Somrigt, enkelt och avskalat. Musik av Meredith Monk m.fl. Gäst: Shida Shahabi. Somrig och minimalistisk musik. Gäst i veckans avsnitt är tonsättaren och musikern Shida Shahabi som nyligen släppte sitt andra fullängdsalbum Living Circle.

När de bästa möter de bästa är det denna hymn som signalerar att det snart är avspark. Champions League-hymnen har blivit en modern klassiker men hur kom den egentligen till? Barocktoner med kör och orkester klingar ut över världens största fotbollsarenor precis före avspark i samband med Champions League-matcher. Är det en hymn av Georg Friedrich Händel? Svar: NEJ. Faktum är att hymnen, som är så barockinspirerad, skapades så sent som 1991. Här i det sista avsnittet av "Musik på idrottens arena" tar programledaren Bengt Skött tag i telefonluren och ringer upp mannen bakom den pampiga Champions League-hymnen. Låt oss också lyssna på både denna fotbollshymn och den stora inspirationskällan, "Zadok the Priest" av Händel.Musik av Samuel Barber och Peter Tjajkovskij finns med när vi påminner om de teman som förekommit tidigare i serien. Slutligen lyssnar vi på Radiosportens OS-referat när en viss Nils van der Poel åkte skridsko på guldmedaljnivå i Peking. Det leder så klart till det mest berömda skridskotemat inom den klassiska musiken. Om Musik på idrottens arena:I denna serie, bestående av tre timslånga program, bygger Radiosportens mångårige reporter Bengt Skött en bro mellan den smått tidlösa kulturform vi kallar klassisk musik och den, globalt sett, kolossala folkrörelsen idrott. I första avsnittet ligger huvudfokuset på olympiska invigningar, där Bengt själv ofta funnits på plats. I de andra avsnitten finns teman som konståkarnas musikval och den berömda, barockdoftande hymnen i samband med Champions League-fotboll.Till sin hjälp knyter han i ett par avsnitt kontakt med externa gäster som ger ytterligare perspektiv.

Vilken musik passar bäst till en piruett? Konståkning sätts under lupp när Bengt Skött undersöker de allra bästa kombinationerna av musik och skridskor. Vilka lysande kombinationer finns i fråga om klassisk musik och glänsande OS-framträdanden i konståkning? Det och mycket mer besvaras i den andra delen (av tre) i Radiosport-profilen Bengt Skötts sommarserie. Han gästas av den före detta elitåkaren Lotta Falkenbäck, som främst är bekant som mångårig konståkningsexpert för SVT.Här avnjuter vi musik från Bizets "Carmen", Beethovens pianovärld och mycket mer. Håller den klassiska musiken på att konkurreras ut i OS/VM-konståkningen av filmmusik och techno - eller är det tvärtom? Hur tänker åkare och koreografer när de väljer musik? Vi får även reda på hur musiken ackompanjerade piruetter innan högtalarsystem var standard i varje ishall. Om Musik på idrottens arena:I denna serie, bestående av tre timslånga program, bygger Radiosportens mångårige reporter Bengt Skött en bro mellan den smått tidlösa kulturform vi kallar klassisk musik och den, globalt sett, kolossala folkrörelsen idrott. I första avsnittet ligger huvudfokuset på olympiska invigningar, där Bengt själv ofta funnits på plats. I de andra avsnitten finns teman som konståkarnas musikval och den berömda, barockdoftande hymnen i samband med Champions League-fotboll.Till sin hjälp knyter han i ett par avsnitt kontakt med externa gäster som ger ytterligare perspektiv.

Vad är det för musik som inviger världens största sportevenemang? Och på vilken position spelar "de tre tenorerna"? Bengt Skött reder ut den klassiska musikens roll i våra största idrottsevenemang. OS brukar anses som det största som finns inom idrott, möjligen jämte fotbolls-VM. Vår ciceron i denna programserie, Bengt Skött, tar oss här med till en lång rad olympiska invigningsceremonier där han själv funnits på plats för att i Sveriges Radio P4 kommentera vad som händer. Den klassiska musiken finns alltid med som en betydelsefull del den afton när vinter- eller sommar-OS ska invigas. Här får vi lyssna på flera ljuvliga verk som förekommit när till exempel Aten, London eller Salt Lake City inför hundratals miljoner lyssnare och tittare invigt sina OS. Förutom det huvudtemat får vi veta varför Sveriges Wilhelm Petersson-Berger komponerade ett pianostycke som fick namnet "Lawn tennis". Och så speglar Bengt Skött den konsertserie som "De tre tenorerna" stod för i samband med fotbolls vm på 90- och 00-talet.Om Musik på idrottens arenaI denna serie bygger Radiosportens mångårige reporter Bengt Skött en bro mellan den smått tidlösa kulturform vi kallar klassisk musik och den, globalt sett, kolossala folkrörelsen idrott. I första avsnittet ligger huvudfokuset på olympiska invigningar, där Bengt själv ofta funnits på plats. I de andra avsnitten finns teman som konståkarnas musikval och den berömda, barockdoftande hymnen i samband med Champions League-fotboll.Till sin hjälp knyter han i ett par avsnitt kontakt med externa gäster som ger nya perspektiv.

Möt två av de främsta inom dansk konstmusik: äkta paret konsertpianisten Katrine Gislinge och tonsättaren Bent Sørensen. Med ett intensivt och passionerat förhållande till varandra och till musiken. Den danska nedstängningen under den första corona-perioden har nu resulterat i ett vackert musikverk, ”mellan vildhet och ömhet”, pianokonserten La sera estatica - Den extatiska aftonen (2021).Katrine Gislinge gav under pandemin konserter hemma på flygeln för sin man för att han skulle kunna njuta av livemusik, då det offentliga konsertlivet var nedstängt. Hon spelade Beethoven, Mozart, Chopin, Schubert, Schumann m fl och Bent Sørensen hörde detta och inspirerades alltså att komponera sin tredje pianokonsert, vilken han tillägnat Katrine Gislinge. Han har tidigare tillägnat sin hustru flera andra verk.De har båda äktenskap med andra, flera barn och egna karriärer bakom sig. De fann varandra 2011 vid en musikfestival.Hur påverkar deras relation dem musikaliskt? Hur känns det för Bent att skriva musik till Katrine och hur känns det för Katrine att spela den? Har deras förhållande till tonsättandet och musicerandet förändrats?Om Bent Sørensen har skrivits: ”Hans musik påminner mig om något jag aldrig hört förut! Han är en underbart poetisk kompositör vars musik svävar och flyger som höstvindar i oberäknelig skönhet!”2018 vann han en av världens främsta klassiska musikpriser, Grawemeyer Award, för sin Concerto i fem satser L’isola della Città (Ön i staden), från 2016. Verket är för violin, cello, piano och stor orkester.En recensent skrev: ”Katrine Gislinges tolkningar präglas av en darrande känslighet, där varje liten detalj i musiken blir väldigt viktig men samtidigt samlas i en klar och framåtblickande ström. I sina händer, i sin musik, lyckas hon skapa den perfekta balansen mellan det sköraste och det mest direkta, och när man lyssnar på henne går man in i ett musikaliskt rum av "berusande sensualitet".Katrine Gislinge är känd för att spela den klassiska repertoaren, men hon arbetar även i många andra genrer. Hon har bl a spelat in Mozarts Pianokonserter 11, 12 och 13 med kadenser av Bent Sørensen. Tillsammans med svenska Stenhammarkvartetten.I 1999 spelade Katrine Gislinge in cd'en Piano Works på Deutsche Grammophon och var därmed den första danska pianist att utge musik på denna label.Vi får förstås i programmet lyssna på den mycket vackra musiken.Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan

Han skiljde sig från dom andra på något sätt. Här var det en kontakt över könsgränserna och vi visste att han var på vår sida. Det var uttalat, säger Suzanne Osten, teaterregissör och kollega. Kjell Westling (1942–2010) var musik, han var en orkester, en multiinstrumentalist, en genreöverskridande kompositör. Han var en doldis som lyfte den progressiva musikrörelsen. En experimentell jazzmusiker. Spelman. Filmmusikskapare och teatermusiker. En arrangör som många ville arbeta tillsammans med. I två program under rubriken Musikmagasinet i P2 intervjuar journalisten Ylva Mårtens människor som stod honom nära, hans medmusikanter och medarbetare om hans musicerande ur en mängd synvinklar. I andra programmet intervjuas riksspelmannen Thore Härdelin, sångaren Fred Lane, film och teaterregissörerna Suzanne Osten och Judtih Hollander.  Ett program av Ylva Mårtens.Producent: Emmy BergkvistSlutmix: Julia Öjbrandt. En produktion gjord av Munck för Sveriges Radio.

- Jag begriper inte hur fan han kunde få det att låta som en spårvagn, en bil eller nån som ropade på sin altsax, säger Bengt Beche Berger, trummis och en av Kjell Westlings många medmusikanter. Kjell Westling (1942–2010) var musik, han var en orkester, en multiinstrumentalist, en genreöverskridande kompositör. Han var en doldis som lyfte den progressiva musikrörelsen. En experimentell jazzmusiker. Spelman. Filmmusikskapare och teatermusiker. En arrangör som många ville arbeta tillsammans med. I två program under rubriken Musikmagasinet i P2 intervjuar journalisten Ylva Mårtens människor som stod honom nära, hans medmusikanter och medarbetare om hans musicerande ur en mängd synvinklar. Intervjupersonerna i första programmet är Tommy Westling, storebror och Anita Westling, Kjells fru, sångerskan och musikern Marie Selander, musikern Bengt Berger och låtskrivaren Tore Berger från Blå Tåget.Ett program av Ylva Mårtens. Producent: Emmy BergkvistSlutmix: Julia Öjbrandt. En produktion gjord av Munck för Sveriges Radio.

Kärleksdrömmar, svek, konventioner och patriarkat. Om författaren Mathilde Wesendonck, Richard Wagners Isolde i operan Tristan och Isolde. Finns det plats för en skapande kvinna bredvid en genial man? En relevant fråga i samband med att ett av operahistoriens mest omtalade och älskade verk, Tristan och Isolde, skapades under en himlastormande och förbjuden förälskelse mellan två kulturpersoner, Richard Wagner och Mathilde Wesendonck. Efter premiären av Tristan och Isolde skulle Richard Wagner förneka Mathilde Wesendoncks medskapande av verket. Im Treibhaus - I växthuset är titeln på en av de dikter av Mathilde Wesendonck som Richard Wagner tonsatte i sångcykeln Wesendonck-lieder. Kammaroperan Im Treibhaus skulle haft premiär juli 2020 i Vattnäs Konsertlada norr om Mora, men fick skjutas upp p g a coronapandemin och hade istället urpremiär där den 23juli 2021. Alten Anna Larsson gör Mathilde Wesendonck och tenoren Göran Eliasson gör Richard Wagner. Wagners dåvarande hustru Minna Wagner sjungs av Amelia Jacobsson och Mathilde Wesendonks make Otto Wesendonck sjunga av Ulrik Qvale. Wagners andra hustru Cosima von Bülow sjungs av Rebecka Fjällsby och Johan Rydh gör Johannes Brahms. Staffan Storm tonsatte här sin första opera och författaren Ebba Witt-Brattström debuterade som librettist.  Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan Operan sänds i sin helhet i P2, Sveriges Radio den 4 september 2021 kl 19:00.

Han har spridit fredssånger bakom järnridån, han har vandrat hundratals mil med sina sång och gång-körer runt om i Europa. Möt musiken och körledaren Anders Nyberg. Hans arbete som körledare, kompositör och arrangör har tagit honom till många platser runt om på jordklotet, till över 30 länder på sex kontinenter närmare bestämt. Han är även känd för sitt medförfattande till den internationella succéfilmen ”Så som i himmelen”. Hans liv är fyllt av möten med människor som liksom han själv kämpar för fred och frihet genom musiken. Anders Nyberg växte upp med folkmusiken i Malung och blev ledare för sånggruppen Fjedur, som i slutet av 70-talet turnerade i Sydafrika och tog med sig hem musik därifrån som de sedan spred över världen. Under många år bodde han och hans sydafrikanska fru, fredsaktivisten och musikern Jennifer Ferguson delvis i landet. Nu mer är de bosatta i Rättvik där de fortsätter att skapa musik och projekt som kretsar kring just fred och frihet. Reporter Madeleine Drake har träffat paret på Stiftsgården i Rättvik och vi har låtit Anders och Jennifer välja låtar från deras karriärer som kretsar kring fred och frihet, som också deras samtal gör. Producent, Peter Gropman, Iris media.

Nadin Al-Khalidi trodde att hon skulle bli Bagdads Joan Baez. Istället blev hon något av en Malmös Fairuz. Hennes Tarabband har spelat med Växjös kammarorkester Musica Vitae. Vi träffar båda banden. Genrebestämningen är svår när man ska beskriva Tarabbands musik. Bandets sångerska Nadin Al-Khalidi beskriver den som ett unikt sound av pop med inslag av både jazz och nordisk och arabisk folkmusik. Eller är det helt enkelt arabisk pop från Malmö? Hur som helst är musiken enkel, rättfram och väldigt maffig och medryckande. Inte minst när de spelar tillsammans med anrika stråkorkestern från Växjö, Musica Vitae. Tillsammans gjorde de ett projekt före corona, som resulterade i en turné och en liveskiva. Vi får lyssna på delar av den och träffa Nadin Al-Khalidi och Filip Runesson från Tarabband. Dessutom hör vi Marco Mazzeo och Anna Widlund från Musica Vitae, och får smakprov från något av deras senaste verksamhet.

Mimi Terris och Jan Lundgren spelar jazz var för sig, Anna Rynefors och Erik Ask-Upmark spelar medeltida musik tillsammans, i sin ensemble Falsobordone. Mimi Terris skriver och sjunger sina egna jazzlåtar, som hon inte har något emot om de jämförs med visor eller pop. Men i årets Ystad jazzfestival sjunger hon med trumpetaren Mårten Lundgren, som arrangerat filmmusik till jazz med sin trio. En annan Lundgren, Jan, är jazzpianist och konstnärlig ledare för jazzfestivalen, och han skriver också mycket av sin musik själv. Vi får träffa dem båda, och senare även paret och riksspelmännen i Genarp Anna Rynefors och Erik Ask-Upmark, som spelar medeltida musik, senast på ett nytt album med musik från pestens tid runt år 1350. Vad som förenar musiken i första och andra delen av det här programmet är väl mest att den framförs av musikskapare verksamma i Sydsverige, närmare bestämt Skåne.

Lilla Hjärnarp i nordvästra Skåne rymmer bara 1 200 invånare, men inte mindre än två ambitiösa musikfestivaler. Vi får möta personerna bakom dem: Stefan Klaverdal med In Between och Ale Carr med Folkrot. Hur låter det när ett träd växer, när grenarna och bladen vecklar ut sig och rötterna letar sig allt längre ner i jorden? Kanske som i Mats Edéns (fiol) och Stefan Klaverdals (dator) låtar på albumet Annual Growth Rings, Årsringar. Vi får höra exempel från den och träffa Stefan Klaverdal som bor i Hjärnarp och där arrangerar musikfestivalen In Between, för musik som utforskar de vida fälten som öppnar sig mellan olika musikaliska genrer. I detta det första av tre program som presenterar sydsvensk musik och deras skapare får vi också träffa Ale Carr, riksspelman och konstnärlig ledare för den andra musikfestivalen i Hjärnarp, Folkrot. Med sina båda danska band Dreamers' Circus och Basco söker sig också han från folkmusiken ut i väglöst land.

23-åriga sopranen Karolina Bengtsson spås en lysande framtid och studerar nu vid Mozarteum i Salzburg. Kommer från en bygd i Småland, där även 1800-talets världsstjärna Christina Nilsson föddes. I programmet medverkar även Karolina Bengtssons sångpedagog, professorn och världssopranen Barbara Bonney i Salzburg, altsångerskan Anna Larsson i Stockholm, svensk-ungerska sopranen Clarry Bartha i Tyskland. Clarry Bartha är konstnärlig ledare för tävlingen Debut, samt Casting director för Festival Puccini Torre del Lago. Under större delen av 2020 och 2021 har Karolina Bengtsson fått digital undervisning  på grund av pandemin. Sopranen och professorn Barbara Bonney: - Karolina Bengtsson är så begåvad - det är inte klokt! Hon är den bästa sångerskan på Mozarteum just nu! Hennes röst är otroligt fin! Jag blir så lycklig när jag lyssnar till henne! Varje lektion är en konsert för mig. Jag sitter där och bara njuter. Ibland gråter jag. - Pandemin, med den digitala undervisningen, har paradoxalt medfört att jag kommit närmare mina elever. Genom kameran ser jag hur de använder munnen och tungan. Hur de andas och vad de tänker. Allt dessa som jag missar i ett rum när man inte är så nära. Jag tycker det här har varit helt fantastiskt! Svenska alten Anna Larsson var med i juryn i tävlingen Debut i Tyskland som Karolina Bengtsson vann: - Karolina slog juryn med häpnad redan på första provet. Det var väldigt, väldigt roligt att uppleva! Karolina är mycket trygg som sångare och sjöng t ex en svår aria ur Händels Julius Caesar. Hon gjorde det suveränt. Karolinas tilltal och stil är väldigt öppen. Det betyder naturligtvis jättemycket för Karolina att få utvecklas tillsammans med Barbara Bonney, som kan anses ha varit den absolut största i världen i sitt röstfack, lyrisk sopran! Sopranen och konstnärliga ledaren Clarry Bartha bjuder varje år in 50 sångare av ca 600 sökanden till tävlingen Debut. - Jag hörde sopranen Karolina Bengtsson för två år sedan i Salzburg och fick gåshud för denna naturlighet som hon har i sin röst, vilken har en enorm potential att utvecklas. Karolina är språkbegåvad och ärlig i sitt sätt att sjunga, vilket gjorde mig väldigt glad. Hon är så självklar och har en enormt vacker röst! - Det är väldigt inne att vara operasångare och att bli berömd. Många imiterar och vistas i det här rosa livet med applåder och blommor. Men det finns ett visst allvar hos Karolina som jag tycker om. Som alla tycker om. Hon bryr sig inte så mycket om allt omkring, och är över huvud taget inte affekterad! Det är rösten och hennes ögon! Hon har den rätta blandningen av att vara ödmjuk och att vara hungrig. Hon är öppen och väldigt klok. Nu behöver hon något att bita i. Att vara operasångare är hårt arbete! - Karolina är nu lyrisk sopran. Jag hör framtiden med stora lyriska partier; Mozart förstås, Strauss, lyriskt ryskt, lyriskt italienskt, lyriskt franskt. Kanske med åldern går hon över från en Susanna till en Grevinna. Hon har ett fokus i rösten och en silverklang som är väldigt ovanlig, och påminner litet grand om slovakiska sopranen Lucia Popp, en av mina favoritsångerskor! Lyssna på Karolina Bengtssons operadebut som Pamina i Mozarts Trollflöjten tillsammans med andra studenter på Mozarteum i Salzburg. Länken fungerar från den 25 juni 2021 kl. 19:00: https://livestream.com/unimozarteumsalzburg/zauberfloete21 Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Blockflöjtisten Katarina Widell adopterades från Seoul och bor i Kil. Toppstudent och fyrabarnsmamma. Med barock i Royal Albert Hall, turnéer med kvartetten Woodpeckers och förebild i Kulturskolan. Medverkar gör blockflöjtisterna i Woodpeckers / Hackspettorna: Katarina Widell från Seoul och Kil, Kate Hearne från Irland, Caroline Eidsten Dahl från Oslo och Pernille Petersen från Köpenhamn. Dessutom medverkar två elever till Katarina Widell: Blockflöjtsläraren Carolin Kårén vid Musik & Dansskolan i Piteå och Vanja Smith i Arvika som studerar vid Musikhögskolan Ingesund. Linjen är folkmusik men Vanja spelar även barock, tidig musik och nutida musik. - Det var min mamma som hörde talas om att det fanns en blockflöjtist i Kil som kunde ge lektioner. Jag bodde då i Karlstad och tog mig till Kil för att träffa Katarina Widell. Det tar bara en kvart med tåg, så det var väldigt smidigt. Jag valde Katarina då det var skönt att få en lärare som kunde ge ännu mer inspiration. Jag såg fram emot en högre nivå i spelet, förklarar Vanja Smith. - Ja, när man börjar komma upp på den nivån att man går på folkhögskola och  musikhögskola då känns det viktigt att ha en lärare som är aktiv musiker. Som har koll på repertoar, både på nutida och på äldre musik. Katarina lägger stor vikt vid det musikaliska. Inte så mycket på att vi bara ska spela rätt toner, det som står på papperet, utan musiken som vi spelar är någonting mer. Det är atmosfären som vi skapar när vi framför någonting, och den stämningen får vara kvar under hela stycket och sedan finnas kvar även när stycket är slut, förklarar Carolin Kårén. - Katarina Widell var tillresande lärare och bodde då i Stockholm. Hälften av gångerna flög jag ner på morgonen. Så hade vi lektion mitt på dagen i några timmar. Sedan flög jag hem till Piteå. När Katarina senare flyttade till Jokkmokk åkte jag dit med buss. Det tog längre tid att åka till Jokkmokk med buss än har flyga till Stockholm. Jokkmokk ligger ju i Norrbottens län, men i Lappland. Du är ju nästan i fjällvärlden när du är i Jokkmokk, tillägger Carolin Kårén. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Barbara Hannigan: en helt naturlig sopran. Lina Nyberg: en unik personlighet! Mathias Landaeus: omedelbar som Picasso. Rosali Grankull: Punkare! Lisa Nilsson: Närvaro, djup, integritet. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan. En repris från 22 november 2020.

Barbara Hannigan: en helt naturlig sopran. Lina Nyberg: en unik personlighet! Mathias Landaeus: omedelbar som Picasso. Rosali Grankull: Punkare! Lisa Nilsson: Närvaro, djup, integritet.

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och tre romaner. Artisten och författaren Christina Kjellsson sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med Tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom – jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i ”textbehandling” och formuleringskonst. Hon har även gett ut de tre självbiografiska romanerna Solknepet (2013), Nu är jag ung hela mitt liv (2016) och Det här är livet (2020). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i. Ur recension i Svenska Dagbladet: ”Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: ”Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats”. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare.” Christina Kjellsson har fått SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som ”på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa”. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015.

Bára Gisladóttirs musik kallas hipp musik för nördar och remake av "Exorcisten". Louise Alenius gör musik om covidsjuka kroppar, död, incest och Elefantmannen. Tonsättaren Louise Alenius bodde under tio år i Frankrike, men är sedan några år tillbaka i Köpenhamn. I Paris komponerade Louise Alenius kommersiell musik, bl a till reklam för Coca-Cola och olika bilmärken. -Ämnen jag numera väljer till mina kompositioner speglar min nyfikenhet på det jag inte förstår. Jag försöker sätta mig in i andra människors verklighet istället för att berätta hur jag själv har det, förklarar Louise Alenius, som skrev både libretto och musik till kammaroperan Silent Zone om incest. Dottern blir utsatt för incest. Hon är stum och sjunger inte. Detta för att illustrera att de drabbade sällan berättar om vad de har varit med om. Istället får dottern ut sin vrede och sorg genom att spela slagverk. Dottern spelas av slagverkaren Ying-Hsueh Chen och hennes bror gestaltas av kontratenoren Morten Grove Frandsen. Brodern löser upp problematiken med tystnadskulturen i den här familjen. Han ställer obekväma frågor om det förfärliga som hänt. -Jag tycker det var spännande att använda mildheten i en kontratenors stämma på det här sättet, förklarar Louise Alenius. Louise Alenius skrev också musik till en balett om den s k Elefantmannen, Joseph Merrick som levde på 1800-talet i London och hade en kraftigt deformerade kropp. Hennes körsvit Rite of Nothing / En tom ritual uruppfördes i den gamla underjordiska vattencisternen i parken Søndermarken i Köpenhamn. Ett av hennes senaste stycken, Ilt / Syre, komponerade Louise Alenius till den 80 meter långa skulpturen The Wave. Under coronapandemins första månader 2020 var den placerad vid Ofelia Plads vid Köpenhamns hamn. Konstnärskollektivet Vertigo anpassade The wave till pandemin. Den illustrerar ett gigantiskt luftrör och lungor som kämpar för att få luft. Den femstämmiga kören gestaltar kroppsorgan som skriker efter syre. 2019 fick Louise Alenius Danmarks störste kulturpris, hederspriset Carl Nielsen och Anne Marie Carl-Nielsens Legat på 750 000 danska kronor. Jag intervjuade isländska tonsättaren Bára Gisladóttir första gången 2013. Nu möts vi digitalt genom Skype. Hon befinner sig i det svårt coronadrabbade Reykjavik. Hon utbildade sig i komposition vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn. Kontrabasen blev hennes instrument efter studier på Nya Zeeland. Hon älskar den. Om hennes spel på kontrabasen sägs det: "Hon behandlar kontrabasen såsom Jimi Hendrix gjorde med sin gitarr. Hon använder instrumentet för att locka fram spännande och konstiga ljud.”  - Kontrabasen är alltid är tillgänglig. Speciellt i tider som dessa, när man inte kan musicera med andra, då är det ju mycket praktiskt att ha sitt eget instrument som man kan skriva för! Jag är intresserad av övertoner och där är kontrabasen överlägsen tack vare strängarnas längd och instrumentets storlek, säger Bára Gisladóttir. Hon är synestetiker och hör toner, när hon ser färger och ser färger, när hon hör toner. Därför målade hon tidigare i starka färger för att därefter komponera stycket hon hade i sitt huvud. Det blev inte mindre än 19 nonfigurativa målningar i rött och grönt innan hon kompositionnerade stycket Rooftops of Prague! Musiken på Brimslód, hennes debutplatta från 2015, handlar om havet. Dýpi betyder djupet och här är vi på havets botten. Det är Bára Gisladóttirs favoritstycke på plattan eftersom hon gillar allt som är kallt, vått och mörkt. Hennes nya platta gavs ut 2020. Titeln är HĪBER, vilket betyder vinter eller ide. Bára Gisladóttirs musik har framförts av Danmarks Radios Symfoniorkester, och vokalensemble, Islands Symfoniorkester och Helsingborgs Symfoniorkester, Frankfurts Radiosymfoniker, Ensemble InterContemporain och Athelas Sinfo-nietta. Hon har dessutom fått Carl Nielsen och Anne Marie Carl-Nielsens Talangpris, Léonie Sonnings Talangpris och Reykjavíks Grapevine's Music Award.

Pamela Z smälter samman sin vackra röst med elegant elektronisk manipulation. Juliana Hodkinson förstärker tändstickor. Hon är filosofie doktor i tystnad i musik och ljudkonst. Av Birgitta Tollan. Pamela Z lever i San Francisco och komponerar stycken för röst, live-elektronik, samplade ljud och för gestikaktiverad MIDI-controllers. Hon är pionjär inom live digital looping, röstinstallationer och utvidgade vokala tekniker. Birgitta Tollan mötte Pamela Z första gången i studion i San Francisco redan 1996. Nu "möts" de digitalt genom Zoom. Pamela Z var på fint, årslångt stipendium i Rom när coronapandemin slog till. Efter sju månader, i mars 2020, var hon tvungen att resa hem till San Francisco. Hon fick sin Bachelor i musik redan 1978. Pamela Z har turnerat i USA, Europa och Japan och har komponerat för dans, film och kammarensembler som Kronoskvartetten och Eighth Blackbird. - Rösten är allas första instrument. Du är född med det och det är gratis. Och du är född med de olika tekniker som du kan använda, skrattar Pamela Z. Ett av hennes stycken heter And the Movement of the Tongue. Debutplattan från mitten av 2000-talet bär titeln A Delay Is Better. En recensent skrev: "En skicklig sammansmältning av hennes vackra röst med eleganta elektroniska manipulationer". Den brittiska tonsättaren Juliana Hodkinson, bosatt i Berlin sedan många år, erhöll 2015 det stora danska Carl Nielsen og Anne Marie Carl-Nielsens Legat. Juliana var den första pristagaren som inte är manlig tonsättare, och inte av dansk härkomst. Prissumman var då: 80 000 Euro. Ur motiveringen: "Juliana Hodkinsons kompositioner har en särskild ömtålig känslighet och känslighet för den konkreta världen." Några av hennes titlar är Lightness för förstärkta tändstickor och Why Linger You Trembling in your Shell?, där hon, förutom klassiska instrument som violin och slagverk, använder fjädrar, äggskal och bordtennisbollar. Stycket I Greet You a Thousand Times är komponerat för symfoniorkester och elektronik Juliana Hodkinson har tidigare bott och arbetat i Danmark under några år, då hon bland annat var ordförande för Dansk Kulturfond. Hon komponerar med instrument, objekt (bl a tändstickor), elektronik, text, röst, visuella medel och installationer. Hon har studerat musikvetenskap och filosofi vid King's College i Cambridge och japanska studier vid University of Sheffield. Juliana är Filosofie doktor i tystnad i musik och ljudkonst. Hon har undervisat i komposition och musik / media-estetik vid Köpenhamns Universitet, Technische Universität i Berlin, Högskolan för scen och musik i Göteborg och i Darmstadt. Nu är hon lektor i komposition vid Griegakademin i Bergen, Norge. Pamela Z och Juliana Hodkinson är inbördes olika och påverkade av olika länder/kulturer. De använder sig båda av instrument, objekt, live-elektronik, text, röst, visuella medel och installationer. Varför komponerar de musik? Hur komponerar de musik? Vad driver dem? Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Black Lives Matter - Afroamerikanska musiker. Möt dirigenten Jeri Lynne Johnson och tonsättaren och pianisten Courtney Bryan. Av Birgitta Tollan. Då en polis brutalt mördar afroamerikanen George Floyd i Minneapolis den 25 maj 2020, demonstrerar människor över hela världen i stora skaror under banderoller med texten Black Lives Matter. Frihetskämpar som Harriet Tubman, Frederick Douglass, Rosa Parks, Martin Luther King Jr, Angela Davies, Malcom X och John Lewis blir åter aktuella. Ett för många okänt ord introduceras: Juneteenth. Det är en förkortning av June Nineteenth, alltså 19 juni, en minnesdag för slaveriets upphörande. Att rasismen även finns kvar inom den klassiska och nutida konstmusiken vittnar programmets två medverkande om: tonsättaren och pianisten Courtney Bryan och orkesterdirigenten Jeri Lynne Johnson. Jag mötte båda i New York 2013 och talar åter med dem, fast denna gång digitalt p g a coronapandemin. The Big Five kallas de fem främsta symfoniorkestrarna i USA: Chicagosymfonikerna, New Yorkfilharmonikerna, Bostonsymfonikerna, Philadelphiaorkestern och Clevelandorkestern. I dessa orkestrar, med sina många hundra musiker, har jag idag räknat till tio svarta och bruna musiker varav en kvinna. För sju år sedan var det fem varav en kvinna. Jeri Lynne Johnson är med från Philadelphia. Hon bildade kammarorkestern Black Pearl Chamber Orchestra, vilken är den mest multietniska professionella orkestern i USA. Den senaste konserten spelade de då de firade sitt 10-årsjubileum den 6 mars 2020. Sedan slog coronapande-min till. - Black Pearl representerar en konstform från 1700-talet som utförs av tjugohundratalets amerikanska artister. Detta är verklighetens USA. I orkestern finns afroamerikaner, europeer, amerikaner, latinamerikaner och asiatisk-amerikaner. All musiker. Många har nyligen immigrerat från länder som Turkiet, Albanien, Kina, Sydkorea, Venezuela, Argentina, Frankrike, Storbritannien, Kanada, Jamaica och Haiti, berättar Jeri Lynne Johnson. Bokstavligt talat representerar vi hela världen, vilket är mycket viktigt för mig, säger hon. I USA har racismen långa, sega rötter och svarta kvinnor inom klassisk musik har det dubbelt svårt. När JeriLynne Johnson sökte ett visst dirigentjobb fick hon avslag med orden: -Vi gillar dig jättemycket! Styrelsen tycker om dina idéer och orkestern älskar ditt sätt att dirigera. Men - du ser inte riktigt ut som en amerikansk publik förväntar sig att en dirigent skall se ut. - I Black Pearl har vi funderat på vad konstens roll egentligen är i USA, säger Jeri Lynne Johnson. Jag tror att vi som artister inte längre kan tillåta oss lyxen att stå ovanför de politiska striderna. Jag tror inte att konsten utgör en fristad från politiken. Om vi klassiska musiker arrogant låtsas att vi står utanför den politiska världen så riskerar vi att bli irrelevanta när så faran med Covid-19 är över och vi kan möta människor som förr. Vi måste engagera oss i dessa orättvisor och använda vår tid och vår begåvning på att efter bästa förmåga stödja amerikanska demokratiska värden, anser Jeri Lynne Johnson. Jag talar med tonsättaren och pianisten Courtney Bryan i telefon från New Orleans där hon nu bor. Det tog 259 år innan hon blev första afroamerikanska kvinna som tog examen i musikalisk komposition vid Columbiauniversitetet i New York. När pandemin bröt ut våren 2020 var hon på ettårigt stipendium i Rom. Hon hade Samuel Barber Rome Prize in Music Composition och ett 2020 United States Artists Fellowship. Courtney Bryan tvingades p g a pandemin återvända till New Orleans där hon växte upp. Hon är nu lektor i musik vid Tulane University och Composer-in-Residence hos Jacksonville Symfoniorkester. Sedan hon tog examen har Courtney Bryan skrivit musik för Chicago Symphonietta, Los Angelesfilharmonikerna under Gustavo Dudamel, Louisianafilharmonikerna och musiker från Chicagosymfonikerna Courtney Bryan komponerade Yet Unheard - Ännu ohörd för sopran och orkester till minne av den 28-åriga svarta kvinnan Sandra Bland, som blev offer för polisbrutalitet. Hon dog av kvävning i ett fängelse i Texas 2017. -Det jag verkligen gillar med Black Lives Matter-rörelsen är att de som grundade den var tre svarta kvinnor, som också hade samröre med HBTQ-miljön, säger Courtney Bryan. Courtney Bryan har bl a komponerat stycket Elegi for a woman called Laura Nelson. Elegi för en kvinna som heter Laura Nelson. Laura Nelson och henne son lynchades i Oklahoma 1911. Senare såldes vykortsbilder som visade den här lynchningen. För Courtney Bryan känns underligt att vara kvinna och svart i den klassiska musikvärlden. -Men jag är van vid den här obehagskänslan, så har det varit hela mitt liv: i den klassiska musikmiljön var jag alltid den enda svarta personen och i jazzmiljön den enda kvinnan, berättar hon, som nu skriver musik till operan Awakening - Uppvaknande. Bland karaktärerna finns tre afroamerikanska kvinnliga förebilder från det förflutna: abolitionisterna och aktivisterna Sojourner Truth och Harriet Tubman samt Rebecca Cox Jackson, som tillsammans med sin livskamrat under 35 år, Rebecca Perot, grundade en kväkarförsamling som mest bestod av svarta kvinnor. De kallades ”The Two Rebeccas” - De två Rebeccorna. Premiären av operan Awakening är planerad till hösten 2022 i Philadelphia. Librettot skrevs av poeten Sharon Strange. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Möt den exceptionelle tonsättaren Hans Abrahamsen och den unika sopranen Barbara Hannigan. Deras samarbete - en musikalisk symbios. Av Birgitta Tollan. Danske tonsättaren Hans Abrahamsen har skrivit musik under ett halva sekel. Han har bytt musikalisk estetik flera gånger och t o m haft ett över tioårigt uppehåll i komponerandet. Hans vackra sångcykel för sopran och orkester let me tell you från 2013 utnämndes av brittiska dagstidningen The Guardian till 2000-talets bästa klassiska musikstycke. Det var hans första verk för orkester och röst! Verket beställdes av Berlinsymfonikerna för den kanadensiska sopranen Barbara Hannigan. Hon tolkar i let me tell you de 483 ord som Shakespeares lät Ofelia yttra i Hamlet. Hans Abrahamsen berättar om "vit polyfoni" och om varför och hur han komponerar sin musik. Hur flätas styckena Schnee, let me tell you, Winternacht och Snedronningen in i varandra? På vad sätt är de beroende av varandra? Snedronningen, Snödrottningen, är Hans Abrahamsens första opera. Barbara Hannigan sjunger en av huvudrollerna. Librettot är baserat på danske författaren H. C. Andersens saga. Varför valde han att tolka denna saga musikaliskt? Hon berättar om hur de in i det sista, t o m under operans gång, ändradei musiken. Operan Snödrottningen sänds i P2, Sveriges Radio lördag den 5 september 2020. Hör sopranen och dirigenten Barbara Hannigan berätta om vilken fantastisk upplevelse det var att läsa partituret till let me tell you. Hennes samarbete med Hans Abrahamsen kallas en musikalisk symbios. Hur känner hon för Ofelias tragiska öde? Är det svårt att gestalta känslor i ett så högt sångregister? För let me tell you fick Hans Abrahamsen 2016 både Grawemeyer Award for Music Composition och Nordiska Rådets Musikpris. 2019 erhöll han Léonie Sonning Music Prize, som andra dansk någonsin. Barbara Hannigan erhöll Léonie Sonning Music Prize 2020, men kunde inte ta emot priset i Köpenhamn i april 2020 på grund av Coronapandemin. Hon skulle också tagit emot Glashütte Original MusicFestivalAward vid Dresden Music Festival 2020. Men även den ställdes in på grund av Cornoapandemin. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan. Exekutiv producent: Elle-Kari Höjeberg.

I seriens sista program följer vi med Barbro Schultz Lundestam och George Kentros till New Yorks skumma källarlokaler, långt från de stora musikscenerna. Hur har stadens alternativa musikscen sett ut? I serien Från gamla till nya världen undersöker vi hur den europeiska konstmusiken färdades över Atlanten och blev amerikansk. Programledare: Carin Bartosch-EdströmProducent: Sally Henriksson Slutmix: Elin Rosenberg Från gamla till nya världen görs av Munck.

Tillsammans med Rickard Söderberg, Hans Ek och Ludwig Göransson dyker vi rätt ner i USA:s filmcentrum och filmens musik. Vilken betydelse har Hollywood haft för den amerikanska konstmusiken? Filmmusik-bonanza utlovas! I serien Från gamla till nya världen undersöker vi hur den europeiska konstmusiken färdades över Atlanten och blev amerikansk. Programledare: Carin Bartosch-EdströmProducent: Sally Henriksson Slutmix: Fredrik Nordin Från gamla till nya världen görs av Munck.

Tillsammans med Anna Lindal och Carl-Johan Malmberg besöker vi Los Angeles under forsta halvan av 1900-talet. Där möter vi den enklav av europeiska musiker och forfattare som flyr nazismens Europa. I serien Från gamla till nya världen undersöker vi hur den europeiska konstmusiken färdades över Atlanten och blev amerikansk. Programledare: Carin Bartosch-EdströmProducent: Sally Henriksson Slutmix: Elin Rosenberg Från gamla till nya världen görs av Munck.

Tillsammans med operasångarna Anne Sofie von Otter och Fredrik Zetterström spårar vi den amerikanska konstmusikens europeiska arv, berättar om operans intåg i USA för att slutligen landa på MET. I serien Från gamla till nya världen undersöker vi hur den europeiska konstmusiken färdades över Atlanten och blev amerikansk. Programledare: Carin Bartosch-EdströmProducent: Sally Henriksson Slutmix: Fredrik Nordin Från gamla till nya världen görs av Munck.

Del 5: Dabke-dans ger glädje åt alla Zinah och Osama Al-Rubaye har gift sig tre gånger. Sista gången var här i Sverige, i oktober, när Osama äntligen hade fått uppehållstillstånd. Zinah är född i Sverige med irakiska föräldrar. Men Osama är född och uppvuxen i Irak. Zinah hade precis fyllt 21 när de gifte sig. I femte och sista delen av Tre bröllop och två begravningar berättar Zinah om sitt bröllop och musikern Sam Soliman från Syrien förklarar varför ringdansen, dabke, alltid är ett måste på ett mellanösternbröllop. Ett program av Sofia Nyblom och SMT Medieproduktion.

Del 4: Psalmen beskrev pappans historia I december 2019 begravdes Josef Hammergran i ett litet kapell i Stockholm. Begravningen var katolsk, och Zoltan Pasca, hans ende son, hade bestämt att gudstjänsten skulle ramas in av den katolska dödsmässan: requiem. För Josef hade sitt ursprung i Ungern, och föddes samma år som andra världskriget bröt ut. I fjärde delen av Tre bröllop och två begravningar beskriver Zoltan Pasca begravningen av sin 80-årige far. Och kantorn Cecilia Wenker berättar om musiken som spelas på katolska begravningar. Ett program av Sofia Nyblom och SMT Medieproduktion.

Del 3: En samisk jojk-legend begravs I december 2019 begravdes Johan Märak i Jokkmokks kyrka. Han var präst, jojkare och entertainer, och han bröt ett tabu när han förde in jojken i kyrkan. I tredje delen av Tre bröllop och två begravningar möter vi änkan efter en samisk legend och kulturpersonlighet, Valborg Mangs Märak. Tonsättaren Jan Sandström berättar hur Johan Märaks jojkar letade sig in i hans komponerande, och blev en av svensk körmusiks största internationella framgångar. Ett program av Sofia Nyblom och SMT Medieproduktion.

Del 2: Klezmer och bröllopsdans Judarna är ett sjungande folk och det går knappast att arrangera ett judiskt bröllop utan musik och ringdans. Livets stora vändpunkter inramas av ritualer och musik, ofta så självklara att man nästan inte lägger märke till dem. I andra delen av Tre bröllop och två begravningar berättar Molly Urwitz och Jonatan Raber om turerna kring planeringen av ett traditionellt judiskt bröllop, mitt under corona-pandemin. Maynard Gerber, kantor emeritus, berättar hur kantorns musikaliska improvisationer i synagogan hänger ihop med klezmermusiken på festen efteråt. Ett program av Sofia Nyblom och SMT Medieproduktion.

Del 1: Wow, han kan dansa! Bröllopet är för många den största och kanske viktigaste fest man arrangerar under sin livstid. En begravning bär på minst lika mycket betydelse. Vid bägge ceremonier skapar musiken stämning och bär samtidigt på en religiös och kulturell mening. I det första avsnittet av Tre bröllop och två begravningar berättar Evangelia Mitilinou om hur hon mötte sin blivande man Kostas Tsiolis på dansgolvet - och om planeringen inför deras bröllop i Grekland. Musikern Christos Despiniadis från gruppen Taximi reder ut vad dansen betyder på ett grekiskt bröllop. Ett program av Sofia Nyblom och SMT Medieproduktion.

Möt alten Anna Larsson, dramatiska sopranen Iréne Theorin och mezzosopranen Charlotte Hellekant. En mängd av de svenska operasångarna har internationella karriärer på operahus och konsertscener världen över. Men nu, under coronapandemin, är de helt utan arbete och har strandat i Sverige. Sedan i mars månad har de fått undvara flygresor och framträdanden inför tusentals åhörare och istället åkt tillbaka till Sverige för en karantäntillvaro. Mezzospranen, operachefen och entrepenören  Anna Larsson finns hemma i huset på Lidingö i Stockholm med man och två söner. Hon undervisar sina elever genom Internet. Dramatiska sopranen Iréne Theorin står med stövlarna bokstavligt talat i gödsel och mylla och planterar potatis och nya bärbuskar vid sitt hus i Broaryd i Småland. Varje dag försöker hon sjunga höga C. Mezzosopranen Charlotte Hellekant följde den svenska våren i Stockholms skärgård, och lär sig nu en odlingsmetod som heter permakultur – hållbar odling. I hennes trädgårdsland kommer det att växa flera sorters grönsaker, blommor, bär och örter. Lyssna på underbara arior från de främsta operorna och levande berättelser. Vad gör sångarna för att hålla igång sina röster? Vad tänker de om framtiden? Har operasolister och andra frilansmusiker några ekonomiska skyddsnät? Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Musik och jiddisch. Vilka sjunger på detta språk och varför? Birgitta Tollan möter artister, en student och en språkvetare. I andra programmet i serien Musik och jiddisch möter vi: Sångerskan Rebecka Gordon från Stockholm. Hennes farfar föddes i Litauen och farmodern i Lettland. Farfadern var tenor och anställdes som kantor i synagogan i Malmö. Även hennes far sjöng opera. Själv ville hon gå en helt annan väg. Det blev jazz på jiddisch och Rebecka Gordon skapade på så sätt ett eget musikaliskt rum. Hennes cd heter Yiddish’n Jazz. -Bluesen finns ju i jiddischmusiken. Jag vill kombinera det här och inte bara sjunga, som det oftast blir, sentimentala jiddischsånger. Jag vill göra nåt eget av det, säger Rebecka Gordon. Studenten Sophie Pousette studerade jiddisch på distans genom Skype när hon bodde i Berlin. Hon bor nu i Stockholm. Hennes familj har avlägsna judiska rötter men ingen av dem talar jiddisch. Hennes mormors pappa föddes in i judiska församlingen i Stockholm. Hans föräldrar var invandrare från Litauen och Polen så han fick med sig jiddisch från barnsben. - Men han dog ung så varken mormor eller mormors bror hade närvaro av jiddisch eller judisk kultur när de växte upp. Jag tror att ett bra sätt att närma sig jiddisch är att börja lyssna på jiddischmusik, säger Sophie Pousette. Utan anknytning till det judiska hittade sångerskan och låtskrivaren Louisa Lyne sin konstnärliga röst i jiddisch. Hon växte upp i Härnösand, bor nu i Malmö och har sjungit på jiddisch i nästan 15 år. Hennes nya CD tillsammans med ensemblen Di Yiddishe Kapelye heter Lust. - Jag älskar sångerna och musiken, och det som finns i dem. Historierna och det nästan lite mystiska i musikskatten. Det coola med den här skivan är att den är nästa steg för hela jiddischkulturen i Sverige. Jag tar det steget nu. Under många år har vi visat upp sentimentala minnen och mycket vackra sånger och tillbakablickar. Men under de år jag varit runt och spelat har jag märkt att många, många, speciellt ungdomar och en yngre publik, är trötta på att jiddisch ständigt blir stämplad som det här mörka, melankoliska och tragiska. För det finns ju en annan del också. Glädje och nyfikenhet och kärlek och fyllor, jamen du vet liksom, vanliga saker. Vi behandlar jiddisch som ett språk som vilket som helst, säger Louisa Lyne. Israeliska tonsättaren Ella Milch-Sheriff bad Louisa Lyne framföra det  nyskrivna stycket Halbtener - Halvtoner på jiddisch. Det blev tre konserter med symfoniorkester i Israel. 2019 vann Louisa Lyne tävlingen Der Yiddisher Idol i Mexiko. Duon Ida &Louise består av göteborskan Ida Gillner, sång och sopransax och köpenhamnskan Louise Vase, sång och piano. Ingen av dem har judiska rötter men de sjunger på jiddisch. De har tonsatt dikter, Shtoltse lider, av fem judiska kvinnliga poeter från 1900-talets Montreal och New York: Anna Margolin, Celia Dropkin, Malka Heifetz Tussman, Rokhl Korn och Kadya Molodovsky. Texten till titelsången Dos Shtoltse lid är författad av Anna Margolin  som var född i Vitryssland men flyttade till Palestina där hon bodde med sin man och sin son. Men hon trivdes inte alls i det livet så att hon lämnade sin man och sin son och flyttade till New York för att skriva. Anna Margolin använde sig av ett manligt pseudonym eftersom det på den här tiden, vid 1900-talets början, endast fanns manliga kritiker som klumpade ihop de kvinnliga poeterna i begreppet poetessin, så kallade kvinnopoeter - ett nedlåtande epitet. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan Exekutiv producent: Elle-Kari Höjeberg

Musik och jiddisch. Vilka sjunger på detta språk och varför? Birgitta Tollan möter artister, en student och en språkvetare. I första programmet i serien Musik och jiddisch möter vi ryskfödda sångerskan Sophie Milman och den kanadensiska ryskättade professorn Anna Shternshis. De har båda arbetat med den i USA Grammynominerade cd-skivan Yiddish Glory: The Lost Songs of World War II. Det handlar om försvunna sånger som sjungs på jiddisch. Texterna hittades i ett forna sovjetiskt arkiv i Ukraina. Där hade de legat sedan 1950 då folkmusikvetaren Moisei Beregovskys forskning lades i giftskåpet. Det är berättelser från judiska barn, kvinnor och män, utsatta för nazisternas ohyggligheter under andra världskriget, bland annat i koncentrationslägret Pechora i Ukraina. Även judiska, kvinnliga soldater i Röda armén skrev sånger. På Yiddish Glory sjunger och spelar excellenta, professionella musikanter; en mix av klassiska musiker och jazz- och folkmusiker. Producent är Dan Rosenberg i New York. Flera av sångerna på cd’n är baserade på dåtidens populära ryska sånger, klassisk musik och judisk folkmusik. Svenska Anne Kalmering berättar om varför hon sjunger på jiddisch och hur sångerna fick henne att känna trygghet när hon var barn. Hon berättar om det så kallade Judehuset på Klippgatan på söder och framför sånger ur den nya cd’n Vayter tillsammans med gruppen Stahlhammer Klezmer Classic. Där för de vidare judiska folksånger och musik i ashkenazisk och sefardisk tradition. – Jag föll för de där sångerna som liten och hade liksom aldrig någon tonårsrevolt, för det var ju ganska töntigt att sjunga de där sångerna. Det var inte särskilt intressant med jiddisch. Jiddisch var det där gamla! Men det fanns också en känsla av att de få judar, europeiska judar, som hade överlevt Förintelsen var ju fruktansvärt traumatiserade. När man mördar människor dödar man också ett helt språk och kultur. Det var ingen som trodde att jiddisch skulle leva vidare, säger Anne Kalmering. Svenska Sofia Berg Böhm blev som 16-åring inbjuden att sjunga med sin farbrors Freilach Express – den första Klezmerorkestern i Sverige. De gjorde en skiva och hon sjöng på jiddisch. Sofia Berg Böhm berättar hur en musikkassett hon köpte i New York fick henne att upptäcka nya uttryck inom musik framförd på jiddisch. Den israeliska sångerskan Chava Albersteins visor handlade om ghettot i Vilna (Vilnius) och berörde kriget och längtan tillbaka och saknad efter de som gått bort. Chava Alberstein kallas Israels Joan Baez. Tack vare språkvetaren Susanne Sznajderman-Rytz gav Sverige 2000 jiddisch en minoritetsspråksstaus. Hon växte upp i en jiddischtalande familj i Sverige. Hennes far var uppvuxen i en chassidisk, alltså from, familj i Polen, i Lodz och sjöng mycket. Susanne Sznajderman-Rytz sjunger själv i programmet. En känslosam sång som pappan sjöng för henne när hon var liten. Hon berättar om vad jiddisch är för språk, varifrån det kommer och vilka som talar det idag. Jiddisch var de östeuropeiska judarnas språk. Ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som var det heliga språket för religiösa studier. Före andra världskriget talades jiddisch av runt 12 miljoner människor. I dag finns cirka två miljoner jiddischtalande i världen. Jiddisch skrivs med hebreiska bokstäver och läses från höger till vänster. Många lär sig nu språket på universitet och andra utbildningar. – I judiska ortodoxa kretsar är jiddisch vardagsspråk. Hebreiska betraktas dock fortfarande som det heliga språket. Förutom i Israel finns det skolor i USA, i Paris, i Mexiko och i Australien som undervisar på jiddisch, säger språkvetare Susanne Sznajderman-Rytz. Manus, regi och produktion: Birgitta TollanExekutiv producent: Elle-Kari Höjeberg

I den här seriens avslutande del åker vi till Stockholm för att möta tonsättaren Andrea Tarrodi. Det blir ett samtal om själens djuphavsgravar och konstnärens roll i klimatförändringarnas tid.

Vi beger oss till Sankt Petersburg i veckans program mångmiljonstaden vid Östersjöns bortersta kust. En plats där musiken alltid stått i centrum. Hur ser dagens ryska tonsättare på klimathotet?

Med Sibelius, Tranströmer och Odysseus reser vi till Svenska Högarna där forskaren Tina Elwing berättar hur det hotade havet egentligen mår. Är det så illa som många säger? Kommer Östersjön att dö? Om ni har för vana att lyssna till sjörapporten på P1 så har ni hört namnet flyga förbi många gånger. Svenska högarna. Den yttersta remsan skärgård innan det öppna Östersjön. Det är dit vi beger oss i dagens program. En resa ut till havs. Programledare är Edith Söderström.

Ett av världens mest förorenade hav. Samtidigt ett vatten som binder samman. Med klimatkrisen som fond möter Edith Söderström forskare och musiker runt Östersjön. Veckans resa går till Estland. Det här är första avsnittet i serien Berättelser från Östersjön, en programserie i fyra delar som rör sig från Stockholm till Sankt Petersburg via Svenska Högarna och Dagö. På vår resa idag ska vi besöka en samtida, estnisk tonsättare som förutom att ha gjort sig ett stort namn internationellt, också när ett genuint miljöintresse. Vi ska träffa Erkki-Sven Tüur, Dagö-bo sedan födseln. En man som brinner för att rädda Östersjön. Programledare är Edith Söderström.

Stadens ljud, undergångsromantik och utopier. I sista delen av Musikaliska landskap talar Sofia Nyblom med Martin Fröst, Sven-David Sandström och Håkan Lidbo om klimatkris och framtidshopp. - Musiken är min skapelseberättelse, säger framlidne tonsättaren Sven-David Sandström, som ägnade sin sista stora opera åt Gamla Testamentets apokalyptiskt färgade dramatik. Men även om han alltid tagit upp de stora livsfrågorna i sina verk, så ser han optimistiskt på framtiden. - Jag tror på skönheten, det njutningsfulla. Det är det som ska rädda världen. I framtiden kommer 75 % av världens befolkning leva i städer, och majoriteten av dem kommer aldrig att ha hört naturliga ljud. Men vad händer med vårt lyssnande när vi ständigt störs av buller? Ljudkonstnären Håkan Lidbo menar att vi missat att utforska stadsljudens potential, och sätter sitt hopp till teknologin för att förbättra livskvaliteten i stadsmiljöer. Musikern och dirigenten Martin Fröst gör ett statement genom att satsa på gröna turnéer när han tillträder som chefsdirigent för Svenska Kammarorkestern. Turnéer med tåg, i Mozarts fotspår. Och precis som han tycker att han vuxit som människa tack vare sin kroniska sjukdom, Meunières sjukdom, så tror han att mänskligheten har något att lära sig av klimatkrisen. I serien Musikaliska landskap möter Sofia Nyblom tonsättare och musiker i deras landskap för att tala om klimatsorg, och lyssna av den växlande och livsviktiga dialogen mellan människa och natur. Del 3 av 3.

Performancekonstnären Maja Solveig Kjelstrup Ratkje använder sin röst som miljöaktivist mot norska oljeindustrin. Ljudkonstnären Jana Winderen skapar ljudkonst av blommande plankton i Barents hav. Sofia Nyblom möter kompositören Maja S K Ratkje vid hemmet i Svartskog utanför Oslo för ett samtal om norsk nationalism, oljeexploatering och ekosorg. Ett besök i polarfararen Roald Amundsens hem påminner hur drastiskt polarisen minskat sedan hans bravader för 100 år sedan. Ljudkonstnären Jana Winderen gör ljudcollage av fiskljud, krackelerande polaris och blommande plankton i Barents hav med hjälp av hydrofoner. - Hur kommer historien att döma oss som brutit ner världens ekosystem? frågar sig Maja Ratkje, och drar en parallell till andra världskriget. - De som inte tar ställning och väljer sida är ju kollaboratörer med fossilindustrin. I serien Musikaliska landskap möter Sofia Nyblom tonsättare och musiker i deras landskap för att tala om klimatsorg, och lyssna av den växlande och livsviktiga dialogen mellan människa och natur. Del 2 av 3.

Vad berättar träden och fåglarna om klimatkrisen? I första delen av Musikaliska landskap vandrar Sofia Nyblom i skogen med Lena Willemark och Jonas Valfridsson. – Det stod en björk utanför köksfönstret. Jag kröp upp i den och började sjunga, och blev ett med alltet. Den björken finns inuti mig, berättar folkmusikern Lena Willemark, som sjunger och komponerar på älvdalska. Redan som barn blev Lena Willemark påmind om att balansen i hembygdens landskap rubbades, när skogsbolagen gjorde för stora kalhyggen. Idag sjunger hon för att döva ångesten inför klimatkrisen. Men också för att med musikens hjälp öppna upp, för sorg och förändring. Kompositören Jonas Valfridsson har återvänt till barndomens småländska skog i flera verk, senast i orkestersviten tillägnad John Bauer. – Jag skulle ljuga om jag sa att dethär är mitt rätta element, för det är det inte. Jag myser mycket hellre inomhus med laptopen. Valfridsson erkänner att sorgen han känner inför klimatkrisen gör honom nostalgisk. Rent musikaliskt väljer han det vackra, för att med sin musik erbjuda tröst i en döende värld. Sofia Nyblom möter artister och musiker i deras landskap för att tala om klimatsorg och lyssna av den växlande och livsviktiga dialogen mellan människa och natur. Första delen av tre i serien Musikaliska landskap. Ett program från Munck.

I andra delen av Musik och klimat möter Birgitta Tollan tonsättare som skriver musik utifrån klimatkrisen och den globala uppvärmningen. Den sjätte utrotningsfasen. Även tonsättare har berörts av klimatkrisen och den globala uppvärmningen och skrivit musik utifrån den känslan. Om sjätte ”massdöden” inträffar blir spåren av vår civilisation osynliga och inom ett århundrade är allting täckt av frodig grönska. Vi förlorar den biologiska mångfalden i världen så snabbt att det redan nu talas om ”den sjätte utrotningsfasen”. Den första fasen inträffade för ungefär 440 miljoner år sedan. Den kanske mest kända fasen ägde rum för cirka 65 miljoner år sedan. Forskarna menar att en meteor då slog ner ungefär där Mexico ligger idag. Detta medförde att dinosaurierna dog ut. Marie Samuelsson komponerade Fem årstider för stråkorkester (Musica Vitae), dikter och ljudlandskap. Hon använder sig av inspelade ljud av storm och regn och inlästa dikter av Mimmi Palm. Marie Samuelsson har jordklotets klimatförändringar och stigande temperatur i åtanke. Värmeböljor, skyfall och insekter blir fler i Norden, samtidigt som träd och andra växter frodas i varmare och längre säsonger. En femte årstid kanske? Malin Bång tilldelades 2018 det mycket prestigefyllda orkesterpriset för bästa komposition vid Donaueschinger Musiktage. Året innan komponerade hon kudzu /the sixth phase/ – om den sjätte massdöden. Kudzo är namnet på en japansk klängväxt som spridit sig över jorden. Satsen Jasmonate är uppkallad efter växternas varningssignaler som skickas ut då deras närmiljö blir allt sämre. Växterna bildar nätverk och har en stark kommunikation mellan sig. I stycket figurerar även bambu, en av världens mest snabbast växande växter. Cellon representerar bambuns rötter och gitarren bambuns stjälkar eller stammar. Spelar gör Curious Chamber Players. – Vi människor är helt beroende av växter och skulle snart dö ut om växterna försvann, säger Malin Bång. Benjamin Staerns första symfoni heter Polar Vortex – Polarvirvlar. Detta är ett väderfenomen som orsakar dramatiska väderförhållanden, som till exempel över 50 graders kyla, vulkaniska eller meteoritiska utbrott, extrem värme eller stormar. Polar Vortex är en klanglig resa i tre satser om väderförhållanden jorden runt – det är ”musik med inre bilder”. Titeln på de tre satserna i symfonin är Frozen City, Northern Lights och Volcanic Eruption. Musiken är som frusen arkitektur, säger Benjamin Staern. Norrköpings Symfoniorkester spelar. 2017 var Ylva Bentancor inbjuden att skriva ett ljudkonstverk på 60 minuter för documenta 14, en av världens största utställningar för samtida konst. Titeln blev World Disorder – Oordning i världen. Ylva Bentancor förklarar: ”Titeln är väldigt viktig. Vad jag visste var att det skulle ha med oordning att göra, en önskan att få säga att allt jag vill med min ljudkonst är att säga att den här världen är korkad, den vill att vi ska vara korkade och vi kommer att förstöra den medan vi följer korkade människors korkade regler. Och samtidigt ville jag lyfta fram hur obeskrivligt vacker världen kan vara.” Kjell Perder är aktuell med stycket Now or Never! tillägnat klimataktivisten Greta Thunberg och inspirerat av den framväxande klimatrörelsen, till stor del ledd av helt unga människor. Detta är musik för diskantkör, blandad kör och kammarorkester (Västerås Sinfonietta). Texten består av korta citat ur bland annat Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 och parollerna #fridaysforfuture, #extinctionrebellion. De 280 unga sångarna skanderar: ”Enough is enough, global warming must stop! – Nu är det nog, global uppvärmning måste stoppas!"

