske rena stolligheter. Och det tycker jag såklart man kan bjuda på, det är ändå något fascinerande över hur en och samma högtid klätts i så olika traditioner och former i olika länder.Problemet är bara att jag aldrig firat jul i Danmark. Så mina kunskaper är därefter: inlästa, teoretiska och förmodligen rätt tvådimensionella. Så förlåt säger jag till alla danskar, för att jag med stor sannolikhet i år igen kommer vanställa era jultraditioner inför den svenska publiken.Men en del har jag ändå lärt mig, den hårda vägen, genom att ha haft fel och fått skämmas. Numera vet jag, eller tror mig åtminstone veta, att det gäller att skilja på julaftonens julmiddag med anka eller fläskstek, glaserade potatisar och rödkål - och det julbord man sen äter på juldagen och annandagen.Också vet jag att traditionen att samlas och sjunga julpsalmer är stark i Danmark. Man älskar över huvud taget att samlas och sjunga tillsammans, och jag minns under pandemin, nya restriktioner trädde i kraft precis innan jul, och första frågan till statsministern från de samlade journalisterna var ”hur kommer det bli, kommer vi kunna sjunga några julpsalmer i år”.Annat är precis likadant. Som till exempel det här: Nu heter han inte Benjamin syrsa i Danmark utan Jesper Fårekylling, men traditionen med kalle på TV på julafton är faktiskt precis den samma, en närmast komiskt identisk upplevelse.En annan sed som dessvärre inte heller skiljer sig särskillt mycket är julgranshånet, ni vet den där märkliga folksporten så här års att klaga på andras krokiga, tunna eller spretiga julgranar. Det fick statsminister Mette Frederiksen känna på i veckan, när hon mot bättre vetande valde att lägga ut en bild på sin knubbiga och sparsamt klädda gran på sociala medier. Hur någon med statsministerns uppburna ställning och höga inkomst kunde nöja sig med en så undermåligt julpynt, det gick inte att förstå - tyckte en lång rad danska instagramanvändare.Så har vi besattheten av en vit jul. Och här jobbar man i uppförsbacke, chansen att få till ett snötäcke över hela Danmark på julafton är inte särskilt stora, faktiskt har det bara hänt 12 gånger sen 1874. Men inte desto mindre hoppas man varje år, TV2 har en julesnöbarometer som uppdateras varje dag i december med sannolikheten för en vit jul. Den pekar nästan jämt mot en besvikelse, så även i år.Ja, ni hör, det är faktiskt inte så lätt att dra några skarpa linjer här, Danmark är på det hela taget är rätt likt Sverige - även runt jul.Vill du veta mer än så så tycker jag du ska komma hit istället. Jag kan lova mindre snö, fler psalmer, kanske lite bättre mat men ungefär samma Kalle i TV. Och julgranar, som duger som de är.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se
12/21/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Öar av stil och finess mitt i kaoset: Richard Myrenberg, Goma

Utrikeskrönikan 20 december. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Goma, östra Kongo-Kinshasa onsdag.Jag bevittnade en bröllopsfotografering häromdagen. Ett glittrigt ungt, extremt tjusigt par stod och sken med utsikt över den glänsande, kluckande Kivusjön, med Rwandas kullar på ena sidan och Kongos berg på den andra.Pressvecken satt perfekt, varje söm satt exakt på klänningarna. Och jag visste att det skulle bli så. För jag har bott på detta enkla hotell många gånger förut, ett hotell där kackerlackorna är stora som fågelungar, mossan och möglet ligger som en tunn hinna över allt och där väggfärgen släpper på grund av luftfuktigheten.Men det spelar ingen roll. Trädgården med utsikt över sjön är magisk, och det vet alla Goma-bor. Det har därför blivit platsen för bröllopsplåtningar. Men trädgården är också en populär plats för andra sammankomster.I söndags var det inte mindre än tio olika sällskap, från kvinnoföreningar till födelsedagsfest. Det var skratt, musik och partytält och tårtor.Då och då ett öronbedövande dån från flygplan precis ovanför på väg till flygplatsen som ligger mitt i stan, lastade med förnödenheter till FN-missionen som håller på att avvecklas efter snart 30 år utan att det blivit så mycket bättre.Det var en ljudvägg som gjorde inte helt lätt att sitta och jobba. Plötsligt hörde jag ett annat dån som jag inte kände igen, jag tittade ut – en vattenskoter som fräste förbi kajen.Det är som att tystnaden är lika med döden, det tutas och låter överallt hela tiden. Det är som att de onda andarna hålls borta så länge det låter. Men det är en ljudlig stad som förändrats sedan jag var här första gången för många år sedan.Det byggs nya hus överallt, i den mycket karaktäristiska Goma-stilen, en slags tropisk alpstil med tinnar och torn och snirkliga balkonger. Och det är snyggt. Sedan att husen ligger på vägar bestående våt lavasten där skräpet och soporna flyter omkring är också typiskt för Goma.Mitt i kaoset så har vi dessa öar av stil och finess, detsamma gäller damerna i fantastiska kreationer som trippar fram över lervällingen i högklackat. Kongoleser som kan och har råd är extremt välklädda. Och kontrasten är enorm mot tiggarpojkarna vid stora rondellen eller vid flyktinglägren några kilometer norrut där folk hasar fram i trasor.Men jag tror det finns nåt djupare här, just därför betyder det nåt mer att vara uppklädd. Det är ett sätt att visa stolthet, värdighet och kanske också normalitet. Det blir en motståndshandling i detta land där korruptionen, våldet, misären och fattigdomen är en del av livet, där konflikterna mellan väpnade grupper bara fortsätter, drivna av de naturrikedomar som finns här, men som bara ett fåtal drar nytta av.Och mitt i detta dånande, välklädda kaos så finner jag en slags ro. Och energi. Jag sitter själv, men är inte ensam, omgiven av människor. Musiken, skratten och tjoandet håller de onda andarna borta. Kanske är det som gör att folk överlever här.Richard Myrenberg Goma, östra Kongo-Kinshasa
12/20/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Ingen lyssnar på det man inte vill höra: Johan Mathias Sommarström, Västbanken

Utrikeskrönikan 19 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Västbanken TorsdagDaddy dead.Jag stod på ett tak och blundande.Hörde bara bruset från när vinden lekte i olivträdens bladverk med ett rasslande ljud som svar.Kände dofter från tända grillar, grönsaker och välstyckade lammdetaljer som vändes för att inte svedas.En kvinna höll fram en kopp te under min näsa, värmen fick ångorna att stiga, ett välbehag av teblad och färskplockad mynta. I bakgrunden en hint av salvia.Det var Salviablad som Bilal brukade sälja på marknaden i Ramallah, ett av sätten att försörja familjen.Daddy deadDet var Bilals fyraårige son, Moussa, som visade vägen hit, en faderlös son.För när jag öppnar ögonen igen kommer verkligheten tillbaka.Moussa först leende men med någon sorgligt över sig, de enda ord han kan uttala på engelska är: daddy dead. Pappa död.Samhället jag befinner mig i är omringat av illegala bosättningar, för några veckor sedan var det stor fest här. Det var skördetider och hela familjer plockade oliver tillsammans. Matsäck, fika, lek och jobb. ”Som en festiva”l, sa någon.Plötsligt dök fyra bosättare upp, vita skjortor, beväpnade.Byborna flydde men Bilal, pappan, hann inte. Han sköts med ett skott i bröstet. Drog sina sista andetag framför ögonen på sina tre barn.Historier som den här rapporteras inte ofta i Israeliska medier. Få är på allvar medvetna om hur palestinier på Västbanken trakasseras av såväl bosättare som militären.Bilder från dödade barn i Gaza syns inte i Israelisk mainstream media, här är många uppriktigt förvånade att stora delen av omvärlden protesterar mot Israels attacker mot Gaza, man vill ju bara neutralisera ett av landets största hot- en kamp som är existentiell.Samma sak på andra sidan.Den verkliga omfattningen av Hamas massakrer den 7 oktober har knappt synts i palestinska medier. Många palestinier trodde först att bara soldater attackerats och kidnappats. Stödet för Hamas har till och med ökat i vissa kretsar eftersom de ses som frihetskämpar och deras slakt av civila aldrig fördömts av det egna folket.I Sverige och omvärlden är förståelsen för den sida man själv inte sympatiserar med obefintlig, bestämda uppfattningar orubbliga. Tänk då här, där de båda sidorna bara fylls av de egnas argument och redan bestämda åsikter cementeras, som huggna i sten.Du vet att araberna försöker ta över vårt land va, är du inte rädd, sa en ung kvinna till mig igår.Då spelar det ingen roll att fyraårige Moussa berättar ”daddy dead.” Eller att kusinerna till den 10 månaders kidnappade Kfir Bibas och hans fyraårige bror Ariel inget annat vill än att se dem i livet- argumenten från andra sidan studsar som i ett rum av vacuum. Ingen lyssnar på det man inte vill höra.Johan Mathias Sommarström, Västbanken
12/19/20233 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Dyr mobilsurf för skotske hälsoministern: Pontus Mattsson, London

Utrikeskrönika 18 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Nog för att det har blivit dyrt att gå på fotboll – även ordinarie biljetter går ofta på en tusenlapp och uppåt när storklubbarna möts.På svarta börsen kostar det ännu mer.Men etthundrafyrtiotusen kronor, för två matcher, streamade, det slår alla kända prisrekord. Det är den summan som landade hos den skotske hälsoministern Michael Matheson, efter en familjesemester i Marocko förra nyåret.Familjen består av herr och fru Matheson och två tonårssöner, två fotbollsintresserade tonårssöner.Med på resan var även hälsoministerns surfplatta, bekostad av det skotska parlamentet och endast ämnad att använda i arbetet.När räkningen dök upp på parlamentets ekonomiavdelning ett par veckor senare, började larmklockorna att ringa. Nästan 11 000 pund på en vecka, mer än alla andra ledamöters surfkostnader under hela förra året.Hälsoministern som representerar det skotska nationalistpartiet bedyrade att han endast använt surfplattan i sitt arbete som parlamentariker, ekonomiavdelningen accepterade, något motvilligt, och det blev de skotska skattebetalarna som fick stå för notan.Men när räkningen under hösten blev känd i medierna började oppositionen att föra liv om saken. Ministern erbjöd sig nu att betala ur egen ficka.Vidare efterforskningar visade sedan att de höga surfkostnaderna sammanfallit med matcher i den skotska fotbollsligan. Och efter att ha pressats hårt medgav en snyftande hälsominister till slut att det inte bara var han själv som använt surfplattan i Marocko. Hans söner hade tittat på fotboll. Och det var för att skydda dem han som till en början hade gett en annan version. Nu hade han fått deras tillåtelse att tala sanning.Den dagen Celtic mötte Hibernian slutade räkningen på drygt 30 000 kronor. Dagen för det stora Glasgow-derbyt mellan Celtic och Rangers kom surfkostnaden upp i mer än 117 000. Det brukar vara flera timmar långa för- och eftersnack i studion.Oppositionen kräver nu minister Mathesons avgång för att han vilselett parlamentet, men än så länge har han partiledningens stöd. Parlamentet har tillsatt en särskild utredning och inför de stundande ledigheterna har it-avdelningen skickat ut en uppmaning till ledamöterna. Ska ni ta med er telefonen utomlands och använda mobilroaming – måste ni kontakta helpdesk två dagar i förväg för att anpassa ett lämpligt roamingpaket.Kanske något för fler än skotska politiker att ta i beaktande.
12/18/20232 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Svart humor mot brutal verklighet: Cecilia Uddén, Jerusalem

Utrikeskrönikan 15 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Jerusalem, fredag.Krocken krasar fortfarande. Krocken mellan två diametralt skilda världsbilder där båda sidor ser sig som största offret. Israeler känner ett existentiellt hot efter att ha upplevt något som påminner om förintelsen och palestiniers skräck för en ny Nakba förstärks när militanta bosättare sprider flygblad där det just står – en ny Nakba, väntar er, packa era tillhörigheter och ge er iväg.I går under en militärräd gick israeliska soldater in i en moské i Jenin på Västbanken och reciterade judiska böner i högtalarsystemet.Skottlossning, räder, stenkastning. TV-kamerorna sätter sig som sugkoppar på våldsamheterna. Samtidigt, mer i skymundan: en bosättarattack mot olivplockare, en vägbom som blockerar infarten till en palestinsk by, en tonåring som misshandlas av soldater, en man som förlorat sitt arbetstillstånd i Israel, en rivningsorder för ett palestinskt hem som verkställs.Små enskilda händelser som alla går att förklara eller bortförklara, inklusive att jag själv ägnade fem timmar åt att komma ut genom vägspärrarna från Betlehem i lördags, en olägenhet för mig men vardag för palestinier, tillsammans bildar de ett mönster som gör att det knappt finns en enda palestinier på Västbanken som inte känner sig kollektivt bestraffad i vad de upplever som israelisk hämndlystnad efter 7 oktober.Palestinier blir inlåsta i sina städer och byar, 4 000 palestinier har gripits sen 7 oktober, 6 palestinska fångar har dött i israeliska fängelser. Och i oförsonlighetens brutala sorg uppstår ett akut behov av att skratta rått. Svart humor förmedlad av den egyptiske komikern Bassem Youssef när han deltog i en amerikansk talkshow. Där härmar han hånfullt de melodramatiska palestinierna när de ropar: ooooh Israel dödar oss – nä nä, säger Bassem Youssef, så lättdödade är ni inte, jag vet, min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.Sen efterlyser komikern en ny så kallad växelkurs. Hur många palestinier för en israel? Den kursen har varierat från krig till krig säger Bassem Youssef, precis som kryptovaluta.2014 var kursen 27 döda palestinier för en död israel. Vad är kursen i år?Och så berömmer den egyptiske komikern Israel som varnar gazabor innan de bombar deras hem – om Ryssland gjorde samma sak i Ukraina skulle Putin vara rumsren, säger han samtidigt som han idiotförklarar sin egen frus kusin i Gaza – en riktig looser, säger komikern – han påstår att Hamas inte försöker hindra civila från att lämna sina hem efter att Israel ringer och varnar att de ska bomba.Ja ni förstår, säger den egyptiske komikern, min frus kusin misslyckades till och med på anställningsintervjun när han försökte få jobb som mänsklig sköld.Bassem Youssefs svarta humor – ett botemedel i oförsonlighetens tid.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se
12/15/20233 minutes, 56 seconds
Episode Artwork

Världens längsta julfirande: Axel Kronholm, Manilla

Utrikeskrönika 14 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manilla, torsdag.När börjar egentligen julen? Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt, rörde 2019 upp starka känslor när han i en artikel berättade att han inleder firandet redan den 1 oktober. Alldeles för tidigt, tyckte många. Sedan dess har julens traditioner – när är det okej att börja pynta, dricka julmust eller spela julmusik i affärerna – varit en återkommande debatt i Sverige.Här i Filippinerna skulle de nog fnysa åt Gustaf Reinfeldts oktoberfirande, för att inte tala om alla vi som väntar till första advent. Här inleds julsäsongen officiellt den 1 september. Filippinerna, som är mestadels katolskt efter över 300 år av spanskt kolonialstyre, sägs ha det längsta julfirandet i världen. Men även här tjuvstartas det. En tysk journalist jag träffade här berättade att han hört julmusik spelas redan den sista augusti. ”Det borde vara ett människorättsbrott” skojade han.Nyligen blev julen även till geopolitik här, när en båtkonvoj med frivilligorganisationer ville leverera klappar och sprida julglädje till filippinska fiskare och sjömän som håller till ute i Sydkinesiska havet. Där arbetar de under svåra förhållanden, och hamnar allt oftare i konfrontationer med stormakten Kina som gör anspråk på havsområdet. Samma dag som konvojen kastade loss sköt Kinas kustbevakning med vattenkanoner mot filippinska båtar i området dit konvojen var på väg.Efter att ha förföljts av kinesiska fartyg valde julkonvojen till slut att vända om. Men en båt ska ha lyckats slinka förbi och lasta av julklappar med konserverat kött, kläder och böcker.Trots vattenkanoner och storpolitiska spänningar, kom alltså julen också till reven och atollerna i Sydkinesiska havet.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronolm@sverigesradio.se
12/14/20232 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Kvinnorna är uppfinningsrika i Afghanistan: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

Utrikeskrönika 13 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. God morgon från Afghanistan. Så här på självaste Lucia är det kanske passande med en krönika om situationen för landets kvinnor. Det är som bekant inte glada dagar för afghanskorna. Utbildningsmöjligheterna och de flesta offentliga jobb är numera utom räckhåll. Men kvinnorna här är uppfinningsrika och av segt virke. För några månader sedan stängde regimen skönhetssalongerna. Lösningen blev att ta emot kunder i hemmen i stället. Medan regimen stänger den ena dörren efter den andra så har konsekvensen paradoxalt nog blivit att allt fler kvinnor börjat arbeta. De är så illa tvungna att bidra till sina familjers försörjning. Afghanistans ekonomi har krympt med 25 % sedan maktskiftet i augusti 2021. De allra flesta kvinnor arbetar just hemifrån; till exempel med att sy kläder, brodera och skapa andra hantverk. De som bor på landsbygden förädlar grönsakerna de odlat och säljer vidare. Jag frågar en företagare i Kandahar om han och de andra männen pratar om det här. Om landets ekonomi inte skulle behöva kvinnornas insatser. Jovisst svarar han och tillägger att kvinnorna arbetar redan. Det är bara det att vi inte ser på det som arbete säger han och berättar att här i stan finns till exempel ett bageri som bara säljer bröd bakat av kvinnor. Sen säger mannen, som är kritisk till det som sker, att det som ni i väst efterfrågar; kvinnor som kommer till ett kontor och arbetar eller sitter här i affären och tar emot kunder. Det kommer inte att hända på länge än, åtminstone inte här i Kandahar. Provinsen är för konservativ och det strider mot människors föreställningar om vad som är moraliskt rätt och riktigt. En anekdot kan kanske få illustrera det här med rätt och riktigt. Så fort jag klev ombord på bussen på flygplatsen i Dubai som skulle ta oss till själva planet hit till Afghanistan, reste sig en man upp för att ge mig sin plats. Jag avböjde men då reste sig en annan. För visst skulle jag sitta! Jag hann inte mer än nudda rumpan vid sätet när en äldre kvinna klev på. Hon fick så klart min plats och i gengäld ville en tredje man ge mig sin. Det här flytta runt spektaklet fortsatte på själva flygplanet för inte ska en ensam kvinna sitta sidan om en man hon inte känner. Till slut satt vi tre tjejer på rad. Jag vet inte om jag någonsin riktigt kommer att förstå den här kombinationen av gentlemannamässig artighet och intensiv vilja att undvika kontakt med en representant för det andra könet. Att det här potentiella mötet ses som så farligt. Men företagaren bjuder på ännu en kopp gott grönt te och försöker förklara vad det är som driver åtminstone stora delar av den den manliga afghanska befolkningen. Han säger att eftersom Afghanistan genomlevt krig och våld i mer än fyrtio år så är fred prio ett. Två stabilitet och där verkar status quo vad gäller jämställdhet ingå. Tre utveckling och först därefter kommer vi till frågan om en förändrad roll för kvinnan i samhället. De afghanska kvinnor jag träffat och som försöker göra motstånd i smått såväl som i stort, lär inte gå med på att vänta så länge. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
12/13/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Plötsligt började cafét brinna: Love Lyssarides, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Tisdag.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om Argentina. Men, för två veckor sen satt jag på ett café i Buenos Aires och gjorde en intervju. Jag hade hittat ett litet café i utkanten av stan som var helt tomt. Det var tidigt på förmiddagen och jag var den enda gästen. Perfekt, tänkte jag. Kvinnan som drev cafét hade ett stort leende på läpparna och gjorde tusen saker samtidigt. Med ena handen stoppade hon in en plåt bakelser i ugnen och med andra handen kokade hon kaffe - allt samtidigt som hon hade en mycket intensiv konversation med någon i en telefon som hon balanserade på axeln. Jag hittade en plats på caféets övervåning och satte på bandspelaren.Men, en dryg kvart in i intervjun började små störande ljud leta sig in i min mikrofon. Det kom från caféets nedervåning. En livlig diskussion, lät det som. Mannen jag intervjuade tappade tråden. Jag försökte få honom att fortsätta – kör på, sa jag.Men, ljuden från nedervåningen blev allt högre. Och sen plötsligt - ett skrik.Vi reser oss upp för att gå och kolla vad som händer. Då ser jag det. Nedervåningen på cafét står i lågor.Vi springer ner och det brinner i köket. Lågorna virvlar runt på väggarna. Det blir tumult. Filt! ropar någon. Brandsläckare! Ropar någon annan. Det är olja! Ropar nån tredje.Utanför på gatan står kvinnan, som förut hade ett stort leende på läpparna, nu förtvivlad. Det går bara någon minut innan hela cafét står i lågor. Svart rök bolmar ut genom fönstren på övervåningen.Det är först långt senare som jag inser att jag fortfarande håller min bandspelare i handen och att jag har fångat hela händelseförloppet på band. När jag nu lyssnar tillbaka på inspelningen så hör jag hur snabbt allt gick och hur långsam jag var. Jag hör på inspelningen hur lång tid det tar för mig att fatta vad som händer. Jag hör hur jag i lugn och ro börjar plocka ihop datorer och sladdar och pennor och papper. Det är som om jag rör mig i slow-motion och att jag till varje pris ska rädda min datorladdare från elden.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om argentinsk inrikespolitik men istället får det bli en liten julhälsning. För nu, såhär i juletider, när vi alla ska samlas i olika hem och steka köttbullar på spisar och göra pepparkakor i ugnar och tända adventsljusstakar i mossa så är det kanske på en plats med en liten påminnelse. Var försiktiga när ni eldar i jul.Love Lyssarides, Stockholmlove.lyssarides@sverigesradio.se
12/12/20233 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Om åren och såren i Kina: Björn Djurberg

Utrikeskrönikan 11 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Måndag, Östersund, Jämtland, Sverige.Långt från Peking.Och så är det ju tänkt, jag ska ju sluta snart. Det här blir min sista krönika som Kinakorrespondent.Och flyttlasset har redan gått hem, som ni hör.När jag började som korrespondent, hösten 2019, hade ingen ännu hört talas om covid-19.Och Ryssland hade inte påbörjat sin fullskaliga invasion av Ukraina.Xi Jinping var halvväggs in på sin andra mandatperiod.Och Trump styrde i Washington.Man kan väl säga att det runnit en del vatten under broarna sen dess.Pandemi och krig. Det är väl de två saker som jag ändå skulle säga mest präglat Kinas ställning i världen de här åren.Kommunistpartiet tog beslutet att stänga in sig i en covid-bubbla i tre år.Och har även som bekant satsat på att stärka sin relation med Ryssland, trots att Putin går till attack mot sina grannar.Och även om de som styr i Peking nu satsar hårt på att visa hur öppen man är mot världen så tror jag såren från pandemin är svårläkta. Inte minst för många kineser.Men, att vända blad är ju något av Kommunistpartiets paradgren.Pandemihanteringens kontrollsamhälle blir bara en i raden av obehagliga minnen att lägga till handlingarna.Bit ihop och gå vidare och gilla läget. Tänk på någonting annat.Under mina år i Kina har jag ofta blivit imponerad över hur sega många av de kineser jag träffat är.Det tycks finnas en förmåga att stå ut och ha tålamod, trots att livet kanske inte är så enkelt alla gånger.Man kan tala om ”Chi ku”, ”äta bitterhet”. Vissa ser med stolthet på det.Ett annat uttryck som blivit populärt mer nyligen är ”Tangping”, att lägga sig raklång.Det vill säga, att sänka ambitionsnivån, strunta i samhällets alla krav, kliva åt sidan och göra så lite som möjligt.Kanske är det motpolen till att ”äta bitterhet”.Eller så är ”Tangping” rentutav bara en variant av att hålla ut; en lösning när alternativen verkar sämre.Under mina pandemi-år i Peking har också märkt att det varit lätt att bli hemmablind.Man blir som man umgås, heter det ju, och under Kinas covid-bubbla blev i alla fall min värld bra mycket mindre.Nu växer världen igen, men frågan är om den blir lika stor.Precis som ärret kan göra att huden drar ihop sig och stelnar så har kanske även sinnet tappat lite av sin flexibilitet.Det blev drygt 4 år som Kinakorrespondent.Xi Jinping är nu inne på sin tredje mandatperiod och nästa år kanske Trump blir president igen.Och även om jag ätit en del bitterhet, så hoppas jag att jag inte blivit bitter på köpet.För ytterst har det ändå varit en ynnest att få rapportera hem till er, kära lyssnare, under de här dramatiska åren i Peking.Björn Djurbergbjorn.djurberg@sverigesradio.se 
12/11/20233 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Juldrycksnamn anklagas för att vara rasistiskt: Daniel Alling, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin fredag.Det är julmarknadstider i Tyskland.Något av det bästa att få uppleva igen under min andra period som Tysklandskorrespondent.Jag tycker bäst om att bara släntra runt mellan stånden, ta en Glühwein eller två, möjligen en Thüringer Bratwurst och så den underskattade delikatessen kokad grönkål, Grünkohl med knackerkorv.Däremot har jag hittills aldrig beställt en ”Lumumba”.Det gör många men frågan är om man i framtiden kommer kunna beställa en dryck med det namnet.Det är i grunden varm choklad, spetsad med en skvätt rom, en sk ”Schuss” på tyska, och så en klick grädde på det och den finns alltså att få under namnet ”Lumumba” på många, många tyska julmarknader.Men i förra veckan bröt en debatt ut om dryckesnamnet är lämpligt nuförtiden eller inte, ja, om det rentav skulle vara rasistiskt.Ni vet sådana där diskussioner som alla länder har då och då, hur ska man umgås med namn på saker namn som blivit lite föråldrade, från en annan tid och värld, som är känsliga för vissa grupper, som rentav kanske just är att betrakta som rasistiska. Vi har haft debatten i Sverige om chokladbollens förra namn, vi har haft den om Tintinböcker och om Astrid Lindgrens söderhavskung, för att nämna några exempel.En historiker, tidigare grön lokalpolitiker, gick ut på sociala medier och tyckte att dryckesnamnet ”Lumumba” var just rasistiskt och sen dess har kommentarerna och tidningsartiklarna varit rätt många i frågan.Namnets bakgrund är inte helt klarlagt, klart är att det anspelar på den förre kongolesiske premiärministern Patrice Lumumba som mördades i början av 60-talet.Kritikerna tycker också att namnet och så en ”Schuss” på det, en shot alltså - ”Schuss” också kan betyda skott på tyska - hånar Lumumbas öde, medan förespråkarna tycker att namnet lika gärna går att se som en hyllning till självständighetskämpen Patrice Lumumba.Drycken går för övrigt under namnet ”Tote Tante”, döda mostern eller möjligen fastern, eller Döda tanten i vissa delar av norra Tyskland, Danmark och Nederländerna.Det namnet har, vad jag vet hittills inte blivit ifrågasatt. Det sägs härstamma från en kvinna från en av de nordfrisiska öarna som flyttade till Nordamerika men som ville bli begravd på hemmaplan. Hon kom från fattiga förhållanden så hon transporterades efter sin död hem i en stora kakaolåda och på minnesstunden ska det, enligt legenden, ha serverats just varm choklad, rom och en klick grädde. Hur som haver, debatten om dryckens andra namn lär gå vidare.Visst, man kan tycka, som någon dryckesståndsägare häromdagen sa till mig att ”har vi inte större problem i det här landet”, men å andra sidan, om några tar illa upp av namnet så är det ju inte så svårt och borde inte vara så känsligt att ändra heller. Jag menar, ”eine heiße Schokolade mit Schuss und Sahne, bitte” låter ju också rätt gott. Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
12/8/20233 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Swifties påminner om Qanon-medlemmar: Roger Wilson,

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tuscaloosa, torsdag. Medan de republikanska presidentkandidaterna försökte göra ett intryck på väljarna i primärvalsdebatten här i Alabama, så valde Time Magazine att lämna politiker och statsmän därhän när man skulle välja årets person 2023. Det blev i stället artisten Taylor Swift som tog hem titeln.Ur ett amerikanskt perspektiv är det knappast någon överraskning att det var den 33-åriga artisten som tog hem titeln. Taylor Swift har verkligen varit överallt det här året. Har det inte handlat om hennes framgångsrika skivsläpp och turné - så är det romansen med Travis Kelce, stjärna inom amerikansk fotboll, som varit i centrum för snart nog hela landets uppmärksamhet. Men Swift-effekten handlar också om företagsekonomi. Taylor och hennes team har gång på gång lyckats ändra på branschens spelregler, till sin egen fördel. I år lyckades hon till exempel få en listetta med en låt som släpptes på ett album fyra år tidigare - tack vare fansens kärlek till Cruel Summer, bevisad varje kväll på Swifts spelningar. Och på tal om recykling, iden att spela in sina gamla album på nytt - eftersom Swift inte äger några av sina gamla inspelningar - har blivit en enorm succé, och bidragit till att hon lyckats få in fem album samtidigt bland de tio mest säljande på Billboards lista. Och när Swifts konsertfilm hade premiär på biograferna tidigare i år, så hoppade hon och hennes team över de vanliga filmdistributörerna och gjorde en inkomstbringande deal direkt med biografkedjan AMC istället. Och en del fans gjorde om biograferna till konsertlokal och stod och dansade tillsammans framför duken.Fansen är just fanatiska, och påminner nästan om Qanon-medlemmar när de försöker hitta ledtrådar kring Swifts nästa skivsläpp i allt hon säger och gör. Ingen detalj är för liten att uppmärksamma. I förra veckan tyckte någon i en facebookgrupp jag är med i att månen hade flyttat sig en liten bit på en bild på hennes hemsida. Vad betydde det, undrade man?Och på ett nypostat foto från dagen då Swift spelade in låten You're Losing me, står hon och äter russin. I bakgrunden på köksbänken står en vinflaska. Fansen identifierade snabbt märket som  Gaslighter - ett vin som produceras av musikgruppen The Chicks - de som tidigare hette Dixie Chicks, och en gång i tiden hamnade på kant med landets konservativa efter att de uttalat sig negativt om George W Bush. Resultatet - vinet verkar ha fått en ordentlig boost i försäljningen. Och bland en del republikaner finns det en viss oro över att Taylor Swift skulle kunna avgöra det kommande valet. En enda instagrampost från Swift med en länk till en sajt där man kunde registrera sig som väljare gjorde att antalet registrerade ökade med 25% den dagen. Swift har tidigare tagit ställning mot Donald Trump, och kanske drömmer demokraterna och Joe Biden nu om en egen Swifteffekt, framför allt i ett läge där de har särskilt svårt att engagera unga väljare. Roger Wilson, USA-korrespondent. 
12/7/20233 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Skriken i Kampala

Utrikeskrönikan 6 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.För tre dagar sen landade jag i Sverige från Uganda. Alltid när jag kommer hem från en reportageresa är jag fylld av nya intryck, berättelser jag vill förmedla och miljöer som oftast är väldigt annorlunda mot där jag själv lever. Nu är det samma sak, men allt är liksom uppskruvat på extra hög volym.Den här gången reste jag inte ensam. Jag tog rygg på sex barnmorskor från Sverige, som i ett projekt jobbar med att, tillsammans med ugandiska kollegor, förbättra förlossningsvården och omhändertagandet av födande kvinnor. Och jag fick följa med hela vägen. Jag har sett när ett barn föds fram två decimeter ovanför ett smutsigt stengolv, och fångas upp av vana händer som vet precis hur halkigt ett nyfött barn är. Jag har sett ugandiska barnmorskor sprida ett obegripligt lugn i en kaotisk miljö, där ett vanligt arbetspass innebär tio till femton födslar utan någon medicinsk smärtlindring.Jag har också sett kvinnor i värkarbete som tålmodigt vankar i en fullpackad och varm sjukhuskorridor. Jag har sett en ung mamma med stor mage där barnet inuti inte lever men ändå måste födas fram, i en sal med fem andra födande kvinnor. Jag har lärt mig vad kvinnorna måste ta med till sjukhuset när de ska föda sina barn: plastskynken att lägga på britsarna, tyg att vira om sig – till och med ett litet rakblad för att skära av navelsträngen måste de själva ha med sig. Jag såg mycket i Uganda som kan göra en förtvivlad. Men också rätt mycket oväntade saker som, allra först kanske, gjorde mig lite förundrad och sen glad.  För jag har sett professorer och verksamhetschefer från Sverige ställa sig på alla fyra i en föreläsningssal, lägga sig på skrivbord och låtsaskrysta för att utbilda och förklara hur dynamiska förlossningsställningar kan underlätta födandet. Jag har sett ett engagemang för mammor och barn som är svårt att sätta ord på. Och jag har lärt mig om hur man med små medel som faktiskt inte kostar en krona, kan ge bättre förutsättningar för barnets syresättning i magen och minska risken för bristningar. Och jag har förstått poängen med att undvika bristningar, eftersom jag också har sett – och hört – kvinnor sys med minimalt med smärtlindring.Ja apropå det, så har jag en hel del skrik inspelade i min bandare. Vissa delar är rent plågsamma bara att höra på. Men så finns de andra, de små skriken, som är så välkomna.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa, nyss hemkommen från Kampala, Ugandasara.heyman@sverigesradio.se
12/6/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Graffiti som politiskt vapen i Ungerns vackra huvudstad: Milan Djelevic, Budapest

Utrikeskrönika 5 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Budapest tisdag”När är klotter bara klotter?Eller något större än så?Funderingen kommer när jag går omkring i Ungerns fina huvudstad, där det finns en hel del graffiti, mest stadsplanerade installationer av olika konstnärer, visst, både vackert och konstnärligt, men inget som väcker några starkare känslor.Hos oss i Sverige, uppfattar jag det som, är det i bästa fall ett sätt att synas och höras, tagga sig själv för att uppnå någon form av status i närområdet bland olika graffiti-konstnärer.På Balkan, inte minst i Ungerns grannland Serbien, har graffitin eller väggklottret en annan mer revolutionär, politisk möjligen också anarkistisk inramning, mer blodigt allvar, skulle man kunna säga.Å det är just vad forskaren Hana Suica säger, i en intervju med AFP, att graffitin på Belgrads väggar alltid speglat politiken och använts - samt används - för att kommunicera i pågående politiska skeenden.”Murar och husfasader blir politiska arenor - det har alltid funnits, i varierande grad, politik i graffiti,” säger hon angående den bok hon skriver i ämnet.Själv minns jag ett specifikt klotter som gjorde stort intryck på mig när jag såg det för första gången för över 20 år sedan. Två små ord.Bokstavligt talat precis överallt i Belgrad, men också på andra håll i Serbien.Balkankriget hade rasat färdigt och en annan kamp tagit vid - att bli av med en ledare som på några år blivit omöjlig att tolerera och som enligt många störtade Serbien i fördärvet - Slobodan Milosevic.Kampen fördes av många, men Belgrads studentrörelse spelade en stark roll. Å studenterna var påhittiga.Regimen angreps med klotter och graffiti, svart humor och satir men också med öronbedövande kastrullbankning ackompanjerat av blåsorkestrar med visselpipor på otaliga demonstrationer. Aldrig med våld.Men det avgjort allvarligaste hotet var just ett litet klotter som dök upp under presidentvalkampanjen år 2000 på skyltar, husfasader, telefonstolpar, ljusstolpar - överallt.Två ord.Det stod:Gotov Je!Översatt på svenska, tre ord: Han är slut!Ett minimalistiskt budskap, som skulle kunna avfärdas som typ skitklotter.Men kraften i orden kändes, i det som hände där och då.Studentrörelsen fick med sig gruvarbetare, kommunanställda, alla möjliga medborgare och, enligt vissa rapporter, också huliganer å den undre världen, som petade Milosevic från hans tron.Den 5 oktober 2000 var det över.Då stod det klart - att han var... slut.Precis som det stod på tusentals husfasader, stolpar och allt annat som kunde rymma, två små ord.Gotov je!Milan Djelevic, Budapestmilan.djelevic@sverigesradio.se
12/5/20233 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Vita huset klarade sig från fallolycka – den här gången: Ginna Lindberg, Washington

Utrikeskrönika 4 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington måndag.Jag fick en inbjudan från Vita Huset och började genast fundera över klädkoden. Skulle jag möjligen ta på mig skridskor? Eller i alla fall ta med dem i väskan?Nej det visade sig att som journalist räckte det med helt vanliga skor och varm vinterjacka. Jag var inbjuden till invigningen av presidentparets nya isrink, i Vita Husets trädgård. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen vandrade jag genom Rose Garden, fortsatte ned mot fontänen, och där, precis intill den berömda köksträdgården gnistrade den upphöjda nybyggda isbanan i skymningen.Servitörer med guldknappsuniformer hällde upp varm choklad och en orkester spelade julsånger. På den blanka isen virvlade skridskostjärnor från USA:s konståkningselit och gjorde piruetter i grönglittrande dräkter.Presidenthustrun Jill Biden var där för att inviga, hennes klädkod var också vinterstövlar, inga skridskor, och lång svepande rosa kappa. Hon eskorterades ut på isen av tidigare OS-guldmedaljören Brian Boitano.En blå matta hade rullats ut på isen så att presidenthustrun inte skulle halka, och för säkerhets skull höll Boitano henne också i handen i ett mycket, mycket stadigt grepp. Det såg lite krampaktigt ut.- Han är visst livrädd att jag ska trilla omkull, konstaterade Jill Biden.Man kan tänka sig rubrikerna OM Jill Biden trillat. Biden faller igen. Biden på tunn is. Biden på glid.Vita Husets pressavdelning hade just haft fullt upp med att hantera en annan jul-relaterad fallolycka. Kvällen innan hade Vita Husets jättestora julgran trillat omkull. Det blåste rejält i Washington den kvällen och den tolv meter höga presidentgranen, hittransporterad från West Virginia, blåste omkull. Granen blev liggande på sidan med desperat blinkande julljus, och fick lyftas tillbaka till sin position med kran.Det tog inte många sekunder innan fallolyckan blev viral. Vita Husets gran faller, precis som Bidens presidentskap, skrev republikanska kongresspolitikern Jim Jordan, och Fox News följde blixtsnabbt upp med en politisk panel om julgransfiaskot.Julfirandet i Vita Huset kommer alltid att tolkas politiskt. Melania Trump fick svidande kritik när hon på sin tid dekorerade östra flygelns korridor med fyrtio blodröda plastgranar, som fick kritikerna att dra paralleller till Margaret Atwood's the Handmaids Tale.I ett samtal med en medarbetare beklagade sig Melania över att behöva ägna sin tid åt julpynt.- Who gives a fuck about Christmas decorations, fräste Melania Trump, vem bryr sig om julpynt.Möjligen är det ett uttalande som kan få stöd över partigränserna från flera First Ladies.Den här kvällen i presidentens trädgård fortsatte orkestern spela medan mörkret föll över Washington. Isen gnistrade i strålkastarljuset, det var vindstilla. Jill Biden gjorde sorti i sin rosa kappa, utan att halka. Vita Husets pressavdelning pustade ut.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se
12/4/20233 minutes, 47 seconds
Episode Artwork

Utan AC i Dubai: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 1 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dubai, fredag.Det gäller att ta sig tidigt till en klimatkonferens om man vill slippa de långa köerna när tiotusentals människor ska in på ett och samma mässområde. Jag släntrar litet sömndrucken mot tunnelbana och ryggar tillbaka när dörrarna öppnas till en överfylld, svettig vagn. Näe... måste jag in där?Men plötsligt ropar någon: ladies only och vinkar in mig i första vagnen som är ren och sval med precis lagom luftkonditionering. Jag pustar ut och sjunker tacksamt ner på en stol medan vi susar förbi olje-emiratets flashiga skyskrapor och glasfasader. Ibland sneglar jag litet in mot vagnen bakom där de får stå och trängas och svettas och andas in varandras kroppsodörer. Så här känns det alltså att få åka med de privilegierade i Dubai, tänker jag: svalt, tyst och rent medan andra får svettas.På mitt hotell blåser det friskt i håret varje gång jag kommer hem efter en lång dag på COP28. Så friskt att sängen bäddats med tjockare täcke än jag själv har hemma på vintern. Korkat. Det är ju nästan trettio grader ute. Jag sliter bort täcket, stänger av AC:n och sover gott under bara lakanet.Försäljningen av luftkonditionering ökar nu i världen när den globala temperaturen stiger. Globalt uppskattas en miljard nya anläggningar installeras till slutet av det här decenniet. Anläggningar som inte bara ökar energianvändningen utan också ofta innehåller kylmedel som är starka växthusgaser. En ond cirkel då det som ska skapa kyla samtidigt förstärker uppvärmningen. Men i många länder kan hettan redan nu bli outhärdlig utan konstgjord kyla. När södra Irak drabbades av, extrema temperaturer upp mot 50 grader i somras och det samtidigt blev strömavbrott, då gick folk istället ut och satte sig i sina bilar med AC:n på fullt drag för att få litet svalka.Efter en bekväm tunnelbanefärd är jag framme vid Dubai Expo City och letar mig fram till ett rum i den stora pressalen där jag och mina kollegor från Sveriges Radio ska kunna jobba avskilt. Men vad är det för hemskt ljud? Det låter ju som värsta reaplanet utanför. Det är generatorn till luftkonditioneringen, säger vaktmästaren som går förbi. Vi installerade den igår så att ni ska ha det bekvämt. Bekvämt? Det här oväsendet går ju inte att vara i. Än mindre att sända radio i. Hur tänkte ni nu? Det blir tyvärr inga sändningar från årets klimatmöte, men vi hade det i alla fall svalt och skönt? Om det gick att stänga av eländet?Nej, det gick inte. Jag fick överge det avskilda rummet för en liten arbetsplats mitt i havet av andra kollegor. Så där sitter vi nu och trängs och svettas och andas in varandras kroppsodörer som andra gästarbetare.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
12/1/20233 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Bogotáborna gymmar innan gryningen

Utrikeskrönikan 30 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, torsdagGymkultur och fysisk aktivitet har sen flera år tillbaka slagit igenom i det ojämlika Latinamerika. Från att ha varit fritidssysselsättning för överklassen är det nu en populär del i människors liv.I storstäder som São Paulo, Santiago eller Bogotá stoppas all biltrafik på stora avenyer några timmar på söndagar för att folk ska kunna cykla och köra löprundor på breda ytor, som annars inte är så vanliga.Gatorna fylls då av unga i löparskor, medelålders kvinnor på cykel och äldre med gångstavar.Men det som sticker ut här i Bogotá är en scen som utspelar sig klockan 6 på morgonen en söndag – ett idrottskomplex med sportarenor, simbassänger och gymsalar – FULLT med folk.Barn som tränar fotboll eller tennis, unga och äldre som tränar, alla sorters människor deltar i simundervisning eller bara roar sig i vattnet.En söndag, klockan 6 på morgonen, alltså! Det är ju otroligt, själv brukar jag ligga och sova då, jag tror att många gör det. Men inte Bogotá-borna.När jag försöker hitta förklaringen, så visar det sig att det är flera bottnar. Vissa aktiviteter har program för barn t ex bara tidiga söndagsmorgnar. Men den viktigaste förklaringen är en annan:De tuffa arbetsförhållandena och den extremt jobbiga biltrafiken i den här storstan som har 15 miljoner invånare.För det första – colombianerna jobbar 47 timmar i veckan, sen i juli. Innan dess var det 48 timmar.För det andra, Bogotá är den stad i världen där bilköerna är som längst, enligt en färsk undersökning som kollade 113 städer med hjälp av satellit.En vanlig bilförare spenderar 5,5 dagar om året fast i en bilkö. Fem koma fem dagar alltså. Sittandes bakom ratten i väntan på att bilen framför ska röra sig.Bogotá har ingen tunnelbana, vid rusningstid ser bussystemet ut att kollapsa när som helst. Händer det en olycka vid de mest trafikerade gatorna – och det gör det ofta – så blir det långa trafikstopp.Nu blir det lättare att räkna ut varför folk går upp i ottan en söndag och tar sig till gymmet och simhallen. När hinner de annars? Om vi bara tar de som inte har barn, alltså de som har det lite lättare:På vardagar går de upp kl 5, de åker hemifrån kl 6 och kommer till jobbet 8 – de slutar kl 18 och kommer hem ca kl 20. Det vill säga, om allt flyter på.Och så även lördagar för många, eftersom många arbetar sex dagar i veckan.Det verkar alltså vara den viktigaste förklaringen till de fulla gym och simhallarna på söndagsmorgnar i den här megastaden. Ändå är det rätt fantastiskt – i stället för att ta ut en annan typ av vila, t ex med huvudet bekvämt på kudden, så väljer många att ta vilan i form av fysisk aktivitet, och de tar med sig barnen också.Det är egentligen smått heroiskt för dessa människor som sliter dag efter dag för att kunna betala hyran, banklånet och barnens skolgång.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se
11/30/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Hoppet lever i Myanmar: Axel Kronholm, Chiang Mai

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chiang Mai, onsdag.Lugnet på den lilla grönsaksmarknaden i Yangon, Myanmars största stad, störs plötsligt av en protest. På video från aktionen ser jag hur en ung man i grå tröja och longyi, en burmesisk sarong, höjer rösten i ett brandtal mot den styrande militärjuntan. I deras skräckvälde är den här typen av protester sällsynta. I Yangon genomför polis och militär just nu nattliga räder i folks hem, i jakt på personer ur motståndsrörelsen. Trots det är det flera marknadsbesökare som syns stanna upp och lyssna till den unge aktivistens tal. Några håller till och med upp tre fingrar i luften, en protestgest lånad från filmen Hunger Games.Jag känner igen killen som leder protesten och skriker för full hals. Det är studentledaren Nan Lin, som på något mirakulöst vis lyckats hålla sig gömd i Yangon utan att gripas ända sedan militärkuppen i februari 2021. Innan kuppen utmanade han makten genom satir och humor: han var en av personerna bakom en berömd teatergrupp som ofta tänjde på gränserna för vilka personer och ämnen man kunde kritisera offentligt i Myanmar. Efter kuppen har han varit aktiv i den breda, underjordiska motståndsrörelsen mot juntan.Det är en rörelse som varit både fredlig och väpnad: vissa har som Nan Lin valt att arbeta med civil olydnad och fredliga protester – andra har anslutit sig till väpnade grupper som strider mot juntan. Men deras mål är detsamma: att få bort generalerna från makten och införa demokrati.Och nu, nästan tre år in i juntans styre, framstår det för första gången sedan kuppen som kanske inte helt omöjligt. För en månad sedan inledde flera väpnade grupper och etablerade etniska arméer koordinerade attacker mot juntans styrkor. Just nu rasar strider i väst, nord, öst och syd. Det som en gång var en av Sydostasiens största arméer har förlorat kontrollen över flera baser, mindre städer och gränsövergångar.Myanmars militär är långt ifrån besegrad, och ingen vet nog var det här slutar, men bland dem i Myanmar som önskar få ett slut på generalernas styre – och de är många – har ett litet ljus av hopp tänts efter några riktigt mörka år. Kanske är det därför som några av Yangon-borna på grönsaksmarknaden inte bara skyndar iväg, när Nan Lin höjer rösten och ropar att folket kommer att segra, utan står kvar och lyssnar, till och med höjer tre fingrar i en protestgest.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se
11/29/20233 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Snart aktuellt att gå till Christiania igen: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 28 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag,I veckan fick jag återigen anledning att besöka Köpenhamns kanske mest berömda kvarter: den lilla excentriska fristaden Christiania. Mytomspunnen nationalsymbol och kanske mest känd i omvärlden som det där lite knäppa stället där man kan köpa hasch.Själva handeln har inte så mycket med Christiania att göra, den drivs av grovt kriminella gäng, men utan tvekan är en liberal inställning till narkotika en del av fristadens DNA.Och på huvudgatan Pusher street sker handeln helt öppet. Med färgglada reklamplakat och slagkraftiga slogans försöker langarna dra kunder till just sitt bås. Drogliberal graffiti pryder de flesta väggar, en söt doft hänger tung över gatan. Det ligger trasiga lådcyklar och annat skräp i trädgårdarna och det är trångt. Hälften av alla människor är här för att köpa narkotika, andra hälften verkar mest vilja beskåda den världsberömda kommersen. Och varje gång jag besöker Christiania kommer jag att tänka på hur min föregångare på det här jobbet, David Rasmusson, en gång kärnfullt sammanfattade det danska samhällets paradox: Danmark är ett land som älskar att hålla regler men att bryta mot normer. För vad är Christiania egentligen om inte en slags institutionaliserad normbrytning. En plats där hippiekulturen och det danska frisinnet fått ritt spelrum, en plats som säger: vi vet att det är förbjudet men vi gör ändå som vi vill. Där de boende under decennier har format ett parallellsamhälle mitt i Köpenhamn och blivit närmast folkkära på kuppen.Men så var det det där andra benet i den danska paradoxen om regler och normer. För trots allt prat om fristad är naturligtvis även Christiania underställd dansk lag. Så ungefär 100 gånger om året blir haschmånglarna bortkörda från Pusher street av polisen och deras bodar jämnade med marken, innan alltihop börjar om på nytt. Och här på gatan grips över tusen personer varje år misstänkta för narkotikabrott. Narkotikahandeln måste omedelbart upphöra, säger alla berörda myndigheter i det omgivande samhället. Och det har man för övrigt sagt i mer än 50 år. Hålla regler och bryta normer var det. Jo, båda sidorna av den danska paradoxen lyckas på något märkligt sätt samexistera på Pusher street år ut och år in. Något som utan tvekan bidrar till platsens dragningskraft.Vad står du och väntar på, fräste en gammal dam irriterat när jag stod och såg på hur polisen för femtielfte gången i år rev alla haschbodarna. Jag rodnade lätt och tänkte att jag kanske bara gått på ett lumpet pr-trick. Med ett finurligt formulerat pressmeddelande hade nämligen polisen fått journalisterna att tro att det är nu det händer. Efter decennier av ambivalens ska Christiania förankras i regel-hållar-Danmark - haschförsäljningen sjunger på sista versen.Här kommer inget förändras, fräste damen vidare, ni kan lika gärna gå hem.Kanske har hon rätt, hade det varit en enkel sak att stänga Pusher street hade det gjorts för 50 år sedan. Eller så har hon fel, kanske skrivs snart ett nytt kapitel i Christianias historiebok. Oavsett tror jag det snart kommer bli aktuellt att gå hit igen.Samuel Larsson, Köpenhamn
11/28/20233 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Skriv – annars har det kanske aldrig hänt: Lubna El-Shanti, Charkiv

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, måndag. Om det är något jag ångrar i livet så är det att jag inte skriver dagbok. Jag ångrar det så djupt att jag kan vakna på natten och bli arg på mig själv över att jag försummar mina minnen, känslor, tankar och intryck – mina och även andras. De där ögonblicken som i efter hand inte känns lika genomträngande, då man glömt eller förträngt alla detaljer, stundens kraft, när två människor möts och tiden bara stannar och allt som finns där är just den där egendomliga kraften, samtalen, sårbarheten. Jag tänkte på det häromdagen när vi satt och diskuterade ett och annat, jag och min ukrainska kollega här i Charkiv. En av hans väninnor dök upp och satte sig vid vårt bord. Hon, en sådan person som bara med sin närvaro tar plats. Hon, som under de här snart två åren av ett fullskaligt krig har sett allt. När ryssarna sköt robotar mot ett bostadskvarter här i Charkiv, när ambulanserna var för få och sjukhusen fulla. Och så det där spädbarnet som låg där på marken, medvetslöst av tryckvågen. Hur hon, väninnan, tog det i sina armar och tvingade sig in i en bil, kom till sjukhuset men efter många räddningsförsök, tittade läkaren bara på klockan och sa – 12.47, dödförklarad. Hur hon sedan i början av invasionen körde ut medicin till områden som var under kraftig beskjutning, fastän det inte fanns tillräckligt med läkemedel.En kvinna med epilepsi sa att hon bara hade medicin för ett par veckor, snälla försök, jag kommer dö annars, och varje gång de lyckades ta sig till området där kvinnan bodde, stod hon där och hoppades på att det också fanns något till henne: “Men vi har inte det du behöver”, sa väninnan. Och så det där sista mötet med kvinnan, hon sa inget den gången. Frågade inte om den livsviktiga medicinen, bara skrev sin adress på en lapp och räckte fram den: Här kan ni senare hämta min kropp, och så gick hon sin väg. Och vi sitter där runt bordet i Charkiv och väninnan berättar, och tiden stannar, och det vänder sig i hela min kropp. Känslor, tankar, intryck. Det måste skrivas ner, allt måste skrivas ner, för det har hänt.Sånt kan hålla mig vaken på natten, de uteblivna anteckningarna. För jag vet inte vad jag kommer minnas imorgon, det förgängliga livet. Återigen lovar jag mig själv, försök, snälla, skriv – så att åtminstone du minns – annars försvinner det där i glömskan – som om det aldrig hade hänt.Lubna El-Shanti, Charkiv.lubna.el-shanti@sverigesradio.se
11/27/20232 minutes, 51 seconds
Episode Artwork

Island håller andan inför hotet av vulkanutbrott: Carina Holmberg, Göteborg

Utrikeskrönikan 24 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg fredagMarken skakar på Reykjaneshalvön och Island håller andan inför hotet av ett vulkanutbrott. Jag kommer till Island bara dagar efter att hela kuststaden Grindavik har evakuerats. Hals över huvud har människor fått lämna sina hem.Nu får de återvända kortare stunder, eskorterade av räddningspersonal för att hämta de ägodelar de kan få med sig. Jag står vid vägkanten några mil utanför staden. Det är en timslång bilkö längs landsvägen av boende som släpps in gruppvis i samhället.Åt andra hållet kör fullastade bilar ut ur staden. Foton, tavlor, kläder, minnessaker skymtar i bilfönstren. Det som du hinner packa ner på en kort stund och som ryms i din bil. Resten blir kvar.Och människor jag möter berättar om hur tankarna mal - vad fick jag med mig, vad är kvar?Ett hem, ett liv, nu står de boende i Grindavik vid sidan av i en situation ingen kan påverka.Det har varit 10.000 tals jordskalv de senaste åren i området. Förvarningar om kommande vulkanutbrott. Det har tillhört vardagen Grindavik. Människor har nästan vant sig.3 vulkanutbrott på lika många år har det varit - alldeles i närområdet - men utan hot för människor eller infrastruktur.  Och efter varje utbrott har skalven avtagit. Trycket i underjorden har lättat och marken blivit mer stabil.En 15 kilometer lång magmatunneln går rakt under Grindavik. Bara 500 meter ner i marken, där det är som grundast och magman får marken att både höja och sänka sig.Hus, vägar och marken spricker.Island håller andan - var ska den heta magman tränga upp en här gången?Både Grindavik och ett närliggande kraftverk är hotade.Utvecklingen följs noga av myndigheterna. Väl utvecklade tekniska instrument mäter gaser, markens rörelser  och följer flödet av magman.Det är i år precis 50 år sedan vulkanutbrottet på Hemön på Vestmannöarna. Utbrottet på Eldfjell kom utan förvarning och människor fick fly i båtar till fastlandet när het lava rann ner över staden.Över 300 hus förstördes, hamnen var ett nödrop från att helt täckas igen och det dröjde många månader innan uppröjningsarbetet kunde komma igång. Röda markeringar på lyktstolparna visar hur tjockt lavatäcket var. Jag sträcker mig och når precis upp. Det är minst 180 högt.Minnet av katastrofen på Hemön är starkt i Island. Oron är påtaglig att Grindavik ska drabbas på samma sätt. En viktig fiskehamn, en stor fiskindustri. Arbeten, skolor, hem.Är det en ny vulkanisk period som Island ser början på? Hur lång blir den? Spekulationerna är många.Den förra aktiva perioden, för 800 år sedan, varade i 100 år enligt forskarna. Island håller andan, det finns inga besked om framtiden. Naturens krafter är oförutsägbara.Men för de boende i Grindavik, som tvingats lämna sina hem, skakar marken under fötterna på flera sätt.Carina Holmberg, Göteborgcarina.holmberg,@sverigesradio.se
11/23/20233 minutes, 51 seconds
Episode Artwork

Strömavbrotten jag hade glömt: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 23 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria torsdag. Ett tag såg det lovande ut. Vardagen hade nästan blivit normal. Det var lite som det var med covid – minns ni pandemin som lamslog världen? Särskilt här i Sydafrika var det var strikta restriktioner. Jag hittade en ansiktsmask i bilen nyligen. Just det, tänkte jag. Märkligt vad snabbt man glömde bort den tiden. Då man var man tvungen att bära mask på offentliga platser här, det mesta var stängt och det var ett elände att flyga, alla dessa ständiga covidtest.Så tänkte jag häromveckan vad gällde elen. Vad skönt att ha ström dygnet runt. Hela tiden. Inte ha saker som tinar i frysen, inte ha dessa jätteköer då rödljusen slutar fungera. Strömavbrotten som ett tag var uppe i åtta – nio timmar om dagen höll på att bli en politisk kris för regerande ANC – som kontrollerar det statliga elbolaget Eskom, ett företag som dragits med korruption och dåligt underhåll länge. För en del sydafrikaner har det blivit en tydlig symbolik i det här – Eskom blev sinnebilden för hur ANC sköter nationen i stort. President Cyril Ramaphosa såg sig till och med tvungen att utse en särskild minister med uppdrag att få ordning på elförsörjningen. Men nu har de kommit tillbaka igen. Strömavbrotten alltså. Köerna och frustrationen. På det har vi en arbetslöshet som är extrem på över 35 procent, ett våld som till slår på högsta nivå; en minister blev häromdagen, trots att hon hade två säkerhetsvakter med sig, rånad på motorvägen då deras bil tvingades stanna på grund av punktering. Antalet mord har minskade med 0,8 procent det tredje kvartalet i år, till 6945 mördade människor mellan juli och september. Så det finns en hel del som inte fungerar så bra.Men då finns ju utrikespolitiken att luta sig emot för regeringen. President Ramaphosa varit väldigt tydlig i sitt stöd för palestiniernas sak, redan från början av kriget mellan Hamas och Israel. ANC har sedan länge identifierat sig med palestiniernas situation, i landet har det varit stora demonstrationer för palestinierna och mot Israel. Parlamentet röstade nyligen för att stänga den israeliska ambassaden här, men Israels ambassadör har redan kallats hem för konsultationer som det heter. Och under ett online-möte mellan ledarna för Brics-länderna, alltså Kina, Ryssland, Indien och Brasilien så uttryckte sig Ramaphosa som ordförande ovanligt tydligt; Israels agerande gränsar till folkmord. Det var till och med så att Rysslands Vladimir Putin och Kinas Xi Jinping var mer nertonade i sin syn på Israels agerande.Troligen grundar sig presidentens tydliga position i konflikten på en genuin avsky mot Israels krigföring och ett genuint stöd för palestiniernas utsatta situation. Men det finns också en del kritiker som menar att det här är en fråga som inte kostar Sydafrika något och som flyttar fokus bort från inrikesfrågor. Nästa år är det val i Sydafrika, ett val som markerar 30 år sedan apartheid avskaffades, demokratin infördes och ANC tog den politiska ledningen av landet. Frågan är då om folk kommer minnas strömavbrotten eller regeringens utrikespolitik?Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
11/23/20233 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Ett oförsonligt mörker, men en strimma ljus: Johan-Mathias Sommarström, Tel Aviv

Utrikeskrönika 22 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, onsdag.Det är mörkt nu.Här får vintervindar höga vågor att kraftigt brytas över stenpirarna i havet. Det vita, salta skummet slungas över vattenytan. Oförlåtande.Mörkret som tätnar tidigt, så tidigt .Det är som livet nu.Hatet som föds, hatet som göds.Jag möter hatet här, från så många, på alla sidor.Oförsonligt, oförlåtande.Jag har hört flera som sagt, ”vi måste döda dom alla, de vuxna och ungdomarna är redan terrorister och barnen kommer att bli det”I helgen sa en parlamentariker i ett regeringsparti att han vill ”bränna hela Gaza”, en annan har föreslagit att man kan släppa en atombomb där. En gullig barnkör sjunger ”vi ska förinta dem alla”Blundandet för barn som dödas av bomber, så många barn, journalister, så många journalister- cynismen från Hamas som gömmer sig bland civila, men hur många är ok att döda för att komma åt en Hamas?Samtidigt jublades det på andra sidan gränsen när Hamas massakrerade 1200 personer den 7 oktober. ”De har äntligen brutit sig ut från fängelset” konstaterade någon, det här är revanschen.De osmakliga glädjeyttringarna över döda kvinnor, barn. Kidnappade.Önskan om att förinta Israel, förinta Gaza.På ett sjukhus i Hafia har aldrig så många kvinnor tagits in med hjärtbesvär, liknande hjärtattacker. Fler kvinnor än män. Mammor till soldater, så stressade att hjärtat brister. Och antisemitismen, judehatet, breder ut sig. Igen! Världens mest förföljda folk tvingas än en gång se sig över axeln, skydda sina barn i Europeiska skolor, ta av sig sina davidsstjärnor för att inte trakasseras. Ständigt oroa sig.Diskussion om dödsstraff, ultranationalister som skriker åt gisslans anhöriga att de inte har ensamrätt på smärta- bosättarvåld. Det är rörigt.Deprimerande, mörkt.En ung arabisk-israelisk kvinna berättar att hon aldrig sett så mycket hat i hela sitt liv, från båda sidorna. ”Varför ser alla det i svart eller vitt” frågade hon förtvivlad. Krig är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är många.Men oförmågan att se de andras lidande är stor. ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse” skrev en av sionismens förgrundsgestalter Teodor Hertzl. Det blev inte riktigt så.Men i det här mörka, nästan kompakta glimrar ändå små ljus av hopp. Svagt men inte döda.Jag såg den djupa smärtan hos en anhörig till en kidnappad.Bilden på hennes unga dotter leende mot kameran. Nu i Gaza, kidnappad.Men hon sa: ”kriget måste ta slut, våra bomber, deras bomber, det finns godhet och ondska på båda sidorna, vi måste bara se till att det goda vinner”.Kan det göra det frågar jag? Kan det goda vinna?Vad har vi annars att se fram emot svarade hon. Annars är det bara ett mörker när det enda vi behöver är ljus.Johan-Mathias Sommarström, Tel Avivjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
11/22/20233 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

När är man integrerad? Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 21 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin tisdag,när är man integrerad egentligen?Vad menar vi ens med ordet?Frågorna kom till mig i lördags, jag gick till delikatessbutiken och sa ”ich hätte gern ein glas Champagne?”Ja, gärna det, svarade servitören och sen direkt ”aber woher kommen Sie”, var kommer ni ifrån?Suck, jag vet jag har varit inne på det förut som korrespondent att jag ibland, i vardagssituationer som denna framförallt, helt enkelt inte gillar ”var kommer du ifrån-frågan”.- Jag bor på hörnet, svarade jag.- Jaja, men jag hör något i din accent. Är du holländare eller dansk kanske?- Tja, jag betalar skatt här i Berlin, men om det är viktigt här och nu så kommer jag från Sverige...Sen kom det väntade, välmenande leendet, och ”wunderbar” medan jag, trots vänligheten ändå kände mig lite utanför igen.Alltså, jag gillar mitt land, det är inte det, men ibland vill jag bara vara en i mängden, inte en representant för kollektiva idéer om ett annat land.Som på operan för några veckor sen, i pausen kom jag och en äldre herre i samspråk om föreställningen, han hörde förstås att jag inte har tyska som modersmål, jag bara väntade på ”var kommer du ifrån-frågan”, men, se, den kom inte.Kanske var det så att mannen faktiskt först och främst såg mig som en hyfsat operakunnig person.Jag kände mig iallafall helintegrerad.Nej, det är förstås inte synd om mig och jag ställer också den där ”var kommer du ifrån-frågan” ibland.Och integrationsfrågan är högaktuell här i Tyskland nu på ett mycket större plan, måste man till exempel omfatta hela den tyska minneskulturen för att vara integrerad, är en av debatterna.Hur ser man på de tyska medborgare som har de palestinska områdena i sina hjärtan istället för Israel och inte nödvändigtvis, likt den tyska förbundskanslerna med fler, först och främst håller med om att Israels säkerhet är tysk statsdefinition, ”Staatsräson”.Eller på de många tiotusentals tyskar, en solklar majoritet för övrigt, som på fotbollslandskampen för några dagar sen mellan Tyskland och Turkiet på Olympiastadion här i Berlin, som tokhejade på Turkiet och buade ut det det tyska hemmalaget efter noter varje gång de hade bollen och firade med den turkiska flaggan på Berlins gator som om Turkiet hade vunnit EM efter matchen som Turkiet vann.Är de tyskar som hejar högljutt och passionerat på Turkiet istället för Tyskland här i Berlin riktigt integrerade eller inte? Även den diskussionen förs nu.Denna krönika är ingen doktorsavhandling på temat integration, bara personliga tankar och reflektioner kring ett ämne som grundar sig lika mycket i varje person, som jag vid bardisken som inte alltid gillar ”var kommer du ifrån-frågan” som den grundar i den mycket större samhälleliga frågan: Vad måste vi i ett land vara överens om gäller för att vi ska prata om en lyckad integration.Som jag ser är vi på många håll långt ifrån att ha ett enhälligt svar på den frågan.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
11/21/20233 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Moskva och ofriheten: Maria Persson Löfgren, Kiev

Utrikeskrönikan 20 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev måndagOch vi är i Ukraina för att spela in Radiokorrespondenterna Ryssland eller borde ju kallas Radiokorrespondenterna Ukraina då.Det problemet gäller också mig själv, jag kallas för Rysslandskorrespondent, men när jag rapporterar från andra länder i bevakningsområdet som Ukraina, heter det inte Ukrainakorrespondent.Så på sätt och vis har media varit en del av det som är det stora problemet i dag, nämligen Moskva och Rysslands syn på sig själva som viktigast i imperiet, kronan på verket om man så vill. Om så det hette Sovjetunionen eller som idag när de självständiga länderna kallas för postsovjetiska eller forna sovjetiska.Moskva hade i många år flest utrikeskorrespondenter på plats, faktiskt fler än i något annat land. Det var en stolthet, som ryska UD gärna stoltserade med, tror sällan någon kontrollerade hur sant det var.Men jo det fanns korrespondenter i Moskva från länder, som inte var representerade i andra storstäder med många journalister ackrediterade. Forna band med det sovjetiska spelade roll för att arabstater, latinamerikanska länder eller afrikanska skulle tycka det var viktigt att ha reportrar på plats. Under många år var en man från Kuwait ordförande för den av ryska UD:s organiserade Foreign Press association - dvs utrikeskorrespondenternas klubb. Mannens fru var sekreterare i klubben och de samarbetade mycket bra med ryska UD när de organiserade gruppresor över hela Ryssland.Dessa gruppresor ledsagades av ett antal personer från ryska utrikesministeriet och de hade extrem koll på var reportrarna höll till . En gång i en oljestad valde några av utrikeskorrespondenterna att avvika från programmet och gick på restaurang istället för att äta middag med lokala potentater. Det skulle vi inte ha gjort. När maten knappt var uppäten ringde det till en av reportrarna och någon meddelade att taxin stod utanför och väntade. Han och ingen annan heller hade beställt någon taxi. Men ”taxin” var mycket påstridig och hävdade att alla i sällskapet omedelbart skulle åka tillbaka till hotellet.Under en period var det mycket svårt att åka till delrepubliken Tjetjenien utan att åka i organiserad tropp. Vi inkvarterades på ryska armébaser och våra guider, som sas komma från ryska utrikesministeriet kunde ibland senare dyka upp i helt andra sammanhang och inte alls som guider utan utsända från Kreml för att ”ge information” som det hette.Ukraina har alltid känts som en frisk fri fläkt när man kommer från den ryska hårt styrda verkligheten.Maria Persson Löfgren, Kiev maria.persson_lofgren@sverigesradio.se
11/20/20233 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Argentina och bandoneonen: Love Lyssarides, Buenos Aires

Utrikeskrönika 17 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, fredag. Argentina slutar aldrig att förvåna. På söndag är det val här och den libertarianske, motorsågsviftande, tantrasexutövande kändisekonomen Javier Milei kan bli landets nästa president. Ingenting är ju mer Argentina än tangon och tangon vore ingenting utan en bandonenon. Detta underliga instrument. Bandonenon. Det ser ut som ett dragspel, men en äkta bandoneonista skrattar åt jämförelsen. Det är väsensskilt! Dragspel och bandoneon är två helt olika grejer, sägs det. Två helt olika ligor. Dragspel är som att spela mittback i korpen -att spela bandoneon är som att göra bicicleta i en Champions League-final. Bandoneon ska tydligen vara ett av dom svåraste instrumenten man kan lära sig. Men frågan är då hur det här märkliga instrumentet hamnade här, i Argentina? Spåren leder till Tyskland. Det var där den uppfanns i mitten av 1800-talet, då för att spela kyrkomusik. Men, det verkade inte ha blivit någon succé där. Istället hamnade instrumentet på ett skepp över Atlanten. Någon av alla hundratusentals européer som sökte lyckan i Nya Världen måste ha plockat med sig en bandoneon från Europa. För plötsligt dök det tyska kyrkoinstrumentet upp i Buenos Aires. Men, i huvudstaden behövdes ingen kyrkomusik. Istället hamnade den någon helt annan stans: Inne i väntrummen i Buenos Aires bordeller. Bandoneonen hade hittat ett hem. I tangon. Men varför blev det en sån succé? Kanske för att instrumentet har något lite vemodigt över sig. Något melankoliskt. Kan det ha varit så att dom emigrerade italienarna som strök runt här i hamnen i La Boca hörde tonerna från bandoneonen å längtade hem? Det är nått med argentinare och bandoneoner. Bandoneonen är som en bultsax som kan klippa upp hänglåset till varje argentinares hjärta. En gång reste en bandoneon tillbaka över Atlanten. Tillbaka till en europeisk kyrka. Det var när den nederländske prinsen Willem-Alexander gifte sig med argentinskan Maxima från Buenos Aires. Under vigseln hade Maxima såklart anlitat en bandoneonspelare som spelade musik från hennes hemland. Ljudet från bandoneonen ekade i den gigantiska kyrkan. Prins Willem-Alexander satt där i sin medaljbeklädda uniform och blonda välkammade hår och lyssnade artigt. Till synes helt oberörd: Han tänkte väl: ”Va kul! Ett dragspel!”Men bredvid honom satt den blivande drottningen från Buenos Aires. Å hon var någon helt annanstans. Helt tagen. Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka. Tyska kyrkor. Argentinska bordeller. Nederländska kungabröllop. Bandoneonen, precis som Argentina, slutar aldrig att förvåna. Love Lyssarides, Buenos Aires love.lyssarides@sverigesradio.se
11/17/20233 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Krönika om en katt: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 16 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag. Jag har fått en till till damlaget i min familj. Det är en katt, men hon beter sig överraskande likt en människa. Typ en 40+ kvinna med lite ostadigt humör, lättpåverkad av lågt blodsocker och inte sen att fräsa till när tålamodet tar slut. Ja, lite lik mig själv helt enkelt. Med två söner och en man har jag varit i minoritet länge, och vi är förvisso fortfarande bara två av fem, men ändå – jag känner att laget är starkare. För, även om de är mina favoritpersoner i världen, att leva med tre snubbar i olika åldrar tar på ens tålamod, då och då. Eventuellt känner jag en extra stor samhörighet med katten då vi har samma namn. För katten Sara kom till oss då hennes tidigare ägare gick bort – och man kan faktiskt inte döpa om en vuxen kattdam hur som helst. Inte bara för att den nya ägaren råkar heta samma sak. Du kan väl byta namn själv då om du är så rädd att någon idiot skulle blanda ihop oss – tänker jag att hon kanske skulle tänka. För katten Sara är ingen man kör med. Trots att hon är minst i kvarteret har hon satt sig i respekt mot de stora kattherrarna i grannhusen, och de lurviga, lejonlika systrarna några dörrar bort som för sin lite mobbaktiga stil informellt går under namnen Bill och Bull. Nu stryker de alla snabbt förbi vår dörr för att inte få lilla Sara efter sig med burrig svans. Hon har ett skrik som ett antal gånger fått mig att rusa ut i tron att jag ska hitta något lemlästat, knappt igenkännbart till katt utanför dörren. Men då har hon redan hunnit skrämma bort någon stackare och svassar tillbaka in, oberörd. Med just det här, vill jag betona, är vi inte så lika. Men med annat – desto mer. Vi har haft katter förut, men ingen med så tydliga preferenser vad gäller mat, och som så tydligt visar vad hon vill ha. När vi häller upp torrfoder vänder hon demonstrativt på klacken och lämnar köket, uppenbart förnärmad. När vi serverar köttbitar i gelé kommer hon fram som en ivrig gäst på bjudning. Och Saras sätt att anse att människomat och matbord också är för henne, får mig att tro att hon och hennes förra ägare nog faktiskt satt vid samma bord och åt middag ihop. Jag upplever mer och mer att Sara anser det ovärdigt att få sin mat serverad i skålar på golvet. Kan jag förebrå henne? Jag vet inte riktigt vad det här med att vi nu är två på damsidan i familjen kan innebära för fördelar. Vi har ändå till exempel bara ett badrum. Hade vi haft två skulle en damtoalett vara en given stridsfråga. Men när jag suckar lite över mansvärlden jag lever i, och jag ser Sara som för tillfället tröttnat på oss alla och rullat ihop sig till en boll, känner jag på något vis lite samförstånd, Sarorna emellan.Sara Heyman, Korrespondent för global hälsa.sara.heyman@sverigesradio.se
11/16/20233 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Covid och Brexit kommer ikapp brittisk regering: Pontus Mattson, London

Utrikeskrönikan 15 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London onsdagUseless fuckpigs, morons, cunts. Är det ett utdrag ur ett lexikon för fula ord? Ja, det går säkert att slå upp glosorna där, men i det här fallet är smädelserna direkt hämtade från utfrågningarna i den stora covidutredningen häromveckan.Utfrågare Hugo Keith, stjärnjurist med titeln King's counsel läste högt ur interna meddelanden som den tidigare premiärministern Boris Johnsons chefsrådgivare Dominic Cummings skickat under covid-krisen. Som beskrivningar av kollegor i regeringskanslietKan du med det här språket ha bidragit till en bristande effektivitet bland ministrarna frågade King's counsel en smula sarkastiskt?Nej, jag gav uttryck för en vitt spridd uppfattning bland kompetenta personer om hur dåligt många av de ansvariga hanterade krisen, löd svaret från Cummings.De offentliga utfrågningarna i covidutredningen - en sorts statlig utredning som ska ge svar på frågan vad som finns att lära inför framtiden - har varit en fest för både oppositionen och de brittiska medierna, när regeringens agerande hamnat under lupp.En uppgift förtäljer att Boris Johnson, efter att ha tittat på en Youtube- film där någon påstått att man kan bota covid genom att blåsa med en hårtork i nästan, frågade sina vetenskapliga experter om de trodde att det kunde ligga något i den rekommendationen.Johnson tvingades sedermera avgå när efter att festerna i regeringskansliet blivit kända. Fester som hölls under covid-nedstängningen och som bröt mot både regler och restriktioner. Och som Johnson dessutom ljög om när sanningen var på väg att komma fram.Enligt Cummings, gick Boris Johnson under smeknamnet the Trolley, kundvagnen. Eftersom han likt en kundvagn i snabbköpsbutiken hade en fenomenal förmåga att svänga snabbt och utan minsta föraning byta riktning. I interna meddelanden användes bilder på kundvagnar som en symbol för premiärministern.Smäda gärna Johnson, men dra inte kundvagnen i smutsen, manade en krönikör i tidningen the Guardian efteråt. En utmärkt uppfinning från 1937, som gjort livet lättare för många och som står sig än idag. Hur vågar någon jämföra kundvagnen med Boris Johnson?Dagens premiärminister Rishi Sunak, gör sitt bästa för att distansera sig från den här tiden, nu har han ruskat om rejält i regeringen och till och med kallat in David Cameron, premiärministern från åren före Brexit. Men det var också Cameron som utlyste folkomröstningen som inledde allt det påföljande kaoset. Och Sunak var finansminister i Boris Johnsons regering.Före jul väntas både Sunak och Johnson kallas till covidutfrågningen. Oppositionen och medierna väntar med spänning.PM London
11/15/20232 minutes, 55 seconds
Episode Artwork

EU:s ledare är som Oasisbröderna: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 14 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel tisdag,Det har snart gått 30 år sedan bröderna Gallagher i Oasis spelade in den här låten: Supersonic – en av deras bästa om ni frågar ett gammalt popsnöre som jag.Jag har haft den låten och många andra från Oasis i tankarna den senaste tiden och det är på grund av mitt arbete faktiskt.För den allt frostigare relationen mellan EU:s ledare: kommissionsordföranden Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel, har allt mer kommit att likna relationen mellan Liam och Noel Gallagher.Att bröderna inte drog jämt är en underdrift. Eller för att citera Noel: ”jag gillade min mamma fram till den dagen då hon födde Liam”.När det var som värst kunde bröderna inte ens vistas på samma plan eller samma turnébuss. De reste separat och träffades i princip bara på spelningar.Ungefär som Michel och von der Leyen som i princip bara träffas på gemensamma presskonferenser efter EU:s toppmöten.När ledarduon nyligen besökte USA:s president Joe Biden i Washington kunde de inte ens vara i samma rum samtidigt. Michel träffade Biden i ovala rummet medan von der Leyen fick sin pratstund med presidenten ute i trädgården.Dessa träffar föregicks inte av någon gemensam avstämning för att ledarna skulle kunna samordna sig och visa enad EU-front i samtalen med Biden.Nä, EU:s båda ledare pratar sällan med varandra, tvärtom sägs det att de snarare undanhåller information från den andre.No ones gonna tell you what I'm on aboutSå det finns en del likheter mellan Liam och Noel och Michel och von der Leyen, tycker jag. Men också en väsentlig skillnad.För oavsett hur mycket bröderna Gallagher bråkade hade de en förmåga att samarbeta när det väl gällde. När det gällde musiken.Låten vi hörde i början, Supersonic, rev Noel ihop medan de andra i bandet tog en paus under en inspelning av en annan låt i en studio i Liverpool i december -93. När de andra kom tillbaka efter pausen spelade de in musiken och Liam satte därefter sången på första tagningen.Bröderna var helt enkelt otroligt synkade, rent musikaliskt.Detsamma kan inte sägas om EU:s ledare. De är inte synkade, inte musikaliskt så vitt jag vet men inte heller politiskt.Det har bland annat blivit tydligt under konflikten mellan Israel och Hamas. Medan Michel har sagt att Israels blockad av Gaza är ett brott mot internationell rätt har von der Leyen mer betonat Israels rätt att försvara sig, bland annat under en resa till Israel dit hon åkte utan Michel och utan att stämma av med honom före.Denna brist på samordning och dialog hjälper knappast ett EU som har som ambition att stärka sin roll i världspolitiken.Om ni skulle tillåta en simpel korrespondent att få ge ett litet tips skulle nog det bästa för von der Leyen och Michel och EU i stort vara om de släppte sina gamla meningsskiljaktigheter och började samarbeta. Michel och von der Leyen, borde helt enkelt lyssna på Oasis.Don't look back in angerAndreas Liljeheden, ett popsnöre, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
11/14/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

I åskdrakens land: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

Utrikeskrönika 13 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Thimphu, måndag.Thimphu, var ligger det undrar ni kanske? Det är Bhutans huvudstad. Fast här säger man inte Bhutan utan Druk-Yul som betyder Åskdrakens land. Oavsett namn så är det lilla bergslandet inklämt mellan Indien i söder och Kina i norr.Med den södra grannen har man varma relationer, inte minst ekonomiskt. Med jätten i norr är det frostigare på grund av en gränskonflikt. Därför är det i stort sett bara flyttfåglar som korsar den norra gränsen. Tranorna från Tibet har precis börjat komma till sina vinternästen här.Bhutan är kanske mest känt som turistdestination för de som har pengar. Besökare måste nämligen betala en daglig skatt för att ens få vara här. Pengarna går enligt turistchefen, som jag träffade häromdagen, till att utveckla landets utbildningssystem och till att hålla turistattraktioner i skick.Vad finns det då att se? Buddhistiska kloster, uråldriga borgar, vilda djur och kanske världens vackraste natur. Bhutan benämns ibland som Shangri-La, ett slags paradis på jorden. Under min resa österut i landet är det lätt att förstå varför. Vi åker genom barrskogar som övergår i lövskog. Sen kommer kaktusarna och lite längre bort rhododendronskogarna som förstås inte blommar, men ändå. Vägarna slingrar sig längs bergsväggarna.Jag åker österut för att ta reda på mer om hur landets skogar sköts. Hela 70 procent av Bhutan är täckt av skog, stora delar är nationalpark som inte får röras. Skogen är på sina ställen så tät att vissa experter varnar för att strategin att lämna naturen i fred har gått för långt. Träden får inte tillräckligt med ljus och näring där de står och trängs anser en del forskare.Tack vare den enorma skogsarealen har Bhutan inte bara uppnått nollutsläpp av koldioxidgaser. Landet ligger till och med på minus. Men drabbas likväl av klimatförändringar som smältande glaciärer, torka och regn när de inte ska komma.I Bhutan får tillväxt inte ske på miljöns bekostnad, utan en sund omgivning ingen lycka, lyder det mantra som gjort Bhutan så känt. Ett exempel på det är ansträngningarna att upprätthålla våtmarker och skapa en balans mellan turism och lugn i Phobjikhadalen som är ett av tranornas vinternästen. I lördags var det festival i dalens kloster. Finklädda bybor med picknickkorgar begav sig uppför berget för att bevittna dans- och musikuppträdanden och hälsa den sällsynta svarthalsade tranan välkommen. Stämningen var på topp och trängseln stor inne på klostergården.Vad är det bästa med den här festivalen frågade jag några besökare. Barnens dans tyckte någon. En liten kille svarade däremot blixtsnabbt; att jag ska få köpa leksaker och sprang sedan ner till marknadsståndens plastiga krimskrams.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
11/13/20233 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Ingen debatt på Donald Trump Avenue: Ginna Lindberg, Miami

Utrikeskrönika 10 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Miami, fredag.Det doftar kaffe ända ut på gatan, dörren står öppen på det kubanska caféet på Palm Avenue och när jag kliver in blir jag välkomnad på spanska.Jag har kommit hit för att prata med cafégästerna om politik, om debatten mellan de republikanska presidentkandidaterna. Men så fort jag förklarar mitt ärende, så skrattar servitrisen Maria.Debatt, vilken debatt? Det finns bara en kandidat, och han heter Donald Trump. Vänta ska du få höra själv, säger hon och presenterar mig för några av gästerna längs zinkdisken.De dricker sött svart kaffe ur små vita koppar och vinkar åt mig att slå mig ner, och förklarar att Trump är numero uno, den bästa president vi haft.Varför skulle vi ens bry oss om några av de andra kandidaterna? De är bara små kopior, han är originalet, säger en av männen.Vi pratar på en blandning av min knaggliga spanska och deras lite knaggliga engelska. Här i Hialeah, nordväst om Miami, har de flesta spanska som förstaspråk och de flesta har kubansk bakgrund. Flera av cafégästerna säger till mig att det är Trumps hårda tag mot Kuba, utrikespolitiken, som är hans största fördel.Senare samma kväll kommer borgmästaren i Hialeah att meddela att avenyn där caféet ligger ska byta namn till ”Donald Trump Avenue”. Han lämnar över en stor grön gatuskylt till Trump som ett tecken på Hialeahs lojalitet. Trump tackar för stödet och pratar om hur världen är på väg åt fel håll, han varnar för ett tredje världskrig och säger att om inte jag blir president så kommer det gå åt helvete för USA. ”We’re going to hell”. Biden kommer göra oss till ett kommunistiskt Kuba, säger han.Inne på det kubanska caféet kommer flera gäster fram, knackar mig på axeln och vill gärna säga vad de tycker om valkampanjen. Det bildas en liten kö framför min mikrofon. Två äldre systrar säger att Trump borde vara president alltid, han är komplett som politiker. En man i knallrosa skjorta berättar att han är präst i kyrkan runt hörnet, och väljer Trump för att han är mest antikommunist av alla. Servitrisen Maria vinkar till mig: - han i hörnet där borta vill nog gärna säga något, visar hon. Och mannen vid hörnbordet säger med hög röst, så att alla kan höra att han inte håller med de andra.Folk här inne förstår inte, säger han, att Donald Trump vore en katastrof för demokratin. Han ljuger, han beundrar diktatorer. Han är farlig för USA, säger mannen vid hörnbordetDet blir för ett ögonblick tyst på caféet. Och så reser sig prästen upp och lämnar lokalen.Du kan ju titta på opinionsmätningarna säger han till mig på vägen ut. Vi vet vem som kommer vinna.Och så öppnar han dörren ut mot Donald Trump Avenue.Ginna Lindberg, Miamiginna.lindberg@sverigesradio.se
11/10/20233 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Det här kriget kan påverka mer än 11 september: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönika 9 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm torsdag,Jag tror att det som sker nu kan påverka världen mer än 11 septemberattackerna, det oförsonliga avgrundshat som nu uttrycks kommer inte att blekna när detta krig är över.Och hatet är djupt chockerande. En kristen arabisk man som jag känner och som haft en högt uppsatt position i ett av de Israelvänliga arabiska kungahusen, skrev häromdagen på sociala medier: Åk tillbaka till era ghetton. Det vill säga, han anser inte att israeler har rätt till Israel utan ska återvända till ghetton i Europa, och det här är en man som i decennier umgåtts med israeler och deltagit i fredsprocesser. Nu anklagar han hela västvärlden för folkmord på palestinier och säger att hela världen ropar antisemitism så fort en palestinier eller arab protesterar mot Israels bomber, markstöld eller bosättarvåld.En israelisk kvinna säger till mig att hon minsann sett hur det sprattlar i liksäckarna palestinierna radar upp i Gaza – de ljuger, de älskar Hamas och det är inte synd om dem och bara de lyder Israels råd att fly söderut i Gaza – så blir de mottagna av hjälporganisationer som ger dem all service de kan drömma om. Det är inte sant det vet vi.Och de senaste dagarna har bosättare på Västbanken spritt flygblad till palestinierna där det står: En stor katastrof väntar er, vi kommer att fördriva er från vårt heliga land.Fördriv dem, avhumanisera dem, förneka deras lidande.Själv blir jag anklagad för att vara islamist och Hamassupporter, en vidrig Israelhatare – om jag rapporterar om Gazas lidande. Och när jag häromdagen la ut midsommarblommor med den självklara uppmaningen stoppa antisemitismen, beskylldes jag för att ha tagit ställning för ett folkmord på palestinier. Hatet göder begreppsförvirringen. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel och den palestinska flaggan är inte en antisemitisk symbol lika lite som Davidsstjärnan eller kippan symboliserar dödande av palestinska barn.Många journalister lever i tron att om de får kritik från båda håll, så är det ett bevis för att de är opartiska eller neutrala som vissa säger. Ett ganska billigt journalistknep, som om korsande giftpilar skulle justera, rätta till, garantera sanning.Det enda sanning jag ser just nu är en monumental monopolisering av lidandet, som speglar sig i en bottenlös avsaknad av empati och som också gör att alla fredsprocesser framstår som löjliga akademiska övningar. Var fredsprocesserna bara ett sätt att skjuta upp det vi ser idag? Ett sätt att dölja det faktum att vare sig israeler eller palestinier har hittat ett gemensamt språk för året 1948, när staten Israel bildades och palestinierna tvingades på flykt.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.seRättelse: I en tidigare version av den här krönikan uppgavs att den palestinska flaggan förbjudits på demonstrationer i Tyskland. Det stämmer inte. Däremot kan flaggan i delstaten Berlin beslagtas om den hålls av någon som ropar slagord som undergräver Israels rätt att existera som stat, är antisemitiska eller våldsförhärligande. Rättelsen gjordes 9 november 2023.
11/9/20233 minutes, 51 seconds
Episode Artwork

”Ett plötsligt dödsfall i ett skeptiskt Kina”

Utrikeskrönikan 8 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Östersund, onsdag.Häromveckan dog den tidigare kinesiska premiärministern Li Keqiang.Ni vet, han som varje år de senaste tio åren stått i Folkets stora sal i Peking och läst upp Kinas ekonomiska mål.Enligt kinesiska statliga medier dog Li Keqiang av en hjärtattack.Han blev 68 år.Dödsbeskedet kom plötsligt, Li hade nyligen pensionerat sig och försvunnit ur det politiska rampljuset.Och hans död har, inte oväntat, lett till en uppsjö spekulationer, analyser och konspirationsteorier.Det brukar bli så i kinesisk elitpolitik. Det slutna systemet och bristen på information göder ryktesspridning.Och Li Keqiang har under sina år som premiärminister också varit en person som ofta fått bära manteln som någon typ av anti-Xi Jinping.Absolut inte någon rebell, men en relativt pragmatisk, reformintresserad politiker. Marknadsvänlig, Västinspirerad. Både folklig och välutbildad.Långt ifrån den dogmatiska parti- och maktvarelse som Xi Jinping ofta beskrivs som.Så, när han nu gått bort är det inte konstigt att reaktionerna blivit starka och att vissa automatiskt ser hans död som en del i ett politiskt spel.Och vem kan klandra skeptikerna.Den kinesiska politiska historien saknar knappast brutala uppgörelser i den styrande eliten.Mao Zedong själv, på 1970-talet, sägs ju ha undanhållit läkarnas cancerbesked till dåvarande premiärministern Zhou Enlai.Men skepsisen i Kina är dubbeleggad.Genom sig själv, känner man andra.Och under mina i år i Peking har jag inte sällan märkt hur denna, ja, kalla det i viss mån cyniska världsbild, inte är begränsad till hur man ser på Kina.Tron, till exempel, bland vissa, på att USA och CIA har ett finger med i nästan allt som pågår runtom i världen.Övertygelsen hos somliga att västerländska medier såklart har en agenda, precis som de statliga kinesiska medierna har det.Vi är alla lika goda kålsupare, är sensmoralen.Från Kommunistpartiets sida brukar man ibland säga, som svar på kritik, att Väst minsann inte förstår Kina.Men med tanke på det slutna politiska system de lever i, så undrar jag ofta hur väl Kommunistpartiet egentligen förstår det så kallade ”Väst”.Och som trenden ser ut nu med växande konfliktytor mellan Kina och många av världens demokratier, så tror jag att möjligheterna för ömsesidig förståelse blir allt mindre.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se
11/8/20232 minutes, 56 seconds
Episode Artwork

En droppe i havet eller ett ljus i novembermörkret?

Utrikeskrönikan 7 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vilnius, tisdag.Den senaste tiden har jag febrilt letat i mail och sociala medier efter något som känns görbart. Något som inte bara spär på all förtvivlan och oro som jag, och många andra känner för utvecklingen i världen just nu.Till och med producenten på P1 morgon mailade och sa att jag gärna fick berätta om något positivt den här gången.Det är ju så mycket död och bedrövelse i sändningarna nu, skrev hon.Ja, det är ju det. Och det ser tyvärr inte mycket ljusare ut inom mitt bevakningsområde.Men jag letar vidare.Där! Ett mail om att femtio städer i Europa skulle kunna bli klimatneutrala – alltså inte släppa ut mer växthusgaser än de klarar att suga upp redan 2030 – om de använder sig av teknik- och naturbaserade lösningar vi redan känner till. Jag ringer några samtal. Mm.. kanske.Och där – ett annat forskningsprojekt om hur ätbara insekter i Afrika kan ersätta protein från kor och därmed minska både klimatutsläpp, öka livsmedelssäkerhet och ge mer inkomster till kvinnor och barn.Jag nappar direkt. Det känns kul och intressant. Det tycker även kollegorna när jag försiktigt kollar – är det kanske ändå för lättviktigt just nu, när det händer så mycket allvarligt och tungt i världen?Nejdå. Det kommer fungera bra i mixen säger de. Vi behöver något som lättar upp litet.Sagt och gjort. Jag fixar och trixar och får hjälp med röster från Zimbabwe och det blir ett intressant, lärorikt och inte så tungt inslag i mixen.Ändå ringer direkt någon arg, svensk lantbrukare och skäller i örat – varför ska ni alltid klaga på oss bönder?!Öh.. det här var i Afrika.. försöker jag.. men han gillade INTE mixen.Nu är jag på plats i Vilnius och ska göra det tredje positiva, lösningsinriktade ämnet jag nosat upp.Vad det handlar om?Tja, 100 procent sol, vind, vatten, batterilagring och kanske ett elnät så smart att den där fossilfria världen inte känns så långt borta ändå. Kanske redan runt hörnet..En droppe i havet, säger du?Ja kanske. Eller en av de där många små dropparna som till slut urholkar stenen. Kanske rent av ett ljus i novembermörkret.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
11/7/20232 minutes, 57 seconds
Episode Artwork

Pärlorna som föds av krig, kris och elände: Ivan Garcia, San José

Utrikeskrönikan 6 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Latinamerika, den region jag har att bevaka, präglas av en djupt orättvis fördelning av rikedomen, i FN rapporter står det att läsa att det är världens mest ojämlika världsdel.Här uppfattas fattigdom som ett naturligt tillstånd, liksom pompös rikedom som geografiskt lever sida vid sida med de hungrande latinamerikanerna.Möjligen en förklaring till varför många väljer den kriminella banan – brottsligheten i metropoler som Mexiko City, Rio de Janeiro och Bogota är skrämmande hög och brutal, knarkkartellerna har kontroll över hela regioner och har på senare år gjort inmarsch i Ecuador, Peru och Chile …De kriminella gängen styr i Port au Prince på Haiti samt i städerna i Centralamerika.Därför är det så imponerande att hitta så fina och generösa människor mitt i den dystra verkligheten – jag beskrev dem i en tidigare krönika som de som verkligen gör avtryck på en. Jag har några till här som exempel.Medelålderskvinnan utanför Lima som blev av med sitt hus i ett jordskred i mars i år efter ett ovanligt kraftigt regnoväder – hon har ägnat åtta år av sitt liv åt att upplysa sina grannar om klimatförändringarna och ingår i en frivillig grupp som tränar folk att förbereda sig inför naturkatastrofer.När hennes hus drogs med den kraftiga flodströmmen i vintras fick plötsligt hennes insats en ny mening, berättade hon. När myndigheterna inte griper in, vad har vi kvar, ju oss själva, sa hon.Eller den katolska nunnan i Necocli i norra Colombia, dit tusentals migranter från Sydamerika ständigt kommer för att vattenvägen ta sig till Darien, en av världens farligaste regnskogar, enda vägen upp mot centralamerika och slutmålet USA.Nunnan, 63 år gammal, bor i ett skjul mitt bland migranttälten och samlar in mat till barnen i lägren. Vid ett besök i fjol bad hon mig om hjälp att med bil hämta en mängd tegelstenar från en fabrik. Jag tänkte att hon skulle bygga en mur vid skjulet mot den kommande orkanen – jag tänkte fel. Hon skulle sälja tegelstenarna för att köpa kläder och madrasser till de nytillkomna migrantbarnen.Eller den mordhotade människorättsaktivisten i Tierralta i nordvästra Colombia, det land där flest miljö – och människorättsaktivister dödas varje år … till priset av att inte kunna leva med sin fru och sina två barn åker han runt o hjälper regionens bönder mot knarkkartellernas hot och myndigheternas övertramp.Någon måste göra det här, man kan inte lämna folk i sticket, sa han om varför han inte flyr själv till ett tryggare liv.Kan det vara så att så mycket elände föder dessa pärlor till människor? Är det så mänskligheten har överlevt så mycket grymhet genom århundraden?En grymhet som har följt med oss in i vår upplysta epok, där vi har trott att vi har nått civilisationen?Ivan Garcia, San José, Costa Ricaivan.garcia@sverigesradio.se
11/6/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Ingen kamp kan rättfärdiga krigsbrott och mord: Milan Djelevic, Kosovo

Utrikeskrönika 3 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagFör några veckor sedan var jag i Kosovo, för att bevaka en händelse som var på vippen att sätta Balkan i brand – igen.PubliceraNu efteråt haglar beskyllningarna om vem som ligger bakom den senaste tidens ökade spänningar i en konflikt som pågått i flera decennier.En stor problematik med konflikten, eller konflikterna på både Balkan och andra håll i världen, är att alla sidor ser sin kamp som den mest rättmätiga – men få erkänner sina egna brister och fel.I Kosovos huvudstad Pristina pryder två män en hel husvägg. Två UÇK-ledare som stred för ett självständigt Kosovo under 90-talet.Hjältar i Kosovo.Men kommer hjälteglorian att hamna på sned, när rättegången som just nu pågår i Haag mot dom två männen, är avslutad?Båda är nämligen sedan två år tillbaka häktade och utreds för hundratals mord, kidnappningar och övergrepp under Kosovokonflikten.I Kosovo vill majoriteten av invånarna inte se sina hjältar kopplade till den sortens brutalitet och ilskan är stor över att dom överhuvudtaget utreds.Men detta är som sagt inget unikt för Kosovo, samma känslor utspelade sig efter Balkankriget på 90-talet när generaler och ledare för dom olika stridande parterna greps för att utredes för olika krigsbrott eller brott mot mänskligheten.Hela Kroatien kokade av ilska och demonstrerade när någon populär general eller befälhavare greps och dömdes för olika brott.I Bosnien likadant: när parternas hjältar skickades till Haag, protesterade den sidan de representerade.För serberna har vi massakern i Bosnien i mitten av 90-talet där mellan 6000-8000 bosniska män, infångades och avrättades av den bosnienserbiska armén.Srebrenica-massakern! Folkmordet!Än idag har många serber svårt att se den händelsen som ett brott.Min poäng handlar om efterspelet. Hur människor hela tiden kan hitta förklaringar, ursäkter – för något som inte kan ursäktas.Alla konflikter brukar vara långt mer komplicerade än hur de lanseras i propagandan från de trätande sidorna.Men det handlar inte om huruvida kampen som förs är berättigad eller inte – utan HUR den ser ut, HUR den förs.Och hur stor grad av civiliserad mänsklighet sidorna som krigar mot varandra ger sig vinn om att behålla.Att döda civila, barn, ungdomar och gamla – det är inte kamp.Det är mord och ett brott mot krigets lagar.Att fånga in, avväpna och sedan systematiskt skjuta ihjäl tusentals män, det är inte kamp, det är mord och ett brott mot krigets lagar.Där bör gränsen gå: att aldrig acceptera eller rättfärdiga omänsklighet, barbari, mord... för gör vi det riskerar vi att själva gå förlorade i en sådan kamp.Milan Djelevic för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se
11/3/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

God grannsämja i svåra tider: Carina Holmberg, Oslo

Utrikeskrönikan 2 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Oslo, torsdag.Nordens alla språk har hörts från talarstolen i norska Stortingen den här veckan.Och det är nordiska frågor som har varit i fokus.Ministrar och politiker har varit samlade för Nordiska Rådets årliga session. I år var det Oslos tur att vara värd med Stortingets pampiga lokaler som centrum.Men det är en mörk och allvarlig agenda det här året - präglad av krig, konflikter och kriminalitet.Fast den här gången har det yttre hotet fört de nordiska länderna tätare samman.Till skillnad från coronapandemin då bilden var en helt annan. Med stängda gränsen och begränsad rörlighet. Gränsregioner som led. Politiker som grälade.I år var var grannsämjan betydligt bättre.Rysslands invasion i Ukraina, hotet av hybridkrigföring har fört Norden tätare samman.Och i korridorerna på Stortinget där nordiska politiker och tjänstemän minglar runt är stödet och förväntat på Sveriges medlemskap i Nato stort.Något av kronan på verket i ett nordiskt samarbete.Nordens nya roll i Nato, där alla nordiska länder är medlemmar i försvarsalliansen öppnar för nya samarbetsmöjligheter.Förespråkare för nordiskt samarbete brukar peka på den stora potential Norden har som region.Ett enat Norden hamnar i topp bland världens ekonomier med en öppen, rörlig arbetsmarknad i 60 år. Regionen är bland de rikaste i världen mätt i bnp per capita och med en högt utbildad befolkning enligt siffror från Nordiska Rådet.Det finns helt enkelt en potential för att bli en tung spelare globalt om Norden kan tala med enad röst.2019 sattes målet att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030.Sen kom pandemin och målet sågs närmast som en utopi.Nu verkar det mer realistiskt igen men tiden går fort och i debatten på Stortinget hördes krav på att nu måste länderna fokusera och sätta fart på arbetet på riktigt.Och med de nordiska länderna som medlemmar i Nato finns också förhoppningar på att samarbetet också ska ge andra konkreta mer vardagsnära fördelar – bättre infrastruktur i öst-västlig riktning är ett exempel på vad som finns på önskelistan bland politiker på gränsen mellan Norge och Sverige.Grannsämjan är god på Nordiska Rådet iår.Vi har talat ut om den svåra tiden under pandemin säger en norsk parlamentariker till mig.Den här gången har en yttre fiende fört Norden närmare samman.Under coronapandemin var det ett vaccin som till slut löste problemet med protektionismen som blommade ut i Norden. Smittan trycktes tillbaka, människor fick skydd och gränserna öppnades.Enigheten som vi ser idag är bra men kriget är dåligt.Så – jag har sagt det förut men säger det igen – när kommer det ett vaccin mot krig?!Carina Holmberg, Oslocarina.holmberg@sverigesradio.se
11/2/20233 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Mysteriet med handdukarna: Marie Nilsson Boij, Porto

Utrikeskrönikan 1 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Porto, onsdag.Kan vi bara ta detta med handdukarna, lite kort... Ni vet dom där små skyltarna på hotellen där det står typ: Dear guest, every day millions of gallons of water – ni hör hur mycket det är – millions of gallons - används för att tvätta handdukar som bara har använts en gång... You can make the difference! Handduk på kroken betyder att du kan tänka dig att använda den igen. Handduk på golvet betyder, snälla byt! Sen står det: Thank you for helping us conserve the Earths vital resource. Klart man hjälper till här med att bevara jordens resurser, när man som jag är ute och reser mycket i jobbet och privat, och låter alltså handdukarna hänga kvar på kroken... bara för att upptäcka att de ändå byts. – Hmm, här gick det tokigt, tänker jag och vänder mig då till receptionen på hotellet, till exempel i Sevilla. – Hola, que tal? – Jo, vilket bra system ni har här på hotellet med handdukarna, bara det att hotellpersonalen bytte dem ändå. – Aj då, svarar receptionisten. Jag skall genast tala med de som har hand om rummen. Dagen efter, samma visa. Och dagen efter. Det hela slutade den gången med att jag skämde ut mina barn – tyckte de – med en mindre föreläsning i receptionen om turismens negativa effekter på miljön. Turismen har naturligtvis även en massa positiva effekter, men det handlade inte just det samtalet om. Ja ja, en olycklig engångsföreteelse, tänker du, men nej. Detta upprepar sig gång efter gång, i hela mitt bevakningsområde, i Spanien, i Frankrike, i Italien och i Portugal, som alla lider både av vattenbrist och på sina ställen av det kritiker kallar för överturism. Jag läser lilla skylten, låter handduken hänga på kroken, när jag kommer hem efter utfört dagsverke, är handduken utbytt. Jag klagar i receptionen, som lovar att de ska följa sitt eget system, men icke, handdukarna bytes i alla fall. Där trängs jag sen i värmen på Palermos eller Alicantes gator med alla tusentals personer på kortvisit och kan liksom inte tänka på annat än att de alla dessa sen ska hem till sitt hotell och sen ett, duscha och två, torka sig med en nytvättad handduk. Typiskt Sydeuropa tänker du kanske nu. Inte så miljömedvetna som vi svenskar. Men, även i föregångslandet Sverige, händer detta. Senast i somras när jag var där på konferens. När jag var i Rom nu senast och allt upprepade sig, så haffade jag damen som hade hand om mitt rum, en kvinna med pondus i rosa uniform. – Signora, du behöver inte byta mina handdukar varje dag. – Ok, sa hon, då byter jag bara den stora varje dag då. – Nej, sa jag, ingen. Bara om de ligger på golvet. – Men den lilla vill du väl ändå att jag byter varje dag. – Nej.– Jo, sa hon, det klart att du ska ha en ren handduk varje dag. Det blev till att peka på kortet och vädja – för miljöns skull. Det förefaller så klockrent... Ett system som alla tjänar på... Det blir billigare för hotellen, mindre jobb för städpersonalen, mindre miljöpåverkan och gästen kan få ren handduk om den vill...Och ändå...?Nä, den här handdukssituationen är ett mysterium...Marie Nilsson Boij, Portomarie.nilsson-boij@sr.se
11/1/20233 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Att känna hopp trots det totala mörkret: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönikan, 31 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Jag vill hem, jag sa det. Kanske för första gången sedan jag började bevaka Rysslands invasion här i Ukraina.Ibland känns det så, det går i vågor, sa kollegan JoMa, Johan-Mathias på andra sidan i telefon. Han i Israel, jag i Ukraina.Världen så oerhört mörk just nu, ja, vad finns det mer att säga.Jag har undvikit att tänka, känna så, inte fly verkligheten, inte känna likgiltighet men den senaste veckan, veckorna har det varit oundvikligt, krigets, krigens närvaro har varit alltför påtaglig.Medan jag grubblar kommer jag på att jag måste höra av mig till honom – Vladislav. En ukrainsk minröjare från Donetskregionen som för drygt ett år sedan blev av med båda ögonen, förlorade synen och delvis hörseln, när han desarmerade ryska minor nära fronten.Jag lägger min hemlängtan, eller snarare längtan efter att fly verkligheten, åt sidan. Skickar iväg ett ljudmeddelande.”Var skulle det passa dig bäst att ses”, frågar jag. ”Vi kan ses någonstans i en park eller hemma hos dig?”Vladislav svarar snabbt.”Ja du, jag ses nog allra helst hemma här. För här finns det te och här är det tyst och trevligt och då slipper jag alla jobbiga ljud runtomkring.”Dagen därpå kliver jag in i hans lägenhet i en förort till Kiev. Hans fästmö öppnar dörren, 21-åriga Valeria. Vänlig, välkomnande, visar hon in till ett gästrum.Vladislavs ansikte har djupa ärr, ögonprotesen blanka, honungsbruna, rör sig, tittar mot mig utan att han ser något, bara mörker.Jag presenterar mig, berättar att jag är journalist från Sverige.Rummet försvinner när han börjar tala. En 24-årig man som har fått hela sitt liv omkullkastat i det här kriget men mot alla odds funnit mening, trots allt, trots mörkret.Jag vet inte om jag andas medan han pratar, slukas in i hans värld.Det sista han minns att han såg, den purpurklara himlen.Hans berättelse återkommer jag till en annan gång.Men det jag där tänker på där och då är att trots mörker finns det hopp.Det är banalt, kanske intetsägande men ibland så fastnar jag i att betrakta världen som om den vore oföränderlig, som om mörkret, krigen, oron, för alltid kommer finnas där.Men det går i vågor, som JoMa sa.Och om Vladislav har hittat sätt att känna ljuset trots att han bara ser mörker, då har väl inte heller jag något annat val.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se
10/31/20233 minutes, 1 second
Episode Artwork

Matthew Perry från ”Vänner” är död: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 30 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Helgens besked om att Vänner-skådespelaren Matthew Perry dött, 54 år gammal, följdes förstås av bestörta reaktioner från kollegor, vänner och fans.Fast att det snart gått hela 20 år sedan det allra sista avsnittet av Vänner sändes, så har serien fortsatt att vara populär även bland nya generationer tv-tittare - trots att serien också genom åren utsatts för en hel del kritik kring hur illa vissa av skämten åldrats.Men kanske har Vänner ändå överlevt, eftersom den i grunden är så varm och tröstande - även om serien alltid kommer att vara skyldig till att sprida en helt skev bild av hur stora lägenheter på Manhattan som personer med obefintliga karriärer och inkomster har råd med.Den allra sista repliken i det där allra sista avsnittet av tv-serien Vänner gick till Chandler Bing, Matthew Perrys rollfigur, som med sina vassa sarkasmer utgjorde den helt nödvändiga sälta som krävdes för att göra serien komplett.Men för Matthew Perry själv var livet långt ifrån balanserat. Inte ens när han höll på att spela in världens mest populära tv-serie slapp han undan att bli hemsökt av sina personliga demoner, som han försökte tysta med sprit och andra droger.Perrys självbiografi, som på svenska fått heta ”Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda”, och som kom ut i USA för nästan exakt ett år sedan, är brutalt ärlig. Återfallen till missbruket av sprit och opioider är nästan svåra att hålla reda på som läsare, när de sker gång på gång, ibland under extremt dramatiska former. Som när Matthew Perrys tarm sprack efter en långvarig förstoppning som uppstod efter att han tagit opioider, något som näst intill dödade honom. I boken kommer han fram till att han genomgått 14 operationer, och skriver att när han ser ner på sin mage ser ärren ut som om han skadats i krig. Fast det här kriget utkämpade han mot sig själv.Och hans kropp kan inte hantera allt den utsätts för. Framtänderna åker ut när han äter, och alla tänderna måste sen dras ut och bytas ut. Och lungorna klarade inte av hans 60 cigaretter om dagen, och det krävdes upprepade hypnosbehandlingar för att han skulle bli kvitt det beroendet.Bara under en av Vänner-säsongerna, den nionde, var Perry helt fri från droger under inspelningarna. I de andra kan man se se på hans vikt vad det var för missbruk som dominerade. Gick han upp i vikt var det alkohol, var han mager var det tabletter.Det finns egentligen bara en form av bestående lycka som Perry beskriver i sin bok. När han kan hjälpa andra som missbrukar, och stötta dem när de försöker bli drogfria. Expert som han är på att detoxa, efter alla återfall han haft.Därför är självbiografin också en viktig del av hans eftermäle. Han var inte bara Chandler Bing i Vänner, utan också den plågade själen Matthew Perry i verkligheten.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
10/30/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Så gott vi kan: Richard Myrenberg, Tel Aviv

Utrikeskrönikan 27 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv fredag.Efter att ha bevakat kriget mellan Israel och Hamas ett tag nu så är jag säker på en sak: jag kommer få en mängd upprörda mail, från bägge sidor i konflikten, oavsett vad jag säger.Det är en mänsklig tragedi vi bevittnar, ett sammanbrott kanske. Och för oss som är här satta att bevaka, skildra och försöka förstå är det utsatt, påfrestande, upprörande och känslomässigt.Men vad vi känner är helt oväsentligt. Just nu förvandlas Gaza till ett helvete och en ruin. Dödade tonåringar och bebisar som ligger gråa och stela vid sjukhusen, levande barn som har sina namn inskrivna på armband eller direkt på armen, så att de kan identifieras om i fall de också skulle dödas i de israeliska luftangreppen.Mödrar och fäder som skriker ut sin förtvivlan. Jag har bevakat en del konflikter men aldrig en som är så nära, rent geografiskt. Så tätt. I Ramallah såg jag barn med pannband i hamasflaggans gröna färg, folk hyllade Hamas som de ser som befriare, en del i den palestinska kampen. En dryg timmes bilresa senare ser jag en israelisk soldat gråta vid ett kafébord i Tel Aviv omgiven av sin familj.Ett land i kollektiv trauma och sorg. Där jag mött israeliska tidigare vänsteraktivister, fredsaktivister, som bara säger; jag bryr mig inte om folket i Gaza, vi bryr oss inte om vad folk i omvärlden tycker heller. Jag var på en begravning i förrgår; en mamma och hennes två döttrar, 16 och 13 år som sköts ihjäl av Hamas i kibbutzen Be’eri. Pappan kunde inte vara med, han sitter som gisslan av Gaza. Det var döttrarnas tonåriga kompisar som var otröstliga och grät när träkistorna sänktes ner i marken.Jag har vandrat runt i vad som återstår av Be’eri, samtidigt som israeliskt artilleri sköt in över Gaza. Man kunde höra nedslagen på andra sidan, bara några kilometer bort. Så nära, så tätt. Samma scener utspelar sig nu i Gaza, med otröstliga anhöriga som tar sista farväl till sina små barn, sina föräldrar.Men det kan vi inte alltid skildra med samma närhet som här i Israel, där går det inte av säkerhetsskäl för utländsk media att vara nu. Det skapar en skevhet, jag vet. Den här oförsonliga tragedin har också blivit ett krig om bilderna, opinionen, känslorna – där allt egentligen handlar om – vem är det största offret?Samtidigt pågår ett hårt spel – en pressad israelisk premiärminister Benjamin Netanyahu vill ta i ännu hårdare mot Gaza, som nästan bara drabbar civilbefolkningen, medan Hamas, som har mil efter mil av tunnlar under Gaza, inte låter folk söka skydd där. Där finns bara plats för Hamas och de över 200 som tagits som gisslan.Man brukar ibland säga i krissituationer att man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu finns det bara förtvivlan.  Så slutligen, kära, kära lyssnare. Ni får väldigt gärna maila, men tänk på att jag och alla mina kollegor här gör så gott vi kan.Richard Myrenberg, Tel Aviv.richard.myrenberg@sverigesradio.se
10/27/20233 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Om Polens tre delningar: Samuel Larsson, Skåne

Utrikeskrönikan 26 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne torsdagAv allt jag lärde mig på gymnasiet så är det tre årtal som satt sig hårdast i minnet: 1772, 1793 och 1795. Det är åren för Polens tre delningar, en trestegsraket där den tidens stormakter Ryssland, Preussen och Habsburgarna i Österrike helt sonika delade upp Polen mellan sig. En process som innebar att Polen upphörde att existera som land i 123 år, fram till att det återuppstod igen i första världskriget slutskede.Varför jag minns Polens tre delningar idag nästan 30 år senare vet jag inte säkert, men förmodligen har det att göra med det eftertryck läraren Armand Andersson radade upp dem med, lyfte ett finger i taget och spände ögonen i klassen. För honom var de här årtalen självklara pusselbitar om man skulle kunna förstå Europa idag. Kanske pratade han också om det som ibland kallas Polens fjärde delning, men i så fall minns jag det inte. Den när Tyskland och Sovjet åter delade upp Polen mellan sig i Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Oavsett brukar jag tänka på Polens alla delningar när jag nuförtiden reser runt i landet och möter polacker. När jag ser och hör den emfas med vilken både politiker och vanligt folk hävdar sitt lands integritet, okränkbarhet och behov av en robust militärmakt. I ett land som knuffats, delats, invaderats, utraderats, återuppstått och flyttats - ja faktiskt även flyttats - så många gånger i händerna på sina starkare grannar, är det kanske inte konstigt att det genom generationerna fostrats en nationalism och vaksamhet mot den omedelbara omvärlden - en impuls att vakta på sitt.Men man ska samtidigt akta sig för att överpsykologisera ett helt folk, det här med historia är såklart lite mer komplicerat än så, och helt säkert finns många polacker som inte alls håller med. Men jag sänder ändå ofta en tacksam tanke till min gamla gymnasielärare för att han gav mig en av nycklarna. För idag tycker jag att jag ser spår av Polens delningar hela tiden. I landets envisa misstro mot Ryssland och i dess nästan lika envisa stöd för Ukraina såklart. Men kanske mest i att landets överlägset största politiska parti sedan lång tid tillbaka är utpräglat nationalistiskt. Ett parti som drömmer om ett starkt okränkbart Polen och som verkar hämta sin politiska energi ur alla historiska oförrätter - i synnerhet genom att ständigt påminna om Tysklands historiska brott mot Polen. Och ihärdigt hävda att tyska krafter än idag är ute efter att exploatera och förgöra den polska nationen. Men partiet i fråga, Lag och rättvisa, tappar stöd. Många polacker tycker att deras nationalism har slagit över i paranoia. Partiet förlorade sin majoritet i parlamentet i valet förra söndagen och kommer inte kunna bilda någon ny regering. Så kanske håller fokus i de polska folkdjupen långsamt på att skifta, men fortfarande samlar det nationalistiska tankegodset mer än var tredje röst i Polen. Och en av förklaringarna går utan tvekan att spåra till Polens tre delningar... Så vi tar det igen: 1772, 1793 och 1795. Samuel Larsson, Polenkorrespondent
10/26/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

I Bangkoks bollhav kan vi andas: Axel Kronholm, Bangkok

Utrikeskrönikan 25 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Förra veckan låg Bangkok tio-i-topp i hela världen, men tyvärr var det på listan över städerna med sämst luft. Då är luften så full med små hälsofarliga partiklar att det är skadligt för hjärta och lungor. Sådana dagar tar man inte gärna med sig sonen till lekparken, utan då får man se sig om efter inomhusunderhållning. Tyvärr finns ju inte öppna förskolan här, som hemma i Sverige. För er som inte vet så är det alltså en gratis förskoleverksamhet som man kan droppa in på lite som man behagar. Där finns leksaker, andra barn, föräldrar och pedagoger som ordnar sångstunder och liknande. Först nu, när jag flyttat hit till Thailand med familjen, inser jag vilken lyx det var.Det närmsta vi hittat här i Bangkok är olika sorters lekland. De finns i alla storlekar, men dem vi gått till är något mindre, mer som kombinerade caféer och lekland. Välutrustade är dom i alla fall: i de luftkonditionerade lokalerna finns bollhav, rutschkanor och små rollspelsbås där barnen kan klä ut sig, leka affär, bagare eller makeup-artist. Den lilla livsmedelsbutiken i miniatyr har prunkande hyllor med grönsaker och frukt i tyg. Sån opulens är förstås inte gratis. För barn kostar det vanligtvis motsvarande hundra kronor för en eller två timmars lek, och på en del ställen behöver även föräldern betala. På andra räcker det med att man som vuxen beställer en matcha-latte, en smoothie eller en öl. Ja, en del lekland serverar öl. De är också otroligt välbemannade: det finns alltid minst fyra, fem i personalen som smyger runt och städar eller ställer tillbaka leksakerna på sina platser. En del av er kanske tycker att det låter toppen och, visst, jag ska erkänna att jag också blivit lite imponerad av vilket lekutbud som marknadens osynliga hand kunnat skapa här i Bangkoks centrala delar. Det jag kan sakna är kontakten med andra föräldrar. För även om öppna förskolan är kul för barnen så är den ju kanske ännu mer en mötesplats för oss nyblivna föräldrar. Men på leklanden vi varit på här är föräldrarna i minoritet. Det vanligaste är att barnen är där med sina barnflickor, eller ”nannys” som det heter. Sen blir i alla fall jag stressad av att veta att det står någon och klockar vår tid i bollhavet, och att det ryker en hundring till om vi inte hinner checka ut i tid. Fast det kan också vara så att den stressade känslan kommer från de skrikiga barnvisorna på engelska som konstant spelas i högtalarna.Som utrikesjournalist försöker jag så långt det går att inte värdera skillnader mellan länder. Det mesta är rationellt i sitt specifika sammanhang, det tjänar inget till att försöka säga vilket som är bättre eller sämre – det är bara annorlunda. När ni hör det här är vi med all säkerhet tillbaka i bollhavet, för på onsdagar är det gratis inträde för föräldrarna.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
10/25/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Tröst hos en alpacka i Boston: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Utrikeskrönika 24 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag. Det är FN-dagen idag, och jag minns när mina barn var mindre och fick måla flaggor på A4-blad och hänga upp på skolgården. Det får kanske lågstadiebarn fortfarande göra – men det känns ändå som en helt annan tid. Då för bara några år sen, när ett krig, förlåt, två krig i eller nära Europa kändes rätt så otänkbart, och hunger och mödradödlighet var sådant som vi, kanske lite för långsamt men ändå, sakta men säkert jobbade bort. Nu är det FN-dagen och globala hållbarhetsmål nummer 16, Fredliga och inkluderande samhällen, känns längre bort än någonsin. Liksom majoriteten av de övriga målen, kan tilläggas. Men det räcker gott och väl med nedslående uppgifter i nyheterna, så jag passar på när jag får att komma med något som i alla fall kan vara en liten, liten motbild. Varför inte en alpacka och en minihäst i en församlingssal i centrala Boston. För ett par veckor sen var jag på reportageresa i USA. Ingen kan anklaga mig för Amerikaromantisering – mina teman var ojämlikhet i hälsa, drogöverdoser, skuldsättningar och hemlöshet. Idel elände alltså, men i detta stötte jag på en alpacka och en häst. Tyvärr inte personligen, eftersom jag inte lyckades tajma besöket. Men jag fick i alla fall höra om dem. Till ett sjukhus för hemlösa i Boston kommer varje vecka terapihundar. Det är en tacksam programpunkt, patienterna älskar dem, berättar Dan Malony som jobbar på sjukhuset. De har andra aktiviteter också, som på vilket äldreboende i Sverige som helst: Bingo, handmassage och samtalsgrupper. Men hundarna är det mest uppskattade. Och så ungefär en gång i halvåret kommer finbesöket, alpackan och minihästen. Det blir en lång kö, säger Dan Malony. Flera dagar innan frågar folk när det är de ska komma. Hundarna, alpackan och hästen verkar också trivas med uppmärksamheten. Och de har lärt sig att åka hiss, för den stora salen, som är ljus med fönster där man kan skymta några av Bostons skyskrapor, ligger ett par våningar upp. Det är väl de små ljuspunkterna, små mirakel, som vi får komma ihåg när världen ter sig så väldigt mörk. Och de finns förstås överallt. Under min USA-resa såg jag det i en passionerad barnläkare i Oakland som startat en klinik för svarta familjer. Och hos en high school-student i San Anselmo som jobbar för att upplysa sina jämnåriga om riskerna med fentanyl. Och i människor och djur på sjukhuset för hemlösa i Boston.Och oavsett var vi är – när vi gång efter annan känner förtvivlan och hopplöshet kanske bästa trösten finns hos någon fyrbent med päls och, vad det verkar, klokare varelse än människan. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
10/24/20233 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 23 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Place Sainctelette, Bryssel måndag.Jag tittar ut över ett hav av blommor. Ljuslyktor. Skyltar med hälsningar på franska, på nederländska, på svenska.Två landslagströjor. En supporterhalsduk, med texten: Heja Sverige.Ännu ett dödligt terrordåd i Bryssel. Den här gången riktat mot svenskar.Två människor dog här vid gathörnet strax norr om Bryssel centrum. Ytterligare en skadades allvarligt.Vanliga människor, fotbollsfans, förväntansfulla, på väg till arenan och matchen mellan Belgien och  Sverige.Fel ställe, vid fel tillfälle. Och på ett ögonblick är livet över.Många frågar sig om säkerheten var tillräcklig.Kunde man gjort mer?Tänkte man på att svenskar var särskilt hotade på grund av koranbränningarna?Som Belgiens premiärminister Alexander de Croo sa: ”när två människor dör då kan man inte säga annat än att något gått fel.Men vad?Hur kan man skydda sig mot en ensam gärningsman som öppnar eld på en till synes slumpmässigt utvald gata i en miljonstad?Det är oerhört svårt.Och det är inte första gången detta händer i Bryssel.Jag har själv upplevt flera terrordåd under mina år här. Däribland de stora attackerna våren 2016, mot flygplatsen och tunnelbanestationen Maelbeek. 32 oskyldiga människor miste livet den gången.Hade jag tagit tunnelbanan in till kontoret en halvtimme senare hade jag kunnat vara en av dem.Då som nu följdes dåden av folktomma gator. Människor som stannar hemma. Skolor som är stängda.Poliser med skottsäkra västar och automatvapen över bröstet. Militärer som patrullerar på gator och torg.Men då som nu kommer livet tillbaka till Bryssel. Successivt ger sig folk ut på gatorna och torgen igen och poliserna och militärerna blir mindre synliga.Då som nu är det det som är svaret på terrordåd i Bryssel.Det öppna samhället, särskilt här där så många nationaliteter och kulturer lever sida vid sida varje dag, det är det livet man återgår till. Det är det livet man vill bevara. Det är det livet man inte tänker låta terrorister förstöra.Måndagens dåd var inte det första i Bryssel. Troligtvis inte heller det sista.Men jag hoppas och tror att människorna som lever här, från alla nationaliteter och kulturer, kommer resa sig precis som de gjort tidigare.  Och fortsätta leva sina liv. Tillsammans. Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
10/23/20232 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

Ack du arma värld, så mörk du blivit: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 20 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mellanöstern, fredag.Ack du arma värld.Solen speglar sig i vattnet så att det glittrar som guld. En ljum höstvind kysser kajen.En mager katt stryker sig mot fiskares ben i hopp om en delikatess.På ytan allt så lugnt.Men ack du arma värld, så mörk du blivit, så mörk du är.Lördagen för snart två veckor sedan en mormor och morfar hade sina barnbarn hemma i sin Kibbutz i södra Israel. Barnbarnens vänner var med. De sov över, såg fram emot den stora drakfestivalen som skulle hållas senare på dagen.Barnen hade dagen innan byggt sina egna drakar, målat dom och pyntat. Om bara några timmar skulle de ta med matsäck till fältet, träffa andra barn och familjer och flyga sina drakar. En årlig tradition, glädje och lycka.Det blev aldrig så.Idyllen slets sönder av terroristers vapen. Civila dödades, lemlästades, kidnappades. Hem brändes.Morföräldrarna och barnbarnen finns inte längre kvar, det enda som minner om deras hopp om glädje är de övergivna drakarna, utsmyckade med hjärtan och stjärnor, på en veranda i en övergiven kibbutz. Drakar som aldrig flög.Och på andra sidan stängslet, bara kilometer därifrån.Föräldrar som förtvivlat rusar mot akutmottagningen med livlösa barnkroppar i sin famn. Täckta av betongdamm från bombers verk och där det enda färgglada är blodets bana.Familjerna som flyr för sina liv, till vad? De har ju ingenstans att fly. Inte ens sjukhus är säkra.Och för varje bomb, mer hat.Ack du arma värld.Familjen i Sverige som delar namn men inte släktskap med en kriminell. En man, eller pojke, stormar in och skjuter dom, inför deras barn.Två kvinnor utan släktskap till kriminella som just druckit sitt kvällste, plötsligt avbryts lugnet i villaidyllen av automateld. En maskerad person stormar in i villan. Dödar kvinnorna. Det meningslösa våldet.Eller dom som skulle på fotbollsfest med sina gula stolta tröjor. Det blev deras död. En galnings som trodde han försvarade religion genom att döda, oskyldiga.Och medan blickarna riktas åt annat håll gnuggar den ryska björnen händer, övergreppen i Ukraina plötsligt i mediaskugga.Nej, ack du arma värld. Vad mörk du blivit, hur ska vi orka med dig.Vi får njuta av de få glimtar hopp där finns, och som katten när den stryker sig mot fiskarens ben, hoppas på något bättre sedan. Men inte ens solglittret i vattnet kan trösta, det ÄR mörkt och den kurrande katten, fick aldrig någon fisk.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
10/20/20233 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

Det exempellösa är det nya normala: Roger Wilson, Washington

Utrikeskrönikan 19 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, Torsdag.Det exempellösa är det nya vanliga.I alla fall när det gäller amerikansk inrikespolitik, där ordet unprecedented nästan slitits ut av de politiska kommentatorerna i en tid när historiska händelser utan motstycke tycks inträffa mest hela tiden.Ofta används det i samband med Donald Trump, som ju blev den förste före detta president att ställas inför rätta i ett brottmål, och sedan lyckades bli historisk på nytt när han blev den förste före detta president att ställas inför rätta för ett federalt brott. Nu har åtalspunkterna staplats på hög – och ofta känns det som om korrespondentjobbet skulle kunna döpas om till rättsreporter baserad i USA.Och nu är det kongressen här i Washington som skriver in sig i historieböckerna.Just nu är representanthuset helt paralyserat, efter att republikanen Kevin McCarthy röstades bort från sin talmanspost. Det var också en historisk händelse – ytterst exempellös – det har aldrig inträffat förut.Och redan vägen till den där talmansposten för McCarthy var ovanligt krånglig med 15 omröstningar under fyra dagar. För att hitta något liknande måste man gå tillbaka till tiden före det amerikanska inbördeskriget.Nu råder det öppen splittring inom det republikanska partiet – man kan inte enas kring vem som ska bli den nye talmannen, och under tiden står allt arbete i representanthuset helt stilla.Att kongressen nu är inne på sin tredje talmanslösa vecka är också exceptionellt, men man kan hitta liknande exempel i kongresshistorien, men då oftast av andra skäl än öppet krig mellan partigruppens falanger. Det kan till exempel bero på något så odramatiskt som att kongressen haft ett långt uppehåll.Och när man 1961 hade en tillfällig talman i kongressen i 28 dagar, så berodde det på att den ordinarie talmannen var allvarligt sjuk.Men går man bara tillbaka tillräckligt långt i den dramatiska kongresshistorien går det att hitta imponerande rekord i dysfunktionella kongresser. Årsskiftet 1855-56 tog det till exempel två månader och 133 omröstningar innan man hade en talman.Den nu aktuelle talmanskandidaten Jim Jordan, som hittills misslyckats två gånger med att få den majoritet av röster i representanthuset som krävs för att bli talman, är på många sätt en person som är typisk för det politiska klimatet i USA just nu. Han är en Trumplojalist som mestadels drivit sin egen linje stenhårt, snarare än att han byggt samarbeten i kongressen.Att han nu är påtänkt som talman är också på sätt och vis det logiska resultatet av ett politiskt klimat där kompromisslöshet premieras framför en förmåga att skapa koalitioner.Nu återstår det att se om Jordans envetna strategi kan föra honom ända fram till talmansklubban.En tredje omröstning väntas idag.Roger Wilson, USA-korrespondent.roger.wilson@sverigesradio.se
10/19/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Pyspunka i frågan om samkönade äktenskap: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönika 18 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Det är till Indiens Högsta domstol som många indier sätter sitt hopp. Medborgare som inte tycker att landets politiker och myndigheter gör sitt jobb och behöver tas i örat. Det händer att domarna i detta högsta skrå tycker detsamma och självmant tar just politiker och myndighetspersoner i örat inte sällan för att de agerat senfärdigt.Utanför denna hoppets boning samlades igår ett gäng HBTQ-are med mobillurarna i öronen för att lyssna på ett särskilt hett efterlängtat besked om samkönade äktenskap. Det var i våras som ett antal samkönade par la fram sin sak för domstolen. De ville att deras kärlek skulle få samma legala status som heterosexuella par har. Det handlar inte bara om rätten att få gifta sig utan om möjligheten att få adoptera barn, ärva varandra och dela försäkringar.Det är tack vare Indiens Högsta domstol som HBTQ-arna alls kan driva frågan. Det var nämligen denna instans som 2018 legaliserade homosexualitet efter åratal av juridiska turer och strider. Inte undra på att de samlats utanför domstolsbyggnaden igår. Så hur blev det då?Pyspunka är kanske ett passande ord. HD-domarna var inte överens: 3 mot 2. Någon ansåg att adoption var en självklarhet. Absolut inte tyckte en annan. När det gäller själva äktenskapsfrågan så blir kontentan den att HD säger sig inte ha makt att ändra i lagen och legalisera samkönade äktenskap. Det är en fråga för Indiens parlament att reformera lagarna. Samtidigt slår domstolen fast att Indien som land har en skyldighet att erkänna hbtq-relationer och skydda människor mot diskriminering. Man ålägger också regeringen att skapa större medvetenhet kring de här frågorna så att allmänheten förstår att detta är något normalt och inte en sjukdom.Motpart i det här målet har varit Indiens regering. Dess juridiska ombud har menat att äktenskapet endast är ämnat för en man och en kvinna. Han har också hävdat att det är en urban elit som driver frågan som strider mot Indiens socialt accepterade värderingar. Det där sistnämnda om den urbana eliten köpte inte domstolen. Samkönad kärlek finns överallt i landet, inte bara i städerna, sa chefsdomaren.Hoppet om fler medborgerliga rättigheter för HBTQ-paren står nu till den regering som avisat deras krav. Den hindunationalistiska regeringen har föreslagit att en utredning ska tillsättas som tittar närmare på vilka rättigheter och förmåner som de samkönade paren kan omfattas av. En regering som gjort sig känd för att värna kärnfamiljen och traditionella hinduiska värderingar. Besvikelsen rapporteras ha varit stor utanför domstolsbyggnaden igår men en del aktivister sade ändå till brittiska public servicebolaget BBC att det fanns ett hopp, särskilt som domstolen lämnat en lång lista med rekommendationer till regeringen.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
10/18/20233 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Symboliskt träd fällt – ingen förstår varför: Pontus Mattson, London

Utrikeskrönikan 17 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Ogärningsmannen är fortfarande på fri fot. Den person som en natt för tre veckor sedan fällde The Sycamore Gap Tree.Trädet var över 15 meter högt och uppemot 200 år gammalt. Tysklönn som arten heter på svenska, vackert belägen mellan två kullar i en nationalpark i närheten av Newcastle i norra England.Det var en älskad symbol för trakten. Också känd från en Robin Hood-film från det tidiga 90-talet. En symbol som det lokala näringslivet gärna använde.Nu finns Sycamore Gap Tree inte mer. När motorsågen gjort sitt stöp lönnen rakt ned över Hadrianus mur, den försvarsmur romarna byggde för närmare två tusen år sedan och som löper alldeles intill.Dagarna efteråt vittnade människor med tårfyllda ögon om sin förtvivlan. Några hade friat under trädkronan eller gift sig där, andra spridit askan från sina anhöriga. Ingen kunde förstå motivet.En 16-årig pojke greps och släpptes. En 69-årig före detta skogshuggare greps. Mannen har efter en flera år lång tvist nyligen vräkts från den mark han arrenderat och bor nu i en fallfärdig husbil i närheten. På internet visste folk att han var skyldig.Men 69-årigen har också nekat och släppts. I en intervju i The Times kämpar han nu för att rentvå sig och bedyrar sin oskuld. För att skydda sig mot omgivningens anklagande blickar bär han blond peruk, Rod Stewart-style, enligt The Times.Polisens sökande fortsätter. Kriminaltekniker säkrar spår av motorolja, klädfibrer och sågspån från resterna av trädet för att matcha mot andra fynd man hoppas kunna göra. Men fortfarande är missdådaren inte infångad.Den tidigare så ståtliga lönnen är nu kapad i mindre delar och bortforslad till hemlig ort. Precis som den fortfarande undangömda Zlatan Ibrahimovic -statyn i Malmö är motivet säkerhetsskäl. Vad som ska ske i framtiden är ovisst. Organisationen National Trust som ansvarar för arbetet har sparat frön från trädet för att kunna sätta nya plantor.Och vad ska ske med stammen som finns kvar? Ska man göra blyertspennor? Eller en minnesbänk eller skulptur på platsen där trädet stod. Konstnärer har anmält sitt intresse.Stubben som finns kvar förväntas skjuta nya skott till våren. Men för att nå den ursprungliga höjden tar det minst 150 år, säger experterna.150 år, då är vi alla döda suckar de missmodiga. 150 år, säger de tålmodiga. Hadrianus mur där bakom är nästan 2000 år. Den har vi stor glädje av i dag.Pontus Mattsson, London.pontus.mattsson@sverigesradio.se
10/17/20232 minutes, 57 seconds
Episode Artwork

Det är i musiken vi hittar tröst och kraft: Marie Nilsson Boij, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, måndag.Min dotters franska pojkvän spelar fagott. Vi ska ackompanjera kvartsfinalerna i VM i rugby live, berättade han en kväll. Det är en massa musiker inblandande.Jag går sällan på klassiska konserter, och hade aldrig tidigare sett en rugbymatch, men den mixen lät onekligen spännande.Och jo han kunde fixa biljetter, som i detta kulturvärnande land dessutom var gratis.Sen blev det ju en djävla skitvecka rent ut sagt som följde, med rapporter om outhärdlig grymhet i Israel först, och sen ännu ett islamistiskt terrordåd i Frankrike.Det var därför med ett rätt tungt sinne, som jag vandrade iväg på den där konserten i lördags kväll.Hade jag verkligen ork och lust för det här evenemanget, men ja, man får ju skärpa till sig för familjens skull.Och det var ju tur att jag gjorde det, för det visade sig att en tonsatt kvartsfinal i rugby-VM var just vad jag behövde. Matchen mellan Nya Zeeland och Irland visades i en lokal med utmärkt ljud, på storbildsskärm, som hängde ovanför dirigenten och en stor symfoniorkester, till höger om dem stod en sångerska med shorts i guldpaljetter med ett mindre band, och där stod också en beatboxare.Som om detta inte var nog satt det en hel blåsorkester, utspridd bland publiken på läktarna.Dirigenten styrde sedan alla de här musikerna så att låtar och takt stämde med det som hände på rugbyplan.Låg alla de jättestora spelarna i en hög med den lilla bollen under sig? Sprang alla över planen i ett anfall, lyckades någon sparka bollen genom de skyhöga målstolparna eller visades pausbilder på bekymrade coacher?Kända klassiska verk, varvades med covers på traditionella franska sånger, engelska hits och inhopp av den franska beatboxaren Wawad.När man inte trodde att det kunde bli mer maxat, drämde blåsorkestern iväg en gammal slagdänga.  I takt med att matchen led mot sitt slut, och de gröna irländska och svarta nyzeeländska rugbyspelarna blev allt svettigare, lerigare och blodigare så ökade intensiteten på scenen och allt detta i samspel med en jublande publik.Under de två timmar som evenemanget varade, fullkomligt pumpades glädje ut i varenda cell i min kropp och studsade mig upp och ned, på läktaren i takt med musiken. På vägen hem föreföll det så självklart allt.Naturligtvis är det i musiken vi människor hittar tröst och kraft, när allt annat känns hopplöst. Naturligtvis är det där vi genom århundradena både fått utlopp för vår smärta, och blivit höga av glädje, oavsett om det gäller blues, fado, flamenco, pop, klassiskt eller schlager. Jag hade bara glömt hur stark den kraften är. Så nu när det råder becksvart mörker över världen, en vänlig påminnelse bara. Gör vad du måste för att puffa det hela i rätt riktning, men glöm inte att ta en paus från alla bekymmer, och låt dig uppfyllas av din favoritmusik.Let the music play... dance the night away...Marie Nilsson Boij, Paris.marie.nilsson-boij@sverigesradio.se
10/16/20233 minutes, 46 seconds
Episode Artwork

Vägglöss och PTSD i tvättstugan: Love Lyssarides, Stockholm

Utrikeskrönikan 13 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Fredag.Återigen står jag naken i en källare i Stockholm, inträngd mellan torktumlare och tvättmaskiner. I min famn håller jag ett barn. Barnet är lika förvirrat som jag. Framför oss rusar en kvinna fram och tillbaka med skräck i blicken. Hon ger order. Skarpa direktiv. Barnet i min famn är mitt och det är barnets mamma, min flickvän, som nu har påbörjat en sorts motoffensiv. Vi har varit här förut. Det här handlar om en enda sak: Vägglöss.De senaste veckorna har det i medier larmats om ”invasioner” av vägglöss i Paris. Det sägs vara kris! Panik! Det talas om en ”bug-pocalypse”. Det kan tyckas vara en smula överdrivet.Men, för alla oss som någon gång i livet har vaknat i en hotellsäng någonstans och känt hur hela ryggen är sönderäten och prickig av små förrädiska djävulslöss väcker den här nyheten något.När jag i Nicaragua för ett par år sen insåg att jag och min flickvän hade blivit föremål för en vägglusinvasion och att de små djuren hade flyttat in i hela min väska så steg paniken.Ja, det är ett helvete. Men, det är inte alltid omöjligt att bli av med det. Om du har det i din väska räcker det med lite tvättmaskin och torkskåp så försvinner det. Eller. Lössen försvinner i alla fall. Men kanske inte erfarenheten. I alla fall inte hos min flickvän.Nu lever jag tillsammans med en person som lider av en konstant skräck för de här små krypen. Varje gång hon ser minsta lilla tecken på ett kryp. Det kan vara en mygga, eller en myra, eller bara en liten svart pappersbit på golvet, så blir hon blek i ansiktet. Då börjar det. Dammsugning. Storstädning. Frysning av dammsugarpåsar.Jag lever nu i ett av Sveriges kanske mest dammsugna hem. Ibland hittar jag små vägglusfällor som hon har planterat ut på strategiska ställen i lägenheten. En gång flydde vi vårt hem och tog in på hotell i vår hemstad av rädsla för lössen. Jag, min sambo och vårt barn. Lusflyktingar.Nu är det alltså dags igen. Ner i tvättstugan. Allt ska tvättas. Barnvagnar. Bilbarnstolar. Väskor. Även kläderna jag har på mig. Trots att det alltså inte finns några bevis på att vi har vägglöss – utan bara en misstanke.Jag försöker lätta upp stämningen genom att skämta om att det kanske inte är tvättmaskiner som vi behöver utan istället nån form av terapi. Jag börjar leta efter andra som lider av det här. Jag hittar studier som visar att ”vägglössoffer” kan utveckla allvarlig psykisk ohälsa efter att ha haft det. Folk isolerar sig. Känner skam. Paranoia. Slutar bjuda hem folk. Vågar inte gå ut. En studie slår fast att symptomen påminner om en form av post-traumatisk stress. Vägglöss-PTSD?Jag och mitt barn tittar oss omkring i tvättstugan och på mamman som skyndar runt mellan torktumlarna och tvättmaskinerna. Kanske är det inte vägglössen i sig som parisarna ska oroa sig för, utan för spåren de lämnar efter sig.Love Lyssarides, P3 KorrespondentFrån en tvättstuga i Stockholmlove.lyssarides@sverigesradio.se
10/13/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Jättepandorna flyttar hem: Ginna Lindberg, Washington

Utrikeskrönika 12 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.Jag gick förbi zoo häromdan och kunde inte låta bli att gå in och hälsa på de-som-snart-ska-flytta. Och jag var inte ensam. Det var förväntansfull trängsel vid stängslet, höjda mobilkameror, och så plötsligt ett kollektivt sus bland oss i publiken. När en av djurparkens tre svartvita jättepandor dök upp bakom ett träd, gjorde en långsam kullerbytta nerför slänten och sen la sig tillrätta på rygg och tuggade förstrött på en bambukvist. Jubel bland åskådarna.De oemotståndliga svartvita pandorna har blivit en symbol för Washington. De hör till här i stan, på samma sätt som kongresskaos, bilkaravaner och blaskigt kaffe. Dem är en del av det som är Washingtons identitet. I mer än femtio år har Washington haft pandor i parken. Det började när president Nixon fick två pandor med sig hem i present efter sitt historiska besök i Peking 1972. Den amerikanska kärleken till pandor syns överallt i Washington. En pandastaty pryder ingången till ett av universiteten, en granne här i kvarteret ha en glitterblå tvåmeterspanda som trädgårdsprydnad, varje souvenirbutik säljer pandaprylar och de gamla bussbiljetterna hade pandamotiv.Men nu är det slut med det. Om några veckor ska de tre pandorna flytta hem – och hem, det är alltså Kina. Att låna ut pandor till djurparker runtom i världen har i decennier varit en del av Kinas diplomatiska strategi. Pandorna har fungerat som ulliga ambassadörer, en symbol för vänskaplig inställning. Men nu, när relationen mellan Washington och Peking blir frostigare för varje vecka, och det politiska tonläget mellan supermakterna allt skarpare, så verkar långlånet för första gången inte gå att förlänga. Pandadiplomatin ser ut att förvandlas till No Panda Policy. De två 25-åriga pandorna ska hem, och det ska också deras unge, treåringen som går under namnet Lilla Miraklet, och som är född här i Washington. Kanske vill Peking skicka en signal?För Washington-borna är pandaflytten ett känslosamt avsked. Zoo håller extraöppet. Lokala medier hårdbevakar. Dygnet runt kan man följa pandornas minsta rörelser via livesända övervakningskameror.Bredvid mig vid panda-stängslet står en mamma med två pojkar. ”Titta noga nu, det är sista gången”, viskar hon. Pojkarna häver sig upp på tå, och vi tittar allihopa andäktigt på pandapappan Tian Tian Han som ligger i gräset bland höstlöven och tuggar på sin bambukvist och ser oberörd ut över Kinaflytt och storpolitik. Så bryts tystnaden av en vissling. En djurskötare kallar, och den stora svartvita björnen lufsar mot stängslet, reser sig på bakbenen och ger djurskötaren en klockren highfive med högertassen. Det ser väldigt amerikanskt ut.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se
10/12/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Cecilia Uddén: Det är ingen fördel att ha vänner på båda sidor i ett krig

Utrikeskrönikan 11 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Jerusalem, onsdag.Jag tänker på 80-åriga Dalia som gömde sig under sängen när Hamas milismän letade igenom hennes hem i Kibbutzen Beeri. Hon skakade och grät när hon beskrev för mig hur hon knappt vågade andas för att inte bli upptäckt av terroristerna, hon låg kvar under sängen från sju på morgonen till nio på kvällen och hörde hur grannar sköts ihjäl, brändes ihjäl eller fördes bort, hur hennes barnbarn lyckades fly i kalsongerna. 108 människor dödades i Beeri, en av kibbutzerna nära gränsen mot Gaza där majoriteten av invånarna tillhört center-vänstern, varit för fred och mot Netanyahus radikalnationalistiska högerregering.Men Hamas attack har öppnat en ny avgrund.Jag minns förr - när jag började bevaka Mellanöstern, under fredsprocessen för trettio år sen, hur jag förundrades över hur människor lyckades hålla fast vid sina övertygelser trots blodbad. När jag kom till attentatsplatsen efter en självmordsattack ropade alla som redan var övertygade om att alla palestinier är terrorister: Död åt araberna. Medan fredsivrarna sa: Den här attacken visar bara att livsavgörande fredsprocessen och tvåstatslösningen är. Jag minns hur journalisten Nahum Barnea reagerade ungefär så även när hans egen son dödats i ett attentat mot buss nummer 18.Nu har en ny avgrund öppnats.En förtvivlad israelisk vän säger till mig: Vet du, jag bryr mig inte om vad som händer med din vän skräddaren eller någon annan i Gaza. Förr månade jag om de civila, nu hoppas jag att alla dör, bränns till döds på samma sätt som Hamas brände ihjäl människor i kibbutzerna.Ett par sekunder senare får jag ett röstmeddelande från en väninna på Västbanken, hon säger jag trodde det var en dröm, det här är ett mirakel, motståndsrörelsen har dragit ner brallorna på Israel. Jag är så stolt. Och chockad. För första gången i livet känner jag att vi palestinier kanske är tillräckligt starka för att kasta ut alla bosättare från Västbanken för vi kan inte leva i dessa ghettos längre.En ny avgrund har öppnats.Jag lyssnar om och om igen på hennes meddelande utan att förstå.Jag vet att mina palestinska och arabiska vänner tycker att vi västerländska journalister hycklar, de beskyller oss för att bevaka attacker mot israeler men knappt rapportera om dagliga övergrepp mot civila palestinier på Västbanken, ihjälskjutna tonåringar,  bosättarnas våld och det förgörande krig som nu väntar Gazas skyddslösa civila. Men trots att 30 år har gjort mig luttrad och cynisk, trodde jag inte att människor som jag känner skulle uttrycka stolthet över de brutala mord Hamas genomfört på civila, att vänner i Kairo skulle hylla attacken, att vänner i Israel skulle strunta i om min vän skräddaren och hans barnbarn dör.En ny avgrund har öppnats. Och jag tycker inte längre att det är en fördel att ha vänner på bägge sidor i ett krig.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se
10/11/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Minnet av Fukushima: Björn Djurberg, Tokyo

Utrikeskrönikan10 oktober. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tokyo, tisdag.Häromveckan besökte jag Fukushima.Känd för de flesta på grund av den tragedi som drabbade regionen 2011.Först en jordbävning som följdes av en brutal tsunami.Därefter kärnkraftverket Fukushima Dai-ichis haveri och evakueringen som följde.I Ukedo, ett samhälle knappt en mil norr om reaktorerna, slogs jag utav de vidsträckta fälten på slätten mellan gröna berg och hav.Även om här fanns en del lagerlokaler, så var det mest gräs som vajade i höstbrisen.Inte så anmärkningsvärt i sig, kanske, men känner man till historien så rymmer de öppna fälten sin egen tragedi.Här fanns tidigare bostadshus, vägar, butiker.Bilder från tiden innan tsunamin visar ett av allt att döma litet välmående japanskt samhälle, nära den viktiga fiskehamnen.Allt det där sveptes bort i mars 2011.Jag intervjuade en fiskare nere i hamnen. Vi satt bredvid hans båt, som han köpt efter tsunamin. Den gamla hade svepts iväg av vågorna. Han hittade den senare vid en bro i närheten.Vid slutet av intervjun pekar fiskaren inåt land, bort mot några längor nybyggda anspråkslösa lagerlokaler i grått, och säger att, där brukade mitt gamla hus stå.Liksom många andra, förlorade han anhöriga den dagen.Uppåt 20 000 människor dog eller saknas fortfarande.En bit från fiskehamnen finns en gammal grundskola som är en av få byggnader som finns kvar här från tiden innan tsunamin.Nu är den omvandlad till minnescentrum och museum.Kanske är skolans historia tänkt att inge hopp eftersom eleverna och lärarna alla lyckades sätta sig i säkerhet på ett berg i närheten innan vågen kom.Och visst blir förstörelsen som vattenmassorna skapade tydlig bland skolans urblåsta korridorer.Bråte och damm och rost.Här i området nära kärnkraftverket finns också mer moderna spår.Elektroniska skyltar vid sidan av vägen som mäter radioaktivitet. Områden som fortfarande är avspärrade.I Tomioka, ett samhälle känt för sina körsbärsträd, finns en sådan skylt inne i stadshuset.Borgmästaren som jag träffar här försöker få folk att flytta tillbaka, vilket visat sig svårare än man trott.Men, han försöker vara positiv och han vill bland annat visa upp Tomiokas maskot: en fluffig handdocka i grå-gul pyjamas med rosa vantar.”Konichiwa”, ”hej hej”, säger han och gör rösten gäll och pipig för att imitera dockan på hans hand.Efter intervjun besöker jag en del av Tomioka som öppnade för allmänheten först i våras.Där finns övergivna hus, nyrenoverade hus, och nybyggda hus.En blandning av det gamla och sorgsna som dröjer kvar, men också ett hopp om framtiden.Björn Djurberg, Japanbjorn.djurberg@sverigesradio.se
10/10/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Ultraliberal anarko-kapitalist chockar i Argentina: Ivan Garcia, Bogota

Utrikeskrönikan 9 oktober. 2023. I Argentina används återkommande uttrycket: Nos volvimos todos locos – vilket betyder: har vi alla blivit galna!!???Det hör man allt oftare i ett land där inflationen är 124 procent, fattigdomen växt till över 40 procent och där det finns cirka tolv olika dollarkurser.Nu är landet på väg att få en ledare som uttrycker sig lika kontroversiellt – eller galet – som den gamle armékaptenen Jair Bolsonaro, ja ni minns, han som styrde Brasilien i fyra år och som sa att covid19 var en liten förkylning.I Argentina handlar det om Javier Milei, en 53-årig ekonom som betecknar sig själv som en ultraliberal anarko-kapitalist.Liksom Bolsonaro på sin tid sågs Javier Milei som en stackars narr utan nån chans i politiken.Milei uppträdde på olika scener som en rockstjärna i svart läderjacka och jeans, han skrek ut sin ilska mot politikerna, och hans unga anhängare drogs in i en ilsken och nästan extatisk stämning.Ett marginellt fenomen, sa förståsigpåarna då.Men inte nu längre. Javier Milei chockade alla i primärvalet i augusti, en sorts generalrepetition inför det riktiga valet 22 oktober.Milei fick flest röster, 30 procent, många fler än kandidaterna från högeroppositionen och det regerande peronistpartiet.Sen dess reser han runt i Argentina från valmöte till valmöte viftandes en motorsåg. Han kommer att skära ner staten till nästan noll - staten ska bara ha polisen och armen, punkt slut. Argentinas förbannelse är just en alltför stor stat, säger Javier Milei.På vägen har han tagit tillbaka två av sina mest kontroversiella förslag – rätten att bära vapen och laglig organhandel.Men han har rört upp känslorna i ett Argentina som har regionens mäktigaste kvinnorörelse – Milei vill nämligen förbjuda den fria abort som råder sen 2021.Från scenen låter Milei som en ilsken tonåring som skriker och stampar på golvet om han inte får som han vill.Och argentinarna verkar nu vilja satsa på att tonåringen ska rädda dom, när de vuxna - dvs de traditionella politikerna - har svikit.Så mycket luft under vingarna har Milei fått att han är den förste i offentlig ställning som vågar ifrågasätta de väldokumenterade mr-brott som den argentinska militärjuntan begick under 70- och 80-talen.Negationisten Milei säger att landet var i krig mot vänsterterrorister och att några få militärer gick över gränsen. Det är allt, säger han.30.000 försvunna? Nej, de var mycket färre, säger Milei. 700 tortyrcentra? Nej, några enstaka militärer som begick övergrepp.Javier Milei kan bli Argentinas nästa president.Motorsågen, abortförbudet och försvaret av militärdiktaturen har redan fått en del argentinare att ta sig för pannan utbrista: Nos volvimos todos locos? Har vi alla blivit galna?Ivan Garcia, Bogota ivan.garcia@sverigesradio.se
10/9/20233 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Staden där snön alltid var svart: Marie Louise Kristola, Katowice

Utrikeskrönikan, 6 oktober. Katowice fredag,Här i hjärtat av Polens stora koldistrikt, Schlesien, har människor och natur fått betala dyrt för decenniers utvinning av landets svarta guld.Jag minns en vän som föddes och levde här som barn. Det var först när hon flyttade till Sverige som hon förstod att snö faktiskt är vit. Under hennes barndom i Katowice var den alltid svart, eller på sin höjd mörkt grå på grund av alla föroreningar från kolförbränning och tung metallindustri.När vi gjorde en reportageresa hit i slutet av åttiotalet besökte vi ett sjukhus där nyfödda barn lades i kuvös direkt för att inte bli sjuka när de skulle börja andas in luften som var för farlig för de små liven, tung och fylld av ofattbart stora mängder hälsovådliga partiklar.De där små barnens skrik har aldrig lämnat mig. De är lätta att plocka fram ur minnet.När jag stiger av tåget i Katowice den här gången är stadsbilden en helt annan. Järnvägsstationen är modern med stora glasfasader. Utgången leder till en stor galleria och samma klädmärkeskedjor som hemma. Gatorna är tysta, visserligen fyllda med spårvagnar som kör kors och tvärs, men inga bilar, bara gångtrafik och cyklister i centrum. Folk på caféer och uterestauranger. September är fortfarande sommarvarmt.Idag lyfts Katowice fram som ett gott exempel på hur en sliten och nedsmutsad industristad faktiskt kan förvandlas till något mer modernt, klimat- och människovänligt.Men skenet från Katowices polerade fasader kan bedra. Det räcker att ta tåget en halvtimme till en annan stad för att se att omställningen från livlig gruvstad till en stad utan gruvor också kan bli mycket mindre lyckad. Där ser jag de förfallna hus, sotiga fasader och trötta ansikten jag minns från 80-talets resor hit. Gruvorna lades ner men inga nya jobb - inget nytt liv kom istället.Polen får fortfarande 70 procent av sin energi från kol. Och det finns omkring 70 000 gruvarbetare att ta hänsyn till.Snart är det val och två politiska alternativ står emot varandra. Ska man skynda långsamt och fortsätta med kol i tjugofem år till, som den nationalkonservativa regeringen vill? Eller ska man satsa på att det går att lägga ner de flesta gruvorna redan det här decenniet och samtidigt hitta nya jobb åt de som då blir utan, som den liberala oppositionen säger?Titta på Katowice säger de. Vill vi så kan vi!Men vad vill polackerna? Om en dryg vecka vet vi.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
10/6/20233 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Såren som inte kan läka – Maria Persson Löfgren, Jerevan

Utrikeskrönikan, 5 oktober 2023. Jerevan, torsdag.Vem ska jag tro på?57-åriga Gayane som fullständigt utesluter en möjlig samexistens mellan armenier och azerier och egentligen anser att själva begreppet azerier eller Azerbajdzjan är något konstgjort skapat, de som bor där är egentligen turkar, hävdar hon.Eller None, 57 år, som bott större delen av sitt liv i Nagorno Karabach också när där fanns azerier och hon hävdar att de levde väl tillsammans, det var inte några problem. Problemet är skapat av de maktlystna ledarna tycker hon. Hon vars flyktbil gick sönder och blev lagad av azeriska soldater, som inte ens ville ha betalt utan istället undrade varför flyr ni? Varför vill ni inte vara kvar här ?Två armeniska kvinnor, som båda minns den sovjetiska tiden, men som dragit helt olika slutsatser av det de varit med om. Och kanske har de upplevt saker och ting olika för att en bodde i en by där det faktiskt var bra relationer och en i en liten större stad med stora slitningar ?Gayane kan inte glömma 1915, hon ser Turkiets fördrivning och folkmord på armenier upprepas igen och igen, men nu av ett turkfolk som kallar sig azerier, men historiskt saknar någon azerisk stat. Hon kan inte heller glömma att det som nu kallas integrering med rättigheter till språk och kultur fungerade så att armeniska kvinnor som blev kvar och gifte sig med azeriska män fick sina namn ändrade till azeriska och deras armeniska identitet utplånades.None och en del andra armenier hävdar att det finns fler likheter än olikheter mellan folken, att det där med religionerna kristna armenier och muslimska azerier inte alls är så viktigt för de flesta är formade i det ateistiska sovjetiska systemet och religionen har fortfarande inte någon stor plats . Sen delar båda folken den tragiska erfarenheten av flykt.Men, påminner Gayane, vill vi leva i ett system som styrs av en härskarfamilj? Där ingen yttrandefrihet finns, där civilsamhället kvästs och satts i fängelse? Alla som opponerat sig mot Alijevfamiljens korrupta styre är i exil eller fängslade, konstaterar hon. Och hur kan någon lita på en president som placerar sin fru som vice president?Illham Allijev ändrade grundlagen för att säkra att familjen fortsätter att behålla makten över oljelandet.Konflikten handlar också om två olika system – en auktoritär rik familjedriven oljestat mot en fattigare granne, som sedan 2018 gått mot ett öppnare och mer demokratiskt system, inte fläckfritt, men i armeniska ögon bättre än grannens.Maria Persson Löfgren, Jerevanmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
10/5/20233 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

På väg mot ännu ett val: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 4 oktober 2023 Berlin, onsdag.Men när ni hör det här, som jag skrev igår kväll, är jag faktiskt inte kvar i Berlin utan på väg på valbevakning igen som utrikeskorrespondent, för vilken gång i ordningen, det vet jag inte. När detta sänds så gissar jag att jag är någonstans på Autobahn nummer nio mellan Dessau och Leipzig.Den här gången ska jag till de viktiga delstatsval i de ekonomiskt välmående tyska delstaterna Bayern och Hessen med sammanlagt ca 19 miljoner invånare.Och när jag säger den meningen så vet jag att en och annan av er kanske lyfter på ena ögonbrynet över kaffekoppen och tänker, vadå viktiga delstatsval i Bayern och Hessen?Och jag kan faktiskt förstå reaktionen på ett sätt.Vi bevakar ju och rapporterar ju om många val och när jag jobbade som programledare på P1 Morgon så minns jag att jag ibland lite skämtsamt, kanske någon gång också med en lätt suck, sa när producenten berättade att vi skulle prata om ännu ett val någonstans i världen nästa morgon att jaha, vem bryr sig om det här valet då?Så jag vet, det var inte alltid helt lätt att uppbåda det där riktiga engagemanget för ännu ett val.Men en sak kan jag säga:Delstatsvalen i Bayern och Hessen på söndag är verkligen viktiga. Förbundskansler Olaf Scholz, regeringschefen i Europas mäktigaste land, till exempel, kan mitt under Scholz' regeringstid få sig en rejäl läxa av väljarna i Bayern och Hessen, det väntas gå riktigt dåligt för Scholz parti, Socialdemokraterna, i båda delstaterna, ett tydligt budskap i så fall från dessa väljare att de inte är nöjda med hans jobb som kansler efter två år vid makten.Dessutom kan valen visa att det högernationalistiska partiet AfD inte bara är ett starkt fenomen i gamla Östtyskland, utan även i gamla Västtyskland.Partiet väntas gå starkt framåt i både Bayern och Hessen.Så ja, delstatsvalen i Bayern och Hessen är viktiga, precis som det i Slovakien var förra lördagen och det i Polen om en vecka och det i Schweiz om två veckor.Val är riktningsvisare och korrigeringsmöjlighet för väljarna, val ger väljarna i en demokratisk stat med fria val, i en delstat eller kommun eller i en förening, där också fria val och råder en möjlighet att ändra det som de tycker har gått fel sen förra valet eller belöna de valda politikerna eller föreningsrepresentanterna med ännu en mandatperiod eller ansvarsfrihet om de är nöjda.Det är inga småsaker, direkt.Och val leder ibland till den liberala demokratins för mig kanske heligaste händelse:Det fredliga maktbytet.Låt oss alltid slå vakt om just det. För även om demokratin är jobbig ibland med sina högljudda debatter och sitt krav på att man som röstberättigad förväntas ha en åsikt om det mesta, så är alternativet så oerhört mycket sämre.Sen om jag lyckas göra rapporteringen från dessa viktiga delstatsval intressant, det är förstås en helt annan sak.Jag ska göra så gott jag kan, lovarDaniel Alling, på väg mot Hessen och Bayerndaniel.alling@sverigesradio.se
10/4/20233 minutes
Episode Artwork

Hoppet om fred i Kosovo kan ha nått vägs ände, Milan Djelevic: Pristina

Utrikeskrönika 3 oktober 2023. Pristina, tisdagEn tillbakablick.Det är slutet av februari och i blänket av den vackra Nordmakedonska Ohridsjön står två parters ledare på en hotellveranda och säger att de har gått med på Europas plan – att byta hat och våld mot konstruktiva samtal.Det så kallade Ohridavtalet, har en stund tidigare fått EU:s utrikesminister Joseph Borell att med darrande stämma deklarera – nu är vi äntligen i hamn.Och jag själv minns både glittret i Borells ögon och månglittret från den i skymningen sotsvarta sjön.Men också känslan av skepticism som griper tag i mig.För det de precis sagt, några män i identiskt blå kostymer, är att vi har en möjlig fred att se fram emot – i Kosovo.Nutid.En vecka har gått efter att en grupp serbiska paramilitärer genomför en attack mot ett antal polispatruller, i en liten by i norra Kosovo. En kosovoalbansk polis dödas och tre angripare likaså.Ett smärre krig utkämpas under några timmar i byn Banjska och under tiden ändras förutsättningarna i ett geopolitiskt drama, ett mänskligt drama – som pågått i över två decennier.När nu krutröken lagt sig har det verbala kriget tagit över. Ärkefienderna Serbien och Kosovo har fått nytt bränsle på den aldrig riktigt släckta brasan.Efter kriget i slutet på 90-talet, då Kosovos albaner slogs för självständighet och Kosovos serber för det de hävdade vara sitt urhem, har freden haft det svårt i den här delen av Europa.Otaliga försök har genom åren gjorts för att släcka detta pyrande hat för att försöka skapa någon form av normalisering, någon form av möjlig samexistens.För Kosovo består trots allt av serber och albaner, sedan århundraden sammanflätade, i en nu svunnen tid boende sida vid sida i byar och städer.Månaderna som gått efter avtalet i Nordmakedonien har erbjudit nya kravaller, skottlossning, vägblockader, valbojkotter och våldsam och hatisk retorik.Ändå har världssamfundet slätat över, manat och vädjat – och blundat för bakslagen.Och hoppats på ett genombrott.Men frågan är om den sortens uppoffrande och enträgna försök att nå en fred nu nått vägs ände.Efter den ödesdigra attacken i gryningen i den lilla byn Banjska i norra Kosovo.Milan Djelevic, Pristinamilan.djelevic@sverigesradio.se
10/3/20232 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

När mikrofonen stängts av – en soldats betraktelser: Lubna El-Shanti, Ukraina

Utrikeskrönika 2 oktober 2023. Stockholm, måndag. När mikrofonen stängts av, när intervjun är över och man är på väg att lämna. Man avrundar samtalet, pratar lite om väder och vind, om ingenting, om allting. Ibland är det vid just dem tillfällena som det viktigaste sägs. Det som berör en mest.Som förra veckan då jag träffade ukrainska soldater i Zaporizjzjaregionen, de som är längs fram. Unga män som en gång drömt om att starta företag, köpa hus vid havet, bilda familj, unga män vars drömmar nu satts på paus.  Jag är på väg att gå, packar ihop mina saker, tackar för intervjun, för att de tagit sig tid att berätta. “Det är jag som ska tacka”, säger en av dem. “För en stund fick jag känna mig som en människa, tänka, prata om normala saker” “Häromdagen drömde jag om min flickvän. Vi låg på ett slagfält, på bränd jord, runtom vapen och ammunition, överallt.Har jag blivit galen, tänkte jag när jag vaknade, äcklad av mig själv, att jag inte ens i mina drömmar kan fantisera ihop en bättre plats att mötas, älska på”.“Helt ärligt, jag minns inte ens hur ett vanligt liv är, hur det ser ut i stan, hur det är att sitta på bänken i parken intill fontänen, hur det är att vakna i sin egen säng, se solen leta sig in genom persiennerna, gå upp och koka kaffe, allt jag ser om dagarna är de förbannade fälten”. “Ingen förstår det här livet”, fortsätter soldaten. “När man pratar med folk, vänner hemma så har man liksom inget att säga. För vad ska man berätta? Om det där ruset i kroppen när fienden får till en träff en meter från ens position, när jorden exploderar, när man efteråt inte kan sluta skratta, hysteriskt fastän man är livrädd?  Eller när man ser de dö, sina vänner, när man inte kan göra något, inte ens hämta dem?”.De här samtalen, ögonblicken då kriget bryts ner, handlar inte om framgångar, bakslag vid fronten, kartor, positioner, strategi, då krig är bara krasst - krig, smutsigt, orättvist. Och så står man bara där, lyssnar, tar in, frågar inget, säger inget, bara låter det vara. Och soldaten fortsätter. “I går pratade jag med mamma i telefon, berättade att jag tatuerat mig. Hon blev ledsen. Men älskling, tänk när du blir gammal och huden slapp, vad fult det kommer vara. Men tänk vad fint att bli gammal. Jag vill bli gammal, tänk om jag en dag fyller 80 år, tänk om jag får bli det, tänk om jag lever så länge. Jag vill bli gammal mamma, jag vill en dag få slapp hud, sa jag till henne”.De här spontana samtalen, i förbifarten, om ingenting, om allting.Jag tackar än en gång, säger hej då och lämnar, de är kvar. Lubna El-Shanti, Stockholmlubna.el-shanti@sverigesradio.se  
10/2/20233 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Gated community – inget att håna längre: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 29 september 2023. Många förstagångsbesökare till Sydafrika reagerar en del på de avgrundsdjupa skillnaderna här. Ett lyxhus med pool och terrasser på toppen av den grönskande kullen där, plåtskjul och slitna tiggare vid korsningar nere här. Men också alla hus som omgärdas av murar, elstaket, taggtråd och skyltar som säger ”armed response”, om man tar sig in kan man bli skjuten.Men det har hänt att jag blivit lite hånad av svenskar som kommer på besök och möts av en fnysning för att man bor i en så kallad ”gated community”, ett avgränsat bostadsområde med staket och grindar och vakter som gör det nästan omöjligt för oinbjudna att komma in. Det verkar så avstängt, isolerat. Och visst. Det är en bubbla, hade jag av säkerhetsskäl kunnat välja något annat så hade jag hellre bott i ett alldeles vanligt villakvarter med en gräsmatta utan staket. Som man gör i Sverige. Men i det här landet så går det inte. Den så omtalade kriminaliteten i Sydafrika är en realitet.Bara antal mord i landet låg på drygt 6000 under en tremånadersperiod i våras, och då är det en minskning med tre procent jämfört med förra året. Men det blir ändå 68 mord om dagen i genomsnitt. Det finns naturligtvis många orsaker till det här, en hård, brutal historia under apartheid, enorm fattigdom och en arbetslöshet som är grotesk, officiellt drygt 30 procent, i realiteten betydligt högre. Men det finns en annan aspekt på det här, politikernas passivitet, en ovilja ta tag i saker på allvar.ANC som haft makten i snart 30 år har gjort mycket gott för de fattigaste, men har under det senaste decenniet resignerat och blivit alltmer av en korrupt elit. En högt uppsatt europeisk diplomat sa till mig; det finns ingen känsla av att läget är akut här hos regeringen. ”There is no sense of urgency”.För politiker är det lättare att vara passiv, så är det även i många andra länder. För verkliga åtgärder, ett helhetsgrepp kräver så mycket. Det är lättare att skylla ifrån sig, välja att inte ta i de här svåra, jobbiga frågorna. Att tala om problemen för mycket, det skulle vara att erkänna sitt eget misslyckande. Då är det lättare att låta de som har råd, isolera sig i stängda bostadsområden, och skärma av sig från den hårda verkligheten, de flesta brotten sker ju ändå bara ute i de utsatta kåkstäderna, bland de fattiga och oönskade, dit inte ens polisen vågar bege sig.Men hög kriminalitet är ett politiskt beslut, ett val, av nuvarande och tidigare politiker i vilket land det än gäller. Även om politikerna inte vill se det så. Det som behövs är en ekonomisk politik som leder till att nya jobb skapas, att lagar och regler följs utan korruption, ett ordentligt skolsystem som gör ungdomar till klokare och bättre medborgare och en polis som verkligen griper kriminella och ställer dem inför rätta.Det kräver att politikerna prioriterar, tar tuffa, och ibland obekväma beslut. Men det sker inte. Stoppar man inte utvecklingen så leder det till ännu större klyftor, mer isolering. Och kanske är vi nu i ett läge där ett land i norra Europa vid Östersjöns västra rand, också börjar inse det här. I varje fall är det ingen svensk som hånar mig längre för att jag bor i en gated community.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
9/29/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Det blåser upp till storm hos grannarna i öst: Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan 28 september 2023 Helsingfors torsdagDet verkar blåsa upp till styv kuling i finsk politik.Sensommaren är vacker i Helsingfors med sol och ovanligt varma temperaturer men i politiken kom höststormarna tidigt i år. Jag kliver in genom den pampiga entrén till Helsingfors universitet. Huset ligger vid Senatstorget, alldeles nedanför Helsingfors pampiga, vita domkyrka och strömmen av turister utanför är tät.Men de har dagarna blir inramningen på turistbilderna annorlunda. Universitetet är ockuperat står det på stora banderoller och strax innanför dörren är den normalt ganska sterila entrén omvandlad till ett högkvarter för studentprotester.Det är möblerat med bänkar, tält, madrasser, sovsäckar och så ännu mer plakat. Mellan marmorstatyerna dyker studenter i flanellpyjamas upp i färd med att bädda ihop nattens täcke och kudde. Protesterna går städat till och rektor har gett sitt tillstånd så länge det inte görs någon åverkan på lokalerna.Men studenterna i Helsingfors är inte ensamma i sitt missnöje. Det kokar bland Finlands studenter och fackförbund och listan av olika protestaktioner tycks bli längre för varje dag.Under tre veckor kommer flera fackförbund att genomföra timslånga punktstrejker. Trots det vackra sensommarvädret blåser det upp till tidig höststorm i finsk politik. Missnöjet riktar sig mot regeringens sparpolitik.De nya regeringspartierna, Samlingspartiet och Sannfinländarna lovade inför valet att få ordning på Finlands statsskuld. Och budgeten som presenterades i förra veckan innebär besparingar inom socialförsäkringssystemet som till exempel bostadsbidrag, sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen.De är människor som har sämst ställt som får ta hela smällen menar kritikerna. Finlands finansminister Riika Purra menar att fackföreningarna har missförstått regeringens politik, arbetsgivarorganisationen Finlands näringsliv är bekymrad och statsminister Petteri Orpo  står mitt i stormens öga och får än en gång jobba med att hitta former för samtal och kompromisser.Vårens förhandlingar efter valet för att få ihop det nya regeringsunderlaget var ett digert arbete i motvind som drog ut på tiden ända in i försommaren.Knappt var det klart innan det blåste upp med anklagelser om rasism mot flera Sannfinländska ministrar. Och redan första veckan på  jobbet röstade riksdagen i en misstroendeomröstning mot regeringen och enskilda ministrar.Stormen bedarrade, regeringen fick fortsatt förtroende men när den ekonomiska politiken presenterades så tilltog vindarna igen. Och nu yr det kring fackförbunden och finansminister Purra som inte alls verkar förstå varann.Allt tyder på en stormig höst i finsk politik. Och jag håller i mig och gör mitt bästa för att hänga med i vindkasten.Carina Holmberg, Helsingfors
9/28/20233 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Ojämlikhet som politiskt bränsle: Axel Kronholm, Bangkok

Utrikeskrönikan 27 september. 2023. Bangkok, onsdag.Jag fick syn på något märkligt när jag tog min löprunda i kvarteret härom morgonen. Jag försöker komma ut tidigt, gärna innan temperaturen klättrar upp över 30 grader och luftfuktigheten blir allt för utmattande. Men just den här morgonen var det fler människor ute än vanligt. Vår gränd brukar annars vara rätt sömnig och tyst såhär dags, men nu stod en lång rad gatsopare, hantverkare, mopedtaxiförare, grönsaksförsäljare och väntade utmed gatan.Sen kom en blänkande, svart gammal Mercedes rullande, och ut ur den nedvevade fönsterrutan stack en hand som delade ut sedlar till de väntande. Jag blev förstås nyfiken och frågade runt, och fick förklarat för mig att mannen i bilen har ett hus längre ner på gatan dit han kommer en gång i veckan, samma dag och tid, och då ser han till att dela ut pengar på vägen. Ingen av dem jag pratade med visste var hans pengar kommer ifrån, men de sa att bakom de höga murarna runt lyxvillan ska han ha ännu fler veteranbilar som han samlar på. Gatsoparna, hantverkarna och de andra arbetarna, ja om de får betalt enligt minimilönen tjänar de ungefär 100 kronor om dagen. Så den där allmosan från mannen i lyxbilen var säkert välkommen. Ojämlikhet är förstås ett globalt fenomen, men om man jämför så är faktiskt Thailands ekonomiska klyftor bland de största i regionen. Och det har bara blivit värre under de senaste årens militärstyre. Mellan 2013 och 2019 växte den thailändska ekonomin med bara 3 procent i snitt årligen, en av de lägsta tillväxttakterna i Sydostasien. Även medel- och övre medelklassen har fått det tuffare.Men för landets superrika växer tillgångarna som aldrig förr. Thailands rikaste är bröderna Chearavanont som äger landets största privata företag, med verksamhet inom djurfoder och livsmedel. Bara sedan i fjol har deras personliga förmögenhet växt med över 83 miljarder kronor, enligt Forbes.Under tidigare decennier såg Thailand en relativt snabb ekonomisk tillväxt och minskande fattigdom, som gav framtidstro för många thailändare. Och utvecklingen kunde också skänka viss legitimitet till den styrande eliten. Men den ekonomiska utvecklingen har bromsat in och under flera år i rad har fattigdomen legat still på mellan 6 och 7 procent. Frustrationen och känslan av orättvisa påtaglig idag, och en viktig faktor för att förstå varför så många thailändare röstade på oppositionen i det senaste valet. Nu återstår att se om den nya regeringen kan råda bot på ojämlikheten. Det styrande partiet Pheu Thai grundades av affärsmannen och politikern Thaksin Shinawatra, som enligt tidningen Forbes är Thailands 13:e rikaste man, god för lite mer än 23 miljarder kronor.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se
9/27/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Att upprätthålla en fasad: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 26 september 2023 Köpenhamn tisdag,Alla som besökt Danmarks huvudstad har sett den. Den högresta grå byggnaden som tornar upp sig till vänster om man stiger ut från centralstationen och har sikte på Tivoli tvärs över gatan. En stram 70 meter hög fasad helt i glas, vars tunna spröjs och olikfärgade glaspartier ger en slags randig återspegling av det skiftande dagsljuset. Det är ett hotell, det har gått under olika namn i olika tider, men i folkmun alltid hetat SAS-hotellet - eftersom det var flygbolaget som lät bygga det en gång i tiden, och för att deras logga fortfarande tittar ner på oss där högst uppifrån.Huset är ritat av ingen mindre än Danmarks design- och arkitekturikon Arne Jacobsen, ett modernistiskt storverk känt långt utanför Danmarks gränser, byggt 1960 i stram internationell stil. Än idag en symbol för, och kvitto på Danmarks obestridliga plats bland världens stormakter inom design och arkitektur. En gång i tiden hade SAS en terminal i bottenplan varifrån bussar körde jet set-erans resenärer direkt ut till flygplatsen, och husets kontakt med himlen förstärks av ett brilliant arkitektonisk trick som ger en illusion av att skyskrapan svävar. Det var till det här huset Arne Jacobsen ritade flera av sina nu världsberömda möbelklassiker, som fåtöljerna Ägget och Svanen.Men nu stormar det om det legendariska landmärket. Av Jacobsens 60-talsinredning finns nästan inget kvar, istället är det nu exteriören som väcker debatt. De nuvarande ägarna, en internationell hotellkedja, vill renovera fasaden - drygt 60 år efter att den byggdes är den både sliten och tekniskt omodern, den läcker värme och hotellet behöver energieffektivisera. Så långt har alla varit med på noterna. Men när hotellet nu börjat sätta upp de nya modernare glaspartierna, visar det sig att den gamla fasadens revolutionerande och nästan helt osynliga spröjsar mellan glaspartierna är ersatta av tjocka vita metallprofiler. Den kända fasaden är på väg att få ett helt nytt utseende.Och arkitektur-Danmark har fått panik. Var är de skira linjerna, den delikata balansen, skörheten och lättheten som gav huset sin karakteristiska stil? Hur ska det gå med fasadens lekfulla samspel med dagsljus och himmel? Tidningarnas kultursidor kokar, någon kallar det för en katastrof, en annan för ett respektlöst härverk. Kritiken tilltog ytterligare när det visade sig att den enda arkitektoniska konsult som varit inblandad i renoveringen var tillverkaren av de tänkta fönsterpartierna, men inte någon av de många experterna på byggnadsvård av danskt 60-tal - de som nu istället upprört hörs överallt i spalterna.Köpenhamnspolitikerna verkar har snappat upp debatten, men vi får se om de hinner, vill och orkar dra i handbromsen innan huset fått sitt nya utseende. Själv är jag ingen expert, men håller med om att de nya fönsterna varken är snygga eller särskilt lika de gamla. Men tänker att det kanske är ödets ironi att modernismen, som ju handlade en hel del om att lite okänsligt skyffla ut det gamla omoderna till förmån för det senaste, nu ser ut att falla på eget grepp.Samuel Larsson, Köpenhamn
9/26/20233 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Det gnisslar i kontraktet mellan stat och medborgare: Naila Saleem, Colombo

Utrikeskrönikan 25 september Colombo måndagDet är härligt att vara tillbaka i te- och kanelrikets land. Förra året handlade det mesta om den ekonomiska krisen eller kanske är kollapsen ett bättre ordval. Halvdygnslånga elavbrott och brist på bensin innebar en del utmaningar för den som ville bevaka utvecklingen. Men det var förstås inget i jämförelse med Srilankesernas vardag. Den där folkliga ilskan och kraften som föddes ur känslan att nu får det vara nog, var mäktig att bevittna. Folket fick till slut bort president Gotabaya Rajapaksa, hans bror premiärministern och övriga släktingar från makten. In kom Ranil Wickremasinghe och lugnet la sig. Påtvingat anser en del. In kom också höjda skatter och åtstramningspolitik.Men missnöjet kvarstår. De jag pratar med säger att det är svårt att få ihop vardagen, att de äter mindre och väljer billigare ingredienser. Den dyrare elen är också betungande. Men mat, mediciner, bränsle och el finns åtminstone.På ytan verkar det mesta vara helt normalt, turisterna strömmar in och de Srilankeser som lämnar landet skickar hem pengar. Två viktiga hörnstenar i landets ekonomi. I det kinesiskfinansierade projektet i hamnen står fler byggkranar än vid mitt förra besök.Till det normala hör också käbblet om resurser och vem som ska bära bördan av det enorma skuldberg som Sri Lanka har. Här är fackföreningarna mycket starka och stoppar de facto beslut och utveckling som landet skulle behöva, för att man är osäker på vad det innebär för medlemmarna. Till exempel har satsningarna på solenergi hamnat på efterkälken för att facket satt sig på tvären.När det handlar om att få ett stopp på flykten av kvalificerad arbetskraft lyder fackens svar mer förmåner till den egna yrkesgruppen. Man skjuter gärna åtstramningspolitikens konsekvenser till någon annan.Den politiska eliten är ju vansinnigt korrupt. Den kan ta notan. Korruptionen är ett stort problem i Sri Lanka, om det råder inga tvivel. Men om det här landet ska räddas från konkurs måste alla bidra, fler betala skatt och så vidare. Staten har inte råd med förmåner till utvalda yrkeskategorier och det är svårt att smälta märker jag när jag pratar med folk. Både här i Sri Lanka och i mina andra bevakningsländer som är i en liknande situation.Det är som om själva kontraktet mellan stat och medborgare är i gungning. Ni tillåts vara korrupta så länge vi får billig el och bensin. Sådan har realiteten varit för vanligt folk men det fungerar inte längre när institutioner som Internationella Valutafonden ställer krav till krisande länder som ber om pengar.  Vi är på rätt väg säger flera experter här i Colombo, de nödvändiga reformerna går kanske långsamt men processerna är i gång. Nu gäller det bara att de blir av och att man får ordning på de skyhöga skulderna. Inte så bara faktiskt.Naila Saleem, korrespondent i Sydasien.
9/25/20233 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Kohandel om EU:s toppjobb: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 22 september 2023. Bryssel, fredag.Jag sitter på mitt kontor och lägger pussel.Att bevaka EU handlar ganska ofta om det. Alltså om att lägga pussel där olika intressen från medlemsländerna utgör bitar som man måste få ihop till en fungerande helhet.Just nu följer jag utformningen av en sådan pusselbit. En utfrågning i Europaparlamentet.”Vi har en väldigt viktig diskussion med kandidaten som ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken...”Parlamentets ekonomiutskott frågar ut vice presidenten i tyska Bundesbank, Claudia Buch, som är nominerad till ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken, ECB.”Gäsp…”, tänker nu säkert många lyssnare.Men innan ni sänker volymen eller rent av stänger av helt ska ni veta att, även om den här utfrågningen i sig kanske inte är så het och en tillsynsnämnd inom ECB kanske inte låter särskilt sexig, så blir detta intressant för att det är just en bit i ett mycket större EU-pussel.Och det säger något om hur EU funkar och hur man tillsätter toppjobben. ”Den här utfrågningen sker under väldigt speciella omständigheter…”Faktum är att den här utfrågningen i parlamentet är lite pinsam för ekonomiutskottet då man där tidigare har gett stöd till en helt annan kandidat: Margarita Delgado, som är viceboss på den spanska centralbanken.Trots det valde ECB förra veckan att nominera tyskan Buch i stället.Detta gillas så klart inte i parlamentet och det blev också tydligt under utfrågningen i utskottet. ”Det är väldigt olyckligt, så här borde det inte funka mellan parlamentet och ECB...”Parlamentet måste godkänna utnämningen av Buch och har därmed makt att ställa sig på tvären men väntas ändå inte göra det. Ställer de sig på tvären blir det svårt att få ihop det större pusslet.För en annan pusselbit är utnämningen av ny chef för Europeiska investeringsbanken – ett annat tungt EU-organ som ger stora summor i stöd till projekt över hela världen.För den chefsposten är Spaniens finansminister, Nadia Calviño, den främsta toppkandidaten, strax före den danska EU-kommissionären Margrethe Vestager som också aspirerar på posten.Men ska Calviño kunna bli vald att leda EIB, ja då kan inte Delgado få chefsposten inom ECB. För du kan inte utse två spanska ekonomer på båda dessa poster.Eller ja, det är klart att du kan. Det finns inga regler som säger att du inte kan göra det och man kan ju tycka att det viktiga är att de är kompetenta, inte var de kommer ifrån.Och visst, kompetens spelar viss roll här, men det räcker inte att vara kunnig. För att få ett toppjobb i EU måste du också vara en bit som för tillfället passar in det stora och komplicerade pussel som fördelningen av chefspositioner utgör.Helt krasst: ska finansministern Calviño bli vald till chef för EIB då får det ske på bekostnad av att landsmaninnan Delgado inte får jobbet inom ECB, utan att det jobbet går till tyskan Buch.Ren kohandel kan man säga. Men det är så det funkar i EU.Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
9/22/20233 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Uppdrag; Att rädda världen: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Utrikeskrönika 21 september 2023. Stockholm, torsdag.Den här veckan samlas höjdare från hela världen i New York för FN:s generalförsamling och en rad viktiga möten. Kostymer och dräkter rör sig mellan skyskraporna och konferensrummen och den pampiga generalförsamlingens sal för att prata, nätverka och förhoppningsvis hitta nya vägar framåt.Agendapunkterna är tunga. Det gäller hållbarhetsmålen för 2030, de som bland annat handlar om att utrota fattigdom och hunger, ge alla människor tillgång till utbildning och sjukvård, minska ojämlikheten och skapa hållbara samhällen och ekosystem.Igår handlade det om klimatet och global pandemiberedskap. Idag ska man prata om hur man kan göra hälso- och sjukvård möjlig för alla, och det hålls ett förberedande ministermöte inför ett toppmöte nästa år med den nätta programpunkten framtiden: ”Summit of the future”. Man kan utan att överdriva faktiskt säga att de som samlas i New York den här veckan har i uppdrag att rädda världen. Jag tänker på dem i andra änden av den här pyramiden. Utförarna, de på det så kallade golvet. Det kan vara ett sjukhusgolv, men lika gärna golvet i ett klassrum, en lagård eller en polisstation. Jag tänker till exempel på Anette. Anette är en erfaren undersköterska jag fick förmånen att jobba tillsammans med på en geriatrisk avdelning. För att förklara Anette ger jag er en scen: En ung undersköterska, vi kan kalla henne Sofia, kommer ut ur en patientsal med en orörd lunchbricka, full med mat. ”Hanna ville inte äta nåt”, säger hon och rycker på axlarna, och går vidare mot köket.Hanna närmar sig nittio år och är inlagd för en infektion. Hon ser ut som en liten skrämd fågel i sin sjukhussäng, säger nästan ingenting. Anette tar på ett vänligt sätt brickan från Sofia och går tillbaka in i patientsalen. Där sätter hon sig på sängkanten och lägger armen om Hannas tunna axlar. När jag går förbi ett par minuter senare hör jag hur de båda skrattar högt där inne. Efter en stund kommer Anette ut med lunchbrickan, med nästan all mat uppäten. Vad Anette måste vara snäll och godhjärtad, kanske någon tänker. Och visst, det är inte fel, men det är ändå att missa poängen. Anette har en yrkesskicklighet. För du kan sitta där på sängkanten och vara hur godhjärtad som helst, och ändå inte få Hanna att ta en enda tugga av sin mat. Den mat som hon så väl behöver för att bli frisk. Tillbaka till New York och kostymerna i konferensrummen. Det går inte särskilt bra för världen att nå målen till 2030. Fattigdomen har ökat sen pandemin, fler är hungriga och rekordmånga människor i världen är på flykt.FN:s generalsekreterare hoppas att mötet ska bli startskottet för en högre växel och, jag citerar: ”återuppväcka en känsla av hopp, optimism och entusiasm för 2030-agendan”.Hoppet behövs. För mötet äger rum, och jag citerar igen, ”i en tid av aldrig tidigare skådade motgångar för den globala utvecklingen”. Vi kan bara hoppas att de som är där är, inom sina områden, lika yrkesskickliga som Anette. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
9/21/20233 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Systerpartierna med olika syn på lotterier: Pontus Mattsson, London

Utrikeskrönika 20 september 2023. London, onsdag.Kanske finns det ändå en liten möjlighet att få en intervju med Rishi Sunak. Det är klart att en journalist från Sveriges Radio inte hamnar högt upp på listan när den brittiske premiärministern sitter på Downing Street och sorterar intervjuförfrågningar. Men jag kan hoppas på turen.Förstapriset i det konservativa Torypartiets lotteri är nämligen att få tala med Sunak.Eftersom jag ska till Torys partikonferens om någon vecka, har jag fått flera mejl från partiet med uppmaningar om att köpa en lott. Jag kan vinna 5 000 pund till en semesterresa, eller 1000 pund och ett cricketslagträ, signerat av cricketfantasten Rishi Sunak själv, eller förstapriset 10 000 pund och ett tiominuters telefonsamtal med premiärministern.I Sverige styr Rishi Sunaks systerparti Moderaterna. I Sverige har de tillsatt en utredning om att förbjuda partier att ha lotterier.”Med det vi vet om spelmissbruk så finns det starka skäl att partier inte ska finansieras på det sättet”, sade statsministern Ulf Kristersson när beskedet presenterades tidigare i år.Budskapet från de konservativa i Storbritannien är ett helt annat: ”When you play, we all win. Don´t miss your chance. The prizes keep coming.”I Storbritannien är de politiska partierna i huvudsak finansierade via gåvor och avgifter, inte som i Sverige genom offentliga bidrag. Lotterierna får alltså en viktigare roll. Labourpartiet har ett som heter Röda rosen-lotteriet där man kan vinna 25 000 pund. Något samtal med partiledare Keir Starmer har jag dock inte sett i vinstlistan.I somras var Ulf Kristersson på besök hos Rishi Sunak på Downing Street i London. Av pressmeddelandet från det brittiska regeringshögkvarteret framgår att de talade om Ukraina och de talade om Nato. Om meningsskiljaktigheterna i lotterifrågan nämns inte ett ord. Men kanske borde de ha pratat också om det. Gästerna från Sverige kan ha en del att lära. För trots att de nu vill utreda ett förbud så har också Moderaterna ett partilotteri, Men inte alls ett lika framgångsrikt som Socialdemokraterna, vars analys är att det är just därför Moderaterna talar om förbud.Det kanske är vinsterna i M-lotteriet som behöver utvecklas och ett samtal med Sunak om frågan hade möjligen kunnat inspirera, ett jaktpass i skogen med jägaren Ulf Kristersson, eller en signerad keps i kamouflagefärger kanske skulle sätta fart på lottförsäljningen.Som svensk journalist i London är det i alla fall bara att vara tacksam för att Tory-lotteriet finns här i landet. Sannolikt enda chansen att få ett intervjutillfälle med Rishi Sunak.Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se
9/20/20232 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Rekordmånga ryssar grips: Maria Persson Löfgren

Utrikeskrönikan 19 september, 2023. Stockholm, tisdag.Och jag väntar på morgondagen, vi är många som gör det i ett fåfängt hopp om att det ska ta slut lite snabbare. Nej, jag menar inte livet.Men att tiden ska gå lite fortare. Som för Anja Arsjipova som i månader väntat i ryskt häkte på att dömas till 15 års fängelse. Ett fullständigt absurt straff grundat på de nya ryska ”lagar” där kritik av rysk militär ger fängelse eller kallas för att ha spridit fejkad information.I grannlandet Belarus är straffen något kortare för det som kallas att förolämpa statliga tjänstemän.Som 51 åriga tvåbarnsmamman Julia Kolos, chef för en statlig rättsmedicinsk avdelning. Men i augusti greps hon anklagad för att ha förolämpat en statstjänsteman. Var hon för kritisk eller kom på kant med fel kollega, det vet vi inte. På listan över drygt 1 500 politiska fångar i Belarus har många fängslats just för att ha förolämpat tjänstemän eller talat illa om ledaren, han som brukade kallas Europas siste diktator Aleksandr Lukasjenko.Anja Arsjipova delar sitt öde med runt 20 000 andra gripna i Ryssland. Landet har slagit rekord under sitt krig mot Ukraina. Ett skamligt rekord i gripanden och fängslanden av människor som bara sagt nej till kriget eller stött dem som gripits för att de utövat sina enligt rysk grundlag skyddade rättigheter som yttrandefrihet. En inskriven rätt, som myndigheterna inte bryr sig om. Precis som domstolarna inte har något med rättvisa att göra.FN:s människorättsråd i Geneve har nu för första gången publicerat en rapport där det tydligt slås fast att Ryssland aldrig slagit till så hårt mot civilsamhället, som under tiden kriget pågått. Tystat oberoende röster, förbjudit civila organisationer och dömt till långa fängelsestraff – historiskt långa.Det drabbar vanliga ryssar, som Anja från St Petersburg, historieläraren, doktoranden i matematik från Moskvas universitet, fritidspolitikern i en stadsdel i Moskva, pappan vars dotter ritade en teckning mot kriget, Jurij Dmitrovitj som kartlade sovjetiska offer för utrensningar i Karelska skogarna, journalister, bloggare och så några mer kända som Aleksej Navalnyj eller Ilja Jasjin.För Anja Arsjipova väntar först en födelsedag i morgon i häktet, hennes första födelsedag i fångenskap. Hon fyller 26 år och på nätet pågår en insamling för att skicka tårtor till henne och cellkamraten, som också har födelsedag i morgon 20:e september. Dessutom samlas pengar för att köpa en tågbiljett till Anjas mamma, som bor i Barnaul nära 350 mil från Moskva, tågresan tar två dagar och nio timmar.Hon kommer inte hinna till dotterns födelsedag, även om de får ihop tillräckligt med pengar till biljetten.Skattar mig lycklig som kommer hinna fira en för mig mycket viktig person 20:e september. När han föddes följde jag processen på distans från Moskva. Men i morgon är jag på plats då mormors bäste Ture fyller 10 år.Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren för P1 Morgon.maria.persson_lofgren@sverigesradio.se
9/19/20233 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Möte med Gud i Atlasbergen: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 18 september. 2023. Paris Måndag,Gud uppenbarade sig plötsligt i mitt liv, när jag klev ur planet i Marrakech, och ställde sig mitt i vägen där i de karga Atlasbergen, när jag skulle göra mina intervjuer.- Vad tänker du om det som hände?- Gud vill säga oss något. Det finns mycket korruption i världen.- Vad känner du?- Vi kan inte invända. Det är Guds verk.- Hur mår du?- Jag tackar gud för att jag överlevde!- Hur ser du på framtiden?- Jag tror på Gud och vet att han kommer att hjälpa mig. Det är klart att det finns svenskar som tänker så. Att Gud konkret ingriper i vår vardag, men jag har tidigare ALDRIG fått det svaret på en enda fråga, under mina 25 år som journalist.När jag var praktikant på EU-kommissionens generalsekretariat i Bryssel sa min handledare - en djupt troende katolik från Österrike - och tillika rådgivare åt dåvarande kommissionens ordförande Romano Prodi - i förtroende och med sänkt röst till mig att AIDS - epidemin i Afrika var ett sätt för gud att begränsa befolkningsökningen i världen.Den slutsatsen läste jag dock aldrig i något policydokument. Sådana åsikter får man hålla tyst om i Europa om man hyser dem, och vill behålla sin trovärdighet. Intellektuellt/teologiskt har vi ju här annars löst dilemmat med en allsmäktig Gud i kombination med bottenlös misär, med att det antingen också finns en ond kraft, eller med att Gud visserligen har skapat oss och är allsmäktig men inte blandar sig i vad man skulle kunna kalla för ”vardagsdetaljer”.En jordbävning är inte ett budskap från Gud. Det är två kontinentalplattor som pressas mot varandra.Samtidigt torde det ju vara så att i takt med att tron på en aktiv gud minskar, blir motivationen att tjäna honom/henne med goda gärningar allt mindre.Kan tron på en aktiv belönande och kanske straffande Gud förklara att marockanska Mariam och de 699 andra kvinnorna i hennes förening sparar en krona om dagen till välgörande ändamål, trots dålig ekonomi? Vad sparar DU till?Det torde också vara så att ju längre ifrån vår vardag vi håller Gud, desto svårare blir det att finna tröst hos honom/henne.Något som skulle kunna förklara varför vi i Sverige ägnar så otroligt mycket tid åt att vilset hitta oss själva. Ja, jag vågar påstå det.Och varför det i mitt sociala medier - flöde på senare tid börjat dyka upp allt fler erbjudanden från häxor och shamaner.Längtan efter mening, andlighet och tröst försvinner ju inte för att man inte längre bekänner sig till en monoteistisk religion, menar jag.  Nä hos oss i Sverige står inte någon moraliserande Gud i vägen i vardagen längre, vilket enligt mig är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna hitta de bästa lösningarna för kollektivet.Men vi går ju då också miste om den tillförsikt, som jag mötte hos alla de jag träffade i Marocko.  Gud kommer att hjälpa mig!Den vissheten skulle i alla fall jag gärna vilja kunna vila i.Marie Nilsson Boij, nyss hemkommen från Marockomarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
9/18/20233 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Amerikanskt prat om stöd i Ukraina ringer falskt i chilenska öron

Utrikeskrönikan 15 september. 2023. När jag var i Sverige i somras fick jag ofta frågan varför flera länder i Latinamerika stödjer Ryssland i kriget i Ukraina.En del gör det helhjärtat, andra gör det mer nyanserat.En del av förklaringen till denna inställning stavas USA. När väst - med USA i spetsen - talar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, är det många här i Latinamerika som demonstrativt lyfter på ögonbrynen.Regionen här har en egen erfarenhet av USA.Just det land jag är i nu - Chile - är ett typexempel – en amerikansk regering både stödde och finansierade störtandet av den folkvalde presidenten Salvador Allende 1973, och införandet av en brutal militärdiktatur. Allt enligt CIA:s egna dokument, som med åren tappat sekretesstämpeln.Natten då Allende vann valet 1970 slog t ex dåvarande presidenten Richard Nixon näven i bordet och skrek till CIA-chefen: kväv ihjäl den chilenska ekonomin!CIA inledde då en omfattande operation, med ekonomisk krigföring, terrorattentat, riktade mord och en destabiliseringsplan med ingredienser som varubrist och ekonomiskt kaos som använts flera gånger i olika länder sen dess.Det senaste avslöjandet är bara tre månader gammalt – den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger hade ett privat möte med diktator Augusto Pinochet i Santiago 1976 och sa till honom att omvärldens kritik mot juntan var orättvis, att Pinochet egentligen var en förebild i kampen mot kommunismen.Och Kissinger gav Pinochet rådet att offentligt säga att juntan skulle bättra sig vad gäller mänskliga rättigheter, bara för att lugna opinionen, enligt topphemliga amerikanska officiella dokument som nyligen läckte ut.Klart är att Allende berövade amerikanerna de viktiga koppargruvorna, de största kopparreserverna i världen, som fram till 1971 ägdes av amerikanska storbolag. Enligt många, var nationaliseringen av kopparbolagen den främsta orsaken till USA:s främjande av militärkuppen i Chile 1973.Så att när väst - med USA i ledartröjan – talar om försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, så skakar många på huvudet här i Latinamerika. I förlängningen sträcker sig misstron till västs argument i kriget i Ukraina – försvarar verkligen väst en demokratisk världsordning eller bara sina egna intressen?Känslan av att väst agerar med hyckleri har Ryssland spelat skickligt på här i Latinamerika, bland annat genom en regional tv kanal, som sprider den ryska tolkningen av kriget.Det är nog förklaringen till att EU och USA har svårt att få med latinamerikanerna i en enad front mot den ryska invasionen i Ukraina.Ivan Garcia, Santiago de Chileivan.garcia@sverigesradio.se
9/15/20233 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Då var då och nu är nu: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan, 14 september 2023. Berlin, torsdag,förra gången jag var korrespondent i Berlin för 10 år sedan var jag stamgäst på baren Dr Pong.En och annan lyssnare minns den säkert från sina Berlinresor. Den trånga, delvis graffittifyllda lokalen på Eberswalder Straße man drack öl, spelade rundpingis natten igenom, cigarettröken låg tät över bordet.Då och då vann man en titel i de ofta prestigefyllda finalerna till tre och försökte väl imponera på någon med en cool ballongplockning eller fräck en forehandsräddning trängd mot vägen.Jag blev god vän med ägaren, Oliver, amerikanen som kommit till Berlin i början av 00-talet, öppnade sin bar som blev legendarisk.2018 hade han fått nog.- Det är tid att gå vidare i livet sa han, stängde Dr Pong och sålde lokalen.I den nya baren i lokalen har jag aldrig varit. I den bar som var i lokalen före Dr Pongeran var jag inte heller. Men helt säkert skrivs det oförglömliga minnen i lokalen nu precis som det gjordes för mig i den under bordtennisbareran och precis som det gjordes i den bar som fanns i lokalen före den.När jag nu är tillbaka i Berlin igen saknar jag inte Dr Pong, nej, jag är tvärtom lite tacksam över att den är borta och jag behöver inte ens tänka på att försöka återskapa en känsla som inte går att återskapa.Jag kom och tänka på detta minne när jag igår kväll åkte till Oranienburger Straße i stadsdelen Mitte. Där öppnar nämligen idag museet Fotografiska sin Berlinfilial i en av Berlins mest klassiska byggnader, Tacheles.Den öppnade som varuhus i början av 1900-talet, fungerade som fängelse under nazitiden, efter murens fall togs det över av konstnärer som omvandlade det till en slags alternativ, lätt fallfärdig men stolt konsthall med bar, klubb, cafe och biograf, fylld av graffiti.För drygt 10 år sen gjorde jag reportage om Tacheles. Huset och tomten var såld till ett fastighetsbolag. Konstnärerna försökte ockupera byggnaden och gå till domstol men hade ingen chans.I dag öppnar alltså ett privatägt fotomuseum i byggnaden. Arkitekterna för dagens användande av Tachelesbyggnaden har behållit den slitna fasaden från varuhustiden, graffittin och ståltrapporna från den alternativa konstnärseran men renoverat lokalerna så de nu innehåller moderna utställningsrum och förstås tidstrogna restauranger och barer.Försöker de helt enkelt återskapa en känsla från en svunnen tid? Går det ändå kanske?Jag vet inte riktigt, kanske lite ändå kände jag där jag stod vid byggnaden eller blir det bara en form av spelad coolhet, ett begrepp som en vän till mig myntade en gång. Var och en får avgöra förstås.Tiden hade i vilket fall gått vidare i Tacheles, precis som i Dr Ponglokalen, minnen finns här från varuhustiden, från fängelsetiden, från den alternativa konsthallstiden och nya kommer skrivas nu i museet och Berlins aldrig upphörande gentrifierings-, förändrings- och fördyringsdebatt har fått ytterligare ett kapitel.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
9/14/20233 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Jag skrapar på ytan av den kinesiska muren: Björn Djurberg, Östersund

Utrikeskrönikan 13 september 2023 Östersund, onsdag.Under mina år som Kinakorrespondent har jag sällan, nästan aldrig faktiskt, rapporterat om en av de mest kinesiska sakerna som finns: den kinesiska muren.Detta världsarv som inte sällan får symbolisera Kina och allt vad det kan innebära.När jag söker i mitt arkiv hittar jag nästan bara referenser till Coronapandemin.Mur-turismen stängdes ju ner då, tillfälligt om ni minns.Så, det var med visst intresse jag i förra veckan noterade att muren återigen skapat rubriker världen över efter att två byggnadsarbetare från inre Mongoliet med en grävskopa grävt sig en genväg genom densamma.Genvägar blir senvägar och sannolikt väntar nu böter för dessa två, som enligt kinesisk media jobbade med att plantera träd längs ena sidan av muren på gränsen mellan inre Mongoliet och Shanxi-provinsen.Men, de är i gott, eller kanske ont, sällskap.Förstörelsen av den kinesiska muren genom åren har varit omfattande. Stenarna har använts till att bygga både hus och fårhagar, eller sålts som souvenirer till turister.Turister som inte sällan dessutom gärna ristat in något banalt i de gamla stenarna.Själv har jag, som varje utlänning i Kina med självrespekt, såklart besökt muren flera gånger.Både renoverade delar och övergivna, mer fallfärdiga sektioner.Det är verkligen ett fascinerande byggnadsverk, med en brutal historia.Kanske säger den också något om Kina av idag.Som symbol porträtteras den ofta som stark och mäktig.”Låt oss bygga en ny kinesisk mur av vårt kött och blod”, som den andra versen i den kinesiska nationalsången lyder.Den högsta ledaren Xi Jinping drog även på häromåret, när han i ett uppmärksammat tal sade att den som försökte mobba eller trycka ner Kina, skulle få duktigt med stryk av denna mur av stål, som byggts av 1,4 miljarder kinesers kött och blod.Men historiskt är det tveksamt hur effektiv den egentligen var som försvar mot invasioner.Och med tanke på hur många som uppskattas ha dött för att bygga den och vad den har kostat även i rena pengar, så kan nyttan ifrågasättas.Och egentligen är ju den kinesiska muren flera olika murar, ett lapptäcke som byggts i omgångar.Verkligheten är långt ifrån den förenklade styrkesymbol som vissa kanske vill frammana, när man talar om Changcheng, den långa muren.Och går den verkligen att se från månen?Skrapar man lite på ytan är verkligheten ofta mer nyanserad än vad man först trott.Lite som dagens Kina.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se
9/13/20233 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

På tåget mellan Tel Aviv och Jerusalem: Cecilia Uddén, Jerusalem

Utrikeskrönika 12 september 2023. Jerusalem, tisdag.Pendeltåget mellan Tel Aviv och Jerusalem igår kväll var trångt och svettigt men bland alla demonstranter på väg till Jerusalem med trummor, tutor och israeliska flaggor bubblade förväntningarna nästan segervisst.Vi måste vinna, det finns inget annat val, annars går Israel under, sa en tidigare militär befälhavare till mig, men en journalist sa att hon fruktar politiskt våld, kanske politiska mord, eftersom hatet mot högsta domstolen i vissa kretsar är lika starkt som hatet och uppviglingen mot dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin strax innan han sköts ihjäl 1995.Rabin stämplades som förrädare för att han var beredd till en tvåstatslösning för att få fred med palestinierna, en fråga som proteströrelsen knappt vågat ta i och det blev inte bättre av att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nyligen återigen gjorde grovt antisemitiska och historieförvanskande uttalanden om varför Hitler dödade judar.Ledande palestinska intellektuella fördömde Mahmoud Abbas, men att han sitter kvar som korrupt och impopulär palestinsk president gör det ännu lättare för israeler att idag säga: vi har ingen partner för fred.Trots det är det idag fler som kopplar ihop den kontroversiella domstolsreformen, den som kallas en kupp av demonstranterna, med Israels ockupation eftersom flera av ministrarna i den israeliska regeringen vill annektera Västbanken och har gjort uttalanden till stöd för det ökade bosättarvåldet mot palestinier.Det är först efter en stund i trängseln ombord på pendeltåget mellan Jerusalem och Tel Aviv som jag ser alla de andra, de som inte ska demonstrera. En ultraortodox mor med sin vuxna dotter. Båda har peruk för att inte visa sitt riktiga hår.Dotterns är kastanjebrun och mamman pratar med hög glad röst på jiddisch som om demonstranterna inte existerade. På ett säte sitter en äldre man med två kassar fulla av petflaskor och alldeles intill mig en pratsam kvinna som berättar för mig att hon har fem barn, bor i en bosättning på västbanken och arbetar som talpedagog.Är du orolig, undrar jag? Nu när israels ekonomi går sämre på grund av oron över domstolsreformen, nu när israels fiender gnuggar händerna över den inre splittringen. Hon ser förvånad ut. Orolig? Nej det enda jag oroar mig över är äppelpaj, honungskaka och all mat jag ska laga till Rosh Hashana – det judiska nyåret i helgen. Shana Tova – gott nytt år, säger hon.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se
9/12/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Allt är som vanligt, men inte alls som förr: Ginna Lindberg, Washington

Utrikeskrönika 11 september 2023, Washington, måndag.Jag är tillbaka som korrespondent i den amerikanska huvudstan, och tillbaka i kön in till kongressen. Jag tar ingången till en av senatens sidobyggnader. Utanför den pampiga porten sitter en vakt på en träpall tillbakalutad mot väggen, han har dragit sig in i skuggan och fläktar sig med handen. Det är över trettiofem grader varmt den här septemberdagen, hettan ligger som ett lock över stan.– Välkommen! säger vakten och nickar mot dörren , det är svalare där inne.Jag går igenom säkerhetskontrollen, tar till vänster in i den luftkonditionerade långa korridoren. Att hämta ut min nya pressackreditering går på nolltid.- Är det några nya restriktioner? frågar jag. Nej, säger mannen bakom glasluckan på mediakontoret, det är som vanligt. Du kan ta genvägen i tunnlarna mellan husen, det är svalare därnere, säger hanI den enorma svala välkomsthallen är det fullt av folk, turister och skolelever i rader som går runt med hörlurar och lyssnar på guidade turer och tar foton av de vita marmorstatyerna. Kongressen, Kapitolium, själva hjärtat i USA:s demokrati - det syns inte ett spår här av stormningen för två och ett halvt år sen. Ändå är det svårt att tänka på något annat. Att fönster krossades, dörrar slogs in, vakter misshandlades. Tvåtusen människor tog sig in här i marmorhallarna och skanderade ”Trump vann” och ”Häng Mike Pence”. Jag går in i souvenirshopen och köper ett inplastat exemplar av Konstitutionen. – Bra val, det där är en storsäljare, säger killen i kassan. Jag blir stående och läser om 14:e tillägget. Det som vissa experter säger kan användas mot Donald Trump. Har man deltagit i uppror ska man inte kunna inneha presidentämbetet. Konstitutionen skulle kunna stoppa honom, säger de. Trump har avfärdat de teorierna som politisk förföljelse. I sitt senaste kampanjtal uppmanade han sina supportrar att slåss för att ta tillbaka landet. ”Fight together”. Våra fiender är ute efter att stoppa oss, sa han.I den ljusa entréhallen i kongressen ser jag hur en av vakterna i klarröd uniform går fram till några av skoleleverna och hyssjar: ”Keep your voices down”, inga höga röster, manar han. En av de vuxna intill oss säger: - ”Tänk att allt är som vanligt, som före stormningen, och före pandemin. Men inget är som förr. Politikerna därinne kan ju inte ens prata med varandra längre, allt är en konflikt nuförtiden.”På kvällen går vi på konsert. Washingtons symfoniorkester spelar utanför kongressen. Vi är flera hundra som trängs på grässlänten, folk har med sig picknick och sitter på filtar. När orkestern börjar spela höjer hundratals människor sina mobilkameror och dokumentera musikerna, sedan vänder de mobilerna åt andra hållet, mot kongressen som är upplyst mot den mörka kvällshimlen. Allt är som vanligt. Men inte alls som förr.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se
9/11/20233 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Någon av oss kommer att dö

Utrikeskrönikan 8 september 2023. Bath, en stekande varm fredag i september.Efter en kall och regnig sommar kom hösten med sensommarvärme.Och ni har hört det förr men här kommer det igen: runt trettio grader flera dagar i rad är inte vanligt den här årstiden i Sydvästra England. Men rekordtemperaturer och extremväder det har varit vanligt sommaren 2023 - den varmaste som hittills uppmätts enligt europeiska klimatdata.En annan sak som blivit vanligare den här sommaren är ifrågasättande, hån och hot mot meteorologer. I Spanien, Frankrike och USA har väderpresentatörer mötts av ilska när de berättat om rekordtemperaturer och väderfenomen som kan kopplas till den globala uppvärmningen.De anställda på brittiska Metoffice verkar inte vara undantagna. Under en kort text i sociala medier som berättar om de senaste dagarnas exceptionella värme finns de vanliga kommentarerna - Sluta med er skrämselpropaganda! Varför använder ni röd färg på väderkartorna? För att få det att se värre ut va? Jag är trött på era lögner. Vi har haft en skitsommar med 12 grader i augusti! Nu vågar min mamma inte längre gå ut, hon är rädd för att få värmeslag och dö efter era alarmistiska progoser.Ja, det är klart, en äldre kvinnas oro för hälsorisker i hettan är kanske lätt att vifta bort.Men när en av världens främsta tennisspelare, 27-årige Daniil Medvedev som spelar i årets US Open i NY under en närmast outhärdlig värmebölja berättar hur han var så nära kollaps att han inte ens såg bollen utan slog mest på känsla i slutet av första set, då får han rubriker.Trots att spelarna hade luftkonditionering under stolarna, handdukar med is runt nacken och gjorde flera avbrott för kalla duschar och medicinsk kontroll fick Medvedev kämpa med andningen genom hela matchenVid ett tillfälle tittar han in i kameran och säger – Någon spelare kommer att dö. Då får ni se!Enligt nyhetsbyrån AP har de stora tennisturneringarna blivit farligare för spelarnas hälsa sedan slutet av 1980-talet på grund av kombinationen av stigande temperaturer och högre luftfuktighet.I New York ändrade arrangörerna snabbt reglerna så att man numer får stänga taket över tennisbanorna för att skydda spelarna mot gassande sol.Men vem ska skydda den brittiska tanten som med sin höga ålder också löper en reell risk under värmeböljor?Inte hennes son i alla fall - han väljer att skälla ut meteorologen.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent Bath, Englandmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
9/8/20233 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Den här gången gick det bra: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 7 september 2023. San Francisco, torsdag.Vem är det som pratar i megafon utanför fönstret, tänkte jag? Är det en demonstration? Någon som försöker peppa deltagarna i ett lokalt motionslopp? Eller är det kanske någon som dirigerar om bilar efter en akut trafikomläggning?Men när jag gick ut genom entrén på huset jag befann mig i såg jag att det snarare handlade om en situation som involverade minst tio polisbilar, flera avstängda kvarter omkring mig och en man i en bil som vägrade komma ut. Och jag antog att mannen i bilen hade någon form av vapen, när jag såg tungt beväpnade poliser med skyddsvästar huka bakom polisbussarna.Det var visst inte helt riskfritt att stå där jag stod, insåg jag några sekunder senare, och backade tillbaka in genom entrédörren.”Öppna bildörren, visa oss dina händer”, uppmanade megafonpolisen, som på olika sätt försökte locka ut mannen från bilen.”Vi är här för att hjälpa dig”, sa han.”Om du bara kommer ut kan du få träffa din familj igen. Din systerson och din systerdotter. Och du kan få ta med dem till parken som vanligt”.På något sätt hade man tagit reda på namnen på mannens släktingar, och upprepade dem gång på gång på gång. Lockade med att mannen skulle få återvända till vardagen, och normaliteten, bara han tog sitt förnuft till fånga. och lämnande bilen och den här polis-tv-serie-mardrömmen han hamnat i. ”Vi vill veta din sida av historien”, sa polisen med megafonen.Särskilt många val hade den där bilföraren egentligen inte. Två stora polisfordon spärrade vägen så att bilen inte kunde ta sig någonstans. Men minuterna gick. Och till sist timmarna.Att inte våga lämna en bil när man är omringad av poliser kan vara en helt befogad instinkt. Mindre laddade situationer än den här har slutat med dödlig utgång i USA, där poliser har tappat kontrollen, och skjutit istället för att lugna ner situationen.Jag följde utvecklingen från husets takterrass och tänkte på hur en gravid 21-årig svart kvinna, misstänkt för snatteri, sköts till döds av en polis i Columbus, Ohio för omkring en vecka sen.Men här verkade man gå strikt enligt regelboken. Först efter att i man i nästan två timmar försökt få mannen i bilen att komma ut så slog man sönder bakrutan, med en lång stav, för att sedan kasta in vad man sa var en mobiltelefon.När man inte lyckades få kontakt med mannen på det sättet sköts till sist tårgas in genom bakrutan. Och bilföraren vacklade ut.Efter att mannen blivit gripen tog det bara några ögonblick innan polisbilarna och avspärrningarna var borta. Den här gången blev det inget tragiskt slut. Och heller ingen nyhet.Efter lite letande på lokala nyhetssajter hittade jag till sist en kort text polisen löst situationen efter att någon ringt in och anmält en beväpnad man i en bil. Det var allt.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
9/7/20233 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

En stad som en gång var – 45 sekunder förändrade allt

Utrikeskrönikan 6 september 2023. Hatay onsdag.Det som en gång var en stad är inte längre.Det är tomt på människor, så många har ju dött, andra är saknade men de flesta har flytt.Det är spöklikt att gå i den öde staden som förut sjöd av liv, där kaféer och små restauranger låg i långa rader.Där skratt och de drucknas högljudda prat kunde höras in på småtimmarna.Där stolta lantbrukare sålde sina varor från traktorvagnar eller åsnekärror, stolta bjöd de på en bukett mynta eller ett granatäpple.Kvinnor i huckle som sålde lavendel.Jag kände gatorna här som några av de mest pittoreska och trygga i Turkiet och människorna som de varmaste.De historiska byggnaderna med all sin skönhet och århundraden, ja årtusenden i väggarna. Antakya var en gång världens tredje största stad och har varit bebodd sedan bronsåldern.Men all materiell historia, dessa fornminnen, byggnader och dess invånare. Allt är borta nu.Jordbävningen den 6 februari förintade det mesta.Många hus har redan raserats av grävmaskiner som lämnat stora månlandskap med betongklumpar, glas och uppstickande armeringsjärn kvar.Ibland ser man en barnsko, skolväska eller ett foto. Vad hände med flickan på fotot, tankarna kommer, ingen har hämtat det.Andra byggnader står kvar men väntar på rivning. Utgör en livsfara där minsta skalv eller storm kan få väggarna att helt rasa, eller taket att falla ned på gatan.Att promenera i Antakya nu är att ständigt blicka uppåt, mot faran.Många hus är sneda, ena halvan har rasat andra har sjunkit ner. Citronträd står övergivna som om inte ens skuggan vill höra till.Från några rashögar tränger en unken, rutten stank.Fortfarande hittas kvarlevor, många saknas.För de som är kvar är livet en kamp.Att leva i moln av damm från betong, glas och asbest. Att överleva utan jobb och bostad. Att leva i sin hemstad där allt är förstört, allt är stängt och inget hopp finns.Där invånarna nu går med vätskande sår av insektsbett från små flygfän som frodas i rasmassor.Elakt brännande, fula bölder som hotar med sjukdom. Omöjliga att värja sig mot.Jag dog den där natten berättar en propert klädd kvinna för mig. Jag hade ett fint hus, jobb,  vänner, familj, nu sitter jag här i mitt dammiga tält och är död. Tårarna lämnar ränder i ett dammigt ansikte.Vi kan inte dö med de döda men vi har inget liv snyftar en medelålders man. Hela stan är ett trauma konstaterar han.Hatay kommer aldrig mer att bli sig likt, säger han. 45 sekunders skalv förändrade liven här och regionen för alltid.Och Antakya, en stad som en gång var, men som inte längre är.Johan-Mathias Sommarström, för P1morgon i Antakya, Hatay.johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
9/6/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Vårt klimatengagemang – mycket snack, lite verkstad?