I första delen av Musik och klimat möter Birgitta Tollan tonsättare som skriver musik utifrån klimatkrisen och den globala uppvärmningen. "Förlåt Moder jord." Droppen och havet. Bland smältande isberg, stigande havsnivåer, svår torka och orkaners och cykloners härjningar, kommer vatten att forma våra kartor Även tonsättare har berörts av klimatkrisen och den globala uppvärmningen och skrivit musik utifrån den känslan. Och tonsättare har i alla tider skrivit musik inspirerad av naturen. Möt Christopher Tin i Los Angeles. Hans cd The Drop that Contained the Sea – Droppen som innehöll havet är sprungen ur en Sufi-tanke: På samma sätt som en vattendroppe innehåller oceanernas innersta, finns i varje människa hela mänsklighetens väsen. I den inledande satsen Water Preludesjunger kören på det hypotetiska indoeuropeiska urspråket. Katarina Leyman växte upp i Bohuslän, på ön Orust, omgärdad av havet. Hennes senaste orkesterverk handlar om vatten och hav och det uruppfördes av Sveriges Radios Symfoniorkester. Titeln är Undulating Blue - Böljande blå. Maria Lithell Flyg ber Moder Jord om förlåtelse i Mother Earth. Titeln på hennes sång Avaritia betyder Girighet, vilken är en av dödssynderna. Det handlar om girigheten på jordens resurser. I operan Kassandra ser huvudpersonen framtida översvämningar. Dödssynden högmod - att inte lyssna på forskarnas varningar om klimatförändringarna, får förödande konsekvenser. Ylva Lund Bergner fick 2017 Järnåkerstipendiet på 100 000 kronor för sitt stycket Achenar. Hon minns fruktträdgården som gav en undanskymd plats där hon kunde vara sig själv och njuta. Men trädgården skövlades och nu står där radhus. Elin Kanhov doktorerar vid Musikvetenskapen i Stockholm. Hon skriver om hur nutida konstmusiktonsättare gestaltar naturen på ett annorlunda sätt än de historiska tonsättarna, som till exempel Beethoven. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

För ett liv i musikens tjänst. Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer. Som första kvinnliga tonsättare någonsin får Rebecca Saunders det som kallas Musikens Nobelpris, Ernst von Siemens Musikpreis på 250 000 Euros. Hon föddes i London men lever sedan många år i Berlin och får priset för ett liv i musikens tjänst. "Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer. Hennes intelligenta, intuitiva musik har stränghet, genialt berättande, listig humor och explosiv energi." Rebecca Saunders verklista innehåller drygt 70 verk: solostycken, duostycken, trios, kammarmusik, orkesterstycken. För henne är rummen, det arkitektoniska och spatiala, oerhört viktigt och musikerna är ofta utplacerade på olika platser när verken framförs. Hon känner instrumenten utan och innan och deras klangfärg och tonart/pitch betyder allt. Mekaniska misstag i t ex en oboe, då ljudet spricker upp i två toner, kallar Rebecca Saunders en dyad, ett ackord av två toner. Hon älskar sådana "biprodukter" och använder sig av dem i sina kompositioner. Hennes verk chroma, för upp till 16 musiker, finns i 20 olika versioner, uppförda i olika länder. Stycket spelas två gånger vid varje konserttillfälle och till instrumentationen hör upp till 270 speldosor. Rebecca Saunders senaste stora orkesterverk har titeln Yes, efter det sista ordet i Molly Blooms inre monolog i romanen Odysseus av irländske författaren James Joyce. I Yes använder Rebecca Saunders en fulltalig Ensemble Musikfabrik från Köln. Sammanlagt 19 solister samt sopran och dirigent, som spelar slagverk, reciterar och sjunger text. Instrumentet ackordion är ett måste för Rebecca Saunders. -Utan ackordion kan jag inte skriva musik! Det finns något  förunderligt med ackordion. Instrumentet är mångsidigt och känslomässigt: mycket subtilt och extremt kraftfullt. Ackordion kan uttrycka en djup melankoli men kan också vara både iskallt och distanserat. Saunders har varit professor i komposition vid Hannover University of Music, Theatre and Media och undervisar regelbundet vid Darmstadts sommarkurser och vid Impuls Academy i Graz i Österrike. Hon är medlem i Berlin Academy of Arts och Sachsen Academy of Arts i Dresden. Här är en helt färsk och gedigen verklista: https://www.editionpeters.com/resources/0001/writers/pdf/Saunders_worklist_17_Jan_2019.pdf Vi möter även tonsättaren Malin Bång och dirigenten Rei Munakata som med ensemblen Curious Champer Players har arbetat med Rebecca Saunders och hennes musik. Bland annat vid Stockholm New Music Festival på Musikaliska på Nybrokajen i Stockholm då Saudners chroma IV uppfördes. Malin Bång: Det som inspirerade mig från början var den här väldigt dynamiska kraften i Rebecca Saunders musik och de stora kontrasterna mellan det ganska ruffa och det väldigt sköra och svaga. Det blir en väldig relief i musiken och hon var intresserad av det rumsliga redan då, fast det sker inne i instrumentationen på något vis. Rei Munakata: Det var mycket intressant att arbeta med Rebecca Saunders. Hon är fast beslutsam och vet exakt hur hon vill ha det i dessa komplicerade musikstycken. Det mest intressanta är att hon känner instrumenten mycket bra. Hon använder instrumentet på ett mycket färgstarkt sätt för att skapa olika nyanser. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan som mötte Rebecca Saunders inför prisutdelningen i hennes studio i Prenzlauer Berg i Berlin.

Tre musikdamer: Extremviolinisten Mia Zabelka, Wien. Saxofonisten, komponisten & bandledaren Pernille Bévort, Köpenhamn. Artisten Susanne Fellbrink som startade nätverket Female Singer-Songwriters. Vi möter Mia Zabelka i Wien, staden som är den klassiska musikens patriarkala högborg. Mia är konservatorieutbildad kompositör, mediaartist, performer och extremviolinist. Hon vill skapa en kontrapunktik till den rådande repertoaren. Mia Zabelka är pionjär på elektronmusikscenen och har hela västvärlden som sin spelplats.- Min uppgift är att vara en gränsgångare, en estetisk motvikt till det musikaliska etablissemanget. Jag använder violinen på andra sätt än de vedertagna för att få fram andra klanger, bl a med hjälp av elektronik.Hon har komponerat radiohörspelet Dora, en kvinna i ruinerna. Det handlar om Mia Zabelkas moster som var en av de s k Trümmerfrauen, d v s alla de kvinnor som städade upp efter bombanfall under andra världskriget. Kvinnorna i ruinerna gick bokstavligen omkring just där och rensade upp på gator och torg. När Österrike firade 50-årsjubileum av den nya författningen hyllade man männen som hade befriat landet från tyskarna, men man ignorerade helt dessa kvinnor.Mia Zabelka komponerar ett klanglandskap och ofta tar hon hjälp av andra artister som blir medskapare. Ovanför detta soundscape lägger Mia Zabelka sina violintoner likt en konstnär som målar över ett fotografi. Hon har ingen beröringsångest vad gäller icke-musik eller techno grooves men hennes hjärta finns i den nutida, komplexa och flerskitiga elektroakustiska musiken och hon ser sig som konstnär.- Jag befinner sig i själva ”snittet”, som hon säger. Jag är en synestetisk människa. När jag hör eller skapar musik framträder bilder. När jag ser bilder hör jag toner och klanger.Mia Zabelka turnerar bl a med den amerikanska sångerskan, poeten, författaren och skådespelerska Lydia Lunch som bröt ny mark under det sena 70-talets New Wave-scen. Tillsammans med just Lydia Lunch och Zahra Mani spelade Mia Zabelka 2014 in plattan Medusa’s Bed. Lydia Lunch använder spoken words och kallar själv sina ord för virus, som infekterar.- För att vara en bra improvisatör är det nödvändigt att vara hysterisk och att ha en flerdimensionell uppfattningsförmåga. Därför är kvinnor bättre improvisatörer än män, säger Mia Zabelka.- Lydia Lunch är en mycket hysterisk och musikalisk artist, skrattar Mia Zabelka. Musik är ett språk. Likt litteratur. Improvisation är en form av automatisk skrift. Jag reagerar på Lydias spoken words i realtid med min musik och det blir ett fantastisk utbyte oss emellan!   Mia Zabelka lyssnar inte så mycket till Lydias ord som till hennes röst, som är mycket musikalisk. Den blir som en melodi, som en Schubertlied.- Nej, det är inte nödvändigt att ha en fast musikalisk grund i form av en gedigen musikutbildning för att göra det jag gör, säger Mia Zabelka. Instrumentarsenalen idag är mycket annorlunda. Å andra sidan – om du har djup kunskap och erfarenhet av t ex ett instrument eller att komponera så kan du föra ett mer komplext musikaliskt tänkande. Du kan arbeta friare än om du startar från scratch.Saxofonisten, komponisten och bandledaren Pernille Bévort lever i Köpenhamn. Hon leder även en duo, en trio, en kvartett, en kvintett och en sextett. Dessutom spelar hon regelbundet med andra grupper, bl a Danmarks Radios BigBand.- Vi är några inom jazzmiljön som är oroade över det nya avtal som Copenhagen Jazzhouse skrivit med kommunen. Ordet jazz finns inte längre med i kontraktet! Det bekymrar oss!- Lönen har stått stilla i 13 år för musikerna i de större orkestrar jag leder och spelar med. Den sittande danska regeringen ger färre och färre pengar till musiken. Då försvinner mångfalden och man satsar på männen, förklarar Pernille Bévort.- Hela musikbranschen är pressad. Min musik har jag använt lång tid på att skapa och spela in med musiker som jag avlönar. Studiotiden och allt annat kostar pengar. Men jag får ofta höra att numera, med streaming och Spotify, så måste jag uppfatta t ex ett gig i TV eller radio som ett PR-jippo för mig själv och min "produkt"! Alltså föreslår nu till och med public service-bolagen DR Radio och TV att musikerna inte skall få betalt när de framträder i dessa medier. Musicerandet där anses vara PR och skall inte längre avlönas. Då blir det tungt! Vad skall jag leva av? Artisten Susanne Fellbrink i Sundsvall har gett ut tre CD-skivor med egen musik och dessutom två plattor med egen barnmusik med tillhörande barnbok. Hon har egen konsertlokal, eget förlag och eget skivbolag.2014 startade Susanne Fellbrink nätverket Female Singer-Songwriters för att ge kvinnliga musiker en plattform. Hon skapade en hemsida där arrangörer kan botanisera bland artisterna och musikerna kan finna varandra för eventuella samarbeten.Konserterna som Susanne Fellbrink har arrangerat har samlat ihop många tusen kronor till insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna, som 1995 bildades av IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Kvinna till Kvinna är religiöst, etniskt och politiskt obundna, och har som uppdrag att stödja kvinnor i krig och konflikter. 2002 fick Kvinna till Kvinna, som första och hittills enda svenska organisation, ta emot det så kallade alternativa Nobelpriset, The Right Livelihood Award.I nätverket Female Singer-Songwriters finns bl a en av världens få kvinnliga koraspelare, nämligen världsmusikartisten Sousou Cissoko. Även tonsättaren och sångerskan Maria Lithell Flyg ingår i nätverket. Hennes orkesterstycke In and Out gick till final i en tävling för ny orkestermusik som Detroits Symfoniorkester anordnade. I nätverket finns även bluesartisten Sue Sergel som framför Blues för Fadime. Det här är sista delen i serien Kvinnors musik – på väg! Ja, en hel del har hänt sedan programserien Konsten att Humla sändes 2006. Föreningen Kvast - Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, har bildats. Sveriges första kvinnliga professor i musikalisk komposition har utsetts, tonsättaren Karin Rehnqvist.Och människor i allmänhet har blivit mer medvetna om den snedfördelning som funnits och delvis fortfarande finns vad gäller villkoren för kvinnliga och manliga musiker, tonsättare och dirigenter Här är exempel på det positiva som sker i dagsläget:Sverige:Kulturrådet och Musikverket fick tidigare i år i uppdrag av regeringen att arbeta för att repertoaren bland svenska orkestrar ska bli mer jämställd. Arbetet skall ske i dialog med berörda aktörer på lokal, regional och nationell nivå. Uppdraget tar sikte på orkestrar i Sverige som får statliga bidrag.Både Musikverket och Kulturrådet välkomnar uppdraget och betonar kraften i att många aktörer samlas för att diskutera frågan om jämställd repertoar, och konstaterar att mycket har hänt, att utvecklingen är positiv, men att det är viktigt att gå framåt starkare i frågan. England:BBC Radio 3 har dragit igång en kampanj där de hyllar och lyfter fram kvinnliga tonsättare, Celebrating Female Composers, både historiska och nutida. Det finns en lista med musikstycken av kvinnor i Spotity. USA:Tonsättaren Andrew Norman från USA vann för sitt orkesterstycke Play 2017 års Grawemeyer Award for Music Composition - ett av de största konstmusikpriserna i världen. I en intervju påpekar han flera problem i konstmusikvärlden. T ex så har detta pris endast delats ut till tre kvinnor under de 30 år som det funnits. Andrew Norman säger:- Kanon är överväldigande vit och manlig. Det finns så många röster som skulle kunna höras i konsertsalarna idag. Av människor vars musik uttrycker ett brett spektrum av upplevelser. Att få utbudet i konsertsalarna att återspegla det mångfaldiga samhälle vi lever i anser jag vara den viktigaste frågan just nu, för nutida musik och för klassisk musik i allmänhet. Danmark:HUN SOLO presenterer kvällar med fem kvinnliga soloartister. En efter en går de ensamma upp på scenen och ger en konsert på ca 25 minuter vardera.Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Möt tre tonsättare som inte låter sig hejdas av genregränser: Kajsa Magnarsson, Ida Lundén och Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Penis-attrapp, plast, nål och tråd och röstekvilibrism används i musiken. Tonsättaren och ljudkonstnären Ida Lundén nominerades 2016 till Nordiska rådets musikpris för sitt stycke Songs My Mothers Taught Me. Tillsammans med Liselott Norelius och Ann Rosén bildade Ida Lundén 2009 Syntjuntan. Med nål och tråd syr de sina egna synthesizers! Syntjuntan vill ge kvinnor möjlighet att stilla sin nyfikenhet på teknologi och elektronik. Att hjälpa kvinnor till ett större tekniskt självförtroende så att de kan förverkliga sina drömmar om att komponera och framträda. Ida Lundén använder förutom nål & tråd och fågelljud i sina kompositioner, upphittad plast.- I stycket Pygostylia använde jag mig  av de fyra vanligast förekommande föremålen i haven. Det är plastkorkar, plastflaskor, frigolit och plastpåsar. Tonsättaren och röstkonstnären Maja Solveig Kjelstrup Ratkje har skrivit verk för de flesta ensemble-konstellationer, inte minst symfoniorkester. Hon har även framträtt i avantgardistiska noice-sammanhang över hela världen.Maja Ratkje skrev boken Experimentell Kvinneglamm, ungefär Experimentellt Kvinnostoj. Den ingick i en serie av 12 utgivningar med anledning av att Norge firade 100 år av kvinnlig rösträtt. Maja hade så mycket på hjärtat att det blev den längsta boken med sina 138 sidor!Maja Ratkje berättar om en nystartad kurs som stödjer unga kvinnor som har lust att komponera, oberoende av genre. Tonsättaren Rune Rebne leder kursen. Han var tidigare tränare för det kvinnliga norska landslaget i backhoppning och fick tusen procent fler kvinnor att ägna sig åt backhoppning! Andelen kvinnor i Norsk Komponistförening har under de senaste tio åren stått stilla på 10 %. Nu hoppas man att genom denna satsning kunna öka antalet kvinnor.- Min hypotes är att det mesta blir könat till mäns favör, tills det motsatta är bevisat, säger Maja i programmet och bevisar motsatsen i sin Concerto for Voice.- Litteratur för klassisk sång är så begränsad för kvinnor! Uttrycket är så extremt polariserat och onyanserat, förklarar Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Under lång tid var vi hänvisade till de myter som fanns kring kvinnliga sångsolister. Vi skulle antingen sjunga romantiskt förförande eller vara hysteriska. Och sångerskor fick i berättelserna endast förhålla sig till män eller till modersrollen, säger Maja.- De flesta genrer är faktiskt definierade av män. Vid institutionerna har män makten och sätter ramarna kring det sångliga uttrycket. Dessutom har män skrivit sångerna. Som en kvinna som vill sjunga annorlunda känner jag mig perifer och automatiskt utanför kanon. Rösten måste jämställas med andra instrument. Vi måste göra uppror mot den fina flickans sångliga uttryck! säger Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Tonsättaren och ljudkonstnären Kajsa Magnarsson, som är dotterdotter till Huldas Karin i Evert Taubes visa, spelar gitarr med en penisattrapp och komponerar en sorts bön till minne av Aisha Ibrahim Dolo, den 13-åriga somaliska flicka som blev överfallen och våldtagen och som straff stenades till döds. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan

"Att öva på våldtäkt" med musik av violinisten Karin Wiberg. Hanna Ohlson Nordh: Skulle jag välja astronaut eller dirigent? Tonsättare, ung kvinna eller trans? Konstmusiksystrar, ett nätverk för dig! Vi möter frilansande violinisten Karin Wiberg, ursprungligen från Norrbotten. Hon är solist, ensemble- och orkestermusiker, som även jobbar med att improvisera och komponera. Karin arbetar bl a med duon Stensöta, tangotrion Vråk, Trio Phantasm och konstprojektet Front Window Theatre.   -Min fiollärare meddelade att jag inte kunde göra karriär som violinist eftersom jag i framtiden skulle föda barn. När jag spelade pop ett tag så fick jag inte spela bas. Att däremot sjunga ansågs passande för en ung kvinna, säger Karin.Under Karins utbildningar i violin vid musikhögskolorna i Malmö och i Oslo har hon endast hört manliga tonsättares verk. Inte ens de främsta döda kvinnliga tonsättarna, som Lili Boulanger eller Carin Malmlöf-Forssling nämndes.Nu skapar Karin Wiberg därför speciella konsertprogram med verk av kvinnliga tonsättare, vars noter hon letar fram ur bland annat websidan Levande Musikarv. Som t ex franska tonsättaren Mel Bonis som skrev mer än 300 verk, en mässa, koraler, kammarmusik och musik för orkester och orgel.Under 2016 uruppför Karin Wiberg ett violinsolo av tonsättaren Britta Byström och ett tangoverk av tonsättaren Corinne von Dardel, samt ett verk av den isländska tonsättaren Bára Gísladóttir.Med Trio Phantasm har Karin Wiberg tidigare turnerat, bland annat till Kuba, med teaterföreställning Att öva på våldtäkt. Den använder texter ur Strindbergs Fröken Julie och ur den självbiografi som Natascha Kampus skrev om sitt öde att som barn bli kidnappad, och under många år inspärrad, av en vuxen man. Orkesterdirigent-eleven Hanna Ohlson Nordh valde mellan att bli astronaut och dirigent. I sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har hon varken mött kvinnliga lärare eller fått dirigera verk av etablerade kvinnliga tonsättare, endast av dem som studerar vid utbildningen.   -Hur ska vi kunna lyfta fram kvinnliga tonsättare och deras verk i framtiden om vi inte själva känner till dem eller har arbetat med dem? Ja, det är en svår balansgång mellan den fantastiska standardrepertoaren och nutida stycken av både kvinnor och män, säger Hanna, som varit ensam kvinna bland dirigenteleverna i sin årskurs. Ensam i dubbel bemärkelse.... Medverkar gör även tonsättarna Lo Kristenson och Kajsa Lindgren som var med och startade Konstmusiksystrar, ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer som definierar sig som kvinnor eller transpersoner:- Jag har pluggat på musikskolor sedan jag var tio år och 80 procent av de kompositörer vi studerar under utbildningarna är män. Då är det inte så konstigt att jag inte känner att jag kan identifiera sig med termen kompositör.- Det har länge funnits en tradition att kompositörens roll ska vara väldigt egen och att man ska kämpa för sig själv och armbåga sig fram eftersom det är hård konkurrens om jobben. Det manliga geniet, ni vet! Men vi gör tvärtom och det har öppnat upp för kreativiteten.- Vi har skapat ett sammanhang där vi bekräftar och stöttar varandra utan att vara dömande. För oss är mångfald inte någonting negativt utan det är positivt, förklarar Lo. Vi håller föreläsningar på olika skolor och vi har helgkurser för kvinnliga tonsättare i 18-19 årsåldern. Inför dessa letar vi fram kvinnliga förebilder från flera hundra år tillbaka för att förmedla det historiska arv som finns.- Vi diskuterar begrepp som kvalitet, vilket är så förhärskande inom konstmusikvärlden. Varför innebär en utbildning med hög kvalitet att det är ytterst få kvinnor som blir antagna? Betyder det att kvinnors musik inte har hög kvalitet? Nej, vi vill inte prata om kvalitet utan istället om bredd eller inkludering.Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Körverk tillägnat Pussy Riot. Äggen är slut, ett klimakterie-projekt för damkör. Nytt Damkapell letar fram kvinnliga tonsättare, som varken fått vår kärlek eller blivit spelade eller lyssnade till. Kvinnors musik – på väg! vill undersöka hur det står till med kvinnor och konstmusik tio år efter det att P2 2006 sände den legendariska programserien Konsten att humla. Idag möter vi tre musikkvinnor som, istället för att sitta i sitt elfenbenstorn och komponera verk för evigheten, valt att samarbeta med andra konstnärer och att vara omgivna av fler personer i den kreativa processen. Multikonstnären Paula af Malmborg Ward - tonsättare, arrangör, dirigent, sångerska, pianist, sitter visserligen i ett torn och komponerar, men det är ett renoverat kokstorn vid inloppet till Göteborgs hamn där fiskmåsar, trutar och Stena Lines hornstötar delar på det akustiska utrymmet utanför fönstret. Paula af Malmborg Ward har skrivit operor, radiohörspel, orkesterverk och har tidigare fått ta emot gliringar och ”goda” råd som manliga tonsättare slipper. - Man behöver lyfta blicken och se vad vi får för pengarna. Vad representerar de, de här extremt pengaslukande, resursslukande institutionerna som de statsunderstödda orkestrarna och operahusen är? Och det är ju faktiskt så att många av dem har anledning att skämmas av flera anledningar. Rapporter visar nämligen att döda utländska män fortsätter att dominera repertoaren på de statsunderstödda svenska musikinstitutionerna. Andelen kvinnliga tonsättare är fortfarande försvinnande liten. Paula af Malmborg Ward arbetar nu med två operor. Kärlekskriget, utifrån Ebba Witt-Brattströms punktroman Århundradets kärlekskrig, har bl a alten Anna Larsson i rollistan. Kärlekskriget får urpremiär i Vattnäs Konsertlada den 6 juli 2017 och produceras i samarbete med Västmanlands Länsteater. Dansa min Docka har som tema kvinnlig aneroxi och visar skrämmande fakta från två whistleblowers från psykvården. Librettot är skrivet av Paula af Malmborg Ward och Pernilla Holmgren Larsson. För kören YMNA, dirigerade av Johanna Thür, komponerar Paula af Malmborg Ward Äggen är slut om klimakteriet. Sångtexterna är skrivna av Lina Ekdahl. Föreställningen har premiär den 21 januari 2017 i Röda Stens konsthall i Göteborg. Till föreställningen Från Iran till Djursholm via Småland och Linköping kallas de fyras gäng PAMP utifrån sina förnamn: Pernilla Holmgren Larsson - journalist, Arghavan Agida - sångerska, författare, ambassadör för UN Women, Mirre Sennehed - DJ, projektledare, klubbarrangör, festivaldirektör och Paula af Malmborg Ward, tonsättare.   Altviolinisten Mika Persdotter Svensson pluggar sista året på masternivån på det kungliga musikkonservatoriet i Köpenhamn. Hennes examensarbete är att starta ett Damkapell i Köpenhamn och för de musikerna leta fram kvinnliga tonsättare ur både historisk tid och nutid. Damkapellet kommer att premiärspela i Konsertkyrkan i Köpenhamn den 8 mars 2017, Internationella Kvinnodagen. Damkapellet består då av en stråkorkester på 15 musiker, en cembalist och en pianist. De spelar fem kompositioner från 1100-talet fram till idag: av Hildergard av Bingen, Wilhelmina av Preussen, Elfrida Andrée, Frangis Ali Zade och Ellen Lindquist. - Det är så sorgligt att tänka på hur litet kärlek kvinnliga tonsättare har fått genom historien. De har inte alls fått samma uppmärksamhet, de har inte blivit spelade och lyssnade till. Det är ju först när musik får gå igenom andra som den kan växa och utvecklas och bli nåt större än tonsättaren själv och de noter hen skrivit på papperet. Musiken blir då en del av universum, säger Mika i programmet. Mika är frustrerad över hur få timmar som ägnades åt kvinnliga tonsättare under alla hennes utbildningar i Göteborg, Prag och Köpenhamn. Hon har spelat viola i orkestrar sedan hon var tio år. - Det finns tydliga och plågsamma maktsystem och hierarkier inom symfoniorkesterkulturen. Det handlar om vem som skall bestämma över repertoaren. Oftast väljs musik av män. Den som dirigerar musiken och bestämmer hur den skall spelas är nästan alltid en man. Det finns även hierakiska system i stämmorna. Vem bestämmer hur stämman skall spelas? Ja, det finns tydliga maktroller i hela orkestern, berättar Mika Persdotter Svensson i programmet.   Norska tonsättaren Cecilie Ore studerade piano vid Norges Musikhögskola  och i Paris och därefter komposition i Utrecht och hos Ton de Leeuw Amsterdam. Hon vann International Rostrum for Electro-Acoustic Music och är intresserad av tidsaspekter i musik. På 2000-talet har hon mer och mer arbetat med textbaserad och samhällskritisk musik. När tonsättaren Xenakis avled 2001 stod den norske poeten Paal-Helge Haugen utan tonsättare till sin skuggopera A. Cecile Ore fick ta över uppgiften efter Xenakis. Hennes verk har framförts av BBC Symphony Orchestra, Ensemble Modern, BBC Singers samt en rad norska och nordiska ensembler. Så här sa Cecilie Ore i Konsten att humla 2006:  -Det är mycket svårare att vara medelmåttig kvinnlig tonsättare än  att vara medelmåttig manlig komponist. Och det går inte alls an att vara en dålig kvinnlig tonsättare. De kvinnliga tonsättare som godkänns har en mycket hög konstnärlig nivå. Cecilie Ores opera Adam & Eve A Divine Comedy handlar om religioners våld mot kvinnor, med citat ur Bibeln och Koranen, utdrag ur Förklaringen om de mänskliga rättigheterna och poesi ur Dantes Divina Commedia. I operan, med libretto av dramaturgen Bibbi Moslet, beskrivs de sju dödssynderna: Lust, förintelse av kvinnors lust genom omskärelse. Vrede, våld mot och mord på kvinnor. Girighet - män äger 99% av världens rikedomar. Kvinnor endast 1 %. Frosseri - män frossar i sexuella övergrepp och våldtäkter. Avund - män är svartsjuka och täcker kvinnor i burka, niqab och liknande. Lättja - prostitution och trafficking, där män låter kvinnor arbeta för sig och tar profiten. Högmod/Stolthet representeras av hedersmord på kvinnor Körverket Come to the Edge är tillägnat "de modiga medlemmarna i Pussy Riot". BBC Singers framför stycket som handlar om yttrandefrihet och innehåller citat från bl a George Washington, Abraham Lincoln, Katarina av Siena, Lenny Bruce, Che Guevara, William Shakespeare, Harry Belafonte och Pussy Riot. Who do you think you are är skrivet för kvinnoröster och BBC Singers famför denna ironiska standup anti-romans om hur kvinnor blir trakasserade, hotade och mobbade på internet. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Möt Louise Pollock, kvinnlig trombon-pionjär. Hur är läget för kvinnor inom konstmusik 10 år efter att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla? Del ett av fem. Av Birgitta Tollan. Programserien Kvinnors musik – på väg! vill undersöka hur det står till med kvinnor och konstmusik så här tio år efter det att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla, 2006. Har det blivit bättre för kvinnor inom konstmusiken? För tonsättarna, musikerna, dirigenterna av det "täcka" könet? Eller lever vi fortfarande i en värld så som den engelske musikkritikern och författaren Norman Lebrecht uttryckte det då: ”Klassisk musik är en konstform som tystar kvinnor. Halva mänskligheten utestängts från den kreativa processen. Det finns inga kvinnliga tonsättare i den symfoniska kanon. Karriärer har slagits i spillror. Självförtroenden har knäckts hos kvinnor. Den klassiska musiken styrs av en old boys club som stryper musiken.” 2016 vann en kvinna för första gången någonsin trombonistpriset  den prestigefyllda tävlingen Aeolus Bläserwettbewerb i Robert Schumann Hochschule i Düsseldorf. Den skickliga och glada vinnaren heter Louise Pollock och hon är stämledare i Göteborgsoperans orkester. Louise vann också publikpriset! Hon har studerat i Schweiz och Tyskland och arbetat som stämledare och trombonist vid Stuttgartfilharmonikerna i tre år. Men har hon någonsin spelat en trombonkonsert av en kvinnlig tonsättare? Hur står det till med kvinnonärvaron på konstmusikutbildningarna i Sverige? Inte förrän 2009 fick Sverige sin första kvinnliga professor i musikalisk komposition. Det är tonsättaren Karin Rehnqvist, vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon berättar att kvinnor inte söker in i samma utsträckning som män vid utbildningen i nutida konstmusik. Så är det även vid Musikhögskolorna i Malmö och i Örebro samt vid Gotlands tonsättarskola. Däremot studerar kvinnor oftare vid de elektroakustiska utbildningarna. Vid Musikhögskolan i Stockholm är de i majoritet, nämligen sex kvinnor och fem män. - Jag tänker att det kanske har att göra med att man, när det gäller elektroakustiskt, har hand om allting från början till slut. Man är inte beroende av musiker, man är inte beroende av någon dirigent utan man har hand om uttrycksmedlen helt själv, säger Karin Rehnqvist. Positivt är dock att flera universitet och högskolor över hela landet arbetar med jämställdhetsprojekt. På Musikhögskolan i Stockholm t ex, finns Normkritiska Gruppen och Konstmusiksystrar, som är ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer inom konstmusik som definierar sig som kvinnor eller transpersoner. I detta första program möter vi även norska tonsättaren Synne Skouen, Lo Kristenson och Kajsa Lindgren från Konstmusiksystrar och svenska violasten Mika Persdotter Svensson, som startar ett Damkapell i Köpenhamn. Tonsättaren och ljudkonstnären Kajsa Magnarsson är dotterdotter till Huldas Karin i Evert Taubes visa. Kajsa spelar bl a gitarr med en penisattrapp. Vi möter även tonsättarna Tebogo Monnakgotla och Ida Lundén, vilka tillsammans med Karin Rehnqvist 2008 bildade föreningen Kvast, med den humoristiska titeln Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare. På hemsidan står det att läsa: ”Kvast är en ideell förening som verkar för att mer musik av kvinnor ska klinga i konserthus, på experimentscener, i aulor och allsköns musikhus runt om i landet, ja i världen. Ju fler konstnärliga uttryck, desto rikare musikliv!” Kvast arbetar bl a med projektet Jämställd repertoar och har under de senaste åren regelbundet presenterat rapporter över andelen kvinnliga tonsättare i de största orkestrarna. Det visar sig att döda utländska män fortsätter att dominera repertoaren på de statsunderstödda svenska musikinstitutionerna. Andelen kvinnliga tonsättare är försvinnande liten fortfarande. Och det är ständigt samma tonsättare som spelas med Johannes Brahms i spetsen. Ja, som musikkritikern i The New Yorkers Alex Ross skrev: ”Föreställ er Broadway med enbart döda dramatiker och förlag som endast ger ut nyutgåvor av Dickens”. Men det finns ljuspunkter: - Kvast har betytt mycket. Frågan om kvinnliga tonsättare har lyfts, och vi är synliga. Vad det gäller festivaler med ny musik så finns alltid kvinnor med numera. När man beställer nya verk så är man noga med att också beställa av kvinnliga tonsättare, förklarar Karin Rehnqvist Stockholms Konserthus går i bräschen med att i sitt säsongsprogram 2016-17 ha med rekordsiffran 39 kvinnliga tonsättare på programmet. På sin hemsida har Kvast en repertoarbank, en av världens mest omfattande samlingar, av kompositioner av kvinnor med över 1670 verk! Du kan bläddra, söka och provlyssna på orkestermusik, kammarmusik av alla de slag – elektronmusik och liveelektronik, kör, opera. Du kan söka verk av kvinnliga komponister efter genre, besättning, titel eller durata. http://kvast.org   En annan glad nyhet: Kvinnliga kompositörer får för första gången en större del av kakan när Kulturrådet delar ut sitt årliga stöd till tonsättare. - Det är tydligt att det lönar sig att trycka på om förändring kring jämställdhetsfrågor. Det är nu en bra balans bland de sökande när det gäller genusperspektivet, säger Magnus Lemark, handläggare på Kulturrådet, i ett pressmeddelande.   Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Michael Ilbert på legendariska Hansa Studio i Berlin. Hansa Studio (The Hall by The Wall) är en studio vid Köthener Strasse 38 i Berlin. Nuvarande ägare är familjen kring Hansa Records men det finns ett flertal hyresgäster i huset; bl a den svenske musikproducenten Michael Ilbert som hyr mixstudion med utsikt över historiens kvarter.Byggnaden stod klar 1913. Från början tillhörde den arbetarskrået i Berlin. Under andra världskriget bombades Hansa av de allierade men stod mirakulöst kvar och kunde repareras. När Berlin sedan blev en delad stad och Berlinmuren restes kom byggnaden att hamna bara några meter från muren, på västsidan.1972 köpte bröderna Peter och Thomas Meisel från Meisel Music Publishers byggnaden och gjorde om den till musikstudio.Hansa Studio fick sitt namn dels från den stora salen, Studio 2 eller Der Meistersaal, i vilken en del av inspelningarna gjordes, dels från dess läge vid Berlinmuren. Der Meistersaal (mästarsalen) heter så eftersom det var där gesäller inom byggnadsarbetarskrået som klarat sina mästarprov fick ta emot sina mästarbrev. Idag används den stora salen för fester och dans och i det gamla mixerrummet står idag en bardisk.Här har allt från tyska schlagerkungar som Roland Kaiser till experimenterande Einstürsenden Neubauten, tysk kraut, Brian Eno och David Bowie, spelat in.Michael Ilbert berättar historien hur han hamnade här, resan går från Göteborgs alternativscen till Hansa och grammyutmärkelser för mixar av Taylor Swift och Katy Perry.Ilbert omger sig med snygg teknik, snygga knappar, och vrider stolt på en volymratt med det rätt knattret. ”Jag är inte tekniskt kunnig i så sätt att jag förstår vad som försiggår, utan jag går på en känsla och vet ungefär hur jag ska nå fram till ett resultat. Men be mig inte förklara det”, säger han.”Det är ett yrke som i princip innebär att du får säga upp din bekantskapskrets. Du har inget socialt liv. Egentligen har du inte tid med familj heller. Du måste helt enkelt säga upp mycket av vanligt liv eftersom en arbetsdag kan vara från nio på morgon till du går hem vid tolv, sju dagar i veckan.”Idag är han mycket efterfrågad, har arbetat med Thåström och Laleh, såväl som Kent och Adele, och har tilldelats en amerikansk grammy för sina insatser tillsammans med Max Martin. ”Att vinna är ju som Olympiska spelen i musik!”.”En del tror väl jag är helt schizofren, men om Martin frågar om vi ska jobba ihop så säger jag ju inte nej, det är fantastiskt, det är en ynnest att få vara på den nivån. Det är utmaningar som den som hjälper mig att gå vidare”.”Vi ska vara behjälpliga konstnärerna, musikerna, men det handlar inte om oss”, menar Ilbert, ”även om det aldrig kan skada att vi tekniker också är konstnärer”.  Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Maurits Carlsson och Per Sunding på retrostudion Tambourine i Malmö. Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Tambourine Studios håller till i Malmö. Svår att hitta, osynlig från utsidan. Här har svenska band som The Ark, The Cardigans och Bob Hund spelat in. Även internationella artister och grupper har blivit producerade här, som till exempel Tom Jones.Tambourine är en utpräglad retrostudio. Köpt av bl a Maurits Carlsson och Per Sunding från gruppen Eggstone av ett dansband från Kivik. Det är en studio som egentligen består av många prång och vrår, fylld av äldre analog utrustning, udda snickerier och akustiska lösningar, som till exempel en egenkonstruerad bastrumma.”Studion ska vara som ett vardagsrum som får artister att prestera det bästa de kan”, säger Maurits Carlsson. Det är en tydlig estetik som går igen i både golv, väggar och tak. Som en blandning av allrum och replokal.Eggstone kände alltid att de kom in i ett dött, sterilt rum, där de möttes av en tekniker som jagade brus och var rädd om sin inspelningsutrustning. Så de byggde studion de själva villa ha: Tambourine.Många band har hittat hit. Men den mest magiska stunden var när Tom Jones gästade Tambourine. ”En tagning behövdes, plus en till för syns skull, han behövde knappt en mikrofon.””Begränsningar är den bästa metoden för att skaka liv i kreativiteten”, menar Per Sunding. ”Vi lyckades klara av dippen och konkurrensen från hemmastudion under 90-talet.”Skivväggarna och atmosfären, utseendet och ambiensen, historien lockar på nytt musiker till Tambourine efter en turbulent period.Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Jan Erik Kongshaug, uppfinnaren av fjordjazzsoundet i Rainbow studio, Oslo Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Rainbow Studio i Oslo byggdes av Jan Erik Kongshaug 1984, och har sedan dess blivit känd som en studio i världsklass. Artister från alla världens hörn har spelat in här. Musiken spänner över de flesta genrer med tyngdpunkt på jazz och ett nära samarbete med skivbolaget ECM och Manfred Eicher.I hjärtat av studion står en ompysslad (”ett gottstämt”) Steinwayflygel, som gärna Keith Jarrett och andra återvänder till. Med åren har flygeln och det musikaliska rummet blivit Rainbows logotyp. ”Jarrets pianospel, solo, är fantastiskt, det kändes omedelbart som ett slag i ansikte”.Högt i tak. Generöst akustiskt rum. En studio byggd för livekänsla. ”Studio är passion”, säger Jan Erik Kongshaug, tekniker sedan 60-talet. ”Och det blir mera musik, i alla fall i mina öron – om studion är stor och släpper in dagsljus.”Många undrar hur han går tillväga rent tekniskt för att skruva till sitt unika fjordjazzsound. Men det är inget märkvärdigt; han bara ”blandar ett gäng effekter efter tycke och smak”. Säger han pekar in i ett rum som liknar en elcentral med massor av brödrostar.Kongshaug har fångat några av de allra största jazzartisterna på platta: Keith Jarrett, Chick Corea, Pat Metheny, Arild Andersen, Jan Garbareck, Egberto Gismonti, Eberhard Weber, The Yellow Jacket.Han drivs fortfarande framåt av idén om den goda inspelning men känner sig också pressad av marknaden som tvingar fram nya trender för musikkomprimering, för att det ska låta mycket och starkt även i ”gruvliga ljudanläggningar”. På sikt kanske det påverkar vår hörsel.”Dagens ljudideal är jämförbart med att skicka in en VHS-kassett för att bli nominerad till en Oscar” (Kongshaug)Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Anders Lind, skaparen av legendariska Silence Studio i Koppom, Värmland. Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrumet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Fläsket brinner. Gudibrallan. Älgarnas trädgård. Träd gräs och stenar. Cosmic Overdose. Dag Vag. Eldkvarn. Samla Mammas Manna. Urban Turban. Hedningarna. Bob Hund.I Silence studio spelar grupperna med de konstfulla namnen och rötter i proggrörelsen in sin musikFrån början var Silence delat i två verksamheter, ett skivbolag och en inspelningsstudio. Idag ges inga nya skivor ut på etiketten Silence men katalogen vårdas ömt samtidigt som studion i Värmland lever vidare.Skivbolaget grundades i Stockholm 1970 av Anders Lind och Joseph Hochhauser. 1972 bildade man SAM-distribution tillsammans med skivbolaget MNW i Vaxholm. Och 1976 flyttade Silence till byn Näved utanför Koppom i västra Värmland och byggde om en gammal skola för att även få plats med en musikstudio.Vi kommer någon halvtimme för tidigt till Näved denna sensommarmorgon. Det är tyst, verkligen tyst. En hackspett (vitrygg?) knackar lite förstrött i en gammal i björk.Jag frågar Anders Lind om det är därför det heter Silence, för tystnadens skull? ”Nej inte alls, det kommer från ordets dubbelbetydelse; detta att äska tystnad, och att det är i tystnaderna mellan tonerna som musiken uppstår.”Anders spelar inte själv, han spelar bara in, det bara blev så, säger han.Numera kommer folk till Silence för att studion har en apparatur och en atmosfär som hemmastudior sällan har. Idén kom från början från gruppen The Bands kollektivverkstad The Big Pink. Det var också mitt uppe i en grön våg och en begynnande proggrörelse.”Proggen hade unik musik men musikerna var mindre bra. Idag är förhållandet det motsatta; bättre musiker men mindre intressant musik!”, skrattar Anders Lind.Han vill att studion ska kännas avspänd, det ska kännas som att man bor här.Allt började med att Bo Hansson kontaktade Lind eftersom han ville spela in Sagan om Ringen. Anders hade tidigare bandat Hanson & Karlsson live på cirkeln. Med Sagan om ringen från 1970 kom startskottet till proggrörelsen.”Jag strävar efter den organiska inspelningen där man inte bygger ihop musiken som i ett dockhus. Om det är en grupp som spelar ska man höra att det är en grupp. Det är fortfarande vansinnigt roligt att lägga grunder, fundamentet – men pålägg är tråkigt!”Proggen hade två ansikten; texterna och musiken. Meningen med var väl att den skulle utveckla och öppna upp något nytt hos lyssnaren, menar Anders. Men sen gick det som det gick, rörelsen blev alltför sekteristisk och gick under.”Jag använder datorn som en bandspelare och klipper i princip ingenting, det får andra syssla med.” Istället går han gärna på loppisar och köper gamla rullbandspelare från Telefunken och LM Ericson som ger en mjuk och fin dist till elgitarrer.Någonstans där hittar vi Silence idag. Gammalt och nytt möts. Som den gången Anders Lind hörde Pink Floyd första gången och bestämde sig för att satsa på tenikerjobbet: ”Det var helheten, ljudbilden, tekniken, tyngden, renheten, musiken, wow.” Produktion Mikael Strömberg/GiG.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Träffa Lennart Östlund, en av hjärnorna bakom Polar Studio. Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.I kontrollrummet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Och här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.Polarstudion var en smått revolutionerande inspelningsstudio i Stockholm. Skapad av och för Benny Andersson och Björn Ulvaeus tillsammans med Stikkan Anderson på Polar Music, introducerade den ett nytt tankesätt kring studion som ett stort musikinstrument.Efter olika turer flyttade studion från Sportpalatset på S:t Eriksgatan till Hornsgatan på Södermalm, till Hammarby Sjöstad för att just nu ligga nedpacka i flyttkartonger hemma hos en av Polars tekniker, Lennart Östlund.I Polar gjorde ABBA de flesta av sina skivinspelningar 1978–1982. Andra som spelat in här är bland andra Rolling Stones, Led Zeppelin Rammstein, Ramones, Roxy Music, Beastie Boys, Burt Bacharach, Genesis, Eva Dahlgren.Vi möter Lennart Östlund, en av hjärnorna bakom polarsundet. Han berättar att inspelning och mixning handlar mycket psykologi och förmågan att ständigt h-ö-r-a musiken med nya öron, utifrån en vanlig lyssnares horisont. ”Det gäller att slå vakt om musiken innan mjölksyreörat slår till.”Östlund berättar om ett 70-tal när studiojobbet var en del av en ungdomsrörelse. Samtidigt som den stod med ena benet i en inspelningskultur från Tore Modeens dagar.”Polar stod för ett nytt tänk”, menar Öslund. Superstudion. ABBA introducerade ett nytt arbetssätt. ”Björn och Benny är de största. Jag tror det var Finn Kalvik som sa: För att tänka som Benny så måste man vara född som musiker, dö och födas på nytt.”Sen kom 80-talet med bostadsspekulationer- och hyresbubblor och Polar tvingades flytta. Den gummiupphängda studion med marmor- och exklusiva körsbärsgolv lönade sig inte längre. Östlund gick vidare och räknas idag till en av de största inom yrkeskåren.”Här kommer det folk till studion och hör sig själva på ett nytt sätt. Man är naturligtvis nervös, för nu gäller det, jag brukar säga att det kan jämföras vid att ligga i en gynekologstol på Sergels torg” (Östlund)Studion går ut på att fånga energi och närvaro under rimlig tid. ”Har du inte gjort låten är det ingen idé att gå in i studion. Samtidigt som duktighet och riktighet kan vara förlamande för slutresultatet, gäller det för mig som tekniker att trycka ned rec-knappen vid rätt tillfälle.”Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Pukslaget följer med när en indisk tablatrumma tar sig an de västerländska musiktraditionerna. Ett tidens experiment där öst möter väst och olika musiktraditioner konfronteras med varandra. Klockan är tre på en lördag eftermiddag. Framme vid koret sitter den indiska tablaspelaren Suranjana Ghosh med benen i kors framför sina tablatrummor i sin vackra sari i rött och guld.Suranjana Ghosh är en av Indien enda kvinnliga tablaspelare och också en av världens allra bästa. När hon kom hit till Sverige gick hennes dröm i uppfyllelse; att få spela med musiker från alla möjliga changrer. Hennes tanke är att man kan hitta djupare in i musiken genom att öppna upp mellan stilarna. På så sätt kan hon komma nära rötterna och själva essensen i vad musik är.I femte och sista avsnittet av serien Pukslaget har vi kommit till ett världsunikt möte;  Suranjana ska tillsammans med organisten Andrew Canning spela ett program för tabla och orgel, ett program där öst och väst möts och världar smälter samman. Men det är också ett drastiskt experiment mellan musiktraditionerna som utmanar tablan att gå bortom sina egna gränser. - Tablan är mycket större än man kan tro, säger Suranjana. Min mission är att låta den möta alla musikstilar som finns i hela världen.

Pukslaget tar sig upp bland lövverken. Det handlar om slagverkskonserten Baron in the Trees, en berättelse som ger perspektiv på slagverkets speciella möjligheter och begränsningar. För femton år sedan skrev tonsättaren Britta Byström och slagverkaren Mika Takehara en slagverkskonsert tillsammans. I samarbetet uppstår en speciell närhet och arbetet kom att betyda mycket för dem båda.- Brittas liv sjunker ner i mitt, allting med både hennes liv och hennes musik, berättar Mika.- Många säger att konserten låter japansk, säger Britta. Jag tror att det är Mikas bakgrund som japanska som påverkat musiken omedvetet.I Japan skrevs mycket av 1900-talets mest betydande repertoar för slagverk och i programmet får vi Mikas personliga perspektiv på de japanska tankevärldarna. Vi hör om begreppet ma och tomheten mellan två toner, den djupa enkelheten hos en tekopp och hur dessa idétraditioner verkar på ett djupt plan i Mikas konstnärskap. Britta berättar om hur hon som orkestertonsättare förhåller sig till slagverketsstämman. Vad är den speciella utmaningen med att ha slagverket längst fram som solist inför en hel orkester?

I det tredje avsnittet söker Pukslaget efter frihet och förlösning tillsammans med slagverkaren och tonsättaren Magdalena Meitzner som visar oss hur slagverket talar till vårt undermedvetna. Symbolik är något som hänger tätt samman med slagverksmusiken genom tiderna och Magdalena Meitzner reflekterar kring hur nutida slagverksmusik kan kopplas ihop med psykologen Carl Gustav Jungs idéer om hur symboler påverkar vårt undermedvetna. Programmet drar en linje mellan Berlioz användning av kyrkklockor,  Sjostakovitjs innovativa gestaltning av ett poptrumset till Magdalenas egna stycken där hon använder till exempel knivar.  Med utgångspunkt i medeltidens tarotkort skapar Magdalena musik som kan ses som en sorts ljudritualer. Med som grupp Hidden Mother framför hon bland annat tarotkorten Översteprästinnan och Rättvisan i en helhetsupplevelse som låter den musikaliska och visuella upplevelsen smälta samman.

De utvecklade slagverkets position, de uruppförde hundratals verk och de grälade om trumstockar. Men nu packar de ner instrumenten. Pukslaget följde med på en sista stund i Kroumata-nästet. Vi befinner oss på den gamla stumfilmsbiografen Capitol i Stockholm, där slagverksgruppen Kroumata under många år haft sitt näste. Nu slutför de sitt värv och packar ner instrumenten och därmed går en revolutionerande era i graven.När Kroumata kom in på scenen var slagverket ett instrument utan historia, ett outforskat landskap. Men någonting låg i luften. I USA hade John Cage börjat experimentera med slagverket på 40 och 50-talet och i slutet  av 70-talet kunde man känna hur det skälvde det i marken. Kroumata tog sig an att förändra slagverkets åsidosatta position: de uruppförde hundratals verk av nutida tonsättare och utvecklade en slagverksrepertoar när det knappt fanns någon. Här på Capitol övernattade tonsättare i sovsäck för att kunna helt gå in slagverkets värld och testa instrumenten på nätterna.I notförrådet i källaren botaniserar vi bland noter, minnen och nydanade tonsättningar som Kroumata uppfört under åren. 

Vi lyssnar på den västerländska musikhistorien från 1600-talet till idag ur ett slagverksperspektiv. I första programmet reser vi med tonsättaren Torbjörn Grass till Bergslagens gruvor och järnverk. Torbjörn Grass är en berättare av Bergslagens historia. Hans kompositioner och installationer kretsar kring de gamla industrierna som idag är döda. Han fascineras av dem som slitit och släpat på dessa platser i de gamla järnverken och i gruvorna, de som drömt och tänkt i mörkret under jorden, eller nästan bränts upp av de brinnande ugnarna i järnverket. Ofta går han omkring med trumpinnar och trumstockar och slår på allting som han ser för att se om han hittar någon klang som han tycker låter spännande. Han hittar skovlar, järnrör, kugghjul, gamla industriredskap som ingen knappt vet vad de använts till längre med som ger intressanta klanger. Och när de gamla verktygen hamnar i finrummen, i konsertsalen eller kyrkan så blir de rörande och sårbara på ett sätt som kan vara svårt att förklara.

Från Europa: Saxofonisten Gabor Bolla flydde från Ungern, organisten Eva Jensen flydde från Polen och tonsättaren Edina Hadziselimovic flydde från Bosnien. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan. I Birgitta Tollans serie Flyktens musik möter vi idag tre musiker som flytt från centraleuropa. Alla hamnade i Köpenhamn. Organisten, teologen och författaren Eva Maria Jensen blev utslängd ur Kraków i Polen efter en intensiv antisemitisk kampanj 1968-69.Sammanlagt 20 000, av Polens då 25 000, judar lämnade Polen efter det att polska kommunistpartiet, under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot de som kallades ”femtekolonnare”, ”sionister” och ”kosmopoliter”. Tusentals människor med judiskt påbrå avskedades från sina arbeten, fråntogs studieplatser och somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet och flytta till Israel på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.Eva Maria Jensen och hennes make ville inte till Israel utan anlände, efter en komplicerad flyktingväg i Europa, med falska papper och hemliga möten, illegalt till Danmark. De placerades i ett flyktingläger på skeppet Skt. Lawrence i Köpenhamns hamn.Mellan 1965 och 1969 studerade Eva Maria Jensen piano och musikteori vid Musikakademin i Kraków och teologi vid Jagellonska Universitetet. Hon var dock tvungen att avbryta sina studier när hon flydde. Mellan 1970 och 1975 tog hon en doktorsgrad i teologi och en kandidatexamen i musik och filosofi vid universitetet i Köpenhamn.I Polen var det omöjligt för en kvinna att spela orgel. Det var ett mansgöra. I Danmark, däremot, spelade många kvinnor orgel så Eva Maria Jensen, som närde en dröm att spela orgel, studerade orgelspel under sju år. Hon tog examen i orgel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i staden. Som organist har hon gett konserter i Danmark, Sverige, Polen, Tyskland och Frankrike.Eva Maria Jensen har skrivit böckerna Død og evighed i musikken 1890-1920 och Drømmelandet - en bok om Chopin.Tonsättaren och medicinstuderande Edina Hadžiselimovic flydde 1992 från kriget i Bosnien som startade när den kommunistiska diktaturen i Titos Jugoslavien upplöstes och de etniska rensningarna inleddes. Serber, kroater och muslimer ville skapa etniskt enhetliga områden och fördrev de främmande folken. I grymheterna ingick mord och kollektiva våldtäkter mot kvinnorna. Kyrkor, moskéer och bibliotek utplånades.Edina Hadžiselimovic lämnade huvudstaden Sarajevo tillsammans med sin mor. Hon orkar inte berätta om vad som hände innan flykten.- Vi fick lämna allt bakom oss. Det enda jag hade med mig var min talang - att jag kan spela musik, berättar hon.Från 30 oktober 1992 till 3 maj 1993 vistades hon och modern i flyktinglägret Sandholmslejret norr om Köpenhamn. I det s k kvinnorummet delade de rum med upp till sju kvinnor och barn samtidigt. Kvinnor och barn från 19 olika nationaliteter flyttade ut och in ur rummet under det dryga halvår Edina Hadžiselimovic och modern bodde där. De fick vänta i sex år på permanent uppehållstillstånd!Under dessa sex år studerade Edina Hadžiselimovic och tog examen vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn, inte som asylsökande, för det var förbjudet, utan som utländsk student. 10 % av de studerande kvoterades in om de var från ett annat landMusikstudierna i Köpenhamn var befriande efter den strikta och strama kompositionsutbildningen i Sarajevo. Här fick hon utveckla sina egna musikaliska idéer.- Jag hade fantastiska lärare, som Mogens Ellegaard, Ib Nørholm och Amelia Malling. De gav mig inte enbart verktygen till att komponera egen musik, utan räddade mig också mänskligt. Mänsklig kontakt var livsavgörande för mig under denna period. Det var en fantastisk tid, säger Edina Hadžiselimovic.Edina Hadžiselimovic komponerade senare kammaroperan Waiting in Nowhere för Det Kongelige Opera. Operan utspelas på  Sandholmslejret. Hon komponerade även minioperan När jag blir uppäten av myror som är en Romeo och Juliaberättelse komponerad ur Julias synvinkel. Hennes stycke Ectopicus delar titel med utomkvedshavandeskap och det är ett verk som berör Edina Hadžiselimovic' intresse för medicin. Nu kompletterar hon tonsättarkarriären med en utbildning i medicin. Hon vill bli hjärtläkare.– Både musik och medicin kräver en extrem disciplin  och specialisering. Det passar mig, säger Edina Hadžiselimovic. Och i musiken behövs ett stort hjärta!Gabor Bolla, romsk saxofonist och kompositör, föddes i Budapest men bor nu i Köpenhamn. Han är 28 år och var underbarn på klarinett innan han valde saxofonerna. Hans fru och familj bor kvar i hemlandet, men han har flytt p g a svårigheterna för honom att verka som musiker där. Han lämnade Ungern på grund av landets intensiva antiziganism och dess nedmontering av kulturlivet, inte minst jazzmiljön.-Mångfald skrämmer ungrarna. Romer, invandrare, flyktingar, homosexuella och andra minoriteter förföljs och diskrimineras i Ungern, som inte är en demokrati utan en diktatur, anser Gabor Bolla. FN kritiserar det sätt som Ungerns regering under regeringschefen Viktor Orbán handskas med makten. En tidigare välfungerande demokrati har på bara fem år förändrats till ett mycket centralstyrt samhälle med stark statlig kontroll över rättssystem, medier och religiösa samfund.Organisationer som försvarar bland annat minoriteters rättigheter utsätts för påtryckningar och smutskastning. Ungerns lärare protesterar mot det nya utbildningssystemet som gjort skolan centralstyrd och lärarna mer ofria. Kritikerna säger att kulturpolitiken i Ungern nu styrs av ett fåtal regeringsvänliga personer och att det bara är "lojala konstnärer" som får pengar från staten.Efter kommunismens fall 1989 blev det svårare och svårare för romer i Ungern. Tidigare hade t ex varje restaurant ett s k ”zigenarkapell”, men de flesta har försvunnit nu och idag finns endast ett par sådana orkestrar kvar.- Myndigheterna i Ungern har tagit död på denna traditionella romska konstform, anser Gabor Bolla. Ungersk romsk musik har starka band till jazzmusik. Inte enbart improvisationerna, utan även de melodiska strukturerna och ackorden, gör den romska musiken från mitt hemland besläktad med jazz, säger Gabor Bolla. – I Budapest finns inga möjligheter för mig att försörja mig och min familj och skapa en dräglig tillvaro. Jag vill bygga en bas i Europa där jag kan utöva min musik. Köpenhamns jazzmiljö ger mig en helt annan konstnärlig och mänsklig frihet, säger Gabor Bolla. 