Utrikeskrönika 5 september 2023 Stockholm, tisdag.Vid sidan av den här sommarens glädjeämnen så har vi alla fått en rejäl dos av beska piller att svälja.Extremhetta, bränder, torka, kyla och översvämningar...Rapporter från Grekland, Italien, Australien, Slovenien etcetera, etcetera... Listan kan göras lång.Och allt det som inom citationstecken ”tagit oss på sängen”, är ju ändå inget nytt.Vi har informerats om vad som komma skall. Om och om igen.Bokstavligt talat.”Ja, vart sjätte år skriver vi en rapport som alla politiker, men också media, kan ta del av om hur världen mår och vart vi är på väg”, säger klimatprofessor Lucka Kajfez som jag träffar på Bled Strategic Forum i Slovenien i slutet av augusti.”Redan för 25 år sen kunde vi förutse just det som händer nu, nästan i detalj”, säger hon och fortsätter:”Men problemet har varit och är i viss mån fortfarande att politiker ofta väljer att se det bästa scenariot i våra rapporter, som alltid innehåller tre olika scenarier, bästa, sämsta och mitt emellan”.Och förutom det hon säger är det ju också så att en del av världens befolkning inte litar på klimatlarmen, utan har andra förklaringar till oväntade väderfenomen som drabbar oss allt oftare.Men... att vissa politiker söker ljus i nattsvarta rapporter eller att det råder olika uppfattningar om vetenskapen bakom kliamtlarmen, det må vara hänt.Det är inte det som får mig att känna en stark känsla av obehag.En kollega till henne, den grekiske klimatprofessorn Constatinos Cartalis, som jag också pratade med i somras, säger att om alla länder gör rätt, så kan vi ha hejdat och vänt den nedåtgående spiralen och nått ett ”normalläge” om tidigast 30 till 40 år... Men, som han också sa, ”som du ju vet är inte alla överens, så det kommer ta mycket längre tid...”Alla ska göra rätt.Vi pratar gärna om hur duktiga vi är, köper second hand, äter mindre kött, cyklar, färre flygresor och så vidare.Vi tror vi gör tillräcklig skillnad – men är det i själva verket inte så att de allra flesta av oss lever på i princip som vanligt – flyger, äter för mycket kött, kör bensin- och dieselbilar och hävdar att det är ganska ok, kör elbilar och TROR att det är ok å köper, köper, köper tills stressnivån i vårt hektiska vardagsliv sänks en smula?I juni hade den europeiska bilförsäljningen ökat för elfte månaden i rad. Och julhandeln förnekar sig aldrig, förra året blev inget rekord men vi la ändå nästan 20 miljarder på klapparna?Samma sak med med charterbolagen, som proppar flygplanen fulla år efter år och turistorter världen över larmar om överturism.Rimligen består en stor del av de som bidrar till köprekord och resehysteri av sådana som TROR på klimatlarmen...Så, när inte ens vi – inte minst jag själv – som litar på experterna förmår ändra våra beteenden i grunden – det är då insikten hos mig på riktigt sjunker in: om att det här kan gå riktigt illa.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se
9/5/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Vad ukrainska ordet ”normalt” kan betyda: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönikan 4 september 2023 Kiev, måndag.– Норм, все норм (norm, vse norm).Det är svaret man oftast får i Ukraina, om man frågar hur någon mår, hur läget är, livet, barnen.– Норм, все норм.I dagligt tal kan det översättas ungefär med ”bra, allt är bra” eller ”okej, allt är okej”. Norm är en förkortning av нормально – normalt. Men just det ordet har för mig fått en helt annan innebörd.Häromdagen träffade jag skådespelaren Katerina i Tjernihiv, en stad i norra Ukraina, en av landets äldsta. Jag stod där utanför den numera rangliga entrén till den anrika dramatiska teatern, den som för två veckor sedan överlevde en rysk robotattack - men skadades svårt. Hål i taket, krackelerad fasad.Jag stod där utanför och betraktade förödelsen men när Katerina dök upp vaknade jag upp ur min dvala.– Норм, все норм, sa hon med ett brett leende.Att säga att något är ”norm” är detsamma som att säga att allt går ändå bra, inget speciellt egentligen, och ”norm” eller ”normalt” är ändå bra, avsaknad av dåliga nyheter – är i sig goda.Kanske blir det här helt obegripligt för er, så låt oss säga så här, det är ett fullskaligt krig Ukraina utkämpar, i Tjernihiv har nyligen nära två hundra personer skadats, sju dödades, i den senaste massiva attacken – ändå orkar människor, som Katerina hålla modet uppe, vägrar se det fula, blickar framåt.För vad ska man annars göra? Lägga sig ner och dö? Sörja tills tårar har tagit slut?Det fungerar inte så här.Livet måste få vara ”norm”, ”normalt”, ”okej”, ”bra”, även nu.I Kiev var jag häromdagen på en standup-show. Förvisso handlade nästan alla skämt om kriget och den vardagen människor lever i men det var ändå ett andrum, en påminnelse om att livet fortsätter, trots allt. I en annan del av staden, i en av stadsparkerna, spelade en dj elektronisk musik, ungdomar dansade. Dj:n stannade upp, stängde av musiken och blickade ut över samlingen, det är så fint att känna ”normalitet”, sa han, sedan fortsatte gatufesten.Där i teatern i Tjernihiv vandrade vi runt bland allt skadat och uppe på taket stötte jag på självaste direktören, också han gick runt där för att få en bild av läget, vad laga och vad låta bli att lägga kraft på.– Vad driver dig, frågade jag.– Ja, vad driver mig, vad driver oss. Har du hört talas om sagan om de två grodorna som råkade ramla i en kanna med grädde? De kunde inte ta sig upp, halkade ner hela tiden och till slut accepterade den ena sitt öde och drunknade. Den andra dum som det var, sprattlade allt vad den kunde och till slut blev grädden smör, grodan kunde ta sats och hoppa ut ur kannan, och överlevde.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se
9/4/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Håll till höger! Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 1 september 2023 I luften på väg till Sydafrika fredag. På väg hem igen till Pretoria så blickar jag tillbaka på sommaren i Sverige. Utöver ett väder som lämnade en del övrigt att önska så kan man se nya trender, förändringar i hemlandet. Man kan konstatera att de stora infrastrukturprojekten som förbifarten och slussen, inte går framåt mycket. Trafiken är fortsatt en hjärtinfarkt, i varje fall i Storstockholm. Nåväl. Jag ser i varje fall fram emot att rulla i den sydafrikanska trafiken igen. Även om det kan vara lite hetsigt på motorvägarna, så visar man stor hänsyn i trafiken i övrigt, man hjälps åt och tar det ganska lugnt. Och det för mig in på en annan trend i Sverige. Först förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag såg en sån där äldre volvo kombi, där dekalerna är borttagna, rödfärgade bromsok, däcken sänkta och breddade och ljudanläggningen drar lika mycket el som ett mindre kärnkraftverk. Bilägaren är ofta en motorintresserad yngre vuxen man från typ Motala, eller Mjölby som heter typ… Kricke. Ja, ni fattar vad jag menar. Just den här bilen hade en lång klisterremsa på bakluckan som sa: ”Vänster körfält är till för omkörning, stockholmsjävlar”. Det var en lång text, precis som de där dekalerna man ibland ser på stora monstertruckar; ”jag transporterar tunga stenar”, som hänvisar till en tidigare miljöpartistisk ministers man som hade en stor miljöovänlig bil med flak där motiveringen till fordonsvalet var just att flytta tunga stenar. Ja, det är långsökt, och det är lite höhö över de här typen av dekaler, det är pajigt och de är inte särskilt roliga ens första gången man läser dem.Men sedan efter timmar och timmar på de svenska sommarmotorvägarna noterade jag något nytt. Alla dessa bilister som ligger i vänster körfält. Och liksom inte kör om. Eller de kör om, men ack så långsamt, långsamt. Man hasar fram. Trafiken stoppas upp där alla till slut ligger i vänsterfilen, till och med Birgitta i sin Nissan Micra med fyra hästkrafter. Vart tog alla de här snabba omkörningarna vägen? Dra på lite, osså förbi den där husvagnen eller långtradaren. Sen kom jag på vad som hade hänt. Jag kallar fenomenet ”farthållar-Niklas”, småbarnspappan från Sollentuna, eller Täby som med familj ska ner till Mölle och som sätter farthållaren i sin Kia eller Volkswagen, så där lite lagom över hastighetsbegränsningen, som kanske kan ge böter, men inte så mycket att man riskerar att bli av med kortet. Och som sedan bara ligger där som en trög pansarkryssare i vänster körfält. I sin egen värld. Oavsett vad. En statisk, odynamisk körning som leder till att hjärtinfarkten från Stockholm flyttades ut på motorvägarna också. Ska man köra om, så kör om! Det var jag då jag förstod vad Kricke i sin trimmande Volvo menade med klisterdekalen. Vänster körfält är till för omkörningar. Håll till höger - stockholmsjävlar!Richard Myrenberg
9/1/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Tack Asien, för den här gången: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 31 augusti 2023. Bangkok torsdag.Med de här smittande skratten från två buddistmunkar i Thailand vill jag minnas mina fem korta år som Sveriges Radios Asienkorrespondent. För nu är jag framme vid min sista arbetsdag som korre.Jag säger fem korta år, för tiden har gått allt för fort. När man har världens bästa jobb, i alla fall om du fråga mig, så är det aldrig en tråkig stund. Allt det som skulle kunna uppfattas som jobbigt som långa arbetsdagar, väntan på flygplatser, intervjupersoner som inte dyker upp försvinner liksom i en dimma. Kvar blir det udda och roliga.Som mötet med de två buddistmunkarna Paiwan och Sompong som under pandemins utegångsförbud blev stjärnor på sociala medier. Till miljontals unga följare sände de direkt på nätet där de kombinerade traditionella buddistläror med skämt, fniss och skratt. Precis som intervjun med dem. Det sorgliga är att kort efter att jag träffade dem fick de order från en hög abbot att sluta med sina sändningar. Religion är allvarliga saker och inget man skämtar om. Udda händelser som jag kommer att minnas är när jag var i Vietnams huvudstad Hanoi och bevakade toppmötet mellan USA:s dåvarande president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong Un. Under samma dygn fick jag vara med om två oförglömliga saker. Först en något förvirrad presskonferens med Donald Trump där han inledde med att tala om Indien när vi var i Vietnam och han precis abrupt hade avbrutit mötet med Kim Jong Un. Den samlade presskåren förstod ingenting. Det andra oförglömliga, som hände senare samma dygn, var att den nordkoreanska utrikesministern kallade till presskonferens mitt i natten. Ett sms väckte mig ur min slummer en halvtimma efter midnatt. Där stod det ”Dear Mr Peder, Ni har blivit utvald att delta vid presskonferensen med utrikesministern för Demokratiska Folkrepubliken Korea som inleds 02:15”. Jag var minst sagt skeptisk till uppgifterna eftersom Nordkorea sällan kallar till presskonferens. Efter att ha kollat att det inte var ett skämt så insåg jag att det bästa var att greppa inspelaren och springa ut i natten och till hotellet där nordkoreanerna bodde.Med andan i halsen kom jag, efter en hel del säkerhetskontroller, in på ett litet rum där vi var 15 journalister. De flesta vietnameser eller sydkoreaner och så jag från Sverige. Presskonferensen var en kort historia. Den nordkoreanska utrikesministern läste upp ett uttalande som långsamt och noggrant översattes till engelska av en tolk som med nervöst darrande röst läste innantill från ett papper. Vid två tillfällen rättade utrikesministern tolken som blev allt svettigare i det varma rummet. Hela situationen var så absurd att det kändes som att jag hade var med i en film noir när jag gick tillbaka till mitt hotell genom Hanois regnvåta gator. Med bra en och annan hund och mina ekande steg som sällskap tänkte jag, -Hur ska jag kunna toppa det här?Det som toppar är glädjen över att ha fått vara dina ögon och öron här i Sydostasien och det är med ett leende jag nu ser tillbaka på åren som gått.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
8/31/20233 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Den politiska knuten har dragits åt allt hårdare i Finland: Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönika 30 augusti 2023. Helsingfors, onsdag.Vad är rasism?Den frågan har dominerat finsk politik de senaste månaderna. Tonläget har periodvis varit högljutt, känslorna heta och i botten av diskussionen ligger frågan om den alldeles nybildade regeringen ska klara av att hålla samman ens över riksdagens öppnande.För redan innan höstens riksdagsarbete har startat har oppositionen yrkat på en misstroendeomröstning.Det handlar om anklagelser om rasism som riktas mot flera ledande politiker i Sannfinländarna, som är ett av fyra partier som bildade regering i juni.Både partiledaren, tillika finansministern Riika Purra som näringsminister Wille Rydman har avslöjats med rasistiska skrivningar på sociala medier och i sms.Och det ses med oblida ögon av många - riktigt komplicerat är det för Svenska folkpartiet och hur partiledningen ska försvara och förklara att de valt att gå in i samma regering som Sannfinländarna.Och än finns det ingen klar enighet i Svenska folkpartiets riksdagsgrupp inför misstroendeomröstning i riksdagen.SFP och dess partiledare Anna-Maja Henriksson har krävt konkreta åtgärder och ett dokument som anger en gemensam värdegrund för regeringen i arbetet med likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering.Klart är att den politiska knuten har dragits åt allt hårdare under sommaren.Och när finska riksdagen nästa vecka samlas för att dra igång höstterminen är frågan åt vilket håll det går.Finsk politik är iallafall inte tråkigt och förutsägbart.De rasistiska skrivningarna från Sannfinländska politiker ligger cirka 10 år tillbaka i tiden och några extra resurser till arbetet mot rasism finns inte utrymme för i budget är beskedet från finansminister Riika Puurra.Å Sannfinländarna skyller helst hela debaclet på medierna som lyft fram anklagelserna om rasism i ljuset.I mitten hittar vi statsminister Petteri Orpo för Samlingspartiet som får utnyttja all sin förhandlingsteknik för att navigera mellan grynnorna. Det vore ju snöpligt om regeringen sprack innan den ens fick börja.Och i politiska poddar, krönikor och kommentar debatteras ämnet högt och lågt.I den finska grundlagen finns skrivningar om mänskliga rättigheter, antidiskriminering och hets mot folkgrupp.Trots det är den stora politiska knuten för den finska regeringen just nu att hitta en gemensam definition  och handlingsplan för jämlikhet och mot diskriminering.Framtiden för finska regeringen ligger i svaret på frågan -Vad är rasism?Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se
8/30/20233 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Kärt korruptionssystem har många namn: Fernando Arias, Bogotá

Utrikeskrönikan 29 augusti Bogotá tisdagDet är natt i juli 2021. En bil kör mot gränsen mellan Guatemala och El Salvador. I bilen sitter åklagaren Juan Francisco Sandoval och den svenske ambassadören i Guatemala, Hans Magnusson.Bilen kan tack vare sin diplomatskyltning köra förbi den Guatemalanska gränskontrollen och fortsätta direkt till den salvadoranska sidan.Med hjälp av den svenska ambassadören lyckas Sandoval fly från sitt hemland där han under flera år utrett den omfattande korruptionen, fly från hot om att gripas eller att dödas.Dem senaste åren har flera statstjänstemän och journalister i Guatemala fängslats eller tvingats i exil när de arbetat med att utreda mutor och organiserad brottslighet i landet.Men korruption är ju så klart inte enbart förekommande i Guatemala, det är ett stort problem i många latinamerikanska länder. Och självklart finns det olika begrepp och uttryck för det beroende på var man befinner sig.I Venezuela, till exempel, pratar man om att vara ”enchufado”, att elkontakten sitter fast i vägguttaget. Dem som är ”enchhufado” i Venezuela känner en militär, en politiker eller rätt personer inom statliga myndigheter som kan hjälpa dem att dra fördel av systemet.Mexikaner och Guatemalaner pratar om ”la mordida” – ett bett eller kanske snarare en tugga. Om polisen stoppar din bil kan dem kräva att få en ta en liten tugga för att låta dig köra vidare.I andra länder i Centralamerika går det bra att prata om ”chorizo”. Man stoppar en korv, knyter ihop den och länkar samman den med en annan stoppad korv och sen en till och en till: en gestaltning av de många led som korruptionen kan anta, där en efter en tar sin del av kakan.Och i Brasilien kan man ibland använda uttrycket ”jeitinho”. Ett mångfacetterat begrepp i och för sig, eftersom det också kan användas när fattiga invånare hittar en okonventionell väg för att klara av vardagsbestyren, men det kan också syfta på korruption bland till exempel politiker och företagare. Ordagrant betyder det kort gott ett ”litet sätt”.Så där kan man fortsätta. Varje land har sina uttryck för att beskriva det omfattande fuskandet med skattepengar och maktbefogenheter. Och kärt barn har många namn funkar inte här, för kärt är det nog bara för de få som lyckas sko sig på systemet. Uttrycken är snarare ett sätt att göra den systematiska stölden överkomlig för dem som lever med den. Att avdramatisera en ständigt pågående tragedi.För några dagar sedan stod det klart att Guatemala valt en ny president som lovat att ta krafttag mot korruptionen i landet. Den guatemalanska åklagaren Juan Francisco Sandoval, som idag bor i USA, hoppas att det kommer innebära att han och många andra någon kan återvända till sitt hemland.Fernando Arias, Bogotáfernando.arias@sverigesradio.se
8/29/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Bilder som inte kan förmedlas i radio: Trygve Ulriksen Skogseth

Utrikeskrönikan 28 augusti 2023 Washington, måndag.Då och då får man se en bild som gör att man direkt tänker att: den där åker nog raka vägen in i historieboken. Förra veckan kom det som får anses som en het kandidat för att hamna på väggen inne i nationella historiemuseet här i Washington.Efter att Donald Trump blev den första presidenten i republikens historia som fick ett så kallat mugshot, eller häktningsfoto, taget av sig. Fotografier har spelat en helt egen roll i USA:s moderna historia och vissa enstaka bilder har faktiskt varit avgörande för den politiska utvecklingen i det här landet.Hör Sveriges Radios utsände i Washington om det redan historiska fotografiet.Trygve Ulriksen Skogsethtrygve.ulriksen_skogseth@sverigesradio.se
8/28/20233 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Ryska lögner på en t-shirt: Fredrik Wadström, Stockholm

Utrikeskrönikan 25 augusti Stockholm, fredag.Stryker en skjorta som jag köpte för ett par veckor sedan i Ukrainas huvudstad Kiev. Det är en matt mörkblå skjorta i tunt tyg från ett lokalt ukrainskt designmärke. Inte alls dyr, tvärtom. Men lite originell som många av kläderna på designvaruhuset i flera våningar med bara ukrainska märken mitt på huvudgatan Chresjtjatyk.I varuhusets skyltning ut mot gatan hänger numera ofta patriotiska t-shirts och luvtröjor med budskap på bröstet, budskap som “Be brave like Ukraine” – var modig som Ukraina – eller den som jag såg oftast i sommar på Kievs gator: “I'm Ukrainian” – jag är ukrainare.Den här typen av tröjtryck har synts i butiker och i gatubilden i ukrainska städer ända sedan inledningen av den ryska invasionen 2014. Efter 24 februari förra året och det fullskaliga ryska anfallskriget mot Ukraina har tröjtrycken blivit fler och budskapen alltmer varierade.Den kaxigaste och mest mångbottnade av alla t-shirttryck passerade förbi mig i gatubilden samma dag som jag skulle åka hem från Kiev.Jag var på väg mot ett skyddsrum eftersom flyglarmet just hade gått. Svängde runt hörnet vid synagogan på Shota Rustaveli-gatan på väg ned mot Olympiastadion när ett ungt par, i kanske tjugoårsåldern, passerade i motsatt riktning. Jag minns inte vad han hade på sig, men hon hade en svart t-shirt med ukrainska kyrilliska bokstäver över bröstet. Det stod Kyjivskyj Rezjym – Kievregimen.Jag stannade upp ett ögonblick för att ta in vad jag just sett innan jag fortsatte mot skyddsrummet. Kievregimen är ett av den ryska propagandans centralbegrepp för att trumma in budskapet att Ukrainas regering är en illegitim regim som inte representerar det ukrainska folket. Många ryssar har gått på den lögnen och ibland har den fått spridning också i omvärlden. På en gata i centrala Kiev vet alla som passerar den unga tjejen med t-tröjan att det där är giftig ironi.Ukraina radar upp demokratiska val på alla nivåer i politiken: till presidentposten, till parlamentet, till lokala församlingar. Den ryska propagandan fortsätter sprida sina lögner om ukrainarna, under många år med god hjälp av den ryske affärsmannen Jevgenij Prigozjins trollfabriker som pumpat ut desinformation i världen från sina skiftarbetande kontorsanställda.Nu är den ryska paramilitära Wagnergruppens ledare Prigozjin död medan ukrainarna fortsätter att använda sin politiska humor. Som på en t-shirt på gatan mellan synagogan och Olympiastadion i centrala Kiev: Kyjivskyj Rezjym – ett ironiskt judokast gentemot en av de mest envetna lögnerna om dagens Ukraina.Fredrik Wadström, Stockholmfredrik.wadstrom@sverigesradio.se
8/25/20233 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Sommarens hetaste accessoar: Felicia Frithiof, Madrid

Utrikeskrönikan 24 augusti 2023 Madrid, torsdag.Man kan bära den överallt – på tunnelbanan, på krogen, på stranden. Sommarens hetaste accessoar här i Sydeuropa är utan tvekan solfjädern. Ja, ni vet, sådana som fram tills nyligen främst såldes till turister i Spanien, plastiga med svart spetstyg och, ska vi säga, tveksam funktion och hållbarhet.Den hopfällbara solfjädern har helt klart gjort några statusresor sedan den troligen uppfanns i 600-talets Japan. Och med sommarens värmeböljor och rekordtemperaturer har den åter blivit indispensable, som man säger i modets huvudstad. Oumbärlig.I Paris säljs designade solfjädrar för femsiffriga belopp och designers och försäljare vittnar för franska medier om att försäljningen ökat med upp till 50 procent – bara under augusti.Någon där hemma kanske nu tänker att gäsp, sommaren är över. Men då vill jag, vän av ordning, inflika att det inte gäller stora delar centrala och södra Europa, som är i klorna på en ihärdig värmebölja som erbjuder ständigt nya rekordtemperaturer. Den är ovanligt sen. Men det blir i sig vanligare.På andra sidan Gibraltarsundet, i Marocko, uppmättes temperaturer på över 50 grader för första gången någonsin häromveckan. Det brinner ännu på Teneriffa och i Grekland. Plusgrader i topparna på de schweiziska och italienska alperna gör att glaciärerna smälter.Här i Madrid är det i talande stund 33 grader varmt, när jag spelar in detta sent på kvällen. Och nu ska jag sluta nämna siffror, jag vet att det är hopplöst att lyssna på. Men det är en svår stad att uthärda sådan hetta i, en stenstad som nästan helt saknar skuggande träd på de breda gatorna där biltrafiken tar allt utrymme.Och medan det stora samtalsämnet här fortsätter vara hur man egentligen ska kunna sova – tillgång till luftkonditionering är på väg att bli en skarp klassmarkör i klimatförändringarnas tidevarv – så erbjuder solfjädern en demokratisk lösning för dagarna. Vik ett papper, ta en tidning – det mesta kan bli en solfjäder.Dessutom är den klimatvänligare än en fläkt! Så kuttrar modereportagen. Får enkelt plats i handväskan. Allt som krävs är ständig manuell kraft.Det är en tröst, antar jag, att vi åtminstone kan se chica ut när vi viftar bort extremvärmen.Snart kommer jag att behöva lämna mitt luftkonditionerade hotellrum och gå ut. Jag ska göra intervjuer - och handla - innan jag åker tillbaka till Paris. Jag har nämligen fått en beställning från familjen: Köp med dig en solfjäder. Nej, köp tre förresten.Felicia Frithiof i Madridfelicia.frithiof@sverigesradio.se
8/24/20233 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Finland är fullt av poeter: Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

Utrikeskrönikan 23 augusti 2023. Helsingfors, onsdag.Finland är fullt av poeter.En av dem hittade jag på motsvarigheten till SMHI häromveckan. Jag pratade med henne inför ett stundande oväder som då såg ut att bli århundradets värsta, men som blev mildare, inte alls som ovädret Hans.Jag blev helt uppslukad när hon berättade om åsktromber och blixtkavalkader. Om farligt väder. Bilder av det sannolikt förskräckliga målades upp framför mig. Flygande trampoliner, spruckna tallar och kolsvarta stugor fanns med i den faktabaserade spåkulan och en krypande obehagskänsla satte sig i kroppen. Jag behövde aldrig be henne att upprepa något. Jag hade fullt fokus.Det där är ju typiskt väder, tänker du kanske? Väder, som är en författares snabbaste genväg till att skapa stämningar. Med orosmoln som hopar sig vid horisonten och ensamma personer som sprider iskyla omkring sig. Jo, visst, men det här var nyheter. Hon hade kunnat informera om lågtryck som väntas omkring de sydvästra delarna och som för med sig nederbörd i stora mängder med överhängande risk för åska och med inslag av starka vindbyar. Hon hade kunnat berätta om väder som syns på håll. I stället för om väder som man skakar ur stövlarna.Okej, okej, tänker du. Det kanske bara var hon, som person. Ja. Och det kan också vara mina öron. Mitt fattiga ordförråd på både finlandssvenska och finska, och ovanan kring de engelska översättningarna av finskan, som gör att allt jag hör här känns så rikt.Nyligen läste jag den här rubriken, hos public service-bolaget i Finland, Yle: Nedskärningar och snuttjobbande lärare oroar.Snuttjobb! Har ni någonsin hört ett ord som är så tydligt? Det betyder kort arbete, som ett vikariat. Man jobbar snutt efter snutt tills man blir helt kaputt, tycker de som är emot upplägget. Eller så jobbar man en snutt här, en snutt där, med en ordentlig paus i mitten, tycker de som är för. Ordet kommer från finskan och används ibland i översättning av de som pratar svenska i Finland.Det här landet är verkligen fullt av poeter och det skulle ta veckor att berätta om alla ord som fått sinnena att vidga sig. Som är tydliga eller vackra. Eller som flyter ut och blir något större. Det finns till exempel ett ord på finska, löyly, som beskriver den specifika ångan som fyller bastun när hett vatten träffar stenarna. Ni vet, samtidigt som stressen pyser ut på samma sätt, fast ur öronen och porerna.Det finns de som tycker att man borde fokusera mer på att bevara de gamla orden i språken än på att göra nya blandningar. Det ena utesluter väl inte det andra? Jag tänker att jag kan ta med mig mina nyfunna uttryck till min lokalredaktion P4 Gävleborg, och blanda vidare där. Nästa gång jag berättar om vädret skippar jag allt vad växlande molnighet heter, för vi vet ju alla vad det egentligen är: Snuttväder. Korta stunder av sol, korta stunder av moln. Om det blir en extra rapp rapport kan man avsluta med snipp snapp snutt, så var vädret... slutt? Ja, något sådant.Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors
8/23/20233 minutes, 44 seconds
Episode Artwork

Englands lejoninnor lindrar i kristider: Liza Youhanan, London

Utrikeskrönikan 22 augusti. London, tisdag.Det är inget som verkar särskilt märkvärdigt med just den här tisdagen. Solen kommer och går, jag blickar ut mot gatan från balkongen med mitt morgonkaffe och ser upptagna människor på väg. I helgen spelade Englands damer final i fotbolls-VM. Lejoninnorna som de kallas.Jag satt på en pub och såg matchen med ett gäng entusiaster som hoppades in i det sista. I halvlek snackades det passionerat om bollinnehav, byten och anfallsstrategier. Sedan damlagets vinst i EM förra året har lejoninnornas popularitet växt explosionsartat – inför VM-matchen i söndags sålde biljetter till visningar runt om i London slut på 8 minuter.Jag bevittnade också helt andra lejon den här helgen, också en talangfull trupp – de satte upp musikal. Lejonkungen såklart. Jag kände mig nostalgisk och som en hyllning till min barndom bestämde jag mig för att gå på musikal. I halvlek, eller i pausen, gick vi ut från salongen och torkade tårar efter ett gripande nummer, växlade blickar av samförstånd i ett försök att uttrycka att vi just nu är med om något gemensamt som drabbar oss.Det senaste året är levnadskostnaderna ett återkommande ämne bland britterna. Runt matbordet, vid grönsaksstånden eller på picknick i parken. Överallt kommenterar man att maten blivit dyrare, att en till kompis ska flytta in i lägenheten för att hyrorna är så höga, att ännu en pub fått stänga för att elkostnaderna är för höga. The cost of living-crisis är ett begrepp som alla verkar känna till och framför allt drabbas av. Brittiska centralbanken har nyligen kommit ut och varnat för att de höga matkostnaderna inte kommer att sjunka det här året och att britter ska räkna med att de tuffare levnadsvillkoren är en, för många, ny verklighet ett bra tag framöver.När Argentinas herrar spelade VM i vintras förra året spreds rykte om en enkät som cirkulerat bland argentinare som länge levt i ekonomisk kris. Man frågade: "Vill du hellre fixa landets ekonomi eller vill du att Argentina vinner VM?" – nästan uteslutande hade man svarat att man vill se Messi lyfta pokalen. Jag vet inte hur britterna hade svarat om man ställt samma fråga här men jag undrar om det säger något om behovet av den gemensamma upplevelsen, särskilt i tider av kris.Josh från London är bartender, han pluggar antropologi och jobbar extra i ett kök och bor tillsammans med tre vänner. Han beskriver sig som en typisk Londonbo, "man måste göra flera gig för att få det att gå ihop" berättar han när jag gick runt och frågade folk om levnadskostnaderna häromdagen. Han berättar att han och hans vänner brukar ses hemma och kolla på Chelsea spela, deras klubb i Premier League. De går också på spelningar på helgerna, "det är väl sånt som får allt annat att kännas som det är värt nått", säger han ledigt.När man går runt i London finns musiken i nästan varje hörn, och sporten i alla andra. Evanescense covers i Camden, salsadansare vid Marble Arch, Cricket-entusiaster i Hyde Park, toner från en Oud på Edgware road, Capoeira vid Kings Cross. Det sprudlar. Och kanske särskilt i tuffare tider finns ett uppdämt behov av gemenskap? Jag vet inte, men det ser ut så. Kaffe i hand, väskor över axlar och snabba steg mot jobbdagen som väntar de flesta. Kanske helgens lejon gav en liten skjuts till tillvaron – man kan hoppas.Liza Youhanan, Londonliza.youhanan@sverigesradio.se
8/22/20232 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

Värmen och kärleken mitt i katastrofen: Maria Ridderstedt, San Francisco

Utrikeskrönika 21 augusti 2023. San Francisco, måndag.Jag har just kommit tillbaka hit igen efter en vecka på Hawaii bland överlevare från den fruktansvärda branden på Maui.Jag har träffat människor som flytt genom lågorna i sina bilar, sett sina hem brännas ner, förlorat släktingar, grannar och vänner i branden. Hört historier om dem som överlevt till havs, samtidigt som de hört skriken från dem som blev kvar i lågorna på land. Gått i askan av det som en gång var en stad.Men det jag har sett på Maui är inte bara hemsk, det är också en kärlek, värme och samhörighet jag aldrig sett förut.Det påminner om den medmänsklighet som människor visade varandra i Stockholm efter terrorattacken på Drottninggatan, men upphöjt flera gånger om.Främlingar har flyttat in hos varandra, delat på den mat som finns, alla har ställt upp och velat hjälpa varandra och hundratals volontärer har delat ut mat, jobbat på härbärgen och organiserat insamlingar av förnödenheter.Jag intervjuar flera personer som säger att det är det här som är den verkliga betydelsen av "Aloha".Det är ett ord på hawaiiska för kärlek, tillgivenhet, fred, medkänsla och barmhärtighet. Det används som en enkel hälsning men har en djupare kulturell och andlig betydelse för infödda på Hawaii. En term som används för att definiera en kraft som håller ihop existensen. Ordet Aloha är svårt att översätta till något annat språk. Det är ett sätt att leva och ett sätt av visa kärlek.Jag frågar en av de volontärer jag intervjuar vad just hon menar med ordet. Hon svarar att det är den sortens kärlek som har potential att skapa fred och läka världen.Mitt uppdrag har varit att ge er radiolyssnare fakta och förmedla rösterna från berörda. En del som jag har mött har velat prata, en del har börjat gråta, andra skakat på huvudet när jag frågat om de vill berätta.Jag har också blivit utskälld när jag dykt upp på platser där branden dragit fram och velat dokumentera förödelsen. Det är en svår balansgång att skildra en pågående katastrof. Det gäller att försöka göra det så respektfullt som möjligt. Fokuserad på den här uppgiften får egna känslor läggas åt sidan.Men när jag kom hit till lägenheten i San Francisco ser jag ett klipp från en presskonferens.Det är bland annat några representanter från ursprungsbefolkningen i som kallat till sig media och som kräver att bli inkluderade i planerna för hur Lahaina ska byggas uppMen också att de först ska få tid att för att sörja sina döda.När de börjar sjunga, börjar jag för första gången att gråta…Maria Ridderstedt, tillbaka i San Franciscomaria.ridderstedt@sverigesradio.se
8/21/20233 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Mellanösterns gästfrihet till morgonkaffet: Samar Hadrous, Istanbul

Utrikeskrönikan 18 augusti Istanbul fredag,Kom ner och drick kaffe om du har tid, säger rösten i ett röstmeddelande.Sändaren är en 26-årig syrisk ung man som bor i Istanbul. Jag träffade Younes, som jag väljer att kalla honom, dagen efter jag anlände till Istanbul som sommarkorrespondent.Jag gick i en av de många smala gränderna i kvarteret där jag bor, när jag blev osäker på om jag tog rätt väg, så jag gick fram till en kille som satt på en liten trästol utanför en klädbutik. Younes hjälper mig snällt och engagerat att hitta rätt.Här, ta mitt nummer. Ring om du behöver hjälp, säger han, när han får veta att jag är ny i landet.Nästan varje dag får jag ett röstmeddelande på arabiska från Younes.Jag har precis bryggt färskt kaffe, kom ner och drick kaffe om du har tid, brukar han säga.Första gången jag fick meddelandet, kände jag mig som en figur i en syrisk tv-serie. Ja, inte bara för att Younes har en syrisk dialekt, men också det här spontana jag har sett i arabiska filmer och tv-serier. Grannar som ringer hem till varandra och bjuder på morgonkaffe eller te. Eller ja, till och med ropar från balkongen eller fönstret. Jag ler och blir upprymd, och det är som om jag helt plötsligt inser att jag faktiskt är i Mellanöstern.Tack för inbjudan Younes, jag är tyvärr upptagen, det får bli en annan gång, skriver jag tillbaka.Han skickar ett till röstmeddelande. Kan du vara snäll och svara med ett röstmeddelande. Jag kan inte läsa och skriva, säger Younes.Som i sekunderna innan, påminns jag ännu en gång om att jag är i Mellanöstern.Younes flydde inbördeskriget i Syrien till Turkiet för 10 år sen. Han är sjunde barnet i en syskonskara på 8 barn. Familjen försörjdes av fadern som jobbade som skomakare.Min far är en skicklig skomakare, inte så att han lagade skor, utan han designade skor, berättar Younes, en dag över en kopp kaffe.Men trots det var vi fattiga, så jag var tvungen att hjälpa med att försörja familjen istället för att gå i skolan, säger Younes och tar fram en cigarett.Hur länge har du rökt? Frågar jag.Sedan 2011, svarar han.Har du förlorat många människor? Frågar jag, samtidigt som jag räknar ut att han var 14 år när han började röka.Inte mer än andra syrier, att börja röka var mitt sätt att hantera synen på blod, lik som kastades på soptippen och skriken från våra grannar som låstes in i sitt hem och brändes levande, svarar Younes.Jag känner hur det kniper och gör ont i magen. Inte av scenerna som Younes beskriver, utan av nästa fråga som jag funderade på om jag ska ställa.När började du stamma? Var det också när kriget bröt ut 2011? Tänkte jag, medan jag tog en klunk kaffe.Gott kaffe! Var det enda som kom ut från min mun.Samar Hadrous, Istanbulsamar.hadrous@sverigesradio.se
8/18/20233 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Tårar och jubel: Samira Othman, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria, torsdag.Tårar och jubel. Glädje och sorg. Förhoppningar och besvikelser. Ibland allt på samma gång. Ja, sport väcker särskilda känslor i mig. Inte bara i mig.Det är intressant och roligt att resa under ett stort sportevent. Det finns alltid något att prata om. I taxin – såg du matchen igår? Visst var hon bra? Vilka tror du vinner nu? Orättvist! Helt rätt!På restaurangen – tv-skärmar med dagens matcher och serveringspersonal som gärna berättar vilka deras favoriter är när de ser att mina ögon dras till de där bollarna och springande människorna på skärmarna.Här i Afrika har det handlat om mer än fotboll – VM i nätboll avslutades nyligen i Kapstaden i Sydafrika. Nätboll, eller netball, är en lagsport med rötter i basket, men med mindre boll, sju spelare på plan istället för fem och inga dribblingar eller steg med bollen. När sporten grundades i USA kallades den för basket för kvinnor och det är fortfarande nästan bara kvinnor som spelar. Sporten har på senare år vuxit här i Afrika och förhoppningarna inför VM var stora. Skulle Sydafrika – rankad femma i världen, på hemmaplan – kunna klå regerande mästarna Australien?Eller skulle något av de andra afrikanska lagen överraska? Kanske nykomlingen Zimbabwe?Samma sak i fotbollen. Fyra afrikanska lag i mästerskapet. Förvisso inte rankade så högt. Men nervöst var det. Särskilt när ett par tog sig vidare från gruppspel.Och nu är det så länge sedan det här blev klart, så jag tror ingen blir arg om jag avslöjar hur det gick. (Det är en annan historia – den om vilka känslor som kan visa sig när man råkar avslöja ett matchresultat för någon som sparat matchen till senare.)Men för att vara säker: Spoiler-alert: Inget av de afrikanska lagen tog sig till final. Varken i fotbolls-VM eller i nätbolls-VM.Besvikelse och tårar. Till en början. För som sagt, sport är många känslor på samma gång. Och att presentera är relativt. Att Banyana Banyana, som det sydafrikanska damfotbollslaget kallas, vann en match i VM är historiskt.Africa News intervjuade barn här i Sydafrika när Banyana Banyana kammade hem vinsten mot Italien. En av dem sa att vinsten och att de tagit sig vidare från gruppspel motiverar mig som barn. Det här visar att vi kan göra allt vi vill, bara vi anstränger oss.Och att de tog sig från gruppspel har lett till glädje och förhoppning bland fler. Lokala medier hyllar laget och kallar deras spel magnifikt. Sydafrika mötte tunga lag som Sverige, Holland och Italien – trupper med många professionella spelare.Här i Sydafrika finns inte samma resurser som i Europa och i fotbollsvärlden växer nu förhoppningarna om ett sydafrikanskt ligaspel för damer.Sport kan vara läskigt och ångestladdat. Men också åstadkomma eufori och leda till gemenskap. I en taxi, på en restaurang, i ett nytt land, mellan människor som annars inte möts, framför en match, på planen och i omklädningsrummet. Det jag gillar mest är att det går att ladda om – att vända känslan av besvikelsen till något positivt och blicka framåt.Som här i Sydafrika. Och i Sverige – för nu väntar bronsmatchen med tårar, jubel, glädje och sorg. Ja, allt på samma gång.Samira Othman, Pretoriasamira.othman@sverigesradio.se
8/17/20233 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Varför kampanjar EU på brittiska? Mikael Sjödell, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Bryssel, onsdagHäromveckan publicerade EU-parlamentet en slags kampanjvideo som svarar på den retoriska frågan ”Vad gör EU för mig?”.Massa grejer vad det verkar. Inte precis just nu kanske eftersom sommaruppehållet knappt är över, men annars. Du får bo och jobba var du vill, det ska finnas rimliga minimilöner. EU vill hjälpa till med livspusslet och jobba för jämställdhet, garantera våra rättigheter och rädda klimatet. Och det låter ju bra!Men det finns en hel del utmaningar. Ta det här med den fria rörligheten till exempel. Ungefär var femte europé kan tänka sig att prova på att leva och arbeta utomlands ett tag någon gång i framtiden. Fyra procent av arbetskraften, eller en av tjugofem, gör slag i saken och flyttar till ett annat land för att jobba. Problemet för EU är bara att det ändå saknas rätt kompetens, de som kan ta högutbildade jobben som krävs för teknikutvecklingen och den gröna omställningen.Och det leder oss in på klimatet. För även om målen är bra och åtgärdspaketen för klimatneutralitet till år 2050 i all fall är "helt ok" enligt organisationen Climate Action Tracker, som följer världens klimatarbete, så är EU:s samlade resultat en stor orange skylt som säger "otillräckligt". Medlemsländerna släpper fortfarande ut för mycket. Och om EU ska nå målet om att upp till 45 procent av unionens energi ska komma från förnybara energikällor om sju år, så behöver det vaskas fram hissnande 3,5 miljoner nya jobb på den tiden.Och när vi är inne på det här med att jobba och tjäna pengar: minimilöner finns i 22 medlemsländer - inte i Sverige, här bråkar ju fack och arbetsgivare om nivåerna - och jag ska inte rabbla för många siffror, men Luxemburgs nästan 30 000 kronor i månaden är ju rätt långt från Bulgariens knappa 5 000. Och så är det i fortsatt stora demokratiproblem i länder som Polen och Ungern, när det gäller bland annat rättssäkerhet, korruption och pressfrihet.Så, ja, EU har absolut en hel del att jobba på. Om tio månader ungefär är det val till EU-parlamentet. Vid förra valet var det bara precis över 50 procent av européerna som röstade, så det kanske behöver kampanjas en del för att få folk intresserade och tro på att EU kan? Men en sak behöver EU inte längre jobba på i alla fall: att locka britternas intresse. De har ju lämnat unionen. Så varför gör EU såhär? Är det av saknad eller en subtil vädjan om att de ska komma tillbaka? Ja, alltså som rösten i kampanjvideon pratar uppenbar brittisk engelska? Mikael Sjödell, Bryssel
8/16/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

För vi är VM-fans allihopa: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 15 augusti. Bangkok, tisdag.Nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget.Jag var där. På Wellington Regional Stadium. Den 23 juli då den isande vinden från sydpolen och regnet som aldrig ville ge med sig gjorde att förutsättningarna för att premiärmatchen i fotbolls-VM för de svenska damerna mot Sydafrika inte var de allra bästa. Trots det hade över 18 000 personer kommit för att se matchen. Jag var på plats, inte för att rapportera om det sportsliga, utan allt runt omkring.Innan matchen intervjuade jag Teri O’Neill som är ansvarig för sport- och idrottsfrågor i den nyzeeländska huvudstaden. Hon berättade att de hundratals miljoner i intäkter som staden får i och med VM betyder otroligt mycket. Wellingtons ekonomi drabbades hårt under pandemin. En del av inkomsterna från VM kommer att användas till att ge Wellingtonborna och framför allt ursprungsbefolkningen Maori bättre tillgång till idrottsarenor, parker och fritidsaktiviteter. En annan sak jag rapporterade om var att fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland har bidragit till att synen på damfotboll och kvinnliga idrottare och har förändrats till det bättre i de båda värdländerna. Hyfsat positiva rapporter. Trots det, eller kanske tack vare det, fylldes min inkorg av e-post av brev fyllda av hat, glåpord och kränkningar om fotbolls-VM och om mig. Några menade att fotbolls-VM för damer inte är ett fotbolls-VM utan en turnéring för amatörer och det är inte riktig fotboll som spelas.I ett av breven stod det citat: ”Peder, ta av dig kjolen nu och sluta håll på med feminist-skiten. Vi vill se riktig fotboll. En polare som kollar på travet brukar säga att man aldrig spänner kossor för vagn”. Jag tänker inte namnge någon av de som skrev till mig, men jag vet vilka de är och vet nu att flera av dem har unga döttrar. Även om turneringen inte är över så måste man säga att fotbolls-VM för damer har varit en succé för värdländerna och gjort enorm PR för damfotboll i världen. Det är bara vädret som får kritik. Men kylan och det iskalla regnet till trots så upplevde jag en värme och glädje i de både värdländerna som jag kommer minnas länge.Jag tänker på det hundratalet svenska supportrar som trotsade regn och kyla för att marscherade från Fanzone till stadion i Wellington till den första Sverigematchen. Det ångade om dem när de tågade längs vattnet mot stadion påhejade av storögda Wellingtonbor. Eller flicklaget från Wisconsin i USA som jag träffade i Sydney. Redan innan det blev klart i vilket land USA skulle spela sina matcher hade det köpt flygbiljetter till Australien. Lite snopet att USA sedan lottades i gruppen som spelade sina matcher i Nya Zeeland. Men det tycket tjejerna i Wisconsin laget inte var ett problem. De hade biljetter till den första matchen i Sydney mellan Australien och Irland och fick vara med om att sätta publikrekord eftersom det var en rekord hemmapublik för en fotbollsmatch för damer i Australien och den tredje största publiken i dam-VM-historien.Två av tjejerna sa: ”Vi får uppleva VM på plats det är huvudsaken, nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget”, och så skrattade de så de kiknade.Men det är inte omöjligt, för som en av deras ledare sa: ”Det här VM:et kommer betyda otroligt mycket för tjejerna i laget och för damfotbollen över hela världen”.Så jag hoppas att de som tog sig tid att skriva brev till mig för att berätta vad de tycker om damfotboll och VM nu har fått sig en tankeställare.För visst har VM bjudit på spänning, underhållning och bra spel. Och oavsett dam eller herrlag,  i Auckland sjöng de svenska fansen för sitt landslag.Peder Gustafsson, Bangkok
8/15/20233 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Civilkurage eller bara en viktigpetter: Hansjörg Kissel, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin, måndag”Vad är ditt problem egentligen. Kan du inte läsa, eller?”. Det arga tillropet på tyska hörs från en balkong. Jag är på kortbesök i staden Leipzig och håller på att hjälpa min vän där källsortera lite glas. ”Jo, visst kan jag läsa”, svarar jag lite förvirrad innan jag inser vad jag har gjort för fel. Mellan 12 och 15 ska det vara tyst här, står det på en skylt. Då ska det inte krossas en massa tomglas. Och just nu är det ”Mittagsruhe” – lunchvilotiden, som det heter.Varje gång jag återvänder till Tyskland förbryllas jag titt som tätt över det orädda tyska sättet att säga till när någon gör fel. Jag kommer ihåg ett annat tillfälle, i Berlin, när jag och min då kanske 6-åriga dotter går nedför gatan när vi plötsligen hör ett mycket engagerad tillrop från andra sidan vägen. ”Hörru, är det där din dotter? Ser du inte vad hon håller på med”. Jag vänder mig om och ser att jackan, som hon håller i ena handen, nuddar asfalten. ”Den blir ju smutsig”, ropar kvinnan. Jag tror verkligen att hon hade goda intentioner och bara ville hjälpa till, samt kanske påpeka mina brister som föräldrar. I alla fall skulle hon här i Berlin inte direkt stämplas som sociopat för sitt tillrop, som det kanske hade hänt i valfri svensk stad efter ett liknande möte.Nej, fördomarna om att tyskarna har lätt för att vara lite konfrontativa besannas ganska ofta. Har ni till exempel försökt gå mot röd gubbe i Tyskland medan det står barn och väntar? Att ni är allt annat än en god förebild kommer vara en av de snällare sakerna ni kommer få höra då.Att man får lägga sig i vad andra gör men – och det här är den andra sidan av myntet – att man också ska vara behjälplig när det behövs är djupt rotat i den tyska vardagen. Det händer ju då och då att det blossar upp debatter om civilkurage i Sverige, och då brukar Tyskland nämnas som gott exempel.Och med rätta, får man säga, för här kan det till och med vara olagligt att inte hjälpa till. I alla bilar måste det finnas förbandslåda, och det kan vara straffbart att inte stanna och hjälpa andra som har råkat ut för en trafikolycka. Samma gäller förresten även i andra situationer där folk har kommit till skada, till exempel blivit offer för en misshandel, om man bara går förbi trots att man kunnat göra något, utan att sätta sig själv i fara.Men räcker det här verkligen som förklaring till att tröskeln att lägga sig i är lite lägre här? Och när visar man civilkurage och när är man bara en jobbig viktigpetter?Med dessa tankar tar jag resten av tomglaset och går tillbaka mot lägenheten. kl 15, när vilopausen är slut, är jag tillbaka igen.Hansjörg Kissel, för P1-morgon, i Berlin
8/14/20233 minutes
Episode Artwork

Bilden som inte lämnar mig: Felicia Frithiof, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris, fredag.Jag blir inte av med bilden. Den dyker upp varje kväll när jag ska sova.Även fast det har gått ett par veckor sedan den först började cirkulera som video på sociala medier, och strax därefter som stillbild, publicerad av flera franska och italienska nyhetsmedier.Bilden föreställer 30-åriga Matyla, i gul klänning och flätat hår. Bredvid, hennes sexåriga dotter Marie. De ligger döda, i öknen som är gränsområde mellan Tunisien och Libyen. Matyla raklång på mage med ansiktet ner i sanden, och lilla Marie hopkurad på sidan intill henne. Dottern har lagt ena handen på sin mammas rygg.De tros ha dött av törst, efter att ha körts ut och lämnats i öknen i höga temperaturer utan vatten av tunisiska säkerhetsstyrkor. Med uppmaning om att gå tillbaka till Libyen.Deras öde är inte unikt. Deras kroppar är två av minst 27 som libyska myndigheter uppger att de hittat i öknen sedan början av juli. Med hopp om att ta sig till Italien kom Matyla och Marie till ett Tunisien präglat av eskalerande våld och trakasserier gentemot svarta afrikanska migranter. Påeldat av president Kais Saieds uttalanden i februari om en ”kriminell plan” om att byta ut Tunisiens demografi. Och samma dag som president Saied skrev under ett nytt migrationsavtal med EU värt 100 miljoner euro, den 16 juli, dumpades Matyla och Marie i öknen.Men det som är unikt är att de inte är reducerade till migranter. De har namn. Tack vare bilden kunde Matylas make, som tappade bort sin familj i öknen och mirakulöst själv överlevde, identifiera sin fru och dotter. Så vet vi att Matyla kom från Elfenbenskusten och drömde om att öppna en restaurang. Hon träffade sin kamerunske make i Libyen, och där, mellan fem misslyckade försök att ta sig över Medelhavet, blev Marie till. Ett älskat barn. Men som barn till migranter hade hon ingen rätt att gå i skola i Libyen.Så här ser min kvällsrutin ut: Jag tänker på min treåriga dotter hemma i Sverige. Jag tänker på hennes lilla hand som hon brukar lägga över mig när jag nattar henne. Jag tänker på lilla Maries hand på sin mammas rygg. Jag tänker på min egen dotter igen, långt ifrån mig men trygg i sin säng. Jag tänker på Matyla. Och jag tänker att jag hoppas att de somnade samtidigt.Felicia Frithiof, Paris.
8/11/20232 minutes, 51 seconds
Episode Artwork

Bortgjord och förminskad av EU:s högsta höns: Mikael Sjödell, Bryssel

Utrikeskrönika 10 augusti 2023. Bryssel, torsdag.Jag har funderat en del på det här med att bli dissad. Du vet, när man försöker få kontakt med någon och så bara struntar de i en, vänder bort blicken eller går förbi med högburet huvud. Det där osynliggörandet kan vara så frustrerande och förminskande.Nu kanske du tror att jag är på väg att öppna upp mig kring olika romantiska erfarenheter. Men, jag pratar såklart om alla de där gångerna jag försökt få intervjuer eller åtminstone en kort kommentar av olika makthavare men fått kalla handen.Herr president! Hallå? Va? Vill inte Kubas president stanna och svara på frågor från en svensk journalist om varför han inte aktivt tar avstånd från Rysslands invasionskrig i Ukraina nu när han är på besök i Bryssel? Hur är det möjligt? Relationerna mellan våra länder är kanske inte som under Palme och Castros tid men ändå – vi har ju kvar vår ambassad. Vilket inte alls verkar vara någon självklarhet när länder drar åt olika håll numer.Jag vet inte, jag har kanske blivit bortskämd här i Bryssel. Ingen ”journalistrugby” här inte. EU-institutionerna har ett väloljat mediemaskineri där det känns som att alla är tillgängliga nästan hela tiden. Uttalanden och presskonferenser spelas in med bra video och ljudkvalitet, bara att ladda ner efteråt om du inte kunde närvara.Men det finns såklart undantag från det här bekväma sättet att smörja oss journalister.Jag minns en stor internationell konferens för hågkomsten av förintelsen, i Malmö för knappt två år sedan. Hundratals deltagare: överlevare, statschefer, sociala mediechefer och andra dignitärer. En av dem var Europeiska rådets ordförande Charles Michel. När han under öppningen av konferensen kommer in på röda mattan tänker jag att jag ska fråga honom om han tycker att det vore en bra idé att på EU-nivå försöka göra det olagligt att förneka förintelsen. Det är en seriös fråga, under en allvarstyngd konferens.Charles Michel närmar sig platsen där jag står med framsträckt mikrofon. "Herr Michel, en snabb fråga från Sveriges Radio!"”Jag är inte Michel, min käre herre. Jag ser kanske ut som honom men det är inte jag”, säger personen och går vidare.Va? Jag börjar smått panikartat resonera med mina kollegor på plats. Var det inte han? Jag hör hur någon fnissar åt mig. Innan jag inser att jag precis blivit dissad av en av EU:s högsta representanter. Vem gör så under en konferens om förintelsen, minns jag att jag tänkte?Lärdomen? Kanske en påminnelse om att du alltid kan bli dissad på nya sätt, så räkna inte med nåt. Men skam den som ger sig.Bortgjord och förminskad men inte desto mindre,Mikael Sjödell, Bryssel
8/10/20233 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Historien om kärnvapen – för känslosamt för museets väggar: Trygve Ulriksen Skogseth, Washington

Utrikeskrönika 9 augusti 2023 Washington, det är onsdagMan ska ju såklart vara objektiv här i public service, men jag tycker ändå att – rent objektivt – så erbjuder Washington DC några av de mest spännande museerna i världen.Här finns till exempel USA:s nationella museum för rymd- och luftfart, en av de många institutionerna på Smithsonian institutet mitt i stan.Där hittar man landningsfartyget från Apollo 11 och Wright-brödernas första flygplan från 1903. Jag lovar, man behöver inte vara särskilt teknikintresserad för att tycka det är häftigt.Bland de mest kontroversiella objekten det här museet har ställt ut ett bombflygplan av typen B-29 med påskriften ”Enola Gay” på sidan av cockpiten.På exakt det här datumet för exakt 78 år sedan var ”Enola Gay” på uppdrag över den japanska staden Nagasaki, för att kontrollera väderförhållanden. Några dagar innan hade just det här planet själv skrivit in sig i historien då det öppnade sin lucka och släppte bomben som fått smeknamnet ”little boy” över Hiroshima. Det blev första gången ett kärnvapen använts i krig.De senaste veckorna har många fått upp ögonen för kapplöpningen som ledde fram till de här ödesdigra dagarna i augusti 1945.Det tre timmar långa filmdramat om Oppenheimer, vetenskapsmannen bakom Manhattanprojektet som gjorde att de allierade vann kapprustningen om att ta fram ett kärnvapen under andra världskriget, har dragit till sig tusentals tittare både i Europa och här i USA.Filmen rör vid de historiska argumenten runt president Harry Trumans beslut att använda ett kärnvapen mot Japan 1945.När Smithsonian museet skulle ställa ut flygplanet Enola Gay i samband med 50-årsmarkeringen av slutet av Andra Världskriget, blev det en hel del kontrovers runt hur man skulle tolka Trumans beslut.Historiker ville att man skulle använda flygplanet för att berätta om vilken enorm förstörelse kärnvapnen hade åstadkommit. De ville berätta om att president Truman hade använt kärnvapen för att skicka en signal till Sovjet och att bombningarna borde ses som själva startskottet för kalla kriget.Amerikanska försvarsmakten och veteraner här borta ville lyfta att bombningarna hade gjort att Japan – efter år av blodigt krig i Stilla havet – hade tvingats kapitulera, och att man således sparat både Japanska och Amerikanska liv genom att man inte behövde invadera Japan.Efter flera år med bråk, öppnade till slut utställningen, utan information om vare sig det ena eller det andra. På väggarna stod det mest om hur flygplanet restaurerats. Det blev en kompromiss ingen var särskilt nöjda med, men historien om kärnvapenanvändningen visade sig helt enkelt för komplex och känslosam för att få plats på väggarna.Att stanna upp och komma ihåg Nagasaki är viktigt av två anledningar. Rent historiskt är det den andra staden i världen som lagts i grus av kärnvapen. Men trots det enorma arsenal som nu finns i nio olika länder så är det är också den sista staden som bombats med ett kärnvapen.Trygve Ulriksen Skogseth, Washington.
8/9/20233 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Ett monument över idioti: Fernando Arias, Bogotá

Utrikeskrönika Bogotá, tisdag.På San Antonio-torget i staden Medellin står flera av Fernando Boteros skulpturer. En av dem – en rundlagd fågel – har ett stort gapande hål i ryggen och magen. Fler mindre hål vandrar oregelbundet över den tjocka bronskroppen. Botero har låtit skulpturen vara kvar som en symbol och ett minne över det som hände här den 10 juni 1995.På det överfulla torget briserade en bomb i ett terrorattentat som dödade 23 personer och skadade hundratals.I dag har Medellin lämnat mycket av sitt våldsamma förflutna bakom sig. Men så ser det inte ut på andra platser i Colombia där narkotikakarteller, guerillarörelser och paramilitära grupper har bitit sig fast i ett komplext ekosystem av laglöshet, pengar och osäkerhet för dem som råkar bo där.Colombias nuvarande president Gustavo Petro hade en ambitiös plan när han tillträdde för ett år sedan: Paz Total – den totala freden – en vision om ett definitivt slut på landets långa och många konflikter.För några dagar sedan började ett 180 dagar långt eldupphör med den äldsta och största kvarvarande guerillan i Colombia, Ejercito de Libercaion Nacional (ELN). Om det blir framgångsrikt kommer det utgöra det hittills viktigaste steget i president Gustavo Petros Paz Total.De senaste veckorna har fredsprocessen stött på motstånd från ett oväntat och – för Petro – nära håll. Det kanske inte kommer vara bombattentat, väpnade attacker eller giriga knarkkarteller som sätter stopp för presidentens vision. Gustavo Petros son, som spelade en viktig roll i valkampanjen, har nämligen åtalats för pengatvätt och korruption. Under kampanjen ska han ha tagit emot pengar från kriminella personer och behållit delar av dem själv.För en president, som själv har ett förflutet i en guerillarörelse som ville motverka just korruption, är det här ett gigantiskt bakslag. Om och hur åtalet mot hans son kommer påverka fredsprocessen återstår att se, men ett år efter att Petro tillträdde posten som president är han minst sagt skadeskjuten.Konstnären Fernando Botero ville att den sprängskadade fågeln skulle stå kvar och titta ut över staden. Men också att människor skulle komma dit och begrunda den. “Ett monument över idioti”, har Botero kallat det ofrivilligt omdanade verket. Kanske kommer Boteros fågel någon gång bli en symbol över ett Colombia som uppnått fred, men vägen dit fortsätter att vara lång och krokig.Fernando Arias, Bogotá
8/8/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Björnen är av sten men den gråter: Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

Utrikeskrönika Helsingfors, måndag.Regnet vräker ner över parken i stadsdelen Kallio. Den röda granitbjörnen ser ut som att den gråter. Lite ensam ser den ut, nu när det knappt är någon här som tittar på den. Folk har gömt sig för vattenkaoset, en del inne på caféet en bit bort. Det är ensamt här, säger mannen bakom disken när jag köper lunch. Och tyst. Ja, alltså inte här på caféet, men här i Finland. Det är svårt att hitta vänner, säger han, medan han ställer ner en grönsakspaj på utebordet. Så man får göra så här, säger han. Man får öppna ett café, så att folk måste komma fram och prata med en. Han torkar av det småblöta bordet. Det duggar bara först, men snart öser regnet över oss. Piskar gatan och möblerna och kanelbullarna. Det är sällan det är så dramatiskt, så högljutt, säger caféägaren. Han tittar upp i himlen när han säger det men jag undrar om han också menar Finland. Som det är idag finns det ingen som har ansvar för ensamhetsfrågorna här. Men nu kommer krav, bland annat från Röda korset, på att de som styr ska se till att någon gör något ordentligt åt problemen. En opinionsundersökning visar att varannan person som bor här lider av en ensamhet som inte går över. 230 kilometer från caféet, i Villmanstrand, äter jag en annan lunch. En karelsk pirog i farten. Där, på bänken intill, sitter en man som frågar sig vilket land som är hans. Finland är det enda han bott i men han påminns hela tiden om att han sticker ut här. En del säger fruktansvärda saker till mig, berättar han. Men de flesta vill väl. Ställer nyfikna frågor. Han väljer att se det så, att tolka dem snällt. Vi behöver mer snällt i världen, säger han, men det får mig att känna mig ensam. Vad gör du med den? undrar jag. Med ensamheten?Han plockar upp gitarren och visar. Han blundar när han spelar och hans röst hörs ända bort till gallerian. Det tar inte lång stund innan en kvinna kommer fram och lägger mynt i gitarrfodralet. De småpratar, och så går kvinnan därifrån. Den är bra för mycket den här, säger han, och klappar på gitarrkroppen. Gitarren gör att folk kommer fram och pratar med mig. Det är som med caféet i Kallio. Han tar upp gitarren igen, plinkar lite på strängarna. Men framför allt är den mitt utlopp, säger han. Man måste ha ett sådant, så att man kan göra sig själv mindre ledsen. Jag är ledsen, säger han. Och de flesta som kommer hit och sätter sig vid mig är också det. De sitter slokade med böjda nackar, som björnen i parken. Den starka björnen och den ensamma björnen. Han börjar sjunga igen, spela, och blunda. Jag förstår inte hur det går till. Hur han vet var fingrarna ska lägga sig utan att se dem. Han säger att man inte behöver se så mycket. Och att man inte behöver möta folks blickar hela tiden heller. Han säger att man kan se varandra genom musiken. Förstå varandra genom den. Och kanske ser man varandra lite bättre till och med när man blundar. Aila Stefansdotter-Franck, i Villmanstrand
8/7/20233 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Bruten arabiska och migrationspolitik i Regent's Park: Liza Youhanan, London

Utrikeskrönikan 4 augusti London, Fredag Det kanske är töntigt att beskriva en plats som en smältdegel, men det är verkligen rätt ord för London.På promenad längsmed kanalerna i Regent's Park hör jag hebreiska, arabiska, italienska och en engelska som jag misstänker är en dialekt från norr. Jag rör mig mot stan och Church Street där några gubbar sitter på uteserveringen till en arabisk restaurang och pratar politik.Vid ett fiskstånd längre fram på Church Street står en ung kille och filear fiskar med en hjärnkirurgs precision. Killen som filear fisk heter Mohammed och han står och pratar med ägaren till den Irakiska restaurangen.Jag ger mig in i samtalet med alldeles för mycket självförtroende – det är nämligen så att jag förstår en del arabiska, men det blir uppenbart väldigt fort att min samtalsarabiska lämnar mer att önska efter jag sagt ”jo jag förstår men jag pratar inte så bra”, på tre olika dialekter. De skrattar åt mig och vi byter till engelska. ”Du ser inte ut att vara född i Irak”. ”Nej”, svarar jag, ”men jag lovar att det är sant”. Min familj kom till Sverige tidigt på 90-talet.Vi står kvar en stund och pratar om tiderna som blivit tuffa. Om den ekonomiska krisen som Storbritannien befinner sig i och hur de ska göra för att klara den.Mohammed letar efter ett till jobb och mannen med restaurangen säger att han väntar på att Gud ska kliva in.Men han är rätt lugn, ”jag har haft det tufft tidigare” säger han och minns när han kom till Storbritannien, också han lämnade Irak tidigt 90-tal.Han minns hur det var att starta om från början, hjälpen han fick och att han rätt fort började trivas i London, ”mitt hem”, säger han.Han får mig att tänka på mina morbröder hemma i Sverige, hur de som politiska flyktingar från ett krigshärjat Irak byggde ett liv i Sverige. Här i Storbritannien, och Europa i stort, är stämningen annorlunda sen tidiga 90-talet. Den konservativa regeringen godkände nyligen en lag som hindrar människor som kommit till landet på så kallade ”tveksamma vägar” att söka asyl.Till exempel människor på rangliga båtar som gör den livsfarliga resan över engelska kanalen i hopp om att få bygga sitt liv på nytt. Längs med kanalerna vid Regent's Park leker solen med vattnet och skapar en yta som skimrar. Vinden susar i träden, ett gäng ungar åker sparkcykel, en hund i blond päls tassar mellan parkens träd.Familjer på picknick, män i kostym korsar gatan med blicken fäst på pubens uteservering, en nyfödd and testar att dyka, ett gäng gäss kollar på.Och under en eftermiddag uppstår en parentes där livet bara leker. Där alla vi, som är här på besök, och andra som kallar det hem, smälter samman och allt bara funkar.Jag kanske romantiserar, jag har en tendens att göra så – för jag vet ju såklart att vi inte alltid smälter samman.Men trots det ägnar jag en tanke till mannen med den irakiska restaurangen och hur livet hade varit, om London inte blivit hans hem.Liza Youhanan, London
8/4/20233 minutes, 2 seconds
Episode Artwork

Dans för att överleva och kampen om jämlikhet: Samira Othman, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Vid de stora korsningarna – när det slår om från grönt, till gult och sen rött. Det är då det händer. När bilarna står stilla, då tar sig försäljare, tiggare och dansare ut i korsningen på den trefiliga vägen. De står och väntar (grönt) vid vägrenen och vid signal (gult) gör de sig redo och sen (rött) dyker de upp framför bilarna som väntar på att det ska slå om från rött. Och hoppas på en slant. Dansarna har jag inte sett någon annanstans än här i Sydafrika.Det är killar i yngre tonåren, ibland dansar de en och en. Men ofta flera tillsammans – synkroniserat på sina röda, gula och svarta plastbackar. Såna där backar man har eller hade förr för glasflaskor.De är duktiga. Engagerade och engagerande. Det är lite akrobatik, lite hiphop, lite breakdance, lite stepp och mycket känsla – mycket show.Gatudans är ju inget nytt fenomen, den första gatudansen sägs vara steppdansen som växte fram i 1800-talets Philadelphia och New York. Med rötter i den afroamerikanska kulturen var dansen ett sätt att överleva. Det är det troligtvis för flera av de här killarna också.Polariseringen här i Sydafrika gör landet till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. De här killarna tillhör inte den ekonomiska elit som blivit allt rikare.Ras- och diskrimineringslagar har visserligen tagits bort, men arvet från apartheid lever vidare. Lagar och politiska program för att komma tillrätta med det här finns på plats, men genomförande har fått och får kritik.Förra veckan rapporterade jag till exempel om en ny lag. Om några månader måste alla företag i Sydafrika med över 50 anställda redovisa hur personalsammansättningen ser ut och sen jobba för att den ska spegla demografin utifrån kön och hudfärg där företaget finns. Syftet enligt regeringen är att se till att arbetsmarknaden blir jämlik medan kritikerna anser att man förbiser kompetens och att alla förlorar på det.Vem som har rätt är ju svårt för mig att säga. Det får vi se. Jag konstaterar i alla fall att trots att det har jobbats hårt för jämlikhet i Sydafrika så är de ekonomiska och sociala rättigheterna några av Sydafrikas allra största utmaningar.Och ingen ska behöva dansa i korsningen på en trefilig 80-väg för pengar, särskilt inte ett barn.Samira Othman, Pretoria
8/3/20232 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Nu håller Gulfen möte om krig i Europa: Samar Hadrous, Istanbul

Utrikeskrönikan 2 augusti. Istanbul, onsdag.Det är andra augusti.Ett datum som många med rötterna i Mellanöstern har en relation till på ett eller annat sätt.Som i dag för år 33 sen, vaknade världen till att irakiska trupper har marscherat in i grannlandet Kuwait.Kuwaitierna blev överrumplade och inom loppet av några timmar kontrollerade irakierna huvudstaden Kuwait City. Trots att relationen mellan de två länderna var ansträngd, trodde kuwaitierna på Saddam Husseins upprepade försäkringar om att han inte hade några avsikter att invadera grannlandet som irakierna delar kulturella, religiösa och blodsband med.Efter en fem månaders uppladdning inledde en USA-ledd allians en motoffensiv mot Irak, där högteknologiska vapen och propagandakrig var centrala inslag i det blodiga storskaliga kriget.Världen höll andan varje gång Saddam Hussein hotade med att bomba både gulfstaterna och Israel med kemiska och biologiska vapen. Kuwait befriades en månad efter motoffensiven, men konsekvenserna av kriget påverkar regionen än i dag.Jag skulle säga att det inte bara var Mellanöstern som inte blev sig lik efter Kuwaitkriget, även hela världen.George Bush den äldre var USA:s president under Kuwaitkriget.I september 1990 höll han ett tal i kongressen där han pratade om att en ny världsordning håller på att formas.Han berättade att han dagarna innan hade ett möte om Kuwaitkriget med sovjetunionens president Michail Gorbatjov i Helsingfors, och den andre hade inte motsatt sig USA:s planer att slå mot Irak.– Diktaturer som Saddam Hussein kan inte längre sko sig på motsättningar mellan väst och öst, sa Bush.Drygt ett år efter talet upplöstes Sovjetunionen.Mycket av det som hände under Kuwaitkriget påminner om Ukrainakriget. Än i dag pratas det om att en ny världsordning håller på att formas.Här i Mellanöstern har många Brics i sitt blickfång. Den Kinaledda sammanslutningen som består av fem tillväxtekonomier, har storslagna planer på att utgöra en motvikt till västvärlden, med en egen utvecklingsbank och ambitioner om en gemensam valuta som ska utmana dollarn.Flera Mellanösternländer har visat sitt intresse för att ansluta sig till Brics.Ett av dem är Saudiarabien, som den senaste tiden har trotsat sin gamla vän, USA, genom att minska oljeproduktionen och vägra införa sanktioner mot Ryssland.Nu vill USA engagera Brics-länderna, förutom Ryssland, i fredsförhandlingarna om Ukrainas framtid. Fredssamtalen kommer hållas i Saudiarabien om några dagar.“USA fattar nu att de inte är ensamma spelare på världsarenan längre”, säger man här i Mellanöstern.Mötet om Ukraina i Saudiarabien ses här som ett tydligt tecken på att den unipolära världsordningen, som föddes för 33 år sen under ett möte i Europa om ett krig i Gulfen, dog i Gulfen i ett möte om ett krig i Europa.Samar Hadrous, Istanbul
8/2/20233 minutes, 56 seconds
Episode Artwork

Idyller och opioider som känns igen från tv: Maria Ridderstedt, San Francisco

Utrikeskrönikan 1 augusti. San Francisco, tisdag.Nu har jag varit här i lite mer än en vecka.Varje gång jag åker till USA så känns det lite som att kliva rakt in i en film eller en TV-serie. I Sverige tar vi del av så mycket amerikansk kultur att det känns som att man varit på platser där man aldrig satt sin fot.Så är det med San Francisco – jag hade inte varit just här förut – ändå går jag liksom och känner igen mig överallt.Det känns nästan märkligt att den rödbruna Golden Gate bron – finns på riktigt.Och de där pastellfärgade viktorianska trähusen som ligger tätt intill varandra i uppförsbacken på Steiner Street och som figurerar i flera filmer och tv-serier.När jag promenerar runt här på gatorna behöver jag hela tiden nypa mig i armen och påminna mig om att det här är på riktigt.De självkörande taxibilarna som åker runt, utan förare, bidrar också till den där overklighetskänslan.Men det finns också flera saker som jag önskar inte var på riktigt.När jag skulle flyga hit hade jag laddat ner lite serier att titta på planet.Och under den långa flygresan hann jag se alla avsnitt av serien Dopesick som visas på en av alla streamingtjänster i Sverige.Det är en stark och spännande skildring av hur ett företag – med siktet inställt på att tjäna stora pengar – bidrog till att utlösta en av de värsta kriserna i amerikansk historia, opioidkrisen.Företaget stäms för hur aggressivt man har marknadsfört det receptbelagda smärtstillande medel OxyContin och går till slut med på att betala stora belopp i förlikning. Efter det har en rad andra företag också stämts för deras roll i USA:s pågående drogkris som nu dödar fler än 100 000 människor varje år.Den verklighetsbaserade serien skildrar gripande och trovärdigt – hur lätt det är att hamna i ett missbruk och hur svårt det är att bli av med ett beroende av opioider och vilken smärta missbruket medför både för de drabbade men också alla runt omkring.Att gå ut på gatorna i centrala San Francisco är att kliva rakt in i den här krisen.Inom loppet av en vecka har jag sett flera helt utslagna människor på gatorna, som lever i misär och öppet injicerar eller röker opioider.Flera amerikanska delstater har fått eller väntar på utbetalningar från företagen som bidragit till den här krisen. Här i San Francisco vill man använda pengarna för att öka tillgången till behandling för opioidmissbrukare och öppna center för att förbygga överdoser till exempel.Men de här pengarna räddar inte livet på de hundratusentals som redan har dött.En av advokaterna som är involverade i de här stämningarna sa nyligen att ”ingen lever i illusionen att de här pengarna kan lösa alla problem som vi står inför.”På gatan hör jag sirenerna från en av ambulanserna som rycker ut – kanske för att häva ännu en överdos.Maria Ridderstedt, San Francisco.
8/1/20233 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Varje gata berättar en historia om invasionen: Fredrik Wadström, Kiev

Utrikeskrönika 31 juli 2023. Kiev, måndag.Ibland känns det som att varje gata i den ukrainska huvudstaden berättar en historia om den just nu pågående ryska invasionen i landet. Som häromdagen när jag i ett ovanligt långt uppehåll mellan flyglarmen hamnade på torget Lybidska några tunnelbanestationer söderut från centrala Kiev.Bland alla de ukrainska gatunamnen i området – Velyka Vasylkyivska, Mykola Michnovsky-boulevarden, och så vidare – tog jag en promenad åt ett annat håll bort från torget: På John McCain-gatan. En amerikansk senator som dog för fem år sedan har en egen gata i Kiev.Det är ingen huvudgata men den är två kilometer lång med breda trottoarer och mysiga caféer och kvarterskrogar lite här och där. Arkitekturen växlar mellan gamla sovjetiska trevåningshus i tegel, åttavåningshus i betong och helt nybyggda 25-våningshus i stål och glas.När nu ukrainarna valde att döpa en gata efter en amerikansk politiker i modern tid så är John McCain ett naturligt val. Redan som republikansk presidentkandidat 2008 varnade han för ett Ryssland med aggresiva imperieambitioner. I en debatt med demokraternas kandidat Barack Obama sa McCain bland annat: håll ögonen på Ukraina, håll ögonen på Krimhalvön. Knappt fem år senare invaderade ryska styrkor Krim och ockuperar halvön sedan dess. I december 2013 stod John McCain på scenen på Majdan i Kiev och talade till demonstranterna på torget om att de pågående jätteprotesterna handlade om ukrainarna och ingen annan.Men den som verkligen vill förstå det politiska budskapet bakom gatunamn i ukrainska städer ska också titta på vad det stod tidigare på skyltarna. På vissa hus finns det gamla namnet fortfarande kvar: Ivan Kudrja-gatan. Utifrån den sovjetiska historieskrivningen var Ivan Kudrja en hjältespion som vid 30 års ålder avrättades av nazisterna under den tyska ockupation av Kiev på 1940-talet. Efter att ha varit bortglömd i årtionden blev det en patriotisk kult kring Kudrja i mitten av 60-talet. Det gjordes en spelfilm, han fick postuma utmärkelser och – inte minst – gator uppkallade efter sig i det sovjetiska Ukraina.Idag ser många ukrainare honom som en blodtörstig medarbetare i den hårdföra sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, föregångaren till KGB. Ivan Kudrja ska en tid ha varit placerad i västra Ukraina med uppdrag att med alla medel motarbeta ukrainska frihetssträvanden.När jag går längs John McCain-gatan, tidigare Ivan Kudrja-gatan tänker jag på de intervjuklipp med McCain som ofta publicerats det senaste året. I en BBC-intervju 2014 sa McCain bland annat:”Putin har inte råd med ett fritt, demokratiskt och framgångsrikt Ukraina för då skulle den ryska befolkningen vilja ha samma sak.”Fredrik Wadström, Kiev
7/31/20233 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång: Lotten Collin, Paris

Utrikeskrönika 28 juli 2023 Paris, fredag morgon.Hej Leif, Henrik, Hans och Stefan. Och alla andra ni som skrev till mig för några veckor sedan när jag pratade om värmeböljan i Sydeuropa. Ni var arga. För jag rapporterade om ”temperaturer som inte stämde”. Ni hade minsann googlat vädret på Sicilien, och det stod inte 47 grader. Ni tyckte inte att det fanns något skäl att prata om marktemperatur, även om spanska medier gjorde det.”Varför ska ni journalister skrämma upp människor så?” undrade Lars. ”Jag vill tipsa att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång” hälsade Robban. ”Hela Twitter garvar åt hur jävla korkad du är din dumma jävla clown” skrev Magnus.Jag öppnar sällan Twitter. Men när jag nu gör det är det för att se filmer från Sicilien. Från bränderna som slukar ett gammalt kloster i Palermo. Från sjukhus som evakueras under brandrök. Från en soptipp som brinner så att den hälsovådliga röken sprider sig i staden. Och från grannstaden Catania, där det varit strömavbrott i flera dagar. Elkablarna som ligger under vägarna har skadats i värmen. Men varför!? Asfalt kan ju inte brinna! Nä, men när marktemperaturen gick över 50 grader slutade elkablarna fungera. Vattenförsörjningen likaså, eftersom pumparna står stilla utan el.”Jag har semestrat på Sicilien. Och det är alltid varmt där på somrarna”. Ja. Men säg det till de italienska brandmännen som ligger utslagna på gatan med sotig hud, till människorna som var utan el och vatten i flera dygn.Och vad säger ni till de äldre männen och kvinnorna som inte kunde ta sig ut när lågorna slukade deras hus? Till kvinnan som fastnade i en hiss och dog under branden?I veckan har personer från flera partier i Italiens högernationalistiska koalitionsregering paraderat i TV-nyheterna. De säger: ”Det finns ingen plats för klimatförnekelse i Italien”. Och ”Om vi inte gör något åt klimatförändringarna kommer vi räkna våra döda”. Och ”Klimatet förändras, jag kan inte minnas att det varit så här varmt förr”. Då kan vi lugna: Oroa er inte. Jag har hört att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång.Lotten Collin, Paris.
7/28/20232 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Det våras för Rysslandsvurmarna: Hansjörg Kissel, Berlin

Utrikeskrönika 27 juli. Berlin, torsdagDet är en speciell känsla när man återvänder till en plats, som en gång betydde så mycket när man levde där tidigare i livet men som hunnit förändras på så många sätt – och då direkt vid ankomsten återupptäcka en sak som INTE har förändrats, som alltid varit sig lik under alla år.I mitt fall är det: Det ryska språket, som hörs precis överallt vart än man går i Berlin. På tågen, gatorna, kaféerna och i parken, överallt pratas det ryska.Nyfiken ser jag mig omkring när ryskan börjar flöda. Är det någon som kollar irriterat, till och med hotfullt? Man hör och läser om rysshat och hur angreppskriget mot Ukraina har förändrat synen på ryssar som finns i väst. Men inget sådant märks när jag, så diskret som möjligt, försöker läsa av folks ansiktsuttryck .Och det är kanske inte så förvånande, ryskan har ju alltid varit ett självklart inslag i de här trakterna. Berlin har lockat ryska migranter sedan innan och efter oktoberrevolutionen och även när den fortfarande var DDR:s huvudstad.Russlanddeutsche, en folkgrupp i Ryssland med tyska anor, flyttade hit både under och efter Sovjettiden och är en viktig migrantgrupp i landet.För 20 år sedan var ”Russendisko” mycket populär – en musikstil som blandar traditionell folkmusik med modernare inslag. Och när jag pluggade ryska i östtyska Leipzig strax efter millennieskiftet var intresset bland deltagarna så stort att högskolan behövde ta in fler lärare. Det ryska språket som något slags uttryck av östtysk identitet, som många försökte bevara. Lite som att klamra sig fast vid det lilla som fanns kvar från landet DDR, som hade försvunnit.Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina var många politiker, kulturskapare, journalister med flera snabba med att bryta kontakten med Ryssland. Energiomställningen – bort från den ryska gasen – eller helomvändningen i frågan om militär hjälp till Ukraina är bara de mest kända exemplen.  Men bland folk och då i synnerhet i de östtyska delarna är detta inte en självklarhet. Många visar snarare förståelse för Rysslands aggression mot Ukraina.  Och ironiskt nog tycks detta för många bli lättare att leva med ju längre kriget fortsätter.Och det här har så klart inte gått obemärkt förbi politikerna. Tunga företrädare från högernationalistiska Alternativet för Tyskland, AfD, som just nu ligger högst i opinionen i flera östtyska delstater, har många gånger visat förståelse för Rysslands invasion. Och Vänsterpartiets Die Linkes kanske viktigaste profil Sahra Wagenknecht står i startgroparna för att lämna och bilda ett nytt parti, mycket på grund av hennes kontroversiella åsikter, som mest går ut på att allt som händer i Ukraina är västländernas fel och inte Rysslands. Och detta inte utan framgång: Enligt en undersökning skulle ett nytt Wagenknecht-parti kunna räkna med stort väljarstöd. I östtyska delstaten Thüringen skulle de till och med kunna bli störst med 25 procent.Hansjörg Kissel, Berlin
7/27/20233 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Hetta och nakenchock i finsk bastu: Beatrice Janzon, Helsingfors

Utrikeskrönikan 25 juli. Helsingfors, onsdag.Medan svenskar flyr och evakueras från hetta och bränder på Rhodos och temperaturer stigit närmare femtio grader på vissa håll så har jag levt i en parallell värld här i Finland. Temperaturerna är hälften av vad de är i Sydeuropa och jag har tur att jag är i ett bastuland. Det går snabbt att utveckla ett beroende. Särskilt när det är kyliga vindar och det vräkt ned regn många dagar . Vissa dagar har källare blivit översvämmade, bilar fått problem i vattenmassor och räddningstjänsten ryckt ut. Jag passar då på att vara inomhus och stifta bekantskap med den finska bastukulturen. Den är mer rituell, hänsynstagande och högtidlig än den svenska och där en traditionell bastu liknar ett gammaldags härbre med förföriska skogsdofter.När det bara är 14 grader i havsvattnet i Helsingfors sitter jag så länge att kylan inte märks sen i havet. Bastutraditionen är så stor här att mitt under president Joe Bidens besök i Helsingfors, precis när vi journalister arbetade som mest frenetiskt under stor stress, så skickade finska utrikesdepartementet ut ett mail till oss internationella reportrar om att vi borde gå på en basturetrokväll.I arbetet med ett reportage som kommer snart utforskar jag kulturen. Och den första bokade intervjun här i Finland blir i just en bastu, men utmaningen är att bandspelaren lätt immar igen och bara får komma in i bastun små, små stunder. Jag skyddar den som ett skört spädbarn, tar den försiktigt förbi hotfullt blöta duschar och jag står lite mystiskt med bastudörren på glänt och bandar ljud efter godkännande av de där inne.På vissa platser är bastukunderna så vana vid journalister att bastuchefen bryskt plötsligt drar upp dörren till herrbastun så att jag får ta en bild innan kameran immar igen och jag snabbt och generat backar ut, eftersom jag inte var beredd på nakenchocken. Men jag börjar tydligare förstå den bastukänsla som finländarna beskriver och jag behöver nu själv bastu flera gånger i veckan. Fast fortfarande har jag inte varit uppe i pariserhjulet på Skatuddskajen mitt i Helsingfors där det finns möjlighet att åka i en bastugondol.En undran jag har är vad man gör om man inte står ut inträngd i hettan och vill lämna bastugondolen 40 meter över marken. På något sätt känns det futtigt att tänka så, det gäller väl bara att stå ut, visa finsk sisu. Oftast här i Finland går det ju snabbt att fatta ett eget behagligt beslut om att lämna den stigande hettan i bastun och kliva ut, och det går att evakueras hem från Rhodos till en mycket lägre temperatur jämfört med svårigheten att kunna kliva ur extremvärmen människor i andra länder dagligen lever i.Beatrice Janzon för P1 Morgon i Helsingfors.
7/26/20233 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

”Det skär inte senapen”: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 25 juli. London, tisdag.Det börjar bli dags för bokslut här när mina två år som korrespondent för Storbritannien och Irland nu lider mot sitt slut. En sak jag ibland brottats med när jag i det närmaste marineras i brittiska nyheter och politik, är det ständiga växlandet mellan engelska och svenska.Min hjärna tycks göra olika val från dag till dag om vilket språk jag tänker på, eller till och med drömmer på. Så ibland, kära lyssnare, har jag begått språkliga synder i radion. Som när jag sa att den brittiska regeringen vill dra ett streck UNDER partygateskandalen, och flera av er mailade och påpekade att du, det heter faktiskt dra ett streck ÖVER på svenska.Jag har kallat regeringens nya strategier för policies, berättelser för stories. Ja, ni fattar, ibland går det fort och den där svengelska hjärnan vägrar hitta den korrekta översättningen på svenska.Men den största utmaningen är nog när jag ska försöka översätta talesätt från engelska till svenska. Som när ledaren för det nordirländska partiet DUP sa att EU-avtalet om Nordirland ”doesn’t cut the mustard” och jag inte hade en aning om hur jag ska förklara att ”det skär inte senapen” betyder att det inte är tillräckligt bra... Ska senap skära sig? Är det något positivt? Eller vänta, det kanske handlar om hur senapsfröna skördas, när de skärs av från stjälken? Den liknelsen är, i alla fall för mig, inte ”klar som korvspad”.Här är inte minst den brittiska politiken full av idiomatiska uttryck. Som när en minister spiller bönorna, när en parlamentsledamot blir fråntagen partipiskan, lama ankor och hängda parlament.Andra uttryck jag fått lära mig som barn, de hör jag aldrig. ”It’s raining cats and dogs” – är det ens någon som säger det idag? Och jag antar att för någon som försöker lära sig svenska är uttrycket ”regnet står som spön i backen” precis lika oförståeligt.Ibland har jag gjort det till något av en personlig sport att försöka hitta den perfekta svenska motsvarigheten när någon använder engelska talesätt. Jag minns när jag strax skulle vara med i ett direktsamtal om regeringspartiets strategier för att förekomma en strid med Labourpartiet, och frenetiskt försökte komma på hur engelskans ”nip it in the bud” kan översättas. Visst finns det något om kor? Nä, en tjur? Som ska stoppas? Ja! ”Mota olle i grind” såklart… men vem tusan är Olle?Grisar i säckar, kor på isar, hopp över bäckar, sålt smör och ugglor i mossen… När det kommer till kritan är det nog inte lätt att försöka förstå våra svenska talesätt och ordspråk heller.De här två åren har jag haft många järn i elden, och när jag nu om några dagar nått mållinjen, dragit mitt strå till stacken, och lägger upp fötterna vill jag bara säga: tack för att ni har lyssnat.It’s been a pleasure.Stephanie Zakrisson, i London.
7/25/20233 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Turismen är stadens dilemma: Milan Djelevic, Dubrovnik

Utrikeskrönikan 24 juli. Dubrovnik MåndagNu är tiden för det vi alla älskar!Att få åka och upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser – det ser vi alla som en självklarhet.Eller har åtminstone gjort det fram till för några år sedan. Tills klimatfrågan kom upp och i kölvattnet av den ett nytt begrepp – flygskam.Nu är det inte lika självklart att upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser.Inte i alla kretsar åtminstone.Men även hos de som inte är beredda att förändra sina vanor radikalt, återfinns denna smolk i sommardrinken – oavsett om man vill det eller inte är man medveten om problemet.Det blir till ett dilemma kan man väl säga – man är medveten om att det är fel riktning, men går ändå ditåt ...För hur än medvetna alla är om klimatpåverkan, hållbarhet och gemensamt ansvar, så visar fakta att resandet fram och tillbaka över vår planet är en stor sak som få är beredda att släppa. Oavsett konsekvenser.1,5 miljarder turister beräknas årligen resa runt i världen, och en tredjedel av dem är extremt specifika när det gäller vilka resmål de vill till.Dessa cirka en halv miljard turister väljer nämligen bara mellan 300 populära resmål, enligt undersökningar som har gjorts.Och detta för med sig, förutom att klimatmålen blir svårare att nå, också stora problem för de destinationer som drabbas av horderna.I Dubrovnik är detta ett faktum idag. Jag är här just för att spegla problemet med över¬turismen, som ni får höra i ett reportage längre fram.Men Dubrovnik, denna adriatiska pärla och saga, har närmast seglat upp till den mest överturistade staden i Europa.Enligt statistikportalen Statista ska det gå 37 turister på varje lokal Dubrovnikbo.Jämför man med Venedig, som ju hittills varit sinnebilden för över¬turism, så går det 21 turister där på varje venetiansk invånare, enligt Statista.För Dubrovnik betyder detta problem – som få av de drabbade vill tala om – då man samtidigt lever av turismen.Demografiskt är stan på väg mot en katastrof, 60 procent av invånarna i Dubrovniks gamla stad har på några år flyttat från sina bostäder – som förvandlats till rum som hyrs ut via booking, hotel.com och AirBnB.Även utanför den berömda gamla stadskärnan sker en stor utflyttning. Av unga människor som inte har möjlighet att hitta boende.Dubrovnik håller på att bli ett Disneyland, säger en av mina bekanta som bor i stan och som jag träffar innanför murarna. Men man väljer att blunda, säger han.Varför?Därför att intäkterna är så stora – en guide tjänar exempelvis fem-tio gånger mer än en läkare.I allra högsta grad den här stans dilemma.Turismen är Dubrovniks bröd.Som kanske kommer bli dess död.Milan Djelevic för P1 Morgon.
7/24/20233 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Springboks är kittet som håller ihop Sydafrika: David Rasmusson, Pretoria

Utrikeskrönikan 21 juli 2023 Pretoria, fredag.För några veckor sedan var jag på mitt livs första rugbymatch.Wallabies, Australien, var på besök för att möta Springboks, det vill säga Sydafrika, på Loftus Field här i Pretoria. Och det var helt galet.Flera timmar innan matchen samlades tiotusentals fans utanför arenan i Springboks gröna och guldfärgade matchtröjor. Det var band och DJ:s, familjer som hade picknick, stånd där det såldes mat och souvenirer, och så öl – ofantliga mängder öl.Innan avspark var det fyrverkerier, dansande Zulu-krigare, pyroteknik och passagerarplan som flög över arenan på bara några hundra meters höjd, och sen sjöng 60 000 sydafrikaner, både svarta och vita, tillsammans nationalsången på fem olika språk, och sen spelades det en match också.Men att svarta och vita gemensamt skulle stå här och heja fram landslaget är långt ifrån självklart. Springboks var under apartheid-tiden en symbol för det vita Sydafrika. Många svarta i landet brukade heja på motståndarna när landslaget spelade.Men det ändrades efter VM 1995 på hemmaplan då Springboks oväntat vann guld och president Nelson Mandela delade ut pokalen iklädd den vita kaptenen Francois Pienaars matchtröja. Något som senare förevigades i hollywoodfilmen Invictus med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.1995 fanns det bara en svart spelare i laget, men de tiderna är nu förbi, och den sista muren raserades när Springboks fick sin första svarta lagkapten i Siya Kolisi.Från att ha varit en symbol för förtryck har Springboks idag blivit en enande kraft, och det behövs.Sydafrika är 30 år efter de första fria valen ett land med enorma ekonomiska klyftor mellan svarta och vita. Landet har dessutom svåra problem med kriminalitet, arbetslöshet och dagliga strömavbrott.Men under några timmar glöms allt det bort och landet blir verkligen den där regnbågsnationen den aspirerade att vara. När Springboks är på plan spelar det ingen roll vilken färg din hud har. Just då är det bara grönt och guld som gäller för alla sydafrikaner.Matchen då? Jo, Springboks vann, 43-12.David Rasmusson, Pretoria.
7/21/20232 minutes, 57 seconds
Episode Artwork

Handslaget har inte samma makt här: Mia Odabas, Jerusalem

Utrikeskrönika 20 juli 2023 Jerusalem, torsdag.Det är något med det obegripliga som får igång mig. När jag inte förstår, då väcks nyfikenheten. Och turbon i mig. Jag frågar. Läser. Lyssnar. Frågar igen. Tjatar. Försöker ta reda på mer för att förstå.Här i Mellanöstern finns oändligt mycket som jag inte begriper. Bara att hugga in:Ta det här med religion. Är inte det egentligen helt obegripligt? Bara här i Jerusalem ska tre världsreligioner samsas - judendomen, kristendomen och islam. Samsas, gör de det? Nja, det går sådär. Varför då? Det är en riktigt knepig fråga, och svaret blir förstås olika beroende på vem du frågar.Jag frågade min pappa när jag var liten. Han kom till Sverige som icke troende men dock muslim. Hur funkar det? undrade jag. Min pappa gav vad jag tyckte då, och tycker än idag, ett mycket rimligt svar: Vet du Mia, om det finns någon Gud så tror jag att det är samma Gud för alla människor.Det som pågår i Jerusalem har förstås bredare förklaringar och orsaker än enbart religion. Men om vi ändå håller oss kvar i de i konflikten centrala religionerna, och om pappas svar stämmer, så är det som händer svårt att förstå. Men icke desto mindre väldigt intressant. Hur tänker de? Varför gör de på detta viset?Det turkiska språket är ett annat smått obegripligt fenomen. Ju mer jag lär mig, desto mer begriper jag att jag inget kan. När jag just greppat ett av ett femtiotal nya tempus, så öppnar sig plötsligt en hel avgrund av ännu fler tempus att utforska. Hur var det nu om jag har sett något men inte den jag berättar för, vilket tempus är det? Eller var det tvärtom?En tredje sak som är fenomenalt svår att begripa är politiken. Min pappa, som kom från Turkiet, tyckte att Sverige var ett så fantastiskt land; tänk att ett handslag verkligen gäller! Här är det inte riktigt lika smidigt. Turkiets president Erdogan och Israels premiärminister Netanyahu är för mig svåra att läsa av och ibland näst intill omöjliga att förstå sig på. Och just när jag tror att jag knäckt någon politisk nöt och berättar om en ny vändning i någon av alla radiosändningar jag är med i så inser jag att det väntar en typ u-sväng runt hörnet. Som öppnar upp för nya tolkningar och nya frågor och svar.Så ringer min dotter. Jag har bett om hjälp med att göra ett för mig speciellt inlägg på en av mina sociala mediekanaler. Hon förklarar tålmodigt skillnaden mellan inlägg, händelse, reel och live.Jag begriper absolut ingenting. Och jag inser att just där gick min gräns för nyfikenheten på det obegripliga.Det är tur ändå att vi är olika. Och så svåra att begripa oss på. Annars hade livet varit så himla tråkigt.Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem.
7/20/20232 minutes, 59 seconds
Episode Artwork

Rymden vs. stadsplanering: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan 19 juli 2023 Stockholm, onsdagDet är mycket väder nu. Vän av ordning skulle kunna invända att det alltid är mycket väder när vi soltörstande svenskar har sommarsemester. Det gäller ju att välja rätt badplats för att få inlandsvind och badvatten som man inte förfryser i. Och bevattningsförbud och bruntorra gräsmattor är väl numera lika mycket tradition som grill och glass?Men det är förstås ändå något som inte är som vanligt. Medelhavet ska förvisso vara varmt men extremt varmt? Och efter värme kommer regn men så mycket vatten på bara några timmar? Nä tiden är ur led och frågan är hur väl vi ligger till i anpassningsprocessen till detta nya normala.I mina bevakningsländer i Sydasien är senvåren och sommaren alltid lika med först olidlig värme som följs av våldsamma regn. Vissa år ordentlig blöta, andra inte. Men det är som sagt inte som vanligt och vädrets oförutsägbarhet oroar forskare.Förra veckan fylldes nyheterna av bilder från Indiens huvudstad New Delhi där staden såg ut som Venedig. Och medan riset regnar bort i Punjab kommer de förkultiverade risplantorna inte ens i jorden i Västbengalen för det är alldeles för torrt.I en av de indiska dagstidningarna läser jag en artikel om floden Yamuna, som nu översvämmats, om hur viktig den varit genom historien när de gamla moghulhärskarna byggde sina fort och vilka konsekvenserna blev när floden efter hand ändrade kurs så som floder ju gör. Artikelförfattaren konstaterar att den senaste tidens översvämning troligen förvärrats av att alla grönområden, alltså avrinningsområden, byggts igen. Stora tempel, sportkomplex och kontor har konstruerats där.I IT-staden Bangalore är det på samma sätt. Staden har på senare år också översvämmats. Den kraftiga efterfrågan på bostäder och kontor har lett till att man inte bevarat grönområdena. Det är ingen enkel ekvation att få ihop för befolkningen växer och människor lämnar byarna för stadslivets lockelser.Det årliga monsunspektaklet står i skarp kontrast till det nya Indien som landets politiker vill lyfta fram. Det digitala Indien där framstegen avlöser varandra. Kanske manifesteras det bäst av en nyhet som följdes i realtid av miljoner indier i förra veckan. Uppskjutningen av Chandrayaan 3 med destination månens sydsida där forskarna vill undersöka förekomsten av is och därmed vatten. Rymdforskningen är en nationell stolthet och om det går vägen med månresan hamnar Indien jämte USA, Ryssland och Kina bland nationer som lyckats med bedriften.En av landets liberala skribenter skickade i helgen en lite syrlig önskan till landets forskarelit. Om de kanske kunde titta neråt under färden uppåt för att göra något åt monsunkaoset i New Delhi. Åt bristen på stadsplanering och sophantering som gör livet miserabelt för de boende, inte minst när invånarna vadar i midjehögt vatten.Naila Saleem Sydasienkorrespondent
7/19/20233 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Joe Biden ramlade igen – eller? : Alexander Gagliano, San Francisco

Utrikeskrönikan 18 juli 2023 San Francisco, tisdag.Hörde du att USA:s president Joe Biden ramlade häromdagen – igen? Han var på väg upp på en scen för att hålla ett tal när han trampade snett och föll handlöst framåt. Nej, du har inte hört talas om det här, för det har inte hänt. Men förmodligen trodde du att det var sant när jag sa det alldeles nyss, och du hade kanske inte ens orkat kolla upp om det stämde, för det hade ju kunnat vara sant, eller hur?Det du har läst fram till nu i den här krönikan har inte jag skrivit eller kommit på själv. Det var starten på en komikers show på scenen på en stand up-klubb i Los Angeles i förra veckan. När jag var i USA:s andra största stad för att bevaka den stundande skådespelarstrejken i Hollywood så passade jag på att kolla in några stand up-klubbar där. Los Angeles har en lång historia av stå upp-komik, och jag besökte bland annat The Comedy Store och Laugh Factory.Och när jag satt där i publiken så märkte jag att det löpte en röd tråd genom de flesta komikers akter: Joe Biden. Så gott som alla hade flera skämt om presidenten.Och visst... stå-upp-komiker har alltid gillar att driva den som för tillfället styr landet, oavsett om han är demokrat eller republikan. I början av 00-talet hade komikerna Bush. Då handlade skämten mest om att det han ibland sa var roligt i sig. Sen kom Obama, och då ändrade skämten karaktär något, eftersom han ansågs vara mer vältalig än sin företrädare. Det man skämtade om då var inte vad han sa, utan mer hur han sa det.Sen kom Trump, och då jublade stand up-komikerna i landet, för nu kunde de dra skämt om hur han sa saker, vad han sa, hans politik och hur allt bara var så skrämmande för dem samtidigt som det var hysteriskt roligt.Och nu så har vi då Joe Biden. Jag besökte tre stand up-klubbar i Los Angeles i förra veckan och såg totalt ett 20-tal olika komiker på scenerna. Och så gott som alla hade minst två-tre skämt om honom. Och de handlade bara om en sak: Hans höga ålder.”När han påbörjar en mening så är jag orolig för om han ens kommer klara av att komma till slutet med hjärtat i behåll”, var ett skämt som drogs.”När han går ser det ut som om han bär två väldigt tunga men osynliga väskor”, sa en annan komiker.Och så berättelsen om att Joe Biden hade ramlat igen, där komikern lyckades lura alla i publiken att tro att det verkligen hade hänt – bara för att det i allas medvetande faktiskt skulle kunna vara ganska troligt.Inför presidentvalet nästa år är det här också precis det som Bidens motståndare spås gå hårt åt. Visst, i debatter och olika drabbningar kommer förmodligen hans politik mestadels att angripas. Men mellan raderna och i alternativa kampanjer på exempelvis sociala medier är det inte för långsökt att tro att anspelningar på hans ålder och hans ibland rätt så skakiga gång uppför och nedför trappor kommer regna ner som attacker och antyda att han kanske ändå inte är så lämplig som president.Men en sak är säker. Oavsett vem som styr världens mäktigaste nation efter nästa val, kommer den personen inte att komma undan stå upp-komikerna försök att hitta humorn i alla situationer och framförallt hos presidenten. Och ganska snart så kan det hända att Joe Biden ramlar igen. Och då är både komikerna och hans motståndare där och hugger, men kanske av helt olika anledningar.Alexander Gagliano, San Francisco.
7/18/20233 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Alberto säljer påsar som ingen vill köpa: Fernando Arias, Bogotá

Utrikeskrönika, 17 juli 2023 Bogotá måndagI Chapinero, ett av Bogotás rikaste områden med restauranger, teaterscener och höga lägenhetsbyggnader med ännu högre hyror, är det ständigt liv och rörelse. Förmögna colombianer, affärsresenärer, turister.Mitt i vimlet står en ung kort, kille på trottoaren. Han bär en grå keps som ser lite för stor ut. Alberto, heter han, och han säljer påsar som ingen vill köpa. Han kommer från Venezuela. Och han berättar att han bott här i Colombia i två månader.De få personer som överhuvudtaget svarar när han frågar om dem inte ska ha en påse skakar bara på huvudet utan att bevärdiga honom med en blick. Men till slut lyckas han få stopp på en man.Jag vill inte fråga om pengar, säger Alberto till mannen, men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att köpa några saker till min lilla prinsessa. Prinsessan som Alberto refererar till är hans tvååriga dotter.”Hon skulle behöva lite mjölkersättning och blöjor”.Ekonomisk kris, hyperinflation och utbredd fattigdom i Venezuela har fått runt sju miljoner människor att lämna landet. Nära hälften av dem har flytt hit till Colombia. Alberto tillhör på ett sätt dem mer lyckosamma, han har tak över huvudet, och tillsammans med sina syskon har han hittills klarat sig okej säger han – trots att få köper hans plastpåsar.Många hitflyttade venezuelaner har varken el, avlopp eller rinnande vatten. De bor i tältläger nära gränsen, ibland på nedlagda flygfält, i baracker gjorda av mjukplast och pinnar. De tillåts inte bygga mer stabila hem eftersom den colombianska regeringen inte vill att lägren ska bli permanenta. Ändå verkar ordet permanent vara en ganska träffande beskrivning efter flera år.Samtidigt är det farligt. Väpnade grupper, narkotikahandel och kriminella gäng är en del av vardagen i vissa områden.Mannen som Alberto pratar med kommer ut ur en närliggande affär. Ja, idag hade jag tur, säger Alberto. Eller rättare sagt har hans prinsessa tur. Mannen tar emot ett stort paket blöjor och en påse med mjölkersättningspulver.Det kommer räcka i flera veckor intygar Alberto.Fernando Arias, Bogota
7/17/20232 minutes, 56 seconds
Episode Artwork

Myten om hur 10 000 papegojor kom till Bryssel: Mikael Sjödell, Bryssel

Utrikeskrönika 14 juli 2023 Jag sitter på min väns terrass i centrala Bryssel. Den är en sådan där otroligt varm, vindstilla sommarkväll när inte ens solnedgången hjälper riktigt mot värmen.Vi sitter och pratar där på terrassen när min vän pekar mot ett träd på en av innergårdarna nedanför oss. Titta, säger han, ser du fåglarna? Först ser jag ingenting, men så plötsligt lyfter en fem, sex fåglar från trädet.De ljusa nästan neongröna fjädrarna sticker verkligen ut. Vilda papegojor mitt i centrala Bryssel.Även om jag blir förvånad av den flygande färgexplosionen, är det här inget nytt. Papegojor har funnits här i decennier. Flera olika sorter.Förklaringen till hur de hamnade just här i Bryssel är lite omtvistad, men den sanning som flest verka sluta upp kring är att ägaren till ett zoo här på 1970-talet släppte ut ett antal olika papegojarter för att förgylla staden.Och sen dess har de förökat sig och blivit fler och fler.Just nu är de över 10 000 stycken. Alexanderparakiter med sina stora röda näbbar, halsbandsparaktier med sina rosa band runt nacken. Och åsikterna om fåglarna går isär.Det finns de som stör sig på att de är för högljudda och stökiga, karvar ut hål i fasaderna och tuggar sönder elledningar och internetkablar. Och de som tycker att staden faktiskt blir lite mer färgglad när de flyger omkring.Nato däremot, verkar inte gilla dem. För ett antal år sen hängde ett stort gäng papegojor vid alliansens dåvarande högkvarter. Där blev de ett sånt problem att militäralliansen fick ringa in falkenerare och satte upp högtalare som spelade rovfågelsljud för att skrämma bort dem.Till det nya högkvarteret som invigdes för fem år här i Bryssel har de inte vågat sig tillbaka.I EU:s nuvarande ordförandeland Spanien gick myndigheterna i Madrid ännu längre. Och genomförde vad man kallade för en "human slakt" av papegojor och steriliserade också deras ägg.Och ett stort forskarlag som för några år sedan fick EU-pengar för att titta på just papegojornas spridning i Europa, konstaterade att fåglarna är "ett akut ekonomiskt, samhälleligt och miljömässigt problem".De skrämmer lokala fåglar och tar över deras bon. Att skjuta de är det mest kostnadseffektiva konstaterar forskarna. Specialbyggda fällor funkar sämre men är tydligen mer accepterar av samhället. Att skrämmas som Nato gjorde, ja det funkar också.Men även om forskarna ville att det skulle bli lättare att snabbt utrota papegojorna och listade de bästa tillvägagångssätten för det, så har jag varken sett prickskyttar i fönstren eller fällor i träden här i Bryssel.Och när jag scrollar igenom EU:s lista över "invasiva främmande arter av unionsbetydelse", som det så vackert heter,  så finns papegojor inte med, i alla fall inte ännu.Kanske beror det på att den tunga EU-byråkratin inte fått luft under vingarna, eller på att för många helt enkelt tycker att papegojorna är vackra att titta på.Mikael Sjödell, Bryssel
7/14/20233 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Hit kommer inte längre svenska flyttfåglar: Lotten Collin, Lannion

Utrikeskrönika 13 juli 2023 Lannion, torsdag morgon.“Det var som en symfoni”, säger Juan Romero.“Världens vackraste symfoni. När jag stänger ögonen kan jag fortfarande höra alla fåglarna som sjöng i min barndom. Den finns här inne i huvudet. Jag glömmer dem inte”, säger Juan.Han knackar sig själv i huvudet med pekfingret. “Min dröm är att symfonin ska höras igen”.Vi står mitt bland stora jordgubbsfält, täckta med vit plast. Bara några kilometer bort ligger platsen där Juan Romero först hörde fågelsymfonin. Doñanaparken, en av Europas viktigaste och mest emblematiska nationalparker och naturreservat, känd särskilt för fågelskådare. Här övervintrar svenska flyttfåglar. Eller: övervintrade. De kommer inte längre, eftersom parken håller på att torka ut.Många hundra mil norrut, tittar Morgan Large ut över fälten i franska Bretagne.“När jag var barn fångade vi fiskar i floderna, säger hon. På fälten här omkring gick flera sorters kor, då var inte alla samma ras. Vi odlade så många olika saker”.Framför oss nu finns bara två grödor. Majs och vete, som används för att föda upp regionens miljoner grisar, kor och kycklingar. Bekämpningsmedlen från fälten rinner ut i vattendragen. Nuförtiden fiskar inte Morgan i floderna längre. Och Bretagnes vackra stränder, kända för sin ovanliga rosa färg, har blivit gröna. Gröna av alger.Varken Morgan, en dödshotad fransk miljöjournalist, eller Juan, en luttrad spansk klimataktivist, pratar om EU:s kontroversiella lag om att restaurera naturområden, den som röstades igenom i går. Enligt lagen ska en femtedel av unionens mark- och vattenområden börja återställas år 2030 så att den biologiska mångfalden blir just – mångfald. Politiker i hela EU mobiliserar kring lagen, efter att den konservativa partigruppen i EU-parlamentet övergett sitt tidigare stöd för förslaget. Men Morgan och Juan rycker på axlarna. De pratar inte, för de är upptagna. Upptagna med att restaurera.Lotten Collin, för P1 Morgon, i Lannion
7/13/20232 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

En norsk fejkreporter som älskar djur: Beatrice Janzon, Helsingfors

Utrikeskrönika, 12 juli 2023 Helsingfors, onsdag.När jag nu under sommaren bevakar nordiska frågor så är det med en helt annan tillvaro än när jag var Norgekorrespondent för 20 år sen. Reaktionerna var inte organiserade över gränserna mot journalister på samma sätt då. Det var mer oskyldigt och det roligaste då var att framförallt norrmän hörde av sig. Jag blev en sorts svarscentral för olika frågor när de sökte på Sverige i norska telefonkatalogen och fick upp vårt korrespondentkontor i Oslo.Det kunde vara ett samtal från en norsk familj som provat kryddan sambal oelek i Sverige på semestern och när de körde tillbaka över gränsen var de så exalterade av smaken att de ville fråga mig vad kryddan heter på norska. De var säkra på att jag gillade den och letade efter den.Det heter nog sambal oelek även i Norge, svarade jag.En man ringde och frågade: Vad gör Kjell Lönnå nuförtiden? Personer i min närhet tittade undrande på mig när jag hade den här typen av konstiga korta konversationer i mobilen närsomhelst på dygnet.I dag är tillvaron betydligt mer skruvad med botar och AI.Den senaste tiden har en sorts kopia av mig som reporter dykt upp i Norge. När jag sökt på norska på nätet om nyhetsämnen har jag fått upp mina egna webbartiklar om Norge – översatta halvdåligt till norska – och med en fejkad bildbyline under. Den manliga fejkreportern presenteras som vän av djur överallt, generell alkoholevangelist och zombienörd. Lite hafsigt är även mitt namn kvar.Det finns många fler artiklar av svenska reportrar. Under en kollegas text presenteras den falska reportern som kaffeguru, wannabe-analytiker och framtidig tonårsidol. Artiklarna läggs ut nu men är flera år gamla. De ser ut att vara publicerade på hemsidan som tillhör en norsk kommuns kvinnojour.Den här gången är det jag som ringer konstiga samtal till Norge. Jag hör av mig till kvinnojouren söder om Oslo med frågan om det är deras webbsida som sprutar ur sig fejkade nyhetsartiklar av mig och andra svenska journalister. Jag kan riktigt höra av tystnaden hur de tappar hakan över det underliga samtalet.Webbsidan visar sig vara en domän som inte längre används, men som på något sätt kapats. Jag forskar vidare. Det ser ut att vara ett indiskt företag med amerikanskt webbhotell bakom som antagligen publicerar artiklar automatiskt, i kommersiellt syfte. För att dra in annonspengar till något som ser ut som en nyhetssida. Liknande upplägg finns på en rad språk med fejkskribenter. En vid namn Narcissus – som beskrivs certifierat introvert, charmig problemmakare och internetfanatiker.Frågan är om jag nu får en märklig finsk fejkkopia när jag rapporterar från Finland i sommar. Så läser ni artiklar av reportrar som beskrivs som zombienördar eller fanatiker av något slag, ja då kan det vara en falsk reporter med stulna nyheter från gårdagen.Beatrice Janzon för P1 morgon i Helsingfors
7/12/20233 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

Schackspelets chatt – en öppning till mannen på gatan: Trygve Ulriksen Skogseth, Warsawa

Utrikeskrönika, 11 juli 2023. Warszawa, tisdagJo, men jag öppnar nog ändå med bonde till E4. Nej, detta är inte en vägbeskrivning. Det handlar om schack, och det är en en klassisk aggressiv öppning.Medan vissa använde allt hemmasittande under coronapandemin till att lära sig något helt onödigt, som att baka till vänner och familj, så la jag alla timmarna i soffan på något mycket mer konstruktivt: att spela schack mot främlingar på internet.Det har gått några år och jag har knappast blivit någon stormästare. När jag kollar min spelstatistik över de nu tusentals partier jag spelat, ser det faktisk snarare ut som att jag blivit lite sämre…Men jag har rätt kul! Eller, jag har åtminstone mer kul än vad annat scrollande på internet erbjuder mig.När den här appen nu konstaterar att jag spelat exakt 4 602 schackpartier – alltså oerhört många timmar jag stirrat ner i mobilen – så får jag nog erkänna att för mig så handlar det om något mer än bara själva spelet.Schack på internet anno 2023 kommer nämligen med chattfunktion. För sådana som mig som gjort det till ett yrke att störa främlingar som egentligen inte alls vill störas med jobbiga frågor så är det ett perfekt verktyg.Det enda som syns utanför brädan är motståndarens användarnamn och en liten flagg-emoji. Och när man väl börjat spela kan man ju bara köra på och fråga typ: "vad heter du? I vilken stad bor du? Jaha, Tel Aviv. Vad tycker du om Benjamin Netanyahus regering?" Är man några drag in så kan ju motståndaren knappast bara ge sig. Då förlorar man ju rankingpoäng. Det tråkigaste som kan hända är lite tystnad.Men några spelare har ingen liten flagg-emoji bredvid användarnamnet, utan ett litet grått fält. Klickar man på det står det att plattformen tagit bort alla ryska flaggor från plattformen efter Rysslands invasion av Ukraina.Om någon inte har en flagg-emoji, då är det omöjligt att inte ställa frågor. Då gör jag som jag gör: jag öppnar med bonde till E4, låter det gå några drag, och öppnar mjukt. "Vilket fotbollslag håller du på?" Börjar med lite kallprat fram och tillbaka. Sen kan man ju testa fråga: "kollar du på statskontrollerade medier? Tror du på vad de säger om kriget i Ukraina?" Man kan även köra klassikern: Putin tummen upp-emoji snedstreck tummen ner-emoji frågetecken.Jag är medveten om att detta knappast är en tillförlitlig opinionsmätning, men jag blir ändå förvånad över vad folk vågar dela med sig av till en främling på internet. På många sätt har dessa små interaktioner blivit det närmsta jag kommer att kunna prata med "mannen på gatan" i Moskva eller St. Petersburg.Jag spelade mot en kille från Jekaterinburg för något år sen. Han sa att han hade en kusin som var i kriget och att han själv förmodligen skulle kallas in armén. Jag frågade vad han tänkte om att eventuellt kriga mot folk i grannlandet.Det blev tyst i chattboxen i någon minut. Sedan kom svaret: "jag kan inte göra annat än att spela det parti de ställer upp framför mig".Sen satte han mig schackmatt.Trygve Ulriksen Skogseth, Warszawa
7/11/20233 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Hur man tar sig fram i Tyskland när cykelsadeln är för hög: Tobias Sandblad, Berlin

Utrikeskrönika 10 juli 2023 Min tyskalärare på gymnasiet brukade visa diabilder på fredagseftermiddagarna. De var svartvita och visade hur han och hans fru reste runt i olika delar av Tyskland när de var yngre. Han trodde han var schysst, men jag blev snarare frustrerad, ville verkligen lära mig tyska, inte kolla på gamla semesterbilder.Den här sommar sätts min 30 år gamla skoltyska på prov på allvar – som Sveriges Radio utsända i Berlin.Jag löser av den ordinarie korrespondenten Daniel Alling som både kan språket och landet sen länge. Kavlar upp skjortärmarna och beger mig iväg mot en presskonferens på den cykel som Alling trevligt nog sett till att hyra.Redan efter några kvarter känner jag att jag måste tänja ut vristerna extra mycket för att få tramporna att nå ned, men förtränger att sadeln nog faktiskt är lite för hög för mig.Luften är varm. Väl framme häller upp jag ett stort glas med vatten och ställer på bordet, riggar en mikrofon, sätter på datorn och och börjar lyssna. Men har svårt att fokusera. Det handlar om Tysklands roll i Europa men det är komplicerat – och på tyska. Jag förstår nästan ingenting. Är fortfarande törstig efter cykelturen och famlar efter glaset, som självklart välter. En vänlig kollega från the Economist plockar fram sina pappersnäsdukar och jag kan lyssna vidare och göra anteckningar efter bästa förmåga.Jag cyklar hem till kontoret genom ett hett Berlin och känner mig plötsligt ensam. Vad gör jag här mitt i en storstad i ett land jag inte levt i, som talar ett språk jag trodde jag kunde ta mig fram på, men där jag inser att jag färdas på en cykel med för hög sadel.Det blir midsommar och jag kommer i kontakt med några andra utländska Berlinbor och får en inbjudan till ett lokalt Rotarymöte veckan därpå.Jag har börjat få ont i ena hälsenan av den onaturliga cyklingen, men när jag kommer hem letar jag upp en verkstadsnyckel och sänker sadeln. Och fortsätter lyssna. Och pratar så fort jag får chansen. Om än med mängder av grammatiska fel.På Rotarymötet sitter jag plötsligt och pratar med allt från företagsledare till politiker. På tyska. Hur gick det till? Snart lämnar jag också Berlin, med tåg, för att med stapplande steg försöka lära känna det stora och viktiga landet, pratar om den politiska utvecklingen, om skillnaden mellan öst och väst, som fortfarande finns kvar. Om företagen som skapar miljontals arbetstillfällen i Europas ekonomiska motor. Om huruvida tågen kommer och går som de ska. Om vardagsproblemen i det lilla, som känns igen. Min granne i tågkupén får ett samtal från sin man som undrar om tonårsdottern får åka in själv till stan med sina kompisar?Och precis som man långsamt lär känna en människa på djupet, blir jag sakta får jag sakta men säkert mer och mer förälskad i Tyskland. Jag räknar dagarna jag har kvar i landet jag precis börjat lära känna, som min tyskalärare visade diabilder ifrån för trettio år sen. Kanske hade han en poäng. Att få en bild av Tyskland är också en del i att lära sig tyska.Tobias Sandblad, Berlin.
7/10/20233 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

EU byter fika mot tapas: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 7 juli 2023 Bryssel, fredag.Från Sverige till Spanien. Från ett ordförandeskap till ett annat. Från en pressresa till en annan. Från Kiruna till Madrid.Faktum är att det är lite som natt och dag.För nu har Sverige lämnat över stafettpinnen som kallas EU:s ordförandeskap till Spanien.Och de senaste dagarna har det varit spanjorernas tur att få visa upp sina prioriteringar för det kommande halvåret och få visa upp sitt land för de inresta EU-kommissionärerna och oss Brysseljournalister.Och det som Spanien visat upp är någonting helt annat än det Sverige marknadsförde på sin pressresa för ett halvår sedan.Det mest uppenbara och den största skillnaden är platsen och årstiden. Sverige tog med alla upp till Kiruna, norr om polcirkeln, i början av januari. Exotiskt, men mörkt och kallt.Madrid mitt i sommaren är raka motsatsen. Få ställen är så stekheta och soliga som den spanska huvudstaden i juli.Temperaturskillnaden mellan dessa båda pressresor är väl ungefär 50 grader.Men det är nästan ett lika stort gap när det gäller vad ordförandeskapen valt att visa upp.I Sverige kretsade mycket kring innovation. Man fick böcker om svenska uppfinningar, vi besökte rymdbasen Esrange och åkte till Kirunas gruva där man annonserade nya fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller.Spanienresan har varit mer kulturbetonad med museibesök för att titta på verk av Picasso och Dalí.På matfronten har det också varit stora skillnader.Den mest återkommande punkten i det svenska pressprogrammet var fika, fika och åter fika.Här i Spanien har det varit tapas, tapas och åter, tapas.Sverige serverade alkoholfri cider och äpplejuice. Spanjorerna tog med hela gänget till en vingård utanför Valladolid.I Sverige serverades mat och dryck typisk tidig svensk middagstid. I Madrid har det varit middag vid halv elva.I Sverige startade de flesta möten i tid. Spanjorerna har haft, ja, låt oss säga en mer avslappnad hållning till det där med mötestider.Likaså har det varit en skillnad i öppenhet och tillgänglighet på mötena. Sverige radade upp ministrar av olika tyngd som alla pratade on record där det var fritt att citera och rapporterad vad som sades.Förutom vid ett tillfälle där premiärminister Pedro Sanchez höll i den inledande presskonferens har alla här i Madrid pratat off record dvs, du som journalist kan använda informationen men inte namnge vem som säger det.När det gäller den traditionella ordförandeskapsslipsen för män och ordförandeskapsscarfen för kvinnor stod Sverige fast vid den traditionen med en ljusblå variant.Spanien, som till skillnad från Sverige fortfarande bedriver en feministisk utrikespolitik, ska istället ge bort en pañuelo, en bandana-liknande näsduk, som ska passa både män och kvinnor.Men detta är precis som det ska vara. Det är en del av charmen med EU:s roterande ordförandeskap som går från land till land varje halvår. Olika länder, olika platser, med olika kulturer som i början av sitt ordförandeskap visar upp vad de ser som det bästa av sitt land och gör det på sitt sätt.Och det hade ju varit tråkigt om alla var precis som Sverige.Andreas Liljeheden, Bryssel.
7/7/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Erdogan på turkisk basar: Mia Odabas, Istanbul

Utrikeskrönikan 7 juli 2023 Istanbul, fredag.Turkisk basar i Nato. Ja, det var en svensk diplomats sammanfattning av det som nu sker bakom kulisserna med den svenska medlemsansökan till Nato. Bara några skälvande dagar kvar till toppmötet i Vilnius, där den svenska regeringen hoppas på ett ja från president Erdogan – som har visat sig vara en mästare på just basartaktiken – politisk basar.Jag tänker på diplomatens ord när jag sitter i den stora basaren, Kapali Carsi, i de äldre kvarteren i stan. En basar som aldrig sover. Det pågår ständigt någon form av handel här – inga varor, hur små de än må vara, byter ägare utan att en rejäl förhandling först har ägt rum.Det börjar med te. Mycket te, gärna äppelte. Fyra sockerbitar i ett litet glas är inte ovanligt, och jag inser att det blir 0-1 i matchen direkt, redan när jag tackar nej till socker. ”Inget socker, frun”, säger porslinsbutiksägaren och höjer på ögonbrynen, ”det är inte nyttigt för den inre glädjen att avstå socker”.Det fortsätter med småprat. Vilken fin turkiska, brer handlaren på när jag stapplar mig fram i det språk som är så rikt när man kan det, och ack så knepigt när man är på min nivå. Jaså, pappa var turk – en uppskattande blick från min motpart, plötsligt ett straffläge i matchen och möjlighet för mig att kvittera – men jag missar straffen och matchen går istället till 0-2 eftersom jag valde turkiska som förhandlingsspråk. Vi fortsätter förhandla, alltså småprata. Du är från Sverige, jaha, då nämns förstås koranbränning. 0-3 innan jag ens hunnit öppna munnen.Men jag tar mig in i matchen, där priset på en tallrik som jag väldigt gärna vill ha står på spel. Det finns många tallrikshandlare och jag berättar att runt hörnet kostar en liknande tallrik hälften. Hälften? Butiksägaren höjer rösten, gestikulerar, visar sitt missnöje. 1-3.Jag reser mig och går ut, butiksägaren ropar: Han sänker priset pyttelite, jag fortsätter gå. Rak i ryggen, stolt över att jag håller min linje. 2-3 och matchen börjar plötsligt bli intressant igen.Men, efter några kvarter gnager tallriksrösten i mig – ”den var ju så speciell, Mia, skulle passa så bra i köket”.Jag suckar och går tillbaka. Butiksägaren skiner upp och gör high five: ”Ni kommer alltid tillbaka! Vi har tiden på vår sida – vi har aldrig bråttom. Vi viker sällan för press, men vi kan att ändra oss när som helst, om vi märker att vi tjänar mer på att göra tvärtom”. Han ler brett när han räcker över tallriken: ”Det vi förlorar på gungorna tar vi alltid igen på karusellerna”.Och, avslutar den turkiske basarhandlaren – vi har alltid roligt när vi förhandlar.Det är ett gigantiskt kliv, men mina tankar går till det som nu sker i Washington, Bryssel, Ankara, Stockholm och Vilnius. Där pågår ett politiskt maktspel på allra högsta nivå som förstås inte går att jämföra med en förhandling om priset på en tallrik. Men grundprinciperna och vissa av verktygen tycks vara desamma: Tålamod, kallt huvud – och varmt te. Med mycket socker.Mia Odabas, Istanbulmia.odabas@sverigesradio.se
7/6/20233 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Uppmärksamheten får de högljudda, provokativa och tvärsäkra: Samuel Larsson, Skåne

Utrikeskrönika 5 juli 2023 Skåne onsdag,Koranen har eldats upp i Sverige, och nu rasar nya vändor i den gamla konflikten mellan yttrandefrihet och respekten för det som hålls heligt. I vissa länder är yttrandefrihet viktigare än respekt för heliga böcker, i andra länder är det tvärtom. Här finns ingen globalt erkänd prioriteringsordning, på värderingarnas världsmarknad fortsätter det råda kaos och kamp. Och inte bara mellan länder, konfliktlinjen skär såklart rakt igenom alla världens länder - bilden är betydligt mer komplicerad än man ibland får intrycket av när man läser om demonstrationer och att 57 muslimska länder kräver ett förbud mot koranbränningar. Och här sitter jag och tänker på Polen. För jag tror heller inte att den här konflikten egentligen handlar om västvärlden och islam. En av de absolut största och bittraste konflikterna i Polen det senaste året handlade om en tv-dokumentär som kritiserade ett katolskt helgon. I det här fallet den polenfödde före detta påven Johannes Paulus II, som fick sin oskuld ifrågasatt vad gäller övergrepp på barn inom den katolska kyrkan.Det blev ett himla liv, och de som protesterade mot denna vanvördiga skymf mot en helig man var kyrkan och fromma katoliker såklart, men kanske allra mest Polens regering. Reaktionerna på vad man uppfattade som ett övergrepp på något heligt var faktiskt inte så annorlunda från de vi nu ser i Mellanöstern efter en svensk koranbränning. Polska regeringen har ifrågasatt om den amerikanska tv-kanal som sände dokumentären borde få verka i Polen. Utrikesdepartementet kallade upp USA:s ambassadör för att protestera. Den regeringstrogna statliga tv:n började sända påvens predikningar på bästa sändningstid och ministrar deltog i gatuprotester mot den totalt oacceptabla skändningen. Allt detta i ett land bara ett kort skutt över Östersjön från Sverige. Min poäng är inte att relativisera varken yttrandefriheten eller rätten att hålla något heligt. Och självklart jämför jag i viss mån äpplen och päron - i Sverige är det yttrandefriheten och inte heliga böcker som har grundlagsskydd. Men ändå. I Polen är regeringens rasande försvar av förre påven uppenbart politiskt motiverat, det är valår och man försöker tala till sin politiska bas. Och jag misstänker att det finns liknande syften på alla sidor av det koranbrännardrama som utspelar sig nu. Att en del av de reaktioner och motreaktioner vi ser är politisk mobilisering snarare än omsorg om yttrandefrihet eller heliga böcker.Konfliktens dramaturgi har som vanligt gett uppmärksamheten åt högljudda, provokativa och tvärsäkra. Men kan vi vara helt säkra på att frågan verkligen är så laddad som de vill ge sken av? Handlar det här verkligen om principer som aldrig kommer kunna samexistera? Kanske, kanske inte. Men innan vi avgör det skulle jag vilja att vi också lyssnade till de andra - de som inte är lika säkra på att svaret är självklart. Och de som inte bara är ute efter att piska upp en opinion. Samuel Larsson, korrespondent i Polen
7/5/20233 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Drömmen om en mer perfekt union: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönika 4 juli 2023 Washington tisdag,Idag är det fjärde juli, USAs självständighetsdag. I butikerna säljs röda, vita och blå barnkläder, med stjärnor och ränder och hyllorna är fulla av grilltillbehör och vattenleksaker för alla pool-partyn som väntar.Jag och min sexåring har flitigt övat på nationalsången the Star Spangled Banner de senaste dagarna. Vi tar i när vi sjunger "..and the rockets red glare, the bombs bursting in air".Amerikanerna är malliga över sin nationaldag. Den 4 juli 1776 antogs självständighetsförklaringen där de tretton kolonierna utropade sig fria från Storbritannien. Även i Sverige har många har hört de mest kända raderna. "Vi ser dessa sanningar som självklara att alla människor är skapade jämlika, att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter, bland dessa är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka". Life, liberty and the pursuit of happiness. Ett drygt decennium senare skrevs konstitutionen, med löftet om att forma en mer perfekt union. Texten börjar med: Vi, folket. We the people.När vi flyttade till USA för tre år sedan fick jag två kopior, en i fickformat av både självständighetsförklaringen och konstitutionen i present av min man. Och jag har fått anledning att bläddra i de tunna böckerna oftare än jag hade kunnat ana under de här historiska, omskakande åren. Vad säger konstitutionen om en president som vägrar erkänna sig besegrad efter ett val? Som anklagas för att ha uppviglat till uppror? Som är brottsåtalad? Vad säger konstitutionen om en presidents ålder? Om hur stor ensam makt den har? Vad står det egentligen om aborträtten? Om yttrandefriheten? Om rasdiskriminering? Om vapenrättigheter?För bara några dagar sedan fattade Högsta Domstolen nya vägledande beslut som direkt påverkar miljontals amerikaner kring yttrandefriheten, rasfrågan, hbtq-rättigheter och presidentmakten. Och det bläddrades i böckerna igen.Att bo i USA är att på olika vis konfronteras med hur landets historia av våld och orättvisa och framsteg och upplysning präglar det moderna samhället. Och drömmen om en mer perfekt union som grundlagsfäderna beskrev i allra högsta grad levande. Det kokar någonstans ned till det, oavsett om man är för eller emot fri abort, friheten att bära vapen öppet, friheten att få neka samkönade par vissa varor, frihet från diskriminering och rasism eller någon av de andra frågorna som väcker så starka känslor.Men problemet är att få idag verkar kunna enas om vad en mer perfekt union betyder. Knappt ens kring vad liv, frihet och strävan efter lycka egentligen innebär.Vi ska idag fira vår sista fjärde juli för den här gången i USA. Och jag och min son kommer som vi övat, göra en dramatisk konstpaus innan slutklämmen, .."oh say does that star spangled banner yet wave, over the land of the free and the home of the brave".Och fyrverkerierna kommer lysa upp himlen över det splittrade Amerika.Cecilia Khavar i Washington
7/4/20233 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Midvinternattens köld är hård: David Rasmusson, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria, måndag.Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Ja, samtidigt som ni hemma i Sverige klädde midsommarstången, sjöng små grodorna, trivdes bäst i öppna landskap och kanske till och med kryddade ert brännvin med johannesört så tog midvinterns sitt grepp om oss här i den södra hemisfären.Här i Sydafrika är inte greppet sådär ruskigt starkt, i alla fall inte med svenska mått mätt. På dagarna är det runt 20 grader och lite krispigt i luften, som en fin majdag därhemma. Själv går jag runt i jeans och skjorta eller ibland i t-shirt och tycker det är lagom varmt och skönt.Jag sticker ut i gatubilden. Kylan får sydafrikanerna att bylsa på sig. Det är fodrade jackor, tjocka tröjor, rejäla stövlar och mössor som gäller. Jag har till och med sett folk gå runt i skidmasker där bara ögonen sticker ut.På radion går reklamjinglar från elektronikvaruhus om hur de har kvar elektriska element i lager och att de bjuder sina kunder på varm choklad för att värma sig. Jag skrattade självgott första gången jag hörde det. Varm choklad när det är 20 grader ute.Det heter midvinternattens köld av en anledning. För så fort solen går ner vid sextiden så börjar temperaturen sjunka snabbt ner mot en fyra-fem grader. Inte så farligt tänker ni kanske, men i ett land där det elva av tolv månader om året är helt onödigt med element och där de därför inte existerar och där isolering av hus är ett främmande begrepp så får de sina konsekvenser.Det blir, på ren svenska, svinkallt. Jag hade blivit förvarnad, men lyssnade inte. Det var ju ändå Afrika jag skulle till i sommar, eller hur.På kvällarna är det jag som får bylsa på mig. Raggsockor, långkalsonger och fleecejackan åker på medan jag småhuttrande hasar mig runt i huset med en värmande kopp te i händerna.Å andra sidan så har jag både fleecejacka, raggsockor, långkalsonger och ett tjockt vintertäcke att krypa in under på nätterna. Och dessutom en generator på tomten jag kan dra igång när strömmen går, vilket den gör regelbundet.Bara några hundra meter bort ligger en kåkstad fylld med plåtbaracker. Där kan jag tänka mig att midvinternattens köld verkligen är hård.David Rasmusson, för P1 Morgon i Pretoria
7/3/20232 minutes, 59 seconds
Episode Artwork

En historia med många bottnar: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönika 30 juni 2023 Bogotá, fredagSom många andra journalister tog jag mig till det militärsjukhus här i Colombias huvudstad där de fyra barnen som hittades vid liv efter 40 dagar försvunna i djungeln lagts in för vård. Trycket från hemmaredaktionerna var stort, barnens otroliga öde engagerade även i Sverige – hur lyckades de överleva, hur mår de, vad händer nu? Frågorna var många.  Jag kom i kontakt  med två familjemedlemmar. Under ett av dessa samtal hörde jag den första antydan om att det fanns en konflikt –- när jag sa till en moster att jag hade bett om en intervju med barnens pappa, så sa hon: HAN har inte rätt att uttala sig om barnen! Jag frågade lokala kollegor, som inte heller förstod riktigt vad det var frågan om.I flera program i radion fick jag prata om de olika bottnar som historien om de fyra barnen rymmer – bakom solskenshistorien dolde sig en grym verklighet – ursprungsbefolkningar som ständigt lever i skottlinjen för olika väpnade konflikter, bortglömda och isolerade i sina byar.Men jag visste inte då, att det snart skulle uppenbara sig ytterligare en av de där bottnarna, som gjorde frågan ännu mer komplex.Barnens anhöriga på mammas sida gick ut och anklagade pappan för misshandel av frun och våldtäktsförsök på äldsta dottern Lesly, trettonåringen som blev hjälteförklarad efter de 40 dagarna i djungeln. Pappan avvisade anklagelserna, han har aldrig gett sig på trettonåringen, de andra vill bara tjäna pengar på barnen och därför hittar de på för att jag ska bli av med vårdnaden, sa han i en tv-intervju. Om misshandeln av frun så var hans svar: Ja, jag slog henne ibland, men bara lite.Ett colombianskt tv-team som jobbar med granskningar åkte till byn Araracuara, där familjen – alltså de fyra barnen, pappan och mamman – var ifrån. De intervjuade ett flertal ledare för huitoto-folket, det amazonas-urfolk som familjen tillhör.Huitoto-ledarna bekräftade anklagelserna mot pappan och sa att misshandeln mot kvinnan var grov.Och de berättade att deras eget rättssystem fann pappan skyldig. Han dömdes enligt traditionen till att dricka en lokal medicin i höga doser, om han överlevde så hade han en ny chans i livet, om han dog så betydde det att ondskan i hans själ inte gick att bota. I media hävdade pappan att han flytt undan hot från väpnade grupper, det är lögn, sa huitoto-ledarna till tv-teamet. Han flydde undan sin dom, sa de.Pappan nekar till allt. Men han har sen programmet sändes i tv i söndags inte synts till i media nått mer. En domstol kommer att avgöra vem som till slut får vårdnaden om barnen. Och här sitter man med besk smak i munnen och tänker på hur tufft de fyra barnen har det, alltså även nu, med en sån konflikt runt omkring sig, när de skulle behöva all världens lugn och kärlek.En historia med fler bottnar än man vågade tro från början.Ivan Garcia, Bogotá för P1M
6/30/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Fransmän beter sig som om midsommar var en helt vanlig dag: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika den 29 juni 2023. Paris torsdag.Ljusstressen, känner du också den? Det har ju redan vänt. Vi går det facto mot mörkare tider. Å jag som ännu inte haft tid att TA VARA PÅ SOLEN...Denna nedärvda nordliga solstress, som inpräntades i oss långt före brunbrända ben kom på modet. Höet måste in, innan regnet kommer. Å sen midsommar utomlands på det...En gång packade jag ner en ministång klädd med svenska ängsblommor i resväskan när jag skulle tillbringa midsommarafton i Grekland. Ett annat år när jag på grund av ett bröllop befann mig på Island denna den bästa av alla dagar slutade det hela med tårar. Ingen stång, ingen jordgubbstårta ingen färskpotatis med gräslök och gräddfil, och det var inte bara "tyvärr lite kallt i vinden med risk för några skurar", det var tjock dimma. I år firade vi för andra året i rad midsommar i Frankrike, där folk ju beter sig som om midsommarafton VORE EN HELT VANLIG DAG. Det är viktigt att ta seden dit man kommer men på just midsommarafton går det väldigt knackigt med integrationen för min del. Sociala medier är dessutom knökfulla med bilder på svenska vänner i kransar och storblommiga klänningar. Själv hade jag både prioriterat bort bakning av jordgubbstårta i år och glömt köpa matjessill. Lyckligtvis blev vi inbjudna till ett svenskfranskt midsommarfirande i parken Bois de Vincennes i Paris.Eftersom det är en vanlig arbetsdag började firandet kl 19. Det var knytis i gräset med jordgubbar, snaps, och kakor med svenska flaggor. Någon hade tagit med ett mickstativ, som vi formade till ett kors och klädde med gröna löv och blommor. Vi sjöng snapsvisor, som vi försökte översätta till franska. "Helan går", var redan svårt, men det var inget emot översättning av: "hoppfaderallanlallanlej". Sen smög sig skymningen på och då var det dags för dans kring stången. En kvinna tog fram en gitarr, och ledde sången. Varför har jag aldrig tidigare dansat i skymning? Succé! Det var ljumt, skumt, dunkelt, helt magiskt, och med ens väldigt enkelt att förstå varför denna natten historiskt är förknippad med övernaturliga väsen och krafter.Sen sjöng vi små grodorna, och ja den biten bröt ju magin lite... Men med tanke på att låten från början är en gammal fransk militärmarsch, så kändes cirkeln sluten på något sätt. "I takt kamrat. I takt kamrat." Sen funderade vi över hur man översätter Midsommar till franska: mi-été, kanske. "Mi- été?", sa en av fransmännen skeptiskt. Mitten av sommaren? Vi är ju inte i mitten av sommaren än... Plötsligt blev det så tydligt för mig hur orimligt det är att jag börjar känna höststress redan innan semestern ens har börjat. Och jag bestämde mig där och då för att det är dags att jag anammar den franska synen på sommar och semester. Det har inte redan vänt, vi är inte ens i mitten av sommaren än. Sen tog vi tunnelbanan hem, jag mycket tacksam över denna franska vinkel på vårt svenska midsommarfirande. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
6/29/20233 minutes, 32 seconds
Episode Artwork

Stäng av Internet!: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika Bangkok onsdag,I början av juni kom det ett brev till myndigheterna i den indonesiska provinsen Banten på ön Java. Avsändare var ledaren för den lilla ursprungsbefolkningen Baduy. I brevet begär gruppen att myndigheterna ska stänga av all tillgång till internet i området där Baduy-folket bor.Folkgruppen Baduy är runt tolvtusen människor som lever i och på de skogbeklädda branta sluttningarna vid Kendeng bergen på västra Java. Deras sätt att leva har inte förändrats mycket under de hundratals år de levt i området. Vissa har kallat Baduyfolket för Asiens Amish för att de har valt att leva i avskildhet från resten av världen. Den sundanesiska ursprungsbefolkningen lever på vad skogen ger och förkastar teknik, pengar och traditionell skolgång.Nu vill Baduyfolket att de indonesiska myndigheterna ska stänga av internet i området där de bor för som de säger minimera den negativa påverkan internet har på deras sätt att leva.  I brevet skriver ledaren för minoritetsgruppen att tillgång till internet hotar deras livsstil och skadar moralen hos unga som kan frestas av farligt och ohälsosamt innehåll på nätet. Något som gruppens ledare anser hotar hela Baduyfolkets existens.Men det här är en begäran som har delat Baduyfolket. Det finns de som lever lite utkanten av folkgruppen och kallas de yttre Baduy. Den delen av minoritetsgruppen har tagit till sig viss teknik och utveckling. Några har till och med startat företag som är beroende av tillgång till internet. Det handlar framför allt om guider som tar med turister på vandringar i bergen. Dom menar att deras möjlighet till försörjning drastiskt kommer att påverkas om myndigheterna stänger ned internet i området.De lokala myndigheterna som fått ta emot begäran säger att man i huvudsak vill tillgodose Baduyfolkets önskan som naturligtvis ska få behålla sina traditioner, unika sätt att leva och lokala visdom. Tjänstemän säger också att man måste ta hänsyn till de yttre Baduy som använder nätet för sina onlineföretag. Men varnar samtidigt för att besökare eller turister möjligen skulle kunna komma åt webben och visa innehåll som kan vara olämpligt att visa för Baduyfolket. Som du hör det är ingen lätt fråga att besluta om. Därför har lokala tjänstemän skickat avgörandet till Indonesiens informationsministerium i Jakarta som nu ska träffa Baduyfolket och bestämma hur det kommer att bli.Det troliga är att Baduyfolket kommer att få som de vill. Ursprungsbefolkningen är sedan 1990 ett skyddat minoritetsfolk och har med det ett speciellt skydd mot yttre påverkan. Vilket internet måste räknas som.Internetfrihet i det konservativa Indonesien med muslimsk majoritet är en kontroversiell fråga. Regeringen har förbjudit hasardspel och pornografi och kräver att internetleverantörer filtrerar bort innehåll som de anser vara olämpligt. Om man nu kommer gå med på att blockera internet för att skydda folkgruppen och dess unika sätt att leva så är det ett unikt beslut. Kritiker menar att det är ett intrång på de mänskliga rättigheterna där tillgång till information är viktig, men samtidigt säger andra att man borde se det som en mänsklig rättighet att slippa internet.Peder Gustafsson, Bangkok. peder.gustafsson@sverigesradio.se
6/28/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Skrönornas bibel fick till slut rätt: Alexander Gagliano, Edmonton

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Edmonton, tisdag."Otroligt men sant". Så hette en tjock mörkgrön bok som stod i bokhyllan hemma hos oss när jag var liten. En bok fylld med vad som beskrevs som bisarra, förbluffande och otroliga historier, som var sanna på riktigt, påstod man.Två avsnitt fascinerade mig mest, jag läste dem många gånger. De handlade om USA.Ett kapitel tog upp märkliga sammanträffanden kring morden på två amerikanska presidenter: Kennedy och Lincoln. Visste du till exempel att Kennedy hade en sekreterare som hette Lincoln och Lincoln en sekreterare som hette Kennedy. Lincoln sköts ihjäl i Fordteatern. Kennedy sköts ihjäl när han satt i en bil av märket Ford Lincoln.Det andra kapitlet jag läste om och om igen var det om Titanic och om alla de fartyg med liknande namn som gått under eller varit nära att gå under efter den stora katastrofen 1912. Ett av fartygen hette Titanion, vill jag minnas, och var nära att krocka med ett isberg några år efter Titanic. Och 14 år innan katastrofen, 1898, skrev författaren Morgan Robertson en novell som handlade om ett fartyg som krockar med ett isberg i Nordatlanten och går under. Fartyget i boken hette Titan.Flera av de här skrönorna har senare visat sig inte stämma helt, men de fanns ju ändå nedskrivna i en bok - en sorts skrönornas bibel - som var fascinerande att leva sig in när man var liten.För nio dagar sen hände något som fick alla Titanic-intresserade att gå igång, nämligen de medialt uppmärksammade händelserna med undervattensfarkosten som försvann. Turist-ubåten som var på väg till Titanics vrak på 3800 meters djup, men som en timme och 45 minuter in i sin dykning tappade all kontakt med omvärlden.Räddningspådraget följdes av alla världens medier. Skulle man lyckas hitta dem? Plötsligt kom beskedet att kustbevakningen hade snappat upp ett bankande ljud från djupet, ett ljud som upprepades var trettionde minut. Hoppet tändes igen, samtidigt som klockan tickade. Syret ombord kunde ta slut närsomhelst.Nu, efter att farkosten hittats i bitar på havets botten, bara 500 meter från Titanics vrak, så vet vi att den här turist-ubåten, eller undervattensexpeditionernas nya flaggskepp som företaget bakom beskrev det, förmodligen imploderade redan förra söndagen innan räddningsinsatsen ens hade kommit igång. Skrovet var för svagt, tror man.Regissören till storfilmen Titanic, James Cameron, har liknat den här farkostens öde med atlantångarens undergång för 111 år sen, inte minst på grund av ubåtens namn.Historien om den här lilla undervattensfarkosten kommer att studeras, analyseras och utredas in i minsta detalj den närmaste tiden... men det jag mest tänker på nu är om förlaget bakom boken "Otroligt men sant", skrönornas bibel från min barndom, kommer lägga till den här olyckan i sin nya upplaga i kapitlet om Titanic. En sorts kompletterande text om farkosten - som otroligt, men sant - gick under namnet Titan.Alexander Gagliano, Edmonton.
6/27/20233 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Om ett dramatiskt dygn i Ryssland: Johanna Melén, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, måndagDet finns så många detaljer och intrikata stickspår att minnas från det dygn då Sverige firade midsommar men då marken skakade under Ryssland. Då Jevgenij Prigozjin och hans privatarmé påbörjade vad de själva beskrev som en rättvisemarsch mot Moskva men som president Vladimir Putin kallade ett väpnat myteri.Som filmklippet från tidig morgon i Rostov-na-donu där Jevgenij Prigozjin ses sitta och samtala, helt odramatiskt, med Rysslands vice försvarsminister och ställföreträdande generalstabschef. De försöker få honom på andra tankar medan Prigozjin anmärker på att vice försvarsminister du:ar honom. Nej det gör jag inte alls, säger vice försvarsminister Junus-bek Jevkurov Eller som det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovas känslosamma budskap inspelat från klostret i den för den ortodoxa kyrkan heliga platsen Sergijev Posad. Bleksminkad och med håret täckt av en sjal talar hon om Judas och om vikten av att sluta upp för landets framtid.Eller som bara det faktum att den ryska propagandans okrönta drottning Margarita Simonjan förblev tyst under hela det dygn tumultet varade.Själv kan jag inte riktigt släppa den video Jevgenij Prigozjin publicerade midsommaraftons morgon där han under en halvtimme berättar sanningen om kriget i Ukraina, som han själv ser den, men som också liknar analysen otaliga regimkritiska ryssar sedan länge redan gjort. Att Ryssland inte hotades av vare sig ukrainsk militär eller Nato. Att tiotusentals otränade ryska soldater skickats som kanonmat rakt in i döden. Att den ryska armén ätits upp av korruption och att operationen i Ukraina delvis iscensattes för att den ryska eliten skulle kunna roffa åt sig ännu mer ekonomiska resurser att dela mellan sig i sin omättliga glupskhet efter i första hand rikedom. Att ingen tänker på sitt land utan bara på sin egen välmåga.Jevgenij Prigozjin sa också att president Putin förses med lögnaktig information som inte har någonting med verkligheten att göra.Kanske tänkte Jevgenij Prigozjin att han vände sig direkt till Vladimir Putin, som den enda sanningssägaren i ett hav av lögnare. Till den president han gjort allt för. Men det föll inte i god jord. Vladimir Putin talade istället om en dolkstöt i ryggen och om ett förräderi och förde tankarna till 1917 då Rysslands siste tsar störtades och inbördeskrig utbröt.Att Jevgenij Prigozjin trots det går fri, frias från alla brottsmisstankar, var ytterligare en iögonfallande vändning under ett historiskt dygn i ett Ryssland som nu går in i oredans tid.Att det slutade så är en av många pusselbitar kvar att lägga. Och som vanligt i Ryssland kan man anta att det kommer ta sin tid innan hela pusslet över denna midsommarhelg är lagt.Johanna MelénJohanna.melen@sr.se
6/26/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Mitt midsommarfirande: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönika 23 juni 2023. Stockholm fredag.Redaktören uttrycker ett önskemål inför den här krönikan."Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av ett fint, härligt midsommar-minne - som får folk på bra humör och ger dem lite längtan till det fina som nu kommer, när allt prunkar och växer å e så häääärligt?""Inga problem, svarar jag utan att tänka"Sekunden senare vaknar jag upp ur min välvillighet - och får lite panik.För, slår det mig, mitt förhållande till midsommarfirande skiljer sig nog en aningens från redaktörens.För liksom julfirandet, var även midsommaren något av ett mysterium i min ungdom. Eller snarare - ett mysterium i mina föräldrars liv.Deras mysterium blev till en början även mitt.Dom invandrade från sydligare breddgrader, hade självklart inte en aning om vad som varje år i slutet av juni pågick på dansbanor, fotbollsplaner, i stugbyar och skärgårdar.Så, inget midsommarfirande i min barndom.Först i tonåren blev jag själv en del av midsommarsekten, dock utan att helhjärtat falla för vare sig skuttande grodor eller prästers kråkor.Midsommarfirandet definierar, tycker jag, mer än mycket annat svensken och det svenska.För ett antal år sedan kläckte ett parti idén om att man skulle ha ett språktest för ickesvenskar som stod på kö för att bli omstöpta till riktiga svenskar.Att det här partiet missade det ultimata testet för svenskhet, det förvånar mig.För tänk om varje invandrad man och kvinna som vill bli medlemmar i svenskklubben istället skulle ställas inför är ett rejält midsommar-test.Fällorna i ett sånt test skulle vara många.Ett delmoment - ett bord överbelamrat med svensk klassisk midsommarmat; sill, potatis, gräddil med gräslök, knäckebröd å västerbottenpaj, jordgubbar, svenka jordgubbar, rabarberpaj, och NUBBE!Men också en lömskt placerad cevap, eller ett kebaspett, mitt bland senapssillen å varmrökta laxen - en försåtligt placerad mina.För ingen normal människa skulle välja en sirlig bit sill, inmosad i tonvis med lök i någon form av sockersyrlig brygd, istället för en välkryddad, grillad cevap.Jo, förutom en svensk då.Ett annat test - hoppa som en groda runt en stor fallos...Därefter sjunga å lajva prästakråkan som rumlar ner i ett dike - förmodligen på grund av abnorma intag av nubbe...Agnarna skulle definitivt sållas från vetet.Nå, vad är då min spaning?Jo, för att uppskatta midsommar-firandets fröjder till fullo måste man - hävdar jag - definitivt vara svensk sedan generationer tillbaka.Å jag själv då, född i Småland, uppvuxen i Skåne - som till slut lyckades komma ett steg längre än mina från Jugoslavien invandrade föräldrar.Hur gör jag?Jodå, jag börjar med löksillen - som jag för övrigt älskar - sveper den med en sljivovica och avslutar kalaset med en cevapcici, serverad på bosniskt vis i nybakat pitabröd.Milan Djelevic, som önskar er alla en glad midsommar!milan.djelevic@sverigesradio.se
6/23/20233 minutes
Episode Artwork

Mörka moln av hot och hat över Pridefestligheterna: Carina Holmberg, Göteborg

Utrikeskrönika torsdag 22 juni Mörka moln av hot och hat svävar över Pridefestligheterna i Oslo Göteborg torsdag Det rustas till fest i Oslo och staden pyntas i regnbågens alla färger. Engagemanget är stort och i år ska årets Pride bli större än någonsin, något alldeles enastående hoppas arrangörerna.Jag anar en viss revanschlusta, att ta igen den man förlorat. Att stå upp för sina rättigheter och människor lika värde.Men över alltihop svävar ändå mörka moln av hot och hat.Pridefestligheterna i Oslo vid midsommartid förra året blev en skräckupplevelse. Det var en ljummen sommarnatt, centrum var fullt med folk på festhumör som såg fram emot en av höjdpunkterna under Prideveckan, den stora paraden.Det var den första Prideparaden efter flera år av pandemi och 50 år efter att homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge. Det fanns mycket att fira.Men strax före kl 1 natten mot lördag öppnade en man eld och sköt vilt på en populär bargata.Två personer dödades och över 20 skadades innan mannen stoppades.Ett hatbrott, ett terrorbrott, riktat mot homosexuella mitt i centrala Oslo och en ljus sommarnatt och människor fylldes med fasa. Dagen efter dådet stod jag där på bargatan och såg hur berget av blommor växte, människor grät, stirrade tomt framför sig och många var rädda.Allt skedde precis utanför porten till hotellet där jag brukar bo och tankarna kommer att om marginalerna varit annorlunda så kunde jag också hamnat där mitt i skottlossningen. Vad skulle bli nästa måltavla? Hur kan det här hända mitt ibland oss? Frågorna hopade sig och arrangörerna avlyste paraden, det gick inte att garantera säkerheten. Sorgen var total. Regnbågens färger blev nu också återigen en kristallklar, knivskarp påminnelse om det hot och hat och utsatthet som riktas mot det färgerna står för.Ett år senare planeras för nya festligheter. Återigen ska kärleken firas i Oslo i regnbågens färger. Förra årets gärningsman är gripen och dömd. Men fortfarande finns de där eländiga, mörka molnen kvar – fyllda med hat och hot som skapar oro.I mitten av juni  nås vi av nyheten att Prideparaden i Östterrikes huvudstad Wien var måltavla för ett attentat. Polisen kunde avvärja hotet och tre personer grips.Och bara dagar innan årets pridefestligheter i Oslo grips en man i 20-års åldern av norsk polis misstänkt för hot mot årets Pride. Efteråt vittnar arrangörerna av årets Pride  om hur hatet och hetsen ökar mot homosexuella i Norge. Pride är inte bara glitter och fest - det är också ett viktigt budskap om människor lika värde. Kärleken ska firas i regnbågens färger i Oslo. Det är en viktig markering och nu laddar staden för en rekordstor parad. Jag önskar Happy Pride och en klar himmel i regnbågens alla färger. Bort med mörka moln av hot och hat. Carina Holmberg för P1 Morgon.
6/22/20233 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Vilken jävla guldbiljett: Caroline Kernen, Kapstaden

Utrikeskrönika onsdag 21 juni Kapstaden, onsdag.Jag är långt hemifrån nu, ja inte bara nu, det har jag varit en del de senaste fyra åren.Som utrikeskorrespondent har jag rest över typ hela världen. Men nu är det snart över för den här gången – och när jag reflekterar över den här tiden så är det en sak jag fastnar mest på; det vinröda lilla guldet.Mitt svenska pass. Gud, vad jag har haft koll på mitt pass de senaste åren och gud vad jag har fått en annan känsla inför det – vilken guldbiljett i livet!I flera situationer genom åren har det blivit tydligt vad det där lilla häftet gör. Som när jag spenderat några dagar i flyktingläger på Lesbos – det lilla planet med bara en sittplats på varje rad ska ta oss till det grekiska fastlandet och jag ska sen vidare i Europa.En ung tjej i kön fipplar med sina knappar på jackan, hon tittar sig omkring hela tiden. Hon stoppas när vi ska gå på, två gränspoliser går igenom hennes papper. Jag viftas förbi som ingenting – hon kommer aldrig på planet. Så många människor på den där ön som skulle ha gjort vad som helst för att få vara ägare av mitt pass.Eller som i Ukraina, långa köer av människor som vill ut ur sitt hemland, in i Europa för att kriget nyligen startat. De står där i kylan, en tjej håller i sin katt, utan bur eller koppel. Jag får gå förbi, i en annan kö. Bara rakt förbi.Ja, det där lilla vinröda häftet har varit en riktig räkmacka.Jag har tidigare i livet alltid längtat ut – som uppväxt med en förälder som inte kommer från Sverige har jag också tittat lite med ögon utifrån. Tänkt att varför skulle jag vilja bo här? Hela världen finns ju. Vädret här är ju sämst, mörkt, blött, kallt och folk är asociala. Sverige har inte känts som det roligaste, häftigaste alternativet.Men i takt med att jag träffat så många människor som gapat åt vad jag berättat. Vars ögon blivit stora som tefat när de hör om hur man kan komma från inga pengar alls och ändå få det där drömjobbet man vill ha. Inte bara för att man har tur eller skicklighet att fixa ett stipendium – nej, för att utbildningen inte kostar. Är det sant? Har de frågar. Det kan inte vara sant, har några sagt. Eller hur man kan överleva dödliga sjukdomar, behandlas länge och ändå inte vara skyldig någon en enda krona efteråt.Jag säger inte att det inte finns problem, och jag vet verkligen att livet inte är lätt för alla bara för att man bor i Sverige. Men att träffa unga personer runt om i världen med så olika förutsättningar i livet. Som 17-åriga Akbari i ett slumområde i Indien – som har ett plaströr i halsen efter att hon drack någon syra av misstag. Hon bodde på gatan, och var så törstig. Eller Thandiswa, här i en av Kapstadens kåkstäder, som kämpar så hårt för att få börja plugga, för att själv kunna få uppfostra sina barn någon annan stans - men som inte vet om det kommer bli så.De har gett mig en nyfunnen ödmjukhet och tacksamhet in för det faktum att jag föddes just här och allt vad det gett mig. Jag längtar inte längre någon annanstans -– å tack så mycket världen, och tack till dig som lyssnat på alla berättelser – och hejdå,i alla fall för ett litet tag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sr.se
6/21/20233 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Buss 666 och Polens balansgång: Samuel Larsson, Warszawa

Utrikeskrönika Warszawa tisdagDet här kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Högljudda protester från konservativa katoliker här i Polen har gjort att landets förmodligen mest berömda busslinje nu går i graven. På lördag kör buss nummer 666 till Hel för sista gången.Hel är en liten idyllisk stad längs Polens Östersjökust, och busslinje 666 har i flera år tagit turister och boende till och från de milslånga sandstränderna i området. Men nu är det alltså slut.I kristen tradition är 666 djävulens nummer, och att just den bussen går till Hel, ja det blev alltså för mycket för en del, och protester mot busslinjen har förekommit i flera år. Konservativa katolska tidskriften Fronda har kallat bussen för ”skandalös anti-kristen propaganda, en satanism som underminerar den polska statens kristna ordning”.Och jag kommer att tänka på min vän, den glade amerikanska pastorn, som aldrig tröttnar på att berätta om hur han besökt staden Hell i Norge, på grund av dess roliga namn. Och hur han frustande av skratt beskrev fotot han tog på det lilla gula huset som var stadens godsterminal, en text som på engelska blev ”god's expedition, Hell”.Man kan uppenbarligen förhålla sig på olika sätt till den här typen av religiösa referenser. Och det konstiga är kanske inte att det finns de som känner sig kränkta här i det djupt religiösa Polen, hur högljudda de än varit är de även här bara en marginell grupp. Nä, det anmärkningsvärda är kanske i stället att de fått gehör hos det lokala kollektivtrafikbolaget, som alltså slopar linjen.Eller, för att vara mer exakt, själva bussen och linjen kommer finnas kvar, men från och med nu i helgen, med ett nytt nummer. En talesperson från trafikbolaget bekräftar att ändringen sker efter påtryckningar och klagomål.Men nu har samma bolag i stället fått nästa högljudda grupp på halsen. De som tvunget vill att linjen ska få behålla sitt ikoniska nummer.Buss 666 till Hel är nämligen en känd turistattraktion, och – menar vissa – en bra affär för trakten på grund av alla som tar omvägen därom bara därför. Lite som när min vän, den glada amerikanska pastorn, besökte Norge.Jaha, så vad gör man då, som regionalt trafikbolag som bara i lugn och ro vill köra buss – men nu hamnat i kläm mellan å ena sidan indignationen hos det traditionella religiösa Polens mest konservativa krafter, och å andra sidan möjligheten till en helt gratis socialamediervänlig pr-succé?Hur trafikbolaget hanterar sitt dilemma får vi se, men jag tänker att hela historien är som en spegel av Polen i stort. Ett land som präglas djupt av samma dragkamp mellan religiöst och sekulärt, mellan traditionellt och modernt. På alla nivåer och i stort sett alla frågor. Från detaljer i kollektivtrafiken hela vägen upp i rikspolitiken. Och vidare rakt in i den begynnande valrörelsen – från Hel till huvudstaden.Samuel Larsson, Warszawa
6/20/20233 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Hur jag blev en ofrivillig turist: Sara Assarsson, Stockholm

Utrikeskrönika 19 juni 2023. Stockholm, måndag.I ett svalt redaktionsrum långt från min vanliga reportertillvaro reflekterar jag över min senaste resa till Östafrika och det som varit min kontorsmiljö de senaste tio åren."Har du nåt till mig?"Parkvakten tittar hoppfullt på mig när jag samlar ihop mina saker och reser mig från stolen. Det är uppenbart att den äldre mannen som precis bjudit in mig för en pratstund förväntar sig några hundralappar för besväret. Jag förklarar att jag som journalist inte kan betala för en intervju, men lovar att köpa något från de många hantverkarna som säljer smycken och vackert dekorerade skålar på gatan utanför.Det hör inte till vanligheterna att jag hamnar i ett turistmecka under mina resor till Afrika. Tvärtom brukar folk snarare nyfiket undra "Vad gör du här?" när jag slår mig ner i knökfullt väntrum, vinkar in en motorcykeltaxi eller räcker över några slantar för en skål hembryggt öl. Inte sällan blir jag bjuden på middag eller meddragen på bröllop och fester – allt för att hälsa en nyanländ välkommen.Men i västra Uganda, dit välbärgade turister reser i små propellerplan för att få en glimt av bergsgorillorna, är situationen en helt annan. Redan när jag kliver ur Jeepen och chauffören dragit ett skämt om "afrikansk massage" som han kallar de skumpiga vägarna förstår jag att det här kommer att bli annorlunda resa. Jag ses inte som journalist, utan en turist som förväntas sticka en 20-dollarsedel i varje handslag.Och det är klart, för folk som är beredda att betala närmare 8 000 kronor för att traska genom djungeln i hopp om att se en gorilla är 20 dollar småpengar."Hur mycket av pengarna går till er?" frågar jag parkvakten Herbert som var en av dem som tidigt jobbade med att vänja gorillorna vid människor."Ingenting, inte ens en pension får vi."Situationen skaver. Vart går egentligen alla pengar som gorillaturismen genererar? Är det värdigt att människor som har bott i skogarna i hela sitt liv ska tigga och bocka för rika turister?Det finns en desperat förväntan hos nästan alla jag träffar att just de ska få visa mig runt, bära mina saker eller skjutsa mig till nästa by. Jag blir erbjuden att gå på guidad tur genom kaffeplantager och att "interagera" med Batwafolket som tvångsförflyttades när deras skog blev nationalpark.Nu försörjer de sig genom att visa upp sina hyddor med stampat jordgolv för turisterna.Att betraktas som en vandrande plånbok är besvärligt för en journalist. Vårt jobb bygger genuina möten och trovärdiga källor - inte en välregisserad rundvandring. Det tar några dagar för mig att skrapa på ytan lära känna människor bakom turistfasaden. Jag börjar löpträna med parkvakterna och blir snabbt accepterad som en i gänget.När det är dags att åka hem lämnar jag generös dricks till personalen på det lilla pensionatet jag bor på. Till de som väckt mig med kaffe, bäddat min säng och tvättat mina leriga löpskor. Och i stället för att åka därifrån i en luftkonditionerad SUV hoppar jag bak på en motorcykel som rivstartar i gruset!Sara Assarssonsara.assarsson@sverigesradio.se
6/19/20233 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Putin och sanitära zoner

Utrikeskrönika 16 juni 2023. Stockholm, fredag.För några dagar sedan träffade Rysslands president Vladimir Putin en grupp ryska krigsreportrar för att svara på deras frågor. De satt kring ett ovalt bord i Kreml med små fina tekoppar framför sig och fat med kakor. Putin lovade att svara på allt.Det finns inga obekväma frågor, sa han.En av frågorna handlade därför om hur det kan komma sig att den så kallade ”militära specialoperationen” i Ukraina nu också nått in i Ryssland. Med drönare över Moskva och regelbundna attacker i Belgorodregionen, alldeles norr om gränsen mot Ukraina.Ja, det där är ju inte bra, sa Putin, men ett problem som går att lösa. På ett eller annat sätt. Till exempel, om det fortsätter, genom ”att skapa någon slags sanitär zon i Ukraina”, så att ingenting kan nå oss – därifrån.En sanitär zon. Det lät bekant. Från en annan tid, då Vladimir Putin var mycket yngre, just hade utsetts till premiärminister och möjlig efterträdare till Boris Jeltsin på presidentposten. Hösten 1999 inleddes kriget mot det som beskrevs som tjetjenska terrorister och en ”sanitär zon” skulle skapas i delrepubliken Tjetjenien – för att skydda Ryssland från hotet därifrån.Tjetjenien är en del av ryskt territorium. Ukraina är det inte. Men Vladimir Putin lever fortfarande i en föreställning om att Ukrainas självständighet är något högst tvivelaktigt. Och därför har Ryssland rätt att skapa en ”sanitär zon” där, precis som man gjorde i Tjetjenien för snart ett kvartssekel sedan.Att Rysslands president lever i en annan föreställningsvärld är ingen nyhet men att tiden springer allt fortare ifrån honom blir allt tydligare. Nästan dagligen hör jag ryska analytiker tala om att den så kallade ”maktvertikalen” Putin byggt upp, där allting styrs från toppen, börjar krackelera, på grund av ett krig som Kreml sedan länge inte har full kontroll över.Det är inte så att systemet kommer rasa ihop i morgon. Det hålls samman av en utbredd apati och genom rädsla. En konkret skräck inför risken att fängslas. Fängelsestraff på sju år eller mer för oppositionella har på kort tid blivit norm och höjer inga ögonbryn längre. Men så sägs det alltid lugnande att de kommer bli fria snarare än så. För så många år överlever inte systemet. Fast då säger genast andra att när Putin faller kan det mycket väl bli ännu värre. Också ett effektivt argument för att inte tillåta någon förändring.”Så länge det inte är krig” har varit ett mantra från sovjettidens dagar in i det moderna Ryssland. Så länge det inte är krig kan vi stå ut med mycket. Och med den devisen har man startat krig, för att skydda Ryssland från en ondsint omvärld. Men nu är det krig och det har också nått in på ryskt territorium. Ingen vet hur det kommer sluta men ett kan man ana – att det bör bli Vladimir Putins sista.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se
6/16/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Sommarsorg: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 15 juni 2023 Sommarsorg.Himlen är så där klart blå att man nästan kan få den ogreppbara känslan av evighet, en rymd utan slut.Buskar och träd i gröna nyanser.Solen får hettan att dallra mot asfalten. En sådan värme som kan ses med bara ögat.Fåglar kvittrar egna melodier, måsar skriker och slåss om matrester. Maskrosors utblommade frön följer brisenKvällarna är långa, natten ljus.Skratt och brus.SommarsorgDen blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Nu nalkas ljuva sommar.Fast, inte för alla.När någon plötsligt fattas. Eller något.Ett barn, en ungdom. Eller kanske en mamma eller vän.Och plötsligt är den inte så ljuv längre, sommaren.Eller för den som mår riktigt dåligt, är trasig i själen, orkar inte längre låtsas.Då kan den ljuva sommar bli en outhärdlig pina.Kontrasten, det mörka, tunga och hopplösa i allt det vackra, ljuvliga och livfulla.I krigen där granaters explosioner är ljud av död, explosioner i kontrast till blommande träd och kvittrande fåglar.De förtryckta rädda för att uttrycka sin åsikt.För de som frihet bara är ett ord.När dagarna känns hopplösa av tyngden i bröstet, såren i själen.När anhöriga förlorar sina älskade samtidigt som luften doftar syren och liljekonvalj. Och livet runt omkring bara fortsätter. Nästan smärtsamt oberört.Folk går till sina jobb, klockan fortsätter att slå, självklart men ofattbart.Sommarsorg, kontrasten.Sociala mediers glada bilder på kärlek och lycka. Vackert dukade bord, hyggligt välartade barn, mysiga semestrar och magiska solnedgångar. Är alla så lyckliga. På riktigt.Kanske har vi blivit mästare på att låtsas.Sommarsorg.Himlen är så där klart blå medan själen är svart eller möjligen grå.Men om allt är bra, är det här tider att verkligen ta vara på.Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
6/15/20232 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Tysklands svåraste diskussion – hur gör vi med vår historia?: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönika 14 juni 2023 Berlin onsdag,När jag för något år sen skulle motivera att jag ville bli Tysklandskorrespondent igen gjorde jag det genom att säga att jag ville vara med och bevaka de stora förändringar som Tyskland, Europas mest inflytelserika land på många sätt, just nu genomgår som ett resultat av Rysslands angreppskrig mot Ukraina.Jag har försökt skildra det med flera och återkommande reportage om de tre största konkreta förändringarna. De som berör energipolitiken, utrikespolitiken, särskilt relationen till Ryssland och försvarspolitiken.Förändringarna väcker stor diskussion och osäkerhet i landet, vilket jag konstaterat återkommande i min rapportering, en osäkerhet som bidrar till att förbundskansler Olaf Scholz ibland tvekar kring hur snabbt han kan gå fram med t ex vapenleveranser.Men det finns en än större diskussion med sig självt som Tyskland kommer behöva ha, som jag ser det iallafall.Det är den svåraste av dem alla.Den berör nämligen minneskulturen för Förintelsen. Det som på tyska kallas för "die Erinnerungskultur" och som en av de viktigaste byggstenarna i det moderna Tysklands självbild.Ja, först Västtyskland och nu det återförenade Bundesrepublik Deutschland, bygger i någon mening på löftet att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och grymheterna under förintelsen.Men hur förenar man det ansvaret och "die Erinnerungskultur", dvs omvärldens krav och det egna kravet på att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och förintelsen med samma omvärldskrav på och önskan om att Tyskland nu, i förändringens år 2023, återigen ska åta sig en militär ledarroll i Europa?Eller annorlunda uttryckt, hur får man ett lands befolkning som under lång tid fått lära sig att Tysklands dygder efter kriget är just minneskulturen ihop med att vara militärt passivt, diplomatiskt aktiv och en stormakt inte genom vapen och militär utan genom sin industri och ekonomi att acceptera att det landet återigen ska bli en militär betydande makt och en utrikespolitiskt ledande nation?Att få ihop de här två storheterna, avgörande historia och dito nutid, är inte så lätt.Diskussionen blir extra laddad eftersom en stor del av befolkningen växte upp med en helt annan nationell tysk självbild, den som fanns under DDR-tiden.Och för att den här frågan av helt andra politiska skäl utnyttjas av vissa extrema grupper.Men kanske är det mest en generationsfråga som löser sig över tid. Jag tänker i det avseendet på samtalet med gymnasieelever i München som jag hade i våras om detta stora ämne, för dem var kombinationen minneskultur och militär och utrikespolitisk ledarroll en självklarhet.Jag ser fram emot att fortsätta skildra den här nationella diskussion i Tyskland efter sommaren.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
6/14/20233 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Den här gången saknas hemmets guldkant för Trump Cecilia Khavar, Miami

Utrikeskrönika 13 juni 2023 Miami, Florida, tisdag morgonEtt foto visar en sal med högt i tak och vita och guldmålade pelare, och vad som ser ut att vara ett 20-tal pappkartonger och flyttlådor på en liten scen. Fotografiet är taget i balsalen på Mar-a-Lago, Donald Trumps privata hem och medlemsklubb i Palm Beach. Balsalen har fått namnet The White and Gold Ballroom, men det är i klubbens större sal, Donald J Trumps Grand Ballroom som den tidigare presidenten låtit måla tak och väggar i 24 karats bladguld för över 70 miljoner kronor. Det enligt boken The Grifters Club som handlar om Mar-a-Lagos betydelse för Trumps presidentskap. I kartongerna på fotot från The White and Gold Ballroom fanns hemligstämplade dokument som tagits med från Vita Huset enligt det historiska åtal som nu väckts mot den tidigare presidenten. Och lådor med hemliga försvarsdokument hittades också i ett badrum, bredvid toaletten och ett vitt duschdraperi och i Trumps sovrum. Justitiedepartementet noterar i åtalet att Mar-a-Lago-klubben under tiden varit öppen för klubbmedlemmar och andra gäster.Donald Trump står åtalad på 37 punkter misstänkt för att olovligen ha behållit dokumenten med försvarshemligheter, flera av dem topphemliga och för att ha försökt hindra utredningen, bland annat. Det är andra gången på bara några månader som Trump åtalas för brott efter att i april ha åtalats för bokföringsbrott i New York. När han då hade framträtt i rätten reste han tillbaka till Mar-a-Lago och Palm Beach och höll ett försvarstal inne i den stora balsalen, den med bladguldet och inte kartongerna.Trump ska ikväll, svensk tid framträda i rätten igen, den här gången i centrala Miami och stora demonstrationer väntas utanför domstolen. Men under måndagen var det i princip bara journalister där och samma sak två mil bort utanför Trumps golfklubb i Doral dit den fd presidenten anlände igår. En ensam supporter i röd kostym och hög hatt, som visade mig en selfie han nästan lyckats få till med Trump en gång, var på plats för att visa sitt stöd. Videoklipp visades på CNN där han skakar hand och småpratar med gäster på golfklubben på väg för att middag. Trump ser rätt så avslappnad på filmklippet. Men på sin sociala medier-plattform rasade han återigen igår mot det han kallar för ett politiskt motiverat åtal, och han nekar kategoriskt till anklagelserna.Efter att Donald Trump inställt sig i domstolen idag ska han, som förra gången, hålla ett tal. Men det blir inte från Mar-a-Lago som sist, inte från den storslagna balsalen med det äkta guldet eller från scenen där kartonger med hemliga dokument radats upp. Istället åker han till sin golfklubb i New Jersey och pratar. 200 mil från Mar-a-Lago.Cecilia Khavar i Miami, Florida
6/13/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Bo på en båt, i en fabrik – eller en container? Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 12 juni 2023 London, måndag.Brittiska viktorianska hus – visst är de vackra – men i den här värmeböljan som dragit in över landet så känns det nästan mer som att bo i en ugn. När helgen nådde årets hittills högsta temperatur på 31 grader då drömmer jag om en AC, eller kanske en modern källarlägenhet med tjocka väggar som håller värmen borta.För att få lite svalka tog jag en promenad längs kanalen som flyter genom London, där trädkronorna ger skugga och den kvava luften fylls av en doftblandning av biltrafik, svettiga löpare, och blomstrande syrén. Och så doften av dieselmotorer från kanalbåtarna som sakta puttrar fram på de runt tvåhundra år gamla kanalnätverken. Lite avundsjukt tittar jag på när de långsamt tar sig igenom slussarna vid Camden. Det finns något rofyllt i systematiken, här har ingen bråttom. Allt de behöver finns ombord i detta bo på vattnet.Och i en stad där många har svårt att hitta ett hem är kanalbåtarna en av alla kreativa lösningar som Londonborna tar sig till. De kanske inte är lika attraktiva på vintern, när vädret är raka motsatsen till vad det är i dag (eller när kanalerna översvämmas) men det är ett sätt att hitta ett krypin i denna stad.För om pandemin ledde till en tillfällig utflytt från storstaden så har det snabbt rört sig åt andra hållet istället och hyresvärdar har inte varit sena med att höja sina priser. Ett rum i en lägenhet som delas med flera andra kan gå för allt från 8 000 till 10 000 till 12 000 till 15 000, ja ännu mer, i månaden. Låginkomsttagare och studenter kämpar med att hitta tak över huvudet utan att bli ruinerade på köpet.En man som ville uppmärksamma bostadskrisen i London har flyttat in i en sopcontainer - en sån som finns på återvinningscentraler eller används för att frakta bort bråte.I östra London har det blivit alltmer populärt att bo i gamla fabrikslokaler, i kollektiv med runt tio personer där sovrummen sällan ens har fönster, men de gemensamma lokalerna kanske å andra sidan har ett pingisbord eller en projektor för filmkvällar.Bostadsannonser överöses med hundratals svar bara timmar efter att de har lagts upp och desperata bostadssökande erbjuder sig att betala mer än vad som annonserats, eller betala ett halvårs hyra i förskott för att få kontraktet.Förra året slog hjälporganisationer larm om att antalet hemlösa i London ökat kraftigt – att fler och fler tvingas sova på stadens gator. Och i skuggan, under broarna, passerar jag några av de tältläger som finns – medan kanalbåtarna sakta men stadigt passerar förbi på den rofyllda kanalen.Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
6/12/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Tonårskommunikation och en trasig telefon: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 9 juni 2023 Stockholm, fredag. Min 14-åriga son ringer från en kompis mobiltelefon. Det känns illavarslande. Min äldsta son ringer generellt så sällan som möjligt, man kan säga att vår kommunikation är lite asymmetrisk. I sms-tråden skriver den ena, jag, med många ord, mest frågor av typen ”när kommer du hem”, ”var är du”, ”hur är läget?” Svaren består av så få bokstäver som möjligt. När han svarar ja är det inte ens j-a, utan bara ett a. Så att säga ”längre” svar kan vara nej, vet inte, bra eller en platsangivelse.Det är ändå svar, tänker jag, och han är faktiskt duktig på att ringa tillbaka när han missat mitt samtal, eftersom han vet att min mammahjärna annars snabbt kommer upp med olika fasansfulla möjliga orsaker till att han inte svarat. Men ibland passar det att höra av sig till sin mor. Nu säger han, med rätt pressad röst, att han har dåliga nyheter. Och jag försöker höra om det är en akutmottagning eller en ambulans han ringer från, och stålsätter mig. Så kommer det: Han har tappat en hantel på sin iphone. Ja, tillstår han, den låg ganska dumt. Och nej, den höll inte. Från mitt tankeläge är en kraschad telefon ändå en lättnad. Bättre än en kraschad fot, tänker jag, men vad ska det här med hantlar vara bra för. Känsloreaktion nummer två blir en typ av förskottsfrustration, när jag inser att jag kommer behöva göra det jag avskyr mest i vuxenlivet, i kategorin ilandsproblem: att ha kontakt med försäkringsbolag. Jag hyser inga varma känslor för försäkringsbolag.När min yngsta sons ryggsäck, med mobiltelefon inuti, blev stulen ägnade jag ett antal timmar åt att förse försäkringsbolaget med det de ville ha: ett bevis på att vi stoppat abonnemanget, en kopia på polisanmälan, kvitton – inte det lättaste i alla fall i mitt liv att hitta för prylar som köpts för mer än ett år sen. Till slut, efter timmar av tråk och telefonköer, kom beskedet. Försäkringsbolaget meddelade vänligt att de snarast skulle sätta in 90 kronor på mitt konto – summan som enligt dem var kvar att ersätta efter värdeminskning och självrisk. Och jag får lite utslag av försäkringsbolagens reklamstrategier av typen en bild på ett spädbarn och en text som går in i magen på alla föräldrar: ”Du vill väl skydda det dyrbaraste du har?” När sen det där skyddet inte pröjsar för varken taxiresorna till akuten med det väldigt magsjuka barnet eller ersätter några utlägg när en liten arm går sönder, då känns den där reklamen än mer osympatisk. Man får förstås vara glad så länge man bara behöver trassla med försäkringsbolag om prylar och utlägg, och ens hem står kvar och alla familjemedlemmar är friska. Och den här gången, efter bara ett utbrott på en krånglande hemsida och en hopplös AI-telefonsvarare, blir försäkringsärendet faktiskt löst ganska snabbt. Jag får inte jättemycket men lite mer än 90 kronor. Snart kan 14-åringen och jag upprätta vår kommunikation igen. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se 
6/9/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Klimatanpassning – till vilket pris?: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 8 juni 2023. Stockholm, torsdag.En vit fjäril fladdrar över ett fält i sydöstra London. BBC skriver att hagtornsfjärilen "får entusiasternas hjärtan att klappa."Fjärilen, som deklarerades utrotad på de brittiska öarna 1925 var Winston Churchills favorit. Men trots att Churchill tog hjälp av dåtidens bästa fjärilsspecialister för att försöka återinföra arten i sin egen trädgård på 1940-talet räckte hans kämparglöd inte till här.Hagtornsfjärilen fladdrade vidare till varmare trakter. Tills nu. Nu verkar den sju centimeter stora fjärilen med svarta streck på vingarna gilla Storbritannien igen. Kanske en positiv effekt av den globala uppvärmningen, funderar en del forskare.Utanför Kinas sydöstra kust har en ny fiskart flyttat in. Tidningen Yale Environment skriver om fisken som på engelska kallas Bombay duck. En märklig filur med stor, gapande käke och geléaktig konsistens. Förklaringen är att Bombay duck kan leva med mycket litet syre. När världshaven blir varmare, blir de också syrefattigare vilket tvingar bort många fiskar. In kommer då Bombay duck, en bra matfisk, tycker en del, medan andra varnar för en framtid där bara några få fiskarter kan leva.Vi människor är också i full färd med vår klimatanpassning.I veckan berättade vetenskapsradion om den amerikanska prärieeken som kan klara torka betydligt bättre än våra skogsekar. Många svenska ekar dog efter den rekordtorra sommaren 2018. Men den amerikanska prärieeken kunde ha klarat torkstress kanske en månad längre, enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, som nu studerar om prärieeken kan anpassas för att trivas i ett allt varmare svenskt klimat.Ofta tycker jag att vetenskapliga framsteg är det enda som kan ge litet hopp när nyheterna om den accelererande globala uppvärmningen fortsätter strömma in.Men, kan de också bli en fälla?Om vi inte hade luftkonditionering, konsten att avsalta havsvatten, producera konstsnö och andra saker som vi tar mer eller mindre för givna idag, då skulle en hel del av den globala uppvärmningens effekter redan vara mycket mer påtagliga.Nu kan vi, med professor Johan Rockströms ord ”stoppa huvudet i den artificiella snön, där de rikas anpassning accelererar klimatförändring”.Utan dagens klimatanpassning - skulle vi göra mer för att stoppa uppvärmningen då?Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
6/8/20233 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Att komma hem är som på låtsas: Björn Djurberg, Kinakorrespondent

Utrikeskrönika 7 juni 2023. Stockholm, onsdag.Ja, Stockholm.Efter nära fyra år har jag idag en ortsdatering i Sverige.Pandemin och Kinas restriktioner och hårda inreseregler med långa karantäner gjorde att jag under flera år inte lämnade Kina.När nollcovidpolitiken tillslut briserade kring årsskiftet så började jag resa i mitt bevakningsområde, i Östasien.Men idag alltså, Stockholm, Sverige.Att efter så lång tid komma hem igen är en märklig känsla. Det känns lite på låtsas. Som att jag egentligen inte är här.Som att en del av mig är kvar i Peking och att det som nu pågår är någon typ av mellanspel.Eller, kanske tvärtom.Att de senaste åren i Peking var på låtsas.För visst känns det avlägset en dag som denna, när försommarens fåglar kvittrar i varje grön buske, att tänka sig att för ett år sedan vid den här tiden så gick jag var och varannan dag till teststationen längre ner på gatan från mitt bostadsområde i Peking och fick en bomullspinne nedstucken i halsen för att testa för covid-19.Det var ett ständigt köande för de där regelbundna covid-testen som krävdes för att hålla din digitala hälsokod grön.Men man vande sig. Människan kan vänja sig vid mycket.Det jag funderar på nu är hur länge det kommer ta att vänja mig vid Sverige igen.Just nu är jag lite som ett barn, varje erfarenhet känns unik, spännande.Häromdagen gick jag in i en matbutik för att handla och slogs av hur fantastiskt alla matvaror jag länge drömt om stod så prydligt uppradade på långa hyllplan, utställda i överdimensionerade kylskåp.Och jag tyckte att personalen som gick runt och stökade tittade konstigt på mig.De stirrande, liksom.Efteråt insåg jag att det antagligen var en reaktion på att jag stirrat på dem, när jag styltigt och trevande rört mig runt i butikslokalen.De senaste dryga tio åren har jag bott mest i Kina.Tiden där har gett mig perspektiv på att världen är stor, omgiven som jag ofta var av den stora folkmängden och den mastodontiska arkitekturen.Men när jag nu återvänt till Sverige så är en tanke som slagit mig att världen också är liten.Det är en väldigt uppfriskande och betryggande tanke, tycker jag.Det är som sagt en märklig känsla att vara hemma igen och jag tror det kommer dröja innan den ebbar ut.Men tills dess, om du ser någon som försiktigt tassar omkring i matbutiken och som kanske misstänksamt länge fastnar med tom blick framför yoghurtkylen, tveka inte att säga hej.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se
6/7/20233 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

Ingen onani i egyptiska tv-serier: Cecilia Uddén, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Här är Stockholm, måndagDet är oundvikligt. Jag ser Sverige med egyptiska ögon. Jag har varit i Stockholm under ett par veckor på försommaren för första gången på många år och jag lyssnar med egyptiska öron:På tunnelbanan talar en man högt i sin mobil:Hej, du det var något konstigt i morse, har du lånat min rakhyvel, det blev inget bra när jag rakade mig.Det framgick inte om han talade med en kvinnlig eller manlig partner eller ett barn, inte heller om rakningen handlade om skägg eller annat hår, men det samtalet hade jag aldrig hört i tunnelbanan i KairoI Kairo hyllades nyligen en tv-serie med ovanligt rättframma skildringar av äktenskapsproblem och depression, en serie där kvinnor är starka och män gråter och går i terapi och där ett grälande äldre par skiljer sig efter 30 års äktenskap trots att deras vuxna dotter protesterar, chockad och ledsen.Serien sågs som banbrytande, även bland mina egyptiska vänner som både skiljer sig och har utomäktenskapliga förbindelser. Jag tyckte den var tråkig, men de sa: För att vara Egypten är detta revolutionerande.Tänk om några av de svenska serierna skulle visas i Egypten, serier där kvinnor onanerar, köper sexleksaker, pratar om lust och ser sexuell tillfredsställelse som en självklar rättighet.Det vore otänkbart. Det är inte mer än ett och ett halvt år sedan som en egyptisk parlamentsledamot krävde att egyptiska Netflix skulle förbjudas efter att den arabiska versionen av succén "vad döljer du för mig" visats. En av kvinnorna i filmen sexchattar med en okänd man, han ber henne ta av sig trosorna och lägga dem i handväskan när hon ska ut på middag. Inga bilder, ingen nakenhet, inga sexscener men Mona Zakis trosor - kilotte Mona Zaki - blev ändå en följetong i egyptisk debatt.Kvinnlig onani i egyptisk TV, men nej, du är inte klok! säger min egyptiska väninna och rodnar när jag pratar med henne om de svenska tv-serierna. Och så lägger hon till, lite ampert: vi har väl ändå viktigare jämställdhetsproblem.Och jag, som nyss såg på Sverige med egyptiska ögon, ser nu på Egypten med svenska ögon. På den destruktiva skam som kvinnor i Egypten känner över sin sexualitet, hur de får lära sig från låg ålder att klä sig så att de skyddar pojkar och män från att lockas till synd och att de låter sig övertygas om att kvinnans ohämmade sexlust måste tuktas och i många fall könsstympas - och definitivt inte uppmuntras till onani i någon skamlös tv-serie.Skammen, den skam som varenda egyptisk kvinna ofrivilligt bär på, går den att bota med universitetsstudier, jämställdhet på arbetsmarknaden, rättvisare arv och självständig ekonomi och allt det som min egyptiska väninna säger är viktigare.Jag sitter på tunnelbanan i Stockholm och ser unga uppkäftiga tjejer som vägrar vända ner blicken och skämmas, och tänker att tv-serier med onanerande kvinnor nog vore bra för Egypten.Cecilia Udden, för P1 Morgon i Stockholmcecilia.udden@sverigesradio.se
6/5/20233 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Frustration över trixande politiker: Marie Nilsson Boij, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris fredag,– Vilket parti ska du rösta på i valet?Kvinnan som får frågan har tagit en kort rökpaus från bestyren inne på restaurangen i den slumrande lilla staden Almunecar i södra Spanien, och står på trottoaren utanför och snicksnackar med mannen i blomsterbutiken bredvid.– Politik är för politikerna, säger hon.– Vi andra måste jobba. – Jag ska inte rösta, säger en välbärgad pensionär i ljusblå skjorta på torget längre ner på gatan.– Politikerna lovar och lovar men när de väl vunnit så glömmer de, eller gör väldigt lite, säger han.Man kan tänka att det rör sig om några enstaka rättshaverister, eller ett fåtal allmänt blasé soffliggare, men nej det är faktiskt inte mitt intryck.När jag pratar med väljare i Spanien återkommer frustrationen över de många korruptionsskandaler som präglat spansk inrikespolitik, och som lett till att det politiska utbudet växt.Nu finns både ytterhöger och yttervänster för de som tappat förtroendet för de båda statsbärande partierna högerpartiet Partido Popular och socialistpartiet PSOE.I Frankrike träffar jag också många missnöjda väljare.Men deras kritik ser lite annorlunda ut. – Vi lever inte längre i en demokrati!Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen i de franska demonstrationstågen efter att pensionsreformen drevs igenom mot en klar majoritet av det franska folkets vilja, allt inom lagens ramar såklart, men utan ett JA från de folkvalda i nationalförsamlingen. Inte minst har jag pratat med många unga som känner sig helt uppgivna och övergivna.President Emmanuel Macron lovade nämligen innan omvalet att bli mer lyhörd för sitt folk. – Vi har protesterat fredligt hela våren, säger de, ändå drev de igenom reformen.– Tänk om allt detta hade utspelat sig i ett afrikanskt land, sa en äldre man med rötter där som jag pratade med. Då skulle det kommit massiv kritik från internationellt håll, sa han och skrattade.  – Jag tar på mig missnöjet, svarade president Macron.Det är inte populärt att höja pensionsåldern.Men någon måste göra det.Och konsekvensen har blivit att fransmännen nu föredrar ärkefienden högernationalisten Marine Le Pen framför president Macron enligt en opinionsmätning från Ifop. Det är kanske kan tyckas mer befogat att väljare slår bakut mot politiker som låter sig mutas, eller som köper röster, som i Spanien, än mot en impopulär reform.   Men här menar nu många debattörer att det gått för långt med president Macron och hans medarbetares alla kreativa lösningar för att driva igenom ny lagstiftning i minoritet.För vad händer, säger de, med folkets inställning till sina folkvalda ledare, till att följa lagar och att betala skatt om upplevelsen är att demokrati bara är ett teaterbygge.Att det i själva verket blir -  inte så som de flesta vill - utan så som de som kan spela spelet bäst vill?Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
6/2/20233 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Filippinska studenten får Sverige att rodna: Peder Gustafsson, Manila

Utrikeskrönikan 1 juni 2023 Manila torsdag.Hur stort eller färggrant studentplakat du än har gjort till årets student så tror jag du ligger i lä. Hur kan jag påstå det? Vänta lite så ska du få höra.Det här med studentplakat är en internationell företeelse. Här om dagen var jag på den filippinska ön Mindanao. I staden Iligan har man tagit det här med studentskyltar lite längre. Precis som i Sverige är det tid för studenten i Filippinerna och det vill jag lova syns, och då menar jag verkligen syns. Just i det här området på Mindanao är det extra viktigt att man har en skylt med extra Allt! Det ska synas och märkas att man har en duktig student i familjen.Arbetet med studentplanschen inleds månader innan själva studenten. Huvudpersonen i fråga ska fotograferas hos en speciell fotograf som har laddat upp med traditionella kläder och utsmyckningar som ska finnas med på bilden. De unga kvinnorna smyckas ofta ut så att de ser ut som de prinsessor som familjen tycker de är. De unga männen kläs upp i snajdiga kostymer i blankt tyg eller i traditionella dräkter som ger ett sken av överdåd och en försmak av den framgång som förhoppningsvis ska komma. Och, som om inte bilden i sig ska ge sken av intelligens och framgång, så är texten viktig. Det handlar inte bara om att få med budskapet om att studenten har klarat av att ta sig igenom år av studier utan också om att marknadsföra den nykläckta studenten inför framtida jobb. Jag såg stora affischer längs vägen med texter som, Grattis till doktor Reema vår framtida chefsläkare. Eller, grattis till juristexamen Abdul Gaffar Abdullah framtidens stjärnadvokat. Å det handlar inte bara om läkare och advokater. Nej, här är alla studenter lika viktiga, oavsett om det handlar om att ha tagit studenten som rörmokare, ingenjör, barnmorska eller någon form av administratör. Alla ska lyftas fram som stjärnor. För det är precis det som det handlar om. Att en person från vår familj har tagit studenten.I ett samhälle där det för inte så länge sedan var ovanligt att någon i familjen studerade vidare har det en stor betydelse än att ens barn har tagit studenten. Det handlar om att man som förälder har lyckats spara tillräckligt med pengar för att kunna skicka sitt barn till högre utbildning. Det handlar också om att man vill och vågar visa sin stolthet över att ens barn och att man själv lyckats ge nästa generation en bättre förutsättning än vad man själv hade eller fick. Därför är de stora, ofta pråliga, studentskyltarna ett bevis på att områden som tidigare sågs som lite underutvecklade och fattiga nu visar framtidstro i Filippinerna.Och nu till det viktigaste. Var ska skylten eller rättare sagt skyltarna sättas upp. Det räcker inte med att man står och viftar med en skylt på skolgården utan i Mindanao gäller det att dra på så att alla har en möjlighet att se vad lillprinsen eller prinsessan har lyckats med. Det vanliga är att familjer sätter upp stora plakat som får svenska studentskyltar att rodna efter huvudgator och vägar. Det är inte ovanligt att plakaten är stora som reklamskyltar, alltså minst tre meter breda och två meter höga. Å många är större än så. Och det räcker inte med en skylt utan det ska vara så många som möjligt som sätt upp efter gator och vägar. Alla tillverkade i ett material som klara av skyfall, stekande sol och starka vindar. För skyltarna ska helst sitta uppe i ett år eller mer.Frågan är när vi i Sverige kommer att få se lika stora affischer längs E20 eller längs gatorna i Katrineholm på att rörmokaren Elsa eller hemtjänstbiträdet Liam har tagit studenten och är Sveriges hopp för framtiden.Var nu inte så blyga, dra på vet ja med stora skyltar som får alla att häpna och imponeras.Peder Gustafsson, Manila.peder.gustafsson@sverigesradio.se
6/1/20233 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