Möt sazspelaren och sångerskan Nadine Al Khalidi som flytt från Irak och oudspelaren Maher Mahmoud som flytt från Syrien. Fjärde programmet av fem av Birgitta Tollan. Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden.De två professionella musiker vi skall möta idag har flytt från krig och brott mot mänskliga rättigheter. Båda har personliga erfarenheter av de två diktatorer vars gärningar gjorde att de valde att fly: Bashar al-Assad i Syrien och Saddam Hussein i Irak. Trots detta har de lyckats skapa en musikalisk karriär och en dräglig tillvaro i sina nya hemländer, där den egna musiken har fått en central plats i livet. Båda upplevde ”a point of no return” i sina urprungsländer. Det var då de tog sitt beslut att fly.Maher Mahmoud spelar det traditionella instrumentet oud, en bandlös korthalsluta med sex strängar. Från början ville han spela piano, men det fanns inte ett enda piano i hans hemstad Al Salamiyah i Syrien. 2012 var han 26 år och flydde med ett reguljärflyg från Damaskus och hamnade i Danmark. Han hade bjudits in som musiker eftersom han tidigare turnerat med danska musiker och undervisat i arabisk musik på Musikkonservatoriet i Århus.Innan inbördeskriget i Syrien startade 2011 hade landet ungefär 24 miljoner invånare.- Många, många syriska städer är nu sönderbombade och ungefär 10 miljoner människor har flytt från landet, säger Maher Mahmoud, som personligen har lidit under den styrande familjen al-Assad i Syrien.När Maher Mahmoud föddes satt fadern i fängelse som politisk fånge under Hafez al-Assad, den nuvarande presidenten Bashar al-Assads far. Maher Mahmouds familj gick sönder när fadern arresterades, eftersom ingen visste hur länge han skulle sitta fängslad eller om han över huvud taget skulle överleva.Efter fem års studier hade Maher Mahmoud tagit examen vid Higher Institute of Music i Damaskus och arbetade som frilansmusiker i flera ensembler, bl a Syriska nationalorkestern för arabisk musik.2011 startade inbördeskriget och han blev inkallad till Basher al-Assads armé.- Av två anledningar vägrade jag: för det första är jag helt emot den syriska regimen, som fäller ner dödsbringande gåvor från himlen över sin egen befolkning! Det är svårt att föreställa sig att detta händer i vår tid. Att en president bombar sitt eget folk! säger han.Maher Mahmouds andra skäl till att vägra att ta värvning i syriska armén är att han är musiker, vars uppgift inte är att döda och slåss utan att spela på sitt instrument.- Vi behöver inga fler soldater, säger Maher som inte hade några planer på att lämna Syrien, men nu kände jag mig tvungen att fly. För att finna min egen identitet igen.I Danmark spelar Maher Mahmoud i Dunia Ensemble. Gruppen bildades av danske saxofonisten Morten Carlsen som tidigare spelade i Pierre Dørges New Djungle Orchestra. Dunia består av ett tiotal musiker från olika länder, bl a Georghe Mihalache på cimbalom, Dalia Faitalson på gitarr och Mirwais Fedai på tablas. Maher Mahmoud ingår också i Projekt Gränslös för musiker som flytt. Dessutom arbetar han med ett nätverk för att samla de musiker ur professionella syriska ensembler som flytt. Musikerna finns nu utspridda i Europa. Maher Mahmoud spelade med dem i Syrien i åratal. De studerade ihop, de spelade ihop i olika grupper och de turnerade tillsammans.- Vi ville gärna mötas och spela igen, men hur skulle vi kunna ha råd med det? Så, efter hårt arbete, arrangerade saxofonisten Morten Carlsen en syrisk kulturkaravan, och vi begav oss ut på turné. Att få spela tillsammans igen efter fem års separation, det var en fantastisk upplevelse för oss, berättar Maher Mahmoud. Den Syriska nationalensemblen för arabisk musik var åter samlad, denna gång med musikernas nya livserfarenheter från flykten och möten med andra kulturer.- Nu måste alla syrier visa vad syrisk kultur är. Att visa att Syrien inte enbart är ett land fyllt med krigshandlingar och salafister! Vi var ett bra, tryggt land, men med en rutten regim med politiska problem. Men det syriska folket bär upp kulturen. Även om hela Syrien förstörs så kommer kulturen att finnas kvar hos människorna, säger Maher Mahmoud.Då är den syriska musiken oerhört viktig.Från provspelning på "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg till topplistor i arabvärlden. Nadin Al Khalidi framförde först gitarrlåtar av Joan Baez och Bob Dylan, vilka hon lyssnat på i köket hemma i Bagdad. Nu skriver och sjunger Nadin egen musik på arabiska i gruppen Tarabband med melodier, rytmer och instrument från hemlandet Irak och resten av världen. Hennes instrument numera är saz, ett långhalsat lutinstrument med endast tre strängar. Ett bestialiska dåd gör att Nadin Al Khalidi beslutar att fly från Bagdad i Irak. Året är 2000 och hon och hennes syster kommer hem till det höghus i Bagdad där de delar lägenhet. De har varit på konsert med Bagdad Symfoniorkester. Lägenheten var 1983 en gåva från Saddam Hussein, ett stipendium till deras far, som var en mycket känd artist i Irak.- År 2000 såg jag många kvinnor som hade fått sitt hår avrakat. Eller så hade regimen kapat bort kvinnornas händer eller fingrar, öron eller tungor. Sådana inslag visades ofta på tv under det här året, berättar Nadin.När Nadin och systern kommer in i lägenheten på sjätte våningen hör de skrik och gråt nere på gården. De går ut på balkongen och ser flera storvuxna, svartklädda män med svärd i händerna. En livlös kvinnokropp ligger på gården. Hennes huvud ligger bredvid och hennes barn gråter vid hennes döda kropp. Saddams bödlar har halshuggit deras mamma.I Bagdad studerar Nadin Al Khalidi fiol och västerländsk konstmusik i 12 år. Hennes mor blir dock sjuk i cancer och familjen flyttar till moderns födelsestad Kairo i Egypten där de bor mellan 1992 och 1998. Modern avlider i Kairo och familjen flyttar tillbaka till Bagdad.Att leva i Bagdad var som att leva mitt i en krigszon: Saddams militärer, oppositionen,  alla flygbombningar, Kuwaitkrig och andra Gulfkriget gav Nadin känslan av att ständigt vara på flykt från katastrofer och död.- Jag har vant mig vid att ständigt vara på flykt. Det har blivit en del av hur jag är, hur jag tänker och hur jag känner. Det skrämmer mig inte, men däremot måste jag alltid ha en plan B klar, förklarar Nadin. Nadin och systern flyr till Sverige 2002. De flyger direkt från Amman i Jordanien dit de hade flytt från Bagdad med hjälp av en manlig bilchaufför som de betalade. Kvinnor fick nämligen inte lämna landet utan en myndig, manlig person, helst en pappa, bror, kusin, fästman eller äkta man. De reser i 17-18 gastkramande timmar med falska pass. Och de landar på Landvetter flygplats i Göteborg.- Jag minns att luften var så frisk och första fikat var bryggkaffe. Min syster beställde en dammsugare, det var hennes absolut favorit,  grön choklad! Och jag beställde en kaka, en bakelse som ser ut som en fläta med äppelmos och mandlar. Och det var så gott, och det var helt nybakat, det luktade så gott. Det här är första, absolut första minnet för mig i Sverige, berättar Nadin Al Khalidi, som fick arbete på Café Kringlan i Haga i Göteborg.På "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg gör Nadin sitt första framträdande med akustisk gitarr och sång. Hon sjunger solo på Jesse, come home av Joan Baez.Nadin flyttar till Malmö och får bo hos systerns pojkväns mamma. Hon heter Marianne Mörck, känd skådespelerska, regissör och operakörsångare, som blir Nadins mentor och extramamma. Under sex år bor Nadin hos Marianne.I Malmö fortsätter Nadin Al Khalidi att spela tolvsträngad gitarr på pubbar. Hon gör coverlåtar av Beatles, Bob Dylan och Joan Baez. Men snart känner Nadine att det inte är  tillräckligt stimulerande. Hon vill göra något eget och möter Gabriel Hermansson, som spelar och komponerar svensk och arabisk folkmusik och turnerar med grupperna Alla Fagra, Jidder och Karima Nayt Band. 2006 föds gruppen Tarabband - efter det arabiska ordet tarab som betecknar en passionerad och närmast extatisk kontakt som kan uppstå mellan artist och publik. Tarabband presenterar arabisk musik influerad av mellanösterns musik, nordisk folkmusik, jazz, persisk och sydamerikansk musik. Tarabbands musik och texter omfamnas av poeter i Gaza, klubbesökare i Beirut, prinsessor i Abu Dhabi, demonstrerande studenter i Tunisien och en ny kämpande generation i Irak. Titelspåret på deras andra skiva heter Ashofak Baden, vilket betyder Vi ses igen. Ett yazidiskt par i norra Irak, som snart ska skiljas åt, tar en sista selfie och postar i sociala medier. Nadin Al Khalidi ser bilden och skriver en låttext till Tarabband.Gruppen turnerar nu i stora delar av arabvärlden, men det var alltså här i Sverige som Nadine Al Khalidi, istället för att framföra covers av västerländska popartister, började skriva arabiska texter och sjunga på arabiska.

Möt sazspelaren och sångerskan Mizgin som flytt från turkiska Kurdistan och tablaspelaren Mirwais Fedai som flytt från Afghanistan. Tredje programmet av fem av Birgitta Tollan. Ett år gammal flyr tablaspelaren Mirwais Fedai med sina unga föräldrar från Afghanistan. Orsaken är att Sovjetunionen har invaderat deras hemland. Pappan har en hög befattning inom afghanska säkerhetstjänsten och hotas av likvidering. De säljer allt de har i Afghanistan och går till fots från huvudstaden Kabul till Jalalabad. De rider på åsna genom bergen till Pakistan. Slutligen hamnar de i  Köpenhamn.- Jag blir starkt berörd när jag tänker på deras smärtsamma historia, som liksom har satt sig i ryggraden på mig, berättar Mirwais, som förstås inget minns från flykten. Allting var farligt och osäkert. Min mor kunde ha blivit våldtagen, eller vi kunde ha blivit mördade av de landsvägsmördare som härjade.På några månader lärde sig föräldrarna danska och kämpade sig till ett drägligt liv i det nya hemlandet. Mirwais pappa är idag busschaufför och mamman jobbar på ett dagis. Mirwais har spelat tablas, indiska handtrummor, i 15 år och studerade hos en indisk tablamästare. -Tablas har definierat mitt liv, räddat mig själsligen och fått mig att satsa på skolan och studierna, säger Mirwais Fedai, som snart tar examen i politisk kommunikation vid CBS, Copenhagen Business School, alltså Handelshögskolan i Köpenhamn. -Genom tablaspelet har jag kommit in i musikmiljön och bildat ensembler med musiker från andra kulturer. Tablas hjälper mig knyta an till mina föräldrars kulturella rötter, även om jag samtidigt känner mig väldigt dansk. Mina föräldrar har stöttat mig fantastiskt och har bl a köpt mina trummor från Indien. - Genom tablas har jag vidga mina musikaliska vyer och förstår musik på ett språk som inte nödvändigtvis kräver att du fattar meningar, ord och en främmande kulturell logik. Det räcker med att förstå rytmen, som jag menar är ett universellt språk i sig själv, säger Mirwais Fedai, som bl a spelar i ensemblen Dunia och med sazspelaren och sångerskan Mizgin, som medverkar i programmets andra halva.Under hela sitt liv har Mirwais Fedai mötts av fördomar och diskriminering i Danmark.- Dessa jobbiga upplevelser förvånar mig varje gång, förklarar Mirwais, som inte alls känner sig som den stereotypa bild av invandrare eller flykting som finns i det danska samhället.- Vi i vår familj har ju alltid velat statuera ett exempel på skötsamma och arbetsamma flyktingar som bidrar till samhället så gott vi kan, förklarar Mirwais Fedai, som snart skall gifta sig med en afghansk kvinna.Efter studierna planerar Mirwais att jobba med projekt i Afghanistan, eftersom han känner starkt för sitt tidigare hemland.- Jag vill hjälpa till med att utveckla landet på nya och alternativa sätt. Afghanistan har ju gått igenom så mycket, säger Mirwais Fedai.Vi möter saz-spelaren och sångerskan Mizgin i i stadsdelen Brønshøj i norra Köpenhamn. Hon föddes i Batman i Kurdistan i sydöstra Turkiet, vid floden Tigris. När hon var två år fick hon polio. Som barn gick hon med kryckor eller kröp omkring. Hon tillbringade mycket tid i hemmet eftersom hon inte kunde gå. Men en gång gav hennes bröder henne en sightseeing runt hela Batman i en gammal skottkärra! En oförglömlig upplevelse för Mizgin.Mizgin fick inte gå i skolan då vägarna var oasfalterade, knöliga och gropiga. Hennes mor hade sju barn att ta hand om så hon hann inte bära Mizgin.- Utan rullstol kravlade jag omkring. Min bror köpte ett långhalsat och tresträngat mindre lutinstrument som heter saz. Lugnt och stilla började jag spela och sazen blev min bästa vän där jag satt inne i huset, berättar Mizgin.Hemma lyssnade hon på radion och drömde om att kunna ge konserter, sjunga och spela saz offentligt. För Mizgin är saz ett perfekt instrument eftersom hon alltid sitter ner. Själva ordet saz är kurdiskt och betyder skapa. Hon lärde sig spela det i hemlighet, för som kvinna fick hon varken spela eller sjunga i byn.- Jag kunde inte andas, och det kan inte de unga kurdiska kvinnorna idag heller. Förra året begick 92 unga kvinnor självmord i min hemstad Batman, säger Mizgin, som vill ändra kvinnornas situation i det kurdiska samhället med hjälp av sina sånger och sitt spel på saz.Som 18-åring får Mizgin nog av tillvaron i byn och flyttar till sin syster i Istanbul. Där lär hon sig läsa och skriva. Hon komponerar och uppträder på kurdiska kultursställen. 1994 spelar hon in sina låtar på ett kassettband tillsammans med en grupp musiker. Detta är under en period då den förbjudna kurdiska kulturen och det förbjudna kurdiska språket blommar upp i offentligheten i musik, litteratur, teaterföreställningar och tidningar.Mizgins inspelade kassettband säljer i över 100 000 ex. Hon blir mycket känd och omtalad, både i Kurdistan och i Turkiet. Eftersom Mizgin sjunger på kurdiska, vilket är förbjudet i Turkiet, så anhålls hon av polis och stängs in i ett mörkt rum. -När jag sluter ögonen hör jag människor skrika genom väggen i det kolsvarta rummet. Jag blir rädd för det är blod på väggen och det luktar förfärligt! Förfärligt, berättar Mizgin. Mina tankar snurrar - hur många människor har blivit ihjälslagna här? Jag tänker varken på musik, på frihet eller på demokrati. Det enda jag frågar mig är: hur många människor har blivit mördade här? Vid den här tiden har många av mina vänner slagits ihjäl och vi vet inte vem som mördat dem.Mizgin slängs i arresten för att hon har använt färgerna rött, gult och grönt på omslaget till sina kassettband. Det är de kurdiska färgerna. Men även Mizgins texter får turkarna att se rött. De handlar om frihet, kvinnor, naturen, blommor, ljuset och en mångfald av färger.De turkiska myndigheterna fortsätter att trakassera Mizgin. Brodern och svågern sätts också i isolering i arresten. Mizgin bestämmer sig då för att fly från Turkiet för att inte mer belasta sin familj.Några vänner ordnar ett tiodagarsvisum till Danmark och Mizgin lånar pengar till flygbiljetten. Hon känner ingen i Danmark och väntar i fyra timmar på flygplatsen Kastrup innan en vän, som känner en vän i Tyskland, ordnar så att Mizgin får kontakt med en kurdisk förening genom Röda Korset i Köpenhamn. De hämtar henne på Kastrup och hon får asyl efter et par månader.Mizgin flyttas mellan fyra olika flyktingläger. Ett av lägren ligger långt inne i en skog på Själland. Från tågstationen måste hon gå i en kilometer för att komma fram. Rullstol är omöjlig på dessa små skogsstigar. Så Mizgin spänner på sig sina metallskenor på benen, tar sina kryckor och försökte ta sig fram i vintermörkret och kylan. Då går en av kryckorna sönder!  Genom Röda korsets kulturverksamhet kommer Mizgin i kontakt med författare, konstmålare, musiker och sångare från många andra kulturer.- Här lär jag mig hur världen och människor är. Det är mitt universitet och det är fantastiskt, berättar Mizgin, som lär känna iransk, afrikansk, armenisk och arabisk och musik. Här sätter jag ihop min allra första ensemble.En vän till Mizgin hämtar hennes saz i Istanbul och när hon återser sitt älskade instrument gråter Mizgin. Hon hade varit tvungen att lämna sazen i Istanbul eftersom hon flydde ensam med endast en ryggsäck. Armarna hade fullt upp med kryckorna.- Instrument är ibland som människors barn, förklarar hon. Du rör instrumentet, du smeker det och till sist blir det en del av dig själv, det är underbart!Nu leder hon bl a Mizgin Trio med äkta maken, saxofonisten och komponisten Anders Honoré och Mirwais Fedai på tablas.-Danskarna lever ett överklassliv, sett ur ett globalt perspektiv. Ändå är de alltid snabba att finna problem hos människor som är annorlunda: flyktingar och mest muslimer, säger Mizgin. Men, kära danska människa, var inte rädd! Jag vill inte alls ändra DIN religion eller DIN kultur. Men kanske skulle du använda dig av det goda min kultur har att ge, så blir din kultur rikare. Så som jag blandar in andra länders rytmer i min egen kurdiska musik. Då skulle tillvaron bli vackrare, mer färgglad och få en rikare puls.-Jag bor i ditt land och du är tvungen att acceptera och respektera mig, säger Mizgin till danskarna

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid.Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva.Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin.Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister.I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna.Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester.-Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen.-Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken.I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar.Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism.-I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper.-Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser.-När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev.-Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev.Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack.-Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly.Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen.Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s ”hemliga” konserter i Moskva.-Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor.Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør.Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag?-Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna.-Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.

Tre musiker som flytt Syrien och Iran: cellisten Bashar Sharifa, Daff-spelaren Shohreh Shahrzad och kontrabasisten och kamanchehspelaren Kamran Nadali. Första programmet av fem av Birgitta Tollan. Musikmagasinets nya programserie heter Flyktens musik!   Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden.   I fem program skall vi möta några av dessa, musikbärare, från länder som Syrien, Iran, Irak, Kurdistan, Ungern, Afghanistan, Bosnien, Polen och Ukraina.Cellisten Bashar Sharifa är 37 år och utbildade sig på musikkonservatoriet i Aleppo i Syrien i både klassisk orientalisk musik och västerländsk klassisk musik. Han spelade i TV, på operahus och turnerade över stora delar av världen.Innan striderna i Syrien bröt ut var den blomstrande storstaden i norr, Aleppo, Syriens ekonomiska centrum.   Sedan inbördeskriget nådde dit 2012 ligger nu stora delar av Aleppo i ruiner. Dagligen sker där krigsbrott och andra övergrepp mot mänsklig a rättigheter av regeringsstyrkor och oppositionsgrupper. Och av den s k Islamiska Staten.   I sin rapport från maj 2015 beskriver Amnesty International staden Aleppo som helvetet på jorden.   Oljefatsbomber, fyllda med sprängämnen och metallsplitter, har orsakat enorm förödelse och dödat och sårat många människor, särskilt som regeringsstyrkornas bombattacker riktats mot skolor, sjukhus, moskéer och torgmarknader. Flera sjukhus och skolor har tvingats flytta ner i underjordiska bunkrar.Attacker med oljefatsbomber som släpps från helikoptrar dödade 2014 mer än 3 000 civila i Aleppoområdet. Och många av dem var Bashar Sharifas vänner och släktingar.De som flyr till Sverige är främst, precis som Bashar Sharifa, Syrier. 2015 ansökte över 51 000 syrier om asyl i Sverige. 2016, efter att danska och svenska regeringar införde gränskontroller vid Kastrup i Köpenhamn och i Hyllie i Malmö, så ansökte endast 2 221 syrier om asyl under de tre första månaderna.   Att människor flyr sina hemländer, från krig, förstörelse och död, är inte unikt i världshistorien. Snarare har det nästan alltid varit så. Det påverkar alla människor, och det påverkar också det musikaliska uttrycket i mötet mellan olika kulturer och traditioner.   Musiker flyr med eller utan sina instrument. Vissa blir inbjudna till en festival och kan ta flyget, för att sen söka asyl. Andra vandrar långa vägar och utsätts för våghalsiga båtturer över Medelhavet.Bashar Sharifa flydde genom Libanon, Turkiet, Grekland och Österrika innan han kom till Stockholm och senare till Göteborg, där han nu bor i norra stadsdelen Angered. Bashar spelar på fritiden i Bashar Sharifa and Friends, men kör buss för att försörja sig.-Om jag tänker för mycket på mina kompisar och min familj i Syrien så blir jag så trött, så trött. Om jag spelar min cello då så mår jag bättre.Shohreh Shahrzad var 10 år 1979 när Revolutionen i Iran inleddes. Shahen störtades och ersattes av en islamistisk regim. Under Ayatolla Khomeinis auktoritära ledning infördes en strikt fundamentalistisk  republik, en teokrati. -När jag bodde där var Iran ett mycket slutet land. Allt var förbjudet: att skratta, att dansa att utöva fri kultur över huvud taget. Det är en av anledningarna till att jag flydde, förklarar Shoreh Shahrzad.   -Jag kände mig ofri och kunde inte vara mig själv. Egentligen visste jag inte vem jag själv var och vad jag ville göra i mitt liv. Orsaken var en kombination av statsmaktens lagar och de kulturella och religiösa regler som fanns och det var mycket besvärande för mig, säger Shoreh Shahrzad.Hennes stora passion var att spela sin älskade persiska handhållna ramtrumma Daff. Det är den trumma hon förde med sig ut ur Teheran en dag för 13 år sedan. Hon kallar den modertrumman, eftersom hon har fyra andra Daff-trummor.Modertrumman är stor, träramen är hård och membranet gjort av getskinn. Små metallringar framkallar det där speciella rasslande ljudet.-Att spela min trumma är som hjärtats puls. Instrumentet är en del av mig, säger Shohreh Shahrzad, som bor i en liten lägenhet på Amager i Köpenham.Livet i Teheran blev svårt som musiker och som kvinna: det var förbjudet att visa sitt instrument offentligt och Shohreh fick inte ge offentliga konserter. Konstskolan, där hon undervisade i industriell och teknisk design och i måleri, sparkade henne för att hon bar färgglada kläder och gick med sina elever på café!2003, när hon var 34 år, lämnade Shohreh Iran och flydde till Danmark. Hon får dock inga kvalificerade arbeten i det nya hemlandet, men uppskattar friheten att vara sig själv. För att få mat på bordet arbetar Shohreh Shahrzad med mentalt handikappade människor. All övrig tid viger hon åt sina egna projekt då hon framför sina sånger med Daff-trumma, dansar, undervisar i grafisk design och komponerar elektronmusik.Kamran Nadali är 35 år och utbildade sig på Musikkonservatoriet i Teheran och vid TV-universitetet i Iran där han studerade klassisk musik och traditionell persisk musik. Hans specialitet är kontrabas, fiol, det persiska instrumentet kamancheh och traditionell persisk sång.Från 2005 var han fastanställd kontrabasist i bl a Teherans symfoniorkester och Irans nationalorkester.Den 30 januari 2010 ger Teherans Symfoniorkester konsert i Rotterdam i Holland. Efter en stund rusar en man upp på scenen och håller upp en grön flagga och en liten lapp med texten V för Victory, seger. Människor i publiken sjunger och ropar slagord och skriker ut sitt hat och sin förtvivlan över den diktatoriska regimen i Iran. Kamran Nadali är med på den turnén.-Många i orkestern grät och själv stod jag inte ut med att fortsätta spela och låtsas som ingenting. Jag lade ner min stora kontrabas på scenen och gick därifrån, berättar Kamran Nadali. När jag kom tillbaka till Teheran grep säkerhetspolisen mig och jag torterades.Kamran Nadali flydde från Iran och anlände till Göteborg 7 mars 2013. I Sverige kan han inte försörja sig på sin musik utan arbetar som ingenjör i en fabrik. Han studerade också dataprogrammering i Iran. Kamran Nadali är mycket ledsen över att inte kunna arbeta med musiken, som tidigare var hela hans liv. Han gråter tyst vid intervjun.Kamran Nadali är väldigt tacksam mot alla som hjälper människor, även här i Sverige.-Jag kunde inte tänka mig att någon som inte känner mig skulle kunna hjälpa mig så mycket. I Iran är det tyvärr inte alls så här. Jag hoppas att jag en dag i framtiden skall kunna sakna Iran, berättar Kamran Nadali.Fakta kring flyktingar och invandring i förhållande till Sverige:- Vid 1400-talets mitt utgjorde tyskarna en tredjedel av Stockholms skattebetalare.- Vid 1500-talets mitt var minst en fjärdedel av familjerna i Stockholm antingen finska, tyska, nederländska eller skotska.- Mellan 1570 och fram till början av 1600-talet invandrade 12.000 finnar till Sverige på Karl IX:s initiativ.- På 1620-talet kom “1200-familjeenheter med valloner till området kring Finspång för att arbeta åt Louis De Geer. Namn som vi idag känner till som: Allard, Birath, Bonnevier, Drougge, Herou, Hübinette, Pousette och Sporrong.- 1715 fanns omkring 12.000 flyktingar i Stockholm efter Sveriges förlust av de baltiska provinserna. Bland annat Johan Chistopher Kramm som anlade en såg i Kramfors.- På 1800-talet fortsatte invandringen och med dem byggdes en hel del ”Svenska företag”.Tomas Stawford (startade Höganäs). Daniel Fraser (Motala verkstad). William Gibson och Alexander Keiller (Jonsered, Götaverken, m.m.). Robert Cruickshank (Göteborgskex). Régis Cadier (Grand Hôtel). Bröderna Cloetta (Cloetta). Bröderna Bonnier (Bonniers). Philipson (Holmen bruk). Nissen (Mazetti). Carl Zoéga (Zoega). Baltzar von Platen. Kempe (Modo) von Bergen (Karlshamnspunsch). Berns (Berns Salonger). Meyer (Svenska Lloyd). Schmitz (Sydkraft). Fraenkel (Handelsbanken). Hennig (Mölnlycke). Förutom det kan man nämna att: - Från mitten av 1800-talet till början av 1920-talet lämnade 1,5 miljoner svenskar Sverige för att bege sig till USA, som flyktingar.- Under perioden1939-44 tog vi i Sverige emot 72.000 finska barn som skickades till Sverige för att slippa kriget. - Ungefär 90.000 svenskar har valt att flytta och bosätta sig i Spanien.

Vilka är kopplingarna mellan ormar och musik? Varför är ormen djurens percussionist? Är skallerormen en levande kastanjett? Hur blev ormen en symbol för ondska? Och dansar ormtjusaren med sin kobra? Ormar och religion har en märklig musikalisk relation. Vad symboliserar ormen egentligen genom konsthistorien? Museipedagogen Janine Seldenthuis berättar om kopplingen mellan konstnären Hieronymus Bosch och hårdrocksbandet Iron Maiden. Är ormen verkligen en bra symbol för ondska – eller har vi mobbat ormen när vi givit den rollen som djävulen?Och vad har Joseph Hayden med ormar att göra? Zoologen Sverre Sjölander avslöjar om ormens musikaliska klangvärld och varför ormarna flyr från Moder jords eget pukslag.Vi mellanlandar även hos ormtjusarna på en gata i Jaipur, Indien, för kobrornas hotdans. Säsongsavslutning på författaren Jesper Tillbergs serie, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I det här avsnittet hör du musik av bland andra Joseph Hayden, Mike Oldfield, Etta James, Victoria Spivey, Johan Kinde, Entombed, Marvin Gaye.

Hunden människans musikaliska vän. Men hur kommer det sig att de är så tonsäkra? Vilken musik är bäst om hunden själv får välja? Och hur låter saknaden efter en älskad hund? Våra lurviga vänner har jobbat hårt, både som räddningshundar och som metaforer i musiken. Hundarna själva är tonsäkra sångare. Men vilken musik gillar de – egentligen? Vad säger forskningen? Teologen Per Jensen avslöjar hur du får din hund lugn – via ljud. Körsångaren Birgitta Marking berättar hur hon dansar med sin älskade dvärgsnauzer, men också hur Dogge ville sjunga duett när hon repeterade. Och varför musik var så viktigt när Dogge dog. Artisten Johan Hedberg använder gärna djur som symboler i sin musik, och hunden säger mer om oss människor än man kan tro. Där tassar Johan i samma hundspår som kollegerna Beethoven, Chopin och Paul McCartney. Detta är del 6 av 7 i en serie av författaren Jesper Tillberg, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I det här avsnittet hör du musik av bland andra Cat Stevens, First Aid Kit, Shostakovich, Beethoven, Pulp, Beatles, Chopin, Händel, Suburban Kids With Biblical Names, Miles Davis. Bildlänk.

Fåglarna är naturens sopraner. Men varför sjunger de? På vilket sätt har näktergalen inspirerat hiphopens rap battles"? Och varför har så många sånger om den oskyldiga koltrasten blivit storpolitik? Fåglarna är djurens musikaliska sopraner med fixstjärnor som både bofink och lövsångare. För artisten Anna Järvinen har koltrasten en magisk betydelse, både i sitt liv och som kompositör. Vad handlar hennes klassiska sång ”Koltrast" om? Zoologen Sverre Sjölander ser likheter mellan fåglarnas musikaliska ”rap battles” i storskogen och hiphopens dueller i södra Bronx. Hur då? Men allt är inte frid och fröjd på fåglarnas musikscen, där ljudföroreningarna ökar. Vad säger – eller sjunger – fåglarna om allt buller? Detta är del 5 av 7 i en serie av författaren Jesper Tillberg, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I programmet hör du musik av bland andra Nat King Cole, Beatles, J.S. Bach, Etta Jones, Grand Master Flash, Norah Jones, Ralph Vaughn Williams, Michail Glinka, Anna Järvinen och Prefab Sprout. Bildlänk.

Hur kan musiken lura domarna när du tävlar dressyr? Varför använde Bob Dylan just hästen som symbol i sitt musikaliska självporträtt? Och hur påverkades jazzmusikern Anders Widmark av hästens hovar? Hästen har använts som dragdjur, riddjur – och som symbol i musikhistorien. Där har den ridit rakt in i våra hjärtan. Samtidigt har musiken skrittat in i hästens egen värld, in i ridsporten. Tävlingsryttaren och körsångaren Fanny Söderberg berättar hur musiken viktig musiken är för samspelet med hennes häst. Lee Cassö sadlade om från musikchef i nöjeslivet till att skapa musik åt bland annat landslaget i dressyr. Hon avslöjar hur rätt musik rent av kan lura domarna. Jazzmusikern Anders Widmark red som ung, nyligen kom han ut med albumet "Horses on the run". Vad symboliserar hästen i hans musik? Och varför använde Bob Dylan just hästen som metafor för sitt musikaliska självporträtt? Detta är del 3 i serien "Musikens menageri", där författaren Jesper Tillberg undersöker djurens påverkan på musiken och musikens betydelse hos djuren. Du hör musik av bland andra Francis, Bob Dylan, John Tavener, Julio Iglesias, Nino Rota, George Gershwin, Hans Zimmer, Coldplay, Beatles, Howard Shore, Anders Widmark, Rolling Stones.

Musik består av ljudvågor och artister har genom musikhistorien mer än gärna inspirerats av vågorna i det stora blå, av vattnets varelser. Vad säger musikens fiskar om oss människor? I serien "Musikens menageri" undersöker författaren Jesper Tillberg djurens påverkan på musiken och musikens betydelse hos djuren. I del 2, ”Toner från det stora blå", besöker vi vattnets varelser. Musikern Johan Hedberg spelade in en sång om pirayor – vad säger den blodtörstiga fisken om att vara människa? Och varför är delfinen pirayans musikaliska motsats? Och har John Williams berömda musik till filmen "Hajen" rent av gjort oss ännu mer rädda för hajar? Surfaren Ulrika Lindberg berättar hur det är att ligga på en bräda i Australiens hajrika vatten – och hur musiken räddar henne. Zoologen Sverre Sjölander avslöjar hur musik används för att hålla hajar borta och vad som händer när en haj får höra musiken från filmen "Hajen".Du hör musik av bland andra Claude Debussy, Nick Cave, John Williams, Johan Hedberg, Chemical Brothers, Franz Schubert, Herbie Hancock.

På vilket sätt är spindlar kompositörer? Och varför inspireras kompositörer så ofta av just bin och humlor? Ett program om djurens påverkan på musiken och musikens betydelse i djurvärlden. I serien "Musikens menageri" undersöker författaren Jesper Tillberg förhållandet mellan djur och musik. I första delen ”Surr på liv och död" besöker vi insekternas värld och blomsterängens orkesterdike. Författaren Joachim Petersson avslöjar hur viktig musiken är för honom som biodlare – och för hans bin. Zoologen Sverre Sjölander förklarar hur spindeln tar ton, medan spindelfobikern Cia Marking-Ramström berättar hur det är att fångas av rädslans svarta toner, och hur spindelskräcken låter. Du hör musik av bland andra Albert Roussel, Joseph Holbrooke, David Sylvian, Ralph Vaughan Williams, Nicolai Rimsky-Korsakov och The Cure.

Om förortens och landsbygdens musik. Avsnittet rör sig in och ut i ämnet musik och makt, land och stad. Där musiken i många fall blivit en räddning från tristessen och betongen. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Po Tidholm, författare och frilansjournalist, Jan Edling, utredare på Flexibility.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Klara Lewis, audiovisuell konstnär.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver hiphopens uppror.Myten säger att hiphop är musikens boxning. Ska man bli någon i ringen duger det inte att vara en mätt, nöjd medelklassunge från radhuslängan. Man bör ha ett hämndbegär som omsätts i taktfasta slag och rappa ord.Men hipphoppen har förändrats. Se på Dogge Doggelito som sitter och myser i Bolibompastudion. Inte mycket boxning där inte.Men det underlättar att förklara hiphoppens uppkomst med förorts-, och getto-perspektivet, underklassen, och en musiksort som är sammanflätad med politik, sex, pengar, våld och hårt arbete. Få andra musikformer har kommersialiserats med samma kraft, 60-70 procent av Billboardlistans bäst sålda artister är hiphoppare. Å andra sidan har ingen annan musik lyckats pånyttfödas med sån anarkistisk påhittighet.I dag går hipphoppen in i nya konstellationer med elektronika, noise och till och med klassisk musik! Den har en ovilja att analyseras, i alla fall till en viss gräns när den ska genrebestämmas. Dess historia liknar en väv av tillfälliga detaljer som flyter ihop till det som är kärnan i hiphoppens budskap: kärlek, hat, kåthet, narcissism, dans, kläder, poesi, sex, spänning, mystik, droger, gudstro, våld, coolhet, softhet, utanförskap, självförtroende. Och syndernas förlåtelse.Fyra omständigheter/platser/områden har tillsammans format hiphoppen. 1. Bronx. 2. Afrika. 3. Budskapet och politiken. 4. Sammanhållningen och globaliseringen.Para ihop Jamaicas roots-generation med Bronx vid mitten av 70-talet och du får något som liknar en möjlig startpunkt. Här finns något i tid, ras, plats, mångkultur och heta beats som förenas i politisk agitation. Stolthet är det vanligaste ordet i texterna.Både Trenchtown och Bronx faller offer för en galen stadsplanering som sätter hus i ruiner. Bara i Bronx tvingas 60 000 människor flytta när de fångas i åttafiliga Lower Manhattan Expressways korsdrag. Moses körde sin bulldozer rakt över dem.Eventuellt kan man också påstå att målen för slumsaneringen (områden endast för vita ) driver fram hiphoppen. För när folk inte har några hus att bo i träffas de på klubbar och i gathörn. De tar med sig stereon ut på gatan, afro-amerikaner, afrokaribiska ungdomar, latinos, alla, och så är rörelsen i gång.Mixa sedan ihop rastafaris burru-trummor, rythm and blues från New Orleans, jamaicansk ska, rock steady, reggae, dub, spirituals, spoken word, vildsinta ekon, synkoper och disstade signaler och dränk alltsammans i färg, nerv och protest. Det är lika med Hiphop.Rockmusiken kräver ikoner som sjunger längst fram vid scenkanten. Men hiphoppen hyllar kollektivet; ljudarkitekterna, producenterna, soundsystemens dj:ar. Och ta de flerspråkiga gängen i Bronx, de som kräver respekt. I de här gängen rinner hiphop genom luften likt det kalla vattnet ur en sliten brandpost.Den rycker fram med gängledarna, de skarpa rebellerna med anti-auktoritära reflexer. De vassa tungorna.DJ Kool Herc slipade bort sin accent och påstås ha startat hiphoppen med en privat familjefest. Herc kopplade ihop högtalarna och skivspelarna till ett mäktigt soundsystem så att det skakade i de gamla plåttaken.Eller ta den mystiske Afrika Bambaataa, som på zuluspråk betyder hängiven ledare . Han är grundare av en egen religion, Universal Zulu Nation, där så avlägsna musikstilar som Kraftwerk, melodin från Rosa Pantern och Rolling Stones blandas i The Magic Disco Machine. Bambaataa är predikanten som talar om hiphoppens fyra element: DJ:ing, rappen, b-boying (dans) och graffitin.En annan glorifierad ledare är Grand master Flash.Under alla omständigheter delar gängen under 70- och 80-talen en revolutionär estetik. Det handlar om att släppa ut en stil, orörd av marknadskrafterna, skyddad och inkapslad av nästan klosterliknande riter och koder. Kidsen upplever sig vara osynliga. Och längtar efter en stund framför tv-kameran. Betänk att detta händer parallellt med Reagans kritvita USA. Tillfället att förvandla aggressivitet till konst kunde knappast varit mera passande.I takt med att kapitalismen glorifieras tilltar hiphoppens ursinnighet och bildar, med apartheid och gamla medborgarrättsrörelser i minnet, en ny black consciousness-rörelse mot överheten. När sedan Rodney King misshandlas av fyra polismän i Los Angeles 1992 hamnar alla plötsligt i samma gäng. Krigströtta släpper DJ Quik, Comptons Most Wanted och Above The Law vapnen och börjar göra musik som klättrar på topplistorna.Hiphoppen tycks ständigt stå vid ett vägskäl. Ska den bli en folkkonst vars äkthet behöver bevaras och bevakas? Eller ett evigt uppror? När den nu går in i superkommersialismens loop talar mycket för att hiphopgenerationen måste vara extra påpasslig och kritisk. En gång fanns det en kreativ spänning mellan musiken som handelsvara och livsnerv i lokala subkulturer. I dag flyttas makten beslutsamt mot mediemonopolen.Är svart ilska farligare än vit ilska? Det går inte komma ifrån att hiphop är bomullsplockarens arv till musiken. Rapparen Ice T uttrycker det så här: “Man behöver svarta män som inte ser upp till den vite mannen, som inte försöker vara den vite mannen. Vi måste lära våra ungar slavägarens natur.” KartellenSebbe Staxx, Kakan, Maskinisten och Kinesen. Sedan fem, sex år är Kartellen en av Sveriges mest uppmärksammade och provocerande hiphopgrupper.Texterna ger blodsmak i munnen. Vissa av medlemmarna är dömda för vapenbrott, anstiftan till mord och några av Sveriges mest uppmärksammade värdetransportrån.Och ändå svänger det! Alltid på värsta allvar. Som titeln på deras första album som kom på ett större skivbolag, Ånger & kamp.Det har aldrig varit någon hemlighet vilket syfte Kartellen har med musiken.Revansch!Revansch mot det mesta faktiskt. Mot trisstessen, förorten, betongen, sociala stressen, kriminaliteten, fyllan, knarket och överdosen, den svenska modellen, utanförskapet, underklassen, utsattheten, morden, skuldkänslorna, demonerna, spelet, vapnen, beroendet, egosamhället…På samma sätt som “Staten och kapitalet” lyckades sammanfatta dagsläget vid slutet av 1980-talet, ger Kartellen oss bilden av 2016. Kappt någon framtid. Bara fyra nyanser av grått.Förort som förort? Eller?

Om DIY (Gör det själv). Idag består DIY av en brokig skara kreativa människor som låter politik och estetik ta och ge av varandra. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.Medverkande: Aase Berg, författare och kritiker, Kristofer Andersson, chefredaktör Bon.se och frilansjournalist.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Ann-Sofie Francisca Lundin, med artistnamnet Min Stora Sorg.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Aase Berg om gratisinnehållet.(Publicerat i Dagens Nyheter 2014-10-15)”Jag har fått fett nog. Från och med nu kommer jag att mejla följande standardsvar när jag får förfrågningar om jobb: ”Tack för erbjudandet. Tyvärr måste jag avböja. Jag kliver inte ur sängen för mindre än 6 000 kr F-skatt (Författarförbundets rekommendation). Vänligt från Aase Berg.”Jag var på god väg att svara detta redan häromdagen, då just Sveriges Författarförbund erbjöd mig uppdraget att bli juryordförande i kommittén för nominering av en svensk ”emerging talent” till European Union prize for literature (EUPL). Möte i Bryssel om två veckor, utse jury, presentera shortlist, hålla kontakt med sekretariatet, skriva prismotivering, författarpresentation, synopsis över verkets handling samt välja antologitext. Ersättning: 200 euro per person plus 92 euro i traktamente – för juryordföranden.I går meddelade Författarförbundet att de avstår från jury¬arbetet, med hänvisning till de låga arvodena. Givetvis hade Författarförbundet koll på sina egna rekommendationer, men de satt i skiten. Om inte Sverige presenterar en jury kommer den svenska priskandidaten att handplockas av EUPL:s kansli, i första hand bland redan prisade författare. Den som redan har fått fjorton priser i Sverige kan alltså få ett från EU på köpet. Eller, ännu värre: EU hotar med att välja kandidaten utifrån försäljningssiffror.Eftersom jag inte accepterar att jobba ideellt som juryordförande inom det som är Europas rikaste maktkrets (möjligen den italienska maffian undantagen) kommer alltså typ Denise Rudberg att bli kronan på verket i svensk litteratur. De mest kvalificerade böckerna, de som banar väg för mer lättsmälta efterföljare, har låga försäljningssiffror. Alla läsare begriper sig inte på spjutspetsforskning. Det är inte heller nödvändigt. Men den komplexa och nytänkande litteraturen är massläsningens osynliga draglok.Varför finns EU:s litteraturpris om ingen vill betala för en professionell jury eller utse en seriös pristagare? Varför håller EU på med kultur över huvud taget? Är den enbart ett alibi i den lismande godhetens tjänst, en infantiliserande snuttefilt för att mjuka upp maktapparaten?Låt oss säga att jag hade gått med på att jobba ideellt åt EU i ren fasa över att någon apdålig kioskvältare eller överpremierad slentrianpristagare annars skulle kamma hem äran, då hade jag dessutom dumpat författares arvoden i allmänhet. Jag skulle bli mycket förvånad om det går till så här inom andra områden av EU:s organisation, som hos killarna i ECQAR (Expertgruppen för koordinering av kvalitetskriterier avseende asfaltbaserade vägbeläggningar).Den svenska regeringen är inte direkt inblandad i den här frågan, men det hade knappast gjort någon skillnad. Litterära utövare anses vara tacksamma masochistmuppar som sysslar med hobbyverksamhet på heltid. Inte ens EU-byråkrater begriper att om de anlitar mig, då hyr de in en konsult med kompetens inom den mest avancerade litteraturen. Inom vilken annan bransch förväntas konsulten ställa upp gratis bara för att det är ballt att åka till Bryssel? Den senaste månaden har jag tackat nej till ett flertal uppdrag på grund av skambud och trälvillkor. Och när jag, som kvinna, hävdar min yrkesheder genom att begära betalt, kan jag höra hur orden diva och bitch viskas bakom min rygg.Jag förväntas alltså sälja mig billigt för att kultur är kul. Glöm. Kultur är inte kul. Ingen jävel inom kulturen har kul, utom amatörerna. Jag är ingen amatör. Ingen kulturhälsosam plyschgroda heller. Ge mig stålar som det proffs jag är. Annars fortsätter jag att skriva och tänka i alla fall, men under jord. Och den dagen centralmakten kommer kravlande och behöver min kompetens, då är det inte Författarförbundets rekommendation som gäller längre, utan det dubbla. Plus fri sprit.Ni klarar er inte utan mig. Fatta. Gosedjuret har blivit ett monster.”

Om arvet efter proggen och punken. Svensk flower power var en märklig tid. Samma sak med punken som var något av det märkligaste som hänt svenskt musikliv. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Katarina Mazetti, författare och Mattias Alkberg, musiker och poet.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Nina Lekander, författare och kulturjournalist.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver om progg och punk.Musik. Vad är det bra för?Utan musik stannar världen. Jo jag tror faktiskt jorden trillar ur sin elliptiska bana utan musik. Vi tappar ett fundamentalt sätt att uttrycka oss.Om jag går till mig själv. Ingen annan händelse har format mig så starkt som när vi i baksuget av proggen, mot slutet av 1970-talet, ockuperade Ångväveriet i Gävle och startade vårt eget musikhus. Byggnaden var sliten. Övergiven. Fantastisk. Vi representerade bara oss själva och gjorde precis som vi ville. Fixade replokaler. Festade. Hittade någonstans att vara – och gå hemifrån för att bryta julaftonens traditioner.Så går det ett, två, tre år. I ett tidningsklipp från Arbetarbladet läser jag att hyresvärden hotar med att chockhöja hyran och frysa ut oss från byggnaden. Det finns en byggplan för centrala Gävle som vi inte får se. Den gången kunde man hoppats att kommunen visat lite mera guts och moraliskt stöd. Men man svek oss. Kultursekreteraren hade ingen koll på musikens egentliga betydelse. Tanken att musik formar en individs alla åldrar, in i arbetslivet, ända in i döden, tror jag inte ens diskuterades. Den kunskapen hade man inte.Under en sommarvecka revs den del av huset där jag och mina polare höll till. Med rivningsmassorna följde också min förstärkare, någon synt och ett elpiano, Fender Rhodes, som jag gnetat ihop efter ett sommarjobb. Själv befann jag mig utomlands, utom räckhåll för rivningskulan.Det händer dagligen att jag kastas tillbaka till den där speciella känslan av m-u-s-i-k i hela kroppen. Det bubblar som kolsyra från tårna, ut i fingrarna. Som en blandning av uppväxt, upptäckt och uppror. Jag hör några plågsamma syntförsök. Surret av gitarrpedaler. Stråkmaskiner. Pukor som stäms. Garv. En del gråt. Starka röster om solidaritet. Kärva mollackord. Ljusblå sus-ackord. Och skitlånga solon långt in på vargtimmarna. Periodvis bodde jag i sörjan av trasmattor och nedsuttna second hand-möbler och gick direkt till mitt jobb på postverket, efter nätter av jammande.Under några intensiva år var det här vår egen skola där alla inblandade agerade lärare och elever, rektorer och vaktmästare.Berodde allt bara på tidens inneboende kreativitet? Eller fanns det en speciell jordmån för musikalisk kreativitet, som gjorde det möjligt för proggen och punken att utvecklas?På den frågan vill jag gärna svara ja! Och det har aldrig slutat växa.Åter till 1970-talet minns jag det som en härlig mix av replokaler, kollektiv, graningekängor, överskottsrockar, Marshallförstärkare. Och linser. Linssoppa, Linsgryta. Linsbiffar. Linsbröd. Linserna var 1970-talets nudlar. En räddare i nöden.Och många låtar var längre än 20 minuter. Ibland var låtarna rent av himmelskt långa. Vi ville ju inte vara sämre än Genesis’ paradlåt ”Suppers Ready” (26 minuter)!Så här kunde en spelning på Fritidsgården Brynjan i Gävle utvecklas. Jag kommer särskilt ihåg en konsert med den symfoniska progg-gruppen Hangar där jag själv satt i syntkiosken och levde ut mina drömmar som Rick Wakeman.Spelningen börjar med att en av oss redan har skrivit en recension för att senare skickas till lokaltidningarna. Vi litade nämligen inte på att någon kunna bedöma vår arty-farty-Yes-King Crimson-influerade musik.På Brynjan är det glest med folk. Efter ena väggen sitter tre brynäsare och trycker. För att bryta den dåliga stämningen tänder vi värmeljus på scenen. Snart tar det eld i en dunjacka. Trummisen blir smått nervös och fastnar med en trumstock innanför glasögonbågarna och sprätter iväg glasögonen till andra sidan lokalen i ett krasch. Nu är lokalen folktom. Basisten signalerar att han vill ha solo. Som sedan pågår och pågår och pågår till en såsig stråkmaskin. Vi avslutar konserten med att spela ledmotivet till Bröderna Cartwright. Allesammans på en gång, i olika tonarter!Vi var världsbäst. Men ganska snart tvärdog den svenska proggen eftersom den satte musikalitet och teknik i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. Först hade den karaktären av ett öppet stormöte där varje ögonblick kändes som en revolt, men sedan blev den ett småskuret och slutet system för små lokala politruker.I England och Tyskland spelade Genesis och Kraftwerk progressiv musik utan avsikt att stödja någon politisk riktning. Tysk krautrock och fransk art-rock slog aldrig riktigt i Sverige. Till slut ville vi mer än själva ideologin och många av oss började också studera musik på högskolor och universitet.Det har skrivits kilometervis om 1968-rörelsen, men mer sällan om kulturrevolutionen 1977, punken.Mitt i musikrörelsen och Abbas råkommersialism behövdes ett andningshål och så startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik där Ebba Grön och Sex Pistol liknar easy-listening i jämförelse.I ett pojkrum, i en lägenhet någonstans i Sverige, sitter en ung människa och känner utanförskapet koka. Punken är något av det märkligaste och största som hänt svenskt samhällsliv. En punkare hatade proffs. Hatade mjölk och stämda gitarrer. Hatade kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha sålt sig. För de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till att bli chefredaktörer, landstingspolitiker, revisorer och it-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter… om vartannat.Spänningen mellan musikermusik (skolad) och punk (oskolad) lär aldrig bli starkare än den var under åren 1977–87. Varken förr eller senare har avgrunden mellan rockmusik och konstmusik varit djupare. Bland annat blottlägger det skillnader mellan universitetsstad och arbetarstad. Vi och Dom. Punken föddes dessutom i en gyllene tid innan kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener – och stadsarkitekter lät rivningskåkarna stå kvar som framtida aktivitetshus.Visst kan man fnissa åt punken som pubertal förgänglighetsromantik. Men den var på allvar. Och visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden harvade i samma gödselstack. Men vi hålla ihop och nätverken har bestått.Idag frossar utländsk press i skandinavisk punkologi, återutgivningarna av gamla vinylklassiker och tvättade kassettband har satt fart. Även livsstilen består. Idag har hälsomyndighetens mardrömsscen, Musikverket, flyttat in på nätet och förgrenats än mer.Så sent som i somras gick jag förbi ett gäng som satt och rökte vattenpipa i solskenet. I stereon brummade ”Blommor & Bajonetter” med Arabens Anus. Min yngsta dotter undrade: Pappa, Varför är dom utklädda och varför har dom tuppkammar och fjädrar i håret?– Dom är punkare, svarade jag.– Jaha, sa hon, som om det vore det mest självklara sättet att leva.Så är det. Liket lever.Den som trots allt tror att musik är underhållning. Till dig vill jag säga: du har inte fattat poängen. Visserligen kan det störa mig lite att till och med punk och progg goes antikrunda. Snart, mycket snart, kikar Knut Knutsson fram i rutan med ett knippe vinyler av PF Commando och Arbete & Fritid.Men vad gör det. Det bevisar bara musikens och dess utövares överlevnadsförmåga.(texten är hämtad från boken Vi Lever – När rocken kom till Gävle”)

Om klass och kön med några starka kvinnliga konstnärskap. Sapfo, Big Mamma Thornton, Diamanda Galas. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Carin Bartosch Edström, tonsättare och författare, Kristine Scholz, pianist.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: David Lehnberg, musiker och låtskrivare.Produktion: Mikael Strömberg / GiG SapfoFör 3000 år sedan var musik på allvar. Det var inte okey att spela vilka skalor och melodier på vilka instrument som helst. Platon , Perikles och Pindaros gick till och med ännu längre än den svenska proggen som delade in musikinstrument i borgliga och inte borgliga instrument.För 3000 år sedan var musiken avgörande. Satens ledare, väktaren, var tvungen att använda melodierna med omsorg som led i en “politisk fostran”. Ändrade man i lagarna kunde samhällsordningen ruckas.Längst av alla gick Sokrates som anklagades för att ha försökt omstörta hela Grekland genom några otillåtna toner. Därför måste han tömma giftbägaren.Ungefär samtidigt hittar vi en kvinnlig lyriker, Sapfo från den grekiska ön Lesbos, vars texter levererar en progressiv kärlekslyrik som berättar om det allmänmänskligt politiska jaget-svartsjukan-individen-staten.Aldrig tidigare hade förälskelse framställts så omedelbart. Det är, som någon sagt, “som att bevittna själva urcellen för inlevelsens hetta och iakttagelsens kyla, nuets turbulens och språkets eftertanke.”Progressiv musik när den är som hetast. Hildegard von BingenDet sätt på vilket tyskan Hildegard von Bingen 
uppmärksammats är rent exceptionellt.Under senare delen av 1900-talet adopterade new age-rörelsen skyddshelgonet Hildegard och såg i henne ett tecken för allt möjligt: healing, doftterapi, karma. Unga feministrörelsen i Europa fick Hildegard som idol tack vare hennes texter
 om medeltida "queer power".
Det var hårda bud att bli nunna på 1100-talet. Redan som åttaåring skickas hon i
 benediktinkloster. Samtidigt får hon sin första uppenbarelse och sammanställer
 fyrtio år senare en tjock bok, som bland annat förutser kyrkans sekularisering. Så hon bygger ett eget kloster på Rupertsberg vid Bingen.På Hildegards tid innebar sången en ritual, som att be två gånger. Sången riktades mot den akustiska punkt i valvet där ljudet förstärks av rummet och börjar självsvänga.
Tanken är att musik är hörbar agitation. Ju enklare, desto bättre.
Stjärnorna, planeterna, årstiderna, månaderna, åren, allt som rör sig och kan
observeras på himlavalvet, plus allt annat, försökte Bingen göra musik av. Big Mamma ThorntonLyssna till en kraftfull röst med en självkänsla som får övrig politisk musik att vekna. Det hände att publiken beskrev Big Mamma Thornton som hotfull. Men i själva verket hade hon en av historiens lödigaste blues-rock-röster.Thornton sökte sig till trummor och munspel och lärde sig hur man spelar genom att lyssna till andra musiker. Rösten hade hon redan från födseln, präglad av gospel i ett predikanthem.Klädd i stora arbetarskjortor och byxor undertrök hela hon en politisk avsikt. Hennes snabba call-and-response-utbyten med bandet kunde starta politisk debatt från scenen och konserten fick avbrytas.En feministisk forskare som Maureen Mahon har uppmärksammat hur Thornton bidrog med en kvinnlig röst till ett stilområde som fullständigt dominerades av vita män. Där hennes starka personlighet ruskade om flera stereotyper.1948 flyttar hon till Houston. En ny typ av blues är på väg till klubbarna, utsmyckad med blåsinstrument, studsiga rytmer och wisecracking texter. Det passar Big Mama Thornton perfekt.“Hound Dog" gjorde henne till stjärna. Låten handlar om klass och kön. Och om den klassresa Elvis Presley sedan lyckas göra med samma låt. Diamanda GalasHon letar sig långt utanför musikens rågångar och tar ställning för rätten att leva ut oavsett etiketter och tillhörighet.Galas är rent av skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.Viskande, skrikande, gurglande, sjungande, gestaltar hon den desperation som finns i hela begreppet ”musik” och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är.Lite högtidligt kan man säga att rösten är hennes fingeravtryck. Plötsligt en dag inser hon att hon blivit just den här människan på grund av rösten.Samtidigt är rösten lite kuslig för den har ingen fast kropp. Men vad rösten än är, så är den ofrånkomlig och finns överallt. Utan datorer. Utan flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.”There are no more tickets to the funeral”. Mikael Strömberg om ett musikliv i (o)balans. Trots att genusläget nuförtiden beskrivs som “mer gynnsamt” är herrklubbarna inte färre idag. De kvinnliga förebilderna är fortfarande för få. Som Syntjuntans Lise-Lotte Norelius påpekar: “Som kvinnlig tonsättare måste jag slå vakt. Så snart jag slutar i en styrelse eller annat uppdrag, tar killarna över.” Mellan 2011-2015 har det kunskapats och lunchats för 8 miljoner inom Musikverkets jämställdhetsuppdrag, och det måste ändå sägas vara väl använda pengar. För det tar tid att se och analysera strukturer och maktordningar i musiksektorn, där konstmusiken ligger sämst till.Operavärlden kan till och med beskrivas som en jämställdhetens avgrund.Bara ett exempel: KVAST (föreningen Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) visar i en enkät från 2013 att 10 av 820 spelade verk på konserthus var tonsatta av kvinnor. Ynka 6 procent av konsertmusiken efter 1950 är komponerad av kvinnor.Statistiken gör ont. Och den avtäcker på ett närmast patologiskt vis hur kulturarbetare i ledande ställning (av bägge könen) metodiskt ägnar sig åt att förneka, förskjuta, förringar och (bort)förklara.Tänk så dumt, när det bara är att följa sångaren Nino Ramsbys exempel: “Musiken är en hand att hålla i”.

Om världsmusiken och mångkulturen som globalt experiment. All musik är en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven. Inte all musik är underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.Medverkande: Ozan Sunar, verksamhetsledare på Moriska Paviljongen i Malmö, Per Wirtén, författare och skribent.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Johanna Paulsson, frilansjournalist och kritiker.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver om världsmusiken och det globala experimentet.Jag strosar omkring i Paris. Från dolda högtalare pumpas världsmusik från Madagaskar med programmerade beats. Helt i linje med Virgin Megastores filosofi, att folkmusik även från de mest isolerade öar kan säljas som "världsmusik".Visst
 svänger det. Men för vem svänger det? I utsugarperspektiv finns det pengar att tjäna på världsmusik, och här är
 prognosen fortsatt olustig. Avstånden utgör numera inget hinder. Därför kan den mest isolerade pygméstam få 
cd-plattor och kassetter långt innan den får el och rinnande vatten.