EU:s ribba är hög – vad händer om Moldavien river? Andreas Liljeheden, Chișinău

Utrikeskrönkan 31 maj 2023 Chișinău onsdag,När jag kommer till en plats som jag inte varit på tidigare har jag för vana att ta en löprunda. Gärna tidigt på morgonen när större delen av staden fortfarande sover. Till fots kan du ta dig fram nästan överallt och det finns inget bättre sätt att lära känna en stad, tycker jag.Det som slog mig när jag sprang runt här på Chișinău gator igår morse var alla EU-flaggor. Särskilt den utanför regeringsbyggnaden. Den är svår att missa. Flaggan är enorm, täcker hela byggnaden i höjdled, från taket ända ner till markplan.Den här EU-flaggan, sida vid sida med den moldaviska, är ett tydligt tecken på riktningen som landets regering gett sin in på.Man vill närma sig EU. Man vill in i EU. Och det har blivit än mer akut efter Rysslands fullskaliga invasion av grannlandet Ukraina.Det är inte bara en fråga om utveckling och om att höja ekonomisk standard. Det handlar om säkerhet, om att bevara demokratin, kanske rent av om nationell överlevnad då Ryssland ses som ett reellt hot.Presidenten Maia Sandu hoppas kunna börja förhandla om medlemskap i slutet av året och vara fullvärdig medlem i EU år 2030.Många av de jag träffar på gatorna här är lika angelägna. Nyligen samlades uppåt 75 000 människor i huvudstaden för att demonstrera till stöd för regeringen och för EU-medlemskap.Imorgon samlas också de flesta av Europas ledare här i Chișinău för stort toppmöte inom det som kallas europeiska politiska gemenskapen - ett forum som Frankrikes president Macron drog igång förra året som svar på kriget i Ukraina.Att mötet äger rum i Moldavien har betydande symboliskt värde. Men många här hoppas på mer konkreta resultat och att mötet ska göra att landet tar ytterligare steg mot EU-medlemskap.Det finns en risk att många av dem blir besvikna.Jag vill inte framstå som en cynisk och luttrad dysterkvist från Bryssel men målet om EU-medlemskap inom sju år det är att sätta ribban väldigt högt.För normalt tar det längre tid än så och därtill finns det en risk att EU buntar ihop Moldaviens ansökan med Ukrainas, på samma sätt som man buntat ihop andra kandidatländers ansökningar.Och då kan det verkligen ta tid. För att ta in Ukraina, ett stort, fattigt och krigshärjat land med en enorm jordbrukssektor, det kräver enligt många experter stora förändringar inom EU.Man behöver ändra beslutsfattandet, slopa vetorätten och förändra jordbruks-, och sammanhållningspolitiken (dvs grundbultarna i samarbetet). För annars kommer en stor del av EUs pengar slukas av Ukraina och det kommer inte de nuvarande medlemmarna acceptera. Troligtvis.Och är det något som tar tid, förutom att förhandla om EU-medlemskap, så är det interna förändringar i EU.Så Moldaviens ribba är satt högt. Och frågan är vad som händer om man river.En politisk expert som jag pratade med igår gav ett ganska dystert svar på den frågan.Hon sa att om Moldavien får vänta, mycket längre än de sju år man satt upp som mål, då kan folk bli missnöjda, de kan tappa hoppet om EU och vända sig mot de mer ryssvänliga politiker som redan styr i vissa delar av Moldavien och helt enkelt vända sig mot Ryssland.Andreas Liljeheden, Chișinău
5/31/20233 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Drogdebatt, dödlig medkänsla och en kastad tegelsten: Roger Wilson, USA-korrespondent

Utrikeskrönika 30 maj 2023. San Francisco, tisdag."Compassion is killing pople". Medkänsla dödar människor.Det var ett av de budskap som San Franciscos borgmästare London Breed ville förmedla när hon i förra veckan frågades ut om hur hon tänker komma tillrätta med det öppna drogmissbruk och den öppna drogförsäljning som pågår i staden. En utfrågning som började under tumultartade former. Tanken var att den skulle hållas utomhus på United Nations Plaza, som ligger en liten bit bort från stadshuset och är av de platser där droger sålts öppet i månader.Men efter omkring en kvart fick man avsluta det offentliga mötet. Folk började bua, skrika åt de styrande och varandra, och efter att man beslutat sig för att fortsätta mötet inne i stadshuset istället, så kastade någon en tegelsten.Och det var senare, på mötet inomhus, som borgmästaren sa det där om att medkänsla dödar. Det var en del av hennes budskap om att att det var dags för hårdare tag. Och hon menade något i stil med att missriktad omsorg kunde förvärra situationen för en del av missbrukarna i staden, och nämnde samtidigt hur hennes syster dött i en överdos.Men Breed har svårt att vinna förtroende i San Francisco, och diskussionen fortsätter.En del menar att säkra, övervakade platser att använda droger på kan vara en del av lösningen, ett sätt att både få bort drogbruket från gatorna, och samtidigt vända den mörka statistik kring dödliga överdoser som det här året inletts med i San Francisco.Andra vill se tvångsvård, och krav på att personer som till exempel får boende av staden ska vara helt drogfria. Hittills har London Breed kritiserats från bägge håll i debatten.Men läget i San Francisco, liksom flera andra städer i USA, är komplicerat. Enkla, snabba lösningar verkar omöjliga att hitta, eftersom det är en kombination av hemlöshet, bristande resurser för dem med psykisk ohälsa och en utbredd användning av fentanyl som ligger bakom den mänskliga misär som exponeras dagligen på gatorna i San Francisco.I en ledartext skriver tidningen San Francisco Chronicle att de hårdare tag som många efterlyser inte kommer att fungera. Överdosstatistiken de första två veckorna efter att någon kommit ut från fängelset är skyhög. Några år gammal forskning visar att stränga fängelsestraff inte leder till minskat drogmissbruk. Dessutom har fängelserna i San Francisco redan hög beläggning, lägger man till. De kan inte ens hantera resultatet av en ny policy som innebär att fler sätts i fängelse.I nyhetsflödet om San Francisco, ser man samtidigt med jämna mellanrum paradoxala händelser som bara spär på misstron mot de styrande. Som till exempel artikeln från tidigare i år om den öppna droghandeln utanför ett av stadens drogbehandlingscentra.I veckan ska San Franciscos borgmästare London Breed lägga fram en ny handlingsplan om just det här. Frågan är bara, kommer medkänslan alls att få plats den här gången?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
5/30/20233 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

”Spelar ingen roll vem som har makten”: Naila Saleem, Pakistan

Utrikeskrönika 29 maj 2023. M2 måndag.Jag skriver det här på motorvägen från Lahore till Islamabad. M2:an jämte de andra avgiftsbelagda motorvägarna gör det möjligt att färdas snabbt och bekvämt i ett Pakistan som annars inte är känt för sin effektivitet eller höga komfortfaktor.Vi susar förbi frodiga jordbruksfält. Risplantor i vatten, majs och sockerrör – den senare gör man gärna juice av på sommaren. Den agrara sektorn är stommen i det pakistanska samhället. De söta aprikoserna och persikorna från Swatdalen, som nu är i säsong, är en nationell stolthet. I väst är Swat mer förknippat med fundamentalisternas mordförsök på Malala Yousafzai. Och så har vi förstås mangon, drottningen av alla frukter, som också börjar mogna nu. Det finns små och stora varianter, från sorten man kramar saften ur och dricker till dem man äter eller picklar.Övermogen är däremot den politiska röran, åtminstone att döma av reaktionerna hos de jag försökt prata politik med de senaste dagarna. Många vill inte prata alls när de hör ämnet, andra suckar djupt innan de ger sin åsikt. Irritationen är större än vid mitt förra besök för sex månader sedan. De ständigt stigande priserna på mat och andra livsnödvändigheter har fått tålamodet att tryta och politikerföraktet jäser.Imran Khans parti PTI är fortfarande populärt, särskilt bland de unga men även den nuvarande regeringen har sina förespråkare – däremot uppskattas kampen dem emellan av få. De senaste veckorna har bjudit på våldsamma sammandrabbningar mellan Imran Khans PTI-anhängare och polis. Militära symboler har attackerats och PTI-företrädare har gripits, släppts och gripits på nytt. Det är spänt och rädslan för hur långt det här kan gå är påtaglig.Det spelar ingen roll vem som har makten, de gör ändå inget för oss vanliga människor får jag höra. Min lön är densamma men priserna har fördubblats klagar man. Igår söndag höjdes priset på bröd; bagarna hänvisar till höjda råvarupriser.Men en sak är sig i alla fall likt; barnen från ekonomiskt utsatta familjer i Lahore svalkar sig fortfarande i stadens vattenkanalsystem. De hoppar glatt i det bruna vattnet för en stunds respit från majvärmen som igår låg på 37 grader. Det spelar ingen roll att trafik dundrar förbi på bägge sidor om kanalen. Glädjen från att plaska runt finns där ändå.Det är om de här, de unga allt handlar om egentligen. Deras framtidsutsikter. Allt för många har inga jobb. Om politiken inte får ihop sig riskerar barnen i kanalen att sälla sig till den skaran om några år.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
5/29/20233 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

En verklighet som tagen ur Kusturicas filmer: Milan Djelevic, Belgrad

Utrikeskrönika 26 maj 2023. Belgrad, fredag,Ni som lyssnat på mina krönikor tidigare, vet att jag har en förkärlek till den halvgalne regissören Emir Kusturicas filmer.Men sedan jag började hänga nere på Balkan mer frekvent, så behövs inte längre filmerna – verkligheten är Kusturica nog.Häromveckan var jag i Belgrad och hade bokat in en advokat för lite snack kring masskjutningarna i slutet av mars och han tog emot på en adress i centrala stan.Herr advokat öppnade och jag klev in i – 70-talets Serbien.En magnifik våning, fullkomligt mättad med föremål och möbler som skulle kunna få vilken vurmare av Jugoslavien-eran att svimma av lycka.Där fanns de tunga möblerna i rosenträ. Utsökt konst i olja och grafik, advokatens skrivbord en fröjd att ta del av. Bland otaliga ting, en askkopp i kobolt, en laddad pistol, precis som det ska vara...Men i alla fall – advokaten synade mig. Jag upptäckte inom loppet av två minuter att här skulle det inte bli någon intervju – min värd var aaaningen mer än salongsberusad.Det blev istället ett samtal och en lektion – i hur man hanterar besvärliga situationer i vardagen eller snarare hur man får statens tjänare i olika skepnader att, så att säga, titta bort...Nå, advokaten visste allt om detta.Jag – visste inget om detta.Varpå herr advokat, när han insåg min sjukt dåliga förankring i livets väsentligheter, utbrast som vore han trampad på tårna: ”Jag lät mig luras av ert namn, men ni är inte från Balkan.”Han hade föga förvånande utgått från det, vilket ju dessutom var korrekt. Mina balkanrötter kan jag inte avsvära mig.”Man måste vara kreativ för att ta sig ur en oäven situation”, sa han med en lättsam självklarhet.Jag protesterade lite matt om att han generaliserade upprörande grovt... Hans påstående var taget ur luften, försökte jag...Men advokaten lyssnande inte. Han förevisade mig hur jag skulle förvara mina pengar, alltid dubbla portmonnäer – vanliga pengar i en och mutpengar i den andra.Han delade med sig av metodik och praktiskt utförande – jag fick en seriös lektion i avancerad svartkonst.Advokaten skröt sedan om hur han i början av sin karriär hjälpt 500 poliser i ett case mot staten, gällande något statligt bonusprogram som dragits tillbaka, som slutade med förlikning, där staten drog nitlotten.”Min insats var pro bono, men jag fick fem frikort”, sa advokaten glatt.Jag glodde lite fånigt å upprepade – fem frikort?Ja, mina polisvänner kunde så att säga erbjuda en hjälpande hand för att underlätta mina case, med exempelvis ”bevis saknas” eller något annat juridiskt passande...Jag fick fem sådana, skrattade advokaten och sa att allt lyckligtvis var juridiskt preskriberat, och muttrade om att dagens serbiska poliser var tråkigare i den bemärkelsen.Det blev en minnesvärd kväll trots allt.Om advokaten skröt, överdrev eller ljög rentav, högst troligt – men i så fall i bästa Kusturica-anda. Och då är han förlåten.Jag antydde detta för min serbiska fixare när vi senare gav oss ut i Belgrads kvällsvimmel.Hon tittade på mig – och sa: ”Vadå, överdrev??””Du fattar verkligen inte – var sa du din familj kom ifrån....?”Milan Djelevic, Belgradmilan.djelevic@sverigesradio.se
5/26/20233 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Vart tar man vägen om kriget kommer? Lubna El-Shanti, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, torsdag.Vart skulle man fly? Till sommarstugan? Till avlägsna släktingar i andra delar av Sverige? Ut i skogen? Om kriget, om krisen kom?En gång efter att Hesa Fredrik hade gått igång av misstag i Stockholm, togs frågan upp vid middagsbordet. Ja, vart tar man vägen om kriget kommer?Lite på skämt, lite på allvar smed vi planer, tog fram kartor, målade upp scenarier, diskuterade köplistor, som om det var det enda alternativet – att lämna.Som om man bara skulle plocka ihop sina nödvändigheter och fly för sitt liv, så självklart för många men förmodligen inte för alla.För ett par veckor sedan träffade jag Kolja i Kramatorsk, en ung kille som evakuerar civila från städer vid frontlinjen, och från städer som utgör själva frontlinjen, som till exempel Bachmut.Ja, han evakuerar civila från Bachmut.Staden som inte längre finns, staden där strider pågår 24 timmar om dygnet, där bostadshus förvandlats till högar av bråte, tegel, cement. Där människor begravt dom sina i trädgårdar, i parker och där bland ruinerna, under jord bor det ungefär 3000 personer, som av olika skäl inte kunnat eller inte velat lämna sina hem.Kolja visar mig ett klipp från ett samhälle i utkanten av Bachmut.Han filmar en man i medelåldern, ansiktet fårat, rynkorna djupa, kläderna slitna, huset bakom honom saknar tak, fönster.I klippet uppmanar Kolja mannen att packa sina saker: Följ med, jag kör dig till ett flyktingcenter i Kramatorsk, till säkerhet, säger han.Mannen skakar på huvudet: Nej, det tänker jag inte. Jag bor här. Har du förresten en cigarett att bjuda på?Kolja försöker på nytt: Följ med, du kommer dö här.Mannen skakar återigen på huvudet: Och vem ska ta hand om huset, säger han och nickar mot den skadade byggnaden bakom honom. Min dotter är begravd här, jag kan inte lämna henne.Kolja kör iväg, mannen stannar.Den mannen stöter man på i Ukraina överallt. De som säger att de inte kan fly, för vem ska då ta hand om huset, hur trasigt det än må vara, och kolonilotten måste skötas, och katten matas, och gamla släktingar, föräldrar tas omhand, och vem behöver oss i en främmande stad? Hellre dör jag i min egen säng, omgiven av mina väggar.Borta bra men hemma är hemma.Ibland är det svårt att förstå vad som driver människor att stanna, inte fly. Kanske just för att frågan för mig är så hypotetisk, ja var skulle man fly om kriget, om krisen kom. Kanske ingenstans.Lubna El-Shanti för P1 Morgonlubna.el-shanti@sverigesradio.se
5/25/20233 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Ljudet av ett haveri: Richard Myrenberg, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria onsdag.Vad är vitsen med en motordriven lövblåsare? Vem kom på det egentligen? Meningslösa maskiner som låter som trimmade mopeder, med det enda syftet att fösa torra löv framför sig? Är det ekonomiskt rimligt, miljömässigt? Knappast. Just nu är tiotusentals igång i ett allt vintrigare Sydafrika, där de torra löven obönhörligen av någon anledning, måste bort från infarter, nedfarter, utfarter och välklippta gräsmattor. Men för mig är ljudet det värsta, det låter och skramlar överallt.Å andra sidan är de ingenting jämfört med de jättelika dieselaggregat som kickar igång vid varje köpcentrum, sjukhus och större företag de gånger det är load shedding, planerade strömavbrott. Och det är ofta numera. Tänk er en större traktormotor som står på tomgång i ett parkeringsgarage, återigen, miljömässigt en katastrof – och vad gäller sound pollution – ljudförorening – helt galet, det går inte att prata, inte att tänka.Det brummar, fräser, bullrar överallt. Och värre blir det troligen i Afrikas mest utvecklade ekonomi, både med strömavbrott och sound pollution. Eskom, det statliga kraftbolaget som försörjer landet med 90 procent av all el, har aviserat ännu fler och längre strömavbrott upp till det som här kallas stage 8, alltså drygt halva dygnet utan el.För vanliga människor i kåkstäderna är det här outhärdligt, med temperaturer som kommer krypa ner mot minusgrader ju närmare vintern i juni/juli vi kommer, för näringslivet är det en katastrof som kostar miljarder. Det beräknas att landets BNP minskar med mellan 7-8 procent, troligen mer, enbart på grund av elproblemen.Men vad värre är – allt fler rapporter talar om höga chefer inom näringslivet här som nu helt tappat förtroendet för president Cyril Ramaphosa – mannen som sågs som räddaren i nöden 2018 efter det förlorade decenniet – åren under Jacob Zuma. Ramaphosa verkar oförmögen att fatta beslut, samtidigt som den lokala valutan, randen har störtdykt. Sydafrika har gråklassats vad gäller penningtvätt och terrorfinansiering, och många anser Ramaphosa irrat bort sig i ANC:s öppna flirtande med Ryssland, som nu stöter bort tidigare vänner och allierade i världen. För näringslivet här sammanfattas de akuta problemen med: el, infrastruktur och kriminalitet.Även statliga järnvägsbolaget Transnet håller på att falla samma efter år av misskötsel, och på det har vi en kriminalitet som inte bara handlar om mord och våldtäkter, utan om stölder på industriell skala av vitala delar av infrastrukturen, från kopparkablar till delar av pylonerna, alltså de ståltorn som håller upp kraftledningarna, och som nu kroknar och riskerar att falla helt.Men än så länge finns det bensin. Till lövblåsarna. Richard Myrenberg Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
5/24/20233 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Finland en solklar vinnare: Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan, 23 maj 2023. Helsingfors, tisdag.Finland kom tvåa i Eurovision men finske Käärijä hyllas ändå som en vinnare och folket älskar honom.Och just det faktum att om folket hade fått bestämma och inte juryn så hade Käärijä varit en vinnare på riktigt – det har debatteras livligt och väckt starka känslor i Finland.Finland som trodde på Käärijä med låten Cha cha cha som en vinnare, långt innan alla länder ens utsett sina bidrag.Dagarna efter förlusten i Eurovision möttes Sverige och Finland i gruppspelet i hockey-VM. REVANSCH – var ordet som låg längst fram på tungan då i många finnars medvetande.Lite på temat – det man förlorar på karusellerna tar man igen på gungorna.Men även i den matchen blev det förlust för Finland.Och bland människor jag möter känns det som att förluster på målsnöret mot just Sverige, svider lite extra mycket.Tävla och vinna mot Sverige sitter i folksjälen, i den finska historien och ett gammalt lillebrorskomplex får jag höra.Och det finns fler exempel på hur Finland fallit på målsnöret mot Sverige.Ett exempel som ofta berättas om är hur skidåkaren Thomas Wassberg vann med en hundradels sekund före Finlands Juha Mieto och tog guldmedaljen på 15 kilometer i OS i Lake Placid 1980. Den förlusten glömmer ingen i Finland.Och Sebastian Bergholm på Svenska Yle konstaterar i en text att Juha Mieto och Käärijä för evigt skrivit in sig i den finska antihjälte-historien och menar att ingenting förenar det finländska folket lika bra som ett orättfärdigt nederlag mot Sverige.Finland älskar sina antihjältar.Och i dagarna efter Eurovision konstaterar Malin Slotte i Hufvudstadsbladet att det är synd att Eurovison skapar rivalitet mellan Sverige och Finland tvärtemot intentionerna i tävlingen, som handlar om förena länder. Och i diskussionen om att arrangera nästa års final föreslås ett nytänk – gör ett samarrangemang med utomhuskonserter i Torneå och Haparanda, tält och festivalkänsla på riktigt. Det kanske kan bli ett välkommet budgetalternativ i arrangemanget som blir dyrare att arrangera för varje år skriver Slotte.Oavsett hur det blir med den saken. Finska Käärijä är vinnaren i publikens hjärta – det är Cha cha cha som spås bli årets sommarplåga och som kommer sjungas på alla uteställen i sommar.Hockey-VM är inte avgjort än och när det gäller tungvikten – Sverige och Finlands ansökan till Nato. Där skriver Finland in sig i historieböckerna som en solklar vinnare – långt före Sverige. Inget tjafs om hundradelssekunder där.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se
5/23/20233 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

”Våra munnar är tejpade”: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 22 maj 2023 Stockholm, måndagI slutet av den här veckan kommer Turkiets framtid att avgöras.Ett val som världen håller ögonen på. Ska Erdoğan fortsätta med sin goda relation till Ryssland, eller ska oppositionen infria sina löften om att närma sig väst och EU? För Sverige såklart frågan om Turkiet ska godkänna Nato-ansökan eller inte. För de unga oppositionella i Turkiet spelade inte just Nato-ansökan från ett land i norr så himla stor roll. För många av dom jag möter handlar det om demokrati - de har levt hela sina liv under en och samma ledare - någon som lagt mer makt under sig själv och mer politisk kontroll eller inflytande över institutioner. På ett torg i centrala Istanbul, utanför en tunnelbanestation träffade jag Sibel, ekonomistudent i 20-årsåldern. ”Jag är rädd nu, när du spelar in mig till och med så tänker jag på det”, säger hon.Jag får inte ta en bild på henne, många av de jag pratar med säger samma sak; de vill inte vara med på bild. Det kan förstöra mitt liv, kanske förstöra karriärsmöjligheter.Vi kan inte uttrycka oss fritt, folk på sociala medier fängslas för att tala illa om presidenten säger de. Det är som att våra munnar är tejpade, säger en ung kille som pluggar till engelsklärare.Men de senaste veckorna, innan valet, har det varit segervittring i samma kretsar. Alla de unga jag träffar på gatan innan valet, som vill se en förändring, trodde på det. Oppositionen kommer att vinna, sa dem, det finns inget annat. Opinionsundersökningar som publiceras gav dem vatten på sin kvarn. Oppositionens siffror såg bra ut, ibland tom riktigt bra. Ibland mer jämnt. De lät så säkra på att NU skulle Turkiet med demokratiska medel få bort ett auktoritärt styre. Samtidigt intervjuas presidenten och intervjun sänds på över 20 kanaler, enligt Turkisk media som publiceras från Tyskland. Enligt Reportrar utan gränsen kontrollerar regeringen 90 procent av turkisk media.På torget vid tunnelbanan träffar jag tre tjejer, de går i samma klass och pluggar till optiker. De ska rösta på oppositionen låter det som först, självklart, men en av dem är tyst.Till slut säger hon Jag ska rösta på AKP, Erdoğans parti, när jag frågar. Kompisarna blir märkbart irriterade. Varför? Hon säger att han har satsat på infrastruktur, byggt vägar.Det håller inte, avbryter hennes kompis henne. Alla ledare har väl byggt vägar, säger hon. De börjar tjafsa i munnen på varandra. Hon som ska rösta på Erdoğan säger att han var den som såg till att kvinnor som bär slöja, som hon själv, kunde arbeta och plugga fritt. Det var inge självklarhet innan. Kompisarna kommer inte överens. De andra två håller fast vid att oppositionen självklart ska vinna valet dagen efter. Så blev det söndag. Ett antiklimax för den så segervissa oppositionen. Ingen av kandidaterna lyckades nå upp över 50 procent av rösterna – och nu väntar istället en ny omgång i slutet på veckan.Erdoğan fick flera procentenheter mer än Kilicdaruglu ledaren för oppositionen. Erdoğans supportrar dansade på biltak, tände bengaler, viftade med flaggor och slog på trummor. De andra – de unga som hoppades på förändring suckade, än är det inte över, vi får vänta och se. ”Fortfarande ska vi vinna”, säger några. ”Jag hoppas – men ärligt talat är jag inte förvånad”, säger Ayce, en av de som ville se förändring, ”det är så här det alltid blir”.Caroline Kernen, Korrespondent med fokus på unga.caroline.kernen@sverigesradio.se
5/22/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Jag ogillar ordet ”ju”: Cecilia Uddén, Stockholm

Utrikeskrönikan 19 maj 2023 Stockholm, fredag.– Var kommer du ifrån? frågade han.Jag är van vid att få den frågan i Mellanöstern, särskilt när jag reser i länder där jag inte behärskar den arabiska dialekten. Hur mycket jag än försöker prata libanesiska, så lyser egyptiskan igenom och ofta citerar den jag pratar med något tramsigt ur en egyptisk komedi för att visa att det minsann hörs att jag är från Egypten.Men nu var jag i Sverige, och det var längesedan jag befann mig i Stockholm i denna skamlöst snygga vårtid och jag svarade förvånat: ja jag är från Sverige.– Jaja, sa han otåligt, vi är ju alla medborgare, men varifrån kommer du ursprungligen? Du behöver ju inte ljuga för mig. Vilka länder är dina föräldrar ifrån? Det var uppenbart att han själv fått frågan många gånger. Han hade sitt ursprung i Mellanöstern, men jag frågade inte vilket land. Jag visste bara att han hette Abdelrahman, och jag hade tydligen uttalat hans namn på ett sätt som gjorde att han var övertygad om att jag inte var svensk. Jag fortsatte att hävda att båda mina föräldrar, ja även mina far och morföräldrar, var födda i Sverige, men Abdelrahman gav sig inte.– Man ska ju inte skämmas över sitt ursprung, sa han.Han använde hela tiden ordet ju. Detta mycket svenska satsadverb som jag alltid har retat mig på. Ju används för att markera att det man just sagt borde vara något alla håller med om och redan känner till. Ju är ett ord som är både påtvingande och exkluderande och som strävar efter falskt samförstånd. Den som inte är insatt men som till exempel får höra att ”Putin håller ju på att förlora kriget”, eller att ”Smultronsstället är ju Ingmar Bergmans bästa film”, eller att ”det ju är längesen Kissinger uttalade sig om världsläget”, känner sig antagligen antingen exkluderad eller alienerad. Man kanske inte håller med, kanske inte alls tycker att det är självklart, eller inte ens vet om Henry Kissinger överhuvudtaget lever. Det gör han. Han fyller 100 om en vecka och tidningen Economist intervjuade honom nyss på Manhattan i 8 timmar!Kissinger varnade bland annat för att USA och Kina bara har tio år på sig att undvika ett tredje världskrig, och även om han inte sa det rakt ut, kände åtminstone jag en obehaglig underton av att Västvärlden nog måste göra avkall på sitt insisterande på internationell rätt, liberala värderingar, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet för att inte förolämpa Kina, för att undvika en Clash of Civilisations nu när USA och Kina måste lära sig att leva tillsammans.Men det fanns inga ju i Kissingers analyser. Ordet ju finns inte ens på engelska.Men för Abdelrahman och många andra nysvenskar har ju blivit ett litet ord att skjuta in, nästan som bevis på svenskhet. Jag har ju också varit med om att bli ifrågasätt som svensk, så jag vet ju om du ljuger, var Abdelrahmans outtalade budskap till mig.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.se
5/19/20233 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Spådamer sista hoppet för Erdoğans motstånd: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 17 maj 2023. Istanbul onsdag, den 17 maj.Kilisharollo, Klshrolom, Kidarolo,  klrrollo, Kilidagoglo.Håll ut alla programledare, nyhetspresentatörer och ni som bara vill briljera i grupp över era utrikespolitiska kunskaper.Snart lär ni inte längre ha någon större anledning att kunna uttala, vad-hette-han-igen- jo, Kemal Kılıçdaroğlu.Om en och en halv vecka är det en ny valomgång och om inget väldigt oförutsett inträffar förpassas Kılıçdaroğlu till historiens vaga minnesarkiv över de som försökte men aldrig kom ända fram.Erdoğan lär sitta som president i fem år till, jag är nästan säker, då har han varit vid makten i ett kvarts sekel. Men det finns de här som tror att han aldrig kommer att släppa den, makten.Jag satt i en park i Ankara.Solen smekte en sådär på kinderna som den gör när den börjar försommar-retas, solen.När den blir sådär njutningsfull att man efter en heldag lyser rött som ett stoppljus och huden svider som jag tror det kan göra när man är nyvaxad.Det var vackert.Fåglarna kvittrade lekfullt så det hördes i sändningarna.En liten bäck porlade i parken.Trädens blommor hängde i klasar som på syrener, vita och gula med inslag av rosa.Kanske var det turkisk kastanj, kanske lönn eller någon slags variant på hassel. Hur ska jag kunna veta, jag är inte direkt en arborist men vackert var det i alla fall.Jag jobbade men njöt samtidigt.Fast det var en stor skavande känsla, stämningen i parken, nedslagna miner, mumlande samtal. Hopp som berövats.Fick ett meddelande, grannen grät.Valet har krossat hennes drömmar, förhoppningar.Jag träffade henne dagen innan, hon strålade, var så säker på att Turkiet skulle bli ett bättre land.En av dem med så mycket hopp, tillförsikt och tja, glädje.Nu säger hon att hon var naiv.Klart att inget förändras.Hon var en av de som sa att om Erdoğan vinner kommer vi inte att ha några val igen, Tayyip kommer sitta tills han dör och hans efterträdare blir någon han själv har utsett.Nu var all hennes hoppfullhet borta, ”jag vill inte bo kvar här längre”, sa hon.Många av de så hoppfulla har berövats hoppet.Går som i en dimma, ett töcken.Unga säger att de inte kan bo kvar.Turkiet riskerar en kunskapsflykt, brain drain.Men andra, de som gillar presidenten jublar, och de är många. För dem är tal om fri och rättigheter inte lika viktigt, religion och styrka står överst. Kärleken till Erdoğan total.Mycket tydde på att det skulle bli jämnare än vad det blev, nu är röda mattan redan utrullad för Tayyip.Men det finns också oppositionella som har hoppet kvar. En jag träffade sa att en spådam minsann förutsett det här, att det skulle gå till en andra omgång där Kılıçdaroğlu vinner. En annan hade pratat med en hobbyastrolog som sett i stjärnorna eller vad det nu var att det går bra. ”Du ser” sa hon, ”så desperata är vi att vi går till spå-damer och astrologer”.Men vad spådamerna än säger så tror jag, att om en och en halv vecka behöver ni inte uttala Kemal Kılıçdaroğlus namn igen Då räcker det med att kunna säga Recep Tayyip Erdoğan. Inget nytt under solen alltså.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
5/17/20233 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

”The kindest president”: Maria Persson Löfgren, Moskva

Utrikeskrönika 16 maj. Moskva tisdagDen här vill jag ha och den här och den här och den här ropar lillpojken och drar i de upphängda t-tröjorna på väggen. Hans mamma försöker uppenbart besvärad putta bort honom med: ”Det där är otäckt”.Bilderna på t-tröjorna talar sitt tydliga språk. En Putin i judoutstyrsel, som sparkar en man i huvudet, som ser ut som en blandning av Biden och Obama och texten: Vårt svar på USA:s sanktioner. En annan har en soldat med texten: Jag är ryss och går till slutet. En Wagnersoldat mot brinnande fond meddelar Wagner, vi dödar bara odjur. Just den texten är på engelska liksom den med ”Power” där Putin poserar med Kinas Xi Jin Ping. På en annan rider Putin barbröstad på en björn med engelska texten ”Not gonna get us” . Men där finns också Putin kramandes en leopard och texten ”The kindest president” – den snällaste presidenten. Eller budskapet ”Victory or Oblivion” – Seger eller glömska – med Putin på en piedestal.Kanske turister från Kina eller Indien tilltalas av det här eller är det för ryssar?Ute i Moskvavåren doftar syrenerna extra mycket, solen sticker i ögonen och det känns alltmer övermäktigt att försöka förstå. För här ser allt så outhärdligt normalt ut, på ytan skulle det kunna vara vilken majdag som helst i Moskva.Men det är det inte och det tar så emot att försöka ställa de där frågorna, som bör ställas: Vad tänker du om kriget? Hur ska kriget stoppas? Varför stoppas det inte? Jag är på väg flera gånger, men hejdas av en nedslagen blick, undflyende unga och ja hur ska jag kunna fråga dem, de är ju kvar här, de vågar inte säga något om de är emot, någon kan höra, det är politik, det pratar vi inte om, jag har bråttom hem och nej jag vill inte.Kriget blir som den gamla stinkande gumman på metron, som sitter med mössan djupt neddragen till nästippen, med sina smutsiga sista paltor samlade i gammal dragkärra, tjock jacka som vore det vinter och en fruktansvärd stank av gamla blöjor runt henne. En efter en kommer in i vagnen och sätter sig nära, för att snart fly bort från henne – hon som stinker armod och kanske sjukdom. Hon syns, men ingen vill låtsas om henne, bara fly så långt bort som möjligt från stanken, det obehagliga, det ingen vill se eller höra talas om. Som kriget.Ute igen, gatumusiker, en sångare försöker sig på en gammal Elvislåt på engelska: ”Take my hand, take my whole life too, for I cant help falling in love with you”. Ingen stannar och lyssnar, han står ensam i sin svarta hatt.Och jag tänker på hyllningsbilderna på Putin här och motsatsen i Ukraina, Polen, Baltikum där blods besudlade svarta bilder av Putin idag pryds med texten ”krigsförbrytare”. En gigantisk sådan affisch hängdes på estniska Narvafästningen väl synlig för ryssarna på andra sidan gränsfloden i Ivanogorod.Inte alla ser Putin som ”the kindest president”.Maria Persson Löfgren, Moskvamaria.persson_lofgren@sr.se
5/16/20233 minutes, 48 seconds
Episode Artwork

Wind of change: Daniel Alling, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin måndag.Så var det samma visa igen, Tyskland sist i melodifestivalen.De sista åtta åren har landet kommit sist eller näst sista sju av åtta gånger.Och man säger ju ofta att det spelar ingen roll, det är bara en lek, men läser man kommentarerna på tyska sociala mediekonton om detta så tas det inte bara med en axelryckning eller ett snett leende längre.Att jämnt komma sist är helt enkelt inte kul. Någon gång kan det vara lite kultroligt kanske, men när det upprepas på gång på gång så upphör det roliga. Till och med i Eurovision.Läste någon kommentar som tyckte att kända tyska band som Rammstein eller Scorpions skulle ställa upp för tysk räkning, då skulle "wind of change" komma.Tips från coachen kommer här: "Singt auf Deutsch", sjung på tyska istället och skicka superschlagerstjärnan Helene Fischer med en ny variant av dunderhiten "Atemlos durch die Nacht" så vinner ni!På ett mycket allvarligare område har dock Tyskland börjat verkligen börjat förändra sig. Inte minst regeringen i sin politik gentemot Ryssland och gentemot Ukraina.I helgen kom beskedet att ytterligare vapen ska skickas till Ukrainas försvar och i helgen var även den ukrainske presidenten Zelenskyj i Berlin och relationen mellan honom och Scholz verkar nu vara väsentligen bättre än den var i början av Rysslands krig i Ukraina.Zelenskyj var kanske inte översvallande mot sina tyska värdar men en tydlig känsla av att de två ledarna, Zelenskyj och Scholz, så olika som politiska personer kan vara, numer förstår varandra väsentligen bättre än tidigare kunde iallafall märkas.Ett tredje eventuellt förändringsområde som faktiskt diskuteras lite mer än vanligt på sistone här är den fria farten på Autobahn, de tyska motorvägarna.Som bekant får man, när inget annat anges, köra så fort man vill på tyska motorvägar och jag brukar jämföra den fria farten-bestämmelsen i nationell psykologisk mening med t ex den svenska monarkin eller de amerikanska vapenlagarna.En del partier har i sina valprogram förslag om att införa en hastighetsgräns liksom en del vill avskaffa monarkin i Sverige sen länge, eller skärpa vapenlagarna i USA ordentligt. Det är helt olika frågor förstås men de liknar varandra i så måtto att ingen riktigt vill gå till val på förändring i dem, för man från början vet att det inte kommer bli en valvinnare.Men som sagt, på senare tid, i tider av bl a klimatprotester så har frågan om en hastighetsbegränsning iallafall börjat diskuteras lite mer på allvar än tidigare, upplever jag.Klart är att förändring av saker och ting i ett land, särskilt de saker som berör traditioner, ingrodda politiska vanor och självbilder, inte är lätt.Att fixa bättre resultat på eurovision torde var det enklaste.Daniel Alling, Berlin daniel.alling@sverigesradio.se
5/15/20233 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Larmet som tystnat: Sara Heyman, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, fredag. Hörde ni hur en mistlur tystnade för precis en vecka sen? Det var ett larm som ljudit i 1 221 dagar, som stängdes av. Det var den 30 januari 2020 som WHO deklarerade att virussjukdomen covid-19 var ett internationellt hot mot människors hälsa. Några veckor senare deklarerades att det var en pandemi. Och sen dess har faktiskt inget varit sig likt. Många kanske tycker att avslutet av larmet för covid-19 var en ickenyhet. Här har ju pandemin i praktiken varit över sen länge. Och visst, tack och lov är det så på många sätt. Men jag minns så tydligt hur jag längtade efter dagen då man kunde säga att pandemin var över. När jag gick, eller sprang, som en av tusentals sjuksköterskor i skyddsmundering, munskydd och visir, mellan patienter som hostade och hostade, som var orkeslösa och febriga. Det fanns ljuspunkter där och då, när vi undrade när det skulle vara över. Som när jag hämtade en patient från ava, akutvårdsavdelningen, vårdnivån under intensivvård. När vi hade kört dit henne hade hon höga flöden syrgas på mask. Hon låg som en liten trasa på sängen, som rullade så snabbt det gick. När jag hämtade henne till den vanliga covidavdelningen några dygn senare hade hon bara ett par liter syrgas på grimma. Hon hade själv packat ihop sina saker och satt sig i en rullstol. Hon skämtade om att kaffet inte var något vidare på ava, och när vi gick ut vinkade personalen. Eller, patienten som inte kunde ett ord svenska och inte hade visat en gnista livslust sen han kom ut från många dygn av intensivvård. Han, som förmodligen var byggjobbare, hade inte muskelkraft att lyfta skeden för att äta soppa. Men han verkade också sakna viljan. Så lyckades vi få igång hans mobiltelefon och koppla upp den mot sjukhusets wifi. Hans dotter kunde ringa upp på videosamtal. Och när mannen, som inte sagt ett ord, såg sin dotter och ett litet barnbarn där på skärmen, var det som att livet kom tillbaka. Plötsligt hördes hans röst i rummet. Han grät, men det fanns en energi i rösten som gav hopp. Ljuspunkterna till trots – på andra sidan pandemin är förlusterna enorma. I liv, i hälsa, i arbetet mot ojämlikhet och fattigdom. Men vi har rest oss upp igen. Slutligen – det finns de som tycker att man inte kan säga att pandemin är över. Viruset finns ju kvar. Men jag har goda argument för att säga att jo, vi kan säga att den är över. Men pandemiteknikaliteter gör sig dåligt i krönikor så jag tar istället orden från Emil i Lönneberga. Om inte nu, så när i hundan kan vi säga att den är över? Någon tydligare milstolpe kommer vi inte få. Så om ni missade att fira – gör det idag! Varför inte med sockerdricka. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
5/12/20233 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Mysteriet med fåglarna i Londons parker: Stephanie Zakrisson, London

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. London, torsdag.Visste ni att den brittiska huvudstaden tekniskt sett är… en skog?Ja, enligt en definition från FN i alla fall, så utgör de stora grönområdena och antalet träd en så stor andel av London att den räknas som en skog. Med parker och områden som Hampstead Heath, Greenwhich, Victoria, Richmond och förstås Hyde Park, så finns det gott om grönska. En tillflykt från storstadens surr, bilköer, utsläpp, trängsel – här finns doften av blommande hägg och ljudet av floderna eller barn som leker, rugbylag som tränar, hundar som hämtar grenar bland buskar.Och nu, när det märks att sommaren är efterlängtad så dyker picknickfiltarna snabbt upp i Londons parker så fort temperaturen tar sig över sisådär femton grader och solen skiner. Körsbärsträden blommar, parkernas rabatter lyser i olika färger, särskilt fint ordnade för den senaste helgens kröningsceremoni, dammarna har rensats och borta är avtrycken från förra årets extrema torka då de stora gräsplanerna var knasterrtorra, grå och bruna. Nu är de kanske något nedtrampade av folkmassorna som samlades för att beskåda kröningsceremonin på enorma tv-skärmar.I vissa av parkerna finns extra gröna inslag, på några av trädens grenar sitter de klargröna parakiterna, små papegojor, som ingen riktigt vet var de kom ifrån.Var det Jimi Hendrix som på 60-talet strosade på en promenad med en fågelbur, och släppte ut några av dem?Eller var det under filminspelningen av Afrikas Drottning, med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart, där fåglarna användes under inspelningen men lyckades fly?Nej, det kanske var när sångaren George Michael hade inbrott i sin bostad som de släpptes fria?Myterna och berättelserna om parakiternas ursprung är många – men oavsett hur de faktiskt hamnade här så är de här för att stanna. De har gjort sig hemmastadda i Londons parker, och på andra platser, även så långt norrut som i skotska Glasgow.Vissa har begärt att de borde begränsas, så att de inte inkräktar på andra fågelarter, men det har inte blivit mycket av det. Ofta ser jag turister stanna för att mata dem. Fåglarna har blivit så vana vid uppmärksamheten att de inte har något emot att äta ur en hand full av frön samtidigt som de förevigas på ett foto.Och även om det brittiska klimatet kanske inte är vad fåglarna trivs bäst i – de kanske är de enda Londonborna som inte klagar över de allt mer vanliga värmeböljorna – så stannar de här. Och deras röda näbbar och klargröna vingar lyser nuförtiden upp bland trädens grenar året om.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
5/11/20233 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Med livet som insats: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönika onsdag 10 maj. San Francisco, Onsdag.BankUtanför en Walgreensbutik i downtown i San Francisco hänger några plakat och blommor på ett staket. Rättvisa för Banko Brown står det på en banderoll. Trans lives matters på ett handskrivet plakat.Det var en säkerhetsvakt som arbetade i den här butiken som sköt ihjäl den 24-årige Banko Brown.Detaljerna kring vad som hände är fortfarande oklara. Säkerhetsvakten menar att han agerade i självförsvar i samband med en butiksstöld, samtidigt som polisen uppgett att Banko Brown inte var beväpnad. Det finns också uppgifter i pressen om att det var varor värda mindre än 150 kronor som eventuellt var det som startade den händelseutveckling som ledde till Banko Browns död. Brown var såväl svart och hemlös som transperson, och många har sett hans död som symbolisk för San Franciscos oförmåga att ta hand om marginaliserade grupper.Eftersom chefsåklagaren i San Francisco, Brooke Jenkins, ännu inte väckt något åtal, har det hela utvecklats till en politisk fråga i staden och tidigare i veckan fick man ställa in ett arrangemang där chefsåklagaren skulle medverka, efter att man fått reda på att demonstranter planerade en protest utanför lokalen, där man bland annat krävde att Jenkins ska offentliggöra filmerna från övervakningskamerorna i butiken så att allmänheten själva kan få se vad som egentligen hände.Stölder och snatterier har varit ett återkommande problem i många butiker i San Francisco, i de mest utsatta områdena  är många varor inlåsta i skåp. Till och med tandborstar.Samtidigt har inte heller San Franciscos styrande förmått lösa situationen för de många som lider av mental ohälsa, eller drogberoende – eller en kombination av bägge – som man ser irrandes runt i en del stadsdelar, om de inte ligger utslagna på trottoaren.Nu senast har ett antal personer från nationalgardet kallats in för att hjälpa staden med att knäcka drogkartellerna som man tror står för distributionen av droger i stan. Men än så länge har jag inte sett så stor skillnad, bara att kommersen flyttat till andra gator än tidigare. Demonstrationerna och misstroendet mot chefsåklagaren i San Francisco kring Banko Browns död påminner om de protester som genomförts mot åklagarmyndigheten i New York, efter att den 30-årige Jordan Neely dödades i en tunnelbanevagn. En före detta marinsoldat höll Neely i ett grepp över halsen i omkring en kvart, efter att han uppfattat Neelys agerande mot andra passagerare som hotfullt. Det hela slutade alltså med Neelys död. Även Neely var hemlös. Och både det som hände honom och Banko Browns fall har tagits som exempel på svartas utsatthet i samhället liksom en avhumaniseringsprocess som pågår i samhället i stort när det gäller hemlösa. Andra menar att allmänhetens känsla av otrygghet i till exempel kollektivtrafiken måste tas på allvar.Själv kan jag inte sluta att tänka på hur lite som hade krävts för att händelseutvecklingen inte hade behövt eskalera, hur lite som hade behövt gå annorlunda så att de här tragedierna faktiskt hade kunnat undvikas.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
5/10/20233 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Har den äran Europa: Andreas Liljeheden, Strasbourg

Utrikeskrönika 9 maj 2023. Strasbourg, tisdag.Är det så att ni lyssnare just nu sitter och firar den stora dagen i dag kanske med en tårtbit eller något annat gott?Eller undrar ni kanske snarare vad det är för högtid jag pratar om?Tja, i Sverige uppmärksammas det kanske inte så mycket och det är svårt att mäta sig med midsommar med dans och nubbe som snart nalkas, men i dag är det i alla fall Europadagen. Och i den miljön jag rör mig i där firar man på ganska många håll.Man viftar med EU-flaggor, anordnar seminarier och håller tal. I dag ska till exempel den tyska förbundskanslern, Olaf Scholz, prata om sin vision för EU i Europaparlamentet här i Strasbourg.    Och i EU:s institutioner firas det såklart, dels med att ha öppet hus för allmänheten, men också genom att deras anställda har ledigt.Och vad är det då man firar?Jo, Europadagen firas till minne av Schumandeklarationen, texten som den franske utrikesministern Robert Schuman la fram 1950 om samarbete i Europa efter andra världskriget vilket banade väg för det EU vi ser i dag.Det här firar man sedan snart 40 år tillbaka. Det var 1985 som Europas ledare beslutade att skapa en egen högtidsdag för EU, i ett av många försök att göra unionen mer folklig.Men det hade ju inte varit EU om inte också denna högtid vore omgärdad av kontroverser och möjliga sammanblandningar. För på samma sätt som Europeiska rådet, alltså EU-ländernas ledare, inte ska förväxlas med Europarådet så ska inte heller EU:s Europadag förväxlas med Europarådets helgdag som förvillande nog har exakt samma namn: Europadagen, men som firas några dagar innan, den 5 maj. Och kontroversen då? Jo, då 1985, fanns en idé om att Europadagen skulle bli en av EU:s officiella symboler. Och det slog man också fast i den Europeiska konstitution som länderna enades om 2004. Problemet var bara att denna konstitution röstades ner i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Så man fick jobba om texten och då rök alla referenser till officiella symboler.Men oavsett om Europadagen är en officiell symbol eller inte, helgdag eller vanlig arbetsdag, om man väljer att fira eller inte, kan det ändå det vara värt att lyfta fram det som är grunden i firandet. Särskilt mot bakgrund av att det nu pågår ett nytt krig i Europa.För i grund och botten är det man firar ett fredligt samarbete mellan länder som under århundraden krigat mot varandra, och som bara år innan samarbetet började med den där deklarationen från den franske utrikesministern hade dödat varandra i miljontals.Länderna har haft många konflikter efter det. Men de har lösts av politiker runt förhandlingsbord.Att tänka sig att ledare från Ukraina och Ryssland ska förhandla om långtgående samarbete kanske känns avlägset – men vem vet. För 80 år sedan var det nog svårt att föreställa sig dagens djupa samarbete mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike.Andreas Liljeheden, Strasbourgandreas.liljeheden@sverigesradio.se
5/9/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Ett Hongkong mer likt övriga Kina: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönika Peking måndag.Häromdagen kom nyheten om att lokalvalen i Hongkong görs om.Platserna till de lokala distriktsråden ska inte längre i något särskilt stor utsträckning utses av folket i allmänna val.Därmed marginaliseras ytterligare en möjlighet för Hongkongborna att uttrycka sina åsikter.När jag rapporterade om nyheten gick jag tillbaka till mina intervjuer hösten 2019, då det senaste lokalvalet i Hongkong hölls.Då utsågs över 90 procent av platserna via valurnan.Jag minns valdagen. En solig novemberdag, där ljudet från tårgaspatronerna som polisen i månader skjutit mot demonstranter var välkommet frånvarande.En dag där massprotester och kravaller ersatts av lugna långa köer till vallokalerna.Aldrig hade så många registrerat sig för att rösta.Många jag pratade med såg det som en chans att via valsedeln säga till sina ledare att vi vill se något annat, vi är inte nöjda med hur ni har hanterat protesterna de senaste månaderna.Och det var ett historiskt val, där den pro-demokratiska oppositionen vann en jordskredsseger på den regeringstrogna sidans bekostnad.Hongkongborna hade av allt att döma sagt sitt.Och i Peking var det till en början tyst.Och Carrie Lam, chefsministern då, sade att man skulle ödmjukt lyssna på folkets röst.Men det var då, och nu är nu. Mycket har hänt sedan hösten 2019.Av den politiska oppositionen som i sin segeryra hoppades på förändring återstår idag blott en spillra. Dess företrädare har frihetsberövats eller flytt staden.Likaså är fackföreningar, ideella organisationer och mediebolag under press och vissa har dukat under när den nya nationella säkerhetslagen tagit sina skalper.Och så valsystemet då, som numera ska garantera att så kallade ”patrioter” styr Hongkong.Först ändrades valet till det lokala parlamentet och nu så också lokalvalen till distriktsråden.Från de styrande kallar man det en ”förbättring”.En ”förbättring” som i det senaste parlamentsvalet 2021 ledde till ett rekordlågt valdeltagande.Men kanske är det poängen. Carrie Lam, chefsministern, kommenterade det historiskt låga valdeltagandet då med att det kan vara ett bevis på att regeringen gör ett bra jobb.Och den nya chefsministern, John Lee, sade i förra veckan att han inte tycker demokrati handlar enbart om att räkna röster utan om att leverera faktiska förbättringar i samhället.På det viset går det att säga att styret i Hongkong allt mer låter som Kommunistpartiet i Peking.De brukar också betona sin politiska legitimitet utifrån de faktiska resultat de säger sig leverera.När Hongkong lämnades över till Kina 1997 så fanns det de som hoppades på att det på längre sikt skulle inspirera Kina att bli mer som Hongkong.Med facit i hand så verkar det ha blivit precis tvärtom.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
5/8/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Talibanerna har vant sig vid stadslivet, Naila Saleem, Kabul

Utrikeskrönika 5 maj 2023. Kabul fredag.Klockan är strax efter sex, skymningsljuset är mjukt och gulaktigt. Cappuccinon är uppdrucken och valnötskakan vilar i magen. Det var den godaste nötkakan jag någonsin ätit. Kaféet är hippt inrett och skulle enkelt kunna passera som ett fik på Södermalm i Stockholm. Vid bordet intill spelar männen schack. Vill du vara med? Jag är på väg att förlora så vi kan börja om säger den ene.Mycket är som vanligt, annat inte i den afghanska huvudstaden. Vänligheten och nyfikenheten finns kvar. Men tiggarna på gatan är det färre av trots att den afghanska ekonomin krisar som aldrig förr. Vid mina tidigare besök har kvinnornas klagosång varit en del av stadens ljudbild liksom barnens tjatande.Det visar sig att talibanerna tagit sig an tiggarna, samlat ihop och registrerat dem. De nya makthavarna har styrt landet i snart två år och något som blivit tydligt är behovet av att rensa bort det som stör bilden av ordning. Missbrukare hämtas och körs iväg till avvänjning. Tiggare skickas hem med uppmaningen att sluta, tiggarbarnen sätts på institution om deras anhöriga inte går att finna.I stadens centrala delar är det tätt mellan talibanernas kontrollstationer. De övervakar trafikpolisens arbete och kollar id handlingar och frågar ut passagerare. Det finns ett tydligt intresse av att säkerhetskontrollera även mig. Ibland bara mig och inte mina manliga medpassagerare. Först blev jag lite irriterad över de här återkommande kroppsvisitationerna men kvinnorna som gör jobbet är vänliga och vill gärna träna sin engelska.När talibanerna tog makten var det många som undrade över hur det skulle gå. Skulle de klara av att leverera något annat än det minst sagt hårdföra auktoritära styre som genomsyrade deras förra försök? Själva svarade de självsäkert javisst men ge oss lite tid. Nu ska vi njuta segerns sötma.Något slutgiltigt svar på de här frågeställningarna har vi ännu inte. Men det märks att krigarna som bytt bergen mot kontoren hunnit bli vana vid stadslivet. Vid att det är de som verkligen styr men insikten om att makt även förpliktar leverans av åtminstone någon slags samhällsservice börjar komma. Kanske är det därför de är så nitiska med säkerheten? Minnet från alla attentat finns färskt i afghanernas minne. Och kanske är det därför som deras sociala medier team arbetar på högvarv för att förmedla nyheter om vägar som invigs, sjukhus som byggs och IS-medlemmar som oskadliggörs.För det finns ju andra frågor där kritikerna fått vatten på sin kvarn. Jag tänker förstås på kvinnornas situation men den frågan är så omfattande att det får bli en annan, egen krönika. Jag nöjer mig med att säga att talibanernas kvinnopolitik kritiseras friskt även här i landet av både män och kvinnor jag möter.Naila Saleem Kabul, Afghanistannaila.saleem@sverigesradio.se
5/5/20233 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Bokstaven E har blivit politisk i spanskan, Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 4 maj 2023. Bogotá, torsdag.Språk kan vara ett explosivt ämne. Nya språkformer, som en del ser som utveckling, ses av andra som något som förstör den språkliga renheten. Debatten om hen hemma i Sverige som ett könsneutralt pronomen har sin motsvarighet i en het diskussion i den spanskspråkiga världen.Spanskan har substantiv som antingen är maskulinum eller femininum. En pojke heter muchacho, en flicka muchacha.Maskulinum slutar ofta på o och femininum på a. Muchacho - muchacha. Eller barn, niño - niña.Sen några år tillbaka har en del ansett denna dualism vara alltför trång för att kunna omfatta alla möjliga identiteter. Lösningen som har föreslagits är att ha en tredje form, med bokstaven E, den är könsneutral, som hen på svenska, och kallas av anhängarna för ett inkluderande språk.Istället för att säga flickor och pojkar, muchachas y muchachos, så ska man säga muchaches. Med E alltså.Ett starkt argument för det könsneutrala E:et är att spanskans grammatiska neutrum låter exakt likadant som maskulinum.Vi tar ordet ”alla”, är det en grupp män, så heter det ”todos”, med O. Är det en grupp kvinnor, så heter det ”todas”, med A. Vad säger man om gruppen är blandad? Man säger ”todos”, det är neutrum, men det är exakt som i maskulinum. Todos. Som om bara männen räknas, säger det inkluderande språkets anhängare.Det är ännu viktigare om det i gruppen finns personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor.Det har blivit politik av frågan. Progressiva och liberaler i Latinamerika är för e:et, de ser det som respekt för de sexuella minoriteterna, medans de konservativa är emot, det är bara trams, det går mot familjen och traditionen, säger de.Ministrar i Chile eller Colombia, där så kallade progressiva regeringar styr, använder ofta e:et i sina tal. Men de konservativa guvernörerna i Brasiliens Sao Paulo och Argentinas Buenos Aires har förbjudit det könsneutrala E:et i skolan.Den peruanske nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, som bygger sin prestige på en utsökt behandling av det spanska språket, tycker att användningen av e:et är löjligt. Det är ideologi, det är vänsterideologi, säger han, och försvarar sitt motstånd med att det redan finns ett neutrum i spanskan.Att neutrum låter som maskulinum är väl inget problem, säger den store författaren som genom åren utvecklats från vänster till höger.För gemene man på gatan här i Latinamerika låter debatten rätt ytlig. Det är klart, i en region där var tredje knappt har mat för dagen och hälften arbetar på den informella sektorn, utan någon som helst social trygghet, så är akademins och politikens debatt om språket ett rätt ointressant ämne.Möjligen den dag då alla, det vill säga ”todes”, har det materiellt välställt, kan debatten bli relevant för de flesta.Ivan Garcia, Bogotá för P1 Morgon ivan.garcia@sverigesradio.se
5/4/20233 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Nakenhet förbjuden i Singapore, Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 3 maj 2023. Bangkok onsdag.Vi måste snacka lite om Singapore. Även känd som ”Lion City” eller ”The Garden City”. Landet har en fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till 1300-talet men det tog fart på riktigt 1819 då den brittiske guvernören Thomas Stamford Raffles grundade en handelsstation på ön. Det gjorde Singapore till en viktig hamnstad och en central punkt för handeln mellan Asien och Europa.Under andra världskriget ockuperades Singapore av Japan, det var en ren terror för landet och dess invånare. Efter kriget tog britterna åter kontroll över landet men 1963 blev Singapore en del av Malaysia. På grund av kulturella och politiska skillnader bröt sig Singapore efter en kort tid loss för att bli en självständig nation.Idag är Singapore känt för sin högt utvecklade teknologiska marknadsekonomi, höga levnadsstandard och är ett nav för handel i Sydostasien. Med sin glansiga yta och en skyline som kan konkurrera med Manhattans så är landet en tummelplats och ett tillrättalagt Disneyland för super-superrika. Singapores multikulturella befolkning bidrar till att skapa en bild av ett land där människor med vitt skilda etniska bakgrunder lever i harmoni. En bidragande orsak till det är att staten styr hur många från de olika etniska grupperna som ska bo i allmännyttans bostäder. En integrationspolitik som enligt vissa fungerar medans andra säger att den är orättvis.Singapore är också känt för sin strikta lag och ordning. Utåt sett har det gjort landet till en av de säkraste och mest attraktiva destinationerna i världen enligt flera mätningar. Men det finns lagar som får en att undra. Lagen som förbjuder dig att vara naken i ditt eget hem. Nakenhet anses vara en form av pornografi och det är förbjudet i Singapore. Så det gäller att dra för gardinerna när man ska duscha.Försäljning av tuggummi är olagligt, att ta in det i landet är ett brott och att spotta ut det på gatan är ännu värre. Det har dock skett en uppmjukning av lagen. Det är tillåtet att tugga nikotin- eller medicinskt tuggummi så länge det säljs av en farmaceut eller tandläkare.Landets narkotikalagar är bland de hårdaste i världen. Nyligen avrättades ännu en dödsdömd fånge i Singapore. Det var den tolfte avrättningen i landet på drygt ett år. Mannen dömdes, mot sitt nekande, till döden för att ha försökt smuggla in drygt ett kilo cannabis i landet.Men de hårda lagarna har också en baksida.För att vara en av de mest utvecklade och framgångsrika nationerna i Asien, så har landet ett rykte om sig att begränsa press-, yttrandefriheten och mänskliga rättigheter.Singapore har en grundlag som skyddar medborgarnas yttrandefrihet, men rättigheterna är begränsade av andra lagar som reglerar vad som kan sägas och skrivas i medierna. En av de mest kontroversiella lagarna är den så kallade ”förtalslagen”, som ger myndigheterna rätt att straffa personer som man anser har spridit falska nyheter eller rykten. Lagen används ofta för att tysta kritiska röster och begränsa pressfriheten och används för att strypa det fria ordet i sociala medier.I Singapore är det regeringen som ger licenser för medierna, vilket effektivt stoppar medieorganisationer som anses vara "opassande". Det har lett till en situation där medierna är försiktiga med att rapportera om känsliga ämnen eller kritisera regeringen.Sammanfattningsvis kan man säga att utåt sett så vill Singapore ge en bild av att vara lika fläckfri och blankt som de glasade skyskraporna, men bakom den välputsade fasaden finns det mycket att önska när det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i den lilla stadsstaten.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
5/3/20233 minutes, 44 seconds
Episode Artwork

Att ta hand om fåglar är som att ta hand om sin egen familj: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönika 2 maj 2023 Stockholm, tisdag.Jag hade gjort en kort liten nyhet om fåglar i Indien som fick värmeslag och trillade ner från träden under en ovanligt lång och intensiv värmebölja förra året.Nu gick jag i min skog och chattade med chefen för djurkliniken som blivit smått känd över hela världen då de tog emot och vårdade flera hundra fåglar varje dag. Hon sa: kom och hälsa på!Jag tackade ja på stående fot. Ett halvår senare var jag där.Jag var väl förberedd på det mesta. De stora sociala skillnaderna, fattigdomen och storstädernas tunga, förorenade luft. Och den starka, goda maten – mm.Men, det som mötte mig på djurkliniken Jivdaya Charitable Trust var jag inte beredd på. De genomträngande, kväljande dofterna, de jämrande ljuden från lidande djur. Operationssalen med nedsövda kråkor och duvor och gatuhundarna med amputerade ben och öppna köttsår. Jag ryggade tillbaka och knep åt munskyddet litet hårdare runt näsan.Men nyfikenheten tog över och jag ställde alla mina frågor för att förstå hur det kommer sig att högt utbildade veterinärer ägnar hela sina dagar åt att vårda småfåglar som blivit sjuka av värmen.En förklaring var att kliniken drivs av troende jainister. Enligt jainismen, en av Indiens äldsta religioner,går vägen till upplysning genom ickevåld och att minska skadan på alla levande varelser så mycket som möjligt. Dit hör även växter och djur. Fåglar har haft en särskild plats i kulturen sedan urminnes tider. Vilket bland annat märks på de vackra, tornliknande fågelborden, chabutaras, som fortfarande står mitt på torget i Ahmedabads gamla stad.Ok, jag tror jag förstår, sa jag, när vi gick förbi en liten svart-vit valp som gnällde högt och hjärtskärande. Den hade ett bandage kring huvudet och en vårdare förklarade att hunden var blind och förmodligen hade ont hela tiden på grund av en allvarlig huvudskada. Men, vore det inte bättre att vissa djur bara fick somna in, frågade jag?Nej, vi tror inte på dödshjälp, sa han, och jag kände mig plötsligt som en elefant på den där lilla djurkliniken.Först efteråt förstod jag att en del jainister faktiskt tror att förfädernas själar också kan gå in i fåglar och andra djur.Så att ta hand om djuren, även fåglar med värmeslag – det är litet som att ta hand om sin egen familj.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
5/2/20233 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Fox-ankaret sparkades abrupt och osentimentalt: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 28 april Washington fredag,Just nu pågår den fjärde och sista säsongen av tv-serien Succession, den oemotståndligt lyxiga och mörka, snabbsnackande serien om ett familjeimperium i USA och en tyrannisk patriark som spelar ut sina barn, de möjliga arvtagarna till kronan, mot varandra. Logan Roy är den manipulativa åldrande familjefadern och ledaren för Waystar Royco, ett av världens största mediebolag med kabeltv-kanalen ATN, som riktar sig mot tittare på högerkanten.Och efter en dramatisk vecka inom den verkliga amerikanska medievärlden går det inte att sluta tänka på Succession, att sluta se scenerna i tjusiga hörnkontor eller blanksvarta enorma suvar, framför sig där Logan och barnen Kendall, Roman och Shiv sliter varandra i stycken med sina obarmhärtiga repliker och där obarmhärtiga beslut fattas på löpande band.I måndags fick Tucker Carlson, en av USA:s mest populära och kontroversiella tv-programledare, enligt samstämmiga rapporter, sparken från den konservativa kanalen Fox News. Och det för många chockartade beslutet, ska ha tagits av den högsta ledningen, av mediemagnaten Rubert Murdoch och hans son Lachlan Murdoch, chef för Fox Corporation som äger Fox News. Och förstås; Succession-serien om familjen Roy är, som många vid det här laget känner till, inspirerad av på Murdoch-klanen. Bilder på Rupert i olika Range Rovers och Lachlan Murdoch i dunväst och grå t-shirt är onekligen väldigt Logan och Kendall. Och som taget ur en scen från serien, var beskedet till Tucker Carlson, som lett sitt program på bästa sändningstid i sex år, osentimentalt och oväntat. Det kom bara en kort stund innan pressmeddelandet gick ut, enligt källor till olika medier utan en chans för Carlson att säga adjö till sina lojala tittare.Och de senaste dagarna har fler uppgifter läckt ut om varför Tucker Carlson så abrupt fick gå. New York Times rapporterar att det var textmeddelanden som inte blivit offentliga än, som fick bägaren att rinna över för Murdochledningen. Carlson ska i sms:en ha uttalat sig sexistiskt och vulgärt om chefer och sms:en tillsammans med tidigare kontroverser kring bland annat konspirationsteorier i hans program och kritik om rasism och en pågående stämning om sexism på redaktionen ska ha lett fram till beslutet att Carlson inte längre var värd besväret. Han själv har inte direkt kommenterat det som hänt.Och Fox News hänvisar till det sparsmakade pressmeddelandet om Tucker Carlsons öde. "Vi tackar honom för hans insatser", stod det. Karolina, familjen Roys kommunikationschef i serien Succession, kunde inte ha formulerat det tydligare.Cecilia Khavar, i Washington
4/28/20233 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Är fransmän lata?: Marie Nilsson Boij

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris, torsdag.Jag fick ett mejl från en man från Göteborg som var otroligt uppretad av vårens pensionsprotester i Frankrike.Jag tar nu inte ställning till huruvida systemet skulle krascha eller inte, den frågan lämnar jag till Frankrikes ledande politiker och ekonomer som är oense om den saken.Men, det där med att fransmännen är LATA…?Mitt intryck efter snart tre år här i Frankrike är snarare att de är utbrända redan vid 18!Jag menar, barnen får alltså inte ens ledigt på loven, som i och för sig är många, men ändå.Det skickas med långa listor med läxor hem.Min dotter till exempel som nu går i tvåan på gymnasiet hade en läslista på sex böcker att ta sig igenom förra sommaren.Det var en mix mellan klassiker och nutida böcker på mellan 147 och 604 sidor.Nu är hennes förstaspråk inte franska. så det klart att det var extra tufft för henne.Men jag kan inte minnas att jag träffat en enda unge i Sverige som har skickats ut på sommarlov i juni med förväntningar om att ta sig igenom Swedenborg, Strindberg, Söderberg, Lagerlöf, Ivar –Lo och något lite modernare som Jonas Gardell på slutet till skolstarten i augusti.Jag lägger två timmar om dagen på att hjälpa mina två barn med läxor, säger min franska väninna.Min 10-årige son hade ont i magen och diarré några dagar i februari och stannade då så klart hemma från skolan.Dag två gick min make till skolan för att hämta skolböcker åt sonen, men fick då genast en uppläxning av fröken.”Hur ont i magen har han egentligen”, undrade hon?”Han missar ju väldigt mycket av undervisningen.””Ehh ja...””Om han är lös i magen får ni ge honom medicin bara!”Och detta med barn med specialbehov, ja, det är framför allt föräldrarnas bekymmer i Frankrike, inte skolans.Min dotter är glutenintolerant till exempel, vilket är något som den svenska matbespisningen ju tar full hänsyn till.Laktosfritt, glutenfritt eller vegetariskt är inga problem!På vår franska skola däremot meddelade föreståndarinnan:”Det finns en mikrovågsugn, så ni kan skicka med henne mat att värma, om hon blir sjuk av det som serveras i skolan.”När det så gäller alla dessa landsomfattande demonstrationer som får ut runt miljonen fransmän varje gång, så har jag flera gånger tänkt:”Hur pallar de?”Gå upp tidigt på lördagen fast de är lediga, skriva nya kamplåtar, måla plakat, trycka upp flyers...Vad skulle kunna få ut svensken att demonstrera en gång i veckan i tre månader?Oklart.Man kan ha många invändningar mot fransmän, men är de lata?Så tolkar inte jag vårens lämmeltåg mot pensionsreformen.Däremot finns det en vänsterrörelse här som saknar motsvarighet i Sverige, och som inte anser att vi alla måste jobba mer för att bevara välfärden.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
4/27/20233 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Förtvivlans suck: Richard Myrenberg, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria, onsdag.Det har varit extremt intensiva dagar när jag har försökt följa och rapportera om utvecklingen i Sudan, som nu står på randen till ett inbördeskrig.Miljoner sudaneser har hukat och sökt skydd undan kulor och raketer.Jag tror aldrig vi har sett så våldsamma strider, med så tung militär utrustning som stridsvagnar och flygplan, braka loss med sådan intensitet, så fort. Ett krig mitt i en storstad som tog alla med överraskning. Från ambassadfolk från hela världen till vanliga Khartoum-bor.Jag hörde av mig till en bekant i Khartoum som jag vet har diabetes typ 2, för han hade problem att kyla sitt insulin när vi gjorde en åttatimmarsresa från Khartoum till den etiopiska gränsen för några år sedan.Jag fick ett kort svar, vi lever, vi befinner oss i en hyfsat säker zon, vi ber att allt kommer gå väl. Sedan dess vet jag inte hur det har gått för honom och hans familj. Men utvecklingen har snabbt gått från illa till katastrofalt.Jag minns en krönika jag skrev efter min första resa till Khartoum, det var i mitten av augusti 2019. Jag hade bevittnat underskriften av ett historiskt fredsavtal i det kinesiskbyggda Vänskapens hus med ekande marmorgolv och högt i tak, i centrala Khartoum.Huvudpersonerna i det sudanesiska dramat var närvarande – kamelskötaren som blev milisledare – Mohamed Hamdan Dagalo satt där som alltid, i sin camouflagefärgade keps, armégeneral Abdel Fattah al-Burhan gick runt och skadade hand med dignitärer och inbjudna gäster.När jag var i Khartoum då så talade jag också med många av dessa kvinnor som hade huvudrollen i det civila upproret. En av dem sa: "Det är vår chans är nu, vi måste få igenom reformer, innan det blir för sent." Jag gick på sandiga solvarma gator på kvällen och hörde alla dessa befriande skratt. Lättnadens skratt tror jag att jag kallade krönikan den gångenFolk kunde andas ut och kvinnorna lät slöjan falla ner på axlarna. Oket av 30 års hårdför diktatur under Omar al-Bashir var över. Trodde man. Men jag höjde ett varningens finger redan då och skrev att allt berodde på hur den lilla mannen i kepsen skulle agera – Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti, en diminutiv av Mohamed.Nu vet vi. Tillsammans med mannen i mustasch, general Fattah al-Burhan, satte de stopp för demokratirörelsen i en kupp i oktober 2021. Sedan dess har Hemedti, mannen i keps, spelat ett skickligt spel, han har skaffat sig egna inkomster genom guldgruvor som han kontrollerar tillsammans med ryska Wagnergruppen som också hjälpte honom att bygga upp en mäktig milis på 100 000 man, samtidigt som han sa sig välkomna demokratin och även förhandlade med en del av dem vid sidan av.Och nyligen avslöjades flera hundra twitterkonton som hade kapats och vaknat till liv kort innan striderna började och som visade sig vara väldigt positiva till Hemedti, klassiska ingredienser i en rysk påverkanskampanj. Kanske hade han planen klar redan då när han satt i Vänskapens hus för snart fyra år sedan.Allt var på plats för att ta över. Det finns inga hjältar i det här, även arméchefen Abdel Fattah al-Burhan var en gång diktatorn Omar al-Bashirs närmaste man. Nu slåss de om en stad i blivit en ruin på några dagar, medan sudanesernas lättade skratt förvandlats en förtvivlans suck.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
4/26/20233 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

I Ukraina hörs ukrainska numera överallt: Lubna El-Shanti, Kiev

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Kiev, tisdag.Jag tittar på menyn, paniken stiger. I ögonvrån ser jag servitrisen närma sig vårt bord. Tyst för mig själv upprepar jag vad jag ska beställa. Och så kommer hon fram, våra blickar möts. Jag ler ansträngt och inom loppet av några sekunder rabblar jag upp hela beställningen, ber om vatten och bröd.  Jag andas ut. Tror att jag har klarat mig men hon står kvar. Ursäkta? Vad sa du? Jag tar ett djupt andetag, samlar mod. “Jag skulle vilja ha den där grytan med potatis och bönor, och gärna lite bröd, och bubbelvatten, tack.”Den här gången i normal konversationstakt. Min första beställning på ukrainska. Fram tills nyligen har jag mestadels pratat ryska här i Ukraina.De flesta, även de som egentligen inte pratar ryska, brukar förstå, eller åtminstone försöker, anpassar sig. Och jag själv, har varit bekväm, inte orkat anstränga mig, att lära, försöka. Men nu har det kommit ifatt en, det går inte längre att förutsätta att folk här ska förstå eller ens vilja tala ryska. När mormor någon gång på 40-talet flyttade från landsbygden till huvudstaden Kiev gav hon upp sitt modersmål, övergick till att prata ryska. I Moskva ansågs ukrainska var ett språk för bönder, obildade, fattiga. För att bli någon, lyckas, krävdes det i Sovjetunionen att man talade huvudspråket, det som hade högst ställning – ryska. Efter Ukrainas självständighet 1991 började uppbrottet från ryskans överhöghet. Ukrainskans ställning stärktes, inom litteratur, kultur, utbildning, i samhället i stort, men inte överallt. I de östra delarna av landet talades det fortfarande mestadels ryska, i de västra ukrainska. Språkfrågan diskuterades, debatterades, vissa ville påskynda utvecklingen, övergången till ukrainskan, andra ansåg det gå för fort. Men så hände 24 februari, Rysslands fullskaliga invasion. Brytpunkten. Över en natt valde många i Ukraina att aldrig mer tala ryska, eller i varje fall försöka. Och det märks, en hörbar förändring, på stan, i butiker, i högtalarna, runt middagsbordet, ukrainska hörs numera överallt, även i de östra delarna av landet där just ryskan varit dominerande. Ett svårt skifte för somliga, för de som av olika skäl inte lärt sig ukrainska, för att de inte behövt, inte orkat, velat eller för att de förutsatt att andra ska anpassa sig. Ja, det är svårt, men inte omöjligt, ibland behöver man upprepa sin beställning två gånger. Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se
4/25/20233 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Jag känner mig bestulen – på våren: Milan Djelevic, Stockholm

Utrikeskrönikan 24 aprll 2023. Stockholm, måndag,Det är vår, gott folk!Äntligen!Men ärligt, jag har svårt att känna mig helt upprymd.Mer, liksom, bestulen.På soliga, varma dagar. Som att någon varit inne på mitt vår- och sommarkonto, skimmat mig...Men här finns ingen ansvarig att vända sig till för att få tillbaka det som försvunnit.Det som är borta är borta.Så i år blir den kort, en vår som redan i vanliga fall, i dess mest maxade skepnad, är kort.I början av mars byter jag till sommardäck, för att hjälpa våren på traven, för att välkomna den, omfamna den. Se här, tänker jag - dom grova fula däcken tar jag bort, och dom lena fina åker på. För din skull, komsi, komsi, lilla vår....Det har typ funkat andra år.Men i år blir näsan min lång. En vecka efter bytet börjar snön vräka ner och temperaturen kryper ner under nollan.Jag biter i surt äpple och beger mig till verkstan, igen...Vinterdäcken åker på, jag är ganska moloken och så går det någon vecka, vi är i slutet av mars.Då slår jag fast att nu, NU! Är våren kommen! Dagarna då är fina, temperaturen når upp till 12 plus vid nåt tillfälle. Det börjat arta sig.Men, en vecka senare, snön vräker ner och det är minusgrader.Och det är vid dom här tillfällena en skåning påminns om att han är på vift. Med vift menas att man avlägsnat sig från slättlandet, hjärtlandet, det förlovade landet.Där, mycket objektivt sett, våren är längre, sommaren varmare och maten godare...Men nu är jag alltså här och ovanpå det med handikappet att jag är uberskeptisk till vinter och kyla och allt som ingår i det.Min hustru däremot är tvärtom.Hon är infödd stockholmare, sedan barnsben skidåkare, långfärdsskridskonörd och så vidare. Om våren dröjer, gör det inget - då kan man fortsätta ägna sig åt vintersport, säger hon...För ett par år sedan hyrde hon in en privat skidlärare, nu skulle maken - jag alltså - lära sig åka utför. Och sedan tycka att vinter, kyla och mörker är JÄTTEKUL!Men jag är skåning. Skidläraren blev less ganska omgående, lyckades inte dölja det men sa efter några dagar att jag var ovanligt bra, givet min ålder och härkomst och sa sen tack och hej, och så var han borta. Inga extralektioner erbjöds.Där stod jag i barnbacken, omåkt av typ treåringar, och hade svårt att förstå vad skidläraren precis hade sagt. Att jag kunde åka...Nåväl, jag tog mig ner. En oerhört stolt (och möjligen blind) hustru stod längre ner i backen och klappade och skrek på sin utpräglade stockholmska: Bra, Jääätttebra!Och jag hade bara ont i fötterna och drömde mig bort till Österlen, till Havängs hoppade havsöringar och dom tidigt komna vitsipporna vid foten av Stenshuvuds kullar...Milan Djelevic, för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se
4/24/20233 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

Pokkaruotsi – det gäller att våga göra bort sig: Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan 21 april 2023 Helsingfors, fredag.Det gäller att våga göra bort sig!Jag tänker på det ofta när jag rör mig runt i mitt bevakningsområde. Ständigt nya miljöer, nya sammanhang, nya outtalade koder om hur saker funkar och hur man förhåller sig till varann.Norge, Finland, Island.Det är fantastiskt att få resa runt i så många olika delar av Norden – överallt dit jag kommer möts jag av vänliga och hjälpsamma människor som delar med sig av sina berättelser och som är nyfikna på varför jag kommit till just deras plats på jorden.Men jag har också reflekterat över skillnader i kynne i våra grannländer.På lediga stunder går jag gärna ut på tur, en vandringsled i naturen. Kärleken till naturen hittar jag hos människor överallt i Norden men den finns en liten skillnad i mötet mellan människor där på vandringsleden i skogen.Norrmännen hejar glatt på alla de möter och jag hejar gärna tillbaka MEN när jag prövade samma sak i mötet på skogsstigen i Finland - så tittade folk förvånat på mig.Vad säger du? Frågade mitt finlandssvenska sällskap och plötsligt kände jag mig osäker – använder jag fel fras när jag hälsar – där i skogen?Eller var hon möjligen bara förvånad över att jag hälsade på alla som en tok?Finska är onekligen en utmaning – men jag brukar tänka – det gäller att våga göra bort sig.Finland som tvåspråkigt land har också en kluven inställning till just sin tvåspråkighet. Alla barn får lära sig både finska och svenska i skolan, var tonvikten ligger beror på vilket modersmål du har.Men alla finskspråkiga gillar inte svenskan.I många år har det talats om pakkoruotsi – som står för tvångssvenska.Språkfrågan var också en sak som debatterades inför riksdagsvalet.Nationalistiska Sannfinländarna driver kravet att slopa tvånget för finskspråkiga barn att läsa svenska – pakkoruotsi.Svenska folkpartiet å sin sida kämpar med näbbar och klor för svenskan ställning i Finland.Och svenskspråkiga medier i Finland hårdbevakar vilka politiker som vågar och kan uttrycka sig på svenska.När det gäller språk handlar det ju väldigt mycket om att våga pröva - det handlar inte om att göra bort sig, tänker jag.Och i spåren av – pakkoruotsi – tvångssvenskan, dök det i valrörelsen upp ett snarlikt ord – pokkaruotsi – att prata svenska med pokerface.Helt enkelt att våga prata svenska även om den inte är perfekt.Och flera finskspråkiga politiker ansträngde sig för att också tala svenska i valdebatterna för de svenska väljarna.De vågade – trots att det inte var perfekt – pokkaruotsi.O på det följer pokkasuomi – att prata finska med pokeface – på den sidan står vi med svenska som modersmål.Bra ord tycker jag.Det gäller att våga försöka! Det är inte att göra bort sig.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se
4/21/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Unga beväpnade på Västbanken: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 20 april 2023 Stockholm, torsdag.Häromveckan vaknade jag upp i Jerusalem till nyheten om att al-Aqsamoskén stormades av israelisk polis – brutala bilder där moskébesökare som barrikaderade sig där inne blev slagna av polis med vapen och batonger. Fyrverkerier sköts mot polisen.En ung kille som var i moskén darrar på rösten när han berättar hur förnedrad han och andra besökare blev av israelisk polis. Igen, säger han.Konsekvenserna blev flera och direkta – raketbeskjutningar från flera länder, flyganfall från Israel som svar och terrorattentat.Bland annat dödades två israelisk-brittiska systrar, 20 och 16 år gamla, i sin bil på ockuperade Västbanken. Deras syskon är tröstlösa under begravningen.I jakt på misstänkta gör israelisk militär räder – från staden Nablus sprids filmer på sociala medier på ett tillslag.En tupp hörs gala, väckt av skottlossning istället för soluppgång.Jag besöker staden Nablus med en kollega, staden ligger på norra delen av Västbanken. Det märks att läget är spänt. Längs vägarna dit, som kontrolleras av Israel, ser jag vakttorn med israelisk militär i. Flera av de står i en redo position med ögat i kikarsiktet på vapnet som är riktat mot vägen. En syn jag inte känner igen från mina senaste resor i krigets Ukraina.I Nablus gamla stad pågår försäljning av mandlar, falafel, levande höns, plastleksaker och porslin – Ramadandekoration, vimplar i olika färger, hänger som dekor mellan stenväggarna i de trånga gränderna. Moppar och elsparkcyklar åker förbi på kullerstenarna. Jag känner igen vimplarna som fladdrar i vinden från videor som Israelisk media publicerat – en video från hjälmkameran på israelisk militär som springer i gränderna och skjuter under tillslag mot vad de kallar terrorceller – beväpnade militanta grupperna som finns här, som strider mot israeliska styrkor.En undersökning gjord nyligen visar att bland palestinier finns en majoritets stöd för sådana grupper. Och det syns tydligt i de trånga gränderna här. Överallt hänger också affischer, stora och små – på unga killar i Northface, Adidas- och Nike-tröjor. De flesta har kepsar, palestinasjalar, några av dem kan knappt vara 18 år. Några ler, de håller i olika vapen.Det är porträtt på martyrer – de som dödats av Israelisk militär som regelbundet gör räder här. I en liten butik i en av gränderna sitter två unga killar, de tillverkar och säljer nyckelringar, halsband och muggar med de unga killarnas porträtt på. Unga personer som vi möter har bilderna som bakgrund på sin mobil. Vi stöter ihop med familjemedlemmar till några av de kändaste martyrerna.En 16-årig tjej säger att hon har bara stött på israeliska styrkor en gång, förra sommaren när de kom till hennes hem och grep hennes pappa, säger hon.Hon säger att killarna omkring henne vill beväpna sig, om de inte redan gjort det. De vill befria Palestina, säger hon. Det är bra men själv skulle jag föredra om de fortsatte plugga, gick på universitet säger hon.Israel är så starka, vi kan inte vinna mot dem med vapen säger hon. Med utbildning så kommer vi kunna beskydda oss och landet bättre, säger hon.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sr.se
4/20/20233 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Det saknas aldrig drama i dansk politik: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 19 april 2023 Köpenhamn, onsdag.Solen och värmen har äntligen kommit till Köpenhamn, och passande nog jag också. Det slår mig när jag går längs de vanliga stråken att senast jag var här var det kallt och definitivt inte vår i luften. Valet av varm jacka kändes den gången klokt, idag inte lika klokt. En kopp finkaffe på vanliga stället kostar om möjligt ännu mer än sist.Den allt svagare svenska kronan i relation till den danska är kanske tydligaste indikationen för oss som gränspendlar på det här hållet, på att tiden går.Det var ett tag sedan jag hade nöjet att vara här, andra delar av bevakningsområdet har tagit det mesta av både tid och uppmärksamhet å det senaste. Kanske inte så konstigt när läget i Europa är som det är och med ett Polen, som alltså är den andra halvan av bevakningsområdet, vars utrikespolitiska pondus växer för varje dag. Inte så konstigt det heller, Polen är ju både politiskt och geografiskt väldigt nära nyhetshändelsernas absoluta mitt. Dessutom laddar detta jätteland upp för val i höst.Men nu är jag alltså inte i Warszawa, utan i Köpenhamn, där kaffet blir dyrare och vädret varmare. Och med en känsla av att den politiska temperaturen här gått åt andra hållet. Den dramatik ni kanske mins från höstens valrörelse och vinterns historiska regeringsbildning, har avtagit. Dansk politik skapar inte lika ofta rubriker i Sverige.Samtidigt är ju den danska politiken aldrig händelselös, så jag köper det där hutlöst dyra kaffet, sätter mig i solen och försöker teckna de stora linjerna. Hur har det till exempel gått för den så omtalade danska mittenregeringen? Jo tack, det korta svaret är: sådär. Den passerade 100 dagar strax innan påsk och det sägs ingen annan dansk regering i modern tid tappat så mycket i opinionsmätningarna så fort.Att man bet sig fast i beslutet att avskaffa en populär helgdag, den stora bönedagen, är förmodligen den största anledningen till att man kom på kant med danskarna, Socialdemokraterna med statsministern i spetsen har tappat var fjärde väljare sen i november och är sensationellt nog inte välkomna att tala vid de danska förstamaj-tågen i år.Men regeringspartnern på andra sidan blockgränsen, det liberalkonservativa Venstre, har det inte heller så lätt. Partiledaren, försvarsministern, och en av arkitekterna bakom mittenregeringen, Jakob Ellemann Jensen, är långtidssjukskriven för stress och regeringssamarbetet som skulle bli partiets stora nystart efter år av interna strider och kraftig tillbakagång har blivit - fortsatt tillbakagång. Och på Christiansborg har de förbjudna frågorna börjat ställas: kan man sparka en sjukskriven partiledare? Och vad händer då med regeringssamarbetet?Nä, det har inte saknats drama på Borgen. Standardgissningen bland politiska bedömare är att försöket med regering över mitten kommer överleva som längst till nästa val.Så slutsatsen får blir samma som alltid: det är spännande tider framöver, för oss som gillar dansk politik.Samuel Larsson, Köpenhamn
4/19/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Kampen mot brottsligheten: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

Utrikeskrönika 18 april 2023. Stockholm, tisdag.Gängkriminalitet och brottsbekämpning är ord i tiden. Inte bara i Sverige. I Indien har den här frågan hamnat i fokus de senaste dagarna efter att den fängslade före detta politikern Atiq Ahmed och hans bror sköts ihjäl i direktsänd tv när han under poliseskort var på väg till ett sjukhus i staden Prayagraj. Några dagar tidigare hade hans son dödats under ett polisingripande.Atiq Ahmed var inte vem som helst, epitet som gangsterpolitiker och Robin Hood har använts om honom. Han var känd för att hjälpa behövande och betala fattigas bröllop ur egen ficka, men han anklagades också för inblandning i mord, kidnappning och utpressning. Den här gången anklagades han för inblandning i mordet på en person som vittnat mot honom. En omfattande historia i sig värd sin krönika; men kortfattat utöver Atiq Ahmed har en av hans söner dödats, några satts i fängelse och hans hustru är på rymmen.Mordet på bästa sändningstid i tv i lördags kväll har skapat debatt kring bristen på säkerhet under fångtransporter. Känns det igen kanske? Men också en diskussion om tillståndet i delstaten Uttar Pradesh där det här hände. Är det total laglöshet som gäller, frågar sig lokala och nationella politiker. Uttar Pradesh har en befolkning lika stor som Brasiliens. Utvecklingsmässigt så har den här delen av Indien länge ansetts ligga efter andra regioner i landet och särskilt landsbygden har haft ett dåligt säkerhetsrykte. När jag rest där har jag ogärna åkt bil efter solnedgång.Oppositionen rasar och kräver den högst ansvarige politikerns avgång. Yogi Adityanath som han heter tillhör det hindunationalistiska BJP som också har styr nationellt. 2017 när Adityanath tillträdde lovade han hårda tag mot kriminaliteten och sedan dess har en ansenlig mängd polisingripanden slutat med att den misstänkte dödats. Enligt en presskonferens som polis i Uttar Pradesh höll i förra veckan har 183 personer dött vid polisingripanden sedan 2017. Enligt polisen är de dödade hårdnackade kriminella. Det händer inte bara i den här delen av Indien utan är ett återkommande scenario inte minst vid spektakulära brott som uppmärksammats medialt och där trycket på resultat varit extra stort.Tre personer greps direkt på plats efter skotten mot Atiq Ahmed. Motiv? Ja enligt indisk media som citerar poliskällor ville de få uppmärksamhet för att de lyckats undanröja en känd kriminell men argument mot den förklaringen har redan hörts.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
4/18/20233 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Påskhopp från en femåring: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 17 april 2023. Stockholm, måndag.Femårige Matvijs video ”Snart är det påsk” har gjort succé på nätet med nära 31 miljoner, som tittat på när den lille ukrainske bondpojken från Tjerkasy visar runt på familjens gård.Firandet av ortodoxa påsken har precis avslutats, men Matvijs video fortsätter att få nya klick.Det är något med den lille pojkens glada och säkra uppsyn när han ger gårdens hönor mat, visar korna och fälten där hans pappa odlar grönsaker. Precis som Matvij också tänker göra när han blir stor. Pojken visar hur jordgubbsplantorna ska skötas, men att han nog också kan tänka sig att odla bananer i succévideon. Hans pappa, som också lägger ut videos på tiktok och andra sociala nätverk, kommer inte behöva göra någon reklam för sina produkter efter sonens video. I en intervju med statliga ukrainska tv:n säger pappan stolt att Matvij är en naturbegåvning framför kameran.I videon finns inte något alls om den andra ukrainska verkligheten, kriget. Det är kanske därför den har blivit så populär ? Den inger hopp om något annat. Ett vanligt normalt liv utan flyglarm och rädsla för att allt ska slås sönder av en rysk robotattack. Så som hände i helgen i Slovjansk längre österut, där 15 människoliv släcktes av den ryska S-300 roboten. De låg och sov i sina lägenheter på femte våningen, när den slog ned. En tvåårig pojke blev det yngsta offret där. Och i närheten av Cherson dödades en mamma och hennes vuxna dotter vid rysk artilleribeskjutning.En grym verklighet, som ingen i Ukraina någonsin glömmer, den finns alltid med. Även i ukrainska orter längre västerut, som inte lika ofta utsätts för ryska attacker är kriget ändå närvarande. Som när militärer återvänder hem i kistor eller som nu i påskas när en ny fångutväxling med Ryssland innebar att 130 ukrainare kom tillbaka helskinnade hem. Många av dem vände hem till västra Ukraina, efter att ha tillfångatagits under strider i öster.Där i öster där beskjutningen är som värst finns också oväntade mer positiva nyheter. Som att antalet nya jobb ökar i Cherson i år, att företag satsar igen trots kriget och rysk beskjutning. Det behövs arbetare för att återuppbygga broar, hus och infrastruktur. Men jobben finns även inom andra områden. Ny statistik visar på samma trend i hela Ukraina, färre arbetslösa och fler jobb att söka.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
4/17/20233 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

“Du får la fråga Ove”: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 14 april 2023. Berlin, fredag.“Du får la fråga Ove”.Så sa vi ofta så till varandra i min familj när jag växte upp när man fick en fråga som man inte riktigt kunde svara på."Du får la ta och fråga Ove".Ett annat uttryck med något större spridning än i min familj är det ofta använda svaret på frågan "hur har du det, jo, det är mycket nu".Båda de här uttrycken har på sistone ofta kommit för mig. För det är verkligen mycket nu.Väldigt mycket för tyskarna.Kärnkraften ska bort, stängs av för gott, för denna gång iallafall, i morgon, gas och ölpannor för uppvärmning av husen ska bort, förbränningsmotorn ska bort, även i nationalklenoden Golf, ingen mer Golfmodell med förbränningsmotor kommer byggas meddelade Volkswagen nyligen, framtiden för den fria farten på autobahn diskuteras för fullt, priset på traditionella nationalrätten currywurst har gått upp rejält för att inte tala om vad det gjort på den nya moderna nationalrätten Dönerkebab, herrlandslaget i fotboll vinner inte längre, Bayern München förlorar i både inhemsk och europeisk cup trots ny monstertränare och förbundskanslern heter sen ett år tillbaka inte längre Angela Merkel.För att nämna några saker som gör att man kan just kan slå fast att det är mycket för tyskarna just nu.Och det slog mig häromdagen att var och när jag än hamnar som korrespondent och så landar jag i ett land som är lite i uppror, förändring och ett slags generaldebatt med och om sig självt och många är lite arga eller irriterade på det utifrån.Så var det i USA under finanskrisen där, vad håller man på de på med på Wall Street egentligen fick jag försöka svara på i sändning efter sändning, för att inte tala om åren här i Berlin under Eurokrisen, då många var arga på Merkel på hennes stenhårda sparkurs mot bland annat Grekland.Daniel Alling, vår korrespondent i Berlin, varför gör Tyskland på detta vis? Jag erkänner villigt att det inte alltid är lätt att förklara.För att, ännu mer inte tala om åren i Brexitstorbritannien när alla storögt tittade på när britterna högljutt och intensivt debatterade om hur brexit egentligen skulle se ut och man gång på gång som korrespondent fick försöka svara på om parlamentets regler tillät att Boris Johnson gjorde på ett visst vis eller ej.När jag under de nämnda tillfällena skulle försöka förklara skeendet och när jag nu ska försöka förklara de stora förändringarna som sker här i Tyskland för närvarande så är det inte utan att jag då och då, mitt i direktsändning eller när jag ser frågelistan i manusskriptet i förväg får för mig att helt enkelt damma av vårt gamla familjeuttryck och bara säga rakt ut till programledaren att "Jaa, du, du får la ta och fråga Ove".Det är sannerligen inte lätt alltid att förklara eller förstå ett annat land, man får göra så gott man kan, men en sak är helt klar:Det är mycket nu!Daniel Alling, Berlin
4/14/20233 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Betongen under mina fötter – när katastrofer sjunker in: Johan-Mathias Sommarström, Turkiet

Utrikeskrönikan 13 april 2023 Turkiet, torsdagDet krasar under fötterna, som att gå på en strand med torkad tång och stenar. Såna där stenar som havet år efter år sakta slipat runda, lena.Men det är inget hav.I horisonten inte mötet mellan himmel och vatten med en fantasifull solnedgång.Ljuden inte måsarnas skratt och sorlet från lekande barn.Det är byggnader, såna som nyss stod här.Var människors trygga hem.Horisonten fylld av byggdamm och ljuset från skarpa strålkastare.Ljudet från brummande dieselkraftverk, grävskopors arbetande, men från barnen hörs ingenting.Det är betong som krasar under fötterna.Betong och glas.Det ligger människor där. Under mina fötter.Ingen vet hur många.Tröstlösa försök görs att både med grävskopor och förhand gräva fram det man hoppas ska vara överlevande.Oftast för sent.En 6-åring dör framför räddningsarbetarnas ögon.Enstaka under sker. Människor som tärda visar livstecken efter 10 dygn i ett krossat hus.Under några veckor i februari var all världens strålkastarljus riktade mot städer och samhällen som Hatay, Adıyaman, Kahramanmaraş, Nurdağı, Gaziantep och områden i norra Syrien dit ingen utomstående kom in.Världens mediakårer har åkt hem nu, nyhetsfokus riktas åt annat håll. Det är naturligt, det är så det funkar.Men det är nu katastrofen på allvar börjar sjunka in. Hos mig som plötsligt i mitt inre inser vidden, drömmer drömmar om skalv, om rasmassor och sorg.Men framförallt hos de som lever där, de som är kvar.De som nu ska försöka börja leva igen, börja om ett liv.Alla deras framtidsplaner har begravts i rasmassor orsakade av knappt två minuters kollision mellan kontinentalplattor. Alla minnen krossade av betong.De skulle ju gå till jobb och skolor som vanligt den där måndagsmorgonen, istället förändrades allt i ett enda slag.Barn, föräldrar, syskon och vänner. Borta.Arbetsplatser förstörda. Inkomster reducerade till noll.Människan är en mästare på att överleva, det har vi sett i åtskilliga katastrofer och krig.Men hur börjar man egentligen om från noll, när man förlorat allt.50 000 döda på ögonblick – men miljoner offer.Det är svårt att hitta tröst, för allt kommer att hända igen, ingen vet var, ingen vet när – det enda vi vet är att.Tittar under mina kängor, små betongbitar har kilats fast under sulan. Minnen av det som en gång var.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
4/13/20233 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Om kärringar – eller damer med fuck off-kapital: Sara Heyman, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, onsdag.Så här i påsktider kan det vara på sin plats att prata lite om kärringar.Enligt en forskningsstudie upplevs kvinnor i arbetslivet som mest osympatiska vid 47 års ålder. För både män och kvinnor gäller att de uppfattas som mer effektiva och kapabla ju äldre de blir – men medan män tydligen är lika charmiga yrkeslivet igenom, blir kvinnor kyligare upp i åren och karriären. Eller – det är så de upplevs.Det kan ju vara så att det hela ligger i betraktarens öga. Studien använde sig av en mätmodell kallad Bem's sex role inventory, som ofta används för att studera könsroller. Enligt modellen är typiskt manliga egenskaper till exempel oberoende, analytisk, tävlingsinriktad och att ha ledarskapsförmågor. I beskrivningarna av en feminin person ingår ord som foglig, lojal, förstående och blyg.Men det kan ju också stämma, upplevelsen av de 47-åringa kvinnorna. Kanske är det vid den åldern som vi har fått tillräckligt med erfarenhetsmässigt fuck off-kapital och kan bry oss lite mindre om vad folk tycker och tänker.Vi är nog många som skulle önskat att vi hade haft lite mer av en 47-årings pondus när vi klev in i arbetslivet som försiktiga tonåringar. Kanske hade vi då sagt ifrån, när vi blev fnysta åt av chefen på mataffären där vi jobbade extra, när vi frågade varför tjejerna bara fick sitta i kassan medan killarna fick variera med golvpass och lära sig stå i ost- och charkdisken.Kanske hade vi som sjuksköterskor i 30-årsåldern ifrågasatt de tysta reglerna kring vem i personalrummet som var ansvarig för kaffekokning och vem som får avbryta vem under en läkarrond.Eller, kanske hade vi ställt till en scen när vi som 20-nånting-åriga inhoppsvikarier i mediebranschen insåg att det kunde hända att man plötsligt slutade bli inringd om man hade uttryckt kritik mot en chef.Kanske hade vi tagit lite mindre skit helt enkelt. Men, det vore förstås olidligt om alla klev in i arbetslivet som garvade, kaxiga 47-åringar. Själv tänker jag att jag ska tillåta mig – eller kanske till och med sträva efter – att bli lite mer som min gammelfaster Viveka när jag blir 47. Ett original på alla vis, iförd enkom färgglada loppisfynd, sällan matchande, dök hon i min barndom upp hemma hos oss då och då, gärna vid middagstid och alltid oanmäld, när hon hade vägarna förbi. Då hade hon oftast varit på Cinemateket och sett någon knepig film. Min mamma blev alltid överförtjust när hon kom, trots att hennes omdömen om maten kunde vara chockerande ärliga. Faster Viveka hade böcker i köksskåpen och lagade troligen aldrig mat. Hennes värdinnereplik när jag besökte henne var: Vill du ha varmt eller kallt kaffe.Viveka får kanske bli en figur att leva upp till lite lagom, utifrån dagsform och humör. Hur som helst, om ni såg några kärringar med attityd häromdan, flygandes på en kvast och med katt och tekanna, så kan det vara så att det bara var vanliga damer, nyss fyllda 47.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
4/12/20233 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Generationen som ger freden hopp: Stephanie Zakrisson, Belfast

Utrikeskrönikan 11 april. Belfast, tisdag.Det här är en stad med många minnen. Av konflikt och gamla skiljelinjer.De syns överallt: På de bepansrade polisbilarna som är redo för kravaller och brandbomber. På trottoarkanter som är målade i rött, blått och vitt i brittiska kvarter. De gröna, vita och orange flaggorna som vajar i de irländska. Muralmålningarna som minns liv som gått förlorade under decennier av konflikt, grindar och staket runt bostadskvarter som än i dag ska hålla borta de som inte är vänner.I dag när USA:s president Joe Biden kommer hit är säkerhetspådraget enormt och poliskåren har varnat för en ökad hotbild. Under helgen blossade kravaller upp som det så ofta gör här under påsken.Men även om konfliktens spår finns i skuggan av vardagen, så är Nordirland och Belfast, så mycket mer. 25 år efter fredsavtalet har en ny generation hunnit växa upp och skapa sig en egen uppfattning om livet här och deras plats i världen.Och då tänker jag på Regan som jag träffade här för några år sedan. Hon föddes 1998, och är alltså lika gammal, eller ung, som Långfredagsavtalet. Hon växte inte upp när våldet var en del av livet här, då när barn lekte på gator bland utbrända bilar, barrikader och beväpnade militärer.Hennes barndom präglades av de försiktiga, tappra, trevande stegen mot fred. Och de blev avgörande för hennes liv, för i ett av alla projekt för att sammanföra ungdomar från de irländska och brittiska sidorna här så träffade hon, som vuxit upp i ett katolskt, irländskt hem, protestanten, britten Dean. Två tonåringar som blev kära, där gamla konflikter inte tilläts stå i vägen.Visst fanns det folk som tittade snett när de började träffas, och föräldrarna skickade oroliga sms när de sena kvällar gick mellan varandras kvarter i Belfast. Men på det stora hela omfamnades deras kärlek, något Regan förvånades över. Hon hade hört skräckhistorierna från förr om kärlekspar som blivit utfrysta från familjer och vänner. Men ungdomens spirande kärlek hade slagit rot och varför skulle deras bakgrund, familjernas tro eller politiska åsikter stå i vägen för den?I dag är Regan och Dean gifta, och i sommar väntar de tillskott i familjen.Så föds nya generationer, som skapar nya minnen och en ny framtid för Nordirland.Stephanie Zakrisson, i Belfast
4/11/20232 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

Trumps mest övertygade kritiker luftar sin skepsis mot åtalet: Cecilia Khavar, Florida

Utrikeskrönika 6 april 2023. Palm Beach, Florida.Det blåser ljumma vindar längs den palmkantade promenaden här i högsäsongens Florida. Över broarna mellan Palm Beach och West Palm Beach kör Bentleys, Jaguarer och Porschar förbi. Här har folk bland USA:s en procent, som de förmögnaste amerikanerna ibland buntas ihop till, semesterboenden. De går power walks förbi mig i dyra tajts och lunchar på takterrasser. Solen hettar men det känns redan som att jag är långt ifrån hetluften.Ändå har det bara gått två dagar sedan det New York Post döpte till Day of the Don på sin förstasida.Dagen då Donald Trump klev in i en domstol på nedre Manhattan. Dagen då USA:s 45:e president formellt anhölls och fick höra de 34 åtalspunkterna mot sig gällande bokföringsbrott som han nekar till. Dagen då han sedan kom körandes här i sin bilkortege på väg hem till lyxvillan Mar-a-Lago med supportrar vinkandes längs bron.Medierna fläskar fortsatt på med detaljbevakning av det som förstås är så mycket mer än ett kabel-tv-drama: det första åtalet någonsin mot en amerikansk president före detta eller sittande.Men det som börjar bli allt mer tydligt nu i efterdyningarna av The Day of the Don är hur även några av hans mest övertygade kritiker, börjat lufta sin skepsis till åtalet. Trumps allierade rasade mot det hela redan innan det blev känt exakt vad åtalet innehöll. Och även flera av hans väntade rivaler inför presidentvalet nästa år gick snabbt ut och kritiserade åklagaren i New York. Men efter att åtalspunkterna släpptes i tisdags har också till exempel en sådan som republikanen Mitt Romney, som röstade för att fälla Trump i två riksrätter beskrivit rättsprocessen mot den tidigare presidenten som politiskt motiverad. Nancy Mace en annan republikansk Trumpkritiker säger att åklagaren nu gjort Trump till en martyr, en svår bedrift.Det de flesta skeptiker riktar in sig på är att åklagaren ska ha satt ihop ett skakigt åtal rent juridiskt. Något flera experter också lyfter fram. En jurudikprofessor från UCLA skriver i en debattartikel på nyhetssajten Slate: det är känt om man ska skjuta kungen så får man inte missa.Och även om argumenten från de Trumpsupportrar jag mött utanför hans hem här i Florida var förutsägbara precis som bland många i det djupblåa demokratiska New York, från ena sidan kallar man det politisk förföljelse och från den andra understryker man att ingen står över lagen. Så är den bergfasta splittringen som vi ser hör i USA gällande så mycket annat, inte helt tydlig i det här fallet.Och det är nästan det mest förvånade av allt häpnadsväckande som hänt de senaste dygnen, i ett Amerika där i princip ingenting annars rubbar synen på den mest kontroversiella presidenten i modern tid.Cecilia Khavar, Floridacecilia.khavar@sverigesradio.se
4/6/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Stängt på söndagar. Bra eller dåligt? Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 5 april 2023. Bryssel, onsdag.Som jag har längtat efter det där ljudet. Ljudet av gräsklipparen.I flera veckor eller kanske rent av flera månader så har jag och sambon tittat ut mot trädgården och tänkt: vi borde klippa gräset. Och medan våren sakta börjat komma hit till Bryssel har detta övergått till ett måste: vi måste klippa gräset, innan det är försent och vi får skaffa fram en lie.Vad är problemet då tänker ni kanske?Ja, att klippa gräset borde inte vara en oöverstiglig uppgift. Särskilt inte om man som vi har en typisk liten Brysselträdgård där gräsmattan är typ fem gånger sex meter.Men problemet är att vi i princip bara har tid att klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter på söndagar. Och det är just den dagen som vi inte får klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter. För på söndagar då ska det vara tyst i vårt kvarter. För på söndagar stänger stora delar av Belgien ner.Nu tänker säkert många lyssnare, men snälla nån, klipp gräset någon annan dag då! Veckan har ju sex andra dagar!Och det kan man ju tro. Men nej.Med veckodagarnas livspussel där vi ska hämta på skola, laga middag, tvätta, göra läxor och mycket annat har vi ofta bara helgen till vårt förfogande. Och när det gäller veckobestyr så begränsas den belgiska helgen till enbart lördag.Här kommer några exempel:Åka till stormarknaden och handla mat – bara på lördagar.Åka till butiken och köpa redskap för att kunna dona i trädgården – bara på lördagar.Om du någon gång lyckas klippa gräset och vill dumpa det på tippen – bara på lördagar.Äta på restaurang – de flesta bara på lördagar.Listan kan göras lång. Och vi kan lägga till ena barnets fotbollsmatcher – bara på lördagar.Och jag lovar er, den lördagen när det väl kommer en liten lucka, ja då kan man ge sig på att det regnar så att man ändå inte kan klippa gräset.En vän av oordning tänker nu kanske att det inte kan vara så farligt om jag klippte gräset ändå på en söndag. Vad skulle kunna hända?Jag ska berätta vad som kan hända.För några år sedan, när vi var nyinflyttade, klippte jag den lilla, lilla häcken på framsidan av huset en söndag förmiddag. Det går på fem minuter om man jobbar snabbt.Men jag hann inte särskilt långt innan grannen kom ut och vänligt men bestämt förklarade att det där jag sysslade med, det var interdit – förbjudet.Men med allt detta sagt så är jag ändå ganska kluven kring att Belgien stänger på söndagar. Det har sina nackdelar men också sina fördelar.Visst, ringer du upp mig en lördag när jag stressar mellan en bortamatch och diverse inköp i butiker med begränsade öppettider så kommer jag definitivt säga att det är ett urbota dumt påfund.Men frågar du mig dagen därpå, när jag sitter där i trädgården, kanske med ett glas i handen och tittar ut på det alldeles för långa gräset som jag inte lyckats klippa den här helgen heller men som jag inte får klippa just den dagen, tja, då är det rätt skönt och avslappnande trots allt.Precis vad man behöver en söndag, inför en ny arbetsvecka.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
4/5/20233 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Efterskalven från Ukraina: Björn Djurberg, Taipei

Utrikeskrönikan måndag 4 april Taipei, tisdag.Där morgonsolen skiner över höghusen i de centrala delarna av stan.Betong blandas med grönska när motorvägarna ramar in grönområdena längs med floden Tamsui som jag kan se från mitt hotellrum på femtonde våningen.Så här högt upp är det ständiga trafikbullret mer av ett avlägset brummande.Som alltid när jag reser till Taiwan slås jag av skillnaderna gentemot Fastlandskina.Två kinesiska samhällen som utvecklats åt olika håll.Det ena öppet, det andra mer stängt.Jag tänkte på det när jag häromkvällen gick jag förbi rader av flaggor med politiska slagord som en lokal självständighetsgrupp satt upp på en av Taipeis centrala gator.Det hade inte gått så bra i Peking, för att uttrycka det milt.Hursomhelst så satte flaggorna fingret på det säkerhetspolitiska läget kring den självstyrande demokratin Taiwan, som sedan länge lever under hotet från Kina.I skrivande stund är presidenten Tsai Ing-wen på en resa via USA som eventuellt återigen kan leda till kinesiska militära markeringar.Och det i läge där spänningarna i regionen ökat, särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.Det märks inte bara i Taiwan, utan också hos grannen Japan, där jag häromveckan reste runt på de sydliga öarna.Där mötte jag en oro att hamna i kläm mellan giganterna Kina och USA.Men åsikterna går isär hur det ska hanteras. Vissa vill rusta upp, andra rusta ner.På Okinawa till exempel finns sedan länge ett stort motstånd mot USA:s många militärbaser där.Inte konstigt kanske, med tanke på historien. Omkring 100 000 civila miste livet under USA invasion av Okinawa under andra världskriget.USA ockuperade och styrde sedan ön fram till 1970-talet.Men även idag är ljudet från amerikanska militärflygplan som lyfter och landar på ön en del av vardagen.Och vid en av de återkommande demonstrationerna utanför en av USA:s militärbaser träffade jag luttrade aktivister som inte ser någon trygghet i den stora militära närvaron. Tvärtom.Och på ön Ishigaki, ännu längre söderut, öppnade det japanska försvaret nyligen en ny militärbas.Ett skydd mot Kina, enligt vissa. Andra ser det som att ön blir mer utav en potentiell måltavla.Det är såklart inte alla som är oroliga. Vissa jag talat med säger sig övertygade om att en faktisk konflikt inte kommer bryta ut.Men, det är ändå som att något ligger i luften.Om Rysslands anfallskrig mot Ukraina var en jordbävning, så har efterskalven nått ända hit.Och de nya skakningarna har bidragit ytterligare till en trend av pågående militär upprustning i Ostasien.Björn Djurberg, Taipeibjorn.djurberg@sverigesradio.se
4/4/20233 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Ställföreträdande indignation: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan måndag 3 april Här är Kairo, måndagOch jag undrar om den ställföreträdande indignationen ersatt det ställföreträdande lidandet?Vi befinner oss i Stilla Veckan – påsken, och många kristna påminner om Jesu ställföreträdande lidande – att han ska ha dött för våra synder och lidit för vår skull, den dygdigaste av uppoffringar.Men vem är det idag som betraktar det ställföreträdande lidandet som något vackert och beundransvärt, för många snarare ett svaghetstecken, ett misslyckande att vara en sån looser att man uppoffrar sig för någon annans skull.Jag minns en kampanj för många år sedan i Almedalen där Frälsningsarmén hade ställt ut baljor på Donners plats där man tvättade fötterna på förbipasserande. Vår ledare tvättar era fötter, vad gör er ledare stod det på plakaten.En fyndig kampanj. Men idag är det nog ställföreträdande indignation snarare än lidande som tilltalar oss syndiga människor.Visserligen har ordet indignation – moralisk upprördhet – fått en alltför dålig klang, jag använder det själv på ett nedsättande vis om bittra, kränkta, och harmsna människor som ger nån annan skulden för allt som gått dem illa.För egentligen är indignation en alldeles hälsosam reaktion på orättvisa. De indignerade egyptierna som gjorde uppror mot att behandlas ovärdigt av en stat som lät sina poliser sodomisera politiska fångar.Det är sunt att bli indignerad och förbannad.Men indignation är också en av människans mest lättexploaterade känslor. Så lyckades t.ex. det muslimska brödraskapet komma till makten i Egypten när de sa sig företräda folket i ställföreträdande indignation. Eller IS som lovade upprätta sunnimuslimers värdighet.Och nu är det den ställföreträdande indignationen som gör att Benjamin Netanyahu trots allt har starkt stöd av alla de israeler som i decennier känt sig förfördelade och diskriminerade av den liberala eliten. Eliten som bestod av judiska pionjärer från Europa som byggde kibbutzer och institutioner som högsta domstolen, som drömde om en bättre värld och den nya människan, men som samtidigt såg ner på judar från Marocko Irak och Jemen. Nu hånas eliten, etablissemanget och vänstern och trots att Benjamin Netanyahu själv är född in i eliten, lyckas han förkroppsliga den ställföreträdande indignationen. På samma sätt som Donald Trump, trots sin position, iklär sig en ställföreträdande indignation å de förfördelades vägnar inför det han ser som eliten, etablissemanget och det politiserade rättsväsendet.Men det är inte alls omöjligt att både Donald Trumps och Benjamin Netanyahus supporters faktiskt anser att de får sina fötter tvättade av dessa ledare.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo
4/3/20233 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

En onormalt varm vår i Paris: Marie-Louise Kristola, Paris

Utrikeskrönika fredag 31 mars Paris fredag,Redan i taxin in till stan märker jag att nånting är lite märkligt. Jag börjar skala av mig plagg efter plagg, medan svettdropparna tränger fram på pannan.Klockan närmar sig nio på kvällen. Jag tittar ut genom fönstret för att se hur långt våren kommit.Är träden gröna? Rabatterna fyllda av blommor? Näe, de flesta grenarna är fortfarande kala längs min väg.Men där susar en tjej på sparkcykel i tunn, röd klänning. Där skrattar en grupp unga på en uteservering, påfallande lätt klädda. T-shirt och kort,kort.C'est pas normale Madame, det är inte normalt, säger taxichaiffören som om han läste mina tankar.Så varmt sent på kvällen. Det är ju som på sommaren, i slutet av mars, Madame.Väl framme möts jag av koltrastarnas kvitter. Paris på våren. Det slår väl ändå det mesta.Nästa morgon bekräftar meteorologerna att det varit exceptionellt varmt: 19 grader vid midnatt i Paris, 22 på västkusten, 27 vid Pyréenernas fot. Som en härlig sommarkväll, fast i slutet av mars. C'est pas normale, madame.Jag promenerar genom en av stadens alla parker, där påskliljorna snart vissnat, men en praktfull lila magnolia står i full blom. I övrigt bara små gröna musöron på träden. I ett hörn jobbar parkarbetare med den stora fontänen, som ännu inte fyllts med vatten.Det är svalare. Och känns igen som en normal vårdag i slutet av mars.Ända tills president Macron kring lunchtid presenterar regeringens plan för landets vattenförsörjning.Torkan vill inte ge sig. I år har Frankrike till och med för första gången upplevt torka på vintern - när det ska regna som allra mest. 32 dagar utan regn. Det är verkligen inte normalt, Madame.Men rekordtorkan må vara exceptionell idag - i framtidens klimat blir det här det normala, sa Macron.Så nu gäller det att få vattnet att räcka till för alla.På kvällen berättar väderpresentatören att årets första franska jordgubbar skördats. Det är inte normalt. Det är klimatförändringarna som får blomningen att starta tidigare, säger presentatören. Och i Biarritz har det varit trettio grader och folk ligger på stranden i bikini.Torka, vattenbrist och sommartemperaturer tre månader tidigare än normalt. Plötsligt känns det som om naturen och hela franska samhället håller andan. Om det är såhär nu, hur ska det då bli i sommar?Säger servitören på ett café.C'est pas normale madame, c'est pas normale.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent i Paris.
3/31/20233 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Thailand, vi har ett resultat: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 30 mars 2023 Bangkok torsdagDet är valfeber här i Thailand. Det ska väljas ett nytt parlament och regering den 14 maj. I Thailand är det inte så viktigt vilket parti politikerna tillhör, bara man syns mycket och på det sättet får många röster. Det är inte lika viktigt med politiska ideologier eller smarta visioner för framtiden. Inför valet har bland andra den sittande premiärministern general Prayut Chan-o-Cha bestämts sig för att byta parti. Partiet som valde honom till premiärminister var han i alla fall aldrig medlem i så nu passar han på att gå med i det nystartade partiet ”Förenade thailändska nationens parti” som i stort sett är skapat för att förra fram Prayut så han förhoppningsvis kan fortsätta som premiärminister efter valet.Om de politiska lojaliteterna och ideologierna inte är så viktiga för vissa partier så finns det något annat, vid sidan om hägrande rikedom och makt, som är oerhört viktigt inför valet. En bra och klatschig kampsång. Så likt Mello kommer här en snabbgenomgång av några av de mest spelade kampsångerna just nu.Melodi nummer 1. ”Chao Wan Mai, Nästa morgon” som hyllar Thailands äldsta parti Demokraterna. Här har vi en text som bubblar fram på en taktfast melodi som lovar en ny gryning och ett nytt liv för alla. Något som demokraterna hoppas ska hjälpa dom ur en allt snabbare nedåtgående spiral i opinionsundersökningarna. Melodi nummer 2 kommer från partiet som hoppas på att vinna en jordskredsseger i valet. Pheu Thai. Med en flört till traditionell folkmusik i soundet lovar det största oppositionspartiet att minska ojämlikheten, utplåna fattigdom, säkerställa "god hälsa för alla" och utrota korruption. Det senare är intressant eftersom Pheu Thai leds av dottern till tidigare premiärminister Thaksin Shinawatra som är dömd för korruption och nu befinner sig i landsflykt undan straffet.Sist och kanske blivande minst. Det styrande regeringspartiet Palang Pracharath som blir allt mer impopulärt bland väljarna men som nu när man förlorat premiärminister Prayut till konkurrenterna satsar allt på att beskriva partiledaren och den tidigare juntageneralen Prawit som en snäll, populär politiker som välkomnas varmt av människor i alla åldrar vart han än går. Det här är en låt med ovanligt ärlig text: "Om du har problem kan farbror Pom hjälpa dig. Han är trött, men aldrig för trött för att hjälpa”. Farbror Pom är smeknamnet på den 77-årige general Prawit som inte har hälsan med sig och ser allt tröttare ut. Det återstår och höra om det blir någon Pom-effekt i valet den 14 maj eller om någon av de andra kampsångerna lockar tillräckligt med röster för att vi ska får höra de bevingade orden. -Thailand, Vi har ett resultat.Peder Gustafssonpeder.gustafsson@sverigesradio.se
3/30/20233 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

De skandalomsusade romanserna på den skotska gränsen: Stephanie Zakrisson, Edinburgh

Utrikeskrönikan 29 mars 2023 Edinburgh, onsdag.Precis på gränsen mellan England och Skottland, längs den gamla vägen som de flesta reste på förr i tiden, ligger Gretna Green. En by med runt 3000-invånare, men med långt fler besökare genom åren. Namnet på byn kanske ringer en klocka för de som liksom jag är förtjusta i kostymdramer, eller kärleksberättelser som utspelar sig på 17- eller 1800-talet.Som Jane Austens klassiker Stolthet och Fördom, när lillasystern Lydia Bennet lämnar sin förtvivlade familj med bara en lapp där det står att hon och George Wickham är på väg till Gretna Green. Eller i Downton Abbey, där Lady Sybil tänker smita mitt i natten med sin irländska chaufför till samma ort.Att ”resa till Gretna Green” var en välkänd kod för att rymma för att gifta sig.För det är det här som byn under århundraden blivit känd för; förälskade unga par som av en eller annan anledning inte accepteras av familj eller samhället och därför begett sig hit för att knyta äktenskapliga band. Det eftersom Skottland och England hade olika lagstiftning, i England behövde personer under 21 års ålder föräldrarnas godkännande, medan inga sådana krav fanns i Skottland.Så därför blev byn här precis på gränsen, den första anhalten i Skottland, en populär destination för de förbjudna och ibland skandalomsusade romanserna – under många år kom de med häst och vagn, senare med bil på huvudleden som byggdes genom byn, eller tåglinjen som stannade här.Enligt skotsk lag behövdes heller inte en präst för vigslarna, i stället blev det tradition att den lokale smeden genomförde ceremonierna och smidde de äktenskapliga banden. Och om brudens far kom ikapp dem svor smeden att han inte sett det unga paret…Efter tiotusentals genomförda vigslar har byn också fått ge smeknamn åt andra städer med liberala äktenskapslagar, andra ”Gretna Greens”, som Reno eller Las Vegas i USA.Lagarna här skärptes mot slutet av 1800-talet, så att det inte längre räckte med att ta sig över den skotska gränsen, utan man måste varit bosatt en period i Skottland för att få gifta sig här. Och med åren har de engelska och skotska äktenskapslagarna närmat sig varandra – men det har inte tagit död på resmålet Gretna Green.Även idag skiljer sig lagarna mellan England och Skottland. I Skottland tillåts 16-åringar gifta sig, de får också rösta i lokalval och folkomröstningar, medan England och Wales nyligen skärpte lagstiftningen och höjde äktenskapsgränsen till 18 års ålder.Med Gretna Greens historia har byn fortsatt vara en populär bröllopsdestination, även för giftermål där ingen protesterar mot dem.Stephanie Zakrisson, i Edinburghstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
3/29/20232 minutes, 57 seconds
Episode Artwork

USA:s 128:e masskjutning hittills i år: Roger Wilson, Nashville

Utrikeskrönika 28 mars 2023. Nashville, tisdag.En kvinna kånkar på en stor nalle som hon sätter mot den tegelvägg som under dagen förvandlats till en improviserad minnesplats över de dödade i skolskjutningen på Covenant School i Nashville.I nallens famn sätter hon några mindre mjukisdjur - en sengångare och en enhörning. Sen sätter hon sig ner på marken, medan tårarna rinner nerför kinderna.Och hon är inte ensam. Under den bistra vårkvällen stannar bilar till med jämna mellanrum, och folk hoppar av och lämnar blommor i höjd med polisavspärrningen. Flera jag pratar med har inte någon egentlig koppling till den kristna privatskolan med runt 200 elever där 3 skolbarn och 3 vuxna dödades tidigare under dagen, men känner att de vill göra någonting. Kanske be en bön. Eller bara försöka hitta andra att prata med. Allt medan de iakttas av en rad med tv-kameror på andra sidan vägen.Scenen är dessvärre inte unik, och de amerikanska medierna trummar ut den sorgliga statistiken kring dödsskjutningar i USA. Det här var den 128:e masskjutningen hittills i år i landet. Det är mer än en om dagen.Och ytterligare en gång, precis som så många gånger förr, blandas sorgen med det som hänt med krav på skärpta vapenlagar, bland annat från president Biden.Men här i Tennessee verkar man snarare gå i andra riktningen. Det här är en vapendelstat, säger en kvinna till mig och skakar på huvudet. Här förändras inget i första taget.Redan när jag anlände till Nashville såg jag reklam för två olika skjutbanor när jag stod och väntade på mitt bagage på flygplatsen.Och politikerna i delstaten håller på att göra vapenlagarna ännu mer liberala. Så sent som i slutet av förra veckan röstade ett utskott för att gå vidare med ett lagförslag som ger artonåringar rätt att bära vapen utan tillstånd.I stället försöker man hitta andra sätt att förhindra skolskjutningar. En del hävdar att beväpnade vakter är det enklaste sättet att skydda skolbarnen. Andra har föreslagit att även lärare ska vara beväpnade, och kunna skydda sina klasser.Och så finns det förstås den nu erkända strategin vid skjutningar, i skolor och på andra platser. Den som oftast formuleras i stil med Run, Hide, Fight. I första hand ska man fly bort från platsen. Om det inte går ska man gömma sig. Och om det också är omöjligt ska man försöka övermanna den beväpnade personen.I Alabama testar man ett nytt sätt att försöka komma runt hotet från skolskjutningar. På en film på nätet visar man hur en whiteboard i klassrummet kan dras ut och bilda väggarna till ett slags litet skyddsrum. Ett rum i klassrummet där eleverna och läraren ska kunna vara skyddade från en attack.Att förvandla klassrum till skyddsrum är åtminstone ett konkret förslag. Men lär ju inte hindra att vapenvåldet fortsätter att dra fram utanför klassrummen i USA, likt en farsot.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
3/28/20233 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

När tystnaden lägger sig över 20-miljonersstaden": Naila Saleem, Dhaka

Utrikeskrönika 27 mars 2023 Dhaka, måndag.Det är tidig kväll och snart är stunden kommen att bryta fastan. Lika delar lugn och förväntan hägrar i luften. Till moskén nära mitt hotell strömmar männen. Andra står bara rakt upp och ner och väntar. De troende har inte druckit en droppe eller ätit ens en smula sedan soluppgång. Ramadan mina vänner är här. Under en månads tid är fasta påbjuden medan solen är uppe. Här i Bangladesh inleddes den i fredags morse.Det är något fint och stämningsfullt med den här stunden när människor snart ska få bryta fastan tillsammans och äta iftar. För om man ser bortom det religiösa och varför man fastar så finns det också en social aspekt i det här. Att tillsammans oavsett om man är på bussen, jobbet eller med familjen dela en stunds samvaro och en gemensam måltid.Motsatsen finns också och kallas roja dhorsay; att någon blivit tagen av fastan. Ett användbart uttryck för att beskriva någon som agerar irrationellt eller gör löjliga misstag dessa dagar.Men tillbaka till gemenskapen; häromkvällen besökte jag ett av Dhakas universitet. Studenterna satt i stora klungor med mat framför sig som de delade. Uppskuren färsk frukt, vatten eller den lokala svalkande yoghurtdrycken labang och så moori. Det är en bengalisk "måste rätt" i dessa fastetider. Basen består av puffat ris, i det lägger man bitar av friterade grönsaker som kallas pakora, kikärtscurry går också att stoppa i, kanske kött om man har råd och så den friterade sötsaken jalebi även den i småbitar. Det är krispigt, kryddigt, salt och sött. På det följer middag några timmar senare och innan solen går upp äter man igen. Senaste trenden här i Dhaka är att gå på restaurang si sådär vid tre-tiden på natten. Nej, man äter inte mindre eller sämre bara för att man fastar när solen är uppe, snarare tvärtom faktiskt. Om man har pengar vill säga.För det här är ingen lätt Ramadan för landets ekonomiskt svaga och de är många. Det senaste årets kraftiga prishöjningar efter Rysslands invasion av Ukraina gör den här fastemånaden till en utmaning. Inflationen på matvaror låg i februari på över åtta procent. En kvinna som precis köpt en kokosnöt klagar över att priserna alltid går upp vid fastan – men i år är det mer än någonsin säger hon.Till och med i Dhakas gamla stadsdel vid Chowk Bazar som är berömt för sina Ramadandelikatesser går försäljningen sämre än vanligt säger handlare jag pratar med. Det trots att det är knökfullt med folk som trängs och knuffas mellan stånden. En del verkar dock vara där för att filma och ta selfies.De fyllda bröden och friterade läckerheterna får det att vattnas i munnen. Jag har utav respekt för mina lokala kollegor inte ätit och försökt dricka i smyg för att inte fresta.Kvart över sex när så stunden äntligen är kommen smakar kebaben, det fyllda brödet och yoghurtdrycken ljuvligt. Och då händer det; denna 20 miljoners stad tystnar och allt blir stilla.Naila Saleem, Dhaka
3/27/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Korruptionens förbannelse: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 24 mars 2023. Pretoria fredag.Återigen blir mörkt. Allt slocknar. Denna gång är det inte planerat, appen för de planerade strömavbrotten har inte aviserat något. Men likväl uteblir strömmen. Visst har man börjat vänja sig vid de det här, men det är ändå en källa till irritation och frustration.Den omfattande elkrisen i Sydafrika, som beräknas kosta 500 miljoner kronor om dagen i uteblivna inkomster, slår inte bara hårt mot ekonomin, som riskerar att närma sig en recession, utan framförallt de fattigaste ute i kåkstäderna. Våldet och kriminaliteten, som redan är hög, ökar ännu mer när kriminella gäng passar på att härja bland plåtskjulen i mörkret.Det som till det yttre kan ses som en elkris, har blivit en politisk kris för ANC. Hela haveriet med det statliga elbolaget Eskom, sätter nämligen fingret på ett tyvärr allt för vanligt fenomen i Afrika – korruptionen. Sedan ANC tog över ledningen för Eskom för drygt 20 år sedan har företaget sakta förfallit på grund av korruption och misskötsel. Samma öde har drabbat andra statliga bolag, som vapentillverkaren Denel, järnvägsbolaget Transnet, eller varför inte flygbolaget South African Airways som till slut var tvunget att upphöra med sin verksamhet.Skillnaden denna gång, är att Eskom-krisen, eller elkrisen, drabbar alla. Vill man flyga kan man välja ett annat bolag, vill man ta tåget, så kan man alltid välja bil eller buss istället. Men saknar man el, finns det inget alternativ egentligen. Det är som att korruptionens sanna väsen kommit upp till ytan. För varje strömavbrott tappar ANC i politiskt stöd, korruptionen har liksom kommit ikapp partiet och biter den i svansen. Korruptionens effekter blir synliga och tydliga för alla. Det tar också fram det sämsta hos människan.Jag brukar ibland jämföra korruption med organiserad brottslighet, som inte bidrar med något, bara kostar, skadar och har sönder. Enkla snabba genvägar på kort sikt, leder till inkompetens, svågerpolitik och en allmän resignation på lång sikt. Personer som är odugliga får sitta kvar, lojalitet viktigare än kompetens. Fusk lönar sig, och de som begår brott kommer undan. Det här syns inte lika tydligt i de fall då ekonomin växer och rullar på. Då går det att skyla över och alltid sipprar nåt ner till de fattigaste. Men när det utsätts för yttre tryck eller en kris, så faller allt samman och blir så tydligt. En omfattande korruption, kan också bli ett säkerhetsproblem.Nyligen så kom jag tillbaka från Burkina Faso som drabbats hårt av islamistisk terror, och för inte så länge sedan var jag i Cabo Delgado i norra Mocambique som har samma problematik. En korrupt elit och svaga statliga funktioner, kanske just på grund av korruptionen, har blottlagt bristerna, ländernas illa fungerande arméer har tagits på sängen, och ingen verkar riktigt ha brytt sig om de fattiga marginaliserade grupperna där terrorgrupperna kunnat växa och gro. Och så står man där i en situation som är närmast ohanterlig.Många fruktar att elkrisen här i Sydafrika kan leda till kravaller och våldsamheter, om den fortsätter. När korruptionen blottläggs i all sin ynklighet, så kan det bli kostsamt, på alla plan.Richard Myrenberg, Pretoria
3/24/20233 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Det finns inga tabletter mot sorg: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönika 23 mars 2023. Kiev, torsdag.På väg igen genom Ukraina. Bilen skumpar, vindrutetorkare sveper över rutan, radion står på. En nyskriven ukrainsk punklåt ljuder från högtalarna. Siluetter.Texten svår, mörk. Siluetter hävdar att fred finns men natten är lång, sjunger bandet vemodigt.Jag och chauffören sitter tysta. Blickar ut över de oändliga fälten, småhusen längs vägen, en och annan bensinstation.Men så avbryts vi. En ljus kvinnoröst. Reklampaus.Har du ont i hjärtat? säger radiokvinnan. Lider du av ångest, oro? Vårt preparat lindrar allt. Du får ökad arbetskapacitet, blir på bättre humör, det ger lugnande effekt och hjälper dessutom mot hjärt- och kärlsjukdomar. Två tabletter om dagen och du kommer snart märka hur allt blir lite bättre.Vi fnissar i samförstånd, jag och chauffören. Ändå frågar jag honom varför, varför han ler så där skeptiskt.– För att det inte finns några tabletter mot sorg, säger han.– Tabletter mot krig.Förra året lämnade en av hans vänner jobbet som elektriker och blev militär. Han hade aldrig hållit i ett vapen tidigare men nu har han varit vid nästan varenda front längs hela östra Ukraina. Bakhmut, Avdiivka, Kherson. Platser som knappt längre finns, där det sällan är tyst, artilleri, beskjutning, värn, attacker, död, antingen vi eller dem.I början gick det bra, de pratade i telefon regelbundet, skämtade, uppdaterade varandra om det senaste. Men så blev kontakten mer sporadisk, sällsynt.Nu hörs de inte alls, han har blivit galen. Pratar osammanhängande, säger att han vill bort från allt, från livet. Ändå vill eller kan han inte åka hem. Vem om inte jag? säger chaufförens vän.En av många, många unga som skadats av kriget, psykiskt. En generation som hela livet kommer minnas, förföljas av sina minnen, även om det tar slut imorgon.I Kiev finns en av de främsta psykiatriska klinikerna i landet. I fjol öppnade de en ny avdelning för soldater, då med 40 sängar. Några veckor senare satte de in hundra till, enligt en rapport från NYT. Soldater som inte kan sova, plågas av sina drömmar, en del drabbats av schizofreni, maniskt beteende, självmordstankar.En verklighet bortom hjälteberättelserna.– Nä, det finns inga tabletter mot sorg, vi måste bara lära oss att hantera verkligheten, säger chauffören. Blir tyst.I backspegeln syns fälten, radion spelar nästa låt.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se
3/23/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

I Rovaniemi syns valaffischer: Carina Holmberg, Rovaniemi

Utrikeskrönikan 22 mars 2023. Rovaniemi, onsdag.Det biter lite i kinderna av en narig vind, solen strålar och det starka ljuset som reflekteras i snön får mig att kisa.På Kemi älv ser jag människor på skidor i till synes oändligt långa skidspår. Det är vackert och storslaget.Jag är i Rovanimei i finska Lappland, känd både som en huvudort i Arktis och tomtens hemvist.Men vilken representation ska norra Finland få i riksdagen de kommande åren?Det är en av frågorna som diskuteras här inför riksdagsvalet.Den 2 april ska 200 nya ledamöter röstas fram och valrörelsen är i allra högsta grad igång.I centrala Rovaniemi syns valaffischer för olika partier, det i bygden traditionellt starka Centerpartiet  har inrättat en egen partilokal vid gågatan men det lilla trähuset vid torget är ingen valbod   – nä – där är det tomten som tar emot när jag tittar in. Redo att ta emot önskelistor och bli fotograferad. Valet sägs handla om ideologi och ekonomi, men vi är långt ifrån huvudstaden.Det är drygt 800 kilometer mellan Rovaniemi och Helsingfors och det sätter också sin prägel på vilka frågor som står högst på agendan.Nato – jomenvisst – stödet är starkt,  men här möts jag av nya aspekter.Närheten till Ryssland är i högsta grad närvarande. Minnet av tidigare krig levande. I köpcentret står unga män och samlar in pengar till gamla krigsveteraner.Ryssland som en aggressiv, hotfull granne  finns där som ett mörkt moln. Då ses Nato som en ökad trygghet, men inte bara för de boende utan också för att trygga den viktiga turistnäringen.Nato blir en garant som gör att turister våga åka till Rovaniemi.Och det gör många. Årets vintersäsong går mot rekord. Turistnäringen skördar postpandemiska frukter, i ett uppdämt resebehov, och många nya direktlinjer landar på flygplatsen,  vilket lockar många att resa.Men det är svårt att hitta tillräckligt med personal att anställa, finländarna själva räcker inte till. En fråga som har större tyngd här i norr och hur mycket arbetskraftsinvandring det ska bli är en fråga som skiljer partierna åt.Sannfinländarna säger nej, Socialdemokrater och Moderata Samlingspartiet säger ja.Och det är tätt i toppstriden om att bli största parti.Samlingspartiet hade länge en stabil ledning, men Socialdemokrater och Sannfinländare har knappat in.Och för Centerpartiet som traditionellt stått sig stark här i norr går det riktigt dåligt. Partiet tappar rejält i opinionsmätningarnaOch sedan återstår ju den vanliga frågan om vem som tar vem när det gäller att bjuda in till regeringssamarbete.Det är en och en halv vecka kvar till valet i Finland.I Lappland talas det om turism, gruvnäring, skogsbruk och vindkraft.Och även om ljuset och vårvintern är här så jobbar tomten oförtrutet på.Julgranar och julbelysning pryder gatorna i centrum.I Rovaniemi lyser snön vit på taken och tomten är ännu vaken.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se
3/22/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Flickan i stormens öga - en bild av folkets mödor: Milan Djelevic, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, tisdag.Den lilla flickans eleganta kappa lyser upp i skenet av de brinnande bengalerna. En kontrast mot allt som händer runt om mig – ett kaos av eld, rök och vrål.Hon håller sin mamma i handen, även mamman elegant och oklanderligt klädd som en riktig Belgrad-dam, och de går rakt in i ett hav av svartklädda män med vilda blickar bakom sina täckta ansikten.Bilden etsar sig omedelbart fast – bräcklig elegans i en hård aggressiv massa.En tung känsla griper samtidigt tag i mig, som en dov molande sång som hänger sig kvar…Det min tanke nuddar vid när jag ser den kanske femåriga flickan gå i allt kaos, utan att visa en min, ingen rädsla – men hennes hand hårt knuten i mammans – är hur människorna i den här delen av världen i århundraden från tidig ålder fått vänja sig vid uppbrott, vid spänningar, orättvisor, hårt slit och mycket jobb. Med ofta mager lön för all möda.Jag är på en av många demonstrationer i den här delen av Europa, den här sker i Serbien. För några veckor sedan var jag vid ännu sydligare breddgrader – då i Aten.Vad de demonstrerade mot, egentligen kan det kvitta.Min poäng är en annan. Folket här drabbas av olika händelser som på olika sätt påverkar deras liv och vardag – ofta negativt. Det finns en evigt återkommande turbulens, som en uttalad och oändlig förbannelse.Här är småpåvarna, storfurstarna, demagogerna, kejsarna, ja, oftast män med makt, som drar de stora linjerna. Och folket försöker hänga med...Sånt vi inte har hemma hos oss.Visst, även här sker demonstrationer – men inte på samma sätt, inte med samma desperata innebörd. Vi kan demonstrera för eller emot nåt, men det sker ju ganska sällan egentligen. Andra saker i vårt vardagliga, ofta trygga, livspussel är viktigare.Tillbaka till flickan. Redan fyllda några få år är hon luttrad, Vid kaosets yttringar, eldarna, skriken, explosionerna – det är en del av den värld hon lever i. Hon passerar den skriande horden, hon är väl medveten om vad som händer…men hennes blick är fast och tittar rakt fram. Hon och mamma ska hem, här måste dom passera...Och jag vet egentligen inte varför en tung känsla övermannar mig, men jag tänker när jag ser henne att hon inte borde vara van vid det. Att världen flickan växer upp i skulle vara ljusare, inte bestå av korrupt politik, orättvisa dispyter, kamp för överlevnad – hela tiden…Som människor måste streta mot, kriga mot, protestera mot – hela tiden.Den där känslan förföljer mig några dagar, väl hemma i min trygghet i norr väntar mina egna flickor, en av dem i samma ålder som flickan i Belgrad. Glada, små flickor helt ovana vid bengaliska eldar och extatiskt vrålande och ilskna kvinnor och män – flickor som lever ett liv man önskar alla små femåringar skulle få leva…Men som jag vet är utopiernas utopi: att få ha det som vi.Kanske är det tyngden av den vetskapen som då och då drabbar mig.Milan Djelevic för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se
3/21/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Kriget känns som ett spel: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 20 mars 2023 Stockholm Måndag,För några veckor sedan var jag i Ukraina igen. Jag har bevakat kriget i ett år, men den här gången infann sig en känsla som var lite annorlunda än tidigare.Det kändes ibland lite som att allt var ett spel. En man står framför mig, han beskriver sin bästa vän, någon som varit vid hans sida nästan hela livet, hans lillebror. En kille som gillade naturen, som hade stormkök hemma, som brukade spela gitarr ofta, som hade ett foto på sin dotter i plånboken. En kille som han fick se bäras ut från en källare, dödad, med bakbundna händer.Mannen som jag pratar med skickade en bild till sin familj i Ryssland, de som inte trodde på vad han berättade innan. Han skickade en bild på sin döde bror och skrev kontakta mig aldrig ingen. Han säger att hans bror brukade ringa honom nästan varje dag. Sista gången de pratade var samtalet 10 sekunder långt - han sa bara att han levde. Nu kommer han aldrig ringa igen.Samtidigt i Kiev kommer en president till staden, den amerikanska. Det är dagarna runt ettårs-dagen sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. På nyhetsflasharna står det om ett annat samtal. USA har informerat Ryssland om att Joe Biden ska till Kiev, för att inte öka konfliktnivån stod det. Bad de Ryssland att inte bomba huvudstaden just nu, undrar jag när jag står och väntar på att bli insläppt i en live-sändning om Bidens besök.Påverkar besöket om de skjuter mot Kiev idag eller inte tänker jag.Dagar efter står jag på en fängelsegård med murar och taggtråd runt mig. Det regnar lite. Här inne hålls ryska krigsfångar - i ett fångläger. En av dem ser inte så brydd ut över att vara här - han rycker på axlarna. Det är fångenskap det är inte hemma, men det är inte hans första krig, han hoppas på att bli utbytt snart. Man är inte fången här för att åtalas utan för att hållas borta från krigföring för motståndarsidan. Efter krigets slut ska krigsfångar i regel släppas. Ja i regel, det finns ju regler i krig, hur konstigt det än låter. Det stämmer inte det där med att kriget och kärleken inte har några lagar. Det har det, vissa saker får man göra, andra inte. Här inne sitter ryska soldaterna och väntar på att bli utbytta - att få åka hem igen.Det känns konstigt att säga det , men det är något som får mig att tänka på spökboll i grundskolan när jag står där inne i fängelset och får det förklarat för mig. Ni vet bollspelet i en gymnastikhall med grönt golv. Den som träffades blev ett spöke, och fick inte vara med inne på spelplanen. Tills den kunde återuppstå igen och få komma in. Soldaterna här kan också återuppstå - de kan bytas ut. Ryssland och Ukraina förhandlar. Det tas fram listor på vilka fångar som ska bytas mot några egna som fängslats av Ryssland. Sen bussas de iväg till fronten och byter plats. Dina soldater mot mina soldater. Men det är inte ett spel. Vi är inte i gympasalen, vi är i ett fångläger. De som sitter här har sett vänner dö, de har själva dödat. Människor som inte kan uppstå igen.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
3/20/20233 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Om fixarna i mitt liv: Samuel Larsson, Warszawa

Utrikeskrönikan 17 mars 2023 Warszawa fredag.Det stormar rejält här i Polen kring landets nationalhjälte, förr-förre påven Johannes Paulus II, och i mina försök att bringa reda historien hamnade jag härom kvällen utanför en katolsk kyrka här i stan, pratade med kyrkobesökare, församlingens präst bjöd på kaffe och delade sin syn på saken.Det kommer ett reportage så småningom, så vi behöver inte fördjupa oss mer i den storyn nu. Men förhoppningsvis blir reportaget det ni ska kunna förvänta er av radions utrikesrapportering: röster fångade direkt från platser och mitt i skeenden som kan vara dramatiska, unika eller helt vardagliga, i en kontext en bit ifrån den svenska.Det jag vill komma till är hur allt det där går till. För det slog mig där utanför kyrkporten att de här människorna, hade jag varken hittat eller kunnat förstå, om det inte var för min fixare.Fixaren, denna osjungna hjälte och arbetsmyra som anonym skugga bakom väldigt mycket av den utrikesjournalistik ni hör, ser och läser.En person från orten som man betalar för att under några dagar boka, ringa, guida, tipsa och översätta. Fixa, helt enkelt. Som nu i Warszawa, där Andrzej, en pensionerad journalist med fickan full av kontakter, erfarenhet och en förvånansvärd arbetsiver trots sina 74 år, är helt avgörande för att den här berättelsen om Johannes Paulos II ska kunna nå er radiolyssnare så småningom.Men vad gör ni korrespondenter då, kanske du undrar nu. Kasar ni bara bakefter på en räkmacka då eller? Tja, det är ju ett slags samarbete, men om inte annat så blir man ju till slut rätt bra på att jobba ihop med väldigt olika typer av människor – för även om fixarjobbet är ungefär det samma på Färöarna, i Polen eller någonstans i Sudan, så har ju fixarna själva visat sig vara en brokig skara människor.Förutom Andzej här i Warszawa måste jag nämna den ambitiösa unga killen i Malawi, DJ på reklamradion men som drömde om att få satsa på grävande journalistik – för att avslöja landets murkna politiska elit. Vi har kontakt på sociala medier, han har lyckats med sin dröm och jobbar med de riktigt stora nu. Eller turistföretagaren i Etiopien som kunde trolla fram helt unikt material, snacka sig ur de mest trassliga situationer och som trots att det gått flera år sen vi sågs, brukar höra av sig och fråga hur det står till med familjen. Andra träffade man en gång, och sen inte mer. Som den unga studenten som var helt ovärderlig under tio dagar vid ukrainska gränsen förra våren när kriget just startat, eller överklassrebellen i Mocambique, hon som kunde skälla ut korrupta statstjänstemän så man rodnade. Tyvärr minns jag också den stroppiga hotshot-fixaren i Nigeria som skröt hejdlöst om sin egen skicklighet och tog hutlöst betalt för nästan inget arbete alls.Olika människor, som sagt. Men alla är de fixare i mitt liv – och ditt. För utan deras arbete skulle åtminstone den här korrespondentens rapportering utifrån världen vara en betydligt tunnare soppa.Samuel Larsson, Warszawasamuel.larsson@sverigesradio.se
3/17/20233 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Bil vs flyg i Nepal: Naila Saleem, Pokhara

Utrikeskrönika 16 mars 2023. Pokhara, torsdag.Är det kanske dags att vi pratar om alla mina män? Nu tänker jag inte på högersvepare i dejtingapparnas värld. Inte heller på utkomsten av den kontaktannons jag försökte mig på här i en tidigare krönika i höstas när jag fått rådet att försöka lösa mitt indiska visumproblem genom att gifta mig med en indier. Nej, jag tänker på mina manliga kollegor. För i länderna där jag arbetar, är i princip alla chaufförer män. De flesta lokala journalister som jag samarbetar med likaså – men jag har till min stora glädje lyckats hitta några kvinnliga fixare som den här yrkeskategorin kallas. Inte samma tur när det kommer till chaufförer. Och just chaufförer är en ständig källa till huvudbry. Av någon slags trist, gammal tradition är de lågt rankande i kast- och klasshierarkierna. Så att svara ärligt på hur pass trötta de egentligen är efter en krävande resa verkar de ha svårt för. Det går bra! Jag mår fint, madam, får jag jämt höra. Den positiva attityden uppskattas men den allra största säkerhetsrisken på mina resor är faktiskt trafiken så jag önskar mer ärlighet. Så att vi tar den där te-pausen eller lilla tuppluren vid vägkanten istället för att nästan krocka. För nästan krocka gör vi på då och då på mina resor. Jag har försökt mig på peppande samtal: om du är trött, hungrig, törstig, toanödig så kör bara till ett ställe där önskemålen kan lösas! Visst lyder svaret. Men det händer i princip inte. Så jag har blivit en slags mamma åt de här karlarna. Skulle det smaka med lite nötter kanske? En bit choklad? Vad sägs om en te-paus? Du ser trött ut! Eller nu vill jag sträcka på benen så stanna, oavsett sanningshalten i det påståendet. Häromdagen körde vi från Nepals huvudstad Kathmandu till turistmeckat Pokhara. Härifrån kan man vandra i undersköna bergsmassiv med toppar på 8 000 meter. Det är precis så vackert som det låter. Men vägen hit? Den vill jag helst glömma. Särskilt som jag måsta ta samma rutt tillbaka. Jag blev nämligen så skraj efter flygplanskraschen här i Pokhara i januari då samtliga 72 ombord omkom, att jag inte vågade flyga inrikes. Jag har lärt mig mer sedan det beslutet fattades och kommer nog att flyga nästa gång. Bidragande till den insikten är de tio timmar det tog att köra de 20 milen hit. Chauffören var exemplarisk och rolig när han sa, ja det tar ju tid för jag hade ju fått besked om att köra långsamt så att du känner dig trygg. Resan hade präglats av galna möten i en hastighet som kanske inte var så hög men tillräcklig för att innebära en färd nerför en ravin om man krockade, eller jordskred som inte åtgärdats fast att de inträffade för flera år sedan eller stora hål i vägbanan som inga däck klarar om man inte krypkör fram.Vägen mellan Kathmandu och Pokhara är sämre än många av vägarna jag åkt på i Afghanistan och då kan det här landets politiker inte skylla på ett långt krig. Den var sämre än nästan allt jag åkt på hittills när jag tänker efter. Varför protesterar ni inte högljutt eller gör revolution utbrast jag när vi var inne på timme nio. Vi är ju vana vid att detta, sa mitt resesällskap. Och våra politiker byts ständigt ut och är mer intresserade av maktspel än av att åstadkomma förändring – lyder ett återkommande svar. Jag hade trots allt tur för chauffören tackade glatt ja till te- och rökpauserna. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
3/16/20233 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Ryska elitens lyxresor: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönika 15 mars 2023. Stockholm, torsdag.I snöslask och iskalla skurar går tankarna till Maldiverna och en övernattning på lyxhotellet Waldorf Astoria för ungefär en svensk sjuksköterskas månadslön.Men för ryska Valentina Matvienkos svärdotter Julia en kostnad som en spott i havet. Så rik är hon.Hon spenderade nyårshelgen där. En genomgång av den ryska maktelitens vuxna barn visar en liknande trend. Försvarsministern Sergei Sjojgus vuxna dotter Ksenia firade sitt nyår i Dubai. Veronika, dotter till säkerhetstjänstens Sergej Narusjkin har under det gångna året varit både i Dubai, Turkiet, Seyshellerna och på Bali. Samma Bali är samtidigt ett favorittillhåll för en stor grupp unga exilryssar, som inte vill bli mobiliserade eller är lite kritiska till sitt lands system, men inte så kritiska att de gör mer än sätter sig och distansarbetar för sina gamla ryska företag från Bali istället för i Ryssland. Andra kända elitbarn har semestrat i grekiska övärlden och precis som dem som valde Turkiet fullständigt struntat i att de faktiskt befunnit sig i ett Natoland, alltså fienden.  Nato bär enligt deras föräldrar skulden för kriget, ett krig som eliten lögnaktigt skyller på alla andra - som när utrikesminister Sergej Lavrov blev utskrattad i Indien när han sa just det - det var inte vi som startade kriget - vi bara försvarar oss. Det sas på en ovanligt bruten engelska för att höras från Lavrov, som har ett långt förflutet från USA och vars dotter länge bodde kvar i detta enligt officiell retorik ryskt fiendeland. Ryska eliten i hyckleriets högborg. Deras liv förutsätter ett betryggande avstånd från majoriteten av ryssar, ett avgrundsdjupt avstånd för att slippa konfronteras, men ett avstånd som också skapar en enorm osäkerhet för eliten vet egentligen ingenting om vad gemene ryss tänker på sin kammare. Det är där eller snarare i köket du som ryss vågar tycka något så bara de mest pålitliga av vänner hör. För de får ju inte vädra några åsikter offentligt - trots att de har rätt till det enligt rysk grundlag, men att säga till exempel jag är emot krig är straffbart. Allt mer blir straffbart och kan leda till stämpling som utländsk agent, alltså att du samarbetar med främmande makt. Men det är lagar som inte gäller eliten eller elitens barn, som inte vill sluta semestra i utlandet, det vill säga fiendeutlandet så som det utmålas av eliten. Men vem bryr sig om sånt när solen gassar över gyllene stränder på Bali, i Thailand eller Maldiverna. Lika lite som just denna superrika ryska eliten egentligen bryr sig ett skvatt om att deras land krigar i Ukraina.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
3/15/20233 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Vill kontra med ordet Klugscheisser: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 14 mars 2023. Berlin, tisdag.Sie Sind doch ein Klugscheisser.Du är allt en riktig “Klugscheisser“, du!Direktöversatt betyder ordet något i stil med “klokskapsskitare”, det vill säga man gödslar klokskaper omkring sig, som ingen har bett om.Eller man överförklarar en sak, lite så där förnumstigt, detta hemska beteende som jag fasar för när och om jag själv gör mig skyldig till.Ni vet hur det kan vara, någon tar fel på ett namn, ett rent slarvfel, som t ex när morsan ibland sa första stavelsen i alla mina fem bröders namn innan hon sa Daniel, men Klugscheissern måste då när den hör slarvfelet komma med en lång övertydlig korrigeringsharangKlugscheissern i oss vill visa att den kan. Lite bättre och trycka till, lite iallafall.Viktigpetter är ett svenskt ord som kommer nära i betydelse. Men det är lite för snällt, för mig, lite för odräpande.Stropp funkar också, men stropp har något lite för lustigt över sig. Kalle Stropp liksom, höhö. Det är lite för mycket pilsnerfilm.Klugscheisser, det är perfekt.Lagom elakt och dräpande med perfekt rytm. Ett av mina favoritord på tyska. Jag hoppas kunna få till det någon gång här. Jag ska berätta varför:Jag har pratat om den förr i mina krönikor från olika korreorter, viljan och önskan att passa in. Att till exempel slippa att direkt få frågan "var kommer du ifrån" när man säger "hallå" på ett sådant sätt, med en liten, liten nyansskillnad, så att den infödde direkt förstår att jag inte är berlinare eller Londonbo eller New yorkare när jag till exempel köper mitt bröd. Så tröttsamt.Men det finns några saker till som fyller mig med extra stor tillfredsställelse och känsla av att passa in, att tillhöra, i de nya samhällen jag bor i. Till exempel när jag antingen fattar ett skämt helt och fullt på det nya språket, skrattar spontant och hjärtligt utan behöva ta till det lite överdrivna göra sig till-skrattet.Eller när man själv får till ett skämt på det inlärda språket så att alla modersmålare runt bordet skrattar från hjärtat, en ren integrationstriumf.Eller som när man spontant och utan att tveka på sitt inlärda språk får till en perfekt elegant verbal kontring, lagom elak och dräpande när man känner sig lite dåligt behandlad.Som häromveckan, när expediten pratade otydligt och jag trodde hen frågade om jag ville ha stora eller små sedlar tillbaka i växel och jag sa att det spelar ingen roll och hen på ett övertydligt irriterat sätt då sa, utan att titta upp “das war nicht die Frage”, det var inte frågan, utan istället om jag själv hade mynt på mig som kunde underlätta växlingen.Tänk vad skönt det hade varit, vilken integrationstriumf, att helt spontant komma på formuleringen, rätta på ryggen och titta lagom överlägset tillbaka och lugnt och tydligt säga “Sie sind doch ein Klugscheisser” och gå därifrån.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
3/14/20233 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Kommer du ihåg Lordi? Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan 13 mars 2023. Helsingfors MåndagDet finska hårdrocksbandet som med monstermasker sjöng Hard rock Halleljua, tog världen med storm och vann Eurovison Song Contest 2006.I Finland är det ingen som glömmer.Det var en vinst som satte avtryck. I bandets hemstad Rovaniemi i finska Lappland kan monstermaskerna numer till och med spatsera omkring på ett eget torg. Stadens torg döptes helt sonika om till Lorditorget som tack för att bandet skrev musikhistoria med Finlands första och hittills enda vinst i Eurovision.Men hoppet om en ny vinst är ständigt levande och tron på den egna kandidaten lika stark varje år. Så här snart 20 år efter Lordis seger så måste det väl ändå vara Finlands tur igen - är ett tonläge som hörs lite varstans. Och i år är det artisten Käärijä med låten Cha cha cha som ska försvara Finlands blåvita färger i finalen i Eurovision Song Contest som avgörs i Liverpool i maj.Käärijä är en ung rappare, med stor scenshow. Han har ingen monstermask men ändå en stil som man hoppas ska gå hem och trots att de flesta länder i Europa inte ens utsett sina låtar så ser Finland redan sin låt som en toppkandidat.Finländsk media beskriver låten som en favorit, som också satt avtryck internationellt. Och i ivern att hitta positiva omdömen intervjuas också Sveriges Radios expertkommentator Carolina Nore´n.Låten är personlig, sticker ut är olika omdömen. Käärijä sjunger dessutom på finska och det pekas ut som ett trumfkortOch den har placerat sig på musiklistor även i Sverige - så kanske har du hört den?Jo, nog får man tankarna lite till Lordi och 2006.Käärijä kommer från Vanda, strax utanför Helsingfors, om han får ett torg uppkallat efter sig om det blir en vinst är oklart men när man talar om Finland som ett land som alltid är förberedd på det värsta, med stora välfyllda beredskapslager, allmän värnplikt  och stort försvar så är det något annat i det finländska kynnet som kommer fram när det gäller Eurovision.Då släpper man liksom förberedd på det värsta och hoppas bara på det bästa.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se
3/13/20232 minutes, 47 seconds
Episode Artwork

Ett mantra från en svunnen tid: Johanna Melén, Chisinau

Utrikeskrönikan 10 mars 2023. Chisinau, fredagI drygt ett år nu har Igor Konasjenkov, alltid lika kortklippt, i samma militärgröna medaljtunga uniformsjacka, blickat in i kameran och med entonig röst rabblat den senaste informationen om den militära specialoperationen i Ukraina. Han inleder alltid så: "Ryska federationens väpnade styrkor fortsätter att genomföra en militär specialoperation". Igor Konasjenkov är chef över informationsavdelningen vid Rysslands försvarsministerium. I somras upphöjdes han till generallöjtnant. Igor Konasjenkov föddes 1966 här, i Moldaviens huvudstad Chisinau, i det som då var den Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken.Sin utbildning fick han i den Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken. Tog 1988 examen med högsta betyg vid militärhögskolan i Zhytomyr, 14 mil väster om Kyiv. Tre år senare föll Sovjetunionen samman och sin klättring på karriärstegen inledde Igor Konasjenkov i Ryssland. Allt jag vet om Igor Konasjenkov har jag läst mig till på Ryska försvarsministeriets hemsida. Jag vet ingenting om vem han egentligen är, vilka åsikter han innerst inne bär på men jag tror mig veta att i den sinnevärld han verkar har Sovjetunionen aldrig till fullo upphört att existera. I den meningen att man i det gamla maktcentret Moskva fortfarande anser sig ha rätt att lägga sig i före detta Sovjetrepublikers vägval. Häromdagen, i Igor Konasjenkovs hemstad Chisinau, träffade jag Olga Rosca, stabschef hos Moldaviens utrikesminister. Hon vill att vi journalister och andra ska sluta benämna Moldavien som den före detta Sovjetrepubliken Moldavien. Visst är historien viktig, sa hon. Den har format oss, vilka vi är. Men nu, när tre decennier passerat sedan självständigheten, är det nuet och framtiden som bör känneteckna oss. Olga Rosca vill hellre att världen ska tala om hennes land som EU-kandidatlandet Moldavien. En status man fick i somras, tillsammans med Ukraina. För är det något som den militära specialoperationen gjort är det att skynda på processen bort från de gamla banden till Ryssland, till Moskva till den historia som knöt länderna samman. Det går fortfarande att ta sig fram på ryska i Moldavien. Det finns platser kvar där Lenin står staty och där människor ännu talar om hur bra allting var då - när Sovjetunionen fanns. Men det har gått så lång tid nu att det mer börjar likna ett mantra. Likt Igor Konasjenkovs dagliga uppdateringar om hur det går i den militära specialoperationen. Han kan förmodligen hålla på hur länge som helst. Jag vet inte hur många som lyssnar. Men i hans entoniga rabblande göms så mycket sorg och död att ekot kommer höras i minst tre decennier till och bli en del av historien om Sovjetunionens upplösning. Johanna Melén, Chisinaujohanna.melen@sverigesradio.se
3/10/20233 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Ett sms från en annan tid: Stephanie Zakrisson, Belfast

Utrikeskrönikan 9 mars 2023 Belfast, torsdagDen senaste veckan har det stora samtalsämnet här i Storbritannien handlat om sms. Eller, för att vara mer specifik, Whatsapp-meddelanden. Meddelanden från den där tiden för två eller tre år sedan, som vi kanske helst av allt skulle vilja glömma. Från tiden när covidpandemin börjat påverka allas våra liv, när skräcken var som störst, oron, rädslan och osäkerheten.Tidningen The Telegraph har i flera dagar pytsat ut publiceringar av meddelanden mellan Storbritanniens dåvarande hälsominister Matt Hancock och andra regeringsmedlemmar: ministrar, tjänstemän, dåvarande premiärministern Boris Johnson. 2,3 miljoner ord finns i chattarna som tidningen kommit över, via en journalist som skrev en bok åt hälsoministern.I en av chattarna diskuteras stängningarna av skolorna, i en annan frågar hälsoministern om en tidning kanske skulle kunna skriva fördelaktiga publiceringar om utrullningen av covidtester. I en tvekar Boris Johnson om det var rätt att stänga stora delar av samhället, i en annan skämtas det om dem som sitter i karantän på lågbudgethotell.Meddelandena har väckt minnen, känslor, ilska, frustration. Och en del här har valt att bläddra genom sina egna telefoner, tillbaka till de där dagarna när så mycket förändrades. Flera av dem har delat sina konversationer i sociala medier.En kvinna, Sonya, skriver om sin pappas sista dagar i livet. Han bodde på ett äldreboende, och hon fick inte komma dit. I pappans sista meddelande skriver han att han fått värktabletter och är trött, att han måste sova. Klockan är kvart i två på eftermiddagen.Dotterns tre följande meddelanden förblir obesvarade. I hennes sista står: ”jag vet att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig”.En annan person, Paul, skriver att hans mamma arbetade på ett äldreboende under pandemin och smittades av covid. I deras sista konversation lovar Paul att de snart ska ses när hon mår bättre, och frossa i fish and chips. Hon svarar med ett skratt och ett x, en kram. Pauls sista meddelande, ”hoppas du mår ok idag” är obesvarat – samma dag lades Pauls mamma i respirator, och hon dog två veckor senare.En annan skärmdump visar hur en man hann få veta att han skulle bli farfar – dagen innan han själv somnade in för sista gången. En annan visar hur en läkare ber sin partner om förlåt för att han inte kan komma hem och natta barnen. Patienterna är för många, personalen för få, rast och vila obefintlig.Konversationer mellan nära och kära, familjer, sjukvårdspersonal. Som ett tidsdokument av meddelanden som finns kvar ute i etern, och i varandras telefoner, som spår av vad som varit och de som funnits här.Och som Sonya skrev, hon som förlorade sin pappa: hon skickar fortfarande meddelanden till honom.Stephanie Zakrisson, i Belfaststephanie.zakrisson@sverigesradio.se
3/9/20233 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Mellan hopp och förtvivlan: Richard Myrenberg Abidjan

Utrikeskrönikan 8 mars 2022 Abidjan onsdag. Bara för några dagar sedan så återsåg jag en gammal vän i Burkina Faso. I det här fallet så är det verkligen en vän från förr i dess rätta bemärkelse. Vi hade inte setts på årtionden, det var sådär så att man var lite osäker på om man skulle känna igen varandra. Min bäste vän från Burkina Faso, från detta fattiga land med ett folk som en gång gjorde så att jag fastande för Afrika. Och det var nog han och hans vänner som fick mig att utse burkinier till världens trevligaste folk. Välkomnande, avslappnade, prestigelösa, underbara. Och han mindes detaljer från vårt första möte som jag hade glömt. Det var skratt och en glädje av att bara ses och sitta tillsammans igen vid ett utomhusfik i dammiga, heta Ouagadougou. Men det var också ett möte med en viss sorg. Han var sliten, haltade och var ganska nedgången. Men hela inramningen illustrerade också att det inte bara var han som hade förändrats, utan hela landet. Och hos världens trevligaste folk så har det kommit in något vassare, en oro, en vaksamhet. Vilket inte är så konstigt. Förr, hade jag lätt kunnat bege mig till min väns by och besöka honom, idag är det helt omöjligt. Islamistiska terrorgrupper kontrollerar allt större delar av landet, folk kidnappas och dödas överallt, även långt söderut, regeringsarmén har tappat kontrollen över 40 procent av landet. Det är illa. Riktigt illa. På det har vi återkommande rykten om att den nya militärledningen kommer anlita ryska Wagnergruppen, precis som i grannlandet Mali, ett exempel som avskräcker. Så när jag flög från detta land som jag rest så mycket i, och känner så mycket för, så var jag närmast nedstämd. Men här i Afrika så bollas man mellan hopp och förtvivlan. Som ni hörde i början så befinner jag mig i Abidjan, Elfenbenskusten största stad. En tropisk gräddbakelse med energi och driv. Konstrasten från Ouagadougou kunde nästan inte vara större. Jag har mött unga välutbildade fransk-ivorianer som hellre jobbar här än i Frankrike. Det är här det händer, som en sa. Det finns en härlig kosmopolitisk anda med en salig blandning av folk; staden påminner en del om Nairobi, fast fransktalande, och med en lite mer glamourös, tjusig sida. Och med en högre funktionalitet, det är vackrare, gatubelysningen funkar, till skillnad från i Nairobi, strömavbrotten är få och ovanliga, till skillnad från i Sydafrika. De finns en struktur, det byggs överallt, ett jätteprojekt växer mitt i stan, ytterligare en bro över alla dessa laguner och vikar i den jäsande värmen, en av många förberedelser inför de afrikanska mästerskapen i fotboll som sparkar igång om mindre än ett år, vilket kommer bli kontinentens absolut största idrottsfest. Flygresan Ouagadougou – Abidjan tar en timme och femtio minuter. Längre tid än så är det inte mellan hopp och förtvivlan. Richard Myrenberg Abidjan
3/8/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Ljusglimtarna i eländesflödet: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Utrikeskrönika 7 mars 2023. Stockholm, tisdag.Jag tänkte först att den här krönikan skulle handla om underbemannad sjukvård. Det finns en hel del att prata om på det temat. Men sen tänkte jag lite på vad mina krönikor handlat om på sistone: Hunger, klimatförändringarnas hälsoeffekter, läkemedelsbrist...Sen tittade jag lite på vad jag rapporterat om i övrigt: antibiotikaresistens, kolerautbrott, vårdbehov efter jordbävningar, fågelinfluensa, fetmaepidemi...Det är ju såklart inte bara jag. I mitt flöde i mobilen, i sociala medier och diverse nyhetsappar som brummar till stup i kvarten, är det ett eländesflöde utan dess like. Och jag undrar lite vad det gör med våra hjärnor, detta ständiga mottagande av information om tågolyckor, jordbävningar och krig.Hur som helst, ännu en krönika om ett folkhälsoproblem kändes plötsligt som något jag skulle vilja undvika.Så istället ska jag prata om det som lyser upp i mitt sociala medierflöde, mitt bland nyheterna om allehanda katastrofer. För det har börjat dyka upp inlägg –  och det är säkert något program som på något vis noterat mina reaktioner och anpassat en algoritm – vi kan kalla det inlägg på temat återförening.Det är små amatörfilmer med ett par meningar förklarande text, superkorta men tillräckligt långa för att få mig att börja grina varje gång. Som till exempel så här: En 14-åring i Venezuela har inte sett sin storebror på fem år. Brodern har varit fast i Europa, men nu har han lyckats ta sig hem, utan att meddela sin lillebror. Så plötsligt står han där, bakom 14-åringen, som sitter vid ett bord. Och när 14-åringen vänder sig om och ser sin bror sjunker han ihop, tappar all styrka i kroppen. För några sekunder. Sen reser han sig och, liksom helt utan styrsel, kastar sig om halsen på brorsan.Det går inte att förbli oberörd.Eller den här: en mamma har, kanske på grund av covid, inte sett sin vuxna dotter på flera år. Inte sen dottern blev gravid och födde sitt första barn, och kvinnan blev mormor. Och kvinnan sitter i en soffa, helt ovetandes, och runt om henne står förväntansfulla familjemedlemmar som styrt upp överraskningen. Så står hon där plötsligt i hallen, dottern, med sin bebis i famnen. Och det blir liksom för mycket för mamman, för starka känslor, man blir nästan rädd att hon ska få en hjärtattack när man ser den under minuten korta filmen.Javisst, jag är en lättprovocerad gråterska, mina tårar kommer som ett brev på posten till såväl stråkarna i en rom-com, som till när fotbollsspelare bli sådär otroligt glada över ett mål. Men de här små återföreningsfilmerna är, trots eventuellt pinsamma snörvlingar på bussen, som sagt ljusglimtarna i flödet av eländesnyheter.Kanske borde vi nyhetsmedier göra lite fler nyheter av den här sorten. Som bara berättar en historia med lyckligt slut, utan att peka på något större problem där ute i världen.Jag vet inte. Nyss hemkommen från London, fortsätter jag nu med ett reportage om den underbemannade sjukvården i Storbritannien.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
3/7/20233 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

En japansk ögonöppnare: Björn Djurberg, Peking

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Peking, måndag.Efter tre år av coronarestriktioner så reste jag häromveckan för första gången ut från Kina.Flyget gick till Japan.Det var en omtumlande upplevelse.En känsla av lättnad. Frihet, till och med.Ungefär som att jag omedvetet gått och spänt mig, men äntligen slappnat av.För det kan ju vara rätt påfrestande att jobba som journalist i Kina i och med den övervakning som följer med jobbet.Det brukar jag nämna ibland i min rapportering.Kina har också blivit ett land där den så kallade ”säkerheten” mer generellt är väldigt påtaglig.Antalet övervakningskameror är nästan komiskt många.I gatubilden många staket, stängsel, avspärrningar.Säkerhetskontroller i till exempel tunnelbanan är sedan länge standard.Och likaså att registrera sig med sin id-handling i olika sammanhang. Till exempel online.Och vakter finns det så det räcker till och blir över.I Japan däremot lyste allt detta med sin frånvaro.I alla fall i mina ögon, påverkade som de är av covid-åren då hela den här säkerhetshetsen i Kina trummats upp till nya nivåer.Det här var som sagt min första resa utanför Kina sedan pandemins början.Och, jag tänker att det nog finns många som jag, som nyligen rest till ett annat land för första gången på flera år.Och kanske är det då många, liksom jag, som får möjlighet att få perspektiv på den välbekanta tillvaro man tillfälligt lämnat därhemma.Pandemin gjorde världen mindre, nu expanderar den igen.Och det är nog inte bara vi som har förmånen att resa igen som är glada för det.När jag i det lilla samhället Yufuin i sydvästra Japan en eftermiddag ramlade in på en restaurang för att äta en skål nudlar, så blev den enda andra gästen i lokalen så upprymd att se en utlänning att han insisterade på att betala måltiden för mig.Peak Japan, tänkte jag. Folk är verkligen väldigt artiga i Japan.Några dagar senare landade jag återigen i Peking, som ju varit mitt hem under många år.Och jag tror att en hel del lyssnare nog fattar vad jag menar när jag säger att det kändes väldigt bekvämt.Den där hemmavana känslan av att vara på känd mark.Men till skillnad från många gånger förr, för mig, så höll den bara i sig en kort stund.Tre år med kinesisk nollcovidpolitik har nog satt sina spår, ändå.Och när du hör den här krönikan, kära lyssnare, sitter jag sannolikt på ett flyg ut från Peking igen.Vi får se, eller höra kanske, var jag landar.Björn Djurberg, Kinakorrespondent med rapporteringsansvar också för Östasienbjorn.djurberg@sverigesradio.se
3/6/20233 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Cherchez la femme – Sara Netanyahu går till frissan: Cecilia Uddén, Kairo

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Här är Kairo, fredag.Det har varit en våldsam och uppslitande vecka i Mellanöstern, med dödandet av två unga israeliska bosättare, hämnden när bosättare tände eld på palestinska byn Hawara och sen demonstrationer i Israel mot det oppositionen kallar regeringen Netanyahus kupp mot demokratin.Men i onsdagskväll uppstod ett unikt ögonblick av samstämmighet när vissa palestinier och israeler enades i hatet mot Sara Netanyahu, premiärministerns omtvistade hustru. Mitt under de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor i Tel Aviv, gick Sara Netanyahu till frissan. Ryktet spred sig och hundratals demonstranter samlades utanför den exklusiva hårsalongen med trummor och tutor och de ropade: Nationen brinner och Sara klipper sig – en ramsa som rimmar på hebreiska.Polisförstärkning tillkallades, Israels säkerhetsminister högernationalisten Itamar Ben Gvir, skrev på twitter att han givit polisen order om att rädda livet på premiärministerhustrun eftersom demonstranter belägrat hårsalongen. Hundratals poliser till häst cykel och springande, rusade till undsättning, de bildade en mur utanför hårsalongen och eskorterade sen Sara Netanyahu därifrån under tung polisbevakning.Reportrar på plats hävdar att det aldrig gjordes några försök att storma hårsalongen och att Sara Netanyahu inte på något sätt var hotad, även om det säkerligen var obehagligt. Men när hennes make, premiärministern, strax därefter höll sitt tal till nationen sa han att anarkin måste upphöra och han jämförde demokratiaktivisterna med bosättarna som tände eld på den palestinska byn Hawara i söndags.På sociala medier, bland både palestinier och israeler, exploderar nu elaka och inte sällan misogyna skämt om Sara Netanyahu. Hon är starkt impopulär efter all mediauppmärksamhet hon fått under åren för att hon till exempel beställt hämtmat för höga summor på skattebetalarnas bekostnad trots att premiärmininsterbostaden har en anställd kock, och för att flera av hennes anställda anmält henne och klagat över verbal misshandel, vredesutbrott, och förolämpningar. Hon dömdes att betala motsvarande över 450 000 i skadestånd efter att en tidigare anställd stämt henne.I en av tidningarna idag står det att det som nu dröjer sig kvar utanför hårsalongen är misstankar och en doft av väteperoxid.Väteperoxiden som blonderade Sara Netanyahus hår och misstankarna om att Netanyahu iscensatte det hela för att det skulle se ut som anarkister hotade hans stackars fru så att han kunde jämföra den påstådda belägringen av hårsalongen med det som i Israel kallats pogromen i Hawara.För en tid sedan lyssnade jag på en debatt om israelisk politik där en av panelisterna sa: om bara Netanyahu låtit bli att gifta sig med Sara hade allt varit bättre i Israel. Den enda kvinnan i panelen svarade honom lugnt: Vet du, män kan göra konstiga saker oavsett vem de är gifta med.Cherchez la femme.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
3/3/20233 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Här försvinner 20 personer om dagen: Ivan Garcia, Mexiko city

Utrikeskrönikan 3 mars 2023. Mexiko city, torsdagUtanför tunnelbanestationen Insurgentes i centrala delen av stan ser jag flera texter med feministiskt budskap. Det har varit ett brott att föddas till kvinna, utropar den ena, som en påminnelse om att mord på kvinnor eller deras försvinnande är ett smärtsamt vanligt fenomen.En bit längre bort kan man se muren utmed en aveny som är full med porträtt på barn, män och kvinnor som har försvunnit spårlöst. På en erbjuds en belöning på motsvarande 250 tusen kronor för upplysningar som kan leda till Guadalupe Gallardo, försvunnen den 5 november 2017, då hon var 23 år gammal.Går man ett par kilometer norrut så möter man det idag tomma tältlägret som restes av anhöriga till 43 studenter som försvann 2014 i Ayotzinapa, en stad mellan Mexiko City och Acapulco. Bilderna på dem har alla texten: De togs ifrån oss levande, vi vill ha dem levande tillbaka.Mycket tyder på att de 43 dödades av polis och militär, men ingen har straffats än och kropparna har inte hittats.Vid en rondell hundra meter bort fler bilder på försvunna, här på journalister och människorättsjurister.Jag har kommit till ett land där människor kidnappas och försvinner varje dag, utan att förövarna ställs till svars. Från 2006 beräknas 100 000 personer ha lämnat sina hem och aldrig kommit tillbaka, de allra flesta misstänks ha förts bort för att utnyttjas i prostitution och narkotikabrott, för att sen dödas.Bara under januari i år har nästan 600 personer försvunnit här i Mexiko, det vill säga 20 om dagen.Även om fenomenet är extra stort i Mexiko, så förekommer det även i andra länder i regionen, såsom i Colombia och Perú, men där har jag inte sett samma uppmärksamhet i det offentliga, på gatubilden, som här.  Men trots det omfattande synliggörandet, minskar inte problemet.Staten hävdar att man gör allt i sin makt för att stoppa brotten, medan kvinnorättsaktivister och anhöriga till offren menar att staten, tvärtom, försvårar utredningarna och förhindrar rättvisan.Det som är klart är att Mexiko är ett farligt land för många, framför allt för kvinnor. Folk försvinner här utan att någon, utom de allra närmaste, reagerar längre. 20 om dagen, nästan en person varje timme.En verklighet som är långt ifrån bilderna på turistparadis som Acapulco. Ja, förresten, även där kidnappas folk, 60 om året, utan att de nånsin hittas igen.Ivan Garcia, Mexiko cityivan.garcia@sverigesradio.se
3/2/20233 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Rysk maffia i Thailand: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 1 mars 2023. Bangkok onsdag.När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var Thailand ett av de länder i Sydostasien som beslutade sig för ha en neutral hållning i konflikten. Det för att inte stöta sig med Moskva. Det finns flera anledningar till det. Thailand anser att man inte ska välja sida i konflikter eftersom det tjänar landets intressen bäst. En annan anledning är den viktiga turistnäringen. Thailand välkomnar med öppna armar turister från Ryssland och det har belönat sig. Under sista kvartalet av förra året kom det över 200 000 ryska besökare. I år räknar man med att det ska komma över en miljon ryssar på besök till Thailand. Men det är inte bara frid och fröjd och klirr i kassan för thailändarna.För en tid sedan varnade en representant för turistnäringen på Phuket om hur antalet ”ryska grupper” som driver egna företag på turistön har ökat markant. Företag som är allt annat än lagliga. Representanten sa att de ryska grupperna utför jobb som endast är legala för lokalbefolkningen. Det handlar bland annat om att driva taxi-, hotell-, bar- och nattklubbsrörelse. Dessutom, uttryckte han oro över att ett stort antal ryska hallickar och prostituerade har infiltrerat området kring den populära gågatan Bangla Road i Patong Beach. Något som har orsakat problem för den lokala sexindustrin och handlare längs gatan.I thailändsk press har det som händer slagits upp stort och man talar om en invasion av rysk maffia. Det kanske är att ta i. Men situationen börjar likna den som var i turistorten Pattaya för ett tiotal år sedan. Då försökte en rysk maffialiknande grupp ta över kontrollen över barer, narkotikahandeln och prostitutionen. Det slutade inte bra för de ryska lycksökarna. Den thailändska grupp som hade kontrollen visade sig efter ett stort antal bloda uppgörelser gå segrande ur striden.Nu kräver turistnäringen och lokalbefolkning på Phuket att något måste göras åt den, ska vi kalla den ”ryska maffian”. Den minister som är ansvarig för turism och idrottsfrågor säger att han är säker på att thailändare inte kommer att tolerera om utländska grupper försöker stjäla deras jobb. Thailands premiärminister har beordrat olika myndigheter att undersöka saken och sagt åt polisen att slå till mot de utländska grupper som försöker ta över kontrollen på Phuket.Men problemet är större än så. Thailand har under många år lockat olika mer eller mindre skumma typer att hålla sig gömda i landet. Det handlar om skattesmitare, penningtvättare, olika former av yrkeskriminella och människohandlare. De har varit här länge. Att den här typen av personer har kunnat röra sig fritt i landet beror på en utbredd korruption inom poliskåren. Betalar man så får man stanna.Korruptionen inom polisen är vida känd och nu höjs röster i Thailand att man på allvar måste städa upp inom kåren. Sedan kan man ta tag i problemet med den ryska maffian. Under tiden så lär antalet skyltar skrivna på ryska öka i de thailändska turistorterna. För de ryssar som inte tillhör maffian och reser till Thailand för att njuta av sol och bad lär inte minska de närmaste åren.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
3/1/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Manav Seva Centre - En skola i Ghandis anda: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika tisdag 28 februari Ahmedabad, tisdag. Egentligen skulle vi bara titta på ett tak – ett enkelt tak av plåt på en skola i norra Indien. Ett tak som isolerats med ett tunnt lager plast, för att skydda från stark hetta. Det skulle bli ett snabbt besök på väg till något helt annat, men för mig blev det ett oförglömligt besök. Det här är som i Harry Potter, hann jag tänka när jag leddes genom en trång passage mellan två tegelväggar. Från den brusande mångmiljonstaden Ahmedabad på ena sidan – in i stadens slumkvarter Shankar bhuvan på den andra. Först såg jag bara dammet och smutsen, de små skjulen med enkla tygskynken som dörrar, tonårsmammor med bebisar på höften, halta hundar och getter som letade efter något att äta. Sen började mina ögon möta andras ögon. Nyfikna, avvaktande, men vänliga ögon. Jag log tillbaka och hälsade så varmt jag kunde medan jag litet omtumlad fördes längre och längre in. Plötsligt starkare färger och vi går uppför en trappa utan avskavd färg. Ovanpå en offentligt toalett, intill ett stinkande reningsverk ligger en skolsal där det nu pågår en sorts fritids för barnen i den här slummen. Efter att ha tagit av oss skorna stiger vi in i ett rent och städat rum - en plats präglad av ordning och reda där barn sitter lugnt på golvet i små grupper runt sina lärare. En del pratar med varandra, andra lär sig en sång, åter andra övar på en dans till en låt av Michael Jackson. Skolan visar sig drivas av den Ghandi-inspirerade organisationen Manav Sadhna som i tre decennier arbetat här med att lyfta barn och familjer ur fattigdom och ohälsa genom undervisning om hygien och kost, etik och en skolverksamhet präglad av kreativitet och fantasi. Jag blir så tagen av barnens öppna, glada, leende ansikten att jag nästan glömmer bort varför vi kommit.Vi skulle ju titta på det där taket, som ni isolerat för att klara hettan bättre under värmeböljorna som kommer allt oftare här i norra Indien. Fungerar det, säger jag. Ja, det fungerar, säger barnen. Förr gick det inte att sitta på golvet när temperaturen steg över 45 grader – det blev stekhett.Nu stannar vi hellre i skolan än går hem till de ännu hetare plåtskjulen såna dagar, säger de. Att litet plast kan göra sån skillnad, tänker jag samtidigt som jag fastnar med blicken på ett citat som målats på väggen.Där står: whatever the question – love is the answer. Oavsett frågan – kärlek är svaret.Jag kommer aldrig att glömma den här skolan, Manav Seva Centre och slummen i Ahmedabad. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
2/28/20233 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

När ett skämt blir politiskt brännstoff: Roger Wilson, USA

Utrikeskrönika måndag 27 februari New York, Måndag.Spred skådespelaren Woody Harrelson konspirationsteorier om Covidpandemin i det senaste avsnittet av humorprogrammet Saturday Night Live?Ja, det debatterades flitigt i nyhetsartiklar och på sociala medier igår här i USA.Om inget annat så bevisade i alla fall det genomslag som Harrelsons framträdande fick att Covid fortfarande är ett ytterst laddat ämne i det här landet.Det var femte gången som Harrelson var värd för Saturday Night Live, och det var i programmets traditionsenliga monolog som Harrelson berättade om hur han 2019, sist han var med i programmet, läste och ratade ett filmmanus som han tyckte verkade för osannolikt.Filmmanuset handlade om hur världens största drogkarteller köpte upp all media och alla politiker och tvingade folk att stanna hemma. Folk fick bara komma ut om de använde sig av kartellernas droger, och fortsatte att ta dem, gång på gång.Och även om monologen egentligen handlade om Harrelsons gräsrökande så lät inte reaktionerna vänta på sig. Nyhetssajternas rapportering sträckte sig från det lite mer återhållsamma "Harrelson verkade skämta om vaccintvång" till uttalade påståenden om att han spred antivax-konspirationer.Det här var inte heller första gången som Harrelson gett sig in i coviddebatten. När han var i Cannes i fjol med Rubens Östlunds Oscarsaktuella Triangle of Sadness så kritiserade han covidsäkerhetföreskrifter och maskanvändning kring under filminspelningar. Och 2020 ska han ha postat ett inlägg på Instagram om att covid spreds genom 5G-nätet. Ett inlägg som han senare raderade.Men covidpandemin och covidvaccinernas tillförlitlighet är fortfarande heta ämnen i USA. I representanthuset i kongressen har republikanerna skapat ett utskott som ska granska den förda covidpolitiken i landet.För omkring två veckor sedan la politiker i Idahos delstatsparlament fram ett förslag där man ville förbjuda vaccin som tagits fram genom mRNA-tekniken. Den som bland annat använts i covidvacciner från Pfizer/Biontech och Moderna.Och här i New York var det först i början av den här månaden som man släppte på vaccintvånget för de som är anställda av staden. De nästan 1800 personer som avskedades för att de inte ville vaccinera sig får inte sina jobb tillbaka, men kan däremot söka jobb på sina gamla avdelningar på nytt.Men det finns också skadeståndsanspråk från vissa av de som förlorade jobbet, andra menar att staden borde betala deras lön retroaktivt för den period som de tvingades vara borta från jobbet.Lägg till det en ymnig flora konspirationsteorier som fortfarande sprids, och det som under andra förhållanden kunde ha varit en lustifikation i ett humorprogram, blir genast politiskt brännstoffRoger Wilson, USA-korrespondent.
2/27/20233 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Krigets konsekvenser för the Global South, Naila Saleem, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm fredagSå har det som var otänkbart faktiskt hänt. I ett års tid har kriget rasat i vår omedelbara närhet. Stridernas förödelse har varit svåra att ta in; det urskillningslösa dödandet. Alla förlorade. Drömmar om ett liv och en framtid. Och kanske det tyngsta av allt; inget slut i sikte.Och det är inte bara i stridernas omedelbara närhet som kriget vållat lidande. Jag skulle vilja prata om dess inverkan på världens ekonomiskt svaga länder och alla de miljoner människor som lever där. För i ”mina” bevakningsländer i Sydasien är krigets ansikte högst närvarande men ser annorlunda ut. Det stavas fördjupad ekonomisk kris och slår hårt mot redan utsatta människor.Mohammad Babul är en av dem. Han och familjen är klimatflyktingar i Dhaka. När vi träffades i höstas hade de stigande matpriserna lett till att familjen inte haft råd att äta tillräckligt med protein på flera månader. De levde på ris och grönsaker. Inkomsterna som vaktmästare på ett bygge räckte inte till mer när el, bränsle och matpriser rusat i höjden sedan den 24 februari 2022. Han var inte ensam om att ha lagt om sina matvanor; alla jag pratade med i Bangladesh gav samma svar.I ett annat av mina bevakningsländer; i Pakistans huvudstad Islamabad hör jag samma sak. På en marknad där de med lägre inkomster ofta handlar är de begagnade skorna prydligt putsade för att locka nya ägare. Allt från gympaskor till finskor finns till försäljning. Köparna vänder och vrider noggrant på varorna innan de slår till.Nu kan förstås inte en fördjupad ekonomisk kris enbart skyllas på Rysslands invasion av Ukraina. Ekonomisk vanskötsel, korruption och en politik som inte har en välfärdsinriktning för den bredare massan – ja listan över orsakerna till sakernas tillstånd kan göras lång. Men faktum kvarstår likväl; människor i the Global South, som låginkomstländer ofta kallas för, kämpar för att hantera krigets konsekvenser.Och åtminstone i de länder jag reser i hör jag emellanåt en irritation över att behöva betala priset för en konflikt långt bort. Över att västländer, som också drabbas av höga elpriser, agerar osolidariskt – igen. Sanktionerna på rysk olja och gas träffar inte bara Putin konstaterade deltagare på en internationell konferens för energiomställning i Indien nyligen. Bangladeshs representant talade om att västländernas nyfunna intresse i att hitta andra leverantörer ledde till prishöjningar som Bangladesh inte kunde klara. Det fick bli många timmars elavbrott istället med allt vad det innebär för liv och hälsa.Naila Saleem Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se
2/24/20233 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Ilska och oro efter kemikalieläckan – ”Rädda oss Trump”: Cecilia Khavar, East Palestine, Ohio

Utrikeskrönika 23 februari 2023. East Palestine, Ohio torsdag morgon.Känner du hur luften smakar, säger Steve och smackar lite med tungan samtidigt som han tar emot en röd Trumpkeps av en man som går förbi på den smala huvudgatan, och delar ut dem. Luften smakar ungefär som kol, förklarar Steve och pekar mot den blåaktiga beläggningen på regnvattnet som samlats vid trottoaren där vi står och väntar på att Donald Trump ska komma, och som han själv menar, visa sitt stöd för East Palestine-borna. Man ser kemikalierna i vattenpölen, säger Steve. Det har snart gått tre veckor sedan ett godståg lastat med farliga kemikalier fattade eld och spårade ur här i småstaden, med färre än 5000 invånare, mitt i det amerikanska rostbältet. Och sedan dess är inte mycket sig likt. De boende evakuerades och skolorna stängde i flera dagar. Sedan sade myndigheterna att det kommunala vattnet i kranarna var ofarligt att dricka och luften frisk nog att andas. Men många frågar sig varför fiskar ligger döda i vattendragen, varför de har ont i huvudet, i ögonen, varför de får röda utslag på kroppen, om det verkligen är så säkert som de säger?Utanför stans diner, längs gatorna och i second hand-butikens skyltfönster sitter hjärtformade skyltar uppe: Tack till alla räddningsarbetare och East Palestine Lives Matter. Sandra Chirico drar upp sina kläder och visar mig röda prickar längs benen och armarna. Och precis som flera andra jag möter beskriver hon en tärande oro över vilka eventuella skador som kan komma sedan, om fem år, tio år? Är det då cancersjukdomarna börjar visa sig? Hur ska det går för barnen? Men lika påtaglig som oron är den djupa misstron och ilskan mot myndigheterna, mot tågbolaget och mot president Joe Biden som inte rest hit än. Han bryr sig inte om oss på landet, säger 17-åriga Casey. Han bryr sig mer om folket i Ukraina än om oss. Ett budskap som nu sprids av Donald Trump och av andra republikaner i det senaste storpolitiska bråket här i USA som återigen visar på splittringen i landet. Det är också ett budskap som passar perfekt in i Trumps retorik om de bortglömda amerikanerna långt från vänstereliten i storstäderna.Joe Biden och demokraterna har dock gått till motangrepp och kritiserar Trump för att under sin presidenttid ha rivit upp olika säkerhetsregler för tågbolagen. Men här framför brandstationen i den lilla staden i ett län där Donald Trump vann 70 procent av rösterna i förra valet, ropar en talkör, dra åt helvete Joe Biden. Och när Trump till slut kommer körande i sin bilkortege möts han av jublande East Palestine-bor med skyltar där det står Rädda oss, Trump. Han vinkar och ger tummen upp. Och kliver senare in på McDonalds och köper lådvis med hamburgare till räddningsarbetarna.Cecilia Khavar, East Palestine, Ohiocecilia.khavar@sverigesradio.se
2/23/20233 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Tack kriget för att jag fick träffa dig Denis: Lubna El-Shanti, Charkiv

Utrikeskrönika 22 februari 2023. Charkiv, onsdag.”Denis, jag vill säga ett par ord”Min vän och kollega JoMa reser sig från stolen. Sorlet runt festbordet tystnar. Ett litet leende växer fram, Denis ser lycklig ut.”Denis betyder hav på turkiska”, inleder JoMa.”Och det, det namnet passar dig så väl, som havet för samman floder, har du fört oss samman här”.”Oss” är Denis barndomsvänner från Charkiv men också människor som han träffat under det senaste året, hjälparbetare, militärer och vi, två journalister från Sverige, samlade runt ett bord för att fira Denis 30-års dag.Att vi hamnade här, tänker jag.JoMa, innan den fullskaliga invasionen en av många kollegor, i dag en nära vän. Denis som generöst visat oss sitt Charkiv, kört oss till intervjuer i ur och skur och längs vägen också blivit en person vi kommit nära, bryr oss mycket om.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”, fortsätter JoMa.Det är sant, tänker jag.För nästan exakt ett år sedan vaknade jag till ljudet av flyglarm.”Mamma, allt är så sorgligt och läskigt. I dag inledde Putin krig i Ukraina, eller en specialoperation som han kallar det. Här i Lviv är det lugnt, jag kommer stanna här ett tag. Oroa dig inte, allt är bra med mig”.Jag tittar på meddelandet jag skrev till mamma då, tidigt på morgonen den 24e februari i fjol. Som på ett fotografi av ett livsförändrande ögonblick, ögonblicket då tiden, vår, min, allas historia, delades in i ett före och ett efter.Skulle något någonsin bli bra igen? Minns jag att jag tänkte då.Tågstationen i Lviv, flyktens, skilsmässornas central. Under invasionens första dagar pratade jag och JoMa med en kvinna på stationen. Hon rotade i sin väska, hade precis kommit med tåget från Charkiv.Sen sa hon inget mer, blev tyst.Det sista hon mindes var bomberna, det eviga skjutandet, raserade byggnader, bostäder, parker, skolor.På några minuter packade hon ihop sina tillhörigheter, en väska med lite mat, ett par trosor, strumpor och en tröja. Det är vad som fanns kvar av det liv som varit.”Ta inte bild på mig är ni snälla, säg inte mitt namn i radion”.”För jag tänker inte lämna Ukraina, inte fly till Polen eller någon annanstans, en dag ska jag återvända hem”, sa kvinnan till oss.Ett år senare sitter vi här i Charkiv, Ukrainas näst största stad, som många flydde från men nu också återvänder till. Vi äter ukrainska maträtter, sallader, skålar för en nyfunnen vän.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”.JoMa harklar sig.”Men om det är något jag ändå är tacksam för är att det, kriget, har låtit våra vägar här bland haven korsas, att vi har fått lära känna dig Denis”, säger han.Lubna El-Shanti, Charkivlubna.el-shanti@sverigesradio.se
2/22/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Att försöka beskriva det ofattbara: Milan Djelevic

Utrikeskrönikan 21 februari 2023. Stockholm, tisdag.I drömmen vaggas jag ömt, det är behagligt, en skön dröm – ingen mardröm.Ändå vaknar jag plötsligt till.Jag känner att sängen gungar. I 30–40 sekunder. Och jag tänker såklart att det är en jordbävning. Men får inte panik, för vaggandet är så mjukt, jag är mer fascinerad än rädd.Jag somnar om.Lite senare den morgonen vaknar jag till det som nu kallas ”århundradets katastrof i Europa”.Jordbävningen i Turkiet och Syrien har skördat över 40 000 liv och raserat hundratusentals människors hem...Jag befinner mig 500 kilometer därifrån, i Cyperns huvudstad Nicosia. Det jag har för händerna avbryts, alla planer skrinläggs – jag är på väg till Turkiet inom loppet av några timmar.Den första stan jag kommer till är Sanliurfa och det dröjer inte länge förrän jag blir varse skalvets raseri, i centrum har flera stora hus raserats till grushögar och i en av rasmassorna pågår ett intensivt arbete med att frilägga sten för sten. Det är bara någon dag efter skalvet och möjligheterna till att hitta överlevande är stora.Höghus har förvandlats till krossad betong, förvridet stål och resterna av människors hem.Men... det är ändå svårt att till fullo ta in katastrofen. Jag reflekterar nästan omedelbart över det, min egen avsaknad av en stark reaktion.Jag noterar också andras lugn i den allt annat än normala situationen...Som räddningsteamen i rasmassorna – sammanbitna män och kvinnor, varav många förlorat familjemedlemmar och vänner, som i stunden lägger undan allt – även sina känslor – för att rädda liv.Jag reser vidare mellan städerna i den drabbade regionen, och kommer till allt värre platser. Och i en mindre stad med en befolkning som före skalvet räknades till 40 000 invånare når till slut insikten mig om skalvets mardrömslika kraft och dess konsekvenser.Det sker genom en liten flickas ögon.Det är i hennes blick jordbävningens innersta väsen synliggörs för mig. Hennes sorgliga skratt – hon är nyfiken på oss journalister, hennes ansikte skiftar miner... allvar och sorg, skratt och fnitter. Det kommer och går medan sekunderna tickar.Hon är kanske sex år och hemlös, bor ute i kylan. Det finns inte ett helt hus i sikte, förödelsen är ofattbar. Men på frågan om hon längtar till värmen i ett hus, att få lämna tältet, möter jag skräck i hennes blick, och hon säger tyst att hon vill härifrån, långt bort från den här platsen...Då faller min gard, mitt filter. De egna barnen där hemma – de är i flickans ålder – flashar i mitt huvud, rasmassorna växer, katastrofens omfattning sjunker in...Det blir blixtrande vitt för en stund, en intensiv känsla genom kroppen – och sedan måste jag plocka ihop mig själv.Dagens Eko närmar sig, jag ska strax försöka förmedla det ofattbara, ogripbara...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se
2/21/20233 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Tecken på bättre tider: Carina Holmberg, Helsingfors

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Helsingfors, måndag. Grå dimma omsluter riksdagshuset i Helsingfors när jag sitter och tittar på den pampiga byggnaden från en fönsterplats i det vackra biblioteket på andra sidan gatan.Här inne råder ett dämpat sorl, Biblioteket Ode är välbesökt. Huset är en omtyckt mötesplats för Helsingforsborna och hyllas av många. Det har till och med beskrivits som det bästa som gjorts för de boende.Annars lider även Helsingfors av brist på solljus den här vintern och det känns nästan lite symboliskt för den tid vi lever i.Vinterns värsta energikris verkar vara över men inflationen finns kvar och så närmar vi oss årsdagen av Rysslands invasion i Ukraina och även det kan kännas som ytterligare en grå dimma, som en våt filt som trycker tungt.Ett år av fullskaligt krig i Europa. Det var ingen årsdag man ville få uppleva.Putins krig i Ukraina skrämde Sverige och Finland in i Nato har det sagts men än är det inte klart.Inom kort väntas Finlands riksdag godkänna den lagstiftning som krävs för att gå med i Nato. Besluten skyndas på för att vara klart innan riksdagsvalet den 2 april. Man vill inte få förseningar i besluten om det riskerar att dra ut på tiden att bilda ny regering och riksdag.Olika steg i den demokratiska processen inför en av de största utrikespolitiska vändningarna som medlemskapet i försvarsalliansen innebär.Spekulationerna och debatten om anslutningsprocessen ger höga svallvågor även i Finland.Frågorna är välkända - när ska Turkiet och Ungern godkänna ansökan, kommer Sverige och Finland bli medlemmar samtidigt, ska Finland överge den gemensamma linje och gå före Sverige?Jodå, det skrivs och pratas i tidningar, radio och TV även i Finland. Experter, politiker och vanliga medborgare yttrar sig – fakta och känslor – högt och lågt. Uttalanden analyseras, olika scenarier målas upp.Det enda tydliga klara besked som finns från officiellt håll är detsamma som från start – det bästa är om Sverige och Finland blir medlemmar i Nato samtidigt. Och det blir symboliskt fint om det kan ske vid Natomötet i Vilnius i sommar.Vad som sägs och görs i förhandlingarna däremellan är höljt i dimma. Precis som den där grå dimman som omsluter riksdagshuset.Det är råkallt och ruggigt i dimman i Helsingfors. Snön har fallit tungt över helgen. Mycket känns skakigt och osäkert men genom de stora fönstren på riksdagshuset anas ljuset från kristallkronorna i den pampiga ”hallen” utanför plenisalen.Och ljusare, längre dagar och liiite mildare temperaturer i veckan som gick, ger en föraning om att våren är på väg.Jag väljer att se det som ett tecken på att det finns hopp, ljus och värme och bättre tider.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se
2/20/20233 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Tyskland, mellan allvar och glädje: Daniel Alling, München

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. München fredag.Det här är den glada "ompa-ompa stämningen" i en av Münchens berömda ölhallar igår kväll."Maasen", alltså enlitersglasen med öl, flödade och folk beställde "Schweinehaxe" och kringlan "Bretzel" som om det inte fanns någon morgondag.Och många mil bort, i västra Tyskland, i Köln och i Düsseldorf och i flera andra städer i väst inleddes igår den traditionella karnevalen med tiotusentals utklädda tyskar som festade och skrattade, för första gången på tre år utan covidregler.Och i huvudstaden Berlin var röda mattan utrullad för filmstjärnor och berömda regissörer och filmfans samlades i tusentals utanför filmfestivalpalatset för festivalen Berlinale för att få en skymt av sina idoler, covidregelfritt.Ja, det här är bara tre exempel på återtagen tysk glädje just nu.Men samtidigt, detta var också tysk stämning igår:En ung kvinna ställer en allvarlig fråga på ett stormöte här i München om den tyska hållningen till vapenleveranser till Ukraina och om hur kriget kommer fortsätta.Det var kvällen före den stora säkerhetskonferensen här i München inleds idag och med stort allvar diskuterades de stora frågorna om krig och fred. Sällan har den kommande säkerhetskonferens i München känts lika angelägen som detta år.Samtidigt i Berlin hölls krismöte mellan förbundsländer, kommuner och regeringen om hur den fortsatta flykting- och migrantmottagningen i landet ska se ut. Kommuner och delstater har slagit larm om att de återigen kommit så många migranter och flyktingar till Tyskland, över en miljon ukrainarna t ex, att man precis som 2015 återigen får kämpa intill bristningsgränsen för att lösa bostads- förskole- och skolfrågan för alla som kommer.Ja, det är kontrasternas tid här i Tyskland. Glädjen över att de så hårda covidåren är över, att man kan festa och "ompaompa" igen är påtaglig här samtidigt som frågan om krig och fred och vapenleveranser och dess olika konsekvenser svävar över alltihop.Precis som på den fest på nyår jag var på hos vänner utanför Berlin.Vi var folk med bakgrund i Sverige och i f d och Öst- och Västtyskland. Feststämningen var påtaglig tills vi oundvikligen började diskutera Ukraina- och vapenleveransfrågan.Jag höll mig i bakgrunden länge men när de inte ovanliga verbala anklagelserna mot journalister och "det får man inte säga i det här landet" kom så kunde jag inte längre hålla tyst.Det hela slutade med en riktigt engagerad diskussion, för att uttrycka sig milt, mellan alla, en diskussion som nådde sin intensiva höjdpunkt ca 10 minuter före tolvslaget.Vi tog då en lätt ansträngd paus i det hetsiga, skålade in det nya året med sneda och på något sätt glada och allvarliga leenden på samma gång.Se där, några miniatyrbilder av stämningen här i Tyskland just nu, glädje över återvunnen frihet men allvar och hetsiga diskussioner om krig och fred.Daniel Alling, Münchendaniel.alling@sverigesradio.se
2/17/20233 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Putin stavas inte P-U-T-I-N på franska: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 16 februari 2023 Paris, torsdag.Vad heter egentligen den tidigare brittiska regenten? Ja, just hon som avled i somras, mitt i steget, om än i slutet av promenaden... Dum fråga, tänker du – drottning Elisabeth så klart! Eller möjligen Elizabeth med ett försök till engelskt uttal, som är helt okej att säga i radio enligt svensk public service-praxis. I Italien däremot, heter hon absolut inte Elisabeth utan Elisabetta. Det är inte så konstigt kanske.  Det blir ju inte italienska annars. I Spanien har de dragit det ytterligare ett varv. Där heter nämligen samma drottning Isabel. Och hennes son, den nye kungen, heter inte Charles, utan Carlos. Går man vägen via franskan blir övergången mjukare och mer begriplig, Charles, Charles, Carlos.  Det här är ju i grunden fint, att varje språk anpassar egennamnen efter de olika språkens särdrag, intonation, stavning och uttal. Det ger ju inte minst möjligheter, att kunna byta personlighet. Vi låter inte likadant på olika språk, uppfattas garanterat heller inte likvärdigt i olika språkliga kontexter så varför heta samma, menar jag. Vad skulle en Mary Nielsen hitta på i London till exempel? Oklart, kanske värt testa?Men, denna ”namnröra” kan lätt bli ett arbetsmiljöproblem för en korrespondent som ska rapportera i hast från ett event, till exempel en tidigare påves begravning. Vad heter människan? Jo, på Italienska Benedetto, på spanska Benedicto och på franska Benoit. På svenska då? Ja, Benedikt, fast på svenska går det också bra med det latinska namnet Benedictus. Han som innehar posten nu, heter Francesco på italienska, Francisco på spanska och Francois på Franska. Och på svenska då ja Fransiskus, samma som på latin denna gång, fast OBS stavningen skiljer sig,k på svenska och c på Latin. Sen var det ju den lilla, men helt avgörande, detaljen, platsen där begravningsceremonin hölls? Piazza di san Pietro på italienska. Plaza de san Pedro på spanska. Place Saint Pierre på franska, Pietroplatsen kanske, på svenska? Nej, Petersplatsen heter den, såklart!   Alltså, jag är helt med på att man ibland kan behöva ändra stavning eller uttal vid översättning av egennamn av andra skäl, om betydelsen eller lydelsen krockar med andra redan existerande ord, som leder tanken åt ett håll man kanske inte önskar. Om jag hette Dick till exempel, kanske jag skulle kalla mig Daniel i engelsktalande länder... Putin, till exempel stavas inte P U T I N på franska utan P O U T I N E, annars hade uttalet på franska lätt kunnat bli "putain", dvs en mycket ful svordom...  Men som princip tycker jag att min kära kollega Katrin Zimmerman har en poäng. Exakt, vi vet ju alla att hon inte heter Katrin... Hon heter Kathrine, Kathrine Zimmerman på – på alla språk!  Föredömligt!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
2/16/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Moskva hälsovådligt grått: Maria Persson Löfgren, Moskva

Utrikeskrönikan 15 februari Moskva onsdagUtanför mitt köksfönster här i Moskva syns en enorm gyllne kupol, just nu med ett lätt pudertäcke av snö. Den ser ut som en semla. Bakom den skymtar de gigantiska skyskraporna nära Kutuzovskij prospekt.På grå plåttak kan jag just nu se snöskyfflarna, som utan minsta uns till säkerhetslinor med nån slags stolthet över sitt arbete skyfflar och skyfflar bort minsta snöflinga. En av dem klättrar över det låga staketet vid takfoten för att ta bort det sista. Han håller sig i handen i staketet när han gör det. Men det ser livsfarligt ut.Från mitt sovrumsfönster åt andra hållet är vyn likadan. På en skola i närheten ser jag hur två män springer nedför taket och sen upp igen.Själv har jag, numera alltid broddskor på mig. Här är det särskilt viktigt för även om det snöröjs, så är det ofta is på trottoarerna eller is under ett tunt lager snö. Men sen finns också de ojämna stenplattorna. På den vackra inre boulevardringen går stenplattorna i vågor. Ett uselt hantverk är orsaken och tjälen i marken har gjort sitt.Under mina många år här var det ständigt nya plattsättningar på allt bredare trottoarer, men någonstans gick det fel. Moskvabor brukar säga att det där varar bara ett år, sen görs det om igen. Pengar i nåns ficka, det ser fint ut ett tag, men sen....På trottoarerna finns förutom halkrisk, snubbelrisk också krockrisk från alla matbuden, som kör elcyklar eller små elmoppar. Krisskrossar mellan gående.Ja jag vet det här är ju absolut ingenting jämfört med jordbävningskatastrofen eller kriget i Ukraina.Men när jag går på de buckliga gatstenarna tänker jag på att det är inte så konstigt att den ryska krigsapparaten inte förmått leva upp till de stora orden uppifrån. Världens näst mäktigaste armé. Det är ju precis som vid upphandling av stenläggning av trottoarer här i Moskva så klart. Det upphandlas, men det fuskas, det går pengar till annat än det var avsett. Korruption helt enkelt.För att ytterligare sänka Moskvabornas humör finns nyheten om mattheten i Moskva, om det gråa Moskva där det på 55 år inte varit så få dagar med sol, som i år. Själv har jag sett solglimten en dag under två veckor, annars kompakt grått. Statliga Vesti har intervjuat en psykolog, som varnar för det hälsovådliga i att leva i det grå mörkret. .Själv tröstar jag mig med en tur till närbutiken, handlar billigaste toarullen, ett kilo potatis och en gul lök. Sen måste jag betala kontant, för internationella kreditkort fungerar inte här. Med snoret hängande i den röda näsan börjar jag räkna upp mynt för att ge jämna pengar, men jag har inte tillräckligt. Killen i kassan ler stort och säger äsch det behövs inte. I hans ögon har han gjort en god gärning till en fattig rödnäst tant, som bara hade råd med potatis,lök och en toarulle.Maria Persson Löfgren för P1 morgon i Moskvamaria.persson_lofgren@sr.se
2/15/20233 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