 I dag är världsmusiken en mjölkkossa. Kitsch och originalitet trängs på
 hyllorna. Och i den sjätte generationens synthesizer finns en stor meny med
 ”exotiska ljud” lagrade i instrumentets internminne: shakuhachiflöjt, 
munorgel, bronslur, vinare, fingercymbal, snäckskalstrumpet, blur, kementché. Tack vare 
digital överföring kan vilket ljud som helst på klotet göras tillgängligt och 
spelbart.Här sitter upphovsrätten löst eftersom musiken i det 
stora hela betraktas som gemensam egendom. Jag behöver till exempel bara ett par
 dagar för att tanka hem ljudfiler med "folklig musik" som det tog kompositören Bela Bartók
 ett helt liv att samla in bland de transsylvanska bergen.
Ta en didgerido. Ett heligt instrument för en aborigin, som med hallucinatorisk
 rundblåsning får den ihåliga trädstammen att vibrera. Snart säljer varje närbutik 
didgeridos. Långa, korta, typiska, turistifierade.Samma sak med
 indianernas regnstavar, den svenska säckpipan, västafrikanska vattentrumman, den arabiska ouden och så vidare. 
Hur exotiska dessa instrument än upplevs i vår tankevärld, är de inom räckhåll för
 vilket utnyttjande som helst.Walt Disneys styrelseordförande Michael Eisner 
fick alltså rätt när han för snart fyrtio år sedan lanserade sin utopi om alltings tillgänglighet: "Kultur 
är lika med en mångfald individuella möjligheter till individuella val och
 individuella uttryck. Ja, det som folk överallt vill ha."
Med en ofattbar hastighet drivs kulturer in i en rörelse framåt. Ekonomen och
 framtidsforskaren Edward Luttwaks menar att denna "förening av pölar, tjärnar, 
sjöar och hav från byars, provinsers, regioners och nationers ekonomier till en 
enda global ekonomisk ocean, utsätter de små områdena för jättevågor av
 ekonomisk konkurrens i stället för små krusningar och tidvatten som tidigare".
Men: för en musiker har det dock sällan funnits något annat alternativ än
 världskultur. All musik är nämligen en hybrid, en gräns-, tvär-, inter-, geo-, 
postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i
 skarven. Ett okontrollerbart flöde som skickligt balanserar mellan stöld och intuition.Det enda som 
betyder något är att det finns en publik som vill lyssna och dansa. Det krävs 
alltså inte en invandrare på scenen för att legitimera framförandet som 
världskulturellt, lika lite som vi kräver att bara svenska orkestrar kan spela
 Hugo Alfvéns Midsommarnattsvaka, eller endast italienska hjältetenorer klarar 
att gestalta Puccinis poetroll i La Bohème.Världsmusiken som fenomen sätter ofta fingret på världskulturdebattens samförstånd om 
internationalisering, global ekonomi, geopolitik, kanske till och med exotism
 och etnoporr. För bakom den leende sångerskan på affischen uppstår en mängd frågor.
 Var drar jag gränsen mellan min inbillade “svenskhet” och främlingars riter?
 Vad är autentiskt, av vad består den medierade bilden av Afrika, Asien?Jag tänker på städernas tid och den enda världens sönderfall när jag ser den
 rumänska grönsaksförsäljerskan. Hon bor och arbetar i Paris som 
flykting från fattigdom, politik och cynism. I hennes transistorradio 
sjunger Céline Dion The power of the dream som handlar om att drömma drömmar som ingen
 dödlig någonsin vågat drömma. Grönsaksförsäljerskan är fattig men tillhör ändå
 inte de 3 miljarder verkligt fattiga som hukar under världens 350 rikaste 
multimiljardärer.
Många av oss kan inte föreställa sig en framtid utan musik. Men samtidigt 
är det inom musiken som sammanflätningen av ekonomi, politik, medier, kultur och 
miljö syns och hörs i sina mest förnedrande former.Samtidigt kan världsmusik bygga motstånd mot den hårda europeiska invandrarpolitiken; som i sina försök att renodla och se till den enskildes 
behov istället splittrar familjer. Världsmusik kan vara en annan sorts invandrarpolitik, fullt integrerad utan staters 
inblandning.När det unika ska pekas ut, brukar pressade politiker lägga exotiska undertoner i ordet "kulturmöten". Fast i själva verket är mångkulturen den enda kultur vi har.Det renodlade har aldrig funnits. Ändå vill många kulturstrateger få oss tro att det är mer genuint med en kurdisk sazzorkester i förorten än en kurdisk sazzorkester på Konserthuset.


Hans Appelqvist, prisbelönt tonsättare och formsäker musikberättare möter musikern och sångerskan Nadin Al Khalidi från Irak. Det här är programmet om deras möte. En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar P2-live-satsningen fyra möten, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Fjärde delen.Vad händer när P3 Guld-vinnaren och tonsättaren Hans Appelqvist möter musikern och sångerskan Nadin Al Khalidi från Irak? Du får följa deras tre dagar långa musikaliska möte i en studio i Radiohuset i Malmö och du får höra deras gemensamma konsert dag fyra i Malmös nya konserthus Malmö Live.Musikmagasinet lördag den 16 januari kl 12.03 och måndag den 18 januari kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 18 januari kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.

Legendaren Merit Hemmingson möter oudvirtuosen Mousa Elias och tillsammans skapar de en alldeles ny musik. Det här är programmet om deras möte. En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar P2-live-satsningen fyra möten, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Tredje delen.Vad händer när den jämtländska drottningen av svensk folkmusik på hammondorgel för första gången möter en passionerad oudvirtuos från Aleppo, Syrien?P2 testade, genom att i serien Fyra möten sammanföra mollharmoniernas fixstjärna Merit Hemmingson med Mousa Elias, musiker, kompositör, artist och medarbetare på Musikhögskolan i Stockholm.Du får följa deras tre dagar långa musikaliska möte i en studio i Radiohuset i Malmö, som gnistrar av passion för moll och galna infall i fiss. Och du får höra deras gemensamma konsert dag fyra i Malmös nya konserthus Malmö Live. Musikmagasinet lördag den 9 januari kl 12.03 och måndag den 11 januari kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 11 januari kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.

Ackordeonisten Minna Weurlander möter oudvirtuosen Ali Sabah och tillsammans skapar de ny musik i projektet Fyra möten i P2. Det här är programmet om deras möte. En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar satsningen Fyra möten i P2, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Andra delen - ackordeonisten Minna Weurlander med rötter i Finland möter oudvirtousen Ali Sabah med rötter i Irak. Ta en finsk världsmästare på dragspel och en oudvirtuos från Babylon, Irak, som inte känner varandra. Stäng in dem i en musikstudio i tre dagar. Vad blir resultatet?I P2:s serie Fyra möten får du vara med om mötet mellan ackordeonisten Minna Weurlander och oudspelaren Ali Sabah. Båda bor i Malmö, men hade aldrig träffats förrän P2 sammanförde dem i oktober 2015. Uppdraget: att på tre dagar skapa ny musik tillsammans i en studio i Radiohuset i Malmö och framföra den på en konsert dag fyra i Malmös nya konserthus Malmö Live.Mötet mellan Minna Weurlander och Ali Sabah blev till musik med toner från Irland, Balkan, Mellanöstern och amerikanska södern.Hör deras arbete i Musikmagasinet lördag den 2 januari kl 12.03 och måndag den 4 januari kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 4 januari kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.

Elektronikamusikern och ljudkonstnären Lisa Nordström möter den turkiska sångerskan Burcu Ada och tillsammans skapar de en alldeles ny musik. Det här är programmet om deras möte. En serie i fyra delar av Lotta Malmstedt som skildrar satsningen Fyra möten i P2, där två musiker från skilda miljöer går in i ett musikaliskt möte. Första delen - turkiska sångerskan Burcu Ada möter ljudkonstnären och musikern Lisa Nordström som tidigare var en av medlemmarna i duon Midaircondo. Vad händer när en improvisationsmusiker och ljudkonstnär från elektronikascenen och en turkisk sångerska, expert på kvartstoner och komman, stängs in i en studio tillsammans för att skapa musik?I det första programmet av P2:s serie Fyra möten träffas Lisa Nordström från Göteborg och Burcu Ada från Izmir för första gången. I Musikmagasinet får du följa deras arbete att göra ny musik för en konsert tillsammans.Det musikaliska mötet ägde rum på Radiohuset i Malmö under tre dagar i september 2015 och avslutades den fjärde dagen med en konsert på det nya konserthuset Malmö Live.Musikmagasinet lördag 26 december kl 12.03 och måndag 28 december kl 19.03.Konserten hör du i P2 Live den 28 december kl 20.Fyra möten i P2 är ett samarbete med Malmö Live.

Ungerske cimbalom-spelaren Rudi Lakatos kom till Sverige på 50-talet. Möt hans dotter Marika Nyström och barnbarnen Maria Nyström och Sebastian Lakatos. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan. I sista avsnittet av Birgitta Tollans programserie Romer och musik medverkar f d sångerskan Marika Nyström, sångerskan och gitarristen Maria Nyström med artistnamnet The Naima Train och tonsättaren, musikern och musikläraren Sebastian Lakatos. De är svenska ättlingar till den ungerske cimbalom-spelaren Rodolphe ”Rudi” Lakatos, som bosatte sig i Stockholm i början av 1950-talet.Rudi Lakatos hade ett långt engagemang på nattklubben Scherazade i Paris. Där gifte han sig 1950 med dragspelerskan, sångerskan och bandledaren May Marthall som han mötte på ett tåg i Sverige! 1946 hade hon bildat de legendariska Mälartöserna, berömda bl a för Skrattvisan där de skrattar i stämmor!De två syskonen har olika förhållanden till sitt romska, ungerska musikarv.Maria Nyström, barnbarn, som har komponerat programmets version av den romska nationalsången Djelem, Djelem:-Även om jag aldrig har träffat honom så har jag skrutit om honom hela mitt liv. Sen jag gick på dagis är största grejen att jag hade en sådan musikermorfar! Så stor och bra. Man bestämmer ju inte när man får födas... Det hade varit fint att träffa honom. Morfar är en stor förebild i och med att han var stolt över sin musikalitet och verkligen bejakade den!- Jag är stolt över att så många i min släkt, även min pappa, är musiker. För mig var det helt naturligt att jag skulle bli musiker. Det var av lust, utan tvång och diciplin. Så jag har en väldigt stark koppling till morfar utan att ha träffat honom. Han dog några år innan jag föddes.-Min egen musik är påverkad av den romska, det indiska. Jag har hört inspelningar med morfar och det han spelade var väldigt mycket soul, blues, väldigt mycket känsla, nån slags djup sentimentalitet... Sebastian Lakatos, barnbarn, har bl a tonsatt stycket Son of Gregorio som är baserat på en sats ur tonsättaren Gregorio Allegris 9-stämmiga dubbelköriga verk Miserere. Lakatos har tagit ackordstrukturen i originalverket och arrangerat det med elektroniska klanger. Sebastian Lakatos gick elektroakustiska linjen vid Musikhögskolan i Stockholm och senare filmmusik-linjen på Dramatiska Institutet. Han är även nyutbildad musiklärare:-Det musikaliska arvet från morfar och hans bakgrund har aldrig varit speciellt närvarande hos mig. I vår familj pratade vi aldrig om att ha detta musikaliska arv eller vilken kultur han kom ifrån. Men jag tror att det faktum att han höll på med musik och var så virtuos som han var, har gjort det värdefullt att bli musiker i vår familj.-Stycket Den andra världen komponerade jag när jag började tänka på begreppet utanförskap. Jag berättar egentligen min egen historia där jag upplevt mig själv vara utanför många sociala kontexter som jag växte upp med. Redan i tidig skolålder upplevde jag mig själv som outsider. Jag hittade inte min plats bland mina jämnåriga.-Som musiklärare tycker jag det viktigast är att lära ut mångfalden i musiken. Att förstå varför en kulturs musik är så lik en annans kulturs musik. Det är ett uttryck för våra kulturers likheter och i förlängningen hur vi är som människor. Jag vill lära eleverna att låta sig inspireras av människor som har andra perspektiv.-Visst är det viktigt att lyfta fram den romska musiken men det är lika viktigt att lyfta fram modern hip hop eller rockmusik och jazzmusik genom historien som har sprungit ur kulturella förhållanden där det har funnits en medborgarrättslig kamp eller kamp för rättigheter. -Jag vill utbilda eleverna i demokratiska värden och ha kulturella resonemang utifrån mångfalden i musik.Marika Nyström, dotter:-Jag säger zigenarmusik. Det fanns en restaurant i Stockholm som hette Oxen Hungaria som låg på Malmskillnadsgatan. Pappa spelade där i tio säsonger med ett "zigenarkapell". Pappas bror Geza Lakatos spelade kontrabas i trion. Geza Lakatos spelade även in skivor som t ex plattan Songs In Swedish, med den lyriske tenoren Dagfin Malm.-Det var väldigt inne med den musiken just då. Det fanns en stolthet kring begreppet zigenarmusik efter kriget på 1950-talet med czardas, temperament, gulasch, eldig mystik, ja, hela kulturen runt det och det var poppis hos den tidens innefolk.-I början på 60-talet gjorde Hasse och Tage en revy som hett Gula Hund där det finns ett berömt nummer som heter Folkspillran, som handlar om "zigenare". Det är en drift med det svenska konceptet att bo i ett hyreshus, att man inte får höras, inte störa, inte finnas, och att den romska familjen måste byta namn till Smygebratt. Någonstans finns kritik där, men till det svenska!-Tage Danielsson spelar farfar i revyn och ensemblen sjunger Mustalainen Rudi Lakatos. De använder hans namn som ett exempel på zigenare, folkspillran, två gånger. Så säger Hasse Alfredsson: Tyst! Man sjunger inte, man spelar inte, man dansar inte i Sverige. Man håller sig tyst och lugn.-Det där att man sjöng Mustalainen Rudi Lakatos var jag kluven till som barn. Jag var mycket stolt över att Gula Hund sjöng detta, men samtidigt var det ihopkoppplat med nåt som var kontroversiellt. Pappa var inte svensk utan en ungersk musiker som satt på restaurant och var virtuos med den där röda västen och vita skjortan! Mamma sa alltid: "Prata inte med pappa om att han är zigenare."  -Och samtidigt: en taxichaufför berättade för mig att hon, en gång på 60-talet i restauranten på hotell Knaust i Sundsvall, hade varit gravid och mått mycket dåligt. Pappa hade då spelat speciellt för henne. "Jag glömmer det aldrig", sa taxichauffören. Där satt vi tjugo år senare i hennes taxi och jag grät, eftersom pappa just hade dött. Ja, det var pappa. Han hade förmågan att från scenen spela musik så att folk smällde av! Han var en riktig musikant!

Klassisk musik och romer. Hur påverkar romsk folkmusik den klassiska musiken och vice versa? Hur skildrar operorna romer? Fjärde programmet av fem av Birgitta Tollan. Franske gitarristen Django Reinhardt spelar ett tema ur Tjajkovskijs sjätte symfoni, Pathetique. Ungerske tonsättaren Franz Liszt komponerade Ungerska Rapsodier. Violinisten och tonsättaren Sándor Déki Lakatos komponerade Hommage à Franz Liszt. Ungerske violinisten Roby Lakatos spelar Ungersk Rapsodi Nr 2 av Franz Liszt och Ave Maria, tonsatt av Ilia II, den nuvarande patriarken för kyrkan i Georgien. Tyske tonsättaren Ludwig van Beethoven komponerade ett Rondo i "zigenarstil" i G-dur, Opus 129. Tjeckiska violinisten och sångerskan Iva Bittová spelar Bela Bartoks 44 Duetter för två violiner och Obrázek milého av Leos Janáček. Ungerske pianisten Robert Lakatos improviserar en kadens i Mozarts Pianokonsert nr 21. Spanske violinisten och tonsättaren Pablo Sarasate komponerade Zigeunerweisen. Rumänske violinisten Ion Voicu spelar den vackraste versionen av Zigeunerweisen. Tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořák komponerade Zigeunermelodien Op.55. Österrikiske tonsättaren Joseph Haydn komponerade en sats i sin Piano Trio No. 39 i "Zigenarstil". Ungerske Kálmán Balogh spelar en långsam Czárdás på cimbalom. Italienske tonsättaren Giovanni Paisiello skrev den komiska operan I zingari in fiera. Ryske tonsättaren och pianisten Sergej Rachmaninov komponerade operan Aleko. Aleko lever med romer och utvecklas i operan till en svartsjuk mördare. Franske tonsättaren George Bizets opera Carmen är en fantasi om zigenare, det vill säga romer, och den romska kulturen har ofta fått representera det mystiska, erotiska och farliga i den västerländska konsten. Italienska tonsättaren Verdis opera Trubaduren skildrar en romsk kvinna, Azucena, som stjäl ett barn och tänker bränna upp det på bål. Brittiske operakompositören Michael William Balf skrev The Bohemian Girl eller Zigenerskan. Ännu en opera där romer spelar en kriminell och moraliskt förkastlig roll. Svenske tonsättaren Gunnar de Frumerie komponerade operan Singoalla. Om Singoalla-gestalten har det skrivits att ”porträttet av henne förenar en naiv och oskuldsfull sensualitet med en asocial och förbjuden erotik”.

Möt tre internationellt hyllade musiker: violinisten Roby Lakatos, sångerskan och violinisten Iva Bittová och accordeonisten Lelo Nika. Tredje programmet av fem av Birgitta Tollan. Lelo Nika bor i Malmö. Legendariske jazzpianisten Joe Zawinul, själv rom, kallade Lelo Nika en av världens främsta på sitt instrument, accordeon. Lelo Nika söker nya vägar i nutida klassisk musik som komplement till den traditionella, romska folkmusiken, som han spelat sedan barnsben. Under uppväxten i Helsingør i Danmark blev han kallad zigenare och mobbad av både lärare och skolkamrater. Han bad sin far om att få komma till familjens hemland Serbien. Där gick han i rumänsk skola och fick lektioner av sin stora förebild på dragspelet, Branimir Djokić. Sångerskan och violinisten Iva Bittová bor i New York. Hon är musikalisk sökare och ofta ensam med sin röst och sin violin. Hon medverkar i den rosade BBC-filmen till 60-årsminnet av Förintelsen – Holocaust: A Music Memorial Film som spelades in i Auschwitz där hon tolkar sången Devleha, vilket betyder Adjö. Texten handlar om en mor som säger farväl till sin man och sina barn, vilka alla mördades i Auschwitz. Iva Bittová rör sig lika obehindrat på små obskyra avantgardscener som i Carnegie Hall i New York. Hennes musik är sofistikerad och stollig, nutida och nostalgisk. Under 40 år har hon komponerat, sjungit och spelat fiol. Tätt ihop. Iva Bittovás halvsyster är sångerskan Ida Kellarová. Ungerske virtuosen Roby Lakatos bor i Bryssel. Han är sjunde generationen violinister i den berömda Lakatosdynastin, en släkt ungerska romer som härstammar från violinisten János Bihari (1764–1827). Roby Lakatos blandar genrerna klassisk musik, jazz och traditionell romsk musik och kallas ”Djävulens spelman”. Roby Lakatos har spelat in en personlig version av Vivaldis "De fyra årstiderna". För 25 år sedan brukade Roby Lakatos spela på restauranter och caféer i Bryssel. En dag steg den legendariske violinisten Yehudi Menuhin in i lokalen. Resten är historia. -Det är tack vare Yehudi Menuhin att jag har fått en karriär, säger Roby Lakatos i programmet.

Vi möter pianisten Robert Lakatos, författaren Lawen Mohtadi, sakkunnige Domino Kai, aktivisten Diana Nyman och Sven Hovmöller från "Hemlösa EU-migranter". Del 2 av 5 av Birgitta Tollan. Den prisbelönta radioproducenten Birgitta Tollans nya serie har titeln ”Romer och musik”. Fem program som visar den rika musikkultur som romer har bidragit med till vårt globala musikarv. Pianisten Robert Lakatos har 12 pianister i familjen. Hans far Béla Szakcsi Lakatos är en mycket känd pianist i Ungern. Robert Lakatos behärskar jazz, folkmusik och klassisk musik och planerar flera utgivningar av Bachs Pianokonserter. Tillvaron som musiker i Budapest och i hela Ungern, fr a för romska musiker, krymper för varje vecka. Robert blir deprimerad när han tänker på den politiska situationen i hemlandet. Han och hans fru, pianopedagog, vill flytta från Budapest p g a den starka antiziganismen i hemlandet. Robert Lakatos’ morbror flyttade också från Budapest. Han var den välkände violinisten Bela Babai, som från 1953 och under många år framåt spelade på Czardas Hungarian Restaurant på Waldorf-Astoria Hotel i New York. -Musik är passion och arbete, men även tröst och skydd mot lidande och diskriminering, säger Robert Lakatos. Författaren och och förläggaren Lawen Mohtadi skrev boken Den dag jag blir fri om författaren och medborgarrättsaktivisten Katarina Taikon och Lawen Mohtadi skrev manus till filmen Taikon. Katarina Taikon lärde sig läsa och skriva först som 26-åring, men blev en av Sveriges mest lästa författare. Hon skrev ett 20-tal böcker, varav 12 var barn- och ungdomsböcker om flickan Katitzi. Lawen Mohtadi kallar Katarina Taikon för ”Sveriges Martin Luther King”. - När Martin Luther King var i Sverige 1964 sammanfördes de två av unga fredsaktivister. King blev förvånad över att Sverige också hade problem med diskriminering och rasism och att en stor grupp i samhället inte hade bostäder. Katarina Taikon föddes i ett tält och förde en livslång kamp för romernas medborgerliga rättigheter i Sverige. Tillsammans med aktivister och kulturpersonligheter arbetade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för romers rätt till skolgång, säger Lawen Mohtadi. Domino Kai är politisk sekreterare i Europaparlamentet och i riksdagen. Han var anställd hos Diskrimineringsombudsmannen i drygt sex år. Domino Kai är utbildad dramapedagog och för honom är kultur en viktig plattform för arbetet med minoriteters rättigheter. Han vill starta en Marshallplan för romer i Europa. -Jag blev riktigt medveten om att andra tycker att jag och vi romer är fel när jag var åtta år och var med min bror och mina föräldrar på ett fik i stan. En kvinna sa åt oss att vi skulle gå därifrån. Vår far uppmanade oss att lämna caféet och sa att "Det blir så ibland", berättar Domino Kai. Diana Nyman är den romska kvinna som blev utslängd från Hotell Sheratons frukostmatsal i Stockholm samma dag som hon skulle vara med och presentera regeringens Vitbok om diskriminering mot romer och annan antiziganism. Hon har varit aktivist i romska frågor i 20 år, ledamot i regeringens Kommission mot antiziganism, hon är ordförande i Romska Rådet i Göteborg och samrådspartner till Göteborgs Pilotkommunsprojekt, vilket skall visa vägen i arbetet för romsk inkludering. Hennes farbror Aleka Stobin arbetade i mer än 30 år aktivt för sitt folks rättigheter i samhället. Han valdes till ordförande i Stockholms Finska Zigenarförening i början av 1970-talet och blev den första ordföranden i Nordiska Zigenarrådet. -Aleka Stobins rättighetspatos har jag ärvt, säger Diana Nyman, som kämpar mot kränkningar och orättvisor, vilka ibland får henne att känna sig som en tredje klassens medborgare. Sven Hovmöller är vice ordförande i föreningen Hemlösa EU-Migranter, har gjort över 100 lägerbesök hos fr a rumänska romer i Stockholmsområdet. En enda gång har han hört någon av romerna spela musik. -Romer i Sverige idag är utsatta för avhysningar, våldsamma attacker och mord, precis som i Östeuropa, där romer lever i en enorm misär utan tillgång till rättigheter. I Sverige lägger myndigheterna ner miljontals kronor på att förstöra EU-migranternas läger. Med samma mål som under 1700-talet då "zigenare" inte fick vistas i Sverige: "Vi gör livet så outhärdligt för dem att de frivilligt lämnar landet", säger Sven Hovmöller, som har en plan över hur tiggarna på våra gator skulle kunna få ett drägligare liv. -Gör som i Sydafrikas kåkstäder. Hjälp människor med toaletter, elektricitet och enklare bostäder. Bygg gärna en gemensam lokal där de kan spela musik och ha svenskundervisning. Vi kan ge dem samhällsinformation om: sopsortering, allemansrätten, juridik, information om att man inte får röka i tunnelbanan, inte tigga aggressivt, inte förfölja folk. Vi skulle kunna upprätta läkarmottagning och preventivmedelsrådgivning. Många behöver tandvård, förklarar Sven Hovmöller. Romska grupper Romerna i Sverige är en heterogen grupp. Det finns många olika romska grupper och olika variationer av språket romani chib. Här presenteras några av dem: Resandefolket, räknas som en del av den romska minoriteten. Har levt i Sverige sedan 1500-talet, kanske ännu längre, och ofta sysslat med hantverk och försäljning. De flesta resande har, tvärtemot vad många tror, varit bofasta. Deras handelsresor har ofta varit korta i området. Resandefolket pratar en form av det romska språket romani. Romanofolket (resande som ser sig som romer) som kom till Sverige på 1500-talet. Romanofolket har också en egen dialekt, svensk romani. Svenska romer som kom i slutet av 1800-talet från Ryssland och Frankrike och blev kallade zigenare i Sverige.

 Finska romer som kom på 50-talet från Finland. Många förknippar alla romer med den finskromska kulturen, där kvinnorna har typiska romska dräkter, kalédräkten.

 Utomnordiska romer kom på 60-talet från Östeuropa, många hade överlevt förintelsen och kom från mycket fattiga förhållanden.

 Nyanlända romer har kommit under de senaste 20 åren, oftast från Balkan, Bulgarien och Rumänien, och ofta från mycket fattiga förhållanden.

Vi möter artisten Hans Caldaras och författaren Majgull Axelsson. Första programmet av fem av Birgitta Tollan. Den 14 november är det premiär för den prisbelönta radioproducenten Birgitta Tollans nya serie ”Romer och musik” i P2:s Musikmagasinet. Fem program som visar den rika musikkultur som romer har bidragit med till vårt globala musikarv.    -Vi möter romska artister och musiker som härstammar från romer, både svenska och från andra läder. I de fem programmen hör vi mycket vacker musik av romska musiker. Vi får fakta om romers ursprung och vandringar, om språken och om den diskriminering och de umbäranden som romer har tvingats utstå. Vi möter även författare och sakkunniga i romska frågor, säger Birgitta Tollan.    Den 8 april 1971, vid den första romska världskonferensen i London, bestämdes att just detta datum, 8 april, skulle bli romernas nationaldag. -Varje program inleds med en ny version av den romska nationalsången Gelem Gelem, vilket betyder ”Jag har vandrat långa vägar”. Den är komponerad av den serbiske, romske musikern Žarko Jovanović. Många artister har spelat in den.    Flera internationellt kända och även mycket ”svenska” artister, som t ex Calle Jularbo, är romer och resandefolk. De första säkra nedskrivna uppgifterna om romer i Sverige är från 1512. Romer var förbjudna att invandra till Sverige mellan 1914 - 1954. De som fanns i Sverige tvingades bo i tält eller i "zigenarläger" fram till 1960-talet. De drabbades av tvångssteriliseringar och barnen tvångsomhändertogs. Rätt till skolgång och rätt till en fast bostad fick romer i Sverige först 1959. Inte förrän år 2000 blev romer en etnisk folkgrupp. Romer är alltså en av Sveriges officiella minoriteter och sedan 2005 räknas resandefolken i Sverige till romerna. I det första programmet den 14 november medverkar sångaren och författaren Hans Calderas, som 1972 var den allra första någonsin som gav ut en grammofonplatta i Sverige på språket romanes. Romané Djila är titeln. Författaren Majgull Axelsson skrev boken Jag heter inte Miriam om en romsk flicka i koncentrationsläger. Inte förrän 2012 invigdes minnesmonumentet i Berlin, över romer och sinti, efter nazisternas folkmord på närmare en miljon romer. Romska grupper Romerna i Sverige är en heterogen grupp. Det finns många olika romska grupper och olika variationer av språket romani chib. Här presenteras några av dem: Resandefolket, räknas som en del av den romska minoriteten. Har levt i Sverige sedan 1500-talet, kanske ännu längre, och ofta sysslat med hantverk och försäljning. De flesta resande har, tvärtemot vad många tror, varit bofasta. Deras handelsresor har ofta varit korta i området. Resandefolket pratar en form av det romska språket romani. Romanofolket (resande som ser sig som romer) som kom till Sverige på 1500-talet. Romanofolket har också en egen dialekt, svensk romani. Svenska romer som kom i slutet av 1800-talet från Ryssland och Frankrike och blev kallade zigenare i Sverige.

 Finska romer som kom på 50-talet från Finland. Många förknippar alla romer med den finskromska kulturen, där kvinnorna har typiska romska dräkter, kalédräkten.

 Utomnordiska romer kom på 60-talet från Östeuropa, många hade överlevt förintelsen och kom från mycket fattiga förhållanden.

 Nyanlända romer har kommit under de senaste 20 åren, oftast från Balkan, Bulgarien och Rumänien, och ofta från mycket fattiga förhållanden.

Rytmen, rörelsen och musiken finns med oss idag, överallt, i vårt dagliga liv men varför och hur? Lasse Berg är journalisten och författaren som rest jorden runt flera varv för att förstå varför människan blev just människa. I tre böcker, Kalaharitrilogin, beskriver han hur vi och varför vi människor blev just människor. Genom programserien i tre delar tar programledaren Joseph Knevel med oss genom trilogin, för att se om det där möjligtvis kan finnas ledtrådar till varför och hur vi människor använder oss av rytm, rörelse och musik.  I det här, det sista programmet, möter vi också tre personer som på olika sätt lever väldigt nära rytmen, rörelsen och musiken. Först Ola Stinnerbom, musiker, koreograf och dansare som bland annat återupptäckt den samiska dansen. Sen, i Piteå, ett samtal med hovdansaren Ana Laguna om vad rytm är för henne och i den lilla byn Klöverträsk möter vi supertrummisen Anika Nilles.  En produktion av Massa Media i Piteå. 

Genom hela den mänskliga evolutionen har vi haft sällskap av rytmen, rörelsen och musiken. Men varför och hur? Lasse Berg är journalisten och författaren som rest jorden runt flera varv för att förstå varför människan blev just människa. I tre böcker, Kalaharitrilogin, beskriver han hur vi och varför vi människor blev just människor. Genom programserien i tre delar tar programledaren Joseph Knevel med oss genom trilogin, för att se om det där möjligtvis kan finnas ledtrådar till varför och hur vi människor använder oss av rytm, rörelse och musik.  I det här, det andra programmet, kommer vi också att få hjälp att svara på frågan av musikern Susanne Schietzel och instrumentmakaren Wulf Hein som i Hohle Fels-grottan i södra Tyskland ger exempel på hur det kan ha låtit för 40.000 år sedan. I en kyrka i den lilla byn Oppmanna bjuder musikerna Ute Gödecke, Aino Lund Lavoa Pierre och Per Mattsson, som utgör delar av musikensamblen Mare Balticum, på medeltida musik. Inne i kyrkan finns också musikarkeologen Cajsa Lund som ger oss en bild om vad syftet med dåtidens instrument eller ljudverktyg kan ha varit.  En produktion av Massa Media i Piteå. 

Fingrarna dansar över ratten i takt till vindrutetorkarna, foten stampar takten till musiken du inte märker att du lyssnar på. Vad är det med rytm, rörelse och musik och oss människor? Lasse Berg är journalisten och författaren som rest jorden runt flera varv för att förstå varför människan blev just människa. I tre böcker, Kalaharitrilogin, beskriver han hur vi och varför vi människor blev just människor. Genom programserien i tre delar tar programledaren Joseph Knevel med oss genom trilogin, för att se om det där möjligtvis kan finnas ledtrådar till varför och hur vi människor använder oss av rytm, rörelse och musik.  I det här, det första programmet, kommer vi också att få möta professor Gunnar Bjursell som bland annat samlar forskning om hjärnans koppling till kultur på hemsidan Kulturellahjärnan.  En produktion av Massa Media i Piteå. 

Döden. Utan krusiduller. Programmet tar avstamp i en bilolycka i Zimbabwe och leder vidare in till textens förmåga att trösta, musikens oumbärliga sätt att läka, via ilskans kraft och slutar i en jazzbegravning i New Orleans. Vi låter den vackra, fula och sorgesamma musiken breda ut sig i alla sina olika former och vi lyssnar på just döden. Ett personligt program där också programmakaren Sara Parkmans erfarenheter tar sin plats. Alexander Alvina Chamberland Svenskamerikansk performanceartist, författare och transaktivist som i detta program berättar om en av hens favoritkonstnärer och musiker- Diamanda Galás. Galás gestaltade AIDS-epedmien under tidigt 90-tal genom hennes verk Plague mass”. Ylva Eggehorn Sveriges mest uppskattade psalmtextförfattare som bland annat samarbetat med Benny Andersson. Har skrivit psalm 256 "Var inte rädd" som har sjungits under de flesta av Sveriges kollektiva sorgehögtider, bl a under Tsunamikatastrofen och mordet på Anna Lindh. Deltar i programmet om död och pratar om textens betydelse i sorgearbetet. Ricky Ricardi Arkivarie på världens största arkiv för en enskild jazzmusiker, Louis Armstrong house museum. Berättar om begreppet "Jazz funerals", en företeelse som har sitt ursprung i det tidiga 1900-talets New Orleans där jazzmusiker spelade glad jazz för att hedra den döda. Sara Parkman har gjort programmet, David Silva har varit producent och Munck är produktionsbolaget.

Möt musiken som används för att försätta kroppen och sinnet i meditation. Genom ljud, berättelser och historia undersöker vi de riter som fått människor att komma i kontakt med andar, gudar och helighet. Vilken musik används för att mänskan ska komma i kontakt med helighet och andlighet? Vad har puls, vibrationer och blod gemensamt? Varför har musiker och instrument varit bland de första saker som förstörts under kolonialismen? Medverkar gör musikerna och vodoukännarna Dou Kushiator och Kristina Aspeqvist som berättar om rytmernas språk, slagverkaren Moshtagh Feyzabi som lärt sig spela trummor i sufiska tempel i Kurdistan,  författaren och kinakännaren Cecilia Lindqvist som berättar om det mångtusenåriga instrumentet Qin samt renskötaren och jojkaren Lars-Henrik Blind som berättar om jojkens kraft. För att läsa mer om regissören Aryana Farshad och hennes film ”Mystic Iran – the unseen world”, gå in på http://www.aryanafproductions.com/

Heliga hits tar avstamp i musiken som ackompanjerar de heliga festerna och högtiderna och ger plats åt de heliga hitsen - den religiösa musiken som sipprat ut i de sakrala rummen. Möt musiken som ackompanjerar de heliga festerna och högtiderna. Vad för musik passar bra på en klubb som är till för kristen lovsång och vad är egentligen grejen med kör? Och kan demonstrationsmusik vara helig? Programmet tar avstamp i festen men hamnar snabbt in i diskussioner kring identitet, musik som kulturbärare och musikens roll som medel för att driva politisk kamp. Om rätten till sin religion och för att överleva som folk. Heliga hits andra avsnitt kommer också ge plats till just de heliga hitsen – den religiösa musiken som sipprat ut i de sakrala rummen. Medverkar gör den kristna lovsångsdj:n Robin Bergman, kurdiske forskaren och musikern Yosef Hoomat, judiska församlingens kantor Maynard Gerber, musikern och judiska partyproffset Miriam Oldenburg samt Tensta Gospel Choir. Programmet görs av Sara Parkman tillsammans med producent David Silva genom produktionsbolaget Munck.

Om Maya Angelou, författare, dansare och sångerska. Med tonsättaren Renée Baker och ljudkonstnären Yvette Jackson. Del 4 av 5 av Birgitta Tollan. Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”. Medverkar gör dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego. Try to be a rainbow in someone's cloud – Försök att vara en regnbåge i någon annans moln. Ja, så lyder ett av Maya Angelous motton. Ett annat är: Jag har lärt mig att människor glömmer vad du sa och vad du gjorde, men människor glömmer aldrig hur du fick dem att känna. Maya Angelou skrev dikter, författade sju självbiografier, dansade, skådespelade, skrev filmmanus, sjöng och reciterade. Hon arbetade också under en kort period som servitris, som prostituerad och som hallick. Maya Angelous första självbiografi har titieln I know why the caged bird sings – Jag vet varför burfågeln sjunger. Den är tillägnad hennes son och ”alla löftets starka svarta fåglar som trotsar underläge och gudar och sjunger sina sånger”. I sitt poem Caged Bird – Burfågel skriver Maya Angelou bland annat: En burfågel kan sällan se ut genom gallret av ilska. Hans vingar är klippta och fötterna bundna, så han öppnar sin strupe och sjunger. Burfågeln sjunger om frihet. Maya Angelou föds 1928 som Marguerite Johnson i St. Louis, Missouri, USA, och dör 2014. Sitt förnamn tar hon efter sin brors smeknamn på henne, "My-a sister". Angelou väljer hon ur sin första makes namn, en grekisk musiker som heter Enistasios Angelos. Hon har kallats en renässanskvinna, karismatisk, passionerad, varm, vis och formidabel. Och elegant. En som kämpade för jämlikhet, tolerans och fred. En medborgarrättsaktivist som arbetade både med Malcolm X och Martin Luther King Jr. En förebild som förmedlade sina erfarenheter av att vara svart i USA. Vinden vänder första gången när Mayas far försvinner från hemmet och modern lämnar barnen till farmodern Anne Henderson i Stamps, Arkansas. Maya tillbringar sina tio första år där, i en av USA’s fattigaste regioner, och får djupa erfarenheter av rasåtskillnad och fördomar. Sju år gammal blir hon våldtagen av sin mors pojkvän. Mayas morbror dödar då våldtäktsförbrytaren. Detta blir ett djupt trauma för Maya. Hon blir stum och talar inte - under fem år! De här erfarenheterna skildrar hon i sin första bok: Jag vet varför burfågeln sjunger. Hon skriver: ”Jag var frivilligt stum. Jag hade en röst men vägrade att använda den. För när jag hörde att mammas pojkvän mördats så trodde jag att min stämma hade dödat en man och då vore det farligt att tala.” Romanen Jag vet varför burfågeln sjunger ges ut 1969. Det är hennes vän, den svarte, homosexuelle författaren James Baldwin, som uppmanar henne att börja skriva romaner. - Jag tror att Maya Angelou valde att vara stum av ren självbevarelsedrift. Vi vet alla att tungan är ett mäktigt vapen, säger tonsättaren och dirigenten Renée Baker från Chicago. Även om Maya Angelou aldrig hade öppnat munnen igen så hade hennes röst varit lika stark, och med det menar jag hennes budskap. Allt i hennes liv togs ifrån henne som liten. Ibland återhämtar sig människor aldrig från sådana upplevelser. Hennes kvinnostämma tonade dock aldrig bort. Vinden vänder igen när Maya under andra världskriget flyttar till San Francisco i Kalifornien. Hon får ett stipendium och studerar dans och skådespeleri vid California Labor School. Här tjatar Maya på ett av San Franciscos spårvagnsföretag så ihärdigt att de låter henne bli stadens första kvinnliga spårvagnskonduktör. Hon är endast 15 år och ett år senare föder hon sin son Guy efter ett one-night-stand med en kille i High School. Älskogen var ett forsknings-experiment, skriver hon senare. Maya Angelou börjar sjunga och dansa på olika nattklubbar i San Francisco och får förfrågan om att medverka i en ny Broadwayshow i New York. Ödet vill att hon samtidigt blir erbjuden en plats som rollfiguren/sopranen Clara i operan Porgy and Bess som är på väg till Europa. Maya Angelou väljer Porgy och Bess och vinden vänder igen! Londonpremiären går av stapeln på Stoll Theatre den 9 oktober 1952. Operan spelas till februari 1953 i Europa. Leontyne Price sjunger Bess, William Warfield sjunger Porgy och Cab Calloway gör kokainhandlaren Sporting Life. Den här operan, Porgy and Bess hade haft urpremiär i Boston 1935. Och sin Europa-premiär hade den vid Det Kongelige Opera i Köpenhamn 1943. Nazisterna ockuperar då Danmark så vid denna uppsättning spelas alla roller av vita artister med svartmålade ansikten, sk blackfaces. Efter 22 utsålda föreställningar lägger nazisterna ner Porgy and Bess i Köpenhamn. Helvita föreställningar spelas även 1945 och 1950 i Zürich och 1948 i Göteborg och Stockholm. Upplevelserna från Europaturnéen gestaltar Maya Angelou i tredje delen i sviten av självbiografier, Sång för livet. Hon skriver: ”Musiken är min tillflykt. Jag kan krypa in i mellanrummet mellan noterna och kröker min rygg mot ensamheten”. 1957 medverkar Maya Angelou i filmen Calypso Heat Wave och ger ut albumet Miss Calypso där hon sjunger. Billie Holiday säger året efter till Maya Angelou: ”Du kommer att bli berömd, men det blir inte för din sång.” Maya Angelou återvänder till USA, sjunger in flera skivor och vinner tre Grammys för sina album. 1961 spelar hon en av karaktärerna i Jean Genets off-Broadway-pjäs The Blacks tillsammans med bl a Abbey Lincoln och Cicely Tyson. De gästspelar i Berlin och Genéve. Maya Angelou flyttar med den sydafrikanske frihetskämpen Vusumzi Make till Kairo där hon fungerar som redaktör vid veckomagasinet The Arab Observer. Efter ett år bosätter hon sig med sonen Guy i Accra i Ghana. Vinden vänder igen då sonen, efter en bilolycka blir förlamad och rullstolsburen. De stannar i Ghana under några år och Maya Angelou arbetar vid universitetet, hon är aktiv i den afroamerikanska utlandskolonin, hon är redaktör för The African Review, frilansskribent för Ghana Times, jobbar för Radio Ghana och skådespelar på Ghanas Nationalteater. Angelou var så uppskattad att hon fick sitt eget frimärke i Ghana. Där möter hon medborgarrätts-aktivisten Malcolm X. Han ber henne komma med hem till USA för att bygga upp Organisationen för afro-amerikansk enighet, OAAU. Strax efter hemkomsten till USA mördas Malcolm X av en av sina egna. Några år senare ber Martin Luther King Jr Maya Angelou att organisera en marsch. Marschen skjut upp. På hennes 40-årsdag, den 4 april 1968, skjuts Martin Luther King Jr till döds. Hon blir så chockad att hon slutar fira sina födelsedagar under flera år. Vinden vänder ånyo på ett brutalt sätt. My guilt made music with the tears läser Maya Angelou i sin dikt My guilt - Min skuld, där hon nämner Malcolm X, och Martin Luther King Jr – They fought too hard, they loved too well. My crime is I’m alive to tell. De kämpade för hårt, de älskade för väl. Mitt brott är att jag lever och kan berätta. Maya Angelou skriver det första filmmanus som någonsin skrivits av en svart kvinna. Filmens titel är Georgia, Georgia och den produceras 1972 av ett svenskt filmbolag och regisseras av svenske regissören och filmkritikern Stig Björkman. Maya Angelou författar även en TV-serie i tio delar om bluesen och det afroamerikanska kulturarvet och 1977 spelar hon Kinta Kuntes farmor Yaisa i den banbrytande TV-serien Roots - Rötter av Alex Hayley. När Bill Clinton svärs in i Vita huset 1993 reciterar Maya Angelou sin dikt ”On the pulse of morning” under ceremonien. Ljudkonstnären Yvette Jackson möter Maya Angelou i highschool. Angelou läser ur sina diktsamlingar och håller ett inspirerande tal. Yvette är en av få elever som får möta henne efteråt. Som 15-åring kände sig Yvette illa till mods efter att ha läst boken Jag vet varför burfågeln sjunger. - Varför måste Maya Angelou berätta sanningen om alla dessa tragiska och plågsamma upplevelser hon haft? Det frågade sig Yvette Jackson förbittrat. Men efter att ha fått höra och möta Maya Angelou personligen blev Yvette lugnad och fick t o m en kram av poeten efter samtalet. Yvette Jacksons egna musikaliska kompositioner är mycket inspirerade av Maya Angelous inställning till sanning och verklighet. Även om hon ännu inte använt Angelous egen röst i sina ljudspel så använder Yvette dokumentärt material; röster och ljud från dagsaktuella, politiska eller sociala teman. I Radiospelet Invisible People komponerade Yvette Jackson in svarta prästers och professorers ”hate speech”, där de skrev och uttalade sig föraktfullt angående president Obamas stöd till samkönade äktenskap. Obama kallades bl a ”the first gay president” och afroamerikaner uppmanades att inte rösta på Obama. - Ett annat ämne var det faktum att flera afroamerikanska kvinnor hade blivit mördade då de antogs vara lesbiska, säger Yvette Jackson. - Maya Angelous röst har en alldeles egen timbre; det är ett mycket distinkt och unikt instrument. Hennes sätt att läsa; pauserna mellan fraserna och rummet mellan orden. Det är musik, säger Yvette Jackson. - För Maya Angelou var musik mycket viktigt. Fast, jag tror inte på den där stereotypen att alla svarta människor kan sjunga, säger tonsättaren och dirigenten Renée Baker och lägger upp ett gapskratt. Men det råkar faktiskt vara sant när det gäller Maya Angelou, säger hon. Inte bara sjöng hon bra, hon var också en professionell dansare. En helt igenom fullfjädrar artist med musik i sin själ. - Hennes poetiska uttryck glider av tungan likt en musikalisk fras. Det sker en mjukhet när en poet, en musiker eller en dansare, när människor som Maya Angelou, kommer fram i världen. När du upplever den här mjukheten så förändras du och meningen med ditt liv, säger Renée Baker. När President Obama 2011 hedrade henne med Presidentens Frihetsmedalj, USA’s främsta civila pris, sa Obama: Barndomens lidanden och övergrepp fick henne att sluta prata – men stämman hon senare fann hjälpte generationer av amerikaner att finna sin regnbåge bland molnen och inspirerade resten av oss att få fram det bästa i oss. Själv sa Maya Angelou: Det spännande är inte att endast överleva, utan att blomstra med lidelse, medkänsla, humor och elegans. Maya Angelou avled efter flera års sjukdom den 28 maj 2014 i sitt hem i North Carolina. Flera rappare och andra musiker har genom årens lopp samplat Maya Angelou eller nämnt henne i sina texter, t ex Alicia Keys, Kanye West, Talib Kweli, Lupe Fiasco, Kendrick Lamar, Nicki Minaj och The Roots. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Om Constance Mozart, förtalad hustru till kände tonsättaren. Musikvetaren Viveca Servatius och dirigenten Jane Glover. Del 1 av 5 av Birgitta Tollan. Birgitta Tollans nya serie "När vinden vänder" handlar om sex människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”. Medverkar gör svenska musikvetaren Viveca Servatius, författare till biografin Constance Mozart och brittiska dirigenten Jane Glover, som skrev Mozart's Women. Ordet Constance betyder trogen, trofast, noggrann, beständig. Det här programmet kommer att visa att Constance Mozart var just så. Dessutom mycket musikalisk – en god pianist och en ypperlig sångerska. I motsats till hur hon har skildrats av musikhistorikerna, nämligen som ointelligent, omusikalisk och som en försumlig och ovärdig hustru till Mozart. Constance Weber föds i Tyskland 1762 och gifter sig som 20-åring med Wolfgang Amadeus Mozart i Stephansdomen i Wien. De är gifta under drygt nio år och Constance föder i äktenskapet sex barn, varav fyra barn dör i späd ålder. Två söner överlever. ”Constance lever under en tid när kvinnornas rörelse- och yttrandefrihet alltmer inskränktes, men trots detta kan hon betraktas som musikhistoriens mest nedvärderade kvinna”, skriver musikforskaren Viveca Servatius i sin biografi Constance Mozart. -Min bild av Constance Mozart hade formats negativt genom Mozartbiografier och annan kurslitteratur på Musikvetenskapliga institutionen, berättar musikvetaren Viveca Servatius i programmet. -I den ena Mozartbiografin efter den andra framställdes Constance som den grå askungen, som genom Mozarts naiva kärlek långsamt växer in i rollen som ’den bortskämda fru Mozart’. Enligt dessa är Constance en konstig, lat, otrogen kvinna som inte förstår Mozarts storhet. Men så läser Viveca Servatius biografin 1791: Mozart's Last Year av Robbins Landon och hennes bild av Mozarts hustru förändras totalt. Dirigenten Jane Glover har dirigerat i operahusen över hela västvärlden, inte minst Mozartoperor. Under en period var hon konstnärlig ledare för London Mozart Players. -Den briljanta pjäsen Amadeus av Peter Schaffer blev den förfärliga filmen Amadeus av Miloš Forman. Filmen låtsas vara en sann historia. Personen som överlever moraliskt är Mozart, medan Constance skildras som ett blåst, vulgärt fnask, menar dirigenten Jane Glover. -Den person som startade förtalet av Constance, och som var den negativa mytens upphov, var Mozarts far Leopold Mozart, som i det längsta försökte hindra sonen att gifta sig med Constance Weber. Och musikhistorikerna svalde Leopolds obarmhärtiga lögner, förklarar Jane Glover. Constance är i verkligheten en bra tjej med en stark känsla för ekonomi. Hon är festlig och älskar livet, och mellan Constance och Wolfgang brinner en stark passion. Leopold Mozart avskyr Constances familj Weber. Hos dem musiceras det ständigt och två av Constances tre systrar, Josepha och Aloisia, är skickliga sångerskor, ja, Aloisia hyllas som sin tids viktigaste sopran. Äldsta systern Josepha blir den allra första Nattens Drottning i Mozarts opera Trollflöjten. Constance själv sjunger bl a sopransolot Et incarnatus est vid uruppförandet 1783, av den då ofullbordade Mozarts stora C-mollmässa, i Benediktinerkyrkan i Salzburg. En mycket svårsjungen mässa. Under åren med Constance skapar Wolfgang sina bästa verk. Vinden vänder 1791 när Constance, 29 år gammal, blir änka. Mozart avlider endast 35 år gammal. Constance överlever honom med mer än 50 år! För Constance vänder vinden återigen när hon efter Mozarts död möter den danske diplomaten Georg Nissen, som är utstationerad i Wien. 1809 gifter de sig och skapar ett harmoniskt, lyckligt äktenskap. De bosätter sig mellan 1810 och 1820 i hans hemstad Köpenhamn. Nissen skriver en biografi över Mozart och Constance ser till att biografin trycks efter Nissens död 1826. Constance ägnar största delen av sitt liv åt att promovera Mozarts musik och bevara hans musikaliska kvarlåtenskap. Det är bland annat hennes förtjänst att Mozarteum finns i Salzburg. Människor från hela världen vallfärdar till Salzburg för att se Mozarts änka Constance som, under sina sista år, spenderar somrarna i ett litet hus utanför stadens centrum. -Constance var en älsklig, modest kvinna. Hon njöt av att visa upp sin välskötta trädgård med alla blommor och hon visade känslosamt fram Mozarts kvarlåtenskap med stolthed och glädje, berättar Jane Glover. Constance dör i Salzburg 1842, 80 år gammal. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Little Jimmy Scott, mannen med kvinnorösten. Moms Mabley, lesbisk komedienne. Med Nour El Refai och Renée Baker. Del 5 av 5 av Birgitta Tollan. Den afroamerikanske sångaren Jimmy Scott föds 1925 i Cleveland, Ohio och dör 2014 i Las Vegas, Nevada. Hans karriär spänner över 65 år med ett långt avbrott. Han ger ut ett stort antal skivor i flera genrer. Scotts extraordinära frasering och romantiska sånguttryck gör honom till Billie Holidays, Ray Charles', Dinah Washingtons och Nancy Wilsons favoritsångare. Jimmy Scott samarbetar under sitt liv med stora jazzmusiker som Charlie Parker, Sarah Waughan, Lester Young, Charles Mingus, Quincy Jones och Wynton Marsalis. Jimmy Scotts röst ligger i ett högt och androgynt läge. En ängels röst. Den överskrider genus- och åldersgränser och genomtränger lyssnaren med ren smärta. Men skönheten i Jimmy Scotts röst är en naturens nyck. Vinden vänder första gången då Jimmy Scott och två av hans bröder får diagnosen Kallmanns syndrom, vilket leder till utebliven pubertet. ”Mina testiklar vandrade aldrig ner. Min penis förblev liten. Min röst kom aldrig i målbrottet. Jag fick varken skägg eller pubeshår.” Det berättar Jimmy Scott i biografin Faith in Time – The Life of Jimmy Scott av David Ritz. Jimmy Scott föds in i en syskonskara på tio i Cleveland, Ohio, och när han är 13 år förolyckas hans mamma av en rattfull bilförare. I december 1949 spelar Jimmy Scott, med Lionel Hamptons Band, in den stora hiten Everybody's Somebody's Fool. Det är Hampton som döper honom till Little Jimmy Scott eftersom han är kort och spenslig. Scott blir dock inte krediterad med sitt namn på inspelningarna med Lionel Hampton. Samma sak händer några år senare då hans sång på Charlie Parkers Embraceable You krediterades sångerskan Chubby Newsome. Detta är en personlig och professionell kränkning och en katastrof för Jimmy Scott. Vinden vänder igen. Han berättar i biografin: "Under mitt vuxna liv har jag kallats freak, queer, liten flicka, gammal kärring och homo. Som sångare har jag kritiserats för att låta feminin och för att inte falla in i någon av kategorierna manlig/kvinnlig eller pop/jazz. För mig tog det ett helt liv att utveckla modet att fortsätta." 1963, på toppen av Jimmy Scotts karriär, tar Ray Charles honom under sina vingar och låter honom spela in den legendariska LP’n Falling in Love is Wonderful på sitt bolag Tangerine Records. Denna platta anser många vara en av de bästa jazzskivor som spelats in med en sångare. En person på skivbolaget Savoy, som spelat in honom tidigare, hävdar att Scott skrivit ”livstidskontrakt” med honom. Hela upplagan av skivan Falling in Love is Wonderful dras tillbaka efter bara några dagar. Jimmy Scotts karriär kastreras och hans änglaröst tystnar. Först 40 år senare ges skivan ut igen. Under 30 år i tystnad bor Jimmy Scott i födelsestaden Cleveland i Ohio och försörjer sig som vaktmästare på sjukhus, som kontorist och som hissoperatör på ett hotell. Hans fans tror att han är död. Vinden vänder igen 1991 då Jimmie Scott sjunger på en väns begravning och hans karriär får en renässans. Lou Reed engagerar honom för bakgrundssång på en platta och David Lynch låter honom sjunga i TV-serien Twin Peaks. Under 1990- och 2000-talen spelar Jimmy Scott in flera album och får prestigefyllda priser. Han gör covers på Nothing Compares 2 U (Prince), Jealous Guy (John Lennon), Almost Blue (Elvis Costello), och Sorry Seems To Be The Hardest Word (Elton John & Bernie Taupin). Han samarbetar även med Anthony & The Johnsons. Jimmie Scott sjunger samma sång vid både Dwight Eisenhowers och Bill Clintons presidentinstallationer, nämligen Why Was I Born? Afroamerikanskan Moms Mabley föds som Loretta Mary Aiken 1894 i North Carolina och dör 1975 i New York. Hon har 15 syskon. Pappan dör när hon är 11 och mamman när hon är 14. Då har Loretta blivit våldtagen två gånger; av en äldre svart man och av en lokal vit polis. Hon adopterar bort de två barn som blivit följden av övergreppen. Hon föder ytterligare fyra barn då hon tvingas gifta sig med en gammal man som hon avskyr. Som 14-åring rymmer Loretta Mary Aiken till Cleveland, Ohio, och ansluter sig till den s k Chitlin' circuit, som är en benämning på de scener som afroamerikaner får lov att uppträda på under den öppna ras-segregationens tidevarv i USA. Namnet kommer från soul food-rätten Chitterlings som består av stuvade grisinälvor, och som serveras på dessa ställen. Andra artister verksamma här är t ex Count Basie, Sam Cooke, Ray Charles, Sammy Davis, JR, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, The Jackson 5, Aretha Franklin, Jimi Hendrix, Billie Holiday, Lohn Lee Hooker, Lena Horne, Etta James, B. B. King, Patti LaBelle, Marvin Gaye, Little Richard, The Four Tops, The Miracles, Ike & Tina Turner, The Supremes, The Temptations och Muddy Waters. Loretta Mary Aiken tar namnet Mabley efter en f d pojkvän. Hon säger: "Han hade tagit så mycket från mig så det minsta jag kunde göra var att ta hans namn". Senare lägger hon till namnet Moms eftersom hon blir ”mamma” till många unga artister/komiker på Chitlin' circuit. Som 27-åring kommer hon ut som lesbisk och blir därmed trefaldigt X-märk - som inte lämplig att upplevas för barn! Under 1920- och 30-talen uppträder Moms Mabley i manskläder. Fr a när hon gör sina lesbiska standup-akter. Senare blir hennes scenpersonlighet en tandlös sjavig hemmafru iklädd sladdrig hatt. Allt för att framstå som en ofarlig och blid tant. Hon tar ut sina löständer för att likna sin egen mormor som hade varit slav. 1931 samarbetar Moms Mabley med den erkända afroamerikanska författaren, dramatikern och antropologen Zora Neale Hurston i pjäsen Fast and Furious: A Colored Revue in 37 Scenes. Moms spelar huvudrollen. Moms Mabley anses ha varit en av de främsta kvinnorna på standup-scenen och tjänar under en period 10 000 $ i veckan på Apollo Theatre i Harlem, New York. Hon spelar in mer än 20 album från sina föreställningar. Inte sällan sjunger hon också. Hon uppträder i TV och i filmer, t ex The Emperor Jones med operasångaren och människorättsaktivisten Paul Robeson. 1962 gör hon sin debut i Carnegie Hall för en vit publik. På TV-bolaget CBS är hon "The Funniest Woman in the World – Den roligaste kvinnan i världen” och tar upp vassare ämnen än sina komikerkollegor; nämligen rasism, kvinnors rättigheter och homosexualitet. De TV-bolag där hon medverkar blir utsatta för stark kritik från patriotiska och ärkekonservativa grupper på grund av de progressiva budskapen i Mableys texter och sånger. Vid 75 års ålder blir Moms Mabley den äldsta personen någonsin att få en hit på USA Top 40-listan. Det är med låten Abraham, Martin and John som handlar om Lincoln, Luther King Jr och Kennedy. Även Bobby Kennedy nämner hon i texten. Ståuppkomikern och skådespelerskan Nour EL-Refai och musikern Renée Baker från Chicago medverkar i programmet. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Om Eartha Kitt, kattkvinnan som gick i exil. Med gaytenor Rickard Söderberg, tonsättarna Renée Baker och Yvette Jackson. Del 3 av 5. Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”. Medverkar gör operasångaren och opinionsbildaren Rickard Söderberg från Malmö, dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego. Citat direkt från Eartha Kitt, som skrev fyra självbiografier: Jag är inte kall, bara litet avdomnad ibland och det beror på min barndom. Jag har ingen ras, trosbekännelse eller färg. Jag tillhör alla! Ett av mina motton är att inte vara rädd för mig själv, mina tankar eller mina åsikter. Mitt liv kan summeras i sex ord: Rejected, ejected, dejected, used, accused, abused – Avvisad, utstött, nedslagen, begagnad, utpekad, skymfad. Eartha Kitt föds som Eartha Mae Keith 1927. Hennes efternamn är en förkortning av kitten, kattunge, och hennes signum är ett speciellt kurrande läte. Eartha Kitt växer upp under eländiga förhållanden på en bomullsplantage i en liten stad som hette North i South Carolina, i den amerikanska södern. Förmodligen är hon resultatet av en våldtäkt. Hennes mor Anna Mae är en mix av afroamerikansk och Cherokee-indiansk härkomst. Fadern är okänd för henne, förmodligen en vit farmare. Modern döper henne Eartha – av jord - eftersom bomullsskörden är bra det året hon föds. När hon är 71 år gammal vänder vinden för Eartha Kitt då hon får reda på sin exakta födelsedatum. Hon sätter igång en rättsprocess för att få namnet på sin biologiske far. Myndigheterna målar dock över faderns namn med svart färg på födelseattesten och förvägrar på så sätt Eartha Kitt att få kännedom om honom. Dottern Kitt Shapiro skriver senare: ”De skyddade den vite mannen. De hade aldrig gått igenom allt detta besvär för att skydda en svart man”. Kitt Shapiro skriver också: ”Att 1927 i amerikanska Södern vara en ljushudad person bland svarta, var lika fasansfullt som att vara svart bland vita. Eartha kallades ”den gula flickan” och ansågs, fastän hon bara var ett barn, för att tro att hon var förmer än andra. Eartha missbrukades, hon skymfades och blev kränkt och misshandlad både psykiskt och fysiskt.” När Eartha Kitt är 8 år vänder vinden för henne, kanske för första gången: modern gifter sig och styvfadern förbjuder Eartha att leva tillsammans med dem eftersom hon är bi racial, alltså av s k blandras. Hon blir omhändertagen av en moster Rosa, vars släktingar dock fortsätter skymfningarna och tvingar barnet Eartha att arbeta på bomullsfälten. Kort därefter avlider Earthas mamma - modern blir dödligt förgiftad. - Åh, jag måste vara försiktig här, förklarar afroamerikanska dirigenten och tonsättaren Reneé Baker från Chicago i programmet. Det där med identiteter och att vara sprungen ur två s k raser är fortfarande ett känsligt ämne i USA. Om Eartha Kitt hade varit ljusare, och kunnat passerat som vit, så hade hon kanske haft ett annorlunda liv. Men Eartha var inte vit nog och hade negroida drag. Jag är säker på att Eartha Kitt bar på en osäkerhet eftersom hon inte blev fullt accepterad i något läger, anser Renée Baker. -I USA bestämmer lagen att du skall kategoriseras som svart om du har en enda droppe svart blod i dig. Sanningen är ju att ingen av oss är oblandad. Vad är en ren svart person, vad är en total afroamerikansk människa? De flesta kände inte till att Eartha Kitt var av s k blandras, eftersom svarta människor finns i många olika schatteringar, förklarar Renée Baker Ljudkonstnären från San Diego, Yvette Jackson, ser intervjuer med Eartha Kitt på YouTube och blir nyfiken på henne. - Eartha Kitt är originell och gåtfull, säger hon. Hennes unika sätt att kommunicera med rösten, där rytmiken går sin egen väg, hindrar inte att hon framstår som en operadiva. - Jag ser in i hennes fantastiska ögon och hör henne säga väl avvägda ord. Och tänker: vad är det som pågår inom henne? Vilka erfarenheter har lett henne hit? Vad är upphovet till hennes mystik? frågar sig Yvette Jackson, som fascineras av starka, svarta kvinnor som inte är konforma, utan sig själva. Eartha Kitts frimodighet attraherar henne och påminner henne om artisten Grace Jones. Under större delen av 1950- och 60-talen varvar Eartha Kitt jazz- och nattklubbsuppträdanden med filmroller och tv-underhållning. Hon spelar till exempel Cat Woman i Läderlappen, uppträder i ett hundratal länder och sjunger på ett tiotal språk, bl a svenska. I Sverige medverkar Eartha Kitt 1962 i tv-programmet Kaskad, producerad av Åke Falck. Det belönas med Guldrosen i Montreux, som bästa underhållningsprogram. 1968 blir Eartha Kitt svartlistad i USA efter en alltför frispråkig kritik mot Vietnamkriget. Hon går i exil och lever under tio år i Paris och i London. Vinden vänder igen och i Europa växer hon som artist och i sin integritet. Hemma i USA är det de homosexuella och transsexuella männen som håller Eartha Kitts repertoar vid liv. De köper hennes skivor och mimar till dem på scenerna. Själv förespråkar Eartha Kitt mycket tidigt samkönade äktenskap och hon ger stödkonserter för organisationer som arbetar med HIV/AIDS-frågor. Hon blir även Unicefs taleskvinna för utnyttjade barn. En svensk opinionsbildare i HBTQ-frågor är operasångaren Rickard Söderberg. För honom är Eartha Kitt en stor inspirationskälla. - För henne var det självklart att fylla sitt artister med mening och budskap. Musiken var en plattform för att förändra världen. Eartha Kitt är fullständigt respektlös vad gäller rytm och ton. Hon använder hela röstens register, lågt som högt, och rör sig obehindrat mellan de olika rösterna. Hennes röst ryter och smeker. Ett helt gränslöst musicerande, säger Rickard Söderberg, vars favoritlåtar är C'est si bon och C'est Magnifique. - Vi kan utan tvekan jämföra Eartha Kitt med operasångerskan Maria Callas. De två förändrade sina egna genrer med viljan att gestalta på eget sätt. Många gånger tycker jag Eartha Kitt rent vokalt låter vackrare än Callas gjorde på den gamla tiden. Det får vi bara acceptera. Det är ingen värdering i det. Det är bara så som det är, anser Rickard Söderberg. Många av Eartha Kitts singlar från 50- och 60-talet är djupt sexistiska då hon är tvungen ställa upp på bilder att ligga på golvet på en djurhud med en påk i handen. Typisk rubrik är Sexy brunettes in hi fi. - Bilderna är vidriga, säger Rickard Söderberg. Eartha Kitt blev exotiserad, som om hon vore ett freak. På den här tiden gjorde man det grövre än idag. Hon hade inte lika många val som andra artister på den tiden. Vi upplever dock inte Eartha Kitt som offer. Även om hon stoppas in i en speciell roll i en väldigt könsmaktsordnad miljö, så står hon stark på ett besynnerligt och fantastiskt sätt, anser Rickard Söderberg. 1974 vänder vinden igen för Eartha Kitt. Det blir en triumfartade hemkomst från Paris till Broadway i New York. Hon kallas nu Amerikas Älskarinna och säger själv: A man has always wanted to lay me down but he never wanted to pick me up – Män vill alltid lägga ner mig men aldrig lyfta upp mig. Eartha Kitt vinner flera Emmy- och Tony-priser. Hon gör succé med diskolåten Where is My Man som ger henne en guldskiva. Hennes första. Och hösten 2006 är hon med i off-Broadway-musikalen Mimi le Duck. I recensionen i New York Times står att läsa: “I föreställningen finns det endast en karaktär som är värd att nämnas: en biroll som lysande spelas av Eartha Kitt, två månader innan hon skall fylla 80 år!” Eartha Kitt diagnostiseras med tjocktarmscancer. Den sista tiden arbetar hon aktivt tillsammans med  dottern Kitt Shapiro för att sprida kunskap om sjukdomen. De trycker upp blå band med texten Colon Cancer Awareness – Se upp för tjocktarmscancer. Eartha Kitt är en aktivist in i det sista! Eartha Kitt dör juldagen 2008, 81 år gammal. Radiostationer över hela världen spelar då hennes anti-julsång Santa Baby. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Om Joséphine Baker, sångerska, dansare, regnbågsmamma. Med fagottisten Monica Ellis och tonsättaren Renée Baker. Del 2 av 5 av Birgitta Tollan. Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”. Medverkar gör fagottisten Monica Ellis i ensemblen Imani Winds från New York, pianisten Althea Waites från Los Angeles och dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago. Joséphine Bakers klassresa är gigantisk. Vinden vänder flera gånger. Från fattigdom och misär reser hon sig och blir den första afroamerikanska scenartist som når stjärnstatus. Joséphine Baker blir en av Europas mest populära och högst betalda artister - en riktig fashionista, som har en gepard som sällskapsdjur, blir filmstjärna, bor i ett slott med sina tolv adopterade barn och är bästis med furstinnan Grace av Monaco. Joséphine Baker föds 1906 och växer upp under små villkor i St Louis, Missouri. Hon arbetar som barnvakt och städerska hos rika, vita familjer redan som 8-åring. 1917, när Joséphine Baker är 11 år, upplever hon ett av de värsta rasistiska dåden i USA’s historia. Den s k Östra St Louis-massakern. Tusentals vita människor demolerar och bränner ner svarta människors hem och skjuter rakt in i folkmassor med afroamerikaner. Flera svarta lynchas efter utrop som ”Söderns negrer förtjänar en geniun lynchning”. Mellan 100 och 200 människor dör i de våldsamma upploppen, de allra flesta afroamerikaner. Sex tusen afroamerikaner blir hemlösa efter massakern. Händelserna i Östra St Louis satte outplånliga spår hos Joséphine Baker som under hela sitt vuxna liv aktivt arbetar mot rasism. Redan under sina föreställningar under 20-och 30-talen kräver hon i kontrakten att även svarta skall ha tillåtelse att komma till hennes föreställningar. Joséphine Baker vinner sin första danstävling vid 14 års ålder. I samband med det här turnerar hon I USA med Jones Family Band och Dixie Steppers. Hon flyttar till New York och uppträder i The Chocolate Dandies ett namn som används av en mängd olika jazzensembler USA på 1920- och 1940-talen. Som liten upplever pianisten Althea Waites de 1876 instiftade Jim Crow-lagarna i USA, vilka möjliggör segregationen. - Vi svarta förbjuds att använda samma toaletter, restauranter, dricksvattenfontäner, bussar ja, t o m kyrkor som vita. Det finns skiljeväggar mellan säten för vita och svarta i bussarna. Svarta kan inte prova kläder i varuhusen och det finns biografer för vita dit svarta aldrig får tillträde, berättar Althea Waites. Joséphine Baker står inte ut med segregationen i USA utan köper 1925 en enkel biljett till en atlantångare och går i exil i Paris. Hon är endast 19 år gammal. Blåskvintetten Imani Winds gav nyligen ut cd’n Joséphine Baker - A Life Of Le Jazz Hot!, med två sviter om artisten. - Nuförtiden känner många inte ens till Joséphine Baker. Därför ville vi ställa henne i rampjuset genom de scenshower vi satte upp med musiken från vår cd, berättar Monica Ellis, fagottist i ensemblen. - Artistkretsarna i USA under 30- och 40-talen begränsar henne. De är så inskränkta att en kvinna med en så stor personlighet är tvungen att finna en plats där de uppskattar hennes talang. -Vinden vänder helt på fransk mark och Joséphine Baker upplever för första gången att publiken inte bryr sig om hennes hudfärg utan istället ser henne som den artist hon är. Detta är Joséphins viktigaste vändpunkt och hon använder den till att skapa sin magnifika karriär, säger fagottisten Monica Ellis i programmet. Joséphine Baker inleder sin Parisvistelse med att framträda I föreställningen La Revue Nègre, Neger-revyn, på Théâtre des Champs-Elysées. Den ökända finalen, Vildens dans, väcker starka reaktioner hos vissa delar av publiken. Joséphine Baker dansar nämligen topless, endast iklädd fjäderboa vid stussen och huvudet. Hon har stora örhängen och skelar med ögonen. Jospéhine Baker har med sin dans skapat en skandalsuccé! - Vissa anser att Joséphine Baker tjänar pengar på att uttrycka parisarnas fördomsfulla syn på afroamerikaner som abnorma freaks som sysslar med pajaserier. Många svarta tar illa vid sig över den där driften med svarta kvinnors kroppar och deras bakdelar, säger dirigenten och tonsättaren Renée Baker, som bildade 50-personersgruppen Chicago Modern Orchestra Project. - Joséphine Baker blir extremt sexualiserad, speciellt av vita män. Själv ser hon inte enbart sig själv som sexobjekt, utan använder sig av det dramatiska, det provokativa och det som mest chockar publiken, säger Monica Ellis. - Jag förstår att hon gör så här för att visa att hon är en stor artist, helt enkelt! Hon använder de instrument hon har; sin kropp och sin skönhet. Nu kan vi se hela bilden och då är dessa uppträdanden bara ett utsnitt ur det bildspel som är hela hennes konstnärliga historia, förklarar fagottisten Monica Ellis. I Paris spelar Joséphine Baker in filmroller som Siren of the Tropics, Zou-Zou och Princessan Tam-Tam. 1935 tar hon sånglektioner inför sin roll som Dora, dottern till guvernören i Guadeloupe, i Offenbach’s komiska opera La Créole. 1936 gör hon än en gång succé. Denna gång med föreställningen La Folie du Jour – dagens galenskap - där hon dansar endast iklädd bh, strass och 16 konstgjorda bananer runt midjan. Här utför hon de kända Charleston-rörelserna där armarna korsas över knäna. En del ser de här gula frukterna som symboler för manliga könsorgan. Joséphine Baker får smeknamn som Svarta Pärlan, Brons Venus och Kreolgudinnna. Över hundra män friar till henne. Joséphine Baker är nu en av Europas mest populära och högst betalda artister och promenerar nedför Champs-Élysées med sin gepard Chiquita, gullar med sin get Toutoute eller dränker sin gris Albert i dyra parfymer. Hon återvänder till New York i mitten av 30-talet för att medverka i föreställningen Ziegfield Follies på Broadway. Det svarta samhället i Harlem hyllar hennes vistelse, men varken den vita publiken eller vita recensenter i USA accepterar att en afroamerikansk kvinna kan vara sofistikerad och glamorös. I New York Times kallas Joséphine Baker för “negerslinka”. Hon återvänder till Frankrike. Hon blir fransk medborgare 1937 och uppsäger samtidigt sitt amerikanska medborgarskap. - I Joséphin Bakers liv vänder vinden många gånger, anser fagottisten Monica Ellis. Bland annat när hon arbetar för den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Hon inser att hon är duglig även utanför scenen och filmduken och får visa vilken människovän hon är. Under nazisternas ockupation av Frankrike arbetar Joséphine Baker för den franska motståndsrörelsen genom att smuggla meddelanden bland sina notblad eller i underkläderna. - Joséphine Baker var en helt osannolik person att utföra den här typen av hemligt uppdrag, och det gjorde henne ännu ner undercover, skrattar Monica Ellis. Sångerskan använder smarta, listiga och varierande sätt att göra en insats för det hon tror på. Hon är en extraordinär kvinna. Joséphine Baker är en föregångare till Marilyn Monroe och Madonna. Eller en legering av dessa båda artistiska ättlingar. Men hur kunde då Joséphine Baker, som var så ensam i sitt slag, vara så extremt stark och målmedveten? - Elasticiteten hos ett förtryckt folk är speciell, förklarar Monica Ellis. Det sista du tänker på är att du är förtryckt. Du funderar ständigt på hur du skall komma ur din misär, hur du skall kunna förverkliga det du har inom dig; dina drömmar, ditt kall. Du tänker inte på svårigheterna utan på vad som ligger framför dig. Hur tiderna skall förändras, avslutar fagottisten Monica Ellis i blåskvintetten Imani Winds. Den 8 april 1975 firar Joséphine Baker sina 50 år som entertainer genom en revy på varitéteatern Bobino på Montparnasse, på Seines vänstra strand i Paris. Den är finansierad av bl a Grace av Monaco och Jacqueline Kennedy Onassis. Fyra dagar senare avlider Joséphine Baker i en hjärnblödning. Hon är knappt 69 år gammal. Paris hylllar henne med en begravning värd en statschef och skjuter en salut med 21 skott. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Birgitta Tollan möter människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I detta program hör du tonsättaren Tommie Haglund och prästen Rebecka Gustafsson. Tommie Haglund är tonsättare och tilldelades av Kungliga Musikaliska Akademin 2014 det största musikpriset i Sverige, Stora Christ Johnson-priset, på 180 000 kronor, för sin cellokonsert Flaminis Aura. Svenska Musikläggarföreningen utsåg 2003 hans verk Röstens dotter till ”årets mest betydande verk”. Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura är baserad på minnen från hans barndom då han ligger på sjukhus halvannat år och på nätterna leker med de knaster och de störningar som han får fram genom att vrida på ratten på radions AM-band. Många år senare, 1997, efter en misslyckad ryggoperation blir Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Förlamad från midjan och neråt kan han varken gå eller sitta. I sängen skriver han den här cellokonserten efter en beställning. Vid ryggoperationen hade flera nervtrådar trasats sönder och Tommie blir till sist utan känsel i höger ben med ständiga nervsmärtor som leder till panikattacker. Tommie får en felaktig diagnos och medicineras med benzodiacipiner, epilepsimediciner och sömnmedel, cirka 30 tabletter om dagen, mot en sjukdom han inte har. Förvirring, ständiga infektioner med livshotande blodförgiftningar är biverkningar av medicineringen men någon smärtmedicin får han inte. En läkare upptäcker misstaget och samtliga mediciner sätts ut och ersätts med smärtlindring. Eftersom medicinerna är vanebildande tar det ett år att fasa ut tabletterna. Tommie Haglund är felmedicinerad mellan åren 2003-2010 och värst biverkningar upplever han efter 2005. Patientskadenämnden tog ett år på sig för att reda ut det hela och blev ersättningsskyldiga. Tommie Haglund fick även en ursäkt av sjukhuset. När Tommie Haglund väl är är tablettfri förlorar han sin identitet som tonsättare. Det tar tid innan han vågar komponera igen. Han vill, utan att släppa skärpan, koncentrationen och kompromisslösheten, hitta en dörr in till ett annat musikaliskt rum än han varit i tidigare.  – Jag vill inte hamna i det här skrikiga uttrycket som jag ibland hänfallit åt, till exempel i min violinkonsert Hymns to the Night. Jag ger mig sjutton på att ge komponerandet tid. Det viktiga är att jag är ärlig mot mig själv. Sedan får det bli som det blir! Tommie Haglunds musik blir lugnare och tonerna hamnar lägre ner i registren. Det hör vi bland annat i stråktrion till Trio Zilliacus, Sollievo, vilket betyder ”tröst, läkning efter stormen”. – Jag var orolig för att stycket blev alltför enkelt och avskalat. Jag behövde ju inte längre kämpa med mina toner och klanger. Stråktrion uttrycker kärlek till min fru och kärlek till gammal musik som jag alltid har haft med mig, framför allt till min själsfrände John Dowland. – Kroppen är i högsta grad inblandad även när jag komponerar numera. Jag skriver utifrån emotionella bevekelsegrunder, vill njuta av behagliga klanger som ger njutning och inte bara borra in mig där det gör som mest ont. Jag söker en filtrerad, fokuserad skönhet där sensualism med skärpa får blomma ut. Rebecka Gustafsson är vid intervjutillfället komminister i Kållereds församling utanför Göteborg. Hon valde mellan Musikhögskolan och Prästseminariet och musiken är för Rebecka Gustafsson väldigt väsentlig i arbetet som präst. Hon har bland annat sjungit i Uppsala Domkyrkokör. Till sina förrättningar väljer hon ofta musik efter sin magkänsla. Både den hon själv sjunger och den som spelas upp i kyrkorummet. – Vid en vigsel eller begravning kan det vara exakt samma låtar, men känslan är helt annorlunda beroende på vilka personer som finns i rummet. När jag själv sjunger är min uppgift som präst att hjälpa dem som sitter i bänkarna att komma närmare Gud och att hjälpa dem i sorgen. Musiken är ett hjälpmedel. Birgitta Tollan deltog i en av Rebecka Gustafssons begravningar. – Den döda kroppen i kistan är det som människan har lämnat kvar och den är på det sättet en slags närvaro, säger Rebecka Gustafsson. Hur är det att sjunga för en död kropp i en kista och för de sörjande kropparna i bänkarna? – Även om jag sjunger är det aldrig jag som står i fokus. Det är ju en människa som ligger där. Det finns en närvaro av den personen som jag inte kan förneka. Min uppgift genom hela begravningsprocessen är att ta hänsyn till och stärka den dödas/dödes värdighet. – Det är en skön känsla, eftersom jag i det ögonblicket ger de som sörjer ett klingande stöd. Det är inte alltid man lyckas att ge dem som är tysta en röst. Men i det ögonblicket känns det som att jag gör det med hjälp av musiken. Rebecka Gustafsson berättar i programmet om ritualerna vid en begravning och om vilka förböner och psalmer hon använder. Dessutom får vi exempel på vilken musik som de döda och deras släktingar väljer inför ceremonierna. "Musik vid smärta och död" är det femte och sista programmet i Musikmagasinets serie Musik och kropp. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

I serien "Musik och kropp" möter du tonsättaren Marie Samuelsson och danska komponisten och sångerskan Trinelise Væring. De tillhör en rar skara, nämligen kvinnliga tonsättare. De som har kvinnokropp har fortfarande en underordnad position vid utbildningarna i komposition. Föreningen Svenska Tonsättare har 18 procent kvinnor. Bland Musikaliska Akademins svenska ledamöter är kvinnorna knappt 28 procent. Vid Musikhögskolan i Stockholm studerar 12 kvinnor och 26 män. Vid Högskolan för scen och musik i Göteborg är siffrorna 9 män och 4 kvinnor. Vid jazz- och rocklinjen på Musikhögskolan i Örebro studerar 14 män och 2 kvinnor. Marie Samuelsson är tonsättare och hon har fått Bo Wallnerpriset och Kurt Atterbergpriset. Om henne har skrivits: ”En av Sveriges mest mystiska samtidsminimalister” och ”När Samuelssons orkestermusik är som bäst är den vacker men skrämmande, månghövdad som en hydra.” Som punkmusiker i gruppen Elegi under 1980-talet var hon en av de kvinnor som kraftfullt tog sig både ton och plats på musikscenerna. – Jag letar efter vad kvinnans kraft skulle kunna vara inom ljudande musik. Faktum är att jag arbetar i en konstform där det hittills funnits väldigt få kvinnor, säger Marie Samuelsson, som vill bryta sig loss från samhällets begränsande, oskrivna normer och regler om hur en kvinna skall bete sig. Underordning och underdånighet är inget för henne. För att finna en musikalisk drivkraft knyter hon an till den kvinnokraft som hennes kvinnliga släktingar haft. – Varför är kvinnokraften så undanträngd i vår kultur, frågar sig Marie Samuelsson och letar i gamla myter och bilder. Violinkonserten Bastet Solgudinnan är inspirerad av den egyptiska myten om Bastet, dotter till solguden Ra och barnens beskyddare och vän. Hennes Fear and Hope för orkester är komponerad till demokratikämpen Aung San Suu Kyi i Burma/Myanmar. Operan Jorun orm i öga skrev Marie Samuelsson tillsammans med författaren Kerstin Ekman. – Operan handlar om kvinnors födande och kvinnors sexualitet i utvidgad bemärkelse, att vi inte enbart är objekt utan tänkande varelser, säger Marie Samuelsson. – Jag har en kropp som har och har haft speciella upplevelser och erfarenheter av emotioner, strukturer, normer och stereotyper. Det är svårt att ringa in, men det har naturligtvis påverkat min musik att jag är kvinna. – Samtidigt är det väldigt härligt att vara tonsättare och sitta och skriva musik. Det är nästan genusbefriat! Jag möter andra av olika kön. Det kan vara medmusikanter eller de som spelar min musik, säger tonsättaren Marie Samuelsson i programmet. Dagens Nyheters recensent kallar violinkonserten Bastet Solgudinnan vansinnigt vacker ”där solostämman uppstår som en gåtfull ljusreflex ... Ett sfinxartat väsen som i Anna Lindals händer blir allt mer lockande och mångtydigt allteftersom konserten expanderar”. Trine-Lise Væring är dansk sångerska, komponist och textförfattare inom jazz och rock/pop. Sedan starten av 1990-talet har hon gett ut nio cd-skivor. På sex av dem är hon kapellmästare, sångare, kompositör och arrangör. På de första plattorna sjöng hon jazz med sin make, jazzmusikern Fredrik Lundin, och de svenska jazzmusikerna Bobo Stenson och Palle Danielsson. Men så plötsligt gav hon 2008 ut cd:n Lystfisker. På omslaget poserar Trinelise Væring med bara ben endast iklädd en Fendergitarr av typen Telecaster. Hon gör ett lappkast från sofistikerad jazz till kvaltetspop och rock. – Det finns en massa dogmer inom jazzen vad gäller improvisation. Jag stod på scen och sjöng i början och i slutet av varje låt och däremellan spelade killarna sina solon, säger Trinelise Væring i programmet. Hon ville skriva egna sånger, berätta dem på sitt modersmål, spela elgitarr och ha ett tyngre beat. Improvisation är inget mål i sig för henne. – Rockmusik är mer taktil. Jag älskar dess grovhet och var trött på jazzens elegans. Med elgitarren får jag en mer fysisk, kroppslig känsla och jag är mitt inne i bandet istället för att vara frontfigur. Det är kul att vara ”one of the boys” och vara sysselsatt när de andra spelar solo istället för att sitta på en stol och vänta på min tur, skrattar Trinelise Væring. 2011 gav hon ut cd:n Umanérlig där hon själv smakfullt sitter nästan naken på omslaget. Hennes låttexter finns skrivna på den bara huden. – Min idé med att ha orden målade på min hud kommer ur tanken att du kan se att språket också kommer ur kroppen, säger Trinelise Væring. – En video som gjordes i samband med plattan Umanérlig blev först försedd med en varning av YouTube. Det var låten Lille Stripper – Lilla Strippa, som gav upphov till rabaldret och iTunes vägrade skriva ut titeln på hennes låt, som kallades Lille St…... Trinelise Væring arbetar nu med Fredrik Lundin i Offpiste Gurus. I projektet Oh Purity, som är både musik och film, samarbetar hon med Jonas Berg och de norska Barokksolisterna. Hon är nominerad till det danska Gaffa-priset som Årets kvinnliga artist med motiveringen: ”Kombinationen av de djupt fascinerande kompositionerna/sångerna och det kompetenta uppträdandet gör Oh Purity till en i danska sammanhang unik utgivning”.

Birgitta Tollan möter människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I det här programmet hör du exempel på hur musik med framgång kan användas inom vården. Björn Vickhoff doktorerade i musikvetenskap i ämnet Musikperception och känslor och har senare forskat i neurovetenskap och fysiologi samt i kliniska studier på Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Björn Vickhoff var tidigare trubadur och skrev text och musik själv och spelade in flera plattor, bland annat med gruppen Gaia. Den brasilianske sångaren och kompositören Gonzaguinha berörde Björn Vickhoff så starkt att han bestämde sig för utforska sambanden mellan musik och kropp. Björn Vickhoff samarbetar med Rickard Åström, pianist, kompositör och arrangör. De kallar sin forskargrupp för Kroppens partitur och undersöker hur vi biologiskt reagerar på musik. Tillsammans komponerar de musik som de använder på försökspersoner. – Kroppen har ett eget partitur, där varje händelse i musiken har sin motsvarighet i kroppsliga händelseförlopp, säger Björn Vickhoff. De undersöker också varför bra musik framkallar gåshud, piloerektion. Björn Vickhoff tror att musik kan bli ett komplement till framtidens medicin. Just nu undersöker han, tillsammans med Elmir Omerovic, docent och överläkare vid Sahlgrenska, om musik kan lindra symptomen vid Broken Heart Syndrom. Ulrica Nilsson har under många år jobbat som anestesisköterska. Hon är professor i hälso- och vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad vid Institutionen för hälsovetenskap och medicin, Örebro Universitet. Ulrica Nilsson är pionjär i Sverige inom forskning kring musik och kropp, smärtlindring, avslappning och läkning med hjälp av musik. Hon har, tillsammans med ett skivbolag för klassisk musik, satt samman musik för smärtlindring som ges ut som CD-skivor. – Musiken kan bli en frizon mot smärtan. Lyssna minst en halvtimme vid akuta symptom och lindringen håller i sig i ungefär två timmar. Det motsvarar en halv 500 milligrams Alvedon. Lyssna på musik i 45 minuter för att slappna av och somna på kvällen. För tidigt födda spädbarn blir lugnare av väl vald musik. Ulrica Nilsson använder Mozart i sin forskning. – En nackdel är att många undersöker den inhemska befolkningen och generaliserar utifrån den. I Sverige är normen den vita svensken. Vi måste utvärdera och fråga patienterna vad de vill lyssna på för musik och inte tro att en viss typ av musik hjälper mot allting. Vi borde kunna bygga upp ett mångkulturellt bibliotek med musik för våra patienter, säger Ulrica Nilsson, vars förebild är sjuksköterskan Florence Nightingale som också använde musik för att lindra soldaternas smärta under Krimkriget i mitten av 1800-talet. ”Musiken ska vara luftig som vinden” skriver Nightingale. ”Harpa är bra men inga skarpa trumpetstötar!” David Révész är neurokirurg vid Sahlgrenska Universitetssjukhus i Göteborg. Han syr ihop en varierad Spotifylista inför en komplicerad hjärnoperation på en ung kvinna, som har en vattenfylld cysta mellan stora och lilla hjärnan. David Révész är också hobbymusiker i gruppen Swedish Delight, ett coverband som spelar funk, rhythm'n'blues och schlagers till bröllop och födelsedagar. Hans personliga favoritmusik på jobbet är inte vit europeisk klassisk musik utan amerikansk populärmusik av god kvalitet, som Prince, James Brown, Jimi Hendrix och Stevie Wonder. Musiken är mycket viktig i det ansvarsfyllda och precisionsinriktade arbetet med att operera inne i en människas hjärna. Birgitta Tollan följer teamets arbete i operationssalen och intervjuar även operationsundersköterskan Elisabeth Lindström. David Révészs spellista nr sju består av 47 låtar. Vi hinner lyssna på 28 av dem efter det att han tryckt igång sin iPhone, skrubbat av händerna och tillsammans med neurokirurgen Magnus Tisell arbetat med borr, frihand, ”ormstänger” och operationsmikroskop för att ta sig in till kvinnans cysta mellan stora och lilla hjärnan. Musiken bildar en trygg och klangrik resonansbotten till allt som händer. Vid det kritiska snittet i cystan sänker dock operationsundersköterskan Elisabeth Lindström ljudvolymen. Teamet hälsar att patienten mår bra efter operationen!

Birgitta Tollan möter OS-mästarinnan och tidigare sjukamparen Carolina Klüft och accordeonisten Marie Wärme som berättar om sin relation till musik och kropp. Carolina Klüft är OS-mästarinna och tidigare sjukampare. Birgitta Tollan, som själv var svensk mästarinna i längdhopp och mångkamp, samtalar här med en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Carro har ett OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld på prishyllan. Hon är även Goodwillambassadör för svenska FN-förbundet. Hennes motto kommer från soundtracket till filmen Lejonkungen 2 – He lives in you. På svenska: ”Du kan, inget berg är för brant, om du tror det är sant. Du kan!”. – Orden talar direkt till mig och får mig att bli tokfokuserad och superladdad. Fortfarande idag när jag hör de här låtarna får jag ett adrenalinspåslag och jag blir taggad. Carros absoluta musikaliska favorit är Michael Jacksons Man in the Mirror som ger henne perspektiv på livet så att inte friidrotten blir totalt uppslukande. – Rytm är viktig för koordination och rörelsemönster när du idrottar. Inte minst i längd- och höjdhoppsansatserna. Den stora utmaningen och charmen med sjukamp är att växla från längdhoppsrytm till häckrytm, från höjdhoppsrytm till kula som är helt annorlunda, och från spjut till 200 meter och 800 meter, säger hon. Jag laddade min iPod med olika typer av musik för varje gren. När Carolina Klüft slutade med sjukamp och istället koncentrerade sig på längdhopp kallade människor henne landsförrädare. De sa att hon svek Sverige och att det hon gjorde var patetiskt och pinsamt. – Då lyssnade jag på Shakira i Waka waka, fotbollslåten från Sydafrika 2010. Ur texten: Upp i sadeln igen! Marie Wärme är accordeonist. Hon är född i Stockholm men utbildad på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Hennes Wärme-Kvartetten har gett ut sex CD-skivor med nutida nordisk och baltisk musik. Hon är medlem i storbandet 14 Red Ladies och i TangoCatz. Dessutom ledare av Glostrup Musikskole utanför Köpenhamn. Hon har erhållit det danska Koda’s Eldsjälspris (Koda är Danmarks motsvarighet till Stim). När Marie Wärme födde barn och senare fick diskbråck blev musiken avgörande för kroppens smärtlindring. Hon behöver musik som är kontrasterande och har en ”kant”. Musikaliska spänningar och atonalitet, som musik av Karin Rehnqvist, skapar en balans hos henne. För Marie Wärme fungerar inte musik som är syntetisk, blir en enformig bakgrundstapet eller som är skapad för att den skall fungera som ”lugnande medel”. – Musiksmak är individuell för varje människa så det finns inget recept för hur musik mot smärta skall klinga, säger hon.

I serien "Musik och kropp" möter Birgitta Tollan människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I första programmet: författaren Elisabeth Åsbrink Jakobsen och journalisten Martin Schibbye. Vi möter Elisabeth Åsbrink Jakobsen i Köpenhamn. Hon har fått Ryszard Kapuściński Award, Dansk-svenska kulturfondens kulturpris och svenska Augustpriset för sin bok "Och i Wienerwald står träden kvar". Elisabeth Åsbrink Jakobsen har även skrivit böckerna "Smärtpunkten" och "Bläck" samt teaterpjäserna "Räls", "Dr Alzheimer" och "Pojken och Det Sjungande Trädet". Hon är fast anställd på Sveriges Television, där hon arbetar som redaktör med granskande journalistik på Uppdrag Granskning. Hon skriver regelbundet krönikor i Dagens Nyheter. För några år sedan blev Elisabeth Åsbrink Jakobsen allvarligt sjuk och tillbringade sex veckor på sjukhus. Cecilia Bartolis sång i 'Selve amiche' gav lindring till hennes svårt sjuka kropp. Upplevelsen av att ha varit så nära döden blev avgörande för Elisabeth Åsbrink Jakobsens beslut att börja skriva. Nina Simones röst och ord ledsagar henne då. I sina böcker och artiklar arbetar Elisabeth Åsbrink Jakobsen ofta med minnet som arbetsmaterial – vår samtids minne, Europas minne och med sina egna kroppsminnen. Hon minns hur hon som fyraåring sitter under sin fars piano i ”ett regn av Bach”. Goldbergvariationerna spelade av Glenn Gould, en grekisk bouzouki-orkester och Beethovens sjunde symfoni, med Berlinfilharmonikerna och Herbert von Karajan, blir för Elisabeth Åsbrink Jakobsen en bro mellan kropp och själ. Martin Schibbye tar emot oss i hemmet i Farsta utanför Stockholm. För sina utrikesreportage i främst Syd- och Sydostasien fick han Publicistklubbens pris till Anna Politkovskajas minne. Med fotografen Johan Persson tillbringade han 438 dagar (deras boktitel) i det ökända Kalityfängelset i Etiopien. Den första tiden satt Martin Schibbye isolerad i en minimal cell. – Frånvaron av musik förvärrar ensamheten. Jag går snabbt ner mig i mörka tankar. Kanske är jag skyldig. Kanske blir jag kvar här hela livet. Jag tänker i cellen att min mormor hade klarat det här bättre. Utantill kan hon psalmer, dikter och sånger – en kulturskatt hon alltid bär med sig och kan hämta kraft ur.  Det är olidligt att lyssna till den nationalistiska propagandamusiken som fängelseledningen kör ut dygnet runt på maxvolym. Men det är underbart att få in en mp3-spelare fylld med musik hemifrån. Thåström sjunger 'We are the Soldiers of the Human Race' och även Laleh, Broder Daniel, Nick Cave och Club 8 blir musikaliska livlinor. När Martin Schibbye lyssnar på kärleksballaden 'Love in December' bryts de psykiska försvaren ner och gråten väller fram i längtan efter hustrun Linnea.  

Musikmagasinet Skönheten berör denna säsong årstidernas växlingar.I detta fjärde och sista program medverkar journalisten Staffan Fredén samt författaren och skribenten Anders Mathlein. Veckans avsnitt handlar om att våga möta mörkret, stå ut i mörkret och kanske till och med omfamna mörkret, för att till sist inse att det även här finns en stor skönhet. Sökandet leder oss till Johann Sebastian Bachs musik, till hans Matteuspassion, som är påskens toner, men där passionsberättelsens obönhörliga resa mot den skrämmande natten står i centrum. Och så kommer vi vandra i den moderna upplysta staden där elektriska lampor håller natten stången. Det är den genomlysta tillvaron där nattens ursprungliga skönhet har gått förlorad. Vi måste därför lämna de stora vägarna för att söka efter stjärnornas ljus, det ljus som vittnar om att det alltid hopp, även i den mörkaste natt. Programledare är Eric Schüldt.

Musikmagasinet Skönheten berör denna säsong årstidernas växlingar. I detta tredje program av fyra medverkar vissångaren och författaren Alf Hambe, litteraturprofessorn Boel Westin samt Marie Lundström som är programledare för Lundströms bokradio i P1. Det är den tid då rönnbärsklasar mognar, en tid för kontemplation och långsamma vandringar genom landskap som brinner i gult och rött. Det är också vemodets tid. Då skönheten växer i det som faller och försvinner, ja i det som gränsar mot mörkret. När det yttre blir kallare, då trädgårdarna stängs och utemöblerna tas in, då finns tid för det inåtblickande, tid att bejaka den inre världen där bara tanken sätter gränserna. Dagens program är till stor del en resa i sådana inre landskap. Det är kusten, skogarna och höjderna runt Steninge i Halland där vissångaren och författaren Alf Hambe har skapat sin alldeles egna värld Molom. Det är den snart stängda dalen som rustar för vintern i Tove Janssons bok Sent i november. Och det är det skuggrike som framträder i Pär Lagerkvists sista diktsamling Aftonland. Programledare är Eric Schüldt.

Musikmagasinet Skönheten berör denna säsong årstidernas växlingar. I detta andra program av fyra medverkar folkmusikern och barockviolinisten Lisa Rydberg, Martin Nyström som bland annat är musikkritiker i Dagens Nyheter samt Kristoffer Arvidsson som är forskningsledare på Göteborgs Konstmuseum. Vi kommer att röra oss från de yttersta öarna i Göteborgs skärgård, till de djupa skogarna öster om Siljan i Dalarna. Det blir en resa från Vinga fyr, till en liten by norr om Rättvik.  Och vi kommer stanna till vid skymningens milda ljus under en kväll i slutet av juli, där en evighetslång solnedgång håller skuggorna och natten stången.  Kanske handlar det om ett försök att fånga glädjen, den som kan bära på något luftigt och jublande samtidigt som där alltid finns stråk av vemod. Ja, precis som julikvällens värme och grönskande natur har ett stänk av sorg över sig, då ögonblicket av total lycka är kort och snabbt uppblossande. Veckans avsnitt berättar om den magiska folkmusiken kring byn Östbjörka, Evert Taubes uppmaning att fånga lyckan samt Richard Berghs målning Nordisk Sommarkväll. Programledare är Eric Schüldt.

Musikmagasinet Skönheten är tillbaka för en tredje säsong. Det kommer bli en serie i fyra delar som kretsar kring årstidernas växlingar. Medverkande i det första programmet är författaren och arkitekturhistorikern Anna-Maria Blennow, religionspsykologen, prästen och författaren Owe Wikström samt Sofia Lilly Jönsson, musikvetare, kritiker och chefredaktör på tidskriften Evangelium. Det handlar om en jakt på den stillsamma skönheten som döljer sig i trädgårdens första blomblad, den poetiska skönheten som är konstens källa och den ordlösa skönheten som bara musiken kan uttrycka. I det första programmet går den essäistiska resan från naturens skönhet i vårens spirande rabatt till den inre skönheten som väcks i mötet med musiken i Marcel Prousts stora roman. Det blir också en vandring genom Thielska galleriets salar i Stockholm där skönheten ofta kan upplevas som förtrollad. Men vad är egentligen förtrollning? Med avstamp i Ingmar Bergmans tankevärld följer en tankegång som ställer idén om vår avförtrollade värld på ända.  Ändå är detta ett program om att se det synliga. Om att lägga märke till den lilla skönheten i blommans bleka blad som vänder sig mot solen en ovanligt varm förmiddag i mars. Om att låta vårens alla stämningar av ljus och vemod komma till uttryck i den allra vackraste musik.  Programledare är Eric Schüldt.

I det tionde och sista avsnittet i Birgitta Tollans serie How sweet the sound medverkar två tonsättare som varit betydelsefulla för hela den här serien: Renée Baker från Chicago och George Lewis från New York. De har hjälpt henne att finna fram till alla de fantastiska afroamerikanska tonsättare, musiker och dirigenter som hon mötte på sin resa i USA. Renée Baker är violast, tonsättare, dirigent och bildkonstnär. Hon var konsertmästare i Chicago Sinfonietta under 25 år, men som 50-åring bildade hon 50-personersgruppen Chicago Modern Orchestra Project eftersom hon ville höra sin egen musik spelas under sin livstid. – Vi spelar klassiskt, jazz och experimenterande musik. Och vi spelar mina kompositioner! Rasismen lever fortfarande i USA, enligt Renée Baker. – Den uppenbara, våldsamma och legala formen av rasism har bytts ut mot en subtilare, som är lättare att ignorera och förneka och därmed nästan lika allvarlig. Det är till exempel inte olagligt att undvika svarta tonsättares eller kvinnliga tonsättares verk. Du kan ställa orkestrar inför rätta, men det är både tidsödande och dyrt, och vilken konstnär vill göra det, undrar Renée Baker. Hennes verk Subtle Hues of Blackbirds - Subtila nyanser hos koltrastar gestaltar det faktum att koltrastar kommer i olika schatteringar. – Så har också människor olika färgnyanser i huden. Även inom en ras. Vi är alla mångfärgade! förklarar Renée Baker som tidigt förstod att hon ville spela klassisk musik, men nu skriver på sin första saxofonkvintett. – Som klassisk musiker hör du nästan aldrig det instrumentet. Jag håller på att lära mig att älska saxofon! Hennes DIVERTIMENTO NOTTE blu för Chicago Sinfonietta är en sprallig symfoni för symfoniorkester och jazzmusiker. Alla solon måste vara atonala. – Vår klassiska publik är begåvad och hungrig och klar för något nytt, tror Renée Baker som bland annat tackar The Art Ensemble of Chicago, Anthony Braxton, Meredith Monk och Pauline Oliveros för inspiration och spännande musik. – Deras exempel har gett mig tillåtelse att med integritet och äkthet göra det jag vill, avslutar Renée Baker. George Lewis är tonsättare, trombonist, författare och professor i Amerikansk musik vid Columbiauniversitetet. Dessutom gästprofessor vid University of California i Berkeley. Han är mentor för flera generationer musiker och kompositionselever. Lewis komponerade stycket Will to adorn, Viljan att smycka sig, efter en essä från 1934 av författaren och antropolgen Zora Neale Hurston. Det handlar om afroamerikanska kvinnor som traditionsenligt placerar prydnader ovanpå varandra, högt på huvudet. Det kan gälla hattar, sjalar eller håruppsättningar. – Jag är mindre intresserad av att hitta afroamerikanska tonsättares okända verk. Istället vill jag sätta fokus på de olika former musiken tagit på sin väg i vår globala tid, förklarar George Lewis, som speciellt gillar ljudkompositioner, interaktivitet och musik skapad av datorer. – I New York finns numera begåvade och ivriga unga musiker som bildar nätverk och designar egna ensembler. De heter International Contemporary Ensemble - ICE, Wet Ink, Yarn/Wire och Argento. De är öppna för musikalisk mångfald, genreöverskridanden och ansvarsfull improvisation, berättar George Lewis. Det är en stor förändring sedan tidigare då musiker ofta uppträdde som ett stort kollektiv av frilansare som ibland spelade nutida musik tillsammans. – Jag behöver en grupp kreativa musiker som uppför min musik och befinner sig i ständig, kritisk dialog med vår komplicerade omvärld, avslutar George Lewis. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

I det nionde programmet av tio medverkar tre unga afroamerikaner: orkesterdirigenten Marlon Daniel, tonsättaren och violinisten Jessie Montgomery och tonsättaren Jonathan Bailey Holland. Marlon Daniel föds i Chicago. Ett pianistiskt underbarn som utbildar sig i dirigering i USA, Paris och Prag och dirigerar orkestrar i Moskva och i Sofia i Bulgarien. Chefdirigent är han för Festival of African and African-American Music i Baltimore, USA, och för Ensemble du Monde i New York. – Musiken blir mitt tillhåll. Större delen av min barndom sitter jag på det allmänna biblioteket i Chicago och läser alla deras partitur och noter. Jag har inget annat alternativ. Vårt grannskap är inte det bästa och min bror dras in i gäng- och drogkulturen där. – Ingen svart dirigent basar över en större symfoniorketser i USA. När jag berättar att jag är dirigent/conductor tror folk att jag är tågkonduktör, skrattar Marlon Daniel, vars högsta dröm är att dirigera Wienfilharmonikerna i den legendariska nyårskonserten. Jessie Montgomery spelar violin i stråkkvartetten Catalyst Quartet och är hustonsättare hos Sphinx Organisation som aktivt stöder afroamerikanska och latinamerikanska klassiska musiker och tonsättare, och arbetar för mångfald inom den klassiska musiken. – Sphinx behövs på grund av att vita människor i USA har fler privilegier, mer pengar och lättare tillgång till den här musikkulturen, förklarar hon. – Jag växer upp i det gränsöverskridande New York under 1980- och 90-talet. Först på universitetet funderar jag på om jag togs in på musikutbildningen för att jag har talang eller på grund av min hudfärg, berättar Jessie Montgomery. Jonathan Bailey Holland är lektor vid Berklee College of Music i Boston. Hans musik är influerad av nutida konstmusik, jazz, rhythm’n’blues och rap. Länge är Jonathan Bailey Holland rädd för att avslöja att han är en svart tonsättare. Detta för att undgå fördomar och förutfattade meningar om sin musik. Hans orkesterstycke Halcyon Sun/Stilla sol beställs av Paavo Järvi när han är chefdirigent för Cincinnatis symfoniorkester. Stycket uruppförs i samband med invigningen av Freedom Center National Underground Railroad Museum i Cincinnati. – Min utgångspunkt är kontrasten ljus och mörker, förklarar tonsättaren Jonathan Bailey Holland. Hur känns det för slavarna att resa i kompakt mörker och plötsligt se ljusen i fönstren på de så kallade Safe Houses, de säkra husen, där de flyende slavarna kan sova i trygghet? Det måste ha känts underbart att sedan möta solens strålar i frihet. Vi rätar ut frågetecknen kring namnen på de två tonsättarna Samuel Coleridge-Taylor och Coleridge Taylor-Perkinson och kring vem av dem som kallas Den afrikanske Mahler. Och vi hör ett utdrag ur kvinnokämpen och abolitionisten Sojourner Truth’s improviserade tal ”Ain’t I a Woman?” vid kvinnokonferensen 1851 i Ohio. Hon föds som slav 1797 och flyr sin slavägare 1827. Afroamerikanske tonsättaren Gary Powell Nash tonsätter stycket In Memorian till hennes ära. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

I det åttonde programmet av tio medverkar tonsättaren Trevor Weston och tonsättaren och pianisten Courtney Bryan. Hon är den första afroamerikanska kvinna som tar examen i musikalisk komposition på det legendariska Columbiauniversitetet i New York. Trevor Weston komponerade The People Could Fly efter en afroamerikansk folklig myt som säger att några av de människor som kidnappats som slavar från Afrika hade sådana magiska krafter att de kunde flyga tillbaka till hemlandet. Han undervisade flera år i Charleston, South Carolina. Mellan 50 och 60 procent av alla slavskepp från Afrika till USA anlände till Charlestons hamn. Ghullamusik och ghullakultur uppstod där, som en speciell typ av afrikansk musik skapad i USA. Flera av Trevor Westons kompositioner är influerade av Ghulla-musik, som har speciella rytmer, och av negro spirituals. I texten till Swing Low Sweet Chariot ledsagar flygande änglar oss över Jordanfloden. – Vatten renar och vatten innebär resa och rörelsefrihet. Att ta sig över Jordanfloden är för afroamerikaner att bege sig till en bättre plats, till ett bättre liv, förklarar Trevor Weston. Courtney Bryan blir den första afroamerikanska kvinna som tar examen i musikalisk komposition på det legendariska Columbiauniversitetet i New York, som grundades redan 1754. Hon är också jazzpianist. – Jag växte upp i New Orleans och såg rasismen tidigt i livet. Där finns de som har och de som inte har. Det tog längre tid att se det komplicerade i att vara både svart och kvinna, säger Courtney Bryan, som har ett ”dubbelt medvetande”. – Det känns underligt att vara kvinna och svart i den klassiska musikvärlden, men jag är van vid den här obehagskänslan: i den klassiska musikmiljön är jag alltid den enda svarta personen och i jazzmiljön den enda kvinnan, berättar Courtney Bryan. Hon har komponerat stycket Elegi for a woman called Laura Nelson. Laura Nelson och henne son lynchades i Okemah Oklahoma 1911. Senare såldes vykortsbilder som visade den här lynchningen. – I min baptistkyrka har jag frihet att göra precis vad jag vill musikaliskt, säger hon. När jag spelar inne i pianosträngarna ropar församlingen: “Spela Courtney och prisa dem!” Jag kan vara mig själv och jag är bra som jag är, förklarar Courtney Bryan. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan

I det sjunde programmet av tio medverkar altviolinisten Richard Brice, operatonsättaren och pianisten Anthony Davis och ljudkonstnären Yvette Jackson. Richard Brice spelar altfiol med Munich Chamber Orchestra och spelar i många andra orkestrar i Europa och i Nord- och Sydamerika. Han frilansar i New York och spelar bland annat i Phantom of the Opera på Broadway där Peter Jöback spelar huvudrollen. Varthän i världen än Richard Brice beger sig så är han den ende afroamerikanen i orkestrarna. – När jag var barn fanns det en enda svart musiker i New York-filharmonikerna. Idag, 50 år senare finns det inte en enda. Svarta människor finns aldrig i publiken vid traditionella klassiska konserter, varken i Europa eller i USA, berättar Richard Brice. Pianisten Anthony Davis komponerade 1993 musiken till Tony Kushters Broadway-uppsättning av Angels in America. Han har tonsatt sex operor, bland andra Malcolm X om den radikale muslimen och medborgarrättskämpen. – Malcolm X är ett klassiskt exempel på en tragisk hjälte. Han uthärdar många påfrestningar men blir till slut lönnmördad av sina egna, av afroamerikaner. Wagner är min förebild och Malcolm X är min Siegfried-gestalt, berättar Anthony Davis. – Koralerna i operan är inspirerade av John Coltrane, rytmerna av Count Basie och Duke Ellington och sångstämmorna av Billie Holiday. Ljudkonstnären Yvette Jackson ville spela trumpet, men hennes mamma tyckte inte att det var passande för unga flickor att spela det instrumentet! – Mormor köpte en trumpet till mig ändå. Wynton Marsalis blev min förebild, han spelade både jazz och klassiskt, säger Yvette Jackson, som har skrivit musik om Middle Passage, de vidriga slavresorna mellan Afrika och Amerika. – Med inspiration från John Cage och svenske Åke Hodell skapade jag radiooperan Invisible People om afroamerikanska pastorers och professorers ”hate speech” mot president Barak Obama för att han stöder homosexuella äktenskap. Dessa fördomsfulla afroamerikanska ledare tror sig representera en hel ras, utan att över huvud taget ta hänsyn till genus eller sexuell tillhörighet, säger Yvette Jackson. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan

I det sjätte programmet av tio medverkar tre musiker och tonsättare som alla har djupa rötter i den amerikanska södern. Kontratenoren, pianisten och posören M Lamar är känd för en svensk publik, och har bland annat spelat vid Stockholm International Queerfeminist & Anti-Racist Performance Festival. M Lamar tar upp ämnen som makt, kön och slaveriets historia. Vi hör delar av hans musikstycke Speculum Orum. – Många slavar försökte begå självmord genom att bita sig igenom sina egna handleder. Andra vägrade äta. Då uppfann vita doktorer Speculum Orum, en saxliknande anordning för tvångsmatning, berättar M Lamar, vars stycke The Tree handlar om lynchning. – Författaren James Baldwin sa att ”Historia är inget som vi läser om i böcker. Historia är inte det förflutna, historia är nu!”. Att förstå lidandet och var det kommer ifrån ger mig kraft att fortsätta. Vi bär ju med oss lidandet antingen vi vill eller inte, säger M Lamar. Pianisten Althea Waites upplevde 50-talets segregation i New Orleans.Där fanns skiljeväggar mellan säten för vita och svarta i bussarna, just det som Rosa Parks upplevde. Althea kunde inte prova kläder i varuhusen och det fanns biografer för vita dit svarta aldrig fick tillträde. Hon har uruppfört flera bortglömda pianoverk av svarta tonsättare, bland annat Pianosonat i e-moll av Beatrice Price. – Flera är mästerverk och det krävs en bländande teknik och djup musikalitet för att tolka dem, förklarar Althea Waits. Jazzlegenden, trumpetaren Wadada Leo Smith, komponerade sviten Ten Freedom Summers. Sviten spelas av kammarensemble och jazzkvintett. Styckena har titlar som Emmet Till, Rosa Parks, Medgar Evers, Black Church, John F Kennedy och Martin Luther King. – Denna musikaliska svit är en omfattande undersökning av medborgarrättsrörelsen i USA mellan 1954 och 1964, förklarar Wadada Leo Smith. Jag vill visa att svarta erfarenheter är amerikanska erfarenheter, inte isolerade rasistiska företeelser. De två absolut viktigaste uppgifterna idag är att bekämpa rasismen och sexismen, säger Wadada Leo Smith. Manus och produktion: Birgitta Tollan

Det fjärde programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör två passionerade musikpersoner som båda sökt sig till Europa för att utöva klassisk musik. Sänd på lördag 9 november 2013 Tonsättaren, Alvin Singleton föddes i Brooklyn och levde 13 år i Österrike, utan att Wienfilharmonikerna någonsin spelade hans verk. De har aldrig spelat musik av svarta tonsättare eller gett en svart musiker medlemskap i orkestern. - Rasism har ingen lukt, säger Alvin Singleton. Du vet aldrig om någon låter bli att spela din musik för att du är afroamerikan eller om de spelar den just för att du är svart. Alvin Singleton ville från början bli jazzpianist men tyckte inte han var tillräckligt bra. Han har komponerat ett 70-tal verk och musikstycket After Fallen Crumbs är dedikerat till Martin Luther King Jr. Nu bor Alvin Singleton i Atlanta och är Composer in Residence vid Atlanta Symfoniorkester. - Jag lever min dröm med ett lyckligt liv med den musik jag vill spela, säger flöjtisten Eric Lamb, som bor i Wien och pendlar mellan klassiska soloframträdanden och nutida ensemblekonserter över hela världen. - Jag har aldrig upplevt öppen diskriminering men ofta känt mig väldigt ensam. Det finns få afroamerikanska klassiska instrumentalister. Ofta är jag är den ende svarte musikern bland hundra orkestermusiker, berättar Eric Lamb, som lyssnade mycket på soulmusik i sin uppväxt i Detroit. Där fick han sin känsla för rytm, timing och feeling. -  Musiker som vuxit upp här i Österrike närmar sig rytm och timing av musik av Bach och Mozart på ett annat sätt än jag gör, förklarar Eric Lamb i programmet.    För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det tredje programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör fagottisten Monica Ellis, tonsättaren Nkeiru Okoye och countertenoren Darryl Taylor. Monica Ellis bor i Harlem och spelar fagott i blåskvintetten Imani Winds, vilket betyder tillit och förtroende på swahili. Gruppen, fyra kvinnor och en man, har existerat i 16 år. - Klangen och färgerna i instrumenten är unika, annorlunda än stråkkvartetter eller pianotrios. Våra gemensamma musikaliska rötter är mångfaldiga: klassisk musik, jazz, rythm’nblues och negro spirituals säger Monica Ellis. Vi är stolta äver att representera våra rötter på det här sättet. Nkeiru Okoye komponerade operan ”Harriet Tubman, When I Crossed that Line”. Harriet Tubman var en f d slav som blev frihetskämpe och var en av dem som räddade 300 slavar från den amerikanska södern genom de”underjordiska järnvägarna”. Harriet Tubman sjunger i operan: ”Solen lyser som guld genom träden. Det känns som om jag är i himlen. Jag gick över gränsen och jag är fri!” Countertenoren Darryl Taylor grundade 1997 The African American Art Songs Alliance. Ett arkiv och en samlingsplats på nätet för konstfulla sånger i den afroamerikanska traditionen. Han har spelat in en CD med Negro Spirituals arrangerade av konstmusiktonsättare. - Bland operastjärnor av idag kan jag bara komma på en enda svart tenor – i hela världen! Svarta barytoner får ofta jobb som operans skurkar, Scarpia i Tosca eller Jago i Othello, berättar Darryl Taylor. För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det andra programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör tonsättarna Nkeiru Okoye, Julius Williams och Adolphus Hailstork. Nkeiru Okoye känner sin pappas släktingar i Nigeria. Men mammans förfäder är okända eftersom de kidnappades någonstans i Afrika och anonymt anlände till den amerikanska kontinenten med slavskepp. Hennes svit The Journey of Phillis Wheatley handlar om slavflickan som ställdes inför rätta, anklagad för att vara en intellektuell bedragare. Phillis Wheatley blev första afroamerikanska kvinna i USA som gav ut en bok. Året var 1773. -Som dirigent blir jag ofta behandlad som osynlig. Man vänder sig till en vit person bredvid mig och förutsätter att det är maestron. Många tror att svarta endast sysslar med jazz, kyrkomusik och gospel, men National Association of Negro Musicians har funnits i hundra år, berättar Julius Williams, dirigent, tonsättare och professor på Berklee College of Music i Boston. -Tänker jag på det för mycket så blir jag galen. Att vi afroamerikanska tonsättare existerar har ännu inte gått in i medvetandet hos amerikanska dirigenter och musikchefer, speciellt de som arbetar inom symfoni- och operaorkestrar. Nej, vi förpassas till periferin av de perifera, säger den grå eminensen bland de idag aktiva afroamerikanska tonsättarna Adolphus Hailstork. -Jag vill bidra till kulturen hos de människor som har lidit så mycket, afroamerikanerna, och hoppas jag kan hylla våra triumfer och spegla våra vedermödor. För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det femte programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound - Afroamerikaner och klassisk musik. Medverkar gör solocellisten Tahirah Wittington och tonsättare James Lee. Tahirah Whittington doktorerade nyligen i klassiskt cellospel. Hennes far var jazzsaxofonist och turnerade med Duke Ellington. Modern spelade klassiskt piano. Tahirah spelar cello i teaterstycket Romeo och Julia på Broadway och är medlem i Ritz Chamber Players, med namn efter kulturhuset The Ritz Teater & LaVilla Museum i Jacksonville, Florida. Mellan 1861 och 1887 var LaVilla en självständig och kulturellt mångfaldig kommun där afroamerikaner hade centrala positioner. LaVilla kallades Söderns Harlem. Ritz Chamber Players är både en plattform och en tillflyktsort för afroamerikanska och afrikanska musiker, dirigenter och tonsättare i diasporan som där får utöva sin konst på en hög, professionell nivå. - Mina vänner och kollegor har drabbats av rasistiska fördomar men själv har jag förskonats. Så det finns goda människor där ute. Punkt! Men det är en lång resa, det är det, säger Tahirah Wittington. Tonsättaren James Lee hörde varken jazz- eller gospelmusik eftersom han växte upp i ett religiöst hem, bland sjundedagsadventister. Detroit Symfoniorkester spelade in hans musikstycke A Different Soldier’s Tale som gestaltar hans farfars och andra afroamerikanska soldaters kamp för att överleva nazisternas exekutionspatruller under andra världskriget i Europa. - Ett problem idag är att symfoniorkestrarna i USA endast spelar musik av afroamerikanska tonsättare under ”Black History Month”, alltså februari. Orkestrarna borde anpassa sig till vår tid och spegla den mångfald av musik som finns idag genom att spela fler nutida verk av afroamerikaner, latinamerikaner och kvinnor. Orkestrarna behöver tvätta bort den vördnadsfulla och elitistiska aura som idag omgärdar den klassiska musiken, anser James Lee. För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan.