I stormakternas värld är Arktis superhet: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönika 14 februari 2023. Köpenhamn, tisdag.Jag sitter ibland och tänker på Kaffeklubben. Och Kaffeklubben är - för tydlighetens skull - inte en kaffeklubb, utan det lite märkliga namnet på den ö som är det nordligaste stycke land som finns på jordklotet. Nordpolen ligger sådär 70 mil längre norrut, men närmare än såhär går det inte komma om man vill ha fast mark under fötterna. Ön är inte stor, och rätt stenig, men där lär växa både purpurbräcka och fjällvallmo - två vackra små arktiska blommor.Kaffeklubben ligger precis norr om Grönland, och det var den danska polarforskaren Lauge Koch som var den första som steg i land här för drygt 100 år sedan - det var också han som gav ön sitt lite märkliga namn. Men de flesta andra dagar sen dess har platsen varit öde. Äventyrliga polarforskare flyger förbi här uppe ibland, ofta i jakten på en ännu nordligare plätt land att upptäcka, namnge och skriva in sig i historieböckerna för. Några gånger har man trott sig lyckas, men hittills har det visat sig bara handla om tillfälliga grusbankar från avsmälta isberg. Men oftast är det som sagt öde och tomt i trakterna kring Kaffeklubben.Och handen på hjärtat, är det inte så vi tänker oss Arktis - kallt, isigt och tomt. En plats utan vidare intresse eller betydelse. Arktis är så pass oviktigt att de som tillverkade min jordglob satte en stor plastgrej där för att fästa själva globen i sin axel, en plastbit som nonchalant täcker det mesta av regionen. Där finns ändå inget att se. Har du ingen egen jordglob kan du istället försöka få en rimlig kartbild över Arktis i Google maps. Hör av dig om du lyckas.Nu har ni nog gissat vart jag vill komma, kanske har ni hört mig tjata om det förr: Arktis förtjänar att betraktas som något annat än det där vaga och märkligt utdragna i ovankanten av våra världskartor. Ingen har väl undgått hur USA skjutit ner misstänkta ballonger över Arktis senaste veckan. Vilka rubriker det skapat. I stormakternas värld är Arktis superhet.Men när jag tänker på Kaffeklubben tänker jag nog ändå inte mest på stormakter, utan på de som gett ön sitt egentliga namn - på grönländska heter den Inuit Qeqertaat. Inuiterna och alla de andra ursprungsfolk som lever uppe runt norra ishavet. De som alltid bott här, men alltid dominerats av andra. De vars kulturer och ekonomier nu håller på att tappa fotfästet när klimatförändringarna smälter bort den is de alltid stått på.När jag tänker på Kaffeklubben tänker jag att ingen vet hur världen här uppe kommer bli. Kanske kommer människor att anpassa sig - och bo kvar. Eller kommer de arktiska kulturerna bleka bort, samtidigt som regionen fylls av andra människor i jakt på de ekonomiska möjligheter som klimatkatastrofen kommer föra med sig.Oavsett så står Arktis på tröskeln till något dramatiskt. De kommande 100 åren kommer det inte vara lika öde runt Kaffeklubben som det varit. Så nu är det kanske dags att skaffa en ordentlig karta över Arktis - och hänga med. Börja med att se om du kan hitta Kaffeklubben.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se
2/14/20233 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

”Hayat bitti”– livet slut: Johan Mathias Sommarström, Kahramanmaras

Måndag 13 februari Kahramanmaras, måndagPlötsligt ser jag något som slår till med sådan kraft.Vi har vandrat i dagar i ett katastrofområde. Vandrat bland ruiner, söndersmulade hus som mer liknar högar av byggavfall.Betraktat räddningsarbete, när levande räddas från ett fastklämt helvete i betongmassor, när döda varsamt läggs i liksäckar och värdigt förs i väg med förtvivlade anhöriga som följe.Vi har lyssnat till chockade anhöriga, apatiska föräldrar vars barn ligger kvar under tonvis av bråte. En liten låga av hopp är allt de har kvar. En låga som oftast sakta pyr ut.Det som i söndags var planer för framtiden, planer för i morgon, blev på två minuter ett liv i mörker. Hayat Bitti, säger de här - livet slut.På mindre än två minuter krossades livsverk och drömmar. Familjer splittrades, liv förintades och för överlevande blir livet aldrig sig likt igen.Kraften nästan overklig. Men när vi går där i ruinerna och tragedin är det som att det inte går att ta in.Betonghögar där kvarlevor av människor fortfarande är kvar. Under ett hus en handfull döda, men i ett annat närmare hundra.Ruinerna där grävskopors vassa tänder likt hajar biter sig igenom lager av betong och spretiga armeringsjärn.Det är svårt att ta in. Omfattningen för stor. Vi småpratar, ler, min kollega och jag. Men när man tittar sig omkring ser man att här finns inga leenden kvar. Här har skratten dött.Även det är svårt att ta in, trots att jag är mitt i det. Sedan ser jag det, det som slår till med kraft.På bänken i en krossad busskur framför ett helt hoprasat 10-våningshus står ett fotografi. Skinande och oskatt. Det är en bröllopsbild.Mannen i svart kostym, vit skjorta och röd slips. Han håller sin hustru i handen. Hon ler svagt. Båda tittar in i kameran. Hon med rosa klänning, stort släp, mycket tyll.Jag tittar på bilden, allt blir så verkligt. En äldre man kommer fram och gråter.Det går inte, det går inte, säger han mellan tårarna. Han tittar på bilden: ”De var så fina, de hälsade alltid, hjälpte mig att bära när jag behövde, nu är de döda, ligger här under betongen”.Nu kan jag plötsligt ta på den, döden. Inte som de stela, dammtäckta kroppar med levrat blod som förs bort från rasmassor.På bröllopsbilden är döden konkret. Plötsligt blir katastrofen mer än siffror som stiger för varje timme.Siffror blir till ansikten, till människor.Katastrofens omfattning sätter sig som en klump i bröstet, som en av de betongklumpar räddningspersonal timme efter timme rensar från rasmassorna för att nå nya kroppar.Alla dessa människor, alla dessa liv - Hayat bitti! Livet slut.Johan Mathias Sommarströmjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
2/13/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Krama en ko – Indiens alternativa Alla hjärtans dag: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

Utrikeskrönika 10 februari 2023. Stockholm, fredag.Så är det snart dags igen för det rosafärgade och hjärtformade jippot Alla hjärtans dag. Den infaller på tisdag om någon missat annonserna. Ta nu inte illa upp alla ni som längtar till denna händelse, smaken är bekant som baken och jag föredrar andra sätt att visa min kärlek på.I Indien är Alla hjärtans dag eller Valentines Day som den kallas, en populär tillställning inte minst bland de unga paren i storstäderna, men det finns krafter som tycker att det här representerar västerländsk dekadens och saluför en promiskuitet som Indien gott kan vara utan. Vissa hårdföra hinduer har bränt kärlekskort och gett sig på par som hand i hand besökt restauranger och parker just denna dag.Så inför Alla hjärtans dag har ett alternativ till det vanliga firandet presenterats. Det handlar om en kärlekshandling av det mer udda slaget som landets regering gått ut med: De uppmanar människor att krama en ko istället för en mänsklig partner på Alla hjärtans dag!Det är regeringens avdelning för djurskydd som ligger bakom förslaget att göra om Alla hjärtans dag till Krama en ko-dagen som ett sätt att främja hinduiska värderingar på. Djurskyddsmyndigheten menar att genom att krama en ko i stället så blir man emotionellt berikad och både individens och gruppens lycka ökar.Detta med kor är en komplex fråga i Indien. Kor är heliga enligt hinduismen, djuret visas djup vördnad och att äta ko-kött är inte bara otänkbart det är också en handling som väcker sådan vrede att människor som misstänks för att ha ätit köttet då och då attackeras. Även de som hanterar döda djur och ko-skinn har råkat mycket illa ut. Myndigheter och välgörenhetsorganisationer driver hem för hemlösa kor.Samtidigt exporterar Indien stora mängder kött till bland annat grannlandet Bangladesh. Och bland indiska bönder finns också en oerhört stor irritation över de kor som bara driver runt och äter upp deras grödor. Det handlar om djur utan ägare och där har myndigheterna lovat insatser men de dröjer på sina håll.Mina egna erfarenheter av indiska kor präglas tyvärr av några läskiga möten med ilskna kossor. När jag läste hindi i staden Varanasi vandrade tydligt stressade kor runt i de trånga gränderna närmast Ganges flodbank. På väg till favoritkaféet var jag jämt på min vakt för just i de kvarteren höll en ilsken vit kossa till. När den kom springandes gjorde man bäst att kasta sig åt sidan för att inte bli stångad.Förslaget att byta ut Alla hjärtans dag till Krama en ko-dag har förstås väckt reaktioner och ses av vissa som ännu ett exempel på att hinduismen lyfts fram på bekostnad av de andra religionerna i landet. Den indiska regeringen har på senare år lanserat flera ur-indiska företeelser i stor skala. Yogan är en av dem och det ordnas nu träningssessioner på Yogans dag världen över. Om Krama en ko-dagen kan bli en verklig utmanare till det hjärtformade rosa slisket återstår att se.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
2/10/20233 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Dramatiska och smygande klimateffekter: Sara Heyman, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, torsdag.Det har gått tre dagar sen jag kom hem från en reportageresa till andra sidan jorden. Närmare bestämt Nya Zeeland och Fiji, två ö-nationer i södra Stilla havet. En rik och en fattig. Båda för tillfället hårt drabbade av klimathändelser.På min väg tillbaka från Fiji hem till Sverige har jag en dag i Auckland, Nya Zeelands största stad. Jag och min kollega har varit där tre veckor tidigare. Då sken solen. Nu när jag kommer tillbaka, är det grått och dimmigt. Toppen av stans signum Sky Tower syns inte ens. Det är nästan som att komma tillbaka till en annan stad. Och det är det, delvis.För under tiden jag och min kollega varit i Fiji, har stan och regionen haft de värsta översvämningarna någonsin. På ett dygn kom lika mycket regn som det vanligtvis gör under en hel sommar. Under 50 minuter, när det regnade som mest, kom mer vatten än det normalt gör under hela januari. Fyra personer har dött, hus, och vägar har rasat och hundratals människor har blivit hemlösa.Klimatförändringarna gör att extrema väderhändelser blir allt vanligare. Och samtidigt pågår något mindre dramatiska skeenden, med minst lika svåra konsekvenser. Också de orsakade av vår uppvärmning av planeten.Fiji är ett av länderna i världen som minst av alla bidragit till klimatförändringarna, men som nu drabbas hårt av dess effekter.Det har varit svårt att, som det heter på journalistspråk, "välja vinkel" när jag velat titta närmare på hur klimatförändringarna påverkar människor och deras hälsa i Fiji. För det påverkar på så många sätt. Dricksvattnet kontamineras när floder allt oftare svämmar över. Fiskfångsterna blir mindre när havet vid korallreven blivit varmare och odlingar förstörs när saltvatten tränger in. Det här ökar matosäkerheten och kan leda till ökad fattigdom, vilket på alla vis underminerar förutsättningarna för hälsa.Översvämningar och stormar förstör hus, vägar, skolor och sjukhus. De för Fiji så viktiga turisterna kan sluta komma om el och vatten blir alltför stora osäkerheter.Det som satt sig mest på näthinnan är krabborna i byn Buretu. Krabbor som trivs i lera har invaderat byn, när den tidigare torra marken har blivit träskmark av de ständiga översvämningarna av floden. Krabborna gräver gångar under marken och kastar upp leran i små högar. Vart vi än går i byn är marken mjuk, fuktig och full av lerhögar.De dramatiska och de mer långsamma effekterna av klimatförändringarna kommer fortsätta. Det är både förutsägbart och helt oförutsägbart. När det blir dramatiskt, är enda trösten den solidaritet som alltid visas. I Auckland går jag förbi ett hjälpcenter som fyllts av skänkta kläder, filtar och mat. Det är svårare med konkreta hjälpinsatser för det som sker långsamt.Det som alltid gäller är att det är de redan mest utsatta - de utan hemförsäkring, de utan en säkerhet på banken, de som redan är sjuka - som drabbas hårdast.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se    
2/9/20233 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Längtan efter att komma hem: Stephanie Zakrisson, Dublin

Utrikeskrönikan 8 februari Dublin, onsdagDet är något speciellt med den här gröna ön. Jag brukar ta färjan hit över den Irländska sjön och möts då av friska vindar, havssalt och stänk – och det är något som alltid känns välkomnande när jag kliver i land. Inget känns långt borta på en ö där man kan köra till andra sidan på bara några timmar.Längs kusten finns klipporna som slåss mot havets vågor, på landsbygden tornar slott och berg upp sig framför hagar av rufsiga får, i städerna sjunger gatumusikanter på kullerstensgator. Den irländska dialekten känns direkt igen med sina spetsiga T och rullande R – ibland ackompanjerad av folkmusiken som ljuder ur en pub på hörnet.Inspirationen för poesi och litteratur har alltid funnits här, från James Joyce till Yeats, från Oscar Wilde till Sally Rooney. Berättelser som tecknar ett porträtt av ett land med en snårig historia - om flykt, om svält, om kolonialism – men också berättelser fulla av stolthet över denna plats de kallar hem.När jag tillbringade en sommar på västkusten och försökte lära mig språket iriska träffade jag människor från en rad andra länder, många amerikaner i synnerhet, som kände en närhet till Irland generationer efter att deras förfäder sökt en ljusare framtid någon annanstans.Jag lånar ett ord av walesarna – iriskan och kymriskan är ändå keltiska kusiner. ”Hiraeth” – ibland översätts det som hemlängtan men det är något mer – det står för ett hem, en plats i ens drömmar eller själ, en känsla av längtan och nostalgi och sorg över något som varit. I dag är det inte dåtidens hungersnöd eller inbördeskrig som hindrar den som vill skapa sig ett hem här i Irland, utan det är bostadsbristen. Problemen har växt under flera års tid och det senaste halvåret har antalet hemlösa ökat varje månad – med rekordmånga nu utan tak över huvudet. Regeringen, som lovat investera i fler bostäder, medgav nyligen att de uppsatta målen ligger långt fram i tiden.Och de rum, lägenheter och hus som finns – de går för skyhöga priser. På hyressajter kan du hitta vad som närmast liknar en skrubb eller ett källarförråd utan fönster som hyrs ut till ockerpriser för att människor är desperata. I höstas spreds en video i sociala medier där kön till en lägenhetsvisning slingrade sig runt flera kvarter…Nästan varje kväll får nu gatumusikanterna på Dublins gator sällskap av hjälporganisationer som serverar mat och soppa till de som inte har något hem att gå till.Stephanie Zakrisson, Dublinstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
2/8/20233 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Om hur gasspisar tagit plats i den politiska debatten i USA: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 7 februari 2023 Washington tisdag morgon,Det skedde plötsligt för några veckor sedan. Jag scrollade genom mitt sociala medier-flöde och såg hur det märkligt nog svämmade över av… gasspisar. Bilder på brinnande blågula lågor under en kastrull eller en stekpanna, eller bara spisplattor flammande upp i tomma intet, fyllde Instagram och Twitter. Och de som lade upp bilderna verkade säga samma sak: Se upp: Nu är staten ute efter din gasspis också. Konservativa röster och republikanska politiker gjorde upphetsat, i versaler, klart att de minsann aldrig tänker ge upp sin älskade gasspis. Senatorn Ted Cruz och guvernören och möjliga Trumputmanaren om presidentposten Ron DeSantis gav sig direkt in i diskussionen. "Kom och ta den", varnade Ted Cruz. Och kongressledamoten Ronny Jackson skrev: "Om galningarna i Vita Huset försöker ta min gasspis, så får de bända loss den från mina kalla döda händer". Den sista biten ett känt citat ifrån vapendebatten här i USA, och därmed var den parallellen dragen.Absolut, många tycker att en gasspis är det mest överlägsna sättet att laga mat på och omkring 40 procent av amerikaner har en sådan. Ämnet passar också prydligt in i den höger- och vänsterdebatt som redan pågår, det handlar om klimatet och om det privata- köket och hur du tillagar din familjs middagar och den klåfingriga staten.Men det var inte helt väntat att det ja, heta kulturkrig som pågår i USA skulle komma att innefatta slaget om en köksapparat. Men gasspisen läggs nu till listan över det högerdebattörer menar är PK-elitens försök att inskränka amerikaners friheter och till och med skada barn. Det pågår på olika sätt diskussioner om drag queens, om undervisning av rasism och hbtq-frågor i skolan, om könsneutrala badrum om plastsugrör och barnboksförfattare och Disneyfilmer.Allt började i januari med att en tjänsteman på USAs motsvarighet till Konsumentverket sa att man ska se över vilka skadeeffekter en gasspis har på miljön och på människors hälsa. Och i en intervju nämnde han att flera olika åtgärder kan bli aktuella, även ett förbud, om spisarna visar sig vara tillräckligt skadliga. Men när sociala medier-explosionen, var ett faktum fick tjänstemannens chef förtydliga att gasspisarna inte ska förbjudas, och även president Joe Biden tvingades göra klart att han inte är för ett förbud.Det är hög tid för primärvalssäsong i USA, där flera republikaner snart kan komma att meddela sin kandidatur till presidentposten. Och det är viktigt för dem att ge sig in i kulturkriget. Det var därför många av dem utan att tveka snabbt drog sin lans för gasspisen. Men redan nu har lågorna börjat falna. Bilderna på gasspisar har bytts ut i sociala medier. Nu postar vänsterdebattörer istället foton på övertäckta böcker i klassrumsbibliotek som en del i den växande och allt mer betydelsefulla skolstriden här i USA. Kulturkriget rasar vidare.Cecilia Khavar i Washington
2/7/20233 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Vad heter ugnsbakad falukorv på engelska? Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 6 februari 2023 Bryssel, måndagHur säger man ugnsbakad falukorv på engelska? Tänker jag medan jag sitter på en bakgrundsbriefing inför EUs toppmöte.Varför i herrans namn sitter radiokorren och tänker på falukorv på arbetstid, tänker ni kanske?Jag kommer till det om en liten stund.Först får ni lyssna på det här:Välkommen till Europaparlamentet!Tack herr ordförande!Jag delar den höga ambitionsnivån...…ett fint samarbete…De senaste veckorna har man kunnat höra ovanligt mycket svenska i EUs institutioner.Det har så klart att göra med det svenska ordförandeskapet. Det är svenska politiker som leder ministermöten. Och otaliga svenska ministrar har nyligen frågats ut i Europaparlamentets olika utskott om vad Sverige vill uträtta fram till sommaren.Som vi hörde i klippet har många av dem då pratat svenska. Vilket är helt i sin ordning. Det är därför EU har tusen tolkar.Det har varit rätt kul att lyssna på. Där i parlamentets utfrågningslokaler har man direkt kunnat avgöra vilka i rummet som är svenskar eller som kan svenska för det är dem sitter utan hörlurar och inte behöver tolkning.Det kan också bjuda på språkliga överraskningar. Som under utfrågningen med statsminister Ulf Kristersson där en estnisk ledamot, Jaak Madison, helt plötsligt ställde sig i talarstolen och pratade svenska.Det svenska ordförandeskapet är väldigt viktigt…Det visade sig att han hade pluggat i en stad i Estland där många pratar svenska och dessutom hade jobbat på en båt som gick mellan Estland och Sverige.Men det är inte bara från politiker som det hörs mycket svenska just nu här i Bryssel utan också från tjänstemän som håller i bakgrundsbriefingar. Det vill säga träffar där de anonymt berättar vad som är på gång och vad man kan vänta sig inför politiska möten.Det var på en sådan träff jag satt och tänkte på ugnsbakad falukorv.Dragningen handlade om EUs kommande toppmöte senare i veckan där migration är en av huvudfrågorna.Det ligger ju ett stort lagförslag på bordet sedan över två år tillbaka: EUs migrationspakt som innehåller flera olika lagförslag.Den svenska tjänstemannen som höll i dragningen hade tidigare beskrivit detta just som en ugnsbakad falukorv. Där delarna är uppskurna men där allt sitter ihop i botten.Jag ville fråga om det fortfarande var så, om allt fortfarande hängde ihop eller om EU-länderna skulle kunna klubba igenom någon enskild del separat.Men just denna dragning skedde på engelska och jag kom inte på någon lämplig översättning så där på rak arm.Och även om jag hade kommit på det tror jag inte att någon av mina internationella korrekollegor hade förstått vad jag menat. Vad är det för oven baked falu sausage svensken jiddrar om skulle de nog ha tänkt. Men tur då att vi svenska journalister just nu har ett övertag gentemot våra kollegor från andra EU-länder. Vi har enklare tillträde till de svenska tjänstemännen som rattar medlemsländernas politiska arbete. Så jag kunde ställa min fråga på svenska efter briefingen.Och jodå, beskedet var att EUs migrationspakt fortfarande är en ugnsbakad falukorv. Alla de enskilda lagarna hör ihop och det blir ingen rätt om inte alla delar är klara. Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
2/6/20233 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Överrockarna i Kina: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 3 februari 2023 Peking, fredag.Att jobba som journalist i Kina innebär att du blir övervakad.Det har varit tydligt under mina år som korrespondent här och det är något jag brukar räkna med när jag är ute på fältet.Men häromveckan nådde det hela en ny nivå när min mobil ringde efter att jag klivit på ett flygplan i Peking, men ännu inte lyft från flygplatsen.Det var den lokala polisen i staden dit jag skulle, som undrade vad jag skulle göra där.Jag har flera gånger varit med om att det man får anta är civilklädda poliser eller tjänstemän från lokala myndigheter följer efter mig på plats eller väntar på mig vid ankomsten, men det här var första gången de tog kontakt redan innan avfärd.Ett nytt grepp måhända, men det som följde när jag väl landade var väl ungefär det förväntade.Det vill säga en välkomstkommitté som jag såg viska i örat på en uniformerad polis i ankomsthallen.Gissa vem som blev stoppad för en passkontroll.Jag har behövt hantera olika typer av överrockar under åren i Kina.Vissa nöjer sig med att iaktta på avstånd, andra går nära inpå och filmar och tar foton.Ibland är de tysta och vägrar ta kontakt, medan andra går att prata med.Som den här gången, när resan gick till Ruili i sydvästra Kina.En av mina följeslagare var dag två uppenbarligen lite less och efter att par timmar nära gränsen mot Myanmar frågade han lite uppgivet när jag tänkte mig åka tillbaka till hotellet.Kanske var han hungrig, för en stund senare blev jag bjuden på mat av ett gäng uniformerade poliser som verkligen insisterade på att det lunchdags nu.Ofta är det bättre i storstäderna, där det tycks lättare att flyga under radarn.Men även i Peking har jag bokstavligen talat stött på patrull.När jag innan jul försökte intervjua chaufförer som köade till ett krematorium till exempel, avbröts jag snabbt av en civilklädd kvinna som undrade vad jag gjorde där.Enträget fortsatte hon ifrågasätta mig och gjorde en stor sak av att ringa polisen, samtidigt som hon följde mig runt på området.När den uniformerade polisen till slut dök upp, passade jag på att själv beklaga mig över den här kvinnan som vägrade lämna mig i fred."Jasså hon, hon är också polis", sade polismannen, varpå kvinnan snabbt försvann iväg.Just sådana här händelser är på sitt sätt lite komiska.Men det finns såklart ett allvar här. Övervakningen försvårar arbetet och omöjliggör ibland intervjuer. Röster som kunde ha hörts, förblir tysta.Och tyvärr tror jag det i slutändan drabbar omvärldens förståelse av Kina.Och de som styr i det här landet är inte dummare än att de förstår det.Det sorgliga är att det trots det inte verkar göras något för att förbättra situationen.Tvärtom upplever jag att övervakningen ökat.Kanske är det det vi måste förstå.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
2/3/20233 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Hotbilden från muslimska världen: Cecilia Uddén, Gaza

Utrikeskrönikan 2 februari 2023. Gaza, torsdag.Här har jordgubbarna just mognat och de är faktiskt nästan lika goda som svenska jordgubbar trots att de är stora som plommon. Jag står och pratar med en tonårig jordgubbsförsäljare som staplat de röda bären till en liten pyramid när jag får ett meddelande från en släkting i Sverige, och sen ett till från en god vän, och ett till. Alla med ungefär samma fråga: Hur är det att vara i Gaza med all ilska mot Sverige?Jag tittar misstänksamt på pojken som säljer jordgubbar, men han har inte ens hört talas om Koranbränningen. En 30-årig man i stickad yllepullover svarar reflexmässigt: ”Svenskar är världens bästa folk”.”Jag trodde alla hatade oss”, invänder jag, och då säger han: ”Ja, alltså jo, alla muslimer är arga och besvikna, vi trodde inte detta om Sverige, att regeringen försvarar koranbränning och tillåter att miljontals muslimer blir sårade, det var hemskt att se bilderna på Facebook”, säger han.Men på ett café möter jag en ung kvinna som tycker att Gazabor har värre problem än en koranbränning – människor dör här, säger hon, och närsomhelst kan det bli krig, vi kan inte haka upp oss på vad en extremist gjort, och förresten så tror jag inte att vår Gud och vår koran behöver försvaras, även om jag mår illa av det ni gjort.Jag söker upp en talesperson för Hamas som säger: ”Inbilla dig inte att vi inte är heligt förbannade och förnedrade bara för att ingen reagerar starkt här”.När jag försöker föreställa mig hotbilden mot Sverige, blir jag påmind om klyftan mellan sociala medier och den så kallade verkligheten. Vi journalister beskylls ofta för att göra Twitter till verklighetens sanningsorakel. Och se – en saudisk twittrare fick 58 000 uppskattande kommentarer när han skrev att den demokrati som kränker det heliga, ja den demokratin kan ni stoppa upp i arslet – eller ännu hellre drottningens röv. Tusentals följare gillade påståendet att Sverige är antimuslimskt men gömmer sig bakom en banderoll som kallas yttrandefrihet och på sociala medier är det nu många som återknyter till kampanjerna mot socialtjänsten i Sverige där muslimska barn påstås ha kidnappats, tvingats äta griskött och fått homosexuella fosterföräldrar.Den unge jordgubbsförsäljaren i Gaza vinglar till när det börjar dåna koranrecitation ur butiken bredvid oss där man kan köpa badtofflor. Butiksägaren berättar att han kan stora delar av Koranen utantill och anser att Koranen som nedsänts av Gud, är okränkbar. Ändå säger han till mig: ”Vi muslimer kan ju inte låta vår syn på Sverige styras av en enskild extremist som bränner koranen, det vore ju som om ni i Sverige skulle låta er syn på alla muslimer styras av en IS-terrorists brott”.”Mm just det”, sa jag och begravde blicken i jordgubbsfatet.Cecilia Uddén, Gazacecilia.udden@sverigesradio.se
2/2/20233 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Svek, feminism och pengar: Ivan Garcia, Bogotá

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Bogotá, onsdag.Känner ni igen låtar som ”Whenever wherever” eller ”Waka Waka”? Eller rättare sagt, vet ni vem som sjunger dem. Ja, det är Shakira, colombianskan som rör sig som en ormtjusares kobra på scenen.Shakiras spruckna förhållande med förra fotbollsstjärnan från Barcelona Gerard Pique har varit den stora snackisen i Latinamerika i flera månader. För tre veckor sen blossade storyn upp rejält i medierna. Anledningen är Shakiras nya låt, som är ett ordentligt verbalt angrepp på både sin ex och hans nya flickvän.Genom enkla ordlekar där både Piqués och flickvännens namn vävs in i texten levererar Shakira en salva av påhopp som har fått feminister, psykologer och musikhistoriker att reagera.Versen där Shakira sjunger ”du har bytt en rolex mot en casio” och ”en ferrari mot en twingo” – en jämförelse mellan henne själv och den nya flickvännen – har av de utpekade bolagen använts i marknadsföringssyfte.Sen låten släpptes har psykologer diskuterat offentligt om det är helande eller destruktivt för Shakira själv att göra så här. Att slänga ur sig ilskan är en sak, säger de, men det är en annan nivå att göra det så att hela världen hör.Om hon mår bra av det, så fine, säger ena delen av kåren. Hon kan väl inte må bra om hon gör så här, säger den andra delen.Musikhistoriker har skyndat sig att gräva fram andra exempel på artister som sjungit ut sin vrede mot den svikande partnern. De har funnit massa med exempel, men de flesta präglas ändå mest av sorg. Det gör inte Shakiras låt.Låten har även fått den starka feministiska rörelsen i Latinamerika att reagera, även här är åsikterna tudelade. De som nu hejar på Shakira hänvisar till den vers i låten som säger: Kvinnorna gråter inte längre, de bara skickar fakturan.Men andra feminister kritiserar Shakira för att hon har gett sig även på den nya flickvännen, en syster som inte kan anklagas för mannens otrohet och svek. Det är han, Piqué, som är skurken, inte hon, säger de.Hittills har jag inte hört någon säga att Shakira möjligen bara är en duktig affärskvinna. Hennes låt släpptes den 11 januari och slog rekord på Youtube med över 50 miljoner visningar på 24 timmar. Det spekuleras att sångerskan kammade hem nästan en miljon kronor på bara några få timmar.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se
2/1/20233 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Problem i paradiset: Peder Gustafsson, Suva, Fiji

Utrikeskrönikan 31 januari 2023. Suva, tisdag.Att resa till olika länder är ett privilegium vi korrar har. Den här gången har resan gått till Fiji, ögruppen som består av fler än trehundra öar. För många är Fiji ett paradis i södra Stilla havet. Och det är inget snack. Fiji är ett paradis på många sätt. Den gröna djungeln, kritvita stränder och turkosblått hav. En temperatur som får vilken svårflirtad planta som helst att växa så det knackar. För att inte tala om befolkningen. Fijianerna är ett folk som är svårt att inte tycka om. Leende, glada och trevliga.Men under ytan finns många problem. Rasmotsättningar mellan melanesier, som ursprungsbefolkningen heter, och sedan länge inflyttade indierna. Fiji har skakats av politisk oro under många år och militärkupper har varit ett återkommande problem i landet. Den politiska oron har nu vänt till förhoppningar om en djupare demokrati. Efter det senaste valet som hölls i slutet av förra året så är det nu slut på den före detta kuppmakaren Bainimaramas sextonåriga styre. Ny premiärminister är en annan tidigare kuppmakare, Rabuka som lovar att Fiji ska distansera sig politiskt från Kina, som fått allt större inflytande över nationen, och har dessutom lovat folket demokratiska reformer och större yttrandefrihet. Men det är lite för tidigt att säga hur det kommer att bli. Den nya regeringen har bara suttit vid makten i en månad och de har många saker att ta tag i. För Fiji är ett paradis med problem, problem som omvärlden har skapat. Vi kan börja med problemet med plast. Det är här, precis som på många andra håll i världen, fullt av plast i havet. Plast som dumpats och som förs med havsströmmar och vindar från andra håll i världen spolas upp på Fijis stränder. Ett annat problem är de allt tydliga spåren man kan se av klimatförändringarna. Befolkningen i byar nära havet och floder tvingas fly sina hem när vattnet stiger, och jorden blir obrukbar när saltvattnet tränger allt längre upp i floderna. Som om det inte vore nog. Havsbotten utanför Fiji hotas nu av skövling. Det är internationella gruvföretag som vill inleda gruvdrift på havsbotten. Något som motståndarna säger kommer påverka havsmiljön, riskera att ta död på unika korallrev och hota tillgången på fisk för lokalbefolkningen.Förespråkare för gruvdriften menar att det är bra ekonomiskt för de små önationerna i Stilla havet och att västvärlden måste få tillgång till de viktiga mineraler, som man tror finns på havsbotten, för att kunna tillverka bland annat batterier till elbilar. Lägg där till en lång rad andra problem som den nya regeringen i Fiji kommer att behöva brottas med så förstår ni att det är ganska mulet i paradiset. Men det finns hopp. Framtidstron hos befolkningen är mer positiv än på länge visar en undersökning som ett universitet i Nya Zeeland har gjort. Och eftersom hoppet och kreativiteten är det sista som överger människan så får vi hoppas på att även nästa generation får möjlighet att njuta av ett paradis på jorden.Peder Gustafsson, Suva, Fiji peder.gustafsson@sverigesradio.se
1/31/20233 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Att flytta den rosa soffan i Gaza: Cecilia Uddén, Gaza

Utrikeskrönika 26 januari 2023. Här är Gaza måndag.Nu har de möblerat om igen hemma hos skräddaren. Den rosa soffan som ett tag stod i köket har flyttats tillbaka till det salongslika vardagsrummet - ett sånt där rum som i torp förr i tiden kallades salen och där man egentligen inte vistades annat än under husförhör eller finfrämmande. En av svärdöttrarna viskar till mig att skräddarens fru vänder upp och ner på huset minst varannan månad och ryter ut order om vart möblerna - som hon själv aldrig hjälper till att lyfta - ska flyttas.Ja man behöver ju lite omväxling, säger matriarken skräddarhustrun, som blivit både högljuddare och mer omfångsrik sen första gången jag träffade henne för mer än 25 år sedan när jag intervjuade hennes man om Yasser Arafats kostym. När jag ser den rosa soffan minns jag Minnie, en kvinna i Alabama i USA , hon var gift med en försupen bluessångare och hon möblerade också om hela tiden på det trånga utrymmet i det minimala huset med rosa väggar medan maken satt på krogen.Sen kommer jag in på hotellet, jo det finns hotell i Gaza, och mitt ligger mittemot en moské vid Medelhavet även om kvinnor absolut inte badar här annat än med heltäckande långklänningar och hijab och på själva cornishen kör inga sportbilar utan åsnekärror, men när jag kom in här hade de flyttat receptionsdisken, till synes helt utan anledning. Lite förändring, fint va? sa de, trots att allt blivit mer opraktiskt eftersom personalen inte längre kunde se vem som var på väg in i hotellet.Sen drack jag kaffe med en Gazajournalist som berättade att hemma hos honom hade alla sex familjemedlemmar bytt sovrum med varandra för omväxlings skull. Och det är bra rent psykologiskt, sa han, att känna att något förändras.Men han visste förstås att han lurade sig själv och att inga ommöbleringar kan göra att vyerna vidgas i det som kallas världens största utomhusfängelse Gaza. Möbelflytt ersätter inte utebliven förändring. I 16 år har Gaza varit stängt, belägrat, och styrt av Hamas. Ytterst ytterst få människor får tillstånd att resa härifrån och en man beklagade för mig att det enda tillåtna sätt för oss att få utlopp för vår frustration är att till exempel delta i sånt som det groteska firandet av den blodiga attacken där sju israeler sköts ihjäl utanför en synagoga i Jerusalem i fredags.Och i den väntande våldsspiralens olidliga förutsägbarhet kanske det är naturligt att reducera sina förväntningar till att flytta en rosa soffa från köket till salen.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Gazacecilia.udden@sverigesradio.se
1/30/20233 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

TV-serien som enar den spretiga gayvärlden: Roger Wilson, San Francisco

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. San Francisco, fredag.Idag kommer andra delen av tv-årets hittills mest utskällda serie. I alla fall inom gayvärlden. För, som någon skrev på Twitter, om det är något som faktiskt kunnat ena den i vanliga fall så spretiga HBTQ-världen i USA, så är det att man avskyr serien The Real Friends of WeHo.Serien är en sorts bögversion av Hollywoodfruar. Eller kanske snarare den amerikanska förlagan Real Housewives-konceptet.Eventuellt hade serien kunnat få ett lite mer varmt mottagande om den inte hade inlett första avsnittet med att förklara att platsen där den utspelas, West Hollywood i Los Angeles, är hela gayvärldens epicentrum. Det känns i alla fall som att alla som såg på serien här i San Francisco, genast blev kränkta och stängde av första avsnittet redan där.Vi får följa en influencer, en stylist, en skådespelare, en artist, en entreprenör och en snubbe som driver en resebyrå tillsammans med sin man som var med i tonårskomedin Mean Girls en gång i tiden. Jag tror jag fick med alla där. För trots att de sysslar med olika saker, så känns de nästan som en och samma person. Som prefabricerade West Hollywood-kloner. Till och med han som säger att han inte tillbringar någon tid i West Hollywood. De är alla fräscha, vältränade... ointressanta.Under veckan som gått har man kunnat ta del av mängder av mer eller mindre begåvade sågningar av serien. En person på Twitter var till och med irriterad över att en några sekunder lång inklippsbild var filmad  2015 – det kunde man se på annonstavlan med reklam för Askungenfilmen.Och en video från en gaybar blev viral, där jublar gästerna när  någon stänger av tv:n som ska visa The Real Friends of WeHo.Artisten Todrick Hall som är med i serien, och som redan tidigare fått utstå en hel del hat på nätet, verkar ha tagit mest illa vid sig. Han har publicerat flera sidor långa handskrivna brev på Instagram där han till exempel frågar sig varför han och de andra medverkande kritiseras för att de är rika, vältränade privilegierade – medan folk samtidigt upphetsat följer varenda avsnitt av till exempel serien om den välbärgade Kardashian-familjen.Själv tänker jag att det här konceptet kanske hade varit spännande för 20 år sen. Andra hyfsat nya dokusåpor med bögmedverkan har adderat någonting till bögarna för att göra det intressant. Styling och livsstilsserien Queer Eye lät sina programledare ge smakråd till personer som bodde i olika sydstater under de första säsongerna. Långt från gayghettona. Precis som We're here där programledarna iscensätter dragshows i olika småstäder.Att följa livet i en småstad mitt i en storstad där alla är stöpta i samma form, är inte lika spännande. Inte ens om småstaden ligger i Hollywood.Roger Wilson, San Fransiscoroger.wilson@sverigesradio.se
1/27/20233 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Ryggradsreflexen är nej till förändringar: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 26 januari 2023. Paris torsdag.Det är högt i tak i delar av Paris. Baron Haussmann ville modernisera staden på 1800-talet, och lät bygga de typiska vaniljfärgade höga stenhusen med vackra ornament och svarta snirkliga balkonger.Ut med medeltidens smala smutsiga gränder in med påkostade rymliga våningar, med – just det – högt i tak.Och såsom i hemmen så ock i debatten. President Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år.Men motståndet är stort så här demonstrerade i förra veckan över en miljon fransmän runt om i landet mot reformen.Och debatten är total, från president till undersköterska från ytterhöger till kommunister, i debattprogram efter debattprogram, i tidning efter tidning. Det är svårt, om inte omöjligt att jämföra våra båda pensionssystemen men den franska tv-kanalen BFMTV reste i alla fall till Stockholm för att intervjua en ångerfull Karl Gustav Scherman, pappan till vår egen pensionsreform, som sa: ”Ni måste reformera ert system men gör inte som vi.” I inslaget konstaterade den franska journalisten att den svenska reformen är ett misslyckande, alla jobbar ändå inte till 65 och pensionärerna har blivit fattigare.  Reformen föregicks säker av en debatt i media och det kom några mycket kritiska granskningar efter, men jag kan inte påminna mig om några demonstrationer, inget man ur huse direkt.Stora samhällsförändringar kan liksom smyga sig på i Sverige, utan någon genomgripande folkligt förankrad debatt, och sedan har plötsligt barnen inga skolböcker längre, för det är för dyrt, i ett av världens rikaste länder.Jag är nu inte etnolog, men kan det vara så att den svenska ryggradsreflexen är JA till förändringar som framställs som moderniseringar. Och att fransmännen däremot betydligt oftare i liknande situationer reagerar med ett instinktivt NEJ.För Me too gick det trögt i Frankrike i början till exempel. Då kunde man bland annat läsa ett upprop i tidningen Le Monde av berömda kvinnliga franska kulturarbetare, som värjde sig mot hat mot män och försvarade klumpigt raggande. Först senare började avslöjandena om övergrepp avlösa varandra. Och just nu kämpar de små kvartersbagerierna för sin överlevnad i Frankrike. Jag tänker att vi svenskar väl hade låtit branschen dö, med hänvisning till några ekonomiska modeller och framtiden och sen hade alla gått och köpt bake off-bröd i matbutiken istället. Men här finns det ett massivt stöd för färska baguetter i varje gathörn. Så hur skulle man kunna förklara denna kulturella skillnaden då? Om den nu finns?Är vi svenskar helt enkelt mer pålästa än fransmännen och förstår att framtiden ligger framåt?Är vi kanske mer civiliserade och gastar mindre på gatan? Har det med högre tilltro till politiker och byråkrater att göra?Eller är vi svenskar möjligen rädda att framstå som antingen dåligt pålästa eller bakåtsträvare om vi protesterar mot framtiden?Det är oklart, jag kan bara konstatera att det är högre i tak här i Frankrike än i Sverige, oavsett om man är på besök i ett Haussmannhus eller inte. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
1/26/20233 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Rysslands nya kompisar: Richard Myrenberg, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria onsdag.Bara häromdagen var herr Lavrov på besök här i staden. Jag talar om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som togs emot av sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor. Besöket beskrevs som mycket vänskapligt med idel glada miner. Det väckte inga större reaktioner, en liten demonstration med mest ukrainare hölls i stan. Inte mer. Sydafrika, som har vägrat att fördöma Rysslands invasion av Ukraina, har också avstått från att rösta för flera olika resolutioner i FN som går emot Ryssland.Senare i februari kommer det också hållas en stor marinövning utanför de sydafrikanska vattnen med fartyg från Kina och Ryssland. Möjliga förklaringar som anges är att ANC känner sig positivt inställt till Sovjetunionen, som en gång hjälpte befrielserörelsen, och där ser man Ryssland som en direkt arvtagare, och liksom glömmer att Ukraina också var en del av Sovjet. Andra cyniker pekar på det faktum att en rysk oligark gett ganska mycket pengar till ANC, ett parti i finansiell kris. Men det är inte bara Sydafrika som sticker ut här. Ryssland är populärt på många håll i Afrika.Särskilt den fransktalande delen. Jag har under mina resor där insett att det alltid funnits aversioner mot den gamla kolonialmakten Frankrike, det har bara varierat över tid. Nu är den skyhög, och en del menar att det beror på en medveten påverkanskampanj från Ryssland, som skickligt spelat på de antikoloniala känslorna. Vid demonstrationer i Burkina Fasos huvudstad mot Frankrike dök det plötsligt upp en mängd ryska flaggor. En del undrade: var kom de ifrån? Ryska flaggor har det inte direkt drällt av där.Malis militärdiktator Assimi Goita drev ut de franska förband som var där för att bekämpa islamistiska terrorgrupper, och ersatte det med Wagnergruppen. Nu pekar alltmer på att Burkina Faso går samma väg. Men Wagnergruppen har visat sig vara helt hänsynslös i Mali och Centralafrikanska republiken, där den också finns sen flera år. Och i Malis fall har hotet från islamisterna inte blivit mindre, snarare värre. Hur resonerar då den 35-årige Ibrahim Traoré, den unge kaptenen som tog makten i Burkina Faso förra året, har inte sett det här?Jag tror det finns en genuin vilja att bryta med koloniallandet, visa sitt oberoende, men jag tror också att det finns nåt annat. Den lockande tanken att Wagner är en quick fix. En snabb lösning. Mot ett gruvkontrakt eller nåt liknande, är den beredd att kliva in direkt. Men problemet med snabba lösningar är att det sällan är det, och kanske snarare motverkar sitt eget syfte, särskilt på längre sikt. Men uppenbarligen lockar det. Frågan är vem som står näst på tur att bli Ryssland nya kompis på kontinenten? Elfenbenskusten, Senegal? Vem vet?Richard Myrenberg Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se
1/25/20233 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Kan du ta med lite choklad till Dyma så han blir glad? Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönika 24 januari 2023. Kiev, tisdag.Vi har precis lagt på men så ringer Zoja upp igen. Hon, vars 30-årige son Zjena, dödades under den fullskaliga invasionens första dagar, när de ryska soldaterna intog hennes by strax utanför Kiev.Framför ögonen på ett av barnbarnen, sexårige Dyma. Han såg allt, sin morbror ligga där livlös, död, med splitter i huvudet.– Du, jag har en liten obekväm fråga, säger Zoja. Hennes röst är ansträngd.– Jag skäms lite, men skulle du snälla kunna ta med dig lite choklad eller ett kinderägg, vadsomhelst till Dyma. Han skulle bli så glad.– För Dyma brukar nämligen fråga varför folk kommer hit, journalister och utredare och jag brukar säga att det är Zjena som skickar hit dem för att hjälpa oss.När vi ses, hemma hos dem, så säger inte Dyma så mycket. Stoppar in en godisbit och ler brett. På väggen intill hans säng har någon skrivit mama, papa och Zjena med en tuschpenna.I det lilla huset finns flera porträtt av den döde sonen. Ibland hör Zoja hur barnbarnet pratar för sig själv, står framför porträttet och berättar något för Zjena.Såret är fortfarande färskt, fast det har snart gått ett år sedan han försvann.Eller kan människor verkligen försvinna? Dyma träffar ju honom ibland, om nätterna. En gång kom Dyma in till Zojas sovrum, sa att han inte kunde sova.– Zjena har kört iväg med bilen, vi måste hämta honom, viskade Dyma till mormor.– Han kommer nog tillbaka, sov nu, svarade Zoja och lät honom somna i hennes säng.Hur förklarar man för ett barn att det kan bli så när det är krig, att människor dör, dödas, fastän de inte har gjort något fel?– Dyma förstår allt egentligen, på sitt sätt. Kanske mer än oss. Jag kommer själv på mig ibland när jag dukar för middag, en tallrik till Zjena.Zoja visar sina broderier, när sorgen är för tung känns det skönt att göra något med händerna, tänka på antal pärlor, antal korsstygn till vänster, till höger. Sorgen är bottenlös, avgrundsdjup för en mor att förlora sin son, för en pojke att förlora sin morbror, för en familj att förlora en medlem.Dyma kikar in i rummet där vi pratar, jag och Zoja men så springer han iväg ut i sin värld.När vi ska gå har han byggt något av pinnar och grenar. Det är en fälla, säger han.– En fälla för vem? frågar mormor.Han svarar inte, springer iväg, gömmer sig, skrattar.När vi ska gå kommer han fram till mormor, viskar något i hennes öra.– Han vill att du ska hälsa honom.Jag lovar att göra det.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se
1/24/20233 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Prat om kaffe är mer än prat om kaffe: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönika 23 januari 2023. Stockholm, måndag.Är priset på en kaffe något att prata om?Egentligen är det väl inte en större fråga - inte för många av oss som bor i några av Europas mer välmående länder.Men i en värld utanför vår ekonomiska standard, så är priset på en kopp kaffe mer än priset på en kopp kaffe.Det är ett mått.På om livet kommer blir, sådär standardbesvärligt. Eller mycket besvärligt.För många av oss avhandlas frågeställningen, om den nu alls gör det, ungefär såhär, oj vad dyrt kaffet har blivit. Dubbelt pris i affären. Och ute kostar latten nu 40.Fast på det där stället är den uppe i 60.Sjukt dyrt, säger jag.Absolut, säger min polare.Sen... glömmer vi den detaljen.Vi drar inga större växlar på detVi säger ”hej hej” och kaffepriset är borta ur huvudet.Vid årsskiftet bytte Kroatien valuta från sin kuna till euro.Landets ledning jublade, näringslivet också förstås och även en del av befolkningen.För med inträdet i eurozonen har man nu blivit medlem i finaste klubben, och en del av dess välstånd, pengar och lukrativa handelsmöjligheter.Men för vissa kommer inte de bilderna upp när man pratar om eurofamiljen, om att vara en del av en supervaluta.Nä, för dem som kämpar med vardagen, som gjort så i flera år, för dem betyder förlusten av sina egna pengar ekonomisk ångest.För om man har en pension på runt 2 000-3 000 kronor, eller en lön på 7 000-8 000, i ett land där förvånansvärt många varor i en vanlig affär kostar som hemma hos oss, ja, då kommer den dåliga nattsömnen som ett brev på posten.För många kvinnor och män i Kroatien, betyder också en höjning på några cent rädsla."Vi badar i krediter, stora som små" säger en kvinna jag träffar på marknaden i Zagrebs centrum och som fasar för alla prishöjningar som nu befaras komma.Hennes ord ekar i mitt huvud när jag sen går vidare.Jag träffar en annan zagrebbo och när vi pratar fram och tillbaka om kunan v.s. euron, så säger han: ”Tro inte att kaffet kommer att kosta en euro längre, som den gör på vissa ställen här i stan. Om den kostar sex i Venedig, så kommer den kosta fem i Dubrovnik. Och går kaffet upp, så kommer det andra att följa med.”Redan dyrare kaffe är en smärre katastrof i ett land där folk älskar att i timmar hänga på kaféer och fik.Men eftersom kaffet bara är en vardaglig vara bland många andra som nu kanske sticker iväg, förstår jag att diskussionen inte är så lättvindig att skaka av sig. Som här hemma hos oss.Där småpratet om dyrare kaffe trots allt bara är småprat om dyrare kaffe...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se
1/23/20232 minutes, 54 seconds
Episode Artwork

Kan du de baltiska ländernas huvudstäder? Carina Holmberg, Nordenkorrespondent

Utrikeskrönikan 20 januari 2023. Göteborg fredag,”En balt, är en balt, är en balt”, säger den före detta estniske politikern jag möter över en kaffe i Göteborg. Det är med emfas och en undertryckt ilska han beskriver känslan av hur människor och de tre baltiska länderna buntas ihop och ses som någon slags grå oklar enhet. Ibland också som några mindre vetande individer, som inte tas på allvar, bara för att ursprunget är en liten nation. Både i media, av politiker, och av folk i allmänhet.Handen på hjärtat – bara en sådan enkel fråga som vilken huvudstad tillhör vilket av de baltiska länderna, hur säker är du på svaret? Irritationen jag möter på caféet i Göteborg handlar ju om det där självklara, att vilja bli sedd och respekterad för den man är, istället för hopbuntad och generaliserad.Visst finns det många likheter och stor samhörighet mellan de tre länderna på andra sidan Östersjön, men de är också i allra högsta grad tre självständiga, frispråkiga länder med egna intressen. Kulturellt beskrivs Estland ha starka kopplingar till Norden. Med glimten i ögat sägs Estland tillhöra jul-länderna, där högtiden jul heter joulu på finska och jöulud på estniska. På litauiska och lettiska heter jul något helt annat. Litauen beskrivs kulturellt ligga närmare Centraleuropa och de flesta är katoliker, medan det är den lutherska kyrkan som dominerar i Estland.  Men språket är där det finns stora skillnader. Litauiska och lettiska räknas som baltiska språk. Där är likheten ungefär som mellan svenska och isländska. Estniska tillhör däremot ,liksom finskan, den uraliska språkfamiljen, som inte har några som helst likheter med varken lettiska eller litauiska. Men visst finns det också likheter och samhörighet. Inte minst i den närliggande historien av sovjetisk ockupation, där länderna fick tillbaka sin självständighet efter Sovjetunionen fall, och där alla tre länderna snabbt sökte sig till både Nato och EU.Efter Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ett högljutt, modigt och kraftfullt motstånd mot Ryssland från de tre baltiska länderna. Där Estland, Lettland och Litauen på olika sätt drivit på EU och övriga västländer för kraftiga sanktioner och ökat stöd till Ukraina. Där i finns en stark gemensam nämnare och en känsla av att det handlar om en kamp för att bevara sin egen självständighet och demokrati.Så var det ju det där med huvudstäderna. Jag bjuder på facit och vi börjar norrifrån: - Estlands huvudstad heter Tallinn- Riga ligger i Lettland- Och Vilnius i Litauen.Carina Holmberg, Nordenkorrespondentcarina.holmberg@sverigesradio.se
1/20/20233 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Svensken fick vara cool för en dag: Caroline Kernen, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm Torsdag,Förra veckan hände något ovanligt. Svensken fick plötsligt en ny roll på världskartan.Som korrespondent med fokus på unga rapporterar jag med jämna mellanrum om droger i olika sammanhang. Nästan uteslutande har det handlat om andra länder som mer radikala och liberala: Avkriminalisering här, legalisering där, cannabis, svamp, turistbussar för de som vill röka, plantage och butiker.Snart ska jag besöka en klinik som för några år sedan fick tillåtelse att skriva ut heroin på recept, som låter patienter injicera och slumra till innan de går vidare med sin dag. Ungefär samtidigt som de startade så länkade dåvarande justitieminister här i Sverige till en satir-artikel om att massa människor dött av marijuana-överdos när det legaliserades i Colorado. Det skrattades åt – även om hennes pressekreterare hävdade att hon hela tiden förstått att det var satir.Vi får väl rätt sällan vara de där sköna eller galna beroende på hur man ser det, de där bakåt-lutade i världen. Men så förra veckan hände det – rapporter började komma om att unga personer i ett annat land, Frankrike, använder det svenska snuset i allt högre utsträckning. Svenska medier, inklusive undertecknad, hoppade på.Det har blivit en grej på sociala medier. Under hashtagen ”Le snus” lägger folk i Frankrike upp filmer på Tiktok där de förklarar i instruktionsvideos hur man snusar. ”Ni är många som bett mig förklara hur man gör med snus”, säger en kille in i kameran. ”Man ska gärna ha något att dricka, något sött”, fortsätter han. ”Man tar tag i överläppen och stoppar in den lilla påsen mellan läppen och tandköttet”.Andra hashtagar Le snus när de testar för första gången. De stoppar in det och ojar sig ”det bränns, det svider”. I en film ligger ett gäng killar i en trapp, utslagna, i va som ser ut att vara en skolkorridor. Kompisarna asgarvar. De är i 20-årsåldern men påminner närmast om 13-åringar i Sverige som testar för första gången och får nikotin-kickar.I Sverige togs nyheten emot med stort behag. TV4:s vinkel var att fransmännen är för veka – i SVT gick reportern runt med en dosa i Paris och frågade fransmännen om de vet vad prillorna är för något. Det skrattas åt att den lilla dosan som ligger på vart och vartannat skrivbord eller i fickan hos svensken i franska medier beskrivs som något främmande och farligt.Våran egen folkhälsomyndighet skriver också om hälsoriskerna med snus. Om beroende, cancerrisk, diabetes och så vidare. Men när man i Frankrike reagerade med att börja föreläsa för unga om tobakens och nikotinets risker, då blev det en nyhet här som de flesta ville ta upp. Kanske blev nyheten i Sverige till och med större än i franska medier.Kanske för att det var lite skönt att framställa oss som klassens cooling för en dag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga.caroline.kernen@sverigesradio.se
1/19/20232 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

När Gandalf kom till Mordor: Samuel Larsson, Polenkorrespondent

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Gandalf har kommit till Mordor.Och alla ni som är ordentligt inlästa på Sagan om ringen anar kanske att jag inte pratar om den Gandalf och det Mordor - vad jag kan minnas så reste ju den Gandalf aldrig till just Mordor.Nä, nu pratar vi istället om en plats i Polens huvudstad Warszawa, om det affärsdistrikt som formellt heter Służewiec, men som Warszawaborna helt på egen hand och med ett stråk av svart ironi döpt om till Mordor, vilket är det namn de flesta använder idag.I bokens värld är Mordor en själadöd plats, monoton, industriell och avgrundsdjupt dyster, där de kuvade invånarna som alla såg lika dana ut, hopplöst trälar på i det destruktivas och hopplösas tjänst.Jag har varit ett par gånger i Warszawas Mordor, och det är inte alldeles omöjligt att förstå varför Warszawaborna kommit att likna livet i Służewiec med denna glädjelösa plats. Här står de långa raderna av kontorshus själlösa och strama, påfallande lika varandra och byggda någon gång på 90-talet. Tätt, står de och reser sig mot himmelen som mäktiga monument över den boomande polska ekonomin sedan murens fall. I Mordor är trafiken tät och varje morgon marscherar tiotusentals likadant klädda tjänstemän hit, för att streta på som anonyma kuggar i den stora maskinen.Kanske inbillade jag mig, men visst hade de något tomt i blicken? Det är iallafall tomt på träd och öppna ytor. Här, bland glas och betongfasaderna är det meningen att man ska jobba, inte trivas. Det sägs att Mordor bryter ner människors själar, likt det industriområde som låg här förr i tiden bröt ner deras kroppar. Det lär finnas 100 000 kontorsarbetsplatser i Mordor, en miljon kvadratmeter kontorsyta, stöpt i samma materialistiska monokultur.Men, så plötsligt ett varmt ljus som bjuder dunklet motstånd. En helt ny vägskylt. Gandalfs gata! Gandalf, den gode trollkarlen som i böckernas värld tröstlöst kämpade mot maskinen och hopplösheten, för individen och dess värdighet. Sen några veckor tillbaka finns det en gata i Warszawas Mordor uppkallad efter Gandalf. Anakronistiskt såklart, han var ju som sagt aldrig där. Men lokala myndigheter har lyssnat på ett medborgarförslag om att släppa in goda krafter i kvarteren. Kanske har man bara humor, eller vill man signalera att nya ljusare tider faktiskt väntar här i dödsskuggans dal.Men sant är att gatan Gandalf finns och kanske faktiskt också bär bud om bättre tider. För stadens plan är att Mordor nu ska bli mänskligare. Få mindre trafik och fler bostäder, förskolor, parker och träd. Det finns stora planer för hur människor ska kunna trivas här - bo, arbeta och ha en meningsfull fritid allt inom 15 minuter. Som ett lyckligt Fylke mitt i Warszawa.Samuel Larsson, Polenkorrespondent
1/18/20233 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Mellan framtidshopp och förtvivlan är sträckan kort: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan 17 januari. Stockholm tisdagJag brukar försöka argumentera för att det är i mina bevakningsländer i Sydasien som framtiden finns, alltså i Pakistan, Indien, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Ja ni hörde rätt; min del av världen där katastroferna har en tendens att avlösa varandra - det är här som tillväxt och utveckling kommer att bli ledande medan den stannar av i den så kallat gamla världen, det vill säga där vi är nu. Jag har inte kommit på det här själv. Det finns en rad kloka tänkare som skrivit sida upp och ner om the Asian Century, Asiens århundrade. Asiens stora tillgång är en ung välutbildad befolkning som bokstavligen hungrar efter att kliva uppför samhällhierarkins statustrappa. De unga är oftast bra på engelska och kan allt om it- och e-lösningar. De är kreativa som sören och har kanske en mindre strikt syn på vikten av att efterleva alla regler jämfört med här hemma så man kan lättare testa sig fram. Men inte ens en optimist som jag kan bortse från att utmaningarna emellanåt känns Mount Everststora. Som bristen på arbete och boende för nämnda unga befolkning. Frustrationen över att ständigt få nej tar sig ibland våldsamma uttryck till exempel i sammandrabbningar med företrädare för staten. Just boendefrågan har varit särskilt aktuell i Indien de senaste veckorna. I delstaten Uttarakhand i Indiens del av Himalaya ligger staden Joshimath. För ett drygt år sedan blev sprickor i husen synliga. Strax efter nyår blev situationen akut, över en natt vidgades sprickorna och många människor fick lämna sina hem hals över huvud. Myndigheterna har blivit tvungna att riva några fastigheter för att de utgör en säkerhetsrisk men först fick man utlova kompensation. Joshimath ligger på en bergssluttning i ett jordskredsområde som skapats efter en jordbävning för länge sedan. Experter har länge varnat för att marken skulle kunna sjunka. Men exploateringen av staden har fortsatt eftersom den är populär bland många pilgrimer som besöker hinduiska och sikhiska helgedomar i trakten. Ortsborna skyller också på vattenkraftsprojekt i området något som tillbakavisas av det statliga bolag som sköter verksamheten. Det finns också exempel på motsatsen där Indiens myndigheter satsar på så kallade smarta städer som ska vara hållbara för både folk och natur. Då sneglar man gärna på svenska lösningar. Och emellanåt river man byggnader som konstruerats olagligt. Men på det stora hela så har stadsplanering inte hållit jämna steg med de behov som den snabba befolkningsökningen för med sig. Lite senare i år väntas Indien gå om Kina och bli världens folkrikaste land så utmaningarna kommer inte att minska i första taget. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.
1/17/20233 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Terrorn i Dnipro: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, måndag.Som en liten miniatyrfigur, med ögon lysande av skräck syntes hon sittandes på huk mitt i infernot av betongblock, kullvräkta väggar, utblåsta fönster och bakom henne det enda som var helt, ett vitt badkar. Högst upp på resterna av sin lägenheten på sjunde våningen i ett vanligt nioplans hyreshus i Dnipro, balanserade hon.Till vänster om Anastasia – en gapade gigantisk avgrund, där två trappuppgångar av niovåningshuset fullständigt pulveriserats av den ryska KH 22-roboten.En raketformad projektil, som byggs för att slå ut fartyg till havs och avfyras från bombplan.Den har redan använts flera gånger mot vanliga civila. I semesterbyn Serhivka, sju mil från Odessa, då dödades minst 21 människor i sina lägenheter. I ett shoppingcentrum i Krementjuk minst lika många och så nu i Dnipro där antalet döda kan bli så många som 70. 30-talet döda har hittats, men fortfarande saknas mellan 30 och 40 personer. På sjukhus finns över 70 skadade, många av dem svårt skadade, flera är barn.Bilderna från nedslagsplatsen är ofattbart grymma. Vem kan med vett och vilja skjuta sönder hus där barn sover i sina sängar och föräldrarna just satt på kaffet. Inte ens om de hörde flyglarmet hade de en chans att ta sig ned i skydd från de högsta våningarna.Framför rasmassorna en kvinna, som förtvivlat skriker: ni ryssar, som vi alltid behandlat väl, som varit vänner och släktingar, men varför har ni tagit min son ifrån mig, ropar hon ut i tomma intet.Hon förbannar alla ryssar och lovar dem sju svåra år.Staden Dnipro har haft mycket ryska relationer, jag har själv träffat många i Moskva, som har släktingar i Dnipro. I Dnipro talas ofta ryska och många där har haft kontakter i Ryssland.Det har den ryska krigsterrorn effektivt satt punkt för.I rysk propaganda-tv i går kväll lät alla som blodtörstiga barbarer, när de jublar över de döda i Dnipro och önskar samma totala utplåning av Kiev, Charkiv och andra städer i Ukraina.Detta är terrorn som talar – det finns inget annat ord – just nu.Men 24-åriga Anastasia överlevde. En brandman lyckades resa en hög stege och få ned henne från toppen av rashögen. Hon blir en glimt av hopp, precis som den lilla katt, som syntes räddas när den satt fastklamrad på en avsats på en halv fasad.Ljuspunkter som är nödvändiga för att orka fortsätta leva när den en gång gode grannen förvandlats till en blodtörstigare version än den ökände ryske Ivan den förskräcklige.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
1/16/20233 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Hundspann slår slips när Sverige tar över i EU: Andreas Liljeheden

Utrikeskrönikan 13 januari 2023 Kiruna fredagSverige har nu tagit över EU:s ordförandeskap. Det är den svenska regeringen som nu leder EU-ländernas arbete. Och det är därför jag och några kollegor från Bryssel sitter i en hundsläde norr om polcirkeln.För som brukligt är startskottar Sverige sitt ordförandeskap på hemmaplan. Med att visa upp ordförandelandet för EU-folket.Hela EU-kommissionen, 27 kommissionärer, regeringen, svenske kungen samt ett 70-tal utvalda från Bryssels korrespondentkår är på plats här i Kiruna för lanseringen av ordförandeskapet.På den här typen av resor, som sker varje halvår när ett nytt EU-land tar över stafettpinnen, pratar man så klart om politik och vad i detta fallet Sverige vill uträtta de närmsta sex månaderna. Till exempel att stödja Ukraina, fortsätta med klimatarbetet, att stärka konkurrenskraften, och så vidare.Men minst lika viktigt, ja kanske än viktigare, är att visa upp och marknadsföra ordförandelandet för en internationell publik.Så vad är det då som Sverige väljer att visa upp för oss journalister och de inresta EU-topparna?Det är vinter, mörker och kyla. Kryddat med svensk innovation.Hittills har det blivit besök i gruvan här i Kiruna – där man hittat stora mängder sällsynta metaller som behövs i EU:s gröna omställning. Vilket passande nog presenterades just som EU-dignitärerna var på besök i stan.Det blir också besök på på rymdbasen Esrange och ishotellet - faktum är att politikerna får möjlighet att bo där.På mat- och dryckesfronten har Sverige sålt in alkoholfri cider och äppeljuice, köttbullar med potatismos, brunsås och lingon, och en efterrätt som jag själv inte ätit sedan barnsben: nyponsoppa med vaniljglass och mandelbiskvier.Sverige har också kommit med den i princip obligatoriska goodiebagen. Innehållande en bok om svenska innovationer, en slags reflex och en mössa.Däremot har Sverige inte heller gett bort någon traditionell ordförandeskapsslips. Men den sägs vara på gång.Grejen är att den tidigare S-regeringen, som planerade för ordförandeskapet, inte tänkte ha någon svensk slips. Den nya regeringen ville annorlunda men då det måste upphandlas enligt svenska konstens regler så blir den blå-blåa slipsen inte färdig förrän halvvägs in i ordförandeskapet i mars.Ska sanningen fram tror jag inte så många av mina korrekollegor bryr sig så mycket om slipsen.Att döma av kommentarerna så här långt, lär detta ändå bli en ordförandeskaps-resa att minnas.Vintern, mörkret och kylan är exotiskt för oss Brysselbor. Och hundsläden, ja den lär finnas kvar i minnet hos många, under lång lång tid.Andreas Liljeheden, Kiruna
1/13/20233 minutes
Episode Artwork

Skandaler, maktskiften och impopulära maktmetoder: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 12 januari 2023. Paris torsdag.Den franska inrikespolitiska hösten har präglats av skandaler och maktskiften. Det började med en chock inom det franska vänsterpartiet i slutet av sommaren.Vänsterledaren Jean-Luc Melenchons kronprins Adrien Quattenens anmäldes för misshandel av sin fru. Quattenens nekade till anklagelserna och påstod att det hela var en komplott orkestrerad från inrikesministeriet, men inrikesminister Gerald Darmanin fnös, och svarade med att anmäla Quattenens för förtal.Qattenens dömdes sen till fyra månader villkorligt för misshandeln, och den som efterträdde Melenchon som ledare för vänsterpartiet blev istället nummer två i tronföljden Manuel Bompard.Vänsterpartiets systerparti De gröna som också har kvinnofrågan högt på dagordningen drabbades i samma veva av en liknande kioskvältare. Deras ledare Julien Bayou anklagades i en internutredning för att ha utövat psykiskt våld mot flera kvinnor, inte minst sin senaste partner, och fick även han lämna sina ledaruppdrag.Bayou protesterade också mot anklagelserna som han menade Kafkaartade och ansåg sig utsatt för en politisk kampanj av partiets starka kvinna Sandrine Rousseau, och menade att hon använder kvinnokampen för att uppnå egna politiska mål.Men Rousseau menar att i en värld där det är mycket svårt att få någon dömd för trakasserier och våld mot kvinnor måste man prata om det. Samtidigt kom kritik mot dessa båda partier från flera håll för att ha agerat privatdomstolar mot sina kollegor innan myndigheterna sagt sitt.Justitieminister Eric Dupond-Moretti sa att partier inte kan komma på en egen rättsordning. I Frankrike finns ett rättsväsende och en brottsbalk. För president Macrons nybildade minoritetsregering har det varit en höst med massiv beskjutning från alla håll.Premiärminister Borne har för att slippa allt för många eftergifter till den frikostigare oppositionen målmedvetet drivit igenom sin budget utan majoritetsstöd i parlamentet.Detta med hjälp av den impopulära och enligt kritiker odemokratiska möjligheten – paragraf 49:3. Kanske är det även så som den nya bespottade pensionsreformen Macrons bebis då pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år för den stora majoriteten fransmän kommer att ta sig in i lagboken.Då är i så fall risken att vi kommer att behöva förhålla oss till en del strejker och demonstrationer här i vår. På högerfronten har det som till vänster varit maktskiften, dock ej skandalorsakade.Marine Le Pen har lämnat över partiledarskapet för Nationell Samling till kronprinsen Jordan Bardella. Linjen Le Pen är därmed bruten även om Bardella faktiskt är ihop med ett av grundaren Jean-Marie Le Pens barnbarn. Marine Le Pen ska nu fokusera på att bli Frankrikes första kvinnliga president.Det krympta Högerpartiet republikanerna kämpar på för sin överlevnad med hopp om att nya väljare finns på den yttre högerkanten. I höst valdes Eric Ciotti till ny ledare, en kraftig Macronkritiker som meddelat att han i ett presidentval mellan extremhögerns Eric Zemmour och mittenhögerns Emmanuel Macron skulle välja Zemmour.Ja, där har ni den nya kartan. Gott nytt franskt politiskt år på er!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
1/12/20233 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

Människor som lämnar avtryck på en: Ivan Garcia, São Paulo

Utrikeskrönika 11 januari 2023. São Paulo, onsdag.Jag har rest som aldrig förr i mitt liv under min tid som korrespondent. De senaste veckorna har varit särskilt hektiska.Efter ett dramatiskt presidentval i Brasilien tog jag mig till Argentina där vicepresidenten dömdes för korruption, därifrån vidare till Peru - presidenten hade avsatts av kongressen ..Sen bar det tillbaka till Argentina, som firade vm-guldet i herrfotboll och efter ett par veckor landade jag återigen i Brasilien för att bevaka en presidentinstallation och - helt oplanerat - begravningen av en fotbollskung.De befarade oroligheterna i samband med installationen av presidenten uteblev, så jag återvände till mitt bo i Colombia – men jag fick packa väskan igen och hastigt återvända till Brasilien för att förloraren Bolsonaros anhängare fick för sig att storma kongressen och presidentpalatset.Och nu sitter jag här i ett hotellrum i São Paulo och funderar på vilket avtryck alla dessa stora händelser har gjort på mig.Det var ingen lätt fråga. Och det kanske låter som en klyscha, det är trots allt människorna som lämnar det starkaste intrycket. Framför allt de som är i underläge men inte ger sig.Som den unga bondeledaren i Colombia som inte kan bilda familj för att hon ständigt måste flytta med sin sjuåriga dotter för att inte bli mördad på grund av sin fackliga verksamhet.Eller den prostituerade kvinnan i Ecuador som fruktar för sin fängslade sons liv varje gång det händer en massaker inne på anstalten.Eller den venezuelanske migranten som varje dag måste rusta sin själ för att bemöta rasismen i det nya landet, trots att jag ser ut som dem, sa han.Eller det unga föräldraparet som förbereder den farliga resan genom världens mest ogenomträngliga djungel, El Darien i Panama, på väg norrut där de tror att deras småbarn kan få ett bättre liv.Hur vågar ni ta er igenom Darien, där folk dör, försvinner, våldtas eller blir uppätna av vilda djur. Vi förlitar oss på Gud, sa pappan med bebisen i famnen.De alla är människor som verkligheten försöker trycka ner, som råkade föddas i fel land eller fel samhällsklass … och de ger inte upp, de gör motstånd dr andra kanske skulle lägga sig ner och dö.Sånt gör ett starkt intryck.Ivan Garcia, São Pauloivan.garcia@sverigesradio.se
1/11/20232 minutes, 42 seconds
Episode Artwork

Syskonkärlek och rivalitet: Stephanie Zakrisson, London

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. London, tisdag.Alla vi som har syskon känner nog igen att det kan gå upp och ner i relationerna. Ett syskon kan vara en bästa vän, en trygg famn, en person att ringa även mitt i natten, men den kan också vara den störigaste personen som finns. Det kan tjafsas runt julbord – och man kan hålla varandra i händerna när det stormar.För de flesta av oss sker allt det där i hemmet. Inte på framsidorna av världspressen som i fallet med de brittiska prinsbröderna William och Harry. Två pojkar som vuxit upp i mediernas rampljus, i en institution som format dem och där den ena är född att en dag sitta på tronen. Det kanske bäddar för ett visst mått av syskonrivalitet.Deras mamma prinsessan Diana klädde dem gärna i matchande outfits när de var små. Randiga shorts, röda tröjor, nittiotalets jeans från topp till tå – men kläderna till trots var bröderna var på väg längs olika banor i livet. En arvtagare, och en ”reserv” – som Harry själv kallar sig – titeln på hans självbiografi.I den skriver Harry till exempel att storebror William inte riktigt ville umgås under skolåren på Eton. Det kanske inte är så konstigt… Min storebror var nog inte heller så sugen på att umgås med mig, på samma sätt som jag inte var så intresserad av mina småsystrars lekar.När prinsessan Diana dog kablades bilderna från hennes begravning ut över hela världen. Ovanpå hennes kista, framför buketten med vita liljor, stack ett brev upp med den handskrivna texten ”mummy” från sönerna. Bakom gick de, 12 och 15 år gamla, i tysthet längs Londons gator.Dianas död löper som en röd tråd genom Harrys självbiografi, hans livshistoria. Han berättar hur han inte ville tro att hon var död, utan att hon bara gömt sig någonstans för att komma undan paparazzi-fotografernas blixtar. Han berättar hur båda bröderna, ovetandes om varandra, hade begärt att bli körda genom tunneln där Dianas bil kraschade.Och medan Williams liv och roll genomsyrats av ett tydligt syfte, ett uppdrag, kände sig Harry rotlös och vilsen. Harry beskriver det som att han alltid behövde anpassa sig efter William. Att de bråkade om allt från vilka välgörenhetsfrågor han fick engagera sig i – till att Harry inte ville raka av sig sitt skägg inför sitt bröllop. I ett av bråken hävdar Harry att William gick till fysisk attack mot honom så att han knuffades omkull och krossade en hundmatskål under sig.Efter öppna strider och olika anklagelser i pressen, i en dokumentärserie och nu i boken – går bröderna inte vid varandras sida längre. Harry säger i en tv-intervju att de inte ens sms:ar varandra i dag, och beskriver det som att han förlorat sin familj. ”Jag vill ha min bror tillbaka.” Kanske är det naivt, säger han själv.Stephanie Zakrissonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
1/10/20233 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

USA:s kollektiva bön efter fotbollsspelarens kollaps på plan: Cecilia Khavar, Washington

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Washington, måndag morgonI en sport som amerikansk fotboll där smällarna är hårda och skadorna många under en säsong, ser allt först ut som vanligt. Under Monday Night Football för en vecka sedan, fälls Buffalo Bills försvarsspelare Damar Hamlin till marken under en kollision med en motståndare. Han reser sig snabbt upp, men faller sen handlöst bakåt igen, till synes livlös, och plötsligt är ingenting som vanligt.Det som följer är skräckfyllda minuter där miljontals amerikaner i direktsändning kan följa hur sjukvårdspersonal kämpar för att rädda 24-åringens liv, med hjärt- och lungräddning. Det hela för tankarna till när danska Christian Eriksen kollapsade med hjärtstopp på planen under EM 2021. Samma scener utspelar sig nu på NFL-arenan i Ohio. Gråtande lagkamrater som kramar om varandra och chockade åskådare. Men snart sker något annat också. Hela laget knäböjer tillsammans, precis som motståndarlaget Cincinnati Bengals, för att be till Gud. Från läktaren sprids klipp på Bengalsfans som i en stor grupp läser Herrens bön, och sociala medier svämmar över av uppmaningar om att be för Damar, #prayfordamar. Vid sjukhuset dit han förs och vårdas på intensivvårdsavdelning i kritiskt tillstånd, efter att hans hjärta stannat två gånger, möts både Bills- och Bengalsfans med tända ljus och huvudena sänkta i bön.Att amerikaner vill skicka sina tankar och böner efter en hemsk händelse, är i sig inget oväntat, det är ett slags talesätt, en gemensam ritual som alla förstår. Och det är inte heller märkligt att många amerikaner själva vänder sig till bönen, på läktaren eller hemma i tv-sofforna. Enligt mediehuset PBS uppger ungefär 45 procent i landet, att de ber dagligen. Trots att USA blir allt mer sekulärt.Men på det sätt som bönen och tron den här gången präglat den kollektiva reaktionen på Damar Hamlins kollaps, är enligt experter till flera medier, ovanligt även för USA. Till exempel händer det inte varje dag att en kommentator på ESPN, landets största sportkanal stänger sina ögon och ber i direktsändning. Men klippet på hur Dan Orlovsky i tv vänder sig till Gud med orden: Vi kommer till dig för att vi tror på att det gör skillnad att komma till dig" har blivit viralt.New York Times lyfter också fram den unikt starka kopplingen mellan just den amerikanska fotbollen och religion, sprungen ur sportens enorma popularitet i det amerikanska bibelbältet. Och allt detta förstärktes och spreds genom sociala medier under veckan. (Till exempel beslutade NFL om en gemensam kampanj där alla lagen publicerade Be för Damar-inlägg.)Och i torsdags kom det storartade svaret på alla böner. Damar Hamlin hade vaknat upp ur koman. Hans första ord var: Vem vann? Och läkaren svarade förstås: DU vann Damar, DU vann livet. Ett meningsutbyte så amerikanskt filmiskt som det kan bli. Och för alla, är förstås det faktum att Damar Hamlin lever, det enda som betyder någonting i sammanhanget.Men som för att riktigt försöka överbevisa alla om Guds makt, förstärktes miraklet lite ytterligare, sent igår kväll. Då spelade Buffalo Bills sin första match sedan Hamlins kollaps. Hela ligan hade förberett olika hyllningar till honom i en känslosam stund. Och i den allra första minuten, på hemmaplan gör Bills en Touchdown efter en så kallad kickoff-return, ett mycket dramatiskt mål, till ett öronbedövande jubel i publiken där Hamlins namn syntes överallt. Uppjagade kommentatorer beskrev det som ett sagoslut på en omskakande vecka eller som ödet. Och det var faktiskt en avslutning så triumfatoriskt att en och annan som inte redan gör det kanske börjar tro på högre makter.Cecilia Khavar i Washingon
1/9/20233 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Glöm inte mannen som begravde sin fru i trädgården: Johan Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönikan, 5 januari 2023. Stockholm, torsdag.Förlåt! Jag glömde.Glömskan. Kan det vara vår största fiende?Vi åker längs en nyss upptinad grusväg utanför Charkiv. De första värmande vårstrålarna får landsbygden att blomstra paradisiskt, som att ingen ondska i världen fanns.Bara mullret från artilleri skvallrar om den verklighet vi färdas i. Vi låtsas att det är åska.Lubna upptäcker ett träkors i en prunkande trädgård. Vi stannar, tar reda på vad som hänt.Mannen, som är kärvt svårpratad och på vars hus taket helt rasat in av artilleriattacker berättar lågmält att hans fru ligger där, i trädgården, under korset.Hon låg på den djupfrysta gräsmattan först, det gick ju inte att gräva i tjälen. Hon dog av en rysk granat.Några hundra meter därifrån svettas Jurij och blossar frenetiskt på sin cigarett. Han har just återvänt efter att ha grävt fram förmultnande, stinkande kroppar från skyddsrum, diken och skyttevärn.– Det bekommer mig inte säger han, eftersom det är ryska soldater, det värsta är när det är någon man känner, säger han.En lätt vindpust fångar tag i träden och får löven att rassla melodiskt. Det är minnen som tränger på.Eller de åldrande mentalt krossade föräldrarna till journalisten Dmytro som är spårlöst försvunnen sedan ryska styrkor tillfångatog honom. Deras enda son, borta. Mamma Halina vill bara krama honom, pussa honom, bjuda honom på soppa, men han är borta och hon skakar av gråt när hon berättar om sin saknad. Utanför huset syns skador av ryskt bombardemang men fåglarna kvittrar som kontrast och nykläckta tufsiga kycklingar leker i gräset som för att visa att livet måste fortsätta.I Mykolayiv, den välklädda mannen som i förbigående berättar att “alla är borta”, hela familjen. Hustru, barn, barnbarn. Liksom huset. Alla döda. Allt förstört. Hans tårar blöter min kind.Vi tittar på varandra jag och Lubna, tänker att vi lever i overklighet. I en värld där ondskan vinner.Eller de små kistorna. För små för att någon ska få ligga där. Där vilar de som borde ha hela livet framför sig. Begravda med sina gosedjur.Det är minnen, mörka minnen.Eller flickan jag träffade i Jemen, hon som fått hela bäckenet bortsprängt av en mina och av chocken helt slutat prata. Eller den lilla pojken som dog framför mina ögon när kämpande läkare, inför en förtvivlad mamma, svettades i hyddan som var sjukhus och försökte rädda hans liv.Ingen pratar om Jemen längre.Att ett barn dör där var tionde minut, att barn varje dag sprängs av exploderande minor saknar nyhetsvärde. Det är bortglömt.Glömskan kan vara vår största fiende.Ibland måste vi slåss mot den. Vi får inte glömma de döende oskyldiga i Jemen.Vi får inte glömma – Halina, Dmytro, Jurij och mannen som begravde sin hustru i en prunkande trädgård i Ukraina.Vi får inte glömma- alla namnlösa som betalar med smärta och död.För om intresset börjar svalna, kanske vi glömmer och om vi glömmer vinner dem som vill oss illa.Vi får inte glömma vem det var som faktiskt attackerade, som började, som gjort sig skyldig till den största katastrofen i Europa i modern tid.Vi får inte glömma de som inte vet när de ska få äta nästa gång, för kanske blir det aldrig.För om vi glömmer slutar vi bry oss och om vi slutar bry oss har vi redan förlorat. Allas viktigaste kamp borde vara den mot glömskan, vår största fiende.Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
1/5/20233 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

Ska du tappa bort något – gör det i Tyskland: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 4 januari 2023. Berlin, onsdag,Det är här i Tyskland mirakulösa upphittanden och tillbakalämnanden av försvunna saker sker.Vid klockan elva på förmiddagen igår ringde det på dörren och upp för trappan kom brevbäraren med ett brev i handen. Efter vissa procedurer hade jag det i min hand igen. Det som var förlorat fanns i kuvertet, mitt borttappade presskort, så otroligt gött.Med följde visserligen ett brev från Statsverwaltung i staden Gera, man ville ha drygt 50 kronor för hanteringen av det borttappade. Så gärna.Saken var den att jag på något sätt råkade tappa mitt presskort när jag var och bevakade en demonstration i just Gera för någon månad sen. Jag gick sent på kvällen i min nöd demonstrationsrutten två gånger till men hittade inget kort. Dagen efter polisanmälde jag förlusten och vidtog nödvändiga övriga säkerhetsåtgärder.En vecka senare ringde statsförvaltningen och sa “Sind Sie Herr Alling”, som tappat ett presskort här i Gera?– Vi har det här, en Gerabo har hittat det och lämnade in det i går.Tyvärr stod det inte i följebrevet vem som var upphittaren, men det får jag försöka reda ut, personen i fråga ska ha hittelön.Och nu är jag faktiskt inte någon allmänt slarvig person. I alla fall inte slarvigare än någon annan, men ibland har man otur, men tur då om man råkar vara i Tyskland.För ett drygt år sen var jag i Berlin med lånebil från Sverige. Då försvann den enda bilnyckeln till Bilen. Jag letade på alla platser jag hade varit på under dagarna före. Den stod inte att finna.Jag hade efter många om och men hittat en låssmed som med diverse knep kunde hjälpa mig. Till dyra pengar förstås, men jag bestämde mig, mitt i irritationen på mig själv för slarvet, för att vara nöjd med lösningen jag hade hittat.När jag kom hem den kvällen stod det några taxichaufförer utanför. Jag fick för mig att kanske de ändå kände till den taxichaufför i vars bil jag misstänkte att jag kanske kunde ha tappat nyckeln. Jag hade dittills ringt till alla taxicentraler jag kände till i Berlin och frågat, men ingen lycka.De väntande taxichaufförerna skakade på huvudet men gav mig iallafall ett nytt nummer till en mindre taxicentral. Jag ringde, mitt i natten, utan hopp och sa, ursäkta, jag har en dum fråga, men har ni möjligen fått in en bilnyckel hos er?– Vad för bilnyckel? frågade mannen.Hoppet började stiga, pulsen också, inte nej direkt, alltså.Jag beskrev nyckeln och sa att jag tror jag kan ha tappat den i en taxibil under en färd mellan den och den gatan vid en viss tidpunkt– Jo, vi har en bilnyckel här som stämmer in på det du säger, du kan få den i morgon.Euforin jag kände var verkligen enorm. Dagen efter fick den noggranne chauffören Tugce som hade hittat min nyckel i sin bil en rejäl hittelön och en stor kram.Så ska ni tappa något värdefullt, gör det i Tyskland. Ni får tillbaka det. Den som söker, den finner, åtminstone här.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
1/4/20233 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Aristokraten har inte råd att renovera sitt palats: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 3 januari 2023 Här är Kairo, tisdag.De gammelrosa sidentapeterna har fått ännu fler revor och krackeleringarna i den en gång vackra stuckaturen börjar likna bråck – med smuliga utbuktningar på det som en gång varit vita väggar och tak, men som nu liknar olivgrön, sjuk hud.Så ser det ut hos den numera fattige aristokraten, historikern och filmmakaren Mahmoud, i hans degenererade palats intill Tahrirtorget. Han har inte råd att renovera, men varje år står han värd för ett knytkalas dan före nyårsafton. Att få en inbjudan är en ära, och alla nytillskott på gästlistan gör sitt yttersta för att inte se förvånade ut när de vandrar omkring i förfallet med skräckblandad förtjusning.Värdens mor var skådespelare, fadern diplomat och kusin till den avsatte kungen Fouad, som efter revolutionen 1952 inte avrättades utan fick tillstånd att segla till Italien, något många egyptier framhåller som bevis för att egyptierna inte är blodtörstiga.Jag rör mig försiktigt mellan salongerna men vågar inte slå mig ner på några av de sköra antika möblerna. Här finns nedsuttna Louis XIV-fåtöljer, porträtt av kungligheter i fez, ett schatull och en matsalsbuffé i valnötsträ och en och annan rokokobyrå. Ljuset är dämpat, ljudnivån och alkoholkonsumtionen hög.Jag tror inte att någon av gästerna, och definitivt inte Mahmoud själv, känner nostalgi för det egyptiska kungahuset, men den mängd av Kairointeriörer som i dag står orörda, täckta av en dammslöja, fascinerar så mycket att den rysk-svenska fotografen Xenia Nikolskayas fotobok “DUST” – det vill säga damm – såldes för över 13 000 kronor på internet när den nyligen var slut på förlaget.Nu har den kommit i ny upplaga med bilder av nedgångna palatsmiljöer, inklusive Mahmouds hem med sidentapeterna, och så röda tunga sammetsdraperier, övergivna salonger där vitt tyg täcker möblerna, parkettgolv med dammlager som påminner oss alla om att hotet från ökenvindarna är reellt och att sand faktiskt en gång i tiden hade begravt hela sfinxen.På nyårsdagen satt sen några av knytkalasgästerna i samma biosalong som jag och såg Ruben Östlunds prisade film “Triangle of sadness”, filmen med sina underbart groteska scener där de välbärgade på en lyxkryssning spyr ostron, kaviar och bläckfisk och champagne. Gapskratten ekade mellan biograffåtöljerna, också de ganska nedsuttna, och ingen verkade störa sig på vare sig den Googleintellektuella nivån eller kräkkaskadernas övertydlighet. Alla, utom den subtila rysk-svenska fotografen, verkade nöjda med att känna ett sunt självförakt, äckel, igenkänning i de inverterade rollerna när lyxjaktens filippinska städerska blir kapten på den öde ön där de flyter iland efter en explosion.Filmen som skulle provocera och blotta orättvisor blir på så sätt istället en ursäkt för passivitet, upprätthållandet av status quo i ett Egypten där aristokratiska miljöer förfaller medan den politiska repressionen förvärras.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
1/3/20233 minutes, 47 seconds
Episode Artwork

Då bryter du ditt nyårslöfte – enligt undersökningarna: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 2 januari 2023. Stockholm, måndag.Första vardagen på det nya året. Är det kanske i dag du bryter ditt nyårslöfte?Om inte, är det sannolikt att du gör det rätt snart. I alla fall inom de närmaste fem, sex veckorna. Kanske inte helt vetenskapliga, men ändå hyfsat ambitiösa undersökningar har kommit fram till att andra fredagen i januari är dagen då flest lägger ner sina nyårslöften. Dagen har till och med fått ett namn: quitters day.En annan undersökning ger vid handen att när vi kommit in i andra veckan i februari har 80 procent kastat in handduken.Varför blir det så här? Vi blir tydligen lite väl ivriga när vi står där vid fyrverkerierna. Vi tänker stort och lovar storslaget. Uthålligheten visar sig vara – ja, inte lika storslagen.Det finns förstås en mängd tips att ta till. Tusentals böcker och artiklar vill ge oss sina råd om hur vi ska formulera realistiska nyårslöften, förbättra våra vanor, bli friskare, lyckligare och vackrare.Där har jag inget att tillföra. Jag tänkte istället stjäla ur en text jag läste i brittiska The Guardian förra nyåret. Som ett alternativ till de storslagna löftena hade tidningen en lista med hundra tips om hur man kan förbättra sitt liv utan att anstränga sig.Tipsen är, kan man säga, av olika slag. Och de är alltså hundra till antalet, så det är bara att välja och vraka. Varför inte:Börja lördagsmorgnar med klassisk musikSkratta åt dina egna skämt utan att skämmasLaga en ny maträttSjung mer!Ta trappornaTror du att ditt liv blir bättre med mindre skärmtid?Då finns ett flertal tips för dig:Ta en promenad utan din telefonGå och lägg dig tidigare - utan din telefonDeleta twitterappen och jobbmailappenMuta eller lämna en whatsappgruppEtt flertal tips handlar om omtanke med vår omgivning:Var artig mot en okänd personSläpp din hangup på hur disken ska ställas i diskmaskinenVar generös med komplimangerTillbaka till nyårslöftena. Kanske är du en av dem som i detta nu kämpar med att komma ut på den där joggingturen före frukost. Den nyss nämnda statistiken kan ju kännas lite nedslående, vårt track record som grupp ger inte särskilt stort hopp. Går det inte vägen kan kanske några av de hundra tipsen istället göra 2023 lite roligare.Klarar du dig in i mars med ditt nyårslöfte intakt kan du betrakta dig som en internationell nyårslöfteselit.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
1/2/20233 minutes
Episode Artwork

Gamla reggaehjältar och cannabistrucks: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan fredag 30 december 2022. Bangkok, fredag.Nära årsskiftet är det vanligt att man ska summerar vad vi tycker om året som gått och vad vi har varit med om. Det blir ofta en kavalkad av stora och små händelser, som ärligt talat, inte alltid är så intressanta. Men så finns det undantag som får det att snurra till i skallen.Och apropå snurrigt. Något som jag inte trodde skulle hända var det beslut som togs av det thailändska parlamentet i juni. Thailand som för många är känt som ett land som delar ut stenhårda straff för narkotikasmuggling, innehav och användning av olagliga droger klubbade en lag som godkänner användning av cannabis. Det såg man inte komma.Att genomförandet av lagen drevs på hårt av landets hälsominister var också lite av en överraskning tills det blev klart att han har stora ekonomiska intressen i cannabisodling runt om i landet.Då lättade dimman för många.Hälsoministern delade dessutom ut över en miljon cannabisplantor till dem som vill börja odla.Enligt den thailändska handelskammaren kommer handeln med cannabis omsätta hisnande 12 miljarder kronor om tre år.Den nya lagen godkänner alltså odling, användning och försäljning av cannabis som innehåller mindre än 0,2 viktprocent THC, som är den aktiva substansen som snurrar till det. Man kallar det medicinsk cannabis.Sedan juni har det poppat upp hundratals cannabisbutiker runt om i Thailand. Jag har sett allt från små kyffen byggda av några plankor till supertrendiga shoppar där inredningen mer påminner om exklusiva märkesbutiker till ombyggda food-trucks som nu är cannabis-trucks.En annan trend är att barer som är kända för att spela reggaemusik nu bygger speciella rökrum för cannabisanvändare.Musik med lokala reggaeband har fått ett uppsving och plötsligt har flera gamla thailändska reggaehjältar, till fansens stora lycka, återförenats för att spela. Flera av musikerna har tidigare suttit i fängelse dömda för innehav av just cannabis, men blev fria vid den amnesti som infördes för cannabisrelaterade brott i samband med den nya lagen.Nu ska du inte tro att det är fritt att tända på hur som helst och var som helst i Thailand. Det är fortfarande förbjudet att röka sin cannabis på allmän plats och att sälja till personer under 20 år och gravida kvinnor. Det finns också en paragraf om att man inte får röka i sitt hem om det stör någon eller på något sätt påverkar ordningen. Delar av lagen är öppen för bred tolkning som skapat problem för turister som köpt cannabis. Det händer att den thailändska polisen haffar turister som köpt och rökt sin cannabis på allmänplats eller brutit mot någon annan regel.Själv har jag en granne som odlar cannabis på balkongen, men har ännu inte känt av någon doft eller märkt av något stök. Möjligen att jag hörde lite thai-reggae härom dagen...Men det kan jag leva med.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
12/30/20223 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Låt naturen spela hjälte 2023: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönikan 29 december 2022. Stockholm torsdag.Från USA kommer bilder på kaoset efter den stora vinterstormen Elliot. Iskalla vindar som slagit ut elförsörjning, blockerat vägar, ställt in tusentals flyg och lett till minst 60 döda. Många av offren har hittats ihjälfrusna i sina bilar, oförmögna att ta sig ut i den starka blåsten och den tjocka, iskalla snöyran.I medier spekuleras om den så kallade bombcyklonen är en föraning om vad som kan hända om den globala uppvärmningen destabiliserar klimatsystemet så att polarvirveln, karusellen av kall luft som vintertid snurrar runt Nordpolen, försvagas och börjar läcka mer arktisk luft söderut. Det finns studier som pekar åt det hållet, men det är ännu för tidigt att slå fast ett samband, säger forskarna.Jag tänker på hur hjälplösa vi människor ofta är mot naturens krafter och minns ett citat som följt mig det här året. Det var när FN:s stora klimatrapport presenterades som miljöchefen, Inger Anderson sa: ”Vi måste sluta behandla naturen som en fiende. Sanningen är att naturen kan bli vår räddning, men bara om vi räddar den först.”Haven, skogarna och marken med sin växtlighet som suger upp koldioxid, renar vatten, skyddar mot översvämning, minskar risken för erosion och jordskred, ger lindring mot hetta. En frisk natur ger oss massor av tjänster gratis, om vi skyddar den. Men just nu gör vi det motsatta. Vi förstör alla ekosystem samtidigt som vi fortsätter att elda på klimatförändringen, vilket gör oss ännu mer utsatta för naturens krafter.Jag får ofta frågan om jag tror att klimatförändringarna kommer att kunna bromsas. Mitt svar brukar bli att det ser väldigt mörkt ut just nu, men att hoppet ligger i att det finns så många människor som varje dag jobbar med att ta fram kunskap och lösningar på hur vi skulle kunna göra, om tillräckligt många människor en dag bestämmer sig för att det är viktigt.Den här julen läser jag ”Den uppfinningsrika planeten” av Fredrik Moberg, en bok om hur biologer, arkitekter, ingenjörer och designers samarbetar och försöker efterlikna naturens bästa lösningar för att lösa vår tids utmaningar. Sidorna fylls av skalbaggar som utvinner vatten direkt ur luften, spindlar som spinner trådar starka som stål, japanska höghastighetståg som lånar sin design från kungsfiskarens näbb, självlysande alger som kan förvandla träd till en sorts koldioxidupptagande lyktstolpar. Tänk om vi skulle låta naturen spela litet mer hjälte 2023, och inte bara tilldelas offer-rollen!Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
12/29/20223 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Släkten är bäst: Roger Wilson, San Francisco

Måste man födas in i Hollywood numera? frågar sig Roger Wilson, San Francisco. San Francisco, onsdag.Det senaste numret av New York Magazine har temat Nepo babies. Nepotist-barnen. För det kryllar av kändisbarn inom den amerikanska underhållningsindustrin, och i New York-magazine frossar man i stamtavlor och diagram när man ska sammanfatta vad man kallar nepobebisarnas år.Det är alltså fråga om en amerikansk motsvarighet till det som i fjol i Sverige kallades för kulturbarnsdebatten, men här handlar det inte lika mycket om kulturellt kapital utan också vem som faktiskt får möjligheten att tjäna stora pengar inom film, teater, tv, mode och musik.Rubriken på New York Magazines omslag lyder "Hon har mammas ögon. Och agent". Och bland de som pekas ut som nepo-babies finns bland annat Dakota Johnson. Hon är tredje generationen skådespelare, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith och barnbarn till Tippi Hedren, känd från bland annat Hitchcocks Fåglarna. Johnson är i sig ett exempel på att fenomenet att barn går i sina föräldrars fotspår inom nöjesbranschen knappast är nytt.Och även Sverige är representerat på listan, både Alexander och Bill Skarsgård finns med i den amerikanska tidningens sammanställning.Enligt New York Magazine växer sig den här trenden med nepo babies allt starkare. Förutom kontaktnät och nepotism så pekar man också på att anlitandet av nepobebisar fyller samma funktion som när man i Hollywood försöker upprepa succéer genom nyinspelningar och reboots. Kändisbarn är helt enkelt starka varumärken. Och hårdvaluta inom sociala mediers kändiskultur.En del som utpekats som nepobebisar har blivit ledsna, andra arga. Sångerskan Lily Allen, som själv är dotter till en skådespelare och en filmproducent, försökte ändå vidga debatten när hon pekade på att nepotism bland advokatbyråer, inom bankvärlden och politiken - påverkar världen på mer konkreta sätt än nöjesindustrin.Samtidigt undrade väl en del om det ens fanns plats i nöjesbranschen för utomstående efter nyheten om att Steven Spielbergs dotter Destry, skulle göra en kortfilm med manus av skräckförfattaren Stephen Kings son Owen och med Sean Penns son Hopper i en av rollerna.Det här får mig att tänka på en gång för många år sedan när en bekant från min studietid i Lund försökte förklara för mig att min kulturella klassresa, från en liten bondgård i Eskatorp i Skåne till en högst osäker mediekarriär i huvudstaden, att den bara eventuellt kunde mäta sig med den prestationsångest som ett författarbarn upplever när hen försöker sig på att själv skriva. Det var då jag lärde mig, tror jag, att det första vi blir blinda för antagligen är våra egna privilegier.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
12/28/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Proppen rycktes i Kina: Björn Djurberg, Shanghai

Utrikeskrönikan 27 december 2022 Shanghai, tisdag.Om det är något som präglat Kinas ekonomiska utveckling 30 åren eller så, så är det snabbhet.Allt går ofta väldigt snabbt.Så snabbt att folk ibland talar om ”Zhongguo sudu”, att något går med ”Kinafart”.Och tyvärr tycks det också vara fallet med spridningen av covid-19.Det som sägs vara läckta mötesanteckningar från kinesiska hälsomyndigheter gör till exempel uppskattningen att nära en femtedel av landets befolkning smittats de första tjugo dagarna i december.Och även den tidigare så hårda nollcovidpolitiken har monterats ner i snabb takt.De senaste veckorna har varit lite som att någon ryckte proppen ur ett badkar fullt med vatten och vi som bor här har alla dragits med i det efterföljande suget.Man försöker hänga med i svängarna, men riskerar att få en kallsup istället.Och det känns märkligt att det helt plötsligt går att resa igen inne i Kina, utan de lager av restriktioner som jag vant mig vid de senaste åren.Det känns lite naket. Trots att jag och alla andra omkring mig har munskydd.För nu när smittspårningen är död, och den tidigare så omfattande masstestningen likaså, så kan ju alla man möter vara potentiellt sjuka i covid-19.Och visst hostades en hel del på tågstationen inför min resa till Shanghai häromdagen.Och jag hade lite svårt att ta in beskedet jag fick, när jag inför resan ringde mitt hotell och för att bekräfta att det verkligen inte behövdes något färskt PCR-test vid incheckning.”Det räcker att du tar med passet”, sade receptionisten.”OK, va bra”, sade jag och försökte låtsas som att detta var helt normalt.Som om vi både inte visste att för en månad sedan så hade jag fått hosta upp både en och två gröna hälsokoder, styrkta av negativa covid-test för att kunna bo där.Den här nya vardagen, kommer nog ta lite tid att vänja sig vid ändå, för oss som levt under den kinesiska covid-kupolen i nästan tre år.Jag tänkte på det när jag såg en man som med en liten sprejflaska desinficerade stolen han skulle sitta på, i väntsalen, på tågstationen.Och inte långt från honom, en kvinna, tror jag det var, i full vit skyddsdräkt, munskydd, skyddsglasögon och plastvisir.Så, jag är nog inte ensam att behöva lite tid för att anpassa mig till att Kina, likt resten av världen, nu måste vänja sig att leva tillsammans med coronaviruset.Men som jag nämnde inledningsvis, det går ofta snabbt i Kina.Och de som bor här har på gott och ont fått vänja sig vid det genom åren.Jag hoppas att den erfarenheten kan vara till någon hjälp nu, i den omtumlande och säkerligen stundvis smärtsamma tid som Kina tvingas gå igenom när covid-19 drar över landet.Björn Djurberg, Shanghaibjorn.djurberg@sverigesradio.se
12/27/20223 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Elbolagets oförmåga visar hur det står till med ANC: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 23 december 2022 Pretoria fredag.Ryktet gör gällande att elen har blivit dyr därhemma i Sverige, och att det talas om ransonering, kanske på sikt, lite grann.Jag kan meddela att elen är dyr även här i Sydafrika. De gånger man har el. Här finns nämligen något som kallas “load shedding”, en fin omskrivning för planerade strömavbrott. Numera har vi minst tre om dagen, från två och en halv timme till fyra och en halv timme.Per gång.Ungefär åtta timmar om dagen är vi utan el. Jag kan gå ut och dra igång ett bullrande bensindrivet elverk. Om man orkar. Den skramlar och låter, så kvällar och nätter, ja, då får det vara tyst och strömlöst och mörkt.Orsaken till det här heter Eskom, det statliga bolag som ska förse Afrikas mest välutvecklade ekonomi med energi.På grund av misskötsel, korruption, kraftverk som går sönder, rena sabotage – så räcker inte energin till alla hela tiden. Strömavbrotten har blivit fler och längre i hela landet, och kostar näringslivet miljarder. Eskoms oförmåga att underhålla och bygga ut kraftnätet har lett till ett dubbelfel, nej, ett trippelfel.Eftersom många kraftstationer är överbelastade eller gått sönder har man dragit igång stora dieseldrivna kraftverk som står och spyr ut avgaser. Och varje gång strömavbrotten breder ut sig i slott och koja, så drar tiotusentals dieseldrivna små elaggregat igång hos de som har råd med det. Rent miljömässigt är det en katastrof, också politiskt.Eskom är bara är ett i raden av statliga företag, som till stor del styrs av ANC. Och för de sydafrikaner som beskådade ANC stora partikongress nyligen med allt mer stigande förvåning och till slut en skämskudde, så är det inget att förvånas över.Över 4000 delegater ägnade all sin tid åt rävspel, att köpa och sälja röster i olika intriger och kohandel om viktiga poster.Som grädde på moset klev den förre presidenten Jacob Zuma, numera sinnebilden för hur korruptionen kan trasa sönder landet, in i församlingen och störde den sittande presidentens inledningstal. Även om Cyril Ramaphosa nu blev omvald som ANC-ordförande, och de flesta sydafrikaner drog en lättnadens suck, så visade cirkusen att ANC i dag står långt ifrån vad det var under Nelson Mandelas dagar.ANC har alltmer blivit en käbblande klubb för mest äldre herrar och en del äldre damer som inte är intresserade av nåt annat än att tjäna pengar på sina politiska positioner. Det är en kollektiv härdsmälta. ANC:s nedåtfärd drar med sig hela landet.Jag brukar tänka att för varje strömavbrott så tappar ANC några röster till. Det har blivit ganska många hittills. Åtta timmar om dagen utan el är hanterbart för mig, men för de fattiga i kåkstäderna eller tillverkningsindustrin, så kostar det på.Jag vet inte vad årets julklapp blir i Sverige, här skulle det inte förvåna mig om det blir pannlampan.Richard Myrenberg, Pretoria
12/23/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Ett brev till mormor i juletid: Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent

Utrikeskrönika 22 december 2022. Stockholm, torsdag. Mormor, i dag ska jag klä granen. Den ska bli sådär glittrig och fin som du hade önskat dig. Jag har köpt karameller i Ukraina, glansiga julgranskulor, lamettaglitter. Om du var här skulle du säkert skratta åt alla lådor med julgranspynt, kanske hade du sagt att det är för mycket. Men det måste vara så. För det här året har varit så konstigt, mormor. För snart tio månader sedan började Ryssland bomba ukrainska städer, raketer föll ner inte långt från din begravningsplats. Under det första dygnet gick det rykten om att den ukrainske presidenten hade flytt landet, samtidigt som de ryska styrkorna närmade sig Kiev, ockuperade områden. Världen höll andan. En del experter, journalister sa i tv att det var början på slutet för Ukraina, att Ukraina inte skulle kunna stå emot Rysslands anfall, att landet skulle falla inom ett par dagar, veckor, kanske månader. Du skakar säkert på huvudet, var du nu än är. Klart Ukraina inte kommer ge upp så lätt. Du som överlevt hungersnöd, andra världskriget, kuvats i ett sovjetiskt system, sett dess kollaps, du om någon vet att man inte ger upp svårförtjänt frihet, självständighet i första taget. Under de senaste tio månaderna har jag tänkt mycket på dig. Vad du skulle ha sagt om du levde, vilka råd du skulle ge mig. Och jag vet inte, jag har inga minnen av dig men på alla fotografier ler du, som om du vill säga att det kommer ordna sig, att en dag kommer allt bli bra. Det har gått tio månader sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina, miljoner människor har flytt sina hem, städer, byar, har förstörts, människoliv, infrastruktur men landet står kvar. Sårat men mer enat än någonsin. Och när jag reste hem från Kiev för drygt en vecka sedan hade vissa skyltfönster dekorerats med julstjärnor, kulor, glitter. De jag pratade med sa att de skulle fira jul trots allt, mer lågmält, stillsamt än tidigare men ändå fira. Vi kan inte låta Rysslands president Putin stjäla julen, sa huvudstadens borgmästaren Vitalyj Klytjko. Och på torget vid Sofiakatedralen i Kiev står en julgran nu, dekorerad med vita fredsduvor av plast och julkulor i blått och gult. En bekant var förbi där när den invigdes, i ett meddelande till mig skrev hon att det kändes hoppfullt att stå där på torget och se den skina upp. Ett konstigt år mormor, men julgranen måste kläs, bli fin, en konstant i kaoset. Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se
12/22/20222 minutes, 55 seconds
Episode Artwork

Island – vackert, spännande och intressant: Carina Holmberg, Islandskorrespondent

Utrikeskrönika 21 december 2022. Göteborg onsdag.Det talas alltför sällan om Island i radio. Som Islandskorrespondent får jag emellanåt höra den synpunkten. Det lilla landet, faller lätt i medieskugga, när alla blickar riktas mot kriget i Ukraina följt av energikris, hög inflation och andra bekymmer i Europa.Men det betyder inte att det inte händer viktiga och intressanta saker i den lilla nationen.Island ligger strategiskt i norra Atlanten, precis söder om norra polcirkeln, landet är medlem i Nato, en viktig del i det nordiska samarbetet och förtjänar en plats i nyhetsflödet.Så nu kommer ett litet försök till bot och bättring.Det är superspännande!För första gången i Islands historia väcktes i december ett åtal gällande förberedelse till terrorbrott  mot två män hemmahörande på Island. Männen hade enligt åtalet tillgång till en stor mängd vapen och ammunition när de greps och har också gjort sökningar på sprängladdningar. Själva åtalet talar inte om vad det misstänkta terrorbrottet var riktat mot men i samband med att männen greps bekräftade ledamöter i det isländska alltinget att fanns som utpekade mål.Reykjavik har under hösten skakats av uppmärksammade gänguppgörelser som sägs handla om narkotikaförsäljning. Flera personer blev knivskurna mitt bland festglada människor på ett uteställe i Reykjavik och rökbomber har kastats in både mot en bar och en bostadslägenhet. En helt ny dimension av kriminalitet som inte setts på Island förut. Politisk kämpar regeringen för att hålla ihop. Trepartikoalitionen spänner över hela den politiska skalan från grön vänster till självständighetspartiet på högerkanten. Och i våras blev det riktigt knepigt när utförsäljningen av statliga Islandibanki skakades av anklagelser om oegentligheter som ledde till stora demonstrationer i protest mot finansministern Bjarne Benediktsson i självständighetspartiet medan statsminister Katrin Jakobsdottir i grön vänster fick hård intern kritik för att stå bakom försäljningen.Många frågar sig om regeringen kommer klara att hålla ihop mandatperioden ut.Men turisterna har i alla fall återvänt till Island efter pandemin. Turismen är en av Islands huvudnäringar har stor betydelse för ekonomin. Men förra årets turistmagnet, vulkanen i Geldingadalur har slocknat, men det betyder inte att det slutat mullra, pysa och vibrera på Island på flera olika sätt.Island är vackert, spännande och intressant.Det hoppas jag kunna berätta väldigt mycket mer om nästa år.Carina Holmberg, Islandskorrespondent carina.holmberg@sverigesradio.se
12/21/20223 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Partisaner firar inte jul: Milan Djelevic, Stockholm

Utrikeskrönikan tisdagen 20 december. Stockholm, tisdag.Några få dopparedagar kvar till jul...Men under min uppväxt fanns ingen dopparedag. Varken dagen före eller under själva dopparedagen – alltså julafton.Vi firade helt enkelt inte jul.Förklaringen var enkel – min fars bakgrund.Under andra världskriget, när Hitler hade ockuperat delar av Europa – och turen kom till Jugoslavien, då drog landets kung till London och en man vid namn Tito fick kavla upp ärmarna och ta sig an tyrannen.Tito och hans illa rustade, men motiverade, partisanarmé band till slut sju tyska divisioner och bidrog sannolikt till att skapa lättnader på andra frontavsnitt i Europa, där tyskarna hade kunnat skicka in mer manskap – om de inte hade suttit fast i bergen i Montenegro, Bosnien eller någon annanstans i balkanlandet, trängda av bångstyriga partisaner.Och i Montenegro fanns min far. Han var ung, betydligt under 20, och gick med i partisanarmén och vid sidan om sabotagen och bakhållen han utsatte tyskarna för, fick han politisk skolning och lärde sig bland annat att gud var en kraftigt upphaussad typ och att religion på det stora taget fick människor att fastna i missbruksträsket.Ja, ni vet storyn om det där opiumet...I och med detta rök allt det som skulle kunnat blivit fröjdefulla julaftnar, med säckavis av paket och kalleankor och allt annat som hör den här efterlängtade högtiden till... för mig alltså.I min barndom var julafton en helt vanlig dag hemma hos oss.Detta hade kunnat lämna obehagliga spår hos mig ända in i vuxen ålder, men så blev det inte riktigt. Kanske helt enkelt då jag inte hade en aning om vad jag missade. Vår familj firade nyår – så gjorde nämligen partisanerna – och då fick man en sjysst middag och glatt umgänge.Så i många år betydde julen alltså ingenting för mig heller, jag längtade inte efter den och det här med paket och presenter upptog inte min pojkhjärna. Jag anade ju dessutom att de ekonomiska förutsättningarna ändå inte fanns i hushållet.Men allt detta kom att ändra sig.När jag själv blev far bröt jag med partisan-seden. Eller eden, hur man nu vill...Att i en omgivning som varje december fullständigt vältrar sig i jul beröva barnen detta som deras kompisar var helt indoktrinerade med – det hade jag inte hjärta till. Det blev gran, julklappar och även falsk jultomte...Så, sedan ganska många år tillbaka firas, i det som blivit ett mångkulturellt hem, alltså både jul, men också chanukka och även den balkanortodoxa avskalade varianten på jul – som sker i januari.Till dig gamle partisanfar någonstans där uppe i himlen, sorry... Men om någon vecka, efter allt dopp i grytan, tar vi oss an partisanernas festdag – och då skålar vi in det nya året i skumpa och sljivovica!Ni andra som lyssnar...Från hela mig till alla er önskar jag en riktigt god jul!Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se
12/20/20223 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

På resa genom Sunderbans floddelta: Naila Saleem, Dhaka

Utrikeskrönikan 19 december 2022 På resa genom Sunderbans floddeltaDhaka måndagRyggen och benen är fortfarande stela efter allt bil- och båtåkande. Det har varit ännu en resa där långa avstånd avverkats i jakten på de berättelser som ni lyssnare snart ska få ta del av. Kroppen är fysiskt i Dhaka men hjärtat är kvar i södra Bangladesh, längs den kust där människors levnadsvillkor helt avgörs av klimatets och havets nycker. Där floder byter riktning och sveper med sig allt i dess väg. Förfädernas hem och barndomsminnena utraderade. Utmaningarna finns där som ett raster över allt jag ser och hör. Men också något annat. En uthållighet och vilja att testa smarta lösningar för att göra vardagen drägligare. Som projekten med att prova nya saltanpassade frön när man sår. Jordarna i Bagherhatdistriktet är salta, havsvattnet har trängt in i grundvattnet och när det är varmt och torrt syns de beigefärgade saltkristallerna. Så nu kör en del bönder med nya frön och provtar sin jord innan de sår. Rödbetor klarar sältan bättre än kålrabbi till exempel. I ett land där befolkningen närmar sig 170 miljoner människor är varje centimeter odlingsyta livsviktig.Resans mäktigaste är turen till mangroveträsken i floddeltat Sundarbans, den stora turistattraktionen här. Det är redan sen eftermiddag när vi kommer iväg. Dieselmotorn har ingen ljuddämpare och puttrar högljutt iväg ut i floddeltat. I mangroveträsken finns den utrotningshotade bengaliska tigern, krokodiler, apor och fåglar. En snitslad bana har skapats åt besökare så att man ska kunna uppleva naturens skönhet i säkerhet. Och framför allt lämna resten av nationalparken i fred. Skräniga tonåringar knäpper selfies i mängder men en stund sänker sig tystnaden och naturens ljud sköljer genom kroppen. När vi puttrar tillbaka åker vi förbi en oändlig mängd med fraktfartyg. De ligger på rad i floden i väntan på att få lasta av. Mongla hamn är Bangladesh näst största hamn. Det är mer trafik än vanligt för lite längre fram ligger det nyinvigda kolkraftverket Rampal. Miljöexperter har vida kritiserat regeringens beslut att låta bygga ett kraftverk så nära Sundarbans känsliga ekologi. Bangladesh är ju i allra högsta grad offer för den globala uppvärmning som de fossila bränslena bidragit till. Men landet är samtidigt mitt i steget att lämna gruppen av minst utvecklade länder i världen – och behöver mer energi för att industrin som driver tillväxten ska kunna fortsätta växa. Det är inte en helt enkel ekvation att få ihop. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.
12/19/20223 minutes, 1 second
Episode Artwork

Danska topphemliga pannkakor: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 16 december 2022 Köpenhamn, fredag.Ska man förstå Danmark ska man förstå dess mat. Jag måste få berätta om de danska pannkakorna. Men inte pannkakor i största allmänhet, här ska du få höra om de köpenhamnska så kallade rådhuspannkakorna.Det började med att det landade en inbjudan i min inkorg, den danske professorn Morten Meldal hade fått Nobelpriset i kemi och det skulle såklart firas. Köpenhamns kommun, där han bor och är verksam, var stolta så de nästan sprack och bjöd in till en ceremoni i Köpenhamns pampiga rådhus.Där skulle det bli tal, bubbel – och pannkakor.Jag läste igen.Jo, de skulle servera just pannkakor, och faktiskt inte så mycket annat. Det nämndes liksom i förbifarten, att Morten Meldal firas med rådhuspannkakor. Som om att det var helt normalt att äta pannkakor efter ett Nobelpris, och som att alla var helt med på det. Här låg ju uppenbarligen en bra story begraven.Mycket riktigt. Efter lite research hade jag lärt mig att rådhuspannkakor är en dansk festrätt som bara får serveras av Köpenhamns kommun och bara vid mycket festliga tillfällen. Rätten uppfanns på 1920-talet av en dansk krögare, som gav receptet till kommunen på villkor att det hölls hemligt och att pannkakan bara serverades i just rådhuset.Så är det visst än idag, nästan 100 år senare. Även om det finns många försök till kopior därute lär det alltså bara vara i Köpenhamns rådhus du kan äta en äkta rådhuspannkaka.Där har de å andra sidan ätits många gånger genom åren, har man något att fira eller en viktig gäst så kommer de fram, pannkakorna. Etiopiens kejsare Haile Selassie har ätit pannkakor i rådhuset. Liksom danska handbollslandslaget varje gång de vunnit EM. 1967 serverades 70 000 pannkakor när stan fyllde 800 år, och nyåret 2012 bjöds stans hemlösa på äkta rådhuspannkakor. I somras åts den för att fira danska Tour de France-vinnaren Jonas Vingegaard – och nu har alltså nobelpristagaren Morten Meldal också ätit de legendariska pannkakorna. Liksom jag, för jag nappade såklart på inbjudan och begav mig till rådhuset.Och där låg de. I en av det pampiga husets många pampiga salar, snyggt uppradade på serveringsfat. Jag försökte se ut som att jag var där för Nobelprisets skull. Borgmästaren höll ett långt tal om forskning i framkant – jag lyssnade inte så noga, glodde mest storögt på de hemlighetsfulla pannkakorna. Belgiens kung Leopold har ätit dem, och världens bästa fotbollsmålvakt Peter Schmeichel. Snart var det min tur.Jag la upp en på en tallrik och smakade.En hoprullad pannkaka fylld med vispad *censur*, struken med *censur* och överströdd med rostade *censur*.Den var såklart utsökt. Jag svalde och gick därifrån med en känsla av att ha tuggat mig ännu en liten bit längre in i den danska folksjälen.Samuel Larsson, Köpenhamn
12/16/20223 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

De sexande paren i stadens parker: Naila Saleem, Bangladesh

Utrikeskrönikan 15 december 2022 Bangladesh torsdagVi måste prata om det här med parker. Vad man gör i dem och vilken funktion de fyller i samhället.Städerna här i Sydasien är inte sällan överbefolkade och bjuder på en kakafoni av ljud som lätt kan bli påfrestande för en nordbo. Räddningen blir då stadens grönområden. De är få men ack så omhuldade av de som har turen att bo nära. Tidig morgon och dito eftermiddag är prime time. Gammal som ung kommer hit för sin dagliga motion. Det joggas och power walkas. Cricket och diverse andra bollsporter är också populära. Ibland finns ett utegym. Så långt morgonaktiviteterna. På eftermiddagarna är det selfie time. Unga tjejer och killar i sina bästa kläder och poser tar vid. Bröllopspar förevigas med blommor och vattendrag som fond. Männen samlas för att diskutera politik, ekonomi och senaste cricketresultaten. Kvinnorna passar barnen och njuter av en stunds avbrott från den krävande kökstjänstgöringen.Men det pågår också något annat. Sex. Eller åtminstone förstadiet till sex. När solen går ner och skuggorna blir långa tar de hånglande paren vid. Här bor man ofta hemma hos föräldrarna till man gift sig. Och är du son i familjen flyttar hustrun helt enkelt hem till dig och dina föräldrar. Detta system med joint family system håller så sakteliga på att luckras upp men det är fortfarande mycket vanligt i mina bevakningsländer. Och var ska man då ta vägen om man vill hångla? Relationer före äktenskapet accepteras inte av många föräldrar men lust och passion tar ju ingen hänsyn till gamlingarnas åsikter. Räddningen stavas parker.Det kan bli pinsamt. Som när jag och min då fyra-årige son besökte en liten park längs Ganges flodbank i den indiska staden Varanasi. Ungen skuttade glatt iväg. Bra att han gör av med lite överskottsenergi tänkte jag. Tills jag insåg att det inte var vinden som fick buskarna att röra sig utan hånglade par i olika stadier av lusta. Mamma vad gör de därinne undrade barnet? Jag tog honom bestämt i handen och gick därifrån.Men frågan är hur länge till som de offentliga grönområdena kommer att förbli favorithångelplatsen nummer 1. De traditionella familjevärderingarna ifrågasätts. Unga vill välja partner själva. Och att ha haft en eller två före äktenskapet är inte konstigt. Men detta gäller förstås framförallt de välutbildade i storstäderna och de som av olika skäl har råd att sticka ut lite i sin livsföring. För de många andra förblir nog parkerna förstahandsvalet när lusten slår till.Naila Saleem Sydasienkorrespondent
12/15/20222 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Respektera och älska kylan: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 14 december 2022 Stockholm onsdagKnarret under fötterna. Snoret som fryser och ljuset från det vita. Vinterkyla när den är som bäst, ändå bara hälften så kallt här, mot i sibiriska Tomsk.På 90-talet när vintrarna i ryska Sibirien var riktiga vintrar, med minus 30 reste jag till Tomsk. Det hade varit en atomolycka i hemliga Tomsk 7, norr om Tomsk. Där tillverkades kärnbränsle också för vapen. Radioaktivitet hade spritts över byar i området runt Tomsk 7 och vi åkte för att träffa människor som drabbats. En fysikprofessor från Tomsk följde med och i bakfönstret på bilen låg geigermätaren, den gav ofta utslag.Många strålskadades i byarna, men överlevde inte länge nog för att få någon kompensation.Efter vår utfärd hade fysikprofessorn ordnat övernattning på ett studenthem i Tomsk. Jag och min fixare delade rum. Det var så kallt att ett tjockt islager fanns på insidan av fönstren, så professorn hämtade ett värmeelement. Det var en brun tunn masonitskiva och gjorde inte stor skillnad. Den natten sov vi knappt, fullt påklädda och med fötterna mot masonitskivan. Som vi frös.Några andra boende såg vi inte till, men i det gemensamma köket hade någon satt på alla spisplattorna och ugnarna, utan att det gjorde någon större skillnad.På morgonen när vi hämtades av professorn i en härligt uppvärmd bil fick vi förklaringen.Husets vattensystem hade fullständigt frusit sönder, källaren var full av is, det gick inte ens att gå ned där.Med norrländska rötter och fostran har jag lärt mig respektera, men också älska kylan.Aldrig utan mössa, lager på lager, yllekalsonger och pälsfoder. Inte duscha eller tvätta sig i ansiktet innan man går ut i minus tio. Tänk vad härligt att få bylta på sig en massa kläder, åka iväg med sparkstötting eller ett par skidor och andas in den klara och kalla luften.Härligt om det finns någonstans att värma sig och om du har det du behöver för att klara kylan.Men fruktansvärt när värmesystem slås sönder, som nu i krigets Ukraina eller som i halvt avfolkade ryska sibiriska byar där ingen service längre finns.Jag har förgäves försökt pådyvla mina närmaste sånt jag själv fick lära av norrländska föräldrar om kylan.Särskilt svårt är det med han, som verkar ha nåt fel på sin inre termostat. Hans största rädsla är bli för varm. Så kylan är alltid en total överraskning, mössa och luva är obekvämt, helst skulle han alltid gå i sandaler.När han kommer in från att ha frusit ute i tio minus, klagar han direkt på värmen inomhus och gör det otänkbara - öppnar fönstren - och rubbar också hustermostaten. Det blir väldigt varmt, vi eldar för kråkorna som pappa skulle ha sagt.Maria Persson Löfgren för P1 morgon
12/14/20223 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Tårar för barnbrudens mörker: Johan-Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönikan 13 december 2022. Stockholm LuciadagenHon var klädd i en vit klänning.Puffiga ärmar, uppklädd.Men hos henne fanns inget ljus, ingen värme.Hennes mamma hade borstat hennes långa mörka hår. Det blev lent, helt utan tovor.Hon var redo för giftermål.Men, hon  visste ju inte ens vad giftermål var, hon ville ju bara leka, men blev borttvingad till en 29-årig man. Själv var hon sex år.På sitt religiösa bortlovande i församlingslokalen i Istanbul hade hon en leksak i handen. Förstod inte vad som hände.Dagen efter våldtogs hon första gången.Hon var sex år då, sedan följde 18 år av sexuella övergrepp och våldtäkter. Misshandel. Hon fick aldrig gå i skolan, föräldrarna var emot utbildning.Hon tvingades lyda sin make, annars skulle ”änglarna förbanna henne och hon skulle brinna i helvetets eldar”. Det fick hon höra av sina föräldrar.Pappan var en ledande person inom en sektliknande religiös församling.Konservativ.I 18 år levde hon i sitt eget mörker utan gryning. Förtryckt, nekad både rättigheter och utbildning. Födde ett barn som togs ifrån henne.Hon trodde till och med att barnäktenskap var normalt. Att det var så det skulle vara.Men i ung vuxen ålder hörde hon ett radioprogram, där barnbrudar som lyckats fly och bryta sig loss vittnade, där expert pratade. De sa att det finns hjälp att få.Hon förstod äntligen att allt var fel. Hennes familj, hennes liv.Hon lyckades fly, lämna sin man. Sina bojor.Händelsen har väckt stor uppmärksamhet i Turkiet och fördömts av alltifrån människorättsorganisationer till religiösa samfund och parlamentariker. Men några har försökt att försvara den religiösa sekten, sagt att händelsen är isolerad, eller överdriven.Men faktum är att barnäktenskap inte är något nytt i Turkiet, nästan 17 procent av alla äktenskap inkluderar en person som ingått äktenskapet innan sin 18-årsdag.Värst är det i avlägsna landsbygdsområden och bland konservativt religiösa grupper.Kvinnan som tvingades in i ett äktenskap som sexåring har brutit sig fri och hennes lidande har skapat en debatt som kanske kan rädda någon från att gå igenom det helvete hon själv tvingades leva.Och medan tankar om mänsklighetens brister jagar sinnesron kan vi åtminstone i Sverige idag söka tröst till minnet av ett helgon – som i den mörka vinternatten sprider ljus och värme.Bakom ögonlocken kommer tårar att bränna av körernas sång, låt de flöda fritt av lycka över att vara fri.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
12/13/20223 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Den dramatiska tyska historien och mobilen: Daniel Alling, Leipzig

Utrikeskrönika 12 december 2022. Leipzig, måndag.”Runter mit dem Handy!”Ner med mobilen, sa mannen bredvid mig på läktaren bestämt.”Men jag ska bara twittra lite, yrkesmässigt”, sa jag.”Vad är det du inte förstår? Sitter du här engagerar dig du dig, om inte förtar det magin även för mig”, sa han och det fanns inget mer att diskutera.Igår kväll kom den barske mannens exempel för 10 år sen i Dortmund tillbaka till mig här i Leipzig.Jag hade köpt biljetter till Juloratoriet i Bachs egen kyrka, Thomaskyrkan. För en som matats med Bach sen barnsben var det en storartad upplevelse att sitta intill Bachs grav och höra musiken på det ursprungliga stället.Den berömda inledningen hade knappt klingat ut förrän jag noterade att bänkgrannen satt och surfade och skrev meddelanden.I den korta pausen mellan tredje och fjärde kantaten sa jag till.Mannen blev perplex av frågan, det märktes, men utan att klaga sa han, inga problem och sen kom den inte upp igen.Bra där, det är sannerligen en konst att kunna ta en vänlig tillsägelse på ett icke-passivaggressivt sätt också.Och resten av konserten, när mobildistraktionen var borta, flödade tankarna. Plötsligt slog det mig att Bach, Luther och reformationen och Nietzsche och Wagner och murens fall 1989 med flera viktiga personer och händelser, har sina vaggor just i det här området i Tyskland, i en ungefär drygt 10 mils radie i alla väderstreck rakt ut från Leipzig.Och flera av de mest intensiva måndagsdemonstrationerna mot den nuvarande regeringens energi- och Rysslandspolitik genomförs också i städer i det här området och det händer att på dem den ”tyska riket-fanan” svingas av någon Reichsbürger.Ja, det slog mig där i Bachmusikens brus att den tyska historien är så dramatisk, inte minst med Leipzig som utgångspunkt, så full av omstarter, delningar, murar, krossade livsöden, förlorade livsverk och ändrade gränser, händelser så stora att steget till farlig bitterhet för en del inte som råkar ut för den inte blir så långt och att det nog måste tas med som en viktig grogrund i alla fall till varför vissa tyskar, trots demokratins otroliga stabilitet i landet sen årtionden tillbaka, uppenbarligen drömmer om något annat.Det är nog ingen tillfällighet att den misstänkte ledaren för terrorgruppen, den 71-årige adelsmannen, Henrik XIII, tydligen har förlorat flera av sina mångåriga rättstvister för att få tillbaka fastigheter och ägodelar som tvångsomhändertogs ifrån hans släkt under DDR-tiden.Det finns förstås flera andra förklaringar, som jag berört i rapporteringen, och bara för att man utsatts av den dramatiska, så ofta omvälvande tyska historien, så urskuldar det förstås ingen statskuppsvilja. Men denna faktor, tror jag nu efter mina mobilfria och tankeflödande kväll under Thomaskyrkans höga valv och till Bach eviga musik, måste med i ekvationen om man vill förstå.Så nästa gång på en konstupplevelse eller idrottsevenemang du störs av någon som hellre håller på med mobilen, våga luta dig fram och väs ”runter mit dem Handy” och se, dina tankar kommer flöda.Daniel Alling, Leipzig daniel.alling@sverigesradio.se
12/12/20223 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Sjukhuset som saknar både medicin – och patienter: Sara Heyman, global hälsokorrepondent

Utrikeskrönika 9 december 2022. Stockholm fredag,När jag jobbade som sjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset svor jag nästan högt vid de tillfällen det visade sig att ett läkemedel som någon av mina patienter behövde inte fanns på avdelningen. För det innebar en del merjobb, och inte av det roligare slaget.Först behövde man gå in i läkemedelsautomaten igen, som hade en touchscreen från helvetet. En pekskärm mer eller mindre likgiltig för beröring är ingen humörhöjare för en stressad sjuksköterska på ett kvällspass. Sen, om man kom så långt, kunde man i bästa fall se att läkemedlet i fråga fanns på en annan avdelning på sjukhuset. Nästa steg var att ringa till avdelningen, där en annan stressad sjuksköterska kanske till slut svarade, och be snällt.Sen gällde det att bevaka rörposten, ett transportsystem som jag alltid tyckte kändes lite science fiction, trots att det förmodligen var det mest analoga av all teknik på sjukhuset, men som jag aldrig blev hundra procent vän med.Jag påmindes om det här när jag nyligen besökte ett sjukhus i Liberia, i Västafrika. Där fanns inga touchscreens, ingen rörpost och inga läkemedelsautomater. Nej, det hade ni inte, och inte heller jag, väntat mig. Men – och här kommer det som ändå överraskade – det fanns inga läkemedel över huvud taget. Faktum är att det inte heller fanns några patienter, med ett par undantag. ”Invånarna vet att det inte finns några mediciner, så de kommer inte hit”, förklarade en sjuksköterska.I normalfallet är det inte heller sjukhuset som har läkemedel, förklarade han vidare. Patienterna kommer och får en ordination. Men läkemedlen får de skaffa själva på ett apotek, en bit ifrån sjukhuset. Det gäller även dropp, och materialet som behövs om något ska ges intravenöst, som droppaggregat, sprutor och infarter. Det får patientens anhöriga, på leriga och skumpiga vägar, åka och införskaffa för pengar de förhoppningsvis har.Men just nu fanns det alltså inget att hämta ens på apoteket.Sjukhussalarna bestod av rum med tomma sängbottnar med mer eller mindre hela myggnät över sig. För det fanns heller inga madrasser. Och för tillfället fick personalen ingen lön, eftersom det var slut i kassan.Jag lärde mig mycket i Liberia, men kom nog hem med fler frågor än svar om hur man kan få till fungerande sjukvård i ett av världens tio fattigaste länder. Ett land där varje förutsättning är en utmaning – en väg det går att köra på, en ledning det finns rent vatten i, en ambulans som går att starta.Jag tror inte att det ger så mycket att jämföra Karolinska universitetssjukhuset med det jag besökte i Liberia, som för övrigt var en enklare klinik på landsbygden och inte så att säga Karolinskas motsvarighet i Monrovia. Jag kunde ändå bara inte låta bli att påminnas om min egen erfarenhet av jakt på läkemedel.Man kan väl bara konstatera att det, oavsett teknologisk nivå, är mycket som krävs för att sjukvård, av vilket slag som helst, ska fungera.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
12/9/20223 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Trumps tuffa tid: Cecilia Khavar, Atlanta

Utrikeskrönikan 8 december 2022 Atlanta, torsdag morgon.När förloraren i Georgias senatsval, republikanen Herschel Walker, igår natt dök upp på storbildsskärmen för att erkänna sig besegrad, buade folk omkring mig inne i balsalen på segraren och demokraten Raphael Warnocks valvaka. DJ:n spelade ”Hit the Road Jack” åt Walker, fotbollsstjärnan och Trumplojalisten, som nu förkroppsligar det senaste i raden av Donald Trumps misslyckanden. ”And don´t you come back no more”, sjöng de skadeglada firarna. Och efter år av kontroverser , utredningar och tidigare otänkbarheter ser det nu ut som att det på bara en månad är allt fler republikaner som börjar känna likadant för Trump själv. Att de kanske helst ser att han inte kommer tillbaka igen. För sen det i november stod klart att flera av de kandidater han stöttat i mellanårsvalet förlorat i viktiga nyckelstater, och sen Donald Trump en vecka senare meddelade att han ställer upp i nästa presidentval, så har det gått utför för Trump.För några veckor sedan bjöd han in världsstjärnan Kanye West, Ye, på middag trots Ye´s upprepade antisemitiska uttalanden, dessutom tillsammans med en av de mest ökända högerextremisterna och sexisterna i landet. De satt där och åt på altanen till lyxvillan på Trumps ägor i Florida. Fördömanden följde från andra republikaner, mer eller mindre uttryckliga.Sen hävdade Donald Trump att det nu framkommit ytterligare bevis för att valet 2020 stals från honom. Och skrev på sin plattform Truth Social, att ”fusk av den här omfattningen tillåter att regler och lagar rivs upp, till och med de i konstitutionen”.Det visade sig vara lite väl magstarkt för en del av hans partikollegor, som fördömde även det. Sen: samma dag som valet här i Georgia kom en dom mot Trumps familjeföretag i New York, gällande bland annat skattebrott. Han själv var inte åtalad, men nyheten lades direkt till på listan av bakslag för den tidigare presidenten just nu.Och idag är Donald Trump i större politisk fara än kanske någonsin. Visst absolut, efter den blodiga stormningen av kongressen för snart två år sedan, tog flera republikaner tydligt sina händer från honom. Men de flesta för bara en kort stund. Snart var ledare i partiet på plats hemma i presidentens soldränkta Palm Beach-anläggning Mar-a-Lago igen. Och 6 januari försökte man tala om så lite som möjligt.Jag tänker ibland på ettårsdagen efter attacken då marmorkorridorerna ekade tomma på republikaner, i princip ingen i partiet var där för att hedra de poliser som riskerat sina liv för deras, i princip ingen var där för att minnas det blodiga försöket att förhindra ett fredligt maktskifte i folkets hus. De var för rädda för att stöta sig med Donald Trumps mäktiga väljarbas, som älskar honom.Men nu. Nu tycks ändå fler och fler inom Republikanerna se en framtid för partiet utan Trump. De inser att årets val är det tredje på raken där partiet gjort ett dåligt resultat, mycket på grund av den tidigare presidenten. Och förlusten i Georgia kan bli ett slags avstamp för den uppgörelse internt om Trumps roll i partiet och riktningen framöver, som republikanerna nu tvingas till.Cecilia Khavar, Atlanta Georgiacecilia.khavar@sverigesradio.se
12/8/20223 minutes, 58 seconds
Episode Artwork

En julsaga på rim: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 7 december 2022 London, onsdag.Landets gator är nu pyntade med kulor, färg och ljus.På marknaderna säljs glögg, christmas pudding och granar till varje hus.Såhär i jultider får ni en krönika på rim, det ska nog gå – men jag ber på förhand om ursäkt för ett nödrim eller två.För att ha koll på allt som händer här i landet i december har vi bytt ut julkalendern mot en brittisk strejk-kalender.Efter varje dags lucköppning vi vet, vilka som just denna dag tänker ställa in sin verksamhet.Tågpersonal har strejkat i månader och kräver högre lön, fler och fler fack har nu anslutit sig till den kön.Vi får väl se vad tomten i år väljer för fordon när klapparna ska delas ut.Brevbärare strejkar också, så posten har försenats efter fackets beslut.Ambulanspersonal och sjuksköterskor har också sagt nej till föreslagna löneavtal.Efter besparingar och pandemi har sjukvården gått på knäna i åratal.Fack och arbetsgivare sätter nu hårt mot hårt.En kall vinter råder, där många har det svårt.När mycket av pengarna äts upp av en rekordhög inflation, finns knappt nåt över till klappar, kalkon eller annan jultradition.Om ens räkningarna för el och gas gått att betala - konsekvenserna för hushåll runtom i landet är kolossala.Hos många familjer råder ingen julefrid.Befinner vi oss i Charles Dickens "En Julsaga" i modern tid?När föräldrar sitter med tomma fat för att barnen ska kunna få mat.Andra berättar hur de inte har råd att slå på värmen hemma.Alla får samlas under filtar i ett rum – även om man bor i en femma.Jag inser att det är en deppig bild jag målar opp, men det finns ljusglimtar i mörkret – sånt som ger hopp.Som bagaren som öppnat sina dörrar för de som behöver värma sig – en eldsjäl.Butiker som ger rabatter, hjälporganisationer, grannar som vill varandra väl.Ett minst sagt omvälvande år går mot sitt slut: två premiärministrar, Johnson och Truss, har sparkats ut.Efterträdaren Rishi Sunaks premiärministerskap börjar nu ta form, frågan är om han kan rida ut denna politiska och ekonomiska storm.Mitt i all turbulens somnade drottning Elizabeth in på slottet i Skottland.En konstant i det brittiska samhället försvann – nu klipptes historiska band.För första gången på sjuttio år är monarken en kung.Charles den tredje tillträdde på tronen, 73 år ung.Med öppna strider mellan prinsarna: Harry och Meghan mot William och Kate, så verkar stämningen inom kungafamiljen inte vara great.När nu släkt och vänner ska samlas runt bordet och fira jultraditioner, är det kanske skönt att veta att även kungahuset har stela familjerelationer.Jag sätter i alla fall mitt hopp till 2023 när vi snart vänder blad.God jul, önskar Stephanie Zakrisson från Storbritanniens huvudstad.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
12/7/20223 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Hoppas inte Sverige får vänta lika länge som Albanien: Andreas Liljeheden, Tirana

Utrikeskrönikan 6 december 2022 Tirana, tisdag.Jag är här i Albaniens huvudstad för toppmöte mellan länderna på Västra Balkan och EU. De har de här mötena lite då och då men dagens träff är ändå unik – det är första gången det äger rum i ett icke EU-land.På dessa möten blir det alltid en diskussion om ländernas vara eller inte vara i EU. De är alla antingen formella eller potentiella kandidater för att bli medlemmar. På sikt i alla fall.När jag kom hit igår kväll gick jag ut på stan för att prata med vanligt folk om hur de ser på EU-medlemskapet. Alla jag träffade såg en framtid i EU. De vill gå med. Men många är också trötta på att vänta.Och just Albanien segdragna strävan mot att bli EU-medlem är intressant då man kan dra tydliga paralleller till Sveriges och Finlands Natoansökningar. Albanien ansökte om EU-medlemskap redan 2009 men det var först i somras som man kunde påbörja förhandlingar. Att det tog så lång tid berodde inte bara på Albanien utan i mångt och mycket på Nordmakedonien. Länderna har ansökt var för sig men deras ansökningar har buntats ihop i EU kretsen.Otur för Albanien då Nordmakedonien har haft stora svårigheter att få grönt ljus för start. Det började med att Grekland la in sitt veto mot att påbörja förhandlingar då Makedonien också är namnet på en region i Grekland. Det tog flera år av bråk innan Makedonien till slut gick med på att byta namn till Nordmakedonien. När väl det hindret var passerat kom ett annat EU-land, Bulgarien, och ställde sig på tvären.Det blev ett nytt infekterat bråk, denna gång om ländernas nationella identitet. Kortfattat kan man säga att Bulgarien menar att Nordmakedonien snyltar på deras historia, kultur och språk. Så Nordmakedonien fick vänta ytterligare. Och det fick även Albanien.Den här situationen där två länder vill gå med i ett internationellt samarbete, men inte släpps in för att en medlem säger nej av inrikespolitiska skäl, visst känns det bekant.Det liknar Sveriges och Finlands Natoprocess.  Vi ska också gå hand i hand in i alliansen. Men hindras av främst ett land, Turkiet, som menar att vi inte gör tillräckligt för att bekämpa terrorism. Här är också tydligt att det är Sverige som Turkiet ser som det stora problemet och det är tvisten mellan Sverige och Turkiet som i viss mån hindrar Finland från att komma in. Det finns dock en väsentlig skillnad. De flesta räknar ändå med att Sverige och Finland ska släppas in  i Nato inom en nära framtid. Vi får i alla fall hoppas att det går fortare än det har gjort för Albanien och Nordmakedonien i EU-processen.För Albanien tog det 13 år innan man ens fick börja förhandla om medlemskap. För Nordmakedonien tog det 18. Andreas Liljeheden, Tirana andreas.liljeheden@sverigesradio.se
12/6/20223 minutes, 1 second
Episode Artwork

Det blåser kring nollcovid: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 5 december 2022 Peking, måndag.Där Kinas nollcovidpolitik tycks ha nått vägs ände.Efter nästan tre år med strikta pandemirestriktioner, är det som en vind dragit in över Kina.Den virvlar runt på gatorna, och där den drar förbi stängs teststationer för covid-19.Masstesternas tid är förbi, tjuter vinden och blåser upp till storm.En storm som häromveckan drog in över flera städer och universitet, och förde med sig protester mot nollcovidpolitiken. Men också mot censuren. Och på sina håll, mot regimen.En storm som tillsynes tvingades bedarra, när den bröts mot kommunistpartiets omfattande säkerhetsapparat.Men som inte försvunnit, utan bytt skepnad.Och den har de senaste dagarna blåst bort några av de retoriska fundament som legat till grund för den strikta politiken.Coronaviruset har i statskontrollerad media och från regeringsföreträdare plötsligt beskrivits som ett svagt virus, nästintill ofarligt.Inte längre det stora samhällshotet som vi blivit tillsagda att frukta under snart tre år.Och vaccineringsgraden bland de äldre, som varit relativt låg, sägs nu ska höjas.Kanske är det tomma ord som vinden för med sig.Men faktum är att Kina de senaste veckorna rapporterat rekordstor smitta, med corona-fall i princip hela landet.Och trots det, har flera städer den här veckan börjat lätta på restriktioner.Visserligen med små steg, men det här är något nytt. Och borde göra det mycket svårt att återgå till någon slags nolltolerans nu när antalet fall är så många och vintern står för dörren.Men, förändringens vindar tycks blåsa olika starkt, på olika håll i Kina.I söder för den med sig större lättnader.Men på andra håll rapporteras om fortsatta nedstängningar.Och i Peking har frustrationen varit stor under helgen, då teststationerna för covid-19 till stor del plockats bort, men kravet på färska covid-test på många platser finns kvar.Konsekvensen har varit extremt långa köer till de få teststationer som vinden skonat.Det är väl så, när en storm drar in, att kaos och förvirring riskerar följa i dess spår.Och det kommer av allt att döma bli en blåsig vinter i Kina.Men för mig, och vad jag gissar många andra, är det ändå som en sten lyfts från axlarna.En sten som vilat tungt under nästan tre år.Och förhoppningen är att när ovädret väl dragit förbi, så kan vi se fram emot en ljusare morgondag.Björn Djurberg, Peking bjorn.djurberg@sverigesradio.se
12/5/20222 minutes, 48 seconds
Episode Artwork

VIP inte fint nog för de allra finaste i Qatar – Cecilia Uddén, Jerusalem

Utrikeskrönikan 2 december 2022 Jerusalem, fredag.Och politiseringen av Fotbolls-VM går inte ju över. Iranska frihetsflaggor och regnbågssymboler förbjudna, palestinska flaggor tillåtna, israeliska journalister bespottade och ord som kvinna och frihet portade.Men från att aktivister känt sig modiga om de smugglat in en regnbåge och journalister tuffat till sig mot Qatars polis eller suttit i sanden och tittat på VM med migrantarbetare som aldrig skulle haft råd att komma till de arenor de varit med och byggt, så börjar det sjunka in att pengar ändå kan överrösta allt, att varken Qatar eller FIFA bryr sig om vad regnbågsliberala människorättsförsvarare fäktar om.Qatar kritiseras ju inte bara för att migrantarbetare dött av värmeslag och att homosexuella blir inlåsta i underjordiska celler, utan också för att landet saknar fotbollskultur. Och oron över att ingen skulle sitta på läktarna och vråla sitt stöd åt landslaget, ledde till att Qatar hyrde in fotbollssupporters. New York Times lyckades prata med några av de 1500 fotbollsfans som redan i oktober flögs in från Libanon, Egypten och Algeriet för att lära sig Qatars nationalsång och ett antal ramsor. Unga män från länder med hög arbetslöshet och ekonomier i fritt fall, som nu fick hotell, mat, matchbiljetter, flyg och ett litet stipendium i utbyte mot att de satt i vinröda T-shirts och hejade på Qatar.I Qatar har det förresten också gått inflation i VIP lounger. Att vara VIP, en very important person, är nu så banalt att det finns VIP lounger med ännu rödare matta, ännu finare buffet – lammlägg, tonfiskstek,  öl vin och champagne trots förbudet. Och för de allra finaste, som Jared Kushner, Ivanka Trump, Saudiarabiens kronprins Mohamed Bin Salman och Emiren själv, finns VVVIP – där man kan anlända i helikopter och transporteras sista biten i mercedes utan att behöva befinna sig i samma rymd som plebejerna.En VVVIP biljett kostar 5000 dollar men i gengäld serveras man en sexrättersmåltid med de allra dyraste champagne-, whiskey- och cognacsorterna i världen.När FIFA-chefen Gianni Infantino inför VM-starten höll sitt märkliga och hånade tal, fanns det de som nästan tyckte synd om honom när han blottade sin  underdånighet gentemot Qatar och istället gick till attack mot Europa som borde be om ursäkt för sin historia, inte Qatar, som han sa.Men nu, på VM:s tolvte dag, börjar en annan insikt sjunka in – att Infantino varken är lobotomerad eller obegåvad utan tvärtom listig nog att hålla ett tal fullt av irrgångar som västmedia kunde avfärda som förvirrat, medan det i själva verket var skickligt anpassat till  just de FIFA medlemmar som är de som kommer att se till att han får sitta kvar.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se 
12/2/20223 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

Fotboll och politik på blodigt allvar: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönika 1 december 2022. Bogotá, torsdag.Till skillnad från Sverige kan politiken i Latinamerika vara så nära liv och död att känslorna lätt tar över.Därför blir sport och politik här ofta en härlig blandning i vardagssamtalen, särskilt nu när herrarnas VM-fest i fotboll pågår i Qatar.I Argentina kan man inte undvika frågan vem som är bäst, Messi eller Maradona. Meningarna bland argentinarna är delade och inte sällan dyker argument upp som handlar om saker som inte har med själva fotbollen att göra.Att Maradona öppet tog ställning för vänstern, blev kompis med Fidel Castro och Hugo Chavez ses av en del argentinare som en del av hans storhet, av andra ses det snarare som naivitet.Messi har aldrig uttalat sig om politik. Han har heller inte haft problem med droger, brukar fansen påminna.Då kontrar Maradona-fansen: Nej, Messi talar inte politik, men han GÖR politik, reaktionär politik, säger de –- och pekar på att Lionel Messi får betalt från monarkin Saudiarabiens turistbyrå för att marknadsföra landet.I grannlandet Brasilien, lika fotbollstokigt och genompolitiserat som Argentina, blir också fotboll politik.Den högerkonservative Jair Bolsonaros anhängare har gjort landslagströjan och den gröngula flaggan till sina symboler, vänstern – som vann presidentvalet för en månad sen – försöker återerövra flaggan och tröjan. den tillhör oss alla, säger de.På sistone har striden gällt de två landslagsspelarna Neymar och Richarlison.Megastjärnan Neymar kampanjade öppet för Jair Bolsonaro inför valet. Han, och flera andra i landslaget samt tidigare brasse-stjärnor så som Romario, Ronaldinho och Kaká.Halva Brasilien, de som röstade bort Bolsonaro i valet, vill inte att Neymar gör mål i VM … än mindre efter det att fotbollsstjärnan sagt att hans första mål i Qatar kommer han att tillägna just Bolsonaro.För denna halva i Brasilien blev det en stor lättnad att den som gjorde målen i öppningsmatchen mot Serbien blev en annan spelare – och inte vilken annan spelare som helst.Det var Richarlison … som är den ende spelaren i landslaget som har stått upp mot Bolsonaro.Richarlison, som startade en kampanj för inköp av covid-vaccin när presidenten vägrade köpa och hans landsmän höll på att dö som flugor under corona-pandemin …Richarlison, som stått upp för Amazonas och hbtq-personers rättigheter som han ansåg var under attack under fyra år med Bolsonaro.En brasiliansk skribent skrev i spanska tidningen El Pais efter öppningsmatchen: Att det var Richarlison och inte Neymar som gjorde målen är kanske ett hoppfullt tecken för framtiden i vårt land.Ja, fotboll kan vara på blodigt allvar här i Latinamerika, där politiken ofta är på liv och död.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se
12/1/20223 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

Vi har nått en point of no return: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 30 november 2022. Bangkok onsdag.Tänk dig följande. Du sitter i en båt som ska ta dig från en Indonesisk ö till en annan. Solens strålar glittrar i det turkosblå havet. På håll ser du den kritvita sandstranden som du närmar dig. Allt ser perfekt ut, till och med bättre än på bilderna du sett på nätet. När båten kommer allt närmare stranden ser du hur solen blänker i något som ser ut som diamanter utströdda längs vattenbrynet. Men nära stranden ser du flaskor, påsar och annat skräp av plast som ligger i drivor längs vattenbrynet. Det var inte diamanter strösslade över sanden som reflekterade solens strålar. Det är plast.Sydostasien är en av de platser i världen som drabbats värst av nedsmutsning av haven. Indonesien, Vietnam, Filippinerna, Kambodja, Malaysia och Thailand har alla långa kuster och har de senaste åren sett hur mängden skräp som sköljs upp på ständerna ökat markant.Det är framför allt i samband med monsunregnen man ser hur illa det är. De kraftiga regnen spolar då med sig delar av eller hela soptippar ut i floder och vattendrag som sedan hamna i havet där avfallet spolas tillbaka upp längs kusten. På andra håll dumpas allt möjligt avfall, sopor och byggrester direkt på stranden. Tanken är att tidvattnet ska städa stranden under natten. Ett sopsystem som inte håller.Det är inte bara de områden nära städer och bebyggelse som drabbas. Raja Ampat i östra Indonesien, är ett glest befolkat område, ändå täcks många stränder av plast och sopor som kommer med vindar och strömmar i havet.Det vi ser ovan ytan är bara en liten del av vad som finns i haven. Under de senaste åren har jag själv sett när jag dyker hur havsbotten och reven blir allt mer nedsmutsade av sopor.För en tid sedan dök jag tillsammans med några Indoneser utanför Bali. Under ett enda dyk plockade vi upp sammanlagt 10 kilo skräp. Det är allt från plastpåsar, tandborstar, svarta sopsäckar, flipp-flopps till plastleksaker. Ja, allt du kan tänka dig.Vi skar bort stora fiskenät av syntetmaterial som fastnat i reven och blir till dödliga fällor för fiskar, sköldpaddor och andra djur som lever bland korallen.Flera studier har visat att det inte bara är plasten vi ser i haven som är dödlig. Små plastpartiklar, så små att man knappt kan se dem, flyter omkring i vattnet. Fiskar och andra djur tror det är mat och sväljer plasten som blir en dödlig diet. Ett exempel på djur som tydligt drabbas av plasten i havet är sköldpaddor. Nyligen hittades en död sköldpadda på en strand i Thailand. Den lokala veterinären beslutade att göra en obduktion av den 20 kilo tunga skalman. I magen hade sköldpaddan över 2 kilo skräp. Som proppar satt plasten i magen och ledde till en långsam död. Vid klimatmötet i Egypten nyligen kom inga beslut om hur man ska stoppa nedskräpningen i haven. Men det man kom överens om var bland annat att en fond ska inrättas för skador och förluster, där fattigare länder som är offer för de extremväder som förvärras av de rikare ländernas utsläpp ska kompenseras. Frågan var omtvistad på mötet. Hur mycket pengar som ska gå in i fonden och vem som ska få ta del av dem. Frågan är också hur pengarna ska användas. Jag har en idé. Om ”fattiga” länder inte får hjälp med utveckling och utbildning av sin befolkning om återvinning och sophantering av de rikare så går det snart åt helvete på riktigt. Och efter att ha sett med egna ögon hur det ser ut under havsytan är jag rädd för att ”Point of no return” redan är passerad. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
11/30/20223 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Träden vi älskar: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, tisdag.Det började som ett vanligt snöfall. Vi blev glada när flingorna föll. Det blir ju så vackert, ljust och tyst när allt bäddas in i det mjuka vita.Sen började det knaka i skogen. Plötsligt föll inte bara tung snö från himlen, själva träden tappade handlöst sina grenar med ljudliga brak.Och så var det grannens äppelträd. Det finaste, med de godaste äpplena. Det som gav bästa skuggan. Det som vuxit sig ståtligt i sjuttio år och klarat många oväder. Den här gången blev snön mer än de gamla knotiga grenarna kunde bära. Trädet bröts itu. Det hugger i hjärtat, säger grannen, som ångrar att hon inte gick ut i tid för att försöka borsta bort snön.Sen kom fler vittnesmål: Någon hade förlorat gamla hundraåriga syrener med vackra, högväxta virade stammar, perfekta klätterträd för alla barnen. Någon vittnade om ett dramatiskt plockepinn av nedrasade grenar över gravarna på skogskyrkogården. En annan om bärbuskar som förstörts, klätter-rosorna, åtta-meters björkarna som på sina håll böjts ända ner till marken.Men, vad är det som händer? Aldrig betedde sig väl den norrländska granskogen på det här sättet? Bara brakade ihop av ett rejält snöfall?Jag ringer en trädexpert som varit i branschen länge. Har han sett något liknande? Näe, aldrig på de femtio, sextio år han kan överblicka har ett kraftigt snöfall skadat så mycket träd och växtlighet samtidigt i och runt Stockholm, säger han.Snökanonen har enligt meteorologerna uppstått när kall luft från Finland dragit in över en ännu varm Östersjö. Det varma vattnet avdunstar och fångas upp av de kalla vindarna och måste sedan trilla ner nånstans. I det här fallet som snö över min och andra trädgårdar. I ett varmare klimat kan atmosfären bära mer vattenånga, det vet forskarna. Men om det betyder fler tunga snösmockor, eller mer regn, det kan de inte säga.Enligt trädexperten har i alla fall huvudstadens träd prövats hårt de senaste åren. 2018 och 2019 var det torkan, sen kom en blöt vår med mycket vatten i marken som plötsligt frös till is. Och så nu den tunga snön som bryter sönder och lämnar djupa sår.Men även sargade träd kan läka. Med mycket buntband, el-tape och plastsäckar går det ibland att binda ihop och rädda även gamla äppelträd. Så Maria, om du lyssnar, kom över så ska du få namnet till en riktigt bra arborist.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
11/29/20223 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

En dammig mugg vid drömfabriken: Roger Wilson, Los Angeles

Utrikeskrönikan 28 november Los Angeles, måndag.Redan tidigt på morgonen irrar de första turisterna runt på Hollywood Boulevard i Los Angeles – många på jakt efter något spår av den mytomspunna drömfabrikens glamour eller stjärnglans.På samma trottoar där de kända namnen avlöser varandra på stjärnorna på det som kallas för The Hollywood Walk of Fame sitter en hemlös kvinna med sina ägodelar utspridda runt sig. Ja, hon sitter faktiskt precis intill stjärnan som bär Marilyn Monroes namn. När turisterna tar bilder på den flinar kvinnan och säger något ironiskt om att Marilyn verkligen fått hedersplatsen på gatan – precis utanför entrén till McDonalds.Jag och min kollega Lisa Bergström från kulturredaktionen är på reportageresa i drömfabriken, bland filmarbetare, myter och filmhistoria. Och på Hollywood Boulevard, där kändisarna en gång om året går på röda mattan på väg in till Oscarsgalan, så känns den slitna och smutsiga gatan trots allt som en bra symbol för en filmbransch som inte längre riktigt orkar upprätthålla illusionen om sig själv. Berättelsen om Hollywood Boulevard är snarare socialrealism och diskbänksrealism än färgglad musikal.Till och med prisgalorna har ju blivit allt mer kantstötta. Ett knytnävsslagsmål blev det bestående minnet av det här årets Oscarsgala. Och det är fortfarande oklart om den skandalomsusade Golden Globe-galan ska lyckas göra en comeback nästa år. Kanske är det därför inte ens souvenirbutikerna verkar tro på filmstjärnor längre. Det är tröjor med artisten Bad Bunny som säljer mest just nu, berättar expediten i en av affärerna. Rester av det klassiska Hollywood hittar jag på de bakre hyllorna i butiken. Några glas med Elvis-tryck och en dammig mugg med Marilyn-motiv.Men själva filmkonsten har förstås väldigt lite att göra med souvenirshopparna och galamaskineriet. Att få prata med filmarbetare om detaljer som längden på mantlar i superhjältefilmer, eller omsorgen om att hitta den perfekta platsen för en dansscen mitt på en bergssluttning är förstås mer talande om hantverksstoltheten och kärleken till filmen inom den amerikanska filmindustrin.Och på Oscarsmuseet kan jag inte slita mig från väggen där legendariska tacktal från Oscarsgalan visas efter varandra. Inte bara för tårarna och de starka känslorna. Utan också för att årgångarna visade efter varandra blir till en följetong om hur även en uppblåst gala speglar tidsanda, politiken och samtiden. De där tacktalen och deras genomslag är en av de få superkrafter som Drömfabriken fortfarande har, även om den hänger på att galans tittarsiffror inte sjunker ytterligare.Roger Wilson, USA-korrespondent.roger.wilson@sverigesradio.se
11/28/20223 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

I allmänhetens trygga händer: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 25 november 2022. Paris fredag.Jag reagerar först inte över beloppet på kortkvittot, för jag tänker kronor, 580 kronor. Men det är inte kronor, inser jag sen.Det är euro. Taxiresan från flygplatsen till hemmet som brukar kosta 58 euro, det vill säga drygt 600 kronor, fick sig en extra nolla där i den dunkla i Parisnatten och gick på 580 euro det vill säga drygt 6000 kronor. Jag har mig själv att skylla, för jag godkände själv blåsningen så att säga genom att knappa in min kod, men det måste ju bara handla om ett misstag.  Så hur får jag tag på chauffören?  Han har, med en ovanligt prydlig handstil, skrivit både destination, klockslag och bilens registreringsnummer på kvittot, och på kontokortskvittot hittar jag en adress, men ingenstans finns något telefonnummer.  Jag googlar, hittar hans namn, ringer, hänvisas hit och dit, men får inte fatt varken i någon som känner chauffören eller i något telefonnummer till honom.  I hopp om att få hjälp utifrån anmäler jag då händelsen till både polisen och till kreditkortsföretaget. – Han var så himla trevlig, så jag tror verkligen att han bara råkade trycka in en nolla för mycket, säger jag. – Ja, eller så var han bara en väldigt skicklig bedragare, svarar bankmannen.Jag håller med honom om att det ju är det perfekta brottet, och misströstar lite.Men för att gå till botten med min sökinsats skriver jag också ett fysiskt brev på papper som jag skickar till adressen jag hittade på taxikvittot.  Det lägger jag sedan på en traditionell gul fransk brevlåda i plåt.Därefter, för att hålla hoppet uppe, övergår jag till att påminna mig om min erfarenhet av ärliga människor, här i världen.  För något år sedan till exempel, försvann min ena mobil spårlöst. När jag ringde den svarade en taxichaufför, (en annan). Det visade sig att mobilen hade glidit ur fickan och in under baksätet i bilen, men eftersom mobilen för en gångs skull inte var på ljudlöst, hörde chauffören signalen när jag ringde och kunde svara. – Tur du inte ringde senare för jag skulle just sluta för dagen, kommenterade han, och om den dött där under sätet hade jag aldrig hittat den.  Och visst glömde jag min handväska på en av Stockholms blå bussar, en gång, när jag stressade av vid Brommaplan?  Men efter att ha kontaktat Stockholms lokaltrafik, där någon ringde busschauffören på den aktuella bussen som hittade väskan som låg kvar på sätet så kunde jag hämta den intakt på mitt lokala busskontor, en tur och retur till Danderyd rikare. Jo, så glömde jag ju ta med ryggsäcken när jag gick av bussen hemma i Ekerö centrum en gång, men den kunde jag sen hämta på busstoppet i Stenhamra någon mil bort.Gladast blev jag nog ändå när jag återfann min knökfulla svarta resväska, som missade att gå av med mig på T-centralen i Stockholm och istället fortsatte till gröna linjens ändhållplats i Hagsätra på egen hand. Så hur gick det då med de 6000 kronorna? Blir det några julklappar till barnen?Jo, två dagar efter att jag postat det fysiska pappersbrevet blev jag uppringd av en kvinna som presenterade sig som taxichaufförens fru. – Han blev helt knäckt när han upptäckte misstaget, sa hon. Var kan jag sätta in pengarna?   Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
11/25/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Kvinnorna i Somalia är de riktiga hjältarna: Richard Myrenberg, Somalia

Utrikeskrönika 24 november 2022. Galcayo, Somalia torsdag.Vi går under ett plåttak som slamrar i blåsten. I ena hörnet sitter en äldre kvinna med en liten bebis i knät, det är hennes yngsta barnbarn. Runt oss är det massor med folk, alla vill höra, flika in i berättelsen, det är varmt, svettigt och rätt kaotiskt. När vi sätter oss på trasiga plaststolar ser jag ett meddelande i mobilen.Internet fungerar inte just här, men av nån anledning kommer sms fram. Det är ett julerbjudande från en större butikskedja i Sverige som jag råkar ha ett medlemskort hos. En av dessa påminnelser om världen där utanför. Den äldre kvinnan under plåttaket är samlad ändå. Hennes 38-åriga dotter dog för två dagar sedan, begravdes igår. Det här är en familj i sorg. Hennes dotter lämnar efter sig sju barn. Den äldste, nio år är redan ute nånstans och putsar skor, allt för att få in nåt till familjen. Mormodern ser plågad ut, men det är ingen hysteri, ingen gråt, inga suckar. Så många har redan dött, och kanske blir de fler. En dag tidigare hade jag mött en annan av dessa äldre knarriga sega kvinnor, överlevarna, kämparna. Hassia ville där visa sin enkla hydda, byggt med träkvistar, nån presenning som tak, en filt på marken. ”Kan du tänka dig? De här är mitt hem nu, det är inte värdigt”, säger hon. ”Under mitt 80-åriga liv har jag inte varit med om nåt värre”, säger hon. Somalia befinner sig i en omvälvande, svårt kris. En långvarig torka, uteblivna regn har lett till otillräckliga skördar och en boskap som tynat bort. Hungern har sakta krupit sig in hos befolkningen på landsbygden, och hotar att bli en katastrof. På det har vi den ständiga konflikten och hotet från terrorgruppen al-Shabaab. Nu bor drygt en miljon som 80-åriga Hassia i enkla hyddor som kanske skyddar mot solens värme, men inte mot mygg eller inkräktare. Kvinnor riskerar att bli våldtagna när de beger sig ut för att söka enkla jobb eller söka ved. Men få fall rapporteras inte av kvinnorna, kanske av skam, eller på grund av att det inte hjälper. Samtidigt som jag klättrar in i fordonet med luftkonditionering och en tung, tung skottsäker dörr, kan jag bara konstatera: Kvinnorna här är själva sinnebilden för att vara härdad och tålig. Ska man utropa några hjältar i Somalia så är det nog dem, de somaliska kvinnorna.Richard Myrenberg Galcayo, Somaliarichard.myrenberg@sverigesradio.se
11/24/20222 minutes, 46 seconds
Episode Artwork

Därför kommer ukrainare förmodligen inte dö av svält: Lubna El-Shanti, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, onsdag. Då var det dags igen, packa väskan till Ukraina. Vid det här laget har jag lärt mig vad som är viktigt att ta med och vad jag kan hoppa över. Tidigare när jag reste iväg på längre reportageresor utomlands, innan kriget i Ukraina, har jag alltid slängt ner ett par nudelpaket, nötter, energibars och pulversoppor i packningen, utifall. . Men nu struntar jag i det. I stället åker ett par tuber smårgåskaviar ner i väskan, knäckebröd och svensk choklad… För i Ukraina finns det mat, nästan alltid, nästan överallt. Ja, trots att det är krig.När chauffören Sasha plockar upp mig vid den polska gränsen frågar han mig om resan gått bra, sen kommer den, frågan om jag är hungrig. Nej svarar jag. Då tar han fram något invirat i servetter ur sin ryggsäck. Muffins, som hans fru Anja bakat. De är till dig, säger han. Jag tackar och äter. Ett par timmar senare kommer frågan igen, hungrig? Nej, inte än. Han sneglar på ryggsäcken, uppenbart besviken. När vi närmar oss Kiev får han ett samtal, Anja. Du måste åka förbi oss, säger Sasha och jag inser att det inte finns något utrymme för diskussioner. Vi går in i deras bostadshus i en förort till Kiev. Tar trapporna till tredje våningen utifall strömmen skulle gå, som det numera ofta gör efter Rysslands attacker mot elanläggningar. Bordet i det lilla köket står redan uppdukat. Bortj, rödbetssoppa, goluptsy, kåldolmar, pajer, stekt potatis, kyckling, plov, en risrätt och så syrade grönsaker, tomater, gurkor. Jag måste äta, smaka. Det bara är så. Vi pratar om kriget, om mat, om elavbrott, om relationer och så frågar Anja om det finns ett kylskåp på mitt hotellrum, om det finns en vattenkokare. Jag anar vart hon är på väg men det är meningslöst att säga emot. Hon har redan börjat packa, virar pajen i en servett, plockar ner burkar med saltade gurkor från en hylla, stoppar ner allt i en kasse.Tanken slår mig, att det är just det här som gör att ukrainare förmodligen aldrig kommer dö av svält. Dels för traditionen att konservera mat, allt från vitkål, till svamp, till lök men också för att det är kutym att dela med sig. Och det behöver inte vara något alldeles speciellt, det behöver inte vara köpt eller sterilt, eller fint förpackat, har du lagt in sill, gjort äppelmos, kokat sylt, är det helt rimligt att ta med sig det när du blir bortbjuden på middag hos vänner eller ge bort när någon besöker ditt hem. Till exempel så är det precis så flera av soppköken i Kiev fungerar, folk kommer dit med sina burkar, lådor, påsar med mat, lämnar det där och det fördelas sedan vidare till de som behöver. Tidigare kunde sådana situationer göra mig obekväm, jag skämdes över att jag som kommer från ett land i fred och överflöd blev bjuden på mat i ett hem i ett land i krig. Men nu försöker jag ta det med ro och blir inte lika handfallen. När jag går räcker Anja mig kassen, jag tackar och försöker låta så spontan jag bara kan. Juste jag glömde ju nästan, jag har med mig något till er. Jag tar fram påsen med kaviar, knäckebröd och choklad från Sverige. Hon skiner upp, åh vad roligt, det ska vi smaka på imorgon. Lubna El-Shanti, på väg till Kiev
11/23/20223 minutes, 48 seconds
Episode Artwork

Kaffe istället för hat: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönika 22 november 2022. Stockholm, tisdag.Minnena kom tillbaka när jag besökte Kosovo för någon vecka sedan, för att bevaka händelserna kring det skyltbråk som skapat en stor politisk kris i landet.Det var i mitten 1990-talet som Balkan brann i ett blodigt inbördeskrig och resten av Europa förfärades över grymheterna.Medan vanligt folk där nere var trötta, sorgsna och desillusionerade pumpade krigshetsen på - politiker och krigsherrar vässade knivarna, spred propagandan och sålde hat.Då någon gång, som vanligt i slutet av maj, packade jag min väska, tog flugspöet och drog till det lilla alpriket inbäddat mellan de stora bergsmassiven - de Juliska alperna och Karawankerna.Till de turkosa strömmarna i Soca-dalen i Slovenien.Där var det lugnt. Den lilla vid det här laget forna jugoslaviska delrepubliken hade lyckats undkomma kriget efter bara 11 dagar. De fick sin självständighet nästan utan blodspillan.Och det var där det förunderliga hände. Jag klev rakt in i ett glatt sällskap flugfiskade jugoslaver... nä, det var dem ju inte längre.Men här stod de i strömmarna, en gentleman från Kroatien, en annan från Bosnien. Montenegrinen var där och så serben från Novi Sad. Även en sloven fanns med i sällskapet och så jag från Sverige med mina balkanrötter i bagaget.Samtidigt pågick kriget några timmar bort.När vi satt där runt lägerelden reflekterade jag över att alla de här människorna skulle åka tillbaka till respektive land om några dagar och då förväntas stå mot varandra, förväntas se varandras skillnader, uppslukas av hat.Nu var det inte så, de här gamla vännerna hade aldrig tillåtit sig att låta hatet ta överhanden eller propagandan ta kommandot - de hade varit vänner före, fortsatte vara det under och sedan också efter kriget.Och vi kom att träffas många år framöver, alltid på samma ställe - i den sällsamt vackra dalen med sina pastellfärgade kalkströmmar.För någon dryg vecka sedan träffade jag albaner och serber i Kosovo och förväntade mig hårda ord, anklagelser och historier om oförrätter.Men så blev det inte riktigt.Istället sa en ung alban, född först efter den tid då de två etniska grupperna levde ihop - att han längtade efter den gemenskapen. Efter ett gemensamt Mitrovica.Serben i Gracanica förbannade ingen, utan konstaterade att den absoluta majoriteten i Kosovo vill ha fred och jobb. Serb som alban.En äldre kosovoalbansk man berättade om sitt bekymmerslösa kaffedrickande i Belgrad, Podgorica eller Tirana. Han tyckte att om det funkade då, då borde det gå idag - om nu inte politikerna hade funnits, sa han som en besk slutkläm.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se
11/22/20223 minutes, 1 second
Episode Artwork

Rejält dålig stämning i finländsk politik: Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönika 21 november 2022. Helsingfors, måndag.Det är dålig stämning i den finska regeringen och det förklaras med en tidig, hastigt stigande valfeber grundad i dåliga opinionssiffror hos särskilt ett av regeringspartierna.Det finska riksdagsvalet är först i april nästa år och för en utomstående betraktare känns det onekligen tidigt för såpass hög temperatur inom politiken redan nu.Men oj, oj , oj suckar de finländska kollegorna jag sitter bredvid på pressläktaren i riksdagen när vi  lyssnar på debatterna. Tonläget har förändrats och behovet av att markera det egna partiets politik märks tydligt.Och när regeringen Marin presenterar valperiodens sista lagpaket för riksdagen, ja, då är det många förslag som blir kvar i byrålådan, för husfridens skull som Svenska Yle uttrycker det.Det blir ingen exitskatt för att täppa till kryphål för skatteplanering utomlands , inga förändringar i arbetslöshetsersättningen eller några lättnader i studielånen för dem som flyttar till glesbygden. Allt för sammanhållningens skull.Men en av de allra svåraste knutarna, en riktig surdeg som knådats i över 10 år i Finland, tar regeringen Marin strid om.Det handlar om förslaget om ny Sametingslag som läggs fram till riksdagen trots att regeringen inbördes är oense.Nu står hoppet till oppositionen att den röstas igenom.Vilka är det då som står i de olika ringhörnorna i regeringsbråket?Ja, det är Centerpartiet som pekas ut som bråkstaken.Politiska journalister och statsvetare förklarar situationen med rekordlåga opinionssiffror för Centerpartiet som gör det nödvändigt för partiet  att skilja ut sig och markera handlingskraft mot sina väljare.Och det spekuleras i om det kommer gå så långt att partiet till och med väljer att lämna regeringssamarbetet före valet.För Sanna Marin, socialdemokrat och statsminister, vore det ett bakslag. Att hålla ihop regeringen hela vägen, beskrivs som ett prestigeprojekt för henne. För centerns del har det nya fräna tonläget inte gjort någon skillnad när det gäller väljarsympatier. Opinionssiffrorna är fortsatt rekordlåga.Skillnaden hittills är som sagt dålig stämning och det märks i relationen mellan statsminister Sanna Marin och Centerns partiledare Annika Sarikko.Kroppsspråket visar tydligt att tonen är mindre hjärtlig dom emellan.Oavsett, vad de olika tvistepunkterna landar, det bådar spännande valtider i Finland. Drygt fyra månader kvar till valet och uppfriskande hög temperatur redan nu.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se
11/21/20223 minutes
Episode Artwork

En annan familj, vid en annan kista: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönika 18 november 2022. Stockholm fredag.Framför mig på skärmen på museet står Martin Luther King.(I have a dream)Jag är i hans hemstad - Atlanta. Utställningen handlar om Medbogarättsröreslen - slaveriet, jim-crowlagarna, diskriminering, rasismJag får sitta vid en bardisk - i mitt öra, genom hörlurar, viskar och sen skriker en mans rasistiska ord till mig - ljudet rör sig som om han går runt mig - han sparkar - stolen vibrerar- när simulatorn tar mig till en bardisk i North Carolina där fyra svarta studenter satte sig i en fredlig protest vid en bardisk där bara vita människor tilläts sitta.i 90 sekunder får museebesökarna utstå en bråkdel av vad studenterna gjorde för att motsätta sid diskrimineringen och rasismen i USA på 60-talet.Håll kvar händerna på bardisken hela tiden - säger kvinnan som arbetar vid installationen - om det blir för mkt får ni ta av er lurarna.90 sekunder.På nästa våning handlar utställningen om Martin Luther Kings död. Bilden på honom skjuten - bilden på hans familj iklädd svarta kläder vid kistan. Vuxna, å barn.Jag såg en liknande bild igår också - en annan familj vid en annan kista - En 28-årig rappare sköts till döds här om veckan - Kirshnick Khari Ball - Mer känd som Takeoff från gruppen Migos.Hans fans samlades utanför en Arena här i Atlanta - Tusentals av dem bjöds in till begravningscermonin med hans familj o vänner för att ta farväl.Det spelades tärning sägs det och det uppstod bråk - skott avlossades och han dog.På sociala medier sprids filmklipp.En bästa vän lutad över en kropp - nyss full av självförroende - nu all luft borta - ropande sin väns namn, som för att väcka honom - men han är redan borta.Han dog på plats - skottskador i bröst och huvudet meddelar polisen.Jag är så trött på att rappare bli skjutna hela tiden – inte bara rappare – vem som helst, säger en kille utanför begravningen. -Jag har en bror som dödades så jag vet vad de går igenom. Det måste få ett slut.”Enough is Enough”, ropar en man i en megafon utanför begravningen - Stoppa vapenvåldet står det på skyltar som han och några andra besökare håller upp.En annan kille visar mig ett ärr på kanten av sin pannan - jag blev skjuten här - kulan gick in och sen ut säger han. jag hade tur.Han jobbar i ett av de fattigare områdena runt Atlantas innerstad med att försöka hjälpa människor här, mest unga killar, bort från gäng, kriminalitet och våld.Själv var han 12 år första gången han fick tag på ett vapen.Varje gång någon blir skjuten lämnar det människor omkring i trauma, säger han.Vi måste läka trauman. Ibland känns det som att vi ett steg fram och två tillbaka hela tiden. Men hoppet måste vara det sista som lämnar oss, säger han.Caroline Kernen, utrikeskorrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
11/18/20223 minutes, 1 second
Episode Artwork

Härbärget i Kazakstan – där ryssar på flykt trängs: Johanna Melén, Almaty

Utrikeskrönikan 17 november 2022 Almaty, torsdag.I ett hus i utkanten av Kazakstans största stad, på andra våningen, ligger madrasserna i täta rader på golvet. En trappa ner vankar mestadels unga män mellan köket, genom hallen där en ljuskrona hänger i taket, och rummet som består av ett avlångt bord. Någon sitter lutad över sin dator, han arbetar. En annan läser, håller på med sina studier. Andra pratar i telefon. Försöker lösa sin situation. 18-åringen från Tjumen, i Sibirien, dyker upp än här en där. Imponerar på de äldre genom att lösa Rubiks-kub på bara några sekunder. Här finns Sergej, från Kaluga, som hankat sig fram de senaste månaderna genom att köra bud kors och tvärs i stan. 26-åringen från Tatarstan vill prata mest av alla. Får inte nog av att analysera sin situation, sitt lands, Rysslands situation. Landets väg mot avgrunden under ledning av president Vladimir Putin. Alla har ett gemensamt, att de inte vill delta i Rysslands krig mot Ukraina. Och därför har de flytt, för att undkomma mobilisering till kriget.På härbärget i Almaty får de bo gratis i två veckor, för att i lugn och ro försöka lösa de mest akuta frågorna.Jag säger till några hur märkligt det känns att befinna sig på ett härbärge för ryska migranter, i Kazakstan, Centralasien. Jag säger att tidigare har jag bara besökt härbärgen, hjälpcenter, för migrantarbetare från den här regionen – i Moskva eller Sankt Petersburg. Att den omvända ordningen nu råder. I Kazakstan har man blandade känslor inför nykomlingarna. Över att sönerna från den gamla imperiemakten som genom historien orsakat så mycket lidande nu kommer hit för att be om deras hjälp. Ryssarna säger om Kazakstan att det är bra, priserna är lägre än hemma. Och så pratar nästan alla i den forna Sovjetrepubliken fortfarande ryska. Det är praktiskt. Samtidigt som de själva, med sina ekonomiska resurser har drivit upp priserna, hyrorna. Det har hänt att kazaker tvingats bort från sina hem till förmån för bättre betalande ryssar.På härbärget uttrycker alla tacksamhet över mottagandet de fått. Att de inte haft något annat val än att fly sitt land, Ryssland. Och många är bara här tillfälligt. De drömmer sig vidare, till Europa, USA. Om de nu tas emot där. Sergej från Kaluga har en riskfylld plan i tankarna, om att ta sig till Mexiko, ansluta till migrantströmmen där, korsa gränsen illegalt och söka asyl i USA.Det är det forna Sovjet 2022. Från Ukraina har miljoner flytt, undan Rysslands krig. Från Ryssland har hundratusentals flytt, för att slippa kriga mot Ukraina.I Kazakstan ser man på med förskräckelse. När den forna kolonialmakten åter vädrar drömmar om sitt forna imperium. Måtte de inte komma hit också.Johanna Melén, Almatyjohanna.melen@sverigesradio.se
11/17/20223 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Denna ständiga längtan bort till möjligheternas förgyllda land: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan 16 november 2022 Stockholm, onsdag.En natt för inte så länge sedan satt jag återigen på flygplatsen i Doha, Qatar i väntan på nästa flyg hem. Utanför de stora fönstren stod flygplanen på rad. Qatar Airways flygflotta har fått nya loggor inför fotbolls-VM som ju drar igång på söndag. På stora monitorer visades reklamfilmer där glada supportrar samlades till denna viktiga bollfest.Men det finns ju som bekant alltid flera sidor av ett mynt. Det har redan talats en hel del om de dåliga arbetsvillkor som migrantarbetare tvingas stå ut med i Qatar och i de andra gulfstaterna. Många av dem kommer från mina bevakningsländer; från Pakistan, Indien, Nepal och Bangladesh. I Nepal diskuterar man hur det kommer sig att landet skickar iväg unga friska män men att de återvänder i kistor efter arbete utomlands.Nu är det inte främst arbetsvillkoren kring fotbollsarenorna som jag tänker på där mitt i natten – utan på det ständiga samtal jag verkar ha med människorna i mina länder om hur man bäst ska lyckas komma därifrån. En del av dem har enkla arbeten och saknar utbildning, men kanske behövs det en chaufför i Sverige undrar dem? Andra har flera akademiska poäng än medelsvensken men hittar inget jobb utifrån sina kvalifikationer. Kanske skulle man ta och läsa en masters till i Europa säger dem?Min roll blir alltid den skeptiska; varför vill du härifrån? Vad vet du om tillvaron i landet du hoppas komma till? Vad vet du om hur det är att vara invandrare och kanske oönskad sådan? Vore det inte bättre om du med din kompetens och kreativitet stannade kvar och försökte förändra saker och ting? Svaren lyder nästan alltid: det finns ingen framtid här, inga bra jobb, korruptionen äter upp alla möjligheter och livet är tufft här också så det ska nog gå bra. Det finns gott om släktingar och vänner som gjort resan före dem och som nu kommer med goda råd. En del verkar lyssna väldigt selektivt och tro att om man bara kommer till ett västland så löser sig allt. Pengar växer på träd och det finns lediga välbetalda jobb i varje gatuhörn.Jag gör mitt bästa för att förmedla lite grå Stockholmsnovemberrealism. Det går rätt ofta så där. Och det är ju inte utan att jag kan förstå längtan bort från just den slumpmässighet och utsatthet som de facto är vardag för många i Sydasien; där bristen på möjligheter för särskilt de unga är ett skriande problem. Där det inte räcker att vara duktig och framåt om man inte har kontakter och kan muta rätt person. En ung akademiker i Pakistan uttryckte häromveckan förtvivlan över att hennes kollegor som fått fina utbildningar i Pakistan nu lämnar landet. Hon var kritisk men konstaterade samtidigt att det vi alla vill ha är en tillvaro där våra grundläggande rättigheter tillgodoses och respekteras – och det är ju tyvärr inte alltid en självklarhet.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
11/16/20223 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Vägen som är mödan värd: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 15 november 2022 Stockholm tisdagNog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.Karin Boyes ord kommer för mig nyss hemkommen från en ovanligt långdragen resa till och från Ryssland. Moskva som normalt ligger på två timmars flygavstånd från Stockholm har blivit ett resmål, där det verkligen gäller att känna att det är vägen, som är mödan värd.Resan dit tog den här gången ett dygn med byten och lång väntan i Istanbul och Minsk i Belarus.Turkiska flygbolagen har svindyra biljetter för flyg till Moskva från Sverige, snittpriset för en enkel biljett är femsiffrig – runt 16 000 kronor. Men att byta flygbolag i Istanbul sänkte priset med 10 000.Det statliga flygbolaget Belavia välkomnar med... Beatles: Here comes the sun i högtalarna när vi kliver ombord. Oj sånt västligt i denna tid av antivästlig retorik.Planet är nydekorerat i orange gult och svart med en bisonoxe och en tankist på vingen.Bordet vid min plats har en stridsvagn avbildad.I högtalaren sägs: ja, som stridsvagnar kommer vi dit vi ska...Åh nej kriget, tänker jag, det ryska invasionskriget av Ukraina.Men det här handlar inte om det riktiga kriget, utan rör sig om ett superpopulärt tv och dataspel med rekordmånga spelare i världen. Det framgångsrika belarusiska spelet World of tanks. Skapat av en idag 46-årig belarusier 1998, idag en global succé. Grundaren har blivit rik och bor på Cypern.Allt det där kunde jag förstås inte ta reda på där jag satt på flygplanet och njöt av resans möda.Istället tjuvlyssnade jag på mina medpassagerare, som till största delen var ryssar på väg från solsemester via Minsk. De har också upptäckt det billigare flygbolaget Belavia. De två tjejerna bredvid mig var brunbrända och en av dem lusläste en bok – som visade sig vara Koranen på ryska.Vid fem på morgonen landade vi i Minsk och resans vedermödor började.För som utlänning måste jag via transit för att ta mig till Moskva. Egentligen är Belarus och Ryssland i union, så flygen mellan länderna räknas som inrikes och ryssar och belarusier behöver inte visa pass. Men den enda utlänningen räknas inte dit...Väntan – uniformsklädda unga belarusier klampar förbi, men ingen vid transitdesken, väntan, till slut kommer en flygbolagsanställd, sen säkerhetskontroll, men ingen där heller, väntan och till slut en ung kille som stämplar biljetten och röntgar min ryggsäck. Sen småspringer han med mig till passkontrollen. Jag fyller i alla viktiga dokument och tjejen i luckan ler glatt.Gladdes i min enfald över att jag nu ändå släppts in i unionen, så då var det väl grönt på flygplatsen i Moskva också, ett dygn sedan jag lämnade Stockholm....Men så blev det inte alls, men det är en annan historia, så jag säger som Robban Broberg:Målet är ingenting vägen är allt – emellan Himmel och JordMaria Persson Löfgren för P1 morgonmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
11/15/20223 minutes, 32 seconds
Episode Artwork

Skiten hotar Egyptens kulturarv: Marie-Louise Kristola, Kairo

Utrikeskrönikan 14 november 2022 Kairo, måndag.Jag vaknar tidigt i gryningen och känner direkt att något är annorlunda.Kakafonin av motorer, tutor, bilhorn och återkommande böneutrop har tystnat för en stund.På den stilla Nilen har en grupp roddare i smala, smäckra båtar vågat sig fram.De glider långsamt genom dimman. Den grå-bruna dimman, smogen – den har inte lättat från Kairos innerstad. I Egyptens huvudstad, Afrikas största med omkring 20 miljoner invånare, är luftkvalitén enligt Världshälsoorganisationens siffror extremt dålig och halterna av hälsovådliga partiklar skyhög.Att leva i Kairos luft innebär ökad risk för olika lung- och hjärtsjukdomar, astma och allergier.Årets värdland för FN:s stora klimatmöte har historiskt sett bara släppt ut en bråkdel av världens gemensamma växthusgaser, men nu verkar de vilja ta igen med råge, tänker jag, när jag med livet som insats kryssar mig fram mellan bilarna för att korsa gatan – samtidigt som jag försöker hålla andan.Och det är inte bara människors hälsa som påverkas av sot och föroreningar.Även Egyptens fantastiska historiska monument far illa och nu tillkommer nya utmaningar: stigande temperaturer, skyfall, översvämningar i klimatförändringarnas spår.I Luxor börjar stigande värme och fuktighet få de gamla 7000-åriga templens fasader att blekna och spricka. I Alexandria, en gång hem för antikens största bibliotek har 4700 betongblock slängts ut längs med den långa strandpromenaden för att skydda staden från det sakta stigande Medelhavet.I Kairo visar studier att de världskända sanddynerna vid Pyramiderna där tusentals turister varje år rider ut på sina kamelturer, kan komma att blåsa bort när den globala uppvärmningen får vind- och vädermönster att förändras.I Alexandria träffar jag en professor och expert på klimatanpassning som inte tycker att man bör prata så mycket om havsnivåhöjningarna som visserligen hotar staden, men där osäkra prognoser lätt viftas bort av beslutsfattare som tycker att man måste vänta på säkrare forskning innan man agerar.Prata istället om turismen, en av Egyptens viktigaste inkomstkällor.Om människor inte längre vill komma till våra pyramider, om korallerna som varje år lockar tusentals dykentusiaster till röda havet bleknar och dör. Då kanske några fler beslutsfattare vaknar.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent i Egypten.
11/14/20223 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Det finns inga paradis på jorden: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 11 november 2022. Berlin, fredag.– Det finns inget paradis i den här världen.Så brukar jag säga när folk gnäller på hur saker och ting görs i Sverige.Ni vet de där åsikterna om svenskar, att många av oss inte säger "god morgon" till alla i frukostmatsalen på ett hotell eller i ett väntrum, att en del av oss ibland kanske slår ner blicken när vi möter en okänd på en annars tom gata, att vi är lite allmänt distanserade.Okej, tänker jag när jag hör gnäll om det där, om det nu stämmer, att "sorry, det är så det funkar här och det lär inte ändras även om du väljer att sura över det".Och utsagan, det finns inget paradis i den här världen, gäller ju inte bara Sverige, förstås.Finns det något land som man bor länge i där man inte så småningom stör sig på vissa saker, på egenskaper och kollektiva beteenden?Nej, jag tror inte det.Och det är intressant också, tycker jag när jag nu är tillbaka i Berlin, hur somligt som tycktes så charmigt här förra gången nu hittills irriterar lite. Jag tänker till exempel på det som kallas för "Berliner Schnauze". Det lite dräpande, fräcka, ibland humoristiska, direkta sättet inte så får berlinare har.Jag var på bageriet härom morgonen, beställde och expediten frågade då något som jag inte riktigt uppfattade.– Ursäkta, jag hörde inte och då himlade hon lite med ögonen, förde handen mot munnen i en drickrörelse och sa övertydligt:– Wollen Sie etwas trinken? Vill ni dricka något?Ni behöver inte bli ovänlig, muttrade jag och hon svarade så där berlinskt oförstående:– Otrevlig, det blev jag väl verkligen inte?Någon dag senare var jag på en bar och ville gärna ha en ljus öl av en särskild sort med ett vackert långt namn.– "Ein Helles", alltså, sa servitrisen och gick för att tappa upp ölen. Jag ville verkligen försäkra mig om att det hade uppfattats att jag ville ha en ljus öl av just den särskild sorten och gick fram till baren och sa det, så vänligt jag kunde.Då kom det rappt tillbaka:– Men jag sa ju "Ein Helles", tror du inte jag fattar eller?Det visade sig att "Ein Helles" var ett annat uttryck för just den ölen med det vackra namnet och jag blev irriterad igen och sa till. Servitrisen förstod inte alls vad jag menade den här gången heller, jag, otrevlig?Charmen med den där "Berliner Schnauze-stilen" är helt enkelt hittills borta för mig, eller är det möjligen nyförälskelsen från förra gången här i Berlin som lagt sig något?– Daniel, "du musst frecher werden", du måste bli fräckare, "das nicht so ernst nehmen", ta det inte så allvarligt, du måste svara fräckt och med humor, sa min kompis till mig när jag tog upp dilemmat med honom häromkvällen.Okej då, jag ska öva på det, att svara fräckt och med humor på "Berliner Schnauze-vis" för det är ju så, även om jag skulle fortsätta sura över det så kommer förstås inte det beteendet försvinna. Det är så en hel del är här.Men, jag står fast vid utsagan, det finns inga paradis, iallafall inte på den här jorden.Daniel Alling, Sveriges Radios korrespondent i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
11/11/20223 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Vår tids största nyhet: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Utrikeskrönika 10 november 2022. Stockholm, torsdag.Det plingar till i min mobil. ”Gör du nåt på det här”, skriver en kollega och skickar en länk. Jag är trött i huvudet, har haft en intensiv dag. Jag klickar på länken och scannar rapporten från the Lancet, den tunga vetenskapliga tidskriften.Medan jag försöker ta in orden på skärmen, tänker jag med min lite dimmiga hjärna att det här antingen är en nyhet som skulle behöva en ny typ av pushnotis. Något som går ut till allas mobiltelefoner, vare sig du har valt att ta emot pushnotiser eller inte. Eller, kanske skulle den gå ut som ett VMA, viktigt meddelande till allmänheten, stoppa alla tv- och radiosändningar och gå ut i världens alla bilstereor.Eller så är det ingen nyhet alls. Eftersom rapporten bara är den senaste i en lång rad av samma sort.Rapporten som precis publicerats har en lite svåröversatt titel, men ungefär: Nedräkningen för hälsa och klimatförändringar: vår hälsa utlämnad till de fossila bränslena. Medierapporteringen om klimatförändringarna är intensiv, och särskilt förstås just nu under klimatmötet COP27. Och jag tycker helt ärligt att det är svårt att ta in budskapen. I måndags sa FN:s generalsekreterare i sitt tal att vi ”håller på att förlora vårt livs kamp. Att vi är på väg mot ett klimathelvete, med foten fortfarande på gaspedalen”.Jag tänker att det väl inte kan finnas så mycket starkare röst att ta i med? Eller, brukar generalsekreterare uttrycka sig så här? Men världen stannade inte upp. Inte så mycket i alla fall, vad jag märkte. Vi är liksom upptagna med så mycket annat, samtidigt.Rapporterna om klimatförändringarna och dess konsekvenser har droppat in. Slutsatserna har sjunkit in hos många av oss allt eftersom. Vi gör vad vi kan för att processa det forskningen säger, om tipping points, om effekterna för människor, djur, odlingar, infrastruktur. Vi kanske räknar, och tänker efter hur gamla våra barn kommer vara år 2045. Och vi behöver ju inte ha någon fantasi - vi ser effekterna här och nu: översvämningar i Tyskland och Pakistan, rekordmånga utbrott av kolera och andra sjukdomar, miljoner människor på randen till svält.Den nya Lancetrapporten, den sjunde i ordningen, berättar om ”de värsta fynden hittills” om hur klimatförändringarna kommer fortsätta underminera förutsättningarna för vår hälsa. Den fossila bränsleanvändningen skadar oss på så många sätt. Samtidigt, skriver Lancetforskarna, lägger regeringar enorma summor på att subventionera just fossilbränsle. Några länder lägger mer pengar på subventioner än vad de lägger på hela sin hälsobudget.Det blev ingen pushnotis på rapporten. Från mitt håll blev det inte ens ett nyhetsinslag. Men det saknas ju tyvärr inte andra nyheter att rapportera om som handlar om klimatförändringar och hälsa.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se 
11/10/20223 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Minns någon uppmaningarna till bojkott? Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönika 9 november 2022. Bogotá, onsdag. Jag har precis varit i Brasilien, där alla talar om det senaste presidentvalet, det jämnaste i modern tid, och om den nära förestående VM-turneringen i Qatar där kravet från det fotbollstokiga brassefolket på sitt landslag är ”minst guld”.Sport och politik alltså. De två storheterna som inte hör ihop enligt ett nu förlegat påstående. Förlegat? Ja, det kan man nog påstå. Det räcker med att se OS- och VM-bojkotterna från 1980 och framåt och idrottsmänniskors politiska markeringar vid prispallen. Men något händer när magin vid till exempel en VM-fest sätter igång. Ju närmare festen desto mer bleknar i minnet uppgifterna som förmörkar den – i fallet Qatar handlar det bland annat om arbetarnas slavliknande villkor och förtrycket mot homosexuella. Minns någon idag uppmaningarna till bojkott? I mina samtal i Rio och Sao Paulo tog jag upp frågan och jag blev förfärad när jag insåg att jag själv kommer att vara en av de miljoner på jorden som kommer att ha glömt slavarna och deras baracker, så fort startsignalen ljuder vid öppningsmatchen den 20 november. Brasilien arrangerade herrarnas VM i fotboll 2014, då handlade missförhållandena bland annat om tvångsförflyttningar av icke önskvärda fattiga från VM-byn och korruptionsskandaler. Skriverierna var många före öppningen, men obefintliga under själva turneringen.Ändå fick herrarnas fotbolls-VM på brassemark stora politiska konsekvenser, enligt de politiska experterna där. Den största effekten var att en politiker som Jair Bolsonaro kunde bli president. Korruptionen kring VM-festen 2014 krönte en historia av korruptionsskandaler, som till slut fällde dåvarande vänsterpresidenten Dilma Rousseff. När hon tvingades lämna hade två år gått sedan VM.En kaotisk situation följde, och på den krisen seglade den tidigare omöjlige politikern Bolsonaro upp. Han blev vald 2018, fyra år efter VM alltså.Och så mycket har Brasilien förändrats sen dess att Bolsonaro, som i omvärlden ses av många som ett hot med demokratin, var nära att bli omvald, han fick halva landet bakom sig i valet för tio dagar sedan.Historikerna kommer säkert att bråka om hur stor betydelse just fotbolls-VM hade för fenomenet Bolsonaro. Men först, ska de, liksom de flesta av oss, bänka sig framför tv:n och följa Messis, Neymars och Lewandowskis fotbollskonster i Qatar under nästan en månad. Sedan får sport och politik flätas samman igen. Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se
11/9/20222 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Idag har amerikanerna chans att rösta för det som betyder mest: Cecilia Khavar, Philadelphia

Utrikeskrönikan 8 november 2022 Philadelphia, tisdag morgonVi, folket i Förenta Staterna, inrättar och stadfäster denna författning i syfte att grundlägga en mer fulländad union… We, the people. De flesta amerikaner känner till de första betydelsefulla meningarna i USA konstitution, en av världens äldsta och mest berömda författningar. Den som debatterades, skrevs och undertecknades här i Philadelphia 1787. Drygt tio år efter att självständighetsförklaringen skrevs under i samma stad.Och 235 år senare i samma stad, den amerikanska demokratins vagga, stod en före detta president och den nuvarande, Barack Obama och Joe Biden, på scen i helgen inför tusentals i publiken och förklarade att USAs demokrati är under attack, att den är hotad. Och att det amerikanerna själva som har makten att avgöra landets framtid genom sin röst idag i kongressvalet.Obama och Biden menar att det republikanska partiet, framför allt de senaste två åren, blivit allt mer extremistiskt och auktoritärt. De målar ut så kallade Maga-republikaner, Trump-allierade som antidemokratiska valförnekare som sprider lögner och skapar rädsla genom att bland annat vägra erkänna Joe Bidens valseger 2020. Barack Obama sa på ett kampanjmöte i Wisconsin förra helgen att det enda republikanerna bryr sig om är att håna demokrater och göra Donald Trump nöjd. (Och president Biden deklarerade för väljarna i natt att de nu har en chans att försvara demokratin.)Idag den 8 november hålls det första nationella valet sedan 2020 då Donald Trump spred de falska anklagelserna om valfusk som sen ledde fram till att hundratals av hans anhängare stormade USAs kongress och, menar många, attackerade den amerikanska demokratin. Två år senare är berättelsen om det stulna valet fortfarande central inom det republikanska partiet.)Nära 300 republikanska kandidater i mellanårsvalet idag har antingen ifrågasatt eller vägrat erkänna att president Biden vann, enligt en stor undersökning från Washington Post. Samtidigt har flera republikaner öppnat för att de kanske inte heller kommer acceptera en förlust om de förlorar sina val. En av dem, är senatorn Ron Johnson som jag träffade i Wisconsin för en dryg vecka sen. Då sa han till mig att det är demokraterna som utgör ett hot mot USAs demokrati. Joe Biden splittrar det här landet.Och den republikanska väljaren Jerry som jag träffade i Pennsylvania håller med. Biden och demokraterna bryter mot konstitutionen, de inskränker våra friheter. Jag vill ha ledare som hedrar det våra förfäder skrev, säger han. We, the people, ni minns.En annan mening amerikaner kan citera i sömnen, ur självständighetsförklaringen från 1776 lyder: Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa. The right to life, liberty and the pursuit of happiness.Det skulle dröja länge i USA innan alla invånare kom att omfattas av de rättigheterna. Och hur det som pågår i landet idag: misstron mot de demokratiska institutionerna, mot folkvalda och myndigheter, misstron amerikaner emellan – kommer fortsätta förändra landet de närmsta åren och decennierna, det kan vi nu bara ana konturerna av. Men just idag har amerikanerna, de, folket, en chans att rösta för det som betyder mest för dem, oavsett vad det är.Cecilia Khavar, Philadelphiacecilia.khavar@sverigesradio.se
11/8/20223 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Kvällsmjölkning som förhandlingsmetod: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 7 november 2022. Bryssel, måndagJag skulle vilja introducera ett nytt politiskt begrepp.Eller ja, nytt är det egentligen inte. Det är ett begrepp som redan finns och används, i Finland.Men det är i min mening ett så pass underbart målande politiskt begrepp så jag tycker det förtjänar att spridas utanför de finska gränserna.Begreppet jag tänker på är kvällsmjölka.Ordet finns så klart redan på svenska men hos oss används det väl bara i ordets strikta bemärkelse. Det vill säga att bonden, efter att ha mjölkat korna på morgonen, går ut igen på kvällen för att se om det inte går att krama ut lite till.I Finland används detta begrepp inte bara bland bönder utan också bland politiker. Jag fick nys om detta genom min kollega från Yle, Rikhard Husu. Och han får förklara närmare:  Kvällsmjölka det är ett väldigt etablerat begrepp i finländsk politik där man avser det att man försöker utvinna fördelar efter det att man redan har ingått ett avtal eller slutit en kompromiss.Så när man alltså har kommit till sluttampen i en finsk politisk förhandling eller kanske rent av är överens, ja då kommer det en slipad politiker och försöka kvällsmjölka fram ytterligare några fördelar.I Finland förknippas det här begreppet framförallt med: Centerpartiet – som tydligen har en särskild förkärlek och förmåga att kvällsmjölka.Här kommer kollegan Rikhard igen:Till och med motståndarna till Centerpartiet tror jag har viss respekt för partiets förmåga att vinna senkomna segrar i politiska duster just genom kvällsmjölkning.Jag tycker som sagt att detta är ett klockrent politiskt begrepp som förtjänar att spridas och är det någonstans det verkligen passar in så är det i EU-politiken.Hur ofta har jag inte suttit på toppmöten klockan två på natten och fått höra av källor att, ja men vi närmar oss slutet men vi är inte riktigt klara än. Land X stretar emot in det sista. De vill ändra de gemensamma slutsatserna, ha in en till mening eller kanske bara ett enda ord.Som när Spaniens Pedro Sanchez höll kvar alla EU-ledarna i nio timmar på mötet i våras för att han skulle få undantag från EU:s regler och kunna införa nationellt pristak på gas.Nyhetssajten Politico beskrev det som att Sanchez la fram kulorna på förhandlingsbordet för att beskriva hur hårt han förhandlade in i det sista. Jag tycker att kvällsmjölka låter bättre.Eller om vi ska ta ett gammalt klassiskt svenskt exempel. När Göran Persson gick in till Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder 1999 under EU:s förhandling om långtidsbudgeten där Persson vägrade lämna rummet förrän han fått en rabatt på den brittiska rabatten.Generellt när EU-länderna förhandlar om pengar tar det alltid fruktansvärt lång tid och det är jättesvårt. Troligtvis för att det förekommer en hel del kvällsmjölkning.Nu börjar det bli dags att avsluta den här krönikan. Mina tre minuter är redan passerade. Men kanske kan jag dra ut på det lite till. Kanske kan jag krama fram bara några extra sekunder för mig själv i etern även om min tid egentligen är slut.Man skulle kunna säga att jag rent av kvällsmjölkar.Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
11/7/20223 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Vart är vi på väg: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 4 november 2022 Peking, fredag.Om ett par veckor drar SVT:s långkörare ”På spåret” igång igen.Frasen ”Vart är vi på väg”, som används i frågeprogrammet, är det nog många som är bekanta med där hemma.Här i Peking undrar nog många samma sak, även om de inte nödvändigtvis tittar på ”På spåret.”Efter att det styrande kommunistpartiet avslutade sin kongress nyligen, står det nämligen klart att den högsta ledaren Xi Jinping sitter kvar åtminstone fem år till.Och under kongressen tog han av allt att döma ett ännu starkare grepp om makten.Alla tunga poster gick till män som ingår i hans nätverk.Ett utfall som fick börsen att falla och som av många tolkas som att Kina kommer fortsätta längs en väg där den politiska tyngdpunkten vilar på ideologi, teknologisk utveckling- och självförsörjning och så kallad ”säkerhet”.Det är en framtid där kommunistpartiet med Xi Jinping i spetsen tar stor plats i det kinesiska samhället.Så, vart är vi på väg?För tio poäng. Vi rör oss bakåt i tiden, till en era många trodde var död och begraven. Men Kulturrevolutionens osaliga ande hemsöker alltjämt den av censuren skadeskjutna offentliga debatten. Vi passerar Yan’an, kommunistpartiets revolutionära vagga dit Xi Jinping nyligen gjorde sin första resa efter partikongressen. Det var här som Mao rensade ut politiska motståndare och tog kontroll över partiet.Åtta poäng. Vi bromsar oss framåt mot avskaffade BNP-mål och smärtsamma ekonomiska omställningar. Bakom oss ligger dagarna av hög tillväxt. På skyltar längs vägen har någon skrivit ”Gemensamt välstånd”, Xi Jinpings paroll om en ekonomisk fördelningspolitik som ska minska klyftorna. Den privata sektorn drivs på reträtt, när staten avancerar.Sex poäng. Vi åker mot stormig kust, där vad som är kvar av fastighetsjätten Evergrande svajar i kastvindarna. Vi passerar ofärdiga husprojekt och vid horisonten skymtar Hongkongs skyskrapor, eller är det Shenzhen? Det är svårt att se skillnad nu för tiden…Fyra poäng. Resan fortsätter längs kusten där stridsflyg regelbundet markerar sin närvaro mot demokratin på andra sidan sundet. Snart är det presidentval i Taiwan och Peking vill gärna ha med Taiwaneserna på resan mot ”nationens stora pånyttfödelse”, vare sig de vill det eller ej.   Två poäng. Snart når vi vår slutstation. Men först måste du sitta i karantän i minst en vecka. Kom ihåg att covid-testa dig åtminstone var tredje dag och registrera dig med din smittspårningsapp vart du än går. Rött är bra, men hälsokoden ska vara grön. Välkommen till mittens rike.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
11/4/20223 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Hett om öronen på COP27: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan torsdag 3 november. Här är Kairo, torsdag.Det börjar äntligen bli lite svalare här i Mellanöstern - ner från 40 grader i september - oktober till under 30 nu när klimattoppmöte och fotbolls-VM ska hållas här i regionen.Men statistik visar att Mellanösterns och Europas temperaturer stiger dubbelt så fort som världsgenomsnittet, 0,5 grader per decennium. Redan i år 53 grader varmt i Gulfen.Förra sommaren var vi många som skrattade lite förfärat åt en bild på asiatiska gästarbetare medan de hivade ner två meter långa isblock i en simbassäng i Förenade Arabemiraten. Jag fantiserade då om att poolägaren skulle sjunga - på samma sätt som i Povel Ramels ”Varför är där ingen is till punchen”- ”Varför är där ingen is till poolen?” om gästarbetarna från Bangladesh slarvat med nedkylningen.Men den här sommaren var jag tacksam att inga bilder visades på konsekvenserna av årets temperaturhöjningar.Strax efter sommarlovet, den 11 september, när skolterminen börjat, somnade fyraåriga Minsa Mariyam Jacob i skolbussen i Qatar på morgonen. Ingen märkte att hon inte gick av när bussen parkerat utanför förskolan. Vid lunchtid hittades hennes döda kropp. Den lilla indiska flickan var barn till gästarbetare.Och i Förenade Arabemiraten dog en åttaårig gästarbetarson efter att ha blivit inlåst i en bil i 51graders värme.Man kan skratta åt is i poolen och vore det inte så allvarligt hade man också kunnat skratta åt att egyptisk polis klumpigt grep en indisk klimataktivist i söndags. Ajit Rajagopal fick tillbringa 27 timmar i häkte efter att han ensam med ett litet fredligt plakat skulle börja gå sin klimatvandring från Kairo till Sharm el Sheikh.Men protester är förbjudna i Egypten. Inför klimattoppmötet har man byggt en särskilt plats för demonstrationer - ungefär som en rökruta.Indiern Ajit Rajagopal fick en hel del uppmärksamhet, genant för Egypten. Men mindre uppmärksammat är att minst 67 egyptiska aktivister har gripits senaste tiden, misstänkta för att sprida så kallade falska nyheter, till exempel uppmaningar om att demonstrera den 11 november under klimattoppmötet.Ännu fler har stoppats på gatan och fått sina mobiltelefoner genomsökta, bland dem en universitetsprofessor.Människorättsförsvarare i Egypten sätter stort hopp till klimattoppmötet, inte i första hand för att de hoppas på sänkta temperaturer, utan för att Egyptens politiska fångar nu uppmärksammas av allt fler. En majoritet av världens nu levande Nobelpristagare i litteratur, vädjade igår till Egypten att släppa tusentals politiska fångar, inklusive hungerstrejkande Alaa Abdel Fattah, den 40-årige författaren och demokratiaktivisten som på måndag när COP27 inleds, även kommer att sluta dricka vatten.Det är inte bara stigande celsiustemperaturer som gör att Egyptens regering kan komma att få det hett om öronen under klimattoppmötet.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
11/3/20223 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