Det första programmet av tio i Birgitta Tollans serie How sweet the sound. Medverkar gör den prisbelönta chefsdirigenten JeriLynne Johnson i Black Pearl Chamber Orchestra. Den mest multietniska professionella orkestern i USA. – Klassisk musik är lika vibrerande, rafflande, sexigt som hiphop, rap, rock eller dancehall, säger JeriLynne Johnson. I USA har rasismen långa, sega rötter och svarta kvinnor inom klassisk musik har det dubbelt svårt. När JeriLynne Johnson sökte ett visst dirigentjobb fick hon avslag med orden: "Du ser inte riktigt ut som en amerikansk publik förväntar sig att en dirigent skall se ut". Vi bjuds även på en klingande odyssé över tongivande, historiska afroamerikaner inom den klassiska musiken. För manus, regi och produktion står Birgitta Tollan, som 2011 fick Författarförbundets Radiopris. Birgitta Tollan har tidigare gjort de uppmärksammade programserierna Dilemma, Musiken har ordet, New York, stad med ständig Klang!, Med utvidgade sinnen, Det osynligas piano och Konsten att humla för Sveriges Radio P2. År 2010 tilldelades Birgitta Tollan Föreningen Svenska tonsättare priset ”Musikens Möjliggörare” för sina radioproduktioner.

Valthornisten Annamia Larsson och harpisten Delphine Constantin berättar om motstånd som ligger i att vara klassisk musiker "Jag vill ju nå ut med det jag älskar." I programmet berättar Annamia om att hantera skeptiska attityder till den klassiska musiken. Hon tar oss bland annat med till Fjärranhöjderbadet i Gävle där hon ibland står vid sidan om bassängkanten och spelar för badbesökarna. Hon vill uppmuntra intresset för Gävle symfoniorkester, som hon är en del av. I Gävle finns det ett visst motstånd mot dom klassiska musikerna. När det är hockey folk är intresserade av, varför skulle det gå så mycket pengar till en symfoniorkester?  Delphine som kommer från en liten by mellan Versailles och Paris kom hit för att spela i Norrköpings symfoniorkester. Det enda hon visste om Sverige när hon kom hit var att hon gillade Carl Larsson, Nils Holgersson och de svenska skogarna. Hon berättar om resan från de fokuserade övningspassen med hennes styvfar som militär, konservatoriet i Franrike, hårda lärare på Musikhögskolan till idag då hon försöker ha en mer avspänd attityd till livet. I programmet strålar Annamia och Delphine samma för att öva inför konserterna. De framför duomusik för valthorn och harpa och egna solostycken.

Den japanska pianisten Asuka Nakamura kom till Sverige för att studera västerländsk musik.  "Han förklarar musiken med hela kroppen. Han stod upp från stolen och han nästan dansade. Det var nästan chockerade." När konsertpianisten Asuka Nakamura flyttade till Sverige för att gå för Staffan Scheja på Musikhögskolan var hon chockerad till en början. Det var så annorlunda mot vad hon var van vid i Japan.  Som japanska behövde hon flytta hit för att insupa de västerländska atmosfärerna, tyckte hon. Uppleva skogen, kyrkan och städerna som är en del av hennes process att hitta känslan i musiken. Men samtidigt känner hon sig rotlös, hon är varken japanska eller svenska. I programmet spelar hon Ligeti ur "Musica Ricercata", "Sakura-Sakura-fantasin" av Kozaburo Hirai, Ravel ur "Le tombeau de Couperin" och Beethovens Sonat nr 30 op 109.

Jakob Koranyi är en av Sveriges mest framgångsrika klassiska musiker. Han lever ett intensivt liv av resande och konserter. Vi möter honom i fas där han ställer nya frågor om vad han vill som klassisk musiker. ”Varje aspekt av min personlighet är präglad av att jag spelar cello.” I tiden kring att fylla 30 brottas Jakob med frågor kring att hitta sin egen väg både som musiker och i sitt liv. Cellon var aldrig något han valde det har varit hans öde. Men mitt uppe i det intensiva resandet får han en lista med frågor från ett konserthus: Vad skulle han göra om han inte spelade cello? Vilken är hans favoritbok? Han upptäcker att han inte kan svara på en enda fråga eftersom de inte har med cellon att göra. Det blir som en vändpunkt, han känner att han behöver ta reda på mer om sig själv. "Det är dags att lyfta det blodiga huvudet från cementväggen," säger han. Jakob Koranyis arbetsfält är klassiska konsertscener världen runt. Han är en av Sveriges mest framgångsrika musiker internationellt. I programmet spelar han ur Bachs cellosviter, ett verk som han ska spela under hösten i en serie konserter där han utmanar den klassiska konsertformen genom att bland annat använda eget inspelat material från sina resor på scenen.

I Hjärta av jazz skildrar Sara Lövestam bland annat den bubblande svenska jazzscenen under fyrtiotalet. I programmet berättar hon för Mats Almegård varför hon älskar Povel Ramel och varför musiken är absolut nödvändig för att sätta stämningen i en text. Sara Lövestam är rykande aktuell med sin fjärde roman Hjärta av jazz. Våren 2009 vann Sara Lövestam tävlingen bok-SM med manuset till det som skulle bli debutromanen Udda. Den följdes upp av I havet finns så många stora fiskar och Tillbaka till henne. Sara är också QX-krönikör, radiobisittare i Lantzkampen och SFI-lärare. I programmet berättar hon också om sin uppväxt och varför musik och litteratur alltid lockat henne. I poddversionen av programmet berättar Sara Lövestam även om hur det är att bli mobbad under uppväxten. Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden.  Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Kritikerhyllade och prisbelönta Helena Österlund skriver texter som både är starkt lyriska och minimalistiska. För Mats Almegård berättar hon att hennes unika frasering till viss del hämtat inspiration i mötet med en av vår tids största tonsättare. Helena Österlund debuterade år 2010 med lyriksamlingen Ordet och färgerna. För den belönades hon med Borås Tidnings debutantpris år 2011. Tidigare i våras kom hon med uppföljaren: den starkt lyriska romanen Kari 1983. Den hyllades precis som sin föregångare av en unison kritikerkår. I programmet pratar Helena Österlund om musik som influerat och påverkat henne. Det blir nutida konstmusik, finsk industrielektronika och en popdrottning från USA. I poddversionens extramaterial hör du även Helena Österlund läsa ur Kari 1983! Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden.  Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Förra året romandebuterade Carl-Michael Edenborg med en fiktiv biografi om tonsättaren Händel. Här berättar han för Mats Almegård om varför han dras till extrema känslolägen och hur det var när han hörde Beethoven för allra första gången. Carl-Michael Edenborg är doktor i idéhistoria. Han disputerade 2002 med avhandlingen Alkemins skam. Sedan många år är han förläggare på sitt eget Vertigo förlag och även författare. Förra hösten gav han ut debutromanen Mitt Grymma öde - en litterär fantasi om hur kompositören Händels liv kunde ha sett ut. I programmet diskuteras kastratsångare, sjungande testiklar och om Händel som föregångare inom upphovsrättsliga frågor - långt innan fildelning. Programmet finns också i en poddversion. Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden.  Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Vi möter dirigent Marin Alsop, Baltimores Symfoniorkesters nya musikchef och konstnärliga ledare. Den första kvinna någonsin i en sådan position i en stor symfoniorkester i USA. Alsops mentor var dirigenten, tonsättaren och musikern Leonard Bernstein. - Bernstein lärde mig vad berättelsen betyder för varje musikstycke. Han uppmuntrade mig att vara mig själv och genom honom förstod jag vad integritet är, berättar Marin Alsop för Birgitta Tollan, som producerat programmet. Marin Alsop föddes 1956 i New York, och utbildade sig vid Yaleuniversitetet och vid Juilliard School of Music . Sedan 2002 är Alsop chefsdirigent för Bournemouth Symfoniorkester och 2006 blev hon vald till årets musikpersonlighet i England.Marin Alsop gästdirigerar regelbundet hos New Yorks filharmoniker, Philadelphias symfoniorkester, Chicago Symphony och Los Angeles Filharmoniker. Alsop är en av få dirigenter som varje säsong leder både Londons symfoniorkester och Londons filharmoniska orkester.I programmet presenteras Marin Alsops föregångare i en historisk tillbakablick på kvinnliga dirigenter i USA. Alsop har upprättat stipendiefonden Taki Concordia Conducting Fellowship för kvinnliga dirigenter.-Fortfarande behövs det speciellt stöd för kvinnor inom dirigentyrket, förklarar Alsop. Alsop har spelat in Johannes Brahms fyra symfonier och hon berättar varför Brahms musik fortfarande kan röra henne till tårar.

Romanerna Hey Dolly och Välkommen till den här världen är dränkta i en lång rad musikreferenser. Men Amanda Svenssons relation till musik är inte helt okomplicerad berättar hon för Mats Almegård. Amanda Svensson är författare och kulturjournalist. Den skönlitterära debuten Hey Dolly (2008) möttes av mycket fin kritik. Detsamma gällde uppföljaren Välkommen till den här världen som blev nominerad till Augustpriset år 2011. Året efter nominerades hon till DN:s kulturpris i kategorin litteratur. Här berättar Amanda Svensson bland annat om hur svårt det kan vara att berätta för andra om vilken musik som är bra och varför hon tycker så mycket om Karlsson på taket. Programmets poddversion innehåller extramaterial där Amanda berättar om sin relation till Per Gessle och Gyllene Tider. Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden. Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

För novellsamlingen Brist och romanen Att ringa Clara hämtade Anna Schulze stoff ur sitt liv som yrkesverksam violinist. I ett samtal med Mats Almegård berättar hon om den täta kopplingen mellan musik och skrivande. Anna Schulze debuterade med novellsamlingen Brist 2006. För denna debut tog hon emot Carl Johan Vallgrens litteraturpris för yngre författare. Efter det har två romaner publicerats: 2008 års Ge mig en människa och Att ringa Clara som kom för två år sedan. I höst är Anna aktuell med den nya romanen Vårt gemensamma liv. Hon är dessutom rektor för Skrivarakademin. I programmet berättar Anna bland annat om att det ibland kan vara lättare att få bokkontrakt än ett jobb som fiollärare och att hon i sin aktuella roman Vårt gemensamma liv försökte undvika musiken, utan att lyckas. Poddversionen av programmet innehåller extramaterial! Programmet är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden. Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Fanns det antik muzak? I veckans Underground pratar vi om ljudbilden nu och då. Varför lät till exempel fåglarna annorlunda förr? Kulturjournalisten Anders Mildner och musikarkeologen Cajsa S Lund svarar på frågorna. Vi tar oss också an "audio branding", och får höra om hur köpcenter och företag marknadsför sig med hjälp av ljud och musik. Veckans gäst är kulturjournalisten Anders Mildner, som bland annat skrivit en bok om varför samhället låter som det gör I programmet hör vi också Martin Hallberg, kreativ ledare på ljuddesignbyrån Radja, om designade ljud nu och då. Hur, och varför, använder företag musik för att få oss att köpa deras produkter?

I tredje avsnittet av den musikarkeologiska odyssén Underground besöker vi Kalmar och skeppsvraket Kronan, ett krigsfartyg som också bar på unika instrument. Hör också om konstnären som förvarar instrument i en sjö - i åtta tusen år. Dåtidens musik återspeglade sin tids samhällskikt. Så var det också ombord på Kronan - det var nämligen inte vem som helst som fick spela gamba eller naturtrumpet. Vi hör också om ett nutida experiment: konstnären Ruth Ewan har låtit sänka ner en mängd instrument i en sjö i Danmark, och där ska de ligga i 8000 år. Välkommen till Underground i P2. Denna veckan gästas Underground av Sofia Söderbergh Eberhard, cellist och dirigent.

I andra avsnittet av den musikhistoriska odyssén Underground besöker vi en arkeologisk utgrävning och hittar utdöda ljudverktyg. Vi får besök av världens bästa trumpetspelare, och får höra Tutankhamuns trumpet! Regissören och musiker Ola Simonsson, mannen bakom den hyllade kortfilmen One Apartment and Six Drummers, är sidekick i dagens program. Dessutom gästas Underground denna vecka av den världsberömde trumpetaren Håkan Hardenberg, professor i trumpet och ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Hardenberg blev kallad världens bästa trumpetspelare av New York Times 2010. Vi hör även Åke Egevad, instrumentmakare och rekonstruktör av forntida instrument.

Underjordisk musik! Hur skapades musiken innan instrumenten fanns? Och hur lät egentligen Tutankhamuns trumpet? Följ musikarkeologen Cajsa S Lund i en odyssé genom musikhistorien. I första avsnittet av Underground besöker Cajsa S Lund skog och strand för att demonstrera hur vassrör, hasselnötter och snäckor användes som instrument i forna tider. Gäst i programmet är kompositören och musikern Magnus Börjeson, som bland annat kommer skapa musik med hjälp av flintastenar.

Konsertpianisten Nick van Bloss har haft svårartad Tourettes syndrom sedan han var sju år - Så snart jag satte mig vid pianot försvann mina fåniga och dumma ticks, men när jag slutade spela och lämnade pianot, återvände kriget i min kropp och de okontrollerade rörelserna tog över, berättar han. I sin bok ”busy body - my life with tourette’s syndrome”, ungefär ”upptagen kropp – mitt liv med tourettes syndrom”, kallar Nick van Bloss sig själv Tourettist och radar upp alla de symptom som han har: han blinkar och rullar med ögonen, han trutar med munnen och blåser ljudligt ut luften, han knycker våldsamt med huvudet framåt och skakar det åt sidorna, han hoppar och sparkar och slår med knytnävarna rakt in i sin egen mage, han knäböjer, slår ihop käkarna om och om igen, tänder och släcker ljuset i sovrummet hundra gånger innan han lägger sig, räknar stegen till och från skolan, spottar in i människors vänstra öga, knyter och knyter upp skosnörena tio gånger, låter alla tio fingrar samtidigt ta tag i okända människors flottiga näsor, kinder, örsnibbar, käkar, nackar, ögonlock, armbågar och knän! Han knyter musklerna i vadorna om och om igen, hyperventilerar, skrattar och uttallar olika läten väldigt högt. Allt detta sker mot hans egen vilja. Tourette har tagit kommandot över Nick van Bloss. Å det grövsta blir han mobbad i skolan. Av både elever och lärare. Hans liv är ett helvete. Och varken han själv eller hans familj vet varför allt detta sker. Men när Nick van Bloss är elva år finner han och föräldrarna ett piano vid vägkanten med en påklistrad, handskriven lapp: Gott hem önskas!  - Det blir min allra första kärlek, säger Nick van Bloss. Jag finner frihet, jag drömmer mig bort från mitt olidliga liv. Ljuden jag skapar är vackra, kraftfulla och arga. Det jag inte kan säga i ord säger jag i toner.  Från 15 års ålder studerar Nick van Bloss piano vid Royal Music Conservatory i London. Efter stora framgångar med flera priser tappar han dock lusten att fortsätta i karriärkarusellen inom den klassiska musiken. Han är trött på stress och krav från andra som styr hans liv. Han avskyr de obligatoriska tävlingarna, och vägrar ställa upp på de sexuella krav som ofta ställs på musikerna för att bli uttagen att deltaga. Nick van Bloss säljer sin fina flygel och flyttar från London. Han möter sin stora kärlek, en man. Musiken fortsätter dock att spela i hans huvud och han studerar in Bachs Goldbergvariationer helt utan piano. - Det finns stora känslor bakom Bachs välordnade musik. Bachs musikaliska kontroll hindrar även mig att ”brista ut i Bach” som skulle kunna ske om jag överrumplas av mina olika ticks, förklarar Nick van Bloss. Och det känns så bra! Jag är bättre än jag kunnat drömma om. Jag känner att livet var värt att leva. Tankar kring tidigare tillkortakommanden, min dåliga självkänsla och mina tvivel försvinner. 2007 gör BBC Horizon en dokumentär ”Mad but Glad” om Tourettes syndrom där han medverkar. Efter 15 års frånvaro gör Nick van Bloss i april 2009 comeback då han spelar en konsert av Bach och Beethovens Kejsarkonsert med English Chamber Orchestra i Cadogan Hall i London. ”En triumf” utropar recensenterna! Nick van Bloss turnerar sedan dess internationellt och har spelat in skivor med musik av Bach, Chopin och snart med Mozart. Musikproducent Michael Haas anser att ”Nick van Bloss i polyfon musik, såsom Bachs musik, erbjuder en övermänsklig presicion och individualitet utan att förlora överblicken”. Nick van Bloss känner stark gemenskap främst med Mozart och Chopin, två tonsättare som han anser ofta blir missförstådda. - De var komplicerade själar, som led, älskade, kände ångest, vrede, elände   och plågades av pengabrist och åkommor. Båda dog unga. Så visst känner jag en samhörighet med dem, förklarar Nick van Bloss. - Det skrämmande med Mozarts musik är att du tror att det blir en lätt match att spela den, men när du prövar märker du att lättheten är bedräglig. Under några minuter flyter allt fint och så bopp, händer något. Hans musik är som en gupp-väg kantad av blommor. Vilken blomma skall du närskåda, vilket gupp skall du undvika? Så Nick van Bloss gör fingrarna så mjuka och smidiga som möjligt så att de får en mänsklig röst med andning och flöde. Mozart behöver det, han kräver det, förklarar Nick van Bloss. Finns det någon situation i livet som gör att dina kroppsliga rörelser och ticks försvinner, undrar jag? - Nej, säger Nick van Bloss, som försökt allt. Jag är alltid spänd, och min kropp rör sig ständigt! Det är mitt normala jag. - Hur är det i kärlek och under erotiska upplevelser, försöker jag? - Nej. Alla mänskliga sinnesrörelser och känslor existerar sida vid sida med min kropp som ständigt rör sig. Det förändras aldrig! Jag vet att det enda som hjälper är att spela piano. Så min stackars kropp får aldrig vila, förklarar konsertpianisten Nick van Bloss. Manus och produktion, Birgitta Tollan.

Vad har Britney Spears, Robert Schumann och Amy Winehouse gemensamt? Eller Gioacchino Rossini, som skrev 40 operor på 20 år, och singersongwritern Jeff Buckley? Beethoven och Nina Simone? Tom Waits och Mozart?I sex program undersöker vi om galenskap och genialitet hör ihop. Och om musikalisk kreativitet hör ihop med förmåga till unika associationer, att vara excentrisk, too much, heldeppig, gränsöverskridande eller hyperaktiv. Kort sagt - att vara allt annat än mainstream.Första programmet i serien "Med utvidgade sinnen" har undertiteln Färger och musik.Manus och produktion: Birgitta Tollan. 2012 tilldelades Benjamin Staern Sveriges största tonsättarpris, Christ Johnsonpriset, på 180 000 kronor, för sin klarinettkonsert Worried Souls, Oroade själar, med solisten Karin Dornbusch och Norrköpings Symfoniorkester under ledning av Stefan Solyom. Svenska musikaliska Akademin gav motiveringen: "Med häpnadsväckande förmåga hanterar Benjamin Staern stora musikaliska former på ett originellt och personligt sätt, i ett verk präglat av rikt varierad orkestrering och bländande virtuositet i solostämman." Benjamin Staern har flera utvidgade sinnen; dels absolut gehör och dessutom synestesi. Benjamin hör färger i toner och ser toner i färger. Detta förstod han först själv när han vid Universitet i Lund började läsa om tonsättaren Arnold Schönbergs samarbete med bildkonstnären Vassily Kandinsky. Även tonsättarna Olivier Messiaen och Nikolaj Rimskij-Korsakov var synestetiker. När Benjamin Staern ser en speciell färg hör han en bestämd ton. Och när han hör en ton ser han en färg. Samma ton högre upp i oktaven har en ljusare nyans än den lägre tonen. Färgen svart är tystnad. Tonen C är vit. G-klaven ser han i gult, altklaven i rött, tenorklaven i brunt, basklaven i blå färg, blåsinstrumenten i grön färg och slagverken har ett brus av grå nyanser eller tonkluster, eftersom de ofta inte har någon fixerad tonhöjd. Experimentstycket för brassensemble Colour Wandering är en färgvandring där Benjamin Staern lät färgerna styra det musikaliska uttrycket. Här bygger han upp samma melodi i olika hastigheter samtidigt. Då uppstår det bland annat kvartstoner, vilket han sjunger för oss i programmet. Han har ju absolut gehör. Men ibland blir det kaos i Benjamin Staerns hjärna när han till exempel under en konsert bombarderas av musikens alla färger eller när han ständigt översköljs av toner när han ser färger. Även det absoluta gehöret kan ge upphov till frustrationer. Men när han komponerar så överröstar hans egna musikaliska infall alla de andra tonerna och färgerna i huvudet! – När jag var sju år hörde jag en repetition av Verdis opera La Traviata och huvudrollen sjöng en kvartston fel. Då mådde jag illa, på samma sätt som när jag hör mikrotoner. Då kan jag se fler färger än vanligt. Det är som att se bensin på trottoaren eller att se flera strimmor framför mig som blir missfärgade, liksom fraktalmålningar, Mandelbrot. – Toner och färger krockar med varandra och en märklig ”mosaik” uppstår. Det är helt surrealistiskt, skrattar Benjamin Staern, som föddes med Kraniosynostos, vilket betyder att fontanellerna hos honom som litet barn slöt sig alltför tidigt. Det här är något som sker för ett barn på 2 000 födda. Han opererades som bebis och var helt stum mellan 2 år och 6 år. Benjamin Staern diagnostiserades då med en speciell form av autism. – Det är samma diagnos som Gustav III hade, berättar Benjamin. Även Stanley Kubrick och Glenn Gould var förmodligen autister. Jag grät när jag såg filmen Rain Man med Dustin Hoffman, eftersom jag kände igen mig. – Musiken har hjälpt mig i livet. Jag har med åren vant mig vid mina utvidgade sinnen och upplever dem nu som fantastiska. Jag är stolt över den jag är, säger Benjamin Staern och skrattar sitt härliga skratt.   Benjamin är son till den legendariske dirigenten Gunnar Staern, som ledde orkestern som senare blev Kungliga filharmonikerna. Han dirigerade även Gävle Symfoniorkester, Stora Teaterns Orkester i Göteborg och Malmö Operaorkester. – Min far hade 5 000 partitur från ett helt yrkesliv. Jag blev mycket intresserad av den grafiska bilden i komplexa partitur, t ex hos Krzysztof Penderecki och Witold Lutosławski. Redan som sexåring började jag kopiera noter från de partitur som min pappa använde i sitt arbete, berättar Benjamin. Gunnar Staern avled 2011. Mamma Harriet Staern har varit körsångerska och kostymansvarig på Malmöoperan och är nu påklädare på samma opera där även Benjamin arbetar som notbibliotikarie. Han sorterar noter och stämmor. Det är en vilopunkt i skapandet, säger han själv. Benjamins mamma har varit och är fortfarande ett stort stöd för Benjamin. Hon tog hand om honom medan fadern ”var ute och jobbade på fältet”, som Benjamin Staern säger. – Tidigare i mitt liv hade jag problem med grovmotoriken. Jag var ofta ute och spelade cello och piano med flera ungdomsorkestrar och då var mamma ett ovärderligt stöd för mig. Nuförtiden går mamma och jag tillsammans på uruppföranden av både konserter och operor. Benjamin Staern slog igenom år 2000 med det symfoniska verket The Threat of War, Krigshot, som fick stort internationellt gensvar. Hans stycken har framförts på flera scener i Sverige, i Tyskland, i Tokyo, på Island och i Skottland. Numera får Benjamin Staern beställningar från orkestrar, ensembler och musiker runt om i Europa. Under tre år var han Composer-in-residence hos New European Ensemble i Holland. Han arbetar just nu med ett helaftonsstycke som skall uruppföras av denna ensemble 2014, då Umeå blir europeisk kulturhuvudstad.

Det andra programmet som fokuserar på dilemmat Att åldras som musiker. Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus? Här möter vi Ingrid Tobiasson, dramatisk mezzosopran, Ingemar Andersson, tenorsolist, och Kaya Åhlander, jazz- och vissångerska. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Ingrid Tobiasson, 62 år, är dramatisk mezzosopran och hovsångerska, vars favoritroll är Kundry i Wagners sista opera Parsifal. Efter nypremiären på Stockholmsoperan 2003 skrev Tony Lundman: ”Och Tobiasson är helt enkelt knäckande bra. Hon är kvällens stora vokala behållning.” Ingrid Tobiasson började sjunga opera sent i livet. Innan arbetade hon i tio år som Dalcroze-pedagog och undervisade i dans, rörelser och avslappning. 30 år gammal tog hon sin första sånglektion. Efter utbildningen vid Operahögskolan i Stockholm debuterade Ingrid Tobiasson 1985 på Folkoperan som Amneris i Verdis Aida. 1988, 37 år gammal, anställdes hon på Kungliga operan. Andra viktiga roller blev Kundry, Ortrud, Fricka, Klytämnestra, Eboli, Suzuki, den äldre Christina i Gefors opera, Adalgisa, Elisabetta, Carmen, Omega i Börtz Backanterna och Portvakterskan i Ett drömspel av Lidholm. Ur Recensioner: ”Ingrid Tobiasson är makalös som Amneris i Aida. -– Rösten sviktar aldrig! Samt: ”Subtil och sublim är också kvällens grand old lady, Spader dam själv, Ingrid Tobiasson.” Vidare: ”Kvällens höjdpunkt blev emellertid Ingrid Tobiassons utförande av Mahlers Kindertotenlieder. Tobiasson sjöng med sorgfylld inlevelse, och med öppenhet och klarhet i diktionen. Dessutom var hennes röstklang skön över hela registret, oavsett styrkegrad. En mogen tolkning som gjorde intryck.” Samma månad hon fyllde 55 år blev Ingrid Tobiasson pensionerad från Stockholmsoperan. Året var 2006. Ingrid Tobiasson längtar efter att sjunga riktigt svåra roller. Men den tiden är passé, säger hon. Numera gästspelar Ingrid Tobiasson vid andra operahus och ger även konserter. Hon njuter av att kunna beröra människor med sin röst. - Man vill gärna vara på Kungliga operan. Trots att jag varje år kommer tillbaka dit känner jag en viss sorg, erkänner Ingrid Tobiasson. Vad som är bra är att jag lärt känna min röst på ett annat sätt. Jag har blivit duktigare på att förvalta, inte bara använda, det jag har. Rösten är som ett bra vin som varit lovande länge, men nu börjar det bli riktigt gott! Ingrid Tobiasson känner att hennes självbild har blivit annorlunda sedan hon blev pensionär. Hon har en tydligare yrkesroll nu. - Som anställd vid operan var det mitt yrke att vara operasångerska, men nu ÄR jag operasångerska, kanske. Förr hade jag en hel stab till att hjälpa mig med att fördjupa mig i nytt material. Nu måste jag aktivt söka detta och märker att jag faktiskt kan själv. Det är ingen dålig känsla, berättar Ingrid Tobiasson. Ingrid Tobiasson, Eliasson Artists Stockholm: http://www.eliassonartists.com/index.php?option=com_content&view=article&id=212&Itemid=377 Ingrid Tobiasson, Stiftelsen Kungliga Teaters Solister: http://www.operasolisterna.se/medlemmar/ingridtobiasson/cv.html Tenoren Ingemar Anderson, 62 år, är äldst i ensemblen vid GöteborgsOperan, där han är solist sedan 1996 och har sjungit roller i ett flertal av operans uppsättningar. Ingemar Anderson har även gästat NorrlandsOperan och Malmö Opera. Senast gjorde han rollen som den gamle Kejsaren, prinsessan Turandots far, på Göteborgsoperan. Nu är Ingemar Anderson 62 år och enligt EU’s regler skall han pensioneras senast vid 67 år. Vägen till operan var krokig. Som 13-åring sjöng Ingemar Anderson rock och spelade elgitarr med ett garageband. Han började sjunga i kör som 17-åring och arbetade under tio år på ett dagcenter för förståndshandikappade. Han fick tjänstledigt för studier på Musikfolkhögskola och sporrades där som 30-åring att söka till Musikhögskolan i Malmö. 35 år gammal kom Ingemar Anderson till kören vid Stora Teatern i Göteborg efter att ha sjungit i Norrlandsoperans kör. - På Göteborgsoperan sjöng jag även Askungens elaka syster Tisbe och det var mycket intressant! Det var ingen dragshow. Jag gjorde det med allvar, en två meter lång Tisbe som vägde 107 kg, förklarar Ingemar Anderson. Jag lärde mig BH-greppet, hur jag skulle ta av mig yrkes-BH’n genom att korsa händerna och dra den över huvudet. Ingemar Anderson tycker att han nu sjunger bättre än någonsin även om han, vid en instudering av rollen som den Stekta Svanen i Carmina Burana, märkte att han hade tappat sitt höga D. - Min röst har mognat, men jag får jobba mer med stämbanden för att hålla igång dem. Som karaktärstenor behöver jag inte gå så högt som försteälskarna i operorna. Belmonte i Mozarts Enleveringen ur seraljen är den största roll jag gjort. Jag trivs med att sjunga småroller. Ingemar Anderson har inte hunnit fundera så mycket på vad han skall göra efter pensioneringen, men han vill gärna sjunga i Göteborgsoperans kör och starta en gambaorkester som skall spela tonsättaren John Jenkins 1600-talsmusik. Mest oroar han sig för ekonomin, då han har två tonårsbarn. - Men det löser sig nog, säger Ingemar Anderson och skrattar sitt bullrande skratt. Ingemar Anderson, GöteborgsOperan: http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/ingemar-anderson/ Kaya Ålander, 67 år, är sedan trettio år professionell jazz- och vissångerska med rötter i proggen och musikgruppen Röda Bönor i Lund. Hon ger 110 - 150 konserter om året och har, förutom i Norden, framträtt i Spanien, Holland, Argentina, Finland och England. Hon rör sig hemtamt i flera genrer och musikstilar och uppträder ensam och med ensembler. Spelplatserna är festivaler, konserthus, långvård och kyrkor. Sagt om Kaya:
”Kaya Ålander är en artist med stor utstrålning och en fantastisk röst. Kaya har aldrig ett dåligt gig. Med sin glimrande personlighet lyfter hon vardagen till en ny dimension.” - Hela branschen är till för dem som är unga. Det finns en åldersfixering som är tydlig inom musikbranschen. En sångerska skall helst inte vara över 25-30 år. Hon skall vara ung, söt och smal, förklarar Kaya Ålander. Att ständigt turnera och konsertera tar på kroppen. Sjukdom och förkylningar tar längre tid att kurera och Kaya Ålander släpar inte längre själv runt på sin sånganläggning såsom hon gjorde tidigare. I Gruppen Röda Bönor lärde hon sig att spela kontrabas, nu blir det mest komp på gitarr till sången. - Jag tycker jag sjunger mycket bättre nu, jag är mer sann, och har bättre tillgång till djupet, till känslor, inom mig, berättar Kaya Ålander. Som ung tänker en inte på att de äldre bär alla sina åldrar, alltså har access till alla åldrar. Jag kan känna mig som en 5-åring likaväl som en 67-åring. Kaya Ålanders röst är inte lika stryktålig som när hon var ung, och sjöng på gator och torg tills rösten försvann. Men hon sjunger idag lika starkt och med lägre, mer avspänd röst i ett brett register, eftersom hon har korta, breda stämband. - Det är spännande att sjunga i ett lägre register. I jazz och med mikrofon blir det mer intimt. Jag är ingen kändis men publiken dyker ständigt upp ändå! Det är meningen att jag skall sjunga och jag kommer att göra det tills jag vinklar upp tofflorna och dör, säger Kaya Ålander, som i programmet sjunger egen musik till texter av Moa Martinsson, Karin Boye och Röda Bönor. Dessutom en jazzstandard. Kaya Ålanders hemsida: http://www.kayaalander.se Kaya Ålander Blogspot: http://kayaalander.blogspot.dk

Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus? I det fjärde programmet i serien Dilemma möter vi Margareta Hallin, koloratursopran och tonsättare, Janos Solyom, pianist och dirigent och Ove Johansson, saxofonist och kompositör. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Kanske tidernas bästa svenska låt? Ja, det skrev någon om den kultförklarade sången ”En etta på söder” med koloratursopranen och tonsättaren Margareta Hallin, 82 år gammal. Vad inte alla vet är att Margareta Hallin var fastanställd på Kungliga operan i Stockholm mellan åren 1954 och 1984. Därefter tvingades hon till pension. Att vara koloratursopran betyder att du sjunger väldigt högt, att rösten är lättrörlig och har en klar klang. Margareta Hallin sjöng ända upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Hon gjorde uppskattade framträdanden i Glyndebourne, Florens, Wien, Hamburg, Moskva, London och Köpenhamn. Margareta Hallin utnämndes 1966 till hovsångare, fick Jussi Björlingpriset 1970, fick professors namn 2001 och tilldelades Gunn Wållgren-stipendiet 2006 med motiveringen: ”Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter.” Efter pensioneringen från Stockholmsoperan har Margareta Hallin sjungit i ytterligare 30 år. Dessutom började hon tonsätta dikter och skrev t o m opera. Senast framförde hon delar ur Strindbergs brev till Harriet Bosse i Blå Tornet. Margareta Hallin både sjöng och talade. Hon regisserade nyligen Värmlänningarna för Högalidskyrkan, en föreställning som bl a skall turnera i USA, då med engelsk text . Hon regisserar även ett kyrkospel, vilket skall turnera i USA bl a. 2012 spelade Margareta Hallin med i radiooperan Rhesus för Sveriges Radio. Hur upplevde Margareta Hallin att inte vara avställd vid operan längre? - Det var ju som ett andra hem, om inte första, skrattar Margareta. Det är annorlunda nu. I porten känner ingen igen mig längre, jag som gått fritt i huset i 30 år! Det är känsligt och jag kommer inte in utan ett passerkort och måste skriva in mig varje gång. Förr gick vi ut och in som vi ville och kunde även äta lunch i restauranten. Järngänget kallar hon kollegorna när det begav sig, Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Barbro Ericson och Erik Saedén. Birgit Nilsson var mest ute och turnérade men vid ett tillfälle sjöng Margareta Hallin i Strauss opera Die Fraue ohne Schatten tillsammans med Birgit Nilsson. - Det var en upplevelse att höra Birgits fantastiska röst så nära. Jag påverkades av henne, öppnade rösten och lät bättre än vanligt den gången när jag hade henne i örat, berättar Margareta Hallin. Rösten har blivit tyngre och tyngre med åren. Men den fungerar med ordentlig uppsjungning. Sommaren 2012 sjöng hon bl a koloraturvalsen Wo die Zitronen blühen på Confidencen. -Det gick bra. Jag tar inte de höga f’en längre. Det är fånigt att utsätta sig för det. Det räcker bra med höga C, fnissar Margareta Hallin, som inte tycker att åldrandet är särskilt positivt. Margareta Hallin berättar i programmet om hur hon upplever att leva i dödens närhet. Margareta Hallin, fansida på Facebook: https://www.facebook.com/pages/Margareta-Hallin/137550812991903 Margareta Hallin, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Hallin Pianisten och dirigenten Janos Solyom, 74 år, blev känd för den svenska TV-publiken då han för några decennier sedan var huvudperson i serierna Tavlor på en utställning och I huvet på en pianist. När det begav sig gav Janos Solyom konserter även i övriga delar av världen där västerländsk konstmusik spelas. - Jag är en produkt av en musikvärld från det gamla Ungern. Under mina tonår styrde Stalin. Det var diktatur och jag ansågs vara en framtida del av statsapppraten som begåvad ung pianospelande pojke. Jag fick fantastiska statsstipendier för att göra reklam, precis som idrottsmänniskor i DDR. Det fanns fortfarande elever till musiker som Béla Bartók och Ernst von Dohnányi. - Musiken var helig. Något som förädlade människan. Och för mig är musiken fortfarande nåt som förädlar människan, förklarar Janos Solyom. Bartókkonservatoriet och Lisztakademin i Budapest har lagt grunden till Janos Solyoms musikvärld. 1956 flydde han från Ungern till Sverige. Med undantag för studier i Genève, London och Paris har Janos Solyom sedan dess bott i Stockholm. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien samt är innehavare av HM Konungens förtjänstmedalj Litteris et Artibus. Debuten i Stockholm ägde rum 1958 med Sixten Ehrling och Stockholmsfilharmonikerna. 1974 chockade Janos Solyom Stockholms kulturliv genom att helt sonika hyra Dramatens stora scen för att ge en konsert i egen regi. Scenen var nämligen tom på måndagar! - Konserthus byggdes om. Så började det. Jag hade väldigt få konserter och måste leva och tänkte att jag måste lyfta mig själv i håret, berättar Janos Solyom. Han anser att det råder ålders-apartheid i Sverige, även inom musiklivet. - Jag har fyllt 65 och borde syssla med korgflätning, lära mig astrologi och astronomi för seniorer. Allt det som anstår en seniormedborgare, en gubbjävel med andra ord. Det löjliga är att nu när jag är bäst då spelar jag minst, trots att det här är min allra bästa tid. Numera inser Janos Solyom att musik alltid handlar om någonting, att den har en inneboende epik. Och människor har för honom stigit in i musiken han älskar: Bach, Mozart, Bartok, Sjostakovitj och husguden Brahms. Trots detta har han numera möjlighet att endast spela små konserter. - Jag har aldrig känt mig så trygg i mitt musicerande som idag. Det är en underbar känsla! Dock tänker organisatörer felaktigt när de envisas med att försöka locka ungdomar till sina konserter, som om det är en förtjänst att vara ung. Det är en större förtjänst att vara gammal - ung kan vem som helst vara! Publiken består ju mest av äldre människor som längtar efter att höra sina gamla favoriter. Även yngre kollegor skulle alla sitta där på en konsert om jag fick möjlighet att spela, säger Janos Solyom, som bl a tackar Sveriges amatörorkestrar för sin stora och breda repertoar, som han ständigt utvidgar tillsammans med dem. Från 2009 får Janos Solyom statens inkomstgaranti till konstnärer. 2012 tilldelades han de Frumeriestipendiet. Janos Solyom, hemsida: http://www.solyom.com Janos Solyom, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Janos_Solyom Saxofonisten och kompositören Ove Johansson, 77 år, började spela klarinett i början av 1950-talet. Snart tog saxofonen över. Han satt i sina föräldrars café, Gustavs konditori, i Alingsås, och skötte musiken. Det strömmade mest ut Charlie Parker, Duke Ellington och Lester Young ur den lilla bandspelaren. Nu har Ove Johansson spelat professionellt i över 60 år. Många år tillsammans med hustrun, pianisten och kompositören Susanna Lindeborg som Duo, som trio med gruppen Natural Artefacts och i jazzensemblen Mwendo Dawa som bildades redan på 1970-talet. Instrumentsamlingen har utökats med EWI, electronic wind instrument. Det har ungefär samma grepp som en saxofon och Ove Johansson styr mjukvara i datorn med detta. Han ställer även in olika skalfunktioner i datorprogrammet, t.ex mikrotonalitet. Det finns åtta oktaver och han kan även programmera in ackord som förflyttas i olika skalfunktioner och styrs via midi och USB. Vad gäller ljuddesignen för övrigt, brukar Ove Johansson använda akustiskt inspelat material som han sedan bearbetar i olika ljudprogram. Ove Johansson använder även lågfrekvensoscillatorer för att kunna bearbeta vågformer och ljud på olika sätt. Jazzmusiker har en större frihet att utöva sin konst så länge de vill. De behöver inte anpassa sig till pensionsregler. - Jag har ett bra liv och hinner inte tänka på min ålder. Jag är i full gång, ger ständigt ut nya CD-skivor och spelar snabbare någonsin på saxofonen, berättar Ove Johansson fnissande. Man blir säkare och styvare i korken om man kan få litet fart på tonerna. Visst är det löjligt och barnsligt, men jag gillar starkt, fort och mycket! Nyligen gavs låten Fem upplysningar samt en övergång ut på en unik jazz-CD. Ove Johansson skrev låten och spelar sax tillsammans med flügelhornisten Enar Jonsson Quintet. Sveriges Radio i Göteborg spelade in redan 1965. Detta var frijazz med avstamp i Charlie Mingus, Ornette Coleman och Albert Ayler, flera år innan t ex tyske Peter Brötzmann började utöva den. Enar Jonsson Quintet och Sextet spelade t ex på Moderna Muséet under Pontus Hulthéns chefsskap och i Göteborgs Konsthall där Carl-Erik Hammarén var intendent. Operasångerskan, sopranen Märta Schéle, brukade medverka med röstimprovisationer till den fria jazzmusiken. Senare arbetade Ove Johansson på Musikhögskolan i Göteborg och kom i kontakt med Rune Lindblad-studion och elektronmusiktonsättaren Åke Parmerud. I december 2012 spelade Ove Johansson och Susanna Lindeborg på duo i New York. Där bevistade de en konsert där altsaxofonisten Lee Konitz, 85 år gammal, improviserade tillsammans med Harlem String Quartet. Allt var oförberett och stråkkvartetten fick noterna till varsin iPhone. Utfrån dem spelade de tillsammans. - Den nya tekniken triggar mig och detta är typisk jazzmusik, säger Ove Johansson, som också äger skivbolaget lj-records (Lindeborg-Johansson) tillsammans med pianisten och kompositören Susanna Lindeborg. Ove Johansson, hemsida lj-records: http://www.lj-records.se/ove.html Ove Johansson, Encyclopedia of Jazz Musicians: http://www.jazz.com/encyclopedia/johansson-ove-karl-ove-gunnar

I program tre samtalar författaren Kerstin Ekman och tonsättaren Marie Samuelsson om sin nyskrivna helaftonsopera Jorun orm i öga, en originalberättelse inspirerad av kvinnorna i den poetiska Eddan. Hur gestaltar operan dilemmat mellan krig och omvårdnad med de fornnordiska, ofta våldsamma, hjältedikterna som fond. Manus och produktion, Birgitta Tollan Författaren och librettisten Kerstin Ekman har ett otal antal romaner bakom sig. Hon är en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare och hon har erhållit flera stora litterära priser, som Augustpriset två gånger och Pilotpriset. 1953, som 20-åring, studerade Kerstin Ekman Fornisländska och blev helt tagen av Eddadikterna. Ekman upptäckte en kvinnlig skald och inspirerades till att själv dikta om Jorun, som kallades Orm i Öga eftersom hon efter svåra upplevelser hade fått ett skarpt uttryck i ögonen. - Efter att ha suttit ensam i 50 år, och pulat och hittat på berättelser, betvivlade jag min förmåga att samarbeta. Men det har gått bra och varit upplivande för mig! Jag kommer att sakna det när det är slut, berättar Kerstin Ekman, som kan identifiera sig starkt med det ”allmänkvinnliga” stoffet i librettot. Under tidig medeltid fanns det en skaldekvinna som hette Jorun, fast man vet mycket litet om henne. Det lilla fragment som finns kvar handlar om motståndet mot det manliga våld som ofta skildras i krig- och hjältebragder. Där finns ett kväde som handlar om en kvinna som övervinner sin egen sorg genom att hjälpa en barnaföderska. En annan slags hjältinnedikt som handlar om medmänsklighet och omvårdnad. - Där finns ett intressant dilemma, förklarar tonsättaren Marie Samuelsson. Visst existerar våldet men mänskligheten går vidare genom omvårdnad och medmänsklighet, vilket gör att historien går att knyta an till nutiden. Marie Samuelssons har tonsatt en mängd musikstycken och har fått både Bo Wallnerpriset och Kurt Atterbergpriset och är nu vice preses i Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm. Musiken till operan Jorun orm i öga är ännu inte inspelad. Operan har premiär den 19 juli 2013 på Vadstena Slott. Musiken kommer att framföras av tolv musiker, fyra sångsolister och 12 korister. I instrumenteringen kommer bl a att finnas en teorb, en långhalsad luta som är försedd med 6-8 extra bassträngar. - De två spelplatserna, den mytologiska och den  verkliga, skiljer sig åt musikaliskt, berättar Marie Samuelsson. I den verkliga världen är tonspråket mer lyriskt, rytmiskt och rakt. Medan musiken i sagovärlden är klangbaserad och abstrakt. Det har varit mycket roligt att tonsätta den otroligt fina texten av Kerstin Ekman. Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag:http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personid=5378 Kerstin Ekman, Nordisk Kvinnolitteraturhistoria:http://nordicwomensliterature.net/sv/writer/ekman-kerstin Marie Samuelssons hemsida:http://www.mariesamuelsson.se Marie Samuelsson, Gehrmans Musikförlag:http://www.gehrmans.se/upphovsman/marie_samuelsson Tonsättaren Anna-Lena Laurin och jazztrumpetaren Anders Bergcrantz luftar dilemmat att improvisera i ett genomkomponerat stycke där alla andra musikers insatser är noterade och bestämda på förhand. Efter många års jazzäktenskap samarbetar de nu inom nutida konstmusik. Hon tonsätter och han improviserar solon. Efter flera årtionden som jazzsångerska och pianist skriver Anna-Lena Laurin nu orkestermusik. Flera svenska symfoniorkestrar har spelat hennes verk Iphigenia, Persephone och The Painter. Jazztrumpetsolisten Anders Bergcrantz är en av Anna-Lena Laurins favoritimprovisatörer. Han är en av våra internationellt mest ansedda jazzmusiker och har spelat i bl a Carnegie Hall och Sweet Basil med giganter som Victor Lewis, Adam Nussbaum, Dave Liebman, Mike Brecker och Richie Beirach. - I solot i stycket Painter med Norrlandsoperans Symfoniorkester, låter Anders som en fyllebult. Jag älskar hur vulgär han är och att han som solist uttrycker komplexa känslor, inte bara vackra. Det handlar om att förmedla och att berätta med tonalitet, med sound, med frasering och med timing på trumpeten, förklarar Anna-Lena Laurin. Anders Bergcrantz spelar aldrig en ton för mycket. Han älskar att ha luft i det som är runt omkring honom. - En stor orkester som fyller hela lokalen och fyller människornas sinnen med musik gör att jag som solist har ett stort fundament och en solid grund att stå på, säger Anders Bergcrantz, som känner sig väldigt fri när han spelar med så många musiker. - Även om jag i Anna-Lenas stycken spelar med total avsaknad av jazzlicks eller jazztiming så är jag jazzmusiker även tillsammans med en symfoniorkester. Som förresten har en tillvaro som inte går att jämföra med livet som jazzkatt. Gagerna, omhändertagandet, de fina konserthusen. Allting är väldigt safe. Och det är fantastiskt! Anna-Lena Laurins hemsida:http://www.vanguardmusicboulevard.com Composer Anna-Lena Laurin, facebook:https://www.facebook.com/pages/Composer-Anna-Lena-Laurin/169779229847310 Anders Bergcrantz hemsida:http://andersbergcrantz.com Anders Bergcrantz, Fan Page Facebook:https://www.facebook.com/pages/Anders-Bergcrantz-Fan-Page/211877835572527

Kan styrning på det här sättet vara förödande för den enskilde musikern eller för musiken? Eller kan den medföra något positivt? I ett dilemma kring en cellokonsert kommer tonsättaren Tommie Haglund och solocellisten Ernst Simon Glaser till tals. Haglund och Glaser är två av personerna i ett triangeldrama, där även en annan solocellist figurerar. Den förste solocellisten, en mycket nära vän, som från början inspirerade Tommie Haglund till att komponera cellokonserten Flaminis Aura. Tonsättaren Tommie Haglund fick en förfrågan från Göteborgs Symfoniorkester, som ville spela in Flaminis Aura med sin egen solocellist, Ernst Simon Glaser. Tommie Haglund ville dock ha sin vän, den förste solocellisten. Orkestern ändrade inte sitt krav och efter ett års betänketid sade Tommie Haglund slutligen ja till orkesterns solocellist, till konserter och skivinspelning. Manus och produktion, Birgitta Tollan Om Tommie Haglunds cellokonsert skriver musikskribenten Tony Lundman: ”det är ofta utifrån de små cellernas suckar och vridande rörelser han kan bygga upp en klangligt och orkestralt svällande massverkan.” Tony Lundman fortsätter: ”Haglund är på sätt och vis en romantiker, men musiken saknar fåfänga och den befinner sig långt bortom nyromantikernas kyliga tillämpning av effekter. Författaren Erik Wallrup har talat om hur Haglunds musik ”stämmer sina lyssnare, som man stämmer ett instrument.” Förutom att Tommie Haglund har en stark relation till de musiker som spelat och spelat in hans musik så har mycket musik som Tommie Haglund tonsatt genom åren en starkt personlig bakgrund. Cellokonserten Flaminis Aura är inget undantag. Den är baserad på minnen från hans barndom då han, under en sjukhusvistelse i ett och ett halvt år, på nätterna lekte med de knaster och de störningar som han fick fram genom att vrida på ratten på radions AM-band. Många år senare, efter en misslyckad ryggoperation blev Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Han var förlamad från midjan och neråt och kunde inte gå. I sängen skrev han cellokonserten efter en beställning. Han mindes barndomens drömmar om att det fanns ljud i rymden och fick kontakt med NASA som, med hjälp av Voyager-satelliten, tagit upp vad man sa var ljud från solvindar och elektromagnetiska vågor. NASA hade processat ljudet genom datorer för att få det att låta som det skulle gjort om det hade funnits syre i rymden. Tommie Haglund fick lov att använda det här s k rymdljudet och det är inkomponerat i cellokonserten Flaminis Aura. Genom att en ny solocellist och en ny symfoniorkester spelade hans konsert upptäckte tonsättaren Tommie Haglund nya sidor i sitt verk. Men det var smärtsamt att överlämna solopartierna till en annan cellist. – Det handlar om kärlek, förklarar Tommie Haglund. Kärlek till konsten och kärleken till de man älskar och respekterar, bl a musikerna. Det är musikerna som uppfyller ens drömmar och som ser till att ens musik får liv och kan ta plats. Samtidigt skriver jag musik för att den skall nå ut till lyssnarna. Tommie Haglundshemsida: http://tommiehaglund.weebly.com Tommie Haglund, Gehrmans Musikförlag: http://www.gehrmans.se/upphovsman/tommie_haglund Solocellisten Ernst Simon Glaser berättar i programmet hur han upplevde sin position som den cellist som tonsättaren från början var tveksam till. – Jag trodde att det fanns förväntningar på hur musiken skulle låta. Men jag kunde inte spela på det sättet. När jag sedan mötte Tommie Haglund var han helt öppen för min egen tolkning, naturligtvis, säger Ernst Simon Glaser. Jag känner ödmjukhet för Tommie och för förstesolisten och har stor respekt för det som de skapat tillsammans. – Det är ett dilemma för en kompositör som önskar en speciell solist. Det är kanske även ett dilemma för en dirigent som vill ha en egen solist. Men dilemmat är störst för den solist som blir ratad. Jag förstår att han är sårad, det hade jag också varit, förklarar Ernst Simon Glaser. Musik är en personlig konstform där vi har starka och subjektiva åsikter. Det är svårt att göra musik till något objektivt.  Ernst Simon Glaser anser att det är en styrka för en orkester att använda sina egna solister, vilka blir tryggare och bättre, medan orkestern blir tänd och stödjande. Man visar hänsyn och känner ansvar för varandra och för att alla skall må bra, både personligt och jobbmässigt. Ernst Simon Glasers far, violinisten Ernst Glaser, var mångårig konsertmästare i Oslofilharmonien tills han, vid nazisternas ockupation under andra världskriget tvingades på flykt till Sverige. Ernst Simon Glasers hemsida: http://www.ernstsimonglaser.com Ernst Simon Glaser, Dextra Musica: http://sparebankstiftelsen.no/en/Dextra-Musica/Musicians/Ernst-Simon-Glaser

I första programmet medverkar den lyrisk-dramatiska sopranen Gitta-Maria Sjöberg och mezzosopranen Malena Ernman. Gitta-Maria Sjöberg sjöng huvudrollen som den kärlekstörstande och lidande Katerina Ismajlova i Sjostakovitj’ Lady Macbeth från Mzensk som hade premiär vid Göteborgsoperan 2012. Den uppsättningen var startskottet för debatten om operasexismen i Sverige. Nu kommer Gitta-Maria Sjöberg för första gången till själv tals i den här debatten. Hon blir inte provocerad av att kvinnor många gånger dör i operorna: – Varför offrar sig till exempel den unga slavinnan Liu i Turandot och tar livet av sig när hon älskar prinsen Calaf så mycket? Jag går in i rollen för att förstå kvinnan. Kanske beror det på att jag hade en uppväxt där kampen mellan liv och död var min ständige ledsagare. Min mamma var judinna och den enda överlevande i sin släkt. Jag vet att mamma skulle offrat livet för oss barn om det var nödvändigt. – Min moster följde sina fem barn som gasades ihjäl i koncentrationslägret. Morfar, mormor och mina bröder mördades. Mamma kom utmärglad till Sverige med de vita bussarna. Hon hade en enda klänning som hon tvättade på kvällen och hängde på tork inför morgondagen. I programmet hör vi Gitta-Maria Sjöbergs skakande berättelse om sin mammas öde. Gitta-Maria Sjöberg föddes i Sjuntorp, nära Trollhättan. Hon debuterade som Mimi i La bohème redan när hon gick på Operakademin i Köpenhamn 1987. 1988 fick Gitta-Maria Sjöberg Birgit-Nilsson-stipendiet. Kritikerna hyllade henne för ”röstens klangfärger, innerligheten och förståelsen av de komplexa karaktärerna och situationerna”. Sedan dess har Gitta-Maria Sjöberg sjungit vid operahus i Europa, USA, Sydamerika och Asien. I januari 2013 firade Gitta-Maria Sjöberg sitt 25-årsjubileum vid den danska operan i Köpenhamn. Hon har blivit dekorerad med Dannebrog-orden av första graden av drottning Margrethe II. Gitta-Maria Sjöbergs hemsida: http://www.gittamaria.com Gitta-Maria Sjöbergs jubileumskonsert, januari 2013: http://kglteater.dk/det-sker/forestillinger/sason-2012-2013/opera/jubilaumskoncert Mezzosopranen och hovsångerskan Malena Ernman känner många svenskar som melodifestivalvinnaren 2009, med låten La Voix, rösten. Malena älskar att sjunga barockmusik och mycket Händel har det blivit, liksom Mozart. Och en hel del annat. Så här beskriver Malenas kollega, mezzosopranen Anne Sofie von Otter henne: ”Malena är ett unikum, jag känner ingen sångare som påminner det allra minsta om henne. Med åren har hon övat upp sin rösts förmåga till vad som är mänskligt möjligt vad snabbhet och omfång beträffar.” Malena Ernman började som körsångerska, bl a i Radiokören i Stockholm. Hon studerade vid Musikhögskolan och vid Operahögskolan i Stockholm. Dessutom på Musikkonservatoriet i Orléans. Hennes genombrott kom 1998 då hon tolkade Kaja i Sven-David Sandströms opera Staden och Rosina i Barberaren i Sevilla på Stockholmsoperan. Malena Ernman har spelat/sjungit många män i operor: – Mansroller är mycket roligare att sjunga! Män skrev operorna och tonsatte dem. Män har makt genom att vara prinsar, kungar, diktatorer, pappor och älskare. Män styr handlingen och situationen medan damen sitter och ylar i något fönster och utstöter höga svåra toner. ;-) – Som ung blond naiv skandinaviska åkte jag ner till Europas scener och fick en chock. Män med makt tog för givet att jag skulle vara söt och hålla tyst. Jag hotades med mentala örfilar som: "Skaffar du barn förlorar du din karriär”. Jag borde vara singel och tillgänglig…. I TCO-pamfletten ”Bryt Tystnaden- en handbok om sexuella trakasserier” säger Malena Ernman: ”Operahusen ska vara p å en piedestal. Feminism passar inte in i den miljön. När skattepengar finansierar en så antifeministisk verksamhet tycker jag det blir problematiskt. Det får följder som både går ut över individen och det konstnärliga klimatet.” Malena Ernmans hemsida: http://www.malenaernman.com Malena Ernman Blixten&co: http://www.blixten.se/musik/malena-ernman

I det femte och sista programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten och pianisten Tomas Tranströmer i fokus. Vi hör honom läsa egna dikter och dessutom själv spela pianostycken för vänster hand. Vi möter poeten Eva Ström, tonsättaren och dirigenten Bo Holten, pianisten och tonsättaren Daniel Stagno och tonsättaren och musikern Catharina Backman. Manus och produktion, Birgitta Tollan. 2011 fick poeten Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik. Poeten och författaren Eva Ström fick diktsamlingen Den halvfärdiga himlen redan som tonåring. -Tranströmers dikter var musik från första stund! Där finns gåtfullhet och mystisk. Där finns även hot, ångest och skräck, men han beskriver också räddningen, och det är ofta musiken som ger tröst, säger Eva Ström, och ger exempel från dikterna Namnet och Carillon. Danske tonsättaren och dirigenten Bo Holten komponerade musikstycket Resan mot C av två av Tranströmers dikter Resan och C-dur, som står efter varandra i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. -Jag använder två kompletta körer som kastar ljus över temat från två olika håll. När kör ett lider känner kör två glädje och vice versa. Stycket går från mörker mot ljus, mot låga register till helt ljusa register i musiken, förklarar Bo Holten. I stycket lade Bo Holten in klingande fragment av en sång många svenskar känner till, Den blomstertid nu kommer, för att skapa en varm och trygg känsla. -Det finns människor som tror att smärta och lidande är djupare känslor än glädje. Det är fel, anser Bo Holten. Pianisten och tonsättaren Daniel Stagno har länge intresserat sig för vänsterhandskompositioner och har skrivit ett sådant stycke inspirerat av Tranströmers dikt Kyrie. Stagno skrev också 17 sånger för piano och bayton baserade på dikter av nobelpristagaren. -Hans poesi ger enorm inspiration, och det är svårt att låta bli att komponera till dem, säger Daniel Stagno. Tonsättaren och musikern Catharina Backman valde en dikt av Tranströmer som har plats för musik, nämligen Minusgrader med den inledande frasen Vi är på en fest som inte älskar oss. -Det är en kort prosatext som var rolig att tonsätta! En känsla av kyla och ensamhet grep dock tag i mig när jag läste orden - om festen som en växlingsbangård där Kalla kolosser står på skenor i dimman. Då lät jag en man i kören uttrycka en gråtares klagosång, en kontemplativ sorgefras, som påminner om östeuropeisk folkmusik, säger Catharina Backman.  -Vid uruppförandet i Storkyrkan i Stockholm blev den minutlånga inledningen av musikstycket bortcensurerad, berättar Catharina Backman. Där gestaltas en fest med partymusik och sorl där körmedlemmarna citerar fraser ur dikten. Det var tydligen alltför magstarkt för kyrkan! Tomas Tranströmer, The Official Website:http://tomastranstromer.net Tomas Tranströmer, Albert Bonniers Förlag:http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5920 Tomas Tranströmer, Svenska Akademin:http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna/tomas_transtromer Eva Ström, blogg:http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag:http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Bo Holten, Musica Ficta:http://www.ficta.dk/Bo%20Holten.Eng.html Bo Holten, Bach Cantatas:http://www.bach-cantatas.com/Bio/Holten-Bo.htm Daniel Stagnos hemsida:http://www.stagno.net Daniel Stagno, Wikipedia:http://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Stagno Catharina Backman, STIM:http://notes03.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/AllDocuments/370D7806859C06FFC125715C003406C7 Catharina Backman, Wikipedia:http://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Backman