Den brittiska dokusåpan: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 2 november 2022. London, onsdag.Tre ledare på sju veckor. Revolter, fester, pakter, läckor till media och interna strider. Den brittiska politiken – eller en dokusåpa?Rishi Sunaks tillträde som brittisk premiärminister blev lite som omröstningsmomentet i ”Expedition Robinson”. Boris Johnson dök upp likt en joker från sin semester i Karibien, men fick erkänna sig besegrad i elfte timmen och gå på plankan.När rösterna hade räknats var det Rishi Sunak som vunnit. Men vem skulle han sedan, likt ”bachelorn”, välja att ha vid sin sida i Big Brother-huset – eller ja, regeringen? Sunaks lag samlar nu både kollegor som stått bakom honom under striden om premiärministerposten och vissa som hade slutit pakter med andra kandidater, i ett försök att hålla ihop det numera splittrade laget: regeringspartiet Tories.Och det är inget paradishotell som Rishi Sunak flyttar in på. För efter partygate-skandalen, premiärministerbyten och inte minst den ekonomiska turbulensen har en hel del recensioner varit svidande.Allmänheten verkar inte heller vilja ”gifta sig vid första ögonkastet” med Rishi Sunak. Han har visserligen fått bättre förtroendesiffror än sina företrädare men ska man döma av opinionsmätningarna är de flesta tittare mer sugna på att byta ut deltagarna. Det största oppositionspartiet Labour har sina starkaste opinionssiffror på över tjugo år, medan regeringspartiet Tories ligger rejält under efter tolv säsonger vid makten.I det senaste avsnittet av brittisk politik har en faktisk dokusåpa nu tagit plats. Den tidigare hälsoministern Matt Hancock fick avgå förra året för att han brutit mot sina egna pandemiregler om att inte ha närkontakt med personer utanför sitt hushåll. Han hånglade med en kollega, vilket fastnade på övervakningsbilder som läcktes till media. Men det verkar inte ha avskräckt honom från att ställa sig framför kameror igen. Han ska nu vara med i dokusåpan ”I’m a celebrity, get me out of here”. Serien hade faktiskt en kortlivad svensk version 2009 under namnet ”kändisdjungeln”.Att en parlamentsledamot ska resa till Australien för att äta syrsor, spindlar och andra... delikatesser, medan många av de brittiska hushållen kämpar med höga energikostnader och matpriser har inte landat väl. Matt Hancock stängs av från Torypartiet och blir i stället politisk vilde i parlamentet.Medan det politiska dramat snurrar vidare skänker jag en tanke åt den enda konstanten i premiärministerbostaden No 10: Huskatten Larry som togs in från ett katthem 2011. Vid det här laget har en hel del personal, och premiärministrar, kommit och gått, medan den gråspräckliga musjägaren fortsätter spatsera utanför den svarta dörren på Downing Street – likt en programledare som stannar kvar säsong efter säsong.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
11/2/20223 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Reptilnytt från Asien: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 1 november 2022. Bangkok, tisdag.Nu när kobran Sir Vääs, eller ormen som ömsade namn till Houdini, är aktuell så antar jag att suget efter mer nyheter om ormar och ödlor är enormt i Sverige. För det var länge sedan en reptil fick så mycket uppmärksamhet i svensk media som Sir Vääs, eller kobran Houdini. Förresten borde det inte vara Sir Houdini eftersom en Sir titel borde behållas även efter namnbyte eller regelbunden skinnömsning. Nåja, vad titeln än må vara så måste jag erkänna att jag är lite förvånad över det massmediala utrymme kobran fått. Ständiga uppdateringar om läget har hörts i radio, tv, tidningar och på sociala medier. Eftersom intresset bland svenskar verkar vara slukande så kommer här en liten komprimerad sammanfattning av de senaste veckornas nyheter med reptiler i huvudrollen från några av de Sydostasiatiska länder jag bevakar.Vi börjar i Thailand. I förra veckan upptäckte en bonde väster om Bangkok att en över tre meter lång pyton hade tagit sig in i buren där bonden hade sina ankor. Det något färre antalet fjäderfän i buren fick bonden att misstänka att de stora bulorna på ormen var hennes fåglar. Mycket riktigt. Efter en kort och intensiv kamp fångades ormen med hjälp av inkallade viltvårdare. I ett försök att fly spydde ormen upp ankorna och blev då smal igen. Men trots det lyckades personalen från viltvårdcentret att stoppa ned boaormen i en säck för vidare transport till djungeln. Bonden Chan sa till lokala medier att hon nu måste bygga bättre staket för att skydda sig själv och sina ankor.Men det är inte bara ormar som ställer till det. I närheten av turistorten Krabi blev en försäljare på nätet abrupt avbruten i sin direktsändning av en stor vattenödla som sprang in i butiken. Ödlan jagades av arga bybor efter att den hade käkat upp deras kycklingar.  Den två meter långa  reptilen blev dagens snackis bland Thailändare på sociala medier.Betydligt värre gick det för en 54-årig kvinna på Sumatra i Indonesien. Kvinnan anmäldes försvunnen av sin man när hon inte kommit hem efter att ha samlat gummi på plantagen. Hennes oroliga familj ringde räddningstjänsten som började leta efter henne i den närbelägna skogen. Där hittade den förfärade räddningspersonal en jättepyton utsträckt i en glänta bland träd med en stor rundning på magen. Deras farhågor besannades när man skar upp ormen och där hittade den lilla kvinnan. Bychefen sa till Indonesiska medier att pytonormen troligen attackerade kvinnan genom att först bita henne och sedan klämma henne till döds för att slutligen svälja henne hel. Hemsk historia.Jag vill avsluta den här lilla rundan av, ska vi kalla det reptilnyheter, med något glädjande.Ett buddisttempel i Thailändska Sukhothai fick oväntat besök av en över två meter lång orm. En av de unga munknoviserna ville visa sitt mod och skulle jaga bort ormen från det blanka marmorgolvet som var lite för halt för munken och ormen.I sin iver att få bort ormen halkade munken och satte sig på ändan, något som fick tempelbröderna att börja gapskratta. Ormen som försökte fly undan hade det inte heller lätt. Det hala marmorgolvet gjorde att den inte fick fäste. Tillslut under glada tillrop och skratt lyckades den modiga munken peta ned ormen i kloakerna.Och med det sätter jag punkt för reptilbevakning.Peder Gustafsson, Bangkok peder.gustafsson@sverigesradio.se
11/1/20223 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Ett klimatsystem på steroider: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 31 oktober 2022. Stockholm måndag.2022 har varit ett år fyllt av extrema väderhändelser.I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina.I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. Många miljoner människor lider av hunger och brist på rent vatten. Bara i år ökade antalet drabbade från 9,5 miljoner till drygt 16,2 miljoner, enligt Unicef.I Mellanöstern fick tusentals människor uppsöka sjukhus efter ovanligt många sandstormar.I Kina ledde extremvärmen till minskad elproduktion då 66 av landets floder torkade ut.I USA orsakade orkanen Ian stor skada i Florida och blev en av de starkaste och dyraste orkanerna i landet hittills.I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar.Världens länder har kommit överens om att vi ska göra allt vi kan för att minska utsläppen av växthusgaser som förstärker den globala uppvärmningen och leder till fler såna här extrema väderhändelser.Men just nu gör vi precis tvärtom. Vi lägger ännu mer kol på fossil-brasan så att alla växthusgaser når rekordnivåer och oljebolagen gör rekordvinster.Om en vecka börjar FN:s stora klimatmöte i Egypten. Och i de klimatlöften som världens länder vill lägga på bordet där, finns ingenting som gör det troligt att vi kommer att kunna nå målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, som är Parisavtalets mål. Det skriver FNs miljöorgan i en analys. Som det ser ut nu är vi snarare på väg mot minst 2,5 graders uppvärmning vid århundradets slut. Hittills har vi uppnått litet drygt 1 grad.Att fortsätta släppa ut ännu mer växthusgaser i atmosfären - det är som pumpa in stereoider i klimatsystemet. Den jämförelsen gör meteorologen Martin Hedberg i sin bok Extremt väder.Väder och klimat kommer inte att återgå till de mönster vi tyckte var normala under 1900-talet. Med ett dopat klimatsystem kan vi förvänta oss ännu mer extremt väder.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
10/31/20223 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

En gruvarbetarpappa blir viral – arbetarklassens betydelse i valet: Cecilia Khavar, Pittsburgh, Pennsylvania

Utrikeskrönika 28 oktober 2022. Pittsburgh, fredag morgon.Ett foto sprids på nätet, blir viralt. ”Den amerikanska drömmen”, skriver Fox News under bilden. Det är egentligen en alldaglig bild på en pappa och hans 3-årige son på en basketmatch. Men det som sticker är ut att pappans skäggiga ansikte och händer är täckt av svart kol precis som hans bara armar som är synliga under de smutsiga arbetskläderna och de grova kängorna. Michael McGuire, som pappan heter, en kolgruve-arbetare i Kentucky hade skyndat sig direkt från jobbet för att inte missa sonens första match med favoritlaget. Och fotot verkar ha berört många. Tränaren för basketlaget Kentucky Wildcats sa till reportrar att han visat fotot för sina spelare. Jag ser det framför mig som i många Hollywood-filmer – en coach som håller ett litet inspirationstal med spelarna i en halvcirkel runt sig i omklädningsrummet. ”Jag talade med dem om att hårt arbete är hederligt arbete, och att den här mannen tog sig tid för sin son”, sa tränaren.Och jag tänker på fotot och det här med romantiseringen av arbetarklassen när jag reser i Pennsylvania för att bevaka valrörelsen som är inne på slutspurten nu i USA. Här i den gamla kol- och ståldelstaten, där naturgasutvinningen nu är en viktig inkomstkälla, är gruppen väljare utan universitetsutbildning som de brukar definieras, viktiga att locka.I valet till senaten nu i delstaten är demokraternas kandidat John Fettermans hela varumärkes-strategi att han är en jordnära man av folket. Han går förutom i sällsynta fall klädd i shorts och hoodies, luvtröjor. Och han pratar om vanligt, hederligt folk som sliter, om fackförbundens betydelse, om att höja minimilönen. Och på ett av hans kampanjmöten i veckan träffade jag snickaren Steven Moses som sa att John Fetterman är precis som en av oss. Att se en politiker i basketshorts istället för kostym: heck yeah, sa Steven.Men en annan väljare bredvid vid sin pickuptruck med ett Trump-klistermärke lyfte istället fram republikanen Mehmet Oz som den som bäst kan relatera till så kallat vanligt folk, han vill stärka naturgasindustrin och det hjälper arbetarna.Många känner till historien om hur Donald Trump bars till makten mycket tack vare stöd från vita arbetarklassväljare som tidigare stöttat demokrater i delstater som Pennsylvania, Wisconsin och Michigan. Och trots att president Joe Biden i valet 2020 försökte vinna tillbaka delar den väljargruppen genom att lyfta fram sin egen enkla bakgrund och ofta prata om hur hans pappa brukade säga: ”Joey, en lönecheck är mer än bara pengar, det handlar om värdighet och respekt”, så förlorade Biden ändå stort mot Donald Trump bland just vita arbetarklassväljare.Samtidigt har demokraterna hållit kvar i sitt stöd från minoritetsväljare, till exempel svarta och latinos utan universitetsutbildning. Men i årets val larmar nu demokratiska strateger från vågmästarstaten Nevada om att de höga priserna, som drabbat bland annat de många arbetarna inom turistnäringen hårt, kan leda till att de väljarna stannar hemma. Något som skulle kunna ge republikanerna seger i delstaten.Gatumusikern Alex King som jag träffade i Las Vegas ska inte rösta i valet, sa han. ”Min hyra har stigit och mitt kylskåp är tomt, men min röst kommer inte göra någon skillnad.”Cecilia Khavar, Pittsburgh Pennsylvaniacecilia.khavar@sverigesradio.se
10/28/20223 minutes, 48 seconds
Episode Artwork

Våld och vanvett i Toba Tek Singh: Naila Saleem, Sukkur, Pakistan

Utrikeskrönikan 27 oktober Sukkur, torsdag.Toba Tek Singh. Texten på vägskylten flimrar förbi snabbt. Va finns det på riktigt tänker jag? En plats som faktiskt heter Toba Tek Singh. Jag trodde att det var en påhittad ort som författaren Saadat Hasan Manto skapat till sitt mästerverk med samma namn.För oss som är nördigt intresserade av Sydasien och därmed på köpet av Partition, delningen av brittiska Indien i en indisk och en pakistansk del – för oss är novellen “Toba Tek Singh” en klassiker. Den handlar om en psykiskt sjuk man som hamnat på ett boende i Lahore för att skickas över gränsen till det som blivit Indien. Men när han får reda på att hans hemort numera tillhör Pakistan så vägrar han. Till slut lägger han sig ner på marken i det som blivit ingenmansland. Världen runt omkring honom är blodfärgad, de mest ohyggliga brott man kan tänka sig har satt miljoner i rörelse. Människor har flytt undan grannar som blivit fiende över en natt. Kvinnor har rövats bort, våldtagits. Barn slaktats. Vuxna män likaså.Det här är inte bara fiktion. Det är en del av familjehistorien för många av oss med rötter på den här kontinenten. Muslimer, sikher och hinduer – alla är både offer och förövare. En del av oss har letat efter hus och gränder på platser som en gång var våra släktingars trygga punkt. Tunga i sinnet när tiden sopat bort alla spår av deras existens. Upprymda när någon gamling gått förbi och plötsligt sagt jo den familjen har jag hört talats om.Hatet som briserade då har blivit till en djup misstro mellan länderna. Det kan också till viss del förklara varför människor i Indien gläds så åt att Storbritanniens nye premiärminister heter Rishi Sunak – medan reaktionerna i Pakistan är betydligt mer nertonade även om det finns en och annan som säger att Sunak minsann är pakistanier. För Rishi Sunaks förfäder bodde på den här sidan gränsen innan de emigrerade till Afrika.Fast på den tiden fanns det ingen förstås gräns och många hinduer och sikher bodde här. Så är det ju inte längre. Medan jag sitter i bilen skenar fantasin iväg. Hur ser det ut där i Toba Tek Singh? I min hjärna har tiden stått still och Saadat Hasan Manto dricker doodh pati, alltså te med mjölk, vid det lokala haket. Tänk om man skulle ta en liten avstickare dit tänker jag och tittar på min gamla papperskarta. Ser inte så långt ut. Min pakistanske kollega har slumrat till i värmen. Vi hinner kanske dit utan att han märker det och protesterar över att jag slösar med tiden? Nä, säger chauffören, det är två timmars bilväg dit. Och vi har redan en mycket lång resa framför oss.Det blir inget besök i Toba Tek Singh, denna symboliska plats för våld och vanvett. Jag åker vidare istället till nästa förödelse där våldsamma oväder lett till mycket lidande och säkert också stoff till flera litterära verk om någon känner sig manad.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent på plats i Pakistan.
10/27/20223 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Fjolårets snö öppnar en annorlunda turistsäsong: Carina Holmberg

Utrikeskrönikan 26 oktober Göteborg onsdag.Den första frosten har kommit och i norra Finland hörs halkvarningar på radion.I Ruka som är en av Finlands största skidanläggningar har de första nedfarterna öppnat med hjälp av sparad snö från förra säsongen.Allt är redo för vinterns turistsäsong – men det blir ännu ett år utan ryska turister.Jag besöker Kuusamo, ett mindre samhälle i Norra Österbotten med ändå en av Finlands större turistorter med omkring 1,2 miljoner gästnätter. Allra flest kommer på vintern.Kuusamo med sina cirka 15.000 invånare ligger bara 30 km från ryska gränsen. Den närmsta gränsöverfarten är liten och området närmast på ryska sidan är glest befolkad. Men före pandemin stod ändå ryska turister för en betydande del av den internationella turismen.  När gränsrestriktionerna infördes under pandemin försvann ryssarna i princip helt och har sen dess på riktigt aldrig kommit tillbaka. Men vi saknar de inte, säger Jouko Manninen, borgmästare i Kuusamo när jag träffar honom i stadshuset.När Ryssland anföll Ukraina bröt staden direkt det långa vänskapssamarbetet med grannstaden på ryska sidan och näringslivet har jobbat hårt för att ställa om.Under pandemin ökade de inhemska gästerna och ersatte en del av det ryska bortfallet.Andra stora grupper kommer från Storbritannien, Spanien, Nederländerna och de ska förhoppningsvis bli fler.Men det finns flera mörka moln som kan sammanfattas i krig, energikris och inflation.  När Ryssland invaderade Ukraina fick jag första gången känslan av att det faktiskt kan hända här också säger Jouko Manninen. Det var en djupt obehaglig känsla som snabbt följdes av att om det händer så ska vi kämpa och försvara oss säger han med emfas.Han har tidigare varit officer i finska försvarsmakten och konstaterar att med dagens vapen spelar just närheten till Ryssland egentligen ingen större roll -  moderna vapen når långt.Bland människor jag möter är minnet av tidigare rysk/sovjetisk ockupation stark. Det är en historia som berättas mellan generationer och äldre personer är starkt berörda när de tänker på barn och barnbarn och vilken framtid de går till mötes.Andra fokuserar på att få vardagen att fungera och vill inte alls tänka på vad som händer i omvärlden.Kommunen arrangerar så kallade säkerhetskvällar för att minska oron bland invånarna. Öppna informationsmöten där representanter för samtliga berörda myndigheter finns på plats för att berätta om sin verksamhet och svara på frågor.Och kämpaandan som Jouko Manninen ger uttryck för finns på flera plan.Det är många små turistföretag som kämpar i motvind men vi kommer inte ge oss säger företrädare för den lokala turistorganisationen och slår fast - vi jobbar hårdare med de resurser vi har.Carina Holmberg för P1 morgoncarina.holmberg@sverigesradio.se
10/26/20223 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Varför fira födelsedagar när krig rasar i Europa? Lubna El-Shanti, Lviv

Utrikeskrönikan 25 oktober 2022 Lviv, tisdag. Tillbaka. På samma hotell, i samma rum. Åtta månader har gått i ett, sedan jag väcktes av det där samtalet från kollegan i Stockholm. ”Det har börjat nu, de bombar Kiev, de bombar överallt. Är du i säkerhet? Bra, då räknar vi med dig i sändningarna strax”. Vi la på. I samma stund gick flyglarmet här i Lviv och över hela Ukraina, ett molande ylande i morgonmörkret.Där och då försvann tid och rum. Kriget blev det enda som existerade. I början levde jag och min kollega Johan-Mathias på adrenalin, allt skulle berättas, skildras, rapporteras. Vad åt vi? Sov vi? Vad pratade vi om mellan varven? Ingen aning. Det var oviktigt, liksom allt som inte kretsade kring kriget. När jag kom hem till Stockholm efter en månad i Ukraina tyckte jag att det var märkligt att skyltdockorna i en klädbutik jag brukar gå förbi hade nya kläder. Varför brydde man sig om att byta kläder på skyltdockor när ett krig rasade i Europa? Jag tackade nej till födelsedagsbjudningar och när jag väl träffade kompisar ville jag inget annat än att prata om det som hände i Ukraina, för vad skulle man annars prata om? Stackars min omgivning där och då. Men dag ett, blev två, blev dag 100. Ett halvår gick, åtta månader sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och någonstans där emellan hände något. Försoningen, acceptansen. Kanske insåg jag det när jag kom på mig själv att handla kläder hemma i Stockholm som jag sett hänga i ett skyltfönster, då jag började uppskatta födelsedagsfiranden och att få prata om annat när jag väl kunde, när jag var utanför det, hemma i fred.För det som jag tidigare sett som en del av vardagen, något självklart, är numera något jag värdesätter så enormt, att ha de där samtalen om vardagsbestyr, firanden av alla dess slag, ett hem, en viloplats, det är en ynnest men också en del av livet, fastän det är krig. Och båda kan få existera samtidigt. Åtta månader har passerat och jag är tillbaka i Lviv där det började för mig för åtta månader sedan. En kort tid. Och väldigt lång på samma gång.  Lubna El-Shanti, Lviv. 
10/25/20222 minutes, 47 seconds
Episode Artwork

Romerna kan inte vakna ur mardrömmen: Milan Djelevic, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, måndag den 24 oktober.Jag tänker på det här med avfallsdeponier eller soptippar.Dit vi alla åker någon gång om året för att bli av med skräp, ett gammalt kylskåp, en nersutten soffa eller något annat uttjänt.Och avfallsdeponin, återbruket eller soptippen – kärt barn har många namn – som vi tar oss till ligger oftast en bit utanför stan, så brukar det vara.När jag häromdan stod och blickade ut över tonvis med avfall, med tunga fordon cirkulerandes mellan högarna, skriande fågelflockar ackompanjerade av skällande hundar – så kunde jag konstatera att det finns olika former av skräp.Jag befann mig några kilometer utanför Cluj, en av Rumäniens större städer.Avfallsdeponin i Pata Rat, hyser även den dem där gamla tv-apparaterna, möblerna och allt möjligt annat demolerat och defekt...Men... utöver det, har här också dumpats – människor.Barn, åldringar, kvinnor, män... totalt 2000 själar lever på den här soptippen.Den senaste bosättningen växte fram för bara tolv år sen. Kommunen placerade den bredvid platsen där ett sjukhus hade fått dumpa sina uttjänta produkter. Därför fick bosättningen smeknamnet Tjernobyl.Att 76 romska familjer hamnat där, på soptippen är en självklarhet, sa Alex när vi träffades. Han är socialarbetare, driver romsk radio och är också aktivist, som driver romska frågor.Han var en av dem som dumpades i ”Tjernobyl”.För romer, konstaterade Alex, behandlas och ses som skräp. Även 2022. Och även inom EU, trots principer och vackra ord om minoriteter och deras rättigheter. Sen började han räkna upp städer i Rumänien, där romer bor på soptippen...När jag stod där på tippen med Alex grep en stark obehagskänsla tag i mig. Tanken som slog mig: tänk om detta hade varit jag! Vi är ju ganska lika jag och Alex... i samma ålderspann, har fru och barn, jobbar med media...Nu en tid efter mötet finns känslan kvar, obehaget skaver och rädslan i mitt huvud tar sig olika uttryck, på natten förvandlas den till bilder...Ser mig själv – på en soptipp!Våra barn, jag och min fru, det stinker, kackerlackor, råttor... vi ligger på skitiga madrasser på golvet i ett rum på 16 kvadrat, här finns också kylskåpet, och tv:n.Det här är hela vårt hem.Vad hände – jag hade jobb i stan, trerumslägenhet, barnen i skola och förskola, kände mig som en vanlig medborgare...Det här är svårt att ta in, något måste vara fel, en mardröm...så jag försöker vakna, tvingar mig. Och lyckas ännu en gång.För Alex och hans familj och alla andra i Tjernobyl finns inget att vakna ifrån.De blir kvar på dem gulnande, skitiga madrasserna ikväll.De blir kvar i den mardröm som fick Alex att tänka att han var död, när han såg var dom hade hamnat den där decemberdagen 2010.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
10/24/20223 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Att tjäna sitt land: Marie Nilsson Boij, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris fredag,Det är några ord från regeringsförklaringen i veckan som inte vill lämna mig.”Det offentliga finns till för att tjäna medborgarna. Aldrig tvärtom”.Vad ville vår nye statsminister skicka med mig här egentligen, alltså som medborgare? Och visst var det någon annan som sa nåt liknande... fast tvärtom...”Ask not what your country can do for you. Ask what you can do for your country”.Just det John F Kennedy 1961, också under en krisperiod.Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land?Varför väljer de två statsmännen att formulera sig så olika när det gäller relationen mellan stat och medborgare? Är det partipolitik? Men det handlar ju inte om omfattningen eller inriktningen på den offentliga servicen.Det är hur man som medborgare förhåller sig till den, det vill säga mer som ett moralfilosofiskt dilemma. Är jag en del av det offentliga eller herre över det offentliga? Är det kanske kulturellt betingat, det vill säga typiskt svenskt att utgå från att det offentliga ska tjäna medborgarna och inte tvärtom?På min sons förra skola, i Sverige, var det citrusfruktförbud till exempel, därför att en elev var allergisk. Restriktionerna var inte begränsade till klassen, eller ens till avdelningen. Nej inga clementiner fick vara någonstans på skolan. 500 barn lärde sig därmed att det är helt rimligt att ett barn sätter standarden för ett helt samhälle. Utan att ta ställning till det rimliga i det här, kan jag konstatera att man i Frankrike tänker tvärtom.När jag ringde till matbespisningen på min dotters skola här till exempel och önskade glutenfri kost till henne svarade chefen där att det tyvärr var otänkbart. Mina olika peppande inspel och förslag på olika nivåer av anpassning, ifrån hur enkelt det är att byta ut vetemjölet i all kost, till om hon inte i alla fall kunde tänka sig att steka en nötbiff då och då till min dotter separat, möttes av totala nobben.”Madame, jag kan inte lägga om allt för ett barn”.Men det är svårt det där med kulturella skillnader.Vi kanske snarare ska förstå statsministerns uttalande utifrån vår tid? Vi kräver ju naturligtvis helt enkelt en helt annan höjd på samhällsservicen idag, än man gjorde på Kennedys 60-tal. Jag kan konstatera efter att ha följt tre val på nära håll, i Frankrike, Italien och Sverige, både att många medborgare oavsett partisympati och land anser att det offentliga inte kan erbjuda det de förväntar sig, varken när det gäller vård, skola, energiförsörjning, klimatåtgärder eller trygghet, inte ens i Frankrike och Sverige som båda har väl utbyggda välfärdssystem. Och så kriget på det.Så även om statsministern nu har lovat att tjäna oss, med motiveringen att det offentliga finns till för medborgarna och inte tvärtom, så hoppas jag att han tycker att det är ok att jag samtidigt bidrar lite på min kant - för mitt land, för nog verkar det som att alla krafter kommer att behövas ett tag framöver.  Marie Nilsson Boij, Paris
10/21/20223 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Ensam korre söker: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan. Stockholm, torsdag.I dag skulle jag egentligen ha varit i den indiska it-staden Bangalore men att få journalistvisum till Indien är inte det lättaste. Att få visering som journalist kan överhuvudtaget vara besvärligt på många håll i världen och flera av mina åtta bevakningsländer tar god tid på sig. Men Indien leder långsamhetsligan. I 1,5 år har jag väntat på att få ett journalistvisum. Ja ni hörde rätt; jag sökte i mars 2021 men har varken fått ja eller nej på den ansökan. Lämnade in en ny för några veckor sedan eftersom jag så gärna ville åka tillsammans med några andra till just Bangalore. Inget svar den här gången heller.Ett av de möten jag sett fram emot i Bangalore är med ett företag som tagit fram en portabel mammografikamera. Tänk att slippa smärtan det medför att trycka in bröstet i de apparater vi använder! Ett annat ämne värt att titta närmare på är energifrågan. Indien är beroende av kol men håller i allt större utsträckning på att ställa om till solenergi. Det finns en uppsjö spännande projekt som på ett direkt plan förändrar och förbättrar människors liv. Och det här med stadsplanering och hållbarhet, där Indien gärna sneglar på Sveriges lösningar - vad händer i praktiken? Min att göra lista över viktiga Indienjobb har blivit lång.Varför tar det då sådan tid? Ja, den som visste! Det svar som ges är att det är en backlogg i Delhi, att administrationen där har en stor hög att arbeta sig igenom efter pandemin. Men jag har branschkollegor som fått visum sedan 2021, en del flera gånger om. Ingen är gladare för det än jag – för Sverige behöver mer Indienbevakning, inte mindre. Jag skulle till och med vilja påstå att Sverige som land behöver mer av Indien; vi kan ju både lära ut och lära oss av människorna i detta jätteland.En indisk väninna föreslog fnissandes en i hennes tycke kreativ lösning på mitt visumproblem: att jag gifter mig med en indier.Nu hade hon ingen lämplig manlig släkting att tillhandahålla så kanske får jag istället vända mig till världens mest kända matchmaker Aunty Seema from Mumbai känd från reality tv-serien Indian Matchmaking. I sådana här sammanhang är det inte sällan viktigt att man som kvinna framstår som hemmakär det vill säga kan laga goda linsgrytor, vill ha barn och är anpassningsbar. Men kvinnans krav då?Här kommer min lista – och nu byter jag språk för att nå den indiska diasporan: Middle aged divorcee and fiercly independent woman seeking Indian national for marriage. You are emotionally and financially stable, open to all religions, family oriented of course and honey if you don't know how to make a decent daal – don't bother sending your CV!Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
10/20/20223 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Danmarks odanska valrörelse: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönika 19 oktober 2022. Köpenhamn onsdag. Det är något som känns annorlunda.Det är mindre än två veckor kvar till valet och här i Danmark handlar det inte om mycket annat - danska valrörelser är korta och intensiva. Det är öppna spjäll och det blåser faktiskt så friskt om öronen att det många gånger är svårt att i höra vad som egentligen sägs.Men där i bruset är det alltså något som känns annorlunda. Efter att nyss genomlevt en svensk valrörelse, och sen ett Tidöavtal och regeringsförklaring, som ju i stora stycken gick ut på att presentera danska förslag på migrations- och kriminalpolitikens områden, så betraktar jag nu en dansk valrörelse som i den meningen inte är särskilt dansk - eller hur man nu ska uttrycka det.Nä, i Danmark handlar valrörelsen 2022 om skatter, om psykiatrin och klimatet. Men inte om migrationspolitik. Att snacka om invandring verkar det inte finnas någon som tror att man kan vinna några röster på här nuförtiden. Det är som att ämnet förlorat sin politiska potential. Dansk folkparti, som ju mer än något annat parti blev stora och mäktiga av att pressa på för en stramare migrationspolitik kämpar idag för sin överlevnad runt tvåprocentsstrecket. Andra liknande partier är rätt tysta. Inte ens Inger Støjberg, ni minns den kontroversielle ministern som bröt mot lagen i sin iver att strama åt asylreglerna, har visat sin vanliga entusiasm för ämnet.  Ja, man har ju vant sig vid en migrationsdebatt i Danmark där det lönat sig att vara tuffast. Väljare har vunnits av de som vågat gå längst - retoriskt och politiskt. Inte av de som problematiserat och pekat på nyanser. Men, annorlunda, som sagt. För vissa åtstramningspartier har till och med börjat mjukna. Högerpartierna Konservative och Liberal Alliance har båda mitt under brinnande valrörelse öppnat för att reglerna för hur Danmark skickar tillbaka syriska flyktingar kanske trots allt är för stränga. Inom Socialdemokratin skönjs en gryende opposition mot partiets strama linje. Och Lars Løkke Rasmussen, den före detta blå statsministern som i åratal regerat fram åtstramning efter åtstramning, hördes nyligen kalla den danska migrationspolitiken för galen - och lova vissa lättnader om han får inflytande. Och det ser han och hans nya parti faktiskt ut att få en hel del av.Men missförstå nu inte allt det här, Danmark kommer ju även i morgon ha en stram migrationspolitik, det handlar ännu så länge främst om ett förändrat sätt att prata. Men tänk om det faktiskt är så att samtidigt som Sverige nu får den mest danska politik vi haft, så har själva inspirationskällan Danmark så smått börjat röra sig mot något annat? Om inte annat skulle det bekräfta den gamla tumregeln att dansk och svensk politik sällan svänger i takt. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se
10/19/20223 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Social detox i Never-never land: Richard Myrenberg, Namibia

Utrikeskrönikan 18 oktober 2022 Sesriem, namibiska öknen, tisdag. Efter mer än 40 mil på grusväg mitt i namibiska Never-never land är man lite mör i kropp och huvud. Istället för sjöben, får man vägben, det gungar i kroppen av att sladda fram över grus och vattendrag. Men samtidigt är man lugn till sinnes. Det är meditativt. Vi har passerat öde gårdar och eviga vidder, mött tre bilar och knappt sett några människor. Ibland är man på den där platserna, de där hörnen dit världen inte riktigt når.Nyss var jag i Luderitz, en liten tysk dröm, eller historisk förhoppning med korsvirkeshus vid randen av Atlanten, med en fin liten hamn, en kyrka med utsikt och en fyr på klippan. Vägen dit gick igenom mil efter mil av öken, sand och vindpinade buskar. Det kändes som världens ände. Och det kändes bra. För några veckor sedan var jag på den andra sidan, i Palma i Cabo Delgado i norra Mocambique. Varma vindar från Indiska oceanen och människor som fortfarande hämtade sig efter traumat av det våld som sköljt genom området i spåren av den lokala islamistiska terrorgruppen al Shabaab. Också det kändes som världens ände, långt bort från allt. Geografiskt men också mentalt och också rent tekniskt. På ingen av platserna har jag nämligen i princip haft ett fungerande internet. Det har inte ens gått att ringa ut eller in på min vanliga svenska mobil. Man har varit helt frånkopplad. Går inte att ringa mig, går inte att skicka meddelanden på diverse sociala appar. Att skicka ett mail är som ett rop i öknen. Inget svar går att få från mig. Jag kan inte ens säga, det går inte att nå mig just nu.I början känns det frustrerande, rent av lite panikartat. Jag kan inte nå folk, ingen kan nå mig. Men också – vad händer i Afrika? Hur går det i det tragiska kriget i Tigray? Vad säger folk på Fejan? Och vad säger det senaste om kriget i Ukraina på Twitter? Hur ska jag nu kolla annonser på nya skotrar, som jag egentligen inte behöver. Hur ska jag klara mig utan att veta exakt var jag är, exakt när jag kommer fram, eller vädret i Pretoria och Stockholm? Men man vänjer sig snabbt vid denna sociala detox, det är skönt. Jag kan ju liksom inte göra så mycket åt det. Jag vet inte ens om de på redaktionen i Stockholm kan vara säkra på eller fått meddelande om att den här krönikan faktiskt blir skriven och kommer att skickas över. De får leva i – hemska tanke – en stund av ovisshet.Och man vänjer sig vid det här analoga livet ganska snabbt. Till att börja med genom att faktiskt se och uppleva det man ser omkring sig, landskapet, färden, närvaron. Man är tvungen att titta på en vaxartad pappersbit som någon tryckt en massa kurvor och streck på och som kan vikas ut. Det kallas för en karta. Vägsträckorna står i kilometer och tid som det tar att ta sig från punkt A till B. Man vet inte exakt när man kommer fram, man vet inte exakt var man är i varje liten stund. Och man vet inte vad som händer i svensk politik. Det är helt enkelt underbart.Ni kanske borde prova det själva någon gång? För nu när jag lämnat här krönikan, fortsätter jag min färd i namibiska Never-never land igen. Oåtkomlig och analog. Och i stunder av total ovisshet.Richard Myrenberg, någonstans i den namibiska öknen.richard.myrenberg@sverigesradio.se
10/18/20223 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Oväntat besök från Moskva: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 17 oktober Stockholm, måndag.Jag och sonen var mitt i förberedelserna för en libanesisk buffé för 50 personer när meddelandet kom:Nu är vi i Luleå på väg till Stockholm, vet du någonstans vi kan kampera?Maxim och Rita är vänner sen mer än 30 år, via min första riktiga ryska vän i Moskva, Olga. Hon brukade skicka Maxim till flygplatsen för att hämta mig när jag i mitten av 90-talet reste tillbaka till Moskva efter att ha flyttat därifrån. Han kom lika troget som bilen, en Volvo 740, rullade igång.Ibland bodde jag hos dem i centrum av Moskva i en före detta kommunalka, en gemensamhetslägenhet, där paret blev kvar när andra flyttade ut. De huserade i sex rum och kök med sina tre barn, en lägenhet, som mer liknande ett hotell en rad rum längs en lång korridor, alla fönster vette in mot gården.Nu, i en helt annan tid, var de på väg i sin bil till Berlin. Där bor sen länge deras vuxna barn och barnbarn, och min Olga, i dag gift med äldste sonen.Senast vi möttes i Moskva, Maxim och jag, konstaterade han med en suck att de i alla fall lyckats med det, att barnen lämnat Ryssland långt före Putins invasion av Ukraina.Vad säger de nu i Moskva, om kriget? De kritiska har antingen lämnat landet eller tystnat. Eller så accepterade de det som Putin kallade den militära specialoperationen. Den som skulle gå på några dagar.När det inte alls gått, som förespeglats, har dessa okritiska, tidigare Putintrogna börjat förakta sin president och till och med se honom som en dumskalle.När Ryssland anföll Ukraina lämnade Maxim och Rita Moskva, de har det visum som krävs för att kunna åka till Europa och sina barn i Tyskland. Med bilen och katterna åkte de via Finland till Berlin. I våras var det möjligt, men efter tre månader måste de tillbaks, enligt visumet och vänta tre månader till nästa utfärd.Med Maxims kontakter bland de tyska medierna i Moskva ordnades nödvändiga dokument för att kunna passera finska gränsen, trots att den nu stängts för de flesta ryska medborgare även om de har Schengenvisum. Allt hade kontrollerats i förväg.90 mil senare hölls de fyra timmar på gränsen, färjan väntade i Åbo, men de släpptes inte in, på ett A4 dokument på finska förklarades att de sågs som en säkerhetsrisk, chockade tvingades de vända.Maxim körde istället till Murmansk via Petrozavodsk en sträcka på 144 mil. Med ny tysk hjälp fixades nya dokument för att ta sig via rysknorska gränsen i Kirkenes. Ytterligare 30 mil i bil. Där passerade de ensamma gränsen. Så ytterligare 90-talet mil till Luleå, nu hade de varit på väg i fem dagar, lördag kväll kom de till mig och sov över för att söndag morgon fortsätta mot Ystad, färjan och äntligen familjen och friheten – freiheit Berlin.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
10/17/20223 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Tre bortkastade minuter: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönikan 14 oktober Istanbul fredag.Är det sant?Mår alla verkligen så där bra?Får så många tankar i huvudet när jag ensam och lite dyster till sinnet promenerar omkring i mitt vackra Istanbul, eller Miklagård som det fortfarande heter bland oss vikingar, hrmf.Hagia Sofya, Blå moskén, Bosporen, broarna, det sjunkna palatset och den fortfarande fungerande museeispårvagnen längs Istiklal. För att inte tala om alla restauranger och kaféer.Det finns gott om landmärken här som gjorda för snygga selfies i sociala medier.Jag ser dem varje dag, personerna som med minutiöst inövade rörelser poserar framför kameror med Istanbuls skönhet som fond.Ibland vill jag gå fram och fotobomba, alltså, bara retas lite ställa mig bredvid.Även om ingen skulle förstå vad jag menar.Jag har faktiskt gjort det, fotobombat alltså.Jag var på ett sällsynt märkligt humör i Bagdad, hade jobbat alldeles för mycket och för länge men var glad och ville liksom skämta lite.På en av Bagdads kändaste gator tog mängder av människor bilder av varandra. Vänner, familjer, syskon, selfies- och under några timmar försökte jag av någon anledning att hamna på så många foton jag bara kunde…100 procent av alla personer vars foton jag förstörde skrattade, några kom jag till och med att intervjua senare. Min lokala medhjälpare skämdes lite och jag förstår honom, hur moget är det av en garvad korrespondent att tvinga sig in i familjefoton hos okända irakiska familjer.Det här var egentligen bara en parentes, jag hade tänkt att ta upp hur folk ser lyckliga ut i sociala medier trots att den svarta olyckan bor inombords, att ytan är viktigare än djupet, att många av de käraste på sociala medier faktiskt bryter upp eller skiljs.Hade helt enkelt tänkt att analysera lite, bryta ner sociala medier beteenden och vad det gör med oss.Men det där kan vi prata om sedan, det känns för deppigt. Hey, det är ju fredag, i dag blir det många härliga pose-bilder med glittrande vatten i bakgrunden och själv ska jag puta med läpparna under skägget. Hittar jag något drickbart rosévin kanske det till och med blir det i motljus. Missa för allt i världen inte mina sociala medier.Jag hade också tänkt att göra det här lite poetiskt, ni vet: ”den ljumma vårvinden från Bosporens sjötångs-doftande vatten fick gardinerna att långsamt fladdra i dubbeldörrarna ut mot balkongen. Där, bara där var utsikten mot passagen mellan Medelhavet och Svarta havet ostörd. Där glider Lastfartyg och personfärjor som transporterar sammanbitna passagerare mellan de två kontinenter vattnet utgör gränsen till. Deras dova fartygssignaler som ensamma rop på uppmärksamhet.. Som dåtidens svenska kolmilare, svarta av milornas sot.Men nu är det fredag, så det blir varken djup eller poesi. Det blev helt enkelt för er stackars lyssnare som jag ändå högaktar- tre bortkastade minuter.Johan-Mathias Sommarström, för P1 morgon i Istanbul johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
10/14/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Allings imaginära koffert i Berlin: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 13 oktober 2022 Berlin, torsdagJag vet, man får egentligen inte använda musik i de här utrikeskrönikorna men en gång är ingen gång och just nu, just för mig, tillbaka som korrespondent i Berlin efter sju års paus så passade just den här sången, "Ich hab´noch einen Koffer i Berlin" så bra så jag kunde inte låta bli att ta med den.Jag har visserligen inte haft någon fysisk väska packad med saker i Berlin sen 2015, som Marlene Dietrich så släpande vackert sjunger om men jag har iallafall haft en slags mental koffert förberedd för att någongång vilja se hur det går för det land som jag rapporterade så mycket om under en annan kris, Eurokrisen i början av 2010-talet.Och att jag nu sitter här igen med pannan i djupa veck och lätt prestationsångest för att få ihop en krönika tillgick på följande vis:Jag var rätt nöjd med tillvaron i Sverige, professionell sång och radiomakeri var en bra och trevlig yrkeskombination men så inledde Ryssland och Putins brutala krig mot Ukraina 24/2.Och med det ändrades allt för så många, fr a i Ukraina förstås men också i Europa och Sverige och inte minst därmed också för mig.I Sverige blev NATO-ansökan plötsligt en formsak, för en stor majoritet iallafall, ett historiskt beslut, några dagar senare hörde jag min skickliga företrädare Frau Salzinger rapportera om förbundskansler Scholz än mer historiska tal om "die Zeitenwende".Merkel var borta, Tyskland skulle plötsligt börja skicka vapen till krigförande land och satsa 100 miljarder euro på försvaret med mera, saker som då, 2011-15 var helt otänkbara trots att Eurokrisen katapulterade fram Tyskland till en lite motvilligt intagen ekonomisk ledarroll i EU.Men det här var något annat, det berör liksom hela det moderna efterkrigstidstysklands framtida väg och relation till sin historia och jag kommer ihåg hur det den där mentala dietrichska resväskan, kofferten, i Berlin tydligt kallade och så gick det som det gick:- Nächste Haltestelle, Berlin!Det går som bekant inte att hoppa ner i samma flod två gånger. Man bör inte ens försöka enligt filosofer och livscoacher men i Berlin är det i princip omöjligt ändå, både bokstavligt och bildligt.Det är mer strömt i floden Spree än man tror och, som jag sa i mitt avskedsreportage från Berlin 2015: I Berlin går historien alltid vidare.Ja, den tog t o m för att vara Berlin ett ovanligt rejält kliv i våras och då var det bara att ge efter och åka hit och packa upp den där imaginära kofferten igen.Så var beredda, spetsa öronen, det blir en intensiv höst härifrån. Det kan jag lova.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se
10/13/20223 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Privilegierad hunger och annan hunger: Sara Heyman, hälsokorrespondent

Utrikeskrönikan 12 oktober 2022 Stockholm, onsdag. Det här ska handla om hunger. Något de flesta av oss kan relatera till i nån grad – att inte ha tillgång till mat när man skulle behöva. Jag tycker själv att jag de senaste åren har blivit känsligare för lågt blodsocker. Mitt tålamod med exempelvis stökiga barn kan bli häpnadsväckande litet när det gått lite för lång tid sen senaste måltiden. Det här är inget jag är stolt över, jag försäkrar. Hungriga barn är ju heller inte det roligaste att hantera. När mina egna var mindre kallade vi timmen efter att vi kommit hem från förskolan och innan det fanns mat på bordet, av uppenbara skäl för ”hell hour”. Det här är den privilegierade hungern jag pratar om.  I Argentina där jag nyss rest runt, hoppar en miljon barn över någon av dagens måltider, frukost lunch, mellanmål eller middag, för att deras familjer inte har råd. Tre miljoner föräldrar skippar en måltid för att maten ska räcka åt barnen. Det här enligt en rapport från Unicef. Nyligen skrev 238 organisationer från 75 länder ett öppet brev till FN:s alla medlemsländer. Brevet var en uppmaning att agera för att förhindra de katastrofala konsekvenserna av den matkris som redan är ett faktum på många håll i världen. Siffrorna är lite svåra att ta in: 50 miljoner människor är ett steg ifrån den värsta sortens svält, svält som dödar. 345 miljoner människor lider av akut hunger, det är en ökning från 135 miljoner bara sen 2019. Över 800 miljoner människor går och lägger sig hungriga varje kväll.  Den vanligaste typen av hunger syns inte. Men, försök själv koncentrera dig på tidningen du läser, på ditt jobbmöte, eller dina engelskaglosor, om magen skriker av hunger. Försök att sova, eller lägga ett barn som inte är mätt. Undernäring gör oss känsligare för sjukdomar. Det gör oss trötta och svaga. Undernäring hos barn hämmar utvecklingen, både fysiskt och mentalt. Och brist på mat får vidare konsekvenser, barn som tas ur skolan för att jobba, flickor som gifts bort. Familjer som flyr. Jag vet inte hur det öppna brevet togs emot av FN:s generalförsamling. Att det råder svält i världen var förstås ingen nyhet, men situationen är värre än någonsin enligt FN-organet World Food Programme. De 238 organisationerna som arbetar mot hunger hade en uppfordrande ton i sitt brev. De skrev: ”I en värld av överflöd är det ett politiskt val att låta människor svälta.” Jag antar att det är något att tänka på för alla oss som har lyxen att bara klappa ihop tillfälligt med lågt blodsocker, på grund av dålig planering.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
10/12/20223 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Ett skratt saknas på rugbyplanen: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönika 11 oktober 2022. London, tisdag.”Det hade kunnat vara jag” – den tanken har drabbat många i den lilla byn Creeslough i norra Irland. För i fredags hände det som inte fick hända.En explosion inträffade i en av byns mest välbesökta byggnader, den som inhyser både bensinmack, matbutik, postkontor, och ovanför ligger flera lägenheter.Byn ligger längs en av huvudlederna genom grevskapet Donegal. Turister passerar ofta förbi på vägen mot den vackra kuststräckan, det finns en camping för de som vill utforska landskapet, kanske stannar de till på just bensinmacken för att tanka längs färden. Vissa familjer har levt här i generationer, andra är nyinflyttade bland de runt fyrahundra personer som bor här.När smällen hördes i fredags rusade grannar för att hjälpa till, vissa hade precis själva varit inne på macken innan explosionen.Grannar och vänner slet i rasmassorna för att försöka få ut de som skadats innan räddningstjänsten kom fram. Lantbrukare körde dit sina traktorer. Räddningsarbetet fortsatte i timmar, genom bråten, röken, dammet, sotet, under natten – ett dygn senare var den sista kroppen funnen.Creeslough hade då vaknat upp till den förkrossande verkligheten – tio personer hade dödats, ännu fler skadats – i slumpens obarmhärtighet.Tio personer, tio familjemedlemmar, tio vänner.Som australiensaren som en gång i tiden blev kär i en irländsk tjej, och de slog nyligen rot här i hennes hemtrakter. En av deras grannar, en läkare, larmades till olycksplatsen.Kassörskan Martina, som beskrivits som arbetsplatsens mamma, som tog alla nya under sina vingar. Hon lämnar efter sig fyra barn.Mamman som precis plockat upp sin 13-åriga son från skolan och stod i kön till postdisken när explosionen inträffade.14-åriga Leona, som älskade att spela rugby, och retades med sin pappa när de kollade på fotboll – hon hejade på Liverpool – han på Arsenal. Hon skulle sova över hos en kompis, och stannade i butiken för att plocka upp glass på vägen.Martin, som flyttat hem till sin sjuka mamma för att ta hand om henne och brukade hämta ut hennes mediciner på apoteket lite längre ned på gatan.24-åriga Jessica, som var hemma hos sin pojkvän i lägenheten ovanför butiken. Hon skulle i går ha börjat sitt nya jobb som kläddesigner i Belfast, efter att ha pluggat i Paris och Shanghai.Och pappan Rob och dottern Shauna, det yngsta offret i katastrofen. Femåringen som precis börjat skolan, och var i butiken för att köpa en födelsedagstårta till sin mamma.Medan polisen utreder vad som tros ha varit en gasolycka har grannar börjat med insamlingar till offren, erbjuda husrum åt de som evakuerats och till de som nu ska komma till byn för begravningarna.Samtidigt står stolar vid middagsbord tomma. Ett välkomnande leende har försvunnit bakom matbutikens kassadisk, ett skratt saknas ombord på skolbussen, ett annat på rugbyplanen.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
10/11/20223 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

En valspurt som kan vara immun mot skandaler: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 10 oktober 2022 San Francisco, måndag.Med mindre än en månad kvar till mellanårsvalet börjar temperaturen höjas i valkampanjerna här i USA. Framför allt när det handlar om valet till senaten, där ju demokraterna inte har råd att mista en enda plats om de ska lyckas hålla kvar vid sin minimala majoritet, som hänger på vicepresidentens utslagsröst.Och Georgia är en av en handfull delstater där utgången fortfarande är högst oviss. Här utmanas den sittande demokraten, pastorn Raphael Warnock, av den älskade, folkkäre och upphöjde före detta idrottsstjärnan, Herschel Walker.En kandidat som är uppbackad av Donald Trump, säger sig stötta kärnfamiljen, och har varit tydlig med att han är abortmotståndare. Han stöttar bland annat ett nationellt förbud mot aborter efter 15 veckor, utan undantag för offer för våldtäkter och incest – eller om kvinnans liv är hotat av graviditeten.Därför blev det enorm uppmärksamhet i medierna när en tidigare flickvän gick ut med att Walker 2009 betalat för hennes abort, och som bevis la fram ett krya på dig-kort, ett kvitto från en abortklinik och en pengaöverföring från Walker. I nästa avslöjande kom det fram att samma kvinna senare fick ett barn med Herschel Walker, enligt henne efter att han försökt få henne att göra abort ytterligare en gång.Walker har förnekat alla anklagelser, och avfärdat dem som lögner. Krishanteringen blev ytterligare några snäpp mer komplicerad för honom när ett av hans barn gick till attack. 23-årige Christian Walker, är en konfrontativ och konservativ influencer på sociala medier. Nu kallade han sin far en lögnare, och poängterade att Herschel Walker hade fyra barn med lika många kvinnor utan att uppfostrat något av barnen – apropå att Herschel Walker tidigare under sin kampanj gått ut och kritiserat frånvarande fäder.Det är oklart vad det här senaste uppgifterna kommer att betyda för Walkers politiska framtid. Från det republikanska partiet är uppslutningen bakom Walker i stort sett total, och många tror också att republikanska väljare i Georgia är så medvetna om hur viktigt valutgången i delstaten är för maktbalansen i hela landet, att de snarare röstar på parti än person.Det finns de som menar att det här är ytterligare ett exempel på hur allt fler politiker nästan kan ses som immuna mot skandaler.På fredag är det meningen att Herschel Walker ska möta sin motståndare, demokraten Raphael Warnock, i den första och enda debatten mellan de två under valrörelsen i Georgia. Faktiskt också den allra första gången väljarna får se Walker debattera under hela valkampanjen. Han vann sitt primärval utan att möta sina republikanska konkurrenter i debatt en enda gång. Spänningen tätnar – kommer Walker att visa sig vara immun mot debattmotgångar också?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
10/10/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Varma kläder ett måste på EU:s möten: Andreas Liljeheden, Prag

Utrikeskrönika 7 oktober 2022. Prag, fredag.Ska vi inte sätta på värmen ändå? Höja upp, bara lite grann? En halv grad kan vi väl i alla fall höja upp med?Så sa jag till min sambo häromdagen innan jag gav mig av hit till toppmötena som just nu pågår i Prag. Det som för ett halvår sedan skulle ha låtit som en helt bisarr diskussion bland två snåljåpar är nu en fullt normal konversation. Ska vi sätta på värmen? Eller ska vi frysa?Det är energikris. Elpriserna rusar. Gaspriserna ska vi inte ens tala om.Vårt hus hemma i Bryssel värms upp med gas som de flesta belgiska hus. Det är från början av 50-talet. Och även om vi totalrenoverade för några år sedan, bytte fönster och isolerade, så håller det inte riktigt tätt.På sommaren går det inte att hålla hettan borta. På vintern blir det kallt. Om man inte brassar på med elementen det vill säga. Vilket det inte är läge att göra just nu.Dels för att det kostar. Myndigheter har varnat för att en genomsnittlig årsavgift för ett belgiskt hushåll kan landa på 8 000 euro. Men också för att vi vill dra vårt står till stacken och spara energi.Så vi håller nere värmen. Och klär oss varmare.      Så är det för många andra. I Belgien och runt om i Europa. Både för vanligt folk men också för politiker.Frankrikes finansminister Bruno Le Maire har gått ut och sagt att han minsann ska kasta bort slipsen och skjortan och istället bära polotröja under kavajen. För att hålla värmen i de numera kyliga franska regeringskontoren där man också ska spara energi.Likadant är det i Bryssel. Häromdagen var jag på en bakgrundsbriefing på EU-kommissionen om just energikrisen. Den leddes av en italiensk tjänsteman. Han bar inte polotröja utan den sedvanliga skjortan och slipsen, men ovan på det hade han en ylletröja. Och ovanpå det en kavaj.Enligt belgiska riktlinjer ska landets kontor maxa på 19 grader. Så det borde gälla även på EU-kommissionen.Fast i vissa EU-byggnader sägs det att man ska gå steget längre. Kanske för att EU så att säga ska gå i bräschen i den energibesparingen som vi alla förväntas göra.På Rådet, där EU-ländernas ministrar träffas, har man skickat ut ett mejl till sina anställda och informerat om att de ska sänka temperaturen ännu mer.I den stora salen där vi journalister brukar sitta på EU:s toppmöten ska man ha en maxtemperatur på 16 grader.I området där man gör intervjuer med de politiska ledarna ska man dra ner till 14.Här på toppmötet i Prag, där vi journalister sitter i vad som tidigare var en ridskola på stadens anrika slott, har vi också fått en ordentlig försmak för hur det känns. De stora dörrarna på byggnadens sidor hålls öppna så vinden drar in hela tiden. Kanske är det ett substitut till luftkonditionering.Jag är så glad att jag tog med mig en extra tröja och en scarf hit. Men det var synd att jag inte tog med mig mina torgvantar, sådana där med avklippta fingrar. Som man kan ha på sig men ändå skriva på en dator.Ska se om jag kan köpa ett par på väg tillbaka till hotellet. De lär ändå behövas i vinter.Andreas Liljeheden, på EU:s kyliga toppmöte i Pragandreas.liljeheden@sverigesradio.se
10/7/20223 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

En tågresa på väg mot avgrunden: Johanna Melén, Stockholm

Utrikeskrönikan 6 oktober 2022 Stockholm, torsdag“Det är som om vi alla sitter på ett tåg - på väg att störta ner i avgrunden”.Beskrivningen av läget kom från en rysk vän. Det var i förra veckan. I hennes bekantskapskrets rådde kaos. "Alla försöker hitta en utväg, en väg ut ur Ryssland", skrev hon. Samtidigt kunde hon inte låta bli att känna viss skadeglädje, över beskedet om militär mobilisering, på grund av kriget i Ukraina. Själva orsaken till kaoset. "För nu", skrev hon, "berör det här alla, också de som tidigare inte brytt sig om kriget". För sådana står min vän inte ut med.200 000 ryssar har tagit sin tillflykt till Kazakstan. Runt 70 000 har rest till Georgien. Inte nödvändigtvis för att de var emot själva kriget, en del hade överhuvudtaget inte lagt så mycket tankemöda vid det. Att själva delta, med risk för det egna livet, vill de inte.Kriget är inte längre den militära specialoperation det först presenterades som. Den som under flera månader enligt den officiella retoriken gick “enligt plan”. I statskontrollerad rysk tv står en tidigare så tvärsäker programledare som Olga Skabejeva och nästan vädjar till de inbjudna gästerna: Vad är det som händer på marken i Ukraina, varför går det plötsligt så bra för ukrainarna, visst vänder det snart, tillbaka till rysk fördel?På Röda torget i Moskva, med Vasilijkatedralens kupoler i bakgrunden, står president Vladimir Putin och förvrider ansikte och röst i ett skräckinjagande “uraaa”, ett hurrarop som han säger ska höras ända till soldaterna på slagfältet i Ukraina. Samma dag har fyra nya ukrainska regioner annekterats av Ryssland. – Ingen har någonsin frågat invånarna där om de vill tillhöra Ukraina, denna konstgjorda skapelse, sa Putin.Han förbisåg det faktum att drygt 90 procent av ukrainarna redan 1991 röstade för sitt lands självständighet.Vad har förresten Ukraina med saken att göra? I ett längre tal tidigare samma dag, fredagen den 30 september, ägnade Vladimir Putin betydligt mer tid åt västvärlden och USA, åt “anglosaxarna”, som han sa, åt deras strävan efter att förgöra Ryssland, åt europeisk dekadens och samkönade äktenskap. Ren och skär satanism, sa Putin. Det är om det slaget nu står.När kriget inte längre går enligt plan hårdnar retoriken och beslut som få trodde skulle tas blir verklighet.Med det tilltar i Ryssland känslan av oro och rädsla inför en situation det inte längre går att värja sig mot, som nu berör alla.Som att befinna sig ombord på ett tåg utan känt mål, i värsta fall på väg rakt ner i avgrunden.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se
10/6/20223 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Iran, hår och död: Cecilia Uddén, Kairo

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Här är Kairo, onsdag.Hon har en ny profilbild. utan hår. Hon har rakat av sig håret. På samma sätt som många andra unga kvinnor i Iran har klippt av sig håret, denna skamliga utväxt som kvinnor bör dölja, som enligt mytologin speglar mannens djupa själ men kvinnans ormslingrande sexualitet. Jag stötte ihop med denna unga, numera hårlösa, kvinna på en teaterföreställning i Teheran för ett par år sedan och vi har hållit kontakt sen dess, men hon har inte vågat träffas. ”Du är farlig för mig, jag kan bli stämplad som förrädare”, har hon sagt. Nu berättar hon i textmeddelanden att hon är stolt över de modiga som bränner sjalen, över skolflickorna som ropar: nätarsid, nätarsid, var inte rädd, var inte rädd, vi är alla tillsammans.Men, säger hon, det är så läskigt. Jag kan inte berätta allt för dig. Regimens våld kommer att trappas upp, de lämnar inte ifrån sig makten frivilligt, och vi, vi kommer inte att gå med på att gå tillbaka till tiden före Mahsa Amini, skriver hon. Det betyder blodbad, precis det som alla de så kallat kloka gubbarna, reformvännerna i Iran, har varnat oss för, att Iran inte klarar av en till revolution som äter sina barn. Men det blir ju inga reformer, står det i hennes bistra textmeddelande.Nej, du får inte intervjua mig, avslutar hon.Många har redan dödats, men denna gång har regimen inte alltid lyckats skrämma familjerna till tystnad så att de begravt sina dödade demonstranter i hemlighet. Videoklipp från dessa begravningar där kvinnor tar av sig sjalen, har istället bidragit till att stärka stödet för proteströrelsen och medkänslan för de anhöriga i en kollektiv sorg som tar sig uttryck som en ung kvinna som klipper av sig håret på sin dödade broders kista.I måndags uppträdde den högste ledaren, Khamenei, på en genomkoreograferad militäruppvisning som förde tankarna till Nordkorea. En ung man jag har kontakt med i Iran, skrev då till mig: åh, vad bra att han lever, jag hade blivit uppriktigt ledsen om alla rykten om att Khamenei avlidit hade varit sanna. Och så fortsatte han: Jag vill att diktatorn ska se när vi gör revolution och sen vill jag döda honom med mina egna händer, skönt att han lever.Den unge mannen, en tyst regimmotståndare som bor hemma hos sina konservativa föräldrar, skickar mig sen ett ljudklipp där slagord ekar mellan höghusen på kvällen, människor som inte vågar demonstrera skanderar från balkonger och tak. Men det börjar med en man som till regimens försvar ropar: död åt hycklarna, dvs förrädarna, som vill störta den islamiska republiken. Han verkar hoppas få gehör, men svaret han får från de andra husen är: död åt diktatorn, död åt revolutionsgardet.Den unge mannen jag chattar med skickar hånskrattande emojis, men skriver sen med ledsen emoji att ”min mamma är som den där ensamme försvararen av regimen, hon är övertygad om att israel och USA ligger bakom oroligheterna och att det enda de unga kvinnorna vill är att gå nakna på gatan och ha sex”.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
10/5/20223 minutes, 58 seconds
Episode Artwork

Därför röstar så många på Jair Messias Bolsonaro: Ivan Garcia, São Paulo

Utrikeskrönikan tisdag 4 oktober 2022. São Paulo, tisdag.En fullsatt kyrka, Guds tempel heter den. En man i grå kostym och grön slips står med en mikrofon och talar. Det är pastorn. Församlingen som lyssnar på honom, uppemot 300 personer, reser sig, upprepar hans ord, många blundar och lyfter sina händer mot skyn.Pastorn talar allt mer upphetsad, stämningen blir mer och mer exalterad.Det är en vanlig gudstjänst, i en vanlig väckelsekristen kyrka, i en vanlig förort i São Paulo.Brasilien är ett väldigt religiöst land. Det är landet i världen med flest katoliker men också landet i världen där de väckelsekristna evangeliska pingstkyrkorna, som vi kallar för frikyrkor i Sverige, har vuxit sig starkast.För bara 30 år sen var de väckelsekristna bara sju procent av landets befolkning. I dag är de hela 30 procent.Experterna säger att katolska kyrkans reträtt beror på de många skandaler som kyrkan varit inblandad i de senaste åren. Men också på att de evangeliska kyrkorna gör ett dagligt socialt arbete bland de fattiga.De största kristna samfunden fick i början också mycket pengar från deras bröder och systrar i USA, säger experterna här. Nu verkar de stå på egna ben – de håller sig med arenor, olika typer av vinstgivande företag och undervisningsinstitut.Det som utmärker de allra flesta samfunden är deras konservativa världsbild – de säger sig tolka Bibeln när de uttalar sig emot homosexualitet, mot hbtq-personer, mot abort och mot sexualundervisning i skolan.Det är medlemmarna i dessa kyrkor som i söndags i stora skaror röstade på Jair Bolsonaro, en politiker med för svenska förhållanden extremt konservativa värderingar.Opinionsmätningarna hade dömt ut Bolsonaro, de underskattade de väckelsekristnas hängivenhet till den man som de ser som den ende som kan rädda landet från de perversa ideologierna som vänstern och feministerna står för, i deras ögon.Över 50 miljoner brasilianare la sin röst på Jair Bolsonaro i söndags, Jair Bolsonaro, med mellannamn Messias. Om fyra veckor möter han vänsterledaren Lula da Silva i en avgörande andra valomgång.Pastorn i den grå kostymen och den gröna slipsen i Guds tempel frågar församlingen om de vill att Satan ska styra landet.”Nej”, svarar församlingen unisont.”Vill ni att familjerna ska splittras?””Nej”, igen.”Vill ni att barn ska bli sexuellt mogna redan i första klass?””Nej”, svarar de församlade med full kraft.”Då vet ni vad ni ska rösta på i valet.””Jaaa”, svarar alla.Och alla där vet att namnet de ska välja på den elektroniska valsedeln är namnet på den de ser som Brasiliens egen Messias.Ivan Garcia, São Pauloivan.garcia@sverigesradio.se
10/4/20223 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Starkare tyfoner drabbar allt fler – vi borde vara beredda: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 3 oktober 2022 Bangkok måndag.Vi måste snacka lite väder. Den senaste tiden har det rapporterats om orkaner, cykloner och tyfoner. Orkanen Ian drabbade Kuba och USA med många döda och stor förödelse.Innan dess var det orkanen Fiona som skapade kaos i den karibiska övärlden och så långt norr ut som i Kanada.På andra sidan jordklotet drabbade tyfonen Namnadol Japan där nio miljoner människor tvingades evakuerades. Tyfonen Noru ställde till med stora skador i Filippinerna och i Vietnam, men få dödsoffer. Det Ian, Namnadol och Noru har gemensamt är att ovädren var ovanligt kraftiga med hårda vindar och stora mängder regn.Just Filippinerna och Vietnam är två länder i Sydostasien som så här års ofta drabbas av stormar eller tyfoner. I genomsnitt drabbas Filippinerna av runt 20 tropiska stormar varje år och Vietnam av hälften så många.För att ett tropisk oväder ska kallas för tyfon ska medelhastigheten på vinden vara över drygt 32 och en halv meter i sekunden. De senaste åren har tyfoner med vindar på långt över det blivit allt vanligare. När Noru drog in över Filippinerna var den en supertyfon och hade genomsnittlig vindstyrka på över 55 meter i sekunden. Det är det samma som att köra i 195 kilometer i timmen.När vindarna är så kraftiga så är det oundvikligt att det blir stora skador på byggnader, infrastruktur och jordbruksmark. Med tyfonerna kommer det också kraftiga regn som utlöser jordskred som kan begrava hela byar och många riskerar att dö. Men de senaste åren har både Filippinerna och Vietnam lyckats hålla ned dödstalen när tyfonerna kommer. Anledningen är att man i länderna blivit mycket bättre på att varna folk. I Filippinerna har man det senaste decenniet byggt ett stort nät av evakueringscenter dit befolkningen tar sig när tyfoner är på väg. För några veckor sedan var jag på landsbygden på Filippinernas östkust där stormar oftast drar in. De som bor där berättade för mig att de har full koll på vilket evakueringscenter som är närmast och vet exakt vart de ska ta sig när ett oväder är på väg. En äldre filippinsk fiskare sa till mig att han har upplev många tyfoner och att de blir allt kraftigare för varje år. – Det har gått överstyr sa han. Planeten säger ifrån och straffar oss. Han frågade också hur vi i Sverige skyddar oss när det kommer tyfoner. Jag berättade att vi inte drabbas så ofta och att vi knappt har skyddsrum om det skulle bli krig. Fiskaren tittade på mig och sa: – Men är inte Sverige ett rikt och välfungerande samhälle? – Jo, svarade jag, men just när det gäller evakueringscenter så kan vi säkert bli bättre.Kraftiga tyfoner drabbar inte bara länder med kust. Också Laos som inte har någon kust drabbas. När tyfonerna blir starkare tar det längre tid innan de försvagas in över Vietnam och fortsätter väster ut mot Laos. Därför är landet ett av dem som nu drabbas betydligt mer av effekterna av supertyfoner än tidigare. Förutom stormvindar så öser det ned regn som orsakar översvämningar, förstör skördar, vägar och orsakar jordskred. Något som Laos så här långt inte har byggt upp ett system för att skydda sin befolkning mot. Så när tyfonerna bevisligen blir starkare drabbas allt fler människor i länder som tidigare inte varit utsatta på samma sätt. Något som klimatforskare varnar för också kommer bli allt vanligare även i Sverige. Så det är kanske dags att göra som den äldre fiskaren i Filippinerna, ha full koll på vart man ska söka sig ifall man behöver evakueras.Peder Gustafsson, Bangkok peder.gustafsson@sverigesradio.se
10/3/20223 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Här använder man morernas kunskap från 900-talet: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönikan Stockholm, fredag.Ute är grått och kallt igen. Men alldeles, alldeles nyss var jag i ett paradis: en grön och svalkande oas med hundratusentals palmer mitt i allra torraste, sydöstra Spanien.På långt håll ser det bara ut som en grön skog, men när jag kom närmare kan ögonen långsamt börja upptäcka hur träden i Elche ordnats i raka rader, kvadratiska och rektangulära former, frukträdgårdar och parker.Det var de skickliga morerna som på 900-talet började utveckla det intrikata systemet av palmlundar som förhindrade jorderosion, minskade vattenavdunstning, gav skugga och gjorde det möjligt att odla majs, vete, korn och granatäpplen i en annars mycket varm och nederbördsfattig region. Det är inte svårt att förstå varför den här sortens oaser symboliserade paradiset i under den islamska perioden i Spanien.I vår tid utmanas palmerna av klimatförändringar, skadedjur och sjukdomar, men än rinner vattnet i de tusenåriga bevattningskanalerna och i dag skyddas Elches palmoas av Unesco som ett unikt världsarv.Några dagar senare vandrar jag i bergen ovanför Granada med en grupp spanska forskare som studerar ett annat exempel på morernas landskapsarkitektur. Det handlar om ett system för att så och skörda vatten. Även här en tusenårig kunskap om hur man kan samla upp och leda smältande snö och sällsynt nederbörd till exakt rätt ställe i terrängen där vattnet lagom långsamt får sippra ner och fylla på grundvatten och reservoarer. Forskarna vill undersöka om morernas kunskap kan hjälpa oss i dag när klimatet blir allt torrare och varmare i regionen.Tillbaka i Granada på kvällen, uppfylld av historisk kunskap, betalar jag en extra slant för att besöka hotellets spa. Och får någon sorts kulturchock.Visserligen finns en pool där man badar bland kringflytande citroner, men i övrigt är naturlig harmoni frånvarande. Här sprutar vatten i överflöd i olika hårda och totalt osensuella jetstrålar. Jag provar den ena bassängen efter den andra, är det inte litet skönt med vattnet som sprutar mot nacken sådär kanske?Nä, frustrerad kliver jag upp går tillbaka till mitt rum.Och där, med utsikt över Alhambra drömmer jag om frodiga palmer och försiktigt porlande vattenkanaler och tänker – hur skulle morerna ha gjort?Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
9/30/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Frankrike – landet tvärtemot: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 29 september 2022. Paris, torsdag.När jag just hade anlänt till valrörelsens Italien så passerade jag ett plank där någon hade spikat upp en rad med högerpolitikern Matteo Salvinis valaffischer. Jag noterade irriterat att någon hade kryssat över porträttet på Salvini, med kraftig svart tusch.Men kan vi inte bara respektera varandras olika politiska val?, muttrade jag i demokratins namn.Tills jag såg en italiensk valsedel. Det visade sig att det där krysset i tusch inte alls var någon vandalisering. Det var en uppmaning att rösta på Salvini.När vi i Sverige gör vårt val genom ett litet kryss i en liten ruta framför namnet på valsedeln, så kryssar de i Italien bokstavligen över den politiker eller det parti de lägger sin röst på.Så bakvänt, tycker jag, som börjar bli otroligt fascinerad över att vi människor kan välja att organisera våra samhällen på så diametralt olika sätt, trots att vi ju är desamma när vi föds och har samma grundläggande fysiska och psykologiska behov genom historien och över globen, ja ni fattar.Varför gör vi så olika?I Frankrike till exempel gör de väldigt mycket tvärt om. Presidenten bor till exempel på 55 Rue du Faubourg Saint-Honoré, inte på Faubourg Saint- Honorégatan 55. De börjar med numret på gatan, konstaterar sen att det rör sig om en gata och informerar sedan de om namnet på den.Min post är adresserad till NILSSON BOIJ Marie. Efternamnet först och i stora bokstäver. Om vi tar en sväng in i bokhandeln sen så står alla titlar åt andra hållet. I Sverige får man ju böja huvudet lätt till höger för att se vad det står på bokryggen, men i Frankrike måste man böja det till vänster.Så om jag vill integrera de franska titlarna i min bokhylla hemma måste jag således ställa de franska böckerna upp och ned, för att slippa bli yr när jag letar efter en särskild titel.Skolan sen. Min nioårige son som skulle gått i trean i Sverige går här i åttonde klass och min 17-åriga dotter som skulle gått i tvåan på gymnasiet, går i första klass. Fransmännen har helt enkelt valt att börja skolan på högsta numret och gå nedåt.Psykologiskt får jag alltså inte fler och fler år i skolan utan att jag kommer närmare och närmare målet – examen. Sådana skillnader måste ju göra något med oss?!Datumen sen. Jag är född 73/05/24 i Sverige. I Frankrike är jag dock född den 24/05/73. Just den informationen funkar ju på båda hållen eftersom det inte finns några tveksamheter om vad som är år här och vad som är dagar. Det finns ju inte 73 dagar i en månad.Men, ja ni fattar vart jag vill komma, om det står 220921 på senapen. Går den så ut i september 22 eller gick den ut redan i september 21 och är ett år gammal. Det är himla förvirrande detta. Ja ja, lite kosmetiska detaljer, tänker du.Vad är problemet?Men det tar liksom aldrig slut på det här bakvänderiet. I Sverige mäter vi till exempel valDELTAGANDE. I Frankrike mäter de valFRÅNVARO. Det gäller banne mig att ha huvudet på skaft, så jag inte missar väsentligheter här i mina nya länder. Och uppenbarligen gäller det på utmattande många områden. Så, note to self.Dubbelkolla alltid innan du blir upprörd.Du kanske bara har missuppfattat allt.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
9/29/20223 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Den berömda dimman lägger sig allt mer sällan: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönika 28 september 2022. San Francisco, onsdag.Till listan på saker som hotas av klimatförändringar kan man numera lägga dimman i San Francisco.De nyckfulla oförutsägbara dimbankarna som utan förvarning kan förvandla en varm och solig dag till en kylslagen upplevelse. Ett skifte i vädret man helst ändå ska vara förberedd på i en stad som mycket tack vare just dimman präglas av sina mikroklimat, eller ibland till och med nanoklimat. med tydliga skiftningar i temperaturer från grannskap till grannskap. Först nu, efter att ha bott här ett tag, förstår jag varför min lägenhetsförmedlare var så fixerad av antalet soltimmar i olika delar av staden när jag letade lägenhet här. Det gör verkligen skillnad.Bland forskare verkar de flesta överens om att dimman blir allt mer sällsynt, inte bara i San Francisco, utan i stora delar av världen. En studie visar till exempel att dimman i norra halvan av Kalifornien minskat med en tredjedel sedan 50-talet. Fast samtidigt visar en annan forskningsstudie att man inte kunnat sett någon säker minskning de senaste 20 åren, även om avvikelserna år från år kan vara stora.Mycket väsen för lite dimma, en rätt så stillsam klimateffekt ändå, tänker kanske en del. Men just dimman är en viktig faktor för klimatet och naturen här i stort. De stora majestätiska Redwoodträden får till exempel mellan 30 och 40% av sin årliga vattenförsörjning från dimman.I techindustrins San Francisco har förstås även dimman sitt eget twitterkonto. Karl the fog har nästan 360 000 följare och påminner gärna i lite karg ton om sitt värde. Som till exempel att staden oftast slipper värmeböljor på sommaren tack vare dimman. Nu senast tipsade även Karl om solskydd för de lättklädda deltagarna i helgens läderfestival, Folsom Street Fair. Ett harness kan lämna en pikant bränna efter sig i månader.Själv ser jag oftast dimman på avstånd från köksfönstret, när den med jämna mellanrum väller fram över Twin Peaks och dränker stora delar av tv-tornet Sutro Tower. Dramatisk, mäktig och mystisk.Och just mystiken kanske är det som ger hopp om dimmans räddning. Det är otroligt svårt att säkert säga hur dimläget blir i framtiden, även om gamla San Franciscobor kan berätta om platser som ofta brukade vara täckta av tjock dimma, men där den inte längre syns till.Dimman är en viktigare del av San Franciscos identitet än man kanske tror från början. Till och med ett utmärkt ämne för en sorglig kärlekssång. Som i When the fog rolls in to San Francisco av Damita Jo.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
9/28/20223 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

Terrorn som sprider sig: Richard Myrenberg, Cabo Delgado

Utrikeskrönikan 27 september 2022 Palma i Cabo Delgado tisdag.Palmträden sveper förbi i den fuktiga salta luften. Man nästan känner doften av strand och den Indiska oceanen en bit bort. Vi befinner oss på det som kallas swahili-kusten, men det här är långt ifrån ett semesterparadis. Vi sitter på ett flak, iklädda västar och hjälm. Framför oss jeep från rwandiska armén med maskingevär på taket. Ni som inte vet var Cabo Delgado ligger är ursäktade, för det är inte helt lätt, och definitivt inte riskfritt att ta sig hit. Cabo Delgado var fram till för drygt ett år sedan platsen sanslöst våld och död. Vi befinner oss i norra Moçambique, där en islamistisk terrorgrupp snabbt växte sig starkare lite i skymundan för några år sedan. De kontrollerade till slut en liten hamnstad och la under sig större områden. De halshögg och dödade, vuxna som barn. Hundratusentals flydde hals över huvud. Moçambikanska armén stod handfallen. Så i mars förra året kom så attacken mot storstaden Palma, butiker, banker, hus plundrades och brändes av terroristerna, folk dödades på gatorna. Vid Hotel Amarula hade många utlänningar som jobbade vid energibolagen här, sökt skydd. Men hotellet blev omringat av terroristerna och gästerna bestämde sig för att göra en utbrytning, många dödades då, andra vittnade om en mardrömsfärd över lik på vägarna. Läget var illa och Moçambique bjöd in rwandiska styrkor att hjälpa till. Och under sommaren förra året lyckades en styrka på några tusen man driva ut terroristerna, till största del. Men de finns kvar där som ett orosmoment, framförallt längre söderut. I Palma däremot verkar livet sakta återgå till det normala, men utbrända hus vittnar om vad som skett här. Palma var tänkt att bli den stora motorn i Moçambiques ekonomi, naturgas skulle utvinnas på redden, men nu står det mesta anläggningarna här tomma och övergivna. Och det är inte bara i norra Moçambique som man är tvungen att åka med militär eskort i väst och hjälm. Det islamistiska terrorhotet tar över allt fler länder och platser som tidigare ansågs säkra. Hela Mali är idag i princip en no go, större delen av Burkina Faso är direkt farligt för utlänningar, nationalparken Arli, som jag besökte för många år sedan på gränsen söderut mot Benin och Togo, är idag nästa område att drabbas, det är röda prickar på kartan också i delar av norra Ghana och Elfenbenskusten. Även östra Kongo har nu en islamistisk terrorgrupp som tros ha förbindelser med den här i norra Moçambique, det är lite oklart. Här kallas de al-Shabaab, men har ingen koppling till terrorgruppen i Somalia som härjat i snart ett decennium där. Spelplatsen för islamistisk terror har flyttat från Mellanöstern till bräckliga länder i Afrika. Men det görs försök att stå emot, slå tillbaka. Rwandiernas operation var nåt nytt; en reguljär armé lyckades snabbt och effektivt pressa tillbaka terrorgruppen. Samtidigt kommer ni uppgifter om att al- Shabaab, alltså de riktiga i Somalia, också pressas tillbaka just nu av somaliska styrkor, självförsvarsgrupper med lite stöd av USA. Kanske kan vi se nåt liknande i Västafrika längre fram. Kanske kan man börja resa till dessa områden igen, kanske kan lokalbefolkningen där återfå hoppet om en tryggare och bättre framtid.Richard Myrenberg, Palma i Cabo Delgado
9/27/20223 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Med GPS till kriget: Maria Persson Löfgren, Lviv

Utrikeskrönikan 26 september 2022. Lviv måndagDet var redan mörkt när jag körde in i Lviv igår kväll efter drygt sex timmars bilkörning från Warsawa i Polen.Jag gillar att hålla mig på jorden, med flyget missas mycket.Så att köra bil eller ännu hellre åka tåg är oslagbart.Nu var det dock inte min bil utan en för mig helt okänd, som skulle stå parkerad vid flygplatsen. En trevlig taxichaufför visade vägen, han visade sig förstås vara från Ukraina och sa lugnande till mig, allt kommer bli bra, allt kommer ordna sig. Det kändes tryggt.Bilen en automatväxlad, dieselbil, som en säker traktor, hade förstås GPS, alltså en inbyggd karta. Bra tänkte jag, som inte lyckades få min mobil att koppla in sig i bilens system. Men det fanns ju som sagt inbyggt.Första gången jag körde långt med en GPS var för över tio år sen, också i Polen, med min gamle far. Han som gammal orienterare tyckte det var dumt med sån där GPS när det finns kartor och det skulle visa sig att han hade rätt. Vi hamnade ständigt i återvändsgränder där en envisa rösten sa Vänd så fort det går. Vägar slutade ute på fält. Men det var då det tänkte jag, nu är ju navigeringssystemen mycket bättre.En engelsk röst uppmanade att hålla lite vänster om 50 meter, framför mig låg en rondell och något lite vänster kunde jag inte hitta, så jag körde lite på måfå ut från flygplatsen och tänkte att navigeringen nog skulle komma igång sen.Det gjorde den inte, för sen den sattes in i bilen har otaliga nya motorvägar byggts i Polen och bilens GPS verkar ha missat det.Tur jag har pappas lokalsinne, han hittade överallt även om vi som barn brukade skoja om typiska "pappavägar" så kom vi alltid fram till målet.Större delen av vägen genom Polen är ju motorvägar och det går rätt bra att navigera genom att följa vägskyltarna och sin inre kompass, den sa Go East.När jag blev osäker såg jag mig omkring och så länge det var mycket bilar med ukrainska registreringsskyltar, så kändes det som om jag var på rätt väg. Det var minibussar, Lexusbilar och bilar med hästsläp som åkte längs min väg, men framförallt långtradare, tankbilar och lastbilar med propangas.När vi närmade oss gränsen bunkrades diesel på den polska sidan.Redan flera mil från gränsen stod långtradarna i kö i dikesrenen. Här måste de vänta i flera dygn, samma sak på den andra sidan milslånga köer av långtradare på väg ut ur Ukraina. Men intressantast ändå den stora mängden på väg in och jag undrade särskilt över de som fraktade in nya personbilar.För här rasar ju ett krig - men i centrum av Lviv verkar det långt borta. Klungor av unga sjöng ukrainska sånger eller promenerade mellan kaféer och barer. Utegångsförbudet börjar först vid 23 och upphör klockan 5 och flyglarmen kommer sällan nu. Då går det nästan att glömma bort kriget för en stund - och det är nödvändigt för att orka fortsätta kämpa, sa en ung kille till mig som stod och sjöng.Maria Persson Löfgren, Lvivmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
9/26/20223 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Pridefesten som tilläts, stoppades – och tilläts igen: Milan Djelevic, Belgrad

Utrikeskrönikan 23 september. Belgrad, 23 september.Jag flanerar i Skadarlija, dom bohemiska kvarteren i Belgrads gamla stad, på väg mot Kalemegdan, den gröna parken framför stans stora fästning och framförallt – där floderna Sava och Donau mäktigt möts, blandar sig, flyter ihop till ett... det är en vacker scen i solnedgången.Det här, tänker jag, är Belgrad i sin vackraste skrud, skimrande, förväntansfull och nog ser det ut som en kärlekshandling, när dom två tar varandra i hand och fortsätter österut – Sava och Donau. Så lika, av samma sort – två gigantiska floder. Men ack så älskade av både Belgradbor och andra flanörer.Men något skaver i det allt det vackra.Uppståndelsen har precis lagt sig efter Europride-marschen veckan innan och när krutröken nu, i alla fall bildligt talat, skingrats framträder resterna av ett firande som aldrig tilläts bli en fest.Efter år av planering, bestämmer sig plötsligt landets ledning att stoppa paraden. Ett sus går genom Europas HBTQ-communitys. I Belgrad panik. Sorg. Ilska.Paraden får till slut tillståndet, regnbågsfärgerna glittrar och tusentals människor dansar, skrattar och sjunger. Ett triumferande tåg av människor som siktat in sig på en lång marsch genom Belgrads gator. Men det som skulle skulle ha pågått i timmar är över på ett ögonblick. Rutten blir brutalt slaktad – och flera kilometers paradväg förvandlas till 500 meter.Och som om det inte räcker – europridedeltagarna får dessutom en skopa av guds vrede.Den levereras av mobben som också står där, i skydd av en ortodox kyrka, mitt i paradens väg. Med kors, klockringning och rökelse förbannas dom förbipasserande. En vägg av poliser skiljer dom från paraden.Det rör sig om en mobb som förberett sig veckor, kanske månader, demonstrerat, hotat, uppviglat. Steg för steg har retoriken skruvats upp och till slut fick man landets självaste president med på noterna.När paraden i sista stund ändå får klartecken, uppstår frågan – varför allt rabalder? Först lyckönska, sen i sista stund stoppa och därefter stoppa stoppet.Det är många frågor i luften, få svar.En dryg vecka har alltså gått och något sorgligt ligger i luften, ett förebåd om människors benägenhet att inte acceptera, att inte ha förmågan att vara nyfikna... desto lättare att fördöma och fördriva.En tanke går till Ana Brnabic, Serbiens premiärminister, som lever i en samkönad relation – hur känner hon sig ikväll?Hur känner hon sig när hon tänker på sin egen president?På hans velande. Och på hans ord, som han kläcker under en av många pressträffar inför marschen – om att man kan titta bort, för att slippa se det där, man kan läsa en bok, titta på fotboll.Jag vet inte.I morgon är en ny dag, Pride är passerat, landet måste styras vidare, premiärminister och president, dricka kaffe ihop.Milan Djelevic, för P1-morgon i Belgradmilan.djelevic@sverigesradio.se
9/23/20223 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Vad händer när finska bastun förblir kall? Carina Holmberg, Göteborg

Utrikeskrönikan 22 september 2022 Göteborg torsdagDet talas allt oftare om krigsvinter och i Finland rustar man för mörker och kyla. Det kan kännas som dystra tider vart vi än vänder oss.Krig i Europa, hög inflation, räntehöjningar, dyrare mat och varning för mardrömshöga elräkningar.Nog är det lätt att känna oro och en viss uppgivenhet.Hur kommer vintern arta sig?Blir det mörkt och ökad otrygghet i stadsmiljön med släckt gatubelysning, en jul utan julbelysning, kallt inomhusOch ve och fasa när vi talar om Finland - inga varma bastubad längre.Nu talas det om energispartalko i Finland - vilket innebär att alla uppmanas ställa upp och spara energi och bidra för det gemensammas bästa.Kommunföreträdare är oroliga för invånarna – kommer de klara ekonomin?Och stödet för Ukraina – hur blir det med det – när det blir kärvare?Men se där – där hittar vi ändå en gnutta ljus – mitt i allt det mörka. Stödet för Ukraina finns kvar i Finland rapporterar svenska YLE som pratat med flera olika biståndsorganisationer. När det blir kärvare ökar till och med bidragen - det kan låta lite motstridigt men förklaras med att när människor själva känner av nöd och oron då ökar viljan att hjälpa andra.Och hos Röda Korset märks det både i insamlingar, månadsdonationer och folks vilja att jobba som frivilliga.Och energikrisen – ja men det kan ju faktiskt bli något positivt av det med resonerar människor jag möter på en resa i sydvästra Finland.Nu kan vi lära oss dra ner på energikonsumtionen på riktigt i ett längre perspektiv – det behövs ju oavsett säger en man jag träffar.Vi kanske kan få slut på köphysterin resonerar en äldre dam och en yngre kvinna ser med spänning fram emot vad som kommer hända i framtiden. Kriser brukar ju tvinga fram både utveckling och nya innovationer resonerar hon – framtiden blir intressant. Det är tomt på kunder i hennes lilla delikatessbutik, hon har stängt av flera maskiner för att spara på el men hennes egen inre energi finns kvar. Vi går mot en krigsvinter - det riskerar bli både mörkt och kallt och stora hål i plånboken men mänsklig värme finns kvar.Och det väljer jag att hålla fast vid – det finns hopp.Carina Holmberg för P1 Morgon
9/22/20222 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

Man vill inte bo där man inte är önskad: Caroline Kernen, Uddevalla

Utrikeskrönikan 21 september 2022 Uddevalla, onsdagFör någon vecka sedan satt jag på redaktionen framför datorn, bredvid mig en kollega som snart skulle på semester.Hon funderade högt på vilket land hon och hennes flickvän skulle bege sig till under ledigheten.Funderar du på hur det är med HBTQ-rättigheter i länderna du ska åka till innan du bokar, frågar jag.Lite svarar hon. Säkerheten är en sak, men man vill ju inte heller åka dit man är oönskad.Några dagar senare står jag i ett regnigt Belgrad, Serbiens huvudstad ska som första stad i Östeuropa hålla årets Euro Pride.Dvs den stora Prideparad som hålls i olika europeiska länder varje år.Men paraden har stoppats - Av säkerhetsskäl sa presidenten - och för att landet har mycket annat nu, energikris och oroligheter med Kosovo.Upp mot 10 000 personer marscherade i en demonstration mot att Prideparaden skulle hållas för några veckor sen här. Ortodoxa kyrkan, motorcykelgäng och högerextrema fanns bland annat på plats.På sociala medier uppmanas till våld mot deltagare i paraden och i kommentarerna finns många hejarop.På stan frågar jag och min kollega några byggarbetare om de bygger läktaren inför Prideparaden. De gör de inte - den ena lyfter händerna som om han höll i en K-pist och sköt. Man borde skjuta de alla, säger han.Hittills har det känts bra här säger Lilit, som jag intervjuar om hur vardagen är här som HBTQ-person. Hon har glitterpaljetter fastlimmade runt ögonen. Det har gjorts flera framsteg, säger hon - men det här är som att kasta oss tillbaka 15 år, säger hon. Hon själv har inte råkat ut för så mycket hot eller hat - Det beror också på hur man ser ut, sorgligt nog säger hon - Är du feminin riskerar du i mindre utsträckning att bli påhoppad.Vi tar på oss pressvästarna när vi lämnar Pride-området säger min kollega, så minskar man kanske risken att få en flaska i huvudet av motdemonstranterna utanför. Jag tänker på det Lilit sa - hade det varit bra att sminka sig idag..Jag träffar ett par, två killar som varit ihop i sex år snart berättar dem. Det är så konstigt säger dem - varje år under Pride kan vi pussas bland folk vi är så "ska vi verkligen - okej då - o så pussas vi". fnittrar dem.En av dem berättar att de inte kan vara öppna med sin relation. Han rycker på axlarna, vi är vana. "Om min kille går på toa och någon i kön frågar om det är upptaget så säger jag "ja min kompis är där inne, aldrig pojkvän. Man vet inte". Vi säger att vi är kompisar också till folk vi umgås med, tills vi vet att det är ”safe”. Vi hittar på en historia om den som hyr ut lägenheten till oss undrar, på jobbet undviker jag frågan om jag bor ensam, säger han.Regnet öser ner - Paraden blir av - kortare än det var tänkt - men den blir av.Men vi ska ändå flytta härifrån snart, kanske till Portugal, säger killen i paret jag träffade. Man vill ju inte bo någonstans där man inte är önskad.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
9/21/20223 minutes
Episode Artwork

Glädjen och oglädjen med att stå på scen: Samuel Larsson, Göteborg

Utrikeskrönika 20 september 2022. Göteborg, tisdag.Ni hörde rätt – Göteborg!Den här korrespondenten har lämnat sina invanda stråk, de oglamorösa Öresundstågen och det spartanska Köpenhamnskontoret, och dragit ut på turné. Sveriges Radios traditionsenliga årliga cirkus där vi radiokorrespondenter turas om att dra landet runt och möta er i publiken. I kväll, tisdag, far vi till Uddevalla, sen Askersund och Östersund och vidare. Men igår var det på Stora teatern här i Göteborg. Det var festligt, folkligt och – faktiskt – nästan helt fullsatt. Så tack alla ni som kom. En korreturné blir så mycket bättre och roligare om det sitter publik i bänkarna.Jag ska inte sticka under stol med att det är dubbelt – för det här med att vara på turné handlar alltså om något för en radioperson så ovant som att titta sin publik i ögonen - istället för att, som man är van, gömma sig bakom sin mikrofon i ensamhet. Att på sina TV-kollegors vis tänka på hur man rör sig, klär sig och för sig. Eller som en släkting sa till mig i helgen: du låter ju bättre än du ser ut. Det var tänkt som en komplimang för min radiomässighet, men sammanfattar ju ändå den här radiopersonens känslor inför det här med att stå på scen. Det är mer nervöst, om man frågar mig, att stå inför 500 personer i samma rum, än 500 000 radiolyssnare man inte kan se.Hursomhelst, vad säger man då, när man står där på scenen och tänker att folk ändå kommit för att höra något annat än det dom kan höra en säga i radio? Jo, det är desto enklare: vardagen som korrespondent saknar inte drulliga misstag och dråpliga händelser att bjuda på, som aldrig hörs i radio. Mer eller mindre knasiga minnen finns också. Smala nördiga fakta om ens bevakningsområde samlar man ju på sig. Sånt som man råkar veta, men som inte gör sig någonstans i Ekots strama nyhetsformat. Som att danska kronprins Frederik precis flyttat upp ett snäpp i brittiska tronföljden, till plats 321. Eller att fyra av tio av världens rundaste länder ligger i Afrika, enligt en stor kartläggning. Inget av detta kom jag på att berätta för göteborgarna i går, men Uddevallaborna ska minsann få höra och häpna.Framförallt är det kul att stå på en scen för direktkontaktens skull. Ens jobb blir lite mindre monolog och man kan få mer direkta frågor och återkoppling på det man gör - det ni hör. Vilket påminner om när jag en gång fick ett brev från en skoputsare i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, som jag hade intervjuat några månader tidigare. Han hade på förunderliga vägar fått fatt i min rapportering och ville berätta vad han tyckte. Det är kanske den allra märkliga händelsen jag varit med om som korre – den historien ska jag definitivt komma ihåg att berätta från scenen ikväll.Samuel Larsson, på väg mot Uddevallasamuel.larsson@sverigesradio.se
9/20/20223 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Extremväder och tjocktröjor: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönika 19 september 2022. Stockholm, måndag.Jag är nog inte ensam om att ha gnällt lite över sommarens abrupta slut här för några veckor sedan, över att det så snabbt blev dags för fingervantar och tjocka tröjor. Sommarens exceptionella värme i Europa är förstås oerhört skrämmande men om jag ska gå till mig själv så mår jag som bäst när temperaturen ligger kring 25 grader. När tunna bomullsklänningar är det enda som behövs och ylletröjorna kan stanna i garderoben.Det är förstås en ohållbar hållning. Planeten behöver årstiderna såsom de en gång var.Kostnaderna för ändrade vädermönster är enorma och kännbara inte bara här av de som direkt drabbats av bränder och översvämningar. Även på andra sidan klotet, på fabriksgolvet i Bangladesh, får vår varma sommar effekter. Bangladesh tillverkar en stor andel av de kläder vi bär så när vi inte springer och köper nya tjocktröjor stannar maskinerna.Företrädare för det stickade modet säger till bangladeshiska medier att orderingången minskat och försenats. De europeiska bolag som beställt tröjor ber om att få vänta med leveransen.Det är inte bara det varma vädret som påverkar fabrikerna i Bangladesh. Rysslands invasion av Ukraina har haft en betydande negativ inverkan på affärerna. Dels har försäljningen i Ryssland minskat när flera modeföretag upphört med sin verksamhet där, dels har den stigande inflationen lett till en minskad efterfrågan överlag. Textil- och klädsektorn ligger bakom landets snabba ekonomiska utveckling som gett miljoner människor, främst kvinnor, arbete.Om kriget fortsätter och med det de höga energipriserna, så kan förstås efterfrågan på varma kläder öka, om människor i Europa inte har råd att värma upp sina hem som förut. Det vore bra för affärerna, konstaterar en fabriksägare som intervjuats av tidningen The Daily Star – om det inte vore så att Bangladesh själv drabbats hårt av de stigande energipriserna.De senaste månaderna har priserna på bränsle och mat höjts kraftigt vilket lett till folkliga protester. Skolor har hållit stängt en extra dag i veckan för att minska elförbrukningen.Bangladesh är också ett av de länder som drabbas tydligast av den globala uppvärmningen. Översvämningar har alltid varit en del av vardagen särskilt längs kusten men i juni drabbades nordöstra Bangladesh av stora översvämningar som orsakades av intensiva regn i grannlandet Indien.Intensiva väder och krigshungriga ledares agerande påverkar oss alla - men på olika sätt.Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
9/19/20222 minutes, 44 seconds
Episode Artwork

Julias viktiga vittnesmål: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 16 september 2022. Stockholm, fredag.I flera veckor var Julia Pajevskaja försvunnen någonstans kring Mariupol.Blonda kortsnaggade aikidomästaren Julia blev volontär och sjukvårdare i Kiev under Euromajdan för åtta år sedan. Senare utbildade hon frontsoldater i taktisk medicin. När kriget bröt ut fanns hon nära Mariupol och blev sjukvårdare igen. Men den 15:e mars greps hon av rysk militär och sattes i fångläger i nära två månader. Hennes dotter och man fick inget veta förrän hon frigavs i en fångutväxling i juni.Nu har hon vittnat inför människorättsorganisationen Helsingforskommittén i USA om tortyr och övergrepp i de ryska fånglägren.Fångar, som blivit torterade och vrålar av smärta i sina celler och sen dog för att de inte fick någon läkarvård.Hennes detaljerade berättelser från lägret överensstämmer med andra vittnesmål från fångar, som utväxlats. Många fångar trängdes in i celler där det inte fanns rum att ligga ned för alla. Internationella Röda Korset har förgäves försökt besöka lägren, men inte fått tillstånd.Särskilt svårt är det för kvinnor, som är gravida. En av dem är Svetlana, militärdoktor, som beräknas föda i slutet av september. Hennes familj har förgäves försökt få henne fri. Andra frigivna har bekräftat att hon finns kvar i lägret.De krigsförbrytelser som Julia vittnade om i USA ingår i en systematisk dokumentation. Att mitt under brinnande krig samla in vittnesmål och bevis för krigsförbrytelser, som ryska soldater begått mot ukrainare är enda möjligheten att nå fram till rättvisa i domstol. Bosnienkrigets tiotusentals övergrepp, våldtäkter på kvinnor och de 8 000 avrättade männen i Srebrenica resulterade bara i 91 fällande domar.Därför finns nu både internationella experter, inhemska jurister och polisutredare och journalister i Ukraina för att dokumentera allt. Nu kommer uppgifter om nya massgravar i de nyligen befriade samhällena i Charkivregionen.Tortyrutrustning har hittats på polisstationen i Balaklija och människor i byarna, som befriats berättar om hur nyckelpersoner fördes bort, det kunde vara lokalredaktörer, prästen eller lokalpolitiker.Alla som protesterade mot ockupationen och inte ville acceptera det som de ryska ockupanterna sa: Ryssland är här för att stanna för alltid. De senaste dagarna visar vilken lögn det var.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
9/16/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Hon ville vara fin när hon skulle dö: Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönikan 15 september 2022. Stockholm, torsdag.Hon hade gjort sig fin.14-åringen.En sista gång.Tagit av sig tandställningen.En sådan där tandfast man nog måste ha en tång för att avlägsna.Kammat det ljusa, raka håret.Tänt ett ljus.Hon ville vara fin, det skulle vara mysigt när hon avslutade sitt liv.Några timmar senare hittades hon av sin förtvivlade mamma.Ett liv var släckt. En familj krossad.Någon annanstans.Senare.Musik strömmade från högtalarna.Han hade tagit en sista klunk öl. Ville känna den härliga beskan.Han blev 24.Hittades några dagar senare av sin bror. Hade inte svarat på telefonsamtal, missat en födelsedag och hela familjen var oroad.Han hittades hängd från en våningssäng.I det randiga ljuset från neddragna persienner som höll solen ute men där små dammkorn dansade obekymrat i de små strimmor av ljus som ändå letade sig in.Ett ungt liv till ända, så många andras liv i en aldrig sinande bottenlös sorg.Det här är inte poesi, det är förtvivlan. Det här är människor som funnits på riktigt, men människor ni aldrig hört talas om förut. Unga människor som avslutar sina liv alldeles för tidigt.Nästan hälften av alla känner någon som begått självmord, ändå är det fortfarande så förbannat svårt att prata om. På nyhetsredaktioner har jag fått höra att man inte ska prata om det offentligt eftersom det kan uppmuntra till nya självmord. Men om vi inte pratar om det hur ska vi då få bukt med det?Mitt område, Mellanöstern, skiljer sig på många sätt kulturellt mot Sverige. Men när det gäller just självmord ser vi med lika mycket tabu på det. Som om det vore något skamligt, som ska tystas ned och gömmas undan. Någon riktig statistik över hur många som tar sina liv i Mellanöstern finns inte, ibland skrivs självmord om som ”olycka” i dödsjournaler. Familjer tyngda av skuld och skam går omvägar för att slippa förklara varför deras son eller dotter inte längre finns i livet.Tack och lov dör inte många barn i Sverige, men statistik visar att var fjärde dödsfall i åldrarna 10 till 19 år orsakats av självmord. Hur många skulle kunnat undvikas om någon tog barnen och ungdomarna på allvar?Ibland är det skolan som inte ser hur barn mobbas och trycks ner; misshandlas, verbalt och fysiskt och berövas sin värdighet. Ibland är det ungdomspsykiatrin som missbedömer. Ibland är det vi, omvärlden som blundar, som inte vill se hur dåligt ett ömtåligt barn kan må. Ibland kommer det som en blixt från en klar himmel. Att förlora ett barn eller ett syskon är en sådan outhärdlig sorg. Kvar står vi andra med skuldkänslor och frågor som aldrig får svar. Förminskade till sörjande skal.I dag begår fyra människor självmord i Sverige, fler familjer som slängs ned i sorgens slukhål.Låt oss prata om det. Ta det på allvar, agera.Kanske det då kan bli färre imorgon.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
9/15/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Kvinnorna och kungahuset: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 14 september 2022 London, onsdag.Det började som en viskning.Parlamentsledamöter mötte varandras blickar medan en bit papper skickades runt, och premiärministern och de andra informerades om drottningens försämrade hälsotillstånd.Några timmar senare kom beskedet – Storbritanniens längst sittande monark, drottning Elizabeth II, hade somnat in.”Hon var som hela landets farmor eller mormor”, säger en kvinna utanför Buckingham Palace. En plikttrogen regent – och ett familjeöverhuvud, en matriark.För första gången på sjuttio år har Storbritannien, och de 14 andra länder där den brittiska monarken är statschef, en kung. Och om inte framtiden leder in på oförväntade vägar så kommer det dröja länge innan en kvinna sitter på tronen igen. Efter Charles följer William, och efter honom George.Kungahusets kvinnor vandrar nu inte i täten, utan vid männens sida.Kate, nu prinsessa av Wales, Williams kärlek sedan universitetstiden – som omfamnats av både det brittiska folket och den brittiska pressen. Hennes kläder säljer slut i butiker och hon hamnar ofta högt i opinionsmätningar om vem som är den mest omtyckta i kungahuset.En rak kontrast till Meghan, hertiginnan av Sussex, prins Harrys fru. Enligt vissa medier kan hon nästan inte ta ett steg rätt – hon anklagas för att ha stulit Harry och för att ha förstört familjerelationerna.När Harry i en dokumentär pratade om sina skäl att lämna Storbritannien och sin officiella roll i kungahuset sade han att han varit rädd att historien skulle upprepa sig. Att han skulle förlora ännu en kvinna i sitt liv. Att han behövde skydda sin fru från samma förföljelse från den brittiska pressen, samma utsatthet och psykiska utmattning som sin mamma.Prinsessan Diana, ”folkets prinsessa” som Tony Blair kallade henne. Hon som försökte vifta bort paparazzi-fotografer medan hon skuffade in Harry och William i bilar, och ta skydd från kamerablixtarna. Hon som sagt att hon hoppades på livslång kärlek men kände sig allt mer utfryst, kämpade med ätstörningar och sin roll i ett otrohetskantat äktenskap som var på upphällning.Diana och Charles uppbrott, och Dianas död för 25 år sedan, var kärnan i en enorm kris för det brittiska kungahuset. Drottningen anklagades vara känslokall och Charles sågs som syndabocken i relationsuppbrottet.Känslorna kring Charles är idag kluvna, men de flesta jag träffar nu säger att det där är förbi, att han har visat att han är en trofast, plikttrogen man. Folkmassorna kring Buckingham Palace och på andra platser brister ibland spontant ut i nationalsången som nu lyder ”God Save The King”.Vid den nytillträdde kungens sida finns, som han kallar henne, hans ”darling wife” Camilla. Kvinnan som först var Charles flickvän, sedan hans älskarinna – anklagad för att ha förstört Charles och Dianas äktenskap. Och sedan, efter år av skandaler och väntan, till sist hans fru, och nu drottning.Jag frågar en kvinna utanför Buckingham Palace om tiden läkt såren även kring Camilla? Hon tystnar, och skakar på huvudet. Dottern svarar – nej, du måste förstå, vi kände så starkt för hans första fru. Men Charles har de förlåtit. Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
9/14/20223 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Tårar på en gata i Sankt Petersburg: Johanna Melén, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 13 september 2022. Stockholm, tisdag.”Du får ursäkta mig, men jag börjar nog gråta nu”, sa kvinnan i andra änden av luren medan hennes röst blev ostadig.”Det är så bittert att säga det här.”Det hon sa var hur hon sedan den 24 februari, dagen då Ryssland invaderade Ukraina, har satt sitt hopp till att omvärlden ger Ukraina tillräckligt med stöd, militärt, så att de ska klara av att jaga i väg de ryska soldaterna från sitt territorium. Hon sa, och nu hördes det att tårar rann ner för hennes kinder: ”Jag önskar ett nederlag för vårt land.”Där hon stod på gatan i Rysslands andra stad Sankt Petersburg sa hon att själva kan vi göra mycket lite. ”Alla våra ledare sitter fängslade och vi får vara tacksamma så länge som de inte dödas där i fängelserna.” ”Vi förstår”, sa hon, ”att ett nederlag för Ryssland kommer att gå ut över oss. Den vrede det kommer föra med sig hos Putin, presidenten, kommer vändas mot oss, folket. Men bättre så, än kriget som pågår nu.”Jag tänkte på vad en rysk väninna sa till mig efter Rysslands annektering av den ukrainska Krimhalvön 2014. Att visst kommer sanktionerna slå mot vanliga människor, men bättre så. Vad som helst för att dagens ryska regim ska försvagas, någon gång bytas ut.Det sägs ofta, och det stämmer, att en stor del av den ryska befolkningen stöder landets ledning och ställer sig bakom det som pågår i Ukraina. Varför det ser ut så har sina förklaringar: I propagandan, i en olust i att se sig själv som förövare och för att det är enklast, och säkrast så. Men det är också ett faktum att väldigt många ryssar känner djup sorg och förtvivlan över det som händer. Som till och med kan säga så bittra saker som att de önskar det egna landets nederlag. Trots att de själva, i alla fall på kort sikt, kommer få betala priset.Men, det är som bekant, inte deras tid nu. Har inte varit på länge.I förra veckan framträdde Rysslands president Vladimir Putin vid ett ekonomiskt forum i Vladivostok i ryska fjärran östern. Satt bredbent i en vit fåtölj och svarade på samtalsledarens frågor. En löd: ”Vad har Ryssland förlorat – och vad har landet vunnit – sedan den 24 februari?””Vi har inte förlorat någonting. Och vi kommer inte att förlora någonting”, sa Putin. Visst, sa han, har en viss polarisering uppstått – också i vårt land. Men det är bara till gagn. En slags reningsprocess. ”För allt onödigt, skadligt och allt som hindrar oss från att röra oss framåt kommer att avvisas”, sa Rysslands president.Med andra ord: Alla som inte är med oss är mot oss. Och de ska bekämpas, isoleras och avvisas. Att i det klimatet ens andas att man tycker annorlunda kräver ett enormt mod. Och det kommer alltid att finnas, också i Ryssland.Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@sverigesradio.se
9/13/20223 minutes, 32 seconds
Episode Artwork

Varning för skyhöga rosa klackar: Cecilia Khavar, New York

Utrikeskrönikan New York, fredag morgon.På skyhöga rosa klackar, i en matchande tuggummi-färgad puffklänning dansar DD Fuego ut på scenen. Det blonda håret når ner till rumpan som hon skakar i takt med musiken. Det är kväll i Hell's Kitchen och jag har äntligen lyckats komma iväg för att se min vän uppträda här med sin Drag show på en liten bar längs tionde avenyn.DD Fuego är skandalös och sprakande vacker, hon skämtar på scen tillsammans med kollegan Skye Walker – som bär glittriga stilettklackar och ett batikmönstrat tajt fodral – om att bli friad till av strejta män och om att ha sex i full drag-utstyrsel. (Det är lite knepigt med korsetterna och perukerna och ögonfransarna, konstaterar de.)När showen närmar sig sitt slut med ett potpurri av publikens önskelåtar tackar de båda Queensen för att gästerna stödjer sin lokala Drag-bar. Och det som under decennier varit en konstform mest förknippad med just gaybarer har de senaste 20 åren blivit alltmer mainstream. Realityserien RuPauls Drag Race, som sänts i 14 säsonger, spelar en viktig roll i det. Den är en av de mest populära realityserierna i världen och den största stjärnan, RuPaul själv, har utsetts till en av de mest inflytelserika personerna i världen av Time Magazine.Men här i USA har också något helt annat hänt det senaste året. Drag Queens har mer och mer högljutt av konservativa och republikaner på högerkanten målats ut som fiender i det pågående kulturkriget, och drag-kulturen som skadlig för amerikanska barn. Sagostunder på bibliotek med Drag Queens som högläser för barn har mötts av arga demonstranter runtom i landet och attackerats av högerextrema grupper som kallat dragartisterna för pedofiler. De anklagas för att grooma barn, för att lura dem till olika övergrepp. Och republikanska politiker har lagt fram lagförslag som skulle förbjuda minderåriga från att besöka en drag-show. Många i inom dragkulturen i USA oroar sig för utvecklingen, för hoten och hatet.Tillbaka i New York, där DD Fuego har uppträtt bland regnbågsflaggeprydda gator i gaykvarteren i fem år. Kvällens föreställning i Hell's Kitchen är över och när DD tagit av sig de höga rosa klackarna, peruken och bubbelgumsklänningen, och sen som Daniel ska sätta sig på tunnelbanan hem sent på kvällen är han noga med att se till så att allt smink också är helt borta. Inga avslöjande färgstarka ögonlock kvar. "Det är säkrare så", säger han.Cecilia Khavar, New Yorkcecilia.khavar@sverigesradio.se
9/9/20223 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Hur ska man förbereda sig på en krigsvinter? Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönikan 8 september 2022. Stockholm, torsdag.Vintern kommer och inte vilken vinter som helst. En riktig krigsvinter kan det bli, säger statsministern.En krigsvinter. Hur förbereder man sig på det?Jag tänker på dem i min familj som upplevde finska vinter- och fortsättningskriget, och vad de berättat om hur de klarade sig.I städerna i svenska Österbotten fördelades skyddsarbetet mellan invånarna i varje kvarter. Pappa och hans bröder hade till uppgift att veva igång flyglarmet när ryska fiendeplan hotade anfalla. Mammas familj, som bodde på landet några mil bort och ägde en lanthandel, hade gott om mat. De kunde öppna sina hem och ta emot flyktingar från Karelen. När Sovjetunionens bombplan till slut anföll trakten låg mamma på ett hustak och såg bomberna falla över pappas stad. Pappa, som aldrig sen ville leka krig med mig och de där små plastsoldaterna. Krig hade han fått nog av, fräste han.Men i min del av världen är det långt till frontlinjer och fallande bomber. Här talas om energikrig. Strypta gasleverenser och priser på el, fordonsbränsle och mat som skenar.Så jag försöker förbereda mig. Buffrar och tätar. Drar ner värmen och stänger dörren till utflugna barns rum. Vrider ner golvvärmen, klickar av apparater i standby-läge. Byter gamla lysrör till LED-varianter och ser till att disk- och tvättmaskin kan köras på natten. Allt för att inte frysa som en "korkad vargsvans" som Putin verkar hoppas.Men sen då. Vad gör man åt oron?Jag tänker på mormor som blev änka och ensam med tre barn strax före den där första krigsvintern. Hur hon steg upp varje morgon och tände elden i spisen så att man kunde ligga kvar under tjocka täcket tills köket värmts upp en aning. Och mamma som blev änka sent i livet. När ensamheten kändes extra tung i det moderna välisolerade huset – då tände hon en brasa att dricka sitt morgonkaffe framför, tills både rummet och själen värmts upp en smula. – Sen kändes det bra igen, brukade hon säga.Nu gör jag likadant. – En krigsvinter kan man nog behöva litet extra ved, tänker jag och beställer en körning innan även det priset rusat alldeles åt skogen. Torr och fin ved som ska staplas luftigt och tändas i toppen för minsta möjliga sot och farliga luftpartiklar.Kunde de så kan väl jag klara en krigsvinter eller två. Jag får väl dra på mig ett par tjockare raggsockar och plocka fram nån sorts finsk sisu.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
9/8/20223 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Den eviga popularitetstävlingen Bayern-Berlin: Daniela Marquardt, Berlin

Utrikeskrönika 7 september 2022. Berlin onsdag.Jag har nyligen återvänt från en resa söderöver och kommer tillbaka med en liten påminnelse och uppdatering om den eviga popularitetstävlingen mellan Bayern och Berlin.Det röriga och stökiga Berlin med sin  vulgära tunga, Berliner Schnauze, gjorde sig påmind en sista gång när tåget rullade iväg från Hauptbahnhof mot Südkreuz.Men till allas förvåning ropade konduktören ut Spandau, som ligger åt helt motsatt håll. Och snart rasslade det till i högtalarna och konduktören skrek ut Scheisse!!,  följt av en lång svada, och till slut att det fattar väl alla att det är i Südkreuz vi strax ska stanna.Typiskt Berlin, tänkte nog de av passagerarna som var på väg hem till München, där de kan se fram emot ordning och reda, prydliga gator och präktiga hus, inte så skräpigt och fult som människor från Bayern gärna beklagar sig över Berlin.Och i München är den gamla ordningen äntligen tillbaka. Efter två år av pandemipaus är öltälten och karusellerna redan på plats inför Oktoberfesten som drar igång på lördag. Årets oktober-brygd är avsmakad till bryggmästarnas belåtenhet och tältvärdarna har fått sin traditionella välsignelse, med en bön om en fredlig, säker och frisk fest. Men hur står det egentligen till med Bayern och ordningen när det gäller annan folksport än öl och korv?! Den riktiga sporten, fotboll. År efter år vet man ju hur det slutar redan innan Bundesliga har dragit igång. Mest spännande brukar vara vem som åker ut och vem som lyckas kravla sig över strecket. Vem som vinner, det brukar ju vara de gamla vanliga, FC Bayern München.Och så blir det kanske den här gången också men det piggade upp rejält när Berlins kultlag FC Union i helgen lyckades hålla emot målmaskinen från Bayern och spela oavgjort 1-1. Vilken bragd och vilket jubel! Union-fansen firade som om de vunnit hela ligan, där i lilla skogsarenan.Ja, det kanske är nåt som håller på att hända med det ordentliga och förutsägbara Bayern. På min tågresa från München var det inte bara märkliga utrop som rörde om passagerarna. I god tid innan nästa anhalt ropade konduktören ut att vi skulle komma till Erlangen och vilka anslutningståg som väntade där. Och efter en stund tätnade bebyggelsen. Vi närmade oss stationen och såg hur perrongen svischade förbi. Efter en liten stund harklade sig konduktören i högtalaren och meddelade att, jo lokföraren glömde visst att stanna vid stationen. Så de som skulle ha klivit av fick snällt hänga med 20 minuter till till Bamberg.  Och i Berlin var allt som vanligt igen. Nånting blockerade spåren och resan slutade långt efter midnatt.Daniela Marquardt, Berlindaniela.marquardt@sverigesradio.se
9/7/20223 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Vi skulle ju inte glömma: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 5 september 2022. Kairo, tisdag.Häromdan åkte jag buss med en snart femårig flicka i en mellanstor europeisk stad. Hon försökte skrämma mig med en liten plastdinosaurie och skrattade så att till och med de stumma plexiglasrutorna i bussen tycktes klinga som kristall. Sen tittade hon kritiskt på mitt slarvigt uppsatta hår och sa: har du glömt att kamma dig idag?Hon minns inte första gången vi träffades. På ett barnhem i Syrien när hon var 1,5 år gammal. Jag minns hur jag lyfte upp henne och blev glad över att hon luktade tvål. Det skulle jag berätta för hennes mamma.Den lilla flickan är dotter till en yezidisk överlevare, en före detta sexslav hos terrorrörelsen IS som bara var 14 år när hon kidnappades och såldes till IS-terrorister. Hon våldtogs, blev gravid och födde barn. När IS kalifat störtades i Syrien, var mamman 19 år, och vällde ut ur IS sista fäste Baghouz tillsammans med tusentals IS-kvinnor i niqab, men mamman visste att hon var yezidier och anmälde sig hos de kurdiska styrkorna för att bli befriad. Då hann hon höra hur de sa att alla yezidiska överlevare skulle återförenas med sina familjer, få åka hem, men att barnen de fött under fångenskapen skulle tas ifrån dem eftersom de var IS-barn.För de allra flesta av oss är det omöjligt att föreställa sig vad man skulle känna för ett barn som man fött efter våldtäkt och ingen skulle väl klandra den 19-åring som väljer bort det barnet för att börja om och lämna slaveriets mardröm bakom sig. Men denna mamma, liksom många med henne, valde att gömma sig bland de svartklädda IS-kvinnorna i det ökända Al Hollägret för att inte bli upptäckt och inte tvingas lämna sitt barn. I åtta månader höll de sig gömda, tills den dag då kurdiska säkerhetsstyrkor tillsammans med en frivillig yezidisk räddningsstyrka hittade henne. Den unga mamman tvingades då lämna ifrån sig sin dotter.Den unga mamman är en av de yezidiska kvinnor som sedan ett drygt år har kunnat återförenas med sitt barn. Hon valde sin dotter, till priset av att hon förskjutits av sin egen familj. Varken hennes bröder eller hennes mamma vill veta av den lilla lockiga flickan som de betraktar som bödlarnas avkomma, ett slags skorpion som fötts med ondska i blodet eftersom hon är barn till en IS-terrorist.Den unga mamman är nu snart 22 år. Hon vet ännu inte vad hon ska säga till sin snart femåriga dotter om den våldtäktsman från IS som är flickans far. Det enda hon vet är att hon måste hålla sig gömd eftersom hela världen hatar IS och IS avkomma. På bussen med dinosaurien i plast, frågar mig den lockiga femåringen igen: har du glömt att kamma dig idag?Ja, jag har glömt kamma mig. Det har vi alla. Alla vi som trots löften om att inte glömma de yezidiska före detta sexslavarna, som trots att vi delat ut Nobelpriset till överlevaren Nadia Murad, ändå ser oss tvungna att bekymra oss mer för elpriset än de unga kvinnor som varit med om den värsta mardrömmen.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
9/6/20223 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

Mamma, 92 år, röstade med berättigad stolthet: Ivan Garcia, Santiago de Chile

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Santiago de Chile, måndagSå blev det dags igen - chilenarna till valurnorna.Mamma är 92 år, och igår vandrade hon med stöd av en käpp och med stor möda de 500 meter från bostaden till vallokalen.Hon röstade tidigt för att slippa Santiagos jobbiga hetta mitt på dagen.Det var vandringen av en kvinna som stolt höjde huvudet trots smärtan i benen, inom henne, en ström av hopp och pliktkänsla. Hon själv var, som anonym kvinna, med i kampen om att återerövra demokratin efter 17 år av militärdiktatur, på något sätt känner hon att varje val också är hennes verk.Chile hade en lång, här kallad, republikansk tradition mellan 1830 och 1973, drygt 140 år av regelbundna val och bara enstaka militärkupper, det skilde landet från andra i regionen. Att gå och rösta hade en prägel av högtidlighet, arbetarna tog på sig sina bästa kostymer och hatt och kvinnorna sina bästa klänningar.Militärkuppen 1973 satte stopp för den stolta traditionen – kongressen stängdes, de som var emot juntan förföljdes, sattes i fängelse, dödades eller kastades i exil.De enda folkomröstningarna juntan höll gjordes under militärhot och utan varken press- eller yttrandefrihet. Det var en sådan omröstning som diktator Augusto Pinochet använde för att införa sin grundlag 1980, den som med några förändringar gäller än idag.När så demokratin återerövrades 1990 fick chilenarna åter uppleva känslan av högtidlighet vid varje val – men nu förenad med känslan av att det är viktigt att rösta, det är ingen självklarhet med rösträtt.Igår handlade det om att bestämma om det förslag som låg var det som skulle bli landets nya konstitution och därmed ersätta den som Pinochet lämnade efter sig.Det låter som ett historiskt ögonblick och det var det också. Det såg man i mammas långsamma steg på väg in i vallokalen, där luften var kvav och valfunktionärerna ansträngde sig för att hjälpa 92-åringen.Att uppleva valdagen med mamma och min syster var en fröjd. De gick med ont i magen hela dagen, spända och nervösa inför valresultatet. Tänk att politiken kan tränga så djupt att en rösträkning följs med en sådan passion!Skönt ändå att deras känsla inte handlade om någon rädsla för att något hemskt skulle hända efter valdagen, som t ex att militären skulle göra en kupp som för 49 år sen. Nej, på något sätt har demokratin och rösträtten fått ett starkt fotfäste i Chile, bland annat tack vare den 92-åriga kvinnan som med förnyad, och berättigad, stolthet röstade igår.Ivan Garcia, från Santiago de Chile för P1-morgon
9/5/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Den hyllade ormstyrkan i storstadsdjungeln: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 2 september 2022 Bangkok Fredag.Nej hör ni, vi måste nog prata lite om ormar. Vare sig vi vill eller inte så finns dom där. Många är hysteriskt rädda för dessa kräldjur, andra älskar dom.Oavsett vad du tycker om sick-sack mönstrade huggormar eller blanka snokar så lovar jag att ditt ormproblem inte är lika stort som många i Bangkok upplever det.Thailands huvudstad är byggd på sankmark, en miljö där många tropiska ormar trivs. När staden växer så kunde man tro att ormarna försvinner eller flyttar någon annanstans, men icke. Vissa kanske gör det, men långt ifrån alla.Bangkoks många kloaker och klonger, alltså vattenkanaler, är en perfekt miljö för storstadsormar. Där trivs allt från olika kobror och huggormar, som alla är giftiga, till solstråleorm och råttormar, som enligt lokala experter inte är farliga för människan. I Thailand finns det runt 200 arter av ormar och bara 60 av dem är giftiga.När jag var i Sverige i somras läste jag en artikel i en lokaltidning att det var många som ringde in till 112 för att dom sett en huggorm, inte blivit bitna, utan för att dom sett ormen och ville att räddningstjänsten skulle komma och ta bort den. Där har vi något som sammanför svenskar och thailändare. Många här ringer också efter hjälp när de ser en orm.Om man frågar personalen som svarar när man ringer akutnumret i Bangkok så är ormar ett mycket stort problem i stan. I genomsnitt får de ett samtal om ormar var 15:e minut, dygnet runt. Det betyder att den speciella ormstyrkan som finns i Bangkok gör långt över 40 000 utryckningar om ormborttagningar varje år. Länge har den här gruppen jobbat i skymundan. Men de blev kända när en lokal jetsetare i Bangkok lade upp en bild på nätet av en stor boakonstriktor som hängde i ett träd utanför kändisens bostad i centrala stan. Bilden av boaormen spred sig snabbt på nätet och personalen som tog hand om ormen blev hjälteförklarade av Bangkokborna. Ormstyrkan har enligt dem själva en framgångsfrekvens på över 90 procent där man fångar ormarna och överlämnar reptilerna till avdelningen för nationalparker, vilda djur och växtskydd, så att de kan släppas ut i lämpliga naturliga miljöer.Den här gruppen rycker inte bara ut när det är ormar som syns till utan också på larm om allt från getingar, stora varaner och allt där emellan.Det finns inga officiella siffror på hur stor ormpopulationen är i Bangkok. Men man uppskattar att det finns runt ettusen ormar i varje distrikt, vilket gör ett möte ganska troligt.Enligt Bangkoks chefsveterinär beror den höga populationen av orm i Bangkok på att invånarna inte äter reptilen i samma utsträckning som man gör på landsbygden. Dessutom finns det gott om mat för ormarna i storstan. Så vi får fortsätta leva tillsammans med burmesisk pyton, siamesisk spottande kobra och den gul-svartbandade kriaten som ett inslag i storstadsdjungeln.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
9/2/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Mjukstarten blev en helvetesresa: Andreas Liljeheden, Prag

Utrikeskrönikan 1 september 2022 Prag, torsdag.Jag började den här höstterminen med ett reseexperiment. Jag skulle testa att åka tåg från Bryssel till Prag där EU:s försvars- och utrikesministrar skulle ha möte. En resa på 11 timmar.Bättre för klimatet. Och jag skulle för en gångs skull få tid att ostört läsa på och styra upp jobbet inför hösten. Tanken var att det skulle bli en rätt soft mjukstart första arbetsveckan.Så blev det inte.Det började med att jag två dagar före avfärd skulle skriva ut biljetterna. Det visade sig då att resan hade bokats av några veckor tidigare. Mitt under min semester så jag hade inget märkt.Kanske ska jag flyga ändå, tänkte jag. Men nej, jag ville ju testa den där tågresan. Och få en skön planeringsdag i lugn och ro.Ganska snabbt hittade jag också en rätt bra rutt på en annan bokningssajt: Bryssel - Prag via Köln och Berlin, ankomst 19.30.Sagt och gjort, jag packade väskan och tidigt måndag morgon stod jag och väntade vid spåret på Bryssels sydstation.Så plötsligt slocknade tv-skärmen vid perrongen. Och man ropade ut att tåget till Köln var 45 minuter försenat. Jag skulle missa bytet i Berlin.Skulle jag flyga trots allt? Nej, jag hade ju redan betalat för biljetterna och kanske fanns det en annan rutt.Mycket riktigt, en snäll dam vid desken för internationella resor visade flera alternativ. Jag valde det snabbaste via Frankfurt, Leipzig och Dresden. Ett extra, tredje byte och ankomst 2 timmar senare, 21.30. Men ändå framme samma kväll.Tåget till Frankfurt avgick och ankom i tid. Men väl framme där tog det tvärstopp.Tåget till Leipzig var försenat. Jag skulle missa kommande anslutningar.Hoppet började då tryta. Men även i Frankfurt fanns det en hjälpsam dam som hittade ännu en rutt via Nürnberg och Schwandorf. Jag skulle komma fram ytterligare lite senare, vid halv elva på kvällen. Men ok.Så jag ställde mig och inväntade tåget till Nürnberg. Sneglade upp på skärmen. Efter en stund dök nya tider upp. Senare tider. Även det tåget var försenat.Den allra sista möjliga rutten till Prag var körd.Uppgiven tänkte jag igenom mina alternativ. Att skita i allt och ta första bästa tåg tillbaka till Bryssel var rätt lockande.Istället sökte jag efter bussar. Det gick faktiskt en senare på eftermiddagen. Ankomst i Prag vid midnatt.Två platser kvar - en av dem blev min.Så efter ytterligare sju timmar, i den bakre delen av bussen som stank avlopp från toaletten, kom jag tillslut fram till Prag strax efter midnatt.Trodde jag.Det visade sig att bussen stannade vid en avlägsen ändhållplats några mil utanför stan.Det var bara att ringa en taxi.Klockan halv ett, drygt 17 timmar efter att jag lämnat hemmet i Bryssel, var jag tillslut framme, med några timmars marginal innan mötet skulle börja tisdag morgon.Nu är det mötet över och jag sitter här utanför Prags centralstation. När ni hör den här krönikan sitter jag förhoppningsvis på ett tåg på väg hem till Bryssel.Vi får se hur det går. Om inte annat får jag väldigt gott om tid till att planera jobb inför hösten.Andreas Liljeheden, Prag
9/1/20223 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Håller streamingbubblan på att spricka? Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 31 augusti 2022 San Francisco, onsdag.I industrin kring streamingtjänsterna på nätet förenas två av Kaliforniens mest högprofilerade näringar: Film- och tv-industrin, och Techbranschen. Fast, äktenskapet har inte alltid varit helt lyckat. Ibland har relationen beskrivits som ett krig mellan södra och norra Kalifornien: Los Angeles traditionstyngda drömfabrik och San Franciscos osentimentala nätentrepenörer. Där Netflix förstås är det tydligaste exemplet på ett företag som – ibland på ett brutalt sätt – tvingade filmbolag och tv-kanaler att ta det digitala språnget.Och precis som delar av techbranschen, så har även streamingtjänsterna ibland gett sken av att möjligheten till tillväxt är i det närmaste oändlig. Ja, egentligen höll man väl på med det ända tills Netflix tidigare i år började förlora prenumeranter och aktiekursen störtdök. Bolaget som förändrade hela branschen är nu hårt pressad både av de traditionella medieföretagen som satsat hårt på sina egna streamingplattformar, som Disney och Paramount, samtidigt som digitala jättar som Amazon och Apple också driver egna streamingtjänster.Känslan av att streamingbubblan håller på att spricka märks på fler sätt än Netflix börskurs. När streamingtjänst efter streamingtjänst börjar införa delvis reklamfinanserade alternativ blir ju tittandet på nätet allt mer likt den gamla reklam-tv:n.Och när mediebolagen Discovery och Warner Brothers, där bland annat HBO Max ingår, nu ska slås samman inleds processen med ett saftigt sparpaket på tre miljarder dollar. Det har bland annat lett till att en hel del serier lagts ner, och andra mindre populära titlar helt försvunnit från nätet. Man avbröt till och med arbetet på den nästan färdigställda superhjältelångfilmen om ”Batgirl”, en kostnad som nu istället omvandlas till ett skatteavdrag.En del tycker sig se att nedskärningarna på Warner Brothers Discovery ovanligt ofta verkar drabba produktioner där huvudpersonerna tillhör minoriteter – som ”Batgir”l. Andra befarar att framtiden bjuder på mer ”Sagan om ringen”- och ”Game of Thrones”-varianter och mindre politiskt utmanande och kritikerrosad dramatik.Frågan är om vi kommer se tillbaka på de senaste åren som en febrig tv-produktionsdröm, där resurserna verkade obegränsade och bolagen kunde ösa pengar över supersmala prestigeprojekt. Förutom pandemiåret 2020, så har faktiskt antalet engelskspråkiga tv-serier ständigt ökat år från år de senaste tio åren.Nu spekuleras det kring att 2022 kanske blir året då tv-branschen når maxantalet serier. Men det har branschens olyckskorpar i och för sig kraxat om de senaste sju åren, och ständigt fått se sig överbevisade om motsatsen.Roger Wilson, San Franciscoroger.wilson@sverigesradio.se
8/31/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Där klimatets humör fått bibliska dimensioner: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 30 augusti 2022. Paris tisdag,Jag minns fortfarande TV-bilderna alldeles tydligt. Det såg ut som att någon hade slagit sönder bilarna med basebollträn. Det var i själva verket en hagelskur med hagel stora som tennisbollar som fallit. Folk var i chock.Jag minns också de förfärliga TV-bilderna efter skyfallen förra sommaren, när ett gult bostadshus vackert beläget på en ö i en fransk alpflod sveptes ned i de våldsamma vattenmassorna, och floden till slut svämmade över. Ett gammalt par som fanns kvar där inne drogs också med. Och så blir detta kanske den torraste sommaren på 500 år enligt EU-kommissionen. Grundvattnet har sinat i 100 kommuner i Frankrike, 60 000 hektar skog har brunnit upp, och många smådjur och insekter har också försvunnit i lågorna. Klimatets humör har fått bibliska dimensioner här. Som en konsekvens av de dramatiska klimateffekterna i kombination med energibristen kretsar debatten just nu kring två ord. Det ena är ”sobriété”, måttlighet. Det andra är ”abondance”, överflöd. Den franske presidenten Emannuel Macron sa nämligen vid det första ministerrådet efter semestrarna att ”nu är det slut på överflödet”. ”Det är nya tider nu”, sa han. Det är slut på självklarheter, slut på bekymmerslösheten och slut på överflödet, av pengar, av produkter och av vatten.Där tog sedan premiärminister Elisabeth Borne vid och uppmanade oss alla till ”sobriété”, alltså måttlighet. De franska företagen till exempel uppmanas att upprätta en energisparplan, för att få ned sin energikonsumtion med 10 procent. Detta för att energin ska räcka över vintern.Det där med överflöd fick dock den franska vänstern att reagera. ”Vems överflöd pratar presidenten om, egentligen? I Frankrike finns ju runt tio miljoner fattiga som aldrig varit i närheten av detta överflöd”, sa vänsterpolitikerna.”Och måttlighet?”, frågade man sig oroligt från höger. ”Då finns det ju risk för tillbakagång i ekonomin.” Sedan var debatten igång.Men premiärministern svarade att regeringen inte anser att de som har det ekonomiskt redan mycket tight ska spara, utan alla vi andra. Och att regeringen inte avser att bromsa ekonomin, utan att styra om den i en mer energismart riktning.Hur som helst så finns det många starka debattörer här, som anser att vi generellt i ett historiskt och globalt perspektiv, är energislösare i Europa, och att vi inte kan fortsätta så.I Frankrike slängs till exempel tio miljoner ton mat i onödan varje år. Många butiker har haft dörrarna öppna i sommarhettan, trots att AC:n stått på för fullt. Och här där vattenståndet i floderna varit rekordlågt och grundvattnet sinat i hundra kommuner i sommar finns det tre miljoner privata pooler.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson_boij@sverigesradio.se
8/30/20223 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Mysteriet Sydafrika: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 29 augusti 2022. Pretoria, måndag.Luften är klar, dagarna soliga med torr värme som ger mig energi. Våren har kommit till Sydafrika. Det är på många sätt härligt att vara tillbaka här. Men landet är och kommer nog för alltid förbli en gåta, ett mysterium, för mig. Vad är det här landet? Med så stora skillnader, med sin brutala historia, med sina uppdelningar fortfarande. Jag har tidigare bott längre tid i Kenya och Rwanda, bägge länder med sina historier och sina motsättningar.Trots det så känns det som att det håller samman bättre än Sydafrika. Det är nåt som skaver och är skevt här. Det handlar inte bara om arvet efter apartheid, svart och vit.Nej, det är något mer. Häromdagen åkte jag med taxichauffören Happy i en härlig gammal mercedes med läderklädsel. Väl framme vid grinden började han prata på ett av landets alla lokala språk med vakterna.”Vilket språk talade du”, frågade jag?”Venda”, svarade Happy.”Varför då? Det är inte det vanligaste just här”, sa jag.”Kanske inte, men det är mitt modersmål”, svarade han.En mig närstående person har lärt sig en lång rad hälsningsfraser på zulu, och gör ofta succé på bensinmackar, köpcentrum och i butiken. Men inte alltid, ibland möts det av tystnad eller ett svar på engelska. Zulu är inte givet för alla här. Kanske borde det istället vara tswana eller varför inte sotho, eller kanske till och med ndebele. Beroende på var man är i landet så skiftar det dominerande lokala språket, trakterna kring Durban – zulu är givet, Mthatha i östra kapprovinsen– xhosa, Västra kapprovinsen runt Kapstaden – afrikaans.I storstäderna kan det vara lite hur som helst till följd av migrationsströmmar genom historien. Språkkartan över Gauteng som innefattar Pretoria och Johannesburg ser ut som en spräcklig tavla av Jackson Pollock, där zulu faktiskt är det största språket. I Kenya finns swahilin som det sammanhållande kittet mellan landets grupper, i Rwanda är det kinyarwanda som alla talar som modersmål. Men här? nä. Engelskan finns där som en nödraket för alla att ta till om språkförbistringen blir för stor, men det är inget sammanhållande lokalt språk, och bara en liten minoritet har det som sitt modersmål. Jag har tidigare talat om Sydafrika där människor lever i parallella verkligheter, med få beröringspunkter, och så kanske det är. Men det är också fullt av överraskningar.När jag satte mig i taxin hos Happy, chauffören som talar venda från den norra delen av landet, så dånade afrikandermusik ur högtalarna, alltså den musik som spelas av de vita afrikaans-talande här. Man hör det direkt, det är en blandning av trallvänlig tysk pop, ett stänk ompa ompa och en släng dansband, fast med mer gitarr, svårt beskriva men det är en distinkt musikform.”Varför spelar du det här?” undrade jag.”Vadå? Jag gillar det här”, svarade han. ”Är det nåt konstigt med det?””Näe”, svarade jag nästan lite generat.Sydafrika, fullt av överraskningar, men likväl ett mysterium.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
8/29/20223 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

När det blir fred ska vi grilla shashlik: Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönika 26 augusti 2022. Stockholm, fredag."När kommer du tillbaka?""Jag vet inte riktigt, snart hoppas jag"Han skriver:"Augusti som är så fint här i Kiev. Vi kan grilla shashlik vid Dneprs strand. Skynda dig hit"Jag svarar innan jag hinner tänka;"Men freden då? Skulle vi inte vänta med att grilla tills dess?"Ångrar mig i samma stund som jag skickar iväg meddelandet till min bekant i Ukraina. Så dumt, så glädjedödande.För ett halvår sedan lämnade han sin fru och barn i säkerhet i Lviv i västra Ukraina, de tog sig senare till Polen, själv åkte han tillbaka till sitt hem och jobb i Kiev.Då i slutet av februari sa han: "När Ukraina segrat får du komma och hälsa på oss. Vi ska fira och grilla på föräldrarnas datja, sommarstuga".Sommarstugan finns inte kvar, inte den kringliggande skogen heller. Och kriget verkar ännu vara långt från slutet.Ett halvår har gått. Och han, liksom miljoner ukrainare har tvingats finna sig i en ny vardag, i en vardag som är präglad av krig och elände men också av ljusglimtar, vardagsbestyr och liv.Ibland skickar han bilder eller videosnuttar när han röker elektroniska cigaretter och skojdansar till ukrainska nostalgiska poplåtar. Ibland skärmdumpar från hans videosamtal med barnen där de gör roliga grimaser åt varandra.Han i Kiev och de i Polen. Ett annat liv men i alla fall ett sådant.Ett halvår har passerat. Våren kom trots allt och sommaren gick. Även om det då, i slutet av februari, kändes som att tiden hade stannat.I en by utanför Charkiv hörs ljudet av artilleri men utanför en samlingslokal sitter gummor och pratar. Mest om kriget men också den goda soppan som en av dem lagat. I Kiev, när det inte råder utegångsförbud på kvällarna och nätterna, sitter unga och dricker öl på uteserveringar. Och tidigare i veckan spelades de första matcherna i Ukrainas nationella fotbollsliga, första matcherna sedan den 24 februari. Förvisso inför tomma läktare och med tyst minut i början men i alla fall. Och om knappt en vecka är det skolstart för många barn i Ukraina, de som kan kommer till och med få gå i skolan på riktigt. Fastän det är krig.Freden väntar alla på förstås fortfarande men livet fortsätter ändå här och nu.Min bekant i Ukraina svarar inte på ett tag. Sedan plingar det till i telefonen."Det är sant, vi får väl vänta med att grilla shashlik tills kriget är över. Men vad sägs om att äta vareniki, degknyten med olika fyllningar. Det kan vi väl få unna oss?"Lubna El-Shanti, Stockholmlubna.el-shanti@sverigesradio.se
8/26/20223 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Det var en gång ett land: Milan Djelevic, Stockholm

Utrikeskrönikan 25 augusti Stockholm, torsdag.Det var en gång ett land som hette Jugoslavien.Det var den mer positiva versionen av ett land inom östblocket – tyckte man då. Inte kommunism, utan Tito-socialism. Den gamle partisanledaren var poppis i många västländer, inte minst här i Sverige.Men – vad det än var och vad det än kallades då, så var det under mina pojkår inget annat än landet ÄVENTYR!Det var där makalösa, fantastiska och förtrollande saker kunde ske.Och det gjorde de.Det var 1970-tal och jag tiotalet år. Efter varje semester, vid hemkomsten till min födelsestad Jönköping, eller senare i någon skånsk metropol, samlades vi ungar i miljonprogrammen och jag drog ändlösa och exotiska historier från sommarens sanslösa äventyr.Som den om hur vi pallade meloner, inte äpplen, utan just meloner – och blev påkomna och hur detta slutade med att min store och björnlike morfar stod framför en senig balkansk melonbonde, denne iklädd gammal partisanhatt och rysk militärrevolver – min morfar med fet bössa.Där stod de och pekade på varandra, hotfullt  uppfodrande och ursinnigt – alla höll andan. Tills arma modern gick emellan och löste det på svenskt vis – genom att betala för förlorade meloner och därmed undvika blodutgjutelse.För mig representerade somrarna där en frihet svår att beskriva. Och resan dit som oftast gick genom olika länder bakom järnridån – bensinen var billigare via östrutten – det var en exotisk startpunkt.De östtyska wurstarna som serverades med surdegsbröd och märkligt färgad senap, som jag åt på olika minst sagt torftiga bensinmackar i detta evigt gråa DDR, den sedvanliga övernattningen på något hotell i en tjeckoslovakisk landsbygdsmetropol där jag åt min gulasch i hotellbaren flankerad av Svejk-lika män med bukar stinna av öl, har skapat en förkärlek för det skavda, ickeperfekta – men desto mer levande och spännande.Böndernas eldar över Vojvodinas fält som mötte en så fort gränsen mellan Ungern och Serbien passerats – är ett annat intryck som för evigt placerat röklukten som en källa till välbefinnande.Många år har gått sedan dess och det där landet finns inte mer.Eller det finns – men idag i avknoppad form – som sju nya länder.Avknoppat eller inte – Balkan är Balkan och Öst är Öst.Under några år framöver kommer jag att hänga runt i den här regionen. Totalt 13 länder i en del av Europa som under tusentals år lockat såväl ottomaner som kejserliga arméer att försöka erövra kullar och dalar.Det är härifrån jag ska hämta nya berättelser, som förhoppningsvis ska skänka nöje och bilder, men också kunskap, åt alla er som lyssnar.Som ny Östeuropakorrespondent hoppas jag kunna vidga vyerna och berätta mer om vad som händer där härnere.En sak jag inte kommer göra – palla meloner.Milan Djelevic, Stockholmmilan.djelevic@sverigesradio.se
8/25/20223 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Den döda vitvalen i Seine påminner om en sommar med nödläge för klimatet: Cecilia Blomberg, Paris

Utrikeskrönikan 24 augusti, 2022 Paris onsdagDet var i början av augusti som stort fokus här i Frankrike riktades mot en vitval som förirrat sig från arktiska breddgrader och ända in i Seine. Att det här skulle vara ett djur som av ren nyfikenhet sökt nya vägar är väl att ge valen alltför mänskliga egenskaper, även om några gärna velat tro det. Kunde det istället vara så att vitvalens irrvägar handla om klimatförändringar som fått den att tappa förmågan att navigera, det var en annan teori. Åsikterna bland experter gick isär, men engagemanget var stort i valens öde. Det var så konkret och lätt att känna empati för det stora däggdjuret som stressad av situationen slutade äta och blev allt mer försvagad. Den dog sen i en minutiöst bevakad räddningsaktion till havet.Men bilden av av valen har blivit en metafor här i Frankrike för en sommar som många säger markerar början på något nytt. Det gäller förresten hela medelhavsregionen i lika hög grad. Det som forskarna pratat om i minst tjugo års tid - blev synligt och kännbart.Plötsligt fanns det platser där det inte längre kom vatten ur kranen. Det var över 40 grader mer än två veckor i sträck där det inte hänt tidigare. De våldsamma skogsbränderna har skurit av hela turistregioner under de mest attraktiva semesterveckorna. Och bilderna av uttorkade eller nästan uttorkade floder har fyllt tidningarna.Och om åsikterna gick isär ifall vitvalens irrfärder in i Seine berodde på att vattenströmmarna och vattentemperaturen påverkats av klimatet och försämrat valens navigationsförmåga - så är det väldigt få som förnekar att klimatförändringarna ligger bakom mycket av det vi har sett den här sommaren.När jag häromdagen sen läser i La Republica om den nya spelfilmen Siccità - Torka på italienska - känns det knappt längre spekulativt. Cli-Fi alltså en berättelse om en klimatkatastrof i framtiden är ju här och nu. Siccità ska ha premiär på filmfestivalen i Venedig och handlar om hur Tibern som flyter genom Rom helt torkat ut. Hettan är outhärdlig, kackerlackor är överallt och pandemierna, som blir värre i det störda klimatet, avlöser varandra.derVar inte oroliga - det är bara en film, säger regissören Paolo Virzì. Samtidigt lite längre ner i artikeln är en bild av Po inne i Turin. En ung kvinnna sitter vid ett cafébord och rör - som det ser ut - obekymrat i en cappuccino med den uttorkade floden i bakgrudnen där i den uttrokade flodbotten har miljöaktivisterna Fridays for Future passat placerat en banderoll som just påminner om bristen på vatten.Cecilia Blomberg i Pariscecilia.blomberg@sverigesradio.se
8/24/20223 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Saknaden efter pappa: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönikan 23 augusti 2022. Stockholm tisdagLajka och Strelka drog som vanligt åt olika håll. Gamla döva Lajka ville hem till soffan och tvååriga Strelka ville hälsa på en särdeles vacker vitlockig storpudel, som gick längre fram.Hans tioåriga matte var lite rädd att låta hundarna hälsa och hon kunde inte prata svenska, sa hon. Men du talar kanske ryska eller ukrainska, sa jag. Och jo tioåringen drog en lättnadens suck över att få tala sitt modersmål, som var ryska.Hon kom från sydöstra Ukraina från staden Cherson och jag frågade inte mer, för jag såg i hennes ögon att det ville hon inte prata om.Staden är ockuperad av Ryssland och för dem, som flytt är det svårt med kontakterna för ryssarna har brutit alla kommunikationer, bara ryska mobilnät, internet, radio och tv fungerar där nu. Men människor, som lyckats lämna nyligen berättar om förfärliga förhållanden i staden.Sjuka gamla, som dör för det saknas mediciner, humanitärt bistånd, som inte delas ut om du inte svär lojalitet med ockupanterna och förföljelse av alla som opponerar sig. Ryska skolböcker har skickats in, allt ukrainskt förstörs. 11 september planeras en fejkomröstning som ska visa att Chersonborna vill tillhöra Ryssland. Det vill de inte – och det har de visat i mängder av demonstrationer de första veckorna av ockupation, tills fler och fler greps, misshandlades eller helt enkelt försvann.Tioåriga Natasja fick sin vita hund efter två månader i Sverige, den ville hon prata om, hon hade alltid önskat sig en hund och nu har hon fått en. Stolt visar hon de tricks hon redan lärt sin hund, hunden och skolan är hon glad för.Men vad heter hunden då, frågar jag.Papa, svarar Natasja och mitt hjärta sjunker, för nog förstår jag varför hunden heter papa.Natasja är bara ett av så många flyktingbarn från Ukraina, som saknar sina pappor.En annan av dem har jag mött nästan varje vardagsmorgon på min hundpromenad, en liten kille på nästan nio år. Han önskar sig också en hund, enligt mamma, som är läkare hemma i Ukraina. Hon brukar alltid passa på att hälsa på Strelka och Lajka när vi möts, klappa och klia lite, Strelka ger riklig belöning tillbaka, men pojken vågar inte riktigt trots att jag ser att han vill.När de vandrar iväg hör jag honom alltid prata om pappa, vad pappa skulle säga och vad pappa gör. Längtansfulla tirader om den där pappan, som varit borta så länge.Och hemma i Ukraina var det samma sak för pappa Roma, han gick inte in i pojkens rum på flera månader, saknaden var för stor.Men i helgen hände det! Roma kom till Sverige och gjorde i alla fall en liten ukrainsk pojke oändligt lycklig.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sr.se
8/23/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

En underbar höst för alla som älskar dansk politik: Samuel Larsson, Köpenhamn

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Köpenhamn måndagVilken sommar det har varit – för Danmark alltså. Tillbaka på jobbet efter sommarsemestern kan jag konstatera att Danmark aldrig tog någon semester i år, vad gäller nyheter alltså. Och lite stel i jobbhuvudet försöker jag läsa ikapp allt jag missat. Det började med formidabel folkfest när cykeltävlingen Tour de France kom till cykeltokiga Danmark. Att man gillade cykelsport i Danmark hade jag ju förstått, men att man var SÅ tokiga hade jag faktiskt inte fattat. Man ur huse Köpenhamn och tv-intervju med lantbrukaren som specialmålat sina ensilagebalar på ett fält någonstans längs den totalflacka bansträckningen. När det sen blev en dansk som gick och vann hela tävlingen - ja då brast alla hämningar och statsminister Mette Frederiksen avbröt sin semester, tog till Paris och deltog i hyllningarna.Statsministern ja. Efter att cykeleuforin lagt sig och några nya värmerekord slagits fortsatte den danska nyhetssommaren med att valrörelsen satte igång. Sen ett tag tillbaka rustar varenda politiker i Danmark för val, positionerar sig och går på offensiven. Partierna trycker upp valplakat och ser över sina kampanjmaskinerier. Varenda politisk analytiker räknar på regeringsunderlag och analyserar tänkbara och otänkbara allianser. Stämningen är uppskruvad och förväntansfull, det enda som egentligen saknas är - ett val. Trots all cirkus så finns det alltså inget danskt val planerat. Enligt lag måste det äga rum senast nästa sommar och det är statsministern som bestämmer den exakta tidpunkten. Men av olika skäl är alla så säkra på att det är dags redan i höst att man kört valrörelse halva sommaren.Orsakerna till det hinner jag inte gå in på nu, men det har med den eviga minkskandalen att göra. Men det har hänt fler dramatiska ting i Danmark medan jag låg i hängmattan. Minns ni Inger Støjberg? Före detta migrationsministern som blev politisk vilde som blev dömd i en historisk riksrätt och utslängd ur Folketinget? Hon har suttit av sitt straff, ägnat sommaren åt att bilda ett nytt parti - Danmarksdemokraterna - och ser i de allt tätare opinionsundersökningarna ut att storma tillbaka in i Folketinget med runt 10 procent av rösterna. Vilket är tre gånger mer än hennes förre chef, tidigare statsministern Lars Lökke Rasmussen, som också blivit politisk vilde och bildat ett nytt eget parti. Samtidigt har Danmarks kanske mest berömda parti Dansk Folkeparti fullständigt imploderat - förutom partiledaren så ryms de numera på bara fyra stolar i Folketingssalen.Allt det här vänder såklart upp och ner på en hel del gamla invanda politiska ekvationer.Så att en dansk vann Tour de France är klart. Men vilken dansk som tar hem det där valet som vi ännu inte vet när det äger rum, det är mer oklart. Men klart är att det kommer bli en underbar höst för oss som älskar dansk politik.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent
8/22/20223 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Franska kulturförmånen som borde få mer uppmärksamhet: Cecilia Blomberg, Paris

Utrikeskrönikan 19 augusti. Paris, fredag.Det finns saker här i Frankrike som borde få jättestora rubriker och breda ut sig i både radio och TV. Jag gör ett försök: DET ÄR GRATIS ATT GÅ PÅ JÄTTEMÅNGA MUSEER FÖR ALLA EU-MEDBORGARE UNDER 26 ÅR.Varför pratas det inte mer om den här fantastiska kulturpolitiska förmånen? Den har funnits sen 4 april 2009. Det var faktiskt Nicolas Sarkozy som var president då.Du kan alltså oavsett vilket EU-land du kommer från och oavsett om du jobbar, är arbetslös eller pluggar få tillgång till världens största konstskatter. Biljetten är ett pass eller en EU-legitimation som visar att du bor i EU och att du inte har fyllt 26 år, alla dagar om året då museerna är öppna. Det är så ovillkorat generöst.Du kan alltså en dag gå på Louvren och om du vill ställa dig i fållan för att ta en selfie med Mona Lisa, eller se istället andra konsthistoriska mästerverk där trängseln inte är lika stor som Delacroixs ikoniska revolutionsmålning På barrikaderna. Eller Ingrès runda målning av ett turkiskt badhus.Nästa dag kan ägnas åt impressionister på Musée d'Orsay och kanske dagen efter det strosa runt i en av världens bästa samlingar av modern och samtida konst på Centre Pompidou. Det här var bara tre av de mest självklara. Faktiskt är även Triumfbågen och slottet i Versailles gratis och ett 50-tal andra museer bara i Paris. Det går lätt att fylla en hel vecka med intressant innehåll och inte spendera en enda euro, jo kanske någon då på en kaffe och några fina vykort.Det här borde ju som sagt få jättestora rubriker – att man genom den här tillgängligheten kan introducera unga människor till konst som inte visste att de skulle gilla det.Naturligtvis har uppföljande studier gjorts och det visar att man når nya målgrupper som annars inte gått på museum. Det är alltså inte bara barn till museiälskande föräldrar som nås av förmånen – utan många har på grund av att det är gratis för första gången i sina liv gått på ett konstmuseum eller besökt ett historiskt monument.I en undersökning som gjorts visade det sig att tre miljoner unga hittat fram till den här förmånen under 2019. Och just för att det var gratis hade man gått till ett museum tillsammans med kompisarna. Det blev ett roligt och avslappnat besök. Något man gärna skulle göra igen.Dessutom finns det en linje i den här satsningen. För när du passerat 26 kan du faktiskt fortsätta komma in gratis på samma museer en gång i månaden för att återse världens finaste konstskatter. En räcka hits som aldrig tar slut och där det alltid finns dolda nummer att upptäcka vid andra, tredje eller kanske tionde besöket.Cecilia Blomberg, Pariscecilia.blomberg@sverigesradio.se
8/19/20223 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Om privilegiet att kunna börja om: Firas Jonblat, Libanon

Urtikeskrönika 18 augusti 2022. Batloun, torsdag.Det här är mitt tredje eller fjärde försök för att skriva dagens krönika. När jag säger ”försök” så menar jag inte antalet gånger jag skrev om någon mening här eller där, utan det jag syftar på är självaste temat för krönikan.Jag hade hunnit komma halvvägs i mitt första försök när jag tänkte ”NEJ! Jag börjar om”. Ett nytt blankt papper å så satte jag igång – några omstarter till och här är jag- fortfarande tema-lös.Att behöva börja om, och om, och om, igen är ansträngande. Att kasta bort det du redan har utfört är påfrestande.Men samtidigt, att kunna börja om, eller åtminstone att ha möjligheten att göra det, det utan tvekan är ett privilegium, som inte alla i världen har.För inte så länge sedan råkade jag hamna mitt i ett samtal på en bröllopsfest – hög musik, bra mat, god stämning. Ändå lyckades deppiga ämnen tränga in sig i samtalet, Libanons dåliga ekonomi, bristen på trygghet och säkerhet, och den totala saknaden av ett politiskt ledarskap som kan styra landet ur träsket.”Vi behöver börja om i det här landet. Libanon måste nollställas så att vi ska kunna bygga vidare”, säger en i sällskapet.Några dagar senare hälsar jag på hos en vän. På kvällsnyheterna berättar programledaren om läget i Irak- anhängare till den mäktiga predikanten Moktada al-Sadr hade stormat Iraks parlament, samtidigt som landets politiker var upptagna med sitt intensiva maktspel.”Om någon bara kunde vrida tillbaka klockan i Irak till tiden före allt det här”, säger min vän.Jag frågar inte vad han menar, om det handlar om tiden före stormningen av parlamentet, eller om en tid ännu längre tillbaka i Iraks moderna historia. Jag bara fastnade på det han sa om att…vrida tillbaka klockan.Under den korta perioden jag har varit här på min sommarkorretjänst, hann jag höra flera sådana kommentarer – folk som vill sudda bort sitt nu, för att kunna starta om på nytt.Det här är att vara... efterklok. Att plötsligt bli klok, men bara efter att du redan hade gjort ditt misstag.Lärorikt att göra om, eller frustrerande att behöva göra om?Ärligt talat, jag vet inte.Jag har ingen aning om folket i Libanon, i Irak, i Sverige, eller var som helst i världen, i ett moment av inspiration där man upptäcker sin undangömda klokhet, skulle faktiskt vinna på att helt enkelt vrida tillbaka klockan…Nollställa.Starta om.Precis om jag nu skulle riva bort allt det här, och börja skriva om min krönika…Skulle det hjälpa nåt?Firas Jonblat, Libanonfiras.jonblat@sverigesradio.se
8/18/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Naturtillgångarna som både splittrar och enar: Margareta Svensson, Casper, Wyoming

Utrikeskrönika 17 augusti 2022. Casper, onsdag.Redan på flyget hit till Wyoming förstod jag att jag var på väg till en särskild plats. Mannen på fönsterplatsen i sätet bredvid tog bild efter bild med sin mobilkamera under inflygningen mot Jackson Hole. När jag såg regnbågen högt över bergsmassivet, förstod jag varför.På en parkeringsplats några timmar senare sa en man till mig att jag absolut måste titta på solnedgången. Himlen var lysande gul och orange, men grå regnmoln täckte också delar av himlen. Det var ovanligt fint ikväll sa han och de här färgerna ser man bara när det har regnat eller om det är föroreningar i luften. Jag berättade om regnbågen jag hade sett från planet och han log.Naturen är Wyomings främsta tillgång. Och den är storslagen. Det finns höga snöklädda bergsmassiv och milsvid mark där man om man har tur kan få se bisonoxar och älgar.Wyoming är en av USA:s stater som kallar sig en cowboy state. Och jag har aldrig sett så många kor på ett och samma ställe förut.Det är för naturens skull som folk vill bo här. Turismen är den näst viktigaste näringen för Wyomings ekonomi. Den viktigaste näringen finns bland annat här i Casper. Från hotellrummet ser jag ut över ett oljeraffinaderi. Wyoming har stora olje- och naturgastillgångar, det är det som är basen i ekonomin. Och USA är fortfarande en betydande kolproducent.Under mina veckor här i USA har jag ofta tänkt att det är mycket i USA som påminner om Sydafrika. Visst – den storslagna naturen – men också de sociala spänningarna. Det mullrar under marken. Jag tänker på pengar som en konfliktyta, på de många hemlösa på gatorna, på rädslan för den personliga säkerheten som förlamar.Och jag tänker på inställningen i den politiska debatten: Att en person ensam antingen är räddaren eller den som bär skulden för sakernas tillstånd.En ledig dag besöker jag Yellowstone nationalpark här i Wyoming. När nationalparken skapades jagades ursprungsbefolkningen bort, så det finns en mörk historia även här. Men det jag tänkte på den dagen var hur alla vi som var där – turister från när och fjärran, bikers och barnfamiljer – alla kunde samlas kring ett uråldrigt nöje på en plats där mobiltelefoner saknar täckning. Det utan att konflikt uppstod.Vi tittade tillsammans på gejsrarna, alltså de heta källor som kastar upp vatten och vattenånga från jordens innandöme många meter upp i luften, och många applåderade naturens föreställning.Jag fick ännu ett ögonblick att lägga i minnesbanken.Margareta Svensson, Casper, Wyomingmargareta.svensson@sverigesradio.se
8/17/20223 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Kulturcentret som blivit symbol för den politiska striden – Mona Ismail Jama, Nairobi

Utrikeskrönikan 16 augusti. Nairobi, tisdag.Igår blev det klart att landets sittande vice president William Ruto segrat i presidentvalet efter en mycket jämn kamp mot oppositionsledaren Raila Odinga. Men strax innan valkommissionens ordförande skulle presentera valresultatet uppstod tumult då supportrar från Raila Odingas sida stormade scenen, de menar att det förekommit oegentligheter i samband med valet. Kulturcentret Bomas söder om Nairobi där det här utspelar sig har de senaste dagarna fått stor uppmärksamhet. Här pågick den nationella rösträkningen fram till igår.Området är känt för sin vackra natur och ligger avskilt från övrig bebyggelse. För många kenyaner förknippas Bomas med fester och bröllop, men den senaste veckan har det varit febril aktivitet här. Säkerhetspådraget har varit stort och bilar som transporterat internationella valobservatörer, diplomater och lokala politiker har avlöst varandra.Även journalister som är ackrediterade har tillåtits att komma in på området för att bevaka rösträkningen. För några dagar sedan fick även jag och min fixare Wendy tillträde till Bomas. Från läktaren kunde vi följa rösträkningen på den stora scenen. Där sitter medarbetare från valkommissionen och sammanställer det slutgiltiga resultatet.Även de politiska partierna har sina representanter där för att bevaka rösträkningen så att allt går rätt till. Redan då var stämningen tryckt och stundtals irriterad bland politikerna. Plötsligt reser sig några och protesterar högljutt, de pekar på ett av borden där rösträkningen pågår. Flera av politikerna, som tillhör Raila Odingas allians, anklagar valkommissionen för fusk och menar att personer som inte är ackrediterade rört sig nära rösträkningen.Anklagelser om valfusk är vanliga här i Kenya och har tidigare resulterat i våldsamheter. 2007 ledde det till att över 1,200 personer dödades. Även årets val väntas bli omstritt. Samtidigt som William Ruto utropades som segrare i presidentvalet igår hölls en presskonferens där fyra av kommissionens sju ledamöter meddelade att de inte stödjer valresultatet då processen inte varit tillräckligt transparent enligt dom. Från Raila Odingas håll kommer anklagelser om valfusk mot den nya presidenten William Ruto, men hittills har inga bevis presenterats. Odinga har nu en vecka på sig att överklaga resultatet i domstol.För lokalbefolkningen tycks livet fortsätta som vanligt. Utanför Bomas går en liten pojke förbi, framför sig har han ett tjugotal kor som han vallar mot ett grönområde. Till skillnad från oss andra verkar han helt ointresserad.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se
8/16/20223 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

En dröm går i uppfyllelse i de hemlösas stad: Niklas Zachrisson, San Francisco

Utrikeskrönikan 15 augusti. San Francisco, måndag.Mellan nyhetssändningarna lämnar jag lägenhetshusets parfymdoftande (och lugna) korridorer. Med basketbollen under armen – ut på den soliga, blåsiga gatan.Det glittrar i ”San Francisco-snön” – det krossade glaset från bilrutor som ligger i små högar utmed trottoaren ... En rest från desperata hemlösa som försöker hitta värdesaker.Jag är på väg mot en dröm. Ända sedan jag var tolv år har jag velat spela streetbasket – i USA!Vid ett uppspänt tält på en bredare del av gångbanan sitter en kvinna, rufsig i håret och målar naglarna. En kundvagn står bredvid. Lite längre fram halvligger en man i bara kalsongerna. Gång på gång försöker han trycka in en nål i underbenet. Reagerar inte på att jag går förbi.Hemlösheten kallas inte längre bara för kris, utan för katastrof här. Coronapandemin skulle vara stadsledningens chans att ta itu med problemet – men krisen förvärrades. Tusentals gratisbostäder har gjorts tillgängliga – men systemet har kantats av korruption, och ännu större misär för många utsatta människor. Fortfarande lever uppemot 8 000 människor på gatorna här i San Francisco.”What's up Larry Bird” ropar en annan man i ett av de dygnetruntbevakade parkeringshusen. Han syftar på den vita basketspelaren som var NBA-stjärna på 70-talet.När jag går förbi de magiskt stora Eukalyptusträden i parken på väg till basketplanen – tar jag bladen och gnider dem mot handflatan. En ljuvlig frisk doft rensar alla andra lukter.Riktigt stora träd kallas för monarker här ... Kaliforniens kungligheter ... tillsammans med Golden state Warriors då – hemmabasketlaget i San Francisco som vann NBA i år. Trepoängsskytten Steph Curry är kungen här i stan.Framme vid planen, generösa ytor, för vem som helst att njuta av. De vita linjerna mot det blå underlaget är till bara för basketspel. Lyx.Jag spelar med Danilo från Brasilien som kör ut matleveranser och Guilluame från Paris som designar hemsidor åt Meta (tidigare Facebook).Precis som i Sverige suddas klasskillnader ut i spelet. En ny kravlös struktur uppstår.Vi spelar och skrattar och fokuserar totalt på spelet.Min dröm går i uppfyllelse.Det plingar till i telefonen. Donald Trump säger att FBI har attackerat hans sommarhus – en av Floridas största lyxfastigheter. Arbetet kallar.Men först – ”Can I take a shot?”En kille med trasig Warriors keps – och en kundvagn med sovsäck bakom sig – ler mot mig med kritvita tänder.Niklas Zachrisson, San Francisconiklas.zachrisson@sverigesradio.se
8/15/20223 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Berlin och det förgångnas återkomst: Daniela Marquardt, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin, fredagHäromkvällen fick jag njuta av några lediga timmar och passade på att ta en cykelpromenad genom stan, utmed den långa allén som sträcker sig från väst till öst, med start där den gamle järnkanslern gav namn åt gatan, Bismarckstrasse, för att sedan övergå i den del som fick sitt nuvarande namn för att hedra upproret i DDR den 17 juni 1953.Genom den väldiga parken Tiergarten – grön och lummig med svalkande skugga från de höga träden och små vattendragen. Det är svårt att förställa sig hur allt detta var ett enda kalhygge efter andra världskrigets slut. Träd och buskar höggs ned för att elda med i brist på kol. På marken odlades potatis och grönsaker för att lindra nöden.Men bara ett par månader efter krigsslutet, i ett till stora delar sönderbombat Berlin, beslutades att parken skulle återställas. Det dröjde visserligen några år innan det kom igång, men då var det en angelägenhet för hela det dåvarande Västtyskland, där många västtyska kommuner donerade träd till parken. Också under den knappt årslånga Berlin-blockaden flögs träden till västra Berlin för att fortsätta ställa i ordning parken igen.Jag cyklar vidare och efter ytterligare några kilometer är jag framme vid det nya, gamla, eller nygamla stadsslottet. Ja, vad ska man kalla det – återuppbyggt men ändå något helt annat än det som en gång stod här, ett pampigt barockslott som överlevde andra världskrigets bomber men senare sprängdes i luften av den socialistiska regimen i DDR.I dess ställe upprättades en paradplats för massmöten med lydiga hyllningar till ledarna, enligt känd tradition. Och så småningom ett nytt 70-talspampigt republikpalats i glas och stål.Men här i staden där inget är beständigt fick också det ge vika när ännu en ny epok tog sin början. Denna guldglänsande manifestation av DDR-diktaturen hade ingen plats i det återförenade Tyskland. Asbestsanering var den officiella förklaringen. Många som gärna hade behållit byggnaden som en del av Berlins historia, uppfattade det snarare ett svepskäl för att kunna återställa den tidigare ordningen.Med en märklig blandning av barockpastisch och brutalbetong står det nu där, något nytt som vill verka gammalt, lite vilset i Berlin där varje steg man tar redan är så laddat av stadens dramatiska historia. Men framöver lär väl också detta berätta något om vår tid.Och den som saknar eller är nyfiken på det östtyska ”Palast der Republik” kan i alla fall besöka en utställning om den rivna byggnaden i den nu, efter sprängningen, återuppståndna slottskopian.Daniela Marquardt, Berlin
8/12/20223 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Drycken som tagit sig in i finländska folksjälen: Sara Sundberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan 11 augusti. Helsingfors, torsdag.På barer i Sverige brukar öl och eventuellt cider vara det som finns på tapp. Här i Finland finns det allt som oftast ett alternativ till: Lonken, Lonkku eller Lonkero, som den ofta kallas. Vid blotta anblicken ser det för en oinitierad mest ut som spökvatten – det, mest bland barn kanske, vedertagna begreppet för kombinationen mjölk och vatten. Men nej, det som går att beställa på bar är inte spökvatten, utan gin och grapefruktjuice, och drycken fyller 70 år i år.Vi backar bandet och flyttar oss bakåt i tiden; det är sommar 1952. En sommar, som här i Finland, andas optimism. Nu ska de olympiska spelen äntligen gå av stapeln i Helsingfors, och förhoppningen är att bilden av landet ska kunna förändras. Istället för att vara det lilla, fattiga, krigsdrabbade landet i norra Europa finns det nu en chans att visa upp att man återhämtat sig, och till och med blivit välmående och modernt. Och då måste det ju serveras cocktails.Problemet är bara att vid den här tiden finns det inte tillräckligt med restauranger eller barer i Helsingfors. Inte personal heller för den delen, går det att läsa i en artikel som den finländska tidningen Hufvudstadsbladet publicerat. De har haft en artikelserie om OS 1952 den här sommaren, och även Idrottsmuseet här har uppmärksammat att det är 70 år sedan idrottsfesten ägde rum. Och Finland verkar ha lyckats med sin image-make over: Hufvudstadsbladet skriver att amerikanska medier rapporterar att landets huvudstad är modern, och att finländarna är ”ett tufft litet folk”.Men hur gick det då för de cocktailsugna åskådarna? Jo, det var ju för deras skull som man hade uppfunnit den vitgrumliga drycken. Inte skulle besökarna få vara utan cocktails, bara för att det var brist på personal och barer i Helsingfors. Så lösningen var den här färdigblandade drinken, redo att enkelt serveras i originalets ljusblå burk med vita ränder som representerar friidrottsstadions löparbanor. Tanken var att Lonkero egentligen bara skulle finnas under OS-sommaren, men den blev så poppis att den fortsatte produceras. I dag finns det många fler producenter av drycken än den ursprungliga och ibland kallas den skämtsamt för Finlands nationaldryck. Men den har också nått utanför Finlands gränser och hela vägen över Atlanten. Där har flera kändisar investerat i ett märke som tillverkar drycken. Till och med megakändisen Kim Kardashian har lagt upp en story på Instagram där hon höll en burk i handen. Allt det här hade man nog aldrig föreställt sig den där sommaren för 70 år sen, när man bara ville ha en tillfällig lösning på OS-besökarnas cocktailsug.Sara Sundberg, Helsingforssara.sundberg@sverigesradio.se
8/11/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Rabatt på kafé om du kan språket: Dzenet Alisehovic, Kristianstad

Utrikeskrönikan 10 augusti. Kristianstad, onsdag.Det var inte så längesedan jag kom hem från Kroatien. När jag satt på ett kafé i Dubrovnik och jobbade för miljöombytets skull fick jag kvittot för min lemonad på bordet. Popust, stod det – rabatt. Sju kuna. Jag förstod inte vad det handlade om men hade också lite för bråttom för att fråga, så jag betalade för mig och gick vidare. Det var inte förrän senare, när jag satt på ett annat kafé i en annan del av staden med en intervjuperson som jag fick svaret. På vissa ställen får du lite rabatt om du kan språket, förklarade hon, som bor i den populära turistorten. Inte på stora köp, och inte alltid, men ibland på kaffe eller glass till exempel. De måste ju kunna leva på lokalborna när det inte är säsong också, sa hon.Det är klart språket är ett kraftfullt verktyg för att bygga relationer och förståelse. Distansen mellan två personer blir kortare om man kan tala fritt. Men om du som jag ibland fastnar mellan två språk och identiteter – en klassiker bland personer med två utrikes födda föräldrar, som det brukar heta i statistiken – kanske du känner igen dig i att man också kan hamna i konstiga situationer. Som när jag var i Bosnien för några år sedan med min pojkvän som inte pratar bosniska och vi tog en taxi hem från stan.Taxichauffören småpratade länge med mig medan vi åkte längs med floden Miljacka, innan han ifrågasatte varför min pojkvän var så tyst i bilen. Han förstår inte språket, sa jag då. Plötsligt började taxichauffören komma med livsråd – som egentligen landade i att han tyckte att jag borde följa med min pojkvän till Sverige och starta ett liv där. Du kommer ha det bättre. Min dotter har flyttat till Tyskland och hon har det bättre, sa han. Det kändes för konstigt att erkänna missförståndet. Han hade antagit att jag var uppvuxen och bodde i Bosnien, men jag är född i Sverige och har därmed förstås haft ett liv här länge. Jag tackade bara för rådet och så släppte han av oss.Men det fick mig att tänka på alla vänner från Sarajevo som också lämnat Bosnien, som taxichaufförens dotter. Arbetslöshet, låga löner och korruption gör att många, speciellt de unga överväger just det. Ämnet har kommit på tal många gånger under åren med kompisar och bekanta. En vän lämnade för att studera i Wien, en för att jobba i Tyskland. En annan hade siktet inställt på att flytta för att bli flygvärdinna. Varje kväll inför arbetsintervjun ringde hon mig och så insisterade hon på att vi skulle prata engelska under hela samtalet för att hon skulle öva sig. Antagligen för att hon ville skapa så lite språklig distans som möjligt till människorna hon skulle möta i sitt nya jobb. Om hon nuförtiden brukar få språkrabatter vet jag inte, men jobbet fick hon, så hon lämnade också.Dzenet Alisehovic, Kristianstaddzenet.alisehovic@sverigesradio.se
8/10/20223 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

Två bilder av den brittiske mannen: Elias Wahlberg, London.

Utrikeskrönikan 9 augusti 2022. London tisdag.Det finns två olika bilder av den typiske brittiske mannen, som minst sagt skaver mot varandra. Det cirkulerar en bild på olika sociala medier, jag vet inte vem som gjort den men jag tror att den är, som man säger här: ”spot on”. Mitt i prick.Jag ber redan i förväg om ursäkt för att jag nu tänker förklara ett skämt för er, dessutom ett visuellt sådant som jag nu ska återge audiellt. Men, håll till godo. Ett klassiskt meme-format handlar det om, alltså ett internetskämt i bildform, där rutan är delad i två och det på ena halvan är en bild med rubriken ”hur amerikaner ser på britter” och den andra en bild med rubriken ”hur européer ser på britter”.Den övre, amerikanernas bild av britter, föreställer ett tjugotal äldre gentlemän i dubbelknäppta kavajer, plommonstop och varsitt stilrent paraply under armen. Den nedre bilden, européernas bild av britter, är tagen den 11 juli 2021. Dagen då Englands fotbollsherrar spelade final i EM. Där ser man ett hundratal något yngre män, lägg märke till att jag plockar bort prepositionen ”gentle”, i full färd med att krossa glasflaskor i gatan utanför Wembley och sjunga Sweet Caroline för full hals. Kul, tycker jag. En motsättning som också känns sann. Det enda som inte är ”spot on” med det här skämtet är att man inte behöver åka över Atlanten för att få för sig att britten är mannen i plommonstop. Det hade lika gärna kunnat stå: ”hur Ekots utsände i London ser på britter” och ”hur Ekots utsände i London också ser på britter”. Tittar man på hur det ser ut i det brittiska parlamentet, där de visserligen buar åt varandra ibland men ändå envisas med att kalla varandra ”Right Honourable Gentlemen” och ”Her Majestys Most Loyal Opposition”, så är det lätt att tänka att det här, det är britten. Kroniskt artig, vältalig, välklädd och kanske med ett visst mått av förakt för vanligt folk om man ska vara lite elak. Men sen går man puben för sent en kväll och upptäcker att den brittiske mannen inte alls bär tweed. Han bär ingenting på överkroppen. Han är en rödbränd man utan tröja, med tveksam kvinnosyn och dåligt ölsinne, om man ska vara mycket elak.Så vilken av bilderna är det egentligen som är mest sann? Vem är den typiske brittiske mannen? Kanske är det helt enkelt olika generationer. Aristokraten som talar ”the Queens English” är på väg bort och ”ladsen” med kort lugg och snaggade sidor är på väg in. Det mest intressanta med det här generationsskiftet är vad det kommer att göra med framtidens anglofiler. Min förutsägelse: om bara några år kommer det mest anglofila man kan göra vara att ansöka om medverkan i den omåttligt populära realityserien Love Island, åka på semesterresa till Ibiza med sitt kompisgäng och storma en fotbollsplan med ett par pints för mycket innanför, ja inte västen då, det är den gamla generationen. Men ni fattar. Kom ihåg var ni hörde det först.Elias Wahlberg, Londonelias.wahlberg@sverigesradio.se
8/9/20223 minutes, 1 second
Episode Artwork

De forna sovjetländerna som överger ryskan: Monika Titor, Poznań

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Måndag, Poznań, Polen.”Vad heter god morgon på polska?” Jag får frågan i direktsändning, och då slår det mig: det finns inte. Man säger god dag direkt, fast klockan är 07 på morgonen. Det är märkligt att polskan som är ett så rikt språk saknar ett enkelt god morgon. De senaste månaderna har jag plöjt nyhetssajter på ryska, ukrainska och polska, för att inte missa någonting. När jag sökte jobbet som Moskvakorrespondent över sommaren tänkte jag mig långa reportage från avlägsna platser i det enorma landet Ryssland. Men Ryssland ger inte längre visum till svenska journalister. Så istället intervjuar jag nu ukrainare i Polen, och en del ryssar blir det ju också.Häromdagen skulle jag intervjua en ung ryska. Vi hade pratat på nätet i flera dagar innan hon sade ja till en intervju. Hon fick adressen och skulle komma klockan 16. Men kvart i får jag ett nytt meddelande: Är det ett hotell? ”Nej det är en liten lägenhet”, svarar jag. ”Oj, då kommer inte jag, jag känner ju inte dig”. Jag ber genast om ursäkt, förklarar att jag bara ville att hon inte skulle känna sig obekväm med att behöva prata ryska öppet. Hon går med på att träffas ute på gatan. ”Jag är rysk och kvinna och måste vara extra försiktig nu när det är krig, man vet ju aldrig vad folk är ute efter”, säger hon när vi ses.Hon använder ordet ”krig” och det placerar henne genast i kategorin ryssar som är emot Rysslands invasion av Ukraina. En annan sådan markör är prepositionen ”v” eller ”na”; de som är mot kriget säger ”v Ukraine”. Det betyder ”i Ukraina”, inte ”på”, trots att det inte är grammatiskt korrekt. Tidigare har jag alltid kunnat göra intervjuer med folk från före detta Sovjetunionen på ryska. Nu går det inte längre. Många ukrainare vill inte prata ryska. De vill bli intervjuade på ukrainska, om de inte kan engelska. Så jag har fått öva på att förstå ukrainska. Och via polskan och ryskan som jag kan, så går det faktiskt. Jag får ställa frågorna på ryska, det går de flesta med på, men svaren kommer på ukrainska. Men häromdagen när jag intervjuade tre ukrainska kvinnor struntade de i språket, de berättade sina historier för mig på ryska. Det var viktigare att jag förstod exakt vad som hade hänt dem, än att de fick säga det på ukrainska. Alla tre grät när de berättade om hur de behövt fly och lämna sina män som på grund av inkallelseålder var tvungna att stanna kvar i Ukraina. De berättade hur deras hus jämnades med marken och att deras familjemedlemmar och vänner dödats av bomber. I Poznań, Polen, där jag befinner mig har man grävt upp hela torget i Gamla stan, på grund av rörbyte. Det är stora gropar, utspridda gatstenar, kaos och avspärrningar. Det ser lite ut som en krigszon, tänker jag. På avspärrningarna har man satt upp stora gula skyltar, på polska, ukrainska och på engelska.Det sägs att det har kommit över tre och en halv miljon ukrainare till Polen. 160 000 barn har under vårterminen gått i grundskolan här. Flest har gått i Warszawa, men hela 16 000 är i Poznań, där jag befinner mig. Och det märks, på gatorna hörs ukrainska nästan lika mycket som polska. En vän i Warszawa ringer och säger att hon ibland undrar vilket land hon bor. Polen är det land som tagit emot flest flyktingar från Ukraina, men ingen av de polacker jag hittills pratat med har någonting emot det. ”Det kunde ha hänt oss och då hade man varit glad om ett grannland tog emot mig och min familj”, säger många. Bara på nätet finns de ovälkomnande kommentarerna, men de får genast mothugg.Monika Titor, Poznańmonika.titor@sverigesradio.se
8/8/20223 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

Hur mycket ska man betala i dricks? Margareta Svensson, Washington

Utrikeskrönikan 4 augusti. Washington, torsdag.En natt vaknade jag kallsvettig och undrade hur mycket restaurangnotan egentligen gick på i går? Betalade jag för mycket pengar i dricks eller – ve och fasa – för lite?Det har hänt. För många år sen när jag nyss hade anlänt till Florida så tyckte jag att jag hade tur. Jag lyckades få ett bord på en populär lunchrestaurang, åt god mat och – det minns jag faktiskt – blev vänligt bemött. Jag kan säga att jag hade en trevlig upplevelse. Jag betalade i kassan och noterade drickskålen, men minns inte om jag avrundade uppåt och la i några slantar, eller inte la något alls. För lite var det hur som helst. När saken kom på tal med vännerna senare på kvällen insåg jag mitt stora misstag.20 procents dricks är normalt här i USA och är en del av servitörernas lön, så om dricksen uteblir blir jag kanske skyldig till att servitören inte kan köpa mjölk till sina barn den dagen. Det som förvirrar mest är att olika länder har så olika drickskultur. I Sydafrika är det minst tio procent. Men i Frankrike betalar man extra bara om man är mycket nöjd med maten. Så tror jag att det är i Sverige också – även om det finns de som menar att tioprocentsregeln numera gäller där.Jag har alltid tänkt att dricks framförallt handlar om kvaliteten på maten, men här i USA är det tydligt att dricksbeloppet beror på servitörernas prestation. Många anstränger sig verkligen, även när maten är medelmåttig.Dricksen är frivillig, men ett frivilligt obligatorium. ”Du betraktas som en skurk om du inte betalar dricks”, sa en amerikan till mig. Det som upprör är att summan på menyn inte är den verkliga kostnaden. Att inte lägga dricks alls är inget alternativ. Även man är missnöjd med servicen så bör man ändå lägga åtminstone 15 procent. ”Alla har rätt att ha en dålig dag”, enligt etikettsreglerna.På en populär glassbar är priset för två kulor glass nu 8 dollar – med dricks blir det omkring 90 kronor!Med sådana priser är det en lyx att äta ute, men ett och annat restaurangbesök blir det ändå. Häromkvällen fanns faktiskt en rad på en restaurangnota som inkluderade dricksen. Det stod: ”Automatic service fee”. Lika bra det när den ändå tas för given och det blir lika för alla.Ett initiativ som kanske kan vara värt en dollar extra?Margareta Svensson, Washingtonmargareta.svensson@sverigesradio.se
8/5/20223 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Min gamle vän och jag: Firas Jonblat, Batloun

Utrikeskrönikan 5 augusti 2022. Batloun, fredag.Under de senaste åren har min relation till en gammal vän blivit komplex – eller snarare mer komplex än det tidigare varit.Vi har alltid haft ett konstigt förhållande – aldrig riktigt varit bekväma i varandras närvaro – men vi har ömsesidigt respekterat och accepterat att vi, för alltid, kommer att finnas i varandras liv. Vi har dock hållit ett hälsosamt avstånd – jag i Europa, och min gamle vän hos sig, i Mellanöstern. Men vår relation har, som sagt, försämrats – först pandemin och dess konsekvenser, sedan en djup ekonomisk kris som fortsätter att bita fast i libanesernas vardag, och dessutom en enorm tragedi, då halva huvudstaden Beirut utplånades i samband med hamnexplosionen 2020. Och sist men inte minst, ett valresultat från tidigare i maj, där de som sedan 90-talet styrt min väns vardag och som hen länge klandrat för att sin egen utveckling har stannat av, verkar fortsätta styra tills, som det lyder, ”döden skiljer oss åt”.Allt det här tär på en, och min gamle vän har tydligen sett bättre dagar.Men, det är inte den direkta orsaken till varför vännen och jag har glidit isär. Det jag tror det hela bottnar i är att vi inte längre går i synk – vi har olika prioriteringar och mentalt ligger vi ljusår ifrån varandra.Jag har, till exempel, slutat se min vän som ”motståndskraftig” när hen självmant väljer bort att sträva efter sina grundläggande rättigheter och istället insisterar att leva efter ohållbara halvlösningar på enorma problem – som utbredd korruption och stora brister på alla samhällsfunktioner.Jag har också slutat förstå min väns argument om att livet alltid har varit så och att det inte är någon mening att ens försöka förändra. ”De har styrt i över 30 år och kommer att styra i all evighet. Varför kämpa emot?”Även hens övertygelser har förändrats. När en programledare i direktsändning föreslår ”bagerier för libaneser och andra bagerier för ickelibaneser” som lösning på långa brödköer, nickar min gamle vän, som länge varit stolt över att vara öppen och inkluderande, instämmande med.Åh, min gamle vän! Jag börjar få svårt att känna igen dig – för varje dag växer vi isär. Vi hade lovat att för alltid finnas i varandras liv, men jag börjar tro att du inte längre vill ha mig i ditt.Och det skaver. Mycket. Firas Jonblat, uppe i berget hos min gamle vän, Libanon.firas.jonblat@sverigesradio.se
8/5/20223 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Stora nyheter som sträcker sig över kontinenterna: Mona Ismail Jama, Nairobi

Utrikeskrönikan 3 augusti. Nairobi onsdag.När teorin inte stämmer med verkligheten. När jag pluggade till journalist på högskolan för många år sedan kommer jag ihåg en genomgång som handlade om nyhetsvärdering, där gick vi igenom olika teorier, vad är en nyhet egentligen och hur bestäms det. Jag minns hur läraren skrev några rader på tavlan, identifikation, kulturell närhet, ju närmare en nyhet sker desto intressantare är den för lyssnarna eller tittarna. Men kan det verkligen vara så? Det som sker där kan väl ändå beröra folk här tänkte jag för mig själv.Och så är det ju, det märker jag nu när jag bevakar den afrikanska kontinenten. Diskussionerna om vad jag borde bevaka och vilka platser jag ska besöka är ständigt levande bland lyssnarna. De handlar om alla de som flytt sina hemländer på grund av krig eller förföljelse och som bosatt sig i Sverige. De vars familjemedlemmar fortfarande finns kvar på den afrikanska kontinenten.Jag pratar förstås om diasporan, de hundratusentals afrosvenskar som på ett eller annat sätt berörs av utvecklingen på kontinenten just nu. Diskussionerna om de senaste nyheterna i det egna hemlandet är en naturlig del av vardagen för många, hemma vid köksbordet, bland landsmännen i kafeterian eller på Rinkebytorget. Från al-Shabaabs senaste attack i Somalia, kriget i Tigray i norra Etiopien till den omfattande svältkatastrof som just nu sveper över kontinenten.När jag skriver den här krönikan är det några dagar kvar till valet i Kenya, också en nyhet som är viktig för människor utanför den afrikanska kontinenten. Ett val som väntas bli jämnt mellan de två huvudkandidaterna vice presidenten William Ruto och oppositionspolitikern Raila Odinga, en veteran i sammanhanget. De kommer från olika bakgrund, den ena sålde kycklingar som ung medan den andra tillhör en politisk dynasti. Det är ett val som kan bli våldsamt beroende på hur jämt valresultatet blir.Många kenyaner håller nu andan. En kvinna jag pratade med berättade att hon skulle lämna Nairobi just för att det finns risk för oroligheter, andra bunkrar varor ifall läget blir riktigt allvarligt. Men en sak är säker. Valet kommer få betydelse för kontinenten och även för kenyaner som bor långt ifrån Kenya, tvärtemot vad de där raderna på tavlan sa för drygt tio år sedan.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se
8/3/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

En äkta hjälte mitt i skogsbranden: Niklas Zachrisson, San Fransisco

Utrikeskrönikan 2 augusti 2022. San Fransisco, tisdag.Jag har träffat en hjälte. Inte en sån där töntig superhjälte som Kaliforniens underhållningsfabrik framställer på löpande band. Utan en äkta.Han har spetsiga, lite förstora cowboy boots, fjunig mustasch, och kommer mot mig från ett enplanshus utmed highway 140 i Mariposa county.Fyra av hans sex yngre syskon blickar fram bakom den trasiga myggnätsdörren på verandan.40 grader i skuggan. Bergen i bakgrunden, brända svarta. Röda plåster av brandkemikalier sveper över berget, ner mot de ensamma huskropparna vid vägen.Ett brett leende och ett – ”Hi there!”– Jag är här för att rapportera om branden, säger jag.– Jaså! Då har du kommit rätt, jag såg hur den startade, säger Dany och börjar berätta.För en vecka sedan, står han och tvättar bilen när han hör ett slirande ljud. En bil kör av vägen. Han ser rök. Efter att ha fått in alla syskonen i huset och ringt 911 – går han ut och ser att kvinnan bakom ratten har klarat sig. "Jag somnade", sa hon. Hon är i säkerhet, men nu har buskagen vid bilen tagit eld – och elden sprider sig. Fort. Dany ser hur lågorna närmar sig huset.Han springer tillbaka och tar den oregistrerade flakbilen – kör fram mot lågorna och röken som närmar sig landsvägen bredvid huset, och börjar köra upp sand. Fram och tillbaka kör Dany på vägen. Däcken sprutar sand och lämnar stora spår runt huset – en barriär mot elden.– Men hur visste du hur du skulle göra, frågar jag.– Jag såg det på på nätet. Det krävs antingen sand eller vatten. Och vi har inget vatten, så jag tog sand.NRA står det på Danys urtvättade t-shirt – National Rifle Association. Rätten att bära vapen är lika självklar här som att ha fyra stora stora bilar och en amerikansk flagga uppspikad på huset.Flaggan är trasig och färgen på husväggen flagnar.Danys 7-årga lillebror närmar sig sakta – jag frågar – är din bror en hjälte?– Ja, pretty much säger han, och vi skrattar.Den brända skogen bakom huset luktar lägereld. En trevlig doft.Under en halvtimmes bilfärd bort från Dany och hans syskon – mot Yosemites nationalpark, genom det fattiga samhället Mariposa, tränger det in en frän lukt i bilen och sticker i näsan. En brandman förklarar för mig: när det luktar så är det inte skog som brinner. Det är hus som brinner.Niklas Zachrissonniklas.zachrisson@sverigesradio.se
8/2/20223 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Hunden som räddades ur elden: Cecilia Blomberg, Paris

Utrikeskrönikan 1 augusti 2022. Paris, måndag.Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna.Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten. Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer.Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu. För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat – då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen. Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna. Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom. Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog. Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det. Cecilia Blomberg i Paris – just hemkommen från Barcelonacecilia.blomberg@sverigesradio.se
8/1/20223 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Krigets svekfulla agenter: Maria Persson Löfgren, Skaven

Utrikeskrönikan 29 juli 2022. Skaven, fredag.I en skog omgiven av tiotusentals blåbär görs fåfänga försök att koppla bort kriget en liten stund.Etthundrafemtiosex, 156, dagar eller fem månader och fem dagar.Så länge har den ryska invasionen av Ukraina pågått.Vinterns iskyla har blivit en het sommar. En hel stad av Göteborgs storlek – Mariupol – har fullständigt lagts i ruiner. Och ockuperas nu av ryska styrkor. De som bor kvar lagar fortfarande sin mat utomhus över öppen eld.Ockupanterna ägnar mer tid åt att rensa ut ukrainska böcker i skolorna och lova ryska pass än att bygga upp de hus de bombat sönder och samman.Nya ruiner och döda varje dag. Exakt hur många, vet vi inte än.I staden Toretsk, där mina vänner Olga och Vladimir bor, var det ett äldre par och en mormor som dödades när deras hem i ett lågt trevåningshus träffades och förvandlades till en ruinhög i torsdags.Toretsk hette tidigare Dersjinsk och var under ett antal månader 2014 under kontroll av utbrytarna i Donetsk låtsasrepublik, tills staden befriades av ukrainska styrkor. Samma som hände med Slovjansk och Kramatorsk. Det vore det värsta, som kan hända oss, om det händer igen, sa Olga redan för sex år sedan.Hon och Vladimir tyckte myndigheterna borde rensa ut bland dem, som fortsatte att stödja utbrytarna och ryssarna, de som Olga och Vladimir såg som en slags ryska agenter.Nu visar undersökningar att sådana ryskstyrda agenter har funnits på flera håll och särskilt i ukrainska säkerhetstjänsten SBU. Därför kunde kärnkraftverket Tjernobyl med lätthet intas. Därför kunde städer som Melitopol och Cherson ockuperas tidigt när framförallt Mykolajev inte gick att besegra för ryska militären.Det pågår rättsliga undersökningar, flera av de misstänkta ryska agenterna har redan lämnat landet, andra har sparkats i väntan på rättegång.Olga och Vladimir ville, när deras stad befriats, att myndigheterna i Kiev rensade ut bland lokala politiska ledare och tjänstemän, som öppet samarbetat med Ryssland, som inte motsatt sig att staden under en tid togs över av ryskstödda styrkor. Borgmästaren, som samarbetade, byttes inte ut direkt sedan staden befriats. Hade Kiev gjort mer då för åtta år sedan hade kanske vi sluppit att räkna dagar och månader för det ryska kriget.Men det var blåbär till makthavare, som satt i Kiev då och de förstod inte faran med svekfulla illojala medborgare.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
7/29/20223 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Partylåten som höjer temperaturen: Dennis Jörnmark, Berlin

Utrikeskrönikan 28 juli 2022 Berlin, torsdag. När temperaturerna kröp upp mot 40-gradersstrecket i Tyskland förra veckan rapporterades om en stor skogsbrand, sjunkande vattennivåer och en kvällstidning fick sätta rubriken: I dag är det varmare här än på Mallorca.Det är ju så att inga européer förhåller sig till den spanska partyön såsom tyskarna. Förra året landade fler tyskar på Mallorca än britter, skandinaver, fransmän, italienare och belgare tillsammans. Och sommaren 2022 ser förstås inte annorlunda ut.Palma fylls av de så kallade Ballermanngängen. Det är unga vuxna med partyhattar, paraplydrinkar och färgglada solglasögon; tänk svenska ungdomar på Ibiza, fast tyskar på Mallis. Med charterflygen landar också en alldeles egen musikgenre – Ballermanschlagern – som kan beskrivas som en slags disco-schlager-pop.Ni anar säkert att årets stora Ballermanhit är ett samtalsämne som undviks av de lågmälda landsmän som väljer att stanna hemma över sommaren, men i juli 2022 kan ingen välja att titta åt ett annat håll. För årets stora Ballermanhit ”Layla” har blivit en fråga på regeringsnivå och tvingat fram en sedlighetsdebatt där alla verkar vilja delta.Nog för att Ballermanlåtarna brukar heta ”Jag söp hela dagen” eller ”Jag har skitit i tunnelbanan”, men den här gången utspelar sig sången på en bordell. Den tre minuter och tio sekunder långa låten består till stora delar av orden ”la-la-layla”, men den text som i övrigt hinner sjungas har upplevts som så provocerande att ansvariga för stadsfestivalerna i Düsseldorf och Würzburg har bestämt sig för att bannlysa låten. ”Vi kan bestämma vad vi vill lyssna på, och vi vill inte höra den här låten”, sa de.Motreaktionerna lät inte vänta. Ledarsidor satte ned foten mot upplevd överdriven politisk korrekthet och artisterna som gjort låten, DJ Robin och Schürze, sa att de inte förstod kritiken alls. Justitieminister Buschmann tog tid från skissande på nya coronarestriktioner till att påpeka att han anser att man kan tycka illa om musik utan att förbjuda den. Düsseldorf och Würzburg försvarade sig med att det inte rörde sig om någon lagligt bindande bannlysning av låten.I helgen rapporterade tidningen Welt att fyra barer på Mallorca som frekventerats av tyska besökare stängts av myndigheterna, efter att ha serverat alkohol till minderåriga och efter stängningstid. Men de festglada unga tyskarna behöver kanske inte oroa sig. När jag i måndags eftermiddag tog en S-Bahn ut till sjön Wannsee läckte Ballermannhits ur min grannpassagerares hörlurar hela vägen till stranden. På stadsfestivalen i Düsseldorf bröt allsång ut till en instrumental version av Layla. Och förra veckan var det varmare i Tyskland än på Mallorca.Dennis Jörnmark, Berlindennis.jornmark@sverigesradio.se
7/28/20223 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Bastumötet med den ryska advokaten: Sara Sundberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan 27 juli 2022. Helsingfors, onsdag. – Jag är advokat, säger tjejen som sitter snett mitt emot i bastun. Hon säger det såklart inte rakt ut sådär, apropå ingenting. Det är jag som har frågat efter att ha samlat lite mod, för hon och hennes kompis pratar ryska med varann. Det är inte helt ovanligt att man hör ryska i den finländska huvudstaden, men nu är det andra tider: corona och invasionen av Ukraina. Det har fått mig att undra vad de gör i Helsingfors. Den här dagen i bastun har det nämligen bara gått några få dygn sedan Ryssland släppte på sina utreserestriktioner som gällt under pandemin. Den ena tjejen visar sig bo här, och den andra – advokaten – är på besök. Hon och hennes kille passar på nu när det blev fritt fram. ”Men du då?”, frågar hon tillbaka, ”vad jobbar du som?” ”Journalist”. Då börjar hon berätta.– Jag är advokat åt Aleksandra Skochilenko, du känner kanske till fallet? Undrar hon och fortsätter:– Det är internationellt uppmärksammat. Det var hon som klistrade på lappar med information om kriget i Ukraina över prislapparna i en mataffär i St. Petersburg. Nej, är det sant? Tänkte jag. Gud, vad spännande – hon måste ju ställa upp på en intervju! Och det gör hon.Dagen därpå ses vi igen på ett café, lite mindre slumpartat och lite mer uppstyrt den här gången. Advokaten, Yana Nepovinnova som hon heter, berättar om Aleksandras fall. Att hon riskerar 10 års fängelse för lapparna med informationen om situationen i Ukraina, att hon behandlats dåligt i fängelset i väntan på rättegång, och att de är oroliga över att hon kanske får ett högre straff på grund av hennes sexualitet. – Det är en ny verklighet för invånarna i Ryssland, säger Yana. Samtidigt – där på caféet – går det inte att missa att det också är en annan verklighet för ryssar även utanför Ryssland. Det syns när kaffet ska betalas. Yana tar fram kontanter för att betala sin latte, för hennes ryska kort funkar ju inte här. Hon berättar att hon och hennes kille ska tillbringa de sista timmarna i Helsingfors med att shoppa; gå i affärer som inte längre finns hemma i Ryssland. Hon suckar och börjar rabbla upp flera stycken som de ska besöka. Ja, de tänker till och med försöka hinna till Ikea. Sist under intervjun, på frågan om hon vill tillägga något, säger Yana att hon är glad och tacksam att internationell media lyfter Aleksandras fall, för det är ju inte något som Kreml-trogna medier rapporterar om. Vill man försöka få tag i annan typ av information, sådan som ryska staten inte tillåter, behöver man ha ett VPN – en tjänst som gör att man kan surfa som om man var utanför landgränserna.– Jag har faktiskt fixat ett VPN åt en äldre släkting, lägger Yana till. Släktingen tittade nämligen bara på stats-tv innan, men nu är hon också en flitig Youtube-användare.– Nu kan hon skapa sig en egen bild av vad som händer, men det har också varit tufft för henne, för nu förstår hon ju vad som pågår, säger Yana. Sara Sundberg, Helsingforssara.sundberg@sverigesradio.se
7/26/20223 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Cykelbudens heta protester efter nya skatteregler: Dzenet Alisehovic, Budapest

Utrikeskrönikan 26 juli. Budapest, tisdag.Den europeiska värmen har märkts av överallt, så även här. 41 grader visar min mobil när jag tar upp telefonen för att ladda ner en app som jag ska hyra en cykel genom. Min kollega som ska hjälpa mig tolka ungerskan lovar och svär att det här är det bästa sättet att ta sig runt på – det är ju väldigt mycket trafik i stan just nu. Men när solen gassar på så det nästan känns mer under huden än utanpå, när det börjar trycka i huvudet,  undrar jag om det ändå inte hade varit värt lite extra färdtid i utbyte mot luftkonditionering.För bara några dagar sen stod all trafik över Margaretabron som vi cyklar på stilla. Två-tretusen demonstranter ungefär blockerade vägen för att visa sitt missnöje mot Orbáns regerings nya skattereform, som vissa kritiker menar gör det svårare att driva små företag. På bron här över Donau satte sig vissa ned i protest och blev bortburna av poliser.Cykelbuden, med sina uniformer i knallblått och ceriserosa och sina takeaway-boxar, blev också en symbol för dessa demonstrationer. De gick ihop och organiserade till och med en av alla protester eftersom deras arbetsgrupp för det mesta ingår i det sätt att skatta på som demonstranterna hade velat ha kvar.Ett cykelbud i synnerhet hamnade på bild i flera tidningar när han skakade hand med ministern för teknologi och industri under en demonstrationskväll. Ministern åt middag i närheten och en politiker från ett av oppositionspartierna tog med sig cykelbudet till restaurangen i fråga för att de skulle prata. Det bestämdes att budet skulle träffa ministern två dagar senare och lämna över en kravlista, som representant för demonstrationsrörelsen i allmänhet och cykelbuden i synnerhet. Bland annat fanns ett krav om att införa de nya skatteändringarna från och med januari istället för om bara några veckor i september.Jag cyklar på efter min kollega och märker att i den delen av Buda-sidan som vi befinner oss på nu har cykelvägen tagit slut och förvandlats till en trefilig väg där vi nu färdas mellan bilarna. Andra cyklister sicksackar förbi och det känns svettigt både att vara i värmen och att navigera trafiken. När vi kommer fram till vår slutdestination – ett café i första distriktet där vi ska träffa en av demonstranterna – drar jag ändå en lättnadens suck.Och vad gäller cykelbudet och ministern – sagt och gjort. De träffades över en kopp te i en halvtimme. Efteråt sa budet att de egentligen ”inte kommit fram till någonting”. Och demonstrationerna fortsatte även efter det i Budapest – trots de fyrtio graderna. Dzenet AlisehovicDzenet.alisehovic@sverigesradio.se
7/26/20222 minutes, 59 seconds
Episode Artwork

Jag lovar att fokusera på vad folk säger och inte hur: Elias Wahlberg, London

Utrikeskrönikan 25 juli. London, måndag.De senaste veckorna har jag levt två parallella liv. Det ena på hemmaredaktionen i Stockholm, där jag nära och noggrant följt med i vårt svenska nyhetsflöde för att kunna prata om det som är relevant för Sverige i radio. Men på lediga dagar, och vid andra tillfällen då jobbet tillåtit, har jag placerat mig själv här i London och i det brittiska flödet. Jag har läst nyhetsbrev, morgontidningar, skvallerpress och ändlösa Twittertrådar. Jag har hängt kvar på redaktionsgolvet och stirrat på de stora skärmarna där bland annat BBC-sändningarna rullar ljudlöst, för att åtminstone få en uppfattning om vad som är dagens stora grej. Jag har till och med försökt se ikapp tv-serien The Crown i hopp om att den historiska tillbakablicken ska ge mig plötslig insikt i varför det brittiska samhället blivit som det blivit. Men, mer än något annat har jag lyssnat på radio. Just BBC:s radiosändningar har fått gå i mina lurar så fort jag fått chansen. Jag har i och för sig under lång tid lyssnat väldigt mycket på brittisk radio och poddar, men nu då jag ska rapportera härifrån under sommaren så är insatserna större. Det är ju inte omöjligt att jag faktiskt behöver kunna förmedla det jag tar in, vidare till er lyssnare.Tyvärr visar det sig att jag har svårt att fokusera på innehållet eftersom en av få saker som intresserar mig mer än Storbritannien är dialekter. Brittiska dialekter visserligen, men ändå. Det här gör att så fort en ny person hörs i det program jag råkar lyssna på så är min första tanke inte: Vad har den här personen att berätta? Utan: Varifrån kommer den här personen?Vi tar några exempel på hur det kan låta i mitt huvud:Hon pratar som fotbollsspelaren Stuart Dallas, Nordirland då. Cookstown kanske jag gissar och konstaterar utan att dubbelkolla att det förmodligen är rätt.Den här killen har ett sch-ljud där det borde vara ett k-ljud, garanterat en ”scouser”, som Liverpool-borna kallas.Han låter som Rob Brydon, han från den fantastiska tv-serien ”The Trip” där två komiker åker på en matresa på den engelska landsbygden. Han är från Wales vet jag. I just det här fallet introducerades intervjupersonen också som ”minister för Wales” vilket förstås var en ledtråd, men ett rätt är ett rätt.Som ni förstår påverkas förmågan att faktiskt ta in vad som sägs av letandet efter ledtrådar i en konsonant eller en diftong, och förståelsen försämras ytterligare då jag sedan febrilt söker i internets tassemarker efter bevis på att någon för mig helt obekant intervjuperson faktiskt kommer från nordvästra England. Jodu, här finns en intervju med BBC Radio Cumbria från 2013, där finns nog kopplingen.Så trots att jag länge, och med ökad intensitet sedan jag visste att jag skulle åka hit, har lyssnat på så mycket radio att jag borde veta allt om Rishi Sunak och Liz Truss, om skillnaden på Rugby Union och Rugby League och om hertigen och hertiginnan av Cambridges förehavanden, så vet jag faktiskt inte vad som gått in. Vi lär väl märka helt enkelt.Jag kan i alla fall lova att jag kommer skärpa mig då jag själv åker ut och pratar med folk. Att fokusera på vad de säger och inte hur. Så att inte alla mina följdfrågor lyder: ”Låt mig gissa... Southampton?”Elias Wahlberg, Londonelias.wahlberg@sverigesradio.se
7/25/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Trump släpper aldrig taget om mig: Anders Jelmin, Washington

Utrikeskrönikan 22 juli 2022. Washington, fredag.Vissa saker har en tendens att liksom förfölja en när man är utsänd som sommarkorrespondent. I mitt fall handlar det om både stort och smått.Jag tittar upp i taket i mitt arbetsrum och där hänger den så fint, lampan. Det är en sådan där som sitter direkt mot taket, plafond tror jag visst att det heter.Min relation till lampan började redan första dagen på plats här. Kontoret blir en dunkel plats utan den och den funkade inte. Jag började lite försiktigt att försöka få loss skärmen. Det var inte det lättaste och jag fick tips om att jag skulle lyfta och vrida, lyfta och vrida. Jag gick på så ganska friskt, men utan resultat.Till slut gick jag över till en granne och lånade en skruvmejsel. Jag fick ned skärmen och glödlampan, som var av en avlång sort jag aldrig sett förut, var paj. Jag hittade en ny i en affär, monterade allt, och kontoret blev ljust.På kvällen var jag på en annan plats i huset då jag hörde ett brak. Där hängde lampan i sina sladdar en halvmeter ned från taket och skärmen av glas låg på golvet, men den höll. Kontoret blev mörkt igen och det förblev mörkt i ett par veckor i väntan på att en fastighetsskötare skulle titta förbi.Också nyhetsmässigt har vissa ämnen en tendens att förfölja en. Redan för sju år sedan när jag jobbade här i USA senast var stora ämnet Donald Trump. Han dök upp där 2015 från sidan, mest som en lustig figur som aldrig skulle ha en chans att bli president, det var i alla fall de samlade politiska journalisterna överens om på det republikanska partiets första primärvalsdebatt som jag bevakade. Ett år senare valdes han till, just det, president. Och ytterligare fyra år senare förlorade han nästa presidentval till Joe Biden.Men Trump fortsätter att förfölja mig. Som bekant vägrar han fortfarande att erkänna att han förlorade. Och just nu när jag skriver dessa rader pågår 6 januari-utskottets sista utfrågning på bästa sändningstid i direktsänd tv. Det handlar om Trumps eventuella ansvar för stormningen av kongressen förra året. Förhören i dag fokuserar på de 187 minuter som gick från det att den uppretade folksamlingen gick till attack till det att Trump skickade ut en tweet om att de skulle gå hem. Däremellan ska Trump inte ha gjort något för att stoppa mobben.Det kommer att finnas många obesvarade frågor om Donald Trump även när jag lämnar USA för den här sommaren. Kommer han att åtalas? Och samtidigt, kommer han att ställa upp i presidentvalet 2024?Ett annat osäkert kort är lampan i taket. Där sitter den nu igen. Men fastighetsskötaren lyckades inte få till skärmen så bra. En skruv saknade sin mutter och tittar man noga ser man att jag har fuskat med maskeringstejp för att få till det. Det gör att en liten oro finns där hela tiden om hur länge den kommer att sitta kvar där ovanför mitt huvud.Men (peppar peppar) än så länge sitter den perfekt och flippar man den typiskt amerikanska strömbrytaren på väggen så lyser den precis som den ska.Anders Jelmin, Washingtonanders.jelmin@sverigesradio.se
7/22/20223 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Att försöka förstå och försöka förklara: Martin Svenningsen, Istanbul

Utrikeskrönikan 21 juli 2022. Istanbul, torsdag.Jag åt middag med en turkisk vän häromdagen. Vi åt Meze – alltså turkiska smårätter.– Vet du, sa jag, jag tycker det är väldigt många fler poliser i Istanbul nu än när jag var här före pandemin.Jag ser nämligen poliser nästan överallt, ofta med automatvapen. Ibland poliser i civila kläder men med västar med rejäla logotyper med ordet POLIS över hela ryggen.Många är kvinnor – många är också unga.Min turkiske vän skakade bara på huvudet, och doppade en bit bröd i ezme, turkisk tomatsallad.– Det är Erdogan som vill få alla turkar att tro att allt är väldigt farligt, och att han skyddar oss med alla poliser, och att bara han kan det.Han tillade att det är ju val i Turkiet i vår och då kommer Erdogan att förlora – om han inte hittar på någon lagändring eller en kupp eller så. Och sen tog han en vinbladsdolme.Min turkiske vän är inte på något sätt otydlig med vad han tycker i alla fall. Även om många turkar faktiskt inte alls håller med honom.Ibland brukar jag säga att mitt jobb är rätt enkelt – det går ut på tre F;Fråga.Förstå.Förklara.Men ju mer jag jobbar i Mellanöstern desto mer komplicerat blir det, tänker jag.Fråga kan man alltid – som jag frågade min vän där bland hummus och Deniz börülcesi – en sallad på en växt som tål saltvatten. Men sedan börjar min – kanske naiva, svensktänkande hjärna få problem. Förstår jag verkligen det där resonemanget med att fler poliser skapar känsla av otrygghet – utan att det är poliserna i sig som är hotet? För jag tänker att antingen är poliserna där för att hålla medborgarna i schack – mycket obehagligt – eller så är det skönt att ha dem där för att skydda mig?Eller förstår jag ett annat resonemang som drabbar den här delen av världen – nämligen varför Ryssland tycker det är en bra idé att hålla emot att humanitär hjälp transporteras över den turkiska gränsen till de gigantiska flyktinglägren i norra Syrien?Eller hur man tänker när man som Turkiet å ena sidan vägrar genomföra några sanktioner mot Ryssland och fortsätter handla olja och spannmål från dem – medan man säljer vapen till Ukraina...När jag frågar får jag svar som att det handlar om makt och pengar.Och det kan jag förstå – till en viss del. Men att priset i mänskligt elände inte räknas in – där börjar det bli svårt.Fråga – förstå – förklara.Och hur ska jag överhuvudtaget kunna förklara det? När jag talat med blivande journalister har jag sagt saker som, tänk dig att du ska förklara något för din familj. Så ska du tänka.Men om man inte förstår – då är det inte lätt att förklara.När jag sitter med min vän och äter en baklava och dricker en kopp turkiskt kaffe – en sån där variant med mycket sump i botten – kommer jag på att jag nog behöver lägga till ytterligare ett F i min förenklade journalistiklektion.Försök...Försök förstå. Försök förklara. Och även om det inte gör något enklare – så blir det i alla fall lite ärligare.Små rätter – och rätt stora tankar…Martin Svenningsenmartin.svenningsen@sverigesradio.se
7/21/20223 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

Larmet i hjärnan slår till när jag säger ”finsk”: Nina Benner, Helsingfors

Utrikeskrönikan 20 juli. Helsingfors, onsdag.Det är strax dags att lämna över stafettpinnen. Under min månad här har jag förätit mig på lakrits, blivit snitsigare på att hantera ett bastuaggregat – och så har jag, förhoppningsvis, lärt mig ordentligt att använda ordet finländsk – istället för finsk – när jag talar om saker som är, ja, finländska.Språk är viktigt – inte minst i tvåspråkiga länder. Det märker man särskilt de gånger man råkar trampa fel. Och språkundervisning är politik som ger konsekvenser på riktigt.Den här sommaren är politikerna i både Estland och Lettland på väg att besluta om att ländernas förskolor helt ska gå över till majoritets-språket – ryskspråkiga förskolor ska inte längre vara ett alternativ. Det ska sedan följas av småskoleklasserna. I Estland som har kommit längst med planerna, räknar man med att flera tusen lärare kommer att behöver omskolas eller nyanställas.Besluten motiveras bland annat med att ryskspråkiga elever behöver lära sig landets officiella språk bättre för att kunna ta sig vidare till högre studier. En ung, ryskspråkig man jag mötte i Riga håller inte med. Andra länder som har två språkgrupper ser dem som likvärdiga sa han, och jämförde med Belgien där han varit på besök. I Lettland är en tredjedel av befolkningen rysktalande, men lettiska är det enda officiella språket.I bakgrunden spökar förstås historien och den sovjetiska ockupationen. Och kriget i Ukraina har lett till att politikerna ser ett behov av att minska de kvarvarande klyftorna mellan de ryskspråkiga invånarna och de andra. Det återstår att se hur det landar.Här i Finland pågår också en språkdebatt i sommar, men bakgrunden är inte lika dramatisk. Svenskan har en stabil officiell ställning här, men sedan två decennier tillbaks är det inte obligatoriskt att skriva båda språken i studentskrivningarna. Det gör att finlandssvenska elever tenderar att bli sämre på finska, och finskspråkiga elever väljer bort svenskan. Regeringen gav besked tidigare i somras att man inte kommer återinföra språkkravet i studentexamen. Det har lett till en debatt, bland annat i svenskspråkiga Hufvudstadsbladet.Själv har jag installerat som en liten mental elchocks-mekanism i hjärnan som slår till varje gång jag håller på att använda begreppet ”finsk”, alltså de gånger jag inte verkligen menar finsk – som i finskspråkig eller ett geografiskt namn som finska viken. Det har i stort sett fungerat. Jag är i alla fall betydligt mer konsekvent än vad en hel del finländare själva är, har jag noterat. Nina Benner, Helsingfors.Nina Benner, Helsingfors nina.benner@sverigesradio.se
7/20/20222 minutes, 59 seconds
Episode Artwork

Mörkret som trogen följeslagare: Lena Pettersson, Pretoria

Utrikeskrönikan 19 juli 2022. Pretoria, tisdag.Det finns en sak som alla pratar om i Sydafrika, och då menar jag ALLA.Nej, det är varken rugby eller cricket – utom strömavbrott. Load shedding som det kallas. Alltså planerade strömavbrott.I juni, när jag kom hit, handlade om en eller ett par timmar varannan eller var tredje dag, vilket kändes ganska så hanterbart, nästan lite exotiskt att smyga ut i trädgården och starta bensingeneratorn, men när beskedet kom för ett par veckor sedan att load shedding skulle utökas till upp till sex timmar per dygn, då kändes det genast lite mindre trivsamt.Och det är uppenbart att även sydafrikanerna är trötta på det här som pågått under mer än tio år. Ridiculous, det är ju löjligt fräser kvinnan i kön framför mig i butiken.Och det kan man ju tycka – att Eskom, det statliga bolaget som har monopol på energi i Afrikas ledande ekonomi Sydafrika inte förmår leverera till sina kunder utan i stället tvingas stänga av strömmen enligt en schema som skickas ut – och ändras – dag för dag. Trafikljusen slutar att fungera, det går inte att laga middag eller ladda mobilen. Så vida man inte har en egen generator förstås. Då klarar man det mesta utom trafikljusen – bäst är att låta bilen stå.  I ett land med enorma ekonomiska klyftor är det många som inte har råd med en egen lösning för att täcka upp för statliga Eskom.För många handlar det om att klara sig med stearinljus och kanske ett gasolkök.Så vad ligger bakom den här bristen på energi?Ja, det handlar inte om brist på kol – Sydafrika förlitar sig till 80 procent på kolkraft. Däremot har nödvändiga investeringar i bland annat  gruvor släpat efter de rejält senaste tio åren.Och någon förändring är inte att vänta i närtid: Eskom är skuldsatt upp över öronen.Både bolaget och staten är präglade av år av ekonomisk korruption och vanskötsel.Så vad finns det för plan framöver? Jag hittar ingen information om det hos Eskom. Istället levererar de goda råd för hur man ska klara sig under strömavbrotten: koka tevatten i förväg och häll på termos, se till att bilen är fulltankad, de flesta mackar kan inte pumpa upp bensin under load shedding skriver de.Sydafrikanska regeringen däremot har sagt att de vill satsa på kärnkraft. Det har fått miljöorganisationer att sucka: landet är ju som gjort för sol- och vindkraft. Men så sent som i februari i år uttalade sig energiministern om att kolkraft kommer att fortsätta vara huvudsakliga energikällan under en överskådlig framtid. Så sydafrikanerna lär nog få fortsätta länge att planera sitt liv utifrån load shedding, och hålla tevattnet varmt i termosen.Lena Pettersson, Pretorialena.pettersson@sverigesradio.se
7/19/20222 minutes, 57 seconds
Episode Artwork

Krossat glas – San Franciscos snö: Sven Carlsson, San Francisco

18 juli 2022. San Francisco, måndag.Den som varit här på sommaren vet att det när som helst kan bli kallt. Då och då stöter man till och med på lite snö.Häromdagen började det knastra under skon när jag var ute på en morgonpromenad upp för en av San Franciscos alla kullar. Men det som skimrade på marken var förstås ingen riktig snö, utan ett krossat bilfönster, en syn som är så vanlig här att den har fått sitt eget namn: ”San Francisco snow”.Begreppet har myntats i en stad där många är luttrade över all brottslighet. Bilinbrott är så vanliga att man knappt kan lämna en sladd kvar i bilen, utan att riskera att någon krossar ett fönster för att sno den.Brottsligheten, drogerna och den ständigt närvarande hemlösheten är vad San Franciscos borgmästare London Breed har kallat för ”skiten som har förstört våran stad”. Hon har lovat tuffare tag mot brottsligheten, men än så länge är det för tidigt att säga om hennes politik har lyckats.Hittills i år har antalet stölder ökat jämfört med förra året, men inbrotten har minskat. Däremot har inbrotten i bilar, enligt polisens siffror, ökat lite grann. Men inget fönster har krossats på någon av de bilar jag har hyrt, och jag har inte känt mig särskilt otrygg. Inte ens när jag gått i kvarteren där de flesta är hemlösa.En gång hamnade jag förstås på fel sidogata, där folk i alla åldrar undrade vad jag gjorde där, och om jag ville handla nåt. Någon frågade mig var pengarna var, och precis när jag skulle trycka min lilla väska ännu närmare kroppen, skrattade han till och sa att det var ett skämt.Som räddast blev jag nog under en annan kvällspromenad, efter att jag hade spanat in en villa som tillhör Mark Zuckerberg – eller som åtminstone har tillhört Mark Zuckerberg, alltså Facebooks vd. Det var på väg att bli mörkt och jag befann mig i några av de rikare kvarteren, på en kulle med utsikt över hela staden. Plötsligt såg jag en bil som hade stannat mitt på den tomma gatan, och lite längre bort några stillastående fotgängare.I gliporna mellan de parkerade bilarna såg jag en katt stryka förbi. Sen insåg jag att det inte var någon katt, och inte heller en räv, utan en prärievarg. Jag kan inte så mycket om biologi, men jag är helt säker på att det som hängde från prärievargens käft var en död råtta.Vargen kom gående i min riktning, men fick syn på en annan bil och vände sig om för att gå åt andra hållet. Med sitt byte i munnen. Jag tog mig till närmsta sidogata och joggade ned för backen, sneglandes bakåt varannan sekund.Jag borde inte ha gjort så, men det fick jag veta först dagen efter, av någon med starkare överlevnadsinstinkter än jag.För om man möter ett aggressivt rovdjur, så är tydligen det sista man ska göra att vända sig om och springa.Sven Carlsson, San Franciscosven.carlsson@sverigesradio.se
7/18/20223 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Snacka om den ultimata språkförnedringen: Joel Wendle, Berlin

Utrikeskrönikan 15 juli 2022. Berlin fredag.Finns det något vackrare än tysk grammatik!Då menar jag inte prepositionsramsorna, som många väl fått nöta in i skolan – durch, für, gegen, ohne, um – och så vidare.Nej, jag menar helheten – det intrikata systemet av verbböjningar och adjektivändelser. Substantivens olika kasus – med genitivet som min favorit. Och så hjälpverbens konjunktivformer och det dubbla infinitivet – ibland i samma mening: Das hättest du nicht tun sollen. (Det borde du inte ha gjort.)Ja, ni hör ju själva…Tyska var ett av mina favoritämnen under gymnasiet och under de universitetsstudier i tyska som följde dök jag allt djupare ner i den tyska grammatikens förunderliga värld. Kulmen blev min D-uppsats om användningen av modus i indirekt tal.Under mitt sommarvikariat som utrikeskorrespondent här i Tyskland tar jag förstås alla chanser jag kan att öva på min tyska. Men även om det kanske inte är så många som slår mig när det kommer till tysk grammatik, så har det visat sig att alla tyskar inte är så imponerade av min talade tyska.Och visst – hemma får jag sällan tillfälle att prata tyska, så lite knackigt går det ju. MEN – det som hänt mig ett par gånger den senaste tiden känns ändå orättvist.Jag har inlett en konversation på tyska, den jag pratar med svarar på tyska – men en bit in i samtalet växlar personen plötsligt över till engelska. Snacka om den ultimata språkförnedringen! Vilket oförskämt sätt att visa att min tyska inte duger.Händelserna påminner om ett tillfälle när jag och min fru var på en weekendresa i Berlin och min fru pratade med mannen som jobbade i hotellets reception. Hon förstod inte mannens tyska, så hon frågade försynt om han kunde prata engelska istället. ”This is English”, svarade den förnärmade receptionisten – som alltså tydligen hade pratat engelska hela tiden. Bara en väldigt tysk och svårförstådd sådan.Men man får inte låta sig nedslås. När jag har råkat ut för de oförskämda tyskar som växlat till engelska under vår konversation, så har jag oförtrutet fortsatt på tyska. Och vid något av tillfällena har jag också gått segrande därifrån, efter att ha fått personen jag pratat med att växla tillbaka till tyska.Märkligt nog så har ju intresset för att läsa tyska i skolan minskat kraftigt de senaste 20 åren. Det oroar bland andra den tysk-svenska handelskammaren, eftersom den menar att kunskaper i det tyska språket och den tyska kulturen är viktiga för att svenska företag ska lyckas på den stora tyska marknaden.På sin hemsida har handelskammaren publicerat en lista med tio argument för varför fler svenskar borde lära sig tyska. Argument som att det är ett så stort språk i Europa, att Tyskland är Sveriges största handelspartner och att Tyskland är ett stort kulturland.Men det främsta argumentet för varför fler borde läsa tyska har den tysk-svenska handelskammaren missat – nämligen att det är så roligt med tysk grammatik!Joel Wendle, Berlin.joel.wendle@sverigesradio.se
7/15/20223 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Cecilia Blomberg, Parma: Eiffeltornet är inte längre vad det varit

Utrikeskrönikan, 14 juli 2022. Parma, torsdag.Det är Frankrikes nationaldag idag och jag är i Italien och reser runt i ett landskap pinat av torka och missväxt.Men till kvällen kommer jag vara tillbaka i Paris och få njuta av ett vackert upplyst Eiffeltorn och ett storslaget fyrverkeri som troligtvis kommer att gå i tricolorens färger blått, vitt och rött, ja ni vet - frihet, jämlikhet, broderskap.Men det emblematiska Eiffeltornet. Det under första världskriget vaktande tornet när radiotelegrafer opererade därifrån för att kunna förse militären med viktig information om fienden. Det mår ju inte så bra just nu. Det rostar, färgen flagar och släpper och trots att man lägger ner hundratals miljoner kronor på att måla om det inför OS om två år så pågår en parallell diskussion om det ens hjälper. Är allt bara kosmetiska förbättringar som döljer större problem.Är det även det som håller på att hända politiskt i Frankrike är min stillsamma fundering?Det är alltid svårt att sia om framtiden men någon som gjort det till sin huvudsak är Michel Houellebecq. Den franske författare som nästan har popstjärnestatus trots eller kanske tack vare sitt slitna yttre och sin sarkastiska framtoning. I början av året kom han ut med en ny roman på drygt 700 sidor. Där gestaltas nästa presidentval 2027 – en sorgligt korrumperad historia där Emmanuel Macron som inte är namngiven men igenkännbar försöker manövrera sig till en tredje period som president vilket är mot konstitutionen. Motkandidaterna finns längst ut till höger och har sina förebilder även de i verkligheten.En stor del av Anéantir som boken heter och som betyder ödelägga eller förinta är också en uppgörelse med fransk sjukvård som beskrivs som mekaniserad och avhumaniserad utan patientens bästa i fokus. En diskussion som också pågår på riktigt för fullt i Frankrike just nu. Lägg till i romanen en serie cyberterroristattentat, svidande kritik mot nyliberalism och en längtan till eviga värden som inte handlar om pengar och konkurrens så har ni några av huvudspåren i Houellebecqs berättelse.Mot den bakgrunden är Eiffeltornet som rostar, och krackelerar medan man drar på några lager färg en ganska passande metafor.För att återgå till verkligheten. Kommer Macrons framtidsoptimistiska mittenallians klara av att navigera och balansera mellan högernationalister på ena sidan och vänsterkoalitionen Nupes på andra sidan. Det medan franska folket blir allt otåligare. Man delar ut matkuponger i ett av Europas rikaste länder. Och nya strejker blossar upp hela tiden.Helt enkelt hur bra mår republiken – kommer ytan hålla eller krackelera.Cecilia Blomberg, Parmacecilia.blomberg@sverigesradio.se
7/14/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Svettigt i Storbritannien: Hanna Malmodin, London

Utrikeskrönikan 13 juli. London, torsdag.De som kan drar härifrån nu. Det är så varmt att asfalten smälter, sminket smälter, allt smälter. Inklusive sammanhållningen i regeringspartiet. För här pågår den största politiska krisen i mannaminne och för varje minut som går stiger temperaturen även där.Det pratas om en ”political melt down”, som trappades upp när Boris Johnson i förra veckan meddelade att han kommer avgå, och som sen har övergått till en strid mellan Tory-partiets nya premiärministerkandidater.Anklagelser om skattefusk och dålig moral flyger genom luften och stämningen har trissats upp inför startskottet för den första omröstningen – som sker senare idag. Då ska några av de minst populära kandidaterna få sina premiärministerdrömmar krossade av de egna partikamraterna i parlamentet.I intervjuerna på tv ser man den ena blanka politiker-pannan efter den andra. Exakt vad som sägs är svårt att hänga med i, eftersom värmen och svettfläckarna på dem som pratar tar över alla andra sinnesintryck. Det pratas dessutom om att det bara ska bli värre.Om några dagar – strax innan de sista kandidatomröstningarna ska genomföras i parlamentet och alla utom två ska elimineras inför slutstriden – väntas också alla tidigare värmerekord spräckas här. Befolkningen uppmanas att hålla sig borta från solen, dra ner gardinerna, dricka mycket vatten och göra vad de kan för att hålla kroppstemperaturen i schack.Det är svårt att hålla humöret uppe och undvika bråk när det är så här varmt. Jag vet inte hur AC-situationen är för politikerna i parlamentet, men jag önskar dem så mycket svalka som det bara går. Om inte annat för att det brittiska folket ska få slippa mer politiskt strul.Hanna Malmodin, London.hanna.malmodin@sverigesradio.se
7/13/20221 minute, 59 seconds
Episode Artwork

Fixarna hjälper oss utan att synas: Henrik Dammberg, Broddetorp

Utrikeskrönikan 12 juli 2022. Broddetorp, tisdag.Nu har jag snart jobbat färdigt som sommarvikarierande Östeuropakorrespondent för den här gången. Det har blivit två reportageresor till regionen för mig, en till Grekland och en till Bosnien och Montenegro. Jag tänker använda den här utrikeskrönikan åt att lyfta fram i ljuset en mycket viktig yrkesgrupp för oss som sysslar med utrikesjournalistik. Nämligen fixarna. En fixare är en person som bor i det land du ska åka till, förbereder din ankomst och hjälper dig på plats mot betalning. Han eller hon bidrar med kunskaper, kontakter, kanske skjutsar dig och tolkar ibland vid dina intervjuer. Ofta är fixaren en journalist eller mångsysslare med det här som bisyssla.När jag tar del av svenska nyhetsmediers utrikesrapportering kan jag då och då ana mig till en bakomliggande stark insats av en fixare, men personen i fråga är helt osynlig i avannonsering eller byline. Jag har också läst reportageböcker som skrivits av svenska murvlar där deras egna insats långt ute på fältet i fjärran land lyfts fram, men av fixaren syns inga spår. I ärlighetens namn ska jag säga att det ibland gällt mina inslag också, trots att jag haft förmånen att arbeta ihop med flera kompetenta fixare på Balkan genom åren. Med Sule från Sarajevo har jag åkt på många och långa bilresor, där vi i timmar pratat om politik, historia och livet i det forna Jugoslavien. Jag har lärt mig massor av honom. Han är dessutom en riktigt bra fotograf. Med Althin har jag rest i de delar av Balkan där det talas albanska, och han är en av de roligare personer jag träffat.Men ibland stämmer det inte. En gång för länge sen samarbetade jag med en fixare, som, visade det sig, själv var aktivist och engagerad i det ämne jag fokuserade på. Hon hade bokat upp personer som hon tyckte att jag borde intervjua, och jag insåg efter ett tag att jag var på väg att få en vinklad bild av problemet. Så, det är en fälla jag undviker sedan dess.Synen på trafikregler kan också ha betydelse. En person, vi kan väl lämna därhän vilket land han bor i, körde sin bil så vansinnigt fort vid de två tillfällen jag anlitade honom, att jag inte återkommit. Nu härom veckan i Grekland fick jag skjuts av min medhjälpare där på vespa genom centrala Thessaloniki, som är Greklands näst största stad, med tät hetsig trafik. Det var en läskig tur, men Antonis är så ruggigt bra att ha att göra med att jag ändå kommer kontakta honom igen.Sen själva titeln fixare är jag tveksam till. Det låter nästan som nån som sysslar med skumraskaffärer, och tankarna går till Harvey Keitels roll i filmen Pulp Fiction, ni vet han som får städa upp när gangstrarna har klantat till det. "I solve things", säger Harvey Keitels rollfigur, vilket väl också fixarna kan säga, men där stannar likheten. Fixaren tillför massor till den goda oberoende journalistiken, i det fördolda. Och som utrikesreporter vet man att om man har en bra fixare, då går uppdraget bra.Henrik Dammberghenrik.dammberg@sverigesradio.se
7/12/20223 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Natalia skulle mata katterna: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan, 11 juli 2022. Stockholm, måndag.Högt uppe under det välvda cirkustaket svävar Mariia Shevchenko klädd i rött. Hon gör luftakrobatik på ett så hisnande sätt att publiken förfärat håller andan. Hon voltar och hänger plötsligt i en fot uppochned. Det långa blonda håret faller ut likt en hästman. Så gör hon en ny gracil rörelse och hon hänger nu bara med hjälp av sin bakåtböjda nacke – det ser omöjligt ut. Lika omöjligt som att fatta att Mariia är en av nära 12 miljoner ukrainare tvingade på flykt från Rysslands krig mot Ukraina.Från firad stjärna på Ukrainas nationella cirkus i Kiev till svenska Brazil Jack. Inte ens där under cirkustältets stora stjärnor går det att undfly kriget. Runt omkring hör jag barn säga, "jaha, Ukraina, hon kommer från samma land som Dasja, Vadim, Alina...". Minsta fyraåring verkar veta vad Ukraina är för ett land och att det är ett krig där, de har nya kompisar därifrån.I en förort till Charkiv, Ukrainas näst största stad, dallrar hettan mellan de sovjetiskt byggda lägenhetskomplexen.Valentina satt i skuggan på en grön träbänk och åt körsbär. Natalia kom precis ut från sin trappuppgång för att ge katterna mat på gården.Några minuter senare är sommaridyllen sönderslagen av några ryska raketer, som slår ned mitt i bostadsområdet.Vid en rödvit liksäck hukar Viktor över det som var hans fru, Natalia. Med tårarna strömmande över den vita skäggstubben stryker han sin frus vänstra hand, klappar hennes svartbrända huvud, som försökte han väcka liv i henne, oförmögen att acceptera slutet.Bakom honom vädjar sonen Oleksandre till sin pappa, pappa det är över, hon är död, res dig upp, du blir ju alldeles blodig. Men pappa Viktor viftar bort sonen, du förstår inte, säger han. Jo, jag förstår svarar sonen, det där är min mamma, men de måste flytta bort henne nu. Viktor täcker varligt över sin fru och reser sig motvilligt.Vid den gröna bänken är körsbären spridda runt Valentina, som ligger livlös i sin gula klänning, de blå plasttofflorna har ramlat av fötterna. Upplivningsförsöken är förgäves och snart läggs också Valentina i en rödvit liksäck.Varje dag nya döda, människor som dör i sina hem, ute på gården på en bänk eller när de ska mata katterna. Applåderna är intensiva efter Mariias nummer, stående ovationer för henne, som trots vetskapen av det som pågår i hemlandet ändå förmår behålla koncentrationen och genomföra ett så avancerat cirkusnummer, när hennes hemland bombas sönder och samman.Maria Persson Löfgren, Stockholmmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
7/11/20223 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

När partygate når ända upp till de skotska högländerna: Stephanie Zakrisson, Glencoe

Utrikeskrönikan 8 juli 2022. Glencoe, fredagJag sitter alltså i en sovsäck, i mitt tält, nedanför ett berg i de skotska högländerna. Det brusar en bäck i bakgrunden, knotten sitter på rad utanför myggnätet och hoppas att jag ska kliva ut. Och ni kanske hör att det smattrar av ett lätt - men envist - regn mot tältduken. Radioskugga hade jag tänkt skulle vara ledordet den här veckan, när jag vandrar sisådär 150 kilometer bland bergen på West Highland Way, starten på min semester. Men det var naivt visade det sig, för hjulen hemma i London - i Westminster - de slutar aldrig att snurra. Här har jag bevakat partygateskandalen i månader, avgångskrav, lokalval, fyllnadsval, förtroendeomröstning om Boris Johnson - och så brakar det loss helt, samtidigt som jag är ute i vildmarken. Jag skulle ju lyssna på får som bräker, fåglar som kvittrar, forsar som brusar - inte på nyheter. Det gör jag ju nästan dygnet runt i vanliga fall. Men, Torypartiet hade andra planer - kanske ville de riva av det här innan deras annalkande semestrar.Två dagar av politiskt tumult, avhopp i protest mot premiärministern - ministrar som avgått nästan lika snabbt som de tillsatts. Och till sist blev stormen kring Johnson för stor, berget framför honom för högt för att ta sig över.När beskedet så kom - att premiärministern faktiskt kommer att avgå - hade jag precis tagit en fikapaus ute på heden och satt mig ner för att kolla nyheterna i mobilen. Redaktionen hörde av sig - kan du vara med i sändning? Jag skyndade tillbaka en bit längs leden, på jakt efter bättre täckning för att kunna koppla upp mig. När en till stapel dök upp i telefonen dök jag ned bland den blommande ljungen, mellan två små kullar som jag hoppades skulle dämpa ljudet av vinden. Ett par andra vandrare vinkade glatt medan de kämpade sig uppför backen som jag precis skyndat ner för. Boris Johnsons avgångstal lyssnade jag på samtidigt som jag filtrerade en liter vatten från en av floderna som passerar vandringsleden. Smattret från kamerablixtarna utanför Number Ten kändes ganska långt borta. Jag hann lite senare stanna till på en landsbygdspub i en dalgång där personalen snällt serverade mig värmande soppa och lät mig ladda mobilen så att jag sedan kunde prata mer om brittisk politik i radio - live från pubens parkering. Sen tog jag min ryggsäck och knatade vidare över steniga stigar medan mörka regnmoln började torna upp sig i horisonten. När ni lyssnar på den här krönikan sitter jag kanske och äter min frukostgröt, dricker en kopp te och packar ihop tältet för att bestiga berget jag har framför mig. Och kanske har molnen både här - och i Westminster - börjat lätta. Skavsår? Det har nog både jag och Boris Johnson. Stephanie Zakrisson, på vandring i de skotska högländerna
7/8/20223 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Firandet som kom av sig: Anders Jelmin, Washington

Utrikeskrönikan 7 juli 2022. Washington, torsdag.Den här veckan har USA firat sin nationaldag, den 4 juli. Nationalistiska känslor och stolthet för sitt land svämmade över här både vid nationaldagsparaden som varade i en och en halv timme mellan första och sista ekipage och det fantastiska fyrverkeriet som brändes av på kvällen framför Lincolnmonumentet här i Washington. Det fanns ett uppdämt behov av att gå "all in" i firandet efter åren med pandemin.Men det var flera saker som skavde. Medan vi stod där och följde paraden började det flasha i mobilen. Flera personer hade skjutits ihjäl vid en liknande parad i en Chicagoförort. En misstänkt skytt som nu är gripen och som anklagas för sju mord hade legat på ett hustak och avlossat 70 skott rakt in bland nationaldagsfirarna. Den kanske starkaste berättelsen från den händelsen är förutom de döda om en liten pojke, en tvååring som på några sekunder i masskjutningens vansinne blev föräldralös. Både hans mamma och pappa sköts ihjäl och han ska nu få bo hos mormor och morfar.De senaste veckorna har splittringen i det här landet varit mer än tydlig. Det har gällt både abortfrågan, rätten att bära vapen och hur myndigheterna här ska kunna arbeta mot klimatförändringarna. Alla tre stora ämnen där USA:s högsta domstol har satt ned foten och kommit med kontroversiella beslut.Starka känslor är kanske inte det vi i Sverige är mest kända för. Efter bara ett par veckor här har jag stött på mer starka känslor än vad jag brukar göra hemma på ett par år tror jag.Utanför Högsta domstolen i Washington hördes demonstranterna flera kvarter bort när jag kom upp från tunnelbanan den där förmiddagen när den nationella rätten till abort revs upp, midsommarafton var det visst där hemma. Det här var det viktigaste beslutet på evigheter. "Hey hey ho ho, Roe v Wade has got to go" och "My bodie My choice" ekade mellan de pampiga byggnaderna. Alla stora tv-bolag var på plats, kamerorna var riktade mot Högsta domstolen som just nu omgärdas av ett två meter högt tillfälligt staket för att inte uppretade demonstranter ska komma för nära de nio mäktiga domarna där inne. För övrigt ett likadant staket som sattes upp runt kongressbyggnaden ett stenkast bort efter stormningen den 6 januari förra året.De som var på plats där utanför domstolen var alla så oerhört passionerade. De verkligen brann för sin sak. Hälften jublade när domslutet kom, övertygade om att livet börjar vid befruktningsögonblicket och att det är att döda ett barn att ta bort ett foster, även om det inte har en chans att överleva utanför livmodern. Det andra gänget blev förkrossade och arga, lika övertygade om att det är kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp och sitt liv som är det som ska avgöra. Demonstranterna skrek åt varandra med megafoner rakt emot motståndarens öra och jag undrar hur trumhinnorna klarade det där?Under dagen tilltog demonstrationerna mot beslutet men vissa abortmotståndare dröjde sig också kvar. Så mitt i kaoset en scen som dröjer sig kvar hos mig. En ung kvinna för rätten till abort och en ung man där emot står och vänder och vrider på frågorna. När blir ett foster en människa, vad ska gälla vid övergrepp, är det bra med nationella regler eller ska delstaterna få bestämma själva? De kommer inte överens men de pratar med varandra.Där någonstans känner jag att framtiden för USA måste ta avstamp, i dialogen. Det kommer inte att räcka med världens tjusigaste fyrverkeri.Anders Jelmin, Washingtonanders.jelmin@sverigesradio.se
7/7/20223 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Katterna är ingens – och allas: Martin Svenningsen, Istanbul

Utrikeskrönikan 6 juli 2022. Istanbul, onsdag.Jag snubblar över honom när han ligger i trappan till huset jag bor. Han – om det nu är en han – tittar upp och gäspar lite förstrött.Inne på det lokala kaféet stryker en av hans – eller hennes - kompisar runt, och försöker få lite uppmärksamhet.En gäst ger henne en liten bit ost från sin macka.Hon tar ostbiten och försvinner in ett hörn.De finns överallt här i Istanbul – katterna. I ett överflöd. Du kan inte gå många meter utan att se någon katt som ligger på en trappa eller har hoppat upp i en fönstersmyg.Häromdagen satt jag på en lokal restaurang med min dator och skrev på ett manus – då en amerikansk turist ropade ut i frustration ”Måste de vara härinne också? Jag är allergisk!”.En ur personalen tittade förvånat på honom, som om kattallergi inte existerar i Turkiet, men fogade sig och lyfte ut katten på gatan.Vem tar hand om alla katterna som stryker runt i kvarteren här, undrar jag. Men jag ser också i varenda kvarter små ”kattkojor” på trottoaren, det står vatten- och matskålar lite överallt, och min portvakt verkar varje kväll gå ut och lägga lite torrfoder i ett hörn på gatan.Katterna förstår jag är ingens  - eller allas, beroende på hur man ser det. Turkarna verkar till stor del anse att det är en slags gemensamt ansvar att sköta dom ”allmänna katterna”. Det talas aldrig om att katterna är herrelösa.Hur blev det så här då? En förklaring sägs sträcka sig tillbaka till många hundra år, från det ottomanska riket, då dåtidens invånare sägs ha beundrat katternas förmåga att hålla sig ren, och jaga råttor.I islamsk kultur har också katterna en särställning, de beundras för sin renlighet och anses vara det perfekta husdjuret. Något som många hemma också håller helt med om!Ingen vet hur många dem är, här chippar man inte katter eller kräver att dem ska registreras. När jag letar efter siffror hittar jag uppgifter mellan 125.000 och en miljon bara i Istanbul.Och de flesta turkar verkar med en viss stolthet, acceptera dem som vilken vänlig granne som helst.Hur mår de då?Och det är också rätt märkliga uppgifter jag hittar, även de varierar. En studie från 2011 visar att knappt 5% har mask – alltså ingen gigantisk siffra. Rabies – ja, katter kan få det också – verkar man bara hittat något enstaka fall av.En veterinärorganisation oroar sig mer över att man ger katter mat, som kanske inte är så bra för djuren. Men en annan studie säger att för att vara gatukatter, har de som bor i Istanbul det förhållandevis bra.Nåja, man kanske inte ska romantisera den rika kattförekomsten för mycket. Jag vaknade härom natten av ett vilt kattslagsmål utanför sovrummet. Biltrafiken skördar definitiv offer – och vad de 150.000 hundar som bor Istanbul tycker, det törs jag inte ens tänka på. Även om de inte är herrelösa...Men lite road blir man ändå när man har en helt okänd katt som hoppar upp och lägger sig i knät. Och man glömmer det där man lärde sig som barn – man ske inte kela med okända djur.Martin Svenningsen, Istanbulmartin.svenningsen@sverigesradio.se
7/6/20223 minutes, 2 seconds
Episode Artwork

En tragedi i Texas: Sven Carlsson, San Francisco

Utrikeskrönikan 5 juli 2022. San Francisco, tisdag.Jag räknar till 96 flaskor mineralvatten.Korkarna har skruvats av, och de står intill en hålig asfaltsväg i utkanten av San Antonio i södra Texas.Det är vattnet som aldrig fanns ombord den långtradare där fler än 70 migranter, vissa av dem barn, hittades förra veckan i nära 40-gradig värme. De flesta av dem hade redan dött.Några dagar senare är platsen fylld av ljus, blommor, träkors i marken, upphängda flaggor från migranternas hemländer Mexiko, Honduras, Guatemala och El Salvador – och så vattenflaskorna.Dödssiffran hade efter några dagar stigit till 53, och den här anonyma platsen har gått från ödslig till ökänd.Jag vet inte hur länge migranterna satt i lastutrymmet, men jag vet att när jag några dagar efteråt – på samma plats, i samma värmebölja – stängde av motorn på min hyrbil, och därmed också luftkonditioneringen, så tog det ungefär 15 sekunder innan jag började svettas.Ingen vet exakt hur stort problemet med människohandel är, men förra året dog enligt FN 650 personer efter att ha korsat gränsen med hjälp av de smugglare som brukar kallas för "coyotes", alltså prärievargar.Några timmar efter att lastbilen hittades skyllde Texas guvernör Greg Abbott tragedin på Joe Biden och det Abbott, som är republikan, kallar för presidentens "öppna gränspolicy". Guvernören vill att asylsökande ska skickas tillbaka till Mexiko igen i väntan på prövning i USA, och han har nu utlovat fler kontroller vid och kring gränsen.Men enligt vissa spelar det ingen roll, eftersom viljan att fly och skapa sig ett bättre liv någon annanstans, kan vara bottenlös.I skuggan under ett tält intill minnesplatsen träffar jag 60-åriga Roberto Marquez, som säger att han korsade gränsen för första gången på 70-talet efter att ha betalat en coyote omkring 200 dollar. Summan vilket bleknar mot de upp till 10.000 dollar, drygt 100.000 kronor, som det numera kan kosta att bli smugglad.Roberto blev snart gripen av amerikanska gränspatruller, och skickades tillbaka till Mexiko. Något år senare var han tillbaka i Kalifornien som papperslös gästarbetare, och den här gången lyckades han undvika att bli upptäckt.Och 1986, när republikanske presidenten Ronald Reagan gav alla som korsat gränsen olovligen före 1982 amnesti, fick Roberto sitt uppehållstillstånd, och så småningom amerikanskt medborgarskap.Just amnestin för invandrare är en del av Reagans politik som inte kommer på tal särskilt ofta när dagens republikaner hyllar sin husgud.Vid minnesplatsen i San Antonio frågar jag Roberto Marquez om inte hårdare kontroller vid gränsen skulle kunna lösa problemet. Jag får ett långt svar, och en del av det stannar kvar under min resa tillbaka till västkusten.Bygg en mur, säger Roberto, så kommer folk bara dyka upp med en stege.Sven Carlsson, San Franciscosven.carlsson@sverigesradio.se
7/5/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Samhörigheten som uppstår i ett tältläger: Naila Saleem

Utrikeskrönikan 4 juli 2022. Stockholm måndagI går kom jag hem från det jordbävningsdrabbade Afghanistan. Dammet från de många timmarna på skumpiga sandvägar sitter kvar i både sinne och kropp. Sydöstra Afghanistan är majestätiskt vackert med sina okrafärgade berg och aprikosodlingar i dalarna.Naturkatastrofer ger upphov till en alldeles särskild situation där nödhjälp och människor som strömmar till platsen också behöver tas om hand om. En afghansk välgörenhetsorganisation står bakom det basläger som byggts upp i Giyan, det jordbävningsdrabbade området i Paktikaprovinsen, där både FN, regeringen och välgörenhetsorganisationer är samlade. Precis intill har ett tältläger skapats för hjälparbetare, talibaner och journalister.Jag och mina följeslagare, som består av fyra män, får två blå tält. Rätt snabbt börjar det grymtas när talibanerna inser att jag kommer dela det ena tältet med en manlig kollega. Män och kvinnor som inte är gifta med varandra får ju inte ha så nära kontakt. Vi löser det genom att sätta upp våra medhavda tält inne i tältet. Det innebär att vi får ett extra skydd mot ormar och skorpioner som finns i området.Tältet i tältet har också den fördelen att jag kan byta om, tvätta av mig med en våtservett, och vid behov använda min rese-potta. Afghanistan och sanitet är nämligen två ord som kan liknas vid olja och vatten. I den här regionen saknar många hem toalett och traditionen är att göra sina behov ute i det fria. Samma regel gäller för tältlägret. Men att dra ner byxorna inför ett stort antal män, varav många beväpnade, är jag inte bekväm med. Så jag tackar dig som uppfann rese-pottan.Tältet i tältet-lösningen är talibanerna ändå inte helt nöjd med. Då och då sliter de upp tältduken för att se vad som försiggår där bakom. Det kan tyckas lite märkligt när hela idén är att de ska slippa se mig – det har nämligen framförts önskemål om att jag helst ska hålla mig i mitt tält – något som ju är svårt om man som journalist ska intervjua människor.I rättvisans namn måste jag här säga att de som klagar är talibaner lägre ner i hierarkin. Ministrar och höga tjänstemän på plats har en helt annan välkomnande attityd, liksom hjälparbetare och de drabbade jag möter. Gång på gång tackar de för att jag rest enda hit för att berätta om deras öde.Och de som nästan inget har kvar insisterar på att få bjuda på både te och middag, för sådan är seden. Det blir ofta en uppsluppen ordväxling i tre takter innan jag går vinnande ur striden – inte ska jag och mitt följe äta deras mat när de så väl behöver den själva. ”Nästa gång kräver jag att du inte bara stannar på middag utan även bor i vårt gästhus”, säger mannen skrattande. Han har nyss förlorat sitt hem, men tack och lov ingen nära anhörig.En liten pojke som fyllt sin skjortflärp med aprikoser vill att jag ska ta några med mig hem. En åker ner i handväskan.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
7/4/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Världsledarna som landade i en Monty Python-sketch: Joel Wendle, Berlin

Utrikeskrönikan 1 juli 2022. Berlin fredag.När jag på jobbresa i södra Bayern tidigare i veckan inte trodde att det inte kunde bli mer idylliskt i den lilla alpbyn där jag befann mig, så hör jag det – ljudet av de plingande koskällorna.Jag är på cykel tillbaka från mediecentret i Garmisch-Partenkirchen och bevakningen av G7-toppmötet, till mitt hotell i grannbyn en halvmil bort. Och sceneriet går knappt att ta in: de dramatiska bergen mot en klarblå himmel och alpängarna som badar i ett mjukt kvällsljus – allt ackompanjerat av det lugnande ljudet från de betande djurens skällor.Det är förstås ingen slump att G7-toppmötet hölls just här. För G7-ledarna, som representerar sju av världens ekonomiskt ledande industrinationer, innebar årets toppmöte en möjlighet att visa upp enighet och beslutsamhet i en orolig tid. Och då kan förstås en idyllisk miljö tjäna som metafor för stämningsläget mellan ledarna och förstärka bilden av enhet och harmoni.Över hela världen kablades det under flera dagar ut bilder på leende stats- och regeringschefer som avslappnat promenerade på ängarna runt alpslottet där mötet ägde rum, eller stod beslutsamt sida vid sida på presskonferenser i slottsträdgården med de overkligt vackra bayerska alptopparna i bakgrunden.Men utsattes kanske världsledarna för lite väl mycket Bayern under sitt besök? Ja, den diskussionen tog fart i tyska medier, efter det mottagande som G7-ledarna fick på flygplatsen i München. Längs röda mattan, som en välkomstkommitté, stod nämligen en lång rad trachtler uppradade, alltså personer iklädda bayerska folkdräkter, med lederhosen, knälånga strumpor, hängslen och fjäderförsedda hattar.En journalist på bayerska radio- och tv-bolaget Bayerischer Rundfunk, menade att det hela påminde om en Monty Python-sketch och länkade till sketchen "den bayerska restaurangen", där John Cleese driver hejdlöst med bayrarnas förkärlek för traditioner. Jag kan starkt rekommendera att du letar upp den sketchen på nätet om du inte redan har sett den!Till G7-mötet hade årets värd, den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, också bjudit in fem gästländer: Indien, Indonesien, Sydafrika, Senegal och Argentina. Länder som i flera fall har en helt annan syn än väst på de kriser världen står inför – inte minst när det gäller kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland. Olaf Scholz poängterade att det just på grund av de olika synsätten är viktigt att träffas och resonera med varandra.Så även om G7-ledarna nog lyckades visa på en hel del enighet och beslutsamhet under toppmötet, så kunde den bayerska idyllen med sina sagoberg inte ändra på det faktum att mötet också blev en påminnelse om global splittring och kommande svåra utmaningar.Men korna på alpängarna runt Garmisch-Partenkirchen betar lugnt vidare, lyckligt omedvetna om sin roll i iscensättningen av ett världspolitiskt toppmöte.Joel Wendle, för P1-morgon, i Berlin.joel.wendle@sverigesradio.se
7/1/20223 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Mögliga oliver och kackerlackor – men fem stjärnor: Hanna Malmodin, London

Utrikeskrönika torsdag 30 juni. London, torsdag.Vädret är sig likt; sol ena stunden, regn andra. Men inte mycket annat.Det har gått mer än två hela decennier sen jag sist var här. Kortare besök har det ju blivit, men det är länge sen stan var hemma under en lite längre tid. Sedan dess har jag hunnit bli 24 år äldre, men London verkar ha blivit minst 25 år yngre. Det är fräscht, det är piggt och trendigt. Fasaderna är putsade och gatorna sopade. Då, när jag jobbade på det dyra hotellet, kändes inget särskilt fräscht. Det var smutsigt, skräpigt och kackerlackor överallt.Det var ett mysterium att hotellet, en grå koloss med bruna heltäckningsmattor, kunde ha hela fem stjärnor. Men så var det. Fem blanka stolta stjärnor hade det. Trots sura mattor, slitna soffor och träpaneler var den listan över extra vippiga VIP-gäster som checkat in alltid lång.När den innehöll presidenter och prinsar, tv-kändisar och rockstjärnor, var det bara att förbereda sig på en lång kväll i baren. Och på extra mycket skrapande av mögel från martini-oliverna.När jag kliver in på hotellet nu noterar jag att stjärnorna är kvar. Hur det är med oliverna vet jag inte, men det ser fräscht ut. Inte bara hotellet, utan hela den brittiska ekonomin har fått ett lyft – mycket tack vare London. Stan står för runt en fjärdedel av hela landets ekonomi och antalet jobb har ökat med över en miljon sen 90-talet. Många har lockats hit från andra länder, vart fjärde jobb sköttes av en utlänning år 2019.Det var innan pandemin, brexit, och cost of living-krisen. På sistone har ekonomin tvärnitat och priserna rusar. Så vi får se London. Jag hoppas att det inte blir så. Men, när vi ses en längre stund nästa gång kanske vi känns äldre och slitna igen, båda två.Hanna Malmodin, Londonhanna.malmodin@sverigesradio.se
6/30/20222 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Strax efter tio varje kväll dränks festen i vatten: Nina Benner, Helsingfors

Utrikeskrönikan 29 juni 2022. Helsingfors onsdag.Och de som har sagt mig att det här är en underbar sommarstad: de hade inte fel.Här finns ett säreget kvällsljus, mjukt pastellfärgat fast samtidigt med en kylig blå skärpa.Längs gågatan i mina havsnära bostadskvarter regerar måsarna. De har koll på varenda glasstrut i sitt revir och störtdyker för att ta vad de vill ha.På samma gata står en kvinna ibland och säljer klänningar sydda i glada finländska tyger, löst sittande klänningar utan markerad midja. Det är vad folk vill ha, säger hon, efter pandemin.Det är sommar i Helsingfors, och det är en sommar som på ytan andas glädje och liv.I parken utanför mitt sovrumsfönster samlas ungdomar och festar på kvällarna. Men prick klockan 22.08 varje kväll går en bevattningsanläggning igång runt om i parken, en bevattningsanläggning som mer är av modellen brandspruta eller vattenkanon. Strålen är för kortvarig och kraftfull för att göra nån som helst nytta för växtligheten, så jag antar att den faktiskt är till för att dämpa festandet.Det är sommar, och på ytan glädje och liv.Men det finns en mörk underton också, här som på andra håll i Europa. Kriget som Finlands stora grannland för i Ukraina ligger i bakgrunden, även under ljusa sommardagar.Alla jag talar med här har någon relation till tidigare krig. Inte så få har mor- och farföräldrar som fördrivits från Karelen, eller andra, direkta kopplingar till de mörka decennierna under 1900-talet, till Finlands väldigt påtagliga krigserfarenheter. Här finns en mental och ofta praktisk beredskap för att det skulle kunna bli allvar en gång till.Här finns också en mycket stor värnpliktsarmé, sett till befolkningsmängd – 280 000 finländare ingår i reservstyrkan.Och efter helgen är det dags för nästa årskull. På måndag rycker 12 000 unga finländare in – de utgör hälften av årets värnpliktiga unga män. De rycker in, bara några veckor efter studenten.Det är kanske de som festar där utanför ditt sovrumsfönster, påpekade en bekant häromdagen. Det är kanske de som tar till vara på de här få veckorna innan allvaret börjar, ett allvar som nog är djupare än vad det varit för många årskullar som ryckt in före dem.Det är sommar och de skrålar och sjunger i parken utanför min lägenhet.Och jag får lust att gå ut och försöka få fatt i kranen till den där vattenkanonen i parken som stör deras festande, prick klockan 22.08 varje kväll, och vrida av den.Nina Benner, för P1-morgon, i Helsingfors.nina.benner@sverigesradio.se
6/29/20223 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Familjeägda hotell är ett sätt att komma in i samhället: Henrik Dammberg, Stockholm

Utrikeskrönika 28 juni 2022. Stockholm tisdag.Jag har i över ett decennium nu åkt regelbundet på reportageresor till andra länder, främst i Östeuropa, både som frilansjournalist och anställd på Sveriges Radio. Och när man kommer till en ny plats, en ny stad, och ska stanna där i några dagar, då vill man snabbt komma in i samhället, förstå hur folk tycker och tänker och hitta personer att intervjua. För att få till det där är man i inledningsskedet beroende av nyckelpersoner som hjälper dig på traven, hjälper dig vidare.Och då har jag lärt mig att det kan gå lättare om jag väljer en viss boendeform: Jag talar om de små famljeägda hotellen. Ofta består de inte av mer än ett hus eller en trappuppgång. Men där i receptionen sitter alltid någon ur ägarfamiljen - det kan handla om att tre generationer ur samma familj turas om. Lobbyn är ibland nästan lite som deras vardagsrum. De tar sig gärna tid att prata, och har ofta kunskaper och kontakter som är guld värda.Jag har ganska många exempel på den här typen av fruktbara möten på familjehotell. Nu senast när jag var i Thessaloniki i Grekland kunde ägaren där ganska direkt tala om för mig i vilka kvarter som flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern brukar hålla till. Jag var ute efter att göra intervjuer med flyktingar och kunde redan första kvällen söka upp några av dem. Ägaren kunde också hjälpa mig att komma i kontakt med olika folk inom hotellnäringen. För jag gjorde även ett reportage om återstarten för turismen i Grekland efter pandemin.I Bosniens huvudstad Sarajevo har jag flera gånger återkommit till ett litet hotell mitt i stan och en av sönerna i ägarfamiljen, som drömmer om att doktorera i historia, han har hjälpt mig att få tag på experter vid universitetet, när jag haft behov av det. Å pappan han visade mig - utan att jag direkt bett om det - den pistol han har i hemmet för att skydda sin familj, och började ladda den. Jag hade dagen innan berättat att jag var där för att rapportera om de många överflödiga vapen som finns i Bosnien och som ibland säljs vidare till kriminella i Sverige. Hans puffra var just en sådan som blivit över efter kriget i Bosnien på 1990-talet, och skjutvapen i hushållet är ju något som många bosnier fortfarande har, men jag tror inte de visar det för främlingar i första taget. Så det var ett förtroende.Jag måste förstås säga att det finns andra typer av hotell också. Jag har såklart även bott på stora kedjehotell. Och provat den typ av boende där man lånar en lägenhet.Och det finns nackdelar med små familjehotell. Ibland kan sängen vara alldeles för hård, så man får be om att få byta rum. Någon gång har en granne börjat tjuvröka i sitt rum mitt i natten. Sen går frukostarna inte att jämföra med vad man kan få på stora hotell. Man får vara glad om det ens serveras frukost.Och det som erbjuds kanske inte alltid imponerar. En gång när jag bodde på ett sådant ställe i Kosovos huvudstad Prishtina fick jag till frukostkaffe och en stekt brödskiva som låg under ett stort salladsblad. Det var allt.Men eftersom mitt mål är att komma nära det samhälle jag ska skilda som reporter - ja då kan det vara smällar man får ta.Henrik Dammberg, Östeuropakorrespondenthenrik.dammberg@sverigesradio.se
6/28/20223 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Nattsvart sorg i Myanmar: Peder Gustafsson, Yangon

Utrikeskrönika 27 juni 2022. Yangon, måndag.Han tittar mig djupt i ögonen, hans egna svarta fylls av tårar när han berätta om dagarna när han åkte från sjukhus till sjukhus, fabrik till fabrik. ”Jag körde ned till hamnen för det gick ett rykte om att det kom ett fartyg med syrgas, men ingenting, ingenstans fanns det syrgas till oss”.Vi sitter på ett bullrigt te-hus i Myanmars största stad Yangon, min lokala kompis och jag. Han har precis berättat i detalj hur han för ett år sedan förlorade sin mamma och bror i covid. Ingen av dom var till en början dödssjuka. När de fick svårare att andas försöket familjen skaffa syrgas. Men det gick inte eftersom militärjuntan som tog makten i februari förra året kontrollerade all tillverkning och beslagtagit alla gas och vägrade att dela med sig. Allt för att straffa och skrämma befolkningen till underkastelse.Juntans plan lyckades inte. Ett och ett halvt år efter kuppen så är det folkliga motståndet i Myanmar starkt. Det syns inte på samma sätt som tidigare i städerna eftersom militären utan att tveka brutalt griper och ibland skjuter ihjäl de som demonstrerar. Det har gjort att motståndsrörelsen har ändra taktik och inte syns eller hörs. Men den finns där. Dagar innan jag kom till Yangon exploderade minst två sprängladdningar vid militärposteringar i stan och dödade flera i juntans säkerhetsstyrkor. På landsbygden är det en helt annan sak, där pågår regelrätta strider mellan militären och det väpnade civila styrkorna.Många unga har lämnat städerna för att gå med i de olika civila arméer som finns runt om i landet. Dom är långt ifrån välutrustade och situationen är på många håll svår, till och med desperat berättar en 23-årig kille för mig. Han kom tillbaka till Yangon bara dagar innan vi träffas. Han har de senaste nio månaderna tränats av och deltagit i strider med PDF, folkets försvarsarmé. Vi träffades första gången 2019, då var han en hoppfull dataprogrammerare som skrev raplåtar som han hoppades skulle göra honom till stor stjärna. Jag frågade honom om han träffar sin familj när han är i Yangon. Han skakade på huvudet och sa: ”Nej det är för farligt för dom. Jag finns med på juntans lista över efterlysta”. Han berättar: ”En månad efter att jag gick med i PDF kom polisen hem till vår lägenhet. Bara min mamma var hemma och de tog med henne till det ökända Insein fängelset i Yangon. Där förhörde säkerhetsstyrkorna henne i två dagar. Jag vet inte vad dom gjorde med henne, jag vill inte veta. Men vad de än gjorde var det hemskt och fel”. Tidigt på morgonen, dagen efter vi träffades, återvände han till det hemliga lägret i djungeln.Under mina dagar i Yangon träffar jag flera av mina gamla kompisar från den tid jag bodde i stan. När jag frågar första gången så säger de allra flesta att dom mår bra, men sedan kommer sanningen fram. Många mår riktigt dåligt. Det som drabbar mig är den avgrundsdjupa sorg människor känner för att ha förlorat sin framtid.Flera gånger försökte jag få tag på en kvinnlig bekant. Jag vet att hon haft det extra svårt sedan kuppen. När jag till slut får tag på henne svarar hon att hon inte vågar eller orkar ses. Jag vill inte bli påmind om hur bra det var, för nu är det bara nattsvart. Hon avslutar sitt sms med ett svart krossat hjärta.Peder Gustafsson, Sydostasienkorrespondentpeder.gustafsson@sverigesradio.se
6/27/20223 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Krigen klibbar sig fast: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 24 juni 2022. Istanbul, fredag.Det är midsommaraftons morgon.Solen glittrar i Bosporen, på avstånd syns några mörka delfiner leka. De bryter graciöst vattenytan och betraktas av cirklande, skriande måsar. Tarva på fiskar.I dag vill jag vara en sådan där delfin, som leker tillsynes bekymmerslöst i vattnet.Vintern och våren har bestått av krig.Alla dessa människor, förtvivlade, sörjande, utblottade och desperata.Offer för en oprovocerad Rysk invasion i Europa, ett ryskt roffande av land som inte tillhör dom men som de till varje pris ska ha.’Det är så hänsynslöst.Nu har jag landat, funderat, fått det vi sett i Ukraina att liksom sjunka in.De gråtande människospillrorna kryper innanför skinnet på mig. Deras förtvivlan är så bottenlös och jag kan inte hjälpa, ingen kan hjälpa.Som 70-årige Kolja.”Allt är fint” sa han med ironi drypande i rösten när han kom ut från den sönderbombade brädhög som var hans hus. Han grät sedan, floder. Han var en stolt man, stolt och bedrövad, sörjande, på samma gång.Eller mannen som begravt sin hustru i trädgården.Tillverkat ett enkelt träkors som märkte hennes krav.Han var kärv först, ville inte prata. Men sedan kom tårarna där också.Eller det äldre paret vars son, journalisten, förts bort av ryska soldater. Nu svävar de i ovisshet. ”Lever han”, ”Torteras han”, ”Var hålls han fången”.De var rädda att de ska hinna dö innan sonen släpps. Om han fortfarande lever.Jag tänkte skriva om något fint, något vackert. Som kvinnan som planterade blommor vid frontlinjen. ”Också i krig måste det finnas skönhet” sa hon när hon grävde för pioner. Hon sprudlade när hon fick höra att vi var svenskar. ”Mitt barnbarn flydde till Sverige, svenskarna var så snälla mot henne, hon har fått en cykel”..Men det finns inte så mycket fint i krig, kanske viljan att hjälpa, men den har också brister när allt sätts på sin spets och det blir var man för sig själv.Möten från de svårast utsatta smittar av sig, sätter sig som en hinna, eller tagg i själen. Där bor redan minnen från Jemen, Syrien, Irak och andra ställen där människor tvingas lida för att andra inte kan komma överens eller drabbats av plötsligt storhetsvansinne.Nej, nu vill ja ta midsommar- som en delfin i Bosporen. Dyka upp och ner ur vattnet, få kallsupar till jag hostar. Fast lika graciös som Bosporens delfiner kommer jag aldrig att bli, liknar väl mer en valross. Men drömmen om delfinen kommer alltid att vara där, liksom drömmen om fred.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
6/24/20222 minutes, 54 seconds
Episode Artwork

Inte ens Putins Ryssland är för evigt: Johanna Melén, Rysslandskorrespondent

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, torsdag.Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.Det är, i rådande läge, inte enkelt. Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.Där uppe på bron stannade strömmen till.Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.“För det finns ju inget alternativ”, svarade han.“Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se
6/23/20223 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

En plats i den colombianska huvudstaden: Ivan Garcia, Bogotá

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Bogotá, onsdag.Jag vill att ni följer med mig till en plats i den colombianska huvudstaden, att ni blundar och försöker föreställa er den plats där jag för några veckor sen spelade in det ljud ni kan höra om ni lyssnar på denna krönika.Det är tidigt på morgonen, inne i den stora lokalen finns cirka 250 personer.De allra flesta sitter på väl uppradade stolar, många håller blekbruna lappar mellan fingrarna och stirrar in mot mindre tv-skärmar som skruvats fast på gröna pelare över hela lokalen.Jag andas in och lukten av sprit, handsprit, den som vi vant oss att använda de senaste pandemi-åren, når mig.Från den avlånga desken, med 35 luckor kommer uppropen: Maria Gonzalez … Roberto Perez … Ivan Garcia …Jag vaknar till, det är ju mitt namn. Jag tittar lite förvirrat mot tv-skärmen närmast mig, så hör jag mitt namn igen, lucka nr 22. Jag skyndar mig dit.Nu ska vi se, du som blundade, vad är det för plats?Ja, det är en vårdcentral. Jag har aldrig sett en så stor och högljudd vårdcentral som den här i Bogota, och den är inte unik, det är så de ser ut här. Okej, jag kanske överdriver lite, de är alltså primärvård, men de är också specialistvård och labb.De får tusentals besökare varje dag, det är trängsel och köer. De flesta väljer tiderna mellan 6 och 8 på morgonen eller 18 till 21, för att inte få löneavdrag på jobbet.Det är noll personlig integritet, namnen ropas upp. Finns inga med skyddad identitet här i Colombia, tänker jag, och hur gör de som är hörselskadade?Hon som får hjälp vid lucka 21, grannluckan, är här för att undersöka en misstänkt tumör i nacken. Han vid lucka 23 har skadat armen i en olycka för två veckor sen.Vi patienter är så nära varandra att vi hör allt som den andra säger, namn, telefonnummer, e-mejladress, åkomma och yrke.När jag står där och försöker viska mina uppgifter så att inte alla ska få höra varför jag är här, så längtar jag hem till den svenska sjukvården.Här i Colombia är sjukkassorna privata och storleken på avgiften avgör hur mycket hjälp du kan få, ju mer du betalar, desto fler förmåner. Det får också en att längta hem.Själv är jag med i en billig sjukkassa, som de flesta colombianer. Ändå kostar mitt läkarbesök eller provtagning bara 10 kronor, översatt till svensk köpkraft handlar det om ungefär en femtiolapp. Billigt.Men den stora skillnaden är ändå tillgängligheten. Jag ringer på morgonen och får träffa läkare eller labbet redan på eftermiddag. En specialist tar en vecka.Där blandas hemlängtan med en undran – när kommer vi att ha det så här i Sverige?Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se
6/22/20223 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Att ta farväl i rätt tid är en konst: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan 21 juni 2022 Berlin, tisdag.Det där med att ta farväl, i rätt tid och på rätt sätt, det är baske mig en konst. Men bor man här i Tyskland har man åtminstone en rik tradition av diktare, musiker och tänkare att luta sig mot.Nu ska den här krönikan inte tippa över i ”Dagens dikt” men nalkas ett avsked här, då går inte att komma runt Herman Hesse, han med kultboken Stäppvargen och dikten ”Stadier”.Det är svårt att göra den rättvisa i översättning men den mest berömda strofen handlar om magin som bor i varje begynnelse och om hur människan livet igenom måste vara redo för nystart såväl som avsked, så fort man boar in sig hotar förslappning.Inte ens Tysklands förra kansler Angela Merkel kunde låta bli att citera den dikten titt som tätt, och helst vill man ju få till övergången till ett nytt livsavsnitt lite som just hon (fast på en blygsammare skala, förstås).För när hon tillkännagav att hon skulle lämna politiken, då steg inte bara stödet för hennes parti utan också henne personliga popularitetssiffror. Man gillade alltså Angela Merkel mer för att hon skulle sluta.Så mycket jobbigare om reaktionen på ens försvinnande istället skulle bli som för Ericssons förre vd Hans Vestberg. När han fick lämna för några år sedan gjorde börskursen ett rejält språng uppåt på nyheten, vem mår bra av att få svart på vitt att ens framtida frånvaro är värd hundratals miljoner?När det kommer till oss radiokorrespondenter så är vaktombytet förstås annorlunda. Det är beskedligare på alla sätt men framförallt är vi utsända på en i förväg utmätt tid. Att sluta är så att säga redan från början en del av uppdraget.Det kan tyckas beklämmande att nedräkningen börjar i samma sekund som startskottet går men jag blir allt mer övertygad om att det är en välsignelse att i tre år ha vetat att nästa vecka, då är det slut.Jag kommer slippa att likt Angela Merkel till sist själv konstatera att jag blivit en anakronism, och jag behöver inte ständigt spana efter rätt tidpunkt för en sorti.I en intervju nyligen visade Angela Merkel upp sitt nya kontor, och en av få saker hon tagit med sig dit från kanslerhögkvarteret var en staty av Kairos, det rätta tillfällets gud. Han som har ett rejält hårsvall fram men är kal i nacken. Det gäller alltså att greppa honom i luggen vid precis rätt tillfälle, annars slinter man på flinten och tillfället är förbi, för alltid.Hon berättade att hon köpte statyn samma år som hon hade bestämt sig för att lämna kanslerposten 2017, men sedan blev Donald Trump president i USA och Merkel förblev förbundskansler i ytterligare 4 år, så var det med det rätta tillfället.Så kanske ska man istället satsa på att se på fler avsnitt i livet som ett tidsbegränsat korrespondentkontrakt, redan från början se att det i varje nystart finns inte bara en förtrollning, utan också fröet till ett slut och att vi alla kan och ska ersättas och att det är bra så, det är rätt och riktigt.Caroline Salzinger, Berlin
6/21/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Så nära var USA en revolution – om Pence hade lyssnat på Trump: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 20 juni 2022 Washington måndag morgon.I torsdags satt jag och en drös andra journalister på golvet i kongressen eller stod upp, lutade mot marmorväggarna, utanför sal 390 där den tredje dagen av TV-sända vittnesmål i utredningen av 6 januari-attacken pågick. Vi som inte fick plats i salen, satt med våra mobiler och laptops, alla med lurar i öronen och följde det som hände där innanför dörrarna.Den här dagen vittnade nära medarbetare till dåvarande vicepresidenten Mike Pence om hur Donald Trump gång på gång på gång pressade Pence att på egen hand riva upp resultatet av presidentvalet 2020. Det skulle han göra genom att den 6 januari förklara vissa delstaters valresultat som ogiltiga, istället för att enbart ta emot och se till så att elektorsrösterna räknades i den ceremoniella roll vicepresidenten har efter ett presidentval.På morgonen den 6 januari ringde Mike Pence till Donald Trump för att meddela honom att han inte tänkte gå med på det, att det inte finns något stöd i konstitutionen för att en vicepresident ensam skulle kunna avgöra ett val på det sättet. Eller som Pence beskrivit det ännu tydligare senare: ”Det finns ingen mer oamerikansk idé än att ge en enda person makten att välja USA:s president.” Trump ska ha blivit rasande på Pence. Han ska ha kallat honom för svag, kallat honom för p-ordet.Och som Washington Post sammanfattar det: Dagen som för Mike Pence började med att han blev kallad för en pussy av sin chef slutade med att han flydde för sitt liv från en arg mobb som skanderade ”Häng Mike Pence”, och tillsammans med sin familj fick ta skydd i ett parkeringsgarage under kongressen medan en medarbetare citerade bibelverser.Och i fredags, dagen efter att utfrågningen visat att Trumpsupportrarna kom så nära som tolv meter från Mike Pence den 6 januari, stod Donald Trump framför en grupp kristna konservativa på en konferens och gick återigen till angrepp mot Pence, han var inte modig nog att gör det rätta, Mike var rädd, sa Trump och liknande honom vid ett mänskligt löpande band.På plats i kongressen i torsdags reste vi journalister oss då och då från våra platser när olika kongressledamöter kom ut genom dörrarna till hörsalen. Vänsterdemokraten Ayanna Pressley beskrev hur utfrågningen väckte minnena till liv från 6 januari, dagen då och hon och hennes kollegor, precis som Mike Pence flydde, rädda för sina liv.Republikanerna bojkottar utfrågningarna och menar att de inte visar vittnen som skulle kunna ge en annan bild av Donald Trumps agerande, och att de är ett sätt för demokraterna att avleda det amerikanska folket från Biden-administrationens misslyckanden. Och det är förstås så att demokraterna hoppas att de TV-sända förhören där de målar ut Trumps agerande som ett försök till statskupp, ska gynna dem i valet i höst.Men det var inte en demokrat som under utfrågningen kom med den kanske skarpaste varningen om vad som kunde ha hänt om Mike Pence hade lyssnat på Trump, utan en republikan och en av de främsta konservativa juristerna i landet, tidigare domaren Michael Luttig, som sa att det hade kastat USA in i en revolution och en konstitutionell kris.Cecilia Khavar i Washington
6/20/20223 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Om identiteten som riskerar smälta bort: Samuel Larsson, Nuuk

Utrikeskrönikan 17 juni 2022 Nuuk, fredagNere i den gamla kolonihamnen här i Grönlands huvudstad ligger det ett par rejäla isblock och skvalpar mot kajkanten. Stora som husvagnar och vit-turkos-mörkblå i färgen. Junisolen värmer och isen smälter på ytan. Luft som stängdes in i små bubblor där i isen för tio tusen år sedan frigörs igen. I havet utanför hamnen passerar tio-femton ännu större isberg. Tysta och oändligt långsamt. Det är magnifikt att se, trots att det bara är smulor av de miljarder ton is som varje år bryter sig loss och flyter längs Grönlands kust och vidare ut i Atlanten.Men att det ligger flera tusen år gammal is nere i hamnen är det ingen mer än jag som höjer på ögonbrynen åt här i Nuuk. För människor här i Arktis lever med isen. Det är det isen som alltid har bestämt förutsättningarna. Ekonomiskt, kulturellt och bokstavligen lever grönlänningarna i isens skugga. Så när den arktiska isen nu smälter så är det kanske inte så konstigt att själva fundamenten rubbas. Missförstå inte, det här är långsamma processer. Arktis är fortfarande kallt, det kommer fortsätta vara kallt länge till. Men något stort är otvivelaktigt på väg att hända. Och det påverkar allt. Ekosystemen, ekonomin - och såklart den säkerhetspolitiska karta som nu snabbt ritas om här uppe runt nordpolen. Vi kommer alla att behöva prata mer om Arktis de kommande decennierna. Men när jag står där och gapar över isklumparna i hamnen vandrar tankarna istället till kulturen. Till ursprungsfolket inuiterna och den identitet och historia som är så tätt knuten till isen. Självklart är det helt oundvikligt att samhällen och kulturer förändras - så har det alltid varit. Men grönlänningarna är ett litet folk. Det krävs inte så stora förändringar för att ingen längre ska minnas de gemensamma berättelserna, de traditionella teknikerna och de gamla sångerna. För att den identitet som skapades i is också ska smälta bort som is. Det här har såklart inte bara med ett förändrat klimat att göra. Hundratals år av dansk kolonialpolitik bidrar. Skandalerna om hur danska staten med tvång försökt begränsa inuiternas reproduktion och radera ut deras kultur duggar just nu tätt. Den senaste veckan har jag hört vittnesmål här i Nuuk som fått blodet att isa.Men jag har också mött motsatsen. Som den grönländska bluesartisten Varna Marianne Nielsen, till exempel, som en dag insåg vad som höll på att gå förlorat, satte sig ner och lärde sig sin förfäders sånger och trumrytmer. Och som gjort till sin livsuppgift att främja en inuitisk identitet med huvudet i samtiden, men med båda fötterna på isen.Samuel Larsson, Nuuk i Grönlandsamuel.larsson@sverigesradio.se
6/17/20223 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Fysikerns idé – mössor istället för Putins gas: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 16 juni 2022. Paris, torsdag.När det är krig får man dra åt svångremmen och sluta festa. “Stop partying!” sa FN:s miljöchef, Inger Andersen med eftertryck i min bandare.Hon, som vuxit upp i Danmark efter andra världskriget, minns hur det var, säger hon. Man fick snåla med både det ena och det andra. Varför skulle inte vi kunna göra detsamma? undrar hon.Hon är inte ensam om att uppmana till sparsamhet just nu. Chefen för internationella energiorganet IEA, Faith Birol, varnade nyligen för att Europa kan gå mot en svår vinter med energibrist på grund av Rysslands krig i Ukraina. Enligt Birol är det helt nödvändigt att sätta igång och spara energi för att minska hushållens höga räkningar, stoppa beroendet av Ryssland och andra oljeländer och snabbt sänka koldioxidutsläppen, som driver klimatkrisen.IEA kom redan under krigets första veckor med förslag på vad som kunde göras: att sänka hastigheten på motorvägar med minst 10 km/h, införa bilfria söndagar i Europas städer, sänka priset på kollektivtrafik, och sänka inomhustemperaturen i offentliga byggnader till exempel. Att sänka temperaturen hemma är ju dessutom något som privatpersoner kan göra omedelbart.Enligt IEA:s beräkningar skulle en grad lägre temperatur kunna minska Europas import av gas med 10 miljarder kubikmeter per år, vilket motsvarar drygt 6 procent av den årliga importen från Ryssland. Kanske inte en så stor uppoffring, om vi betänker att medeltemperaturen inomhus i Europa är 22 grader.Skulle det ändå kännas kyligt hade en annan energiexpert jag träffade häromveckan en idé. Precis som Finlands sak en gång var vår under vinterkriget 1939, då svenska kvinnor stickade tusentals sockar och vantar till soldaterna vid fronten kanske det vore dags att ta fram stickorna igen? Amory Lovins, världsledande expert på energieffektivisering plirade plötsligt med ögonen mot slutet av vår intervju.– Med små mössor att ha på sig inomhus kan man sänka temperaturen ganska mycket utan att frysa, sa han. Mössorna kan vara gula och blå, som Ukrainas färger. Ja förresten, som Sveriges färger också ju, sa han. Såklart! Kampanjen måste ju starta här! Gula och blå små mössor som ett tecken på att vi sänker temperaturen ett snäpp i solidaritet med Ukraina i vinter, sa energiexperten.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
6/16/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Putin, tsar Peter och en jämförelse som haltar: Johanna Melén, Goris, Armenien

Utrikeskrönika 15 juni 2022. Goris, Armenien, onsdag.Drygt 30 år efter Sovjetunionens sönderfall fortsätter gränserna att flyttas i den postsovjetiska världen. Här, i sydöstra Armenien, har Azerbajdzjan kommit närmare efter kriget, det sex veckor korta, eller långa, hösten 2020.Ett rättmätigt återtagande av territorium som tillhör oss, om du frågar i Azerbajdzjan. En orättfärdig ockupation av vårt historiska land, om du frågar i Armenien. I en annan del av det som en gång var Sovjetunionen, i Ukraina, pågår gränsförskjutningen för fullt. Vi återtar bara det som rättmätigt tillhör oss, är Rysslands president Putins senaste förklaring till det som sker. Först, när invasionen inleddes, var motivet att Ukraina skulle "avnazifieras". En förklaringsmodell obegriplig för många. Därefter sades det att krigets huvudsakliga syfte var att "befria" Donbass, i östra Ukraina. Nu, säger Putin, handlar allt om att återta det som historiskt sett tillhör Ryssland, precis som tsar Peter den store en gång i tiden gjorde. Men, säger kritiskt inställda ryssar, jämförelsen med tsaren haltar. Peter den store grundade Sankt Petersburg och öppnade, som det heter, fönstret mot Europa. Vladimir Putin stänger istället alla fönster och dörrar. En ny järnridå reser sig bakom vilken all form av utveckling stannar av. Tsar Peter den store flyttade gränser hej vilt. Men det gjorde alla på den tiden. Nu gör man inte det längre. Häromdagen firades Rysslands dag. Den 12 juni för 32 år sedan utropade Boris Jeltsin den ryska sovjetrepublikens självständighet. Sovjetunionen var på väg att begravas. En ny era föddes som skulle bli friare och mer demokratisk. Jeltsin var otymplig redan i livet och kanske vänder han sig inte direkt i graven nu. Men vad han skulle tycka om det som pågår, under ledning av hans efterträdare, är inte svårt att gissa. Jeltsin trodde på Putin som rätt person att föra arvet av demokratisering och västorientering vidare. Det var det många som gjorde. Men snart in i det nya presidentskapet väcktes tvivel. Ett tidigt och mycket symboliskt beslut var att återinföra den gamla, sovjetiska nationalhymnen, om än med ny text. Jeltsin var mycket kritisk. Det osade, menade han, sovjetnostalgi och bakåtsträvande till en tid för länge sedan utgången. Lika förlegat som att i dagens Europa försöka flytta gränser genom krig. Johanna Melén, Goris, Armenienjohanna.melen@sverigesradio.se
6/15/20223 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Masskjutningen på gayklubben blir tv-drama: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 14 juni 2022. San Francisco, tisdag.I helgen var det sex år sedan masskjutningen på gayklubben Pulse i Orlando i Florida. Den 12 juni, 2016 dödades 49 personer och ytterligare 53 skadades inne på nattklubben. Det är den näst dödligaste masskjutningen i USA genom tiderna. Och årsdagen kändes förstås, om möjligt, ännu mer angelägen efter de senaste stora masskjutningarna i USA - dåden i Uvalde i Texas och Buffalo i delstaten New York. På årsdagen offentliggjorde också en grupp senatorer i kongressen ett förslag till ramverk för att minska vapenvåldet i USA - men det är ett förslag som redan fått kritik för att det är alltför tandlöst.På platsen där Pulse låg i Orlando finns idag en provisorisk minnesplats. Den stora skylten utanför klubben står kvar som ett landmärke. Intill den finns bland annat en fotovägg med bilder från manifestationer i Orlando som hölls efter skjutningen. Men här finns också en lägre vägg där familjer och sörjande kan sätta upp bilder på de dödade, de som kallas för de 49 änglarna. På sikt finns det planer på att hedra tragedins offer med ett större, nybyggt minnesmärke.Historien om skjutningen på Pulse har nu också vävts in i en tv-serie som hade premiär i förra veckan här i USA. En ny version av bögklassikern Queer as folk som utspelas i New Orleans, och där seriens skapare skrivit in en masskjutning på en gayklubb redan i första avsnittet. Temat för säsongen ska vara hur en community reser sig efter en tragedi, och under arbetet med serien har man samarbetat med överlevare från Pulse.Det här är för övrigt den tredje upplagan av tv-serien Queer as folk. Eller Queer as fuck, som var seriens ursprungliga namn - men som ansågs för grovt när den första inkarnationen av serien producerades i Storbritannien 1999. Den brittiska serien bestod av totalt tio avsnitt. När det sedan gjordes en amerikansk version 2000 flyttades handlingen från Manchester till Pittsburgh och historien svällde - serien pågick i fem säsonger och 84 avsnitt. Och även här skrevs det in ett attentat mot en bögklubb- fast 2005 i form av ett bombdåd.Mycket har förändrats när det nu är dags för 20-talsversionen av Queer as Folk. Den nästan helt igenom vita bögvärlden i de två föregångarna har uppdaterats till en mer inkluderande verklighet, både när det gäller etnicitet och könsuttryck. Men precis som sina föregångare anstränger man sig verkligen för att vara sexuellt frispråkiga. Ibland så mycket att det känns just lite ansträngt.Men det är mest ändå en känsla av sorg som dröjer kvar efter första avsnittet. Över att seriens huvudintrig om en masskjutning känns plågsamt högaktuell. Och som en del av en större amerikansk tragedi.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
6/14/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

En beundrarkrönika till alla lärare: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 13 juni 2022. Stockholm måndag.Skolavslutningstider – och det är dags för ett särskilt gäng att få ett välbehövligt sommarlov, efter en termin av intensivt arbete. Av läxor och läxförhör, intriger och repetitioner, av mindre och mer jobbiga föräldrar.Jag tänker förstås på alla lärare. En kår vars betydelse är svår att överskatta. För alla som har gått i skolan, eller som nu har barn eller barnbarn som vistas i ett klassrum en stor del av sin vakna tid, är lärarna några av de viktigaste vuxna i våra liv.När mitt äldsta barn började skolan väcktes min beundran för lågstadielärare. Jag minns ett särskilt tillfälle då jag skulle följa med på ett studiebesök på en brandstation. Barnen sprang åt alla håll på skolgården, och vi skulle med en buss om några minuter. Jag stod och tänkte ”det här går aldrig”, och bevittnade sen hur läraren utan att ens höja rösten, fick samtliga barn att ställa sig i ett led och börja gå mot busshållplatsen. Hon hade en självklar positiv auktoritet. Jag, som haft problem att få två barn att gå åt önskat håll samtidigt, fann inte orden. Det gjorde dock en annan mamma, som hade sin dotter i nästa klass hos samma lärare. ”Hon är som en fe”, sa hon med beundran i rösten, och jag kunde bara hålla med.Jag tror att lärares förmåga att få varje elev att känna sig sedd kan ha avgörande betydelse för barns framtid och vägval. Jag har själv haft turen att möta sådana lärare. Som pumpar in så mycket självförtroende att en andraklassare med pretentioner skickar in små handskrivna alster till riktiga bokförlag. Och jag trodde länge att just jag var lite speciell för min mellanstadielärare. Ända tills jag pratade med några kompisar som gått i samma klass, och det visade sig att även de trodde att just de hade varit lite speciella. Det måste väl vara det bästa eftermälet för en lärare, att ha fått varje elev att känna sig extra sedd.Nej visst, varken jag eller någon annan har väl gått genom skolåren med enbart sagoväsen omkring oss. Men de så att säga motsatta erfarenheterna understryker bara faktumet att lärares betydelse kan vara väldigt, väldigt stor.När föräldrar runt om i landet nu skramlar och försöker hitta på bra presenter, är det våra samlade taffliga försök att formulera ett tack. Ett tack som inte alls ryms i de blombuketter, kaffe, böcker och choklad som överräcks av terminens ofrivilliga klassförälder.Ända sen mina barn gick i förskolan har jag känt vanmakt vid terminssluten. För hur kan man förmedla tacksamheten och uppskattningen till de som tagit hand om ens barn, sett dem och engagerat sig i deras väl och ve? Jag tycker inget har känts helt rätt, varken barnteckningar eller ostbrickor. Så här är bara ännu ett försök. En krönika tillägnad alla kämpande lärare, med önskan om ett härligt sommarlov.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
6/13/20223 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Envägskommunikation i pandemins tid: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 10 juni 2022. Peking, fredagSom boende i Kina är jag van vid att myndigheterna gör sig påminda i min telefon då och då.Sms skickas regelbundet ut med samhällsinformation eller för att varna för telefonbedragare.Och av någon anledning får jag ibland textmeddelanden från propagandamyndigheten om exemplariska kommunistpartimedlemmar som lyfts fram som förebilder som alla bör lära sig utav.Hursomhelst. När Peking under maj skruvat åt pandemirestriktionerna, har trafiken i min telefon ökat markant.Till en början var det främst raka uppmaningar att gå och testa sig för covid-19.Men framåt slutet av maj blev meddelandena mer utförliga och kreativa.Nedan, kära lyssnare, följer ett urval.SMSOnsdag 25 maj.”Här följer en vänlig påminnelse. Arbetet med att kontrollera pandemin har inga åskådare, alla har ett eget ansvar. Undvik inte PCR-testerna, försök inte dölja din resehistorik, jobba hemifrån, minska gångerna du går ut. Tack för din förståelse, ditt stöd och efterlevnad.”SMSFredag 27 maj.”Nollställningens gryning ligger ännu framför oss, och vi måste fortfarande arbeta tillsammans. Den slutgiltiga segern finns i uthållighet och ansträngning.”Här kanske jag också bör säga att ”nollställning” här syftar till att nå noll fall av covid.Hursomhelst, meddelandet fortsätter med att kritisera vissa arbetsplatser för bristande pandemikontroller vilket lett till kluster av covidsmitta och avslutas sedan med ytterligare en uppmaning: ”Pandemiläget har överlag blivit bättre, men vi får inte sänka garden, alla delar av samhället måste hålla fast vid varje försvarslinje.”SMSLördag 4 juni.Bli inte irriterad när du scannar din hälsokod och mäter temperaturen, det handlar om säkerhet, så gör det till en vana. Det finns fortfarande en spridningsrisk, så vänligen fortsätt scanna och mät temperaturen i ditt bostadsområde, eller när du går till arbetsplatsen, köpcentret, restaurangen eller andra offentliga platser.Hälsokoder, undrar ni. Här kanske ytterligare en fotnot krävs.Hälsokoder, ja det är en typ av smittspårningsapp som i princip är obligatorisk i Kina och som du använder för att registrera dig när du rör dig i samhället, och som dessutom också innehåller din provtagnings- och vaccineringshistorik.Ja, så ser en del av vardagen ut i Peking där de faktiska restriktionerna nu börjat lätta efter drygt en månad.Men kontrollerna, de består och tycks bara bli mer omfattande ju längre pandemin pågår.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
6/10/20223 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Le tchip? Sawasawa! Richard Myrenberg Pretoria

Utrikeskrönikan 9 juni 2022 Pretoria, torsdag. Jag har sett en del inlägg på sociala medier kring svenska ord och uttryck och hur det kan förklaras för utlänningar, och då kanske framförallt det mångtydiga: ”nä!” Nähä, nä, som alla har olika betydelser beroende på betoning och sammanhang. Men det är inte bara svenskan som har det här, naturligtvis. Snärtiga ord och ljud för att uttrycka nåt på ett effektivt sätt. Jag använde länge tex ”opa!”, istället för ”oj”, när jag var nära att spilla ut kaffekoppen eller när nån fotgängare klev ut i trafiken – opa! Opa är grekiska och används bland annat vid de här kända krossa-tallrikar-vid-bröllop-tillfällena, men är också som ett ord för ”hoppsan!”. Varför jag kom att använda det – jag vet inte, det bara blev så. Men det håller nu på att ersättas av mer sydafrikanska uttryck. Ett ljud eller ord, jag vet inte riktigt vad det är, som går över alla etniska och språkliga gränser här är – ”shoo”. Shoo, med lättat ljud – bra där!, shoo, med suck – ”det var jobbigt”, shoo, med tvekan, ”jag vet inte”. Variationer och betydelser lika många, om inte fler, än det svenska ”nä”. ”Eish” – rackarns! är ett annat bra ord, men ursprung från xhosa eller zulu, lite oklart där faktiskt. Det gick inte riktigt som jag tänkt, eish. Men kan också användas när man är överraskad, eller ser fram emot nåt! Eish! Sen har vi ”shap-shap” – som betyder allt från – ”ok!”, ”vi ses”, ”ha det bra” till ”hejdå”. Ett annat väldigt sydafrikanskt uttryck är ”now now” – som inte betyder det man kanske tror ”nu omedelbart”, utan mer ”inom en snar framtid”. ”Vi går till stranden now now”, men först ska vi hämta badgrejerna och handla lite. Ungefär så. Ett annat bra ord jag använt i många år är – sawa! – vanligast i Östafrika från swahilin som betyder ungefär: ”ok!” Sawa sawa! ”Bra!”, ”Vi kör på det!” Funkar i nästan alla lägen. Som spanskan ”vale!”I samma regioner men också åt de mer centrala, västra och fransktalande delarna av Afrika har vi annars det fyndiga uttryckets Rolls Royce – ”le tchip”, något som kräver en hel del träning innan det kan användas till perfektion. Jag jobbar ibland på mina klickljud X! men le tchip” – nä, där går jag bet, så jag får ta hjälp av fransk-ivorianska komikern Claudia Tagbo:Ett långsamt släpande, släppande tungljud – som betyder nåt avvisande, att nåt är dåligt. Ett ogillande. Eller att någon är dum i huvudet. Det kan vara subtilt, eller ett extremt tydligt dissande av nån helt enkelt. Jag minns marknadskvinnorna i Goma i östra Kongo som kunde dra ut på ljudet i långa 10 sekunder, ingen tvekan om vad de tyckte där om mina försök att pruta, men de är ju också proffs.Så, hej då svenska ”nä”, hej till ”le tchip”, ”shoo” och ”eish!”Sawa sawa!Richard Myrenberg, Pretoria
6/9/20223 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Tandläkaren i Kabul: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan 8 juni 2022 Stockholm onsdag, Det här med kropp och knopp är inte alltid så enkelt när man är ute och reser på jobbets vägnar. För några veckor sedan var jag i Afghanistan och då hände det som man inte vill råka ut för – tandvärk. Det hela började med en bit sockerkaka. Mjuk var den, torr och rätt smaklös. Den och en liten påse chips utgjorde dagens lunch (pinsamt att medge) men det var en sådan där galen dag där de sista intervjuerna skulle hinnas med innan flyget till Kabul skulle gå.Halvvägs in i kakan krasade det till i visdomstanden. Det gjorde ont och kändes obehagligt. Först trodde jag att en flisa gått av, men nej tanden var intakt. Varför kändes det då så konstigt? Jag hade ju nyligen kollat tänderna och allt såg bra ut. Väl på planet upptogs tankarna istället av passageraren som klev på sist – Anas Haqqani. Han är en av ledarna i Haqqaninätverket som är en viktig gren inom talibanrörelsen. Hans närvaro väckte uppståndelse och ett selfie-behov hos mina medpassagerare. Senare på kvällen, och framför allt dagen därpå, blev tandens existens alltmer kännbar. Att gå till tandläkaren i Kabul kändes dock inte så lockande. Jag skulle ju trots allt hem snart så kanske kunde det vänta. Men det är ju inte så lätt att få tid inom vården här hemma heller, så hur det nu var hamnade jag på en tandläkarmottagning i Kabul. ”Döm inte stället efter kvarteret vi befinner oss i”, sa min följeslagare. ”Hela min familj och även utländska vänner går hit” försäkrade han.Det var rent och fint i lokalen och tandläkaren var mycket trevlig. Efter en snabb titt in i munhålan misstänkte han karies i visdomstanden men ville dubbelkolla med en röntgenbild. Utrustningen var densamma som på folktandvården med skillnaden att man inte skulle bita ihop om röntgenbrickan – vilket jag tyvärr gjorde ändå. Det gjorde ont i tandläkarens fingrar som höll utrustningen på plats i munnen. Bilderna visade mycket riktigt att misstanken stämde: ett hål i tanden. ”Den sitter så att det är omöjligt att laga så nu drar vi ut den”, sa tandläkaren glatt.Det gör vi inte sa jag och skyllde på att jag behövde kunna prata in ett reportage senare på kvällen. Det godtogs, ”men ta åtminstone paracetamol och antibiotika” sa tandläkaren och vägrade sedan ta betalt för undersökningen. ”Du är gäst i mitt land” sa han när jag protesterade och påtalade att han använt både tid och dyrbart material. Nog sjuttsingen skulle han ha betalt?! Han gav sig inte, den afghanska gästfriheten är ju känd för att vara i en alldeles egen kategori. Det stämmer kan jag intyga efter mina möten med afghaner.Tanden då? Jo jag hade tur och fick en tid när jag kom hem, nya röntgenbilder gav samma diagnos som i Kabul. Visdomstanden måste bort. Den finns inte längre. Hålet i plånboken är däremot garanterat större än den varit efter ett betalt ingrepp i Kabul.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se
6/8/20223 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Jag slipper fira midsommar med statsministern: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 7 juni 2022. Bryssel tisdag,Igår var det ju Sveriges nationaldag.För min del spenderade jag dagen med att knåpa ihop den här krönikan och läsa på om europeiska minimilöner som EU slutförhandlar just nu.Det blir sällan så mycket till firande av svenska högtider här i Bryssel. Och likadant lär det dessvärre bli om några veckor, på midsommar.EU har i stort sett alltid toppmöte på midsommarafton. Vilket gör att det är svårt att fira, i alla fall på rätt dag.För några år sedan gjorde jag ett tappert försök.  En innovativ fotograf som jag jobbade med då byggde ihop en midsommarstång av stativ, mickhållare och sladdar, som vi kunde dansa kring i det stora pressrummet i väntan på att statsministern skulle komma ut och prata efter mötet.Festligare än så har det inte blivit. Och vi svenskar i Bryssel brukar istället få fira mer traditionellt på lördagen.Men nästa år kan det bli annorlunda.Vid årsskiftet, januari 2023, tar nämligen Sverige över EU:s roterande ordförandeskap. Det är svenska regeringen som då sätter agendan och bestämmer när det ska vara möten.Jag fick den preliminära kalendern av EU-minister Hans Dahlgren förra veckan i samband med att han la fram Sveriges övergripande prioriteringar för ordförandeskapet.Jag vände direkt på pappret och ögnade snabbt igenom mötena i juni.Inget toppmöte på midsommar. Det skjuts fram till veckan därpå. För första gången på många år kommer alltså Sveriges statsminister inte tillbringa en av våra största högtider i Europabyggnaden i Bryssel. Och vi journalister behöver inte häcka i ett stort pressrum för att vänta på att statsministern ska komma ut och säga något, som om vi ska vara helt ärliga, få svenskar är intresserade av att höra just den dagen.Jag fick som sagt den här agendan av EU-minister Hans Dahlgren. Han brukar också vara med på midsommartoppmötena i egenskap av statsministerns högra hand.Just EU-ministern, vem det nu blir efter valet i höst, lär med allra största sannolikhet kunna fira midsommar i Sverige nästa år. Regeringen har nämligen inte bara sett till att det inte är något toppmöte på midsommarafton utan man har också petat in ett informellt möte med EU-ministrarna i Sverige, dagen innan.Liksom för att verkligen se till att det blir midsommarfirande på hemmaplan.Eller vad säger EU-ministern själv:Var det planerat?Det var planerat…., (host)….det här är ett stort pussel som skal läggas med alla andra möten också det var nog mer en slump.Slump eller inte. När vi journalister sitter där i pressrummet och väntar på statsministern om några veckor medan större delen av befolkningen är ute och dansar kring stången, sjunger, äter sill och drick snaps, då kan vi ändå göra med förhoppningen att vi nästa år också ska få vara med och fira.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
6/7/20222 minutes, 58 seconds
Episode Artwork

Mango sticky rice blev storpolitik: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 3 juni 2022. Bangkok fredag.Mmmm. Mango Sticky rice alltså den berömda thailändska efterrätten med färsk mango, klibbigt ris och kokosmjölk det är bland det godaste jag vet. Sötman från mangon som möter det klibbiga riset och kokosmjölken får mig att vilja ha mer, mer, mer. Vad jag inte såg komma var att efterrätten nu har blivit näst intill storpolitik i Thailand. Inte nog med att de flesta länder i Sydostasien anser att just dom odlar världens bästa mango så har Thailands premiärminister nu funderingar på att registrera rätten som ett av UNESCO:s kulturella världsarv. Premiärministern tar gärna åt sig äran över att marknadsföra efterrätten som en del i Thailands så kallade mjuka kraft. Thailands mjuka kraft är något som premiärministern har fått för sig att han har varit med och skapat. Den mjuka kraften består bland annat av film, mode, festivaler, musik, sport och mat. Alltså det mesta i livet.Anledningen till att premiärministern just nu har tagit Mango Sticky Rice till sitt hjärta är att för en tid sedan uppträdde en av Thailands populäraste rapartister "Milli" på en av världens största musikfestivaler. Millis framträdande var inte bara en stor händelse för att hon är den första thailändska artist att uppträda på festivalen Coachella utan för att hon också åt sticky rice på scenen under sin show.(Låten: Mango Sticky Rice med artisten Milli)Under låten Sticky Rice rappade, sjöng och dansa Milli och avslutade med att äta efterrätten samtidigt som hon kritiserade den thailändska regeringen för korruption, dubbelmoral och en rad andra saker. Något som inte skulle kunna göra ostraffat hemma i Thailand. Uppträdandet skapade stora rubriker bland thailändare runt om i världen. Men det är premiärministern tar åt sig äran utan att nämna Milli vid namn.I ett uttalande från premiärministerns kontor så anses artisten, alltså Milli, vara en av de unga thailändska konstnärerna som hjälper till att främja Thailands mjuka kraft så resten av världen får se vad landet har att erbjuda. Helt i linje med premiärministerns och regeringens policy.Men det finns ett problem. Milli är en av de artister som premiärministern har anmält till åklagare för att hon offentligt ska ha kränkt och talat illa om honom och administrations hantering av covid-19-pandemin.Premiärministerns uttalande och självpåtagna marknadsföring av efterrätten och Thailand mjuka kraft har nu slagit tillbaka mot honom. På sociala medier ställer Millis fans, och andra i förtäckta ordalag för att själva inte hamna i onåd, frågan hur kan man ena dagen vilja kasta någon i fängelse och den andra hylla samma person.Anhängare till premiärministern kritiserar den unga rapparen eftersom hon "olämpligt" åt mat på en scen och så borde hon ha rappat om Thailands kultur istället för att kritisera regeringen.Det här är bara ett exempel av många hur den här typen av beteende har blivit näst intill rutin i det thailändska samhället. Klyftan mellan olika grupperingar ökar och dom verkar inte vilja mötas. Men kanske om dom satte sig ned och delade på en Mango Sticky Rice så skulle dom kunna förstå varandra. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
6/3/20223 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

”WAG wars” – fotbollsfruarnas rättegångssåpa: Stephanie Zakrisson, London

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. London, torsdag.Vad får man om man slår ihop tidigt tvåtusentalsnostalgi, nationalklenoden fotboll, kändisar, sociala medier – och en rättegång?Jo, ett drama som här fått smeknamnet ”WAG wars”.WAG – akronymen ”wife and girlfriend” syftar alltså på fruar och flickvänner till Englands fotbollslandslagsspelare.Jag flyttade till Storbritannien första gången 2008 – mitt under WAG-erans glansdagar. När skvallerpressen inte kunde få nog av dem: Victoria Beckham, Cheryl Cole, Coleen Rooney och de andra. De satt längst fram på matcherna, solbrända, med löshår och stora pilotsolglasögon. Så stor var uppmärksamheten kring dem, att de efter fotbolls-VM 2006 anklagades för att ha stulit rampljuset från fotbollsspelarna och ombads ha låg profil i fortsättningen.Två av dem befinner sig nu mitt i den brittiska pressens favoritdrama. På ena sidan står Coleen Rooney och på den andra en av hennes tidigare WAG-väninnor, Rebekah Vardy. De är alltså gifta med före detta landslagsspelarna Wayne Rooney och Jamie Vardy.Bråket mellan Rooney och Vardy började med ett inlägg på Twitter. Coleen Rooney skrev att hon under lång tid misstänkt att någon hade sålt information om hennes privatliv till den brittiska pressen.Så hon hade gillrat en fälla. Coleen lade upp flera falska stories på sitt privata Instagramkonto för att se om de skulle läcka ut. En handlade om att hon skulle vara med i brittiska motsvarigheten till Let’s Dance, en annan om en översvämning i parets nya hus.Och, som hon misstänkte, hamnade det i skvallerpressen.Samtidigt hade Coleen Rooney begränsat sin Instagram så att bara ett konto kunde se hennes inlägg.Och det kontot, skrev Rooney, tillhörde…. Rebekah Vardy.Tillvägagångssättet gav snabbt Rooney smeknamnet ”WAG-atha Christie” – efter detektivromanernas drottning.Rebekah Vardy tillbakavisade anklagelserna helt. Hon sade att hon önskade att Rooney kommit till henne med sina misstankar så hade hon kunnat ändra sitt lösenord – kanske var det någon annan som haft tillgång till kontot? Vardy stämde Rooney för förtal, och de senaste veckorna har en brittisk rättssal stått värd för årets dokusåpa, som beräknats kosta flera miljoner pund.Alla dramatiska ingredienser finns med: Ett vittne som blivit beordrad att dela med sig av sina sms med Vardy tappade plötsligt sin telefon i Nordsjön. Fotbollsmakarna har fått vittna, de tidigare lagkamraterna nickade bara kort till varandra. Pressen har poängbedömt kvinnornas kläder i rätten, listat vad designerkappor och solglasögon kostar eller kallat Rooney för folklig när hon dykt upp i samma outfit två gånger.Hur dramat slutar är nu upp till rätten – men en sak är säker – Coleen Rooney och Rebekah Vardy lär inte sitta bredvid varandra på någon matchläktare igen.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
6/2/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande: Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kiev

Utrikeskrönikan 1 juni 2022. Kyiv, onsdag. Musiken sprakar från bilhögtalaren, mannen ser glad ut bakom ratten, sjunger med i den ukrainska folksången, Ти ж мене підманула (Ty zh mene pidmanula), du har ju lurat mig. Bilen går på tomgång. Han är i alla fall inte sist i den kilometerlånga bilkön till bensinstationen. Och det är kanske i sig värt att fira, att det finns en mack som funkar, trots bränslebristen, att han har en bil, att sommaren har kommit till Kiev – trots kriget. För drygt en månad sedan, när vi var här sist vilade tunga moln över den ukrainska huvudstaden. Vårsnön förblev orörd på de tomma gatorna, kort efter att ryska styrkor hade lämnat. Och efter sig förstörda hus, skräck och sorg i närförorterna Irpin, Butja, Borodjanka.Kvar står utbrunna skal av det som för bara månader sedan var någons hem. Där folk firade födelsedagar, planerade bröllop, levde sina vardagsliv. Nu förstörda skal. Hur går man vidare? Går det ens, frågade vi och många andra då. Men människor är väl sådana, vi vänjer oss på något märkligt sätt, sa en kvinna till oss vid en tappkran i Mykolaiv, en frontstad med sönderbombade vattenledningar. För vad annars göra? Sörja? Nej, det orkar jag inte, sa hon innan hon gick sin väg. Nu är kastanjeträdens blad gröna, blommar här i Kiev. Utan skuld. Krig är sorg och förödelse men när den första chocken lagt sig – också vardag. Unga skålar på en uteservering, par promenerar längs huvudgatan Khreschatyk, håller varandra i handen, skrattar. En dörr till ett konstgalleri står på vid gavel. Det är fullt i lokalen, människor svettas i trängseln, spiller bubbel från billiga plastglas. Vernissage med satiriska verk om kriget. Men en konstutställning, nu? Varför förvånad? Frågade utställningskuratorn. “Ja, det är krig och det ukrainska folket lider men vi måste fortsätta försöka vara mänskliga, inte låta det tas ifrån oss, inte låta dem förvandla oss till tanklösa varelser som bara försöker överleva som om livet är ingenting värt”Även i de mörkaste stunderna måste så vara. Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande, sa Hasse Alfredson på Tage Danielsons begravning, sin allra bästa väns. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände… All den här sorgen tynger ner Jorden, sa han. Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kiev
6/1/20223 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

Rysslands särställning på demilitariserade Åland: Carina Holmberg, Mariehamn

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Mariehamn tisdag morgon.Jag har rest till Åland.Ögruppen som ligger strategiskt mellan Finland och Sverige vars självstyre ger området en alldeles speciell särställning.100 år av egensinne beskrivs det från officiellt håll när 100-årsjubileet kulminerar i juni.Det är så vackert här.Jag har tur med vädret och solen glittrar i spegelblankt vatten när båten närmar sig kaj.Det är grönt och lummigt, vackra trähus med snickarglädje och förvånansvärt breda raka gator.Lugnt och fridfullt känns som en bra sammanfattning, men världsläget har gett sig tillkänna här också.Varje dag klockan 17 hålls en demonstration utanför ryska konsulatet i protest mot invasionen i Ukraina.Även ryska konsulatet är ett vackert trähus men höga järnstaket runt gör det lätt att identifiera.Och Rysslands roll är speciell här på Åland.Åland är en demilitariserad zon vilket bottnar i fyra olika traktat. Det första från mitten av 1800-talet.Avtalet från 1940 beskrivs som mest problematiskt. Enligt det så är det Ryssland som övervakar demilitariseringen. Det sades aldrig upp när Sovjetunionen föll 1990 och därför har Ryssland också ett konsulat i Mariehamn.Åland ska vara neutralt, här får inga militärer stiga i land men kriget i Ukraina, Finlands ansökan till Nato och öns läge som beskrivs som militärstrategiskt intressant har förändrat stämningsläget.Ger Ålandsmodellen tillräckligt med trygghet? Är neutralitet och demilitarisering något som en eventuellt aggressiv, främmande makt kommer respektera? Frågeställningarna hörs i debatten på Åland.Och vapenkunniga invånare har klivit fram med tankar om att bilda en slags reservistförening som ska kunna hålla fienden på avstånd tills hjälp från Finland hinner fram.Men frågan är känslig.Den 9 juni, på självstyrelsedagen, firas att det är 100 år sedan det första åländska lagtinget sammanträdde. Då kulminerar ett års långt firande av det åländska självstyret.Men som överallt i Europa dessa dagar så finns det smolk i glädjebägaren.Utanför ryska konsulatet pågår demonstrationerna, frågorna finns där om framtiden för ett litet område i ett utsatt läge.Ett invasionskrig i Europa – av landet som är satt att övervaka att det inte görs några övertramp av demilitariseringen på Åland.Vem hade räknat med det?Carina Holmberg för P1 morgon
5/31/20223 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

Yazidiska sexslavar som ”räddades”: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönika 30 maj 2022 Här är Kairo, måndag.Jag var i Rom när jag hörde en guide säga: se här på greppet kring hennes lår, det är ju inte hårt, det var nog ingen brutal våldtäkt. Jag hade hamnat intill en turistgrupp på Villa Borghesemuséet i Rom, guiden visar dem Berninis magnifika marmorstaty “Våldtäkten av Proserpina”, där underjordens gud Pluto greppar hennes vita lår av marmor och borrar sina fingrar i hennes hull på ett sätt som gör att man blir så imponerad av konstverket att man, liksom guiden, verkar kunna bortse ifrån den plåga marmorstatyn skildrar där Proserpina gråter tårar av marmor medan hon desperat försöker skjuta ifrån sig den hånleende erövraren Pluto.De våldtagna yazidiska kvinnor som överlevt fångenskapen som sexslavar hos IS har också drabbats av manlig oförståelse. Inte för att någon museiguide försökt förminska våldtäktsmännens brott. Tvärtom. Men de unga kvinnorna har reducerats till objekt att rädda. Först blev de kidnappade, sålda, förslavade och våldtagna – sen räddade – av yazidiska män som hjälteförklarades när de lyckades hitta de yazidiska kvinnorna bland tiotusentals svartklädda IS-kvinnor som vällde ut ur IS sista fäste Baghouz och fängslades i det ökända Al Hol-lägret när kalifatet besegrades.Vissa av de yazidiska kvinnorna gömde sig bland IS-kvinnorna. De gömde sig för att de inte ville bli av med sina barn, barn som fötts under fångenskapen, barn vars fäder var IS-terrorister och av yazidierna kallades för bödlarnas barn, skorpioner som inte skulle släppas in i det yazidiska samhället.Men mammorna älskade sina barn och gömde sig därför bland IS-kvinnor som de med stor sannolikhet avskydde. Hade mammorna givit sig till känna och sagt åt de kurdiska lägervakterna i Al Hol att de var yazidier, före detta sexslavar, hade de omedelbart släppts, men det gjorde inte – för sina barns skull, även om det givetvis också fanns kvinnor som hjärntvättats så mycket att de börjat identifiera sig med förövarna.Nu beskrivs de män som hämtade ut de yazidiska kvinnorna ur Al Hol-lägret som självuppoffrande hjältar som riskerade sina liv i nattliga räddningsaktioner för att hämta hem och befria dessa kvinnor som nu förvandlats till objekt för tredje gången, ofta fick de falska löften om att de snart skulle få återförenas med sina barn. Men barnen hamnade på barnhem dit jag och andra journalister kunde åka och i smyg ta bilder av barnen för att förmedla till de förtvivlade mammorna som inte fick träffa sina barn. Två av mammorna hade sålts som sexslavar till samme man när de var tonåringar, deras små tvååringar var alltså halvsyskon och mammornas längtan efter dem var hjärtskärande.Nu har de fått tillbaka sina barn, men priset var att de stöttes ut ur det yazidiska samhället. De lever på hemlig ort. Medan männen som kallas deras räddare, är hjälteförklarade.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
5/30/20223 minutes, 58 seconds
Episode Artwork

Don't mention the war: Johan-Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönikan 27 maj 2022 Stockholm, fredag.Krig.Alla dessa krig, det går inte att undvika att de kryper innanför skinnet på en. Särskilt inte när man varit på plats. Mött alla dessa människor vars liv smulats sönder likt pepparkakshus på en julgransplundring för 10-åringar.Här skulle jag återigen vilja berätta om alla öden, alla söndertrasade liv. Skulle vilja försöka få er alla att förstå hur krig sprider förödelse och skräck långt över begripligheten.För ibland är det svårt att förstå.17-åringen i Mosul vars hela familj hade förintats av amerikanska bomber. Amerikanska. Han hade oturen att bo i ett hus där terrorsektens krypskyttar förskansat sig på taket. Huset bombades, prickskyttarna dog men det gjorde också hela 17-åringens oskyldiga familj.Eller Nikolaj som vi mötte i Mykolaiv. I skuggan av vårens första solstrålar berättade han att hans familj var borta men vi kunde inte begripa. Borta är väl bara att de rest iväg. Flytt till tryggheten.Men hans familj var döda.Hustrun, barnen, barnbarnen.Hela hans hus var förstört, bara en av väggarna stod kvar. Allt han ägde var sönderbombat, hela hans liv, kärlek och mening förintat.Det i ett krig som inte ens får kallas krig – åtminstone inte i Ryssland.Det får min skruvade hjärna att tänka på John Cleese.Kommer ni ihåg serien Fawlty Towers där Cleese spelar förvirrad hotelldirektör.När tyskarna kommer på besök.Cleese rollkaraktär Basil kämpar med att inte nämna kriget: ”Don't mention the war”.  Basil gör allt för att inte nämna kriget men fäller den ena kommentaren efter den andra, nämner alla tyska krigsförbrytare tills hans tyska gäster bryter ihop.Vad är det, frågar Basil.Vi blir ledsna. Måste ni prata om kriget hela tiden?Det var ju ni som började.Det gjorde vi väl inte?Inte? Ni invaderade Polen.Sketchen får mig att tänka på två saker, dels hur man i Ryssland inte får kalla ett krig för vad det verkligen är.Men också att Fawlty Towers som är inspelat 30 år efter andra världskrigets slut lyckas skildra hur tyskar fortfarande fick betala den kollektiva skulden av alla förbrytelser som begicks av nazisterna. Mycket tyder väl på att det kommer att bli samma sak för ryssarna.De är ute i kylan i omvärlden. Få vill ta i dem med tång. De får inte delta i idrottsevenemang, inte resa, ingen vill göra affärer med dem.Undrar om han ens tänkte på konsekvenserna, ledaren, när han i februari beordrade invasionen av det som inte får kallas ett krig.Kriget som inte får kallas krig kommer av allt att döma att pågå länge, Ryssland har på många sätt redan förlorat, men inte lika oåterkalleligt som alla civila som liksom Nikolaj fått sina liv söndertrasade.Det ryska propagandamaskineriet kommer att försöka nästla sig in också här.Men vi som ännu får tänka fritt behöver aldrig glömma hur det började,  vilka som är invaderade och vilka som invaderat och vi behöver aldrig lyssna på uppmaningar med innebörden ”Don't mention the war”.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent som nu också reser i Ukrainajohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
5/27/20223 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

På väg till ännu en skjutning och bröstet värker: Cecilia Khavar, Texas

Utrikeskrönika 25 maj 2022. Texas, onsdag morgon.För bara några timmar sedan satt jag på ett hotell i Atlanta och skrev på en krönika om primärvalet i Georgia, när jag fick en notis på mobilen om ytterligare en skjutning här i USA. Ytterligare en skolskjutning, och det stod snabbt klart att det kunde vara många barn skadade eller döda. Jag bokade omedelbart ett flyg till San Antonio, Texas och nu sitter jag här vid gate C6 och väntar på att få boarda planet. Hela tiden zappar jag mellan olika nyhetssändningar i mina hörlurar.För bara en dryg vecka sedan satt jag på en annan flygplats på väg till en annan masskjutning. Då hade 10 människor dödats i rasistiskt hatdåd i en mataffär i Buffalo. Men nu sitter jag alltså här. När jag landar ska jag ta mig till Uvalde ungefär 13 mil utanför San Antonio. Och det jag vet just nu är inte mycket, men ändå är det allt. Minst 18 döda barn. 18 döda barn och en lärare. Just nu, men dödssiffran kan ha stigit ytterligare när detta sänds. Gärningsmannen öppnade eld på en låg- och mellanstadieskola, med elever från andra till fjärde klass. Så jag vet också att de 18 döda barnen är någonstans mellan 8 och 10 år.När något sådant här händer och man som reporter kastar sig iväg och kastas in i sändningar, klamrar man sig fast vid det man vet och det man inte vet.Jag vet inte än varför gärningsmannen dödade så många så små barn. Men jag vet att jag kommer jag mötas av ett växande hav av blommor vid skolan. Av tända ljus. Kanske, som när jag bevakade en annan masskjutning i en annan del av Texas för snart tre år sen, av en lång rad vita kors. Då hade en man mördat 23 människor i en mataffär i El Paso, även det som i Buffalo, ett rasistiskt hatdåd.Jag vet också att politiker kommer skänka de anhöriga, föräldrarna vars hjärtan just krossats i tusen bitar, sina tankar och böner. Jag vet att de kommer kräva hårdare vapenlagar och att de kommer säga att hårdare vapenlagar inte behövs, att det enda som kan stoppa en ond man med ett vapen är en laglydig medborgare med ett vapen.Jag vet att torsdag skulle vara sista skoldagen för barnen innan sommaren. Men jag vet inte vad de hade för planer i sommar, om de skulle gå på sommarläger eller ett slags fritids som erbjuds på många håll i USA. Jag vet inte hur de 18 barnen ser ut, om de hade gluggar efter nytappade tänder eller nyklippta frisyrer. Men jag vet att jag snart kommer få veta det. Jag vet att bilder på barnen snart kommer publiceras, kanske de senaste skolfotona. Jag kommer få se deras leenden, om de hade gluggar mellan tänderna. Jag kommer få lära mig om vad de tyckte om att göra, om de spelade någon sport, om de hade en bästa vän eller en stor idol.Nu ska jag snart gå på planet, och när jag landar ska jag hålla fast i det jag vet och det jag inte vet och jag ska rapportera om det. Om 18 döda barn. Och det värker i bröstet.Cecilia Khavar, Texascecilia.khavar@sverigesradio.se
5/25/20223 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

Krig kastar obevekligt långa skuggor: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönika 24 maj 2022. Berlin, tisdag.Bomb hittad. Det var så det stod i mailets ämnesrad. Ett sådant mail vill man förstås inte ha någonstans ifrån men nu var avsändaren mina barns skola.Jag tog in bokstav efter bokstav och kände hur det liksom forsade isvatten nerför min ryggrad, hur hjärtat och pulsen drog iväg och hur skärmen framför mig blev suddig, en mardröm för varje förälder... tills jag kom på var jag befinner mig.Berlin.Under andra världskrigets sista tre år formligen regnade brittiska och amerikanska bomber ner över nazitysklands huvudstad, sammanlagt en halv miljon ton sprängmedel östes ner över staden. Men mellan 15 och 25 procent av alla sprängladdningar som fälldes detonerade aldrig utan blev liggande där de landade.Det där visste ju jag, att det tros ligga en bit över 4000 odetonerade bomber under Berlin, under husen vi bor i, gräsmattorna vi brer ut våra picknickfiltar över, under gatorna vi tar oss fram på, och under lekplatserna, och skolgårdarna, där våra barn leker.Och visst, när jag väl lyckades fokusera på vad som stod i resten mailet så var det precis så, en bomb från andra världskriget hade hittats på skolgården där man grävt för en ny gunga.Då och då, i snitt åtta gånger om året, stannar livet ofrivilligt till någonstans i den tyska huvudstan, krigets långa svarta trådar blottläggs i stadens färgglada väv och kräver att vi moderna människor lägger allt annat åt sidan; för krig kastar obevekliga långa skuggor.Polisens speciella stridsmedelsröjare har inarbetade rutiner och är omedelbart på plats, så också på vår skola, elever och lärare var evakuerade redan när vi föräldrar fick mailet och bara en timme senare fick vi besked om att bomben var flyttad och faran över.I Tyskland som helhet hittas och omhändertas runt 5000 gamla sprängladdningar varje år, städer som Dresden och Oranienburg utanför Berlin har extra många blindgångare eftersom de också bombarderades särskilt hårt.Att det inte alltid går så bra som i vår skola hade jag tack och lov förträngt när mailet damp ner, sedan millennieskiftet har elva bombröjare omkommit och ännu fler har skadats när de försökt desarmera bomberna.Här i Berlin har man nu tagit hand om 2000 blindgångare sedan krigsslutet 1945, men experter räknar med att det kommer att ha gått ytterligare 60 år innan den sista är ur stadens jord.Och mitt i tacksamheten över att allt gick bra, över att fantastiska lärare fanns där och hjälpte barnen att ta in vad som skedde utan att skrämma upp dem så förundras jag över datumet.För det här skedde den 9 maj, dagen då minnet av andra världskrigets slut och de allierades seger högtidlighålls i Ryssland. 77 år har gått sedan Nazityskland besegrades och Tyskland befriades från sin egen skapelse. Krig kastar obevekligt långa skuggor, tänker jag och räknar 77 år framåt, hur kommer det som Ryssland gör i Ukraina idag leva kvar den 9 maj år 2099?Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
5/24/20223 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Zymbolen z som förbjödz: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 23 maj 2022. Stockholm, måndag.Irinas balkong i ett typiskt sovjetiskt lägenhetskomplex i grått tegel. Sankt Petersburg den 9:e maj i år. Den omhuldade, ja älskade, Vladimir Vysotskij sjunger “Soldater från Centrumgruppen” så det dånar mellan husväggarna. Vysotskij skrev sången 1965, den handlar om invasionen av Ukraina av tyska nazisttrupper. På tyska stavas centrum med Z.Ukraina har förbjudit symbolerna Z och V, bokstäver i vårt alfabet, men i kyrilliskan ser det som ska låta som V ut som ett B och Z som en trea.I Ryssland betyder Z och V just nu en militäroperation för att avnazifiera och avmilitarisera Ukraina. Vita Z och V har inte bara synts på soldater och stridsfordon i kriget utan har framgångsrikt lanserats som symboler för stödet för den militära operationen - som kriget kallas i Ryssland - enligt lag.På otaliga bilder och videos syns allt från dagisbarn till ballerinor, som står uppställda i ett Z:a. Z har klistrats på bilar och husväggar, ofta i svart och orange. Men vad bokstäverna står för är något oklart - det kan vara Z som i “Za Rossija” alltså för Ryssland, eller underförstått för ryska segern - för makten - för presidenten.I fler länder än Ukraina är nu symbolerna förbjudna, särskilt Z, som om den dubbleras ser ut som en nazistisk svastika.Och det är här vi återvänder till Vysotskij - poeten och trubaduren, som var förbjuden under Sovjettiden - en rebell, som spelades ändå och som blev tillåten och älskad innan han dog av alkoholförgiftning blott 42 år gammal. 15 år senare restes den första statyn i Moskva. Det brukar sägas att näst efter Lenin är det Vysotskij som har flest statyer i framförallt Ryssland och Ukraina. Det finns – eller vem vet fanns – i Mariupol, i Charkiv, i Kiev, i Melitopol.Men åter till Irinas balkong, för innan sången tonats ut syntes en polis klättra upp på fasaden till balkongen, först knacka, sen banka på fönstret och så sparka på balkongdörren.Hon öppnade inte först för hon var övertygad om att det var den försupne grannen som bråkade med henne. Det var grannen som ringt polisen och som bär ansvaret för att Irina nu dömts till 50 000 rubel i böter för att ha förolämpat den ryska militären.För Vysotskijs sång - har fått nytt innehåll - historien upprepar sig, heter det i videos där sången blir en del i det som ses som ett nytt nazistiskt eller fascistiskt angrepp, men nu av ryska soldater.Och för det dömdes Irina, som bara hade sången på hög volym när den spelades på rysk radio.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sr.se
5/23/20223 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Typiskt amerikanska problem: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 10 maj 2022. San Francisco, fredag.Max fem förpackningar per köp, står det vid hyllan för bröstmjölksersättning på ett av de stora varuhusen här i San Francisco. För än så länge gapar inte hyllorna tomma här, som det gjort på flera andra ställen i USA. Runt om i landet har allt mer uppjagade småbarnsföräldrar insett att bröstmjölksersättning numera är en bristvara. Allra värst är det för de som har barn med särskilda allergier, och som behöver specialprodukter.Det här med ojämn tillgång på varor har många amerikaner fått vänja sig vid under pandemin, men den här gången var det inte bara störningar i leverans- och produktionskedjor som låg bakom krisen.En av de största tillverkarna, Abbot, fick stänga en av sina fabriker efter att man vid en kontroll hittat en farlig bakterie i anläggningen - och företaget återkallade då redan producerad bröstmjölksersättning.Det här minskade tillgången väsentligt, något som blev extra problematiskt då just Abbot har stora kontrakt där de är huvudleverantör till de konsumenter som får statligt stöd för att kunna ha råd med bröstmjölksersättning.Abbots fabrik stängde i februari, och även om andra producenter kunnat öka sin produktion har det inte räckt till. Och den här veckan har debatten kring bristen på bröstmjölksersättning och vad som orsakat den briserat.En del ser det här som ett typiskt amerikanskt problem. Och pekar till exempel på marknadskoncentrationen, där fyra företag kontrollerar omkring 90% av USA-marknaden för bröstmjölksersättning.Medan andra hellre vill prata om att USA fortfarande inte har någon lagstiftad betald föräldraledighet för nyblivna mammor- något som gör att många kvinnor har svårt att hinna med att amma sina barn.Även den ständigt infekterade frågan kring migration och läget vid gränsen drogs in i debatten, när republikaner argumenterade mot att regeringen försåg migrantfamiljer med bröstmjölksersättning - produkter som gick till, som en profil på tv-kanalen Fox News gick så långt att han menade att maten skulle gå till ”illegala bebisar”.Nu har Bidenadministrationen till sist satt in en rad åtgärder. Man flyger bland annat in bröstmjölksersättning från utlandet, och från myndighetshåll arbetar man intensivt för att få igång produktionen i den stängda fabriken igen.Men det är saktfärdiga reaktioner på ett problem som haft flera månader på sig att förvärras. Och de politiska motståndarna använder det här som ytterligare ett argument för Bidenadministrationens inkompetens.Och de har stor chans att få gehör hos de redan prövade amerikanska konsumenterna. De som efter månader av leveransstörningar nu ser priserna på bland annat livsmedel och drivmedel gå i höjden i den högsta inflationen på 40 år. Och där bröstmjölksersättning numera alltså är en bristvara.Roger Wilson, USA-korrrespondent
5/20/20223 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Han har inte rätt att vara rädd: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 19 maj 2022. Stockholm, torsdagEfter totalt nästan en månads tid spenderad i krigets Ukraina har jag fram och tillbaka funderat över motståndskraft och rätten att vara rädd.Att Ukraina lyckats göra sånt motstånd mot stora Ryssland har förvånat omvärlden.Det var många som trodde att det här skulle ta en helt annan vändning när invasionen inleddes. Och att det gått så bra för ukrainarna bottnar enligt bedömare delvis i viljan hos människor att slåss för landet – kraften i att president Zelenskyj tidigt tittade in i kameran i ett klipp på sociala medier och sa ”vi är här, jag är här”. Han lämnade inte landet. Jag behöver vapen, inte skjuts härifrån, var hans svar på USA:s erbjudande om evakuering.En inställning som helt klart speglas i de flesta jag mött under veckorna i landet. Många vill inte prata om något fredsavtal, inte om krigets slut bara om Ukrainas vinst.Soldaterna som vi mött på tågstationer som kramar sina familjer farväl, de som vaktar checkpoints, de som motat bort ryssarna från Kiev-området. ”Nej, Jag är inte rädd”, svarar nästan alla. Motståndet har hyllats och berömts. Men det finns också något komplext i viljan att försvara sig.I kön till tågen som ska lämnar Ukraina – bara drygt två veckor efter Rysslands invasion, står en 18-årig kille. Han pluggar i ett annat land i Europa egentligen – men hade kommit hem för att hälsa på familjen precis innan 24:e februari. Nu står han i kön med hundratals andra ukrainare som vill lämna det krigsdrabbade landet. Han rycker på axlarna,  skakar på huvudet; jag vet inte om de kommer släppa på mig på tåget, säger han. Han har ju fyllt 18 år. Och män mellan 18 och 60 får inte lämna. Jag kan se att han är tårögd. Hans mamma står bredvid, har följt honom till tåget. Han tittar sig omkring när jag frågar om det här – det är uppenbart ingenting som han vill säga högt - att han som redan befinner sig i relativ säkerhet i västra delen av landet ska fly nu - när andra i hans ålder åker åt motsatt håll för att slåss mot Ryssland. Ordspråket "bättre fly än illa fäkta" gäller inte här. Inte nu.Långt ner under jord,  i Kievs tunnelbana, president Zelenskyj håller presskonferens. Kriget har nu pågått i två månader. Hur mår presidenten själv egentligen undrar en reporter, är han inte rädd? Han som är en måltavla likt ingen annan här. Han upprepar att det inte är intressant. Han har inte RÄTT att vara rädd, säger han.Över sex miljoner personer har flytt Ukraina. I de köer som jag har stått i ut ur landet, har det nästan uteslutande varit kvinnor och barn. Nästan inga män. De som velat har, likt killen i kön till tåget, in pratat så högt om det. Ofta har de sagt att de har medicinska skäl att få lämna – men det känns inte alltid som att det har stämt. Kanske ibland ville de bara få leva sitt liv? Som Leo jag träffade. Snart 30 år, snart pappa för första gången. Han ville så gärna följa med sin fru om hon måste åka över till Polen för att föda deras barn i lugn och ro - utan kriget. Han var rädd, rädd att missa när hans första son föds.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
5/19/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

En utsikt ingen kan värja sig mot: Sara Heyman, Kapstaden

Utrikeskrönikan 18 maj 2022. Kapstaden, onsdag.En veckas reportageresa lider mot sitt slut. Det är första gången jag är i den här stan, och i det här landet. Det är första gången jag är på den här kontinenten. En del saker förväntade jag mig att se, men det har ändå gjort starkt intryck. De brutala skillnaderna mellan de som har och de som inte har, och som är så mycket mer synliga i stadsbilden här jämfört med i Sverige. Varje dag har jag åkt förbi tjusiga hus med fantastisk utsikt över havet, och höga murar med taggtråd eller elstängsel mot gatan. Jag har åkt förbi padelanläggningar, golfbanor och boutiquehotell. Några minuter senare townships, kvadratkilometer efter kvadratkilometer med samhällen som enbart består av skjul, och där droger och gängkriminalitet gör livet svårare för samtliga. En sak som jag kanske var mindre förberedd på, är storslagenheten i den här stan. Allt är liksom maxat. Och det som gör det mest maxat är bergen. Vart du än vänder dig har du ett imponerande berg. Och kommer man upp på bergen så tar utsikten andan ur en. Den här stan, på sin kontinents yttersta spets, känns så mäktig så om man tänker på låt säga ett Eiffeltorn, så känns det liksom bara – fjuttigt.Det som också slagit mig är Kapstadenbornas kärlek till sin stad. Capetonians, unga som gamla, verkar älska stan och verkligen uppskatta skönheten. Jag tänkte att de som går här varje dag kanske skulle rycka på axlarna åt vyerna. Men på Signal Hill vid solnedgången har folk bänkat sig på berget som på en teater. Det är ungdomar, barnfamiljer med picknickmat, och bilarna är så många att parkeringsplatsen inte räcker till på långa vägar. Vägen upp är en serpentinväg, där varje möte med en något större bil är en risk att hamna med ett hjul i diket. Vägen är en utmaning för mig som verkar ha utvecklat en viss höjdskräck på äldre dar. Den här stan är farlig, har så många människor sagt åt mig. Jag vill tillägga att den känns rätt farlig även på höjden.Men när solen gått ner, och en stor fullmåne gått upp, lyser stan med miljontals lampor långt där nere, och bortanför ses hisnande berg så långt ögat når. Jag struntar i min höjdskräck och tänker att den här utsikten nog inte går att vänja sig vid. Den går inte att rycka på axlarna åt, oavsett om du sett den förut. Och oavsett om du är en som har eller inte har i den här stan.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
5/18/20222 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

En lång resa till Moskva: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 17 maj 2022. Moskva, Jerevan eller kanske Warszawa tisdag morgon.Ni får ursäkta om jag inte riktigt säkert vet var jag är när just ni hör det här.På lite drygt en vecka har jag turnerat runt i sex länder och fem huvudstäder allt för att komma till den största metropolen Moskva.Det tog mig tre dygn, försökte först ta buss från Tallinn via Narva till St Petersburg. Men en ny okänd "sakon", lag med femtioelva paragrafer påstod att jag måste ha tagit ett coronatest I Ryssland och finnas på en lista, PCR-testet jag hade och mina fyra vaccinationer dög inte.Så olikt Karl XII som 1700 besegrade ryssen i just Narva blev jag besegrad av en spoling, som precis fått uniform och leddes förödmjukad tillbaka över gränsbron, som om jag skulle försöka klättra över taggtrådsstängslet och hoppa ned i floden för att få komma till Ryssland.Ny buss nu till Riga och så flyg till Istanbul nästa dag, där hade jag min första tur på drygt ett dygn och slapp sitta åtta timmar på flygplatsen och kammade hem sista sätet på ett tidigare flyg till Vnukovo i Moskva. Annars hade jag kommit fram för sent.Som journalist är det viktigt att vara på plats där det händer och nu var jag faktiskt det, i god tid före Segerdagsfirandet vid femsnåret tog jag övermodigt beslut att åka taxi in till stan. Det var ett misstag. Särskilt om taxichauffören, både ville ha för mycket betalt och inte hittar utan ständigt lyckades köra in i varje avspärrning. Jag menar vem åker mot Röda torget när det är där paraden ska hållas?!Allt mer desperat efter att han kört in i alla tänkbara avspärrningar klev jag ur bilen och tänkte övermodigt att polisen säkert låter mig passera avspärrningen för att komma hem. Vi var ändå många många kilometer från Röda torget. Men tyvärr på fel sida Tverskajagatan. I varje gathörn en polis, som sa njet och absolut inte ville ge en hint om var det gick att passera.... Till slut räddades jag av metron, trots hopplösa trappor vid linjebyten så kom jag fram och hann rapportera om Segerdagen, se stridsvagnar rulla och prata med folk.Somliga sa saker jag bara inte hade kunnat föreställa mig.Det är inte bara resandet hit som förändrats totalt. Att vara i ett land, som startat ett krig i Europa är en mycket konstig känsla där allt på ytan ser ut att vara som vanligt.Och när så många helt enkelt inte vill bli påminda om att det INTE är som vanligt.Låtsas som förlusten av McDonalds eller Ikea inte spelar någon större roll, det finns andra fastfoodkedjor, som är ryska och vi kan också göra spånplattebaserade garderober.Som utlänning sticker du ut i butiken när du betalar med kontanter, en kassörska var riktigt otrevlig och blev påhejad av en man intill. Känslorna ligger utanpå.Men i en annan butik log kassörskan med hela ansiktet tillbaka, när jag var särskilt artig, hon sa bak min rygg: vilken vacker människa.Jag väljer att fokusera på henne nu när jag lämnar Moskva för den här gången.Maria Persson Löfgren, Jerevan eller Warszawa eller kanske Stockholmmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
5/17/20223 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

En oas mitt i storstaden: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönika 16 maj 2022. London, måndag.Järngrinden ger ifrån sig ett högt gnisslande ljud varje gång den öppnas och stängs bakom mig eller någon annan av dagens besökare.Till vänster hänger skylten ”women only, no men allowed” – endast kvinnor, inga män tillåtes. Deras vattenhål ligger några hundra meter bort.Gruset knastrar under fötterna. Någon parkerar sin cykel. Har man tur sitter det en sällskapssugen hund och väntar lydigt på sin matte.Ljuden från bilvägarna, polissirenerna, järnvägsspårens skriande läten når inte hit.De lummiga träden både isolerar ljud och skyddar från insyn. En skylt påminner – mata inte räven. Hon brukar ogenerat zick-zacka bland besökare som lagt sig i solen på gräsmattan eller fikar på någon av bänkarna.Det här är mitt, och många andras, oas mitt i stan – ett vattenhål i storstadens London.Kvinnodammen öppnade officiellt för snart hundra år sedan, 1925. Även om det sägs att folk badade här även innan dess, i vattnet som rinner till från floden Fleet.Ett spartanskt omklädningsrum påminner om hemma. Det luktar lite som en svensk bastu, av trä, blöta golv, någons duschkräm.Badvakterna som antingen nickar igenkännande eller synar dig och frågar – har du utebadat förut? Har du ätit frukost idag? Har du något varmt med dig?Det kallaste jag varit med om här var tre grader i vattnet. Då kom jag inte längre än ner på stegen och snabbt upp igen. En av badvakterna kallade mig för en krigare och plötsligt var min vanliga prestationsångest borta. Jag försökte ju, det räcker.Steg för steg blev det lättare. Kroppen vande sig, paniken när bröstkorgen omgärdas av iskallt vatten släppte. Rädslan för kramp likaså. Reflexerna tar över. Ett simtag, ett till, och ett till. Glöm inte att andas ordentligt också.Så kom belöningen, i takt med att både sinnet och kroppen vant sig vid de regelbundna chockarna började temperaturen vända mot sommar. En grad till, en till. Vid tolv togs avspärrningarna i mitten av dammen bort och badvakterna började multitaska sitt jobb med att läsa en bok eller en tidning.Nu när det mörka vattnet nått femton grader känns det inte längre som en kall hand runt halsen de första minuterna. Lugnet behöver inte forceras längre, det kommer av sig själv - det går att fokusera på annat. Vinden som gungar träden runt dammen. Trollsländorna. Skratta åt någon som hoppar i för första gången och släpper ifrån sig ett skrik av fasa.Andbebisarna som tar sina första simturer medan föräldrarna spanar efter räven och fiskmåsarna som attackerat dem förut. Kungsfiskaren som ibland visar upp sina skarpa färger.En kvinna jag träffat på flera gånger berättar att hon började simma här 1982.Hon bor i närheten, andra kommer från andra sidan stan. I regn, snö, solsken. Vissa berättar hur simmandet här var den enda rutinen som gick att ha kontroll över – under skilsmässor, depressioner, cancerbehandlingar. Det silkeslena vattnet har fångat upp tårar, skratt, kärlek, känslostormar, stress. Sköljt bort det tunga – och lämnat både kropp och sinne lättare.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
5/16/20223 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Att resa utan en manlig släkting: Naila Saleem, Afghanistan

Utrikeskrönika 13 maj 2022. Afghanistan fredag.Det är hett och torrt, dammet yr och strupen längtar ständigt efter dryck. Medan vi kör från en stad till en annan ber min afghanske följeslagare att jag ska sätta på lite musik, ”sån man lyssnar på hemma i Sverige”, säger han. Jag får upp Lalehs Some die young i mobilen och vi kör vidare under tystnad.Regionen är en av alla dem som sett intensiva strider genom åren, så sent som i somras stred talibaner och den nationella armén mot varandra här med civila offer som följd. Här och där ser man sönderskjutna byggnader och varningar för minor.Det har gått nästan på dagen nio månader sedan Kabul föll och talibanerna tog makten över hela landet. Larmrapporterna om akut hunger och ekonomisk nöd har varit många. Dessa är så klart en del av sanningen men bilden har fler nyanser än så. Vardagslivet rullar på, för en del i en betydligt dystrare färgskala, för andra är den gyllene tiden äntligen här. Jag har träffat företrädare för bägge lägren under mina dagar i Afghanistan.Kvinnor som är minst sagt förbannade över talibanernas dekret om att de måste täcka sina ansikten, inte får arbeta och inte heller resa utan en manlig släkting.”Kunde du resa in i landet utan en mahram?” är det första kvinnan jag ska intervjua frågar mig. ”Ja, regeln om att ha en manlig släkting som följeslagare gäller inte oss utlänningar”, säger jag.Hon suckar och berättar att hon senast samma morgon blev stoppad på väg till arbetet.De andra då, de som är mer nöjda – vad säger de? De lyfter fram freden, att det går att röra sig utan att hamna mitt i striderna. Och så klagar de på korruptionen inom den förra administrationen och säger att det är bättre nu.Talibanerna är upptagna med att axla regerandets mantel i stort som i smått. Nyligen lät de befolkningen i några av Kabuls stadsdelar rösta fram sina lokala företrädare enligt en procedur som har likheter med demokrati. Det är oklart vilken betydelse man kan fästa vid det.Talibanerna har också förmått många av de manliga statstjänstemännen som arbetade för den förra regimen att återvända i tjänst. Så nu patrullerar före detta regeringssoldater tillsammans med talibanerna i Kabul – man känner igen dem på de korta skäggen.En fråga som väcker mycket känslor både i och utanför Afghanistans gränser är den om flickors rätt till utbildning.Att frågan är känslig blev tydligt häromkvällen när jag intervjuade folk på stan. Då kom en taliban fram och undrade varför jag ställde just de här frågorna; om jag egentligen är intresserad av att veta vad som händer i Afghanistan eller om jag redan hade min uppfattning om den nya regimen klar? En berättigad fråga sett ur perspektivet att det nu äntligen är fred i Afghanistan och att det enligt samma synvinkel är talibanernas förtjänst. Varför ska vi i väst då hänga upp oss på hijabtvång och stängda skolor? På den frågan finns förstås många bra svar, men hans kritik tål ändå att tänkas på.Naila Saleem, Afghanistannaila.saleem@sverigesradio.se
5/13/20223 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Är det Brigitte som får presidenten att orka?: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 12 maj 2022. Paris torsdag,– Hur kan han vara så pigg jämt?Landets president, alltså. Dagen efter första omgången i presidentvalet till exempel, när jag efter några intensiva veckor och nattarbete, äntligen lyckades skaka liv i mig själv runt lunch och slog på teven var han redan ute och tog selfies med väljare.Han är alltid steget före.Jag försöker trösta mig med att han nog inte bor ovanför en dåligt hörande pensionär som tittar på TV till ett på nätterna, och inte heller bor under en ung man som har högljutt sex ofta precis efter att damen under äntligen har somnat.Men ändå.Ta till exempel den där ovanliga, men ändå i hans värld helt typiska veckan i februari.På måndagen hade han maratonmöte med Putin i Moskva.På tisdagen överläggningar med Zelenskyj i Kiev, och Scholtz i Berlin.På onsdagen, vanliga möten med franska regeringen.På torsdagen presenterade han en stor kärnkraftssatsning i ena delen av landet.På fredagen var han värd för en stor konferens om havsmiljöproblemen i den andra delen, och sedan på kvällen- middag med Portugals President i Paris.Efter en så intensiv vecka, med så astunga ämnen skulle man ju kunna tänka sig att han vid presskonferenserna dök upp med ringar under ögonen och stakade sig lite på orden.Men icke. Aldrig.Det händer att svetten pärlar sig i pannan på honom, och några gånger har han visat irritation,Men trött?Aldrig.Inte det minsta.Det är kanske det att han aldrig levt med små barn. Han har inte alla dessa sömnupphackade nätter på CV:t alltså.Man kan ju se på andra världsledare, som tillträder runt fyrtio, som han gjorde.När de lämnar fem år senare har de blivit tunnhåriga, gråskäggiga eller fått några centimeter bredare midjemått.Men inte Macron.Han spelar – av allt att döma – nog i och för sig inte på bortaplan på nätterna, som ju vissa tidigare franska presidenter gjort.Dubbelliv kan ju naturligtvis vara lite krävande.Och det är klart att han sparar en himla massa energi på att aldrig behöva tvätta kalsongerna själv,Och inte behöver han ta fram faktaunderlag eller boka resor eller så heller.Men ändå.Alla dessa möten och framträdanden...Han läser knappt ens innantill.Och gör liksom aldrig sådant som letar efter läsglasögonen, på en presskonferens inför miljoner tittare, för att sen upptäcka att han visst hade de på sig, som premiärminister Jean Castex till exempel.Kan det vara den 24 år äldre frun Brigitte Macron som är hemligheten?Hon verkar vara den perfekta partnern för någon som nog inte har jättemycket tid för tvåsamhet, lugn och stöttande.Jag ger mig tusan på att hon inte ens snarkar.Men det är klart, att vara alltför energisk, till och med otålig och impulsiv, som har sagts om Macron har ju sina nackdelar för en politiker.Man kan ha svårt att orka med långsamma reformarbeten, kanske sprider lite oro hos kollegor för att ta icke förankrade beslut, och råka säga åt en arbetslös framför TV-kamerorna att det minsann bara är att gå över gatan om man vill ha ett jobb.Jag vet inte hur det är med dig, men jag behöver stillhet och tid för eftertanke för att fungera.Jag undrar om Emmanuel Macron också behöver det eller om han är en sådan där stålman som det sägs att han tycker om att uppfattas som.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
5/12/20223 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Nato – krångligare än EU: Andreas Liljeheden i Bryssel

Utrikeskrönikan 11 maj 2022. Bryssel, onsdag.De senaste månaderna har jag allt oftare lämnat bubblan i stans EU-kvarter och begett mig ut mot flygplatsen, hit till den ganska ocharmiga stadsdelen Evere.Det är här som Natos högkvarter ligger.Det är numera mer regel än undantag att svenska politiker deltar på alla Natos möten som har varit många sedan Rysslands invasion av Ukraina startade.Men jag har också åkt ut hit allt oftare för att vi svenska journalister har fått ett helt annat tillträde än tidigare till generalsekreteraren Jens Stoltenberg.Vi får nämligen vara med på det som kallas “the Scandinavian huddle” – en mer exklusiv kura ihop sig-träff där generalsekreteraren tar frågor från svenska, finska och norska journalister.Jag och finska mina kollegor har spekulerat kring om vi kommer få samma tillträde när våra respektive länder väl har fattat sina beslut. Det lär vi få reda på snart – de historiska besluten är ju bara dagar bort.Frågorna på de här träffarna med Stoltenberg har främst kretsat kring just medlemskap.Hur snabbt skulle det gå att gå med?När skulle vi få del av Natos kollektiva försvar?Vad kan vi få för säkerhetsgarantier under ansökningsperioden?Många undrar också vad det är för organisation som Sverige och Finland kan vara på väg in i. Det är en befogad fråga som jag ägnat en hel del tid åt att försöka reda ut.För det är helt klart så att Nato skiljer sig fundamentalt från EU som är den organisation som jag bevakat allra mest under mina år här i Bryssel.EU är en överstatlig organisation med tvingande regler. Väldigt många tvingande regler.EU:s fördrag, som spänner över hundratals och åter hundratals sidor, är inget man plöjer en fredagskväll direkt.Nato är något helt annat. Där finns ingen överstatlighet och inte samma tvingande regler som i EU.Faktum är att det inte finns så många regler alls.Alliansens fördrag består bara av 14 artiklar som ryms på tre sidor. Helt klart något man kan läsa en fredagskväll. Vilket jag uppmanar alla som är intresserade av den pågående debatten i Sverige att faktiskt göra.En sak jag hajade till på när jag läste Natos fördrag för en tid sen var att den mest grundläggande paragrafen, artikel 5, som säger att en väpnad attack mot ett Natoland är en attack mot alla Natoländer, den paragrafen gäller bara om attacken sker norr om kräftans vändkrets.Det spelar ju ingen större roll för Sveriges eventuella försvar, men ändå en intressant detalj.En expert som jag pratade med nyligen förklarade att det var USA som fick in den paragrafen när Nato bildades 1949 för man ville inte behöva ställa upp och ge sig in i potentiella väpnade konflikter i de europeiska medlemmarnas kolonier.Men även om det kan vara skönt att kunna plöja igenom hela regelverket på några minuter gör denna brist på skrivna regler att det är rätt krångligt att reda ut hur alliansen egentligen fungerar. Mycket bygger nämligen på den politiska viljan hos medlemmarna.Just krångligt var ordet som en tjänsteman som jag träffade förra veckan använde för att beskriva Nato. "Det är en jättekrånglig organisation, mycket krångligare än EU" sa hen.En annan, rent visuell skillnad, som slår en när man åker ut hit till högkvarteret i Evere är klädseln.Var och varannan person här är militär iklädd kamouflagemundering.Det är något helt annan än EU:s regelmässiga uniform: kostym och dräkt.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondentandreas.liljeheden@sverigesradio.se
5/11/20223 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Testing, testing: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 10 maj 2022. Ett två, ett två, testing testing.Det här är Peking, tisdag.Testing, testing. Ja, så kan det låta när jag testar ljudet i mikrofonen ibland.Men orden har fått en annan innebörd här i Peking.Masstesterna har kommit till stan.Vi har inte bara drabbats av en omikronvåg, om man nu kan kalla ett 50-tal fall om dagen för en våg. Peking är också mitt uppe i en provtagningsvåg.Och min telefon fylls av sms som påminner mig om att gå och göra min plikt; ett svep i halsen, i det utlysta folkkriget mot covid-19.Likt mänskliga ormar ringlar sig köer av munskyddsbeklädda Pekingbor runtom kvarteret där jag bor.De köar i ett virrvarr av vita poppel- och pilträdsfrön som dansar i vårvinden likt ett lätt snöfall.Men frukta inte, kära Pekingbor, poppeltussar sprider inte covid-19, det har smittskyddsmyndigheten försäkrat oss om.Antalet covid-fall i Peking är som sagt väldigt få, i relation till hur många som bor här i huvudstaden.Men vi gör våra masstester ändå, för annars får vi inte gå till matbutiken. Eller parken. Eller åka kollektivt. Eller gå till jobbet för den delen.Allt kräver ett negativt covid-test, att lägga till den så kallade ”hälsokod” vi redan behövt visa upp i flera år. Och Peking är långt ifrån ensam.Hangzhou, Wuhan, Shenzhen. Flera av Kinas megastäder har infört lirkande restriktioner.Välkommen till masstesternas förlovade land.Ironiskt nog kallas det vi nu går igenom för en ”Changtaihua”, en normalisering.Det är alltså det här som kan antas vara det nya normala i Kinas nolltoleranspolitik mot covid-19.Det handlar såklart om att undvika ett nytt Shanghai. Arma Shanghai, som varit nedstängt i över en månad.Shanghai, där de boende testats gång på gång på gång. Ett masstestande utan ände, utan slut.Häromdagen såg jag en bild i sociala medier, som sägs komma från Hangzhou.Det är en bild som visar en liten provtagningsstation för covid-19.Men, som liknar ett litet tempel; ni vet, en sån där minimal spartansk stenbyggnad utan dörr, där det som mest kan rymmas en staty över en gudom, där troende kan lämna offergåvor eller tända rökelse.Fast i Hangzhou satt där istället en person i vit heltäckande skyddsdräkt, redo att ta ditt halsprov.Hell dig, masstestarguden. Må du leva i tio tusen år.Klart slut, från Peking, hälsar Björn Djurberg.Björn Djurbergbjorn.djurberg@sverigesradio.se
5/10/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Skeletten i skogen: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 9 maj 2022 Pretoria måndag. Åter på hemmaplan i Sydafrika, men mitt sinne och mina tankar är fortfarande till stor del kvar i Ukraina och alla de möten, berättelser och öden vi fick ta del av där. Jag har fått frågan några gånger – vad gjorde starkast intryck på dig? Och det är svårt att säga. Men kanske var det en scen som jag minns särskilt väl. Vi följde en grupp ukrainska minröjare nån timmes bilfärd norr i Kiev. Jag minns skogsgläntan där vid sidan av grusvägen. Polistejpen var svept runt träden och markerade kanske ett femtio gånger femtio meter stort område. Vårsolen lyste över maskrosorna. En soldatstövel stod i vägkanten. Bitar av plåt och skräp. Det var först efter en stund jag såg det första skelettet, sen ett till precis bredvid. Jag har sett döda förut, eller snarare dödade människor förut. I Centralafrikanska republiken i en källare, i Burundi en bränd kropp på gatan.Just här handlade det om en av så många platser där ryska stridsfordon skjutits i bitar under de intensiva striderna som svepte fram här för drygt en månad sedan. Och det är alltid en sorg att se, men samtidigt en känsla av overklighet. Man skyddar sig själv genom att ta bilder, kameran eller mobilen blir ett filter mot verkligheten. Efter ett tag när man vant sig vid alla sönderskjutna hus, bilar och rostbruna brända rester av stridsvagnar och lastbilar, så kändes det som – det här är en kuliss. En filminspelning. Men det var nåt med de där skeletten som grep tag i mig. De ukrainska minröjarna iklädda västar och hjälmar fnyste lite åt dessa rester av ryska soldater och började sakta undersöka om de fanns minor kvar innanför tejpen. Men vilka var de där helt oigenkännliga resterna? Kanske, mycket troligen, handlar det om unga 20-åriga värnpliktiga från Irkutsk eller Volgograd som hade hela livet framför sig, och inte hade en aning om att deras förband var på väg emot. Två kroppar som det nästan inte finns nåt kvar av, och två mödrar någonstans i Ryssland som undrar var deras söner är, sömnlösa av oro och ovisshet.Idag är det dagen för den stora segerparaden i Moskva. Den ryska krigsmaskinen har gjort allt den kunnat för att blidka president Vladimir Putin och försöka visa upp nåt som kan påminna om en militär framgång i Ukraina. Kanske blir det symbolen för det ukrainska motståndet, hamnstaden Mariupol som kommer förklaras som en rysk seger denna symboltyngda dag. Det råder ingen tvekan om att kriget kostat tusentals ukrainare livet, varav många civila. Men det har kostat Ryssland också. Och när militärparaden drar igång på Röda torget idag med kolonner av skinande, blänkande vapensystem som ska visa på rysk militär överdådig styrka, ja då ska jag åter minnas de där två skeletten i den ukrainska skogsbacken.Richard Myrenberg, Pretoria
5/9/20223 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Oj, vilken klumpig ursäkt: Cecilia Uddén, Stockholm

Utrikeskrönikan 6 maj 2022. Här är Stockholm fredag,Kanske är det för att vi svenskar har så klumpiga uttryck för att be om ursäkt som ordet fin just nu har fått en så framträdande plats i vårt språk. Som ett slags kompensation. Såå fiiin. Hej fina du. Åh vad fiint ni har gjort. Och körsbärsblommorna är finast.Det pågår en arabisk filmfestival i Malmö just nu och en av mina vänner, en filmregissör från Kairo, frågade mig vad ordet OJ betyder.  På det dygn hon befunnit sig i Sverige sa hon att hon hade hört ordet OJ minst 20 gånger. När hon klev av tåget och en kvinna råkade stöta till henne på perrongen. Oj! När barristan på caféet spillde cappucino. Oj!Lite generad var jag tvungen att förklara att jo, man säger så i Sverige istället för att be om ursäkt. På engelska kanske man säger Oh, I'm so terribly sorry I stepped on your foot, so terribly clumsy of me. Översatt till svenska blir det OJ.Och faktum är att det finns en hel lista över engelska uttryck som översätts med ett ord på svenska, den brukar ibland cirkulera på sociala medier, några exempel är:I'm sorry, I did not quite catch what you were saying. Svensk översättning: Va? - istället för, förlåt mig men nu hörde jag inte riktigt vad du sa.Eller: Excuse me, may I disturb you for a second?  Svensk översättning: Öh du... - istället för ursäkta får jag störa dig i en sekund?Min vän filmregissören från Kairo skrattade och skrattade och sa att ja, men det är ju precis så fåordiga vi trodde att ni var i Norden när vi såg Tarkovskiljs filmer eller  de där svartvita bergmanfilmerna om gud. Men, sa hon, jag trodde att ni hade vuxit ifrån det där dystra, svenskar verkar så positiva nuförtiden.Jo, sa jag, du kanske också har hört ordet fin. Eller åh fiiiina. Själv tänker jag alltid på min gammelmoster när jag hör ordet Fina. Hon hette Moster Edla, men var döpt till Edla Josefina och kallades ibland för bara Fina. En fin liten tant som jobbade i en sybehörsaffär och gärna bjöd på lunch bestående av sillar, sillsalat, prinskorv, Jansson och rökt lax. Och så frågade hon: nå hur smakade det? Min pappa skulle aldrig ha kommit på tanken att svara: fina Josefina, du gör alltid så fint när du bjuder oss på fin lunch, utan han svarade alltid: Hur det smakade? Tja, det var inte värre än vanligt. Varpå fina Josefina fnittrade och skrattade – lika förtjust varje gång, och samma fraser upprepades vid varje lunchbjudning. Men så var också detta för 50 år sen, på den tiden när en liten tant som moster Edla Josefina inte skulle kommit på tanken att säga OJ om hon råkat sticka någon med synålen när hon skulle lära ut korsstygn i sybehörsaffärn på Katarina Bangata.Min väninna filmregissören från Kairo, tänkte efter. Jo, hon hade hört ordet FIIIN och tänkt på att just det ordet ofta uttalades en oktav högre än ordet Oj.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Stockholm.
5/6/20223 minutes, 49 seconds
Episode Artwork

Odessiter skrattar alltid, ibland genom tårarna: Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Odessa

Utrikeskrönika 5 maj 2022. Odessa, torsdag.Ett skratt förlänger livet, kanske är det därför den judisk-ukrainske fotografen Boris Bukhman som vi träffade här i Odessa skojar nästan hela tiden.Heter du Johan, säger du? Det är ju ett judiskt namn. Häng med till synagogan så kan vi uppgradera dig, göra en liten chop-chop så blir du en riktig jude med bums, säger Boris och skrattar.Han är en tvättäkta Odessit, Odessabo. Hans gammelgammel mormor föddes här, liksom hans barn och barnbarn. Humorn och skrattet finns i Odessas blod.Odessiter skrattar alltid, ibland genom tårarna, för hur ska man annars överleva svåra tider, säger han.När vi promenerar med fotografen Boris genom det gamla judiska kvarteret, Moldovanka, hälsar han glatt på alla. Här bor min muslimske vän, säger han och pekar på ett av husen.När vi ses, säger jag Salam Aleykum, han svarar Shalom.Det här är Odessa, här bor folk med alla möjliga bakgrunder, etniciteter, men i dag är vi alla ukrainare.Jag kommer aldrig lämna den här staden, jag klarar mig inte utan Odessa och Odessa klarar sig inte utan mig. Och jag lovar, om jag gud förbjude, träffar på en så kallad befriare, en ryss som påstår att vi behöver räddas från nazister, så kommer jag med stolthet döda denne ockupant, vi behöver inte räddas.När mina vänner ringer från utlandet och frågar hur det går, var alla nazister i Ukraina håller hus, så svarar jag, de hänger i synagogan, tillsammans med sina judiska vänner. Den Odessitiska ironin, sarkasmen.Han tar oss till en av de stora synagogorna i staden och en intilliggande koscherbutik, samtidigt som han stolt berättar om det judiska livet i staden, kulturen.Fast vet ni, egentligen är jag inte jättereligiös, viskar han. Men ibland så ber jag. Särskilt när mina vänner bjuder mig på middagar och serverar griskött, då blundar jag, lägger mina händer över tallriken och ber en bön: kära gud, må du förvandla denna rätt till fisk, och så blir det fisk och så äter jag det, säger han och skrattar.Äter ni också fisk i Sverige? Ni gillar sån där rutten fisk, väl. Jag har aldrig fått äran att smaka.Vi lovar att han ska få det en dag, när vi kommer tillbaka. I gengäld för det löftet ger han oss Matza i gåva, judiskt osyrat bröd som liknar det svenska hårda tunnbrödet. Passar perfekt till surströmming.Som den judiske Odessiten, författaren och krigskorrespondenten Isaak Babel skrev i sina noveller från staden: en man från Odessa kan äta vilken gryta som helst, bara det finns vitlök och lagerblad och lite humor.Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Odessalubna.el-shanti@sverigesradio johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
5/5/20223 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Männen i mitt liv: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönika 4 maj 2022. London, onsdag .Livet som Londonkorrespondent är sannerligen inte stillsamt, eller tråkigt för den delen.Men av någon anledning så verkar det i synnerhet vara männen i mitt liv som håller mig sysselsatt, keeping me on my toes, som man säger.Männen i mitt liv, ja.Boris Johnson, premiärministern, den politiska katten med nio eller kanske ännu fler liv. Mannen som blivit den första sittande brittiska premiärministern att ha tilldelats böter för att ha brutit mot lagen, när han deltog på sitt eget födelsedagsfirande under pandemin. Då, när hårda restriktioner gällde här.Avgångskraven mot honom har avlöst varandra – men Boris sitter kvar – samtidigt som stormen som fått namnet partygate, fortsätter blåsa som den politiska följetong den blivit.Och på tal om följetonger… Jag brukar väl inte tänka att jag har så mycket gemensamt med Storbritanniens drottning Elizabeth den andra. Men männen, eller kanske snarare en man, i hennes närhet har stulit ganska mycket fokus i hennes liv – och på brittiska löpsedlar.Jag tänker förstås på prins Andrew, hertigen av York, vän till sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Prinsen anklagades i flera år för att ha förgripit sig på en då 17-årig kvinna, för två decennier sedan. Den anklagelsen slutade med en förlikning i amerikansk domstol. Därmed riktades rampljuset bort från Andrew, som brukar kallas drottningens favoritson, i god tid innan regentens sjuttio år på tronen ska firas stort i sommar.Och de senaste dagarna har den brittiska befolkningen fått stifta bekantskap med en annan man, en parlamentsledamot som inte gjorde så mycket väsen av sig fram tills nu. Toryledamoten Neil Parish har nu blivit vida känd under smeknamnet ”porr-ledamoten” - efter att han alltså tittade på porr i sin mobil, sittandes på bänkarna i det brittiska underhuset.Hans förklaring? Att han sökte på nätet efter traktorer, en Dominator, och då trillade över något helt annat.Neil Parish medgav dock att vid ett annat tillfälle hade han gått in på samma sajt igen, den här gången inte för att titta på traktorer...Ett ögonblick av vansinne, kallade han det för, innan han lämnade in sin avskedsansökan.Fler än 50 parlamentsledamöter utreds just nu för olika typer av överträdelser – allt från sexistiska kommentarer till tafsande och trakasserier. Porrtittandet, utredningarna och flera andra avslöjanden på senaste tiden, har väckt en debatt om vad det är för kultur som råder i hjärtat av brittisk politik – om sexism i maktens korridorer.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
5/4/20223 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

Pressfrihet, men inte för alla: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 3 maj 2022. Bangkok tisdagInternationella pressfrihetsdagen infaller den 3 maj varje år. Jag tycker att det är en dag värd att uppmärksamma. För ett samhälle utan fri press är inte ett fritt samhälle.Vi lever i en tid när journalister får det allt svårare att verka fritt runt om i världen. Jag märker det genom att det blir allt svårare att få journalistvisum till dom de sydostasiatiska länder jag bevakar. Dagligen hotas, förföljs, trakasseras och mördas reportrar runt om i världen. Bara för att vi gör vårt jobb och för att vi vill berätta för dig om hur det ser ut i samhället och spegla orättvisor, korruption eller maktmissbruk.Det vi gör är att vi använder vår rätt till yttrandefrihet. En rätt och frihet som gäller alla världens invånare enligt artikel 19 och 20 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Tyvärr får allt färre den möjligheten. Jag är inte ensam om att tycka att det är en oroande utveckling. Pressfriheten gynnas heller inte av att vi har ledare runt om i världen som öppet hånar och talar illa om journalister som jobbar för oberoende medier. Det är oroväckande och påverkar press- och yttrandefriheten runt om i världen. Även i Sverige.När Reportrar utan gränser varje år presenterar sin lista över pressfrihetsindex i 180 länder ger det en tydlig bild över situationen för yttrandefrihet i världen.Jag bevakar länderna i Sydostasien och år efter år finns de länderna med i listans allra nedersta del. I det absoluta bottenskiktet finns Laos och Vietnam på 172.a respektive 175.e plats. Vietnam är det land i världen som håller näst flest journalister eller människorättsaktivister fängslade. Bara Kina håller fler bakom lås och bom.Länder som vi kanske tror har en relativt stor pressfrihet som Singapore, Filippinerna och Thailand ligger alla på den sämre halvan av pressfrihetsindex. Singapore ligger inte långt efter Kina när det gäller att kuva mediefriheten. Regeringen där är snabb med att stämma kritiska journalister, utöva påtryckningar med hot om att förlora jobbet. Man har till och med tvingat journalister att lämna landet.  I Filippinerna har 5 journalister mördats de senaste 2 åren och under samma tid har flera oberoende mediabolag tvingats att stänga efter påtryckningar från regeringen och situationen för reportrar i landet blir allt sämre.I Thailand kan all kritik mot regeringen eller kungahuset leda till långa fängelsestraff som underlättas av en mycket sträng lagstiftning. Det har lett till en utbredd självcensur bland journalister och hotar på så sätt både yttrande- och pressfriheten i landet.Sedan militären tog makten vid en kupp i Myanmar förra året har all fri press, radio och TV stängts ned. Hundratals journalister finns på juntans lista över fiender mot staten och många av dom har tvingats fly landet eller håller sig gömda i djungeln.Det är en mörk bild av pressfriheten i Sydostasien som jag lägger fram, men det finns en ljuspunkt. Östtimor, den lilla unga nationen som slogs och besegrade Indonesien för självstyre. Där har den friapressen blomstrat sedan självständigheten.Så ägna gärna en tanke på pressfrihetensdag åt hur tacksamma vi ska vara i Sverige för att vi fortfarande har en oberoende och fri press. För om vi inte är på vår vakt kan läget förändras snabbt och Sverige kan snabbt rasa från sin tredjeplats på listan över pressfrihet i världen.Peder Gustafsson, Bangkok.peder.gustafsson@sverigesradio.se
5/3/20223 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Gränstrakter – när grannen byter ansikte: Carina Holmberg, Göteborg

Utrikeskrönikan 2 maj 2022 Göteborg måndagJag rör mig i ryska gränstrakter - i Norge, Finland och Baltikum. Platser där resor över gränsen och mötet med den närmsta grannen tillhört vardagen.  Handel, idrott, kultur, familj och vänner har haft ett självklart utbyte mellan länderna. Nu är bilden en annan. Fenomenet är inte nytt. Vi har sett det förut. Två års pandemi gjorde oss varse om hur ett yttre hot snabbt kunde förändra situationen och stoppa ett gränsnära utbyte. Som Norgekorrenspondent har jag under pandemin sett och hört mycket om vad en stängd gräns betyder för människor i gränsbygder. Splittrade familjer, stora ekonomiska förluster och hur snabbt ett vi och dom-beteende uppstod.Men nu har hotet fått en annan dimension, något mer än ett virus. Grannen i öster har förändrats, bytt ansikte och står för en ny oförutsägbarhet. Människor i gränsbygder har fått en ny osäker situation att förhålla sig till. Jag möter det i nordnorska Kirkenes, bara ett stenkast från Ryssland. I 30 år har man jobbat här för ett ökat utbyte med närmsta grannen. I centrum är gatuskyltarna skrivna på båda språken, många har familj och vänner på båda sidor gränsen och handelsflödet har betytt mycket för området.Nu är det stopp. Stängt och tyst när det gäller utbytet med Ryssland.I estländska Narva är bron över till Ryssland bara 130 meter lång och den stora majoriteten av invånarna rysktalande. Många blev kvar efter den sovjetiska ockupationen och en misslyckad integration och dåliga språkkunskaper i estländska hos många äldre splittrar generationer i synen på kriget. Man undviker att prata om det för att inte bli ovänner. Och den enkla, vardagliga rörelsen över gränsen är borta. I finska karelen var gränsstationen i Nuijama, landet största gränspassage till Ryssland med 3 miljoner gränspassager om året före pandemin. Nu är det nere i 10 procent och de stora ytorna är tomma och öde.Sankt Petersburg ligger bara 20 mil in på ryska sidan och med omkring fem miljoner invånare, nästan lika många som i hela Finland innebär förlusten av ryska besökare ett stort ekonomiskt tapp. Men svårare och sorgligare än de förlorade inkomsterna är de mänskliga såren. Splittrade familjer, rysktalande som känner sig utsatta och återigen talas det om vi och dom. Rädslan som kommer när närmsta grannen i öst visar sig vara en annan än den man trodde. Jag möter en gnagande känsla och oro hos människor. Vad händer efter Ukraina? (I Baltikum är minnet av sovjetisk ockupation stark. )Pandemin stängde gränsen. Det var tufft men det kom ett vaccin och människor kunde återigen mötas och röra sig som förr.Nu är frågan - När kommer det ett vaccin mot krig?Carina Holmberg för P1 morgon
5/2/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

De nötbruna ögonen slocknade: Johan-Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönikan fredag 29 april 2022. Stockholm, fredag.Kareem är död.Han blev fyra år.Kareem dog för att vuxna män inte kunde komma överens.Han dog för att stolthet inte låter sig tummas på.Jag kommer ihåg Kareems stora nötbruna ögon, slangarna in i hans kropp.Hur han drog i mitt skägg med sina små fingrar.Han bodde 15 minuter från sjukhuset men eftersom krigande män kontrollerar olika delar av staden han bodde i och inte kunde komma överens om ens lättnader för vanliga civila, var han tvungen att göra en resa på sju timmar för att komma till sjukhuset han nästan kunde se från sitt fönster.Hans lilla kropp orkade inte.De nötbruna ögonen har slocknat, fingrarna stelnat.För Kareems familj är sorgen oändlig.Saknaden avgrundsdjup.Kareem blev ett av krigets offer i Jemen. Men han dog inte av bomber eller kulor, han dog av en annan sorts hänsynslöshet och avsaknad av respekt för mänskligt lidande, mänsklig värdighet.Det är ingen tom klyscha att de mest skyddslösa drabbas värst i krig.Inte bara de som dör i strider, också barn som förlorar sina föräldrar, sina syskon, sin framtid.Jag glömmer aldrig det lilla spädbarnet under Gazakriget 2014. Hela familjen hade dödats i ett bombanfall men den livlösa lilla kroppen kunde inte föras till ett bårhus utan förvarades i en glassfrys i väntan på begravning.Kontrasterna så brutala.Den färgglada glassfrysen vars bilder på läckerheter utlovade löften om njutning – men däri – under det genomskinliga locket – ett släckt liv. Ett barn, en framtid som aldrig blev.Eller pojken i Aleppo, jag minns honom så väl.Tunga tårar föll nerför hans dammiga kinder.Hela hans familj hade dödats i ett helikopteranfall. 11-åringen var helt ensam, utlämnad, ett lätt byte för illasinnade.Många av de barn jag sett fått betala krigets pris vill jag egentligen bara glömma.Vill inte påminnas om den ondska eller om det är likgiltighet som fått deras söndertrasade lemmar eller livlösa kroppar att etsas fast i mitt minnes mörker.Nu sker det igen.Utanför ett bombat bostadshus i Odessa ligger en hög av blommor. I mitten två rosa nallar. En i form av en sagohäst med garn som man. Nallar för att hedra en tremånaders bebis som tillsammans med sin unga mamma dödades av robotar avfyrade av mänskliga fingrar. Kalla fingrar.Men längre österut hedras ingen med nallar.I Mariupol trycker barn och mammor i ett stålverks källare utan att se dagens ljus. De försöker överleva och vet att varje explosion de hör, varje tryckande smäll som vibrerar i bröstet kan ha varit ytterligare liv som släcktes.Så även om de överlever, även om de lyckas fly kommer minnet av rädslan och de ångestbringande dödliga ljuden aldrig att försvinna.Men varför attackeras barn? Varför attackeras civila?Tja, det sägs att man vill bryta ner kampviljan. Men är det verkligen så? Skulle någon attackera mina barn skulle jag snarare explodera i raseri och kampvilja, för när det verkligen gäller, finns det inget som är så viktigt som våra barn – och kanske är det just därför de utsätts.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan.mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
4/29/20223 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

En pågående skjutning: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 28 april 2022. Washington torsdag morgon.I fredags fick vi ett sånt där sms som alla föräldrar här i USA bävar inför att få. En varning från barnens förskola om att något hänt, och skolan gått in i lockdown, ingen fick gå in eller ut och vi fick inte hämta barnen. Polisaktivitet i området stod det. Så kom ett meddelande från en annan förälder som berättade att det rörde sig om en active shooter. En pågående skjutning. Samtidigt utanför vårt hus, bara några minuter från förskolan, hörde vi polissirenerna och helikoptrarna som hovrade. Snabbt fick vi veta att skjutningen verkade pågå några kvarter bort från oss, vid en annan skola. Lättnaden över att det inte pågick en skjutning på våra barns förskola blandades med oron över att det kanske istället skedde bland andra barn i vårt område.Det skulle efteråt stå klart att det som hänt på Connecticut Avenue, en av de livligaste huvudgatorna här i Washington, var att en 23-årig man skjutit över 100 skott från ett lägenhetsfönster på femte våningen, rakt ned på okända människor och mot en mellan- och högstadieskola. Han sköt helt urskillningslöst mitt under rusningen en varm fredagseftermiddag då eleverna slutade och folk var på väg hem från sina jobb och på väg mot uteserveringarna. Fyra personer skadades, varav ett barn. Polisen hittade flera vapen och prickskyttsutrustning när de stormade lägenheten och säger att det är ren tur att inte fler skadades eller dödades. 23-åringen hade då tagit sitt eget liv, och man vet fortfarande inte motivet, bara att han gjort flera google-sökningar på olika masskjutningar i USA. Till exempel den i New Yorks tunnelbana för bara ett par veckor sen, då över 20 människor skadades.Även om det är ovanligt med en gärningsman som avlossar 100 skott mot folk från ett sniper’s nest, som polisen kallar det, så var skjutningen bara en av tio stycken under helgen i Washington. Och faktum är huvudstadsområdet precis som nästan alla storstäder i USA sett en kraftig ökning av antalet skjutningar de senaste två åren. Det beskrivs som att USA är mitt uppe i en allvarlig vapenvåldsepidemi. Så pass allvarlig att skjutvåld under 2020 gick om bilolyckor som den vanligaste dödsorsaken bland barn i USA, inklusive självmord och olyckor, enligt en ny studie från University of Michigan. En nyhet som nästan är svår att ta in. Och barn i utsatta områden drabbas som vanligt hårdast, den här epidemin är dödligast för dem.Vi fick efter ett tag gå och hämta barnen på deras förskola i fredags, en förskola i ett område där skjutningar inte är vanliga, där gängvåldet inte är vardag. På väg hem, förbi körsbärsträden som nu blommat över, kunde vi höra polissirenerna tjuta och helikoptrarna hovrade fortfarande ovanför oss. Barnen pekade nyfiket mot himlen.Cecilia Khavar, i Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se
4/28/20223 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Praktiskt att ha en syndabock: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan 27 april 2022. Berlin, onsdag.Det var inte utan att jag studsade till så pass att jag petade en kollega i sidan och pekade. Vi var en handfull svenska journalister som lotsades genom förbundskanslerns tvättmaskinsliknande ämbetsbyggnad på väg mot pressträffen med Magdalena Andersson och Tysklands Olaf Scholz häromveckan.Och så hängde det plötsligt där, porträttet på Gerhard Schröder, Scholz' föregångare som socialdemokratisk förbundskansler. Till höger om honom Helmut Kohl, till vänster en tom yta där väl Angela Merkels porträtt är tänkt att hängas.Och genast blev det så tydligt, hur den förre kanslern som idag måste vara Vladimir Putins främsta försvarare i väst är en ofrånkomlig del av Tysklands moderna historia. Att socialdemokraternas partiledare bestämt sig för att hon framöver bara tänker kalla honom för affärsman, det blir en verklighetsfrånvänd, förnekande skönmålning. Men det är lätt att förstå frestelsen, för problemet Schröder, det växer för var dag som går.2005, bara 17 dagar efter att Angela Merkel avlöst Gerhard Schröder vid makten, blev han chef för projektet han själv drivit igenom, gasledningen Nordstream 2. Efter krigsutbrottet i Ukraina har han vägrat lämna sina lukrativa uppdrag i Kremls tjänst, trots att hans stab har sagt upp sig i protest, trots att det kostat honom hedersmedborgarskapet i sin hemstad och hedersmedlemskapet i sin älskade fotbollsklubb.Men det skulle bli värre.I helgen publicerades en intervju med Gerhard Schröder i New York Times. ”Mea culpa är inte min grej” kommenterade gammelkanslern det faktum att han inte uttrycker ånger utan istället fortsätter att tjäna miljoner på sina band till den ryske regimen. För många i hans parti var det droppen, nu vill minst 14 lokalföreningar utesluta Schröder ur SPD, en ledande socialdemokrat vill sätta honom på EU:s sanktionslista.Men frågan är om Gerhard Schröder är problemet eller bara dess mest extrema symptom. För socialdemokraterna var långt ifrån ensamma om att se handel och ömsesidigt beroende med Ryssland som stabilitetsskapande. Stora delar av det politiska Berlin har fått sina grundvalar pulveriserade och har tvingats inse att de som varnade för att beroendet av rysk energi gjorde Tyskland utpressningsbart hade rätt.Det är omvälvande att erkänna fel, smärtsamt att hantera fantomsmärtorna efter krossade övertygelser och svårt att erkänna sin egen roll i haveriet som är den tyska rysslandspolitiken.Den konservativa oppositionen sparar i iallafall inte på krutet, de kallar Schröder för en rysk legosoldat och ifrågasätter om hans porträtt alls ska få hänga där i raden av gammelkanslers på kanslerkontoret. De verkar enklast att glömma porträttet som än så länge fattas där på tavelväggen, det av kanslern från de konservativas egna led; Angela Merkel, som hade den yttersta makten i 16 år och fram tills så nyligen att färgen ännu inte hunnit torka på hennes avbild.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
4/27/20223 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Om Färöarna som tvingades välja: Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent

Utrikeskrönika 26 april 2022. Köpenhamn tisdag.Det danska kungariket är vidsträckt och långt ifrån drottningens slott här i Köpenhamn ser det helt annorlunda ut. Jag pratar om det ibland lite bortglömda Färöarna, en självstyrande del av den danska riksgemenskapen, på 18 öar långt ute i Atlanten. Fjärran från precis allt. Och ändå precis mitt i världspolitiken, har det visat sig. Men vi börjar i en annan ände. Att bila runt på Färöarna är som att åka i en gammal nordisk saga. Karga fjäll, stålgrå fjordar och små byar som klamrar sig fast på sluttningarna runt någon avlägsen havsvik. Vattenfallen, de suggestiva dimmorna över fjällen och lutande små stugor med grästak gestaltar sig ständigt nya varianter efter varje krök. Också fåren. Får överallt, fler än det finns människor på öarna. Och liksom för att understryka landets mytiska inramning så regleras landets fåruppfödning än idag av en lag som skrevs 1298. En kommun på Färöarna kan mycket väl ha färre än 100 invånare och landets premiärminister huserar i en röd timrad stuga med grästak. Här känner alla alla och här har väderbitna fiskare i ulltröjor försörjt sina familjer i kamp mot den rasande Atlanten i över tusen år. Men Färöarna är också ett modernt välfärdsland vars vältrimmade fiskeindustri säljer fisk över hela världen. Särskilt till Ryssland, som man utvecklat väldigt nära ekonomiska band till. Färöarna har till exempel en diplomatisk representation i Moskva, men ingen i Washington. Ryssland och Färöarna fiskar i varandras vatten, det ligger ryska skepp i varje färöisk hamn och Ryssland står för en fjärdedel av landets export. Eller stod, för krigets svallvågor sköljer nu även över denna avlägsna plats. De senaste månaderna har färingarna tvingats fundera ordentligt över vilka man vill vara. För ligger man mitt i det allt mer säkerhetspolitiskt heta Nordatlanten, så har det plötsligt blivit svårt att både vara kompis med Ryssland OCH vara med i den gemenskap vi kallar Västvärlden.Det har gnisslats tänder och slitits hår på Färöarna, men man har till slut valt Väst framför Ryssland. Ryska exporten är stoppad och man öppnar sitt land för NATO:s upptrappade närvaro. Snart byggs en militär radarstation på det annars helt avmilitariserade Färöarna. Men jag har en bestämd känsla av att man väljer sida med tungt hjärta. Kanske inte för att man hade velat fortsätta tjäna pengar på just Ryssland eller för att man förminskar de ryska grymheterna. Nä, snarare handlar det om att neutralitet och goda relationer med alla långt från storpolitiken alltid varit Färöarnas väg, och att man sörjer att deras värld blivit en plats där man måste välja. Som att ett helt land bryskt tvingats vakna upp ur sin småmysiga sagosömn och inse att världen blivit kall som en atlantvind. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se
4/26/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Hugo Boss har ersatt Hugo Chavez: Ivan Garcia, Caracas

Utrikeskrönika 25 april 2022. Caracas måndag. Det är första gången jag besöker Venezuela. Det första som slår mig på flygplatsen är de stora digitala reklamskyltarna - där står t ex Hugo Boss, med stora bokstäver. Ja, inte Hugo Chavez, som jag hade väntat mig, utan Hugo Boss.Samt reklam på Gucci, Mc Donalds och andra kapitalistiska ikoner.Det blir en överraskning, jag är ju i ett land där ledningen sagt att man bygger tjugoförsta seklets socialism, och utomlands jämför man gärna det med Kuba.Nej, Venezuela ser på ytan inte ut som Kuba.Till skillnad från Havannas gator som fylls av väggmålningar och stora skyltar som hyllar revolutionen så syns väldigt få såna här i Caracas.Jag frågar dem som bor här - nja, säger de, så var det förut, i början, under ledaren Hugo Chavez första år. Det finns inte mycket längre.Möjligen är det ett tecken på det som hänt här i Venezuela – den revolutionära yran från de första åren har dränerats av de tomma butikshyllorna och den svåra matbristen.Varför det blev så, beror på vem man frågar.De regerande chavisterna skyller på USA:s hårda blockad, som närapå strypt all handel med omvärlden, från den andra sidan säger man att det är socialisterna fel, korruptionen har inte upphört och regimen har satsat på lojala i stället för på kompetenta ledare på strategiska poster.Men de jag pratar med här, både chavister och oppositionella, säger att den svåraste tiden nu är över. Borta är nu hyperinflationen, som var flera tusen procent, idag är inflationen ”bara” 50 procent.Butikshyllorna börjar bli fulla igen och utländska investerare har åter börjat knacka på dörren.Och det kan bli ännu bättre snart, säger folk, nu när USA, som slutat köpa olja från Ryssland, vill ha den venezuelanska.Optimismen är alltså på väg tillbaka.Nicolas Maduro, ifrågasatt av USA och Europa, gnuggar sina händer, den mest radikala oppositionen är rasande på Joe Biden, som enligt dem håller på att rädda Maduro vid makten genom att köpa hans olja.Venezuelanen på gatan struntar för det mesta i de politiska bråken, de vill bara återgå till ett normalt liv.För att prata om allt detta åkte jag till en före detta industriminister, som bor på ett flott bostadskvarter i östra Caracas. För att släppas in i höghuskomplexet måste man identifiera sig vid en postering med två vakter, det är vanligt i de latinamerikanska metropolerna.De tar mina uppgifter och en av dem tar fram en påse med mangofrukt, en dollar styck, säger vakten med vädjande blick.Min intervjuperson, förre industriministern, förklarar viskandes: De säljer mango för att dryga ut kassan, deras lön räcker inte till, venezuelanen har tvingats att bli mycket kreativ.Ivan Garcia, Caracasivan.garcia@sverigesradio.se
4/25/20223 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Putin, förrädare och flugor: Johanna Melén, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 22 april 2022. Stockholm, fredag.Jag undrar hur det är med Aleksandra Nikolajevna, som stod i solskenet på en marknad i utkanten av Mariupol och sålde plasthinkar, sopborstar och råttfällor. Det var i januari i år och vi pratade om hotet från Ryssland. Aleksandra Nikolajevna hoppades på det bästa men hyste inga illusioner. ”Putin behöver en landväg till Krim”, den av Ryssland annekterade halvön. ”Och vägen dit går via oss i Mariupol. Det förstår vi mycket väl", sa hon. En bit bort, mellan husen på Olympiagatan där ordet "skyddsrum" stod skrivet som ett ont tecken på husväggen, promenerade Tatjana och Roman hand i hand. De önskade sig bort från Mariupol, så långt bort från Ryssland som möjligt. De ville inte tro på kriget då men ville bort i alla fall, till en värld av större friheter och möjligheter. Jag hoppas de har rest nu, att Aleksandra Nikolajevna inte heller är kvar i den stad som sedan vi sågs för drygt tre månader sedan har smulats sönder av ryska bomber. Jag tänker på Ilja Navalnyjs öde. En 61-årig man från Butja, förstaden till Kiev som blivit symbol för ryska soldaters grymhet. Ilja Navalnyj sköts i huvudet och bröstet när han gick ut för att röka en cigarett. Invid hans döda kropp låg ett uppslaget pass. Människor i Butja sa till journalister som besökte platsen att kanske sköts han bara av den anledningen att  han bar samma efternamn som den fängslade ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Jag tänker på vad som verkar vara Vladimir Putins upplevda behov av att förinta sina fiender. Må det vara en Aleksej Navalnyj, som varit fräck nog att utmana Putin om makten eller landet Ukraina som tagit sig friheten att välja sin egen väg, bort från den ryska. Och hur han rättfärdigar sina handlingar genom att smeta ner sina fiender med begrepp som förrädare, nazister - och flugor.”Det är så vi, ryssar, gör med förrädarna”, sa Putin nyligen. ”Spottar ut dem likt flugor som av misstag förirrat sig in i våra munnar.” På väg ut till Olympiagatan i Mariupol, där Tatjana och Roman gick hand i hand och till marknaden där Alexandra Nikolajevna sålde plasthinkar och råttfällor, passerar man stålverket Azovstals jättelika fabrikskomplex. En plats som nu beskrivs som helvetet på jorden med såväl civila som ukrainska soldater fast därinne. Igår sa Vladimir Putin att Azovstal ska blockeras, så att inte ens en fluga kan ta sig ut därifrån. Jag frågade Aleksandra Nikolajevna där på marknaden i Mariupol vad hon tror Vladimir Putin är ute efter i Ukraina. Hon tvekade lite och sa sedan att ”tja, han vill nog ha hela Ukraina. Och människoliv, det har historien visat, bryr han sig inte om.”Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@sverigesradio.se
4/22/20223 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Ockupanter reser Lenin: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 21 april 2022. Stockholm torsdagBloggaren Valerij Kulesjov hittades igår kväll död, skjuten flera gånger i huvudet och överkroppen. Kulesjov tillhörde det ukrainska motståndet i det ockuperade Cherson i södra Ukraina. Han var en aktivist, som precis som många andra i den ockuperade staden vägrade att erkänna den ryska ockupationsmakten.Den ryska ockupationen är redan ett faktum i fler orter än Cherson, framförallt i sydöstra Ukraina. I städer som Energodar, Melitopol och Berdjansk råder rysk ockupation.En ockupation som inneburit återuppresta Leninstatyer på torget i Genichensk, ukrainska flaggor utbytta mot ryska eller i vissa fall sovjetiska röda. Rubeln införd i städerna och kollaboratörer, som placerats som nya borgmästare eller rektorer i skolorna. Men där fortfarande invånare protesterar mot ockupanterna och viftar med blågula fanor, något som blivit allt farligare för dem.I statliga ryska Ria Novosti visas en video från en “lektion” i en skola i Mariupol, i en del av staden som kontrolleras av ryska styrkor. Några män står framför en elev och berättar om hur de nu befriats från nazismen. Männen kommer från Ryssland. Ukrainska lärare som går med på att arbeta på skolorna ska först “filtreras” i särskilda läger på Krim, påstås det.Somliga ukrainare har valt att samarbeta med ockupationsmakten. En elektriker har utsetts till rektor på ett gymnasium i Energodar, en man som enligt uppgift var väldigt förtjust i det ryska. Hans första åtgärd, att riva ned en tavla till minne av en elev i skolan, som dött i strider i östra Ukraina för några år sedan.I maj planerar ockupationsmakten att genomföra folkomröstningar och skapa låtsasrepubliker som Chersons folkrepublik, i linje med det som Ryssland redan gjorde för åtta år sen på Krim och sen i Luhansk och Donetsk.Det blir fejkade folkomröstningar i strid med alla regler, precis som de som skedde för åtta år sen.För Ryssland gäller det att presentera framgångar i Ukraina lagom till Segerdagen den 9 maj. En segerdag som fyllts med ny betydelse under Vladimir Putin. Allt mer militariserad med nya vapen, som presenteras i paraderna på Röda torget. Ett firande av en sovjetisk seger i det stora Fosterländska kriget - alltså andra världskriget.Hur förvånade och upprörda skulle de inte ha blivit, de som faktiskt var en del av den segern, de sovjetiska soldaterna. En seger med ofattbart lidande och 20 miljoner döda soldater - Stalins kanonmat. Att de sovjetiska soldaterna, med rötter i Ryssland, skulle invadera sina sovjetiska kamrater ukrainarna. Det hade de nog aldrig kunna föreställa sig.För så länge veteranerna fanns kvar var deras tydligaste budskap till eftervärlden - aldrig mera krig.Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sr.se
4/21/20223 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Kriget mellan påfågeln och skådisen: Richard Myrenberg, Warzsawa

Utrikeskrönika 20 april 2022. Warszawa onsdag.Mullret ökar igen. Den ryska krigsmaskinen har dragit igång fas två i kriget. Granater och raketer regnar över ukrainska städer i Donbas som attackeras på bred front. Mycket står på spel, kanske allt. Jag minns två bilder i början av kriget som visade ländernas ledare; Vladimir Putin i den stora glansiga salen med rådgivare sittandes ett tiotal meter bort. En bild som utstrålade makt, pengar och auktoritet. Och sedan den andra bilden, ett familjefoto på Volodymyr Zelenskyj, där han och sonen är ansiktsmålade och skrattar. Det var säkert en medveten del i propagandakriget, att visa den vanliga familjefadern som nu dragit ut i krig. Men det finns något här som visar på något mer på ett djupare plan.För även om vi fortfarande befinner oss mitt i berättelsen så kan det vara bra att ta ett kliv bakåt och försöka se allt lite på håll. Vad är den stora berättelsen här, egentligen? Kanske handlar det om vanliga människor som växer med uppgiften, som tvingas agera i ett skarpt läge med risken att dö. Och jag tänker på Okänd soldat, det klassiska finska krigsdramat. Den visar de vanliga männen, familjerna som utsätts för extrema prövningar – och går igenom det med äran i behåll. Män som drar på sig uniformen men som egentligen har ett annat liv, frisörer, rörmokare, advokater. Som inte har sin identitet kopplad till det militära. Även om Zelenskyj kanske inte är den helt vanliga mannen, utan också den tidigare skådespelaren, dessutom skådis i en komediserie, så har han har tagit sig an det ryska hotet och är inte är rädd. Och det gäller så många andra jag mött i Ukraina, vanliga män och kvinnor. I inledningen av kriget så skickade Ryssland sina allra bästa styrkor till området kring huvudstaden Kyiv – det var Spetnaz och fallskärmsjägare som skulle inta flygplatsen och som landsattes långt in i Ukraina för att knäcka motståndet. Men de åkte på stryk, rejält med stryk. Drönare och mobila små enheter med pansarskott sköt invasionsstyrkan i småbitar. Men det riktigt intressanta är att en del av de som stod för motståndet är det som kallas Territorial Defense, en ukrainsk blandning av hemvärnet och regionala militära styrkor. Alltså vanliga frisörer, rörmokare och advokater som mötte den ryska elitens elit. Och vann. Putin står för ett ledarskap som jag känner igen från en del afrikanska länder: den starke mannen som styr med fast hand, där lagen inte gäller för makten och där ingen kan ta sig fram i samhället utan goda kontakter med ledaren. En ledare som också likt en påfågel vill visa upp sig, påminna omvärlden hur stor och stark han är, det ska skina, det är mycket yta och det är mycket snack och lite hockey. Det finns nog inte två ledare som är mer olika än Zelenskyj och Putin, vilket också speglar vad det här kriget handlar om. Frågan är bara vem som vinner i denna tragedi; påfågeln eller skådisen?Richard Myrenberg, Warszawa richard.myrenberg@sverigesradio.se
4/20/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Minoriteter splittras i nya valdistrikt: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 19 april 2022. San Francisco, tisdag. Direkt demokrati var det som gällde när den hunkigaste Jesus-kopian skulle utses på påskdagen här i San Francisco. Den som folkmassan jublade högst över vann. Och det var många som var med och skrek. Dolores Park var fullt av folk som ville fira påsk tillsammans med The Sisters of Perpetual Indulgence - hbtq-aktivisterna som gjort sig kända för att kombinera drag med nunne-utstyrslar - och som funnits i San Francisco sedan 1979. En uppsjö av kandidater ställde upp i årets Hunky Jesus-tävling. En del av dem hade politiska budskap, andra försökte bli en vinnare genom lite allmänt blasfemisk buskishumor. Jag tappade räkningen på hur många skämt om att Jesus var välhängd som drogs därifrån scenen. Men både historiskt korrekte Jesus och Jesus med ett kors täckt av påskgodiset peeps fick se sig besegrade av Black Woman is God-Jesus det här året. Det var hög tid för en svart kvinna att ta hem den här tävlingen, tydligen. Påskfirandet i Dolores Park är en del av den lite gladare queeraktivismen i San Francisco, men många som är politiskt engagerade i hbtq-frågor har också varit aktiva i vårens hetaste politiska konflikt här i stan. Omritningen av San Franciscos valdistrikt. Det här är en viktig fråga, varje valdistrikt väljer en representant till den elva personer starka styrelse som styr staden tillsammans med borgmästaren. Och processen för att anpassa distriktens storlek utefter resultaten i den senaste folkräkningen har blivit allt mer infekterad. Men till skillnad från hur det ser ut på många andra håll i USA i den här typen av frågor så utkämpas inte valdistriktskonflikten i San Francisco mellan republikaner och demokrater. Nej, här i San Francisco är det snarare vänster- och högerflygeln inom det Demokratiska partiet som slåss mot varandra. Republikanerna är ett litet parti i sammanhanget - Donald Trump fick under 13 procent här i senaste presidentvalet. Kritiken mot de nya valdistrikten kommer bland annat från representanter för latinos, svarta och hbtq-personer. De menar att San Franciscos minoriteter splittras och tappar sitt inflytande i och med de nya distriktsindelningarna. Även en liten grupp i staden kan ju göra stor skillnad om många av dess medlemmar bor i ett och samma distrikt. Efter protester, demonstrationer och maratonmöten där upprörda representanter från allmänheten fick dela med sig av sina åsikter, så slutade allt i ett antiklimax. Arbetsgruppen röstade ner sitt eget slutförslag om nya valdistrikt. Missade sin deadline. Och har eventuellt öppnat upp för rättsliga följder i frågan, som måste vara löst i början av maj. Det här är betydligt mer komplicerat än att välja en hunkig Jesus. Roger Wilson, USA-korrespondent.
4/19/20223 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Astrologernas makt över generalerna: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 14 april 2022. Bangkok, torsdag.De allra flesta av oss har någon gång läst ett horoskop eller blivit spådda om vår framtid, kanske i handen eller i kaffekopp. Det är alltid lika spännande att se om miljonvinsten ska trilla in efter att man läst i ett horoskop att torsdagen kommer med rikedom och glädje. För många har horoskop blivit en slags underhållning som man kan läsa högt för varandra vid förmiddagsfikat och skratta åt. Men det finns de som verkligen tar detta med horoskop och astrologi på största allvar. För många asiater är ett besök hos astrologen ett måste innan man tar ett viktigt beslut. Allt från vilken yrkesbana man ska välja, när det är dags att ta första spadtaget för det nya huset till vilken dag man ska genomföra ett stort evenemang. Genom historien finns det en lång rad asiatiska politiska ledare som rådgjort med orakel och siare innan de fattat viktiga beslut. Indira Gandhi konsulterade i hemlighet astrologer. De indonesiska presidenterna Sukarno och Suharto lät båda ockultism påverka arten och tidpunkten för vissa politiska beslut och i ärlighetens namn så har också en lång rad ledare i väst låtit besluten styras av spåmän. Men jag tänker hålla kvar vid den asiatiska horisonten, för på få ställen är det så viktigt med lyckotal, nummerkombinationer och gynnsamma horoskop som i Asien. I det superkommersiella Singapore är lyckotal viktiga bland affärsmän och börshajar. Ett telefonnummer med ett specifikt lyckotal kan säljas för miljontals dollar till rätt köpare men ingenstans har jag träffat på en så enorm tilltro till horoskop, spådom och det näst intill ockulta som i Myanmar. Där tas inga stora viktiga beslut innan man träffat ett orakel. I stort sett alla av mina burmesiska vänner har beslutat om vilken dag de ska gifta efter att ha rådgjort med en stjärntydare. Det är inte bara på det privata planet man söker svar i stjärnorna. Även vid öppnandet av affärsverksamheter är det viktigt att tecknen visar rätt. Jag har varit med om att starten av en ny radiokanal fick lov att skjutas upp i två veckor för att astrologen sa att tecknen var fel, det var bäst att vänta. Ägaren till radiostationen, som litade blint på sin personliga astrolog, tog utan att blinka beslutet att skjuta fram starten av radiokanalen ett beslut som kostade hundratusentals kronor.Även Myanmars generaler som genom åren har styrt landet som ett skräckvälde har en enorm tilltro på astrologi, ockultism, numerologi och svart magi. När Myanmars nya huvudstad Naypyidaw skulle byggas tillfrågades den då styrande generalens orakel om platsen för den nya staden, samma spåman kunde också ge det exakta datumet när flytten från den gamla huvudstaden Yangon till den nya skulle ske för att vara mest gynnsam. 6 november 2005. Generalens lyckonummer var elva. November den elfte månaden, lägg samman dagen sex och året fem och det blir elva. Att den senaste militärkuppen i Myanmar, den första februari 2021 genomfördes just den dagen är ingen tillfällighet. 20-21-02-01 en bra sifferkombination och datum att genomföra en militärkupp enligt stjärnorna tyda av generalernas astrologer. Det generalernas orakel tycks ha missa i sina horoskop är det hårda motstånd mot kuppen man mött från folket. Men även en astrolog kan ha fel, eller kan det vara så att oraklet inte säger allt de ser i sin spådom. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
4/14/20223 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Fascinerande kvinnor och en ny syn på livets slut: Sara Heyman, London

Utrikeskrönikan 13 april 2022. London onsdag,Jag tycks ha en förmåga att fastna för fascinerande kvinnor i historien som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Och kvinnorna jag fastnar för verkar ha en gemensam nämnare: de är alla sjuksköterskor. Den första är, förstås, Florence Nightingale. Hon är förvisso berömd, men trots det inte särskilt känd för allt hon åstadkom. Den andra är Bertha Wellin. Sveriges sjuksköterskors ordförande, eller snarare härförare, under två decennier, och en av riksdagens första kvinnliga ledamöter. Bertha Wellin lyckades med konststycket att som enda kvinna i femton år representera ett parti som in i det sista var motståndare mot kvinnors deltagande i politiken, och gång på gång sätta sjukvårdsfrågor på agendan. Den tredje kvinnan, som jag ramlade över helt nyligen, är Cicely Saunders. Hon var, förstås, sjuksköterska. Men hon blev också socialarbetare, och slog sen till på en läkarutbildning och blev färdig läkare i sena 30-års åldern. Cicely Saunders såg hur patienter som inte gick att bota inte var inte särskilt intressanta för läkarkåren. Hon ville ändra på det faktum att sjukvården i det närmaste övergav patienter som var döende. Här i London har jag besökt St Christopher's hospice. När Cicely Saunders grundade det 1967 startade hon inte bara världens första hospice, utan hela hospicekonceptet. Tanken att man kan fylla på med smärtstillande läkemedel regelbundet, som håller smärtlindringen stabil, och inte vänta med att ge nästa dos förrän patienten återigen får ont, och att inte hålla tillbaka på beroendeframkallande läkemedel för patienter med bara dagar eller veckor kvar i livet, kan tyckas vara självklarheter idag.Men det var radikala idéer som Cicely Saunders genomförde, tillsammans med en helhetssyn på en döende människas behov. Sen dess har den palliativa vården utvecklats ytterligare. Kanske för mycket, om man frågar den nuvarande chefen för St Christopher's hospice. Pendeln har slagit över och vården i livets slutskede har blivit något som tros kräva specialister i alla lägen, medan anhöriga står maktlösa vid sidan av. Det här vill många ändra på. De vill bland annat öka kunskapen hos personer utanför sjukvården om den basala vården av en döende människa. En rörelse kallad ”death awareness movement” är i sin linda. Men den möter motstånd. Rädsla står i vägen, och en sjukvård som fortfarande hellre fokuserar på att rädda liv än på enbart symtomlindring och de svåraste av samtal. Men motståndet handlar också om prestige och en maktförskjutning till patienter och anhöriga. Kanske kommer en fjärde imponerande kvinna att knuffa på förändringen, som avgör hur vår sista tid i livet blir. Jag har mött ett par kandidater här i England.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
4/13/20223 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Hotellet använde sista elen till en konsert: Naila Saleem, Sydasienkorrespondent

Utrikeskrönikan 12 april 2022. Stockholm, tisdag.Jag är nyss hemkommen från Sri Lanka. Snöglopp mötte mig på Arlanda. Och så skönt hann jag tänka innan det slentrianmässiga klagandet på vädret slog till. Efter tio dagar med temperaturer över trettio grader, som i verkligheten känns betydligt högre på grund av luftfuktigheten, så var det riktigt skönt att känna kylan nypa i skinnet.Kombinationen av hetta och ingen el gav nya erfarenheter.Vad kan man äta när det inte finns el till kylskåpen? Eller gas till spisen? En turist jag träffade sa att hon slutat med kött och fisk och bara åt vegetariskt. Jag tillämpade lite av samma strategi men insåg snabbt att det inte räckte.En fantastiskt god lunch serverad på ett vackert mörkgrönt lotusblad där maten bestod av rött råris, grönsakscurry, kryddfrästa lotusrötter och en massa annat gott och starkt - denna genuint sri lankesiska måltid intogs på en restaurang utan ström och sisådär en 45 minuter senare signalerade kroppen att imorgon gör du bäst i att hitta ett annat lunchhak.För en tillfällig besökare var utmaningarna nästan ett äventyr.Som att packa till skenet av en pannlampa eftersom strömmen inte skulle komma tillbaka på flera timmar. Som tur var hade jag hunnit skicka över mitt inslag, för de ständiga elavbrotten har också påverkat tillgången till internet.Min inre scout, som jag inte visste fanns, gick igång och försökte spara el. Om jag tar en kall dusch innan jag lägger mig behöver jag kanske inte använda AC:n, utan bara fläkten? Jag släkte lampor och försökte påverka hotellpersonalen att göra detsamma och att ta bort automatfunktionen som gör att luftkonditioneringen går trots att ingen är i rummet. Jag menar vilket slöseri!De såg på det på ett annat sätt, att utländska besökare vill ha ett svalt rum att komma till och det vill man erbjuda – krisen till trots.Kvällen när de kom och beklagade att nu har vi bara diesel till tre timmar ström kvar i tanken så du kanske ska göra något annat än att hänga på rummet, den kvällen drog de igång en livespelning uppe på takrestaurangen – de använde den sista elen till en konsert! För mig var den prioriteringen obegriplig men så insåg jag att det handlade om något annat än smart el-användning. Om värdighet, att inte ge upp utan låta livet fortsätta som vanligt i den mån man kan.För de srilankeser som står i kö i timmar i den gassande solen för att köpa bränsle är de långa elavbrotten förstås så långt ifrån ett äventyr man kan komma.För de kan inte arbeta och därmed inte heller köpa det nödvändigaste. Och hur ska de tillaga maten när det inte finns gascylindrar att tillgå? Lösningen stavas fotogenkök.Så att människor nu går ut på gatorna, och ordvitsar fram tillmälen om landets president är kanske inte så konstigt. Gränsen är nådd.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se
4/12/20223 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Nolltoleransens pris: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 11 april 2022. Peking, måndag.Samtidigt som resten av världen försöker leva med covid-19, så är läget i Kina precis tvärtom.Här stängs mångmiljonstäder ner, i vad som sannolikt är den största vågen hittills.Omikron utmanar Kinas nolltoleranspolitik och än så länge är det oklart vem som kommer gå vinnande ur striden.Men, tydligt är att priset blir allt högre.Ekonomiskt såklart, men också förtroendet för den förda politiken tar hårda smällar just nu.Trots informationskontrollen som råder i det offentliga rummet i Kina, så är missnöjet över hur nolltoleransen genomförs märkbar.Inte minst i Shanghai där 25 miljoner invånare sitter i hemmakarantän, trots att vaccinationsgraden är hög och majoriteten som testar positivt inte uppges ha några symptom.Svårverifierade videos som sprids i sociala medier visar frustrerade människor i nöd och ibland kaotiska scener. Det har varit svårt att köpa mat och tusentals klumpas ihop i provisoriska karantänsjukhus, där de isoleras från samhället.När ska Kina släppa på nolltoleranspolitiken?Svaret än så länge: Inte just nu.Varför då? Jo, politiken kopplas nämligen personligen till högsta ledaren Xi Jinping, som än så länge pekat med hela handen att kursen ligger fast.Viruset ska bekämpas med nedstängning och masstester.Det är ju det som Partiet tycker funkat hittills och faktiskt, ska sägas, sannolikt räddat många liv.Men det finns också en politisk aspekt.Bedömare menar att det är viktigt för Xi Jinping att nolltoleranspolitiken ses som framgångsrik åtminstone fram tills kommunistpartiets kongress i höst, då han väntas få säkra ytterligare fem år vid makten.Xi Jinping bedöms vara Kinas starkaste ledare sedan Mao.Och det har också lett till spekulationer bland förståsigpåare att den starka ställningen kommer till ett pris: nämligen att få vågar ge Xi Jinping dåliga nyheter. Som, kan man tänka sig, att också räkna på de negativa konsekvenserna av den förda nolltoleranspolitiken mot covid-19.Jag tänkte på det i fredags, när Xi Jinping och hela den politiska eliten slog på stort i Folkets stora sal i Peking för att klappa sig själva på axeln för ett väl genomfört vinter-OS.Xi Jinping talade bland annat om maträtter som blivit uppmärksammade under OS, vilket statsmedierna också lyfte fram i sin rapportering.Detta alltså samtidigt som klagomålen över hur svårt det är att köpa mat i Shanghai nådde ett crescendo, och hashtagen ”Köpa matvaror i Shanghai” censurerades på den kinesiska mikrobloggen Weibo.Xi Jinpings OS tal toppade kvällsnyheterna i ett 20 minuter långt segment.Shanghai fick i samma sändning två minuter där statsteven visade positiva exempel från nedstängningen.Den här typen av tondövhet kommer rimligtvis också med ett pris.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
4/10/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

En roadtrip från helvetet: Stephanie Zakrisson, Dublin

Utrikeskrönikan 8 april 2022. Dublin, fredag.Det var längesedan jag var här på den smaragdgröna ön. Irland, min juvel i havet. Irland, ön där jag bilat runt mellan städer, berg, havets klippor, pubarnas folkmusik, zick-zackandes mellan fåren som ibland blockerar landsvägarna. Jag kan skriva in min destination eller sätta en prick på kartan och låta den ta mig dit jag vill - till kusten, till hedarna, till det där lilla cafét där de serverar grönsakssoppa och traditionellt potatisbröd. I en av Irlands städer, i Mullingar utanför Dublin, får jag berättat för mig om en helt annan slags bilresa. En med de viktigaste ägodelarna i baksätet - den tvååriga dottern och den franska bulldogen. Leksakerna, den fluffiga enhörningen, resväskorna som fick plats, sakerna som hann packas på någon timme.Yegor berättar för mig om den värsta dagen i hans liv, när de bestämde sig för att fly. Fly från hemmet, fly från Tjernihiv i norra Ukraina, nära gränsen till Belarus. Han visar mig vägen, hur de tog sig söderut, men runt Kiev. På hans skärmdump syns kartrutten - den ser ut som vilken färdväg som helst - förutom att han har ritat ett stort rött frågetecken över Kiev. Vi vågade inte köra raka vägen, berättar Yegor, vi visste inte hur farligt det kunde vara. Istället körde de runt, först österut, sen söderut, innan de vågade bege sig västerut. – Jag var inte rädd för flygräder eller bomber, säger Yegor - då går det fort. Jag var rädd för att möta ryska soldater längs vägen. Yegor och hans fru Katia försökte skyla dottern från farorna på färden. I ett skyddsrum sjöng de ”ja må hon leva” när hon fyllde år, och satte ett ljus i en Sharonfrukt. Yegor köpte leksaker hon skulle fördriva tiden med i bilen. De bodde först i en väns nybyggda hus, de tejpade fönstren för att förhindra glassplitter vid anfall. Längs vägen bodde de i en kyrka, i en gymnastiksal, på ett sjukhus. Det kändes tryggt, säger Yegor, de skulle väl inte attackera ett sjukhus. Hans telefon är full av bilder, nästan märkligt vackra sådana. Som stjärnhimlen ovanför Tjernivtsi, som tulpaner i en vas, som solens strålar när de tränger igenom ett moln - ett moln av rök efter en av Rysslands attacker. Den skrattande dottern som leker nedanför Eiffeltornet. Bilresan tog dem från Tjernihiv, genom Ukraina - genom Rumänien, Ungern, Österrike, Tyskland, Frankrike. Tills de, precis en månad efter Rysslands invasion av Ukraina började, tidigt en morgon rullade av färjan i Irland. Nu bor de här, på ett bed and breakfast längs Mullingars huvudgata. Och nu behöver Yegor varken kartan, matsäcken eller leksakerna för de långa körsträckorna längre. Väskorna är uppackade, de har börjat lära känna sina nya kvarter - testat irländska maträtter och öppnat bankkonto. Deras roadtrip från helvetet är över.Stephanie Zakrisson, Dublinstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
4/8/20223 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