I fjärde programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten Sonja Åkesson i fokus. Hon medverkar med inspelade sånger och uppläsningar. Vi möter kompositören Gunnar Edander, poeten Eva Ström, musikern och författaren Kajsa Grytt, tonsättaren och musikern Catharina Backman, musikern och grafiska designern Nina Ramsby, bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson och författaren Katarina Mazetti. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Poeten, författaren och bildkonstnären Sonja Åkesson avlider 1977. Hon föds 1926 i Buttle på Gotland. Hon får inte studera vidare utan arbetar som telefonist, servitris och affärsbiträde. 1957 debuterar Sonja Åkesson med diktsamlingen Situationer och 1977 utkommer den posthuma samlingen Hästens öga. Hon hinner med att skriva ett 20-tal dikt-, och novellsamlingar. Tillsammans med kompositören Gunnar Edander ger hon ut Slagdängor, en samling visor med musik. På en Skype-linje från Kalifornien sjunger Gunnar Edander ur Sonja Åkessons visa ”Det var en humla från Kumla”, som handlar om fångarnas villkor i fängelserna. -Sonja Åkesson bidrog också med fyra texter till skivan ”Sånger om Kvinnor” som kom ut 1971. Texterna handlade om kvinnors rättigheter och om jämlikhet, säger Gunnar Edander. Tonsättningar av Sonja Åkessons dikter är aktuella igen och vi möter några av dem som skrivit musik till hennes rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar. -Sonja Åkesson var en stor konstnär, otroligt musikalisk och enormt raffinerad i språket, säger poeten Eva Ström. Sonjas Självbiografi är uppbyggd som en mässa, ett körverk. Rockmusikern och sångerskan Kajsa Grytt tog sig an just Åkessons Självbiografi. - Jag tror inte hon var så privat som man ville göra gällande. När jag var liten såg man Sonja Åkesson som en pillerknaprande hemmafru som skrev. Men hon är oerhört skicklig. Hon använder en ord- och en bildlek där hon skiftar mellan olika känslolägen nästan på varenda rad, förklarar Kajsa Grytt. -Sonja hade galghumor. I dikten O ur Hästens Öga skriver hon om sitt neurotiska hav, som rimmar på grav, skrattar Catharina Backman. Det är sorgligt och roligt samtidigt. Jag valde dikten O för där fanns plats för musiken. Formen vände jag på genom att låta rösten bli den ledande medan pianot hoppar omkring och broderar med färger. Musikern och sångerskan Nina Ramsby tonsatte Åkessons Skärvor av en svit. -Jag är en ljudmänniska först och främst och var otrogen mot Sonja Åkessonss ord. Ljudet av en av Sonja Åksessons fraser tyckte jag funkade som start: Ett liv att avverka. Soundet och hur orden klingar var viktigare än ordens innehåll. Jag tog inte hänsyn till hur Sonja hade satt samman sin text utan blandade hur som helst. Använde alla ord som fanns med men avslutade en sångfras mitt i hennes fras så att betydelsen blev annorlunda. Men Sonja Åkesson var hänsynslös själv och plockade fraser ur t ex veckotidningar, säger Nina Ramsby. Bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson ritade omslaget till den legendariska LP’n Sånger om Kvinnor från 1971. Hon körade också på skivan. Hon tonsatte Åkessons dikt Vara vit mans slav, som även blev titeln på en av porslinsfigurinerna i Gittan Jönssons svit Dammsugerskornas 42 uppdrag. -Sonja Åkesson var vår favoritpoet. Hennes språk är mångtydigt med starka uttryck och hon använde populärkulturen på ett tidigt stadium. Vara vit mans slav är sanslöst stark och grym och går käpprakt in i såret mellan man och kvinna, säger Gittan Jönsson. Författaren Katarina Mazettis text Allas lilla piga med musik av Nike Markelius, utgiven på skivan Det står skrivet, befinner sig i Sonja Åkesson-land. Ursprungligen var Allas lilla piga en rapp-låt i en musikal byggd på en doktorsavhandling i sociologi, som handlar om kvinnor på mansdominerade arbetsplatser. - Sonja Åkesson tar fram det allmängiltiga i det vardagliga. Hon blir aldrig högstämd eller svårtillgänglig, säger Mazetti Idag saknar Mazetti kampsånger om kvinnor. -Musiken har haft ordet vid nästan alla viktiga samhällsförändringar. Det vet diktatorer och patriarket. Marseljäsen drog igång känslorna på riktigt i Franska revolutionen. Det är ingen slump att man skar händerna av Victor Jara eller att Pussy Riot sitter där de sitter, bakom lås och bom. Musik är farliga grejer, rena dynamiten, anser Katarina Mazetti. Sonja Åkesson Sällskapet:http://www.sonjaakesson.se Gunnar Edanders Algonet:http://www.algonet.se/~edander/ Eva Ström, blogg:http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag:http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Kajsa Grytts officiella hemsida:http://www.kajsagrytt.com Catharina Backman, STIM:http://notes03.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/AllDocuments/370D7806859C06FFC125715C003406C7 Nina Ramsbys hemsida:http://www.ninaramsby.com/NINA_RAMSBY/NINA_RAMSBY.html Nina Ramsby, MTA Production:http://www.mtaprod.se/artister/nina-ramsby/ Gittan Jönssons hemsida:http://www.gittanjonsson.se Gittan Jönsson, Svenska konstnärer:http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_artist.php?chr=10&aid=1668 Katarina Mazettis hemsida:http://www.katarinamazetti.com Katarina Mazetti, Alfabeta Bokförlag:http://www.alfabeta.se/forfattare/katarina-mazetti

I tredje programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi librettisten, dramatikern och författaren Kerstin Perski, tonsättaren och professorn Karin Rehnqvist och kompositören Gunnar Edander. Kerstin Perski har samarbetat med Orionteatern, Bouffonteatern och Judiska Teatern. Hon har skrivit nya texter till klassiska musikdramatiska verk som Glada Änkan och Enleveringen ur Seraljen. Kerstin Perski har jobbat med tonsättarna Hans Gefors, Karin Rehnqvist, Paula af Malmborg Ward, Jonas Forssell, Carin Bartosch-Edström och så danske Niels Martinesen. Deras gemensamma opera Skriftestolen vann 2007 det danska Reumert-priset som bästa danska opera.  Vad skiljer musikdrama från taldrama? Varför skall det sjungas? -Opera är för mig framför allt drama, dramatik. Dramat måste vara så känslomässigt laddat att personerna måste brista ut i sång, förklarar Kerstin Perski, som ofta inspireras av myter när hon gestaltar operakaraktärer. Dagisfröken Lollo fick drag av Jeanne d’Arc och gisslantagaren Lyckos fick drag av ensamvargen i operan Vargen kommer, med musik av Hans Gefors. Operan hade premiär på Malmö Musikteater 1997. Kerstin Perskis senaste libretto till en opera har arbetsnamnet The emperor of Qin. Hon skriver det på engelska och musiken komponerar den japansk-amerikanska tonsättaren Moto Osada. The emperor of Qin har beställts av Vadstenaakademien och kommer att  uruppföras sommaren 2015. -En dramatisk karaktär är ofta en som bär på motsättningar, har en inre konflikt som blir betydelsefull i handlingen, påverkar handlingen och påverkas av handlingen så att nya sidor kan träda fram, säger Kerstin Perski, som just nu skriver libretto till Göteborgsoperan. Alfreds Hitchcocks film Notorious ska bli opera med Hans Gefors som tonsättare. -Mans- och kvinnorollerna i filmen är gammaldags och jag måste hitta ett språk för att göra Gary Grants roll, som den tyste och mystiske mannen, till en som vi idag kan förstå. Även Ingrid Bergmans karaktär behöver byggas ut. Varför blir hon kär i den här mannen på en sekund, skrattar Kerstin Perski. Kerstin Perski blev förälskad i tonsättaren Karin Rehnqvists speciella klangvärldar, vilka är inspirerade av folkmusik. Tillsammans skapade de barnoperan Sötskolan, en rysare för barn, och orkestersagan När jorden sjunger för skådespelerska och orkester. Vi besöker tonsättaren Karin Rehnqvist hemma i arbetsrummet i Stockholm där hon just nu komponerar partitur till en helaftonsopera på Kungliga Operan i Stockholm med planerad urpremiär 2014. Operan blir i två akter med fem sångsolister, kör och orkester. Arbetsnamnet är Strandad och librettot skriver Kerstin Perski. De har ett nära samarbete och läser och lyssnar på varandras alster efter hand. -Det är alltid en större frihet att jobba med en textförfattare eller librettist som lever. Då kan vi ju prata med varandra. Kerstin Perski skriver otroligt bra! Hon har en stark känsla för vad som krävs för musiken, säger Karin Rehnqvist. Vad är det för skillnad på att skriva konsertmusik och operamusik? -Att skriva operamusik är ett oändligt arbete, men väldigt roligt! Jag är pedant och skriver ut alla detaljer, till exempel exakt hur artikulationen skall vara eller exakt hur långt och HUR ett crenscendo skall utföras. Formmässigt är konsten att skriva konsertmusik något helt annat. Då får musiken sträcka ut sig och klinga till slut, men i opera kan det bli drastiskt med härliga och snabba kast mellan olika känslor. Det måste dock bli rätt känsla för den person som sjunger just då. Annars blir det platt.  Är det librettot som styr? -Nja, dramat styr musiken. Musiken måste lämna plats till rummet, ljussättningen och karaktärernas agerande. Men det är intrikat. Känslorna måste höras i musiken och ibland kan personen uttrycka en känsla medan musiken visar något annat. Då vinner musiken över ordet. Den 8 juni 2013 kl 11.00 uppförs En Mycket Stor Konsert tonsatt av Karin Rehnqvist. Musik för världens största musikinstrument nämligen Gotlands alla kyrkklockor. Sveriges Radio direktsänder över Sverige, kanske över Europa, och dessutom via Internet till hela världen. Kompositören Gunnar Edander skrev musik till dikter av den 1977 avlidna poeten Sonja Åkesson. -Jag skrev musik till alla sånger på skivan ”Sånger om kvinnor” som gavs ut 1971, då jag var huskompositör hos Susanne Osten och Margareta Garpe på olika Stockholmsteatrar. Många har sagt att det var konstigt att en man skrev all musik till flera kvinnoskivor. Då fanns det inte många kvinnor som skrev musik. Killar både skrev och spelade. Men det har hänt mycket sedan dess. Idag finns det en massa tjejer som skriver och spelar. Det har skett en revolution, berättar Gunnar Edander på Skype från Kalifornien där han är på turné med föreställningen Djävla karl!!! om Strindberg med text av Agneta Elers-Jarleman och 9 sånger ur Gunnar Edanders sångbok 63 Strindbergsånger. Kerstin Perskis hemsida:http://www.kerstin-perski.se Kerstin Perski, DramaDirekt:http://www.dramadirekt.com/presentationer.php?authorlist=40466 Karin Rehnqvists hemsida:http://www.karin-rehnqvist.se Karin Rehnqvist hos Gehrmans Musikförlag:http://www.gehrmans.se/upphovsman/karin_rehnqvist Gunnar Edanders Algonet:http://www.algonet.se/~edander/ Gunnar Edander, Wikipedia:http://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Edander

I andra programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi musikern och filmskaparen Hans Appelqvist, poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström, den operaskolade rockmusikern Nike Markelius och dramaturgen och författaren Carsten Palmaer. Hans Appelqvist är utbildad till Tonemeister under tre år vid det danska Musikkonservatoriet i Köpenhamn. I en tonmästare samlas både den tekniska och den musikteoretiska kunskapen. En Tonemeister är alltså en slags länk mellan tekniker och musiker. Hans Appelqvist fascineras av röstens skörhet hos amatörsångare. - Jag dras även till röstklangen hos äldre kvinnor och använder raspiga recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye i mina musikstycken, berättar Hans Appelqvist. Till videofilmen Sjunga slutet nu skapade han fantasifiguren Klot som är vän med pojken Vissen. Klot är en svävande boll med mun och hen talar amerikanska med en syntetisk/digitaliserad stämma. Hans Appelqvist säger att det också är det tekniska i detta som verkligen intresserar honom. Poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström belönades 2003 med Nordiska Rådets Litteraturpris. Vid pianot komponerade Eva Ström små stycken som tonåring. Hon skrev text till ett oratorium, dikter till musik av Bach och libretto till kortoperan ”Du får inte gå” tonsatt av Ylva X Arkvik. - Jag menar att det i all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras. Det lärde jag mig av min pianolärare. Han diskuterade hela tiden hur fraser hänger ihop och hur musiken byggs upp. Så är det! En rytm kommer inom en för att sedan ordsättas, säger Eva Ström som läser flera av sina dikter i programmet. -Jag är övertygad om att det finns något musikaliskt i att vara läkare. Utan att lyssna på olika ljud i människokroppen skulle det inte fungera. Den operaskolade rockmusikern Nike Markelius är barnbarn till arkitekten Sven Markelius som ritade Helsingborgs Konserthus. Nike valde friheten i rockmusiken. Hon spelar trummor i Tant Strul och hon spelar elgitarr, sjunger och komponerar musik till Nike och Röda Orkestern. Senaste projekt är aktuella CD’n Det står skrivet med politiska texter av författare och poeter. Gästmusiker är bl a klarinettisten Emil Jonasson och stråkkvartetten Fläskkvartetten. - Sverige och världen står inför oerhörda förändringar och försämringar i klimat, i världsekonomi och genom ökade klassklyftor. Jag ville inte skriva 15 texter själv, utan var nyfiken på andra människors reaktion på detta och ville ge min musikaliska röst åt deras ord. Trots att jag var väldigt sjuk själv och på väg att bli utförsäkrad, berättar Nike Markelius.  Dramaturgen Carsten Palmaer är en av de författare Nike Markelius kontaktade. Han översatte diktaren Heinrich Heines Vandringsråttorna, skriven på 1840-talet. - Jag gillar råttor! De är fula, skalliga och omoraliska. Text och musik får aldrig bli alltför goda kompisar. Därför är jag barnsligt förtjust i fula texter till vackra melodier och vice versa, förklarar Carsten Palmaer. Hans Appelqvist’s hemsida:http://www.sifantin.net Hans Appelqvist, filmen “Sjunga slutet nu”:http://www.hapna.com/H47.html Eva Ström, blogg:http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlg:http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Nike Markelius, SKAP:http://www.skap.se/medlemmar/nike-markelius Nike Markelius, Röda Orkester:https://www.facebook.com/nikeochrodaorkestern Nike Markelius, Tant Strul:http://tantstrul.se Carsten Palmaer, adlibris:http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Carsten+Palmaer&fromproduct=true Carsten Palmaer, Wikipedia:http://sv.wikipedia.org/wiki/Carsten_Palmaer

I första programmet i den nya serien "Musiken har ordet" hör vi Mozarts g-mollsymfoni med nyskriven text av den amerikanske rockpoeten Neill Furio. Även Chopin är en mycket sångbar tonsättare. Hör Chopins Pianoetyd nr 3 både med Lang Lang och i världsmusiktappning med Maria Pomianowski och vänner. Vi möter även estradpoeten och författaren Bob Hansson och tonsättaren Paula af Malmborg Ward, som självsvåldigt använde Hanssons dikter i sitt verk För att skälva, för Helsingborgs Symfoniorkester och kör. I hans dikt är hela frasen: För att skälva krävs det närhet. -In the beginning is the word! Hela tiden. Ibland känner jag mig mer som ordmänniska än som musikmänniska. Så musiken har definitivt ordet, erkänner Paula af Malmborg Ward. Hon har använt dikter ur Bob Hanssons diktsamling Heja världen och fascineras av auran kring ord som Klarspråkssaknad, Mjuksandssångare och Människogrönska. -Jag har fragmentiserat Bob Hansson. Satt in honom i min musikaliska kontext. Han är väldigt formsäker men formen styr inte utan dikterna har en hög halt av innehåll. Han använder vackra ord, där både ljus och mörker ingår. Bob är en sann filantrop som tror på människan och jag valde hans dikter för att förmedla ett framtidshopp, förklarar Paula af Malmborg Ward. -Det var väldigt rörande när jag fick lyssa på det Paula berättar om vad som händer i henne av ordet Klarspråkssaknad och jag blev upprymd av att höra en intelligent människa som verkligen har grunnat på detta lilla ord. Det är jättenajs!, tycker Bob Hansson Bob Hansson hör inte sin text riktigt när kören sjunger, men uplever det storslagna ändå. - Det är väl därför det är skillnad på en kör och en nyhetsuppläsare. Ha ha ha, skrattar Bob Hansson. Jag tycker det lyriska ordet passar väldigt bra till musik. Det lyriska ordet är inte logiskt som annat språk: ”Kan du räcka mig mjölken? Ja, det kan jag!” Det lyriska språket är bara skenbart ett språk, förklarar Bob Hansson. Bob Hansson har arbetat med många musiker och kompositörer, men där han själv reciterat orden. Mest med Institutet för höghastighetskonst och Kenneth Cosimo. Bob Hansson kommer från arbetarklassen, är son till en kallskänka och går aldrig på konserthus för att lyssna på musik. -Jag inser nu att både jag och mamma har gjort varsin klassresa. Jag genom sina framgångar som diktare och författare och mamma genom att ha abonnemang i Helsingborgs Konserthus, där mina dikter uppfördes till Paula af Malmborgs musik när Helsingborgs Symfoniorkester firade 100-årsjubileum i februari 2012, berättar Bob Hansson. Paula af Malmborg Wards hemsida: http://www.upward.se Om Paula af Malmborg Ward hos STIM: http://www.stim.se/sv/PRESS/Intervjuer/Balansakt-med-humor-och-tajming/       Bob Hanssons hemsida: http://www.bobhansson.se/Bob_Hansson/Bob_Hansson.html Bob Hanssons blogg: http://blogg.passagen.se/bobhansson/  Bob Hansson, Myspace: http://www.myspace.com/bobhansson Bob Hanssons musikhttp://www.highspeedart.com/music/bob-svensk-musik.html

I femte och sista programmet möter vi en spjuspets, Victoria Bond, och en gränsgångare, Alex Shapiro. Victoria Bond föddes i Los Angeles och växte upp i New York och i Hollywood i en gediget kulturell familj. Modern var konsertpianist och studerade för bland annat Bela Bartók. Hennes far var sångare och läkare. Victoria Bond prövade på teater, målning och skulptur, men valde musiken och började studera komposition. Victoria Bond funderade på att bli dirigent. Hon mötte dirigenten Leonard Slatkin, äldre bror till en av henne klasskamrater, och fick goda råd av honom. Av hundratals sökande till dirigentlinjen vid Juilliard School of Music var Victoria Bond en av de sju som kom in och hon blev första kvinna någonsin som där tog examen i dirigering vid slutet av 1970-talet. När Victoria Bond började fanns det endast två andra kvinnor i USA som dirigerade orkestrar: Sarah Caldwell hos Boston operakompani och Eve Queler som hade startat sin egen operaorkester, The Opera Orchestra of New York. Under dirigentutbildningarna hade Victoria Bond lärare som Herbert von Karajan och Pierre Boulez. Mest betydde de två svenska dirigenterna Sixten Ehrling och Herbert Blomstedt. Efter en dirigentkarriär i USA, Kina, Brasilien och på Irland, ägnar Victoria Bond nu mest kraft åt att komponera. Just nu skriver hon en opera om pianisten och tonsättaren Clara Schumann. Victoria Bonds opera Mrs President har premiär i oktober 2012, endast en månad innan nästa presidentval i USA, det 57e, då Barack Obama skall försöka bli omvald. Mrs President handlar om den första kvinnliga presidentkandidaten i USA, Victoria Woodhull, som även var första kvinna i USA’s aktiebörs och den första kvinna i USA som ägde en tidning. Woodhull ställde upp i presidentvalet 1872. Som vice presidentkandidat valde hon den afroamerikanske författaren och talaren Frederick Douglass, som hade flytt från sin slavägare vid 43 års ålder. Han stödde suffragetternas kvinnokamp och abolitionisternas kamp mot slaveriet. Deras parti hette Equal Rights Party, men kallades också People's Party, the Cosmo-Political Party och the National Radical Reformers. Men Victoria Woodhull motarbetades starkt: Hon kallades Mrs Satan. Regeringen vägrade trycka hennes namn på röstsedlarna. Man ansåg att hon var ett år för ung. (Hon var 34.) Hon var kvinna. Hon sattes i fängelse. Först i augusti 1920 fick kvinnor rösträtt i USA. Ur librettot av Hillary Bell: ”Vi betalar skatt, vi lyder samma lagar, vi föder nya medborgare och vi lämnar bort dem till krig. Ändå är vi fattiga, maktlösa, mäns egendom. Var inte rädd, jag vill inte anarki, jag vill jämlikhet. Victoria for President!” Victoria Bonds hemsida: http://www.victoriabond.com/ Mrs President’s hemsida: http://www.MrsPresidentTheOpera.com/ Tonsättaren och filmmusikkomponisten Alex Shapiro växte upp på Manhattan på 1970-talet, och pendlar nu mellan intensiva New York och rofyllda San Juan Island, i nordvästra USA. Som tonåring rörde Alex Shapiro sig fritt i New Yorks mångfaldiga musikliv: punk, opera, jazz, klassiskt och nutida. Hon studerade bl a vid Manhattan School of Music. Senare fick hon ett lågbudgetjobb som filmmusikkompositör i Los Angeles och arbetade där i 15 år med att skriva musik till film och TV. Alex Shapiro var dock olycklig och saknade konsertlivet, då de båda musikvärldarna fungerade helt åtskiljda. Men när hon skrivit kammarmusik för en orkester på tio personer till ännu en lågbudgetfilm förstod hon hur mycket hon saknat att tonsätta konsertmusik. Hon bestämde sig för att byta karriär. -De kommersiella åren har stärkt min känsla för rytm och groove. Även min formkänsla och musikens rörelse har påverkats, fast numera använder jag andra harmonier, förklarar Alex Shapiro. Efter att ha varit van att spela på biopublikens känslor använder jag numera de emotionella verktygen friare i min konsertmusik. Människorna i de olika lyssnargrupperna är ju inte så olika varandra. Universiteten i USA söker ständigt ny repertoar till sina musikgrupper. Ofta är det orkestrar och ensembler vid olika universitet som beställer musik av Alex Shapiro. Att vara kvinna inom musikvärlden har aldrig medfört några problem för Alex Shapiro, som tackar alla tonsättande förmödrar för det. Hon är dock medveten om att diskriminering pågår. -Det är bäst att försöka hålla tyst om sådant, säger hon. Det skapar bara dåliga vibrationer och stöter bort människor. Vad du kan göra är att visa upp dina bästa verk och till unga tonsättare säger jag: Det finns inget glastak, himlen är gränsen! Alex Shapiro har ett radikalt förslag till föreningen Kvast, Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, som arbetar för att symfoniorkestrarna i Sveriges skall välja fler verk av kvinnor. -Jag tror inte det hjälper så värst mycket att prata med dem som administrerar orkestrarna. Vi glömmer så lätt att den nutida musikvärlden är liten och att de som finns utanför den behöver utbildas och informeras om hur läget är. Jag föreslår därför att ni söker upp skattebetalande kvinnor i Sverige: advokater, plåtslagare och andra, och ber dem reagera på att deras skattepengar mest går till manliga tonsättares verk. Jag tror att skattebetalarnas ord väger tyngre än tonsättarnas, säger Alex Shapiro. Alex Shapiro’s hemsida: http://www.alexshapiro.org/

I fjärde programmet möter vi två två pionjärer inom den nutida konstmusiken, två tonsättare med judiska anor från Ryssland: Faye-Ellen Silverman, infödd Manhattanbo, och Shulamit Ran, som pendlar mellan Israel och USA. De båda tonsättarna studerade faktiskt under en period samtidigt på Mannes College of Music på Manhattan. Faye-Ellen Silvermans morfar kom från Ryssland till New York vid 1900-talets början. Strax efter ryska revolutionen anlände hennes far till Manhattan. Faye-Ellen började på Dalcroze School of Music i New York när hon var 4 år. Mamman skrev ner orden till Faye-Ellens egna kompositioner när hon var alltför liten för att stava men redan kunde skriva noter. När hon var 13 år var hon en av fem vinnare i en kompositörstävling där den berömda brittiska dirigenten Leopold Stokowski satt i juryn. Det ledde till konsert i Carnegie Hall och uppmärksamhet i radio, TV och tidningar. Det var då Faye-Ellen bestämde sig för att kalla sig tonsättare. -Jag var kanske dum, men innan hade jag haft skyddslappar och trott att alla komponerade musik, skrattar Faye-Ellen Silverman. 1962 hindrades hon från studier i musik vid Columbiauniversitetet. Orsak: hon var kvinna. Faye-Ellen Silverman tog sin master i musikkomposition på Harvarduniversitetet. På kompositionsavdelningen skrev en av de anställda offentligt att ”Det finns ett och annat som kvinnor inte bör göra, nämligen skyffla kol och komponera musik”. Senare fick hon tillträde till Columbia för sin doktorsgrad i musikalisk komposition. 1982 representerade Faye-Ellen Silvermans stycke Oboe-sthenics USA vid Rostrum, vilken är den globala tävlingen för tonsättare. I den välrenommerade musikhistorien ”Schirmer history of music”, som gavs ut 1982, skrev Faye-Ellen Silverman kapitlet om 1900-talets musik och förhindrade att alla kvinnor uteslöts ur manuset till boken. På hennes CD Manhattan Stories finns stycket Protected Sleep, som är en fantasi över melodin i den sefardiska vaggsången Durme Durme. Stycket Left Behind komponerade Faye-Ellen Silverman till hornspelaren Ann Ellsworth, vars make inkallats till Irak. På CD’n Transatlantic Tales samarbetar Faye-Ellen Silverman med den danska gitarrkvartetten Corona och dess ledare Volkmar Zimmerman. Fay-Ellen Silvermans hemsida: http://www.fayeellensilverman.com/ Tonsättaren Shulamit Ran växte upp i Tel Aviv och började tidigt spela piano och skriva musik. När hon var sju år blev några av hennes sånger antagna till ett barnprogram i Israelisk radio. -Det var en underbar känsla och det var då jag bestämde mig för att bli tonsättare, berättar Shulamit Ran. Som 14-åring flyttade hon till New York för att studera musik på Mannes College of Music. Detta var avgörande för hennes fortsatta möjligheter att komponera och få sina stycken framförda. 1990 valde dirigenten Daniel Barenboim Shulamit Ran till Composer-In-Residence hos Chicagosymfonikerna. Där arbetade hon under sju säsonger. Shulamit Ran är professor vid University of Chicago och hedersdoktor vid fem andra institutioner. Hon är invald både i American Academy of Arts and Letters och American Academy of Arts and Sciences. Som andra kvinna någonsin fick hon 1991 Pulitzerpriset för sin Symfoni som skandalöst nog aldrig spelats in. Prisjuryn skrev så här: ” Shulamit Rans musikalisk fantasi och konstnärliga uppfinningsrikedom har en överlägsen kvalitet”. Om hennes musik har det också skrivits att den är tonsatt med ”samma känsla för mänskligheten som Mozarts mest djupsinniga operarior och Mahlers sökande symfonier”. Flera av Shulamit Rans stycken har kryddats av mellanösterns speciella tonskalor. Även Shulamit Rans enda opera Between Two Worlds The Dybbuk, från 1997, drabbades av ödet att inte bli inspelad. - Men om jag skulle tänka på detta hela tiden så skulle jag bli väldigt olycklig. Så jag gör det alla tonsättare måste göra, tänka framåt och fortsätta komponera! Men jag hoppas förstås att min Symfoni kommer att spelas igen någon gång i framtiden, säger Shulamit Ran. När hon komponerade de fyra första tonerna i sin Violinkonsert från 2003 tänkte hon på sin mor, som ”hade ett stort djup och en stor känslighet – och dessutom visdom och intuition”. Varje kväll sjöng modern Brahms Vaggsång Guten Abend, guten nacht vid sängkanten. Därför avslutas Violinkonserten med att fiolen spelar denna melodi högt upp i registret. Shulamit Rans hemsida: http://www.presser.com/Composers/info.cfm?Name=SHULAMITRAN

I tredje programmet möter vi två New Yorkbaserade musiker. Elviolasten och tonsättaren Martha Mooke har bland annat spelat på Broadway, medan tonsättaren och pianisten Elodie Lautens operor sätts upp off-Broadway och off-Metropolitanoperan. Jag möter Martha Mooke I en vacker våning på övre västra Manhattan. Hon spelar med New York's ledande ensembler och har inga problem med att gå mellan notbundna och improviserande uppdrag. Just denna vecka varvar hon fyrsträngat violaspel, i stycken av Tjajkovskij och Bruckner, i en symfoniorkester i New Jersey, med att i studio, med femsträngad elviola, spela in altfiolstycken som tonsatts för henne. Och så har hon precis avslutat komponerandet av sin tredje String Quartet. En klassisk altfiol har fyra strängar, men Martha Mooke äger ett flertal femsträngade instrument. Hon processor ljudet I dator och med allehanda pedaler Den elektrifierade altfiolen kan låta som ett keyboard, en synth, en gitarr eller som en saxofon! Så här skriver Village Voice: ”Med sitt kritvita hår, och den blå femsträngade altfiolen, är Martha Mooke en frapperande uppenbarelse med ett bredare register än många improvisatörer kan skryta med.” Martha Mooke, som är en av stammusikerna i Carnegie Hall, har bl a jobbat med Luciano Berio, Cathy Berberian, David Bowie, David Byrne, Lou Reed, Kronoskvartetten och Rufus Wainwright. Årligen spelar Martha Mooke vid stödkonserten för Tibet House tillsammans med Philip Glass och Patti Smith. -Två turnéer med Barbara Streisand var drömturnéer av första klass! Barbara vet exakt hur hon vill ha det musikaliskt och vi musiker blev behandlade exemplariskt. Det var fantastiskt att varje kväll stå en meter från Barbara Streisand när hon gör sin stora entré och publiken jublar. Du hör inget, du vibrerar – inte bara ditt instrument, utan även din kropp vibrerar, berättar Martha Mooke. Martha Mooke’s nästa CD heter Hebra d'luz, Ljustråd, efter stycket med samma namn som tonsättaren Tania León skrivit till henne. http://www.marthamooke.com/ Tonsättaren och pianisten Elodie Lauten föddes i Paris men flyttade till New York tidigt 1970-tal. Hennes pianostycke Variations On The Orange Cycle inkluderades i Chamber Music America’s lista över nittonhundratalets 100 bästa musikstycken. Och Sequenza 21, som är en av de tre främsta internettidningarna för nutida konstmusik, listade Elodie Lauten som en av de mest inflytesrika tonsättarna av postminimalismen under de senaste 30 åren. Elodie Lauten har skrivit fem operor, stycken för piano, för elektronik och för orkester. Hon finns med på 30 CD-skivor, utgivna av 15 stora och små bolag. I New York upplever Elodie Lauten en frihet hon aldrig känt i Paris. Här kan hennes excentricitet blomma bland andra människor som är udda och kommer från olika länder. Elodie Lauten startar tjejrockband, lever en tid på Chelsea Hotel med sin pojkvän och bor tillsammans med den öppet homosexuelle poeten Allen Ginsberg. Några av hans dikter utgör librettot till hennes opera Waking in New York. Elodie Lauten skapar det lyraliknande 21-strängade instrumentet Trine och använder det i Preludiet till sin opera Death of Don Juan. Operan hade premiär i maj 2011 på Manhattan’s Theater For The New City, i East Village. - Don Juan-typen, förföraren, är en karaktär från en förfluten tid då kvinnor endast hade tre val: hustru till en man, nunna eller prostituerad. Idag, efter 1960- och 70-talens sexuella frigörelser och kvinorörelsens landvinningar, är en sådan Don Juan-karaktär inte trovärdig, säger Elodie Lauten, som i operan ger Don Juan möjlighet att uppleva äkta kärlek. Elodie Lautens far föddes som Raphael Shecroun i Algeriet. Han tar namnet Errol Parker och blir jazzmusiker och kompositör och skriver bitonal, komplex musik. 18 år gammal lämnar han Algeriet och flyttar till Paris där han bl a spelar med gitarristen Django Reinhardt. 1968 flyttar Errol Parker till New York och är så stolt över sina afrikanska rötter att han byter ut virveltrumman mot congas i trumsetet. 1971 startar han sin egen label, Sahara Records. Elodie Lauten är konstnärlig ledare för den ideella organisationen Lower East Side Perfroming Arts. http://www.elodielauten.net/

I andra programmet möter vi tonsättaren och virtuosa flöjtspelaren Jennifer Higdon som först började komponera vid 21 års ålder, efter att mest ha lyssnat på rock, country, och bluegrass. Nu är Jennifer Higdon en av USAs flitigast spelade tonsättare och fick 2010 det finaste pris man kan få inom konstmusiken i USA, Pulitzerpriset, för sin Violin Concerto. Samma år vann Jennifer Higdons Slagverkskonsert en Grammy. Hennes musik finns inspelad på över 60 CD-skivor. Jennifer Higdons filosofi är enkel: Musiken måste sjunga, den måste tala, den måste kommunicera. Hon skriver musik för musikerna och för lyssnarna och tror stenhårt på att hon kan skriva kvalitetsmusik och samtidigt kommunicera med många människor. Om Jennifer Higdon har det skrivits att hon i sin musik hellre använder klangfärger och melodier än teman. Hon håller med: -Mitt klangfärgstänkade kommer ur mina kompositionsstudier hos tonsättaren George Crumb. George Crumb själv listar hennes musikaliska fingeravtryck så här: ”rytmisk vitalitet, spännande färgsättning och känslighet för nyanser och klang”. Det var den världskända violonisten Hilary Hahn som beställde Violinkonserten. Pulitzerprisjuryn skrev: Jennifer Higdons Violinkonsert är ett ”djupt engagerande verk som kombinerar flödande lyrism med bländande virtuositet”. Hilary Hahn drog åt tumskruvarna och hetsade Higdon att göra verket svårare och svårare. Pulitzerpriset förändrade Jennifer Higdons liv över en natt. Redan första dagen fick hon, som har eget notförlag, 200 nya beställningar. Jennifer Higdon hade dock inte tid för dem alla och slussade helt sonika beställarna vidare till andra tonsättarvänner. Jennifer Higdons notförlag heter Lawdon Press och förläggare är Cheryl Lawson, Jennifer Higdons hustru. De möttes i gymnasiet för 31 år sen, och de lever helt öppet för att kunna vara stöd och förebilder för unga lesbiska kvinnor. Många av Higdons stycken kräver att musikerna använder utökade tekniker på sina instrument, som överblåsning, omvänd fingersättning eller instrumentbyte. Stycket On A Wire skrev hon för gruppen Eight Blackbird och symfoniorkester. Eight Blackbird inleder stycket med att spela inuti en flygel med fiskelinor. Higdon var här inspirerad av “Bowed Piano Ensemble” från Colorado. -Strängarna sjunger då på ett utsökt, mystiskt sätt, förklarar Jennifer Higdon. Jag gillar att ge publiken överraskningar och på det sättet dra in dem i skeendet på scenen. Jennifer Higdon fick uppdraget att skriva musik till 75-årsjubiléet för Curtis Institue of Music i Philadelphia där hon studerat och numera verkar som professor. Detta händer ett år efter att hennes bror Andy Blue Higdon dör i cancer, endast 33 år gammal. Jennifer skriver det vackra, personliga stycket Blue Cathedral, ett tonpoem, som varje weekend spelas någonstans i världen. Walt Whitmans poem ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd” skrev han kort efter lönnmordet på president Abraham Lincoln, 1865. På Jennifer Higdons tonsättning av delar av dikten, med titeln ”Dooryard Bloom”, sjunger den Panama-Amerikanske barytonen Nmon Ford. - Nmon Ford är svart och det är vackert att just han sjöng vid premiären och även spelade in stycket på skiva, säger Higdon. Det var ju Abraham Lincoln som upphävde slaveriet i USA. 2015 får Higdons första opera världspremiär. Librettot är baserat på den internationella bestsellern "Åter till Cold Mountain" av författaren Charles Frazier. Läs om Jennifer Higdon på nätet: http://www.jenniferhigdon.com/ http://www.composersforum.org/content/jennifer-higdon

Först ut i programserien är tonsättaren, konsertpianisten och dirigenten Tania León. 1967, efter en gedigen klassisk utbildning till konsertpianist vid Havannas Musikkonservatorium, lämnade Tania León Kuba för den kreativa friheten i New York. Dansaren och koreografen Arthur Mitchell övertalar henne att bli musikaliska ledare, dirigent och pianist vid Dance Theatre of Harlem, det första afro-amerikanska balettkompaniet någonsin i USA. Han uppmuntrar henne att skriva egen musik och Tania León beslutar sig för att studera musikalisk komposition vid New York University. 1980 kunde hon resa tillbaka till hemlandet, då förbudet att återvända upphävdes. Det var då hennes far fick henne att förstå att hon skulle använda sina musikaliska rötter i sin musik. - Han lyssnade på de inspelningar jag hade med mig och sa rakt på sak: ”Visst är det intressant det här, men var finns du i alltihopa.” Det förvånade mig eftersom min far inte var musiker, säger Tania León i programmet. León har återvänt till Kuba flera gånger sedan dess men hann aldrig återse sin far. Några månader efter hennes första besök avled han plötsligt. - Den mardrömslika situationen, när jag inte hann fram till min fars begravning på grund av de kubanska myndigheternas långsamma visumhantering, gjorde att hans sista ord till mig envist återvände: ”Var finns du i musiken”? Ett tag tänkte jag ständigt på det här. Vad menade han egentligen? Kunde det vara den polyrytmiska komplexiteten, de musikaliska rörelserna, klangfärgernas paletter? För första gången börjar jag använda mig av detta i min musik, förklarar Tania León. Tania León skapade dansverk Inura för danskompaniet Dance Brazil. Inför detta verk tillbringade hon lång tid i Bahia i Brasilien för att arbeta med slagverkare på inhemska, folkliga instrument som surdo, cabasa, tamburin och små tomtoms, agogô, congas, tumba och berimbau. Fyra brasilianska slagverkare tillsammans med en stråkkvartett och en slagverkare från New York-filharmonikerna gör verket Inura till ett mäktigt stycke musik där kören sjunger på nigerianskt Yoruba-språk. Den nigerianska Yoruba-religionen kom till Cuba på femtonhundratalet med slavar från Nigeria.     Poeter vars texter Tania León har tonsatt är bl a: Rita Dove, Wole Soyinka, Jamaica Kincaid, Derek Walcott och Margaret Atwood. Tania León är Distinguished Professor vid City University of New York och musikalisk rådgivare till två välrenommerade symfoniorkestrar: American Composers Orchestra och New York-filharmonikerna. Läs om Tania Leóns på nätet: http://www.tanialeon.com/ http://chevalierdesaintgeorges.homestead.com/leon.html

Ett program om Beethoven, Schubert och en målning på väggen i en klostercell som förändrade allt. Medverkande: Edith Söderström, sångerska och manusförfattare. Leo Spauls, skådespelare och dramatiker. Guido Zeccola, kulturredaktör och författare. Min första lektion tog jag redan i femårsåldern. I femton år skulle jag sitta framför pianot och försöka traggla mig igenom Schubert och Beethovens enklare repertoar. Jag blev aldrig särskilt bra. Det var något med händerna. Trots att mina fingrar var smala och smidiga fick jag dem aldrig att lyda. Jag kom inte längre än till Chopins regndroppspreludium, vilket inte är långt alls med tanke på alla år jag satt där och övade. Det var bara en sak jag behärskade. Jag kunde improvisera. När jag lade undan noterna blev allting plötsligt möjligt. Istället för att öfrtvivlat försöka få händerna att följa noterna på papperet kunde jag gå inåt och låta händerna få eget liv. Det blev märklig musik, men det blev min musik.  Det blev aldrig någon musiker av mig. Men jag lärde mig vad musik var. Jag satt och klinkade vid pianot, det var inga avancerade melodier, men den som lyssnade noggrant kunde höra vem jag var. I musiken avslöjade jag allt.

Jag står åter framför den gamla skolbyggnaden. Det är tidig vår på slätten utanför Sala i Västmanland. Himlen är grå och förutom en fågel som ropar långt borta är det alldeles tyst. Jag står utanför byggnaden och jag ska snart gå in. Det var här det började, och det är här det slutar - sökandet efter skönheten. Uppdraget var omöjligt, men däri låg lockelsen. Skulle skönheten gå att fånga in, lägga i en burk, stoppa i ett kartotek, mäta, väga och känna på, skulle den givetvis förlora all sin kraft. För mig är den endast ett sken som vittnar om en annan värld. Jag är en skugga, som rör mig i skuggan. Skönheten är gnistan, sensommarens mareld, det snabbt brinnande ljuset. Träbyggnaden jag står framför är hög och röd. Det var ett ljud som förde mig hit, det var ljudet av en klocka. Jag står utanför skolbyggnaden. Och så går jag in. I det sista programmet i serien om skönheten undersöks fyra olika minnen: Ljudet av en klocka, ett lockrop i natten, vinden genom en flöjt och ett dansstycke som var det allra vackraste. Medverkande: Broder Birger från Östanbäcks kloster. Nathalie Nordquist, premiärdansös vid Kungliga Baletten. Kål Berit Sens, kulerska och sångerska. Samt Gunnar Jinmei Linder, mästare på den japanska shakuhachi-flöjten.

Det brukar kallas för epifanier - korta genomlysta ögonblick, som uppenbarelser, ofta mättade med en snabbt övergående insikt i skönhetens fulla idévärld. Jag sträcker fram handen och försöker greppa det ögonblicket, försöker hålla om det som handen runt en solvarm sten. Det händer några minuter in i Antonio Vivaldis "Stabat Mater". Musiken skrevs för nästan tre hundra år sedan. Allt vi har kvar är papprets linjer och noternas svarta prickar. Men partituret är en karta. Countertenorens höga röst försvinner in i ett mjukt oväntat legato med orden "Dum pendebat Filius". För en kort stund finns inga historiska eller tidsmässiga avstånd mellan mig och musiken. Skönheten har bundit allt samman. I den andra delen av Skönheten möter vi Lars O Ericsson - docent i praktiskt filosofi vid Stockholms universitet samt författare och konstkritiker, bland annat i Svenska Dagbladet. Han talar om hur hans egen skönhetstörst vuxit sig allt starkare med åren. Den största skönheten har han funnit i en liten staty som föreställer en enkel flöjtspelare. Vi träffar också litteraturredaktören Isabelle Ståhl, som berättar hur skönheten många gånger har drabbat henne som en oväntad epifani. Plötsligt har ögonblicket blivit genomlyst av ett starkt sken och verkligheten är inte längre sig lik. Till sist blir det ett besök hos programmeraren och kompositören Jonatan Liljedahl, som sitter hemma i arbetsrummet i trävillan i Ockelbo och finner den största skönheten i de elektroniska ljudens abstrakta värld.

Jag sitter i bilen på väg till mitt möte med Sofia Roberg när radion spelar ett pianostycke som jag inte hört på länge. Det är den långsamma andra satsen i Schuberts tjugoförsta pianosonat. Pianisten spelar eftertänksamt, lugnt och ackorden med den enkla lilla melodin gör egentligen inte mycket väsen av sig. Ändå är det som om musiken går rakt in i mig. Jag kör snabbt på motorvägen österifrån, men plötsligt är det som om vägen försvinner och Österlens landskap börjar glöda i eftermiddagssolen. Det är en intensiv skönhetsupplevelse, men när jag nu försöker beskriva, den märker jag hur tafatta orden blir. Det var några små toner, som vecklade ut sig inom mig och för en kort sekund var dom större än allt. Men min beskrivning av upplevelsen kan bara ringa in känslan, inte fånga den.   Kanske är det därför som jag ändå enklast hittar skönheten i just musik. Den bara är. Den bara finns. Oftast betyder den ingenting alls. Dom klassiska styckena har sällan ens några särskilda namn. Pianosonat nr 21 säger ju ingenting. Och det är befrielsen.  Jag hade länge en fåfäng förhoppning om att även jag någon gång skulle kunna skapa något vackert. Något som talade till människor på samma sätt som musiken talar till mig. Man jag har lagt alla sådana tankar åt sidan. Jag är en lyssnare, inget annat. Jag sitter i skuggan och blickar mot ljuset. Jag kan inte komma ända fram.  Tillbaka i bilen märker jag vilken sinnestämning Schuberts musik har försatt mig i. Allting sover, tänker jag. Det är fortfarande tidig vår. Marken sover, träden sover, till och med vägen sover. Allt skimrar, men sover fortfarande. Världen är vacker och jag är liten.  I den första delen av Skönheten möter vi författaren, förläggare och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg som berättar om sin nya roman om Georg Friedrich Händel, samt skribenten och litteraturvetaren Sofia Roberg som minns melankoliska tillstånd i sin barndoms skog.

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 6. Tonsättaren Elzbieta Sikora, lever i Paris, uppvuxen i Warszawa. -I min kompositionsklass var vi 3 - 4 flickor och 5 pojkar. Men jag är den enda som blev tonsättare. -Det var först när jag kom till Frankrike som jag blev medveten om kvinnors och mäns olika villkor, berättar Elzbieta Sikora. Paula af Malmborg Ward har kallats en av våra mest drivna operakompositörer. -Jätteviktigt med kvinnliga förebilder, säger Paula. De som tror att tonsättare sitter i lockliga peruker i guldram på väggen - de tror fel. Jag får ta emot gliringar och goda råd som manliga tonsättare slipper. Danska saxofonisten och kompositören Pernille Bévort: Kvinnliga jazzinstrumentalister i Danmark har på tio år försvunnit från musikutbildningarna. När nån säger att du spelar som en man så tänker jag att jag måste repa mer, det här går ju inte, skrattar Pernille Bévort. Manus och produkiton: Birgitta Tollan.

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 5. Vi är i Oslo. Att humla - vad är det? Norska tonsättaren Synne Skouen: -Det sägs om humlan att hon inte är konstruerad för att flyga. Men det vet hon inte och därför flyger hon ändå. Möt Synne Skouen, som utbildade sig till tonsättare i Wien. -I starka organisationer krävs kvotering. Om vi tror att förändringar sker via evolution så kommer vi att få vänta alltför länge. Tonsättaren Cecilie Ore: Det är mycket svårare att vara medelmåttig kvinnlig tonsättare än att vara en manlig medelmåttig komponist. Och det går inte alls an att vara dålig kvinnlig tonsättare. De kvinnliga tonsättare som godkänns har en mycket hög konstnärlig nivå. Tonsättare Maja Solveig Kjelstrup Ratkje: Min Voice-platta, som gjorde succé på noice-scenerna världen över, osynliggjordes i gubbkulturen i samtidsmiljön. Vi startade improvisationsgruppen SPUNK efter Pippi Långstrumps nonsens-ord: Det enda säkra är att SPUNK inte betyder dammsugare. Manus och produktion: B

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 4. Vi är i Wien. Wienfilharmonikerna har världsrekordet i könsmaktsorning inom den klassiska musiken: en familjär tradition där söner ärver fäders och manliga släktingars plats i orkestern. Bland de kvinnliga tonsättarna finns ingen Fransisca Schubert, Wolfgangina Mozart eller Gustava Mahler. Möt två vikarierande slagverkare i Wienfilharmonikerna: Margit Schoberleitner och Karin Meissl. De blev aldrig ordinarie. Mia Zabelka gör musik som är en estetisk motvikt till det musikaliska etablissemanget. Hon använder extremviolin och elektronik. -Det finns ingen plats för kvinnor på orkestermarknaden. Att vara vid sidan av kan ha sina fördelar, säger Zabelka. Thereminspelaren Dorit Chrysler tröttande på Wien och flyttade till New York där gränserna mellan klass och kön suddas ut. Jørgen Fog, cellist i Wienfilharmonikerna, har en våt dröm: en helmanlig symfoniorkester - som en slags gimmick. Manus och produktion: Birgitta Tollan

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 3. Vi är i Prag, som är Europas mest symfoniorkestertäta stad om man ser i relation till invånarantalet. Möt: tonsättaren Ivana Loudová, första kvinna någonsin som studerade komposition vid akademin i Prag, tonsättaren Sylvie Bodorová, som anser att kvinnors svårigheter inom den klassiska musiken varken handlar om bristande begåvning eller svagt intellekt, utan att det är ett socialt problem. Cellisten Jitka Vlachankova i Martinukvartetten var första kvinna någonsin i en professionell tjeckisk stråkkvartett. 26-åriga dirigenteleven Andrea Krausová, hörde en manlig dirigent säga att kvinnliga dirigenter endast bör leda SMÅ kammarorkestrar p g a svaghet. ArteMiss Trio: vissa manliga professorer vägrade undervisa kvinnor, eftersom de inte ansågs ha rytmkänsla. Möt även den manlige feministen och tonsättaren Mirek Vodrázka, sociologen Marcela Linková och genusprofessorn Vera Sokolová. Manus och produktion, Birgitta Tollan.

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 2. Att humla - vad är det? Norska tonsättaren Synne Skouen: -Det sägs om humlan att hon inte är konstruerad för att flyga. Men det vet hon inte och därför flyger hon ändå. Möt två pionjärer: violinisten Helga Hussels, f d Göteborgssymfonikerna, och dirigenten Kerstin Nerbe, tidigare på Folkoperan. Helga Hussels kommer från en tyskjudisk familj där kvinnors yrkesidentitet är viktig. Hennes mormor, Natalie Ferchland, var den första kvinnliga läkaren i Tyskland. 1953 tog Helga Hussels examen vid Mozarteum i Salzburg. Efter solistverksamhet i Europa fick hon avslag hos flera stora europeiska orkestrar, t ex Berlinfilharmonikerna, p g a att hon var kvinna. Svenska orkestrar har lägst andel kvinnliga dirigenter i hela Europa. Efter Elfrida Andé och Ortrud Mann blev Kerstin Nerbe den tredje kvinnan i Sveriges historia som dirigerade opera och symfoniorkestrar. -Som dirigent måste man slå till. Ett fortissimo är en aggressiv handling, säger Kerstin N

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 1. Att humla - vad är det? Norska tonsättaren Synne Skouen: -Det sägs om humlan att hon inte är konstruerad för att flyga. Men det vet hon inte och därför flyger hon ändå. Ja, kvinnliga tonsättare, men även dirigenter och musiker har under historien ofta fått höra just detta: kvinnor kan inte! Klassisk musik är en konstform som tystar kvinnor, skriver den engelske författaren, musikkritikern och radiomannen Norman Lebrecht. Det handlar ofta om fördomar och omskrivningar som kvinnors tonsättningar har inte samma höga kvalitet eller kvinnors hjärnor passar inte till att komponera. I de sex heltimmesprogrammen kommer kvinnor inom konstmusiken själva att komma till tals - i Wien, Prag, Oslo, Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Kvinnorna är mellan 76 och 26 år gamla. Spänner över ett halvt sekel. I det första programmet möter vi tonsättarna Karin Rehnqvist i Stockholm och Olga Neuwirth i Wien. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

P2 Musikmagasinet Det osynligas piano del 5 - Operabögar och lesbiska sopraner. Om den musik som skapats och framförts av homo- och bisexuella människor och transpersoner. Konstmusik komponerad på homoerotik. Vi möter tre män med varsin stark relation till tonsättaren Franz Schuberts musik. Tidigare diplomaten Sverker Åström, som kom ut som homosexuell nästan 90 år gammal. Åström har själv från italienskan översatt 40 kärleksdikter av homosexuelle konstnären mm Michelangelo. Visdiktaren Jan Hammarlund besökte Wien och skrev sången Frasses ständiga otur. Pianisten Conny Antonov berättar om Schuberts sång An den mond. Sist möter vi körledaren Grete Pedersen, nominerad till Nordiska Rådets Musikpris tillsammans med kören Det Norske Solistkor. Under seriens gång har vi förflyttat oss från 1500-talets giljotinering av tonsättare, som utövade samkönats sex, till 2007 års nominering av en öppet lesbisk körledare till Nordiska Rådets Musikpris. Manus och produktion, Birgitta Tollan.

P2 Musikmagasinet Det osynligas piano del 5 - Operabögar och lesbiska sopraner. En programserie om den musik som skapats och framförts av homo- och bisexuella människor och transpersoner. Operabögar är homo- och bisexuella män som älskar opera. Men lesbiska sopraner? Finns dom? Medverkar gör: Dramaturgen och Operabögen Göran Gademan. Queera professorn och kulturhistorikern Nadine Hubbs vid Michigan-universitetet. Norskamerikanska Kristin Norderval är klassiskt skolad sopran, improviatör och kompositör, utbildad bl a i New York och San Francisco. Queera professorn och teatervetaren Tiina Rosenberg . Operaregissören och traumatiska sopranen Ira Siff, New York, som gestaltar divan Madam Vera. Operasångerskan Stella Scott. Manus och produkiton, Birgitta Tollan.

P2 Musikmagasinet Det osynligas piano del 4 - Take the A Train to the West Side 2 - konstmusik komponerad på homoerotik. Birgitta Tollan stannar kvar i Nordamerika. I Canada är det dödsstraff på sodomi till 1869, och homosexualitet avkriminaliseras först 1969. Leonard Bernsteins heta förälskelse och nära samarbetspartner, tonsättaren Marc Blitzstein, mördas vid ett hatbrott 1964. 1983 dör den begåvade kanadensiske tonsättaren Claude Vivier en våldsam hatbrottsdöd, endast 35 år gammal. Möt Claude Viviers nära vän, Marjan Mozetich i Toronto, som kallas nutidens Tjajkovskij. Mozetich omhuldar det omdiskuterade begreppet gay sensibility. Klassiskt skolade sopranen, tonsättaren och real time-samplaren Kristin Norderval vägras skivinspelning av klassiska sånger p g a sin lesbisket och gör istället succé på alternativscener världen över. Vi möter också professorn, författaren och hornisten Nadine Hubbs som skriver boken The Queer Composition of Americas Sound. Manus och produktion, Birg

Fysiska toner Vilken fysik har musiken? Vilken fysik krävs för att spela och komponera musik? På vilket sätt påverkar musiken fysiken och hur har fysiska hinder påverkat musiken? Några av frågorna som snurrar i luften när Tofft och Lundberg pratar om fysiska toner. Med sig i samtalet har de gästerna Helen Jahren och Mats Ek

Konstiga toner. När är musik konst? Varför tycker vi att viss musik är konstig? Måste det vara pretentiöst eller kan det vara roligt med konstmusik och vilka är de konstigaste instrumenten? Några av frågorna när Tofft och Lundberg tar sig an konstiga toner. Med sig i studion har de gästerna Daniel Birnbaum och Anders Hillborg.

Tunga toner. Måste musiken vara vara djup och allvarsam för att vara tung? Vilka är de tunga kompositörerna och vad betyder kroppstyngden för rappare och operadivor? Frågor Tofft och Lundberg tar sig an under temat tunga toner. Som gäster har de bjudit Sven David Sandström och DJ Sleepy.

Blå toner Hur ser det blå i musiken ut? Vad är en blå stämning? Hur och var skapas den? Finns de blå tonerna över hela världen? Utifrån bland annat dessa frågor samtalar Tofft och Lundberg om blå toner. Gäster är Åsa Melldahl och Ale Möller.

Snabba toner. Snabbt eller bara sludder? Är snabbgjort lika med snabbsmält? Hur använder kompositörer och musiker snabbheten och vad kostar det att vara snabb? Det är några av frågorna när Tofft och Lundberg tar sig an snabba toner. Som gäster kommer Malena Ernman och Paula af Malmborg Ward.

Med anledning av att Patti Smith den 30 augusti tar emot Polarpriset sänder P2 Dokumentär ett nyproducerat program med Patti Smith från hennes townhouse i Greenwich Village, New York. Patti Smith är en punkikon med poetiska förtecken som ser musiken som det stora universella språket; en symbol för det gudomliga, det mänskliga och det magiska. Hon skrev den mytiska sången Gloria som en protest mot all organiserad religion. Idag ger Patti Smith fortfarande konserter, men är även författare och bildkonstnär. I programmet läser Patti Smith ur sina texter och berättar om sin musikaliska utveckling och vilka kompositörer och musiker som inspirerat henne. Manus och produktion av Birgitta Tollan, som även gör en exposé över legendens musik.

New York, stad med ständig Klang! Del 5 Podd. New York bär på ett omfattande musikaliskt arv och är än idag en viktig grogrund för ny musik. Vi möter solopianisterna Marilyn Nonken och Sarah Rothenberg som tillsammans spelar svårspelade verk som Olivier Messiaens Visions de Lamen och György Kurtágs Játékok. Verk skrivna av tonsättarna för deras fruar, men tolkade av de två kvinnliga solopianisterna med olika temperament. Efter över hundra uruppföranden är Marilyn Nonken en av världens främsta exekutörer av nyskriven pianomusik. I recensioner hyllas hon för sin virtuositet och sitt djupt inkännande musikaliska uttryck. Kända musiktidskrifter skriver om Sarah Rothenbergs både kraftfulla och introspektiva spel och att Sarah Rothenberg har hjärta, intellekt och fantastiska, tekniska resurser. Hon har uruppfört 75 pianostycken och hon uppförde USA-premiären av Fanny Mendelssohns pianosvit Das Jahr först 150 år efter det att den komponerades! Manus och produktion, Birgitta Tollan.