IGEN – tryggheten i upprepningar: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 7 april 2022. Kairo torsdag”Och så väljer de böcker som de har hört innan”.Så sa en litteraturforskare igår här i P1 om ljudboksboomen bland vuxna. Att vuxna väljer att lyssna IGEN på böcker de redan hört. Som barn som vill höra samma saga om och om igen.– Knacka på! Någon hemma? fyra apor. Apkalas!Det är tryggt att veta hur sagan slutar när man är orolig för kriget. Orolig för katastrofen.Som storvuxne Lennie, i John Steinbecks roman Möss och Människor som vill att George ska berätta om och om igen sagan om hur de ska skaffa en egen farm där Lennie ska få sköta de gulliga kaninerna. Och George berättar och lugnar Lennie ända in i slutet, samtidigt som han sätter pistolen mot Lennies tinning.Igen, igen, och igen.Nu, under fastemånaden Ramadan, tänker jag ofta på det trygga i upprepandet, de naturliga repetitiva mönster som finns i islamiskt inspirerad konst, i arabesker, i kalligrafi, i musiken dervisherna snurrar till för att komma närmare Gud.Rytmisk, repetitiv, suggestiv sufisk zikrmusik bidrar till att tränga bort en hotfull värld, en ekonomiskt trängd vardag för att snurra in i ett meditativt tillstånd. Och under Ramadan är vi omringade av repetitiva geometriska arabesker där ögat kan vindla in i oändlighetsmönster.Jag bodde i USA när terrorattackerna 11 september ägde rum. Jag har inget minne av att man sökte trygghet i att läsa samma saga om och om igen då, däremot började det lukta vanilj överallt. Året efter attackerna importerades vaniljprodukter för en miljard dollar, 1 ton vaniljstänger, över 500 nya vaniljprodukter det året – vaniljvodka, vaniljdeodorant, vaniljcola, doftljus med vanilj och marknadsföringsexperter gjorde studier över kopplingen mellan vanilj och känslor av trygghet.Det doftar aldrig vanilj i Kairo, inte ens om alla drypande söta Ramadanefterrätter, men den repetitiva musiken, de kalligrafiska mönstren, igen och igen som i barnets favoritsaga, invaggar oss i trygghet.IGEN eller AGAIN är också en av mina favoritminnen från Ramadans nätter i basarkvarteren när en skoputsare slog sina lovar runt vårt cafébord och vann tillfällig vårdnad om ett par svarta skor som putsades med noggrann yrkesstolthet. Skorna återlämnades blanka. Ägaren var belåten. Vi satt kvar runt cafébordet i en timma. Teglas med mynta. Skoputsaren, återvände plötsligt och granskade de ännu blanka skorna. Vi vinkade och gjorde tummen upp, och då var det som om skoputsaren blev besatt av den trygghet som ligger i upprepningar. Han såg skornas ägare djupt i ögonen, lät blicken vandra ner mot de blanka skorna och sa: AGAIN? Igen? Vill du att jag putsar dem igen?En succé är till för att upprepas och spelar det egentligen någon roll att skorna inte kan bli blankare?Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
4/7/20224 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Stöldgods och familjesvek: Maria Persson Löfgren, Chisinau

Utrikeskrönikan 6 april 2022. Chisinau onsdagNjuter Ljuba i nya fåtöljen framför nya platt-tvn, i sitt nyfärgade hår och sina nylackade naglar i färgerna rött blått och vitt ?Vet Ljuba att makens 450 kilos paket skickat från Belarus inte är resultat av en extra bonus för insatsen i den, som det påstås officiellt, planenliga specialoperationen för att rensa upp Ukraina.Vet hon att allt är stöldgods från ryska arméns plundringar i städer de nu lämnat?Tänker Jana i Rubtsovsk i Altai att det nya tältet och elskotern kommer från makens plundring i butiker i småstäder i Ukraina, skulle hon ta på sig underkläderna han skickat då om hon visste det?Jo nog vet de både Ljuba och Jana att några soldatlöner inte räcker för att skicka tonvis med paket till familjen hemma. De vet att det är krigsbyten, men det låtsas de inte om. Så går det till överallt ändå, tänker de i sin normala lika goda kålsuparteori. Och det är ju inget krig.Som när Sergejs brorsa i Moskva låtsas som om Sergej ljuger eller drar en historia när han försöker berätta om raketbeskjutningen av hans hus utanför Mykolajiv, om skolan som förvandlats till en tegelstenshög och nöjesparken där pariserhjulet välts på ända och en rysk raket fortfarande syns nedborrad i marken. Det är fejknews säger brorsan och sen och är det inte det så är det era egna ukrainska radikala, som skjuter på er. Rysk militär gör inte sånt. Vår militär är vår stolthet.Eller ta Ludmillas kusin i Novosibirsk, som till bryter telefonsamtalet för att hon vägrar höra Ludmillas historia om hur hela familjen flydde i bilen längs en livsfarlig väg, som minerats, hur bilen före dem körde på en mina och den 14 årige sonen i familjen såg sin mamma brännas till döds och själv vara den ende som lyckades ta sig ur bilen och överleva med en svårt skadad arm och sida.Skådespelare tänker kusinen i Novosibirsk, allt är bara påhitt från de där nationalisterna, vi måste deukrainisera dem. Vi måste rädda våra rysktalande bröder.Zombies säger Aleksander i Odessa om sina släktingar, en bror i St Petersburg, vänner över hela Ryssland och kollegor han arbetat med i många år inom förpackningsindustrin. De går inte att prata med längre, de är orker, de är rascister - vi säger inte ryssar längre vi kallar dem rascister - ryska fascister.Besvikelsen över egna familjemedlemmars misstro - som hade du överlevt Auschwitz - Srebrenica - Babin Yar - Halabja - eller någon annan av historiens massakrer - men hemma hos din egen familj är det ingen som tror dig eller på att det alls varit nån massaker.Maria Persson Löfgren, Chisinaumaria.persson_lofgren@sr.se
4/6/20223 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Requiem från ett öde Majdan: Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kyiv

Utrikeskrönika 5 april 2022. Kyiv, onsdag.– Johan-Mathias, vi har varit nu i Kyiv i ett par dagar. Vad är dina intryck?– Det är väldigt få människor på gatorna, mest bara äldre och soldater och många har ledsna uttryck, många vägspärrar, noggranna vägspärrar. Kyiv är som en fortifierad stad.– Jag känner samma sak, hur mycket en stad görs av människor och utan människor så finns det ingen stad, bara vackra byggnader utan liv… Fast vi har ju träffat människor här.– Ja, till exempel de som har flytt hit från de fram till nyligen belägrade förorterna.– Herregud, det mötet. Hon grät när hon berättade om flykten från Irpin. – När hon blev beskjuten av rysk militär med automatvapen…– Och sedan så satte de sig, de ryska soldaterna i ett stridsfordon och började skjuta mot civila från kanoner.– Mot civila som inte hade hunnit gömma sig, mot civila som satt i sina bilar….– Johan-Mathias, hur mår du?– Det är svårt att möta så mycket sorg, så mycket äkta känslor.– Så mycket helvete.– Hur mår du?– Jag vet inte faktiskt, jag känner mig tom och ledsen.– Du har ju varit mycket i Kyiv, vad känner du?  – Ja. Det är klart att det svider, så oerhört. Jag förknippar Kyiv med så mycket glädje, med så mycket liv, här precis runt knuten gick jag på cirkus, drack kvas, en slags svagdricka. Det fanns så mycket lycka. För tre år sedan snart så var jag här och bevakade parlamentsvalet och staden spirade av hopp, så mycket strävan efter välstånd, att göra upp med sitt förflutna, trånandet efter Europa, demokrati, lycka. Och nu gråa och ödsliga gator, där kalla vindar blåser och ett ensamt Majdan.– Ja, den sorgen känns i luften, den smittar.– Ska vi säga så. Johan-Mathias Sommarström,– Vi säger så Lubna El-Shanti, i Kyiv.
4/5/20222 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

Ryktet – den blå diamanten finns gömd i Bangkok: Peder Gustafsson, Thailand

Utrikeskrönika 4 april 2020. Bangkok, måndag.Det är sent 1980-tal.Platsen är den Saudiske prinsen Faisal bin Fahds vackra palats i Riyadh.Bland de överdådiga rummen går den thailändske gästarbetaren Kriangkrai och städar. Han känner varje hörn av prinsens palats. Kriangkrai vet att kassaskåpen som innehåller prinsens juveler oftast lämnas olåsta. När prinsen och hans familjs åkte på semester var det ett för bra tillfälle att missa. Kriangkrai som hade stora spelskulder insåg att detta var en gyllene chans att bli av med sina dem och fly Saudiarabien med en rikedom på fickan.Kriangkrai plockade på sig nära 30 kilo värdefulla smycken värderat till över 20 miljoner dollar. Bland det han fick med sig fanns en 50-karats blå diamant som ansågs vara en av de största i sitt slag i världen – The Blue Diamond.När stölden upptäcktes hade Kriangkrai redan flytt till Thailand. Bytet hade han skickat i en kartong några dagar tidigare. För att få stöldgodset genom tullen lade han ett kuvert fyllt med dollarsedlar och en lapp överst i kartongen där det stod att hans last innehöll pornografiskt material och han skulle föredra att det inte genomsöktes.Med kuvertet i handen tittade tulltjänstemännen åt ett annat håll.Men Kriangkrai kunde inte fly rättvisan. I januari 1990 greps han i sitt hem av thailändsk polis som fått tips av sina saudiska kollegor.Allt den saudiske prinsen ville var att diamanterna skulle återlämnas, stölden skulle då inte få några diplomatiska konsekvenser. Men när bytet skickades tillbaka till Saudiarabien upptäcktes att nära 80 procent av stöldgodset saknades, och mycket av det som återlämnats var förfalskningar. Borta var också den blå diamanten, The Blue Diamond, stor som ett ägg.Det inledde en 30 år lång diplomatisk istid mellan Saudiarabien och Thailand som nu har börjat tina. Nyligen besökte en thailändsk premiärminister Riyadh för första gången sedan Blue Diamond-affären.Det gjorde att historien nu blivit känd för den unga generationen thailändare.Nu får dom höra hur thailändsk polis under utredningen på 90-talet skyllde försvinnandet av diamanterna på en lokal diamanthandlare som nekade till inblandning. Hur det samtidigt cirkulera bilder på en hustru till en högt uppsatt thailändsk polischef som bar ett halsband som var mystiskt likt ett av de saknade.Till historien hör också hur tre saudiska diplomaterna som skickades till Thailand för att hjälpa till med utredningen dödades under mystiska omständigheter. Diamanthandlarens fru och son kidnappades och dödades av en thailändsk polischef för att tvinga handlaren att avslöja vad han visste.Än i dag vet ingen var den äggstora The Blue Diamond finns, eller vem som mördade de saudiska diplomaterna.Rykten säger att The Blue Diamond kan finns undanstoppad någonstans i Bangkok.Andra säger att diamanten styckades och delarna spreds bland den thailändska eliten för att hålla tjuvarna och mördarens identitet säker. Sanningen kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Än i dag är historien om den blå diamanten inget man talar högt om i Thailand.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
4/4/20223 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Mer Feierabend åt folket: Caroline Salzinger, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin, fredag.Med tre månader kvar här i Tyskland har jag börjat göra listor över allt jag vill hinna med, se och besöka innan flytten hem till Sverige, men framförallt över vad jag kommer sakna.Högt upp står ”att bli tilltalade Die Dame” i de små interaktionerna i vardagen, på bageriet eller i blomsteraffären. Det ligger något formellt men ändå så vänligt i det där, ett ofta ömsesidigt erkännande av att man vandrat en bit genom livet, med visst förstånd och anständighet i behåll och att den bedriften är värd lite respekt.Så mycket värdigare än att krampaktig betitlas ”tjej” långt upp i medelåldern.Jag kommer också att sakna det jag i början avskydde med Berlin, att affärerna har söndagsstängt. En trebarnsfamilj utan mjölk, bananer eller pasta hemma, det är ingen vacker syn, men man lär sig planera, vare sig man vill eller inte, och efter tre år erkänner jag gärna att det gör något med en stad när alla en dag i veckan gör annat än att konsumera i affärer.Jag kommer sakna småhantverkarna, att kunna få ulltröjan konststoppad och skorna lästade i kvarteret och jag vet att jag inte kommer vara den enda hemflyttade journalisten som saknar att veckla ut en dagstidning större än köksbordet och tjockare än en möbelkatalog men utan en enda bild.Vad jag inte kommer att sakna är att titta mer bakåt än framåt på autobahn av rädsla för fartdårar, och att alldeles för många här bara inte kan kväsa impulsen att läxa upp främlingar för minsta regelbrott.Och så är det en aspekt av Horace Engdahls bevingade ord som jag lämnar bakom mig med glädje, att Tyskland är ett Sverige för vuxna.För visst stämmer det att Tyskland känns som ett moget land. Tyskarna klarar av att tycka olika på ett beundransvärt sätt, här finns inte vår otrygga strävan efter ständig samsyn.Inget annat land har så ärligt och genomgripande gjort upp med sin mörka historia och håller diskussionen om personligt och kollektivt ansvar vid liv.Här tas det allvarliga på allvar utan att det genast skämtas bort som av ängsliga tonåringar.Men emellanåt slår det över och Tyskland känns mer som ett Sverige för pensionärer.Inget ont om pensionärer, många av mina favoritmänniskor i världen är sådana, men med stigande ålder kan en överdriven ängslighet och en skepsis mot allt nytt infinna sig.Man klamrar sig fast vid det beprövade långt efter bäst före-datum, i Tysklands fall vid allt från förbränningsmotorn till faxapparaten.Men högst upp på min lista över sådant jag kommer sakna står ändå konceptet ”Feierabend”. Att ”ta kväll” med ett dagsverke i ryggen och utbringa en liten skål för sig själv, om så bara inombords. Att vara nöjd för idag och påminna sig om värdet av den egna insatsen efter arbetsdagens slut och alldeles särskilt på fredagar, inför veckoslutet.Så, med bara några timmar kvar till helgen, kanske det är dags att introducera ett nytt tyskt låneord i svenska språket, det var ju trots allt alldeles för länge sedan sist.Mer ”Feierabend” åt folket, helt enkelt.Caroline Salzinger, Berlincarloline.salzinger@sverigesradio.se  
4/1/20223 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Barnens kistor är små, så små: Johan-Mathias Sommarström och Lubna El-Shanti

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Ukraina, torsdag.Hans spinkiga ben stack fram under betongklumpar. Kroppen slarvigt gömd under en färgglad filt med Disneymotiv.Han har för mig blivit bilden av det obegripliga.Inte som de diffusa ljuden från de dova explosionerna som mullrar avlägset.Ett ljud, en bomb. Någon dör.Ljudet av död.Varje dag är det nya begravningar här.Kistor klädda i den ukrainska flaggans blågula färger.Sörjande familjer och vänner.Det spelar ingen roll om det är en civil eller en soldat, smärtan för de anhöriga är lika stor. Ingen vet hur många som dött. Hur många som dött i ett krig ingen här bett om.Några kistor är mindre än andra.Barnens.Det var Stepans kropp som gömdes under en färgglad filt med Disneymotiv. Hans spinkiga ben och blöja som stack fram under filten. Kroppen låg på krossad betong.Stepan är bara ett av de alldeles för många barn dödats i Ukraina.Hittills.Barn som på familjefoton ses le mot fotografen, en förälder eller ett syskon.Barn som för bara drygt en månad sedan lekte sina lekar som barn ska göra, tjatade om godis, kramade sina föräldrar. Barn som fick sagor lästa för sig, som svettades i hårfästet av vilda lekar. Barn som var barnBarn som skulle ha ett helt liv framför sig, men vars liv istället släcktes av ett ondskans meningslösa raseri.Barnens kistor är små, så små.Svärtan och lidandet så stort.Att förlora ett barn är att förlora sig själv. Att förlora sitt allt.Hur går man vidare.Någon har dödat ditt barn, går tanken ens att hantera.Det skulle vara precisionsbomber sades det, militära mål, civila skulle skyddas.Undrar om Stepans föräldrar håller med. Eller om några av de andra barnens föräldrar håller med.Eller om mannen till den nyförlösta kvinnan i Mariupol - hon som var en av dom som bombades i ett BB och dog, ja, hennes barn dog också - undrar om hennes man, pappan håller med.Att ett barn dör, att ett enda barn dör är en tragedi större än livet själv. Här sker det varje dag. Som det tidigare skett i Irak, Syrien och andra krig.Att barn dör får aldrig bli slentrian, aldrig bli normalt.Krig är helvete, krig är sorg, krig är mörker och än en gång får våra tårar förenas i det meningslösa, för även om tårar inte löser några kriser, är det tårar, ilska och någonstans ett litet hopp om en bättre framtid som får människor att härda ut och orka gå framåt.Johan-Mathias Sommarström och Lubna El-Shanti för P1-morgon i Ukrainajohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se lubna.el-shanti@sverigesradio.se
3/31/20223 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Skådespelaren Will Smith gav komikern Chris Rock en örfil: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 30 mars 2022. Washington, onsdag. Drygt två dygn senare är chock-ögonblicket på Oscarsgalan något många fortfarande verkar ha svårt att smälta. Skådespelaren Will Smith gav komikern Chris Rock en örfil på scen, efter att Rock skämtat om Smiths fru. En attack han till slut bad om ursäkt till Chris Rock för och som nu utreds av Oscarsakademin. Det är också en attack som delar in folk i två läger. De som tycker att slaget delvis går att försvara eftersom Will Smith bara stod upp för sin hustru medan andra kallar det förkastligt och beskriver det som hyckleri att privilegierade Hollywood-män kan misshandla någon och 20 minuter senare få en stående ovation i direktsänd TV. Men kritiken handlar också om det man menar var ett utslag av toxisk maskulinitet från Will Smiths sida. Att han gav uttryck för en skadlig manlighetsnorm genom att använda våld för att försvara sin frus heder. Och just diskussionen om kändisskap och var gränsen egentligen går mellan en romantisk kärleksgest och aggressivitet var på tapeten här i USA redan före Oscarsgalan, gällande ett av världens mest kända par: realitystjärnan Kim Kardashian och hennes numera exmake- rapparen Kanye West. Under flera månader nu har kändispressen och sociala medier-världen följt varje steg i deras uppslitande skilsmässa, mycket tack vare att Kanye West valt att offentliggöra sin version av separationen. Han har på sitt Instagramkonto postat inlägg där han påstår att han inte får träffa sina barn och publicerat sms-meddelanden från Kim Kardashian, där hon vädjar om att han ska sluta visa upp deras privata konversationer. Kanye West har också upprepade gånger skrivit nedsättande om hennes nya pojkvän, något många inklusive Kardashian och pojkvännen själva uppfattat som hotfullt. Samtidigt har West lagt upp bilder på sånt som ett helt bilflak med röda rosor han skickat i ett försök att få tillbaka sin exfru.Och precis som med Will Smiths slag i ansiktet på Chris Rock har Kanye Wests beteende beskrivits av en del som något nästintill romantiskt, att han gör allt han kan för att få tillbaka sin familj. Som försvar har både Will Smith och Kanye West sagt olika varianter av att kärlek får en att göra galna saker. Och det hela har behandlats som smaskigt skvaller i media. Men många i debatten menar att det istället rör sig om trakasserier från Wests sida. Komikern Trevor Noah, som växte upp med att se sin mamma utsättas för våld, spelade in ett uppmärksammat klipp där han säger att det som pågår mellan Kanye West och Kim Kardashian nu är något som borde lyftas över skvallernivån och ses i en kontext av vad miljoner kvinnor världen över utsätts för av män.Att Kardashian är ett offer trots alla hennes pengar och privilegier. Men Trevor Noah menar också att Kanye West borde få hjälp- inte stängas ute. West har varit öppen med sin psykiska ohälsa, han har diagnostiserats med bipolär sjukdom. Vi borde "counsel Kanye inte cancel Kanye", säger Trevor Noah.Will Smiths misshandel av Chris Rock på Oscarsgalan kommer gå till TV-historien men vad historien kommer säga om den omskakande händelsen efter debatten nu om mansrollen och hur vårt kändisfixerade samhälle bedömer berömda personers handlingar, återstår att se.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se
3/30/20223 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Utlänningar släpps inte in: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 29 mars 2022. Här är Kairo, tisdag.Häromdan gick jag till det anrika tidningshuset Al Ahram för att intervjua analytikern Amr el Shobaki på Ahrams egen tankesmedja Al-Ahram Center for Strategic Studies.Amr Shobaki är välkänd kolumnist och kommentator och även tidigare parlamentsledamot.             Jag anmälde mig i receptionen. De pekade på ett nyupptejpat anslag: Utländska besökare släpps enbart in med tillstånd från centrets chef, Abdel Mohsen Salama.“Ja, jag är föranmäld”, sa jag,  “Jag har redan mailat en kopia på mitt egyptiska presskort”. “Ditt namn finns inte med på våra listor”, blev svaret.Jag har nog varit i tidningshuset Al Ahram fler än hundra gånger. Både på Centret dit jag nu var på väg och i de korridorer där några av Egyptens mest kända författare förr hade sina rum på nionde våningen. Jag minns hur jag som 28-åring satt och väntade på att bli insläppt till Naguib Mahfouz efter att han fått Nobelpriset i litteratur. Jag var nervös och mina svettiga handflator klibbade mot den röda galonsoffan utanför hans rum. När jag sen ställde mina invecklade frågor om huruvida Gud faktiskt dör i Mahfouz kontroversiella roman Berättelser från vår gata, lyssnade Nobelpristagaren med den sortens överdrivna intresse som vissa äldre kan visa för att få en ung människa att känna sig säkrare. Han fick mig att känna mig trygg. Själv knivhöggs han av en våldsbejakande extremist flera år senare – anklagad för att ha dödat Gud i sin roman.Nu låg mina handflator, osvettiga, mot den iskalla marmordisken i receptionen. Jag var inte nervös, men började bli irriterad.Amr Shobaki, som jag skulle intervjua, kallades ner till receptionen, men hur mycket den kände kommentatorn och tidigare parlamentsledamoten än vädjade, var svaret: Inga utlänningar utan chefens godkännande. Shobaki skakade på huvudet och sa att han hade haft ett möte med chefen samma morgon men att han inte velat slösa tid på den löjliga frågan om han hade rätt att ge en intervju i sitt eget arbetsrum.Nu stod han och vägde förnedring mot förnedring. Skulle han förnedra sig till att ringa chefen nu eller skulle han låta mig få inblick i hur maktlös han var genom att tvingas ställa in intervjun?Att inte släppa in utlänningar på tankesmedjan Ahram Center kan jämföras med att inte släppa in utlänningar på Utrikespolitiska institutet eller Dagens Nyheter i Stockholm.Och jag skulle inte ens ställa kontroversiella frågor om Gud och Guds eventuella död, utan om de galopperande matprishöjningarna till följd av kriget i Ukraina skulle bli ett problem för Egypten, vissa andra bedömare hade varnat för social oro.Men denna gång var det inte jag som hade svettiga handflator. På den frågan svarade Amr Shobaki: No comment.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo.cecilia.udden@sverigesradio.se
3/29/20223 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Om att falla på eget grepp: Samuel Larsson, Köpenhamn

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Köpenhamn, måndag.Jag får en bestämd känsla av att Danmark håller på att falla på sitt eget grepp. Som när man råkat sätta fälleben på sig själv, vinglar till och sen gör allt man kan för att försöka se ut som att inget särskilt hänt.Jag pratar, igen, om migrationspolitiken. För det är ju uppenbart att Danmark, som i många år kämpat för att vara stramast, strävast och tuffast på det området nu under Ukrainakrisen fått problem. För ukrainska flyktingar vill ju danska politiker hjälpa. Och inte bara hjälpa lite, utan verkligen gå till vägs ände för att hjälpa. Och inte bara det, man vill gå till vägs ände och sen fortsätta rakt ut i skogen – långt för att hjälpa. Och då blir det såklart besvärligt att förklara – för sig själv och andra – hur man alldeles nyss var beredd att gå precis lika långt för att hålla flyktingar borta från Danmark. Och på tal om besvärligt, hur ska man hantera alla dessa lagar man stiftat senaste åren som nu ställer till det för gästfriheten?Den så berömda smyckeslagen till exempel. Som säger att flyktingar ska betala för sitt uppehälle genom att staten ska strippa dem på sina egendomar. Den och en rad andra lagar designade för att göra det obekvämt att vara flykting i Danmark, fann man för gott att snabbt neutralisera med en särlagstiftning – som bara gäller flyktingar från just Ukraina. Men sedan finns ju till exempel gettolagstiftningen, som begränsar hur många personer med så kallat icke-västlig bakgrund som kan bo i samma bostadsområde. Krånglig lag, om man vill kunna ta emot många ukrainare. Men man kämpar på, gör vad man kan för att låtsas som att den egna historien inte finns.Men den egentliga frågan är ju hur det kunnat bli såhär? Varför möts till exempel syrier som flyr ryska bomber av en attityd, men ukrainare som flyr ryska bomber av en annan? Ja, det är kanske här den egentliga snubblande skon klämmer för de danska politikerna. För finns det egentligen något bra svar på det?Den berömda Inger Støjberg, frispråkig före detta migrationsminister, har lanserat sin förklaring. Kan vi inte bara erkänna att det är för att ukrainare är demokratiskt sinnade, kristna och liknar oss danskar, frågar hon i en krönika i Extrabladet. Svårsmält såklart, men kanske så nära sanningen man kommer, vad vet jag.Regeringen har ju försökt med en annan mer byråkratisk linje: att Ukraina till skillnad från Syrien är Danmarks närområde. Danska ledarsidor ger inte mycket för det argumentet – dansk politik har fått etnicitet på hjärnan, dundrar tidningen Politiken.Och visst sitter regeringen i en rävsax. Att högljutt ge sitt fulla politiska stöd till Ukrainas sak och beväpna dess armé, men avvisa dess folk vid gränsen vore ju kanske en ännu större politisk inkonsekvens än den man nu försöker ro i hamn inom migrationspolitiken. Så det politiska Danmark fortsätter att snubblande, fallande på eget grepp, låtsas som att allt är normalt.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se
3/28/20223 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Att rädda gamla stenar: Marie-Louise Kristola, Auzelles

Utrikeskrönikan 25 mars 2022. Auzelles, torsdag.Mitt i byn står den lilla kyrkan med anor från 1100- och 1200-talet. Nyrenoverad och fin.Går man närmare kan man se att gångjärnen på entrédörren är dekorerade med fyra människohuvuden, två djurhuvuden, en fågel och hästskor. "Le passé a de l'avenir" – det förflutna har en framtid – , som det står på hemsidan Le Petit Patrimoine, där kyrkan också finns beskriven.På Le Petit Patrimonie, "det lilla kulturarvet", kan den som vill hjälpa till att dokumentera alla möjliga små kapell, torn, solur, brödugnar, kvarnar, hyddor, fontäner, tvättstugor, brunnar och annat som inte klassificeras som historiska monument men ändå tillhör det franska kulturarvet och inte får glömmas bort, skriver de ansvariga för sidan.Borgmästaren i Auzelles, med 387 invånare, berättar att kyrkrenoveringen varit en tung post i kommunens budget, men nu är det klart. Det förflutna har en framtid. Om det skyddas på rätt sätt.Ett sätt är att inte tillåta vad som helst för nära dessa vackra stenar, "les vielles pierres", som vi är så många som älskar i de små franska byarna som kan räknas i tiotusentals.Marie Paul, som lämnat Paris för att öppna vandrahem i byn, ville till exempel sätta upp solpaneler på taket för att få klimatsmart energi. Men si det gick inte. Solpaneler är inte tillåtna inom en radie av femhundra meter runt kyrkan.Marie Paul förstod inte riktigt. Hennes tak var ju orienterat bort från medeltidsbyggnaden, och det handlade bara om två stycken?Men det spelar ingen roll. Ska man skydda gamla, vackra stenar så ska man. Och reglerna är – ja, "sten"-hårda.Marie Paul suckar över det franska regelverket som också gör att byggnadsprojekt kan stoppas i flera år av arkeologiska utgrävningar som först måste till för att skydda historiskt kulturarv.Liknande regler finns ju även i Sverige där det är förbjudet att ta bort eller skada fornlämningar.Vill man bygga i närheten av en sådan plats behöver man både gott om tid och en hel del pengar, skriver tidningen Hem och Hyra, då eventuella utgrävningar för att dokumentera fornlämningarna kan dra ut på tiden.Det är klart att det förflutna ska ha en framtid. Men vår tid då? Hur ska den räddas för framtiden? Har vi de regler som behövs för det?Att tillåta solpaneler nära kyrkan i fler franska småbyar kanske vore ett riktigt bra sätt att rädda nutiden för framtiden, om vi tillåter oss att tänka lika mycket framåt som bakåt. Så att Le présent a de l'avenir.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sr.se
3/25/20223 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Hemlöshet, primärval och Oscarsgala: Roger Wilson, Los Angeles

Utrikeskrönika 24 mars 2022. Los Angeles, torsdag.I science fiction-serien Star Trek: Picard, som egentligen utspelas långt in i framtiden, så reser huvudpersonerna i den säsong som visas just nu tillbaka i tiden, tillbaka till just Los Angeles år 2024.Och när de transporterar sig ner till 2020-talets LA så hamnar en av tidsresenärerna…ja, inte direkt på Oscarsgalans röda matta, utan i stället mitt bland tälten där några hemlösa personer bor. Det är den första, symboliska, ögonblicksbilden av vår samtid som seriens manusförfattare velat ge. Och det kanske inte är så konstigt. Hemlöshet toppade listan när boende i Los Angeles fick ta ställning till regionens problem i en opinionsundersökning i slutet av förra året. På andra plats på listan låg ett närbesläktat problem: kostnaden för bostäder.Trafiken, klimatförändringar och skatter de hamnade ner på listan. Och många i undersökningen hade själva aktuella erfarenheter av att vara hemlösa eller haft en osäker bostadssituation. Otåligheten och frustrationen bland väljarna är stor över att politiker och folkvalda inte lyckas lösa problemen för dem utan bostad. Även om det redan börjat rulla reklamfilmer på tv inför primärvalet till borgmästare i juni, filmer där kandidater berättar att de ska lösa det här med hemlösheten. Det verkar bli den stora valfrågan, tillsammans med brottsligheten i staden. Samtidigt har ju hemlösheten knappast kommit som någon överraskning. Problemet har funnits länge, men byggandet av överkomliga bostäder att hysa in de hemlösa personerna i har inte hunnit med. Eller prioriterats lika högt som annat.  Den synliga hemlösheten finns på många platser, till och med på Hollywoods Walk of Fame – den där trottoarsträckan med alla de där minnesstjärnorna på gatan.Och även på helgens glammiga Oscarsgala finns hemlösheten i Los Angeles representerad i år. Den Oscarsnominerade kortdokumentären Lead me Home är delvis inspelad här - men också i San Francisco och Seattle - två andra städer som också brottas med det här problemet. Filmen är samling porträtt av några av dem som inte har något ordnat boende, utan till exempel sover i ett tält intill en av motorvägarna. Man växlar mellan bilder på de glimmande skyskraporna i stadens finanscentrum, och livet i tälten på marknivå. Ett effektivt sätt att skildra kontrasterna i livssituationer i de tre städerna i västra USA.Men när Oscarsgalan tv-sänds natten mellan söndag och måndag i Sverige är den tävlingsklass som Lead me Home tävlar i redan avgjord. Kortdokumentärklassen var en av de priser som prioriterades bort när man försökt slimma och marknadsanpassa tv-sändningen av prisgalan. Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
3/24/20223 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Chai and wifi: Sara Heyman, global hälsokorrespondent

Utrikeskrönika 23 mars 2022. Stockholm, onsdag.Men när jag skriver och spelar in den här krönikan är jag kvar i Warszawa. Det är min tionde och sista dag i Polen. En resa som hastigt bestämdes, och som gjorde att andra planer fick skjutas upp. För det blev krig i Europa.Det är många intryck jag tar med mig, nu när jag reser hem.Det är Dima, en ukrainsk student, som bodde i Polen redan före kriget. Han kan inte sova på nätterna. Han har appen från den ukrainska regeringen i sin mobil, samma app som hans familj i Tjernivtsi har. Den larmar när det är bombhot och de måste ner i skyddsrummen. Den larmar nästan varje natt. Då ringer Dima sin mamma, och är med familjen på telefon när de går ner i skyddsrummet. Larmet kan hålla på i timmar. Efteråt kan han inte somna om.”Har du övervägt att stänga av appen, för att få en natts sömn”, frågar jag försiktigt. ”Nej, det går inte”, svarar Dima. ”Om jag vet att jag inte hör larmet, kan jag inte somna alls.”Det är bilen med ukrainsk registreringsskylt som vi körde om på motorvägen från gränsövergången. På sidodörrarna och bakrutan satt A4-papper fasttejpade med handskriven text. Det stod BARN på ukrainska. Vi resonerade oss fram till varför man skriver BARN på sin bil, och sen blev det liksom lite tyngre att andas. Även utanför teatern i Mariupol, som bombades till ruiner för några dagar sedan, hade människor skrivit BARN i stor text på marken. Men den vinröda, skruttiga bilen har i alla fall klarat sig ut ur kriget.Jag har lärt mig vilka som är de enkla, eller i alla fall mindre svåra, frågorna att ställa. Hur lång tid tog din resa, varifrån kommer du, vilka har du med dig? Den svåra frågan är – vilka har du lämnat kvar. För de har alla lämnat det som ingen någonsin vill åka ifrån.Sitt barn, sin pappa. Sin man, far- och morföräldrar. En bror, bästa kompisen i skolan. Sitt liv som det såg ut.Det är intrycket av alla barn – på nya konstiga sovställen som köpcentrum och idrottsarenor, på buss- och tågstationer – överallt barn, med små färgglada ryggsäckar, ofta dragna i armen genom en folkmassa av en mamma med stressad blick.Men det är också den enorma omtanken, det man kan sammanfatta som ”chai and wifi”. En volontär berättade att det har blivit ett uttryck, för det är det som de ofrivilliga resenärerna behöver allra mest. Det första de frågar efter är wifi, så att de kan kommunicera med dem som de lämnat kvar. Och så te, som kanske kan ha fler funktioner än påfyllnad av vätska. En kopp te kan kanske ge lite värme, lite tröst, lite lugn. En känsla av något bekant. När jag har landat i Sverige kommer jag att skicka meddelanden till mina nära och kära att jag är hemma. Kanske blir det bra med en kopp te.När jag kommer hem kommer jag förstås vilja ha precis samma sak som alla andra. Chai and wifi. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
3/23/20223 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Vad tar man med sig till ett krig? Caroline Kernen, Lviv

Utrikeskrönikan 22 mars. 2022. Lviv, tisdag.Vad tar man med sig till ett krig?En absurd fråga som de flesta nog inte behöver fundera på, och inte jag heller fram till för några veckor sen. Men så stod jag där redo att resa på jobb till Ukraina - dit där alla flyr ifrån. Närmre bomberna, sorgen och paniken.Vad tar man med sig? Hur väljer man?Kläder och säkerhet hade jag hyfsat bra koll på - sånt har vi ju fått lära oss. Men hur gör jag med toner? serum? Jag kan väl fan inte göra hudvårdsrutin i ett krig? Eller? Nej, de fick inte plats.Väl på framme i västra Ukraina, kändes det inte som att landet var i krig. Människor gick på restaurang, och musikanter spelade på gatorna. I stadens kyrka gick turistande familjer runt med ryggsäckar, viskade och pekade på konsten längs väggarna.På kullerstenarna utanför i gamla stan höll mammor sina barn i händerna, barnen sög på stora klubbor, gula och blåa i Ukrainas färger.Det såg ut nästan som att allt var precis som det skulle. Men så var det inte det.Familjerna med ryggsäckarna var inte turister. De hade flytt. Lämnat allt, bara fått med sig just de där ryggsäckarna de bar runt på. Barnen fick klubbor för att de skulle tänka på annat än vad de just lämnat bakom sig. De hade inte ens hunnit få med sig sina favorit-leksaker, de hann inte. I nästan varje gatuhörn finns personer som ser stressade ut, som pratar i telefon och gråter, eller har alla sina ägodelar i kassar bredvid sig. Vad tar man med sig, hur ska man kunna välja?Knappt något alls. Mest kläder säger folk när jag frågar, om man hinner. Och hundarna. Många har med sig sina hundar. En tjej som precis tagit sig över gränsen till Polen håller krampaktigt sin lilla blandras-hund i famnen, rytmiskt pussande på hundens huvud om och om igen. I kafeterian på en flyktingmottagning sitter en ensam man. Han har en väst i jeanstyg på sig. Och tatueringar lite här och var på armarna. Några ser det ut som att någon kompis till honom gjort för länge, länge sen. Han stirrar tomt framför sig.Är du här själv frågar jag? Helt själv svarar han. Hans bror och hans brors fru är kvar i delen av landet han lyckats ta sig i från. Bredvid honom står en ryggsäck och en påse. Vad fick du med dig, frågar jag. Lite kläder säger han också. Och mina verktyg. Han har med sig Skruvdragare och mejslar. Det var det viktigaste. Någon gång kommer jag väl att få ett hem igen och då finns det säkert saker där som måste fixas. Hur ska jag göra det utan mina verktyg, undrar han.På en tågstation står en familj. Ett gosedjur sticker upp ur kassarna de har med sig.. De ska inte resa bort. De ska resa tillbaka. En mamma tog med sig sitt barn bort från explosioner - mot säkerheten - men fick inte med sig sin man. Han var tvungen att stanna. Det går inte. Det är för svårt - så hon reser tillbaka - tillbaka närmare kriget. För hur ska hon kunna välja.Caroline Kernen, Lviv, Ukraina.caroline.kernen@sverigesradio.se
3/22/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Västerländska glasögon på kriget: Ivan Garcia, Stockholm

Utrikeskrönikan 21 mars Stockholm, måndagDet känns overkligt att ha ett krig så nära inpå oss och där även Sverige hamnar i blickfånget hos de stridande parterna. Sverige levererar vapen och ger pengar till det angripna Ukraina, Sverige hotas av Ryssland om vi går med i Nato.På sätt och vis är vi i krig vi också, tänker jag.Därför är det inte konstigt att rapporteringen om den ryska invasionen i Ukraina är så omfattande i svenska medier. Förutom den geografiska närheten så är det mycket som står på spel i detta krig - en ny säkerhetsordning i Europa och kanske rentav en ny världsordning som håller på att växa fram.Dessutom med risk för ett storkrig.Ovanpå det finns det också ett mänskligt egoistiskt perspektiv – de omedelbara effekterna av krisen – t ex dyrare varor, stora flyktingskaror och höjd beredskap.Att jag tar upp dessa saker beror på att jag börjar höra krigströtta lyssnare, som anser att vi borde begränsa rapporteringen om och från kriget. De följer inte längre krigsnyheterna som de gjorde i början, de stänger av radion eller tv:n när krigsrubrikerna kommer.Det är helt förståeligt. Det finns en gräns för hur mycket jobbigt vi kan ta till oss. Människor vill också ha glädje, de vill kunna andas. Det är säkert inte riktigt ett nyhetsmediums uppgift. Därför hoppas jag att lyssnarna finner tillräckligt med annat i vårt övriga utbud i radion, trädgårdstips inför den stundande våren eller filosofiska funderingar om vår plats på jorden.Nyhetsrapporteringen om kriget ÄR nödvändig, att skildra och beskriva det fasansfulla även när orden inte verkar räcka till. Förhoppningsvis väcker det engagemang och empati för de som drabbas av kriget.Men det finns också en annan kritik som jag hör, att vi skildrar konflikten med rika västländers värderingar. Att vi bryr oss mer för att det handlar om européer som drabbas, vi körde inga dagliga live-sändningar när irakier eller afghaner bombades av USA eller i nutid, när Saudierna bombar sönder Jemen.Kan det finnas ett korn av sanning i detta?Jag tror inte att påståendet om att vi bryr oss mer för att krigsoffren är vita européer är sant.Däremot kan det visst vara problematiskt att vi skildrar ett krig mellan två parter, där den ena, Ukraina, säger sig vilja närma sig väst. Den andra parten, Ryssland, attackerar med en öppen västfientlig diskurs.Sverige tillhör den så kallade västerländska kultursfären, med dess världsuppfattning och värderingar. Det finns alltså en risk att rapporteringen blir enögd eller partisk.Under mina år som journalist har jag sett en medvetenhet om detta på redaktionerna, och vi brottas ofta med saken, ibland lyckas vi, ibland inte. Jag hoppas att framtida avhandlingar betygsätter det arbete vi bedriver nu och att vi klarar provet.Men en sak är klar: Det är Ryssland som har invaderat Ukraina och inte tvärtom.Ivan Garcia, Latinamerika-korrespondent ivan.garcia@sverigesradio.se
3/21/20223 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

En natt i skyddsrummet: Richard Myrenberg, Lviv

Utrikeskrönikan 18 mars 2022 Lviv fredag.Varje natt har det varit samma sak. Jag hamnar på en tjock heltäckningsmatta strax bredvid de elektroniska enarmade banditerna, bortanför roulettbordet och försöker få lite sömn.Ukrainsk TV kör nyheter en bit bort, några damer sitter och småpratar, en med en hund i knät.Egentligen har det inte varit så dramatiskt att tillbringa lite tid i skyddsrum.Larmet går, man försöker få med sig en väska med det viktigaste och ta sig ner. Igår kom jag för en gångs skull ihåg ta med sovsäck och liggunderlag, som inhandlats i Polen. Man vet inte när eller hur länge man ska behöva vara här, men man kunde ha det sämre ändå.En ukrainare berättar om hennes skyddsrum som är mer som ett stort kallt parkeringshus. Men att sova här går ändå inte så bra. Jag kollar sociala medier om vad som händer där uppe ovan jord.Några kollegor har dödats utanför Kiev, jag ser några klipp från förstörda hus i Mariupol, andra på ryska stridsvagnar som slås ut de ukrainska styrkorna. Nya dödstal bland civila, nya förhandlingsförsök mellan Ryssland och Ukraina.Men jag lägger ifrån mig mobilen och kryper ner lite till i sovsäcken. Tankarna går till människoödena på tågstationen bara en liten bit härifrån, härjade stressade ansikten som säger ”jag har varit med om och sett saker som jag inte ens orkar berätta om”, familjer som splittrats, familjer som försöker återförenas, gråten som pyr, desperationen.Förtvivlan och förvirring. Och ilska. Jag tänker på spårvagnarna som fortfarande skramlar fram här, de vackra gamla husfasaderna, statyerna runt stadshuset som sveps in skyddsfiltar, kyrkfönster som spikas för, men också alla kaféer och restauranger som har öppet, folket som flanerar, musiken som spelas på torgen, livet som går vidare.Eller vägspärrarna utanför staden, studenterna jag mött som lagt studierna på is och som hjälper gamla och barn på busstationen eller som knyter kamouflagenät till armén i en källare. Här blandas rädslan och oron med kampviljan och det till synes helt normala livet, åtminstone på ytan.Det är omtumlande att ta in verkligheten här. Jag vrider mig lite i sovsäcken. TV:n fortsätter med nyheterna borta vid roulettbordet, någon snarkar till. Ska jag säga till de danska kollegorna som pratar lite högt? Eller blir det dålig stämning då? Smått och stort.Det triviala och det helt livsavgörande, kanske kan man sammanfatta stämningen i Lviv så? Jag vet inte. Jag hör hur flyglarmsappen blippar till, folk börjar vakna, samla sina saker, väcka kamrater.Flyglarmet är över för den här gången. Men det kommer fler.Richard Myrenberg Lviv.richard.myrenberg@sverigesradio.se
3/18/20223 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Kinas låga ribba: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 17 mars 2022. Peking, torsdag.Om man som jag gör följer kinesiska statstevens rapportering av Rysslands krig i Ukraina, så kan man få uppfattningen att det är en konflikt som till stor del utspelar sig i konferensrum.Det handlar om män i kostym som skakar hand, reser sig upp, sätter sig ner, eller pratar över videolänk med varandra, i olika konferensrum.Den första rundan samtal, den andra, den tredje och så vidare.Ibland ett uttalande från Putin, eller uppgifter från den ryska armén, om hur många ”militära mål” de slagit ut. Mer sällan, Ukrainska myndigheters dito eller något uttalande från Zelenskyj.En del krigsbilder flimrar förbi. Men betydligt fler arkivbilder. Kreml. Trafik i Moskva. Ingen trafik i Kiev. Bankomater. Militärövningar. Och så konferensrummen, med sina små oöppnade vattenflaskor.Någon gång rapporteras det från civila områden som drabbats.Ja, alltså i Donbass. Det är den Ukrainska sidan som bombat civila, enligt ryska uppgifter i den kinesiska statsteven.Och, oftast avslutas segmentet med en kommentar från någon där skulden läggs på Nato och/eller USA.Hade man bara följt kinesisk statsmedia, så är det lätt att få intrycket att Ryssland vunnit konferens-kriget, typ, igår.Eller, krig? Det är ju ett ordval som knappt används här, även om kinesiska ledare snuddat vid ordet någon gång.Statsmedia har inte sällan valt den ryska beskrivningen ”särskild militäroperation.”Eller, kort och gott ”situationen i Ukraina”.Andra vanliga alternativ är kris, konflikt eller ”Ukraina-frågan”, som utrikesministern Wang Yi inte sällan talar om.”Ukraina-frågan” måste lösas på ett fredligt vis, genom dialog och förhandlingar.Alla parter, brukar Kina säga, ja ”Alla” parter måste göra sitt.Precis som man säger att ”alla länders suveränitet och territoriella integritet måste respekteras” och det gäller också den så kallade ”Ukraina-frågan”.Vad betyder det här, när utrikesministern samtidigt säger att Rysslands legitima säkerhetskrav borde tas på allvar.Och vad menar premiärministern Li Keqiang, som när han fick frågan på sin årliga presskonferens förra veckan om varför Kina vägrat kalla Rysslands agerande för en invasion, sade att ”en hög prioritet just nu är att förhindra den spända situationen från att eskalera.”Spända situationen.Det är en låg retorisk ribba Peking har lagt.Och även om det finns de i omvärlden som tycks vilja förmå Kina att höja den, så tvivlar jag, när jag slår på statsteven och möts av ännu en kommentar om hur Nato spär på ”situationen i Ukraina.”Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
3/17/20223 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Små framsteg för kvinnor i Sydasien: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan 16 mars 2022. Stockholm onsdagMedan världens blickar är riktade mot Ukraina har den senaste veckan bjudit på flera förändringar av det mer positiva slaget för kvinnorna i mitt bevakningsområde Sydasien. Detta är annars oftast ett sorgesamt ämne. Medierna i länder som Indien och Pakistan, Bangladesh och Afghanistan rapporterar inte sällan om överfall och våld mot kvinnor. Artiklarna är gärna kryddade med detaljer som vittnar om ett bestialiskt brott. Som häromdagen; en pappa som misstänks ha skjutit ihjäl sin sju dagar gamla bebis för att barnet var en hon och inte en han. Men om vi nu istället fokuserar på framstegen för regionens kvinnor, på det som på sikt kan förändra deras livssituation. Som att valdeltagandet bland Indiens kvinnor i det så viktiga delstatsvalet i Uttar Pradesh - ni vet delstaten som i sig självt ståtar med fler invånare än hela Brasilien - ja där blev kvinnornas valdeltagande avgörande för det hindunationalistiska partiet BJPs seger. Och detsamma gäller för de andra tre delstaterna som partiet vann i. Det är på den nivån som beslut fattas om utbildning-, hälso- och sanitetsfrågor.Valresultatet befäster faktumet att Indiens kvinnor har blivit en allt starkare politisk kraft. Det finns flera skäl till det; valkommissionen har arbetat målmedvetet med att göra själva röstförfarandet mer kvinnovänligt. Systemet med byaråd där de länge kvoterats till ledande positioner har också stärkt kvinnors aptit för att vara med och bestämma.Veckans nyhetsflöde från Bangladesh rymmer också en positiv förändring. Det kan låta som en självklarhet men aktivister har kampanjat i åratal för att få till en ändring av lagen som reglerar polisförhör. Nu ska våldtäktsoffer inte längre behöva genomlida utfrågningar om deras personlighet och ifall de betett sig omoraliskt på något sätt. Regeringen har meddelat att en lagförändring är på gång. Och i Pakistan fortsätter debatten kring den årliga kvinnomarschen som sedan 2018 retat gallfeber på de konservativa. Det blev en mindre samling i år men kvinnor samlades ändock runt om i landet för att uttrycka sina behov och ropa slagord som Visa respekt för kvinnor och Gör slut på patriarkatet. Genom åren har organisatörerna och deltagarna i de här marscherna anklagats för att sprida västerländska liberala värderingar och för att inte visa tillräcklig hänsyn till pakistansk kultur och religion - när de tagit upp frågor om kvinnors sexualitet. Tonen mellan de unga kvinnorna och deras motpoler har varit hård. Ifjol möttes dem av stenkastande män och anklagelser om blasfemi. Trots säkerhetshoten blev det till slut kvinnoträffar i Pakistan den 8 mars i år. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se
3/16/20223 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Gula jeans passar i Bryssel – tyvärr: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 15 mars 2022. Har du verkligen haft på dig de där?Undrar min sambo när jag går igenom gamla grejer hemma hos mina föräldrar.De ska snart flytta och när vi var uppe på besök på sportlovet nyss behövde jag gå igenom flera kartonger med saker från min uppväxt som de hade sparat.Bland samlingar med 30 år gamla autografer från min barndoms sporthjältar, skolböcker från lågstadiet, foton och leksaker, hittade jag det plagg som min sambo dissade så hårt.Mina gamla gula jeans.Lysande - neongula - jeans.Jag försökte förklara hur ofantligt coola de hade varit när jag gick på högstadiet. Jag hade köpt dem under ett besök i Stockholm och det var bara jag i hela Ulricehamn som hade sådana byxor.”Ja, det kanske fanns en anledning till det”, antydde min sambo.Jag fortsatte dock mitt försvarstal och påpekade att när vi skulle skriva positiva avskedslappar till klasskompisarna i slutet av nian var det en tjej i min klass som bara skrev kort: ”du har fina gula jeans”.Sambon var fortfarande inte övertygad men jag lät mig inte nedslås. Byxorna som jag inte burit på, tja, 25 år i alla fall, de skulle på.Och faktiskt, de satt fortfarande rätt bra. Även om jag fick kämpa en del med den översta knappen.Sen får jag, med handen på hjärtat, ge min sambo viss rätt ändå - att ta steget ut från föräldrarnas lägenhet och bära de där byxorna i offentligheten, i fullt dagsljus, det bär lite emot. Särskilt på jobbet i de klädesstrikta EU-kvarteren här i Bryssel.Men faktum är att jag inte längre skulle vara unik om jag har dem på mig.Några dagar efter att jag dragit in magen för att knappa den översta knappen gick Ryssland in i Ukraina. Invasionen som många varnat för men som få verkligen trott skulle hända hände verkligen. Det var bara att avbryta semestern och sätta sig på första bästa flyg tillbaka till Bryssel där krismötena började avlösa varandra.I packningen låg de gula jeansen.Och de senaste veckorna, har många tunga EU-politiker, rotat fram eller köpt nya gula plagg som de matchar med blått – den ukrainska flaggans färger.Häromdagen följde jag tex en pressträff med EU:s energikommissionär Kadri Simson, som bar en gul kavaj över en klarblå dräkt.Ett sätt att visa sin solidaritet med Ukraina. Och kanske också ett sätt att skyla över det faktum att EU inte har kunnat ge landet det som dess ledare och befolkning önskar sig allra mest – ett snabbspår in i EU.EU har gett mycket stöd, historiskt stöd till Ukraina: pengar, vapen, man har tagit emot runt 2 miljoner flyktingar på oerhört kort tid.Men medlemskap kan man omöjligt ge. Det funkar helt enkelt inte så. Nya medlemmar måste uppfylla reglerna, och den bittra verkligheten är att Ukraina inte gör det.Så tragiskt nog kan EU inte svar på Ukrainas desperata rop på hjälp fullt ut. Och tragiskt nog har det kanske bidragit till att gula plagg, inklusive mina gamla neonlysande jeans, har blivit högsta mode.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
3/15/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Putin, fransk valrörelse och gamechangern: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 14 mars 2022. Paris måndag,Det skulle kunna var tidernas gamechanger. Mitt under franska presidentvalrörelsen ändras plötsligt allt och en - låt oss kalla den - "nyanserad" hållning till Putin blir ett tungt sänke.Innan invasionen beskrevs den kanske snarare här i Frankrike som en sund motståndskraft mot USA-dominansen. Som en pragmatism som gynnar fransk ekonomi. Som en förmåga att inte fastna i gamla oförrätter. För vissa väljargrupper.Sen gjorde Putin det som analytiker och debattörer här tagit för mycket osannolikt, invaderade. Och då föll nattens mörker över franska toppolitiker såväl på högeryttern som på vänsteryttern.President Emmanuel Macron har också han i och för sig sedan han tillträde 2017 på ett metodiskt sätt försökt tina upp relationen med Ryssland efter några iskalla år efter invasionen av Krim. Men han sa aldrig att han önskade en fransk Putin som ytterhögerpresidentkandidaten Eric Zemmour faktiskt gjorde.Det Zemmour drömmer om är en stark ledare som håller stånd mot USA, invandrare och Islam, och värnar socialkonservativa värderingar. Zemmour driver också linjen att även om Putin ensam är skyldig till invasionen så är väst ansvarigt för att den ägde rum. Väst drev på.Högernationalisten Marine Le Pen, är också hon svag för Putins politik och ledarskap. Å Inför förra valet lånade hon pengar av Ryssland för att finansiera sin valkampanj, och var där på besök.Då togs det en tjusig bild på henne när hon skakar hand med Putin som Marine Le Pens kampanjstab inför årets valrörelse tryckt upp på kampanjblad som en fjäder i hatten. Det var innan Putins bomber föll över det ukrainska barnsjukhuset.För Marion Marechal, Marine Le Pens karismatiska systerdotter, som nu lierat sig med mosterns konkurrent Eric Zemmour blev det också genant.Motståndaren högerkandidaten Valérie Pécresse stab satte ihop en liten videofilm med en godispåse av Putinvänliga uttalanden som Maréchal gjort. Som tex att Putin är en fullständigt fenomenal geopolitisk taktiker. Valérie Pécresse fick det sen själv hett om öronen när det kom fram att hennes företrädare, Francois Fillon satt i styrelsen för ett ryskt företag med kopplingar till Putin. Även på vänstersidan haglar kritiken mot framförallt, presidentkandidaten Jean- Luc Mélenchon. Hans motståndare lyfter fram det ena Putinförmildrande citatet efter det andra ända sedan annekteringen av Krim.Inte minst har han prisat Putins insatser i Syrienkriget. Och nu senast dagarna innan Ryssland inledde sin militära aggression sa han: "Ryssarna ska inte gå över Ukrainas gräns och USA ska inte införliva Ukraina i NATO".Hans stab har nu bråda dagar med att i brinnande valrörelse hantera de mest besvärande uttalandena genom åren och konstruera en uppdaterad NATO-kritisk linje.Frankrike har de senaste veckorna fått ett eget kapitel i "Kejsarens nya kläder". Många politiker både till höger och vänster har fått erkänna att hårda ord om Putin inte bara varit smutskastning i amerikanska ledband.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
3/14/20223 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Pojken som fick mer chokladmjölk: Samuel Larsson, Košice

Utrikeskrönika 11 mars 2022. Košice fredag.Den lille pojken går några gånger fram och tillbaka och tittar liksom under lugg på volontären i gul väst bakom disken. I handen håller han ett urdrucket plastglas.Vill du ha mer? frågar volontären vänligt och pojken spricker upp i ett leende, dansar fram till disken och låter sig serveras kvällens andra rejäla glas med chokladmjölk. Han tar sitt glas och spurtar tillbaka till sina syskon en bit bort och hojtar glatt. De reser sig omedelbart upp och ger sig av för att söka samma lycka. De är snart tillbaka, de fick dessutom med sig varsin nutellamacka. Stämningen runt det lilla plastbordet är hög. Sockerstinna och uppspelta får man känslan av att syskontrion är ute på äventyr.De är på ett hjälpcenter för ukrainska flyktingar i Košice, jag blev stående i ett hörn och betraktar scenen. Gränsstaden här i östra Slovakien har blivit en samlingspunkt för de tusentals som varje dag tar sig över gränsen och överallt finns flyktingfamiljer som nyss kommit, som är på väg vidare. Hjälpen finns här, liksom ödena, de tragiska berättelserna, minnena av avskeden, bomberna och flykten. Ofta bara något dygn eller några mil bort.Här i Košice finns det gott om allvarliga miner, stressade vuxna som rotar i väskor, står i kö med dokument, som försöker hålla ihop sin flock och samtidigt kämpa med sina egna tårar, planera och vara stabila vuxna i en rasad tillvaro. Också dom som inte lyckas, som blir sittande och stirrar tomt framför sig eller förtvivlat gråter mot någon volontärs axel.I ett rum intill de oboydrickande barnen ligger en hög leksaker på golvet. En flicka har byggt en bilbana av några böcker från sin mammas knä med ett litet gupp på slutet. Ständigt slås nya rekord i hur långt bilen kan hoppa. Mamman bläddrar oroligt i sin telefon, försöker nå någon som inte svarar. Barnen skrattar och stimmar.Jag är inte barnpsykolog, men har sett samma scener på många andra platser där katastrofen slagit till. Vuxna som oroar sig, barn som fortsätter att leka. Inte för att de inte fattar att något allvarligt hänt, utan för att lek verkar hjälpa dem att hantera det svåra. Hur de ena stunden kan vara tagna av allvaret, men nästa sekund vara tillbaka i någon fantasivärld. Hur de går in och ut ur sin sorg och sin oro på ett sätt som vuxna verkar ha tappat förmågan till.Ett stenkast bort är järnvägsstationens avgångshall packad med flyktingar på väg vidare. En tjej lutar sig mot en väska och spelar Minecraft på sin mobil. Hennes mamma stirrar oavbrutet på informationstavlan. Flickan har lyckats bygga en enhörning och vill visa, mamman är inte intresserad. Familjen måste på rätt tåg mot Prag.Jag står i myllret och ser alla barnen och alla vuxna. Deras olika sätt att hantera krisen, deras olika sätt att ta ansvar för situationen. Och jag hoppas att de snart ska kunna mötas på samma nivå igen. Se varandra i ögonen, dricka chokladmjölk, bygga bilbanor eller spela Minecraft tillsammans. Få tillbaka sin vardag.Samuel Larsson, Košicesamuel.larsson@sverigesradio.se
3/11/20223 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Putin och bidéer: Cecilia Uddén, Budapest

Utrikeskrönikan 10 mars 2022. Här är Budapest, torsdag.Dagen innan jag kom hit satt jag och gapade i tandläkarstolen hemma i Kairo, utan att kunna säga emot när tandläkare Tolba förklarade för mig att CNN och BBC  ljuger, och att folket i Ukraina välkomnar Putin och vill att han ska utrota nazisterna, det visste Tolba eftersom hans dotters ryska pianolärare pratat med sina släktingar hemma i Ryssland och därför hade direkttillgång till sanningen.Varsågod och skölj.När min mun äntligen befriats från hans verktyg och jag kunde börja fräsa, tittade han på mig med överlägset medlidande.Jag vet att det finns Putinälskare i Egypten, de som liknar honom vid ett lejon som ska störta USA. Men att min milde tandläkare blivit soldat i den antiliberala desinformationsarmén, gjorde mig både ilsken och uppgiven. Skulle Tolba ens skratta åt talet som Chaplin håller i filmen Diktatorn där han säger: utensaktafirten, democracy shtunk, liberty shtunk, freedom of expression is odious. Eller skulle han hålla det Putin sa på ett G20 möte för tre år sedan – att liberalismen har överlevt sig själv och står i konflikt med vad den övervägande majoriteten av jordens befolkning tycker.De flesta ledare i arabvärlden vrider sig som maskar nu när de förväntas sluta upp bakom USA:s stöd för Zelenskyj i Ukraina, helst hade de säkrat sina insatser genom att sprida dem i världspolitikens roulette. Egypten är ett av de länder som köper mest vapen från Ryssland och så fort Egyptens relation till Washington blir ansträngd börjar Egypten flirta öppet med Ryssland. (Andra arabländer, som Förenade arabemiraten och Saudiarabien upplever att USA inte bryr sig om dem längre utan har fokus inställt på Kina.)Vid sidan av tandläkare Tolba och ledarna i arabvärlden, finns de unga intellektuella som misslyckades göra uppror under den arabiska våren för tio år sedan. Bland dem finns knappast några Putinälskare, men deras stöd för Ukraina färgas just nu starkt av det de kallar västvärldens hyckleri. Var var ni när barnsjukhus i Syrien bombades? Och nu kallar anglosaxiska tv-reportrar,  ukrainska flyktingar, civiliserade vita blonda blåögda kristna, till skillnad från flyktingar från Syrien Irak och Palestina.Denna identitetspolitiskt medvetna twitterenzia hånskrattade fram hashtagen "uncivilized", ociviliserad, och la upp bilder av sig själva och arabisk civilisation under den rubriken på sociala medier. Där den bästa kommentaren jag sett löd: är det sant att människor som inte använder shattafa kallar oss ociviliserade? Shattafa betyder bidé, eller snarare den lilla duschen man använder för att tvätta sig när man varit på toaletten. I stort sett alla jag känner i Mellanöstern tycker att det är höjden av barbari att västvärlden inte har sådana utan bara använder toalettpapper.Varsågod och skölj.Cecilia Uddén för P1-morgon, i Budapestcecilia.udden@sverigesradio.se
3/10/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Historiens vingslag när Zelenskyj pratade i parlamentet: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 9 mars 2022. London, onsdag.Det finns platser där historiens vingslag gör sig påminda – där de känns i väggarna, i marken, i lukten.Här och där här i London syns de ensamma byggnaderna som stod kvar under the Blitz: tyskarnas bombningar under andra världskriget. Bombsplitter i statyer längs Thames, en ensam, övervuxen, kyrkoruin i en park. Små eller stora spår av tider som flytt. Avgörande dagar, timmar, minuter. Nätter tillbringade djupt nere i tunnelbanans klinkerklädda gångar, gömda från terrorn ovan mark.Samma dag som Ryssland inledde sin invasion av Ukraina var jag på en annan sådan plats: Bletchley Park. Spindeln i nätet, högkvarteret för det brittiska motståndet under andra världskriget. Där Alan Turing och de andra kod-knäckarna arbetade dag och natt för att slå den tyska arméns kommunikationsmaskineri.I de dragiga barackerna står skrivbord kvar, det hänger en tidsenlig ullkappa på väggen, en askkopp står bredvid skrivmaskinen. Tusentals meddelanden avlyssnades varje dag i försöken att vinna kriget. Ingen fick veta vad de gjorde, allt skulle hållas tyst. Samtidigt som de själva hade familjemedlemmar vid fronten och släktingar som bombades.Inne i ett av rummen i huvudbyggnaden, en anrik tegelvilla i rött å vitt, står en gammal radio bredvid en öppen spis. Den spelar upp ett tal av dåvarande premiärministern Neville Chamberlain, inspelat här i samma byggnad, i januari 1940. Han inledde talet med att säga att detta nya år – det kommer bli ett ödesdigert år i vår historia.Ett drygt halvår senare träffade tyskarnas bomber för första gången det brittiska parlamentet Westminster Palace.I går hölls ett annat historiskt tal i den byggnaden. För första gången bjöds en utländsk ledare in att tala i parlamentets underhus och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj möttes av stående ovationer.Via videolänk liknade han Ukrainas kamp med den som britterna genomled för 80 år sedan. Och parafraserade ett av Winston Churchills mest berömda krigstal – när han sa att vi kommer strida på stränderna, på gatorna, i fälten – vi kommer aldrig kapitulera.Och Zelenskyj citerade William Shakespeare: att vara eller inte vara, det är frågan –”We choose to be” – vi väljer att vara.Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
3/9/20222 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

Krafter i Filippinerna försöker skriva om historien: Peder Gustafsson, Manila

Utrikeskrönikan tisdag 8 mars 2022. Manila tisdag.Man säger att det är vinnaren som skriver historien. Den som inte håller med om historien kan nu mera påstå att allt är falska påståenden. Alltså det vi tror är sant egentligen är falskt.Exemplen är många hur framför allt auktoritära ledare försöker skriva om historien för att den ska passa deras intressen och narrativ bättre. Senast har vi hört det från Ryssland i historiebeskrivningen om Ukraina. I slutet av februari hävdade den ryske presidenten att "Ukraina aldrig haft en tradition av att vara ett eget land", och att nationen som nu är känd som Ukraina skapats ur Ryssland av den sovjetiska ledaren Lenin.Ett bra exempel på omskrivning av historien.För om jag inte minns helt fel fick jag lära mig i skolan att stora delar av dagens Ukraina redan på 800-talet var känt som Kievriket.Här i Filippinerna pågår just nu också försök till en omskrivning av historien. Det handlar om att förändra berättelsen och ifråga sätta fakta om hur det var i landet under president Ferdinand Marcos tid vid makten. Marcos var landets president mellan åren 1965 och 1986. Som president var Marcos kontroversiell. Han införde krigslagar i Filippinerna och hans tid vid makten präglades av utbredd korruption, politisk oro och fattigdom för folket samtidigt som Marcos själv samlade på sig enorma rikedomar. Vem minns inte presidentfrun Imelda Marcos enorma samling av skor, underkläder och klänningar som visades upp för allmänheten efter att presidentparet tvingades fly landet i en amerikansk militärhelikopter.Efter makarna Marcos flykt uppskattades att omkring 70 000 människor hade fängslats, 34 000 torterats och över 3 200 personer mördats av säkerhetsstyrkor under Marcos-diktaturen. Det är den delen av historien som krafter i Filippinerna nu vill skriva om.Man menar att allt är påhittade lögner för att svartmåla familjen Marcos och att det som påstås ha hänt aldrig har hänt. De som vill skriva om historien menar att det inte finns fakta som styrker uppgifterna och säger att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den accepterad som sanning.Men varför vill man skriva om historien? Svaret är Ferdinand Marcos Jr. Sonen ställer upp i det kommande presidentvalet.Marcos Jr, eller Bongbong som han kallas, drivs fram i valrörelsen av en rad äldre, framför allt män, som under pappa Marcos tid vid makten stod honom nära. Att skriva om och ifråga sätta historien ska öka Bongbongs chanser att bli vald till president.Och planen ser ut att fungera, just nu har Bongbong en klar ledning i opinionsmätningarna. Motståndarna säger att familjen Marcos är tillbaka för att försöka återställa äran och fullständigt rentvå bilden av Marcos-diktaturregim.För miljontals filippiner är det otänkbart att se Bongbong som landets president, men över hälften av landets mer än 60 miljoner väljare är under 40 år och levde inte under Marcos-regimen och upplevde aldrig dess förtryck och plundring. Så för dem är det inte otänkbart att historieskrivarna har fel. För om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så kan den ses som sanning.Peder Gustafsson, ManilaPeder.gustafsson@sverigesradio.se
3/8/20223 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

En halv miljon röster mot kriget, Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan måndag 7 mars 2022. Berlin, måndag.Det är så illa att till och med introverta är här. Jag såg den lilla handskrivna skylten i utkanten av demonstrationen förra söndagen. En tonårskille sneglade fram bakom den, och nickade ordlöst att jag fick ta en bild.Och visst hade han rätt, det kändes som om alla var där, en halv miljon Berlinbor hade samlats runt landmärket Brandenburger Tor för att protestera mot Putins överfall på Ukraina. Det var barnfamiljer, och tonåringar som den blyge killen, men också många äldre.En familj hade kommit i tre generationer. För Leonore, som var i 20-årsåldern var tanken på krig två flygtimmar bort från Berlin overklig, för hennes fastrar, var det mer gripbart. De hade växt upp i DDR, där ryska stridsvagnar varit en del av vardagen.Men för systrarnas mamma, som närmade sig nittio, var det bara alltför lätt att föreställa sig vad som nu sker i Ukraina. Mamman hade gått hem, sa systrarna, det rörde upp för mycket.Människor från hela världen känner vrede och vanmakt över Putins krig men för många tyskar, eller för oss med rötter häromkring, ringlar också något bittert, mer personligt runt i magtrakten.Jag har, till exempel, aldrig varit i Ukraina, men när jag hör att ryska styrkor intagit staden Kherson, finns kopplingen ändå omedelbart där, för i Kherson stupade min farfar.Och så är det för så många här, det fram tills nyligen mörkaste kapitlet i områdets historia är tätt, tätt sammanvävt med tysk skuld.Och även om ingen kan mena att kriget i Ukraina är Tysklands fel så finns här nu ändå en diffus men påtaglig känsla av skuld, av misslyckande, av att tyskarna i kraft av sitt historiska ansvar hade en särskild skyldighet att förhindra krig på vår kontinent."Aldrig mera krig" var parollen för det som ibland kallas tysk nationalpacifism, den djupa längtan hos många efter en fredlig lösning på alla världens konflikter. Där bortser man gärna ifrån att det var de allierades arméer som fick Hitler på fall och att kalla kriget inte enbart tog slut tack vare den västtyska avspänningspolitiken utan också för att den backades upp av amerikanska försvarssatsningar.En tysk f.d. försvarsminister satte ord på det i en ursinnig tweet efter det ryska anfallet; vi har glömt att diplomati måste backas upp av vapenmakt, så att förhandlingar är motståndarens enda alternativ, skrev hon.Samma dag som fredsdemonstration i Berlin beslöt Tyskland att i ett slag fördubbla försvarsbudgeten, förbundskanslern talade om en historisk vändpunkt.Minst lika historiskt är att också tyskarna har gjort samma hisnande helomvändning och stödjer upprustningen.Det var nog det som låg i luften där vid Brandenburger Tor, det som fick en halv miljon människor att demonstrera under en så tryckande tystnad att det var svårt att göra radio av det. Ett förtvivlat uppvaknande och insikten om att det där med aldrig mera krig inte varit ett löfte, utan en förhoppning.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
3/7/20223 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Mordor och ett förskräckligt slut, Johanna Melén, Stockholm.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, fredagDet har sagts av många kunniga bedömare i Moskva att Vladimir Putin trodde att han skulle mötas med blommor i Ukraina. Som räddaren i nöden, den som återförde folket till den ryska världen.Det borde ha funnits otaliga som kunde säga honom att det inte skulle bli så. Men det fanns ingen som sa det. För är det något som blivit uppenbart de senaste veckorna är att Rysslands president inte längre lyssnar till råd. Och de som säger honom något säger troligen bara det som de tror att han vill höra. Det går att titta många gånger på mötet som hölls med medlemmarna i det ryska säkerhetsrådet, ett par dagar innan kriget startade.Det säger väldigt mycket om det system som många trodde sig känna, men som av allt att döma är förändrat nu. Där satt undersåtarna inför chefen Putin, som han ibland kallas, i korridorerna. Natjalnik, chefen. Blev uppkallade en och en för att säga det som chefen ville höra. De var inte förberedda. De svamlade och kom av sig. Blev tillrättavisade av Putin. Beslutet att anfalla Ukraina hade med största sannolikhet redan fattats, av Vladimir Putin själv.Jag såg en kommentar i veckan om att det där orimligt avlånga bordet, vid vilket Rysslands president hållit möten den senaste tiden, var roligt för ett par veckor sedan. Men att det inte är roligt längre. I måndags satt han där igen, i ena änden av bordet, med regeringsmedlemmarna på ett stort antal armlängders avstånd. Vladimir Putin är rädd för att bli smittad, ja kanske rädd för något ännu värre än så.Det hävdas ofta, halvt på skämt, att Rysslands president bildligt eller bokstavligt talat suttit i en bunker sedan coronapandemin bröt ut. Isolerad från omvärlden och från andra människor. Det har inte varit sunt och för världen farligt. Vladimir Putin, säger hans kritiker, räds det öde som mött andra auktoritära ledare. Många gånger har han fördömt det sätt varpå Libyens och Iraks diktatorer störtades.Nu har han hamnat där själv, lika pariastämplad som de. Hur Vladimir Putin ska ta sig ur den situation han skapat är mycket svårt att begripa. En trängd och isolerad Putin är en allt farligare person.Mordor, det onda riket i Sagan om ringen, säger en rysk väninna om landet hon numera lever i. Hon och många andra ryssar är lika förskräckta som vi andra. En del går ut och demonstrerar, fast de vet att de med stor sannolikhet ska gripas. Men det stora flertalet är ändå tysta. Säger att de ingenting kan påverka. Att de hellre stänger av för att alls behöva höra och störas.Det är inte säkert att det här blir slutet heller.Men att det ryska system som byggts upp under Vladimir Putins nu över 20 år vid makten skulle få ett slut med förskräckelse, det har många varnat för. Och kanske är det början på det slutet Ryssland, Ukraina och hela världen tvingas förhålla sig till nu.Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@svergiesradio.se
3/4/20223 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Tårar i det förbannade kriget, Johan-Mathias Sommarström, Lviv

Utrikeskrönika 3 mars 2022. Lviv torsdag.Överallt fälls tårar.På kaféer, restauranger, hos människor man möter på gatan. Om tårar vore guld, vore rikedomen stor.Det är krig i Europa.Det är nu det sker.Människor som för bara drygt en vecka sedan levde sina vardagsliv. Gick till skolan, jobbet, handlade mat, rastade hunden.Familjer som längtade till kommande högtider, någon planerade ett bröllop eller sommarsemestern. En student som skulle ta långhelg för att hälsa på sin mamma i en annan stad. Ett barn som skulle fira födelsedag, kakor bakades- tårtor förbereddes och inbjudningskort skrev.Det är krossat nu.Deras liv ligger i spillror.Handskrivna inbjudningskort ligger kvar i kuvert som aldrig skickades.Bröllopsparet har skilts åt, mannen måste strida.Studenterna som drömde om examen önskar nu bara överleva och att familjen ska överleva. Inga planer längre. Morgondagen är långt borta, om den ens kommer.Oron tär. Skär djupa snitt i hjärtat som bankar som en krigstrumma i bröstet. Den djupa orons muntorrhet och illaluktande svett. Ilningarna längs ryggraden när huset åter skakar av de förbannade bomberna och raketerna. De som dödar och inte bryr sig om vem man är.Och alla farväl. De förtvivlade.Familjer som reser åt olika håll och barnen som med tårar i ögonen kramar sina pappor, kanske en sista gång. Barnen som skiljs från sina vänner, sina skolor och all sin trygghet.Överallt finns tårar, det går att ta på sorgen.En tågstation attackeras, flyende människor plötsligt mål. Många mil bort står anhöriga och vänner med ögon förskräckt stirrandes i mobiler. Stirrandes innan tårar faller.Det går inte att komma undan. Hur många gånger har inte jag och min kollega Lubna El-Shanti den senaste veckan frenetiskt blinkat bort begynnande tårar som bränner bakom ögonlock när vi avslutat samtal eller intervjuer där livsöden blottats som försvarslösa väsen.Men det är okej, vi låter det komma.Det känns ändå så fel, det är ju inte det här människor behöva gråta över. Det här kriget skulle inte ens ha börjat.Men när det nu gjort det kan vi lika gärna fortsätta gråta, för tårar är trots allt bättre än raketer.Johan-Mathias Sommarström, Lviv.
3/3/20222 minutes, 49 seconds
Episode Artwork

Jag skulle bara vara här i ett par dagar: Lubna El-Shanti, Lviv

Utrikeskrönika 2 mars 2022. Lviv, onsdag. Jag skulle bara vara här i ett par dagar. Direkt från en reportageresa i Vilnius satte jag mig på ett plan till Lviv. I väskan en tröja, dator och en bandare. I flera månader har jag liksom många andra följt rapporteringen om den ryska upptrappningen vid den ukrainska gränsen. Bara några dagar innan hade jag pratat med Litauens premiärminister som sa att hon på allvar trodde att det skulle ske, och ännu värre om Ryssland skulle använda sina styrkor i Belarus för att anfalla Ukraina. Och hon var uppenbart irriterad över att det fanns länder i EU som inte ville skicka vapen till Ukraina. Men krig är så förlegat, tänkte jag, i Europa dessutom. Och även om allt tydde på att Ryssland skulle anfalla Ukraina så levde jag på hoppet, snarare än förnuftet. Jag hoppades in i det sista. Tidigt på morgonen i Lviv väckte redaktören i Stockholm mig. Det är krig. Och jag ska alldeles strax rapportera från Ukraina, från Lviv. Berätta, vad som händer samtidigt som jag själv försökte ta in det, försökte förstå. Till ljudet av flyglarm sa jag något trevande i direktsändning, jag minns inte ens vad. Krigets första dag. Nu har det gått en vecka, jag har samlat mig, landat, accepterat, sörjt, känt oro, tillbringat timmar i skyddsrum, lyssnat, pratat, intervjuat. Och det är lika overkligt fortfarande. Att titta i människors ögon, människor, vars liv gått i spillror, barn som gråter över att bli lämnade av sina föräldrar, föräldrar som lämnar sina barn för att gå ut i ett krig, de varken valt eller förtjänat. Människor som flyr, ungdomar som snart skulle börja på universitetet men som nu rycker in i försvaret, beredda att döda och dödas för sitt land, pensionärer, personer med olika funktionsvariationer, som inte ens kan ta sig ner i skyddsrum, medan kriget rasar utanför deras fönster. Eller som läkarna Olexandr och Yaroslava som levde ett vanligt liv i Kiev, reste jorden runt för sina besparingar, drömde om att köpa en sommarstuga, en datja. Nu är hon i Lviv med döttrarna, han på ett sjukhus i Kiev där han tar hand om sårade soldater. Livet är förstört för alltid, sa han innan han satte sig på nattåget till Kiev, från Lviv. Jag och min kollega Johan Mathias Sommarström är mitt ibland dem, andas deras oro, ångest och panik. Vi handlar i samma mataffärer, vi delar skyddsrum, vi befinner oss i samma land. Skillnaden är att jag en dag ska åka hem till min familj, till ett land som håller ihop, till en trygg och säker vardag.   Jag har fortfarande bara en tröja för att affärerna här är stängda. Ibland tänker jag på det för att tänka på problem jag inte har. Lubna El-Shanti, Lvivlubna.el-shanti@sverigesradio.se
3/2/20223 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Bland palmer och Trumpister medan kriget rasar: Cecilia Khavar, Orlando

Utrikeskrönikan 1 mars 2022. Orlando tisdag morgon,Palmerna vajar stilla i den mjuka Florida- värmen. Jag sitter utanför ett hotell och tar en liten paus under Cpac- den stora årliga konferensen för USAs konservativa rörelse. Och som jag tror för många av oss just nu flimrar bilder från Ukraina förbi när jag stannar upp en stund.Ett foto i en av tidningarna på en pojke i min egen sons ålder, han har en paw patrol- tröja och står bredvid en kista med en död soldat. Berättelserna om alla farväl. Om Olexander och Yaroslava på tågstationen i Lviv, som mina kollegor Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström träffat. Paret som varit tillsammans i 20 år och som nu splittrats.Inne på konferensen igen är ljudnivån hög. I den svala luftkonditioneringen guppar röda Make America Great Again-kepsar omkring i publikhavet och kvinnor går runt i höga klackar och strassprydda Trump-handväskor. Cpac är ett slags Almedalen starkt präglat av Trumpismen där allt från antiabortgrupper och antivaxxare till så kallade patriotiska mobiloperatörer och alternativa medier samlas, tillsammans med de största namnen inom det republikanska partiet.Och det genomgående narrativet som hörs från talare efter talare på plats är att Putins krig i Ukraina sker för att Joe Biden är så utomordentligt svag och inkompetent.När det är dags för konferensens huvudattraktion, Donald Trump själv att kliva upp på scenen, till publikens jubel, säger han att kriget är en fruktansvärd katastrof, som aldrig hade hänt under hans tid i Vita Huset. Och han upprepar att Vladimir Putin är mycket smart. ”Såklart han är smart. Men det är inte problemet. Problemet är att våra ledare i väst är dumma.”, säger USAs förra president.Men han menar också att Joe Biden borde fokusera mer på problem här hemma. ”Demokraterna pratar massa nu om en invasion 1000 mil härifrån, men inte så mycket om invasionen av vår egen gräns”, säger Trump och syftar på det han menar är brottslingar och droger som väller in över den mexikanska gränsen.Donald Trump målar upp en bild av ett USA i sönderfall under Sleepy Joe Biden. ”Det är som att vi förlorar vårt land i ett krig”, säger Trump. ”Det är ingen skillnad på att förlora vårt land i ett krig och så som vi förlorar vårt land nu”.Samtidigt fortsätter det verkliga kriget. På radion hör jag om Olena som flytt till Sverige med sina två små barn men som tvingats lämna sin man i Ukraina. Till P4 Jönköping säger hon, ”Det känns som om halva jag är kvar i Ukraina. Och bilden av hur han kramar barnen vid gränsen kommer aldrig försvinna från mig.”Cecilia Khavarcecilia.khavar@sverigesradio.se
3/1/20223 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Finns det onda eller goda läkemedelsbolag? Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 23 februari 2022. Stockholm, onsdag. Finns det onda eller goda läkemedelsbolag? Den frågan kommer den här krönikan inte att kunna svara på. Det som gör frågan aktuell är förstås vaccinen mot covid-19, den skriande ojämlikheten i tillgången världen över och bolagens ovilja att dela med sig av sin teknologi. Normalt företagsbeteende förstås – men är det försvarbart i en pandemi? Ja, anser många. Annars skulle ju incitamenten saknas nästa gång, vid nästa pandemi, för bolag att satsa stort på att ta fram nya läkemedel, om möjligheterna att tjäna pengar på dem plötsligt skulle försvinna. De immateriella rättigheterna är viktiga att försvara. Nej, anser andra. Rätten till hälsa är en universell mänsklig rättighet. Världshälsoorganisationen gick i pandemins början förgäves ut med en uppmaning att i solidaritet dela med sig av kunskap och teknologi. Flera länder har drivit frågan, och till exempel Läkare utan gränser har sedan långt tillbaka arbetat för en rättvisare tillgång till läkemedel. För det är inte första gången vi ser hur behandlingar forskas fram, och sen inte når dem som behöver dem mest, på grund av patent och höga priser. Det hände med hiv-läkemedlen, som när de kom nådde patienter i Europa och USA innan de blev möjliga att få för de miljoner människor som behövde dem i Afrika. Det händer idag med läkemedel mot tuberkulos och hepatit c.  I frågeställningen kan man också tänka på opioidkrisen i USA. Först, alla som haft ordentligt ont vet att uppskatta fungerande smärtlindring. Där kan vi känna tacksamhet till forskningen – och till läkemedelsbolag. Utan dem hade vi inte haft några piller att bråka om. Men när det gäller vissa läkemedel, starkt beroendeframkallande och livsfarliga vid överdosering, har det visat sig att bolag har låtit säljsiffror – pengar helt enkelt – gå före omsorgen om människoliv. Sanningsenliga faktauppgifter har stått tillbaka för aggressiv marknadsföring och rena lögner. Priset: En miljon amerikaner har under loppet av två decennier mist livet i opioidepidemin. Tillbaka till vaccin – som ju istället räddar liv – och som vi har företag att tacka för att de finns, även om bolagen fått miljardstöd från allmänna medel. Här är frågan om tillgången har hindrats av bolagens beslut att inte dela med sig av sin teknologi, och att sälja till bara de rikaste kunderna i kön. Nu ser det ut som att teknologin kanske till slut kommer att delas. Flera projekt för vaccinproduktion i Afrika är sin linda, både med och utan de stora bolagens hjälp. Frågan om goda eller onda bolag är förmodligen orimlig. De är bolag.Snart kommer boksluten för 2021. Några kommer att presentera historiskt stora intäkter. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
2/22/20223 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Lugnet i Kiev och maratonmöten i Kreml: Johanna Melén, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 22 februari 2022. Stockholm, tisdag.Det var en märklig känsla att landa i Kiev mitt i natten, den 16 februari. För det var ju då, i de tidiga morgontimmarna, som anfallet skulle komma, möjligen från luften. Det hade sagts via läckta underrättelserapporter.Flygen hade börjat ställas in, eller ta omvägar runt det ukrainska luftrummet. Kvällsflyget från Frankfurt sköts fram till morgonen därpå och istället fick jag ta vägen via Warszawa. Och landade till sist tryggt och säkert i Kievnatten. Och i Ukrainas huvudstad var allt som vanligt. Det kändes nästan lugnare att vara där än någon annanstans. I allt det som händer, i alla varningar om krigets nära ankomst, håller ukrainarna som inga andra sina huvuden kalla. Luttrade efter åtta år sida vid sida med det ryska hotet.Utanför hotellrummet skränade musik ur högtalarsystem, människor marscherade runt med flaggor i händerna. Jag sprang ut med min bandspelare, för det måste väl ha något med kriget att göra? Nej, det var bara småföretagare som demonstrerade mot regeringens ekonomiska politik. Äsch, kriget, sa en kvinnlig demonstrant. Det här är mycket viktigare! Och om Ryssland skulle anfalla, då går vi ut och försvarar oss. Det kan vi nu, efter åtta år.Det blev inget anfall natten den 16 februari. Istället blev det, igår, ett direktsänt maratonmöte i det ryska säkerhetsrådet, under ledning av ordförande, president Vladimir Putin. De skulle diskutera frågan om att erkänna de ukrainska så kallade folkrepublikerna Donetsks och Luhansks vädjan om att få bli erkända som självständiga.”Jag kom hit med ett vitt papper”, sa Putin. För att inför mitt eget beslut höra er åsikt. Fast när Sergej Narysjkin, chefen för utlandsunderrättelsetjänsten, tog till orda blev det ändå fel. ”Tala ur skägget karl”, sa Putin, ska de erkännas eller inte? Ja, stammade Narysjkin, ”jag anser att DNR och LNR bör uppgå i Ryska federationen”. Är du dum i huvudet, sa inte Putin, men hans tonläge antydde att det var vad han tänkte. ”Vi talar om att erkänna deras självständighet”. Den arme Narysjkin upprepade lydigt.Några timmar senare framträdde Vladimir Putin i rysk tv igen och höll ett timslångt tal där betraktaren efter en stund nästan började tro att den ryske presidenten skulle meddela att han tänkte inta hela Ukraina för att rädda människorna där från den bedrägliga, fientliga plats på jorden som landet, enligt Putin, förvandlats till. Istället kunde man nästan andas ut när det bara slutade med att Rysslands president beslutade erkänna utbrytarregionerna i östra Ukraina som självständiga stater.Var det här allt? Är det över nu? Frågar sig världen och svaret är att ingen vet. Men jag ser fram emot att landa i Kiev snart igen för ingenstans som där finns känslan av att livet lever vidare, oavsett vad Putin säger.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se
2/22/20223 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Sånt man hörde som barn: Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent

Utrikeskrönika 21 februari 2022 Stockholm, måndag.Jag har svårt att låta bli att le när jag tänker på en lista på mamma-uttryck som jag såg cirkulera i spanskspråkiga sociala medier. Man hittar där ett och annat som man känner igen från ens egen barndom, men leendet beror också på att det kan vara rätt roliga uttryck. Listan heter Sånt som mammor alltid säger till sina barn.Ett litet axplock här:Talar jag kinesiska, eller? I betydelsen varför gör du inte som jag säger.Det här är ingen restaurang! Sånt brukade man ju höra när man inte ville äta upp sin mat. Ibland ackompanjerat av följande mening som på nått sätt skulle ge en skuldkänslor: Barn i Afrika svälter, vet du …Eller den här: Jag är inget hembiträde, det här brukade sägas i en ton som inte gick att ta miste på.Så länge du bor här så gör du som jag säger … samma beska ton därAha, så om dina kompisar hoppar från en bro, så ska du också göra det … sånt kunde man höra när man använde argumentet ”men så gör alla mina kompisar ju”Eller när det hände en nått dåligt: Jag sa ju det, varför lyssnar du aldrig på mig …När man krävde en förklaring till ett nej, så var det snälla svaret: När du får barn kommer du att förstå migDen mer bryska varianten var: Därför att jag är din mamma, punkt slut … och här gick det inte att argumentera emot …Ett uttryck som var effektivt var: Vänta bara tills pappa kommer hem eller jag ska berätta för pappa!Och här syns i all sin tydlighet de könsroller som finns bakom mamma-uttrycken … dessa uttryck är hämtade från Latinamerika och Spanien, där de patriarkala relationerna genomsyrar hela samhället.Mamman är den som är hemma, den som städar, lagar maten, uppfostrar barnen och är grindvakten. Pappan är den som är ute och jobbar för födan, han är antingen den snälle farsan eller monstret som mamman hotar med i fall alla andra tricks inte hjälper.Jag gick in på google och sökte efter en svensk lista över saker som mammor säger till sina barn, jag var säker på att jag skulle finna liknande uttryck som de som används i Latinamerika –- men nej, jag hittade ingenting!Det enda jag hittade var en lista över lögner som föräldrar, obs, föräldrar, inte mammor, brukar säga till sina barn. Där finns bland annat ”du kan få kramp om du badar direkt efter maten eller du kan få mask i magen om du äter snö eller var snäll nu annars kommet trollen.Jag vet inte om dagens ultramoderna föräldrar använder sig av såna lögnaktiga uttryck, som är ett sätt att styra barnens beteenden.Men jag vet i alla fall att min mamma inte ljög – och inte ljuger för den delen, eftersom hon fortfarande säger så – när hon misstänker att vi gör nått som vi inte vill berätta om för henne:Glöm inte min son att när du är på väg dit, så är jag redan på väg tillbaka.Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondentivan.garcia@sverigesradio.se
2/21/20223 minutes, 1 second
Episode Artwork

Minnet av lågmälda samtal vid kvällselden och landet där våldet tog över: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 18 februari 2022. Pretoria, fredag.En gång för många år sedan befann jag mig i östra Burkina Faso, på gränsen till Benin.Jag minns en öppen savann och längre söderut skymtade man en brant platå som sträckte sig flera mil.Det här var min första resa i Afrika.Jag minns ett besök hos en byäldste, jag minns den gamla franska bilen, en Peugeot 404 från 60-talet, som stolt stod parkerad inne på hans gård. Den hade nog stått där i decennier, inmurad. Ville man få ut den var man tvungen att riva muren. Den stod där kanske som en symbol för inflytande och prestige. Om den fortfarande gick att köra var ytterst oklart.Jag minns fortfarande namnen på platserna, byarna; Arli, Yirini, Diapaga. Jag minns hur jag körde moped till Diapaga för att köpa mer mat på affären där, och hur jag blev jagad av ilskna hundar som nafsade i mig i hälarna.Men det var ändå fridfulla dagar, lågmälda samtal kring kvällselden och små utflykter till grannbyarna.Jag tog foton där folk ställde upp sig med allvarlig min, samma min som man ser på gamla svartvita bilder på svenska sågverksarbetare vid slutet av 1800-talet. Det var högtidligt med en fotograf på bygden.En liten pojke på kanske ett år började gråta när han såg mig. De förklarade att det var första gången han såg en vit människa, han trodde jag var ett spöke.Jag minns allt det här med värme, men också sorg. För idag är det näst intill omöjligt att resa i det här området. För en vecka sedan dödades ett antal soldater i Benin, precis på andra sidan gränsen där jag var. För Benin som sträcker sig ner till Atlantkusten var det en påminnelse om att våldet från islamitiska terrorgrupper sprider sig alltmer.Terrorattackerna från grupperingar som stöds av al-Qaida och Islamiska staten har gjort norra delen av Burkina Faso direkt livsfarlig, övriga delar av landet extremt osäkra.Frankrike som stått som en militär ryggrad i regionen, har nu beslutat sig för att lämna grannlandet Mali. För Mali är läget ytterst ovisst, så även för Burkina Faso och Niger där terrorvåldet blivit ett allvarligt hot mot ländernas själva sammanhållning.Jag lärde känna en student på universitetet i Ouagadougou under den där första resan för länge sedan. Vi hamnade bredvid varandra under en lång tågresa från Elfenbenskusten, en resa som bara den rymmer en hel krönika. Vi höll kontakten länge, men tappade den efter hand. Jag har sökt honom på nätet under många år utan lycka. Men häromdagen hörde han av sig via en kompis på sociala medier. Han kom ihåg mig efter alla dessa år ändå, tänkte jag. Han förklarade att han inte var så inne på det där med sociala medier och varit under radarn.Han bor på landsbygden ett tiotal mil från huvudstaden Ouagadougou, jobbar som lärare, och bjöd in mig.Men jag tvekar, av säkerhetsskäl.Samtidigt skulle jag inget hellre än vilja träffa min gamle kompis från Burkina Faso, sitta vid elden under natthimlen och minnas en annan tid.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
2/18/20223 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

En strid mellan USA och Kina – nationalitetsfrågan dominerar OS: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 17 februari. 2022. Peking, torsdag.Där det fortfarande återstår några dagar av vinter-OS och där frågan om nationalitet bubblat upp gång på gång. Främst på grund av Eileen Gu, den 18-åriga supertalangen i freeski, som hittills tagit guld i big air, och silver i slopestyle.Eileen Gu, eller Gu Ailing för att använda hennes kinesiska namn, är född och uppväxt i USA, men har en kinesisk mamma och bestämde sig för ett par år sedan för att tävla för Kina – ett beslut som ju i internationella sportsammanhang inte kan ses som särskilt kontroversiellt. Men kruxet är att Kina inte erkänner dubbla medborgarskap.Och Eileen Gu själv har hittills, trots många frågor, inte velat svara på om hon är amerikansk eller kinesisk medborgare, utan nöjt sig med att säga att hon är kines när hon är i Kina, och amerikan när hon är i USA. En balansgång som i ljuset av USA:s och Kinas ansträngda relationer gjort att allt hon säger och gör slås upp stort i medierna.I Kina har hon hittills visserligen mest hyllats, men den oklara nationalitetsfrågan hyser en potentiell sprängkraft i kinesiska sociala medier, som länge präglats av en högljudd nationalism.Ingen förstår det bättre än nationalistiska partitidningen Global Times före detta chefredaktör Hu Xijin, som fortfarande är en av Kinas mest inflytelserika opinionsbildare. I ett inlägg på sin blogg häromdagen skrev Hu Xijin att hyllningspropagandan kring Gu Ailing borde tonas ner för att undvika att måla in sig själv i ett hörn. Istället för att säga att Gu Ailing vunnit ära åt Kina, så borde man istället säga att Gu Ailing vunnit ära åt den kinesiska OS-truppen, skrev Hu Xijin.Men om Eileen Gu riskerar hyllas för mycket, så är läget det motsatta för den unga konståkaren Zhu Yi, tidigare Beverly Zhu, som även hon bytt från USA till Kina, men som inte lyckats leverera medaljer, och som häcklades i sociala medier för sina misslyckade insatser. Obekräftade rykten florerade att hon på grund av sin inflytelserika pappa fått en plats i det starka kinesiska laget.Ytterligare en konståkare med kinesiska rötter, amerikanen Nathan Chen, fick även han utstå glåpord i kinesiska sociala medier, då han tidigare bland annat kommenterat läget i Xinjiang. Efter att Nathan Chen vunnit OS-guld kallades han ”banan”, det vill säga gul på utsidan, men vit inuti.Den olympier som vid sidan av Eileen Gu fått störst genomslag i Kina är varken kines eller amerikan, utan japan. Konståkningsstjärnan Yuzuru Hanyu är otroligt populär i Kina och det har såklart retat upp nationalisterna i sociala medier, som klagade över att de kinesiska Yuzuru-fansen inte lade sin energi på att heja fram de kinesiska konståkarna, istället.Japan och Kina som ju i mångas ögon fortfarande är rivaler. Eller, som en i publiken sade till mig efter att ha följt Yuzuru Hanyus insats på isen: ”Vi tycker om honom, trots att han är japan.”Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
2/17/20223 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

E-handel? Non merci! Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 17 februari 2022. Bryssel onsdag,En av många saker som jag gillar med Belgien är att jag inte alls upplever samma hets som i Sverige när det gäller nya prylar. Det gäller dels kläder och mode. Nu är det inte så att alla belgare är sjavigt klädda, men här finns inte riktigt samma stilrena och kanske mer enhetliga modeuniform som jag tycker mig se när jag är i Sverige.Inredning – samma sak. Det räcker med att titta på en belgisk bostadsannons för att fatta att många belgare struntar fullständigt i hur det ser ut hemma, oavsett om de ska sälja sitt boende eller inte.Men den här avsaknaden av habegär gäller kanske särskilt nya tekniska prylar. Det är sällan du hittar de senaste smarta och sammankopplade lösningarna i belgiska hem. Mitt är inget undantag, där finns till exempel en TV som är 13 år gammal.Likadant är det i skolan. Där är det ingen som tittar snett på barnen som inte har mobil. Helt enkelt för att de flesta inte har det. Den här mer avslappnade attityden till nya saker och ny teknik är rätt skön tycker jag.Men frågan är när en avslappnad attityd övergår till ren motsträvighet.Frågan har blivit högaktuell den senaste veckan efter ett uttalande från en av landets tunga politiker: Paul Magnette – partiledaren för det fransktalande socialdemokratiska partiet PS. I en tidningsintervju nyligen gick han ut och sa att Belgien inte bara borde avveckla kärnkraften utan också sätta stopp för e-handeln.– E-handeln är inte bra för miljön, för den lokala handeln och inte bra för de anställda, sa han sen i en uppföljande TV-intervju med RTBF.Inte helt oväntat har Magnettes uttalande mött en hel del kritik. Särskilt i sociala medier som har svämmat över med elaka kommentarer om en förlegad syn och bilder på häst och vagn.Men även regeringen, där Magnettes eget parti ingår, har varit kritisk. Just nu försöker den snarare lätta på reglerna för e-handeln i Belgien eftersom man befarar att den annars ska flytta till grannländerna. De som vill lätta på e-handelsreglerna pekar på att den omsätter den elva miljarder euro och sysselsätter över 10 000 personer här i Belgien. Och att det är genom försäljning på nätet som många handlare har överlevt pandemin när de tvingats hålla stängt under långa perioder.Men Paul Magnette har inte vikt ner sig. Det är en osund bransch med ojusta arbetsvillkor och vi borde gynna de mindre fysiska och lokala handlarna argumenterar han. Om namnet Paul Magnette låter bekant förresten så är det samma politiker som höll på att stjälpa CETA, EU:s handelsavtal med Kanada, för några år sedan. Eftersom det regionala parlamentet i Vallonien sa nej till avtalet under Magnettes ledning. Han lyckades aldrig riktigt stoppa det avtalet – det tillämpas provisoriskt sedan fem år tillbaka.På samma sätt blir det nog svårt för Magnette att stoppa e-handeln. Det vore att gå för långt. Till och med här, i det teknologiskt avslappnade Belgien.Andreas Liljehedenandreas.liljeheden@sverigesradio.se
2/16/20223 minutes, 17 seconds
Episode Artwork

Framtidsråd från olyckskorpen: Marie Nilsson Boij

Utrikeskrönikan 16 februari 2022. Paris tisdag,Jag hade inte varit tillbaka i Paris i ett halvt dygn förrän jag trampade rätt i hundbajs. Lite ovana vid de franska ovanorna efter en vecka utomlands och sedan någon sekunds tankspriddhet räckte. På Paris trottoarer måste man vara på helspänn.Märkligt nog. Obegripligt nog. Varför plockar parisarna inte upp efter sina hundar? För även om man kan lära sig att navigera skickligt och uppmärksamt så är jag helt säker på att det inte bara är vi utlänningar som kommer hem med oönskade rester under sulorna.Så går man in med skorna på och sen kryper barnet där och fy... Varför binder de ris för egen rygg på det här sättet? Då flög det in en liten olyckskorp och satte sig på mitt skrivbord.– Som med kärnkraften, menar du?– Vad då kärnkraften, att president Macron vill storsatsa och bygga 6 eller kanske 14 nya kärnkraftverk för att säkra energiförsörjningen när de fossila bränslena ska bort?– Just det, sa korpen. Nu håller ni på och löser en sedan länge allmänt känd klimatkris, i elfte timmen, genom att öka på en annan sedan länge känd men just nu mindre akut kärnavfallskris.– Men alltså, det är ju inte 14 nya Barsebäck han ska bygga? De är ju nya supereffektiva och moderna, försökte jag.– Modernt kärnavfall menar du?Korpen tittade på mig med huvudet på sned.– Macron vill ju också att vi ska effektivisera vår energiförbrukning och storsatsa på sol och vindkraft.– Ja, ni människor har ju byggt in er i en värld där ni inte ens kan öppna en dörr utan el längre, och nu ska hela bilflottan ställas om också.– Elbilar är väl ändå bra? I Paris skulle 7900* liv räddas per år utan bensin- och dieselbilar, sa jag.– Apselut, sa korpen. Jag ser bara inte riktigt hur den här på så sätt välkomna omställningen ska gå till utan att ni drar på er nya miljökriser.– Vi får väl ändå hoppas att forskningen när det gäller batterier och återvinning går framåt.– Mm, och den här polyestersatsningen? Avbröt olyckskorpen.– Ja det är ju positivt att plastskräp kan återvinnas till kläder, istället för att bli en del av de nio miljoner ton plast som varje år hamnar i havet*, svarade jag.– Mm, fast handen på hjärtat, sa korpen. Ni ersätter miljöskadligt producerade bomullskläder med miljöskadande polyesterkläder*, som aldrig förmultnar utan bara blir mindre och mindre platsbitar, som i värsta fall slutar som fiskmat, med effekter ni inte kan överblicka. Det är så ni funkar, ni människor.– Vad menar du?– Ni är sjukt smarta, åker till månen, transplanterar hjärtan, men faller hela tiden för den kortsiktiga njutningen. Redan i bibeln gjordes den analysen. Ni väljer hellre den breda vägen och så får ni andra problem på halsen istället. Ni har inte funderat på att satsa på innovationer som inte skapar nya problem för er?– Alltså sakta i backarna, hur många lösningar på världsproblem har ni olyckskorpar egentligen bidragit med?– Hur många världsproblem har vi korpar skapat, kanske man då först måste fråga sig? Frågade korpen och såg riktigt förnärmad ut.– Jag vill bara i all välmening peppa er människor att tänka efter före framöver, så blir det inte lika mycket att städa upp för er sen, sa den kolsvarta olyckskorpen och försvann sedan lika fort som hon kom med ett par kraftfulla vingslag.Marie Nilsson Boij, Paris((Referenser:*L'Observatoire Régional de Santé Île- de- France (ORS),One Ocean summit i Brest 9-11 februari 2022Sveriges konsumenter, Naturskyddsföreningen, SustainaSearch
2/15/20223 minutes, 42 seconds
Episode Artwork

Rysktalande radion som tagit strid med censuren: Maria Persson Löfgren, Moskva

Utrikeskrönikan 14 februari 2022. Moskva måndag.Få låtar förknippas så med Moskva som denna av Vassilij Solovjov-Sedoi. Moskvanätter här tolkad av min brittiske Moskvakollega Steve Rosenberg.Melodin slår an en känsla, som särskilt appellerar till oss ryssnördar och radioter, Radio Moskvas signatur. Steves potpurri hyllar Världsradiodagen, som inföll igår.Och det var konstigt för jag hade just suttit och tittat på den slitna Sonyradion i köksfönstret här i Moskva, den som alltid står på när jag är här, med Moskvas eko, en typ av radio som var ett måste för korrar förr när det inte existerade något nät eller mobiler.Jag kommer ihåg hur jag åkte till en strand i Tel Aviv med mina då två små barn och deras pappa, som hade Sonyradion vid örat, ifall det skulle hända nått, som han måste rapportera om och vi måste åka tillbaka till Jerusalem. Det hände alltid något då i slutet av 80-talet.Ralph Lundsten komponerade Radio Swedens signatur, den spelade Steve lite extra länge. I det skolarbete han gjorde som 10-årig radiot får de svenska sändningarna på engelska extra stort utrymme. Den prydliga skrivstilen blandas med urklipp från broschyrer från Radio Sweden. Där utlovas nyheter om Björn Borg och det senaste om den svenska välfärden, enligt 70-talsklippen som Steve har i sitt skolhäfte.Radio Swedens ryska sändningar hade en stor skara anhängare här, det visar inte minst alla brev som kom till Moskvakorrekontoret genom åren. Idag är det många som tycker det borde sändas på ryska igen från Sveriges radio och jag håller med.Inte minst det som hänt Deutsche Welle här, vars signatur komponerats av Beethoven visar behovet. Den tyska kanalen har fått sändningsförbud, som straff för att ryska RT stoppats i Tyskland. Men RT stoppades för att de sände med ett serbiskt sändningstillstånd, i strid med tyska regler.För många ryssar, som vill hitta alternativ finns amerikanskfinansierade Radio Svoboda med säte i Prag, sändningar på 27 språk i 23 länder. Radiokanalen har tagit strid med ryska censuren, som krävt av en rad medier att de ska ta bort allt material från de undersökningar Navalnyjs journalister gjort genom åren. Allt som avslöjat elitens lyxvillor och hyckleri, de fördömer Europa, men köper gärna palats där och placerar sina barn på universitet i väst.När ryska Moskvas Echo, nät-tv-kanalen Dozd och oberoende tidningen Novaja Gazeta nu tar bort allt material om Navalnyjs undersökningar har Radio Svoboda sagt nej. Återstår att se vad som blir konsekvensen.Maria Persson Löfgren i Moskvamaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
2/14/20223 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Tandpetare och fattigdom: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 11 februari 2022 Här är Kairo fredag.Jag gick till kryddmarknaden häromdagen för att köpa tandpetare. Naturliga tandpetare som består av en klase torkade blomspröt. Man bryter loss ett spröt - som är tunnare och starkare än alla trätandstickor som finns att köpa - och så har man en perfekt tandpetare. Jag har alltid påstått att blomklasen var papyrus, men jag hade fel (och eftersom ingen kunde svara på mina frågor, saknade jag alldeles särskilt mycket att den svenska botanikern Vivi Täckholm inte längre är i livet. Hon levde här i Kairo på 70-talet och skrev böcker som Faraos Blomster. Men efter vissa ansträngningar har jag förstått att) växten är snarare kusin med vildmorot, en flockblommig silja, och även på svenska finns det något som kallas tandpetarsilja.Tandpetarsiljan var slut i kryddstånd efter kryddstånd. En försäljare förklarade för mig att de inte längre behövs eftersom de som använder den här sortens naturliga tandpetare inte längre har råd att köpa kött.Att priser och fattigdom ökat i Egypten är ingen överraskning, det som förvånar är att skildringar av fattigdom kan vara så provocerande att det leder till protester när det visas på film. Och det hände när den egyptiska filmen Feathers, Fjädrar visades på en filmfestival här och flera prominenta skådespelare reste sig ur biobänkarna och tågade ut i protest mot att filmen gav en så negativ bild av Egypten.Fjädrar är en imponerande vacker dystopi om fattigdom i en egyptisk fabriksstad. Den börjar som surrealistisk komedi när pappan i en fattig familj förvandlas till kyckling under ett barnkalas där man anlitat en trollkarl som inte lyckas trolla tillbaka pappan som blivit kyckling.Filmen har fått pris på festivalen i Cannes, festivaler i Carthage i Tunisien och även i Gouna här i Egypten.Men priser till trots, går den emot det regelverk som Egyptens högsta medieråd för film och TV-serier utfärdade för ett par år sedan. Där står det tydligt att man inte bör använda oanständigt språk eller vulgära scener, det är otillåtet att glorifiera kriminalitet och drogmissbruk på det att de unga må lockas i fördärv, vidskepelse skall undvikas, vetenskap och rationellt tänkande färmjas och slutligen bör man heller inte skildra social orättvisa på ett sätt som kan vara uppviglande.Därför är den högintressanta filmen Feathers, Fjädrar oönskad. En man som förvandlas till kyckling av en trollkarl, vidskepelse. En kvinna som lämnas med tre små barn och hotas av vräkning Fattigdom. samtidigt som hon ruinerar sig som på att betala mystiker som ska trolla tillbaka hennes make.             Att den prisbelönta huvudrollsinnehavaren Demyana dessutom är dessutom är amatörskådis från en fattig by i Egypten har retat upp glitteratin.Jag åkte till Demyanas fattiga by. På kryddmarknaden såldes klasar med tandpetarliljor. Jag träffade Demyana som sa: ja vaddå, ingen kan väl förneka att fattigdom existerar i Egypten. Men den intervjun får ni höra först på söndag i Godmorgon Världen.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
2/11/20223 minutes, 48 seconds
Episode Artwork

En kopp te kan lösa det mesta: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönika 10 februari 2022. London, torsdag.En kopp te kan lösa det mesta – så sägs det ganska ofta, i alla fall i det här landet.Haft en dålig dag på jobbet? Ta en kopp te.Bråkat med partnern? Fram med din bästa Earl Grey.Solen skiner äntligen? Njut av mynt-te och känn hur våren spirar.Frasen ”I’ll put the kettle on” – jag sätter på kannan – passar för att välkomna grannar såväl som grevar. Sedan finns förstås den eviga debatten om hur den bästa koppen görs: Ska det vara té eller mjölk först? Socker eller ej? Yorkshire, breakfast, Earl Grey?Teets plats i kostcirkeln har till och med fått ge namn åt måltider – teatime, afternoon tea, cream tea. Ja, min poäng börjar nog gå fram kring teets betydelse, inte bara som dryck utan också som tradition, som ett sätt att umgås, och inte minst som en tröst i tuffa tider. Och just det, tuffa tider, börjar bli verklighet för allt fler här.I takt med att gas- och elkostnaderna skenar knuffas allt fler brittiska hushåll in i det som kallas energi-fattigdom, med oproportionerligt höga kostnader för att värma sina hem. De ställs inför valet mellan eating or heating – mat eller värme. Det tak som finns för hur mycket el och gas får kosta höjs igen i april med mer än femtio procent.Så kallade food banks, alltså center som man kan komma till för att hämta matvaror om man har det illa ställt, de är nu fler än antalet restauranger som en minst sagt stor snabbmatskedja har i Storbritannien.Häromdagen fastnade jag för ett telefonsamtal. Det var en kvinna som ringde in till BBC för att prata om sina problem att betala elräkningarna. Rebecca berättade hur hon just nu stänger av eller sänker värmen hemma så ofta hon kan.Varje dag när dottern gått till skolan sänker hon termostaten och tar promenader istället för att vara i det kalla hemmet. Hon berättade hur hon gjort storkok och matlådor med pasta och färssås för att spara pengar – bara för att sedan våndas över hur mycket det kostar varje gång hon ska värma upp en av lådorna.Och Rebecca sade: jag skulle så gärna vilja koka upp en kanna vatten för te, men jag har inte råd. För varje strömbrytare, lampknapp och grad på termostaten, kostar för mycket pengar.Och i familjer som Rebeccas är det just nu för dyrt – med trösten och värmen som något så enkelt som en kopp te erbjuder.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
2/10/20222 minutes, 58 seconds
Episode Artwork

Business i gränslandet: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 9 februari Bangkok onsdag.I den lilla staden Mae Sot i norra Thailand har livet för invånarna förändrat radikalt det senaste året. Orten ligger precis på gränsen mellan Thailand och Myanmar. Det som skiljer de två länderna är bara den smala gränsfloden.På vissa ställen är avståndet mellan flodbankarna inte mer än 30 – 40 meter. Det känns som att det nästan går att ta på Myanmar. På andra sidan floden från Mae Sot ligger staden Maywaddy. Båda städerna lever mer eller mindre på gränshandeln i området mellan Thailand och Myanmar.I vanliga fall, när det inte är pandemi eller pågår strider på Myanmars sida av floden, så passerar tusentals fordon varje dag på de två broar som binder samman städerna med varandra.Det är överlastade långtradare, truckar och personbilar där man på ett fascinerade sätt lyckats lasta kartonger flera meter upp i luften enkelt säkrade med rep.Men nu är det tyst och öde vid de två broarna. Nästan ingen från Myanmar får lämna eller komma in landet för militärjuntan. De thailändska myndigheterna är inte heller så glada i att släppa folk över broarna eftersom man är övertygad om att alla som kommer från Myanmar är smittade med covid-19.Men det hindrar inte de personer som lever på gränshandeln. Både på Myanmars och thailändska sidan av floden slingrar sig smala vägar längs flodbankarna. En möjlighet att utnyttja tycker handlarna som de senaste året haft det svårt ekonomiskt eftersom pandemin och militärkuppen påverkat deras möjlighet att göra business vid gränsen mellan länderna.På flera undanskymda ställen längs floden har torftiga lastkajer byggts. Där lastas de enkla  låga, smala och långa flodbåtarna till max och lite till. Från flodbanken ned till båtarna är det ett fall på runt 4 meter. För att få ned kartonger med allt från ostronsås, ris och chili till fryst kött, burar med getter och mikrovågsugnar så har man byggt rutschbanor där man skickar ned allt som ska transporteras på båtarna.Det är ett synkroniserat skådespel med lastbilar som kommer tungt lastade på den smala grusvägen, stannar till vid rätt rutschbana där lasten skickas ned i de små båtarna som när dom är, i mitt tycke, överlastade snabbat tar sig vidare till Myanmar sidan av floden. Allt övervakat av den lokala bossen som med bister min håller koll på varenda kartong och förpackning som transporteras.Det är han som bekostat bygget av lastkajerna och nu ska investeringen betala sig. När jag frågade honom om affärerna går bra svarade han med ett stort tandlöst leende att så länge Myanmars militär inte genomför flyganfall på andra sidan så sover han gott om nätterna. Jag tolkar det som att affärerna, eller låt oss säga, svarthandeln går bra. När jag åker vidare på den thailändska sidan av floden och kommer runt en liten flodkrök ser jag på andra sidan floden, alltså i Myanmar, flera enorma byggen mellan de gröna palmerna. Jag räknar till 23 höga lyftkranar. Det är kinesiska företag som bygger ännu ett av många enorma kasinon som uppförts i Myanmar de senaste åren.Vid bygget pågår full aktivitet och vi försöker få kontakt med dom på andra sidan floden. Efter en stund när en man i grön uniform viftar åt oss att åka vidare inser vi att det är kinesisk arbetskraft som bygger kasinot. Här är vi alltså, vid något som kan beskrivas som en krigszon och konstaterar att svarthandeln över floden pågår för fullt och mitt i allt bygger kinesiska företag ett kasino med importerad arbetskraft. Min thailändska kollega säger att möjligheten till att tjäna pengar har en enorm drivkraft. Jag har svårt att säga emot.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se 
2/9/20223 minutes, 48 seconds
Episode Artwork

Så blev minglande maskar till en symbol för graffittins högborg: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan 8 februari 2021. Berlin, tisdag.Om du har varit i Berlin någon gång de senaste 30 åren så är chansen stor att du har suttit på ämnet för den här krönikan, i alla fall om du åkt buss eller tunnelbana genom stan.För där, i Berlins kollektivtrafik är sätena klädda i ett tyg vars motiv ser ut som en blandning av camouflagemönster och röd-blå-svart-vita maskar som liksom slingrar sig om varandra.Ja, ni hör ju, mönstret som officiellt heter Urban Jungle är inte direkt vackert och man helst inte ska titta på det för länge, av risk för att bli yr och lätt illamående.Designen är ett resultat av det som driver formgivare av kollektivtrafikstyger världen över, ju rörigare mönster och plottrigare färgkombinationer ju bättre, för det avskräcker klottrare. En enfärgad yta är som att dela ut en inbjudning till folk med spritpennor att föreviga en kärleksförklaring eller att konstatera just de varit just här. Så inte undra på att graffittins högborg Berlin trumfar med det gyttrigaste av mönster.Med över 30 år på nacken har maskmönstret blivit en inofficiell Berlin-symbol, så ikoniskt är den kallas Berlin-Burberry. Berlins lokaltrafikbolag BVG har de senaste åren krängt allt från mobilskal till barnleggings och vattenflaskor med mönstret i en speciell fan shop. När kompisar flyttar tillbaka till Sverige, är ett par badbyxor eller en sjal med det krälande maskmönstret den givna avskedspresenten.När BVG för fyra år sedan slog sig ihop med ett välkänt tyskt sportvarumärke, stod folk i kö i timmar för ett par sneakers med maskmönstret på hälkappan, även om det säkert bidrog att skorna dessutom gällde som årskort i kollektivtrafiken.Men nu är det slut på det roliga.För mannen som i mitten på åttiotalet skapade mönstret vill ha tillbaka sitt maskmotiv. Maskarna var nämligen bara tänkta att kräla på pendeltågssätena, BVG hade inte köpt rättigheterna till bussar och tunnelbanan.Så upphovsmannen gick till domstol och fick nyligen rätt i första instans. De mönstrade prylarna får inte säljas längre och enbart det faktum att domslutet överklagats har räddat BVG från att i nuläget behöva riva ut säten för en kvarts miljard kronor.Designerns advokat föreslog att ville BVG spara pengar kunde de ju måla stolarna med svart färg.En ganska oförsonlig hållning efter mer än trettio år, kan man tycka men faktum är att BVG åtminstone delvis får skylla sig själva. För samtidigt som lokaltrafikbolaget sålde alla upptänkliga kringprodukter och tapetserade sina egna konferenslokaler med mönstret svarade man den numera 89-årige designern att hans skapelse var "för ful" för att skyddas av upphovsrätten.Det var ett slag i ansiktet, säger mannens advokat till tyska medier. Och Berlinfetischisterna, de är på designerns sida.Gympaskorna med det maskiga mönstret säljs nu för det mångdubbla på nätet.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
2/8/20223 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Vart är vi på väg? Patrik Holmström, Atlanta

Utrikeskrönikan 7 februari 2022 Vart är vi på väg? Vår resa börjar i en gyllene trappa i ett torn byggt av fåfänga, fast egentligen började den nog betydligt tidigare. När väljarna inte längre kände att dem lyssnats på och när avståndet till huvudstaden blev så långt att uppgivenheten och ilskan nästan kokade över och den som sen lovade förändring i mångas ögon inte ändrade särskilt mycket. När sen mannen med den gyllene trappan så småningom, efter fyra kaotiska år, helt ogrundat ifrågasatte valet han förlorade 2020 och med stormningen av Kapitolium den 6:e januari, är det många menar att resan var nära att ta slut. Nu skulle man skulle kunna argumentera för att den amerikanska demokratin ändå mår ganska bra att den stod emot försöken att omkullkasta ett demokratiskt val, att institutionerna och konstitutionen höll stånd och demokratin kan rulla vidare.Det nu 10 månader kvar till mellanårsvalen här i USA och redan nu börjar valfebern kännas av. De mest uppmärksammade är naturligtvis valen till kongressen som mycket väl kan tippa Demokraternas sköra majoriteter i bägge kamrarna till Republikanernas fördel. Men det står valbara poster på spel på alla nivåer över hela landet. Redan nu laddar guvernörs- och borgmästarkandidater krigskassorna. Och i Mar-o-lago i Florida står friarna på rad för att får Donald Trumps välsignelse. Och samma sak i Vita huset, där hoppfulla ber om Joe Bidens. Nu brukar ju valfeber vara något positivt. Något som mobiliserar väljare, vässar politiska argument och ökar engagemanget. Här i Georgia har tillexempel ett val som sällan rönt särskilt mycket uppmärksamhet helt plötsligt hettat till. Valet som secretary of state – den tjänsteman här är den högste ansvarige för genomförandet av valen i delstaten. Republikanen Brad Raffensperger som trots enorma påtryckningar efter presidentvalet 2020 ändå godkände valresultatet och upprepade gånger understrukit att allt gick rätt till utmanas nu av minst två kandidater, som ifrågasätter det, och i alla fall en har fått den förre presidentens fulla stöd. Påståendet om några större oegentligheter finns det ju inte några som helst belägg för, trots granskningar och domstolsprövningar utan motstycke. Men Georgia är långt ifrån den enda delstaten där högste valförrättare verkar vara en eftertraktad post bland de som delar den uppfattningen. Enligt public service radion NPR, planerar förnekare ställa upp i minst hälften av de delstater där såna val hålls. Redan är det en stor del av amerikanerna som tror på påståendet att presidentvalet 2020 var riggat trots att inget talar för det och ännu större del, tvåtredjedelar anser att själva demokratin är i fara, enligt en färsk undersökning.Så den stora frågan är egentligen inte om republikaner eller demokrater kommer att vinna i höst.  Den stora frågan är nog, som sagt, vart är vi på väg?Patrik Holmström, Atlantapatrik.holmstrom@sverigesradio.se
2/7/20223 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Favoritläraren gripen i Moskva, Maria Persson Löfgren, Moskva

Utrikeskrönikan 4 februari 2021. Stockholm, fredag.Han var en go gubbe, rolig och pedagogisk. Varje lektion inledde han med "Welcome ladies and germs". Sen satt han på en yogaboll och studsade upp och ned och kastade en tennisboll till den som han ville skulle svara.Min 21 åriga dotter beskriver en av favoritlärarna på Anglo-American School i Moskva där hon precis som ytterligare två av mina barn var elever.Nu har hon chockat sett bilderna och hört från kompisar, som bor kvar i Moskva, hur favoritläraren gripits i ryska tullen med tio gram marijuana och sju gram hascholja i augusti förra året. Varför Ryssland inte officiellt sagt att han gripits förrän nu är oklart.I dagarna gjorde polis räder på skolan i jakt på lärarens lager. Han anklagas för att driva en droghandel på skolan, alltså att han skulle langa till eleverna.Ha, säger min dotter, varför skulle han göra det, det är ju hur lätt som helst att köpa droger i Moskva för den som vill, via nätet eller kontakter. Inga problem alls, säger hon. Och vi minns hur ryska elever, vars föräldrar tillhör den superrika oligarkeliten, åkte fast när de langade till sina kompisar. De kickades raskt ut, sina elitföräldrar till trots.För nog må amerikansk inställning till hasch och marijuana vara en annan än den svenska, men på skolan råder totalförbud för droger.Historielärare Fogel hade medicinsk marijuana, med recept och läkarutlåtande i sitt bagage, utskrivet efter en ryggoperation i USA. Enligt försvaradvokaten var Fogel inte medveten om att det var förbjudet i Ryssland.I Sverige hade Fogel fått böter eller kanske ett halvår i fängelse. I Ryssland riskerar han 20 års fängelse, som utpekad langare.Fogel hade diplomatstatus från ambassaden fram till några månader före han greps. Det hade alla de amerikanska lärarna på skolan, men när USA utvisade ett antal ryska diplomater svarade Ryssland med att tvinga ambassaden i Moskva till ett minimum anställda. Så lärarna förlorade sin diplomatiska status.Den diplomatiska krisen mellan USA och Ryssland påverkar skolan. Lärare får inte visum, många utländska affärsmän har lämnat landet och idag finns bara 800 elever på skolan mot nära 1 500 när mina barn gick där.Dottern tycker synd om sin gamla historielärare. Han skulle ju snart gå i pension, säger hon och tänker på hans söner, båda i hennes ålder och som hon också gick i skola med, och på hans fru som också arbetar på skolan, men som nu utpekas i de ryska anklagelserna för att ha försökt “göra sig av med bevis” när hon på bild var ute med soporna.Maria Persson Löfgren för P1 morgonmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
2/4/20223 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Storheten med amerikansk fotboll: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 3 februari 2022 Washington, torsdag.Jag fick en fråga på sociala medier om jag kunde förklara storheten med amerikansk fotboll. Han som ställde frågan skrev att sporten mest verkar bestå av en himla massa avbrott, anpassade för TV-reklampauser.Jag tänker att jag börjar med sportens superstjärna Tom Brady. I veckan gick han i pension efter 22 säsonger, främst i laget New England Patriots. Och hyllningarna till den tveklöst bästa spelaren någonsin, har inte velat ta slut. Brady är quarterback, nyckelspelaren i ett lag, och har vunnit sju Super Bowls, finalen i den amerikanska ligan NFL. Det är fler än någon annan spelare i historien och han har slagit i princip alla andra rekord också. Men det som gör honom särskilt unik är att han spelat så bra så länge, han är 44 år och fortfarande på toppnivå, i den mycket fysiskt krävande sporten. Här i USA jämförs han inte med andra NFL-spelare utan med idrottslegender som Muhammed Ali, Wayne Gretzky och Michael Jordan. Det är inte för inte som Tom Brady går under smeknamnet geten, the Goat: greatest of all time. Brady är också känd för att lett sitt lag till seger i några av de mest otroliga vändningarna från underläge.Och det är dramatiken i amerikansk fotboll som lockar mig mest. Att allt verkar stå på spel i varje givet ögonblick. Varje passning känns monumental. Så fort quarterbacken ger ifrån sig bollen kan motståndarna lyckas fånga den, vilket ändrar hela maktbalansen i matchen. Det är också i grund och botten en strategi-sport, tvärtemot vad man kanske tror när man ser 150-kilosbjässar i hjälmar och axelskydd dundra fram över planen. För trots de brutala tacklingarna påminner amerikansk fotboll om schack. Det handlar om att hitta luckor i motståndarens försvar genom förutbestämda uppställningar och välplanerade drag, så kallade plays.Absolut, det är också många pauser. Och NFL är såklart beroende av de där reklamavbrotten. I årets Super Bowl-final om en och en halv vecka kostar 30 sekunders reklam nära 60 miljoner kronor.Och sporten är långt ifrån perfekt. Risken för hjärnskador är dokumenterad och ligan NFL har en historia av att agera cyniskt när det gäller risken för skador och även när det gäller spelares olagliga beteende utanför planen.Men storheten ligger i de där stunderna när en spelare tar sig förbi muren av motståndare och springer och TV-kommentatorns adrenalinstinna referat får pulsen att stiga, och på några sekunder kan allt ha förändrats.Den brittiska journalisten Gerard Baker skrev för flera år sen att han övergett fotboll för amerikansk fotboll. ”Visst, fotboll är the Beautiful game, som det ju brukar heta, skrev han. Men amerikansk fotboll är schack med verkliga pjäser som försöker knocka varandra. Det blir inte vackrare än så”.Just knockandet är inte min favoritdel. Men har man någon gång sett Tom Brady kasta en perfekt spiralpass så måste man hålla med om att DET är vackert på riktigt.Cecilia Khavar, Washington cecilia.khavar@sverigesradio.se
2/3/20223 minutes, 46 seconds
Episode Artwork

Att vara småsur i Danmark: Samuel Larsson, Stevns

Utrikeskrönikan 2 februari 2022 Stevns onsdag.Nä, vänta lite, Steowns. Eller kanske heter det Stevns?Äh, det ligger så nära Köpenhamn. Vi säger Köpenhamn, onsdag. För hur man uttalar namnet på den lilla lantliga kommunen några mil söder om Köpenhamn, har jag inte riktigt kommit underfund med. Jag berättade för en dansk kompis att jag skulle dit i veckan på reportagejobb, men hon förstod faktiskt inte vart jag skulle. Det stavas Stevns, men uttalas alltså Steouwns. Tror jag.Såhär säger Google.Jag tror jag ska försöka undvika att säga namnet på kommunen i mitt reportage.Hursomhelst. Som Danmarkskorrespondent är det många som frågar: hur kan du begripa vad de säger?Men, kära vänner, det är ju inte det som är problemet. Att förstå danska är inte svårt. Man lyssnar bara på vad de säger, så ger det sig.Det svåra, snarare, är att försöka ta sig genom de danska diftongerna, de där glidningarna från en vokal till en annan, utan att köra i diket. De där ao, eo - och ja, det är svårt även för en skåning. Det där med danska och skånska är bara en gammal skruttig fördom.Senaste veckan är det egentligen inte Stevns som varit mitt största danska problem. Det finns ett annat danskt ord jag gått och övat på men inte fått till. Google, hur säger man ”jag är mycket irriterad”, på danska?Det är ju svårt att bemästra, danska. De säger att det är ett av världens svåraste språk att lära sig. Och jag tror dem. Och ærgrer, att vara otillfreds, lite småirriterad, skulle kunna vara danskans svåraste ord, i all sin skenbara enkelhet. Och det ærgrer mig att inte kunna uttala det ordentligt - trots att jag gått och övat hela veckan.Så kanske är det när man är småsur i Stevns - när man ærgrer sig i Stevns - som faktiskt var fallet i veckan, kallt och blåsigt som det var - att det är då som det blir alldeles uppenbart att jag inte är och aldrig kommer bli, riktigt dansk.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se
2/2/20223 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Kampen för det naturliga och oförstörda: Filip Kotsambouikidis, Belgrad

Utrikeskrönika 1 februari 2022. Belgrad, tisdag.Veganskt eller kött? frågade servitören medan han slätade ut den vita duken. Veganskt, varför frågar han det, tänkte jag och svarade instinktivt kött.Jag gillar att ta seden dit jag kommer och Balkan är erkänt köttfixerat. På frukostbuffén tidigare samma dag var riven vitkål det enda gröna alternativet till chark- och ostprodukterna.Men på restaurangen på tennisstjärnan Novak Djokovic familjeägda tennisklubb blev jag medveten om ett annat Belgrad: det stod inga askkoppar på bordet och menyn bestod av quinoa och avocado.Där dominerar Novak Djokovic renlevnadsideal. Den serbiska tennisstjärnan ser sin kropp som ett tempel. Hans diet rapporteras vara till stor del vegansk, gluten- och sockerfri, och han börjar sin morgon med yoga och ett glas vatten.Tennisstjärnan hade hälsoproblem som ung, och säger själv att det var först när han ändrade livsstil som han blev av med de problem som hindrade honom från att bli bäst.Djokovic kultiverar samtidigt en andlig sida, där han gett utryck för New Age-liknande ideal. Han laddar sin kropp med positiva joner, tror på telekinesi och telepati och var nära att avstå en armbågsoperation eftersom han tvivlar på modern medicin och sätter sin tilltro till kroppens egna förmåga. Djokovic vaccinmotstånd, som antagligen kan förstås ur det perspektivet, är efter att han stoppades från spel i Australian Open, numera världskänt.Bortsett från de mest excentriska egenheterna uppfattar jag Djokovic inställning som hyggligt vanlig på Balkan. För parallellt med tidigare nämnda köttvurm existerar också en närmast helig syn på det naturliga, oförstörda. Närodlat, ekologiskt, fritt från gifter. En påse grönsaker från den egna odlingen kan vara det finaste man kan ge till en vän.Och i en region där miljöförstöring är ett stort problem, där luften är svår att andas hela vintrarna på grund av kolkraft och bilavgaser, kan man förstå var en sån rörelse hämtar kraft. Många pratar om det som odlas på industriell skala som giftigt och onyttigt. En person berättade att han aldrig dricker lokal öl, för att ha inte litar på vattenkvaliteten. En låg tilltro till myndigheter och institutioner gör säkert sitt.Hur befogad oron är vet jag inte, men skandalen för några år sen, när det avslöjades att företag sålde produkter i Östeuropa med sämre kvalitet än i Väst, trots att det enligt förpackningen skulle vara samma produkt, ger väl visst stöd för uppfattningen.Ett annat uttryck den här medvetenheten tar sig är de stora protester mot litiumutvinning som pågått i Serbien i flera månader. Demonstranterna vill helt stoppa all framtida utvinning som man säger kommer förgifta grundvatten och förstöra odlingsbar mark.Miljödemonstrationer som Novak Djokovic såklart har stöttat.Filip Kotsambouikidis, Belgradfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se
2/1/20223 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Jag är inte från Norge, jag är från Bergen: Carina Holmberg, Bergen

Utrikeskrönika 31 januari 2022. Bergen, måndag.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen. Talesättet dyker upp i flera olika sammanhang på min resa till Norges näst största stad. Vackert belägen på norska västkusten och sommartid, när det inte är pandemi, ligger kryssningsfartygen i kö på väg in i hamnen. Sista veckan i januari är det dock regn, kraftig vind och dimma som ligger tät - så ur den aspekten är Bergen just de här dagarna inte så gästvänlig.  Annars en populär turiststad med en stolt tusenårig historia. Under 700 år var Bergen Norges största stad. Vissa historiska dokument pekar på att Bergen under 1500-talet till och med var Europa största stad.Men 1814 kom en vändning.  Då gick Norge in i union med Sverige, Norge fick sin grundlag och nationaldag som firas så ståtligt 17 maj och makt och pengar styrdes mot dåvarande Christiania, numera Oslo, som fick tillbaka sin status som Norges huvudstad. Och det där sved hos Bergensarna.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen, låter talesättet. Och det väcker min nyfikenhet. Förklaringen går att hitta i stadens långa och stolta historia. Den är inte glömd. Bergensare talar gärna om sin historia fram till 1814, sen är det tystare, säger Morten Hammerborg, professor i historia vid högskolan på Vestlandet med glimten i ögat. Han har till och med skrivit en bok om fenomenet Bergensaren.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen.För även om Bergen inte är störst längre, så är känslan djupt rotad att Bergen är något alldeles speciellt. Här håller man på sitt och argumenterar mycket och gärna för sin sak - så låter  den generella förklaringen. Det kan också visa sig när det ska fattas beslut, till exempel, om stadens infrastruktur.En diskussion om att bygga spårvägstrafik över den världsarvsklassade Bryggen har hamnat i långbänk, skapat politisk kaos och infekterad stämning. Så starka känslor att det finns de som undviker att diskutera frågan med vänner och släktingar för att inte bli ovänner.Planerna på att bygga den så kallade Bybanan över Bryggen i Bergen är en så pass lång historia att det kräver ett eget reportage. Diskussionen har pågått i minst 15 år. Ett politiskt beslut fattades strax innan jul om att bygget ska bli av, men på gatan möter jag Bergenserare som inte alls nöjer sig med det. Diskussionen måste gå vidare säger de med emfas, andra menar att resten av Norge skrattar åt hela historien och att något liknande aldrig skulle kunna hända på andra platser i Norge. Jag är inte från Norge, jag är från Bergen. Ett talesätt som sätter en del av Bergens historia i ett sammanhang. Om det blir spårvägstrafik över Bryggen återstår att se. Runt 2030 kan bygget vara klart om inga beslut rivs upp och motståndarna får liv i debatten igen.Carina Holmberg, Bergencarina.holmberg@sverigesradio.se
1/31/20223 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Tennisstjärnor och zoomkatter – pandemins oförutsägbarheter: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönika 28 januari 2022. Stockholm, fredag. När vi nu går in i det tredje året i pandemin slås jag av hur lite som har lyckats förutses, och hur många oväntade effekter pandemin har fått, direkt och indirekt. Vem hade till exempel kunnat förutse att världens främsta tennisstjärna skulle flyga hem från Melbourne utan att ha deltagit i Australien Open – på grund av en ickevaccination.Och hade någon kunnat förutse att en liten städfirma i Jönköping skulle få lägga ner på grund av olika syn på vaccin mot covid-19? För att, som P4 Jönköping berättat om, de anställda inte vill vaccinera sig, och kunderna, många äldre, säger nej tack till att ta emot ovaccinerade städare i sina hem. Ännu ett företag som drabbas i pandemin, men av orsaker vi inte såg komma. Och hade någon förutsett hemmajobbets alla situationer, där chefer och medarbetare håller möten framför datorskärmar i barnrum, med hyllor fulla av leksaker och gosedjur i bakgrunden?Ingen med den livligaste fantasi hade kunnat tänka ut hur en advokat i Texas på några få timmar skulle bli världskänd, men inte igenkänd, då han i ett zoommöte i ett rättegångsärende ofrivilligt uppträdde med kattfilter. Citatet ”I’m not a cat” får nu miljontals människor, med bara en av många gemensamma pandemireferenser, att dra på munnen.Inte heller regeringar, varken i demokratiska eller mindre demokratiska länder, har kunnat förutse människors agerande när man beslutat om olika åtgärder för att stävja smittspridningen. Kanske hade Putin och kompani tänkt om om de i förväg vetat följderna, när de på grund av ökande smittotal och dödstal beslutade om en arbetsfri vecka i november.Tanken var förstås att medborgarna skulle stanna hemma och sluta beblanda sig med varandra. Istället valde tusentals ryssar att sätta sig i bilar, på bussar, tåg och flyg, för en extra semestervecka vid Svarta havskusten och andra soldränkta resmål utomlands.  Oförutsägbarast av alla är kanske ändå viruset. Att det skulle mutera igen visste vi. Ändå blev en hel värld tagen på sängen av omikron och dess explosionsartade smittspridning. Så vad händer härnäst? Ja, det vet vi förstås inte. Vi har fått vänja oss vid oförutsägbarheten och kan bara hoppas att nästa överraskning blir något positivt . Att det kommer hända mer i den här pandemin som vi inte hade förutsett är kanske det enda vi vågar säga säkert. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
1/28/20222 minutes, 55 seconds
Episode Artwork

Inte på min bakgård: Marie-Louise Kristola, Covas do Barroso

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Kanske var det den vita butiksbilen som plötsligt dök upp runt hörnet som fick minnena att komma tillbaka. En butiksbil! Det hade ju min mormor på landet.Den kom där på grusvägen ett par gånger per vecka och jag minns känslan när den stannade och man fick stiga upp bland de välfyllda hyllorna och välja färgen på Jaffa lemonad, sockrade bakverk som kallades grisar och kanske en liten ask salt salmiak.Tänk att ni har såna fortfarande! sa jag glatt överraskad till Aida, där vi stod framför hennes hus i den lilla isolerade bergsbyn på den portugisiska landsbygden. Så du blir påmind om din barndom? Det är bra sa hon och log. Hon hade precis visat mig det dyraste hon har. De frodiga betesmarkerna, det rena vattnet, korna, hönsen, hundarna och det lilla trädgårdslandet.Hon hoppas att jag ska förstå varför hon är så rädd att allt det här ska gå förlorat. Att de gröna kullarna där hon och hennes man fortfarande vallar sina djur ska försvinna, att markerna ska trasas sönder att vattnet ska förgiftas. Aida tänker göra allt hon kan för att stoppa planerna på gruvan som planeras bara några kilometer från hennes hemby. En förändring som hon känner hotar hela hennes sätt att leva.Eller så var det helt enkelt de där plastpinnarna och rören som stod utplacerade i den torra tallskogen. Pinnar som skvallrade om att någon gått omkring och mätt och kalkylerat och märkt ut var en förändring skulle ske. Här i norra Portugal - en ny gruva - hos mig i norra Sverige en gång för länge sedan - ett nytt bostadsområde.Och plötsligt minns jag. Minns hur jag hoppade mellan tuvorna och över den porlande lilla bäcken i min skog. Där någon gått och mätt och kalkylerat och märkt ut med plastpinnar. I min skog! Jag minns hur jag såg mig snabbt omkring - greppade tag i en av de oranga pinnarna, slet upp den ur marken och slängde den så långt jag kunde med mina taniga armar. Så fick man inte göra förstås, det kändes i magen och länge oroade jag mig för att någon vuxen skulle upptäcka vem som gick och förstörde deras arbete varje dag.Men, tiden gick och inget hände förutom att de där husen byggdes tillslut. Och jag glömde bort hur skogen varit utan dem. Jag tror att Aida hade rätt. Att mina glömda barndomsminnen plötsligt kom tillbaka gjorde det lättare att förstå henne. Jag har ju också fyllts av samma känslor som hon en gång. Här ska ingen komma och planera och bygga nytt och förstöra det jag älskar. Bygg nån annan stans - inte på min bakgård!
1/27/20223 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Det senegalesiska undantaget: Richard Myrenberg, Dakar

Utrikeskrönikan 26 januari 2022. Dakar, onsdag.I går kväll satt jag på en restaurang. Det var livligt och animerat. På storbild visades matchen Senegal – Kap Verde. Jublet steg när Senegal gick segrande ur matchen och vidare i Afrikanska kuppen som just nu spelas i Kamerun. När jag såg mig omkring så såg jag stolta och glada senegaleser. Just häromdagen avslutade landet sina lokalval till över 500 församlingar, ett öppet och fritt val utan större oroligheter.Presidentens koalition fick en örfil när oppositionen vann i de större städerna i Senegal. En fotbollsseger och lyckade lokalval som speglar hur stark demokratin ändå är i detta land på randen till Atlanten, kunde det vara bättre?Senegal är på många sätt ett rätt stökigt, fattigt och skräpigt kaotiskt land, men samtidigt ett som har bra förutsättningar. Folk kan tala fritt, det är lätt att jobba här, aldrig en massa strul med övernitiska poliser, folk är vänliga och ofta villiga att intervjuas. Landet är huvudsakligen muslimskt, men det finns stor tolerans mot andra religioner och den islam som dominerar här är inte särskilt konservativ.Dessutom känns det i jämförelse med många andra länder som ett säkert land, man känner sig trygg här. Men orosmolnen tornar upp sig. En av mina senegalesiska kollegor fick nåt bekymrat i blicken när han fick höra talas om militärkuppen i Burkina Faso. Det är inte bra, sa han och skakade på huvudet. Burkina Faso är inte ett grannland, men ligger i samma Sahel-bälte som Senegal. Och i den här regionen är allt fler länder under press. Det har nämligen varit militärkupper i Mali och Guinea, bägge grannländer.Pressen på Mali och Burkina Faso består i hårdföra islamistiska grupper som stöds av al-Qaida och Islamiska staten. Det har bara blivit värre, våldsammare och spridit sig mer. Även länder som Elfenbenskusten och Benin har drabbats av attacker i dess norra delar. Jag minns ett samtal jag hade i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, för många år sedan. Det var kort efter de första terrorattackerna mot ett hotell och en restaurang där, det som var starten på våldet.Burkina Faso hade fram till dess besparats helt och ansågs vara en av de säkrare länderna att resa i, och dessutom med världens trevligaste människor. Faktiskt. Han jag pratade med sa att burkiniernas vänlighet nu straffat sig när man gett utrymme för hårdföra islamister. Men han sa också: Vi har koll. Folk här sympatiserar inte med islamisterna.Men idag kan vi konstatera, det hjälpte inte. Burkina Faso är idag direkt farligt att resa i, och terrorn hotar själva statsbildningen. Det här vet folk i Senegal också. Jag frågade en kollega här om terrorhotet är något som Senegal oroas av. Ja, svarade han, men myndigheterna har koll. Det är i sådana stunder man önskade at han hade rätt. Att Senegal får fortsätta att vara det det i denna turbulenta region. Öppet, fritt och demokratiskt. Det senegalesiska undantaget.Richard Myrenberg Dakarrichard.myrenberg@sverigesradio.se
1/26/20223 minutes, 25 seconds
Episode Artwork

Putin och ett trapphus i Leningrad: Johanna Melén, Moskva

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Moskva, tisdag.I en intervjubok från år 2000, strax innan Vladimir Putin för första gången valdes till Rysslands president, beskriver han sin uppväxt i kommunalkan, gemensamhetslägenheten om 20 kvadrat på Baskovgränd i dåvarande Leningrad.Det var kallt och mörkt och usligt. Toaletten fanns inklämd i trapphuset. Och det var där, berättar Putin, i det trånga utrymmet i trappavsatsen, som han lärde sig förstå vad uttrycket "inträngd i ett hörn" betyder.En människa som känner sig trängd, inträngd, omgärdad intar gärna försvarsposition. Det har Vladimir Putin gjort sedan han blev president, för 22 år sedan, och alltmer intensivt.Det började med hotet från vad som sades vara tjetjenska terrorister och så inleddes kriget i delrepubliken Tjetjenien. Sedan var det hotet från de frispråkiga tv-kanalerna som kritiserade och häcklade makten hej vilt och därför togs de över av Kremllojala ägare. Därefter har det fortsatt på samma sätt med yttre och inre hot som måste avvärjas, tillintetgöras.Därför sitter Rysslands mest framträdande oppositionspolitiker Aleksej Navalnyj i fängelse. Därför har en organisation som Memorial som tar fram sanningen om människorättsbrott, historiska och nutida, likviderats och därför klassas en lång rad kritiskt rapporterande medier som utländska agenter.Och det är därför som rysk militär nu mobiliserar vid grannlandet Ukrainas gräns. Eftersom Vladimir Putin känner sig trängd, och sviken, av den västliga försvarsalliansen Nato, av det som i Ryssland brukar kallas för "det kollektiva väst" och av ett grannland, en forna Sovjetrepublik, Ukraina, som valt att vända sig västerut snarare än österut i sin strävan in i framtiden.Om hoten, som Vladimir Putin ser dem, verkligen finns där, eller inte, spelar ingen roll. För vi kan nog utgå från att han själv är och har blivit alltmer övertygad om att de är på riktigt.Frågan omvärlden nu måste hantera är hur mycket hänsyn den ska visa den ryske presidentens upplevda känsla av att vara inträngd i ett hörn. Ett svårt val eftersom bristande hänsyn i värsta fall kan leda till krig. Nu finns det de som tvivlar på att Vladimir Putin faktiskt är redo att gå i öppet krig med Ukraina. Av den anledningen att det är ett krig det finns en risk att förlora. Också på hemmaplan. En munsbit utan blodsspillan som i fallet med annekteringen av den ukrainska Krimhalvön hyllades av många ryssar. Ett riktigt krig där ryska soldater återvänder hem i likkistor riskerar att inte bli lika populärt. Och häri ligger också problemet i att leda ett land där makten inte byts ut genom demokratiska val. I ett sådant land innebär varje förändring bortom den egna kontrollen ett hot på liv och död. Utvägarna är begränsade och i slutändan finns alltid risken där – för ett krig, eller, en revolution.Johanna Melén, Moskvajohanna.melen@sverigesradio.se
1/25/20223 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Käka mjölmaskar på roadtrip: Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Bryssel måndag,Som EU-korrespondent blir det väldigt många politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Oftast är det intressant men ibland är det ändå skönt att lämna Brysselbubblan och göra helt andra saker.Och det är precis vad jag har gjort de senaste dagarna, i slutet av förra veckan.Jag har lekt paparazzi och käkat mjölmaskar.Det hela började med en roadtrip tillsammans med kollegorna från SVT och TT.Vi skulle alla åka från Europaparlamentet i Strasbourg till miljöministrarnas möte i Amiens i norra Frankrike och tänkte att det var en bra idé att samåka.I det här jobbet blir det ibland lite ensamt så det var kul med sällskap. Särskilt som vi fördrev den fem timmar långa bilresan med frågesport.Vilka är de 10 största städerna i världen? De 10 störta länderna till ytan? De 10 största målskyttarna i Champions League? Och lite arbetsskadat kanske, blev det också det här:Ett quiz om vilka 10 stats- och regeringschefer som suttit längts på posten i EU, nördigare än så blir det väl inte.Men än bättre skulle det bli när vi kom fram till Amiens – den franske presidenten Macrons hemstad.Kollegan från TT hade förberett en rundvandring i presidentens fotspår.Och likt värsta paparazzis började vi med att snoka upp Macrons gamla hus. Vi hade bara gatunamnet att gå på men en äldre dam som vi träffade berättade lite viskande att jodå, Macrons pappa bor kvar längre upp på gatan. Leta efter en stor och lite sliten fasad, sa hon. Det brukar stå en Renault Mégane på garageinfarten.Mycket riktigt, några hundra meter längre fram, fanns ett större hus, med en Mégane utanför.Tre selfies senare gick vi ytterligare en dryg kilometer och kom till Macrons gamla skola där han ju träffade sin fru, den 24 år äldre läraren Brigitte.Men Macrons hus och skola i alla ära, det allra mest intressanta på den här resan återstod. Dagen därpå, i samband med miljöministermötet, skulle Frankrike visa upp ett av sina senaste gröna projekt. En insektsfabrik. Där de planerar att tillverka proteinprodukter av mjölmaskar.Dels för djurfoder men också för mänskligt bruk, i form av proteinbars, shakes, och annat.Helt ärligt blev jag inte jättesugen efter att ha sett de svarta centimeterlånga krypen kräla omkring i genomskinliga lådor. Men efter att kollegan från SVT smakat av varan i sitt inslag så kunde såklart inte Sveriges Radio vara sämre. Och inte heller TT.Och faktiskt, chokladbaren som innehöll 12 procent mjölbagge, smakade helt okej.Det är det här som är det fantastiska med mitt jobb. Det handlar inte bara om politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Ibland handlar det om att käka mjölmask.Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
1/24/20223 minutes, 15 seconds
Episode Artwork

Politikern konfronterade programledaren om sexbrottsanklagelserna: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 21 januari 2021. Paris, fredag, mitt i en fransk valrörelse, som i tisdags kväll bjöd på nervkittlande valunderhållning.Högerpartiet republikanernas Valérie Pécresse var först ut i nyhetskanalen BFMTV:s nya programserie “La France dans les yeux” – Frankrike i ögonen, och stal inledningen.När den välkände tv-profilen Jean-Jaques Bourdin öppnade med: “Jag antar att ni är glad över att vara här i kväll”, svarade Valérie Pécresse kallt:“Ja, men det var inte självklart för mig att komma hit i kväll eftersom Monsieur Bourdin” – alltså programledaren mitt emot henne – “anmälts och nu utreds för sexuella övergrepp”.Frosten började sprida sig i den annars mysigt ljussatta tv-studion. Valérie Pécresse fortsatte:“Om anklagelserna stämmer är de allvarliga och måste dömas”.Monsieur Bourdin som alltid har en lätt solbränna, blev vitare och vitare, och började darra påtagligt. Valérie Pécresse fortsatte sin monolog:“Och allt för länge har samhället blundat för detta, förringat. Allt för få har vågat anmäla. Nu får det vara slut med tystnadskulturen”.Där har presidentkandidaten pratat i en och en halv minut utan avbrott.Jag är trollbunden.Vilken mardrömssituation för redaktionen. På premiärdagen: en brottsanklagad programledare och en presidentkandidat, huvudpersonen, som på grund av det villkorar sin medverkan med krav på att få inleda med en liten monolog.Hur som helst, på något mirakulöst sätt lyckas programledaren skaka av sig förnedringen och dra igång den nya satsningen, där fransmännen alltså ska få ställa sina frågor till kandidaterna öga mot öga i direktsändning. I studion finns nu förutom programledaren och presidentkandidaten,50-talet noga utvalda väljare på glest covidavstånd och ett par politiska reportrar. En man i transportbranschen brottas med höga bensinpriser, en kvinnlig rörmokare kämpar mot en föråldrad kvinnosyn och en lantbrukare överväger att lägga av, det går inte att få ekonomin att gå ihop.Presidentkandidaten lyssnar på deras mycket personliga berättelser, ber om förtydliganden, ger sedan sitt politiska svar och några tips, som väljarna och reportrarna får kommentera och protestera mot.Bensinpriserna vill hon inte sänka, fördomar mot kvinnliga rörmokare får man i bland ta med en nypa salt, men lantbrukarnas villkor måste blir bättre svarar hon.Och så fortsätter det, i två och en halv timme.Jag sitter som en fågelholk. Vilken briljant programidé!Du får politiska förslag tillämpade på människors vardag, i kombination med en bild av kandidatens kommunikativa och empatiska förmåga. I slutet konstaterar presidentkandidaten att det är nåt annat att få höra om problem direkt från de som erfarit dem än från en lobbyorganisation, och att för hennes del inte bara var frågorna som var intressanta utan reaktionen hon fick på de svar hon gav.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson_boij@sverigesradio.se
1/21/20223 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Karantändejt i Kina: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönika 20 januari 2022. Peking, torsdag.Där det mesta, som så ofta, handlar om coronaviruset.Med bara veckor till vinter-OS så har omikron har gjort sitt intåg i flera städer i Kina däribland i den kinesiska huvudstaden.Pekings myndigheter har skruvat upp tonläget rejält och som så ofta är det mot utlandet misstankarna riktas.Det sägs inte rakt ut, men den officiella linjen insinuerar med all tydlighet att omikron kommit till Peking via post från Kanada.Och det uppmanas till största försiktighet om man nu måste få post från utlandet. Förbered med handsprit och munskydd – och öppna paketen utomhus, är rekommendationen.Jag drar mig till minnes covid-utbrottet i Peking sommaren 2020, då importerad lax pekades ut som en potentiell smittkälla – och vips försvann lax från butikshyllor och restauranger runtom i Kina.Det är ett och ett halvt år sedan nu. Ja, pandemin har pågått ett tag.Faktum är att för ett och ett halvt år sedan så handlade en av mina utrikeskrönikor här i P1-morgon om Kinas tuffa coronarestriktioner och jag undrade då hur länge det var hållbart att hålla fast vid dem.Med facit i hand så har de bara blivit hårdare sedan dess, och även om många tycks tro att omikron förändrar spelplanen, så är jag inte lika säker på det.Kinesiska myndigheter kallar sin strategi för ”dongtai qingling”, vilket kan översättas till ”dynamisk nollställning”.Det handlar om att så snabbt som möjligt radera ut viruset, var det än dyker upp.Ofta genom omfattande nedstängningar som meddelas med kort framförhållning.I staden Zhengzhou i Henan-provinsen blev en 30-årig kvinna satt i plötslig hemmakarantän hemma hos en blinddate.Historien blev viral efter att hon hon lagt ut videos i sociala medier som visade deras ofrivilliga karantäns-liv tillsammans.I en intervju med kinesisk media, var hon kluven över valet av dejt, som visserligen visade sig villig att städa och laga mat, men som också var väldigt tystlåten och matlagningen tycks ha gått under kategorin hellre än bra.En bättre matchning verkar ett nytt par i grannprovinsen Shaanxi ha varit.På en andra dejt, efter att ha fastnat i karantän tillsammans, så bestämde de sig efter att ha suttit instängda tre veckor tillsammans att de skulle förlova sig så fort de släpptes ut ur karantänen.Det finns mycket att säga om konsekvenserna av Kinas så kallade ”dynamiska nollställnings-politik.”Här ryms såklart också mörkare historier.Men, jag antar att min poäng är, att bakom rubrikerna om att si och så många miljoner är under lockdown i den och den staden i Kina, så finns rätt så vanliga människor, med rätt så vanliga liv, som alla har att hantera det som blivit det nya normala.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
1/20/20223 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

The show must go on: Roger Wilson, New York

Utrikeskrönika 19 januari 2022. New York, onsdag.The Show Must Go On, brukar det ju heta. Men på teatrarna på Broadway har omikronvariantens framfart lett till att speluppehåll verkar vara det nya normala.Det är alltså inte fråga om några covidrestriktioner eller krav från myndigheternas sida. Bara rent kommersiellt tänk när även den närmsta framtiden är omöjlig att förutsäga.Som att sjukdom i ensemblerna gjort att man fått ställa in föreställningar. Men just nu handlar problemen också om att stora delar av publiken tvekar inför att sitta i en teatersalong i flera timmar, trots att det är krav på vaccinpass och man på de flesta teatrar slutat servera drycker och tilltugg, så att de obligatoriska munskydden behålls på ända fram till det sista applådtacket.Januari och februari brukar även i vanliga fall vara dåliga månader för Broadway. New York-vintern avskräcker många turister, och en hel del är lite panka efter storhelgerna. Men januaris uppställning på Broadway är även den fattigare än på länge. I förra veckan fanns det 25 produktioner att välja mellan på de totalt 41 teatrarna. Och beläggningen låg bara bara 66%.Alannis Morisette-musikalen Jagged little pill var bland de första som gav upp inför ovissheten när det stod klart att den nuvarande pandemivågen skulle hålla i sig. Andra teaterproducenter har valt en medelväg. Girl from the North Country, en musikal som bygger på musik av Bob Dylan, tar en paus är det sagt, och är planerad att återvända till Broadway någon gång i vår.Medan Aaron Sorkins dramatisering av boken, To Kill a Mocking Bird, återvänder i juni. Hoppas man. För i den nya covid-verkligheten är det mycket lite som går att säga säkert.De Broadwayföreställningar som klarat sig bäst genom den nuvarande covidkrisen, är de som lyckats planera för osäkerheten. Med förberedda inhoppare och ersättare både på och bakom scen. Och så är det förstås de mest kända föreställningarna som klarar sig bäst, medan de mindre etablerade produktionerna faller ifrån först.När jag var och såg Stephen Sondheims Company i helgen så såg jag inte till en enda ledig plats. Men så är det ju också en föreställning för en särskild sorts musikalfantatiker. Publiken var hänförd i stort sett varje gång legendaren Patti Lupone visade sig på scen.Och för en och annan fattig musikalälskare innebär förstås Broadways nuvarande lågkonjunktur också en möjlighet. Plötsligt finns det biljetter till föreställningar som annars är utsålda.Och de allra dyraste biljetterna till en musikal som Hamilton ska ha gått ner från 847 till 299 dollar, enligt New York Times.Roger Wilson, New Yorkroger.wilson@sverigesradio.se
1/19/20223 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Vad gör verkliga tv-sända brott med oss? Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 18 januari 2021. Bogota, tisdag.Den unge mannen går långsamt fram mot bilen som stannat vid korsningen i väntan på grönt ljus. Mannen tittar runt och plötsligt kastar han sig med en ödlas snabbhet på bilen, fönsterrutan är nere och han tar sig in med överkroppen, griper tag i förarens mobiltelefon, drar sig ur bilen och joggar iväg utan minsta tecken på stress.Detta skedde i Santiago i Chile nu i december, när jag var där. Men nej, jag var inte på plats för själva stölden, jag såg händelsen på tv-nyheterna.En nyhetssändning i tv vare sig i Chile, Mexiko, Colombia eller nått annat land här i Latinamerika, fylls varje dag med bilder på våldsamma rån, tjuvar som smidigt rör sig i stadsmiljön, slagsmål på grund av en parkeringsplats eller inbrott i butik eller bostad.Tv-kanalernas nyhetsredaktioner som inte har mycket resurser – eller ambitioner för den dele– - för en mer djuplodande journalistik, tackar och bugar för att dessa bilder finns i massor nuförtiden.Storstäder som Bogota, Santiago, Rio eller Mexiko City är numera fulla av övervakningskameror –- de har blivit fler o fler ju mer människor har känt att brottsligheten brett ut sig.Studier gjorda i Mexiko, Chile, Perú och Colombia visar olika resultat vad gäller kamerornas effektivitet i att minska kriminaliteten. Men den debatten är rätt marginell här i regionen.Och lika lite debatteras den effekt som de ständiga tv-bilderna har på oss tittare.Till exempel de på motorcykeln som kör förbi och föraren som haffar en mobiltelefon från handen på en som står på trottoarenEller på de mörkklädda männen som hoppar över grinden och tar sig in i en bostad, håller familjen under pistolhot och tömmer huset på sakerEller paret som står vid en korsning och blir rånade på sina ryggsäckar av tre män som blixtsnabbt hoppat ur en bil som tvärstannat fem meter från offrenBilderna rullas upp i nyheterna och reporterns dramatiska tonläge ökar spänningen.Och känslan hos en stannar länge, nästa gång man går ut tar man inte upp mobilen eller så spänner man sig när en bil eller en motorcykel saktar ner nära en.Vad gör den ständiga rädslan med människors psyke undrar jag.Och vad gör den med samhället – Latinamerika, världens mest ojämlika region, har 600 miljoner invånare, varav en tredjedel är fattig …Här gömmer sig överklassen och stora delar av medelklassen bakom höga grindar med taggtråd bevakade av beväpnade privata säkerhetsvakter.Segregerade skolor, sjukhus för de som har pengar och andra sjukhus för dem som inte har det, gör resten – samhällena här går mer och mer isär.De ständiga tv-bilderna på rån och stölder bidrar nog också till det – de säger oss att vi inte ska lita på den andra, därför att hen kan vara ute efter att skada dej.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se   
1/18/20223 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

”Ett manligt infall” eller ”Olivier”: Maria Persson-Löfgren, Moskva

Utrikeskrönikan 17 januari 2021. Moskva måndagÄr i valet och kvalet, ska jag ta "ett manligt infall", "generalen" eller "Olivier"?Förr i tiden var det enkelt, det var bröd, korv och nån konserv som valet stod emellan i butiken. Alltså förr var början av 90-talet då det rådde svår matbrist framförallt i stora städer som Moskva, det fanns faktiskt mat i Sovjet, men den kom inte ut i butikerna utan ingick i ett komplext system av korruption och byteshandel. Dåtidens elit kunde lätt äta sig mätta på det de ville.På de få existerande restaurangerna då fanns fulltecknad meny, men det gick bara att beställa Kotleta på Kievskij, alltså kycklingfilé som bankats ut rullats ihop med smör och kanske nån mer fyllning panerats och stekts, alltså kyckling på Kievvis ungefär. Det blev rätt tröttsamt att äta den där hårdstekta kycklingen överallt.Min kompis Olga kunde ibland ta mig med till något dolt ställe, en stolovaja, en matsal dit till exempel bara studenter fick gå och där åt vi julien, en slags minigratäng med svamp och ost. Den var mycket god, men var nog ett franskt påfund snarare än ryskt.Då i början av 90-talet var jag övertygad om att det inte fanns någon rysk matkultur och om den fanns hade den glömts bort på grund av livsmedelsbristen. Jag var också övertygad om att den mat som lagades var ganska trist och äcklig, tills jag kom hem till Olgas mamma och blev motbevisad, hon lagade gudomligt god mat av ett fåtal ingredienser.Den där bristen på mat och på restauranger då i början av 90-talet kan unga ryssar inte alls föreställa sig. De har inga minnen av jätteköerna vid den första Mc Donalds restaurangen där de också hade coca cola, på sovjetisk tid såldes bara Pepsi.Att de inte skulle kunna äta kinesiskt, vietnamesiskt, japanskt, koreanskt eller vilket internationellt kök som helst i Moskva är för dem helt ofattbart. De vet inte att det bara fanns två restauranger på hela Tverskajagatan då, en av dem georgisk.Inte heller vet de att det knappt fanns några bilar heller och att boka en taxi var hart när omöjligt, de tjänade bättre på att stå stilla än att köra någon någonstans.I butiken väljer jag till slut en sallad po korejskij, en morotssallad med vitlök och olja, alltid lika god.Maria Persson Löfgren Moskvamaria.persson_lofgren@sverigesradio.se        
1/17/20222 minutes, 55 seconds
Episode Artwork

Mumiens tår: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 14 januari 2021. Här är Kairo, fredag.Varje tå är individuellt lindad. De sticker fram som små gulnade stumpar och jag lägger genast märke till dem nu när jag träffar honom igen. Första gången vi sågs var jag tio år gammal, det var ett par år innan han åkte till Paris för behandling mot en svampinfektion – då hade han varit död i 3184 år. Det här är Ramses II:s mumie.Jag återsåg honom i förrgår.Hans mumifierade gestalt, med det rödblonda håret och de lindade tårna, har funnits i mitt undermedvetna i många decennier och nu har han fått ett nytt hem i Museet för egyptisk civilisation i Fustat i utkanten av Kairo. Nej, det här är inte det stora nya museet i Giza vid pyramiderna, det har inte öppnat ännu, invigningen är flera år försenad. Utan det här är museet som var målet för den spektakulära tv-sända gyllene mumieparaden i våras när inte ens regimkritiker kunde undgå att imponeras även om de försökte avfärda mumieparaden som farao president Sisis kröning.Nu ligger mumierna här i tempererade glaslådor på bottenvåningen, i ett slags fönsterlös labyrint med respektfullt dämpat ljus. Här ligger krigarkungen Ramses II, eller Ozymandius i Shelleys dikt, han blev far till över 100 barn och ska ha gift sig med sin egen dotter, och i populärkultur den som höll Moses fången.  Och här ligger Ramses IIs noble far Seti 1, vars tempel i Abydos utsmyckades av de skickligaste reliefkonstnärerna, hans grav i Luxor hör till de mest fantastiska. När jag trängs här bland tonårstjejer på skolutflykt, påminns jag om de sju år på 80-talet då mumierna inte fick visas alls. Dåvarande president Sadat bestämde att det var olämpligt, av religiösa skäl, att ställa ut döda människor. Han fick medhåll av konservativa islamister, men nu när jag frågar tonårstjejerna om de har några invändningar, svarar alla: nej nej detta är vår civilisation, vi är stolta över vad de gamla egyptierna åstadkom.Efter alla nedslående nyheter om politiska fångar, övergrepp, bristande yttrandefrihet och rädsla, är det roligt att få vara positiv och få berätta om faraoniska tår. För i den stora utställningshallen ovanför mumielabyrinten, möts man inte bara av intressanta montrar med musikinstrument, redskap, och lod - den tidens vattenpass - utan här finns också kanske världshistoriens första tåprotes, 3000 år gammal. Den är omsorgsfullt tillverkad i trä och tillhörde en prästdotter som blivit av med sin stortå. Och eftersom stortån bär upp 40 procent av kroppsvikten och är så viktig för balansen, fick denna prästdotter en protes i trä. Och i montern, intill stortån av trä, syns hennes verkliga tår, mumifierade och skrumpna, alla individuellt lindande.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se        
1/14/20223 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Beslutet som kan riva upp kända abortdomen: Cecilia Khavar, Washington

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Washington, torsdag morgon.Här i USA är det inte bara ett nytt år nu utan precis som i Sverige, ett valår.Vi ser redan hur kampanjandet till kongressen och olika guvernörs,- borgmästarposter och andra lokala val runtom i landet pågår för fullt. I november avgörs det, men en ofrånkomlig del av hela valrörelsen är ett annat val – det till Vita huset 2020. Donald Trumps envisa, falska påståenden om att hans rättmätiga seger stals av demokraterna är nödvändig för många republikanska kandidater att ställa sig bakom och lyfta fram. En majoritet av deras väljare tror på konspirationsteorin. Och många demokraters huvudbudskap är faran de menar att republikanerna utgör för den amerikanska demokratin i och med valstölds- anklagelserna och sättet en del av dem spelat ned stormningen av Kapitolium 6 januari i fjol.Så Donald Trumps närvaro är stark även detta valår, trots att han inte står på röstsedeln och det som står på spel är majoriteten i kongressen som republikanerna hoppas vinna med hjälp av Trump.Men 2022 är också ett avgörande år för ett par av de allra mest omstridda frågorna, som för många amerikaner är fundamentalt viktiga. Nämligen rätten till abort och rätten att bära vapen. I sommar kommer Högsta domstolen med besked om frågorna som kommer att få betydelse för miljontals människor.HD ska besluta om amerikaner i alla delstater ska ha rätt att beväpna sig också utanför sitt hem. I dag är det flera stater som bara tillåter det i särskilda fall, bland annat New York och Kalifornien.Och i ett av de mest emotsedda beskeden från HD på decennier, kan domstolen komma att riva upp prejudikatet i Roe versus Wade, ett nära 50 år gammalt beslut som garanterar alla kvinnors rätt till abort. Resultatet skulle då bli att abort troligen helt eller delvis snart kommer förbjudas i nära hälften av alla delstater i USA. En seger abortmotståndare kämpat för i ett halvt sekel, men ett potentiellt domslut abortförespråkare kallar för katastrofalt.Så USA:s 2022 alltså: ett år då aborträttens framtid avgörs, den grundlagsskyddade rätten att bära vapen kan utvidgas och det amerikanska folket ska välja sina representanter för första gången sedan det dramatiska, historiska och djupt splittrande presidentvalet 2020.Cecilia Khavar i Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se
1/13/20222 minutes, 51 seconds
Episode Artwork

Galen granne i storstadsdjungel: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 12 januari 2022. Bangkok onsdagVi har fått nya grannar. Det är mannen i familjen jag märkt av mest. Han är en relativt ung med stort självförtroende. Det ser man på hans självklara sätt att röra sig och han verkar vara typen som gärna bestämmer och har koll på sin omgivning.Familjen har flyttat in i ett litet hus som jag kan se nedanför mitt fönster här i Bangkok. Först så märktes dom nya grannarna inte så mycket, men så en tidig morgon..Min nya granne är helt enkelt en galning till tupp. Han är av rasen japansk silkeshöna och har all de typiska dragen som den ska ha. Han är liten, låg, nästan runda och ser ut som en ullboll.I sin vita fjäderdräkt spatserar grannen, som jag nu har döpt till Kam-Axel, runt på cementplattan bakom grannhuset. Med sträng kontroll håller han ordning på sina fyra höns. Långt innan solen går upp så gör han alla i kvarteret medvetna om att en ny dag är på gång och han är beredd att möta den.Kam-Axel styr sitt lilla tuppdöme med örn koll. Där finns ett gäng ankor, några parakiter i en bur, grodor och att gäng ödlor som kommer förbi Kam-Axels lilla rike mitt i stan. Ochär det någon som inte passar så honom så ryker fjädrarna.Kam-Axel är långt ifrån det enda djuret som förgyller tillvaron mitt i cementdjungeln. Nere i gränden finns naturligtvis ett gäng katter som stryker omkring, men gatuhundarna som förr fanns på Bangkoks gator är nästan helt borta. Det har myndigheterna sett till.Om Kam-Axel styr den ena sidan av huset så är det andra fåglar som bossar på den andra. Träden på granntomten är fulla av zebraduvor, skatnäktergal, olika trastfåglar och vanligast av alla är den alltid sjungande brunmajnan, som är en stare.Strax innan påsk förra året upptäckte vi att ett par vitbrynade bulbul, som är en tätting, hade börjat bygga bo i en av orkidéerna på balkongen. Det var ett himla arbete för att få till det lilla fågelboet. Fram och tillbaka flög dom två byggarbetarna. Men så hände det som inte fick hända. Mannen flög in i balkongdörrens glas och tuppade av. Där låg han på golvet med öppna ögon och lite blodig näbb. Direkt inleddes räddningsoperationen. Handduk och vatten fram, men allt spårade ur. Under kaosartade former flög fågeln in i lägenheten och in i fönstret igen. Då tänkte vi att nu är det slut. Efter en stund, på ostadiga vingar, flög fågeln iväg och försvann. Under några dagar såg vi bara honan som fortsatte att bygga boet och hann med att lägga två små ägg. På påskdagen kom hannen tillbaka. Han hade återuppstått. Så naturligtvis fick han namnet Jesus. Honan kallar vi för Maria-Magdalena.Det gick inte så bra för dom blivande föräldrarna. Kråkorna var framme och rensade boet på innehåll. Livet är hårt i storstadsdjungeln.Men skam den som ger sig. Jesus och Maria-Magdalena byggde ett nytt bo, 2 nya ägg och efter drygt tiodagar kläcktes lilla Tommy. Vi hoppades på en liten Annika också men det blev inget.Efter ytterligare 10 dagars intensivt matande av Tommy var han här om dagen stor nog att lämna boet på balkongen och flyga ut i världen.Så mitt bland skyskrapor, bilar och människor så pågår ett intensivt djurliv mitt i det som verkligen är en storstadsdjungel.Peder Gustafsson, Bangkok.peder.gustafsson@sverigesradio.se
1/12/20223 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

Får jag nia dig eller dua er? Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönika 11 januari 2022. Berlin, tisdag.Ni vet den där sjunkande känslan när man för sitt liv inte kan komma ihåg vad den man pratar med heter. Här i Tyskland är potentialen för den sortens socialt famlande oj, så mycket större. För efter nästan två år med corona-decimering av personliga möten, konferenser och intervjuer så ska jag, när jag till slut släpps ut bland folk igen, inte bara minnas deras namn utan också huruvida vi hade avancerat till du-status, eller om vi fortfarande är på ni-nivå med varandra.För att lämna ”Sie” bakom sig och bli ”Du” med varandra är ett stort steg i en relation här, och om jag niar personen nu, när vi tidigare duat varandra, så kan en isande vind dra in över samtalet; vadan detta plötsliga avståndstagande?Om jag tvärtom duar fastän vi tidigare niat varandra tränger jag mig på min samtalspartner med en kanske helt oönskad närhet.Båda blir alltså helfel, så i väntan på att motparten kläcker ur sig ett avslöjande pronomen babblar jag på medelst katten-kring-het-gröt-språket. Ungefär så som det måste ha låtit i Sverige på 60-talet, när man hade lagt bort titlarna men ännu inte var bekväm med att dua.”Ska det åkas till Frankrike, är det till att besöka Paris då?”, och liknande urlöjliga formuleringar medan hjärnan skannar efter ledtrådar i konversationen.Det finns förstås ett antal tyska tumregler som borde hjälpa;Man duar barn, grannar om de inte är mycket snofsiga, när man sportar, i bastun, i dotcom-branschen, och om man är med schweiziska armén på över 3.000 meters höjd . Eller, för den delen, om man är socialdemokrat, de 420.000 SPD-medlemmarna duar varandra, inklusive förbundskansler Olaf Scholz, av tradition. Det sägs ha varit det som en gång i tiden fick Angela Merkel att istället välja att gå med i kristdemokraterna.För där, hos CDU, där nias det, liksom antagligen på dotcom-företagets ekonomiavdelning, man niar polisen för annars kan man få böter, liksom i affärer och restauranger, om det nu inte rör sig om berlinsk hipsterpizzeria .Ju mer jag synar reglerna desto mer inser jag att de inte är till särskild stor hjälp, och inte blir det lättare av Tysklands mustiga regionala varianter, som att man i Hamburg kombinerar ”Sie” med förnamnet medan det i München kan vara precis tvärtom; Du, Salzinger, kan du skicka mjölken, kan det låta.Men klart är att niandet är på nedåtgående här, det slår flera undersökningar fast, och som utlösare pekar man ofta ut möbeljätten som slår mynt av sitt svenska arv.När IKEA började dua kunderna här bröts helt ny mark, nu har flera storföretag följt efter. Men inte ens ni-dödaren Ikea vågar gå hela vägen. För medan DU uppmanas provligga en ny säng och piffa till DITT badrum där du kryssar runt i varuhuset, så växlar högtalarrösten snabbt över till NI när det handlar om en felparkerad bil. Att förmana i du-form, där går ändå gränsen för tyskarna, det är väl anledningen. Men visst blev det plötsligt lite kyligare här i köksavdelningen? Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
1/11/20223 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

En galnings bittra gnäll: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 10 januari 2022. Istanbul måndag.Det är tidigt på morgonen. Det är ju det ibland, typ en gång varje dygn. Vaknar, hör båtarnas grova bröl till tutor på Bosporen. Ett av alla Istanbuls ljud.Kan inte somna om.Skannar de vanliga husorganen för en Mellanösternkorrespondent men blir snabbt uttråkad, elände, elände och så lite mer elände. Klickar in mig på Instagram och får frälsning. Inser hur lyckliga alla människor är.Här i Istanbul, i Bagdad, i Tel Aviv, Stockholm och Luleå.Tänk alla lyckliga par som ivrigt delar det som ska se ut som glimtar av deras kärleksfulla vardagsliv. Ett vardagsliv som består av romantiska promenader i strandbryn, bubbliga drinkar på mysiga restauranger, handhållande i solnedgång, uppklädda välartade barn och kärlek, familjemys- massor av kärlek.Alla är så kära.Var är alla Norénförhållanden, var är bråken, dramatiken. Okej, man kanske inte lägger upp en selfie med stirrande ögon och rufsigt hår med texten ”har just bråkat med hustrun, hon förstår ju ingenting och jag förstår ännu mindre” - men visst hade det varit befriande.Istället är det mys, sprakande brasor, resor och gemensamma aktiviteter.Härligt. Härligt alltså.Tänk vad bekantskapskretsen är lycklig och vad skönt att man får ta del av det. Krypa in i andra människors varma famn. Tills det anas en spricka, en krackelering.Par X lägger inte längre ut några bilder tillsammans. De som var så kära, gjorde så mycket och betydde allt.De har gått skilda vägar.Hur kunde de, jag menar, de var ju så lyckliga- det kunde man ju se. De var ju de som betygade varandra mest kärlek av alla.Nu är de istället lyckliga, på varsitt håll, över olika fantastiska maträtter de äter, sina vänner de äntligen fått kontakt med eller varför inte lite egen-tid.Kanske de till och med går så långt att de låter meddela den i socialmedier ljummet intresserade bekantskapskretsen hur många poäng de skrapade ihop i helgens ”På Spåret.”Intresseklubben antecknar och imponeras.Det de undviker att berätta är alla terapitimmar, sömnlösa nätter av ångest och bottenlös sorg. Ångesten som kramar hjärtat som en boaorm stryper sitt byte. Pressar luften ur lungorna.Men det kan man inte skriva på insta. Då kan någon tro att man är en galning. Fast man vill ju samtidigt också vara en galning. Fast rätt sorts galning. Tänker på alla bilder på vinterbadare. Men vad är det här.Har det blivit lag på att visa hur stursk man minsann är i baddräkt och yllemössa. Arvet från vikingarna.”Titta på mig, jag kan bada fast det är jättekallt och jag är jättemodig.”Fast i själva verket är det nog bara jag som på min kammare blivit lite bitter, likt räven säger surt. Vad är att vinterbada i Bosporen liksom.Nåja, jag får återgå till de där fartygens bröl i Bosporen - undrar om sjömännen tänker vinterbada när de når sitt mål i Svarta havet.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
1/10/20223 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Mind the gap: Stephanie Zakrisson, London

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. London, fredag.Det här är ett slags kärleksbrev till en tunnelbana.För det är ju något speciellt med Londons tunnelbana, världens äldsta. Tillochmed själva kartan över alla linjer har vunnit designpriser, nere i de slingriga gångarna tog britterna skydd från bombräderna under andra världskriget, gatumusikanters toner ekar och studsar mot kakelplattorna i olika färger.Många av er som lyssnar har säkert suttit på något av tågen – och kanske irriterats över hur mobiltäckningen är nästan obefintlig nere i tunnlarna. Då har ni säkert också hört någon ropa ut ”Mind the Gap” – ett så vanligt utrop att det nästan blivit synonymt med den brittiska huvudstaden, med tryck på muggar, tröjor och affischer.Men för en kvinna har det där utropet betytt så mycket mer. Margaret McCollum träffade sin man i början av nittiotalet när hon var på semester i Marocko. Reseledaren som fångade hennes hjärta hette Oswald Laurence.Han hade tidigare arbetat som skådespelare, men lämnat den karriären bakom sig. Och den roll som fick honom att höras av flest människor – det var nog ändå när han fick spela in säkerhetsutrop till Londons tunnelbanestationer. Längs den norra linjen genom London hördes Oswalds stämma, klar och tydlig, i många år.Oswald dog 2007 – och efter det brukade Margaret gå ner i tunnelbanan för att få lyssna på sin make. Om hon skulle resa genom London försökte hon att åka på just hans linje. Och på de dagar då hon verkligen saknade sin Oswald, då satt hon på en bänk på perrongen och lyssnade på honom medan tågen kom och gick.Men en dag, i november 2012, så möttes hon istället av en annan röst på tunnelbaneperrongen. Bestört frågade hon personalen på stationen var den välkända stämman tagit vägen och fick förklarat för sig att utropssystemet digitaliserats – och alla röster bytts ut. För alla andra var rösten bara en i mängden, men inte för Margaret.Efter att Margaret berättat om sin kärlek till Oswald så väcktes något hos personalen. Kanske saknade de själva en röst de inte hört på länge. De letade i arkiven och lyckades ta fram en cd-skiva till Margaret som hon fick hem, med Oswalds ”Mind The Gap”-utrop på. Men alla, även cheferna i tunnelbanan, hade berörts så av Margarets och Oswalds kärlekshistoria att de bestämde sig för att göra mer.De såg till att på en station, på en plattform, byta det digitala, centralstyrda utropet – mot det gamla.Så, om du någon gång befinner dig i London på tunnelbanestationen Embankment, som ligger på floden Thames norra sida. Gå då ner genom den grönvita, kakelbeklädda gången, till norra linjens perrong 3 – för tågen som är på väg norrut. För där kan du, precis som Margaret, fortfarande höra Oswald när han tryggt och lugnt ropar ut till alla resenärer som passerar – att komma ihåg avståndet mellan vagn och plattform.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
1/7/20223 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Kosovanska barn döptes till Tonibler: Filip Kotsambouikidis, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, onsdag.När det är nytt år är det också dags att sammanfatta det förra. En återkommande tradition är ju listorna över förra årets vanligaste namn på de nyfödda. Enligt en vän inom kvällstidningsvärlden är det en mycket uppskattad och väl klickad historia.När jag och min flickvän skulle välja namn på vårt barn gjorde vi som många andra och kollade lite namnlistor för inspiration. Här fanns ett villkor, det skulle vara ett namn som också fungerar i Grekland, eftersom vi är där mycket.Under namnletandet gjorde vi en upptäckt. De grekiska namnen är ganska få. Jag hade aldrig tänkt på det, men det visade sig att över en tredjedel av de grekiska männen delar på de fem vanligaste namnen.Nästan var tionde manlig grek heter det vanligaste Giorgos. Det vanligaste namnet på kvinnor, Maria bärs av nästan lika många. Orsaken till det är antagligen den utbredda traditionen att helt enkelt ge far eller morförälderns namn till den nyfödde. På så sätt återvinns namnen i generation efter generation.Och därför finns det, till skillnad från i Sverige, heller inte något direkt intresse för de årliga listorna över de vanligaste namnen på nyfödda grekbebisarna. De publiceras knappt av medierna. Barnen heter ju oftast Giorgos och Maria, eller Giannis och Eleni som sina mor- och farföräldrar och det är ju inte särskilt spännande det.Men visst är fantasilösheten också rätt befriande. Stressen när man väljer namn blir mindre och det är ju ändå otroligt mycket man ska välja åt sig och sina barn i livet. Jag har vänner här i Sverige som flera månader in i det nya barnets liv fortfarande inte valt namn, tyngda av pressen att hitta det perfekt unika men inte för konstiga och välklingande namnet.Traditionen att föra mor och farföräldrarnas namn vidare tycks relativt utbredd även bland andra länder på Balkan även om det - enligt en diskussion på nätforumet Reddit börjar luckras upp. Allt fler blir liksom i Sverige influerade av exempelvis populärkultur och kanske tänker att de vill ha ett namn som funkar på fler platser i världen - en internationalisering helt enkelt.Snabbast tycks utvecklingen gå i Albanien. För några år sen visade landets statistikmyndighet att inget av de 20 vanligaste namnen på nyfödda hade albanska rötter. I stället valdes namn som Amelia och Noel med en mer allmänt internationell klang.Ibland är det politik som influerar. Fråga bara det inte försumbara antal kosovoalbanska män födda runt millennieskiftet med det experimentella förnamnet Tonibler: döpta efter Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair fast hopdraget till ett enda förnamn. En hyllning till britten och hans roll när Nato intervenerade och fick stopp på Kosovokriget.De kosovanska toniblairarna fick till och med besök av den brittiska politikern 2010. Se där ett namn som funkar bra i mer än ett land.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se
1/5/20223 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Tänk om Sverige skulle göra som Frankrike: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 4 januari 2022 Bryssel tisdag,Nationella symboler, som en flagga, kan vara oerhört viktiga. Och känsliga.Vilket har blivit väldigt tydligt de senaste dagarna, efter att Frankrike tagit över som ordförandeland i EU.Den franska regeringen ska nu leda medlemsländernas arbete det kommande halvåret. Och detta uppmärksammades runt om i Frankrike på nyårsafton. När klockan slog tolv och vi gick in i det nya året pryddes historiska landmärken i EU-flaggans färger.I Paris lyste Eiffeltornet i blått med gula stjärnor. Och i triumfbågen halades den franska trikoloren för att ersättas av EU:s fana.Det blev ett ramaskri.Oppositionen, både till höger och till vänster, protesterade högljutt. Särskilt högernationalisterna fördömde tilltaget, där Marine Le Pen kallade det för en attack mot den franska identiteten och en förolämpning.Hon såg det också som en patriotisk seger när EU-flaggan återigen byttes ut mot den franska i söndags, medan EU-ministern, Clement Beaune, försäkrade att bytet skedde helt enligt plan och att regeringen inte alls gett efter för påtryckningar.Oavsett hur det egentligen var så blev det i alla fall en väldig debatt – som sagt, det där med flaggor kan vara känsligt.När Beaune, tillsammans med president Macron, lanserade loggan för det franska ordförandeskapet så var de mer försiktiga. I loggan finns båda flaggorna med. Ett rött E och ett blått U med gula stjärnor plus en grå pil i mitten.Men faktum är att den loggan på sätt och vis ändå andas en del fransk nationalism. Pilen ska symbolisera rörelse framåt – väldigt likt Macrons egen politiska rörelse En marche.Loggan kan tolkas som att EU ska framåt, på samma väg som Frankrike med Macron i förarsätet.Pratar man med tjänstemän här i Bryssel som inte är fransmän och som kanske inte ser Macrons framåtväg som den enda rätta, så muttras det rätt ofta om att Frankrike och dess president visserligen är en stor EU-vän, men att det ofta handlar om EU på franskt vis. En slags nationalistisk politik insvept i EU-flagga.I andra sammanhang får man också säga att Macron och hans regering oblygt framhäver just det franska och enbart det franska.Senare i veckan ska jag och andra Brysseljournalister åka på den traditionella pressresan till ordförandelandet, alltså Frankrike i det här fallet. Inför den resan har all kommunikation skett uteslutande på franska. Trots att de flesta journalister som tagit emot informationen säkerligen är bättre på engelska.Om ett år är det Sverige som bjuder in till liknande pressresa för EU-korrespondenterna här i Bryssel. Kanske skulle vi göra som fransmännen och bara skicka inbjudan och information på svenska.Det om något hade orsakat ramaskri.Andreas Liljeheden, Brysselanders.liljeheden@sverigesradio.se
1/4/20223 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Ett år i Ryssland: Johanna Melén, Kiev

Utrikeskrönika 3 januari 2022 Kiev, måndag År 2021 avslutades med att Viktor Sjenderovitj fördes upp på det ryska justitieministeriets lista över "utländska agenter".Viktor Sjenderovitj, en av upphovspersonerna bakom det legendariska satirprogrammet Kukly, "Dockorna", på den en gång så frispråkiga tv-kanalen NTV.Jag uppmärksammade för mig själv utnämningen av Viktor Sjenderovitj som utländsk agent med att titta på ett av de sista dockprogrammen som sändes, ett par år in i 2000-talet och i Vladimir Putins första period som Rysslands president.Där satt han, Jeltsins efterträdare, utmejslad till full igenkänning i lera, och förhörde sig om hur opinionen låg till. Den kunde inte ha varit bättre. Ett övernaturligt 130-procentigt stöd. 30 procent av ryssarna gav nämligen Vladimir Putin sitt dubbla förtroende.Satir över president Putin i rikskänd tv är sedan mycket länge en otänkbarhet. Och Viktor Sjenderovitj är för länge sedan förpassad till den sortens ryska medier som når tillräckligt få för att inte utgöra något direkt hot mot sittande makt.På årets näst sista dag, samtidigt med Viktor Sjenderovitj, fördes även den mångårigt  landsflyktige galleristen Marat Gelman upp på listan över utländska agenter, liksom Nadezjda Tolokonnikova från aktivistkollektivet Pussy Riot.Det tycks numer som om vem som helst kan bli utländsk agent i Ryssland. Det verkar inte krävas mycket mer än att någon dristar sig till att öppet kritisera rådande ordning och landets politiska och ekonomiska elit.År 2021. Året som började med att den nästan till döds förgiftade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med sitt dödsförakt återvände hem till Ryssland för att där gripas direkt på flygplatsen, dömas till fängelse och väl bakom galler klassas som extremist.2021. Året då det till och från talades om att Kreml en gång för alla slutat att ens låtsas som om man styr landet enligt demokratins principer.Själv befinner jag mig i Kiev, huvudstaden i Ukraina. 2021 var också året då Rysslands president Vladimir Putin konstaterade att ukrainarna inte utgör ett eget folk eftersom de är ett och samma med det ryska folket. Oskiljaktiga. Vladimir Putin verkar med åren få allt svårare att smälta det faktum att ukrainarna valt en annan väg. En väg som ve och fasa innebär att ledarna kan tvingas avgå - om väljarna inte är nöjda. Hisnande tanke.Viktor Sjenderovitj tog utnämningen till utländsk agent med ro.”Det som hänt”, skrev han, ”är ju alldeles normalt i den orwellska värld vi sedan länge lever i. Ingenting nytt har inträffat, allt är i sin ordning och vi lever vidare.”Johanna Melén, Kievjohanna.melen@sverigesradio.se
1/3/20223 minutes, 42 seconds
Episode Artwork

En magisk nyårsafton: Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönika 31 december 2021 Stockholm fredag, Nyårsafton. När jag var barn var det en högtid omgärdad av magi och mystik. Jag minns när jag vaknade en morgon den 31 december och en färgsprakande gran lyste upp det mörka rummet. Julgranskulor, glitter, karameller i skimrande papper och runda skorpor, bubliki, gungade på grenarna. Det var nog den vackraste granen jag någonsin sett. Fönstret stod vidöppet, och det blåste kallt. Ded Moroz, Farbror Frost hade alltså redan varit förbi. Jag letade efter spår, under sängen, kudden. Mamma uppmanade mig att vara mer noggrann, och där under madrassen fanns ett inslaget paket, en Spice Girls t-shirt, precis det jag hade önskat mig. Hur visste han? frågade jag mamma som stod i köket och hackade rödbetor och saltgurkor till kvällens festmåltid.Salladerna Vinigret med rödbetor och Olvije med ärtor och kokta grönsaker i majonnäs, skulle stå på bordet och jag skulle få vara vaken så länge jag orkade.På teven gick den sovjetiska romantiska komedin Ödets ironi, om Jevgenij som hade tillsammans med några vänner traditionsenligt supit till det i bastun på nyårsafton i Moskva och på fyllan råkat hamna i Leningrad, alltså i dag St Petersburg. En nyårsfilm som skulle förena de 15 delrepublikerna, hoppades man. Under Sovjettiden var nyårsfirandet viktigt, så viktigt att det bara måste firas. Annars skulle ju folk undra om man inte gått och blivit religiös. Men det var inte heller så att folk inte ville fira, nyårsafton var ju en av få icke-socialistiska högtider som första maj och revolutionsfirandet den sjunde november, dessutom påminde ju nyårsafton många om jul, även om allt som anspelade på kristendom och religion hade skalats bort. Vissa klädde julgranen på julafton eller juldagen trots allt och motiverade det med att det var bra att den fick bo in sig lagom till nyårsafton.I dag har julen en mer självklar plats i många av de tidigare sovjetiska delrepublikerna. Både Estland och Lettland är stolta över sina gamla jultraditioner och hävdar båda att de minsann var först i världen med att ha julgran.Nyårsafton då, det är numera en högtid bland många, man går på pubar, marknader, teatrar, firar med familj och vänner. I Tallinn kan man stöta på folk klädda i sotarkläder, det bringar nämligen tur och i många lettiska hem strör man ärtor, av samma skäl, och man måste äta åtminstone en ärta när man firar in det nya året.Och en själv då, har väl slutat tro på magiska frostiga farbröder, som kommer in genom fönster och klär julgranar så vackert. Och tur är väl det.Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se
12/31/20213 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

Nyår i omikrontider: Roger Wilson, New York

Utrikeskrönika 30 december 2021. New York, torsdag.Gå inte på den där stora nyårsfesten, där alla pussas och kramas när de önskar varandra gott nytt år, utan fira hemma i små sällskap med andra som du vet är vaccinerade.Det var andemeningen i det råd som amerikanerna fick inför nyårshelgen av Anthony Fauci, smittskyddsexperten som också är Bidens rådgivare.Ett rätt beskedligt förslag kan man tycka, i ett USA där Omikronvarianten av covid-19 drar fram genom landet och antalet smittade per dag just nu slår rekord, samtidigt som vissa sjukhus larmar om att de är överbelastade. Men längtan efter att få återgå till det normala är stor hos många, om så bara för att få fira att ytterligare ett år som präglats av coronapandemin till sist är över.På Times Square, här i New York, arbetar man till exempel just nu på att sätta upp avspärrningar och bygga upp scener inför det traditionsenliga nyårsfirandet och nedräkningen till tolvslaget. In i det sista hoppades man att allt skulle kunna genomföras som vanligt, men för ungefär en vecka sedan kom beskedet om nya restriktioner. Vaccinpass krävs, liksom munskydd för att få komma in på området. Och bara 15 000 får vara på plats, istället för 58 000 som det brukar vara. Men 15 000 är i alla fall mycket mer publik än i fjol, då folk uppmanades att stanna hemma och titta på tv i stället, och bara något hundratal specialinbjudna fick vara på själva Times Square vid tolvslaget.Och de av New Yorks poliser som hade tänkt vara lediga över nyårshelgen fick snabbt ställa in de planerna. Bara den här veckan har omkring 16% av de anställda inom poliskåren sjukanmält sig. Så nu måste alla tillgängliga poliser arbeta över nyårshelgen.Men det är förstås inte bara i New York som nyår inte blir som man trodde. På andra sidan kontinenten, i San Francisco, har borgmästaren ställt in nyårsfyrverkerierna för andra året i rad för att undvika folkmassor och smittspridning.För de som ändå tänkt sig att fira nyår, så ingår det numera en ny ritual i firandet. Den märks även den runt Times Square där snabbmatsvagnarna och gatuförsäljarna fått konkurrens av covidteststationer. Skåpbilar där nyårshelgens kanske mest attraktiva aktivitet erbjuds. En testtops uppkört i näsan. Testerna är en bristvara runt om i USA, men just här, mitt på Manhattan, finns flera olika testställen att välja mellan. ”Det blir aldrig som man tänkt sig”, har varit lite av mitt personliga mantra under det här året som jag arbetat som korrespondent här i USA. Allt som planerats kan på ett ögonblick förändras. Så till den grad att jag inte längre ens blir besviken när något ställs in. Kanske är det nya covid-normala tvärtom att bli förvånad när något faktiskt blir som man hade hoppats?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
12/30/20213 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Värdet av ett språk: Björn Djurberg, Zhangjiakou

Utrikeskrönika 29 december 2021 Zhangjiakou, onsdag.Där jag funderar kring värdet av ett språk.Den senaste tiden har jag börjat läsa koreanska.Inte sådär superambitiöst, men ändå relativt målmedvetet.Jag hade nämligen nyligen lite ledig tid att ta ut, så då passade jag på att anlita en lärare som jag tänkte skulle få ut mig på banan.Erfarenheten har varit bitterljuv.Dels för att jag tycker att det är rätt svårt. Så, ibland tar frustrationen överhanden, när jag som vuxen man reduceras till att kommunicera likt en treåring.Men också, likt en treåring, kan jag bli otroligt stolt över att kunna uttrycka banala saker som ”det är kallt ute”, eller ”jag dricker mjölk, varje dag.”För visst finns det en grundläggande glädje i att lära sig nya saker.Men, som i det här fallet blandas med en insikt att jag endast skrapar på ytan. Eller, i bästa fall, lägger en grund för framtida framsteg.Mina lektioner i koreanska har däremot lett till förnyat intresse och kanske lite mer förståelse för allt som är koreanskt.För språk kan ju vara mer än bara syntax och tidsadverbial.Det kan också vara kultur och kommunikation på en djupare nivå.Och det har fått mig att reflektera kring kinesiskan, som jag har levt med i drygt tio år nu och som jag ändå kommit att behärska relativt väl.Och kinesiskan har såklart varit ovärderlig i mitt jobb som korrespondent här i Kina.Vad hade jag tyckt, trott och rapporterat utan de språkkunskaper jag har? Hade det gjort skillnad?Antagligen.Men också, om jag vänder på det. De flesta kineser talar främst olika dialekter av kinesiska.Även om till exempel engelska länge varit obligatoriskt i skolan, så är skillnaderna stora mellan stad och landsbygd och fortfarande talar förhållandevis få bra engelska, eller andra utländska språk.Och kanske har toppen nåtts, då det finns tendenser att Kina vänder sig inåt, både språkligt och kulturellt.Hur kommer det påverka kommunikationerna med omvärlden?Det är sånt jag funderar över, samtidigt som jag tampas med att greppa ytterligare en koreansk böjning av verbet ”att vara”.Visste ni förresten att det finns två siffersystem i koreanskan?Björn Djurberg, Zhangjiakoubjorn.djurberg@sverigesradio.se
12/29/20212 minutes, 47 seconds
Episode Artwork

Långt ifrån lagom: Richard Myrenberg, Durban

Utrikeskrönikan 28 december 2021 Durban tisdag.Vågorna sveper in under en regntung, blåsig himmel. Underströmmarna är kraftiga, vågorna bryter högt och hårt. Ovanför stranden stora värsting-kåkar med terrasser och pool med utsikt över den Indiska oceanen.Några hundra meter bort kåkstäder i korrugerade plåt mitt i leran, men med utsikt. Och jag tänker att vågorna, naturen, folket här är så långt ifrån mellanmjölk man kan komma. Det är som att vågorna är högre, husen större och naturen vackrare än någon annanstans. Det är mer av allt på nåt sätt. Ska det vara rasistiskt, jamen då inför man apartheid som var den mest utstuderade, detaljerade rasistiska strukturen i världshistorien. Ska vi ha antiapartheid-hjältar, jag då heter de Nelson Mandela och Desmond Tutu med en integritet och moraliskt status utöver de flesta andra som gjorde dem till hela världens hjältar.Troligen är världens absolut mest kända person sydafrikanen Mandela, enbart utifrån sina gärningar. Lagom? Nä. Men det går utanför det. Då, under apartheid var landet extremt på alla sätt. Och är det fortfarande i all sin vardaglighet. Köpcentrum? De ska finnas överallt, ha massor av affärer, snabbmatsställen, och vara störst och ha mest – tio olika sorters jordnötssmör, glass i stora lass. Var ligger kontinentens största köpcentrum? I Sydafrika, naturligtvis. Ska det festas och ätas, jag då går man all in – stekarna lassas upp i mängder på den osande grillen, iskall öl och vitt vin konsumeras hinkvis som sportdryck. Ska det vara korrupt – ja då är korruptionen inte vara sådär lagom puttrande under ytan, utan rakt i ansiktet, där statliga bolag går i kånken och hela statsapparaten hotas.Nu ska de sägas att det blivit bättre vad gäller just det, med Cyril Ramaphosa vid rodret och en Jacob Zuma som troligen kommer få återvända till fängelset vilken dag som helst. Och ska det vara kriminellt, ja då är det i en sån omfattning och brutalitet att svenska gäng som Shottaz framstår som hembygdsföreningen i Byske i jämförelse. Hustrumisshandel?  - Sydafrika är världsledande.Men mitt bland alla dessa konstraster, extremer, olikheter, så framstår nåt annat. Sydafrikaner, även om de kanske inte alltid själva tänker på det, är också – gemensamt för alla grupper – ett av världens hyggligaste folk. Säkerhet är ett återkommande problem här, och jag ställde en gång frågan – vad skulle hända om jag fick punktering på bilen mitt ute i ingenstans? I många länder skulle det automatiskt innebära livsfara och ett snabbt samtal till polis eller säkerhetsbolag. Men här får jag svaret: folk skulle stanna och hjälpa till. Och överallt på vägarna här ser jag det. Bilister med punktering eller kokande motor vid vägkanten. Och hjälpsamma landsmän som står bredvid och hjälper till. Jag vet inte vad som ligger bakom det här – allt eller inget. Är det naturen, eller landets brutala historia? Troligen det sista.Klart är att Sydafrika är landet långt ifrån lagom.Richard Myrenberg Durban richard.myrenberg@sverigesradio.se
12/28/20213 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Historien skrivs om i Hongkong: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 27 december 2021. Peking, måndag.Historia må vara förgången, men har såklart bäring även på nuet.Särskilt som man i nuet kan förändra hur historien ser ut och återberättas.De senaste dagarna i Hongkong har konstverk som uppmärksammar massakern i Peking 1989 plockats bort från stadens universitet.Aktionerna genomfördes under nätterna, sannolikt för att minimera uppmärksamheten och risken för protester.Men frågan är om det ljusskygga agerandet inte fått motsatt effekt.Konstnären bakom två av skulpturerna, Chen Weiming, sade till nyhetsbyrån AFP att ”de agerade som en tjuv om natten.”Och en historieprofessor vid Hongkongs universitet, John Carrol, kommenterade i Hong Kong Free Press att ”statyer visserligen berättar en historia, men det gör även borttagandet av dem.”För i dagens Hongkong handlar det inte bara om att skriva historia.Utan även om att sudda bort de bitar som de som bestämmer anser är icke önskvärda.Och chefsministern, Carrie Lam, håller den historielösa fanan högt.Till exempel. Från att tidigare ha sagt sig acceptera valresultatet 2019 då den politiska oppositionen vann en jordskredsseger, så har hon nu ett annat budskap.Valet 2019 var odemokratiskt, enligt Carrie Lam. Trots ett rekordhögt valdeltagande.Och, när hon fick frågan om hennes nya hållning inte var motsägelsefull, så var hennes svar lika tydligt som det var otydligt.”Det är inte så meningsfullt att fråga vad jag sagt 2017, 2018 eller 2019. Saker och ting förändras”, sade Carrie Lam.Även i övriga Kina har tolkningen av historien varit i fokus i år.Det styrande kommunistpartiet firade i somras 100 år och en kampanj mot så kallad ”historisk nihilism” har gått varm.Enkelt uttryckt: Det finns en korrekt historieskrivning, allt som utmanar den kan vara ”nihilistiskt” och potentiellt straffbart.Det upprättades till och med en särskild angivarlinje dit ansvarsfulla medborgare uppmanades rapportera in möjliga historieförbrytare.Under hösten sedan klubbades den officiella partihistorien, där den högste ledaren Xi Jinping fick en huvudroll vilket ser ut att cementera hans ställning inom kommunistpartiet, både bakåt och framåt.Det brukar ju sägas att ”vinnaren skriver historien”.Det är säkert sant till viss del inne i Kina, där makten anser sig ha monopol på sanningen.Men världen är större än så och frågan är vilken historieskrivning om Hongkong som blir dominerande.Jag har i vilket fall svårt att se några vinnare i den historien just nu, bara olika grader av förlorare.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
12/27/20213 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Spretig europeisk jul: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 23 december 2021. Paris torsdag,Julen har vi ändå gemensamt kan man glädja sig åt när andra olikheter som lönebildning, elprissättning och skattemoral blir besvärande för europasamarbetet.Det är ju ändå samme Jesus som skall födas, menar jag.Och jo, så långt är vi eniga men sedan börjar det spreta.Om du bor i Sverige är det troligt att du får dina klappar i morgon på julafton framåt eftermiddagen eller så, men kanske någon i strumpan redan på morgonen.Om du bor i Italien eller Frankrike däremot kan det tänkas att du får vänta på klapparna till ända till juldagsmorgonen för dit kommer tomten traditionellt med klapparna först under natten mellan den 24:e och den 25:e.I Spanien däremot är det framförallt de tre vise männen Los Reyes som har hand om presentutdelningen och de kommer ju inte förrän till trettonhelgen, och de lägger klapparna i skorna istället.Har har du inte varit snäll så riskerar du att få kol i godisformat istället för presenter av herrarna. Det riskerar barnen i Italien också, men där är det häxan- Befana- som kommer förbi på natten med gåvor- godis, eller straff- äckligt godis, på trettonhelgen, som hon lägger i strumpor hemma hos dig. Som tack vill hon ha ett litet glas vin som du ställt ut till henne någonstans.Och har du tur lämnar hon också ett litet meddelade till dig.Om du bor i Sverige, och ska fira jul, så ska du nog på jullunch redan i morgon på julafton.I Spanien, Frankrike och Italien äger den stora jullunchen framförallt rum på juldagen, även om man träffas och äter tillsammans även på julaftons kväll.Dock är julmenyn inte lika strikt enligt sydeuropeisk tradition som enligt svensk.När vi äter julbord, vanligt eller vegetariskt, så varierar rätterna här mer från region till region och från familj till famlj.Men man enas kring de traditionella julsötsakerna. Rulltårtan Bûche de Noel i Frankrike, för dem som gillar smörkräm och choklad.Vetebrödskakorna Panettoni eller Pandoro är ett måste för många i Italien. En riktigt utsökt Pandoro kan gå på 500 kronor. Det du.I Spanien heter motsvarigheten Roscón de Reyes och har en speciell smak av apelsinblomvattenoch är dekorerad med konfiterad frukt i grönt, rött och gult. Men där serveras den till trettonhelgen.I Frankrike på trettonhelgen äter man så kallad Galette de Rois, en smördegskaka med en fève, figurin, i.Den som får den blir kung för en dag och får även en kungakrona av papper på köpet. Nyårsafton firar man med champagne, prosecco eller cava beroende på vilket land man befinner sig i.Är man i Italien på tolvslaget får man inte missa måltiden med linser och grisfot, Zampone con lenticchie, för linserna symboliserar pengar, dvs ett nytt år av välgång.Men den mesta nyårsfesten hittar man kanske i Spanien. Där går alla ut på stan lagom till tolvslaget och firar in det nya året med tolv druvor, en per klockslag och sedan väntar kalas hela natten för den som orkar det.Men först tar vi jul!Joyeux Noel, Feliz Navidad och Buon Natale på dig!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
12/23/20213 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

Putin skyller på oss: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 22 december 2021 Stockholm onsdag.Eta ich vina - Det är deras fel.Att jämföra Vladimir Putin med en förfördelad treåring i sandlådan är egentligen orättvist - mot treåringen. Men tanken slog mig ändå när han bankade pekfingret i talarstolens träkant, likt en unge som slår med en spade på sandlådekanten, som för att understryka sina ord. Putin talade på försvarsministeriet inför väl medaljerade manliga höga militärer, ett gäng gråmossor, som min moster skulle ha sagt, för att beskriva deras redan långa livsbana på denna jord.De som Putin pekar ut som skyldiga är vi - eller i alla fall européerna eller väst som beter sig så aggressivt att Moskva inom mindre än tio minuter skulle kunna anfallas av amerikanska stridsflyg, från någon bas i Europa. Putin förklarade för herrarna, med klädsamt bekymrade miner och rynkade ögonbryn, att allt bara blivit värre och värre och värre och nu måste Ryssland agera.Det här inte särskilt julefridsamma budskapet från Moskvas egen högste fader frost skrämmer militäranalytikerna i väst, som nu försöker fundera ut vad nästa steg blir. Kan de här orden rymma en konkret plan, vad är det för svar Putin vill ge?Men jag måste erkänna att när jag nu flera gånger tittat på bilderna från försvarsministeriet på farbröderna där med sina medaljer och sina lite rödblossiga kinder, ovanligt stora öron och näsor, mer kommer och tänka på alla gånger jag varit med på ryska militärens olika uppvisningar av sina nya fina vapen och vid storstilade militärövningar. En slags utflykt i sandlådan med överåriga glada barn.För vad gjorde herrarna vid dagens slut, hur styrde de om våra transporter för att kunna köpa bästa drycken till kvällens begivenheter.De var mycket måna om samkvämet efteråt med “de skyldigas” representanter, den västliga presskåren, som ju gudbevars måste skåla i vodka för var och en närvarande plus en rad andra saker, solen som gick ned så vackert, de tjusiga kvinnorna som serverade maten, de fina fiskarna, de välstekta kotletterna, busschauffören och bussen, för livet och allt gott. Utanför försvarsministeriets koloss till byggnad faller nu snön och Moskvafloden fryser till is. Enorma ljusdekorationer lyser upp var gata och torg i Moskva inför helgerna, men ute i landet mörknar det, många städer har helt släckt ljuset, några få bor kvar i annars helt frusna övergivna spökstäder. Den ryska verkligheten är än så länge långt bort från Moskva, men den kryper närmre, butiker och restauranger som stängts, lokaler som står tomma. Svåra problem som sopas under mattan för att tala om hotet från väst istället. Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
12/22/20213 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Grinchen stjäl julen - igen: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 21 december 2021. London, tisdag.Det känns lite uppgivet här, för det verkar som att Grinchen tänker stjäla även denna jul.Återigen ökar smittan när många hade sett fram emot familjeträffar och annat kul.Gå på julmarknad, dricka glögg, kanske under misteln få en puss?Nja, inte om du vill undvika att smittas av detta förbannade virus.Medan dopparedagens status känns höljd i dimma.Så tänkte jag i min enfald passa på att rimma.Vi närmar oss ännu en högtid omringad av komplikationer.Ökad sjukvårdsbelastning, smittspridning och nya restriktioner.Och som de hade förberett på landets restauranger:pyntat, satt på julmusik och klätt alla pubar med girlanger.Boris Johnson säger att det är ok att gå på julfest,men tvätta händerna och ta helst först ett snabbtest.Den medicinske chefsrådgivaren Chris Whitty säger att vi måste prioritera:Dansa med jobbkollegorna - eller krama mormor Vera.Besöksnäringen och butikerna hade satt sitt hopp till julruscherna, nu var chansenatt dra in pengar som uteblivit under lockdowns för hela branschen.Men de larmar om att de inte kommer ikapp det här året heller.Inte så konstigt kanske att företagare nu på finansministern skäller.De vädjar om att återinföra stöden som funnits under pandemin,Rishi Sunak fick åka hem från Kalifornien för att ta itu med strategin.Samtidigt har delar av regeringspartiet valt att protestera.Covidpass på nattklubbar - det ville de inte lansera.Men smittan fortsätter och de medicinska rådgivarna rekommenderar fler åtgärder snart.Den nya varianten ökar, och viruset sprider sig med hög fart.Sjukvårdspersonalen hade behövt ledigt och få vila ut.Men nu när alla vuxna ska få boosterdoser innan året är slutså står de istället och ger vaccin på löpande band till alla som köar- i fotbollsarenor, museer, kyrkor och kliniker runtom på dessa brittiska öar.Det är som en kapplöpning mellan vaccinet och en ny coronavåg.Andra länder, som Frankrike och Tyskland, har börjat porta brittiska turister på flyg och tåg.Regeringen debatterar nya lockdowns, och vi har varit här förut.Kanske blir det som förra nyår när man knappt vågade gå ut.En sorg att inte få träffa nära och kära, och som vi vetså tär det också på hälsan att sitta i ensamhet.Man suktar ju efter kramar, närhet och umgänge - något som kan dämpaden där känslan av isolering som rått så länge när britterna fortsatt att kämpa.Själv hade jag tänkt åka till Sverige och få krama om syskonbarn,men vi får väl se om restriktioner tillåter att lämna den brittiska huvudstan.Jag hoppas att den kan lugna sig, varianten omikron.En ödmjuk önskan till tomten från Stephanie Zakrisson i London.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
12/21/20213 minutes, 8 seconds
Episode Artwork

Ju svårare tider, desto viktigare är demokratin: Caroline Salzinger, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin, måndag Vad var det som stod på vid Brandenburger Tor, frågar besöket från Sverige, sedan de i lördags sett polispådrag och en massa demonstranter mitt i centrala Berlin. Så vanliga har protesterna mot coronarestriktionerna blivit att vi Berlinbor rycker på axlarna, de har blivit en del av stadsbilden på lördagar, lokalpressen uppmärksammar dem knappt längre. Och när jag i fredags gick längs det lokala shoppingstråket stod vaccinmotståndare där med gryniga fotografier av vad som påstods vara mrna-vaccinets penetration av vår arvsmassa, en man med blid röst uppmanade oss som skyndade mellan affärerna, att vakna, lösgöra oss från flocken och se den hemliga planen. En äldre man stannade till och skrek "ni pratar om frihet men det är ju ni som gör att vi måste ha restriktioner". ”Skrik inte, vi är för dialog”, svarade vaccinmotståndaren. Lätt för honom att säga, när hans milda stämma förstärktes av megafonen, medan farbrorns frustration dränktes i bruset. Vi andra höll ordentligt avstånd och skyndade på stegen.Motståndet mot coronarestriktionerna finns och syns och hörs i vardagen. Och även om deras andel av befolkningen är liten så kan också en minoritet i ett stort land som Tyskland vara väldigt många människor, i demonstrationstågen kan det gå tiotusentals människor, i egna chattrum och slutna social nätverk är det lätt att tro att man är en ansenlig del av samhället. Den klara majoriteten tyskar som stödjer restriktionerna märks betydligt mindre, där de undviker folksamlingar och håller sig hemma. Men medan Tyskland alltmer splittras i en förhärdad och arg minoritet och en tyst och trött majoritet så har Schweiz gått en annan väg. Där är det numera påtagligt lugnt.För där höll man häromveckan folkomröstning om coronapolitiken. Den föregicks av hätska och hårda, till och med våldsamma motsättningar, särskilt i frågan om coronaintyg och här i Tyskland frågade sig en del hur man vågade rösta om något så viktigt.Men så kom resultatet, och det visade sig att en klar och tydlig majoritet av schweizarna visst såg behovet av restriktionerna. Och som genom ett trollslag tystnade protesterna. För så funkar den schweiziska direktdemokratin, att den som inte accepterar resultatet inte bara är en dålig förlorare, utan också ringaktar folkets vilja. Direktdemokratins magi, kallar den schweiziska tidningen Tages Anzeiger det faktum att motståndet efter folkomröstningen är som upplöst i den kalla vinterluften. Och det är klart att få länder rakt upp och ner kan, vill eller ska ta efter Schweiz, ändå känns det som ett upplyftande budskap; ju svårare tider, desto viktigare är demokratin för att få alla med sig. Botemedlet mot motsättningarna och splittringen som frihetsbegränsningarna utlöst i våra samhällen, kan vara mer demokrati, att lyssna mer på folket, och då inte bara på dem med megafonerna. Caroline Salzinger, Berlin
12/20/20213 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Googla aldrig översatta fågelnamn!: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 17 december 2021. Stockholm fredag.Om man ska gå med stegjärn på en norsk glaciär ska man gå som en cowboy. Brett mellan benen och med så många som möjligt av ståltänderna under fötterna rakt nedborrade i den hala isen. Om någon i sällskapet som är fastknuten på samma säkerhetslina ramlar ska alla skrika - fall!, hiva upp isyxan ur bältet, slänga sig ner på huk och borra fast yxans spetsiga del i isen för att förhindra att fler faller. Spännande, tänker jag och börjar med prövande steg vandra efter glaciologen med isskruvar och karbinhakar klirrande runt midjan. Här bör du få bra ljud, säger han, som varit uppe med journalister förr, litet för snabbt tycker jag, och stannar till vid en porlande bäck av smältvatten.Jo, det blev både bra ljud och en lärorik intervju om de norska glaciärerna som smälter fortare än någon kunnat förutse. Men, så mycket glaciärklättring blev det ju i ärlighetens namn inte. Så fort intervjun var avklarad, några hundra meter upp på glaciären, fick jag packa ihop igen, för att hinna till nästa reportage. Men det blev ju snygga bilder och filmer till Instagram förstås.I Tyskland lärde jag mig inte bara att man kan lagra vindkraftsel i varmt vatten, jag fick också känna att energisnack kan va riktigt kul då mina fyra bayerska intervjuobjekt skrattade och skämtade sig genom hela dagens intervjuer.I London fick jag höra att det egentligen inte gör så ont att klistra fast händerna med superlim i asfalten, men att polisen får ett himla sjå med att lösa upp samma lim och då kan man demonstrera längre innan man blir bortlyft.Men, jag vet inte om det där stämmer och jag tycker inte vi ska prova hemma.Något av det allra viktigaste jag lärde mig i Skottland var i alla fall att aldrig lita på Google när man ska översätta fågelnamn. Det kan ge alla möjliga, konstiga förslag som en godtrogen reporter kan luras att använda i sin rapportering. Tex hönshök som jag tyckte lät bra, men som sen diskuterades livligt av lyssnare i både mejlform och på sociala medier, där några förstås tyckte att reportern själv var en riktig hönshjärna. Vill man undvika att få Sveriges ornitologer på sig ska man förstås översätta pippins latinska namn, till svenska, förklarade en betydligt mer erfaren kollega på Naturmorgon. Så. Nu vet jag det.Jag vet också att det går att rida under turbinerna i Europas näst största vindkraftspark och jag vet att hållbar, skotsk whisky förstås inte får rökas med klimatfarlig torv. Se där ett litet tips till tomten kanske. God Jul!Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
12/17/20213 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Sara Heyman om barnmorskan som har förlöst 16 000 kvinnor

Utrikeskrönikan 16 december 2021. Stockholm torsdag, Vissa intervjupersoner gör starkare intryck än andra. Även om det inte blir några reportage eller heta nyhetsinslag av materialet. Även om det kanske inte blir något alls. Det kanske blir 50 minuter bandat samtal som man sen inte riktigt vet vad man ska göra av, även om allt som sades var intressant. För ett tag sen mötte jag en sådan person. Med all uppmärksamhet kring de svenska barnmorskorna fanns förstås ett intresse att se hur det är för de spanska, när jag skulle på reportageresa till Spanien. Och nu hade jag till slut fått en intervju med en kvinna från Spaniens nationella organisation för barnmorskor. Efter rätt många turer meddelade hon att vi kunde ses var som helst i Madrid. Jag föreslog mitt hotell – och hon svarade att just där passade inte så bra, och gav mig istället en adress i helt andra änden av stan. Så jag tar mig till en hotellobby av det tjusigare slaget, och när hon dyker upp är det en äldre dam som hälsar med en imponerande whiskeyröst. Hon är solbränd, har en knallblå kavaj, perfekt applicerat läppstift under det mönstrade kirurgiska munskyddet och svarta skinnstövlar upp till knävecken. Hon gör en vänlig men bestämd beställning, till mig alltså, om svart te med citron, innan vi kan slå oss ner i sofforna och påbörja intervjun. "Barnmorskeorganisationen startade 1978, när jag grundade den",  inleder María Ángeles Rodríguez Rozalen, när hon presenterar sig. "Sedan fem år tillbaka är jag pensionär. Jag har arbetat i 45 år och förlöst 16 000 kvinnor." Det visar sig att det är Spaniens urbarnmorska jag har framför mig. Nästan i alla fall. Och hon har sett det mesta. Hon har sett de födande kvinnorna förändras, bli äldre och börja ha nya förväntningar på sin förlossning. Göra ultraljud för att ge bort bilder i present, inte bara för att försäkra sig om att allt ser ut som det ska. Hon har arbetat på det stora sjukhuset La Paz, där hundra kvinnor per dygn födde barn – på en förlossningsavdelning med 18 barnmorskor. María Ángeles har sett förbättringar, inte så stora som hon önskat, men ändå. Först efteråt, när jag lyssnar på intervjun, tittar jag närmare på siffrorna. På Södersjukhuset, Sveriges största förlossningsavdelning, föds i genomsnitt tjugo barn per dygn. Hundra på La Paz, hur var det ens möjligt? Och 16 000 förlösta kvinnor, det är lika många som går in på Avicii Arena. Under ett arbetsliv på 45 år blir det ungefär en förlossning om dagen, utan avbrott. Det är siffror man gärna skulle vilja ställa en eller annan följdfråga om. Men det går inte, för intervjun är över sen länge. María Ángeles har lämnat hotellobbyn i sina eleganta skinnstövlar, och det svarta teet med citron är uppdrucket.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
12/16/20213 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

”Det är kvalitetsturister vi vill ha”: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 15 december 2021. Bangkok onsdag.Kvalitetsturister det är vad vi vill ha. Det sa den thailändska turistministern när man nu sakta öppnar landet för besökare efter det långa uppehållet under pandemin. Men som vanligt i Thailand är det en del om och men.För att kommer in måste man vara dubbelvaccinerade och blivit godkänd för ett så kallat Thailand Pass.Men som turistministern sa – Det är kvalitetsturister vi vill ha.Thailand hymlar inte med att man vill få igång en mer tillväxtorienterad turism som lockar fler kvalitetsturister, eller låt oss säga, snuskigt rika som är beredda att betala mycket för, vad ministern kallar, goda upplevelser.För att få kalla sig en ”Kvalitetsturist” måste man vara beredd på att spendera motsvarande runt niotusen kronor per dag enligt ministeriets beräkning. Det utan att räkna med flyg och hotell.Enligt myndigheterna verkar inte svenska turister finnas med på den listan. Det är helt enkelt så att svenskar spenderar för lite pengar under semestern för att vara riktigt välkomna.Men den höga summan är inte tagen ur tomma intet. Thailändarnas favoritturister, när det kommer till att öppna plånboken, är besökare från Japan, Sydkorea och den snabbt växande gruppen av rika indier. Dem spenderar enligt uppgifter i runda slängar tio tusen kronor per dag när de semestrar i Thailand. Den gruppen besökare stannar oftast bara en vecka istället för två-tre veckor som européer, australiensare och amerikaner gör. Alltså mer stålar spenderade per dag, mer klirr i kassan.Men finns det något tecken på att kvalitetsturisterna har kommit till Thailand ännu? Om du frågar mig så säger jag - Nej.Min högst ovetenskapliga undersökning efter att ha kollat runt här i Bangkok och nyligen ha besökt turistorterna Pattaya och Phuket visar inga tecken på kvalitetsturisternas ankommit i stora mängder. Om de har gjort det var dom väl kamouflerade.På ön Phuket var de allra flesta besökarna utlänningar som redan bor i Thailand och hade valt att göra sin karantän på ön istället för att sitta instängd på ett hotellrum i Bangkok.I Pattaya såg jag den vanliga gruppen av män i sjaviga shorts och solkiga t-shirts vandra runt i jakten på en bar där dom kunde släcka törsten. Problemet för dem och andra som vill ta en drink är att i stort sett alla barer och pubar är stängda på grund av covid-restriktioner. Undantaget är barer på lyxhotellen som välkomnar gäster, och där är bara kvalitetsturister välkomna.Med viljan att lägga sin, låt mig säga, ”hedonistiska” historia av massturism bakom sig så vill nu turistministern sätta fokus på som han säger ”avancerade resenärer snarare än ett stort antal besökare.”För att locka rätt storts turister av ”kvalitet” mildrar regeringen också reglerna bland annat kring hyra av lyxyachter och privatjet och ser man över skatten på lyxvaror för turister. Allt i sin iver att få kvalitetsturister till landet.Det återstår att se om ministerns önskan om resenärer med sprängfyllda plånböcker  kommer uppfyllas som en julklapp när en av de mest intensiva turistperioderna under året inleds nästa vecka. För som ministerns sa, det är Kvalitetsturister vi vill ha.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
12/15/20213 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Tornadon väcker frågan om arbetsmiljön – Roger Wilson, New York

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. New York, tisdag.Tillbaka på kontoret så tittar jag på mina bilder från Mayfield i Kentucky som jag just kommit hem från. Staden som delvis ödelades av en tornadostorm i fredags kväll. Och fotona klarar inte på långa vägar av att förmedla omfattningen av förödelsen. Effekten av tornadons enorma kraft som jämnade hus med marken, knäckte träd som om de var tändstickor och slet av tornet från det gamla rådhuset från slutet av 1800-talet.Många associerade det som hände till klimatförändringar, det var ju till och med fel årstid för tornadostormar av den här omfattningen, hävdade man. Och president Biden beordrade en utredning för att se om det inträffade har ett samband med klimatkrisen.Men i medierna börjar man nu också intressera sig för arbetsförhållandena på de två företag där personer dog när byggnaderna de arbetade i förstördes.På bägge arbetsplatserna var trycket på de anställda hårt, på grund av den förestående julhelgen. I fabriksbyggnaden i Mayfield, där minst åtta personer dog när den kollapsade, producerade man doftljus. Och enligt tv-kanalen NBC:s nyhetsprogram ska flera av de som arbetade där ha velat lämna fabriken på fredagskvällen när de förstått att en storm var i antågande. Åtminstone fem personer har uppgett att de som ville gå hem fick en varning av arbetsledaren. De skulle kunna mista sitt jobb om de lämnade arbetsplatsen i förtid. En del gick därifrån ändå. Innan tornadon kom.Även arbetsförhållandena på Amazons lager i Edwardsville i Illinois granskas. Där dog sex personer, när en tornado förstörde lagerbyggnaden. Här tar medierna upp allt från säkerhetsrutiner till Amazons system att anlita underleverantörer i stället för att själv anställa distributionspersonal - något som till en början gjort det svårt att veta säkert hur många som fanns i den drabbade byggnaden.Men det som hänt har också fått folk att ifrågasätta delar av Amazons regelverk - som att de flesta anställda inte får ha telefoner med sig när de arbetar på lager. De som är kritiska till den regeln har fått nya argument om vikten att ha en telefon på jobbet, för att till exempel kunna ta del av vädervarningar eller kontakta anhöriga i en nödsituation. Ja, en del spekulerar i om dödsfallen i Illinois kanske även kan ge nytt stöd till de som försöker starta fackförbund på Amazon.Men blicken har också riktats mot stora lagerhangarerna i sig - en allt vanligare företeelse runt om i USA, när volymen av köp över nätet växer liksom kraven på snabba leveranser. Kanske måste lagerlokalerna klimatanpassas, så att även de kan stå emot extremare väder.Några lärdomar som man försöker dra av förra veckans tragedi. Vars fulla omfattning troligtvis ännu inte är känd.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se
12/14/20213 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Mörkrets hjärta: Cecilia Uddén, Qamishli

Utrikeskrönikan 13 december 2021. Här är Qamishli, måndagEn korrespondents minne är selektivt. Ofta minns man de kreativa förolämpningarna och de dråpliga situationerna, som när en tågkonduktör i Egypten försökte övertyga mig om att de faktiskt hade kastat av fripassageraren som jag klagat på, trots att fripassageraren, som var en liten, liten mus, satt där på golvet vid säte nummer 47 och mumsade på ett bananskal.Men Mellanöstern är som förbannat av krig och terror, och förbannade är också försöken att styra in minnet i lustiga husets skrattspegel för där spökar alltid barnen. Åttaåriga Iman som kände skuld över att hon överlevt när klasskompisens bänk stod tom. 15-åriga Suad, den yezidisk flickan, som räknade upp alla de 12 IS-terrorister hon varit slav hos i Kalifatet Abu Yunis sålde mit till Abu Yousef som sålde mig till Bishr som sålde mig till Abu Hoda...räknade hon upp.Barn som gjort resor in i mörkrets hjärta.Barn som hållit i kniven och utnyttjats i terrorrörelsen IS propaganda.Bashar var bara 12 när han tvingades skära halsen av en man på torget i Raqqa. Han berättade för mig hur IS mördarmaskineri givit honom en vanlig kökskniv och instruerat honom var på halsen han skulle sätta snittet. Alltihop filmades för IS propagandavideo. Jag träffade honom här i nordöstra Syrien för ett år sedan, på ungdomsanstalten eller rehabiliteringscentret där han och ett hundratal andra tonåringar som hållits i IS våld avradikaliseras. Bashar var då 17 och han att han tittat på videon hundratals gånger. Den där lille pojken, som ju var jag själv, känns så främmande nu, sa han.Igår åkte jag tillbaka till rehabiliteringscentret utanför Qamishli, flera nya pojkar hade anlänt, en liten amerikansk-turkisk 13-åring som fått lämna sin mamma i det ökända Al Hol-lägret när han blev tonåring, för att avradikaliseras på centret. Jag träffade flera av pojkarna från förra året, en pojke från Trinidad, en från Egypten, båda med oviss framtid eftersom deras hemländer inte vill ta emot dem.Och  Bashar, hur går det för honom, frågade jag. Det blev tyst och den kvinnliga föreståndaren för rehabiliteringscentret berättade att Bashar fyllt 18.Nu är han vuxen. Han är dömd till 7 år för brottet han begick när han var 12. Men som vuxen får han inte vara kvar på rehabiliteringscentret utan måste avtjäna resten av sitt straff i vuxenfängelse. Sådan är lagen.Den kvinnliga föreståndaren sa: det känns som om flera års avradikaliseringsarbete varit förgäves. Vi vet alla att vuxenfängelser är jihadistuniversitet, andra IS-fångar kommer att göra allt för att återrekrytera honom.Barnet Bashar, pojken som var 12 när han fostrades i mord, riskerar att återigen att sugas in i mörkrets hjärta.Cecilia Uddén, Qamishlicecilia.udden@sverigesradio.se 
12/13/20213 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Årets mest omtalade julfest: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan, 10 december 2021. London, fredag.Det är ju hög tid för årets julfester, men den fest det just nu skvallras mest om här – den inträffade redan för ett år sedan. I alla fall om man ska tro de uppgifter som dominerat medierna här i över en vecka.För det påstås i alla fall att det förra året hölls en julfest på Downing Street, premiärministerns kontor, mitt under skenande pandemi. Det handlar om den artonde december, samtidigt som det rådde en rad olika covid-restriktioner här i London. Man fick till exempel inte besöka någon annans hem och det var absolut inte ok med några fester. Det är till och med folk som fått böter för att de bröt mot just sådana regler under den perioden.De senaste dagarna har medierna fyllts av fler och fler detaljer om den påstådda festen. Om hur det dracks vin, åts ostar, delades ut julklappar. Det ryktas om frågesport och fyndiga jultröjor.I en vecka har regeringen och premiärminister Boris Johnson bestämt hävdat att ingen fest ägt rum och att alla regler har efterlevts. Fram tills att det läckte en video. En video som visar hur en grupp ur personalen på Downing Street övar på att hålla en presskonferens, och skämtar om just vad de skulle svara ifall några journalister skulle börja ställa frågor kring en ryktad julfest.Videon väckte en otrolig ilska – bland de som tycker att det helt enkelt ser ut som att mitt i mörkaste pandemin står premiärministerns egen personal och skämtar om restriktioner.Om samma restriktioner som i månader tvingat människor till ensamhet. Folk har inte fått träffa familj och vänner, knappt gå ut i perioder, de har fått ta farväl av sina nära och kära över en telefon eller en iPad. På den dag som festen påstås ha ägt rum dog nästan femhundra personer med covid-19.Nu har det tillsatts en utredning där man ska undersöka uppgifterna om inte bara den här påstådda festen, utan också två andra i regeringskvarteren förra året.Samtidigt utökas restriktionerna igen här nu med hemarbete, munskyddskrav och covidpass.Och vad händer då med årets julfester?Beskedet från premiärministern var att om man tar ansvar – ett covidtest, är i luftiga lokaler, tvättar händerna – då ser han ingen anledning att ställa in någon julfest. Ett budskap som i den pågående debatten landat… sådär.Eller som den oftast så regeringstrogna tidningen Telegraph sammanfattade de senaste reglerna, och julfestdebatten, med en syrlig framsida:”Gå inte till jobbet, men gå på fest.”Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
12/10/20213 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

"Svara igen" : Filip Kotsambouikidis, Stockholm

Utrikeskrönika 9 december 2021. Stockholm torsdag.Mr Mitostakis, när ska du sluta ljuga? Frågan, från en reporter till den grekiska premiärministern under en presskonferens var säkert uttänkt för att röra om i grytan.Ämnet var migration, och den laddade frågan om Greklands tuffa gränsbevakning. Många bevis finns för att Grekland bryter mot internationella konventioner när man deporterar migranter utan att ge dem rätt att söka asyl. Den grekiska regeringen har hela tiden förnekat det.Den nederländska reportern Ingeborg Beugel, boende i Grekland sedan många år, tog i från tårna när hon anklagade premiärministern. Att fortsätta förneka hur man behandlar migranter trots de bevis som finns är narcissistiskt maktmissbruk, och en förolämpning mot hennes intelligens, sa hon.Stämningen som följde var som man kan ana inte helt god, och hon kom knappast närmare att få ett vettigt svar, det får man sällan när man går till verbal attack på det här sättet.Men även om det inte är särskilt konstruktivt kan jag förstå lusten att lämna det vanliga sättet att formulera sig på när mäktiga politiker förnekar faktum eller vilseleder. Att använda Ingeborg Beugels ”attack är bästa försvar”-strategi har aldrig fallit mig in – jag är för känslig för dålig stämning för det – men nåt annat verktyg hade varit fint att ha. Kanske möjligheten att, likt kejsaren i filmen Gladiator låta min dom falla över svarets kvalitet. Jag håller ut tummen i sidled medan svaret ges, - och om det blir ett tomt politikersvar – tumme ner.Till publikens jubel får politikern svara på frågan, om och om igen, tills jag är nöjd.”I Ungern råder fullkomlig balans i medievärlden” sa landets utrikesminister Peter Sziajrto i SVT häromdagen. Han menade att om man sorterar de ungerska medierna efter politisk hemvist så är lika många regeringstrogna som oppositionella.Även om det vore sant enligt nåt sätt att räkna så undviker han det faktum att de regeringstrogna medierna totalt dominerar den ungerska marknaden när det kommer till annonsintäkter och hur stor del av mediekonsumenterna de når. Dessutom tenderar den ungerska regeringen att sortera in oberoende medier under oppositionella. Det finns ingen oberoende, objektiv journalistik, bara en kamp mellan två perspektiv, ett konservativt och ett västliberalt.I en sådan intervju, men en slipad politiker som Peter Szijarto, som fått de här frågorna om och om igen och vem hur han ska svara, är det svårt att komma vidare.Jag har själv varit i samma sits många gånger, där det är svårt att ens enas som premisserna för frågan. Senast i intervjun med bosnienserbernas premiärminister Radovan Viskovic, som inte ville svara på hur han såg på folkmordet i Srebrenica. Det var inte viktigt vad han tyckte, min fråga var bara ett försök att gillra en fälla, sa han.Då hade jag velat ha befogenheten att sträcka ut tummen i sidled – darra lite på den, och sen ge tumma ner. Svara igen.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se
12/9/20213 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Svenska barbarer och lägenhetsodlande araber: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 8 december 2021. Istanbul, onsdag.Håll i er nu, för nu blir det sanningar – obehagliga sanningar.Jag känner en kille som jobbar på Tunabyggen, Borlänges allmännytta, han har sagt att invandrarna på Tjärna ängar bryter upp golvet i sina lägenheter för att odla potatis där. Ibland grillar de också kyckling direkt på golvet.Det är sant, han har sagt det.De gör tydligen så i sina hemländer, men hallå, nu är de ju i Sverige.Exakt det där fick jag höra av en bekant för sisådär 30 år sedan.Min bekanta kan inte ha varit särskilt kritiskt tänkande, för om man skulle bryta upp golvet i en lägenhet inte tusan hittar man odlingsbar jord under. Särskilt inte i de hyreshus han talade om. De hade nämligen källare också och under källaren ger jag mig tusan på att det är en rätt rejäl betongsula. Och om man mot förmodan skulle lyckas hacka sig genom den vore det tveksamt om det fanns tillräckligt mycket solljus för att odla potatis.Sedan undrar jag, om de nu grillade kyckling direkt på golvet, hur kom det sig att elden inte spred sig, eller att de överhuvudtaget stod ut med röken.Men det är lätt att ha åsikter, tvärsäkra sådana om sådant man inte egentligen känner till, sådant man kanske är lite nervös över.Som de första utomeuropéerna som kom till Borlänge på 80-talet och faktiskt åt vitlök. De var ju sådant vi borlängebor åt i pulverform. Vitlökspulver i glasflaska. Måttliga mängder, alltid måttliga mängder så man inte – gud bevars – luktade VITLÖK sedan.Eller som blå tunnelbanelinjen i Stockholm som lite nedvärderande kunde kallas ”vitlöksexpressen”. Just för att så många med utomeuropeisk bakgrund bodde längs blåa linjens stationer. De luktade faktiskt lite vitlök där ibland.Men säg den svensk som nu inte äter vitlök. De flesta älskar vitlök, precis som Hummus, Baba Ghannoush, kebab och basmatiris som alla slagit igenom i spåren av de utomeuropeiska köken. Jag väntar bara på ayrans stora genombrott.Så tack, utomeuropéer, utan er hade vi levt på svartpeppar och dill fortfarande.Det är intressant att i sociala medier följa folks fördomar om Mellanöstern. Jag medger, långt ifrån allt är perfekt här, det finns många brister, väldigt många – mycket elände, men också så många missuppfattningar. Många som uttalar sig har aldrig varit här, eller möjligen kanske en vecka men aldrig delat måltider i familjer hem, druckit te och spelat brädspel med gubbarna på tehusen, deltagit i livliga politiska diskussioner eller varit med på begravningar och bröllop.Men det är ändå lätt att ha en åsikt ”för man vet ju hur det är”. Hur dom är.Särskilt när man får sina fakta från killar som jobbar på Tunabyggen, eller från någon som känner någon som är gift med någon som har en kusin som jobbar på Tunabyggen.Tunabyggen (förlåt Borlänges allmännyttiga bostadsbolag, ni är liksom ett exempel här bara) men Tunabyggen finns också utomlands.Igår var jag i Bagdad. Träffade en milisman som varit med och kidnappat västerlänningar, attackerat amerikaner men också besegrat IS.Han berättade att svenskar är trevliga men minsann lite barbariska.Hans vän har nämligen flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Obegripligt. De fick barn, istaffurallah. Men barnet dog. För i Sverige sätter man alla nyfödda barn i en balja med is, eller så låter man dem bada i isvak. Barnet hade ju blod från Mellanöstern så han tålde inte is-chocken. Det är vanligt, väldigt vanligt att man gör så med nyfödda i Sverige, låter dem kylas ner i is.Det berättade han för mig på allvar. Så det finns minsann byfåne-uppfattningar om Sverige också.Jag försökte övertyga honom om att det inte är sant, vi tar hand om våra barn, men jag tror inte han övertygades. Iraks kille som jobbar på Tunabyggen har nämligen sagt att det är sant, och då måste det vara så.Johan-Mathias Sommarströmjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
12/8/20213 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Vilken EU-kändis vill du ha i plånboken? Ekots Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 7 december. 2021. Bryssel tisdag,När du, kära lyssnare, reser ut i Europa om några år, så kommer du kanske få en helt ny sedel i din hand. En ny sedel med lite mer kött och blod - eurolapparna ska nämligen få ansikten.Det var igår som Europeiska centralbanken, ECB, sa att nu, 20 år efter att euron lanserades, är det dags för en ny design. En design som medborgarna kan identifiera sig med.Och visst, det är rätt svårt att knyta an till dagens eurosedlar som pryds av opersonliga byggnader och broar så tanken är säkert god. Men frågan som direkt dök upp i mitt huvud var: hur i herrans namn ska de kunna enas om vilka ansikten de ska sätta på sedlarna.För det är en oerhört känslig fråga. Så pass känslig att de där broarna och byggnaderna som vi ser på sedlarna idag inte är riktiga. Det är fiktiva byggnader och låtsasbroar, just eftersom man inte kunnat välja ut vilket lands landmärken som ska pryda lapparna. Att välja ut personer är sannolikt ännu svårare.Det är ju svårt nog att göra i ett land där det inte sällan leder till het debatt.Tänk dig samma övning i 19 länder. 19 euroländer där alla har sina särskilda nationalhjältar men där det bara finns totalt sju sedlar att sätta ansikten på.Oavsett hur man gör så kommer majoriteten av euroländerna inte få någon av sina landsmän på sedlarna.Så hur ska man då välja bland EU:s alla historiska celebriteter?Genom en typiskt invecklad EU-process så klart.Först ska ECB skapa fokusgrupper som ska hämta in åsikter från vanliga medborgare om vilka teman de vill se på de nya sedlarna.Sen ska en rådgivande grupp bestående av allt ifrån historiker, konstnärer, arkeologer och designers från alla euroländer enas om ett urval.Sen blir det designtävling och ytterligare en runda med inhämtning av synpunkter från vanligt folk.Innan vi kommit fram till år 2024 och ECB:s råd, dvs styrelsen och representanterna från euroländernas centralbanker, ska sätta sig ner och fatta beslut.Risken är, tror jag i alla fall, att den här typiskt långdragna EU-processen också landar i en typiskt tråkig EU-kompromiss.Att man tillslut enas om minsta gemensamma nämnare i form av en rad slätstrukna figurer som alla kan acceptera men som få medborgare kan relatera till.Som i fallet med EU-byggnaden som jag befinner mig i just nu. Rådsbyggnaden här i Bryssel där EU-ländernas ministrar träffas på möten. Den har fått sitt namn efter Justus Lipsius. Handen upp alla lyssnare som kan relatera till honom, eller ens vet vem han var.Men mitt främsta stalltips till ansikte på sedlarna är trots allt en person som nog nästa alla européer känner till. Han som knåpat ihop den här:Ode to JoyAtt Beethoven hamnar på en av sedlarna borde vara en lågoddsare. En del av hans nionde symfoni har trots allt blivit unionens hymn.Det ansiktet och det yviga hårsvallet skulle i alla fall göra inbitna EU-vänner glada. Å andra sidan har de nog redan hittat andra sätt att knyta an till EU än via sedlarna.Det här är Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
12/7/20213 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Europarådets lyxlirare: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 6 december. 2021. Stockholm måndagBåda ögonen var igenmurade, blåsvarta, som på en utslagen boxare. Men 60 årige Tofiq Jagublu är ingen boxare, utan oppositionspolitiker i Azerbajdzjan. Tillsammans med andra oppositionella krävde han att en annan känd oppositionspolitiker skulle släppas vid en demonstration i Baku för några dagar sen.Jagublu och flera andra greps, fyra av dem är fortfarande borta. Jagublu var övertygad om att han också skulle försvinna när han med en plastpåse över huvudet kördes ut ur stan. Han höll på att kvävas, men lyckades bita hål i plasten, samtidigt som poliserna fortsatte slå honom.Han släpptes ur bilen på ett fält och var säker på att hans sista stund var kommen, men efter att ha slagits halvt medvetslös lämnades han och bilen åkte iväg.Sedan 2003 styrs Azerbajdzjan av Illham Alijev och hans familj, som en diktatur, ändå vill regimen framstå som ett land med demokrati och fria val. Ett sätt har varit genom att muta europeiska politiker, i så kallad kaviardiplomati.På så vis lyckades Azerbajdzjan, som är medlem av Europarådet, stoppa en rapport om politiska fångar 2013 och få sina fuskval godkända av speciella valobservatörer från Italien och Tyskland bland annat, som fått rejäla summor för att ge rätt bedömning av valen.Detta beskrivs detaljerat i en fransk dokumentär, som precis visats på SVT. Se den!För Azerbajdzjan är inte det enda postsovjetiska land som ägnar sig åt det som tjusigt kallas för kaviardiplomati, som hittar lyxlirarna, som är mutbara och önskar sig ett liv i sus och dus och fullständigt struntar sådana som Jagublu eller den modiga journalisten Khadija Ismajlova, som avslöjat det mesta av korruptionen i sitt hemland och fortfarande betalar ett högt pris för det.Inte längre fängslad, men hon får inte lämna sitt land.Azerbajdzjan har undertecknat ett antal människorättsfördrag, inklusive den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som lovar att respektera mötesfriheten och att förbjuda tortyr och misshandel av polisen.Azerbajdzjan är medlem av Europarådet, utan det medlemskapet skulle inte landets medborgare kunnat söka rättvisa i Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, när de vägrats sin rätt i hemlandet.Domstolens statistik är talande, flest fall anmäls från auktoritärt styrda länder som Ryssland, Turkiet och Azerbajdzjan.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
12/6/20213 minutes, 22 seconds
Episode Artwork

Gerillaromantik och sociala medier: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 3 december 2021. Pretoria, fredag.Just nu är det regn och långvarigt strömavbrott, på grund av att en lokal relästation brunnit ner. Nio dagar kan det bli. Den inte så miljövänliga bensindrivna generatorn surrar på och sprider bensinångor över trakten. Men så kan det vara. Betydligt enklare, ja till och med extremt mycket hårdare tillvaro har de krigare inom Oromo Liberation Army som jag träffade för bara några dagar sedan. En väpnad grupp som strider mot regeringen i Etiopien, där ett annat liv, en annan verklighet.Besöket där i gränstrakterna mellan Kenya och Etiopien hade föregåtts av tystlåtna diskreta möten i Nairobi, via krypterade chattar. När vi sedan efter krånglig logistik var framme där bland de ruffsiga unga krigarna, med etiopiska berg och brölet från dromedarer i bakgrunden, så var det svårt att inte charmas. Det kanske låter konstigt. Men så var det. Här handlade det om unga människor som dansade och sjöng kampsånger, tjejer som traskade runt med automatkarbiner över axeln som fnittrade lite generat när de såg min kamera. På ett sätt var det som att besöka ett ungdomsläger var som helt i världen.Det fanns en energi, en livsglädje här, även om det var inramat av uniformer och kulsprutor. Och på yttersta allvar. Det här är på liv och död. Och det var då jag kom på det – jag har sett det här förut. Jag har charmats av gerillaromantiken tidigare. Liknande scener såg jag vid en skyttegrav i Eritrea för länge sedan. Unga människor med samma patronbälten i svart läder, samma ruffsiga frisyrer, samma energi som kommer av att ”idag lever jag, i morgon kan jag vara död”. Och jag är inte den förste som charmats.Det gäller också en hel generation reportrar som följde 60-och 70-talens befrielserörelser, från Zimbabwe till Guinea-Bissau.Kalashnikovs ute i bushen, unga som drömmer om en bättre framtid, att bli av med oket från en tidigare härskare. Samma gerillarörelser som sedan segrade, men som utan undantag förvandlades till korrupta diktaturer. Då hade reportrarna som charmats redan åkt hem till London, Paris eller Stockholm för att skriva om annat, kanske som ett sätt att hantera sin besvikelse över det som inte blev. Däri inget nytt egentligen.Det som var nytt för mig denna gång var dock den storm som mötte mig på sociala medier, på epost. Hur snabbt det spreds, denna nyhet att jag varit och träffat en av parterna i det etiopiska inbördeskriget, som ett av få medier.Jag fick ett glatt mail från en oromo-kvinna i Australien, men det dränktes snabbt i en flodvåg av kritiska, gränsande till hotfulla mail från de som stödjer den etiopiska regeringen och premiärminister Abiy Ahmed.De flesta mailen var misstänkt lika i sina budskap och formuleringar, vilket tyder på att en hel del är koordinerat. Etiopien är idag ett extremt polariserat land. Och vad hatet och hoten kan resultera i har vi sett under det senaste året på slagfälten i landet. Men allt började på sociala medier. Krig och konflikter börjar med ord. Sen blir de handlingar. Det får man inte glömma bort.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
12/3/20213 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Techbranschens nya underbarn inför rätta: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 2 december 2021. Washington, torsdag morgonFör ett par år sen gick jag omkring på gatan i mina kvarter i Stockholm. Jag hade något ärende men jag var så inne i ljudboken jag lyssnade på att jag istället bara planlöst vandrade in och ut i olika butiker.Plockade förstrött upp vaser och andra pinaler och ställde ned dem igen. Boken, Bad Blood, Ont Blod, av den granskande Wall Street Journal-journalisten John Carreyrou var så fängslande. Jag kunde inte fokusera mina tankar på något annat.Och just nu håller den makalösa verkliga berättelsen om techbolaget Theranos implosion på att få sin upplösning i en rättssal utanför San Francisco. Huvudpersonen och grundaren av företaget, den säregna Elisabeth Holmes står åtalad för flera fall av bedrägeri.Under en tid var Theranos ett av de högst värderade techstartup-bolagen i världen, många trodde på Elisabeth Holmes löften om att hennes uppfinning skulle förändra världen. Idén var lika enkel som banbrytande, med bara ett litet stick i fingret och några få droppar blod skulle man med hjälp av en bärbar maskin inte helt olik Apples stilrena produkter, kunna genomföra hundratals olika tester.En teknik som lovade att revolutionera sjukvården och göra omständliga blodprovsprocedurer obsoleta. Elisabeth Holmes stjärna steg snabbt, hon prydde omslagen till Forbes och Fortune med sin Steve Jobs-inspirerade look i svart polotröja.Och några av världens mest inflytelserika och mäktiga personer investerade hundratals miljoner dollar i företaget och satt i styrelsen.Mediemogulen Rupert Murdoch och USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger bland andra. Som mest var företaget värderat till 9 miljarder dollar, över 80 miljarder kronor.Men problemet var bara att Theranos-maskinen inte fungerade som Holmes sagt. John Carreyrou kunde med hjälp av visselblåsare i företaget avslöja att den lilla smidiga apparaten inte kunde göra ens i närheten av så många tester utlovats, och att resultaten ofta var felaktiga. Elisabeth Holmes anklagades för att medvetet vilseleda medarbetare och investerare och inom loppet av ett par år hade företaget kollapsat.Och nu står alltså grundaren Elisabeth Holmes, som setts som techbranschens nya underbarn, inför rätta i ett fall som uppmärksammas stort här i USA. Köerna av människor som vill se henne vittna ringlar långa utanför domstolen. Hon nekar till brott och har de senaste dagarna hävdat att hon manipulerats och utnyttjats av sin dåvarande pojkvän och affärspartner. Något han bestämt förnekar.Reportern John Carreyrou blev prisad för sitt avslöjande, och hans granskning av Theranos banade väg för en mer kritisk mediebevakning av techbranschen, enligt en genomgång nyligen av New York Times.Carreyrou producerar just en podcast om den pågående rättegången mot Elisabeth Holmes. Något nytt att ha i lurarna och låta mig uppslukas av.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se 
12/2/20213 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Madame Macron i blåsväder: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan onsdag 1 december 2021. Paris Onsdag, Frankrikes första dam, president Emmanuel Macrons fru Brigitte Macron har hamnat i blåsväder. Hon är en mycket diskret person så det hör inte till vanligheten. Men när Madame Macron fick frågan vad hon tyckte om att Frankrike nu fått sitt eget hen iel,  som är en blandning mellan han il och hon elle, sa hon:  "Franska språket är så vackert, och två pronomen räcker." Men det finns det många som inte håller med om. Till exempel alla de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män. Enligt en undersökning från det franska opinionsinstitutet IFOP gäller det för 22% av de franska 18-30- åringarna. Dessa har nu alltså fått ett personligt pronomen på prov när ordboken Le Petit Robert tagit in ordet i sin digitala upplaga.  Men de språkliga hindren för den gruppen stannar inte där. Det franska språket är ju som bekant otroligt könsfixerat.  Alla substantiv är antingen maskulina eller feminina, vilket bestämmer vilka artiklar man ska använda och hur adjektiven ska böjas.  Även verbformerna ändras i vissa fall, beroende på om det är en man eller kvinna som gör något. Till exempel: "en vacker pojke" översätts till "un beau garcon ", medan "en vacker flicka" blir "une belle fille".  Ett neutralt sätt att beskriva vacker finns inte i ordboken, än. Även om jag såg fusionen belleau föreslås i en text om inkluderande språk. Vän av ordning skulle dock påminna om att den maskulina formen i franskan också har en neutral funktion.  Till exempel: Om du behöver ett personligt pronomenen för en grupp på  låt oss säga 19 kvinnor och en man tar du den manliga varianten för dom ils.  Om snubben skulle behöva gå iväg ett slag är det dock den feminina varianten elles som gäller.   Varför detta är självklart blir det allt svårare att förklara för unga kvinnor.   När jag berättade om införandet av pronomenet iel hen för min 16-åriga dotter  så var hennes spontana reaktion: "Wow, vad bra!" När jag sedan tillade:  "Så framöver blir det en tredje form för alla pronomen, adjektiv, artiklar och verbändelser att läsa sig.", blev hon helt vit i ansiktet.   Det var bland annat med tanke på sådana som hon som inte har franska som modersmål som utbildningsminister Jean-Michel Blanqer försökte argumentera mot införandet av iel. "Våra unga och invandrare har det tillräckligt tufft som det är med detta svåra språk."Ett enklare alternativ är ju att banta språket till att mer likna det svenska, så att både pojkar och flickor är vackra, helt enkelt.Istället för att lägga till en tredje form tar man bort en, förslagsvis den maskulina då för att det inte ska kännas så mossigt. Å andra sidan, vilket är syftet med språket? Förutom att kunna förstå, göra sig förstådd, och visa vem man är?  En möjlighet att uttrycka sig exakt? En möjlighet att få sjunka in i en värld av nyanser och rikedomar?Då är det ju välkommet med nya uttryck, som sätter ord på samtiden.  Det blir spännande att följa det franska språkets modernisering.  För jag håller med Brigitte Macron. Franskan är så vacker. Men det räcker ju tyvärr oftast inte med att vara vacker.   Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigeradio.se 
12/1/20213 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Anti- och provaxxers i Sydostasien: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 30 november 2021. Bangkok, tisdag.Antivaxx-rörelsen hörs allt högre på vissa platser runt om i världen. I Australien och Nya Zeeland har det den senaste tiden varit flera stora demonstrationer i ländernas största städer. Det man protesterar emot är inte bara uppmaningen från myndigheterna att ländernas befolkning ska vaccinera sig mot Covid-19. Man visar en stark avsky mot de regelverk som kommer med allmän vaccinering. Regler som att alla som jobbar inom sjukvården eller andra viktiga samhällsfunktioner måste vara vaccinerade för att få gå till jobbet eller att bara de som är vaccinerade är välkomna på krogen.Det är något som man kan ha många åsikter om, både för och emot.I flera av de sydostasiatiska länderna har det också varit folkliga protester som har med vaccinering att göra. Men då om att det inte finns tillräckligt med doser, att det tar för lång tid för befolkningen att bli vaccinerade och en orättvis fördelning.Till och med i det i vanliga fall så vaccinskeptiska Filippinerna har det förekommit protester mot att myndigheterna inte har lyckats få ut covid-vaccin till befolkningen snabbt nog.I Thailand byttes kraven från pro-demokratiska till att regeringen måste avgå för att man inte lyckats få fram tillräckligt med vaccin till befolkningen.Visst finns det vaccinskeptiker i länderna, men det handlar framför allt om vilket vaccin man ska få. I flera länder finns det en utbredd misstro mot de kinesiska vaccinen.Bortsett från frågor om de kinesisktillverkade vaccinens säkerhet och effektivitet har framför allt thailändska, laotiska och kambodjanska kritiker sagt att ländernas regeringar har för stort förtroende för de kinesiska vaccinen. Många menar det visar att ländernas regeringar gör sig allt mer beroende av Kina. Med tanke på att tillgången av vaccin har blivit en politiskt kopplad fråga kräver allt fler som är skeptiska till Kinas ökade inflytande i regionen de Kina tillverkade vaccinen ska ersättas med doser som kommer från andra delar av världen.Sedan en tid vaccineras alla skolelever i Thailand. Nyligen trendade hashtagen "Pfizer för studenter" högt på sociala medier. Det finns flera orsaker till det. Några säger att det beror på att det finns en oro hos unga för biverkningar av de kinesiska vaccinen. En annan anledning är att studenter är rädda för att Pfizer vaccinet, som regeringen säger att skolungdomar får, på något sätt skulle ha bytts ut mot kinesiska doser men med Pfizer etikett på förpackningen. Risken är troligen väldigt liten men det är en fingervisning på hur litet förtroende unga thailändare har för regeringen.Samtidigt som delar av befolkningen i flera länder väntar på att bli vaccinerade pågår en handel med vaccinationstider och doser på nätet. Människor som har råd att köpa vaccin på privata sjukhus bokar sig för vaccinering på flera olika mottagningar och säljer vidare sina tider och doser till dem som kan betala. Det i sig skapar en vaccinerad rik elit och en mindre bemedlad ovaccinerad. I många länder i Sydostasien är det den del av befolkningen som redan innan pandemin hade det knapert som nu fått det ännu sämre och kanske mest av alla både vill och bör få vaccin.Så på samma gång som antivaxx-rörelsen i rika länder protesterar mot massvaccinering så önskar miljontals fattiga människor inget hellre än att få tillgång till vaccin så de får en chans till ett drägligt liv.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
11/30/20213 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Ett sista meddelande: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönika 29 november 2021. London, måndag.Om man vet att slutet är nära, vad skulle man då skriva i ett sista meddelande? Vem går det sista telefonsamtalet till? Är det till pappa, lillasyster, eller till kärleken?Det här tänker jag på efter dödsolyckan i den Engelska kanalen förra veckan, då 27 personer dog. Och jag tänker på 24-åriga Mariam – ett av offren i den sjunkna båten.Mariam kom från irakiska Kurdistan och hennes fästman bor här i Storbritannien. Hon hade inte sagt till honom att hon skulle försöka ta sig den farliga vägen över Engelska kanalen. Han hade stoppat henne i så fall, säger släktingarna i medier. Men strax innan hon klev i den uppblåsbara båten tog hon ett foto, skickade det till honom och skrev "jag är på väg till dig."Men Mariam och 26 andra ombord på båten nådde aldrig sitt mål – deras resa genom livet slutade istället i det kalla vattnet i den Engelska kanalen.Vägen från de franska stränderna till den brittiska sydkusten med de rangliga, överbelastade båtarna har blivit allt vanligare de senaste åren. Ett skäl till det är försöken att täppa till andra rutter som smugglarligorna använder. En av de vanligaste vägarna har tidigare varit via lastbilar. Personer har bundit fast sig på undersidan av lastbilar som körts genom kanaltunneln, eller smugglats ombord på någon av färjorna.För två år sedan upptäcktes en lastbil som fraktats till Storbritannien från Frankrike, full med människor. 39 personer dog ombord på den lastbilen. Den hade varit så full att den under färden blev mer än 35 grader varm och syret tog slut. De kvävdes till döds.BBC släppte nyligen en dokumentär om jakten på smugglarligan bakom och om vad som skett under lastbilens färd. Inuti lastbilen, bredvid högar av kläder som offren klätt av sig i värmen, hittades runt 50 mobiltelefoner. Många av dem innehöll desperata avsked, när de ombord insett vad som höll på att hända.I ett meddelande stod: "Jag kan inte andas. Jag kommer inte nå fram."I ett annat, skickat till en mamma: "Förlåt mig, jag älskar er." Följt av flera missade samtal.Ett sista försök att säga farväl.Efter den tragedin uppdagades ett avancerat nätverk av smugglare och flera av de som låg bakom sitter nu i fängelse. Efter olyckan förra veckan har de brittiska och franska regeringarna återigen lovat att de till varje pris ska stoppa smugglarna som skickar människor över Engelska kanalen.När Mariams båt började ta in vatten utanför den franska kusten försökte hon under sina sista ögonblick i livet lugna sin fästman. Hon skrev att räddningsinsatser var på väg, att allt skulle gå bra.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
11/29/20213 minutes
Episode Artwork

Nakenyoga utanför riksdagen: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönika 26 november 2021. Berlin, fredag.Och så var det det där med tyskarna och nakenheten. Som Tysklandskorrespondent är det svårt att i längden komma runt en betraktelse om detta, härom månaden när jag såg en man göra naken-yoga på gräsmattan vid riksdagshuset, då var det riktigt nära.Tror ni mig inte så har jag bildbevis på Instagram på hur mannen stod där, i nedåtgående hunden för att vara exakt, med ändan mot solen och mot oss på promenadvägen mot centralstationen. Men ingen i närheten höjde på ögonbrynen, allra minst poliserna. Jämför det med uppståndelsen som Naken-Janne orsakade i Sverige en gång i tiden.Det vart inget då, men nu, efter att ha varit på dag-spa här i Berlin, så är det dags. Att spaet är “textilfrei", att det alltså råder förbud mot att bära andra plagg än badrock, det förmedlades som den självklaraste sak i världen. Men nog krävde det viss tillvänjning att trava runt i Eva-kostymen bland en massa främlingar mitt i centrala stan, men det som gjorde upplevelsen fullständigt absurd var att det samtidigt rådde munskyddskrav.Så där, i det vidsträckta, orientaliskt inredda spaet flanerade vi medelålders återhämtningsnödiga omkring, mellan kallvattenpoolen och mineralbadet, näcka och grisskära efter bastuns hetta men med medicinska munskydd duktigt draperade över mun och näsa. För så är det ju här, att munskydd har blivit så självklart att man faktiskt känner sig just naken utan det, medan att spatsera de facto-näck bland främlingar för många här inte är någon stort alls.Särskilt i Berlin och längs Östersjökusten, i delstaten Mecklenburg Vorpommern uppger till exempel halva befolkningen i en undersökning att nakenbad är den naturligaste sak i världen. Visst är det en smula omvänt mot där hemma, där väl de som täcker mun och näsa tillhör undantagen medan allt fler i Sverige verkar bära badplagg till och med i bastun?Ironiskt då, att när nakenkulturen först kom till Tyskland i början på förra sekelskiftet, då gick den under benämningen “att bada svenskt". I Östtyskland vidareutvecklades nakenbadandet från en rörelse bland DDR:s avantgardiska elit till en folkrörelse, och på 1970-talet var nudistkulturen så vitt spridd i det forna Östtyskland att det till och med gavs ut en särskild nakenturistguide.Men trots sånt som flotta textilbefriade span så för Tysklands naturister numera en tynande tillvaro. De rena nakenstränderna blir färre, liksom campingplatserna där gästerna inte bär kläder. Den tyska nudistföreningen har nu knappt 31 000 medlemmar jämfört med över 150 000 bara i väst under glansdagarna, samtidigt blir de organiserade nakenivrarna allt äldre.Det märktes i en intervju med nudistföreningens ordförande i delstaten Bayern. Han talar sig varm för det näcka livet, men inte för frihetskänslans skull, nej han menade att det bästa med att bada naken är att det minskar risken för blåskatarr. Se där, ett argument för yogamannen vid riksdagshuset.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se 
11/26/20213 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Har stränga covid-regler hjälpt? Ivan Garcia, Santiago de Chile

Utrikeskrönikan 25 november 2021. Santiago de Chile, torsdagJag landade i Santiago i går. Det tog ungefär 90 minuter från det att jag klev av planet tills det att jag lämnade flygplatsen.Det kan kännas som en lång tid, men jag måste säga att – under rådande omständigheter – gick det faktiskt fort.Redan 100 meter från flygplansutgången möttes vi passagerare av unga personer klädda i blått och med walkie-talkies. De ledde uppfordrande oss genom angivna korridorer till en lokal med ett sextiotal bord, där lika många kontrollanter gick igenom våra papper eller digitala covid-bevis.Jag uppskattade personalstyrkan till ungefär 170 personer, inklusive dem som tog de obligatoriska PCR-testerna för passagerare som inte validerat sina vaccinbevis.Jag hade alla de papper som krävdes – så det gick smidigt för mig. Såg att andra brottades och svettades med att fylla i olika onlineblanketter på plats, medans vi andra som förberett resan mer noggrant gick förbi dem.Chile har för närvarande regionens mest strikta inresebestämmelser.Här är listan på kraven:Negativt PCR-test taget före inresan.Underskriven hälsodeklaration.Vaccinbevis. Om vaccinerna togs utomlands, så ska de valideras av chilenska myndigheter och det gör man online före inresan. Det kan ta mellan två och fyra veckor.Nytt PCR-test vid ankomsten, på själva flygplatsen.Men även om man har gjort allt det där, så gäller fem eller sju dagars obligatorisk karantän beroende på om man har validerat vaccinpass eller inteOch det är inte allt. De man bor hos under karantänen får också sitta i karantän fem eller sju dagar.Kontroll genomförs varje dag i tio dagar. En uppföljning, på telefon eller online –- har redan hört om folk som rest hit och som får besök av inspektörer varje dag – för att kolla att man verkligen följer karantänen.Dryga böter avskräcker från att bryta mot reglerna. Chile har alltså inte bara stuckit ut vad gäller den snabba vaccinationen, utan också vad gäller stränga covid-regler.Jag undrar hur mycket det har hjälpt? Jag går till tabellerna, som säkert inte säger hela sanningen, men som åtminstone ger en fingervisning.Vad gäller dödligheten, så ligger Chile i mitten i regionen. Jämfört med till exempel Mexiko, som knappt haft några restriktioner, har Chile färre döda i förhållande till folkmängden.Det talar för att restriktionerna visst hjälper. Men jämfört med till exempel Sverige, som i omvärlden beskrivs som ett land med jämförelsevis slappa restriktioner, så har det coronastränga Chile 50 procent högre dödlighet.Jag undrar om vi någonsin kommer att veta vad som begränsade smittan och dödligheten i corona och vad som inte gjorde det.Under tiden får vi anpassa oss till ett corona-liv där det är bättre att lydigt skriva ut vartenda papper som krävs och följa de unga covid-kontrollanternas uppfordrande anvisningar utan protest. Eller?Ivan Garcia, Santiago de Chile, för P1 Morgonivan.garcia@sverigesradio.se 
11/25/20213 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Mmm som i Moskva: Maria Persson Löfgren, Moskva

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Moskva, onsdag.Mmm, Moskva.Megapolis.Metron, massor med människor.Magiska minnen.Mästaren och Margarita.Masja och Medved.Maximala mängder.Magnifika memorial.Mystiska män.Minimala människomarionetter.Moskva är staden jag inte visste jag hade saknat under tre år. Saknat mmm den där vackra bokstaven, som syns som M överallt för metron och M för Moskva.Bokstaven som är lika både i latinska och kyrilliska alfabeten, grafiskt vacker som två tvillingkullar, som sträcker sig mot skyn.Märkligt magnifik. Vad vore språket utan M? Så låg jag en hel natt och kunde inte sova för jag tänkte på M, när jag egentligen hade tänkt att berätta något helt annat i den här krönikan.Masklösheten i metron. Minnena som likt månskivor strålar ned på mig var jag än går i denna stad. Mänskligheten hos många du möter för första gången, som kan berätta sitt livs historia, historier som rymmer så många öden, länder, gränser som korsas och liv som förstörs.Historier som påminner om att livet inte får idylliseras, romantiseras eller fjantas bort. De stora ryska författarna visste det, majoriteten människor här vet av egen ibland bitter erfarenhet det.Det mörka följer dem likt en evig skugga, både det som hänt och det som fortfarande kan hända.För att stå ut hänger de sig, och jag med förresten, åt den fantastiska Monika, hunden som hittades halvdöd i bergen ovan Sotji med kapade tassas. Ja jag sa kapade tassar, det var ett odjur – inte ett djur – ett odjur som tror sig vara människa, som skadat hunden.Men äkta människor med stort medlidande, fann henne, räddade henne, samlade pengar och skickade henne till Novosibirsk där en ovanligt skicklig veterinär lyckats inplantera nya tassar av platina.På en gatuhund. Må-Monika, som så klart har ett namn som börjar på M, leva länge med sina nya tassar. Det önskar i alla fall jagMaria Persson Löfgren, Moskva
11/24/20212 minutes, 58 seconds
Episode Artwork

Vapen och mord i brist på buddistisk samexistens: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 23 november 2021. Bangkok tisdag.På ytan kan Thailand och dess invånare verka lugna och sansade. Leende och vänliga är en beskrivning man ofta hör om thailändare. Det stämmer naturligtvis till en del, men skrapar man på ytan så kommer en helt annan sida fram.Som allt fler länder, inklusive Sverige, så plågar vapenvåldet Thailand. Här finns uppskattningsvis minst 10 miljoner skjutvapen i privata händer, det i ett land med 69 miljoner invånare. Det betyder att fler än var tionde person äger ett vapen. Minst fyra miljoner av skjutvapnen ägs illegalt enligt siffror från den thailändska polisen.Thailändare måste genomgå rigorösa kontroller för att äga vapen lagligt, men landet har också en blomstrande svart marknad för skjutvapen."Det är lätt att få tag i alla typer av skjutvapen illegalt och många är i fel händer". Det sa ägaren till en av de dussintals vapenbutiker i stadsdelen Wang Burapha i Bangkok nyligen vid ett seminarium om hur man ska komma tillrätta med de allt fler illegala vapnen i samhället.Flera av butikerna i Wang Burapha är kända för sina historiska vapensmeder, men man har under de senaste åren fyllt butikerna med moderna skjutvapen. Vid flera tillfällen har butikerna rånats eller haft inbrott vilket gör att vapen sprids på den svarta marknaden.Det är inte bara det att det finns gott om vapen i privata händer utan många thailändare är redo att använda sina vapen vid minsta provokation. Thailand har, efter Filippinerna, den högsta andelen vapenrelaterade mord i Sydostasien.Experter på våldsbrott säger att många thailändare sträcker sig efter sina skjutvapen för att ta lagen i egna händer. Det  eftersom de tycker att polisen gör för lite när det gäller brottsbekämpning och det har i sin tur skapat en kultur på tro om straffrihet när man använder sitt eget vapen för att, som man säger, skydda sig själv och den egna hedern. Under 2019 rapporterades nära 1 300 dödsfall orsakade av skjutvapen i Thailand. Av dom var 478 rena mord. Nu ska man inte känna sig orolig när man kommer på besök till Thailand. De flesta av morden sker i kriminella gängmiljöer eller vid konflikter relaterade till att någon känner sig förolämpad och har tappat ansiktet. Som i många andra länder är det också svartsjuka män som ofta använder vapen mot sina fruar eller flickvänner. "Ibland hamnar vi i en konflikt och skjutvapen verkar då vara svaret. Vapen gör människor kaxiga , sa chefen för Thailands kriminalvård i en kommentar till det höga antalet skjutningar i landet.Thailands tidigare utrikesminister Kasit Piromya efterlyser nu strängare vapenlagar och hårdare straff för dom som använder vapen vid mord och andra brott.– Vi har nu så många mord att det verkar ha blivit en sorts norm i samhället, sa han nyligen.Kasit trycker att det är konstigt att den övervägande buddistiska befolkningen vill lösa konflikter med våld istället för att lyssna på den buddistiska läran som betonar ickevåld och fredlig samexistens.En samexistens som borde vara självklar i alla länder men som tycks vara så svår att skapa.Peder Gustafsson, BangkokPeder.gustafsson@sverigesradio.se
11/23/20213 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Ett tvivelaktigt extraknäck: Sara Heyman, Madrid

Utrikeskrönikan 22 november 2021. Madrid, måndag. När jag spelar in den här krönikan har jag precis kommit hit, och inte hunnit få några intryck som skulle kunna bli en krönika. Så jag får ta tillvara vad jag har tidigare från den här stan, från när jag var här senast. För, ja, 17 år sen blir det visst. Så man kan väl säga att det som hände då är preskriberat. Då var jag här som Erasmusstudent, med tveksamma studieambitioner. Jag var också en Erasmusstudent med väldigt lite pengar. Därför antecknade jag genast numret när jag såg en lapp på universitetet om att man sökte svensktalande för översättningjobb. Jag fick ta bussen någonstans utanför campusområdet, som jag minns det. Det var inget flott kontor, om man säger så. Det var ett gäng mindre ordningsamma killar i studentålder som ville göra business. Nu skulle deras hemsida översättas till flera språk. Var det här det roligaste som hände under din tid i Madrid kanske ni tänker – och nej, det var det kanske inte, men det som gör att jag särskilt minns det här, det var att produkten som skulle krängas på hemsidan var penisförstorande naturläkemedel. Det var en rätt amatörmässig men ändå ambitiös säljsida, med mycket text. Ett antal kvällar satt jag med mitt stora spansksvenska lexikon, och slog upp ord som svällkroppar och blodcirkulation, och lärde mig namnet på en rad örter och bär från Amazonas. Jag trodde aldrig att produkten var annat än lurendrejeri.Ännu mindre gjorde jag det när jag noterade att de nöjda kunderna, som i den spanska texten hade namn som Jorge, Diego och Manuel och kom från Bogotá, Lima och Toledo, i den tyskspråkiga versionen hette saker som Jürgen och Heinz och kom från olika delar av Tyskland. Ja, jag hade moraliska invändningar. Men jag tröstade mig med att jag trodde att få svenskar skulle låta sig övertygas av sajtens taffliga innehåll och utformning. Det blev nog en rätt låg timpenning på det hela, men jag var lycklig när jag fick min betalning. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett tafatt försök att journalistiskt granska de unga entreprenörerna i efterhand. Med en för ändamålet nyinskaffad mailadress kontaktade jag dem på wallraffvis och påstod att jag var kund. Jag antar att jag ville komma åt att de inte hade någon koll på naturläkemedlets säkerhet, så jag utgav mig för att vara man och frågade vad som skulle hända om min fru tog tabletterna. Efter lång tid fick jag ett kort svar: ”Varför skulle din fru ta dem?”Det blev aldrig något granskande reportage. Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se
11/22/20212 minutes, 54 seconds
Episode Artwork

Överdrifternas Kairo: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 19 november 2021. Här är Kairo, fredagMåste du överdriva så? Den repliken tror jag aldrig att jag har hört här i Kairo. Här i överdrifternas Mekka är det som om ingen har hört talas om att måttfullhet är en kardinaldygd och att lagom är den beundrade nationen Sveriges hemliga vapen.Kairo frossar i överdrift och överdåd oavsett pris- och samhällsklass. Bjuder man på middag är det otänkbart med bara en huvudrätt och förrätten får gärna bestå av 99 olika smårätter, lika många som Guds namn. Och även den som egentligen inte har råd, är bunden av den arabiska gästfrihetens påbud att bulla upp och överösa gästen med komplimanger och artighetsfraser.Alan Greenspan, USAs legendariske tidigare centralbankschef, hade kallat detta irrational exhuberance - irrationellt överdåd - det uttryck han myntade när han låg i badkaret och förberedde talet där han skulle varna för börsbubblor vid millennieskiftet när alltför ivrig spekulation och konsumtion ledde till överhettning och nasdaqbörsen steg med 400% på ett par år. Men exhuberance betyder också livsglädje och även om ett nordiskt sinne inte uppskattar de nya Kairo-förorterna med sina bakelseliknande hus där balustrader och tårttoppar i liknar en konditors mardröm i hela sin praktfullt dåliga smak, så är också de ett slags överdriven fest och hyllning till livet. Allt ska vara mycket mer och mest i detta överbefolkade land där 100 miljoner människor lever på 4% av landets yta, längs Nilen, för utanför ligger öknen, tomheten.Det irrationella överdådet handlar om horror vacui, dvs rädslan för tomrum - och det finns tom yta någonstans, allt från överdekorerade skyltfönster och moskeminareter med blinkande lampor från topp till tå,  till grönsaksstånd med pyramider av mango, sötpotatis, kronärtskockor och guava, i en varm omfamning som innebär att varje form av minimalism eller nordisk sparsmakad design uppfattas som kyligt, kalt, snålt och ogästvänligt. Gäster ska överösas i frikostigt frossande och hög volym - varje bröllop bjuder på dånande musik, det är ju inte meningen att gästerna ska prata med varandra, utan ha kul! Pauser är läskiga och så obehagliga att man ibland klipper bort dem - som i en arabisk podd jag lyssnade på där alla inandningar hade klippts bort så att intervjupersonen verkade prata i 30 minuter utan att andas. Jag undrar fortfarande vad den poddproducenten hade gjort med tystnaden i en film av Tarkovskij eller Ingmar Bergman.Nu älskar jag faktiskt Kairokarusellens generösa överdrifter och knasiga hyllningar till livet. Men häromdagen insåg jag hur svensk jag ändå är. När jag såg serietecknaren Magda Lundbergs fågelpratbubblor. Där den ena säger Vilken underbar start på dagen och den andra svarar: Nu lugnar du ner dig.Ingen av mina vänner i Kairo skulle skratta åt det.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se 
11/19/20213 minutes, 36 seconds
Episode Artwork

Mellan hopp och förtvivlan: Richard Myrenberg, Nairobi

Utrikeskrönika 18 november 2021. Nairobi torsdag. I somras var jag i Unity Park i Addis Abeba. Ett slags etiopisk variant av Skansen. Högt upp med utsikt över staden finns där det gamla hovets festlokal, lite lejon, några strutsar. En glassbar, ett fik. Och här finns också små utställningslokaler som var och en visar det som är typiskt för landets större etniska grupper. Unity Park skulle vara en av flera symboler för det nya Etiopien, framtidslandet. Första gången jag var där så byggdes det för fullt, ett spårvagnsnät mitt i staden, det första projektet i sitt slag söder om Sahara då. Entreprenörer och företagare hade börjat få upp ögonen för detta fascinerande land med en imponerande ekonomiskt tillväxt. Men med en stor politisk repression. Tigreanerna som då dominerade politiken hade nog inspirerats av den kinesiska modellen – hård politiskt styrning, kombinerad med en expansiv marknadsekonomi. Trots det så fanns det hopp och optimism. Det här går framåt. Det händer saker här.Men idag, just nu, är landet på gränsen till totalt sammanbrott.För två år sedan var jag i Khartoum, Sudans huvudstad för första gången. Jag hade tur och var där samtidigt som ett historiskt fredsavtal skrevs under mellan militären och de organisationer som hade drivit den folkliga resningen som fått bort diktatorn Omar al-Bashir. Jag minns skratten jag hörde överallt, folk var lättade. Nu fanns chansen, möjligheten för landet att öppna upp. Det fanns hopp och optimism även när jag åter besökte landet för ett år sedan. Men så, för några veckor sedan, militärkupp. Skottsalvor och tårgas. Än idag så fortsätter demonstrationerna. Än idag dödas demonstranter. Men militären har övertaget. Hoppet har blivit förtvivlan på Khartoums dammiga gator.Jag har lärt mig att det är tvära kast i Afrika. Systemskiften kan gå fort. Militärkupp i Mali, i Guinea. Och nu dessa giganter på Afrikas horn, Sudan och Etiopien. Jag försöker vara på plats när det går, jag försöker vara optimist hela tiden. Men det är inte lätt. Jag tröstar mig med att det också kan vända snabbt mot det bättre - demokrati i Gambia efter decennier av diktatur, folklig resning i Burkina Faso efter decennier av diktatur. Ett spännande maktskifte i Zambia i ett fritt och öppet val. Men åter till Etiopien. Historiens dom kommer nog att bli hård mot den som så många hade hoppats på och hyllat, fredspristagaren, premiärministern Abiy Ahmed. Reformatorn som gick till krig mot Tigray, och tigreanerna som gjort hårdnackat motstånd. Det etniska hatet, övergreppen, våldet, är så intensivt att många bedömare tror att det är försent att kunna reparera, att kunna försona landets grupper igen.  Och så tänker jag på de där små utställningarna över landets folkgrupper i Unity Park, enighetens park. Vad kommer hända med dem? Ska de stå där som ett minne, en rest av en ambition, en dröm? Jag vet inte.Richard Myrenberg, Nairobirichard.myrenberg@sverigesradio.se
11/18/20213 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Om de som öppnar sina hem: Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönika 17 november 2021. Stockholm, onsdag.Vad skulle du göra om någon knackade på din dörr mitt i natten och bad om hjälp? Om att få låna din dusch och få ett glas vatten? Jag vet själv inte vad jag skulle göra.  Men när jag frågade 87-årige Petro Romantjuk i den polska gränsbyn Hajnowka om han var beredd att öppna sin dörr för de migranter som nu håller till i gränsområdet och dykt upp i hans by var hans svar solklart. “Jag skulle koka potatis, hälla upp varmt te och bädda en säng”“För det var så min familj överlevde när Nazityskland ockuperade Hajnowka 1941, då fick vi skydd, bröd och tak över huvudet och samma sak när sovjetiska trupper i ett våldsamt angrepp tog tillbaka staden”På samma mark utspelar sig i dag en ny kris, av en helt annan karaktär men där återigen människor hamnar i kläm. En kris som EU, Nato och USA, enstämmigt anklagar Belarus president Lukasjenko för. Genom bland annat turistvisum har tusentals män, kvinnor och barn lockats till Belarus, de lovades en enkel väg till EU. Men få av dem visste nog då att deras resa skulle sluta i skogen på den polsk-belarusiska gränsen. Häromdagen gick det rykten bland migranterna i gränsområdet att snart skulle tyska bussar komma och hämta dem. Trots att polska sidan skickade ut flera meddelanden om att det var falsk information, fortsatte dem att hoppas - men inga bussar kom och lär inte heller komma. Från den polska sidan menar man att all hjälp till migranterna skulle spela Lukasjenko i händerna. Det är till och med så att polska staten har valt att inte skylta med att de kör ut mat och vissa förnödenheter till gränsen, för det skulle ses som ett tecken på svaghet, menar flera bedömare. Men bortom det politiska, det cyniska, finns det människor och organisationer som försöker nå ut. I vissa hem runtom i Polen, i gränsområdet lyser gröna lyktor och lampor i fönstren. En signal till migranter att här kan de få hjälp, en varm dusch, en middag, torka sina kläder och ladda sina telefoner. Men det kan också handla om annat. I går begravde polsk-tataren Maciej Szczęsnowicz, företrädare för en muslimsk förening en 19-årig man från Syrien som hade hittats i skogen på den polska sidan. – Vi har en stor begravningsplats och ville ge honom en värdig begravning, säger Szczęsnowicz i ett sms.  För i gränsområdena är det inte bara en hypotetisk fråga, om man skulle öppna sitt hem för någon som behöver hjälp, det händer numera hela tiden. Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se  
11/17/20212 minutes, 59 seconds
Episode Artwork

En lurad luring: Filip Kotsambouikidis, Stockholm

Utrikeskrönikan 16 november 2021. Stockholm, tisdagMan får ju inte alltid det man betalar för. Men huvudsaken är ofta att man får det man tror att man betalar för.Fråga bara de grekiska antivaxxare som belåtet lämnade sina respektive läkarmottagningar i tron om att de lurat systemet.Ett par hundra euro i läkarens ficka skulle garantera att de i stället för det förhatliga coronavaccinet skulle få en enkel vattenlösning. De skulle kunna ladda ner sitt covid-certifikat, och åtnjuta de friheter som de vaccinerade åtnjuter i Grekland i dag.I Grekland, som i många andra länder, får de ovaccinerade inte sitta inomhus på restauranger och caféer. De måste testa sig för att få resa även inom landet, men kanske framförallt måste ovaccinerade inom många branscher, till en avgift, testa sig flera gånger i veckan för att få gå till jobbet.I kombination med det inte ringa vaccinmotståndet har det skapat förutsättningar för en svart marknad där vissa betalar för att runda systemet.Grekiska medier har under hösten rapporterat om personer som köpt falska intyg på att de varit infekterade den senaste tiden, vilket ger samma frihet som för de vaccinerade. Nyligen rapporterades om vaccinationscertifikat som kunde köpas från grannlandet Bulgarien, för övrigt ett av de värst drabbade länderna i världen, och om vaccinskeptiker som alltså mutar personal för att ge dom sprutan, men byta ut innehållet.Att lyckas lura systemet ses inte sällan som något positivt i Grekland, det sägs ibland vara nedärvt från förtrycket under den ottomanska tiden när man försökte ducka de extra skatter som lades på den kristna befolkningen.Och att avstå att ta vaccinet är såklart en rätt var och en har. Men att låtsas att man tagit vaccinet, och därmed utsätta andra för risk, är något annat.Och bland de vaccinerade har fusket såklart väckt bestörtning, men känslan vändes till förtjusning när tidningen to Vima rapporterade att vissa läkare lurat luringarna. Det vill säga, de har låtit sig mutas att ge falska vacciner, men ändå sprutat in den äkta varan.Kanske inte i första hand för det allmännas bästa – snarare för att skydda sig själva eftersom polisens kontroller av fuskverksamheten ökat under hösten, och risken för en korrupt läkare att åka fast i en kontroll minskar om man inte mixtrat med vaccinerna.Det framgår inte riktigt hur många antivaxxare som lurats på det här sättet. Men på sociala medier blev skadeglädjen stor och skämten många.  Är det oetiskt – ja, är det brilliant – det också, som nån skrev.Mindre kul är ju vetskapen om att det går runt människor med falska vaccinationsintyg, samtidigt som pandemin nu tar fart igen.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se
11/16/20212 minutes, 54 seconds
Episode Artwork

Fiktion och verklighet i dansk politik: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönika 15 november 2021. Köpenhamn måndag.Det kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Härom veckan när jag småstressad och halvspringande var på väg genom centrala Köpenhamn och sneddade över borggården vid Christiansborg, den danska statsmaktens centrum, så hände något oväntat. Precis när jag passerar stiger Danmarks statsminister ur sin svarta bil och börjar gå upp för den breda stentrappan.Jag stannar till och glor nyfiket. Och det tar en sekund innan det går upp för mig att jag inte står och stirrar på Danmarks riktiga statsminister, utan på skådespelerskan Sidse Babett Knudsen - mest känd för rollen som Birgitte Nyborg, Danmarks statsminister i den politiska tv-serien Borgen.Jag blinkar, ruskar på huvudet och skäms lite. Fiktion och verklighet kom varandra så nära att jag för ett ögonblick fick svårt att skilja dem åt.Den världsberömda tv-serien Borgen kommer alltså med en ny säsong. Åtta år senare, så är inspelningarna i full gång igen. En populärkulturell händelse så enorm att det vore tjänstefel av en Danmarkskorrespondent att inte vara uppdaterad. Så senaste månaden har mitt day job varit att följa dansk politik i den riktiga världen. Och mitt night job att hemifrån soffan följa dansk politik i den fiktiva världen - höstens projekt är att titta genom alla tre tidigare säsonger i väntan på fjärde.Så mentalt jonglerar jag nu två parallella danska politiska universum - var och ett med sina egna karaktärer, skandaler och intriger - fast på samma vackra språk och med precis samma miljöer i och omkring Christiansborg som fond. Så det var kanske inte så konstigt att det brann i huvudet på mig där utanför Borgen härom veckan?Och inte sällan speglar de två världarna varandra. När verklighetens statsminister nu anklagas för att ha raderat viktigt bevismaterial i den långvariga danska minkskandalen, så nås själva statsministeriets inre liv av mediernas strålkastare, och där möter oss en värld som inte står den fiktiva motsvarigheten långt efter - namnen på människorna är olika, men spelets brutala regler och iskalla cynism verkar vara de samma.Ja, livet på Borgen, både på TV och i verkligheten, är utan tvekan bra underhållning för den som vill ha politisk teater. Men åtminstone i fiktionen också en plats som nöter ner människor, deras relationer och samveten. Spoiler alert: statsminister Birgitte Nyborg blev inte en allt lyckligare människa. Inte heller verkar någon annan i dramat omkring henne bli det.Så det är omöjligt att inte fundera, när man sitter där på presskonferenserna, lyssnar på debatterna eller vandrar i Borgens vackra korridorer - hur mår de här människorna? Politikerna, spindoktorerna och tjänstemännen i danska kungarikets absoluta topp. Slocknar leendet när de vänder sig om? Vad säger de till varandra bakom stängda dörrar? Vem av dem vill egentligen helst bara gå hem och bryta ihop?Ja, nu är det ju inte min roll som utländsk korrespondent att bekymra mig över det, men jag hoppas ändå att livet i den riktiga Borgen är lite mänskligare än för kollegorna på andra sidan den tunna gränsen mellan fiktion och verklighet.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se
11/15/20213 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Rättegångar speglar rasfrågan och polariseringen: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 12 november 2021. Just nu pågår två mycket uppmärksammade mordrättegångar som speglar både det delade USA och förra årets landsomfattande kamp mot rasism. I Brunswick, Georgia står tre män åtalade för mord efter dödsskjutningen av afroamerikanen Ahmaud Arbery förra året. De vita männen jagade 25-åriga Arbery i sina pickup-trucks när han joggade i ett bostadsområde. En av bilarna stannade sedan nära Arbery och en kort stund senare sköts han ihjäl. De åtalade menar att han försökte ta vapnet ifrån en av dem som då sköt i självförsvar. Männen misstänkte att han låg bakom påstådda inbrott i området och säger att det var därför de körde efter 25-åringen.Men åklagaren säger istället att de åtalade riktade in sig på Arbery för att han var svart och att de trängde in honom i ett hörn innan han dödades, helt obeväpnad, när han försökte fly. Det finns inte heller några bevis för att Arbery hade stulit någonting i kvarteret. Ahmaud Arberys namn blev ett av stridsropen under Black Lives Matter-rörelsen som spreds över landet efter mordet på George Floyd. Och en del kallar händelseförloppet och skjutningen för en modern lynchning. Medan andra menar att männen bara tog ansvar för säkerheten i sitt kvarter.Samtidigt, i en annan domstolsbyggnad 170 mil norrut avhandlas liknande frågor om självförsvar och självutnämnda kvartersvakter. 18-åriga Kyle Rittenhouse står åtalad för mord på två män en sen kväll för drygt ett år sedan i Kenosha, Wisconsin. Både fredliga och våldsamma protester utbröt i staden i slutet på förra sommaren efter ytterligare en polisskjutning av en svart man, Jacob Blake.Och på det tredje dygnet av brända bilar och sammandrabbningar mellan polis och aktivister tog sig den då 17-åriga Rittenhouse till Kenosha beväpnad med ett halvautomatiskt gevär. Han ville skydda byggnader från skadegörelse och plundring, enligt honom själv. Men kvällen slutade med att han sköt ihjäl två män och skadade en tredje. Allt i självförsvar efter att männen attackerat honom först, enligt Rittenhouse. Medan åklagaren menar att han inte hade någon anledning att befinna sig i Kenosha, dessutom med ett vapen han var för ung för att bära och att det var Rittenhouse som var angriparen.Händelsen blev genast politiskt sprängstoff. Kyle Rittenhouse sågs och ses fortfarande som en hjälte av många på högerkanten medan andra ser honom som en delaktig i en farlig trend med hotfulla miliser som tar sig rätten att beväpnade ge sig ut på gatorna.Båda rättegångarna väntas avslutas inom de kommande veckorna och runtom i landet väntar många spänt på domsluten.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se
11/12/20213 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Skämt, könsord och svordomar från EU:s viktigaste medarbetare: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan Bryssel, torsdag. Tidigare i veckan satt jag och lyssnade på ett möte i Europaparlamentet där parlamentarikerna frågade ut Facebook-visselblåsaren Frances Haugen om tech-jättens bristande säkerhet.Strax efter att den första parlamentarikern, en spanjor, börjat snacka stoppade mötesledaren Andrus Ansip sin kollegas anförande. Det var nämligen problem med tolkningen sa han.Då hördes plötsligt det här i mina lurar: ”Jodå, tolkningen fungerar visst. För det är jag som gör det”, sa tolken som jag lyssnade på vilket lockade fram en hel del skatt i den annars så allvarliga utfrågningen.Det låter kanske som en lustig incident men det visar på ett sätt vilken makt de här tolkarna har och hur viktiga de faktiskt är.Det finns ungefär 1 000 stycken i EU:s institutioner. Det är personer som dag ut och dag in sitter och live-översätter tal om alltifrån EU:s jordbruk, miljöregler och tekniska detaljer om finanslagstiftning.Det är sällan de tar sig ton som tolken ovan. De lever oftast en anonym tillvaro där de sitter i sina små ljudisolerade bås, i bakgrunden eller vid sidan av.Men även om de sällan syns eller får cred så skulle EU-samarbetet helt enkelt inte fungera om de inte fanns. Beslutsfattarna skulle ha svårt att prata med varandra och troligtvis inte komma fram till så många beslut alls.Vi journalister skulle ha svårt att ställa våra frågor och ha lika svårt att förstå svaren som kan komma på viket som helst av EU:s 24 officiella språk.Nu är det säkert många lyssnare som tänker: Men de flesta kan väl ändå engelska? Nja, många kan engelska men långt ifrån alla. Och de som kan engelska kan det absolut inte tillräckligt bra för att kunna debattera på samma villkor som en som har det som modersmål. Det är inte för intet som man brukar säga att det vanligaste språket här i Bryssel är bad English.Så tolkarna behövs. Och personligen hyser jag den största respekt för dessa människor. För att ha förmågan att lyssna samtidigt som man översätter och samtidigt pratar ut det som sagts för några sekunder sen är oerhört svårt.Inte undra på att det ibland blir fel.Som för några veckor sedan, även det i Europaparlamentet, under en debatt om EU:s så kallade jord-till-bord-strategi, när en tolk blev avbruten och inte hann med att översätta.“Oh, you cunt, you piss me off for fuck sake” hördes då i lurarna ackompanjerat av en knytnäve i bordet och en djup suck.Jag kan så väl känna igen mig i den där djupa sucken. Och jag kan inte annat än att känna sympati med den stackars mannen.För handen på hjärtat. Hur många gånger har jag själv inte slängt ur mig haranger med svordomar på både ett, två och tre språk när jag i pressade jobbsituationer inte fått tekniken att funka, när något program hängt sig eller bara kämpat med att få ihop ett inslag i tid till sändning.Då har det också låtit så där. Även om det hittills inte gått ut i era lurar.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondentandreas.liljeheden@sverigesradio.se 
11/11/20213 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Inlåsta tandborstar och debatten om lag och ordning: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 10 november, 2021. San Francisco, onsdag.När butikskedjan Walgreens för någon vecka sedan berättade att man tänkte stänga fem butiker i San Francisco på grund av upprepade stölder och snatterier, så blev det en riksnyhet i USA. Butiksstängningarna blev ytterligare ett slagträ i den debatt som pågår på både lokal som nationell nivå om lag och ordning och polisens arbetssätt.Just läget i San Francisco blev lite extra uppmärksammat i somras efter att en videofilm på en snattare blev viral. Den visar en man som tagit med cykeln in i en Walgreensbutik, och som sveper ner hyllornas innehåll i en svart sopsäck och sedan cyklar ut ur butiken med sitt byte. En del menar att snatterier och butiksstölder blivit vanligare i San Francisco efter att väljarna här röstat igenom en ändring och mildring av brottsrubriceringeringar 2014. Där till exempel snatterier för ett värde under motsvarande runt 8 100 kronor, nu bara ses som en förseelse. På det sättet hoppades man att problemen med överfulla fängelser skulle minska, och dessutom göra det möjligt för polisen och domstolarna att prioritera allvarliga brott.Vissa butiker här i San Francisco har svarat på förändringen i regelverket genom att göra det svårare att stjäla även dagligvaror. Att man låser in till exempel duschtvål, shampo och rakhyvlar, det har jag sett även i New York, där jag annars bor. Men på det varuhus i San Francisco som jag var på häromdagen var man tvungen att trycka på en knapp vid hyllan och vänta på betjäning om man ville köpa tejp, tandborstar, munskölj och vissa tvättmedelsfabrikat. Sedan tog personalen med sig varorna och behöll dem i kassan tills jag kom dit, så jag inte skulle försöka ta mig ut ur varuhuset utan att betala.Den där nyheten om stängningarna av butikerna i San Francisco blev förresten ganska snabbt ifrågasatt. I en granskning i den lokala dagstidningen San Francisco Chronicle menade man att stängningen av butikerna också hade att göra med strukturella förändringar på marknaden och en överetablering i staden.För debatten om butiksstölder i San Francisco är en liten del av ett större politiskt spel. Just nu verkar det som om stadens chefsåklagare Chesa Boudin riskerar en folkomröstning där han skulle kunna bli avsatt, kritikerna menar att han inte är tillräckligt tuff mot brottslingarna och brottsligheten. Boudin har en udda bakgrund med föräldrar som var medlemmar i den militanta och terrorstämplade vänsterorganisationen Weather Underground - och där pappan fortfarande sitter i fängelse. Boudin han använt sig av sin bakgrund när han profilerat sig som en progressiv kraft i San Francisco, medan polisfacket här la pengar på att kampanja mot honom under valrörelsen 2019.Så man kan väl säga att till och med något så enkelt som en inlåst tejprulle på sätt och vis har en betydelsefull lokalpolitisk dimension.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se 
11/10/20213 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

En resa till målet – och en missad prins: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönika 9 november 2021. Stockholm, tisdag.För en vecka sedan befann jag mig på väg till FN:s klimatmöte i Glasgow, COP26, som just nu är inne på sin andra och sista vecka.Ett möte som ses som en viktig milstolpe på vägen eller till och med den viktigaste för klimatet. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson öppnade mötet med en jämförelse med en Bond-film, "Domedagsklockan tickar  – vi måste börja desarmera bomben."För mig börjar resan till Manchester och därifrån sedan tåg genom Storbritannien upp till Glasgow. Trodde jag. Ett regnoväder hade blåst ner träd på spår och all trafik till och från London står stilla just den här kvällen.Klockan är runt 8 och jag kliver av tåget i ett samhälle som heter Preston, fortfarande timmar från klimatmötet som nu invigts och där jag tidigt nästa morgon ska medverka live. Perrongen på den lilla stationen är full av människor som skulle också skulle ta tåget till COP26. Som varit på väg hela dagen och som skäller på tågbolagets personal. Folk trängs framför skärmar med avgångstider. "Försenad" står det framför alla tåg på tavlan fram till fem minuter före avgång  – då står det plötsligt INSTÄLLT.Människor fortsätter att kliva av tåg som anländer.Alla biluthyrare har stängt. Tiden går och jag börjar aningen stressat att söka efter biljetter på tåget som ska gå nästa morgon vid fem. Hinner jag fram då?När det står klart att nästa tåg inte heller kommer att avgå hör jag ett gäng killar bredvid mig börja prata om alternativa lösningar. Ska ni till COP? frågar jag.De funderar på en taxi. Det tar över tre timmar, men det kan gå om vi delar på fyra.Sagt och gjort  – vi kastar oss in i en taxi. Allra mest bråttom verkar ena killen som är från Storbritannien ha. Är vi kanske, kanske framme till 22 undrar han? Det ser väldigt mörkt ut. Han är forskare och har precis tilldelats ett pris. Jag slutar ganska snabbt att våndas över min egen försening när han berättar att det är självaste Prins Charles och David Attenborough som han är försenad till.Priset har jag redan fått säger han, och den där fåniga bilden där man skakar hand i tidningen, men det var idag vi skulle få prata  – verkligen prata om forskningen och åtgärder mot klimatförändringarna. När han förstår att han kommer att missa allt, föreslår han att vi ska stanna på en mack och köpa öl. Ska vi sitta här i över tre timmar måste vi ha öl, säger han. Fällstolar med ryggen mot föraren gör att vi sitter mitt emot varandra alla fyra, som vid ett bord. Av det brittiska landskapet ser vi ingenting, det är kolsvart och spöregnar utanför taxin.Den andra killen är från Nya Zeeland, han arbetar med att hjälpa länder som drabbas av klimatförändringarna att söka stöd. Visste ni att det enda landet vars mål och åtgärder lever upp till Paris-avtalet är Gambia säger han och hänvisar till en organisation som granskat en rad länders mål. Den tredje killen i bilen är en student från Kuwait, han ska inte till mötet säger han efter ett tag, han råkar bara plugga i Glasgow  – han säger inte så mycket om mötet när vi andra diskuterar. Men han berättar att klimatet i hans hemland är outhärdligt ibland. När det går över 40, ibland 50 grader är det svårt, säger han.Vi pratar om mötet, vad som kan komma ut av det, om avskogning och om klimatfinansiering  –  och vips så har de där timmarna och resan genom Storbritannien gått. Vi tar adjö och hoppar av på varsin adress, och ses inte mer i vimlet av 30.000 personer som ska vara med i vad som målas upp som det som kan förändra allt  – desarmeringen av bomben.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
11/9/20213 minutes, 44 seconds
Episode Artwork

Bristen på varmt vitt ljus i november: Marie-Louise Kristola, Edinburgh

Utrikeskrönika 8 november 2021 Edinburgh i mörkaste november.Det började redan när jag klev av tåget. Vid taxistolpen rullade en sån där bullig, gullig, brittisk taxi fram. Den här var blå. Och bakom ratten satt en kvinna. Hon var hälften så stor som taxichaufförer brukar vara. En liten, bräcklig person, hann jag tänka och tyckte synd om henne, medan jag öppnade bakdörren för att stiga in. Då fräste chauffören till. Inte alls på nåt bräckligt vis. Jag, som var ovan vid den skotska accenten, förstod inte vad hon sa. Men hon verkade arg. Hoppade ur förarsätet och gick runt till min sida. Du har ju skrapat dörren i trottoarkanten, sa hon, och försökte visa något som jag absolut inte förstod. Dörren slutade ju många centimeter ovanför asfalten? Chauffören såg att det var lönlöst att få den där utlänningen att förstå och snäste istället - Jamen hoppa in då! Väl framme vid mitt Bed and Breakfast hände samma sak igen. Jag betalade – och bad om ett kvitto. Jag har inga kvitton, sa chauffören. Va, har du inga kvitton? Nej du ser ju allt på ditt kontoutdrag, sa hon. Men, mitt företag vill ha kvitton på allt, insisterade jag. Hur mycket har jag egentligen betalat? Du har betalat 8 pund snäste chauffören, och såg nu så arg och läskig ut att jag fick bara ur mig ett  - Ta det lugnt. Och klev ur bilen.Jag bar in väskorna på det lilla rummet och tände lyset, och letade efter fler lampor att tända, fanns det inte fler? Nä, i taket satt tre små spottar. Och bredvid sängen en svag sänglampa. Det var allt. Jag vet att en del tycker sånt är mysigt. Inte jag. Jag blir på dåligt humör.Nästa dag var det jobb från tidig morgon till sen eftermiddag. Då gick jag ut – och fann att det var mörk kväll. Klockan var bara litet över fem, men mörkret hade lagt sig över Edinburgh och bäddat in kvarteren i dystert novembergrått. Fasaderna och de historiska monumenten, som jag sett fram emot att se var mörkt grå och närmast oupplysta. Gatubelysningen var mycket sparsam, även på huvudgatorna i centrum. Jag var tvungen att titta upp rakt in i gatlysena flera gånger för att kontrollera att de verkligen fungerade.Jag vandrade omkring ett tag men blev allt mer dyster. Nej inte bara dyster. Jag är en sån där som blir deppig och lite smått ångestfylld av att vistas länge i halvmörker. Och här var hela stan som en lågvoltslampa. Jag försökte tänka att det kanske fanns något bra med det dunkla, att man sparar energi, eller nåt? Men nä, det  funkar inte. Det är inte du Edinburgh – det är jag. Du är säkert en förtjusande stad, men jag behöver vänliga taxichaufförer, och varmt, vitt ljus. Framför allt en måndag – i november. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
11/8/20213 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

En kamp om verklighetsbeskrivningen: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönika, 5 november. På alldeles för höga klackar stapplar de fram på det blanka och förrädiskt hala klinkergolvet. Afghanska shoppinggallerior väljer inte golv utifrån anti-halkprincip konstaterar jag snabbt. Det är ett gäng tjejer i övre tonåren som är ute på galej en sen lördag eftermiddag. Vem jag är frågar en av dem. Min tolk förklarar och så passar han på att fråga om hon vill ställa upp på en intervju. Fniss och nej blir svaret och så halkar de vidare likt Bambi på is. Men efter en stund stöter vi ihop igen och den här gången vill hon prata. Hon är full av framtidshopp. Det kommer att bli bra det här med talibanerna vid makten och hon är övertygad om att hon visst ska få studera till läkare. Jag undrar om hon stött på några problem med sina höga klapprande klackar och sminkade ansikte. En talibanföreträdare har ju nyligen suttit i tv och sagt att kvinnor ska bära skor som inte låter, inte ha färgglada kläder eller lukta gott. Nej då inga problem alls svarar hon. I samma galleria träffar jag en annan kvinna, några år äldre och lika lördagsfin. Hon arbetar på stadens flygplats och har varit tillbaka i tjänst i flera veckor. Det rullar på som vanligt säger hon. En nyfiken man närmar sig och lägger sig i. Vi avrundar och hon försvinner: men slinker sen förbi lite snabbt och säger vi gillar inte det här. Vi vill ha demokrati.I ett vackert inrett vardagsrum i ett medelklassområde i Kabul träffar jag en tredje tjej. Vi har pratats vid förut. Hon är rasande över den politiska förändringen och kan under inga villkor se en framtid i landet. Det spelar ingen roll om hon så tillåts komma tillbaka till universitet. Hon kan inte leva under talibanernas förtryck säger hon. Tyranner eller bärare av fred och stabilitet. Synen på de nya makthavarna i Kabul går sannerligen isär, både i staden och på sociala medier där afghaner strider om begreppet frihet. Ena sidan lägger ut bilder på sig själva och sina sociala sammanhang från förr med orden: Förstå vilken frihet vi hade! Allt är förlorat! Andra afghaner svarar beskt; och hur många åtnjöt egentligen samma privilegier som du? Hur många ute på landsbygden fick alls ta del av de pengar och projekt som strömmat in i landet de senaste tjugo åren? Nu är det i alla fall fred och ingen korruption säger sidan som vill ge de nya makthavarna en chans.De nya härskarna i Kabul med sin våldsamma historia lär fortsätta att väcka både hopp och förtvivlan hos den afghanska befolkningen. Naila Saleem, utrikesreporter på Sveriges Radionaila.saleem@sverigesradio.se  
11/5/20212 minutes, 55 seconds
Episode Artwork

Variga sår och banala bananer: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönikan 4 november 2021. Istanbul, torsdag.Det finns sår så djupa att de aldrig riktigt läker.Inte helt.Sedan finns det bananer.Såren fortsätter att sippra obehaglig sårvätska livet ut och det finns inget man kan göra för att stoppa det.Alla som förlorat en nära anhörig, en kär, vet vad jag menar.Först blir allt svart och rörigt, som att man dras ner i en gyttjig sörja.Sedan ser man ljuset sippra in, det blir lättare men såret finns alltid där.Som när man en fredag under en millisekund vill bjuda hem sin lillebror på middag innan man inser att han ju inte längre finns kvar.Eller när man vill ringa sin pappa och delge en god nyhet bara för att snopet komma på att det ju inte går.För många är det så här, ingen kommer undan sorgen.I krig och konflikter dödas tusentals, det går inte att komma ifrån.Dödssiffror rapporteras som idrottsresultat.Men inte heller i krig eller terrordåd är anhöriga immuna mot sorg, vare sig det är civila eller soldater som dör. Det finns sår som aldrig läker."Det var guds vilja" får jag ibland höra när en mamma berättar om sin son som stupat i kriget. Svårt för en reporter från världens mest sekulära land att ta in, så jag gör min egen tolkning. Tänker att det är trösten. Som om det skulle finnas en mening med smärtan, såret.Men sedan finns det också sår som är onödiga och banala.Som bananer.Bananer är banala.Nu är banan ett av de mest trendande orden här i Turkiet.Det började med en intervju i turkisk tv. En syrisk kvinna intervjuas på flytande turkiska om att flyktingarna i landet absolut gör rätt för sig. I bakgrunden frustar åhörare om att Syrier och Afghaner tar deras jobb. En växande åsikt i Turkiet.En man vittnar om hur han minsann sett syrier handla kilovis av bananer, medan han själv inte har råd med det.Därefter kom en bombmatta av bananskämt.Syrier postade videor i sociala medier ätandes bananer, någon hade klistrat in en banan istället för månskäran i den turkiska flaggan och det postades humoristiska klipp med bananer.Men bananer, hur banalt det än må låta, kan såra.11 syrier greps av polis och hotas av utvisning för att ha förolämpat staten med sina bananklipp.En syrisk journalist som gjorde en rapport om banankonflikten greps också han kan utvisas, trots att han har ett pris på sitt huvud av både regimen och islamistrebellerna i Syrien.Nationalistiska politiker i Turkiet menar att syrierna ska vara tacksamma mot Turkiet istället för att håna samhället och förolämpa flaggan. En partiledare sa att bananskämtarna orsakat sår i den turkiska själen.De som hotas av deportering menar att de bara skämtade.Så kan också en banan bli ett sår. För stolthet och säkerhet.Knappast livslångt och oläkbart men för de som nu deporteras för en banan, blir bananen det som tvingar dem tillbaka till krigets variga sår igen. Och det är ett sår som vätskar länge och kanske aldrig läker.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
11/4/20213 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Jag har ont i tuttarna: Marie Nilsson Boij, Paris

Om att blanda språk och bli överraskad. Paris, onsdag. I början lät det bara som en enda lång obegriplig mening utan slut. Förlåt alla italienare, men jag kunde verkligen inte höra några pauser mellan orden.Och i tidningarna såg jag bara en himla massa bokstäver utan budskap. Men efter att ha hårdbevakat förra regeringskrisen sommaren 2019 och lyssnat dagligen på italienska i en vecka började jag se konturerna av detta fascinerande språk. Vem kan inte älska ett språk där eftermiddag heter ”pomeriggio”. Känner du rytmen? Pomeriggio. Med franska och spanska i bagaget så kändes det som att italienskan var inom räckhåll.     Och nu, tack vare stor motivation har blommorna på ängen börjat slå ut. Du fattar? Orden får innehåll, konstiga ord som inte går att hitta i ordboken visar sig vara verbformer eller pluralbildningar.Sen blir lockelsen ett begär. Jag vill veta hur alla blommorna på ängen ser ut. Nyligen nådde jag en milstolpe på min språkfärd genom italienskan. Jag var i Rom och en lång, mörkhårig man i vita chinos passerade mig med raska steg, talades i telefon. Så sa han stressat och lite lätt irriterat till den på andra sidan tråden:  – Lei si aspetta gioielli. – Hon förväntar sig juveler. Jag har börjat överhöra samtal! Det är nog det allra bästa med att lära sig ett nytt språk. Från att i mitt fall då, framförallt ha upptäckt det italienska samhället via mina ögon, med lite support från mina öron hjälper de nu till att färglägga Italien genom att ge mig tillgång till dialogerna. Med ens blev den där mannen lite färgrikare. Var det hans blivande fru han talade om? Hade han valt en besvärlig dam, eller var kanske en kompis som behövde vägledning?  Ifrån att ha vandrat i fullkomligt språkmörker, tänds nu den ena lampan efter den andra. Vilken skatt jag har att erövra! Ju fler språk man kan desto lättare är det ju att lära sig ett nytt. Jag tänker på klipp- och klistrametoden. Det vill säga man överför vokabulär från de språk man redan behärskar till det nya och hoppas på det bästa. Ofta funkar det rakt av.  Man får räkna med vissa stolpskott dock, som när jag skulle säga – Jag har ont i huvudet, på spanska och tänkte ta genvägen via franskans:  – J'ai mal à la tête.Så jag spanskade till meningen med ett litet a på slutet och sa: – Me duele la teta. Varpå ett gapskratt utbröt. Jag hade just sagt: "Jag har ont i tuttarna."Klipp och klistra funkar i allmänhet väldigt bra från spanska till italienska. Problemet är bara att det inte bara är uttalet som skiljer utan små irriterande språkkarakteristiska bokstäver. Nästa vecka till exempel heter på spanska ”la próxima semana”, men ”la prossima settimana” på italienska. Så där går jag omkring och pratar spanska i Italien, och längtar till den dagen jag är så bra på Italienska att den fått ett eget rum i mitt språkcentrum i hjärnan.   Till min stora glädje verkar kärleken till språk ha gått vidare till mina barn. När jag hjälpte min son med läxan sist till exempel sa han stolt:  – Mamma, tänk, jag skriver på franska, jag talar franska. Jag är Gud!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se     
11/3/20213 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

Putin och en spruta där bak: Johanna Melén, Stockholm

Utrikeskrönikan 2 november 2021. Stockholm, tisdag I Ryssland är bara drygt 30 procent av befolkningen fullvaccinerad mot covid-19 och nu härjar smittan för fullt. Nästan varje dag slås nya rekord i antalet döda. Så varför vaccinerar sig inte ryssarna? Den frågan ställer sig också president Vladimir Putin. "Jag har frågat mina nära vänner, mina gamla kursare: Har du vaccinerat dig?" "Nej, har du?" "Nej, inte än." "Men då väntar jag tills du har vaccinerat dig", säger de.  "Sedan, när jag själv väl vaccinerat mig frågade jag igen: Har du vaccinerat dig?" "Nej", säger de. "Varför då?" "Jag väntar lite till", blev svaret. "Människor med hög utbildning, doktorsgrad. Jag förstår inte", sa Putin i rysk tv nyligen. Nej. I Ryssland handlar det inte om utbildningsnivå, grad av upplysning. Snarare handlar det om en allmän misstro. Mot politiker, myndigheter, vaccinet i sig. Det enda man litar till är sig själv, den egna kroppen. Och den vill man i alla fall få bestämma över. När så mycket annat i livet är utom den enskilda människans kontroll. Och förresten, har president Vladimir Putin verkligen vaccinerat sig? Och vilket vaccin har han tagit? Det finns inga bildbevis. Vadå? Sa Putin under det årliga direktsända ring-in-samtalet med presidenten där frågorna strömmade in just kring Putins egen vaccinering. Om sprutan inte tagits i armen, utan någon annanstans, skulle det också visas? Sa Putin och flinade. En spruta där bak. Nä, sa Putin, i en annan intervju, varför apa sig? Seriöst. Vad bevisar en bild? Det kan ju vara vad som helst i den där sprutan, kefir, apelsinjuice. Jag skojar naturligtvis, tillade Vladimir Putin, men ändå. Vem vet? Kanske, sa i förra veckan Gleb Pavlovskij, guru i rysk politisk analys, bör presidenten inte bara ställa sig frågande utan kanske också känna viss oro, för egen del, för den låga vaccinationsviljan. Kanske är det ett möjligt, om än felriktat, uttryck för misstro mot Vladimir Putin själv? Om det hintar i alla fall opinionen. Enligt en undersökning gjord av opinionsinstitutet Levada center i somras svarade 31 procent av de som stöder president Putin att de är villiga att vaccinera sig. Bland de som inte stöder presidenten var bara 14 procent villiga, över 70 procent ovilliga. En vaccinbojkott som en reell möjlighet att protestera alltså, när inga andra former av protester fungerar eller alls är tillåtna? Möjligen. Synd bara att så många ska bli sjuka och dö som en följd av det. Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se
11/2/20213 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Hellre ett brutet ben än en stukad självkänsla: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan 1 november 2021. Berlin, måndag. Jag vet inte hur motsvarande företeelse yttrar sig i andra yrkesgrupper, men som journalist finns det få saker som grämer en så bittert som när en kollega med finess sätter ord på något man själv haft på tungan. Och i det här fallet dessutom ofta och länge. För, jag vet inte hur många gånger jag stått på en lekplats här i Berlin, huttrandes i duggregn eller svettandes i asfaltsförstärkt sol och tänkt att det jag har framför mig, det måste berättas. Så häromdagen gjorde min kollega på brittiska The Guardian just det, i en träffsäker betraktelse över den tyska lekplatsen, och tyskarnas inställning till att utsätta sina barn för risker. För där de flesta svenska lekplatser på sin höjd varierar hur de placerar den där apatiframkallande trion av rutschkana, gungställning och sandlåda så är ingen lekplats här i Berlin lik den andra. Inom tre minuter från vår lägenhet har vi två av Berlins hela 1850 lekplatser, en med tema ur barnboksförfattaren Michael Endes böcker och en med ökentema, inklusive balansstänger i form av trä-kaktusar.Nästan alltid innehåller lekplatserna någon konstruktion som ger mig som föräldrar en rejäl klump i magen. Ofta är det något som rakar i höjden, med rep, linor och nät, och innan jag vet ordet av har femåringen klängt långt utom räckhåll. Det är då det gäller att kväsa impulsen att ropa ”försiktigt”, i alla fall om man vill rädda ansiktet inför de andra lekplatsföräldrarna. För på Berlins lekplatser härskar inställningen ”hellre ett brutet ben än en stukad självkänsla”. Jag ser sällan föräldrar agera assistenter, istället bemöts barn i trångmål med ett avmätt ”har du kommit upp kan du komma ner” alternativt ”kommer du inte upp själv är du för liten”. Faktum är, att till och med den officiella tyska föräldrarådgivningen uppmanar till att ge våghalsiga barn fritt spelrum, så länge riskerna är beräkningsbara och går att förutse för barnet . Det finns en lång tradition av att ta barns lek på stort allvar här och den hålls levande. En lekplatsutvecklare i Guardian-kollegans artikel berättar hur man medvetet bygger in utmaningar som barnen ska misslyckas med de första nio gångerna, för att sedan lyckas den tionden. Och ett skrapat knä och en bula, det hör till. Men hur går då allt det här och de tillbakalutade föräldrarna jag ser på lekplatserna ihop med bilden av tyskarna som ett trygghetsälskade och riskskyende folk? Jo, en uttalad poäng med att utsätta barn för kalkylerade risker på lekplatserna är att de ska lära sig hantera desamma och vara förberedda på faror senare i livet. Barnen ska växa upp till, som det heter, riskkompetenta vuxna, det är en linje som stöds till och med av de tyska försäkringsbolagen. Och måhända har de en poäng, för jag kan intyga att hos en femåring finns inget som inpräntar risken med att balansera på regnvått trä som att trilla pladask från en balanskaktus. Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
11/1/20213 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Valrossen Wallys resa: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan 29 oktober 2021. London, fredag. Jag vet inte om ni märkt det, men det är något visst med det brittiska samhället och djur. Under pandemin har antalet pälsvänner i hemmen ökat rejält här – precis som på många andra ställen.  Mer än vartannat hushåll uppger nu i mätningar att de har minst ett husdjur – de vanligaste är hundar och katter. Självaste drottningen håller ju fanan högt, hon har haft runt trettio corgi-hundar genom åren och senast i somras fick hon en ny valp i present från en av sina söner. På Downing Street syns ofta en viss medarbetare tassa runt utanför premiärministerbostaden – den gråspräckliga Larry. Katten alltså, eller som hans officiella titel lyder: regeringens högste musjägare. Han jagade visserligen ofta också bort sin morrhårsbeklädda granne på utrikesdepartmentet, katten Palmerston. Just katter på regeringskontoren har varit tradition här sedan någonstans kring 1500-talet. Men det finns ett däggdjur jag tänker särskilt på, som varit en följetong just det här året. I mars, mitt i mörkaste pandemin, dök han upp som från ingenstans många sjömil från sina vanliga jaktmarker – valrossen Wally. Först skymtades han längs Irlands kust, utanför Kerry, sedan i Wales. Han simmade vidare till Cornwall, Scillyöarna och har till och med hunnit med en avstickare till andra sidan Engelska kanalen i Frankrike. Det finns flera teorier om hur Wally egentligen tog sig från Arktis till de här breddgraderna. En är att han lagt sig och vilat på ett isflak som drivit söderut, en annan att han gav sig av för egen maskin på jakt efter en partner eller föda. Wally har hursomhelst blivit en riktig kändis där han dykt upp. Folk har tryckt upp souvenirer med honom på, tagit selfies med Wally, och försökt komma lite för nära med båtar och till och med drönare. Så mycket på vissa ställen att polisen hotat med böter för de som stör den arktiska nykomlingen. Och det är ju en viss skillnad mellan Norra ishavet och de Brittiska öarna. Vissa saker råder det ju oundvikligen brist på längs de här breddgraderna för Wally: valrossvänner förstås, och så isflak. Om Wallys resa började på ett isflak är ju svårt att säga, men det har varit svårt för honom att hitta några bra substitut här. Inte för att en uppfinningsrik valross inte försöker – Wally har synts kravla sig ombord på en rad mindre båtar i de hamnar han lagt sig tillrätta i. Men i stället för att kunna njuta av ett bekvämt soldäck, så har han mest lyckats dra med de provisoriska flaken ner i vattnet. För en valross som frossat i musslor längs de Brittiska öarna – han kan sänka en båt eller två. Flera kommuner har försökt erbjuda Wally ett mer lämpligt alternativ och lagt ut flytbryggor för honom att vila på. Men knappt har bryggorna kommit i vattnet innan Wally simmat vidare mot nya äventyr Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
10/29/20213 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

För Sue är det en fråga om liv eller död: Marie-Louise Kristola, London

Utrikeskrönika 28 oktober 2021. London, torsdag. Vänta lite, säger Sue när jag frågar om jag få ta en bild på henne, och så rättar hon till den vita prästkragen så att det stora silverkorset med Jesus på, som hänger runt hennes hals, syns tydligt mot den svarta koftan. Nu kan du fota säger hon och ler in i kameran. Sue är 83 år och präst i den brittiska anglikanska kyrkan. Hon är också klimataktivist. Om bara någon timme ska hon sätta sig ner på gatan, mitt i en motorvägskorsning och försöka hinna klistra fast sina händer med superlim på asfalten, innan polisen kommer för att lyfta bort henne och hennes demonstrerande kamrater. Om hon lyckas kan det ta flera timmar innan konstaplarna i sina vit- och svart rutiga kepsar kunnat lösa upp limmet . En stund senare växer kön av bilar och lastbilar som står blockerade på motorvägen. Några lastbilschaufförer blir så arga att de hoppar ner ur sina hytter och skriker och hotar att köra över hela den lilla gruppen demonstranter som nu sitter helt stilla i sina gula västar och lyckas stoppa hela trafiken. En chaufför river bort gruppens banderoll och tar tag i en demonstrant och försöker släpa bort honom från vägen, men då ingriper polisen som nu hunnit anlända och bär den gulvästade tillbaka. Inget våld är tillåtet, säger polisen till de kokande långtradarchaffisarna. För Sue är det här en fråga om liv eller död. Vi står vid ett stup, säger hon. Om inte nästa veckas stora klimatmöte i Glasgow blir en framgång, så kan vi trilla över det där stupet. Då kan det vara för sent att rädda klimatet. Demonstranternas budskap är att om Boris Johnsons regering såg till att isolera alla läckande brittiska hus så skulle människors inomhusklimat bli hälsosammare, energikostnaderna sjunka och landets utsläpp av koldioxid kunna minska med omkring sju procent. En win, win situation för alla, som dessutom skulle kunna skapa tusentals nya jobb, säger de. Men här i motorvägskorsningen får de inte mycket sympatier. En del chaufförer jag pratar med säger visserligen att de håller med i sak, brittiska hem läcker som såll och energifattigdomen breder ut sig. Men även om budskapet må vara rätt är metoden helt galen och de har faktiskt ett jobb att göra! Det är väl inte deras fel om regeringen släpar benen efter sig! Idag hann inte Sue få fram limmet och hon blir en av de första som lyfts bort från vägen. Kom ihåg att för varje person som skriker och hotar oss sitter tio andra tysta i sina bilar och håller med oss, resonerar hon. Som kristen är det min plikt att kämpa för mänsklighetens överlevnad. Jesus var radikal och olydig och de första kristna åkte också in och ut ur fängelset hela tiden, säger Sue med ett leende när hon förs bort mot den väntande polisbussen och den tunga trafiken på väg in mot London rullar igång igen. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
10/28/20213 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Ett flygplan kraschar varje dag: Sara Heyman, Berlin

Utrikeskrönika 27 oktober 2021. Berlin, onsdagTänk dig att ett fullsatt flygplan kraschar och alla ombord dör. Tänk dig att ännu ett plan kraschar, och så ännu ett, och ett till. Vad skulle hända? Flygtrafiken skulle stoppas, och rigorösa undersökningar inledas för att ta reda på orsakerna och se till att något liknande inte skulle kunna hända igen. Det är Annette Kennedy, ordförande för International Council of Nurses, som pratar om flygkrascher när jag intervjuar henne vid hälsotoppmötet i Berlin. Under pandemin har fler än 115 000 sjukvårdsarbetare dött i covid-19. Ett plan har kraschat varje dag, vecka efter vecka, sen pandemins början. Var är undersökningarna? När vidtas åtgärderna, undrar Annette Kennedy. Siffran 115 000 är en uppskattning, eftersom få länder har tillförlitlig statistik. WHO bedömer att antalet ligger någonstans mellan 80 000 och 180 000, men säger samtidigt att dödsfallen bland sjukvårdsarbetare troligen är underrapporterade. Det blir snabbt abstrakt med så stora siffror. Lite konkretare blir det när jag googlar. En nyhetsartikel från Reuters publicerad i juli berättar att 545 läkare dött i Indonesien under pandemins andra våg, varav 114 inom loppet av två veckor. En månad tidigare har medier berättat att 798 läkare i Indien förlorat livet, varav 128 bara i Delhi. Under pandemins första år dog fler än 3 600 hälsoarbetare i USA skriver The Guardian, som fått fram siffran i en omfattande granskning som publiceras under rubriken Lost on the frontline. Det fanns en stor oro i Sverige vid pandemins början för att det inte skulle finnas tillräckligt med skyddsutrustning för vårdpersonal. Jag minns själv oron när jag skulle in och jobba på en covidavdelning. Och jag minns Socialstyrelsens tjänstemän, som på neutralt tjänstemannavis, men, tyckte jag mig se, något förtvivlat i blicken, vid presskonferens efter presskonferens säga att man bara kunde veta säkert att det fanns skyddsmaterial för de allra närmaste dagarna. Den oron har vi inte längre i Sverige. Det finns det sjukvården behöver, och lager har byggts upp. Så är det inte överallt. På många håll i världen är skyddsmaterial fortfarande en bristvara, liksom vaccin. Medan diskussionens vågor går höga i Europa och USA om personer, och även vårdpersonal, som inte vill vaccinera sig, finns det tusentals hälsoarbetare som inte ens kunnat göra ett val. Som möter patienter varje dag, ovaccinerade och med bristfällig skyddsutrustning. Flygplanen fortsätter att krascha. Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se
10/27/20213 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Gaza, mon amour: Cecilia Uddén, Gaza

Utrikeskrönikan 26 oktober 2021. Här är Gaza, tisdag. Jag hinner knappt komma fram till denna fördömda plats och lägga upp en bild från simskoleavslutningen på stranden innan min inbox svämmar över av kärlek och Gazanostalgi med hjärtan och budskap som: Åh vad jag saknar Gaza, jag saknar människorna, jag saknar stämningen, jag saknar fiskrestaurangerna vid havet. Det jag brukar få höra här i Gaza är: kan du hjälpa mig ut? Hur får jag visum till Sverige? Kan du åtminstone ta med dig min lille son så att han får ett bättre liv någon annanstans? Men kärleken till Gaza växer med avståndet. De som lever i ofrivillig exil längtar tillbaka till det som ibland kallas världens största utomhusfängelse. De lider. En smärtsam saknad som kanske illustreras allra bäst av filmen Gaza Mon Amour som just nu gör succé på filmfestivaler världen över, och som visades i Stockholm för knappt två veckor sen, en ömsint romantisk komedi om en 60-årig fiskare som en natt fångar en grekisk staty i sina fisknät, men som framförallt försöker uppamma mod att förklara sin kärlek till sömmerskan Siham, en änka i hans egen ålder. Filmen är gjord av tvillingarna med artistnamnen Tarzan och Arab, två exceptionella gestalter som tvingades lämna Gaza efter Hamas maktövertagande. Jag chattar med dem från Gaza och de säger att deras utmaning är att från exilen återskapa det Gaza som försvinner, men som är etsat i minnet. När jag träffade dem här i Gaza för knappt tio år sedan, var de 24 år gamla och ville göra film. Men Gazas enda biograf brändes ner året innan de föddes och det fanns ingen filmskola, så de började göra filmaffischer till imaginära filmer, alla döpta efter olika israeliska operationer: som Gjutet bly, Vredens Druvor, och operation Sjöbris. De poserade själva på affischerna – i cowboyhatt och pistolhölster. Sen gjorde de en kortfilm om de interna palestinska striderna mellan Fatah och Hamas - där de identiskt lika tvillingarna stred mot varandra - en illustration av den palestinska tragiken. Kortfilmen plockades upp av en festival i USA och för första gången skulle tvillingarna inte bara få lämna Gaza utan också se film i en riktig biograf. Festivalen i Texas bad dem välja en favoritfilm som skulle visas i deras ära. Jag glömmer aldrig hur förvånad jag blev när de berättade vilken film de valt. Efter långa diskussioner om det 24-åringarna tyckte var världens bästa filmer, valde de bort Tarkovskij och bestämde sig för Harriet Andersson, Liv Ullman och Ingrid Thulin - i Ingmar Bergmans Viskningar o Rop från 1973. Två 24-åringar från Gaza som väljer Bergman framför Tarkovskij. Tio år senare sörjer de sitt försvunna Gaza. De skickar hjärtan i chatten samtidigt som de tar världen med storm med filmen Gaza Mon Amou Men när jag frågar tvillingarna Tarzan och Arab om det gör ont att inte kunna återvända Gaza, slutar de  helt att svara på chatten. Kärleken till Gaza och förlusten av Gaza blir för stark för skaparna av Gaza Mon Amour. Cecilia Uddén, för P1-morgon.cecilia.udden@sverigesradio.se
10/26/20214 minutes, 5 seconds
Episode Artwork

En grek på Balkan: Filip Kotsambouikidis, Thessaloniki

Utrikeskrönikan 25 oktober 2021. Thessaloniki, måndag Härifrån Greklands andra stad är det bara några timmars bilkörning till Albanien, Nordmakedonien och Bulgarien. Om norra Grekland ska räknas till Balkan tvistas det, Thessalonikborna vill ogärna det iallafall, men oavsett är grekerna här nära knutna till grannarna i norr. Och att arbeta på Balkan med ett grekiskt namn, som jag har, påverkar ganska ofta bemötandet jag får. Misstänksamheten mot journalister är ganska utbredd, och vilket land det uppfattas som att man representerar kan spela rätt stor roll för folks vilja att prata. I norra Kosovo, i de delar som domineras av serber, hade jag svårt att få intervjuer som svensk journalist, tills min kollega viskade: "få dom att fatta att du är grek"  - och det funkade. Greker betraktas som nästintill ett broderfolk av serberna och den misstänksamme och slutne serbiske butiksägaren sken upp, och började prata. En bulgarisk pressekreterare fixade en intervju med landets utrikesminister på nolltid när han hörde mitt efternamn - jag tror, även om jag inte vet, att han förväntade sig att jag skulle vara mer vänligt inställd till Bulgariens perspektiv i historiebråket med Nordmakedonien eftersom Grekland haft ett liknande. En anonym mejlare föreslog, med tydlig referens till mitt efternamn, att jag i stället för att rapportera kritiskt om hans land skulle hjälpa till att återerövra Konstantinopel, alltså Istanbul. Jag dras helt enkelt, utan att ha bett om det, in en del av de etniska konflikter som fortfarande präglar regionen. Ibland kan det vara en fördel, eftersom det kan ge tillgång till intervjupersoner, ibland är det mindre välkommet. En flygplansgranne på planet från Pristina fick, när han hörde mitt grekiska efternamn, ett oförklarligt sug efter att förklara att det egentligen är albanerna som är det äldsta folket i regionen. Han lutade sig närmare och närmare, och pratade så högt genom munskyddet att man nästan kände covidpartiklarna studsa mot ansiktet. En nordmakedon förklarade för mig att de gamla grekerna egentligen var blonda och att de moderna svarthåriga grekerna har mycket lite gemensamt med dom. Listan med den här typen av möten kan jag göra lång. Men också Sverige har ett tydligt varumärke här som påverkar bemötandet. I länder som Bosnien Hercegovina och Kosovo nöjer jag mig gärna med att bara vara Filip från Sveriges Radio, med betoning på Sverige. Hjälpen till befolkningarna under krigen där har gett Sverige gott rykte, och Sveriges Radio klingar därför trovärdigt. Men även Sverige kan få en känga. Jag talar inte med några svenska liberaler, väste en ungersk kvinna när hon hörde vem jag arbetade för. Jag försöker undvika att bara rapportera om om konflikt, etnicitet och identitet när jag arbetar på Balkan. Men som ni hör, är det svårt att undvika. Filip Kotsambouikidis, för P1-morgon, i Thessalonikifilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se
10/25/20213 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Hur man vänder en dålig dag: Lubna El-Shanti, Helsingfors

Utrikeskrönikan 22 oktober 2021. Helsingfors, fredag. Ni vet en sån dag då inget går bra, då man själv och allt runtomkring är uruselt. Just en sån dag släpade jag mig till utomhusbadet i centrala Helsingfors. Precis vid Salutorget på stora pontoner finns bassänger. En med 27 gradigt vatten och en annan med renat kallt havsvatten. Där kan man simma omkring oavsett väder med utsikt över stan, se Sveaborgsfärjorna passera, blicka ut över det puderblåa stadshuset, domkyrkan, Esplanaden och försäljningsstånden på torget. Såhär års simmar de mer rutinerade besökarna med mössor, vi andra försöker hålla värmen genom att simma så snabbt vi kan. För sedan kommer belöningen. Att komma in i det varma basturummet, krypa upp på laven och känna hur huden drar ihop sig av lycka och värme. Hur alla tankar, alla måsten magiskt löses upp där i 90-graders värme. En fräsande skopa på härden och allt blir ånga, glömska och tröst, som den ryske trubaduren Vladimir Vysotskij sjöng i sin sång, Den glödande bastun. Kanske en av hans starkaste om en Gulagfånge som släpps fri och ber gumman värma bastun så att han kan titta in i eldens ljusa sken och glömma det som varit. Men en bastu är dock så mycket mer än ett varmt ångestdämpande rum. I Ryssland lyfts inte sällan bastuns läkande och hälsofrämjande effekter, men då måste den också vara riktigt, riktigt varm och så måste man ha på sig en bastumössa i filtad ull. Sist jag badade bastu i Moskva blev jag ordentlig uppläxad av värdinnan för att jag inte hade med min mössa och riskerade att dö av överhettning eller i bästa fall bli av med allt hår. Då köpte jag så klart en ny mössa och överlevde tack och lov. Själv föredrar jag oftast i alla fall den moderna, turistanpassade bastun, där det inte finns några särskilda regler och där det är sådär lagom varmt. Där man kan om man vill lösa eller skämta om världsliga problem, dela hemligheter eller bara fundera över sin urusla dag, som kanske inte var så dum trots allt. Lubna El-Shantilubna.el-shanti@sverigesradio.se
10/22/20213 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

När verkligheten blir fiktion: Roger Wilson, Los Angeles

Utrikeskrönikan 21 oktober 2021. Los Angeles, torsdag. Man får ändå ge upphovspersonerna bakom den amerikanska komediserien United States of Al en eloge i det att de skapat en av de mer oväntade uppdateringarna av det gamla, klassiska sitcomformatet. Huvudpersoner här är Riley, en nyseparerad amerikansk Afghanistanveteran, som lyckats ordna ett visum så att hans före detta tolk från tiden i Afghanistan, Al, kan komma och bo med honom i USA.Den första säsongen fick blandad kritik. En del tyckte att serien var förlegad med sina skämt om kulturkrockar. Att skådespelaren som spelar afghanen Al har rötterna i Indien gjorde att man knappast fick några pluspoäng av representationsförespråkarna.Men när det började dra ihop sig till start för seriens andra säsong, så trängde sig plötsligt verkligheten på i det fiktiva universumet. Man kunde ju inte ignorera det som hänt i Afghanistan under slutet av sommaren och början av hösten. Man kan säga så här, manusförfattarna bakom serien blev lika förvånade som den amerikanska militären över hur snabbt talibanerna tog över makten i landet och manuset till säsongspremiären fick helt göras om. Hur mycket verkligheten ska få påverka tv-fiktion är ju en fråga som varit aktuell för många tv-skapare i och med covid-pandemin. För en sjukhusserie som Gray's Anatomy var det kanske oundvikligt att covid fick ta mycket plats och kanske även ett sätt att få långköraren att krama ny form av dramatik ur konceptet. Men även en komediserie som Superstore, som handlar om livet på ett stort varuhus, valde att göra komedi med många scener genomförda med skådespelarnas ansikten delvis dolda bakom munskydd. Andra serieskapare tänkte på framtiden, och ville inte riskera att deras avsnitt skulle kännas daterade om bara något år. Så man låtsades som om pandemin aldrig hände. För United States of Al blev de sista dagarna av det amerikanska uttåget ur Afghanistan temat för hela säsongpremiären. Al och hans kompis Riley försöker där få ut Als syster ur Kabul. Som när de lotsar henne mot en amerikansk soldat vid en av checkin-spärrarna utanför flygplatsen. Och vi som tittar vet ju att det var där som så många dog i ett bombdåd. Jag ska vara helt ärlig. United States of Al är inte en särskilt bra serie. Till och med de burkade skratten känns ansträngda här. Men säsongspremiären höll en helt annan klass än resten av avsnitten. Det var som att det blev bättre när man faktiskt var tvungna att ge sig ännu lite djupare in i verklighetens dramatik än man vågat tidigare. Roger Wilson, Los Angeles. roger.wilson@sverigesradio.se
10/21/20213 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

Alla intervjuer leder till samma svar: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 20 oktober 2021. Stockholm, onsdag. För en månad sedan besökte jag Centralasien. Ett ibland bortglömt område får man säga, en vit fläck på min och nog många andras kartor också. När jag ringde för att boka covid-test fick jag både tala om var Tadzjikistan låg och hur det stavades för att kunna få ett reseintyg. Tadzjikistan är en forn Sovjetstat i Centralasien. Ett rätt ungt land som gränsar till bland annat Afghanistan och Uzbekistan. Det är det fattigaste av de centralasiatiska länderna, runt var fjärde person lever i fattigdom, och det består till mestadels av svårframkomlig bergsterräng. Det är också en diktatur, en auktoritär stat där man verkligen kan prata om en personkult. President Emomali Rahmon har styrt landet sedan 1990-talet. Och han syns överallt. Över bilvägar och i lyktstolpar längs promenadvägar i parker hänger citat från honom, byggnader täcks av stora porträtt där han håller upp sin högra handflata mot folket. Det är första gången som jag jobbar i en diktatur och jag märker ganska snabbt hur alla intervjuer verkar leda åt samma håll. Ett cykelbud stannar, han spelar musik från en högtalare i sin cykelkorg. Jag vill fråga något helt annat, men han håller upp tidningarna han delar ut – presidenten är på framsidan med sin högra hand höjd. ”Det här är vår president”, säger mannen stolt och pekar på tidningen. ”Vår president, han är en god man, jag är stolt över honom”, säger mannen. Under tiden jag är i Tadzjikistan är det också dags för landets självständighetsfirande. Det är parader, pyntade torg, läktare och folkfest på gatan. Varenda person man pratar med på gatan vill berätta om hur bra deras ledare är. Allt handlar om honom. Kanske inte jätteunderligt när det handlar om en nationalistisk helgdag, men det fortsätter. När jag är där har talibanerna nyligen tagit makten i grannlandet Afghanistan och många är oroade över utvecklingen. Alla intervjuer som handlar om Afghanistan tar också samma vändning – det är ledaren i Tadzjikistan som ser till att det är fred, säger de. Det är honom vi ska tacka. ”Han är vacker”, säger någon till och med i en intervju om situationen i grannlandet. Den 69-årige presidenten på bilder över hela staden är snygg, säger folk. Att medier censureras hårt, att oppositionen är i princip obefintlig och rädslan stor för att uttala någon kritik, det syns inte på de bilderna. När mikrofonen är avstängd berättar några få dock om den andra bilden. Om att en lajk på Facebook ledde till ett förhör med vad de kallar KGB. ”Det heter ju inte så längre, men du vet säkerhetstjänsten”, säger de. Någon har blivit inkallad på förhör flera gånger. Någon annan säger att det är svårt för många unga – att det också finns något lockande med det auktoritära, att det inte känns så svart-vitt när man vuxit upp i en personkult. ”En ledare känns trygg, demokratiska samhällen kan också ibland kännas svaga, titta på vad som hänt i Afghanistan”, säger en. ”Men, det kan du vara säker på”, säger alla, ”med mikrofonen på kommer du inte få några andra svar än att presidenten är bäst. Och snygg.” Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
10/20/20213 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Stolthet och fördom och toaletter: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 18 oktober 2021. Bryssel måndag, "Det är klart att du ska ta en taxi Andreas. Du kommer sitta bekvämt i en flashig merca, han kommer bränna på på motorvägen och du kommer fram snabbt". Så sa min korrekollega till mig för några veckor sedan när vi skulle göra ett gemensamt jobb på hans hemmaplan: Balkan. Vi skulle göra ett reportage om spänningarna mellan Bulgarien och Nordmakedonien som bråkar om ländernas gemensamma historia och nationella identitet (vilket hindrar Nordmakedonein från att börja förhandla om EU-medlemskap). Jag åkte först ensam till Sofia och skulle sen ta mig till Skopje för att möte upp kollegan där. Det är en kort sträcka, inte ens 20 mil och jag ville inte flyga. Jag letade efter bussar men lyckades inte hitta någon som gick att boka på förhand. Och tåg var inte att tala om. Men det fanns taxitjänster som körde sträckan, för en, i svenska mått mätt, ganska liten summa pengar. Och det var då kollegan sa att jag så klart skulle välja det. För att vara säker på att komma fram i tid. Det visade sig också att han hade helt rätt. När jag stod och väntade en tidig morgon utanför hotellet glider det upp en svart Mercedes. Efter att ha hälsat på knagglig engelska bar det så av och som kollegan flaggat för – fort gick det. I svängarna fick jag hålla i min ryggsäck så den inte skulle glida bort längs sätet. På motorvägen plöjde han fram i vänsterfilen, riktigt hur snabbt det gick vet jag inte, jag satt snett bakom och kunde bara se hastighetsmätaren upp till 120. Resten täcktes av ratten. Men det var sällan jag såg den där mätaren - utom när en röst på GPS:n varnade för poliskontroll. Under färden gav chauffören också en ganska bra inblick i den nationella stoltheten och den där dispyten som hans hemland Bulgarien har med grannen Nordmakedonien. "Titta här vad grönt det är. Vi har så fin växtlighet här i Bulgarien. Du vet, på andra sidan, där finns det mest torra buskar". "Och det är så fattigt vet du. Jag vet inte vad de lever av på andra sidan gränsen". Jag tyckte nog att växtligheten så ganska lik ut på bägge sidor gränsen och tänkte att Bulgarien inte är det rikaste landet det heller. Men sa inget för att undvika dålig stämning. Vi skulle trots allt tillbringa en del tid tillsammans i bilen. Och då han inte fick mothugg fortsatte han på samma tema. Bulgarien hade bättre vägar, renare vatten, högre berg, osv, osv. När vi kom fram till gränsen skulle vi prompt stanna och gå på toaletten. Jag försökte säga att jag inte hade sådana behov men chauffören insisterade. "Här har vi bra toaletter! sa han.. 200 % bättre än på andra sidan. Där finns det bara hål i marken!" Jag var nära att påpeka att hela Bulgarien hade blivit porträtterat som just en sådan hål-i-marken- toalett i ett kontroversiellt konstverk i rådsbyggnaden här i Bryssel för några år sedan, under Tjeckiens ordförandeskap i EU, när en tjeckisk konstnär drev med stereotyper från varje medlemsland. Sen kom jag på hur mycket rabalder det hade blivit om just Bulgarien, landet blev så pass förorättat att konstnären tillslut fick täcka över just den delen av verket med ett svart skynke. Så jag svalde även det påpekandet. Men småskrattade ändå lite när jag gick genomförde det påtvingade toalettbesöket. När resan sen fortsatte messade jag min kollega för att skvallra om mina upplevelser. Han skrattade i textform och skrev: Balkan förnekar sig aldrig. Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se
10/18/20213 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

NFL:s dubbla ansikten: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 15 oktober 2021. Washington, fredag morgon. Vissa detaljer kring den amerikanska fotbollsligan NFL:s senaste skandal känns nästan lite väl klyschiga till och med för en sport som på ytan är så macho som just “football”. Tränaren för Las Vegas Raiders, Jon Gruden fick sparken i måndags efter avslöjanden om att han genom åren uttalat sig sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt. Uttalandena har han gjort i e-post han skickat till andra vita, manliga höjdare i och utanför ligan fram till 2018. Topless-foton på hejarklacksledare bifogas och kommenteras fram och tillbaka. Med på mejllistan finns bland andra grundaren av restaurangkedjan Hooters, känd för att de kvinnliga servitriserna måste bära kortkorta shorts och tajta t-tröjor. Jon Gruden, en av ligans mest framstående tränare, kallar i olika mejlen frekvent NFL-chefen för ett könsord på “F”. Eller ja, “P” då på engelska. Han uttrycker sig hånfullt om att kvinnliga domare börjat ta plats i ligan, han kritiserar värvningen av den första öppet homosexuella spelaren och häver ur sig homofobiska skällsord. Han använder också rasistiska beskrivningar i ett av mejlen om ordföranden för spelarfacket, afroamerikanen DeMaurice Smith. När det blev känt sa Jon Gruden att han “inte har ett rasistiskt ben i kroppen”, och har nu bett om ursäkt till “de han sårat”. Det fick medborgarrättsorganisationen NAACP att kommentera: det handlar om inte om ditt skelett utan om dina tankar och gärningar. Det som uppdagats är en slags grabbig höhö-gemenskap där sexism och rasism luftats mellan mäktiga män i en mäktig sportvärld i stängda rum. Samtidigt som den amerikanska fotbollsligan, med ungefär 70 procent svarta spelare, utåt satsat på kampanjer mot rasism och våld mot kvinnor de senaste åren. Kurt Streeter, sportkolumnist i New York Times skriver att NFL kan komma med hur många antirasism-slogans och regnbågar de vill men att e-posten från Jon Gruden visar på ligans hyckleri. Och på att inflytelserika personer hindrar ligan från att utvecklas, som han säger. Men skandalen kring Jon Gruden beskrivs som hyckleri ur flera perspektiv. Gruden fick sparken för sina mejl. Samtidigt har flera spelare som anklagats eller gripits för olika våldsbrott mot kvinnor fått spela kvar genom åren. Jag var till exempel på en match i söndags där en av nyckelspelarna, den så kallade quarterbacken i ena laget, anklagats av två kvinnor för sexuella trakasserier. En annan nu aktiv stjärnspelare i det regerande mästarlaget greps i somras för en våldsam handling i hemmet. Avslöjandena om Jon Gruden har väckt liv i debatten om NFL:s dubbla ansikten och om vad som pågår bakom kulisserna inom USA:s största sport.DeMaurice Smith, ordföranden för spelarfacket som beskrivs med rasistiska termer i ett mejl från Jon Gruden, är van vid att folk säger sådant bakom hans rygg. Och säger i ett uttalande: ”Det är inte den första rasistiska kommentaren jag fått och nog inte den sista. Om man har mörk hud måste man vara tjockhudad i det här jobbet.” Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se
10/15/20213 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Omtumlande kaffestund i Pretoria

Utrikeskrönikan 14 oktober 2021. Pretoria, torsdag. Det var väl själva fan då, tänkte jag för mig själv och gjorde en snabb u-sväng. Fast det sa jag inte, det var nog nåt mer i stil med, “ok, that’s it”, “ok, det avgör saken” till min medpassagerare. Vi hade tidigare på dagen varit ute i ett av de mer utsatta och fattiga områdena i Tembisa mellan Johannesburg och Pretoria. James, vi kan kalla min guide det, hade förvarnat mig om att det var ett lite ruffigare område. James jobbar för en organisation som hjälper utsatta tonåringar. Jag hade tidigare hämtat upp honom vid hans hustrus arbete, en advokatfirma i Pretoria, sedan hade vi gett oss iväg. I bilen pratade vi om allt möjligt som inte hade med jobbet att göra. Vi pratade om språk och ursprung och politik. Och ANC, som alla verkar tycka är korrupt, men många kommer rösta på ändå inför de stundande lokalvalen. Han var prydligt klädd i chinos och kostymjacka, lite tillbakadragen så där. Men också en man som ägnade sin tid åt att hjälpa andra, en av alla dessa vardagshjältar som Sydafrika behöver fler av. Vi trivdes i varandras sällskap och betade av en bra arbetsdag där i Tembisa, med intervjuer av skoltjejer som blivit gravida alldeles för tidigt. På vägen hem till Pretoria, föreslog jag; ska vi inte ta en fika nånstans på vägen? – Absolut, svarade han. Vi passerade en bensinmack, ska vi stanna där? – Njae, svarade James. Vi rullade förbi fler ställen, men inget passade. Till slut kom vi upp i en backe, då han pekade, dit skulle man kunna gå. – Ok, svarade jag. Det var ett hippt ställe med en tjusig terrass. – Men det går inte, jag kan inte, fnittrade han. – Vadå? Varför inte? – Nej, jag kan inte, sa han generat och tittade bort. Jag var frågande, hade det hänt nåt där? Hade han gjort sig ovän med folk? Jag fattade ingenting och fortsatte in mot stan. Till slut kröp det fram snabbt och lite tyst; jag kommer vara den ende som är svart där. Det var då jag sa, ok, “that’s it”. Jag gjorde en u-sväng så fort jag kunde, han skrattade lite nervöst medan vi rullade in på parkeringen till caféet. Och mycket riktigt, bakom disken stod en cool vit kille med bandana och slängde upp cortados och macciatos på löpande band till kaffesugna vita kunder. Men där fanns en svart kille som serverade bakom disken, det kom några sjuksyrror och beställde kaffe, även där var några svarta. Vi satte oss i ett hörn och njöt av vårt fika. Solen var på väg ner när James berättade att han varje morgon klockan åtta hade åkt förbi här och velat stanna för en kaffe. Men inte vågat. Nu äntligen var det avklarat. Det var en framgång för honom, han kände sig välkommen och sa att från och med nu så skulle han gå dit varje morgon. Men det var omtumlande för oss båda tror jag. Även om hela dagen, mötet och fikastunden gett oss båda positiv energi, så var det nåt annat också, en vardagsbild som berättar så mycket mer. Att det fortfarande känns så här för många svarta sydafrikaner. Kanske är det så att de mentala såren efter att ha växt upp med apartheid, som James hade gjort, fortfarande sitter där så djupt, 27 år senare. Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se
10/14/20213 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Italien och skattesmitarna: Marie Nilsson Boij, Rom

Utrikeskrönikan 13 oktober 2021. Rom, onsdag. – Vill du ha några extra tomma taxikvitton med dig i fall du skulle behöva någon gång? Jag sitter på ett rött slitet skinnsäte i Elisas taxibil i Rom, och har just betalt för resan och förstår först inte vad hon menar. – Ja du vet, ifall du inte får något kvitto någon gång eller så. Det händer ju. Då skriver du bara var du åkt från här, vart du åkt här,  summan här och sen kan du förfalska min signatur. Här ser du hur den ser ut.  Det tar några minuter innan polletten trillar ner. Jag kommer mig inte för att göra något annat än att förvånat tacka för vänligheten,  för det var ju väldigt snällt, och ta mot de oanvända taxikvittona, som naturligtvis kommer att förbli oanvända. Några dagar senare har jag frukostmöte med en italiensk kollega på ett kafé och ska ta vara på kvittot efter våra två kaffe och varsin italiensk croissant, våra ”due cornetti”. – App, app, säger han, när jag sträcker mig efter den lilla papperslappen på den silvriga lilla brickan där "Il conto", notan, levereras.– Det där är inte kvittot. Det där är bara en bit papper. Du måste betala först och sedan kommer de med kvittot. Du måste alltid försäkra dig om att du får det, annars registreras inte ditt restaurangbesök och pengarna redovisas aldrig. Jag minns också en tidigare hotellupplevelse i Italien när jag missnöjd med servicen ville ha sänkt pris och de absolut "si, si" kunde tänka sig att tillmötesgå mina önskan. De föreslog att de kunde ta bort "the city tax", turistskatten. Det var ju nu inte riktigt det jag tänkte skulle bli konsekvensen av mitt klagande.    I Sverige tycker vi att det är häftigt att betala skatt sa jag, inte, men jag tänkte det. Och nu börjar jag förstå vidden av Italiens skatteindrivningsproblem, som är på 1900 miljarder kronor och de största i hela Europa enligt en ett par år gammal jämförande studie. Inte för att alla italienare är skattesmitare så klart, inte heller för att det inte finns svenskar som struntar i att betala skatt, tvärtom men jag noterar ändå en gradskillnad när det gäller den kulturella acceptansen för att så att säga hoppa över den biten, ibland. Å andra sidan, om skattepengarna inte går till det de ska, utan liksom bara försvinner in i ett byråkratiskt hål, och kanske till och med göder lite organiserad brottslighet, som i Rom under den tidigare ledningen där. Om flyktingmottagandet inte fungerar, om bussarna aldrig kommer, om soporna blir liggande på gatorna i sådan omfattning att vildsvinen lockas in i bostadsområdena som också är fallet i huvudstaden Rom till exempel, då kanske man inte känner en enorm motivation att betala de där skatterna. Jag menar när man undrar vad fan man får för pengarna, och frågan är helt berättigad. Så hur ska det gå för Italien?För även om de är bäst på fotboll, schlager och mat. Och har de snyggaste kostymerna, den mest fascinerande historien, de vackraste monumenten och de ljuvligaste baden, så räcker ju inte det varken till att motivera renhållningsarbetare och bussförare att utföra sitt jobb, eller till att fylla de vid det här laget rätt stora hålen i statens budget. Marie Nilsson Boij, Rommarie.nilsson-boij@sverigesradio.se
10/13/20213 minutes, 42 seconds
Episode Artwork

Kinas fastighetsbaksmälla: Björn Djurberg, Peking

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Peking, tisdag. Ett namn som många fått lära sig den senaste tiden är ”Evergrande”. Den kinesiska fastighetsutvecklaren vars skulder uppskattas vara minst dubbelt så stora som Sveriges statsskuld. Ett luftslott som skakar i sina grundvalar. Evergrande är bolagets internationella namn. Ever Grand. Stor, för evigt. En ganska bra översättning av det kinesiska namnet, som också består av två stavelser: Heng Da. Heng, som i permanent, konstant, evig. Da, som i stor, mäktig. Hengda. I nuläget ett något ironiskt namn, med tanke på den pågående krisen där fastighetsjätten balanserar på randen till kollaps. Men, Evergrande är så mycket mer än en skuldsatt bolagsjätte som misskött sig. Företaget är ett symptom, snarare än sjukdomen själv. Den kinesiska fastighetsbranschens fundament vilar på stora lån och när myndigheterna förra året, sent omsider enligt vissa, införde tuffare låneregler, så dröjde det inte länge innan pengarna började sina. Evergrande hade visserligen rykte om sig vara rätt ”kreativ” med bokföringen. Men under Kinas snabba ekonomiska utveckling de senaste 40 åren så är det nog få framgångsrika kinesiska bolag som helt spelat enligt reglerna, av den enkla anledningen att reglerna varit luddiga och i ständig omvandling. Dessutom har ”guanxi” – kontakter – med det styrande kommunistpartiet alltid vägt minst lika tungt. Nyligen släppte den framgångsrika kinesiska entreprenören Desmond Shum sin självbiografiska exposé ”Röd Roulette” där han beskriver sina kontakter med näringslivstoppar och partibossar. En av de Shum hängde med var Evergrandes grundare Xu Jiayin. Tillsammans flyger de med flera privatjet till Frankrike och Italien och tittar på lyxbåtar i hundramiljonersklassen. Men, Evergrandes Xu Jiayin är långt ifrån den enda som blivit rik på fastigheter i Kina. Bostadsmarknaden har varit glödhet i många år, priserna har ständigt klättrat uppåt, och skapat en utbredd uppfattning om en bubbla som aldrig kan spricka. Det skulle regeringen aldrig tillåta, brukar det heta. Och miljoner kineser har investerat i lägenheter, och förväntat sig en hög avkastning. Men nu är läget ett annat. Om Kinas fastighetsmarknad var ett party, så är det som att kommunistpartiet tände lyset kvart i tre och påminde alla om att ”det är en dag imorgon också…”. Och Evergrande är den där överförfriskade gästen som vägrar sluta dansa trots att de flesta börjat leta efter ytterkläderna i hallen. Oavsett vad som händer med Evergrande, så pekar det mesta på att festen är över. Hur kraftig baksmällan kommer bli, återstår att se. Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
10/12/20213 minutes, 20 seconds
Episode Artwork

Hellre förlora min rätt att korsa gatan än att bli påkörd: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 11 oktober 2021. Bogotá måndag. Häromdan satt jag i baksätet i en taxi. Det var mörkt och det regnade. Plötsligt trodde jag mig se en vålnad i mörkret i riktning mot vår bil. Och sekunden senare hörde jag smällen. Taxin bromsade och förarens ansikte stelnade till, han hade precis mejat ner en cyklist. Jag följde förloppet som i slow motion. Mannen på cykeln reste sig långsamt och undersökte cykeln. Han var ung, långhårig och klädd i en mörk regnkappa. Han cyklade mot trafiken och utan nån som helst belysning. När taxiföraren insåg att cyklisten hade klarat sig, utbrast han – den jäveln har haft sönder spegeln! Ja, mycket riktigt, sidospegeln hängde där som en banan. Föraren klev ur ur bilen för att förhandla i duggregnet med den unge mannen. Jag har flera gånger undrat: Hur kan folk leva – eller överleva – med denna trafiksituation? Rött ljus, det är det enda man följer här. Annars ingen högerregel, alla byter fil där man inte ska, eller sätter på blinkern utan att svänga. Övergångsställen? Glöm det. Inga bilar ger fotgängaren företräde. Jag minns att jag i början av min vistelse här i Bogotá utmanade bilarna, gick demonstrativt PÅ gatan vid övergångsställen och lyfte armen med handen i stopptecken. Jag fick en och annan svordom mot mig, men jag slutade med mina ordningsfasoner när jag var med i en mindre krock och hade ont i kroppen i flera veckor. Hellre förlora min rätt att korsa gatan än att bli påkörd. Om Colombia hade samma antal trafikdöda som Sverige, så skulle det vara cirka 1.000 döda per år här. Men det är sex gånger fler. Jag undrar om det kan ha att göra med ett samhälle där många lever i nöd, för att klara livhanken måste man ta för sig och vara smartare, snabbare och tuffare än de andra. Men hur får man ett sånt samhälle att fungera i längden? Efter smällen med cykeln häromdan fortsatte vi färden, utan spegeln på högersida. Först ville jag inte, men föraren sa, äsch vi klarar oss. Jag satt kvar i bilen, mest av nyfikenhet. Efter en kvart snuddade en cyklist vänsterbakdörr – det hördes en mindre smäll. Denna gång stannade varken cyklisten eller taxin. Föraren sa bara: Shit, bakdörren. Jag passade då på att fråga föraren hur mycket han hade fått från den första cyklisten för den trasiga spegeln, 170 tusen pesos sa han med ett tillfredsställt leende. Efteråt förstod jag leendet, han tog fyra gånger mer än vad det kostar att laga en spegel här. Ivan Garcia, Bogotá, för P1-morgonivan.garcia@sverigesradio.se
10/11/20213 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Hon skulle bara gå hem: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönika 8 oktober 2021. London, fredag. Fredag – dags för helg! Kanske ska du träffa några vänner, gå på en middag eller bio, kanske testa den där nya restaurangen i helgen? Kanske blir det sent, sådär så att du strosar hem precis när kylan är som bitigast i höstnatten. Ja, kanske går du hem. Hon skulle bara gå hem. ”She was walking home” – de orden blev ett slags nationellt ramaskri här i Storbritannien i våras. Sarah Everard, 33 år, hade varit på middag hos några vänner och hon skulle bara gå hem genom ett ganska ödsligt, pandemistängt London. Hon skulle bara gå hem. Men hon stoppades av en polis, som gått av sitt arbetspass. Han visade sin polisbricka och anklagade henne för att bryta mot de då gällande coronarestriktionerna. Bara minuter senare, enligt ögonvittnen, befann hon sig handfängslad i hans bil – på väg mot sin död. Polismannen, som kidnappade, våldtog och mördade Sarah Everard, har nu dömts till livstid utan chans till benådning. Och detaljerna från domstolsutslaget väckte ett nytt ramaskri här – hur ska en ensam kvinna kunna lita på en polis? Polismyndigheten har gått ut med råd till kvinnor om vad de ska göra ifall de stoppas av en polis och känner sig osäkra eller otrygga. Be att få se polislegitimationen, ifrågasätt gripandet, ring motsvarande 112 och fråga om det är på riktigt – eller vifta till sig någon i närheten – ja, till exempel en buss, föreslog någon. Eller som en polischef sa i en intervju – att kvinnor borde läsa på mer om vilka brott som man faktiskt kan gripas för. Att man behöver vara ”streetsmart”. Polischefen har senare bett om ursäkt för det rådet. Sarah Everard skulle bara gå hem. För ett par veckor sedan skulle 28-åriga lärarinnan Sabina Nessa träffa en vän på en bar i södra London en fredagskväll. Hon dök aldrig upp. I stället hittades hennes kropp i en park i närheten dagen efter. Var tredje dag mördas en kvinna i Storbritannien. De allra flesta av någon de känner. Efter mordet på Sarah Everard växte en våg av initiativ för att hjälpa kvinnor att känna sig tryggare. Det startades appar som skulle visa vilka som är de säkraste gatorna att gå på, det har delats ut överfallslarm, det finns nu flera volontärgrupper med nattvandrare i olika städer och vissa taxibolag har kört kvinnor gratis på nätterna. Samtidigt sörjer en familj sin dotter, syster, flickvän. Jag tänker på vad Sarah Everards mamma läste upp i rätten – att hon är mer rädd nu, orolig för familjen, att hon har mycket katastroftankar. Att hon har kvar Sarahs morgonrock som hon kramar för att den fortfarande luktar som henne. Att det är kvällarna som är värst, eftersom det var då hon kidnappades. Hon skulle bara gå hem. Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se
10/8/20213 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Gått för långt – till och med för Berlin: Caroline Salzinger, Tysklandskorrespondent

Utrikeskrönika 7 oktober 2021. Berlin, torsdag. Nu har det gått för långt, till och med för Berlins mest inbitna försvarare. Länge kunde många tyskar ändå gilla att deras ordningsamma, konventionella, regelälskande land har en huvudstad som på många sätt går emot just de där påklistrade nationella särdragen. Berlin är fattigt men sexigt. Rörigt, rått och kaotiskt men också coolt och kreativt. Staden är otysk, helt enkelt, och sätter Tyskland på kartan för annat än välgjorda bilar, välsmorda jättekonferenser och detaljerade certifieringsprocesser för minsta mutter. Men valet häromveckan var droppen. För långt efter att jag i radions valvaka försökte säga kloka saker utifrån prognoserna som släppts efter vallokalernas stängning, så stod väljare på flera håll här i huvudstaden fortfarande i kö för att alls få rösta. För valsedlarna var slut. Och eftersom Berlin samma dag höll sitt årliga maratonlopp var halva innerstaden avspärrad och leveranser av nya röstsedlar kom inte fram. Valarbetare fick helt sonika sätta sig på cykeln för att hämta fler, på andra håll tog man till kopiatorn. I min stadsdel rapporterade man helt sonika in uppskattade resultat istället för faktiska. I röran meddelade 16 valkretsar i slutändan att fler personer röstat än vad det finns valberättigade, i andra fick sextonåringar i strid mot reglerna delta i valet till förbundsdagen. Fiaskot blev inte mindre av att stadens ansvariga försökte skylla ifrån sig. Regeringen hade ju kunnat lägga valet av vilka som ska styra Tyskland en annan söndag än just den då Berlin skulle ha sitt maraton, lät det bland annat. På riktigt. Nej, kaoset är inte kul längre, oredan är ingen kittlande regelnonchalans, inkompetensen är inte längre av det där slaget som får en att himla med ögonen, medan man förfasar sig över att stadens nya flygplats tog 14 istället för fyra år att bygga. Fiaskot på valdagen passerade en gräns, till och med med berlinska mått mätt. Den ansvariga för vallogistiken i Berlin har avgått, den tyska regeringen kräver en utredning och det är inte uteslutet att delar av valet kan komma att behöva göras om här. Men frågan är om allvaret i det inträffade fullt ut har sjunkit in. I vår tid av desinformation och falska nyheter svingas anklagelser om valfusk friskt för att urholka tilltron till demokratin. Även om det här uteslutande handlade om slarv, nonchalans och dåliga förberedelser, är det ändå att hälla vatten på kvarnen åt krafter som ser en konspiration bakom varje hörn. Och när inte ens den egna huvudstaden kan ordna ett korrekt val, hur trovärdig klingar då tysk kritik mot demokratiska tillkortakommanden i andra länder? Eller som satirikern bakom skämtpartiet Die Partei sa: vi ska vara glada att Putin inte skickade oss valobservatörer. För demokrati är en allvarlig sak, och man kan tycka att just den här staden borde veta bättre än att sköta dess mest grundläggande företeelse med vänster hand. Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
10/7/20213 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Vi som kan trixa till mer än tre: Johan Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 6 oktober 2020. Istanbul, onsdag. Kan du också känna dig liten, lite sämre eller åtminstone lite okunnigare än andra? Tog en promenad i går kväll. Försökte desperat få inspiration till den alltid lika dödsångest bringande morgonbetraktelsen som går under namnet ”utrikeskrönika”. Om någon skulle notera ett hårfäste som likt glaciärer i klimatförändring kryper uppåt, ett miljöskadligt kalhygge uppepå hjässan och svarta påsar likt sopsäckar under ögonen – ja, då är det helt korrekt uppfattat. Det är mitt krönikeångest-utseende. Istanbul, ändå. En stad med 16 miljoner invånare, plus turister och oregistrerade migranter. Det myllrar, dygnet runt. Gatumusiker överröstar varandra, turistskojare försöker lura med sig naiva besökare till barer där de får betala överpris. Mattförsäljare gnuggar händerna till ljudet av dollartecken. Doften av baklava, kebab, fisk och grönsaker. Försäljningsvagnar med ris, majs, grillade kastanjer, fyllda musslor eller grillade tunnbrödsrullar med fisk. Balik dürüm. Istanbul – med de historiska byggnaderna, delfinerna som leker och hoppar i Bosporen, Galatatornet, båtturen mellan Europa och Asien. Tulpanerna. Sedan finns ju också nationalismen, islamismen, förtrycket, fängslandet av obekväma journalister och intellektuella. Maffiafamiljerna som styr den svarta marknaden med tentakler in i politiken. Det är Istanbul, på gott och ont – men hur var det då med att känna sig liten, lite sämre eller åtminstone lite okunnigare än andra? Här i Istanbul är första gången som jag inte känner så. Som barn fanns det alltid de som var bättre, i skolan, på fotboll, som sjöng vackrare eller spelade sina instrument bättre. Hade videobandspelare, husvagnar eller snygga kläder. Jag kände mig underlägsen. Som ungdom kunde man hävda sig genom att stöka, låta mycket, vara aggressiv – men det fanns ändå dom som stökade mer, de som var häftigare, fick fler tjejer, var snyggare – även om det tar emot att säga. Fortfarande som vuxen kan jag känna mig liten. Släktingar som alltid vet sanningar, som i och för sig kanske inte är sanna, men som med pondus försöker skriva en på näsan. Som bara genom sin karisma får en att känna sig liten. Människor man träffar i barnens skolklasser som vet hur de riktiga sanningarna ser ut, i samhället, medier och politik. De som är så självsäkra att de aldrig kan ha fel. De man träffat på sidan om barnens fotbollsplaner som vet hur fotboll ska spelas, fast de knappt kan trixa till tre, som klagar på domaren och gnäller på tränaren. De som tror att de vet allt, eller de vet att de vet, men de har fel – fast med pondus. Alla kollegor man alltid tycker är bättre än en själv, som förklarar – lite som för ett barn hur saker funkar, när man bara känner sig naiv och grön. Alla män som alltid vet, allt, utan självinsikt. Jag vet att det är många mer än jag som känner så här, att alla andra alltid är lite bättre. Men hey, vi ställer oss upp, höjer oss mot de som mästrar. Vi duger, vi behöver bara begripa det, trots att vi inte hade videobandspelare att vi kan trixa till mer än tre. Johan Mathias Sommarström, Istanbul
10/6/20213 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Om lokalsinne, självförtroende och omvägar: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 5 oktober 2021. Stockholm, tisdag. Det är lika bra att jag redan nu outar min kanske största svaghet som korrespondent: jag har ett rätt bristande lokalsinne. ”Hur ska det gå för dig i den stora världen”, undrade min man bekymrat när jag hade villat bort mig i Bollnäs i somras. Jag skulle flytta bilen några kvarter, närmare ett café där familjen satt. Jag tänkte ut hur jag skulle åka och svängde runt första hörnet. Det slutade med att jag och bilen hamnade längre bort från caféet, jag gav upp, klev ur, gick till caféet med bilnycklarna i handen och min man fick gå tillbaka och flytta bilskrället. Som en rimlig konsekvens har jag rätt dåligt självförtroende när det kommer till orientering. Min man är min motsats, om han har åkt till ett ställe en gång kan han liksom utan att tänka bara åka tillbaka till samma plats – en gåva jag alltså saknar. Och hans självförtroende på området är också i princip orubbligt. Men ibland har jag rätt och han fel, och då blir istället självförtroendet, eller bristen på det, min akilleshäl. För det har hänt mer än en gång att vi kört någonstans på min mans navigation, och jag, antingen mycket försynt framfört min teori om vägen, eller inte yppat den alls eftersom jag litar mer på hans förmåga än min egen. Och så har vi kört – fel. Tyvärr verkar våra barn ha ärvt en olycklig kombination av de här egenskaperna – mitt lokalsinne och min mans självförtroende. Jag har sett flera tecken på det. Till exempel när vi varit på besök i en ny stad och gått från vårt boende några kvarter till en restaurang. När vi ska hem säger den ena sonen: ”Jag går före”, går kavat ut från restaurangen, svänger direkt åt helt fel håll och vandrar iväg på en okänd gata. Eller när jag och min andra son är i Stockholms innerstad och han tvärsäkert utbrister: ”Här bor ju mormor och morfar!”, när vi befinner oss i en helt annan stadsdel än den där mina föräldrar bor. När jag skulle till Radiohuset första gången i min nya tjänst cyklade jag fel. Här vill jag säga till mitt försvar att jag mycket väl hittar till Radiohuset på Gärdet i Stockholm. Den här gången var det min autopilot som inte hade ställt om, och jag cyklade oreflekterat på som jag gjort tidigare, mot min före detta arbetsplats. Så hur ska det gå – ja, min första resa som korrespondent, den gick – till Uppsala. Efter en dag på Vetenskapsradions redaktion skulle jag tillbaka till stationen för att åka hem till Stockholm. Här måste jag nämna några omständigheter: 1. Jag har varit på Sveriges Radio i Uppsala förut. 2. Sveriges Radio i Uppsala ligger 4 minuters promenad från stationen. En sträcka på 300 meter. 3. Jag hade förstås gått vägen dit, från stationen till redaktionen, samma morgon. Ändå lyckades jag på något märkligt vis ta av – inte åt helt fel håll men heller inte åt helt rätt håll, när jag klev ut genom dörren. Jag gjorde liksom en lov och gensköt stationen från ett håll som jag inte hade tänkt. Jag tröstar mig med att jag ju trots allt kom dit jag skulle, utan att ta upp en kart-app i mobilen. Det blev bara en omväg. Och vem vet vad man dyker på på omvägar, runt om i världen. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se
10/5/20213 minutes, 47 seconds
Episode Artwork

Ingen rädder för clowner här: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 4 oktober 2021. Bangkok, måndag. Ett gäng clowner i Singapore spred här om veckan oro, rädsla och ilska bland föräldrar till skolelever. Ett stort antal clowner sågs släntrade runt utanför entréerna till flera skolor i staden. När clownerna upptäcktes var det flera rektorer som skickade en varning till elevernas föräldrar som uppmanades att säga åt sina barn att inte närma sig eller prata med clownerna. Meddelandet gjorde att många föräldrar fick panik och bestämde sig för att hämta hem sina barn från skolan. En förälder berättade för lokala medier att hon blev både förvånad och förskräckt när hon fick meddelandet. En annan sa till en lokal Tv-kanal att personer i clowndräkt kan uppmuntra människor med ondskefulla avsikter att klä ut sig och vänta utanför skolorna för att där lura med sig barnen. När ännu en förälder kom för att hämta sitt barn gick en av clownerna fram till henne och frågade om hon var intresserad av att registrera sin dotter till att gratis prova en privatskola. Clownerna visade sig alltså att vara ett marknadsföringstrick för en skola. Det som förhoppningsvis skulle bli en lyckad marknadsföring av utbildning har nu slagit riktigt fel för de som låg bakom idén. Flera anmälningar har kommit in till polisen som behandlar ärendet på största allvar, och skulle det bli rättssak av det hela så riskerar dom ansvariga att dömas till böter för skapande av oordning i samhället. Chefen och ägaren till utbildningsföretaget är nu mycket ångerfull. Han erkänner att idén som på kontoret verkade strålande inte fungerade så bra i verkligheten. Han har nu bett hela Singapore om ursäkt. Som förälder själv förstår han reaktionerna och sa att man nu har lärt av sitt misstag. Här skulle historien kunnat ta slut, men så är det inte. Clowntricket uppmärksammades av två parlamentsledamöter i Singapore som nu vill se över möjligheten att införa restriktioner över hur man får klä ut sig på allmän plats för att inte skrämma upp folk. Det har i sin tur fått välgörenhetsorganisationen Clown Doctors Singapore att reagera. Clown Doctors är ett gäng medicinskt utbildade clowner som åker runt till olika vårdinrättningar och roar barn som är sjuka. De är nu oroliga över att clowners ställning i samhället snabbt försämras. Vad de menar är att från att ha varit skratt och glädjespridare förknippas clowner allt oftare med gräsligheter och som något farligt som i filmen DET eller andra otäckingar i clowndräkt. Även världens bästa clown 2017, singaporianen Edmund Khong, är orolig. Han brukar i normala fall genomföra runt 350 shower om året men säger nu att han märker av en allt större rädsla bland vuxna för clowner. Han är allvarligt orolig över att Coulrofobi som sprider sig i samhället. Det är en irrationell rädsla för clowner som kan orsaka panik och illamående hos känsliga personer. Clown Doctors Singapore, Edmund Khong och andra hel- och deltidsclowner planerar nu att genomföra en stor gala som ska återupprätta clownens rykte som de glädje- och skrattspridare dom är och återigen få barns föräldrar att uppskatta clownerna lika mycket som barnen och inte överföra eventuell clownskräck på nästa generation. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
10/4/20213 minutes, 19 seconds
Episode Artwork

Världens kanske bästa land: Maria Persson Löfgren, Tbilisi

Utrikeskrönikan 1 oktober 2021. Tbilisi, fredag. Min första träff med det georgiska skedde i ett kök i Moskva tidigt 90-tal när Shota slängde upp tre oplockade hönor på diskbänken med tanken att jag skulle tillaga dem. Men insåg felbedömningen och tog över och där kom första skälet till varför det här landet är ett av världens bästa: maten! Färsk koriander, valnötter, granatäpplen, chatjapuris drypande av salt fårost, sulguniost, satsivi, kycklingar i valnötssås, nej nu blir jag hungrig och det är långt till närmsta butik här uppe på berget. Jo, världens bästa land fick sig en rejäl törn i starten vid fyrasnåret i morgonens mörker när jag anlände. Efter en rallyfest i nån slags omgjord Toyotabil, säkert stulen och uppfräschad på bilmarknaden här i stan, åkte vi i 145 mot min väntande hotellsäng. Betsys, nu kommer jag, tänkte jag och mindes utsikt, god mat, trevliga människor och tja... De hade ju mejlat mig mitt bokningsnummer och ett varmt välkommen, precis vad du kan förvänta dig av världens bästa lands folk. Att då mötas av beckmörker och igenbommade dörrar tär lite på ens benhårda kärlek till georgierna. De är dramatiska och känslosamma, men att lämna mig sådär strandsatt mitt i natten hade jag inte väntat mig. Inte efter att jag flugit halva natten sittande bredvid en storgråtande georgier. Nej, jag kände inte honom, och nej, jag kunde inte trösta den store bölande mannen med tjurnacke. Hade jag kunnat brista ut i georgiskt fyrstämmig a capella-sång kanske han hade lugnat sig och stämt in. De gör det georgierna lite var som helst, faktiskt. Sången är självklart en del av min kärlek till Georgien. Nåväl, hotellet var stängt – coronastängt, det visste alla utom hotellets egen hemsida ihopsnickrad 2021 och som på något konstigt vis svarar för virtuella bokningar av en typ som bara finns i cybervärlden. I verkliga världen fanns jag, men vilken tur – Georgien alltså – jag hittar en vaken Giga i grannhuset, som också ”are are” är ett hotell! Där sitter jag nu och njuter en annan utsikt , hotellet heter ju the View så det måste finnas och Giga frågar så fort han ser mig om det är något jag vill ha hjälp med, han kan göra vad som helst, vill jag ha lite te kanske. Generositeten georgisk, så klart! Och till er som nu börjar undra om tanten har tittat för djupt i saperaviglaset kan jag genast dementera, för vinbonden i Khakheti där jag var, hade gått över till kiwiodling eftersom druvorna bär sig så illa åt, ramlar ned, blir insektsangripna och ändå inte går att sälja till rimligt pris. Annars är faktiskt vinet skäl nog att gilla Georgien, det som görs nu alltså - då när jag fick besök i Moskva av Shota gick det knappt att dricka, trots att landet redan då kallade sig vinets vagga. Maria Persson Löfgren för P1 morgon i världens kanske bästa land Georgienmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se
10/1/20213 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Klimatdemonstranternas återvändo efter pandemin

Utrikeskrönika 30 september 2021. Helsingfors torsdag. Ja, även här märks det att pandemin har börjat släppa taget. Samtidigt som köerna ringlade långa till uteställen i Stockholm igår kväll samlades hundratals klimatdemonstranter utanför riksdagen här i Helsingfors. I tio dagar planerar klimataktivisterna att demonstrera på den hårt trafikerade Mannerheimvägen, det för att få regeringen att utlysa nödläge för klimatet. – Det är ett privilegium att bo på det norra halvklotet där klimatförändringarna ännu inte är alltför uppenbara och därför är det vår plikt att protestera och försöka rädda det som räddas kan, sa en av aktivisterna som jag pratade med. Hon hade lagt ut blommor på marken. En begravningssymbol för en döende planet, sa hon men också en symbol för en tid som nu kanske är över, en tid av tystnad. Den finska miljörörelsen Elokapina, är bara en av många i världen som nu vaknar till liv i takt med att restriktionerna lättar. Planen är att synas, uppröra, vara en nagel i ögat på makthavare. När polisen uppmanade dem att flytta på sig så vägrade de. Vad är det för vits med att demonstrera om ingen bryr sig, sa företrädare för organisationen i finska medier. Men trots att organisationens metoder inte är helt okontroversiella har kritiken varit relativt lågmäld. Kanske för att aktivisterna och politikerna i alla fall är överens om att klimatfrågan måste tas på allvar Enligt regeringens plan ska Finland vara klimatneutralt före 2035. Det är ett av de mest ambitiösa målen i Europa. Men vägen dit är svår. Omställningen handlar också om rättvisa, menar flera kritiker. Hur ska jordbrukare som ger upp torvmark kompenseras? Eller de bilister på landsbygden som inte klarar högre bensinpriser och inte heller har råd med elbilar? Problem som politikerna ännu inte riktigt löst. Samtidigt finns det inte tid att fundera. Mot kvällen lyckades polisen avbryta demonstrationen. 150 demonstranter hade gripits, bara några få envisades om att sitta kvar på asfalten, innan även de lämnade till slut, i alla fall för dagen, för i dag väntas protesterna att fortsätta. Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se
9/30/20213 minutes, 2 seconds
Episode Artwork

Något värt att dö för? Caroline Kernen, Berlin

Utrikeskrönika 28 september 2021. Berlin, tisdag. Torsdagen den 23 september. Med tre dagar kvar till det tyska valet stod jag på en gräsplätt mitt i centrala parlamentskvarteren i Berlin. Några tält står uppställda. På en plywoodskiva har någon skrivit med röd färg "den sista generationens Hungerstrejk" och under finns 25 svarta streck. Här bor ett gäng unga som för 25 dagar sedan slutade äta. Deras krav för att bryta strejken är en öppen diskussion med de tre förbundskanslerkandidaterna om klimatet. Det är ett extremt sätt att försöka sätta press på politikerna i klimatfrågan, och vi i media nappar. På en liten scen som man byggt i lägret står fem klappstolar uppställda. Framför den runt 15 journalister. Klockan 19 ikväll är det deadline för när de strejkande vill att de tre förbundskanslerkandidaterna ska dyka upp för diskussion. De flesta i gruppen av hungerstrejkare annonserar på scenen att de inte ska fortsätta strejka. Flera har blivit sjuka, två har förts till sjukhus.– Jag gör mer nytta levande än död för klimatkampen, säger en av strejkarna jag pratar med. Vad trodde du innan, frågar jag, tänkte du att du skulle göra det här till du dog?– Vi har ändå ingen framtid om inget görs. Det behövs sådana här extrema åtgärder säger hon och fortsätter: – Vi har försökt allt annat. Men jag trodde nog inte att jag skulle dö, jag trodde politikerna skulle komma om de såg att unga personer var beredda att riskera sitt liv, säger hon. Klockan blir sju - politikerna dyker inte upp. En av strejkarna, en 21-årig kille sätter sig på scenen. Han säger in i kamerorna att han ska sluta dricka på lördag. Det blir känslosamt, folk framför scenen gråter och kramas. 21-åringens pappa kommer till lägret ibland. Han är orolig och försöker få honom att sluta, få honom att komma hem och att börja äta, berättar en annan journalist för mig. 21-åringens blick är bestämd. Han ser trött ut och har insjunkna kinder. Jag tänker att jag känner igen de där bestämda ögonen. Och att så bestämda ögon på en 21-åring kommer få svårt att backa nu och att politikerna som redan erbjudit sig att prata med strejkarna efter valet säkert också känner att de inte kan backa. Och så undrar jag om vi triggar honom, vi som står i grupp och spelar in när han tittar in i kameran och berättar för omvärlden om sitt självmordsuppdrag. Kommer han dö nu? Jag räknar lite på det, hur många dagar klarar man sig utan vatten? Kraven ändras - inget möte behövs. Det räcker med att Olaf Scholz som ser ut att vinna valet ska gå ut och säga offentligt att klimatkrisen är en nödsituation, säger hungerstrejkarna. Det kommer inget offentligt uttalande. 21-åringen som nu syns sitta i rullstol på bilder i media slutar dricka. Timmarna går. Men så på lördag kväll, dagen innan valet så hör Olaf Scholz av sig. Han säger att de ska ha en klimatdiskussion efter valet, och 21-åringen börjar dricka igen. Politikerna tycker att de stått kvar vid beslutet att prata efter valet. Aktivisterna tycker att de lyckats - att de här metoderna funkar. Jag tänker på 21-åringens pappa och på att både bestämda ögon och bestämda politiker behövde en väg ut. Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
9/28/20213 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Vem vill säga att klimatomställningen kommer att kosta?

Utrikeskrönika 27 september 2021. Berlin måndag, Ännu ett europeiskt val är avklarat där klimatfrågan fick ovanligt stor plats.I Tyskland, Norge och Island pratar nu allt fler partier av olika färg om klimatet och försöker få väljarnas stöd för just sina lösningar. I Frankrike pågår förberedelserna för nästa års presidentval.Nyligen möts två av det gröna partiets kandidater i en radiodebatt och programledaren Jean-Jacques Bourdin ställer en av sina första frågor. "I Tyskland vill de grönas kanslerkandidat Annalena Baerbock höja bensinpriset med 16 centimes litern: alltså litet mer än 1 krona och 60 öre. Vill ni också det, frågar Bourdin och får ett första litet försiktigt jakande svar - oui. Hur mycket? Med hur mycket? Jag frågar för alla fransmän som lyssnar, säger Bourdin och så är debatten igång. Politikerna går upp i varv, talar i munnen på varandra och försöker få fram sina bästa argument. Programledaren hänger på.Ni också? Vill ni också göra bensinen dyrare? Nu låter journalisten själv upprörd, men går vidare till att diskutera priset på el och förnybar energi. Här i Tyskland pågår en liknande debatt. Vid årsskiftet införde regeringen en ny sorts koldioxidpris på transporter för att klara sina klimatmål, vilket genast fick bensin- och dieselpriserna att börja stiga. Men när De Grönas kansler-kandidat sa att bensinen kommer att bli ännu dyrare med tiden (vilket också är meningen med systemet) argumenterade flera politiker från de partier som infört koldioxidspriset plötsligt emot detsamma. I Norge diskuteras en ny elkabel till Storbritannien som är färdig att tas i bruk. Oron finns att de norska elpriserna nu kan bli lika höga som i London. Flera partier vill vänta med att koppla upp ledningen, och motsätter sig nu tidigare tankar på att norsk vattenkraft ska fungera som ett grönt batteri för Europa, när den förnybara elen byggs ut. Samtidigt släpper Europeiska centralbanken ECB, en färsk rapport och varnar för att kostnaden för klimatförändringarna kan bli mycket dyrare än själva klimatomställningen och minska Europas BNP med 10 procent. Enligt ECB finns tre möjligheter - en ordnad omställning till en grönare ekonomi, en orolig övergång orsakad av en plötslig reaktion på klimatförändringar, eller en "växthusvärld" som leder till extrema fysiska risker. Många partier vill prata om klimatet och att vi måste ställa om samhället. Men vem vill egentligen prata om vad det kommer att kosta? Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se
9/27/20213 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

TV-kändis i Zambia: Richard Myrenberg, Lusaka

Utrikeskrönika 24 september 2021. Lusaka fredag. Jag hade faktiskt blivit förvarnad, men sen gick allt mycket snabbare än vad jag hade trott och det kanske var det lika bra. Jag hann liksom inte bli nervös innan strålkastarna riktades mot oss, kameran rullade och nån skrek ”action!”. Dessförinnan hade sminkösen pudrat min svettiga panna och jag hunnit skriva ner min replik på en lapp: ”Yes – that’s very impressive!” Bara nån timme tidigare hade jag varit ute i huvudstaden Lusaka och gjort intervjuer om det politiska läget i Zambia – som ser hoppfullt ut efter ett spännande val som ledde till att oppositionen vann. Men nu var jag i ett helt annat sammanhang. I en konferenslokal på ett flashigt hotell. Och vips hade jag gjort debut som skådespelare i ett tv-drama. Och kanske blir jag världskänd i Zambia. Men vi ska inte överdriva, det var bara en replik, jag var inte mycket mer än en statist. Med i samma scen var två zambier som hade längre repliker och vi skulle föreställa representanter för ett internationellt boxningsförbund. Ja, jag ska förklara. TV-serien heter ”Makofi” och handlar om en ung tjej som vill uppfylla det som hennes far aldrig lyckades med – att bli professionell boxare. Ung kvinna som kämpar för att ta sig fram i en extremt mansdominerad värld. Serien är populär, man är nu inne på andra säsongen och filmandet går i ett rasande tempo – över femtio avsnitt ska det bli denna gång. Och Makofi är bara en del av ett allt starkare och synligare fenomen – afrikanska berättelser på TV och film. De första gångerna jag var i Afrika för länge sedan så var det indiska romantiska serier och gamla avsnitt av Miami Vice som erbjöds på TV. Det var underhållande, men för många afrikaner förblev det något främmande, det här handlade inte om dem. Mycket har hänt sedan dess. Och det är inte bara Nollywood – den nigerianska filmindustrin som pumpar ut filmer och tv i ett allt snabbare tempo. Afrikanska tv-serier fungerar i Afrika, det genererar pengar och har slagit ut dussindramerna från Brasilien och Indien. Häromdagen såg jag en TV-serie på franska från Kamerun tex. Visst ibland går det lite väl fort, ibland yxigt skådespeleri och svajig ljussättning. Men hallå? Nån som kommer ihåg Rederiet? Och afrikanska berättelser börjar nu också hitta en bredare publik. Filmtjänsten Netflix har visat Queen Sono – en James Bond-inspirerad serie från Sydafrika med mycket aktion, eller varför inte den osannolika framgången med filmen ”Cook off” från Zimbabwe som spelades in för nästan inga pengar alls, om kvinna som ställer upp i en matlagningstävling som också visas på Netflix. Jag vet inte om den zambiska tv-serien ”Makofi” någonsin kommer nå dit. Men jag är gärna med och bidrar. Frågan är bara vad man ska säga om min lilla skådespelarprestation? ”Yes – very impressive?” Richard Myrenberg, Lusakarichard.myrenberg@sverigesradio.se
9/24/20213 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

Elefanten i rummet – vad gör du när chefen håller tal? Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 23 september 2021. Bryssel torsdag, Tänk dig att din chef håller ett långt tal i företagets finaste konferensrum. Ett stort och högtidligt tal -  en vision för hela er verksamhet för det kommande året. Föreställ dig sedan att du under det där talet plockar upp något ur din väska som du kan pyssla med medan chefen pratar om sina storslagna idéer. Till exempel en anti-stress-målarbok, en rubiks kub eller kanske en stickning. Och förresten, tänk dig också att det hela sänds på webben för allmän beskådan. Hade det varit okej på ditt jobb? Hade det uppmuntrats eller hade kollegorna tittat snett på dig? Och framförallt: vad hade chefen sagt? Detta är i alla fall vad som hände förra veckan när Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, höll sitt årliga linjetal i Europaparlamentet i Strasbourg. Medan EU-bossen lade fram sin vision för hela unionens politik plockade två av hennes kommissionärer fram lite förströelse. Det var Sveriges Ylva Johansson och Danmarks Margrethe Vestager som satte sig att sticka medan de lyssnade på von der Leyen när hon la fram planer om alltifrån en försvarsunion till en hälsounion och nya lagar som ska göra EU världsledande på halvledare. Efter vissa efterforskningar har jag fått reda på att Ylva Johansson stickade julklappar till sin närmaste stab. Hör ni det, ni anställda, tittar ni riktigt noga på klippen från talet kanske ni kan gissa er till vad ni kommer få i år. Faktum är att de fick mjuka stickade klappar även förra året. Då hade Johansson stickat raggsockor i olika kulörer till ett 20-tal av sina närmaste medarbetare. Vad danskan Margerethe Vestager ska göra med sin stickning vet jag inte riktigt. Enligt nyhetssajten Politico stickade hon en elefant. Du hörde rätt, en elefant. Både Vestager och Johansson har sagt att stickandet hjälper dem att behålla skärpan under långa möten. Vad jag kan bedöma har klippen med de stickande nordiska kommissionärerna generellt bemöts av gillande i sociala medier även om vissa har tyckt att det var respektlöst och förkastligt. Chefen, Ursula von der Leyen, som var den som talade, verkade i alla fall inte bry sig. Och personligen tycker jag det är ganska befriande. För nästa gång jag sitter på Kommissionen dagliga presskonferens och lyssnar på en fråga som ställs för typ tusende gången och som jag vet inte kommer att besvaras den här gången heller så kan jag i fortsättningen helt ogenerat, med gott samvete och med de stickande kommissionärerna i bakhuvudet, plocka upp något annat att sysselsätta mig med. Det kanske inte blir en stickning. Jag har inte stickat sedan syslöjden i skolan för en herrans massa år sedan. Men jag kan sy och jag har en del syprojekt med gamla avlagda jeanstyg som legat och väntat på mig i flera år. Så om ni skulle se en journalist som sitter och syr på någon av Kommissionens kommande presskonferenser, ja då är det nog bara jag som försöker behålla skärpan. Andreas Liljeheden, i Bryssel andreas.liljeheden@sverigesradio.se
9/23/20213 minutes, 4 seconds
Episode Artwork

MMIWG – Ett fenomen så utbrett att det kräver en förkortning: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 22 september 2021. Washington, onsdag morgon MMIWG. MMIWG. Den bokstavskombinationen såg jag på flera håll under min resa i Kanada, som jag nyss kommit hem ifrån. MMIWG. Jag såg den i samband med reportage om historien av förtyck mot ursprungsfolken i landet. Exempelvis berättade jag om The Mohawk institut i P1-morgon i måndags. Det är en tidigare internatskola där barn ur ursprungsbefolkningen tvingades gå. The Mohawk instiute hade förresten ett öknamn, det berättade jag inte om i reportaget. Skolan kallades för The Mush Hole, eftersom barnen där bara fick äta en slags gröt tre gånger om dagen. Alltså barnen som slitits från sina familjer och sina samhällen för att bo på skolan där de skulle ”assimileras” som det hette. Skolans ägor var omgivna av fruktträdgårdar, växthus och en bondgård. Där arbetade barnen på dagarna men skörden såldes på en marknad i stan, barnen fick möjligen en apelsin bara till julafton. På the mohawk institutet fick barnen inte kallas för sina namn, de fick ett nummer. Tex 55. Du där, 55, dags att städa toaletten. Man skulle döda det som fanns inom barnen, deras ursprung och deras kulturer. Och systemet beskrivs i en statlig utredning som just kulturellt folkmord. Och folkmord för oss tillbaka till MMIWG. Det står för Missing and murdered indigenous women and girls. Saknade och mördade kvinnor och flickor från ursprungsfolken. Ett fenomen man menar är så utbrett att det kräver en förkortning, ett eget begrepp. Enligt officiella siffror löper flickor och kvinnor från ursprungsfolken 16 gånger större risk att dödas eller försvinna som vita kvinnor. Det beskrivs i en officiell utredning från 2019 som just folkmord genom decennierna. Man menar att överrepresentationen av de döda kvinnorna bygger på det koloniala arvet av förtryck och att myndigheterna är mindre benägna att leta efter saknade kvinnor ur ursprungsfolken. Och samtidigt som jag var i Kanada och såg MMIWG på olika platser, som ett stridsrop. Så rapporterades det i USA i detalj om en ung kvinna som var försvunnen, en vit, kvinna som campade med sin fästman, hennes försvinnande fick rubriker över hela landet. För några timmar sedan slog FBI fast det tragiska: att hon hittats död i ett naturreservat i Wyoming. Samma delstat där flera hundra kvinnor ur ursprungsbefolkningen det senaste decenniet saknats utan liknande nationella mediebevakning. Ett faktum det nu också rapporteras om. Kriminologen Scott Bonn som forskar om varför vissa brott blir extra uppmärksammade säger rakt ut till Washington Post att om den unga kvinnan hade varit svart eller brun så hade det nationella intresset nog inte funnits. Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se
9/22/20213 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Pamfilova klagar hos presidenten: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 21 september 2021. Stockholm, tisdag. Jag undrar hur 68-åriga blonda Ella Pamfilova, chef för ryska valkommissionen, mår idag.En kvinna som hade ett fläckfritt rykte, människorättsaktivist under Tjetjenienkrigen och socialminister på Boris Jeltsins tid. Hennes politiska karriär började i Kommunistpartiet. Nu mår hon inte så bra, det sa hon i videomötet med presidenten igår. Han som är helt isolerad sedan tolv i hans närmsta krets smittats med corona, tog först upp skolskjutningen i Perm och beklagade den. Men Pamfilova hade också tråkiga nyheter från sin valkommission. Vi har också haft förluster de senaste tre dagarna. En ung kollega, en medlem i valkommissionen, 42 år gammal med tre barn dog av hjärtattack på grund av utmattning från det hårda arbetet. Flera andra medlemmar i valkommissionen har också fått hjärtattack och tagits till sjukhus helt utmattade, berättade Pamfilova för president Putin. Den här kampanjen har kostat oss och jag tror det aldrig har varit så svårt, påstod Pamfilova i sitt samtal med presidenten. Jag har aldrig varit med om en så svår valkampanj, hävdar Pamfilova. Från några oberoende ryska journalister gavs en annan bild av de hårt arbetande i valkommissionen. En journalist, som arbetar för oberoende tv-kanalen Dozd, som nyligen stämplats som utländsk agent, berättar i sociala medier hur kommissionens medlemmar skrattade ut henne när hon försökte ställa frågor om valfusk.Det fusket har varit exceptionellt under de tre dagarnas röstande. Videobevisen är talrika, funktionärer, som stoppar ned extra valsedlar i valurnorna efter att ha försökt blockera övervakningskameran. En kvinna som hade extra valsedlar innanför blusen, som hon sen la ned. Eller en man som hindrade oberoende valövervakare att övervaka räkningen. Men Pamfilova går inte med på att det varit så mycket fusk, hon hävdar att ryska valprocessen varit transparent, ja faktiskt den mest transparenta i världen och att den elektroniska röstning, som skett den här gången är en av världsbäst. En känd matematiker, som brukar göra beräkningar efter varje val, för att se om det officiella resultatet egentligen stämmer, håller inte med. Han konstaterar tvärtom att den elektroniska röstningen ökar fusket, eftersom en kryptering förvandlar siffror till bokstäver för den som söker ladda ned resultatet. Men till presidenten skröt Pamfilova om ett ovanligt högt valdeltagande och bara få fall av fusk och framförallt var hon och valkommissionen ändå nöjda, även fast några medlemmar fått hjärtproblem. Maria Persson Löfgren, Stockholmmaria.persson_löfgren@sverigesradio.se
9/21/20213 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

En lyckad trollning: Filip Kotsambouikidis, Budapest

Utrikeskrönikan 20 september 2021. Budapest, måndag De uiguriska martyrernas väg leder upp mot en byggarbetsplats, där den korsas av Dalai Lamas väg, som i sin tur leder bort mot fria Hongkongs gata.Gatustenen är nedsliten och polerad, lite hal som den kan bli efter att ha slitits under lång tid. Platsen är Budapest, ganska centralt ändå, även om det inte känns så.Förr låg här Ferencvaros hamn, men under lång tid har marken legat öde. I Donau som flyter förbi ligger ett par övergivna, rostiga kanalbåtar.Men gatuskyltarna är nya, de har satts upp av Budapests borgmästare Gergely Karacsony i protest mot ungerska regeringens planer på att bygga en filial av det kinesiska toppuniveritetet Fudan här. Karacsony, en politisk motståndare till premiärminister Orban, försöker på så sätt provocera med gatunamn som är politiskt känsliga i Kina och därmed för den ungerska regeringen, som vill behålla goda relationer med landet.Planerna på det nya Fudanuniversitetet i Budapest, i så fall det första på europeisk mark, har skapat kontrovers sedan de lanserades. Flera ungerska universitet och högskolor har de senaste åren larmat om hur de uppfattar att deras akademiska frihet begränsas allt mer. Det centraleuropeiska universitet, finansierat av George Soros – den ungerska regeringens fiende nummer 1 – har tvingats flytta stora delar av sin verksamhet ur landet.Så när Fudanprojektet så blev känt, såg många det som ytterligare ett tecken på politiseringen av universiteten – Fudan, som är nära knutet till kinesiska staten och som för inte länge sen tog bort skrivningar om åsiktsfrihet i sina stadgar – ska dessutom finansieras med ett lån från Kina. En symbol, enligt kritikerna, för att Ungern rör sig österut. Nu pågår här en dragkamp mellan det till stor del liberala, västtillvända Budapest, som bestämmer vad gatorna ska heta, och den ungerska regeringen, som skänkt marken till universitetsbygget. Staden vill bygga studentlägenheter i stället, och hotar att lägga in sitt veto mot en sportarena som byggs samtidigt, om den inte får som den vill.Hur dragkampen slutar återstår att se. Men byggs universitet är det inte omöjligt att kinesiska och ungerska politiker behöver rulla på de uiguriska martyrernas väg till invigningen. Och det vore, sett ur Gergely Karacsonys perspektiv, en ganska lyckad trollning. Filip Kotsambouikidis, i Budapestfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se
9/20/20212 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

Kinas ihåliga byar: Björn Djurberg, Kina

Utrikeskrönika 17 september 2021. Peking, fredag. Häromveckan reste jag ner till Jiangxi-provinsen, i söder. I Jiangxi finns Kinas största sötvattensjö, Poyang, och den mäktiga Yangtze-floden flyter också genom norra delarna av Jiangxi. Många som bor där har i generationer försörjt sig på fisket. Men det är det stopp för nu. Åratal av överfiske, dammbyggen och fabriksetableringar har allvarligt skadat miljön och fiskebestånden. Så nu råder totalt fiskeförbud, i tio år, i både Poyang-sjön och Yangtze-floden. Det här får såklart konsekvenser för de som bor där, och i de fiskebyar jag besökte var gatorna nästan tomma. De flesta i arbetsför ålder har lämnat byn för att jobba någon annanstans. De som är kvar är de gamla och de unga. Det här är Kinas så kallade ”kongxincun”, ”ihåliga byar”. Det är en effekt av den ekonomiska utvecklingsmodellen de senaste 40 åren. Den snabba urbaniseringen. Migrantarbetare som flyttar dit jobben finns. Oftast till städerna, eller till fabriker längs kusten. Kinas senaste nationella census, som presenterades i våras, gav en lägesbild. Nästan 500 miljoner kineser bor någon annanstans än där de är folkbokförda. Det är nästan en fördubbling jämfört med den förra folkräkningen, för tio år sedan. Var man vill bo skiljer sig också åt. Södra Kinas megastäder är magneter för unga vuxna som satsar på karriären. Nordöstra Kina däremot, är en demografisk förlorare. Regionen som helhet tappade 10 miljoner människor de senaste tio åren. Så, Kina, precis som Sverige och många andra länder, har en landsbygdsproblematik. Vad händer med landsbygden, när allt fler flyttar därifrån. Frågan har bland annat varit central i kinesiska myndigheters fattigdomsbekämpning. Där, har en vanlig lösning, från myndigheternas perspektiv, helt enkelt har varit att flytta de som bor i byarna, till städerna, genom att bygga rad efter rad av höghus i städernas förorter. Och antalet byar i Kina har minskat drastiskt. Uppskattningsvis har en tredjedel byarna försvunnit de senaste 30 åren. Och de som bor kvar. Vad ska de försörja sig på? Många är lantbrukare, såklart, men i Kina, precis som i Sverige, ses turismen som en potentiell livlina. Kinesiska regioner profilerar sig som ”ekologiska” naturrum, med syfte att väcka någon slags ”längtan till landet” hos den urbana medelklassen. I en av byarna längs med Poyang-sjön har de tankarna nu börjat gro. En av få unga vuxna i byn, 30-åriga Cao som stannat kvar för att ta hand om sin ettåriga son medan hennes man rest iväg för att jobba, sade att jo, turismen är en möjlighet. ”Vi har ju fin natur här”, sade hon, ”men än så länge är det ingen som gjort slag i saken. Alla har gett sig iväg, för att jobba.” Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se
9/17/20213 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Om att komma tillbaka: Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönika 16 september 2021. Köpenhamn torsdag. Tillbaka! Efter drygt fyra år vandrar jag längs Köpenhamns gator igen. För sen ett par veckor är jag just tillbaka, inte bara i stan utan på mitt gamla jobb som Danmarkskorrespondent. Och de gamla stråken och vyerna här i Kongens by känns tryggt hemtama. Solen speglar sig i sjöarna, cykelpendlarna bryter ljudvallen i höjd med Kongens nytorv, på Köpmandsgade luras turisterna fortfarande upp i det där meningslösa runda tornet, fläskesteksmackan på hörnet smakar som tidigare och priset får en som vanligt att hicka till. Ja, känslan är den samma, här i Skånes huvudstad. I Köpenhamn verkar tiden stått still sen jag var här senast. Fast, det har den ju inte. För bara några månader sedan var stadens gator spöklika ödesstråk. Att Danmark gick genom pandemin på helt andra vägar än Sverige har få missat, men är lätt att glömma nu när de som första land i EU skrotat alla restriktioner. Och som svensk handlar pikarna inte längre om danskarnas ängsliga storebror i öster, nu har man istället blivit en symbol för galopperande dödlig smitta. Ja, kanske lite överdrivet, men åtminstone verkade mannen i Toyotan framför mig på motorvägen ha övertolkat senaste smittotalen. Åsynen av en svenskregistrerad bil fick honom att sträcka långfingret i vädret i fyra kilometer - han vinglade betänkligt men ville väl försäkra sig om att jag uppfattade vad han tyckte om min närvaro. Och de politiker som var tongivande när jag senast bevakade den danska rikspolitiken på nära håll, de är alla borta med vinden. Eller, inte borta, men aktuella i helt nya roller. Dåvarande statsministern Lars Lökke Rasmusen, vältalig politisk överlevare på högerkanten - han har fortsatt överleva: nu som politisk vilde på gång med ett nytt eget parti. Och den kontroversiella migrationsministern Inger Stöjberg, henne träffar jag nästan lika ofta nu som då, men nu sitter hon i en rättssal, föremål för en riksrätt. Men den orangea hårknuten och den självsäkra blicken är de samma. Och partier som hade medvind då hukar nu i marginalen. Och tvärtom. Jo, det har uppenbarligen hunnit rinna mycket vatten under Öresundsbron på drygt fyra år. Och jag funderar mycket på det här att komma tillbaka. Utmaningen att navigera i något som är både vant men på samma gång förändrat. Att varken överskatta eller underskatta tiden som gått sen sist. Förhoppningen om att man är erfaren nog att se det gamla i det nya, men kanske ännu hellre nyfiken nog att upptäcka något nytt i det gamla. Jag kämpar på. Glad, åtminstone, över att vara just tillbaka. Samuel Larsson, nygammal Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se
9/16/20213 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Hetta, avspärrningar och hallucinationer: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 15 september 2021. Paris onsdag. Jag har sen en tid tillbaka slutat bära med mig vatten överallt. Jag försöker bli lite mindre ifall, ifall, liksom.Jag menar vatten finns ju att köpa, överallt. Det är i alla fall min erfarenhet, tills i förra veckan, när jag var på det gigantiska justitiepalatset för att bevaka första dagen av rättegången för terrorattentaten i Paris den 13 november 2015. – Non, här inne kan ni inte köpa något att dricka, Madame, svarar då vakten, ett svar jag dömer ut som helt orimligt. Det är värmebölja och luften i Paris har stått helt stilla i en vecka. Allt är lamslaget: människor, tankar, odörer. – Det måste det ju gå att köpa en flaska vatten, Monsieur,här inne befinner sig ju kanske 140 journalister som ska bevaka en historisk rättegång. – Nej. Du får gå ut och handla. Och för att komma in igen måste du gå runt hela palatset, förbi alla avspärrningarna och sedan gå igenom säkerhetskontrollen på nytt på baksidan. Så jag tar min sändningsutrustning, bandspelare, datorer, telefoner, dokument och tråcklar mig ut ur det hårdbevakade justitiepalatset. Sedan går jag till närmsta restaurang och köper en ost och skink-macka, och två flaskor vatten och börjar den mödosamma vägen tillbaka in igen, kånkandes. Solen gassar. Väderappen visar 30 grader. Vägen tillbaka innebär att jag behöver korsa floden Seine två gånger och tar femton minuter, det vill säga en evighet med en sändning hack i häl. Om jag bara hade vetat. Fyra dagar senare ska jag och min son åka turistbåt på Seine. Vi blir lite sena och hinner inte äta lunch innan, men det gör inget tänker jag, för det måste ju gå att köpa något att äta och dricka på båten. – Non Madame, det finns inget att köpa på båten. Det blir lätt jogg till närmsta restaurang, och sen tillbaka. Vi hinner nätt och jämt med båten. Om jag bara... Så i förrgår var jag på föräldramöte på min dotters skola. Ett möte aviserat till tre timmar, mellan fem och åtta på kvällen. Det blir lite stressigt. Det är en bit att åka. Först tåg. Värmeböljan ihärdar. Sedan en skakig bussfärd i något snarlikt ett växthus. Det pärlar sig i pannan. Jag hallucinerar amerikanska drycker i stora glas med mycket is, citron och rosa sugrör. – Vi får säkert nåt läskande på mötet, tänker jag, och minns 15 år av föräldramötesförtäring, av varierande njutningsgrad, i och för sig, men något har vi alltid fått. Jag låtar tankarna sväva iväg för en sekund... ... ett litet glas iskall champagne vore väl för mycket att hoppas på men ett glas citronlemonad kanske ändå... Jag håller humöret uppe. Letar mig fram till klassrum 302. Där vi blir bjudna på... ingenting, absolut ingenting. Jag lyssnar på den ena trevliga Madamen efter den andra och får höra om matte och kemi och gympa och att de ställer höga krav på våra barn. Barnen måste anstränga sig. Men det enda jag kan tänka på är de amerikanska läskedryckerna. Och min packning. Det är ju viktigt att kunna tänka om. Vattenflaskan är tillbaka i handväskan. Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson-boij@sverigesradio.se
9/15/20213 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Underskatta aldrig en K-popartists kraft: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 14 september 2021 Thailändarnas självförtroende och självbild har det senaste året fått sig en rejäl törn. Inte konstigt. Först började tiotusentals ungdomar demonstrera mot regeringen. Premiärministern anklagas av demonstrerande skol- och universitetsstudenter för att ha fuskat till sig segern i valet 2019.Inte nog med det. Ungdomarna har mage att klaga på kungahuset som nästan har gudomlig status i landet. Sedan kom pandemin. En snabb stängning av gränserna har inte fungerat för att stoppa spridningen av covid-19 i landet som regeringen hoppades.Istället har ekonomin och miljontals thailändare drabbats hårt som till stor del är beroende av turister som kommer till landet varje år. Regeringen har helt och hållet misslyckats med sin pandemipolitik, på alla plan tycker vissa. Som om inte vore nog. Den äldre generationen, inklusive höga politiker, har länge klagat på att ungdomar inte tar till sig thailändska traditioner utan mest vänder blicken mot mobilkameran och lägger upp selfies som inte är Thai-nog. Det har under en tid sett mörkt ut för det thailändska självförtroendet och självbilden. Men då kommer plötsligt ett ljus i mörkret. Från oväntat håll kommer likt en räddande ängel K-popartisten Lalisa Manoban. Hon är thailändska och medlem i den otroligt populära koreanska tjejgruppen Blackpink. Hon har precis släppt en soloskiva.Efter två dygn hade videon till första singeln setts över 100 miljoner gånger på nätet. I videon som på flera sätt visar Lalisas thailändska bakgrund bär hon bland annat den höga spetsiga gyllenehuvudbonaden som framför allt bärs av traditionella dansare. Till det bär hon en modern tappning av en traditionell folkdräkt. Att Lalisa i en kort sekvens i videon bär traditionella kläder har fått stor uppmärksamhet i Thailand. Inte bara bland ungdomar som är hennes målgrupp utan också hos föräldrar, kulturpersonligheter och inte minst hos försäljare på marknader runt om i landet. Nu har efterfrågan och försäljningen av traditionella kläder och tillbehör ökat enormt. En handlare berättar för Bangkok Post att sedan i fredags har man haft ett konstant flöde av kunder, framför allt ungdomar, som frågar efter huvudbonader och dräkter. Lagren börjar bli tomma och webbsidor har kraschat under efterfrågan på traditionella kläder. Inte bara Lalisas fans verkar nöjda. Rojalister, politiker och kulturpersonligheter prisar nu Lalisa för att hon lyfter kulturarvet och visar upp det för hela världen. Det verkar redan som att den mörka självbilden av Thailand har sopats bort i ett enda danssteg. Att video också innehåller en viss kritik mot hur den thailändska polisen slår ned demonstranter i landet, det pratar man inte så mycket om. Lalisa Manoban säger att hon medvetet ville visa sin thailändska bakgrund och hoppas att hennes thailändska fans nu ska ta det thailändska till sig och vara stolta över sitt land. Så underskatta aldrig en K-popartists kraft att ge ett land hopp. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se
9/14/20213 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

I Tyskland tas förolämpningar på allvar: Caroline Salzinger

Utrikeskrönika 13 september. Berlin, måndag. Det var nog inte såhär Andy Grote hade tänkt sig att detta skulle sluta; att han skulle få så många människor över hela världen att söka på tyskans kanske mest infantila benämning på det manliga könsorganet att det märktes i den globala internetstatistiken, eller att så avlägsna medier som Washington post skulle rapportera hur hårt han har tagit att kallas pimmel, pillesnopp på ett ungefär. Det som nu döpts till pimmelgate här i Tyskland började egentligen för flera månader sedan. Socialdemokraten Andy Grote ondgjorde sig över folk som festade trots de då gällande coronrestriktionerna i hans hemstad Hamburg. Men Grote hade själv tidigare ordnat kalas mot reglerna och det fick en obskyr twittrare med användarnamnet Zoo-St pauli att författa de fem fatala orden, du bist so ein pimmel. Tweeten sågs av polisen i Hamburg, Grote uppmärksammades på den och gjorde en polisanmälan.Så klockan sex i onsdags morse gjorde sex poliser husrannsakan hos twittrarens exflickvän, där också de gemensamma barnen bor. Syftet var att beslagta enheten på vilken pillesnopptweeten skrivits, trots att mannen redan erkänt för polisen att han var författaren. Nu haglar kritiken mot den i mångas ögon överdrivna polisinsatsen i Hamburg, men faktum är att den tyska lagstiftningen tar förolämpningar på allra största allvar. Ett långfinger i trafiken kan leda till böter på upp till 40.000 kronor, att kalla någon "dumma kossa" på allmän plats har resulterat i böter på 10.000 kronor, i lagparagrafen talas det till och med om fängelse om ärekränkningen är tillräckligt allvarlig. En talesperson för polisen i Hamburg menar att agerandet visar att ordningsmakten tar förolämpningar på allvar också när de sker på nätet, men det argumentet har bara eldat på kritiken. Kvinnor rapporterar om hur de fått oönskade bilder av manliga könsorgan skickade till sig, utan att det föranlett någon åtgärd från polisen, är inte det att betrakta som betydligt värre än ett könsord av dagiskaliber? Organisationer som stöttar offer för hat och hot i sociala medier påpekar att mycket grövre förolämpningar och svårartade hot om våld sällan utreds, medan en sandlåde-förolämpning mot en högt uppsatt politiker uppenbarligen tilldelas stora polisresurser. Så Andy Grote ser inte ut att gå till historien som en förkämpe för en schysstare ton på nätet. Snarare blir han kanske ihågkommen som ett tyskt praktexempel på den så kallade Streisandeffekten, uppkallat efter den amerikanska artisten Barbara Streisand. Ett fenomen, där försöken att få något oönskat att försvinna drar till sig så mycket uppmärksamhet att precis raka motsatsen blir fallet. På mindre än ett dygn författades över 25.000 inlägg i sociala medier under hashtaggen #pimmelgate. Caroline Salzingercaroline.salzinger@sr.se
9/13/20213 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Lycka, mjäll och kantarell: Johan-Mathias Sommarström

Utrikeskrönikan 10 september Fredag morgon.Snart dags för sociala medier att glöda, det är ju helg.Lägg upp en bild. Lajka.Läser texter i flödet.Någon visar stolt upp sina nybakade bullar, en annan en bild på gulliga barn.En katt ligger tokigt i en glasskål. Ett barn som dansar, en selfie, bilder från gymmet, från löprundan. Tummen upp, hjärta, lajk.En bild på strömming, potatismos och lingon "dags för lunch", 18 lajks.Man i cykeltrikå och tight tröja, svettig. Texten "snart är klassikern klar". 22 lajks, kommentar "starkt jobbat, emoji med bicepsarm.""Äntligen fredag", 44 lajks.En bild på ett glas bubbel med texten "äntligen fredag", 65 lajks. Kommentar: symboler på glas som skålar. Härligt att se andra människors lyckligare liv. Nya inlägg, allvarligare nu.Skottlossningar, vaccinmotstånd och invandring. Inte integration, aldrig integration, alltid invandring. Skarpa inlägg, länkar som hänvisning till att ens åsikt är sann.Vad gör politikerna, vad gör polisen, vad gör Folkhälsomyndigheten.Kommentarerna rasar in, ryggdunkningar, medhåll. Någon enstaka tapper försöker spjärna emot men huggs verbalt ned i den bubbla av raseri som plötsligt råder.Sanningar utan konkreta bevis.Vems sanning?Kvällstimmarna. Någon har fått i sig fredagsgroggen, tonläget skärps.Det är nu de riktiga sanningarna sägs.Det är nu samhället byggs om från grunden.De riktigt svårtänkta tankenötterna får sin lösning "byt regering" vare sig den är blå, grön eller röd.Lördag, börjar långsamt. Någon har löst Melodikrysset, "grattis", "Starkt jobbat".En annan gör en mysig utflykt med frugan. Kommentar: myyyys, hjärtemoji.Rosévin i motljus. Perfekta frisyrer, vackra människor, söta barn och gulliga djur.Allas underbara liv.Är det bara jag som har mjäll, svettfläckar, ostyrigt hår och precis tjafsat med hustrun? Mer mys. Fika vid vattenbrynet. Sedan bryter det riktiga helvetet lös.Kantarellbilderna.Det enda som på djupet skakar om den svenska folksjälen och lägger Jante i glömska.Kantareller.Här ska det skrytas, vräkas och förmedlas."Så många kantareller att jag inte kunde plocka alla"."Har plockat så mycket att jag börjat tröttna"."Hela frysen är full".Men det värsta med kantareller är att samtalen garanterat fortsätter IRL, i riktiga livet.Släktingar och vänner, alla har de vänligheten att brutalt påpeka deras egen förträfflighet i kantarellplockarkonsten. Brutalt säger jag.Kanske för att jag själv kan vara totalt kantarellblind.Jo, nog får jag ihop till en toast ibland. Men oftast i skogen försöker jag till och med desperat att ropa "herr kantareeeeeeell."Får inget svar.Går till butiken. Köper svamp. Tar en bild, lägger ut. 50 lajks. Kommentar "smaskigt".Vi lever i två världar, en på riktigt, som går att ta på - den andra, också på riktigt, ibland så vacker- ibland så skrämmande. Johan-Mathias Sommarström, #Mellanösternkorrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
9/10/20213 minutes, 31 seconds