New York, stad med ständig Klang! Del 4 Podd. New York bär på ett omfattande musikaliskt arv och är än idag en viktig grogrund för ny musik. Möt en av världens främsta tonsättare, Augusta Read Thomas, som spelas av de största symfoniorkestrarna i världen. Tidskriften Gramophone m fl skriver: Hon är uppfinningsrik och hennes musik är formfulländad, precist kalibrerad av förfinad skönhet, den är majestätisk, elegant, klar och lyrisk och hennes musik är en legering av ett livligt sinne förenat med ett klappande hjärta. 53 CD-skivor finns utgivna med musik av Gusty, som hon kallas. CDn Colors of love, kärlekens färger, med manskören Chanticlee, från San Francisco, vann 2009 en amerikansk Grammy. Under tio år var hon Composer in Residence hos Chicago Symfoniorkester och skrev musik för dirigenterna Daniel Barenboim och Pierre Boulez. Gusty slutade för att ha egen tid och bli fri tonsättare. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

New York, stad med ständig Klang! Del 3 Podd. New York bär på ett omfattande musikaliskt arv och är än idag en viktig grogrund för ny musik. New York är en smältdegel där olika kulturer, attityder, avantgardister och briljanta musiker möts och skapar ny musik. Ett riktigt eldorado för en musikkanal som P2! Vi möter Shanghaifödda New York-tonsättaren Du Yun sjunger på egensinnig CD:n Shark in You. En mix av Yoko Ono och Laurie Anderson. Du Yun skriver även musik till International Contemporary Ensemble där hon spelar den 21-strängade kinesiska cittran zheng. Som elev vid den legendariska Juilliard School of Music hoppade Beata Moon av de klassiska pianostudierna för att finna sig själv. I förstaden till Chicago var hennes familj de enda asiaterna. Hon hade då ingen relation till koreansk musik. Nu är hon tonsättare och vill kommunicera med all slags musik. Dock inte koeransk. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

New York, stad med ständig Klang! Del 2 Podd. New York bär på ett omfattande musikaliskt arv och är än idag en viktig grogrund för ny musik. New York är en smältdegel där olika kulturer, attityder, avantgardister och briljanta musiker möts och skapar ny musik. Ett riktigt eldorado för en musikkanal som P2! I del 2 möter vi två tonsättare födda i Kina men verksamma i New York. Zhou Long vann Pulitzerpriset 2011 genom sin första och nydanande opera Madame White Snake. Här möts västerländska orkesterinstrument och traditionellt kinesiska. Zhou Long översatte fyra poem från Tangdynastin till engelska. En av hans kompositionselever, Xinyan Li, inspireras även hon av Pekingopera och kinesiska legender för att skriva nutida konstmusik. Xinyan Li skriver musik om kinesiska folkminoriteter och hennes stråkkvartett Dynamik Calligraphy är inspirerad av gesterna i kinesiska tecken. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

New York, stad med ständig Klang! Del 1 Podd. New York bär på ett omfattande musikaliskt arv och är än idag en viktig grogrund för ny musik. New York är en smältdegel där olika kulturer, attityder, avantgardister och briljanta musiker möts och skapar ny musik. Ett riktigt eldorado för en musikkanal som P2! I del 1 möter vi legenden och röstkonstnären Meredith Monk hemma på det legendariska loftet i Tribeca i New York. Under 25 år har Meredith Monk arbetat med dans och en mängd etniska sånguttryck från hela världen. Hon har fått en oöverskådlig mängd priser, utmärkelser och stipendier. Över 100 filmer, operor, baletter och skivor har hon skapat genom åren. Meredith Monk gör en tidsresa in i sitt eget material, ger ut ny CD och samarbetar med Kronoskvartetten och dirigenten för San Franciscos symfoniorkester, Michael Tilson Thomas. Manus och produktion: Birgitta Tollan

P2 Musikmagasinet Det osynligas piano del 3 - konstmusik komponerad på homoerotik, Take the A Train to the West Side 1. I USA fanns antihomosex-lagar ända till 1975. I 1900-talets USA och Canada myllrar det av tonsättare och musiker som är homo- och bisexuella. De flesta män förstås. Men tonsättaren och accordeonisten Pauline Oliveros blir den första kvinna i nordamerikansk historia som kommer ut ur garderoben, och det gör hon redan som tonåring. 1947-57 jagade senator McCarthy kommunister och och homosexuella. -Ur min ungdoms skräckupplevlser av att vara lesbisk och min rädsla för hatbrott utvecklar jag det djupa lyssnandet Deep Listening, berättar Pauline Oliveros. Vi reder ut hur erotiska och musikaliska trådar löper samman bland manliga tonsättare och deras musik: Aaron Copland, Leonard Bernstein, David Diamond och grekiske dirigenten Dimitri Mitropoulus. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

P2 Musikmagasinet Det osynligas piano del 2 - konstmusik komponerad på homoerotik. Bränningar och rop handlar fyra kvinnliga orkesterdirigenter som älskade kvinnor. Fem lesbiska operatonsättare och den kvinnliga tonsättare som först kommer ut ur garderoben här i Europa. Bland homo- och bisexuella kvinnor inom den västerländska konstmusiken finner vi fantastiska kvinnor och underbar musik: två abedissor, en 1500-talsfeminist, en telegrafist, en viktoriansk överklassdam - dotter till en general, en s k svensk herrgårdsfröken, en djupt troende katolik, en excentrisk cembalist, en motståndskvinna I manskläder och cigaretter och en röstekvilibrist utan gränser. Flera av kvinnorna är banbrytande I sin musik och pionjärer I sin gärning. Vi möter tonsättaren, sångerskan och performern Meredith Monk och operasångerskan Stella Scott, som har forskat kring homo-, bi- och tranpersoner inom musiken. Manus och produktion: Birgitta Tollan

Vi är i sällskap med två döda poeter med ett passionerat intresse för musik. Poul Borum (1934-1996) var författare, kritiker, posör och estradör. Skrev ett 50-tal böcker och startade Författarskolan I Köpenhamn. Han har skrivit rocktexter och texter till verk av tonsättare som Sven-David Sandström och Per Nøgård. I Digte till musik finns Borums texter inspirerade av Bruckner, Schumann, Chopin, Cecile Ore, Schubert, Haydn, Dvorak och Webern. Poul Borum var under drygt 15 år gift med poeten Inger Christensen. Peer Hultberg (1935-2007) var författare, doktor I polska språket, psykoanalytiker och amatörcembalist. Fick Nordiska Rådets Litteraturpris för romanen Staden och världen. Requiem är en sorgesång för 537 mänskliga stämmor och romanen Preludier gestaltar Frédéric Chopins polska barndom. Levde med bildkonstnären Alfred Wäspi i Hamburg. Även litteraturkritikern Bjørn Bredal och författaren Kristina Nya Glaffey medverkar. Manus och produktion av Birgitta Tollan.

Vi möter the grand old lady bland danska DJs, Katrine Ring, som i 20 år remixat jazzfunk och klassisk musik. Hon taktmixar t ex Bach i jazztappning med Wagners förspel till Parcial. Maria Gerhardt i Köpenhamn har lånat namn av den modernistiska, queera författarinnan. DJ Djuna Barnes kommer ur de husockuperande ungomsrevoltörerna i Köpenhamn och är en av de mest eftertraktade på klubbarna i Danmark idag. Hon berättar musikaliska historier med årgångsmusik och det nyaste coola. Gärna i melankoliska, mörka sjok. DJ Gavana är doktor i antropologi och älskar fingertoppskänslan av vinyl. Favoritmusik är steppas dub, en politiskt subversiv musik med rötter i Jamaica och Leeds. I dansen förenas vi i ett sammanhang som en organism. Och vi överskrider gränser mellan kropp, ljud o teknologi. Inför detta är vi alla lika, säger DJ Gavanas. Manus och produktion av Birgitta Tollan.

Vi möter danska poetkometen Ursula Andkjær Olsen som 2008 nominerades till Nordiska rådets Litteraturpris för sin diktsamling Havet är en scen. Hon är även musikvetare och startade som klassisk pianist. Med flytande polyfoni, flerstämmighet, vill hon i sina texter visa att världen inte är enkel, att motsatta stämmor spelar dynamiskt tillsammans. Så som det gör i ett verk av Bach eller hos danske tonsättaren Pelle Gudmundsen Holmgreen. -Ingen har tänkt på örat som själens spegel trots att örat är helt stilla och därför passar mer som begreppet spegel, säger hon. Och vi hör Gertrude Stein läsa egen text. Vi möter även Peter Tai Christensen, utredare hos Jämställdhetsombudsmannen, som skrev boken Schlagerbög. Huvudpersonen lånar den kvinnliga divans röst för att uttrycka sina egna känslor. -I Melodifestivalens tillåts kvinnor vara subjekt. De är starka, desperata, svaga eller lyckliga. Schlager stärkte min identitet i min egen kommautprocess som bög, säger Peter Tai Christensen. Manus

Vi möter tre författare från Afrika med en stark relation till musik. Författaren och psykoanalytikern Grada Kilomba från öarna São Tomé och Príncipe skriver manus till scenteater om Nina Simone. I boken Plantation memories skriver Kilomba om den mytiska gestalten Slav Anastasia som av slavägarna tvingades bära mask framför munnen. Den 2005 avlidna Yvonne Vera berättar om Zimbabwes nationalinstrument mbira och dess betydelse för den våldtagna huvudpersonen Mazvita i romanen Utan namn. På svenska finns hennes romaner Under tungan, Flammande fjäril, Jungfrur av sten. Poeten och performanceartisten Chirikure Chirikure talar om hur Shona-förfäderna ständigt är närvarande i vardagen. Han vittnar om brutala övergrepp i samband med framträdanden i diktaturens Zimbabwe. Hans långdragna konserter tillsammans med mbiraspelaren Chiwonisho Maraire blir viktiga mötesplatser för människor, som varken har råd med tidningar eller böcker. Manus och produktion: Birgitta Tollan

Klang! 6 Hur låter en sista måltid? Det sjätte programmet har undertiteln Att sjunga sina sista ord. Dramaturgen Bibbi Moslet, operaregissören Hilde Andersen och tonsättaren Cecilie Ore medverkar. Operan Dead Beat Escapement hade premiär under det nya, norska operahusets första säsong. Titeln kommer från ett litet ankare inne I klockor, vilket gör att klockorna aldrig hoppar över ett slag. Död, rytm och flykt har varit inspiration till operan, som gestaltar de sista minuterna hos fångar på death row I USA. Operan sätter bl a fokus på det absurda att servera en sista måltid till människor man strax skall avliva. Här deltar sex manliga operasångare och sju manliga dansare. I operan sjunger de sina sista ord. Hilde Andersen har även regisserat tonsättaren Francis Poulencs opera Karmelitsystrarna, där 14 nunnor under franska revolutionen väljer döden framför att tvingas ut ur klostret. Sjungande går även de mot döden. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Klang! 5 I vilken tonart klingar en romanfigur? Hur låter ett bildkonstverk? Vilken efterklang har en misshandelsscen i en film? Det femte programmet i serien Klang! har undertiteln Att förstå harpans kraft. - Filmmusiken är till för känslan, säger filmregissören Kathrine Windfeldt. Efter en misshandelsscen vill hon ha musik som uttrycker hopp. Kathrine Windfeldt samarbetar med kompositören Jean-Paul Wall, bland annat i det uppmärksammade tv-dramat Kungamordet där det finns över hundra musikavsnitt. Wall använder sig gärna av lågmälda medel i sin tv-musik: vackra klanger och arpeggion. Favoritinstrument är harpa. Författaren Unni Lindell, däremot, ryser bara hon tänker på det jättelika instrumentet harpa, våldsamt och stort. Men själva harpklangen är änglalik, konstaterar hon. Sådana paradoxer vimlar det av i hennes över femtio böcker där flera, som Orkestergraven och Månorkestern, har musik och musiker i centrum. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Klang! 4 I vilken tonart klingar en romanfigur? Hur låter ett bildkonstverk? Vilken efterklang har en misshandelsscen i en film? Det fjärde programmet i serien Klang! har undertiteln Att riskera livet på scenen. Medverkande är skådespelaren Ghita Nørby och Mikala Bjarnov Lage, regissör för nycirkusgruppen Cikaros. Ghita Nørby, vars far var operasångare och mor pianist, talar bland annat om musikens makt i livet och i teaterrollen som konsertpianisten Charlotte i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Att stå på scenen är att riskera livet, säger Ghita Nørby, och talar om priset av att vara konstnär. Mikala Bjarnov Lage berättar om nycirkusgruppen Cikaros föreställning Freaks och om samspelet mellan musik och artist. Ett förhållande som måste klaffa perfekt för att inga katastrofer skall inträffa i manegen. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Klang! 3 I vilken tonart klingar en romanfigur? Hur låter ett bildkonstverk? Vilken efterklang har en misshandelsscen i en film? Det tredje programmet i serien Klang! har undertiteln Att simma med vattenanakondan. Ormen är solodansaren och koreografen Virpi Pahkinens kraftdjur. Hon ritar tidskartor för kompositörer. Hon älskar moll, fem åttondelstakt och Debussys drömmande klanger. För Pahkinen är de feta klangerna från elektronika ett renande bad. Bildkonstnären Charlotte Bergmann Johansen har tävlat i dans sedan hon var liten flicka. I sina installationer använder hon mormor, dansklänningar och musik. Skådespelaren Sverrir Gudnason jobbar även som klubb-DJ, men föredrar musik från hjärtat. Hans specialité är manliga artister som sjunger om förlorad kärlek och Sverrir Gudnason upplever lyckokänslor framför sitt dansande publikhav. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan.

Klang! 2 I vilken tonart klingar en romanfigur? Hur låter ett bildkonstverk? Vilken efterklang har en misshandelsscen i en film? Det andra programmet I serien Klang! har undertiteln Att dirigera en ocean. Författaren Vigdís Grímsdóttir i Reykjavik och regissören och bildkonstnären Kirsten Dehlholm i Köpenhamn hade en likartad vision: en man står i havet och dirigerar. I Vigdís Grímsdóttirs roman Tystnaden är Tjajkovskij dirigenten. Här gestaltas vackra och fula avtryck som musik kan ge. Musik är Gud - manipulation och kärlek. Kirsten Dehlholm regisserar rörliga bildkonstverk med sin ensemble Hotel Pro Forma, genom rum, ljus och ljud. - Musik är energi, en god vän, en guide, en förförare och en röst, förklarar Kirsten Dehlholm, som satte upp Operation Orfeus om den mångfaldiga myten, med musik av både Gluck och John Cage. Kirsten Dehlholm skapade ett stort rum fritt från tolkning. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan.

Klang! 1 I vilken tonart klingar en romanfigur? Hur låter ett bildkonstverk? Vilken efterklang har en misshandelsscen i en film? Nordiska Rådets litteraturpristagare, danska författaren Naja Marie Aidt medverkar. -Hjärtat är en häst som trofast travar genom livet. Hon uppfattar språket som musik och berättar om hur musiken påverkar hennes skrivprocess. Vi möter även konstnärsparet Anna Hallin och Olga Bergmann i Reykjavik. Anna Hallin tecknar till Vektormusik och Olga Bergmann byggde en kosalong ute i en hage på Island. Kossorna lyssna på Jussi Björling. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan.

I Musikmagasinet Klang: Upptakt Köpenhamn gör Birgitta Tollan självsvåldiga nedslag i musiklivet. Nya operahuset och Danmarks Radios konserthuset I Köpenhamn har skrivit in företagare och kulturministrar i musikhistorien. Trots gigantiska överdrag av budgeterna. Men finns det pengar över till själva musiken? -Vi skulle hellre vara utan husen om vi fick möjlighet att förverkliga våra konstnärliga ambitioner, säger violinisten Alexander Øllgaard, som spelar i operaorkestern Det Kongelige Kapel, i Kroger Kvartetten och i Trio Aristos. -De fria medlen till konstnärer har blivit färre. Den smala konsten har fått stora problem medan kulturministeriet håller symfoniorkestrarna under armarna, säger experimenterande saxofonisten och komponisten Lotte Anker. Vi möter även soloflöjtisten i Sjælland Symfoniorkester, Kristina Ersson, tidigare konsertpianisten, numera Tivolis musikchef, Nikolaj Koppel och kulturjournalisten Lotte Bichell från Berlingske Tidende. Producent, manus och produktion: Birg

I Musikmagasinet Klang: Upptakt Berlin gör Birgitta Tollan självsvåldiga nedslag i musiklivet i en av världens musikaliska huvudstäder. Svenske dirigenten Stefan Solyom, som levt sju år i Berlin, berättar varför Berlinfilharmonikerna är en av de främsta orkestrarna i världen. Klassiskt utbildade pianisten Andrea Neumann plockade isär sin flygel, började experimentera och fick ett helt nytt förhållningssätt till de klassiska pianostyckena. Svenske tonsättaren Marcus Fjellström bytte ett litet samhälle i Norrland mot Berlin där han i studion skapar tvetydig musik för skivmediet. Författaren och musikskribenten Björn Gottstein berättar om hur det speciella Berlin Sound, som experimenterande musiker utvecklade efter murens fall, har övergått i dagens mångfald av musikaliska och elektroniska experiment. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan. Poddversion.

I Musikmagasinet Klang: Upptakt New York gör Birgitta Tollan självsvåldiga nedslag i musiklivet i en av världens musikaliska huvudstäder. Möt Marilyn Nonken, en av de främsta uttolkarna av superkomplexa, pinfärska pianonoter. Till henne skriver bl a Tristan Murail musik. Tonsättaren och performern Du Yun bytte Shanghai mot New York och mixar den kinesiska cittran zheng med elektronik. Konstnärlige ledaren för International Contemporary Ensemble, soloflöjtisten Claire Chase, pendlar mellan Lincoln Center i New York och små musikskolor på den mexikanska landsbygden. -Vi arkiverar musik av den allra senaste generationen levande tonsättare, berättar hon. Unga solofagottisten Rebekah Heller bröt sig loss från födelsestaden Wanakena med 80 innevånare. Nu bor hon i 9-miljoners staden New York och växlar mellan traditionellt orkesterpartitur och experimenterande fagottklanger. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan. Poddversion.

I Musikmagasinet Klang: Upptakt Oslo gör Birgitta Tollan självsvåldiga nedslag i musiklivet i Oslo. Möt Oslooperans nya chef, Paul Curran, uppvuxen i skotsk arbetarklass och öppen bög. -Det mest intressanta är det som föregår tvärs över genrergränserna, säger tonsättaren Lars Petter Hagen, ny direktör för Ultima-festivalen. -Det är en frihet att använda den lilla, ljusa, höga rösten som i historien ansetts vara häxaktig, hysterisk, menstruerande, svag eller jungrulik, säger författaren och kompositören Jenny Hval, aka Rockettothesky. -Min cellokonsert är inspirerad av den norska Hardingfelan, berättar cellisten Lene Grenager i gruppen SPUNK. Vi möter även musikkritikern Astrid Kvalbein och Nina Krohn vid norska radion. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan. Poddversion. Webbtext Musikmagasinet P2 måndag 27 april kl 12.30I veckans Klang gör Birgitta Tollan självsvåldiga nedslag i musiklivet i Oslo.Möt Oslooperans nya chef, Paul Curran, uppvuxen i skotsk arbetarklass, feminist och öppen bög.Han säsongsöppnar operan med Norgepremiär av Antonin Dvoráks Rusalka, i sin egen regi. - En vän beskriver mig som en Jack Russel-terrier. Ni vet, de där små engelska hundarna med starka ben och tänder. Min hårda uppväxt I Glasgow gav mig styrka, säger Paul Curran.- Min cellokonsert är inspirerad av Hardingfelan och norsk folkmusik, berättar cellisten Lene Grenager i den experimenterande gruppen SPUNK, som var den första ensemble som gav konsert på nya oslooperans tak. Ett av deras projekt sträcker sig över 12 år och har titeln ”Das Wohltemperirte SPUNK”.- Det mest intressanta är det som föregår tvärs över genregränserna. Musiklivet har varit dominerat av stora institutioner som symfoniorkestrar och operahus, vilka har haft enorm makt över kvalitetsbegreppet. Den positionen har blivit mindre. Det är sunt, säger tonsättaren Lars Petter Hagen, ny direktör för Ultima-festivalen.Författaren och kompositören Jenny Hval, aka Rockettothesky, skapar musikaliska rum där hennes intima röst står mot den jättestora klangen.- Det är en frihet att använda den lilla, ljusa, höga rösten som i historien ansetts vara häxaktig, hysterisk, menstruerande eller jungfrulik, säger Jenny Hval.I programmet medverkar även Nina Krohn vid norska radions musikredaktion och sångerskan och musikkritikern Astrid Kvalbein.Manus och produktion: Birgitta Tollan.

I Musikmagasinet Klang: Upptakt Helsingfors gör Birgitta Tollan självsvåldiga nedslag i musiklivet i en stad där klassisk musik regerar, Sibelius ande lever och Esa-Pekka Salonen och Kaija Saariaho är förebilder. Varför kläcks så många excellenta dirigenter ur Sibeliusakademin? Musikhistorikerna Kimmo Korhonen har svaret. Tonsättaren Lotta Wennäkoski letar i sina kompositioner efter sitt eget smultronställe att dela med lyssnarna. -Det är väldigt mycket satslära i musikutbildningen, säger tonsättaren Johan Tallgren, direktör för festivalen Musica Nova. Tallgren gläder sig åt att Finland långsamt blir musikaliskt multikulturellt. -Den tuffa grundutbildningen i komposition vid Sibeliusakademin har jag lärt mig uppskatta, förklarar Maija Hynninen som är ordförande i föreningen Öppna öron för yngre komponister. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan. Poddversion.

I Musikmagasinet Klang: Upptakt New York gör Birgitta Tollan självsvåldiga nedslag i musiklivet i en av världens musikaliska huvudstäder. Möt Marilyn Nonken, en av de främsta uttolkarna av superkomplexa, pinfärska pianonoter. Till henne skriver bl a Tristan Murail musik. Tonsättaren och performern Du Yun bytte Shanghai mot New York och mixar den kinesiska cittran zheng med elektronik. Konstnärlige ledaren för International Contemporary Ensemble, soloflöjtisten Claire Chase, pendlar mellan Lincoln Center i New York och små musikskolor på den mexikanska landsbygden. -Vi arkiverar musik av den allra senaste generationen levande tonsättare, berättar hon. Unga solofagottisten Rebekah Heller bröt sig loss från födelsestaden Wanakena med 80 innevånare. Nu bor hon i 9-miljoners staden New York och växlar mellan traditionellt orkesterpartitur och experimenterande fagottklanger.

Hör galenskap och genialitet ihop? -Försoningstanken inspirerar mitt skrivande, berättar tonsättaren Daniel Börtz, som tonsatt operan Goya. Möt även tonsättaren Madeleine Isaksson som lever med melankoli. Hade Mozart Tourettes syndrom? Professor Christopher Gillberg och hjärnforskaren Fredrik Ullén svarar på frågan. Hör även fyra världspianister som alla led av depressioner. Femte programmet av Musikmagasinet Med utvidgade sinnen: Musik, autism, melankoli. Manus och produktion Birgitta Tollan.

Professionella kompositören och saxofonisten Henrik Frisk ger en unik intervju där han berättar om sin bipolära sjukdom. Birgitta Tollan är en av de få han talat med detta om. Sjukdomen är fortfarande tabubelagd och omgärdad av fördomar. Redan som liten pojke hade Henrik Frisk depressioner. Han bodde i Frankrike med sin familj och såg som 12-åring en tv-sänd konsert med popgruppen Police. Upplevelsen förändrade hans liv. - Sjukdomen är anledningen till att jag spelar och komponerar, berättar Henrik Frisk. Musiken var vägen ut ur lidandet. Ett öppet fönster för kommunikation med andra människor. När jag lyssnar på min egen musik kommer jag närmast mig själv. Musiken får mig att förstå att jag finns på riktigt. Programmet sändes första gången i november 2009. – Jag spelar saxofon – därför mår jag bra. Punkt! Vinst på varje lott. Och det är ganska häftigt! Den internationellt uppmärksammade tonsättaren Karin Rehnqvist har haft perioder av nedstämdhet. – Jag har en vild hjärna som drar iväg. För mig är komponerandet ett sätt att koncentrera tanken och ge stadga i tillvaron, förklarar hon. – Att ägna sig åt konst, att komponera, handlar om att träna upp sin känslighet. Då är det inte så konstigt att vara melankolisk. Det tillhör känslospektrat och det tillhör livet. Ständig lycka finns inte, säger Karin Rehnqvist, som vill att musiken skall stånga sig fram, ge motstånd och gestalta det som är bångstyrigt och brustet. – När utrikesminister Anna Lindh mördades kändes det futtigt att komponera. Men i mitt verk Ljus av ljus, till minne av Anna Lindh, använder jag ljusa flickröster som en motbild till det mörka, till sorgen. Tonsättaren Jonas Bohlin är attraherad av dystopier och har skrivit flera verk utifrån svåra, smärtsamma teman. – Jag är ingen religiös människa utan försöker hitta ett sekulärt förhållningssätt till vetskapen om vår egen dödlighet, berättar Jonas Bohlin, som skrev verket Holocene utifrån oro och ångest över klimathotet. Efter tre års arbetet med partituret blev Jonas Bohlin nedstämd och utbränd. – Det här objektiva sättet att se på hela mänskligheten gör att man distanserar sig från själva livet för att studera olika uttryck för vår undergång. Det är att avskärma sig gentemot mänskligt levande och det har kostat på mycket mer än jag har kunnat förstå själv, säger Jonas Bohlin. Vi lyssnar även på musik av de unipolära och bipolära artisterna Brian Wilson i Beach Boys och Sting i Police. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Tonsättaren Hector Berlioz var bipolär och i sina memoarer beskriver han depressioner: de mest fruktansvärda av alla livets djävligheter. Den hemska känslan av att vara ensam i ett tomt universum.- Under mina manier är jag gäckande, aktiv, passionerad, ondskefull och illvillig, skriver Berlioz, som använde en så kallad idée fixe i den fantastiska symfonin, Symphonie Fantastique, som stod klar 1830. Tonsättaren Gioacchino Rossini skrev 40 operor på 20 år och tystades under lika många år av bipolär sjukdom. Lyssna på hans maniska operaslut - det som kallas Rossinis crescendo eller Rossinis raket. Programmet sändes första gången i november 2009. Idéhistorikern Karin Johannisson talar om att förnuft och känsla nuförtiden samarbetar; att känsla kan vara tänkt och tanke kan vara känt. Birgitta Tollan och Karin Johannisson funderar kring den känslorepertoar som erbjuds av dagens symfoniorkestrar. Är den förlegad och orsak till att unga människor flyr konserthusen?– Idag behöver publiken mer differentierade känslouttryck, som ilska, aggression och nostalgi. Ungdomar bygger sina identiteter bortom den typ av stereotyper som mainstream symfonirepertoar erbjuder, resonerar Karin Johannisson. Hjärnforskaren Fredrik Ullén berättar om så kallade hjärnmaskar och om vad en CP-skada betyder. Han förklarar varför hälften av alla personer som föds blinda har absolut gehör och på det sättet har ett utvidgat hörselsinne. Låtskrivaren och sångerskan Amanda Blomqvist är blind, har absolut gehör och en CP-skada. För henne är ordet VÄG en fixstjärna i livet. Hör Amanda sjunga låtar ur egna CD:n ”Säg väg”. Hennes mål är att sjunga i Globen i Stockholm. Fredrik Mbuyamba bär artistnamnet Madodds. Han har gjort den rosade singeln CP-skräck och planerar att ge ut en hel CD. – Jag är så arg på kommunen. Jag sökte pengar för studiotid men jag fick avslag med motiveringen att jag skulle sättas på ett dagcenter för att snickra istället, berättar Madodds, som har spasmer och svårt att röra händer och fingrar. Men som ständigt skriver låttexter. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Runt sekelskiftet 1900 började psykiska symptom benämnas nervösa sammanbrott. Tonsättaren Charles Ives bipolära symptom kallades hjärtkollapser. 1906 skrev han det mystiska stycket The Unanswered Question. Det korta trumpetmotivet beskrev Ives själv som den evigt existensiella frågan. - Ives galenskap hörs i hans geniala musik, hävdar idéhistorikern Karin Johannisson. I hans musik finner hon dramatiska, surrealistiska förvrängningar av verkligheten och disharmoniska tillstånd och spänningar. Programmet sändes första gången i november 2009. Hjärnforskaren Fredrik Ullén förklarar var musiken finns i hjärnan och spelar pianomusik av den excentriske tonsättaren Kaikhosru Shapurji Sorabji, en mycket privat person som i mitten av 1930-talet drog sig tillbaka helt från konsertscenerna. Sorabji ansåg dessutom att ingen skulle spela hans verk offentligt. Sorabji har skrivit några av de svåraste pianoverk som finns. Hans ”Symphonic Variations”för piano och orkester tar 8 timmar att framföra. Vi möter två hyperaktiva musiker, som är gifta med varandra. – Diagnosen var en befrielse. Jag behövde inte längre låtsas att jag var som alla andra, säger violinisten och tonsättaren Emmy Lindström. – Jag hade toppbetyg i alla ämnen, var extremt vältränad och smal, men tyckte ändå det var fel på mig eftersom vuxna stigmatiserade mig för att jag inte var tyst och stillsam, vilket en flicka borde vara. Emmy blir lugn av att spela och anser att hyperaktiviteten har fördjupat hennes musikalitet. Detsamma gäller klarinettisten Emil Jonason. – Som barn var jag osynligt och introvert hyperaktiv. Jag tänkte mycket på saker, spelade inga sporter, satt still och pluggade, övade klarinett och ritade. – Nu sitter jag aldrig still. Jag fastnar för sånt som går fort. I min hjärna finns två järnvägsspår som jag färdas på samtidigt. Det är väldigt roligt! – För det mesta tänker jag på klarinettgrepp, speciellt på dem i Coriglianis klarinettkonsert. Konserten är som en trafikolycka på en halv timma, som världens hårdrockskonsert i mina öron. Samtidigt lyssnar jag på Tom Waits ”Sins Of My Father” en gång om dagen. Den har blivit mitt mantra, berättar Emil Jonason. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Hur påverkar själva livet musikens uttryck? Hur påverkar musiken det liv som utövaren lever? Och hur påverkas sångdiktare och musiker av sina medmänniskors liv? I det femte programmet medverkar två danska musiker som båda började som underbarn vid tre års ålder. Nikolaj Koppel är den förste danske konserpianist som spelat in ett pianistiskt storverk, nämligen Brahms första Pianokonsert. Nikolaj Koppel valde familjen framför musiken. Blockflöjtvirtuosen Michala Petri kan idag lägga 49 års spelande till sitt CV. I 20 år spelade hon tillsammans med sin tidigare make, lutenisten och gitarristen Lars Hannibal. Deras musikaliska samarbete fortsätter efter skilsmässan. För Michala Petri är livet större än äktenskapet och musiken är större än livet. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Hur påverkar själva livet musikens uttryck? Hur påverkar musiken det liv som utövaren lever? Och hur påverkas sångdiktare och musiker av sina medmänniskors liv? I det fjärde programmet möter vi pianisten, kompositören och entertainern Robert Wells, som var den yngste eleven någonsin vid solistlinjen på Musikhögskolan i Stockholm. Myten om att han hoppade av studierna är falsk, men det var när Robert Wells hörde den svenske pianisten Charlie Normans boogie woogie-tappning av Griegs Anitras Dans, som han bestämde sig för att mixa musikstilar. Wells är välkänd från Så ska det låta i SVT och turnéerna med Rhapsody in Rock. Wells är även pianoprofessor i Kina, har pianoskolan King of Piano på nätet och arbetar med stiftelsen Tummeliten till stöd för alltför tidigt födda barn. 2010 gav Robert Wells ut sin första soloplatta Close up Classics med egna tolkningar av pianistiska pärlor av Chopin, Rachmaninov, Liszt, Debussy, Beethoven, Stenhammar och Grieg. Manus och produktion: Birgitt

Hur påverkar själva livet musikens uttryck? Hur påverkar musiken det liv som utövaren lever? Och hur påverkas sångdiktare och musiker av sina medmänniskors liv? I det tredje programmet möter vi orkesterdirigenten Susanna Mälkki, som är en av de främsta kvinnorna på podiet. Hon bor I Paris men har hela världen som arbetsfält. Hennes passion är konstmusik. Snart debuterar Mälkki på La Scala I Milano. -Musik måste vara på riktigt, ge näring till själen där sorg och lycka är närvarande samtidigt. Kärleksfullt och utan dirigentpinne tolkar Susanna Mälkki tonsättarnas intentioner, och njuter av styrkan och energin i samarbetet mellan människorna i orkestern. Hon gör musik för oss, inte för sin egen skull.

Hur påverkar själva livet musikens uttryck? Hur påverkar musiken det liv som utövaren lever? Och hur påverkas sångdiktare och musiker av sina medmänniskors liv? I det andra programmet medverkar den mångsidige författaren och librettisten Niklas Rådström, som har ett mycket stort musikintresse och ofta samarbetar med nutida tonsättare och musiker. Niklas Rådströms romaner och dramer klingar av musik och musikaliska referenser. Hela hans senaste roman Månens anförvant ägnas åt Mozarts librettist Lorenzo Da Ponte och hans liv med musiken i Europa och USA. I Rådströms pjäs Kvartett ledsagas det sovjetiska angivarsamhället och de mänskliga sveken av Sjostakovitj åttonde stråkkvartett. Rådström vill ha en närvaro i texten. Berättelsens anslag skall finnas där direkt som i ett musikstycke. När han skriver tänker han snarare efter musikaliska principer än intellektuella. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Hur påverkar själva livet musikens uttryck? Hur påverkar musiken det liv som utövaren lever? Och hur påverkas sångdiktare och musiker av sina medmänniskors liv? I det första programmet möter vi två sångerskor och textförfattare: Angelique Kidjo är filantrop, uppvuxen I Benin I Västafrika. Var i barndomen målvakt åt sina sju bröder. Sjunger om FIFA, internationella fotbollsförbundet. Om du laddar ner hennes musik gratis går pengar till spädbarns stelkrampsvaccinationer. Angelique Kidjo sjunger om barntrafficking och hemlösa. Hon arbetar för kvinnors rätt i Afrika och mot klimatförändringar. Caroline af Ugglas berusar sig på musik. Hon kämpar mot depressioner under hela sitt liv. Rädslan för att bli galen försvinner med kärleken till barnen och maken. Texterna mognar, och Caroline af Ugglas skrapiga, nakna, innerliga röst fördjupas och ger lyssnaren tröst. Och som körledare blir hon lycklig när andra människor sjunger. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Hur låter ett radioprogram skapat för sjukskrivna och blir musiken intressantare om kompositören lider av psykisk ohälsa? Carl Tofft och Camilla Lundberg följer tanketråden sjuka toner och vi lyssnar till musik som ska gestalta sjukdom men också toner som kommit till på grund av ohälsa. Gäster i studion är kompositören Matti Bye och medieforskaren Johan Fornäs.

Hur mycket får man sno av en låt och hur har musik använts i politiska syften? Tofft och Lundberg presenterar musikhistoriens största bluff, artister i lånta fjädrar och ett nutida kapningsdrama med politiska undertoner. Gäster i studion är Andreas Grill, bland annat musikalisk motor i humorgruppen Grotesco samt musiketnolog Owe Ronström. Vi lyssnar på allt från Beethovens nionde symfoni till rysslandskarikatyren Tingeling.

Premiär för Tofft och Lundberg! I detta första program funderar Carl på Luciano Pavarottis höga C, Camilla tar oss till Vatikanstatens kastratsångare och vi lyssnar till mannen med världens ljusaste sångröst. Operasopranen Gunnel Bohman delar med sig av sina tankar om höga toner och musikvetaren Thomas Bossius har tagit med sig två intressanta exempel på musik som gör en hög: Goa-trans och Black metal. Samtalet tar oss till 1800-talets naturromantik och Skrjabins jättelika verk som var menat att framföras på Himalayas topp.

Premiär! Tidig september 2010: Nu är en lättad och nöjd Jonas Forssell äntligen klar med sin komponering av operan Hemligheter. 2 februari 2011: Om tio dagar har operan sin urpremiär, på Malmö Opera och med direktsändning i Sveriges Radio P2. Scenografen och kostymören Peder Freij och hans team av målare, snickare, smeder, ljussättare och andra scenarbetare lägger sina sista händer vid allt som har med det visuella i uppsättningen att göra. Lyssna på sista delen av Musikmagasinet: Tillkomsten av en opera: Premiär. Serien är gjord av Thomas Lunderquist, Lokatt Media.

11 juni 2010: Jonas Forssell legerar en altflöjt och en sordinerad trumpet till en silverflöjts klang, som ackompanjerar Elisabeth Gyllenborgs längtan. Jonas Forssell är nöjd, när Thomas Lunderquist träffar honom för tredje gången under hans komponeringsperiod av operan Hemligheter, en tillståndsopera om Emanuel Swedenborg som utspelar sig i andarnas mellanrike. Men varför skriver han atonalt? 25 januari 2011: Sitzprobe = Orkestern och sångarna möts i en första gemensam musikalisk genomdragning av operan. Och lyssnarna får möta några solister och en och annan korist och instrumentalist. Producent: Thomas Lunderquist, Lokatt Media

Ett samtal med regissör Karl Dunér, dirigent Staffan Larson och kormästare Elisabeth Boström om hur man gör när man tolkar och sätter upp en nyskriven opera, som ju inte har någon tolkningspraxis, ingen historia. Och som inte är helt okomplicerad... Programledare är seriens producent Thomas Lunderquist.

April 2010: Jonas Forssell fortsätter komponera sin opera om den svenska 1700-talsuppfinnaren, vetenskapsmannen, mystikern och teologen Emanuel Swedenborg, till Magnus Florins libretto. Det är bråttom, operan ska ha premiär den 12 februari 2011. I dagens program träffar vi Jonas Forssell igen, i hans tonsättarlya på Kungsholmen, och Magnus Florin på Dramaten, där han arbetar som chefsdramaturg. Hur skriver man en operatext om en så mångsidig och svårdefinierad personlighet som Emanuel Swedenborg? Producent: Thomas Lunderquist

Februari 2010: Jonas Forssell har just börjat skriva musiken till en opera om den svenska 1700-talsuppfinnaren, vetenskapsmannen, mystikern och teologen Emanuel Swedenborg. Författaren och dramaturgen Magnus Florin har skrivit librettot det vill säga texten. Operan har premiär om ett år, den 12 februari 2011. Thomas Lunderquist följer Jonas Forsell fram till urpremiären; i hans komponeringsarbete och tankarna kring det. Om man nu ska göra en opera om ett mångfacetterat mänskoliv som Swedenborgs (Vilken idé! Varför?), så gäller det att försöka lära känna honom. I den första delen av fem om tillkomsten av en opera möter vi förutom Jonas Forssell därför också Olle Hjern, pastor i Nya kyrkan, och Susanna Åkerman-Hjern, bibliotekarie i Swedenborgsbiblioteket.

Musikmagasinet Klang! Ord och bild blir musik, program 6. Medverkande: tonsättarna Ylva Q Arkvik och Jonas Forssell. Idag möter vi två komponister som båda skrivit operor men även andra musikstycken där ord eller bild står i centrum/fokus. Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? I de sex programmen hör vi hur komponister skriver fram musik ur ord och bilder om: Grymhet, försoning, utanförskap, ordlekar, verkliga, dokumentära händelser. Ur riter, böner, respekt för språket, motstånd mot språket och glipor i språket. Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! Ord och bild blir musik, program 3. Medverkande: tonsättarna Anders Hillborg och Madeleine Isaksson. Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Får tonsättare inspiration från ovan eller gräver de djupt i sitt inre? I de sex programmen hör vi hur komponister skriver fram musik ur ord och bilder om: Grymhet, försoning, utanförskap, ordlekar, verkliga, dokumentära händelser. Ur riter, böner, respekt för språket, motstånd mot språket och glipor i språket. Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! Ord och bild blir musik, program 5. Medverkande: tonsättarna Ylva Nyberg Bentancor, Tebogo Monnakgotla och Jonas Bohlin. Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Får tonsättare inspiration från ovan eller gräver de djupt i sitt inre? I de sex programmen hör vi hur komponister skriver fram musik ur ord och bilder om: Grymhet, försoning, utanförskap, ordlekar, verkliga, dokumentära händelser. Ur riter, böner, respekt för språket, motstånd mot språket och glipor i språket. Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! Ord och bild blir musik, program 4. Medverkande: tonsättarna Daniel Börtz och Victoria Borisova-Ollas. Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Hur tonsätter han en målning av Goya? Hur komponerar hon en ny version av en gammal psalmtext som redan en manlig, död, vit mästare gjort klassisk? I de sex programmen hör vi hur komponister skriver fram musik ur ord och bilder om: Grymhet, försoning, utanförskap, ordlekar, verkliga, dokumentära händelser. Ur riter, böner, respekt för språket, motstånd mot språket och glipor i språket. Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! En egen röst, program 5. Medverkande: cellisten Jakob Koranyi, tonsättaren Marie Samuelsson och kontrabasisten Mattias Hjort - ansvarig för Jazz- och improvisationsutbildningen vid Malmö Musikhögskola. Vad är ett eget uttryck, en egen röst i musiken? Har den egna rösten mindre svängrum inom vissa genrer än andra? Och får alla ha en egen röst? Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! En egen röst, program 4. Medverkande: tenoren Rickard Söderberg och tonsättaren Tommie Haglund. Vad är ett eget uttryck, en egen röst i musiken? Hur gör en tonsättare för att få fram sin egen röst? Och kan man idag, efter så många årtusenden av musik, över huvud taget, tala om En egen röst? Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! En egen röst, program 3. Medverkande: Anders Jormin, kontrabasist, kompositör och professor vid Högskolan för Scen och musik i Göteborg och Susanne Rosenberg, sångerska och prefekt vid Institution för folkmusik vid Musikhögskolan i Stockholm. Vad är ett eget uttryck, en egen röst i musiken? Hur upplever artisten själv sitt eget uttryck och hur skapar hon eller han det? Har den egna rösten mindre svängrum inom vissa genrer än andra? Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! Ord och bild blir musik, program 1. Medverkande: tonsättaren Paula af Malmborg Ward. Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Hur tonsätter hon en målning? Hur många A4-sidors libretto behöver han för en helaftonsopera? Får tonsättare inspiration från ovan eller gräver de djupt i sitt inre? I de sex programmen hör vi hur komponister skriver fram musik ur ord och bilder om: Grymhet, försoning, utanförskap, ordlekar, verkliga, dokumentära händelser. Ur riter, böner, respekt för språket, motstånd mot språket och glipor i språket. Idag möter vi den utåtriktade, sprudlande, energiska och snabba tonsättaren Paula af Malmborg Ward - en musikalisk mångsysslare. Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! En egen röst, program 2. Medverkande: Sopranen Elin Rombo och operachefen Kasper Holten. Vad är ett eget uttryck, en egen röst i musiken? Hur manifesterar sig den egna rösten hos en sångare eller hos en operachef? Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

Musikmagasinet Klang! En egen röst, program 1. Medverkande: Dirigenten Susanna Mälkki, sångerskorna Mahsa Vahdat, Edda Magnason, Cæcilie Norby och direktören för Freemuse, Marie Korpe. Vad är ett eget uttryck, en egen röst i musiken? Hur manifesterar sig den egna rösten hos en tonsättare, en instrumentalist, en dirigent, sångare eller hos en operachef? Hur upplever artisten själv sitt eget uttryck och hur skapar hon eller han det? Har den egna rösten mindre svängrum inom vissa genrer än andra? Får alla ha en egen röst? Och kan man idag, efter så många årtusenden av musik, över huvud taget, tala om En egen röst? Manus, produktion och programledare: Birgitta Tollan.

I det tredje programmet i serien om Jussi Björling möter vi Jussis barn Anders, Ann-Charlotte och Lars Björling. Tillsammans tecknar de en vacker minnesbild av sin far. Det är 50 år sedan hustrun Anna-Lisa hittade sin Jussi livlös i sängen på Siarö. Han blev 49 år. Jussi Björling var och är fullkomligt unik. Han var folkets och allmänhetens sångare. Ann-Charlotte och Lars minns den där dagen som om den vore igår. Programledare är Björn Ranelid. Producent: Anna Berg. Serien görs av SMT Radio för Sveriges Radio.

I Folkets Jussi intervjuas Jussi Björlings bortadopterade dotter Kickie Ekman för första gången. I programmet berättar hon om hur hon fick reda på att hon var dotter till Jussi Björling. Och om sitt enda möte med sin biologiska mamma. Jussi Björling hade fem barn. Fyra av dem hade han kontakt med under sin livstid. Ann-Charlotte, Lars och Anders växte upp med pappa Jussi. Den förstfödde sonen Rolf växte upp med sin mor men det femte barnet: Kickie Ekman bortadopterades tidigt. Kickie träffade bara sin biologiska pappa sporadiskt och då som farbror Jussi, aldrig som pappa. Programmet gästas också av Raymond Björling. Barnbarn till Jussi. Även han har starka minnen från en barndom som han beskriver som ett krig mellan sin far Rolf Björling och Jussis fru Anna-Lisa. Programledare är Björn Ranelid. Producent: Anna Berg. Serien görs av SMT Radio för Sveriges Radio.

I Folkets Jussi möter vi Jacob Forsell och Harald Henrysson. Dessa två herrar har stora kunskaper om Jussi Björling, från tidiga år fram till Jussis död. I programmet bjuder de på sina kunskaper och ger oss en resa genom Jussis framgångar. En karriär som inte alltid var en dans på rosor. Programledare är Björn Ranelid. Producent: Anna Berg. Serien görs av SMT Radio för Sveriges Radio.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Elfte och sista delen: Rum och resonans. Musik brukar förknippas med tid, tonerna beskriver en rörelse i tiden. Men de klingar också i ett rum - också den dimensionen är högst relevant när man talar om musik. Rum och resonans, klang och akustik är begrepp som står i fokus i det sista avsnittet av Musikalismer för den här säsongen. Flöjtisten Jörgen Tånnander och musikvetaren Frans Mossberg skärskådar alla upptänkliga aspekter på musikens och rummets förhållande, tillsammans med programledaren och filosofen Jeanette Emt. Programmet kan också avlyssnas i sin helhet eller som poddversion via Musikmagasinets sida under Sveriges Radios hemsida. Producent: Tor Billgren. I redaktionen ingår också Peter Bjuhr och Thomas Lunderquist. Musikalismer produceras för Sveriges Radio av Lokatt Media i Malmö. Lästips: Rum människa musik. Essä, Gunnar Bucht.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del tio av elva: Det sköna. Vad är skönhet i musik? Kan musik bli för vacker? Hur blir Stravinskijs brölande dissonanser i Våroffer ett uttryck för skönhet? Och det brusiga och distorderade hos My Bloody Valentine? I programmet medverkar journalisten Karin Arbsjö och dirigenten Daniel Hansson. Det är det avslutande i Musikalismers serie om värdetriaden det sanna, det goda, det sköna. Programledare i detta filosoferande musikmagasin är som vanligt filosofen Jeanette Emt. Programmet kan också avlyssnas i sin helhet eller som poddversion via Musikmagasinets sida under Sveriges Radios hemsida. Producent: Tor Billgren. I redaktionen ingår också Peter Bjuhr och Thomas Lunderquist. Musikalismer produceras för Sveriges Radio av Lokatt Media i Malmö.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del nio av elva: Det goda. Kompositörer har ofta velat tjäna det goda och den höga moralen. Men kanske oftare har musiken använts med onda syften. Som propaganda, förförelse och tortyr. Musikern, författaren med mera Peter Bryngelsson och Nöjesguiden-redaktören Isabelle Ståhl samtalar om musik i det onda och det godas tjänst. Programmet är den andra delen i Musikalismers värdetriad: Det Sanna, det goda, det sköna. Programledare i detta filosoferande musikmagasin är som vanligt filosofen Jeanette Emt. Programmet kan också avlyssnas i sin helhet eller som poddversion via Musikmagasinets sida under Sveriges Radios hemsida. Producent: Tor Billgren. I redaktionen ingår också Peter Bjuhr och Thomas Lunderquist. Musikalismer produceras för Sveriges Radio av Lokatt Media i Malmö.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del åtta av elva: Det sanna. Är det möjligt att uttrycka en ståndpunkt genom endast toner? Och kan en västerländsk tonsättare skapa tonbilder av vatten på ett sätt som gör att även folk som aldrig lyssnat till västerländsk musik förstår att det just handlar om vatten? Finns det någon objektiv sanning i musiken, eller är allt som vanligt beroende av människors erfarenheter och referensramar? Frågorna diskuteras av Bengt Edlund, professor emeritus i musikvetenskap i Lund och Christian Munthe, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Programmet är den första delen i Musikalismers serie utifrån Platons värdetriad: Det sanna, Det goda, Det sköna, och leds som vanligt av filosofen Jeanette Emt. Programmet kan också avlyssnas i sin helhet eller som poddversion via Musikmagasinets webbsida under sverigesradio.se. Producent: Tor Billgren. I redaktionen ingår också Peter Bjuhr och Thomas Lunderquist. Musikalismer produceras fö

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del sju av elva: Det medfödda instrumentet. Veckans Musikalimer handlar om det mest uttrycksfulla och känsliga instrumentet av alla: den mänskliga rösten. I programmet möts sångpedagogen Britta Johansson och logopeden Viveka Lyberg Åhlander i ett samtal som kretsar kring allt från sköna koloraturarior och kastratmusik till bräkande strupsång och avgrundsvrål. Dessutom avslöjas äntligen färgen på åttiotalsfenomenet Kate Bushs säregna stämma. Programledare som vanligt filosofen Jeanette Emt. Programmet kan också avlyssnas i sin helhet eller som poddversion via Musikmagasinets sida under sverigesradio.se. Producent: Tor Billgren. I redaktionen ingår också Peter Bjuhr och Thomas Lunderquist. Musikalismer produceras för Sveriges Radio av Lokatt Media i Malmö.

Hur uppstår musik i nuet? Varifrån hämtas tonerna? Författaren Thomas Millroth och musikern och filosofen Christian Munthe samtalar med programledare Jeanette Emt om improvisationens natur och förutsättningar, och diskuterar favoritsolon ur jazzens och rockens repertoar.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del fem av elva: På erotikens ocean. Musiken är en förförisk konstform. Den kan verka rent sexuellt upphetsande och väcka erotiska associationer. Så kan finalen i andra akten av Mozarts opera Figaros bröllop uppfattas som en kavalkad av små orgasmer. Musik kan ackompanjera eller initiera de mest skabrösa aktiviteter, och den kan smeka på ett sätt som lovar mycket mer än bara vänskap. Veckans Musikalismer handlar kort sagt om musik och erotik och utgörs, förutom av många sköna vax, av en tätatät mellan operatonsättaren Jonas Forssell och programledaren och filosofen Jeanette Emt. Programmet kan också avlyssnas i sin helhet eller som poddversion via Musikmagasinets sida under Sveriges Radios hemsida. Producent: Tor Billgren. I redaktionen ingår också Peter Bjuhr och Thomas Lunderquist. Musikalismer produceras för Sveriges Radio av Lokatt Media i Malmö.

Mål och mening. Om syftet med den moderna konstmusiken med Jonas Forssell och Johannes Nebel. Programledare: Jeanette Emt.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del tre av elva: Om tolkning. Man översätter inte lyrik, man tolkar den. På samma sätt kan det tyckas vara med musiken: Man tolkar den i samma stund som man får ett notblad att klinga. Men är det så? I veckans Musikalismer analyserar programledare Jeanette Emt och pianisten och musikprofessorn Hans Pålsson vad det är som kan hända mellan notbladet och ljudvågorna. Och vilket är förhållandet mellan texttrogenhet och det individuella fingeravtrycket? Samtalet uppehåller sig mycket vid Beethoven, vars trettiotvå pianosonater Hans Pålsson framförde utantill under åtta konserter på sjutton dagar i vintras. Förutom Jeanette Emt ingår Tor Billgren, Peter Bjuhr och Thomas Lunderquist i redaktionen. Musikalismer produceras för Sveriges Radio av Lokatt Media i Malmö.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del två av elva: Pekoral och patetik. Med Marianne Mörck och Lasse Walldov. Programledare: Jeanette Emt. En Lokatt Media-produktion för Sveriges Radio.

Musikalismer. Flyhänt filosoferande om och med musik. Del ett av elva: Bäst före. Om musikens hållbarhet, med musikjournalisterna Håkan Engström och Johannes Nebel. Programledare: Jeanette Emt.

P2 Musikmagasinet Det osynligas piano del 1 - konstmusik komponerad på homoerotik. I programmet Giljotiner och symaskiner, möter vi tonsättaren R. Timothy Brady, som skrev operan Edalat Square, om två tonårsgrabbar som 2005 avrättas i Iran för att de älskar män. Dessutom en historisk exposé från fransmannen Dominique Phinots giljotinering 1556, över Orfeusmyten med bögförtecken och Saint-Saëns i svandun. Fram till lesbiska symaskinsprinsessan de Polignac, Polarpristagaren Pierre Boulez och tonsättaren Thomas Adès, som gifter sig med en man. I Tjajkovskijs Ryssland är homosexualitet kriminellt ända till 1993, I Schuberts Österrike är det olagligt till 1971. I Händels, Brittens och Pears England till 1967. I dagens Sverige, där samkönat sex varit tillåtet sedan 1944, vågar inte en homosexuell musikprofessor och en lesbisk sopran komma ut ur garderoben. Medan Stockholms Gaykör firar 25 år i konfetti och tårar. Manus och produktion: Birgitta Tollan

P2 Musikmagasinet Ord och bild blir musik 2 - Karin Rehnqvist. Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Tonsättaren Karin Rehnqvist får inspiration av ett isberg, ett urberg eller djupt ur sitt inre. Hon var den första kvinnliga eleven i kompositionsklassen på Musikhögskolan i Stockholm. 2009 blev hon Sveriges första kvinnliga professor i musikalisk komposition. Rehnqvist tog initiativ till föreningen KVAST, Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, för att förbättra villkoren för kvinnor som gör musik. Hon fick uppdraget att skriva musik till kronprinsessan Victorias bröllop. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

Robert Schumann levde med depressioner och manier under hela sitt liv. Detta hörs i hans musik. Hans psykiska smärta och insomnia lindrades av att justera noterna till t.ex. sin cellokonsert. Marilyn Monroe, Nina Simone, Amy Winehouse och Britney Spears är alla diagnostiserade med bipolärt syndrom. Deras extra känslighet ger sig ofta uttryckt i utmanande stökighet. Även droger används ibland för att döva lidandet. Deras utsatthet på grund av de utvidgade sinnena utnyttjas av paparazzis och föraktande snaskjournalister. Programmet sändes första gången i november 2009. Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson berättar om skillanden mellan melankoli och depression och förklarar hur kvinnlig kreativitet I historien demoniserats och trivialiserats. Exemplet bipoläre Beethoven visar att musikalisk kreativitet har att göra med förmågan att vara allt annat än mainstream – att ha ett utvidgat sinne. I programmet medverkar artisten Jacques Labouchere. Han diagnosticerades för tio år sedan med bipolärt syndrom. På hans nya CD finns låten “Dr Doctor”. Fredrik Ullén, hyllad pianist och dessutom hjärnforskare, talar om den delikata balansen mellan att vara alltför galen och att vara galet kreativ. Manus och produktion: Birgitta Tollan.

P2 Musikmagasinet Klang! Upptakt Reykjavik. Självsvåldiga nedslag i musiklivet. Vi reser till världens nordligaste och Europas västligaste belägna huvudstad. Hur fungerar musiklivet när en nation utsätts för ett finansiellt sammanbrott? Blir utbildningen lidande? Konserterna färre? Hur tänker kulturministern, tonsättare, musiker och andra i musiklivet? Dessutom ett besök i Reykjaviks pågående konserthusbygge. Producent, manus och produktion: Birgitta Tollan. Poddversion.

Podd av programmet Klang! Special - Inger Christensen och musiken. Sändes den 1 december 2008. Manus och produktion: Birgitta Tollan. Medverkande: Poeten och författaren Inger Christensen och producent och programledare Birgitta Tollan. Den sista intervjun som gjordes innan Inger Christensen avled i januari 2009.

Förra året föll domen i Pirate Bay-målet. Många såg domen som början på slutet av fildelningseran. Politiker, teknikfantaster och trendsättare lyfte fram Spotify som lösningen på problemet. Affärspressen skrev spaltmeter om bolagets vd Daniel Ek, som hade tillbringat två år med att flyga runt och gå på möten med olika skivbolag. Sen kom sommaren och artisterna fick sina första STIM-pengar. Beloppen var skrattretande låga. Magnus Uggla sade att han skulle ha tjänat mer om han extraknäckte en dag som gatumusikant. Rapparen Petter anklagade bolagen för att sälja ut de egna artisterna för att höja värdet på sina aktier. Och Dogge ville lära Lady Gaga att köra svarttaxi. I programmet Länge Leve Spotify? går vi upp en tonart. Vi höjer oss över hurraropen och de arga utbrotten och föreställer oss det totala överflödet - en framtid där all inspelad musik finns lagligt tillgänglig på några musklicks avstånd. Vad innebär det för artisterna, för skivbolagen, och för musikens värde?

I vårt tredje och sista program tar vi itu med fildelningen, ekonomin och frågan om musikernas försörjning. Vi konstaterar att de flesta av våra debattörer verkar eniga om att man måste skapa ett system för legal fildelning där konsumenterna betalar och upphovsmännen får ersättning. Hur ett sådant system ska utformas råder det dock minst sagt delade meningar om. Sociologen Johan Söderberg säger att det inte är fildelningen som hotar kulturarbetarnas inkomster. Enligt honom så är det de nykläckta kulturarbetarna och alla glada amatörer som bidrar till att lönerna sjunker. Johan Söderberg tycker i stället att man ska fråga sig om pengarna som har sparats genom digitaliseringen har hamnat i rätt fickor.

I vårt andra program gör vi ett försök att bena ut upphovsrättens idéhistoria. Vi börjar med Platon och hans tankar om inspiration och fadersskap. STIM:s ordförande Gunnar Petri förklarar att upphovsrätten främst har tillkommit för att reglera marknaden. Vi lyssnar på den franske tonsättaren Olivier Messiaens nedtecknade fågelsång och frågar oss vad som är verket: Fågelns sång eller Messiaens noter. Vi hör professor Eva Hemmungs Wirtén, som oroar sig över att fler och fler av våra allmänna kulturella resurser hägnas in och privatiseras. Och så frågar vi oss om man verkligen kan hävda tystnaden som sin egen.

I det första programmet tar vi itu med musikaliska lån, parodier, travestier, citat, samplingar och versioner. Vi hör historien om hur födelsedagssången "Happy birthday to you" hamnade i AOL Time Warners ägo. Tillsammans med musikvetaren Ulrik Volgsten jämför vi fiolslingorna från Drängarna-målet - en plagiatstvist som gick ända upp i högsta domstolen. Historikern och blockflöjtisten Rasmus Fleischer pekar på likheterna mellan traderad och samplingsbaserad musik. P2:s Bodil Asketorp berättar varför Händel räknas som den mest tjuvaktige av de stora mästarna, och så förklarar rapparen Organismen varför han inte har några problem med att sno från sina rappande kollegor.